Bet. 2003/04:LU29

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU29

Ny produktsäkerhetslag

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag jämte

fyra motioner som väckts med anledning av

propositionen.

I propositionen lägger regeringen fram förslag

till en ny produktsäkerhetslag, som skall ersätta

1988 års produktsäkerhetslag. Härutöver föreslås

ändringar i annan lagstiftning som har samband med

regleringen av den allmänna produktsäkerheten.

Syftet med lagförslagen är att i svensk rätt

genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv

2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän

produktsäkerhet. Produktsäkerhetslagen är avsedd att

fylla ut och komplettera speciallagstiftningen på

produktsäkerhetsområdet.

I likhet med vad som gäller enligt den nu gällande

produktsäkerhetslagen skall den nya lagen vara

tillämplig på varor och tjänster som tillhandahålls

i näringsverksamhet och på varor som tillhandahålls

i offentlig verksamhet. Genom den föreslagna lagen

slås fast att näringsidkare bara får tillhandahålla

säkra varor och tjänster. I lagen anges när en vara

och tjänst skall anses säker respektive farlig.

Näringsidkarna åläggs en skyldighet att på eget

initiativ lämna säkerhets- och varningsinformation,

återkalla varor och tjänster från såväl

näringsidkare i senare säljled som konsumenter samt

bedriva ett förebyggande produktsäkerhetsarbete.

Tillsynsmyndigheterna ges i lagförslaget befogenhet

att själva meddela de förelägganden och förbud som

behövs. Även tillfälliga förbud samt förbud mot

export och utförsel av varor skall kunna meddelas av

myndigheterna. En näringsidkare som överträder

lagens bestämmelser skall kunna åläggas en

sanktionsavgift.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2004.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens

lagförslag och avslår samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagen om marknadsdomstol m.m.

Riksdagen ändrar beslutet den 13 maj 2004

(rskr. 2003/04:224) såvitt gäller lagen om

ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m.m. och beslutar att 1 § skall ha följande som

Utskottets förslag betecknade lydelse:

-----------------------------------------------------

Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag

beslut (rskr.

2003/04:224)

-----------------------------------------------------

1 §[1]

-----------------------------------------------------

Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt

-----------------------------------------------------

1. konkurrenslagen 1. konkurrenslagen

(1993:20), (1993:20),

2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen

(1995:450), (1995:450),

3. lagen (1994:1512) om 3. lagen (1994:1512) om

avtalsvilkor i avtalsvillkor i

konsumentförhållanden, konsumentförhållanden,

4. lagen (1984:292) om 4. lagen (1984:292) om

avtalsvilkor mellan avtalsvillkor mellan

näringsidkare, näringsidkare,

5. produktsäkerhetslagen

(1988:1604),

5. lagen (1994:615) om

6. lagen (1994:615) om ingripande mot

ingripande mot otillbörligt beteende

otillbörligt beteende avseende offentlig

avseende offentlig upphandling,

upphandling,

6. lagen (2000:1175) om

7. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa

talerätt för vissa utländska

utländska konsumentmyndigheter och

konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.

konsumentorganisationer.

-----------------------------------------------------

Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas

inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen

eller marknadsföringslagen. I mål enligt

marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a

§. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa

lagar.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:121

delvis i denna del.

2. Produktsäkerhetslagens tillämplighet på

offentliga tjänster

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L17 yrkande 1,

2003/04:L18, 2003/04:L19 yrkandena 3 och 4 samt

2003/04:L20.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

3. Tillsynsmyndigheternas befogenheter

Riksdagen antar 27-30 §§ regeringens förslag till

produktsäkerhetslag. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2003/04:121 i denna del och avslår motion

2003/04:L19 yrkandena 1 och 2.

Reservation 2 (m)

4. Överklagande m.m.

Riksdagen avslår motion 2003/04:L17 yrkande 2.

Reservation 3 (fp)

5. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till

a) produktsäkerhetslag, i den mån det inte omfattas av

vad utskottet föreslagit ovan,

b) lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m.m., i den mån det inte omfattas av vad utskottet

föreslagit ovan,

c) lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

d) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

e) lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

f) lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),

g) lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga

och explosiva varor,

h) lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

i) lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),

j) lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig

skyddsutrustning för privat bruk,

k) lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers

säkerhet,

l) lag om ändring i lagen (1992:1328) om farliga

livsmedelsimitationer,

m) lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska

produkter,

n) lag om ändring i lagen (1996:18) om vissa säkerhets-

och miljökrav på fritidsbåtar,

o) lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot

buller och avgaser från mobila maskiner,

p) lag om ändring i lagen (2001:558) om

vägtrafikregister,

q) lag om ändring i fordonslagen (2002:574),

r) lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:121 i denna

del.

**FOOTNOTES**

[1]: Senaste lydelse 2000:1176.

Stockholm den 13 maj 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René

(m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan

Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s),

Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan

(s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin

Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Henrik von Sydow (m),

Niclas Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Jan Emanuel

Johansson (s).

2003/04

LU29

Utskottets överväganden

Inledning

Gällande rätt

Allmänna bestämmelser om produktsäkerhet finns i

produktsäkerhetslagen (1988:1604). Därutöver finns en lång

rad specialförfattningar som reglerar säkerheten hos olika

slags varor, exempelvis livsmedel, läkemedel,

medicintekniska produkter, kemikalier och maskiner.

Dessutom finns i arbetsmiljölagstiftningen bestämmelser om

användningen av olika varor inom arbetslivet.

Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli

1989, syftar till att motverka att varor och tjänster

orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål

får en näringsidkare åläggas att lämna

säkerhetsinformation, förbjudas att tillhandahålla varor

och tjänster, åläggas att lämna varningsinformation,

åläggas att återkalla varor och tjänster och förbjudas att

exportera varor. Beslut om sådana förelägganden eller

förbud meddelas som huvudregel av Marknadsdomstolen efter

ansökan av tillsynsmyndighet. Konsumentverket utövar

tillsyn enligt produktsäkerhetslagen. Även en myndighet

som enligt annan författning utövar tillsyn över

produktsäkerheten är tillsynsmyndighet enligt lagen. Lagen

kompletterar och fyller ut speciallagstiftningen på

produktsäkerhetsområdet.

