Bet. 2004/05:LU20

Lagutskottets betänkande

2004/05:LU20

Nya regler om dödförklaring

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2004/05:88

Nya regler om dödförklaring jämte en motion som har väckts med anledning

av propositionen.

I propositionen lägger regeringen fram förslag till en lag om dödförklaring.

Som en följd härav föreslås att nuvarande bestämmelser om dödförklaring

i 25 kap. ärvdabalken skall upphävas.

Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om beviskrav vid bortovaro

och de tidsfrister som måste iakttas i ett ärende om dödförklaring. En

särskild regel föreslås för det fall att försvinnandet har skett i

samband med en naturkatastrof eller stor olycka, eller under liknande

omständigheter, och det finns en mycket hög grad av sannolikhet för att

den försvunne är död. Beslut i frågor om dödförklaring skall, enligt

förslaget, fattas av Skatteverket.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2005.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår

motionen.

I betänkandet finns en reservation.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagförslagen

Riksdagen antar regeringens förslag tilla. lag om dödförklaring,b. lag

om ändring i ärvdabalken,c. lag om ändring i lagen (1987:269) om kriterier

för bestämmande av människans död.Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:88.

2. Beslutsordningen

Riksdagen avslår motion 2004/05:L11.

Reservation (m, fp, kd, c)

Stockholm den 8 mars 2005

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne

Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson

(s), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene

Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli Särnblad (s), Pia Nilsson

(s), Johan Löfstrand (s), Mia Franzén (fp), Ingemar Vänerlöv (kd), Ewa

Thalén Finné (m) och Johan Linander (c).

Redogörelse för ärendet

Är någon försvunnen och befaras vara död utan att hans eller hennes

kropp har kunnat hittas, kan dödförklaring ske genom beslut av domstol.

Förutsättningarna för beslut om dödförklaring och de tidsfrister som

uppställs i anslutning därtill framgår av 25 kap. ärvdabalken. Reglerna

har sin huvudsakliga bakgrund i motsvarande bestämmelser i 1933 års lag

om boutredning och arvskifte och var senast föremål för lagstiftningsåtgärder

år 1981. För vissa fall infördes då en möjlighet att ansöka om dödförklaring

redan ett år efter ett försvinnande. Möjligheten att tillämpa en gällande

regel om treårig frist utvidgades samtidigt. För övriga fall behölls

huvudregeln om en tioårig väntetid innan ansökan om dödförklaring får

göras.

I mars 1996 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att

göra en översyn av bl.a. reglerna om dödförklaring (dir. 1996:18).

Utredningen antog namnet Ärvdabalksutredningen. I uppdraget ingick att

överväga om tidsfristerna för dödförklaring kunde förkortas och om det

fanns ett behov av att samordna reglerna om dödförklaring i ärvdabalken

och avregistrering ur folkbokföringen enligt folkbokföringslagen.

Utredningen redovisade sitt arbete i augusti 1998 i slutbetänkandet (SOU

1998:110) Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring. Betänkandet

har remissbehandlats.

För att anpassa utredningsbetänkandets förslag till naturkatastrofer av

den omfattning som inträffade i Sydostasien den 26 december 2004 har

förslaget kompletterats i en inom Regeringskansliet upprättad promemoria

med utkast till lagrådsremiss. Ett antal myndigheter och organisationer

har beretts tillfälle att lämna synpunkter på promemorian.

Med utgångspunkt i ovan redovisat arbete föreslår regeringen - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen skall anta de i propositionen

framlagda förslagen till lag om dödförklaring, lag om ändring i ärvdabalken

och lag om ändring i lagen om kriterier för bestämmande av människans

död. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska

regeringen och Vänsterpartiet.

Regeringens förslag finns i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har en motion väckts. Motionsförslaget

finns i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Nya regler om dödförklaring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen antar lagförslagen och avslår motionen. Jämför reservation (m,

fp, kd, c).

Inledning

När någon avlider ankommer det, enligt 2 § lagen (1987:269) om kriterier

för bestämmande av människans död, på läkare att i överensstämmelse med

vetenskap och beprövad erfarenhet fastställa att döden har inträtt.

