Dir. 1987:28

Beredskapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen

Innehåll

Mitt förslag

Beredskapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen

Utredningar med anledning av Tjernobylolyckan

Utredningsuppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1987:28

Beslut vid regeringssammanträde 1987-06-11.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Roine Carlsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda beredskapen mot

utsläpp av radioaktiva ämnen.

Beredskapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen

Ansvaret för beredskap och åtgärder mot olyckor vid anläggningar där

kärnteknisk verksamhet bedrivs ligger på anläggningens innehavare.

Kraven i dessa hänseenden anges i lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet i samband med att tillstånd för verksamheten meddelas eller

senare under tillståndets giltighetstid.

Ansvaret för åtgärder utanför anläggningar regleras fr.o.m. den 1

januari 1987 i räddningstjänstlagen (1986:1102). Till

räddningstjänstlagen överfördes utan några större sakliga ändringar

föreskrifterna i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i

atomanläggningar m.m. (atomskyddslagen). Liksom tidigare skall

länsstyrelsen svara för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva

ämnen från en kärnteknisk anläggning och vid överhängande fara för

sådant utsläpp. Länsstyrelsens ansvar begränsas inte till utsläpp från

anläggningar inom landet. Ansvaret begränsas heller inte till

länsstyrelserna i län med kärnkraftverk utan samtliga länsstyrelser har

ett ansvar för denna form av räddningstjänst.

Utgångspunkterna för de praktiska åtgärderna vad gäller beredskapen mot

utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning är

riksdagens beslut (prop. 1980/81:90, JoU 24, rskr. 274) om riktlinjer

för energipolitiken. Här läggs riktlinjerna upp för beredskapen utifrån

då gällande riskbild och avseende bl.a. kärnkraftverkens beredskap,

länsstyrelsernas uppgifter, organisation och beredskap samt beredskapen

vid de centrala myndigheterna.

Det pågående reformarbetet inom räddningstjänstområdet syftar till att

göra räddningstjänsten effektivare bl.a. genom att de olika

räddningstjänstorganen skall samverka mera med varandra och genom att

samma kompetens och resurser används såväl i fred som i krig. Som ett

led i denna utveckling har statens räddningsverk inrättats den 1 juli

1986 (prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr. 389). Räddningsverket är den

centrala myndigheten för befolkningsskyddet och räddningstjänsten i fred

och i krig. På regional nivå ligger ansvaret för befolkningsskyddet och

räddningstjänsten i fred och i krig på länsstyrelsen. På lokal nivå

ligger detta ansvar på kommunen. Inom ramen för räddningstjänsten ligger

ansvaret på central nivå för beredskapen mot kärnkraftsolyckor på

räddningsverket. Statens strålskyddsinstitut har ett ansvar för att ge

råd om strålningsmätningar samt samordna och biträda med

strålskyddsbedömningar i en olyckssituation.

Vid kärnkraftverket i Barsebäck har ett säkerhetshöjande och

konsekvenslindrande system (FILTRA) tagits i bruk. Före utgången av år

1988 kommer detta system att finnas på samtliga kärnkraftverk i Sverige.

Härigenom minskas riskerna för stora utsläpp av radioaktiva ämnen.

Utredningar med anledning av Tjernobylolyckan

Regeringen gav kort tid efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i

Sovjetunionen vissa uppdrag till rådet för långsiktiga elanvändnings-

och elproduktionsfrågor (energirådet), bl.a. att lämna förslag som ökar

säkerheten i Sverige vid kärnkraftsolyckor utomlands. Som en första

etapp i arbetet har rådet i juli 1986 lämnat en rad förslag som syftar

till att förbättra säkerheten i händelse av kärnkraftsolyckor.

Regeringen bedömde förslagen som angelägna att genomföra, och i december

1986 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:18, NU 12, rskr. 97) om en rad

åtgärder för att höja beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Med anledning

av synpunkter som framförts, att ansvarsförhållanden m.m. mellan olika

myndigheter är oklara, framhöll jag i propositionen 1986/87:18 att

bildandet av statens räddningsverk den 1 juli 1986 och den nya

räddningstjänstlagen kommer att leda till en naturligare rollfördelning

och därmed en bättre beredskap.