Produktsäkerhetsdirektiven

Genom antagandet av rådets direktiv 92/59/EEG av den 29

juni 1992 om allmän produktsäkerhet infördes för första

gången gemensamma bestämmelser om allmän produktsäkerhet

på EG-nivå beträffande varor som är avsedda att användas

av konsumenter. Den grundläggande principen i direktivet

var att tillverkare endast får föra ut säkra produkter på

marknaden. I direktivet fanns bl.a. bestämmelser om när en

vara skall anses säker och krav på medlemsstaterna i fråga

om tillsyn och marknadskontroll. Direktivet genomfördes i

svensk rätt genom vissa ändringar i produktsäkerhetslagen,

som trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:203,

bet. UU23, rskr. 367)

1992 års produktsäkerhetsdirektiv har ersatts av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3

december 2001 om allmän produktsäkerhet. Syftet med det

nya direktivet är, liksom det tidigare, att säkerställa

att endast säkra produkter släpps ut på marknaden.

Direktivet omfattar alla produkter som är avsedda för

konsumenter eller som kan komma att användas av

konsumenter under rimligt förutsebara förhållanden och som

tillhandahålls i kommersiella förhållanden. Tjänster

omfattas inte av direktivet.

Tillverkare åläggs i direktivet en uttrycklig skyldighet

att endast släppa ut säkra produkter på marknaden. Vad som

är att anse som säker produkt anges närmare i direktivet.

Medlemsstaterna skall se till att tillverkare och

distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet.

Det åligger därför medlemsstaterna att inrätta eller utse

tillsynsmyndigheter och säkerställa att det finns

proportionella och avskräckande påföljder om inte

företagen följer de nationella reglerna. I direktivet

finns vidare bestämmelser om befogenheter att vidta

åtgärder mot företag som inte uppfyller kravet på att

endast släppa ut säkra produkter. Kommissionen ges i vissa

fall möjlighet att ingripa mot farliga produkter på

gemenskapsnivå.

Direktivet trädde i kraft den 15 januari 2002 och skulle

ha varit genomfört i medlemsstaterna senast den 15 januari

2004, då 1992 års direktiv upphörde att gälla.

Ärendets beredning

Regeringen tillkallade den 19 juni 2002 en särskild

utredare med uppgift att lämna förslag till hur 2001 års

produktsäkerhetsdirektiv skulle genomföras i svensk rätt

(dir. 2002:28). Utredningen, som antog namnet 2002 års

produktsäkerhetsutredning, redovisade sitt uppdrag i

september 2003 i betänkandet (SOU 2003:82) Säkra

produkter. Betänkandet har remissbehandlats och ligger

till grund för ifrågavarande proposition.

Lagförslagen i propositionen innehåller förslag till en ny

produktsäkerhetslag, som skall ersätta 1988 års

produktsäkerhetslag. Härutöver föreslås ändringar i annan

lagstiftning som har samband med regleringen av den

allmänna produktsäkerheten. Regeringens förslag finns i

bilaga 1 och regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

Propositionen har föranlett fyra motioner innehållande

sammanlagt åtta motionsyrkanden. Förslagen i motionerna

finns i bilaga 1.

Propositionen

I likhet med vad som gäller enligt 1988 års

produktsäkerhetslag föreslås den nya produktsäkerhetslagen

vara tillämplig i fråga om varor som tillhandahålls såväl

i näringsverksamhet som i offentlig verksamhet, med

undantag för vissa begagnade varor. Lagen skall även vara

tillämplig på tjänster som tillhandahålls i

näringsverksamhet. De krav, skyldigheter och befogenheter

som följer av den föreslagna lagen skall tillämpas också

på varor och tjänster som omfattas av annan lagstiftning

på produktsäkerhetsområdet, i den utsträckning motsvarande

reglering saknas i denna lagstiftning. Lagen kompletterar

och fyller således ut speciallagstiftningen på området.

Genom den föreslagna lagen slås fast att näringsidkare

bara får tillhandahålla säkra varor och tjänster.

Näringsidkarna åläggs en skyldighet att på eget intitiativ

lämna säkerhets- och varningsinformation, återkalla varor

och tjänster från såväl näringsidkare i senare säljled som

konsumenter samt bedriva ett förebyggande

produktsäkerhetsarbete. De skall också samarbeta med

varandra och med tillsynsmyndigheterna, särskilt genom att

underrätta myndigheterna när de får kännedom om att en

vara eller tjänst är farlig. Konsumentverket skall, enligt

förslaget, utöva tillsyn enligt lagen. Statliga

myndigheter som enligt andra författningar utövar tillsyn

över produktsäkerheten i fråga om vissa varor, tjänster

eller risker skall dock vara tillsynsmyndigheter enligt

produktsäkerhetslagen. Tillsynsmyndigheterna föreslås få

befogenheter att själva kunna meddela de förelägganden och

förbud som behövs för att lagstiftningen skall efterlevas.

Även tillfälliga förbud skall kunna meddelas.

Förelägganden och förbud skall förenas med vite, om det

inte är obehövligt.