Läkaren skall sedan, enligt 4 kap. 2 och 3 §§ begravningslagen (1990:1144),

utan dröjsmål utfärda ett dödsbevis. Dödsbeviset skall lämnas till

Skatteverket. När Skatteverket får dödsbeviset, avregistreras den avlidne

från folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen (1991:481). Dessa

regler förutsätter att den avlidnes kropp helt eller delvis går att

undersöka. Om en person däremot är försvunnen och det inte går att utreda

att han eller hon har avlidit, men det kan befaras att så är fallet,

får i stället dödförklaring tillgripas. Bestämmelser om dödförklaring

finns i 25 kap. ärvdabalken.

Även om förhållandena är sådana att dödsbevis inte kan utfärdas på grund

av att det inte påträffats någon kropp, kan den försvunne enligt praxis

undantagsvis avregistreras från folkbokföringen genom beslut av

Skatteverket om det är utrett att den försvunne är död.

Ärvdabalkens bestämmelser om dödförklaring

Av 25 kap. 1 § ärvdabalken framgår att om någon är borta och det sedan

han eller hon veterligen senast var vid liv har gått tio år eller - om

den försvunne skulle vara över 75 år gammal - fem år, får ansökan göras

om dödförklaring. Kan det antas att den som är borta befann sig i

livsfara vid den tidpunkt då han eller hon senast veterligen var i livet,

får ansökan göras om det gått tre år efter försvinnandet. Är det utrett

att den försvunne befann sig i livsfara, får ansökan göras redan när

ett år har förflutit. En ansökan om dödförklaring får göras av den

bortovarandes make, arvinge eller annan vars rätt kan bero av dödförklaringen.

Ansökan görs hos tingsrätten i den ort där den försvunne senast haft

hemvist inom riket eller, om det inte finns behörig domstol, hos Stockholms

tingsrätt. Över en ansökan om dödförklaring skall domstolen höra den

försvunnes make eller maka, om han eller hon vistas i Sverige, samt

närmaste släktingar, annan som kan antas senast ha haft underrättelse

om den bortovarande samt Skatteverket och polismyndigheten i den ort

där den försvunne senast hade hemvist i Sverige (3 §). Om den tidsfrist

som enligt 1 § är tillämplig i ärendet har löpt och det då inte framkommit

att den bortovarande har avlidit, skall domstolen, enligt 4 §, utfärda

kungörelse om ansökningen. Kungörelsen skall också innehålla en kallelse

på den försvunne att senast en viss dag anmäla sig hos domstolen. Den

dagen får inte sättas tidigare än ett år efter kungörelsedagen. Kungörelsen

skall därutöver innehålla en uppmaning till var och en som kan lämna

upplysningar i ärendet att inom samma tid underrätta domstolen.

När den tid som bestämts i kungörelsen löpt ut och man under mellantiden

inte har fått vetskap om att den försvunne faktiskt har avlidit, skall

domstolen förklara att han eller hon skall anses som död (5 §). I

domstolens beslut skall anges vilken dag som är att anse som dödsdag.

Domstolen skall vidare skyndsamt underrätta Skatteverket om beslutet om

dödförklaring som avregistrerar den dödförklarade ur folkbokföringen.

En domstols beslut att dödförklara en försvunnen person innebär att den

försvunne skall anses som död. Beslutet grundlägger alltså en presumtion

för att han eller hon är död och att döden inträffat vid en viss tidpunkt.

Innebörden av presumtionen är därmed både att den dödförklarade levt

intill denna tidpunkt och att livet därefter upphört. Skulle det visa

sig att den dödförklarade lever, faller presumtionen. Någon särskild

talan om upphävande av dödförklaringen behövs inte för att åstadkomma

detta. Likaså bortfaller dödförklaringens presumtionsverkan om det skulle

visa sig att den dödförklarade i själva verket avlidit vid en annan

tidpunkt än den som angetts i beslutet. I 7 § finns bestämmelser om

återbäring av egendom för det fall att det visar sig att den dödförklarade

är vid liv eller att han eller hon avlidit vid en annan tidpunkt än den

som angetts i beslutet om dödförklaring.