På uppdrag av statens strålskyddsinstitut och statens

kärnkraftinspektion har generaldirektören Göran Steen undersökt hur

beredskapen och verksamheten med anledning av Tjernobylolyckan har

fungerat inom myndigheternas ansvarsområden. Steen avlämnade den 15

oktober 1986 delrapporten Beredskap efter Tjernobyl. En särskild rapport

om informationsfrågor planeras bli färdigställd under sommaren 1987.

Statsrådet Birgitta Dahl tillkallade den 7 maj 1986 en expertgrupp för

att utarbeta det underlag som energirådet behövde för att kunna fullgöra

sitt uppdrag. Expertgruppen överlämnade den 23 oktober 1986 sitt

betänkande (Ds I 1986:11) Efter Tjernobyl -- konsekvenser för

energipolitik, kärnsäkerhet, strålskydd och miljöskydd. I betänkandet

lämnas förslag till beredskapsförbättrande åtgärder.

Energirådet överlämnade den 5 november 1986 till statsministern

expertgruppens rapport, skrivelser som inkommit till rådet samt det

ytterligare material som rådet eller expertgruppen hade funnit borde

övervägas. I samband därmed föreslog energirådet att beredskapsfrågorna

skulle övervägas i en särskild utredning.

Efter riksdagens beslut i december 1986 om vissa åtgärder m.m. efter

Tjernobylolyckan har regeringen lämnat uppdrag åt vissa myndigheter.

Således skall statens räddningsverk i samråd med bl.a. statens

strålskyddsinstitut undersöka möjligheterna att komplettera beredskapen

mot kärnkraftsolyckor till att i begränsad omfattning gälla samtliga län

genom att utnyttja befintlig räddningstjänst- och

civilförsvarsplanläggning för beredskapsåtgärder. Räddningsverket skall

också svara för att åtgärder vidtas för att omedelbart höja kompetensen

i norra Sverige i fråga om beredskapsåtgärder mot kärnkraftsolyckor samt

särskilt belysa alarmeringsförhållandena runt Forsmarksverket.

Statskontoret skall se över förvaltningsresurserna hos länsstyrelserna i

kärnkraftslänen med utgångspunkt i kärnkraftsberedskapen. Under arbetet

med den samordnade länsförvaltningen avses även beredskaps- och

totalförsvarsfrågorna vid länsstyrelserna bli utredda.

Mot bakgrund av att delrapporten Beredskap efter Tjernobyl och det

övriga utvärderingsarbetet i huvudsak har avsett andra områden av

beredskapen än räddningstjänsten, har statens räddningsverk påbörjat ett

kompletterande utredningsarbete. Även inom statens strålskyddsinstitut

pågår utredningsarbete om erfarenheterna av Tjernobylolyckan. Det kan

tilläggas att regeringen genom beslut den 18 september 1986 gav

styrelsen för psykologiskt försvar i uppdrag att undersöka hur

informationsfrågan har lösts av myndigheter och massmedia i samband med

kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. I maj 1987 har styrelsen redovisat

uppdraget.

Det av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl föranledda omfattande utrednings-

och utvärderingsarbetet, som endast delvis är slutfört, bör enligt min

mening utgöra underlag för en samlad bedömning av kraven på beredskapen

mot utsläpp av radioaktiva ämnen. Därvid bör även sambandet med

beredskapen mot allvarliga kemiska olyckor tas med i bedömningen. Som

energirådet föreslår bör således beredskapsfrågorna vad avser

kärnkraftsolyckor övervägas i en särskild utredning. Jag föreslår därför

att en kommitté tillkallas för att utreda beredskapen mot utsläpp av

radioaktiva ämnen.

Utredningsuppdraget

Beredskapen i Sverige mot kärnkraftsolyckor är koncentrerad till de

regioner där de svenska kärnkraftverken finns. Kärnkraftsolyckan i

Tjernobyl har visat att effekterna av en olycka kan få större geografisk

spridning än vad vår nuvarande beredskapsplanering utgår från. Viss

beredskap bör därför finnas mot denna typ av händelser även i områden på

relativt stort avstånd från olycksplatsen. Det kan då bli fråga om att

hantera situationer då direkta räddningsinsatser inte behövs. För

närvarande pågår arbete med att minska riskerna för stora utsläpp vid

haveri i de svenska kärnkraftverken. Detta kan påverka inriktningen av

den yttre beredskapen omkring dessa verk.