En näringsidkare skall kunna åläggas att betala en

sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar

på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har

överträtt någon av de skyldigheter som följer av den

föreslagna lagstiftningen. Sanktionsavgiften, som döms ut

av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av

tillsynsmyndighet, skall fastställas till lägst 5 000 kr

eller högst 5 miljoner kronor, dock högst 10 % av

näringsidkarens årsomsättning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Allmänna överväganden

Utskottet erinrar om att verksamhet med syfte att stödja

konsumenter och stärka deras ställning på marknaden har en

lång tradition i Sverige. Sålunda har sedan 1960-talet en

lång rad lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder

vidtagits på det konsumentpolitiska området. Reformarbetet

var ursprungligen huvudsakligen inriktat på det ekonomiska

konsumentskyddet. Under 1980-talet kom frågor kring

säkerheten hos konsumentprodukter alltmer i fokus, vilket

bl.a. resulterade i antagandet av 1988 års

produktsäkerhetslag. De konsumentpolitiska insatserna på

produktsäkerhetsområdet har därefter ökat i omfattning och

fått hög prioritet i dag. Ett uttryck för detta är att

skyddet av konsumenternas hälsa och säkerhet sedan 1994

års konsumentpolitiska beslut ingår bland de övergripande

målen för den svenska konsumentpolitiken, såväl på

nationell nivå som inom EU och i internationella

sammanhang.

Produktsäkerheten är sedan 1980-talet ett prioriterat

område också på EU-nivå. Ett viktigt inslag i detta arbete

var införandet i maj 1985 av den s.k. new approach-metoden

för teknisk harmonisering. Metoden innebär att de

grundläggande säkerhetskraven som en produkt skall

uppfylla läggs fast i produktdirektiv och att de närmare

tekniska detaljerna återfinns i standarder som utarbetas

av standardiseringsorganisationer. En vara som uppfyller

tillämplig standard förutsätts uppfylla de tvingande

kraven i direktivet. Standardiseringsarbetet har härigenom

kommit att fylla en viktig funktion i

produktsäkerhetsarbetet. De allmänna

produktsäkerhetsdirektiven kompletterar produktdirektiven

på de områden där det inte finns någon

gemenskapslagstiftning. Under senare tid har även

tjänsters säkerhet kommit att uppmärksammas på EU-nivå.

Enligt utskottets mening innebär antagandet av 2001 års

allmänna produktsäkerhetsdirektiv ett viktigt steg framåt

på produktsäkerhetsområdet. Direktivet ger i en rad olika

avseenden bättre förutsättningar att bedriva ett effektivt

produktsäkerhetsarbete, något som kommer att främja såväl

konsumentintresset som den inre marknadens funktion. De i

propositionen framlagda lagförslagen bygger, enligt

utskottets mening, på ett omsorgsfullt utrednings- och

beredningsarbete, och utskottet kan för sin del inte se

annat än att Sverige genom den föreslagna lagstiftningen

kommer att uppfylla vad som krävs i direktivet.

Riksdagen har denna dag beslutat om en ändring i lagen

(1970:417) om marknadsdomstol m.m. (prop. 2003/04:80, bet.

NU13, rskr. 224). För att samordna denna ändring med det i

förevarande ärende framlagda förslaget till ändring i

samma lag erfordras en lagteknisk justering av riksdagens

tidigare beslut och det nu aktuella lagförslaget. Ett

sådant samordnat förslag finns i förslagspunkt 1.

Därmed övergår utskottet till att under skilda rubriker

behandla de spörsmål som har aktualiserats i motionerna.

Lagens tillämplighet på offentliga

tjänster

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden i vilka

förordas att produktsäkerhetslagen skall vara

tillämplig även på offentliga tjänster. Utskottet

hänvisar till tidigare ställningstaganden från

riksdagens sida. Jämför reservation 1 (m, fp, kd,

c).

Gällande rätt

Produktsäkerhetslagen är, enligt 1 §, tillämplig i fråga

om varor och tjänster som tillhandahålls i

näringsverksamhet och varor som tillhandahålls i offentlig

verksamhet, dock under förutsättning att varan och

tjänsten i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan

komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. Vad

som sägs i lagen om näringsidkare är tillämpligt också på

den som i offentlig verksamhet tillhandahåller varor. I 3

§ föreskrivs att åläggande eller förbud enligt lagen inte

får meddelas om det i annan författning eller i beslut av

en myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan

eller tjänsten med samma ändamål som ett åläggande eller

förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på sådana

bestämmelser kan nämnas livsmedels-, läkemedels- och

fordonslagstiftningen.

Propositionen

I propositionen föreslås att den nya produktsäkerhetslagen

skall vara tillämplig i fråga om varor och tjänster som

tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som

tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning

för att lagen skall vara tillämplig är att varan eller

tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma

att användas av konsumenter. Lagen skall, enligt

förslaget, inte vara tillämplig i fråga om begagnade varor

som tillhandahålls som antikviteter och varor som

repareras eller renoveras innan de tas i bruk, om

näringsidkaren tydligt informerar konsumenten om att det

är fråga om en sådan vara. När det gäller tjänster finns i

den föreslagna 5 § en konkurrensregel som innebär att

lagens bestämmelser om säkerhetskrav och

bedömningskriterier inte skall tillämpas på tjänster när

det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav

i någon annan författning. Lagens övriga bestämmelser

skall vidare inte tillämpas på tjänster, om det i någon

annan författning finns bestämmelser som reglerar samma

fråga och har samma syfte.

Frågan om lagens tillämplighet på offentliga tjänster

berörs inte i propositionen.

Motionerna

I motion L17 av Martin Andreasson m.fl. (fp) anförs att

det är oacceptabelt att den nya produktsäkerhetslagen

enbart omfattar tjänster som tillhandahålls i

näringsverksamhet, samtidigt som lagen inte är tillämplig

på motsvarande tjänster som tillhandahålls i offentlig

regi. De konsumentintressen som gör sig gällande vid

privat tjänsteproduktion föreligger nämligen, enligt

motionärerna, på samma sätt vid offentlig

tjänsteproduktion. I motionen anförs att det givetvis

finns olika slags tjänster som inte på ett meningsfullt

sätt kan inkluderas i produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde. Likaså bör lagen inte omfatta

situationer inom ramen för ren myndighetsutövning. I den

mån en viss tjänst omfattas av produktsäkerhetslagen skall

dock, anser motionärerna, lagen gälla oavsett om tjänsten

tillhandahålls inom ramen för privat eller offentlig

verksamhet. I motionen framhålls att varken direktivet

eller det förhållandet att det förekommer

speciallagstiftning på produktsäkerhetsområdet som tar

över produktsäkerhetslagen utgör hinder mot att

tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta även

offentliga tjänster. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen skall återkomma till

riksdagen med förslag till hur produktsäkerhetslagen kan

utvidgas till att omfatta också olika slags tjänster i

offentlig regi (yrkande 1).