Avregistrering ur folkbokföringen

Som nämnts inledningsvis skall den som avlider eller dödförklaras

avregistreras från folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen. Normalt

sker detta på grundval av ett dödsbevis som utfärdats av läkare. När

det befaras att någon har avlidit men kroppen inte kan återfinnas kan

personen dock enligt praxis likväl avregistreras direkt ur folkbokföringen

om det är utrett att han eller hon är död. Så skedde exempelvis då m/s

Estonia förliste år 1994. Beslut om direkt avregistrering fattas enligt

34 § folkbokföringslagen av Skatteverket efter anmälan, eller ansökan

eller annars när det finns skäl till det. I de flesta fall är det polisen

som initierar ärenden om direkt avregistrering ur folkbokföringen. Ett

beslut om avregistrering får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

När en domstol fattar beslut om dödförklaring enligt 25 kap. ärvdabalken

sker detta efter en bevisvärdering av det föreliggande materialet.

Handläggningen av registreringsärendena hos Skatteverket är däremot mer

formell, och verkets beslut grundas normalt på den bedömning av

bevismaterialet som polisen har gjort i sin utredning.

Propositionen

Regeringen konstaterar i propositionen att det föreligger behov av att

ändra förutsättningarna för dödförklaring. Vidare bör vissa ändringar

göras i förfarandet. Regeringen framhåller bl.a. att det är tydligt att

nuvarande regelverk inte är fullt ut anpassat till naturkatastrofer och

stora olyckor där hundratals eller tusentals människor är försvunna och

befaras omkomna. Ärvdabalkens regler, med en huvudregel om tioårig

presumtionstid stammar också, anförs det vidare, från en tid då samhällets

villkor var väsentligt annorlunda, bl.a. vad gäller möjligheterna att

efterforska försvunna personer. De tidsfrister som uppställs för olika

fall av dödförklaring bör således förkortas. Enligt vad som anförs i

propositionen står det klart att den nuvarande möjligheten att i vissa

fall kunna direkt avregistrera en person ur folkbokföringen har sina

fördelar. En möjlighet av detta slag att i ett gynnsamt utredningsläge

snabbt kunna slå fast att en försvunnen person måste vara död bör därför,

enligt regeringens uppfattning, finnas kvar. Ett sådant beslut bör

dock vila på materiell grund. Det finns således, framhålls det i

propositionen, ett behov av att införa en civilrättslig regel som möjliggör

dödförklaring omedelbart efter det att någon försvunnit, om det är utrett

att vederbörande är död.

Den i propositionen föreslagna nya lagen om dödförklaring innebär

sammanfattningsvis följande. Om någon är försvunnen och det är utrett att

han eller hon är död, får dödförklaring ske omedelbart. Är det inte

utrett att den försvunne är död men föreligger det med hänsyn till

omständigheterna kring försvinnandet och vad som i övrigt är känt en hög

grad av sannolikhet för att han eller hon är död, får frågan om

dödförklaring tas upp tidigast ett år efter försvinnandet. Frågan får dock

tas upp omedelbart, om försvinnandet har skett i samband med en

naturkatastrof eller stor olycka eller liknande omständigheter och det finns

en mycket hög grad av sannolikhet för att den försvunne är död. I övriga

fall får frågan tas upp tidigast fem år efter försvinnandet. Beslut om

dödförklaring skall fattas av Skatteverket. I vissa ärendekategorier

skall Skatteverkets beslut fattas av en särskild nämnd inom verket.

Detta gäller bl.a. i ärenden om omedelbar dödförklaring då det är utrett

att den försvunne är död och ärenden där ansökan grundas på att

försvinnandet skett i samband med en naturkatastrof, stor olycka eller under

liknande omständigheter och det finns en mycket hög grad av sannolikhet

för att den försvunne är död. De nuvarande handläggningsreglerna och

bestämmelserna om återbäring av egendom överförs i huvudsak oförändrade

från 25 kap. ärvdabalken till den nya lagen. Tiden för kungörelse, då

sådan skall ske, föreslås dock förkortas till sex månader. Den nya

lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2005.

Motionen

Inger René m.fl. (m, fp, kd, c) stöder i motion L11 regeringens förslag

såvitt gäller förutsättningarna för dödförklaring. Motionärerna är dock

kritiska till förslaget att överflytta handläggningen av och beslutsfattandet

i ärenden om dödförklaring från allmän domstol till Skatteverket. I

motionen påpekas att den skyndsamma handläggningen av lagstiftningsärendet

har motiverats av behovet att så snabbt som möjligt kunna underlätta

för anhöriga och efterlevande till personer som saknas efter naturkatastrofen

i Sydostasien i december 2004. Motionärerna anser, mot den bakgrunden,

att det vore ofördelaktigt att nu ändra beslutsordning, från en fungerande

ordning i tingsrätt till en ny, obeprövad sådan i en central

förvaltningsmyndighet. Skatteverket har ännu inte, anförs det, någon

organisation

på plats och dessutom måste, vilket även regeringen tillstår,

rättssäkerhetsgarantierna vid verket stärkas vid en överflyttning av

ärendetypen.