Kommittén bör mot denna bakgrund ge förslag om omfattningen och

utformningen av beredskapsorganisationen för kärnkraftsolyckor och till

åtgärder för att genomföra förslagen. Kommittén bör därvid beakta de

grundläggande principerna för beredskapen, bl.a. att verksamheten så

långt möjligt decentraliseras till länsstyrelserna och kommunerna, att

den kompetens och de resurser som finns uppbyggda normalt kan utnyttjas

effektivt vid olyckor samt att organisationen är likartad såväl i fred

som i krig så att den kompetens och de resurser som byggs upp för krig

tas tillvara i fredsorganisationen.

Beredskapen mot kärnkraftsolyckor bör vara en del av samhällets

beredskap mot olyckor. Principen att beredskapsorganisationen för

olyckor i kärntekniska anläggningar samordnas med

beredskapsorganisationen för insatser vid andra olyckshändelser bör

således behållas.

Kommittén bör närmare belysa vilka krav som bör ställas på statens

strålskyddsinstitut vad gäller uppgiften att, i samverkan med andra

myndigheter, svara för en sammanhållande, rådgivande funktion i en

olyckssituation. Kommittén bör vidare överväga hur

strålskyddsinstitutets uppgift att därvid samordna och biträda med

strålskyddsbedömningar skall utformas närmare och lämna förslag till

former för samverkan med andra myndigheter.

Kommittén bör överväga frågorna om en utbyggnad av förvarningssystemet

och om resurser för strålningsmätning, innefattande mätning av

livsmedel, gröda och renar m.m. Vidare bör behovet av utbildnings- och

övningsverksamhet samt forskning belysas. I kommitténs uppdrag bör också

ingå att belysa beredskapen mot kärnkraftsolyckor på sjukvårds- och

livsmedelsområdena.

Nuvarande beredskapsorganisation i län med kärnkraftverk bör utvärderas.

Beredskapen för sådana olyckor som kräver räddningsinsatser skall

baseras på de grundläggande principer inom räddningstjänstens område som

har lagts fast genom riksdagens beslut (prop. 1984/85:161, FöU 12, rskr.

389; prop. 1985/86:170, FöU 1986/87:2, rskr. 58; prop. 1986/87:18, NU

12, rskr. 97).

Kommittén bör för sådana olyckor som kräver räddningsinsatser belysa hur

såväl civilförsvarets som försvarsmaktens personella och materiella

resurser, bl.a. i fråga om ledning, indikering, alarmering, utrymning,

undsättning i miljö med radioaktivt nedfall eller kemiska ämnen samt

sanering, effektivast skulle kunna utnyttjas. Även totalförsvarets

frivilligrörelsers möjligheter att medverka bör tas upp. Vidare bör

kommittén belysa de kommunala räddningskårernas möjligheter att delta i

länsstyrelsernas beredskap. De krav som ställs på länsstyrelserna i

samband med radioaktiva utsläpp bör klarläggas.

Allt utrednings- och utvärderingsarbete med anledning av

Tjernobylolyckan är ännu inte slutfört. Kommittén bör väga in resultatet

av detta arbete i sina överväganden. Kommittén bör vidare samråda med

berörda myndigheter.

Kommittén bör lägga fram de förslag till förändringar som kan föranledas

av det utredningsarbete och de utvärderingar som genomförs. För varje

förslag som innebär kostnader för staten skall kommittén redovisa dels

en analys av åtgärdens kostnad i förhållande till dess nytta och dels

förslag till finansiering. Kommittén bör även pröva i vilken

utsträckning kostnaderna bör betalas av kärnkraftsindustrin.

Kommittén bör redovisa sitt arbete senast den 31 mars 1988.

Kommittén bör vid arbetets påbörjande samt vidare under arbetets gång

informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan

berörd central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller

brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem

tillfälle att framföra synpunkter. Kommittén bör därutöver informera

berörda arbetstagare om sitt arbete.

För utredningsarbetet gäller kommittédirektiven till samtliga kommittéer

och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (Dir

1984:5).

Jag har i detta ärende samrått med cheferna för social-, jordbruks-,

civil- samt miljö- och energidepartementen.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för försvarsdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst sju ledamöter med uppdrag att utreda beredskapen mot

utsläpp av radioaktiva ämnen,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag för utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)