Yvonne Andersson m.fl. (kd) påpekar i motion L18 att

näringsidkare i dag erbjuder tjänster som tidigare endast

tillhandahållits i offentlig regi. Reglerna och

konkurrensförutsättningarna för privata respektive

offentliga tjänster ser däremot, anser motionärerna,

mycket olika ut, ofta till nackdel för de privata

näringsidkarna. Dessa skillnader bör utjämnas. Enligt

motionärerna är produktsäkerhetslagstiftningen, med dess

undantag för offentliga tjänster, inte konkurrensneutral.

Lagstiftaren ställer således olika krav på likartade

tjänster, beroende på verksamhetens huvudman. Om

produktsäkerhetslagstiftningen i stället vore tillämplig

på offentliga tjänster skulle konsumenterna lättare kunna

ta till vara sina rättigheter. Konsumenterna måste således

kunna ställa samma krav på tjänster och varor oavsett om

huvudmannen är privat eller offentlig. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att regeringen skall tillsätta en

utredning med uppdrag att lägga fram förslag till hur den

i motionen förordade utvidgningen av lagens

tillämpningsområde kan ske.

I motion L19 av Inger René m.fl. (m) anförs att den

omständigheten att produktsäkerhetslagen inte är

tillämplig på offentligt producerade eller styrda tjänster

innebär påtagliga nackdelar för konsumenterna. Sålunda är

det svårt för konsumenterna att överblicka regelverket,

samtidigt som det finns risk för att vissa tjänster faller

utanför produktsäkerhetsskyddet. Det finns därför, menar

motionärerna, stora fördelar med att utvidga

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att även

omfatta tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet.

Lagstiftningen skulle därigenom fungera bättre som en bred

garanti och förstärka konsumentskyddet. Därtill kommer att

lagstiftningen skulle bli konkurrensneutral och undanröja

risken för att likartade verksamheter utsätts för olika

slags kontroll beroende på vem som är huvudman. I motionen

begärs tillkännagivanden om att produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde skall utvidgas till att omfatta även

tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet och att

lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet skall vara

konkurrensneutral (yrkandena 3 och 4).

Viviann Gerdin m.fl. (c) beklagar i motion L20 att många

av de tjänster som medborgarna är mest beroende av, dvs.

de offentligt producerade eller styrda tjänsterna, inte

berörs i propositionen. Många människor upplever, anförs

det, att skyddet för mottagare av sådana tjänster inte är

tillnärmelsevis så starkt som det är för konsumenter av

tjänster som produceras inom näringsverksamhet. I motionen

begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen

skall tillkalla en utredning med uppdrag att utreda hur

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde kan utvidgas

till att även omfatta offentliga tjänster.

Tidigare överväganden

Frågan om produktsäkerhetslagens tillämplighet på varor

och tjänster i offentlig verksamhet har varit föremål för

överväganden i en rad olika sammanhang alltsedan lagens

tillkomst hösten 1988. Vid behandlingen av regeringens

förslag till produktsäkerhetslag begärdes sålunda i flera

motioner en utvidgning av lagens tillämpningsområde så att

den skulle omfatta även den offentliga sektorn.

Lagutskottet anförde därvid att även om den föreslagna

lagstiftningen skulle höja säkerhetsmedvetandet också på

det offentliga området framstod det som befogat att

enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten av

farliga varor och tjänster som tillhandahålls dem i andra

sammanhang än när varan eller tjänsten tillhandahålls av

en näringsidkare för enskilt bruk. Det saknades

emellertid, enligt utskottet, underlag för en bedömning av

hur en sådan lagstiftning närmare borde utformas, och

utskottet var därför inte för tillfället berett att

förorda en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde.

Utskottet ansåg att frågan borde bli föremål för

utredning. Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden

och gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört

(bet. 1988/89:LU13, rskr. 61).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande tillkallade

regeringen i april 1993 en särskild utredare med uppdrag

att bl.a. överväga och lämna förslag till sådan

lagstiftning som kan behövas till skydd mot farliga varor

och tjänster som enskilda fysiska personer erbjuds i

offentlig verksamhet som inte var att anse som

näringsverksamhet (dir. 1993:46). Utredningen, som antog

namnet Produktsäkerhetsutredningen, redovisade sitt

uppdrag i denna del i slutbetänkandet (SOU 1994:150)

Produktsäkerhet i offentlig verksamhet, som överlämnades

till regeringen i december 1994. Utredningen föreslog att

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde skulle utvidgas

till att omfatta också varor som tillhandahålls i

offentlig verksamhet. Däremot talade, enligt utredningens

mening, starka skäl för att tjänster på det offentliga

området borde lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Utredningen hänvisade därvid till att en stor del av dessa

tjänster har karaktären av myndighetsutövning och att det

knappast kunde komma i fråga att låta den typen av

tjänster kontrolleras och bli föremål för åtgärder inom

ramen för produktsäkerhetslagen. Det rörde sig också om

sådan verksamhet som redan var föremål för en omfattande

tillsyn från olika myndigheter. Därtill kom att offentliga

tjänster i hög grad är föremål för specialreglering, både

genom lagar och författningar och myndighetsbeslut på

lägre nivå. Produktsäkerhetslagen skulle därmed, i

enlighet med konkurrensregeln i 3 §, i vilket fall komma

att sättas ur spel i stor utsträckning i fråga om

offentliga tjänster. Utredningen framhöll därutöver att

det under utredningsarbetet inte hade framkommit att det

skulle finnas något behov av att låta

produktsäkerhetslagen bli tillämplig även på tjänster som

tillhandahålls inom den offentliga sektorn. Den förordade

ordningen skulle visserligen, enligt utredningen, kunna

medföra att likartade tjänster blev föremål för olika

slags kontroll beroende på vem som var huvudman i det

särskilda fallet och att lagstiftningen därmed inte var

konkurrensneutral. Även om den beskrivna situationen inte

var helt tillfredsställande kom dock utredningen fram till

att problemen i praktiken inte var så stora.

Regeringen ansåg, i likhet med

Produktsäkerhetsutredningen, att övervägande skäl talade

mot att låta produktsäkerhetslagen omfatta tjänster på det

offentliga området. Något sådant förslag lades därför inte

fram. Däremot förslogs att varor tillhandahållna i

offentlig verksamhet skulle omfattas av lagen (prop.

1995/96:123). Utskottet ställde sig bakom regeringens

lagförslag, och riksdagen följde utskottet (bet.

1995/96:LU21, rskr. 211).

Utskottet har därefter, med hänvisning till riksdagens

tidigare ställningstaganden i frågan, avstyrkt

motionsyrkanden med samma inriktning som de nu aktuella

(se bet. 1995/96:LU26, bet. 1996/97:LU13, bet.

1997/98:LU21, bet. 1998/99:LU10, bet. 1999/2000:LU5, bet.

2001/02:LU2, bet. 2002/03:LU9 och bet. 2003/04:LU8).

Riksdagen har vid samtliga tillfällen följt utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har givetvis ingen annan uppfattning än

motionärerna vad gäller vikten av att konsumenter inte i

något sammanhang utsätts för faror, oavsett om tjänsterna

tillhandahålls i näringsverksamhet eller inom ramen för

offentlig verksamhet. Vad frågan gäller är om det kan

anses befogat och ändamålsenligt att låta offentliga

tjänster som inte har karaktär av myndighetsutövning bli

underkastade produktsäkerhetslagens kontrollsystem.

Inför ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål

vill utskottet först erinra om att tjänster som

tillhandahålls av statliga eller kommunala bolag som

driver ekonomisk verksamhet redan i dag och även med den

nya lagen omfattas av produktsäkerhetslagens

tillämpningsområde. Vad därefter gäller tjänster som

tillhandahålls av andra offentliga organ kan konstateras

att lagförslaget, i likhet med vad som gäller enligt 1988

års lag, innehåller en konkurrensregel som innebär dels

att lagens bestämmelser om säkerhetskrav och

bedömningskriterier inte skall tillämpas på tjänster när

det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav

i någon annan författning, dels att lagens övriga

bestämmelser inte skall tillämpas på tjänster, om det i

någon annan författning finns bestämmelser som reglerar

samma fråga och som har samma syfte (5 §). Bestämmelser i

speciallagstiftning som har särskilda säkerhetskrav eller

andra bestämmelser som reglerar samma fråga och syfte har

således företräde framför lagen. Någon invändning mot

denna ordning har inte framförts motionsvis. Som

framhållits i tidigare sammanhang är sådana tjänster som

behandlas i motionerna i hög grad föremål för

specialreglering i lag och annan författning. Detta

innebär att produktsäkerhetslagen - även om den formellt

skulle vara tillämplig på offentliga tjänster - i stor

utsträckning likväl skulle komma att sättas ur spel.

Därtill kommer att remissbehandlingen inte ger stöd för

bedömningen att det av säkerhetsskäl skulle föreligga

behov av den i motionerna förordade utvidgningen av lagen.

Inte heller när det gäller konkurrensaspekterna ger

remissutfallet vid handen att lagförslaget i praktiken

skulle medföra sådana problem att lagens

tillämpningsområde av konkurrensskäl bör utvidgas.

I sammanhanget går inte heller att bortse från den

omständigheten att Marknadsdomstolen, såvitt utskottet har

sig bekant, inte i något fall har prövat ärenden som rör

tjänsters säkerhet.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner utskottet

inte skäl att frångå sina tidigare ställningstaganden till

motionsspörsmålen. Utvecklingen på området bör dock från

regeringens sida följas med uppmärksamhet. Skulle det

därvid visa sig att det uppkommer ett konkret och

påtagligt behov av den i motionerna förordade utvidgningen

av lagens tillämpningsområde har utskottet givetvis inget

att erinra mot att frågan utreds på nytt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motionerna L17 yrkande 1, L18, L19 yrkandena 3 och 4, samt

L20.

Tillsynsmyndigheternas befogenheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag såvitt

gäller tillsynsmyndigheternas befogenheter att

själva besluta om förelägganden och förbud enligt

produktsäkerhetslagen och avslå motionsyrkanden

vari förespråkas en ordning med domstolsprövning

som huvudregel. Jämför reservation 2 (m).

Gällande rätt

Enligt nu gällande produktsäkerhetslag har

tillsynsmyndigheterna inte någon befogenhet att själva

besluta om förelägganden eller förbud mot en näringsidkare

som tillhandahåller en farlig vara. I stället följer av 17

§ första stycket att en tillsynsmyndighet som anser att

ett åläggande eller förbud enligt lagen behövs skall

överlämna frågan till Konsumentombudsmannen (KO). Delar KO

tillsynsmyndighetens uppfattning skall han, enligt samma

bestämmelse, ansöka hos Marknadsdomstolen om ett sådant

föreläggande eller förbud. Om tillsynsmyndigheten inte gör

en sådan framställan, eller om KO beslutar att inte göra

en ansökan hos Marknadsdomstolen, får ansökan i stället

göras av en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare

eller näringsidkare.

Befogenheten att besluta om förelägganden eller förbud

tillkommer således enligt gällande rätt Marknadsdomstolen.

I fall som inte är av större vikt kan KO, enligt 22 §, på

eget initiativ utfärda informations-, förbuds-, och

återkallelseförelägganden. Ett sådant föreläggande måste

dock godkännas av näringsidkaren inom en viss tid för att

bli gällande.

När det gäller speciallagstiftningen på

produktsäkerhetsområdet gäller i stor utsträckning en

annan ordning, nämligen att tillsynsmyndigheten är

utrustad med egen beslutsbefogenhet och kan utfärda

förelägganden och förbud på egen hand. Som exempel kan

nämas livsmedelslagen (1971:511) och läkemedelslagen

(1992:859). De enda undantagen från denna huvudregel är

lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat

bruk, lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet och lagen

(1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer. I dessa

lagar har förfarandet i stället knutits till

produktsäkerhetslagen.

Direktivet

Enligt artikel 6.2 skall medlemsstaterna inrätta eller

utse myndigheter med behörighet att övervaka produkternas

överensstämmelse med de allmänna säkerhetskraven.

Medlemsstaterna skall också se till att dessa myndigheter

har och utövar de befogenheter som behövs för att vidta

sådana lämpliga åtgärder som åligger dem enligt

direktivet. Av artikel 8.1 följer att de behöriga

myndigheterna skall ha befogenhet att vidta bl.a. sådana

åtgärder som finns närmare angivna i artikeln, bl.a.

besluta om återkallelse av en produkt eller förbud mot att

en produkt släpps ut på marknaden. Framför allt skall

myndigheterna, enligt artikel 8.3, ha befogenheter att

vidta nödvändiga åtgärder när produkter för med sig

allvarlig risk. Härmed avses alla allvarliga risker som

kräver ett snabbt ingripande från offentliga myndigheter,

även om risken inte har omedelbar verkan.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att

tillsynsmyndigheterna skall ha befogenhet att själva

besluta om förelägganden och förbud. Detta kommer till

uttryck i en bestämmelse vari föreskrivs att

tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och

förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och

föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall

efterlevas (27-30 §§).

Motionen

Inger René m.fl. (m) anför i motion L19 att direktivet

visserligen kräver att tillsynsmyndigheterna ges

befogenheter som innebär att ärenden om bristande

produktsäkerhet kan hanteras snabbt och effektivt. Även

med beaktande av direktivets krav i detta avseende synes

det dock inte, enligt motionärerna, vara nödvändigt att

frångå de rättssäkerhetshänsyn som alltid gör sig gällande

vid beslut om ingripande av myndighet mot enskild.

Motionärerna anser att huvudregeln skall vara att varje

ingripande åtgärd i form av förbud, tillfälligt förbud,

exportförbud och föreläggande om återkallelse skall

föregås av domstols dom eller beslut. Motionärerna yrkar

därför att propositionen skall avslås såvitt gäller

tillsynsmyndigheternas befogenheter att meddela

förelägganden eller förbud i enskilda fall (yrkande 1). I

motionen begärs vidare ett tillkännagivande om att

regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med

ett lagförslag som innebär att ingripande åtgärder i form

av förbud, tillfälligt förbud, exportförbud och

föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols dom

eller beslut (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

En grundläggande tanke bakom de allmänna

produktsäkerhetsdirektiven och de produktdirektiv som

beslutats enligt den s.k. new approach-metoden är att

näringsidkarna ansvarar för att de varor som

tillhandahålls är säkra. Härigenom har kravet på

förhandsgodkännande av myndigheter som förutsättning för

marknadstillträde och kontrollen av varors säkerhet vid

införsel från ett annat EES-land kunnat avskaffas. Denna

utveckling har varit nödvändig för genomförandet av den

inre marknaden. Frånvaron av förhandskontroll kräver dock

att medlemsstaterna på annat sätt kan säkerställa att

farliga produkter inte släpps ut på marknaden. Detta sker

genom s.k. marknadskontroll, varmed avses kontroll av att

varor som släpps ut på marknaden eller tas i bruk för

första gången uppfyller föreskrivna krav och att åtgärder

kan vidtas om så inte är fallet. En effektiv

marknadskontroll som möjliggör snabba ingripanden mot

varor som inte är säkra är således en viktig beståndsdel i

den inre marknadens funktion och utgör en grundbult i

produktsäkerhetsdirektivet. Sålunda åläggs medlemsstaterna

i direktivet en uttrycklig skyldighet att, med hjälp av

tillsynsmyndigheter, se till att tillverkare och

distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet

så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra.

Vidare innehåller direktivet krav på att medlemsstaternas

tillsynsmyndigheter skall bedriva en aktiv och systematisk

marknadskontroll och annan tillsyn.

Inför ett ställningstagande till motionsyrkandena vill

utskottet först peka på att ett EG-direktiv, enligt

artikel 249 i EG-fördraget, är bindande för

medlemsstaterna med avseende på det resultat som skall

uppnås genom direktivet. Däremot överlåts till

medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt

för hur resultatet skall uppnås. Många direktiv är dock

utformade på så sätt att medlemsstaterna i praktiken ges

förhållandevis lite handlingsutrymme vid genomförandet av

direktivet.

Utskottet kan konstatera att produktsäkerhetsdirektivet

inte ställer upp några krav på hur medlemsstaterna skall

utforma sin tillsynsorganisation, så länge

marknadskontrollen och tillsynen fungerar på ett effektivt

sätt och samtliga produkter omfattas av någon

tillsynsmyndighets ansvarsområde. Den närmare utformningen

av tillsynsorganisationen har således överlämnats till

medlemsstaterna. Som redovisats inledningsvis innehåller

däremot direktivet i fråga om befogenheter att ingripa mot

farliga varor detaljerade föreskrifter för medlemsstaterna

som ger ett klart uttryck för att dessa befogenheter skall

tillkomma tillsynsmyndigheterna. Utskottet har för sin del

svårt att se att direktivet i denna fråga ger

medlemsstaterna möjlighet att anförtro befogenheterna att

vidta åtgärder till något annat organ, exempelvis en

domstol efter ansökan från tillsynsmyndighet, eller att

utan stöd i direktivet inskränka tillsynsmyndigheternas

befogenheter att ingripa. Mot denna bakgrund ifrågasätter

utskottet, i likhet med regeringen, starkt om det

nuvarande domstolsförfarandet enligt produktsäkerhetslagen

är förenligt med direktivet. Detsamma gäller den av

motionärerna föreslagna ordningen, med domstolsprövning

som huvudregel och krav på att det skall föreligga

kvalificerade förutsättningar för att

tillsynsmyndigheterna skall kunna ingripa med åtgärder på

egen hand.

Utöver dessa rent EG-rättsliga aspekter föreligger,

enligt utskottets mening, även en rad sakliga skäl som

talar för att tillsynsmyndigheterna bör ges egen

beslutsbefogenhet. Sålunda tillämpas en sådan ordning

redan i dag enligt nästan samtliga speciallagar på

produktsäkerhetsområdet. Regeringens förslag innebär

således att beslutsordningen på produktsäkerhetsområdet

kommer att bli mer enhetlig, något som sannolikt kommer

att främja möjligheterna att bedriva en effektiv tillsyn

och marknadskontroll. Ett ingripande enligt

produktsäkerhetslagen kan knappast heller anses mer

ingripande än ett ingripande enligt speciallagstiftningen,

och att det saknas anledning tro att tillsynsmyndigheterna

enligt produktsäkerhetslagen skulle vara mindre väl

lämpade att fatta beslut än tillsynsmyndigheterna på det

specialreglerade området. Tillsynen av varor som förs in i

Sverige via tredje land kommer också, med regeringens

förslag, att underlättas genom att tillsynsmyndigheten

själv kan besluta om föreläggande och förbud, något som

inte är möjligt i dag på grund av att Tullverket endast

kan kvarhålla farliga varor under tre dagar.

Utskottet kan, i likhet med regeringen, inte heller se

att en ordning med beslutsbefogenheter för

tillsynsmyndigheter inger några betänkligheter ur

rättssäkerhetsskäl, särskilt mot bakgrund av att den nya

lagen, enligt förslaget, kommer att innehålla ett

uttryckligt säkerhetskrav. Därtill kommer att en

myndighets beslut kan överklagas till domstol, varvid

domstolen kan förordna om inhibition. Utskottet delar

således regeringens bedömning att risken för att en

enskild näringsidkare lider skada på grund av ett

felaktigt beslut av en tillsynsmyndighet är mycket liten

och att näringsidkarnas rättssäkerhet måste anses väl

tillgodosedd med det framlagda lagförslaget.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts ställer sig

utskottet bakom regeringens förslag att

tillsynsmyndigheterna skall ha befogenhet att själva

besluta om förelägganden om förbud. Riksdagen bör därför

bifalla propositionen såvitt nu är i fråga och avslå

motion L19 yrkandena 1 och 2.

Överklagande och krav på

prövningstillstånd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller

överklagande av beslut enligt lagen och krav på

prövningstillstånd. Utskottet hänvisar till att

lagförslaget ligger helt i linje med vad som

gäller i övrigt på motsvarande områden. Jämför

reservation 3 (fp).

Propositionen

I propositionen föreslås att en tillsynsmyndighets beslut

om förbud och föreläggande skall kunna överklagas till

allmän förvaltningsdomstol, dvs. i första instans

länsrätt. Motsvarande skall även gälla i fråga om

förelägganden att lämna varuprov eller liknande samt

beslut om ersättning för varuprover och

ersättningsskyldighet för provtagning och undersökning av

prov. Vid överklagande till kammarrätt av beslut som

fattats av tillsynsmyndigheten som första instans krävs

prövningstillstånd (44 §).

Ett föreläggande eller förbud skall, enligt förslaget,

förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är

obehövligt. Talan om utdömande av vite skall föras vid

länsrätt i enlighet med vad som föreskrivs i lagen

(1985:206) om viten. Av 6 § följer att prövningstillstånd

krävs vid överklagande av länsrätts beslut om utdömande av

vite till kammarrätt.

Talan om utdömande av sanktionsavgift skall, enligt

propositionen, föras vid länsrätt som första instans.

Enligt regeringens uppfattning bör det inte krävas

prövningstillstånd vid överklagande av länsrättens beslut

till kammarrätt. Någon föreskrift härom finns således inte

i lagförslaget.

Motionen

Martin Andreasson m.fl. (fp) anser i motion L17 att

lagförslaget, såvitt gäller överklagande och krav på

prövningstillstånd, är inkonsekvent och behäftat med en

uppenbar brist på inre systematik som inte kan försvaras.

Enligt motionärerna bör ett förvaltningsbeslut generellt

sett kunna överklagas i två instanser utan krav på

prövningstillstånd. Så bör vara fallet också i fråga om

den nu aktuella lagstiftningen. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att regeringen skall återkomma med ett

lagförslag med denna innebörd (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del inte finna annat än att

lagförslaget i fråga om överklagande och krav på

prövningstillstånd ligger helt i linje med vad som gäller

såväl i allmänhet inom förvaltningsrätten som enligt

speciallagstiftningen på produktsäkerhetsområdet.

Utskottet ser - från sina utgångspunkter - inga skäl att i

förevarande lagstiftningsärende göra avsteg härifrån.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motion L17 yrkande 2.

Reservationer

1. Produktsäkerhetslagens tillämplighet på

offentliga tjänster (punkt 2)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne Andersson

(kd), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp),

Viviann Gerdin (c) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:L17 yrkande 1, 2003/04:L18, 2003/04:L19

yrkandena 3 och 4 samt 2003/04:L20.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör konsumenter inte i något

avseende utsättas för farliga varor eller tjänster. Därvid

är produktsäkerhetslagstiftningen av stor betydelse. De

tjänster som tillhandahålls konsumenterna är nämligen

förenade med samma risker oavsett om huvudmannen för

verksamheten är enskild eller offentlig. Med den i

propositionen föreslagna ordningen är risken stor för att

vissa tjänser helt faller utanför skyddslagstiftningen.

En annan aspekt som bör beaktas är att den nuvarande

produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral i och med

att likartad verksamhet kan komma att utsättas för olika

krav beroende på vem som råkar vara huvudman för

verksamheten. Från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt

är det således, enligt vår mening, hög tid att

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde i relevanta

delar utvidgas till att omfatta även tjänster som

tillhandahålls i offentlig verksamhet. Regeringen bör

därför ges i uppdrag att utreda frågan och återkomma med

ett erforderligt lagförslag.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen,

med bifall till motionerna L17 yrkande 1, L18, L19

yrkandena 3 och 4 samt L20, som sin mening ge regeringen

till känna.

2. Tillsynsmyndigheternas befogenheter (punkt 3)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von

Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till

produktsäkerhetslag såvitt avser 27-30 §§ och tillkännager

för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:L19 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Vi delar regeringens uppfattning att direktivet kräver att

tillsynsmyndigheterna ges befogenheter som innebär att

ärenden rörande bristande produktsäkerhet kan hanteras

snabbt och effektivt. Även med beaktande av detta synes

det emellertid inte vara nödvändigt att frångå de

rättssäkerhetskrav som alltid gör sig gällande vid beslut

om ingripande av myndighet mot enskild. Vi anser att

huvudregeln skall vara att varje ingripande åtgärd i form

av förbud, tillfälligt förbud, exportförbud och

föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols dom

eller beslut. Det saknas anledning att anta att domstolar

inte skulle kunna hantera de mål och ärenden som omfattas

av lagförslaget väl så effektivt och snabbt och därtill

med högre grad av rättssäkerhet för den enskilde

näringsidkaren. Tillsynsmyndigheterna bör därför ges den

föreslagna befogenheten endast i uppenbara fall eller om

det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. I andra fall

bör den nuvarande ordning med domstolsprövning behållas.

Propositionen bör således, med bifall till motion L19

yrkandena 1 och 2, avslås i denna del och regeringen ges

i uppdrag att skyndsamt återkomma med förslag som innebär

att ingripande åtgärder i form av förbud, exportförbud och

föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols dom

eller beslut.

3. Överklagande m.m. (punkt 4)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L17 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är lagförslaget, såvitt avser

överklagande och krav på prövningstillstånd, inkonsekvent

och behäftat med en uppenbar brist på inre systematik som

inte går att försvara. Generellt sett bör gälla att

förvaltningsmyndigheters beslut skall kunna överklagas

utan krav på prövningstillstånd i två instanser. Så bör

vara fallet också i fråga om den nu aktuella

lagstiftningen. Regeringen bör därför ges i uppdrag att

återkomma till riksdagen med ett lagförslag med denna

innebörd.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen,

med bifall till motion L17 yrkande 2, som sin mening ge

regeringen till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag:

Riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

1. produktsäkerhetslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol

m.m.,

3. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

6. lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220),

7. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor,

8. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

9. lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859),

10. lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig

skyddsutrustning för privat bruk,

11. lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers

säkerhet,

12. lag om ändring i lagen (1992:1328) om farliga

livsmedelsimitationer,

13. lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska

produkter,

14. lag om ändring i lagen (1996:18) om vissa säkerhets-

och miljökrav på fritidsbåtar,

15. lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot

buller och avgaser från mobila maskiner,

16. lag om ändring i lagen (2001:558) om

vägtrafikregister,

17. lag om ändring i fordonslagen (2002:574),

18. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

Följdmotioner

2003/04:L17 av Martin Andreasson m.fl. (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om produktsäkerhetslagens

tillämplighet på offentligt producerade tjänster.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om prövningstillstånd för

länsrättsdomar.

2003/04:L18 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

som i motionen anförs om en utredning om

produktsäkerhetslagen skall omfatta även offentliga

tjänster.

2003/04:L19 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:121 i den del den

avser tillsynsmyndigheternas befogenheter att meddela

förelägganden och förbud i enskilda fall.

2. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer med

förslag som innebär att ingripande åtgärder i form av

förbud, tillfälligt förbud, exportförbud och

föreläggande om återkallelse skall föregås av domstols

dom eller beslut i enlighet med vad som anförs i

motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en konkurrensneutral

produktsäkerhetslagstiftning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utvidga

produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som

erbjuds i offentlig verksamhet.

2003/04:L20 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

i motionen anförs om att en översyn av lagstiftningen

avseende de offentligrättsligt reglerade tjänsteområdena

bör göras i syfte att utreda hur skyddet för mottagarna av

dessa tjänster skall stärkas.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till produktsäkerhetslag

2 Förslag till lag om ändring i lagen

(1970:417) om marknadsdomstol m.m.

3 Förslag till lag om ändring i

arbetsmiljölagen (1977:1160)

4 Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

5 Förslag till lag om ändring i

konsumenttjänstlagen (1985:716)

6 Förslag till lag om ändring i

strålskyddslagen (1988:220)

7 Förslag till lag om ändring i lagen

(1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor

8 Förslag till lag om ändring i

konsumentköplagen (1990:932)

9 Förslag till lag om ändring i

läkemedelslagen (1992:859)

10 Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1326) om personlig

skyddsutrustning för privat bruk

11 Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1327) om leksakers säkerhet

12 Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1328) om farliga

livsmedelsimitationer

13 Förslag till lag om ändring i lagen

(1993:584) om medicintekniska produkter

14 Förslag till lag om ändring i lagen

(1996:18) om vissa säkerhets- och

miljökrav på fritidsbåtar

15 Förslag till lag om ändring i lagen

(1998:1707) om åtgärder mot buller och

avgaser från mobila maskiner

16 Förslag till lag om ändring i lagen

(2001:558) om vägtrafikregister

17 Förslag till lag om ändring i

fordonslagen (2002:574)

18 Förslag till lag om ändring i

fartygssäkerhetslagen (2003:364)