Dessa åtgärder torde ta tid, vilket innebär att själva syftet med den

skyndsamma hanteringen av lagstiftningsärendet förfelats. Det förhållandet

att ett relativt stort antal ansökningar om dödförklaring kan komma att

ges in efter lagens ikraftträdande medför också, menar motionärerna,

risk för avsevärda dröjsmål i handläggningen vid verket. Motionärerna

anser det vara uppenbart att handläggningen skulle gå snabbare om

ansökningarna om dödförklaring fördelas på tingsrätterna och där handläggs

i en redan välkänd ordning. Om ärendetypen skall överföras till

Skatteverket bör detta, menar motionärerna, i vart fall inte ske i dagsläget.

Motionärerna ifrågasätter emellertid över huvud taget det lämpliga i

att flytta prövningen av ärenden om dödförklaring till Skatteverket. I

motionen framhålls att den utredning som sker i dag inom verket rör

fall där det redan är utrett att en viss person är död och att handläggningen

således endast är av registrerande karaktär. Den bevisprövning som görs

i dag i de fall då det inte är utrett att en person är död och som kommer

att krävas enligt den nu föreslagna lagen måste, anser motionärerna,

hanteras i allmän domstol, som är van att värdera bevisning och som

dessutom har möjlighet att ta upp muntlig bevisning. Den föreslagna

lagen innehåller dessutom, påpekas det, begrepp som ger utrymme för ett

relativt stort utrymme för lagtolkning. Sådan tolkning måste ske i

domstol. Motionärerna anser sammanfattningsvis att ärenden om dödförklaringar

även fortsättningsvis skall prövas av allmän domstol.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att det föreligger ett behov av

att reformera regelverket vad gäller förutsättningarna för dödförklaring.

Propositionen har i denna del inte föranlett några motionsledes framförda

invändningar, och inte heller utskottet har något att erinra mot förslagen.

Som regeringen funnit bör de nya reglerna om dödförklaring tas in i en

särskild lag.

När det så gäller frågan huruvida ett beslut om dödförklaring skall

fattas av allmän domstol eller, som föreslås i propositionen, av

Skatteverket, kan utskottet se en rad goda skäl som talar för regeringens

förslag. Sålunda har Skatteverket, genom sitt ansvar för folkbokföringen,

en god och naturlig tillgång till uppgifter om samtliga personer med

hemvist i Sverige. Vidare finns det inom verket kunskap om och erfarenhet

av den utredning som erfordras för att redan med dagens praxis direkt

kunna avregistrera en försvunnen person ur folkbokföringen. Materien är

således inte ny. Som framhålls av regeringen är ärenden om dödförklaring

i regel inte heller av tvistekaraktär och måste därför inte av detta

skäl hanteras i domstol. Om handläggningen i stället anförtros åt

Skatteverket kan detta således bidra till att domstolarnas verksamhet

ytterligare renodlas och att dessa i större omfattning kan koncentrera

sig på rättsskipning och egentlig tvistlösning.

Den omständigheten att det ibland kan bli nödvändigt med viss bevisvärdering

i ärenden om dödförklaring kan, som påpekas i motionen, möjligen tala

för att ärendetypen även i framtiden bör prövas i domstol. En handläggning

i domstol ger också möjlighet till muntlig förhandling. I likhet med

regeringen anser utskottet emellertid att behovet av sådana förhandlingar

inte skall överskattas. Sålunda torde, som anförs i propositionen,

domstolarnas handläggning av ärenden om dödförklaring redan i dag förete

stora likheter med den handläggning som sker i Skatteverket i ärenden

om direkt avregistrering ur folkbokföringen. Till skillnad från

motionärerna anser inte utskottet att det förhållandet att det i lagtexten

förekommer begrepp som kan ges ett visst utrymme för tolkning kräver

att en prövning sker i allmän domstol. Därtill kommer att en prövning

i Skatteverket inte utesluter en domstolsprövning eftersom verkets beslut,

enligt lagförslaget, kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Motionärerna

har vidare uttryckt farhågor för att den föreslagna beslutsordningen

kommer att leda till avsevärda dröjsmål när det gäller handläggningen

av ansökningar om dödförklaring som avser personer som saknas efter

naturkatastrofen i Sydostasien i december 2004. Utskottet delar inte

dessa farhågor.

I sammanhanget bör slutligen framhållas att regeringens förslag

överensstämmer med såväl Ärvdabalksutredningens förslag som förslaget i den

inom Regeringskansliet i januari 2005 upprättade promemorian och att

inte någon remissinstans har haft någon invändning mot förslaget att

överflytta ärenden om dödförklaring från allmän domstol till Skatteverket.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts, och då de övriga invändningar

som förts fram i motionen inte föranleder annan bedömning, ställer sig

utskottet bakom regeringens förslag såvitt nu är i fråga.

Riksdagen bör således anta lagförslagen och avslå motion L11.

Reservation

Beslutsordningen, punkt 2 (m, fp, kd, c)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Mia

Franzén (fp), Ingemar Vänerlöv (kd), Ewa Thalén Finné (m) och Johan

Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2004/05:L11.

Ställningstagande

Vi ansluter oss till regeringens bedömning att det föreligger behov av

att ändra regelverket kring förutsättningarna för dödförklaring och har

inget att erinra mot lagförslaget i detta avseende.

Däremot anser vi att starka skäl talar mot förslaget att överflytta

handläggningen av och beslutsfattandet i ärenden om dödförklaring från

allmän domstol till Skatteverket, både i dagsläget och över huvud taget.

Vi har, mot bakgrund av den i december 2004 inträffade naturkatastrofen

i Sydostasien, valt att ge vårt samtycke till en skyndsam handläggning

av lagstiftningsärendet för att på så sätt kunna underlätta för

efterlevande och anhöriga till saknade personer. Att i detta läge flytta

ärendetypen från en fungerande ordning i domstol till en ny, obeprövad

sådan i en central myndighet är enligt vår uppfattning ofördelaktigt.

Skatteverket har ännu inte någon organisation på plats och regeringen

tillstår själv att rättssäkerhetsgarantierna vid verket måste stärkas

vid en överflyttning. Allt detta torde ta tid och därmed förfelas hela

syftet med en skyndsam hantering av lagstiftningsärendet. Det förhållandet

att ett relativt stort antal ansökningar om dödförklaringar kan förväntas

komma omgående efter lagens ikraftträdande medför också, menar vi, att

det föreligger en risk för avsevärda dröjsmål i handläggningen av sådana

ärenden. Enligt vår mening är det uppenbart att handläggningen skulle

gå snabbare om ansökningarna fördelas på tingsrätterna för att där

hanteras i en redan välkänd ordning. En överflyttning av ärendetypen bör

således under alla förhållanden inte ske i nuläget. Vi ifrågasätter

dock lämpligheten i sak att överflytta beslutsfattandet till Skatteverket

och det på följande skäl. Den hantering som sker på Skatteverket i dag

rör fall där det redan är utrett att en viss person är död. Arbetet är

således endast av registrerande karaktär. Den bevisprövning som sker i

dag och som kommer att krävas i de fall där det inte är utrett att en

person är död måste enligt vår uppfattning ske i allmän domstol, som

har vana att värdera bevis och som dessutom har möjlighet att ta upp

muntlig bevisning vid en förhandling. Den föreslagna lagtexten innehåller

också begrepp som kan ges ett relativt stort utrymme för tolkning. Vi

anser att sådan lagtolkning måste ske i domstol.

Ärenden om dödförklaring bör således även i fortsättningen handläggas

av allmän domstol, där det finns fungerande rutiner och rättssäkerheten

inte behöver stärkas innan den nya lagen kan få avsedd tillämpning. Ett

nytt lagförslag med denna innebörd torde inte kräva något mer ingående

beredningsarbete. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer

omgående med ett nytt lagförslag i enlighet med det nu sagda. Till dess

får förevarande lagförslag godtas.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med delvis bifall

till motion L11, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring:

Riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

lag om dödförklaring,

lag om ändring i ärvdabalken,

lag om ändring i lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av

människans död.

Följdmotion

2004/05:L11 av Inger René m.fl. (m, fp, kd, c):

Riksdagen beslutar att ärenden om dödförklaring även fortsättningsvis

skall avgöras av allmän domstol.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag