Dir. 1987:48

Regionalpolitikens inriktning m. m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-19

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Dir 1987:48

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-19

Chefen för industridepartementet, statsrådet Peterson, anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med

uppgift att utreda regionalpolitikens inriktning m.m.

2 Bakgrund till utredningen

2.1 Genomförda och pågående utredningar

Den senaste utredningen om regionalpolitiken (SOU 1984:74) Regional

utveckling och mellanregional utjämning, avlämnades av den

regionalpolitiska kommittén i augusti 1984. Den parlamentariskt

sammansatta utredningens förslag låg till grund för det beslut riksdagen

fattade om regionalpolitiken våren 1985 på grundval av regeringens

förslag (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354).

Under senare år har genomförts och genomförs på regeringens uppdrag

flera regionalpolitiskt betydelsefulla utredningar. Exempelvis kan

nämnas en utvärdering av statens industriverk (SIND) av de sänkta

socialavgifterna i Norrbottens län (klar våren 1988), en utredning av

SIND om turismen (klar våren 1986), en studie utförd av SIND om

tjänstenäringarna (klar våren 1986), en studie av SIND, styrelsen för

teknisk utveckling (STU), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ),

skolöverstyrelsen (SÖ) och länsstyrelserna av teknik- och

kompetensspridning (klar våren 1987), en studie av statskontoret och

Lunds universitet av länsstyrelsernas projektverksamhet och

decentraliseringen av det regionalpolitiska arbetet (klara våren och

hösten 1987). Vidare pågår utvärderingar av de särskilda

regionalpolitiska insatserna i Uddevallaregionen och Norrbottens län.

Ett utrednings- och forskningsarbete bedrivs vidare om effekterna av den

könskvoteringsregel som finns i det regionalpolitiska stödsystemet.

Utredningar av stor regionalpolitisk betydelse bl. a. beträffande

trafikförsörjningen för norra Sverige har utförts inom

kommunikationsområdet, som underlag för regeringens aviserade

trafikpolitiska proposition. Inom skatteområdet pågår dessutom

utredningar som behandlar vissa regionalpolitiskt viktiga frågor. Det

gäller bl. a. utredninge n för reformerad företagsbeskattning (Dir.

1985:30).

Den pågående försöksverksamheten med samordnad länsförvaltning är också

av betydelse för kommitténs arbete. Försöken syftar till att förstärka

och effektivisera den statliga länsförvaltningen i frågor som rör länens

utveckling och framtid.

2.2 Den regionala utvecklingen

Den svenska ekonomin har förbättrats starkt under de senaste fem åren.

Sysselsättningen har ökat, arbetslösheten har minskat, balans råder i de

utrikes betalningarna och budgetunderskottet har reducerats kraftigt.

Samtidigt har inflationen pressats ner och lönsamheten och

investeringarna, framförallt i industrin, ökat kraftigt.

Förbättringen i den svenska ekonomin har kommit hela landet till del.

Lönsamheten, investeringarna och sysselsättningen har ökat såväl i

skogslänen som i södra Sverige. Arbetslösheten har minskat i hela

landet. Befolknings- och sysselsättningstillväxten är dock särskilt

stark i storstadsområdena, främst i Stockholmsregionen, samt i andra

orter och regioner med universitet och en i övrigt välutvecklad

infrastruktur.

Sysselsättningstillväxten har varit lägst i Norrlands inland, Bergslagen

och sydöstra Sverige. I dessa regioner har förutsättningarna för

tjänsteproduktion varit sämre, samtidigt som strukturomvandlingen inom

det befintliga näringslivet medfört att industrisysselsättningen

minskat.

Uppbromsningen av den offentliga sektorns tillväxt har samtidigt minskat

denna sektors tidigare balanserande roll.

Utvecklingen har fått till följd att den befolkningskoncentration som

inleddes under slutet av 1970-talet har fortsatt under 1980-talet.

Folkmängden i Stockholms-, Göteborgs- samt Malmöområdena har således

ökat kraftigt under 1980-talet. Detsamma gäller under senare år

universitetsorterna Uppsala, Linköping, Lund och Umeå.

I skogslänen (Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län), där folkmängden ökade

under 1970-talet, har den med några undantag minskat under 1980-talet.

Sydöstra Sverige och Bergslagsregionen har haft en folkminskning sedan

mitten av 1970-talet och till nu.

Även om den ekonomiska utvecklingen har varit god med en ökning av

sysselsättningen i hela landet så finns det orter och regioner med

bestående stora problem. Det gäller bl. a. norra Sveriges inland,

Bergslagen och delvis sydöstra Sverige. De inomregionala

obalansproblemen är särskilt stora i skogslänen.

De regionala obalanserna kan betyda att inte alla tillväxtmöjligheter

utnyttjas. Möjligheterna att driva verksamheter försämras kraftigt i de

regioner som gått tillbaka. Även i de regioner dit koncentrationen sker

kan det uppstå problem, som gör det svårt att hålla en hög tillväxttakt.

Överansträngda kommunikationer, hög personalomsättning och bostadsbrist

är exempel på sådana problem.

Flertalet bedömningar, bl.a. långtidsutredningens (LU), förutspår att

befolkningskoncentrationen kommer att fortsätta. Den kan innebära att

också nya typer av orter och regioner drabbas av problem i samband med

befolkningsminskningar.

2.3 Regionalpolitiska insatser

Regionalpolitiken har kraftigt förstärkts för att motverka tendenserna

till regionala obalanser samtidigt som den givits en ny inriktning under

senare år.

Förändringarna har föranletts av att nya faktorer kommit att spela en

viktig roll för näringslivets utveckling. Ökad medvetenhet om

infrastrukturens betydelse för den regionala utvecklingen har bidragit

till omformningen av regionalpolitiken.

En ny inriktning är att sektorspolitikens regionalpolitiska roll

betonats i allt högre utsträckning. Särskilt har industri-,

arbetsmarknads-, jordbruks-, utbildnings- och forsknings- samt

trafikpolitiken uppmärksammats. En av huvudpunkterna i det

trafikpolitiska utvecklingsarbete, som pågår inom regeringskansliet

inför den kommande trafikpolitiska propositionen, är att trafikpolitiken

ska bidra till regional balans och att detta blir ett delmål inom

trafikpolitiken. Även kulturpolitiken har under 1980-talet haft uttalade

decentraliseringsmål.

En särskild statssekreterargrupp har bildats för samordning av

regionalpolitiska frågor i regeringskansliet.

En viktig del av de regionalpolitiska insatserna under de senaste åren

har bestått av långsiktigt verkande åtgärder för spridning av ny teknik,

insatser inom utbildningsområdet och andra åtgärder för förbättring av

infrastrukturen. Syftet är att på ett effektivare sätt än tidigare

tillgodose behoven av att utrusta de regioner det gäller med en

infrastruktur och näringslivsmiljö i övrigt som är nödvändig för en

positiv utveckling.

En ny inriktning har också varit samlade program för regioner med

särskilt omfattande strukturförändringar inom näringslivet som t. ex.

Norrbottens län, Bergslagen, Blekinge län, Malmö och Uddevallaregionen.

Dessa insatser har inriktats på såväl utveckling och förnyelse av

befintligt näringsliv som på nyföretagande. Betydelsen av

sektorssamordning speglas i dessa program, som omfattar åtgärder inom en

rad olika områden, som utbildning, kommunikationer,

arbetsmarknadsåtgärder, teknikspridning m. m. För regioner med

långsiktiga obalansproblem har insatserna främst skett med

regionalpolitiskt stöd, utvecklingsinsatser och sektorspolitiska

åtgärder.

I viss utsträckning har också lokalisering av statlig verksamhet

utnyttjats för att motverka regionala obalanser.

Ett annat inslag i politiken har varit en ytterligare decentralisering

av de regionalpolitiska medlen. Kraftigt ökade resurser har således

ställts till bl.a. länsstyrelsernas förfogande för utvecklingsarbete,

investeringsstöd till företagen och för glesbygdsinsatser.

Parallellt med dessa förändringar av regionalpolitikens inriktning har

omfattningen av insatserna ökat både vad avser de specifikt

regionalpolitiska anslagen och regionalpolitiskt viktiga insatser inom

olika sektorer. Riksdagens beslut våren 1987 (prop. 1986/87:100, bil 14,

AU 13 rskr. 268) innebar förstärkningar i båda dessa avseenden.

Resultaten bl.a. i form av nya arbetstillfällen har också kraftigt

förbättrats.

2.4 Behovet av en översyn av regionalpolitiken

De bestående regionala obalanserna och tendenserna till en fortsatt

ojämn regional utveckling i enlighet med LU:s bedömningar motiverar en

ny genomgång av regionalpolitikens mål och medel.

Riksdagen har i samband med behandlingen av årets budgetproposition

beslutat hemställa att regeringen tillsätter en parlamentariskt

sammansatt kommitté för att göra en översyn av regionalpolitiken.

Beträffande utredningsarbetets inriktning anförs att

utvecklingstendenserna i ett längre perspektiv bör studeras. Analysen

förväntas leda till förslag om lämplig inriktning av medelsarsenalen med

hänsyn till de nya förutsättningarna. Vidare bör utredningen behandla

möjliga förenklingar av stödformerna, planering och genomförande av

sektorssamordningen, förutsättningarna för rekrytering av kvalificerad

arbetskraft till stödområdena samt förslag till ågärder med anledning av

statens industriverks utvärdering av nedsättningen av socialavgifterna i

Norrbottens län. Vidare framhålls att resultatet av Expertgruppens för

forskning om regional utveckling (ERU) överväganden beträffande de

offentliga transfereringarna i ett regionalpolitiskt perspektiv bör

studeras.

Riksdagen (NU 1986/87:34, rskr. 274) har vid behandlingen av årets

budgetproposition bl.a. behandlat motioner med förslag om att

vattenkraftskommuner i ökad omfattning skulle kunna komma i åtnjutande

av de vinster som vattenkraften ger. Med anledning härav har riksdagen

föreslagit att denna fråga bör prövas av en regionalpolitisk utredning.

1984 års försvarskommitté har i sitt betänkande (SOU 1987:9) Det svenska

totalförsvaret inför 90-talet framhållit att den regionala utvecklingen

vad gäller de två nordligaste länen varit negativ från

totalförsvarssynpunkt.

Mot bakgrund av de regionala obalanserna och i enlighet med riksdagens

beslut bör en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med uppgift

att göra en översyn av regionalpolitikens inriktning m.m.

3 Utredningsarbetets inriktning

3.1 Den regionala utvecklingen

Kommittén bör noggrant analysera drivkrafterna bakom den regionala

utvecklingen sedan mitten av 1970-talet. Särskild uppmärksamhet bör

riktas mot storstadsregionernas expansion, för att klargöra orsakerna

till denna, samt för att undersöka vilken roll dessa regioners tillväxt

har för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Analysen av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen förutsätts

ligga till grund för en bedömning av möjliga framtida

utvecklingsförlopp. Det är önskvärt att kommittén presenterar flera

alternativ, vilka bör ligga till grund för en diskussion om hur

förutsättningarna för regionalpolitiken förväntas bli förändrade fram

till sekelskiftet.

3.2 Regionalpolitikens mål

Målen för regionalpolitiken är att ge alla människor oavsett var de bor

i landet tillgång till arbete, service och en god miljö. Denna

målformulering har i huvudsak gällt sedan början av 1970-talet.

Regionalpolitiken har emellertid inte enbart fördelningspolitiska

syften. Ett annat av dess mål är att främja tillväxten i ekonomin. En

framgångsrik regionalpolitik betyder att resurser -- människor,

infrastruktur etc. -- tas tillvara bättre och den förbättrar

möjligheterna att upprätthålla balansen i ekonomin. Regionalpolitiken

handlar då också om människors och regioners möjligheter att bidra till

den gemensamma produktionen och till samhällsbyggandet.

För att konkretisera de regionalpolitiska målen har regering och riksdag

angett ett flertal geografiska prioriteringar som varierar beroende på

uppställda mål och anvisade medel. Således finns en stödområdesindelning

för det regionalpolitiska stödet till företag. Inom och i anknytning

till dessa stödområden finns särskilda geografiska riktlinjer för vissa

näringar, t.ex. för turistnäringen och för privata tjänsteföretag.

Sänkta socialavgifter är ett regionalpolitiskt medel, som geografiskt

har avgränsats till Norrbottens län. Gods- och persontransportstöden

omfattar i första hand norra Sverige. Stöd till telekommunikationer kan

ges i Malmfältskommunerna. Styrningar av omlokalisering m.m. av statlig

central verksamhet har givits särskilda geografiska riktlinjer liksom

stödinsatser avseende teknik- och kompetensspridning.

Länsstyrelserna bestämmer vilka regioner inom resp. län som ska

prioriteras i det regionala utvecklingsarbetet och var t.ex.

glesbygdsstöd skall kunna lämnas.

Vidare finns olika riktlinjer beträffande stödets storlek i förhållande

till den totala investeringen, i förhållande till

sysselsättningseffekten, vilken produktion som skall upprätthållas,

vilka branscher som kan ges stöd etc.

En annan form av konkretisering av de regionalpolitiska målen sker genom

fördelningen av medel för regional utveckling till länsstyrelserna och

genom de särskilda program för att åstadkomma regional utveckling som

beslutats för särskilt utsatta regioner, som t.ex. Norrbottens län och

Bergslagen.

Kommittén bör mot bakgrund av förväntade regionala obalansproblem

precisera målen för regionalpolitiken samt lämna förslag till efter

vilka grunder och till vilka regioner de regionalpolitiska insatserna

bör riktas för att uppnå långsiktigt positiva effekter.

De regionalpolitiska målen att alla människor oavsett var de än bor i

landet skall ha tillgång till arbete, service och en god miljö bör

bibehållas. Målet om jämställdhet mellan kvinnor och män bör särskilt

beaktas. Självfallet kan förhållandena beträffande olika mål variera

mellan olika regioner utan att levnadsnivån för människorna i olika

regioner sammantaget behöver vara olika. Kommittén bör eftersträva att

en sammanvägning av olika faktorer, som bedöms ha betydelse för

levnadsnivån, sammantaget skall ge så likvärdiga levnads- och

sysselsättningsförhållanden som möjligt.

Det regionala utvecklingsarbetet har främst kommit att inriktas på

frågor som rör sysselsättning och infrastruktur. När det gäller att i

det praktiska regionalpolitiska arbetet föra in frågor om en god miljö

som en väsentlig förutsättning för regional utveckling krävs det

preciseringar. Mot bakgrund härav bör kommittén redovisa förslag på

vilka miljöfrågor som bör innefattas i ett regionalpolitiskt sammanhang

och hur dessa ska föras in och behandlas i det praktiska arbetet. En

motsvarande precisering är angelägen också när det gäller

kulturfrågornas betydelse i regionalpolitiken. Dessa anknyter i vissa

avseenden -- t.ex. i fråga om den yttre kulturmiljön -- nära till andra

miljöfrågor.

Kommittén bör i syfte att nå en mera operativ målformulering för

regionalpolitiken diskutera några olika scenarier och ge sin syn på vad

som kan vara rimligt att väga samman och jämföra för att nå målen om att

alla människor oavsett var de bor i landet ska ha tillgång till arbete,

service och en god miljö.

Kommitténs överväganden i de frågor som behandlas ovan bör utmynna i att

de regionalpolitiska insatserna koncentreras till de regioner som har

eller förutses få stora obalansproblem.

3.3 Regionalpolitiska medel

3.3.1 Sektorspoli tikens regionalpolitiska betydelse

Samhället har ett övergripande ansvar för att grundläggande

samhällsservice upprätthålls i alla delar av landet. Det gäller

utbildning, kollektivtrafik, barnomsorg, post, tele etc. Bl.a. av den

orsaken måste strävan efter regional balans i ökad utsträckning påverka

politiken inom många samhällssektorer.

Erfarenheterna från senare år tyder på att en väl utbyggd och

differentierad infrastruktur -- utbildning, kommunikationer, kulturella

aktiviteter, service etc. -- har en mycket stor betydelse för vilken

regional utveckling som kan åstadkommas.

Kommittén bör mot bakgrund av de regionalpolitiska mål som ställs upp

närmare precisera vilka infrastrukturåtgärder som har regionalpolitisk

betydelse. Kommittén bör vidare lämna förslag om vilka förändringar av

infrastrukturen som behövs för att åstadkomma attraktiva

utvecklingsmiljöer för människor och företag samt vilka medel som ger de

största långsiktiga effekterna när det gäller att påverka företagens

lokalisering och utveckling. Det innebär att en noggrann avvägning måste

göras mellan åtgärder för att förbättra utvecklingsmiljön för företagen

och insatser avsedda att direkt påverka företagens investeringar. Vidare

bör kommittén bedöma vilka typer av insatser som är effektivast av de

selektiva eller mer eller mindre automatiskt verkande stödformer, som

för närvarande tillämpas. Därvid bör kommittén särskilt beakta att s.k.

generella eller automatiska stöd tenderar att bli mycket kostsamma.

Åtgärder för att allmänt förbättra näringslivsmiljön i skilda regioner

vad gäller teknisk kompetens, utbildning, kommunikationer m.m. har fått

en allt större betydelse för att åstadkomma regional utveckling. Därför

måste regionalpolitiska hänsyn vägas in i många politikområden. Inte

minst för att bibehålla och förbättra servicen i glesbygdsområden är det

viktigt att verksamheten inom olika samhällssektorer inriktas efter de

annorlunda förhållanden som råder i dessa områden jämfört med i

tätbebyggda områden. Betydelsen av en upprätthållen privat service bör

också beaktas.

I budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100) föreslog regeringen

åtgärder av stor regionalpolitisk betydelse inom flera politikområden.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag och särskilda

medel anvisades bl.a. för utbildning vid universitet och högskolor, för

bärighetshöjande åtgärder på vägnätet, för investeringar och drift av

regionala flygplatser m.m. Beslut fattades vidare om att

regionalpolitiskt stöd skulle kunna utgå även till vissa verksamheter

inom affärsverken. Riksdagen har också beslutat om åtgärder för

jordbruket i norra Sverige (prop. 1986/87:146, JoU 26, rskr. 346).

Även om det för flera politikområden och vid flera tillfällen lämnats

förslag om regionalpolitiskt motiverade åtgärder gäller normalt att

sektorsorganen själva skall väga in regionalpolitiska mål i sin

verksamhet och medverka till en balanserad regional utveckling.

ERU genomför på regeringens uppdrag en kartläggning av statliga

resursöverföringar av betydelse för infrastruktur och sysselsättning. I

en delrapport (DsI 1987:6) Geografin i politiken, som presenterades i

maj 1987 tar ERU upp vad man kallar tudelnings- och

blandningsmodellerna. I den senare modellen skall respektive

sektorsansvarig myndighet i sin verksamhet tillgodose såväl

effektivitets- som fördelningshänsyn, t.ex. regionalpolitiska.

Tudelningsmodellen innebär däremot en särredovisning av de kostnader som

målet om regional balans medför och att sektorsområdet i särskild

ordning kompenseras för dessa kostnader. Riksdagen har vid behandlingen

av budgetpropositionen framhållit att en regionalpolitisk kommitté ska

beakta resultatet av ERU:s överväganden om de offentliga

transfereringarna i ett regionalpolitiskt perspektiv.

Kommittén bör nu i nära samarbete med ERU värdera på vilket sätt en

effektiv och efter regionalpolitiska mål väl utformad och anpassad

sektorspolitik skall bedrivas. Därvid bör värderas om den nuvarande

modellen, där varje sektorsorgan skall medverka till en balanserad

regional utveckling, kan utvecklas eller om någon annan form för

sektorspolitikens medverkan bör föreslås. Detta innebär att utredningen

bl.a. bör redovisa förslag till hur planeringen och genomförandet av

åtgärder inom regionalpolitiskt viktiga samhällssektorer bör vara

utformade för att bäst kunna tillgodose regionalpolitiska mål. Vid

utarbetandet av konkreta förslag bör utredningen lägga sin egen analys

till grund för vilka frågor som är viktiga. Störst vikt bör dock läggas

vid industri-, arbetsmarknads-, jord- och skogsbruks-, utbildnings-,

kultur-, miljö- och kommunikationsområdena. Möjligheterna att påverka

tjänstesektorns, t.ex. turismens utveckling och lokalisering, bör också

beaktas.

Kommittén bör hålla sig informerad om den översyn av postverkets och

televerkets verksamhet, som bedrivs genom kommunikationsdepartementets

försorg.

3.3.2 Regionalpolitiskt stöd till företagsutveckling och nyföretagande

Det regionalpolitiska stödet till företagen har huvudsakligen inriktats

på att:

-- ta till vara olika regioners egna resurser,

-- ge möjligheter att stödja företagsutveckling, produktutveckling,

marknadsföring och investeringar,

-- leda till insatser inom utbildningsområdet,

-- genomföras i decentraliserad form och förenklas.

Regionalpolitiskt utvecklingskapital infördes 1985 som en ny stödform

för att bl.a. ge ökade möjligheter att finansiera produktutveckling,

marknadsföring och andra s.k. mjuka investeringar.

Exempel på nya regionalpolitiskt betydelsefulla insatser är

möjligheterna att lämna lokaliseringsstöd till uppbyggnad av

teknikcentra.

En ökad decentralisering och därmed förenkling av beslutsfattandet har

skett, dels genom att regionalpolitiskt utvecklingskapital lämnas av de

regionala utvecklingsfonderna, dels genom att beloppsgränsen för de

investeringar i samband med vilka länsstyrelsen kan lämna

lokaliseringsstöd har höjts. Närmare 80 % av antalet stödbeslut fattas

numera av länsstyrelserna. Beloppsmässigt svarar länsstyrelserna däremot

för mindre än hälften.

Effekterna av stödet har varit goda. Från år 1982 kan det

regionalpolitiska stödet till företag beräknas ha medverkat till mer än

18 000 nya arbetstillfällen. Subventionen per nytt arbetstillfälle var

budgetåret 1986/87 165 000 kr. Av de företag som erhållit stöd har

närmare en fjärdedel varit nyetableringar.

Enligt min mening bör stöd till enskilda företag också fortsättningsvis

vara ett viktigt medel i regionalpolitiken även om ökad tyngd har lagts

och bör läggas vid regionalpolitiskt motiverade insatser för teknik- och

kompetensspridning, kommunikationer, utbildning och andra åtgärder för

en förbättrad infrastruktur. Dessa medel måste komplettera varandra.

När det gäller stödet till företag bör fortsatta förbättringar och

förenklingar av stödets inriktning och administration övervägas.

Kommittén bör således lämna konkreta förslag till hur ett framtida

företagsstöd bör utformas. Härvid bör bl.a. eftersträvas att reglerna

och administrationen ska kunna förenklas såväl för de företag som ska ta

emot stöd som för dem som ska administrera stödet.

För- och nackdelar med åtminstone två alternativ bör därvid värderas av

kommittén. Det ena är att låta allt stöd lämnas efter den flexibla och

selektiva typ av regler som gäller för offertstöd och regionalpolitiskt

utvecklingskapital. Det innebär i huvudsak att det företag som söker

regionalpolitiskt stöd och den administrerande myndigheten kommer

överens om -- inom vissa givna regler i form av högsta bidragssats etc.

-- hur ett eventuellt stöd skall utformas.

Som tidigare nämnts bör kommittén även jämföra effektiviteten hos sådana

generella stödsystem där företaget om det uppfyller vissa i förväg

angivna krav på verksamhetens lokalisering, sysselsättning etc. får ett

stöd som är relaterat till investeringens storlek eller till det antal

nya arbetstillfällen som skapas, med effektiviteten hos stöd där en

selektiv prövning sker av varje projekt.

Kommittén bör också redovisa förslag om hur olika kombinationer av stöd

eller alternativa stöd till företag på lämpligaste sätt skulle kunna

utformas.

I övervägandena om stöd till företag ska ligga att stödet ska ge

långsiktiga effekter på företagets sysselsättning och lönsamhet.

För närvarande lämnas sysselsättningsstöd om företag i stödområdena A

och B ökar och bibehåller sysselsättningen under högst sju resp. fem år.

Från den 1 juli 1987 har sysselsättningsstödet slopats i stödområde C.

Kommittén bör analysera sysselsättningsstödets betydelse för företagen

och bedöma om sysselsättningsstödet bör bibehållas och utvecklas eller

om den effekt stödet har på företagen kan uppnås på annat sätt inom

ramen för det företagsstöd i samband med investeringar och

inkörningskostnader som nu lämnas eller förutsätts kunna lämnas

fortsättningsvis.

Stödformen investeringsbidrag kan lämnas utanför stödområdena i alla

delar av landet. Sammanlagt fattades beslut om stöd för 28 milj. kr.

under budgetåret 1986/87. Stödet innebär att bidrag med högst 15 % kan

lämnas till företag i vissa branscher i samband med investeringar som

leder till ökad sysselsättning. Kommittén bör nu, mot bakgrund av bl.a.

de möjligheter de regionala utvecklingsfonderna har att finansiera

företagsutveckling bedöma om investeringsbidraget kan slopas för att

därmed möjliggöra en ytterligare koncentration av insatserna till de

regionalpolitiskt högst prioriterade regionerna.

Kommittén bör också analysera behovet av lokaliseringslån och lån till

privata investmentbolag samt bankernas och andra finansieringsinstituts

medverkan i finansieringen av regionalpolitiskt motiverade

investeringar. Mot bakgrund av dessa analyser bör kommittén redovisa

eventuella förslag till förändringar. Kommittén bör därvid också värdera

förslag som lämnats av kreditgarantiutredningen.

Slutligen bör kommittén lämna förslag om vilka organ som ska besluta om

olika former av regionalpolitiskt stöd. Möjligheterna till och formerna

för en ökad decentralisering bör därvid prövas för att bl.a. öka

möjligheterna att utnyttja regional och lokal kunskap om företagandets

villkor och för att förenkla och påskynda beslutsfattandet.

Vid kommitténs överväganden beträffande stöd till företag bör särskild

vikt ges åt förslag som innebär förenklingar för de minsta företagen.

Syftet bör vara att stimulera till nya initiativ och etableringar av

sådana företag.

3.3.3 Skatter och avgifter som instrument i regionalpolitiken

Skattepolitiska instrument har i begränsad utsträckning använts inom

svensk regionalpolitik.

År 1982 beslutade riksdagen att sänkta socialavgifter skulle gälla från

och med år 1983 i Gällivare, Jokkmokks, Kiruna och Pajala kommuner för

företag inom alla branscher utom offentlig verksamhet. År 1983 beslutade

riksdagen att avgiftssänkningen från och med år 1984 skulle utsträckas

till att gälla hela Norrbottens län, samtidigt som vissa begränsningar

infördes beträffande vilka företag som skulle omfattas. I Svappavaara

togs socialavgift en helt bort.

En utvärdering av effekterna på de enskilda företagens verksamhet och

vilken betydelse systemet haft för att företag skulle lockas att

nyetablera eller utvidga sin verksamhet, genomförs på regeringens

uppdrag av statens industriverk.

Som tidigare redovisats har under 1980-talet en stark

befolkningstillväxt skett i storstadsområdena och då främst i

Stockholmsregionen samt i universitetsorter. Denna tillväxt har ägt rum

samtidigt som folkminskning drabbat stora delar av landet i övrigt. För

att komma till rätta med de obalanser som denna utveckling leder till

och åstadkomma fler nya arbetstillfällen utanför de nu expansiva

regionerna måste ytterligare regionalpolitiska insatser göras. Kommittén

bör därvid överväga för- och nackdelar med olika åtgärder som kan bidra

till att tillväxten i storstadsområdena och de expansiva

universitetsorterna kan komma de regioner till godo som har eller bedöms

få utvecklingsproblem.

De allmänna investeringsfonderna har periodvis använts för att påverka

företagens investeringar i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Inom

utredningen för reformerad företagsbeskattning (Dir. 1985:30) pågår för

närvarande en allmän utvärdering av investeringsfondernas roll i såväl

stabiliserings- som regionalpolitiken. I anslutning till denna

utvärdering skall prövas för- och nackdelar med mer direktverkande

skattepolitiska instrument. Där kommer också frågan om särskilda

investeringsfonder för regionalpolitiska syften att övervägas.

Utöver de nu nämnda instrumenten har beskattningen inte använts som

regionalpolitiskt medel annat än i vissa glesbygdsområden där

fordonsskatten är lägre samt i vissa delar av norra Sverige där skatten

på elkraft är lägre. Det bör nu undersökas om det finns anledning att

föreslå ytterligare skattepolitiska instrument i regionalpolitiken. Det

finns ett flertal olika förslag som diskuteras och som nu bör värderas

och vägas mot andra medel såväl ur effektivitets- som kostnadssynpunkt.

Dessa skattepolitiska instrument berör såväl fysiska som juridiska

personer.

De specifika förhållandena i glesbygden kan motivera viss särbehandling

för att underlätta företagsutveckling och kombinationssysselsättning.

Dessa frågor bör uppmärksammas särskilt.

Effektiviteten hos olika beskattningsinstrument med regional profil har

i hög grad att göra med den allmänna utformningen av såväl företags- som

inkomstbeskattningen. Den regionalpolitiska kommittén bör när det gäller

beskattningen som instrument i regionalpolitiken beakta det arbete och

de överväganden som sker inom utredningen för reformerad

företagsbeskattning. Ett samråd mellan de båda kommittéerna bör

etableras på ett tidigt stadium. Ett liknande samråd bör i förekommande

fall ske med den nyligen tillsatta utredningen om reformerad

inkomstbeskattning (dir. 1987:29).

Vid kommitténs behandling av skattefrågor bör även beaktas

skatteutjämningssystemets betydelse för att åstadkomma en balanserad

regional utveckling.

3.3.4 Åtgärder för att få kvalificerad arbetskraft till

regionalpolitiskt prioriterade områden

Ett viktigt mål för regionalpolitiken är att skapa differentierade

arbetsmarknader. Därigenom underlättas bl.a. möjligheterna för

näringslivet att rekrytera arbetskraft med olika yrkesutbildning och att

när så erfordras kunna erbjuda båda makarna arbete. Insatserna på detta

område kan emellertid behöva kompletteras med t.ex. åtgärder som riktas

direkt till individen eller till arbetsgivaren. Kommittén bör således

undersöka behovet av och lämna förslag som kan underlätta rekryteringen

av kvalificerad arbetskraft. Vidare bör sådana hinder för

arbetskraftsrekryteringen som finns på arbetsmarknaden och som försvårar

eller förhindrar för inflyttande arbetskraft att erhålla en anställning

kartläggas och förslag till åtgärder för att undanröja dessa hinder

redovisas. I sammanhanget bör särskilt beaktas åtgärder som kan bidra

till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. I sammanhanget bör också

utöver eventuella skattemässiga hinder även andra hinder för

kombinationssysselsättningar, som har särskild betydelse för

sysselsättningen i glesbygden, analyseras och eventuella förslag till

åtgärder lämnas av kommittén.

3.3.5 Regionalpolitiska frågor i övrigt

De regionalpolitiska insatserna berör utöver de områden som redan nämnts

ytterligare ett antal mycket viktiga områden och medel.

Under senare år har genomförts flera betydelsefulla samordnade insatser,

som varit riktade till orter och regioner som drabbats av

strukturomvandlingsproblem. Principerna för sådana insatser har

riksdagen nyligen behandlat i anslutning till propositionen 1986/87:74

Näringspolitik inför 90-talet (NU 1986/87:30 rskr. 271). En viktig

uppgift för kommittén bör nu vara att mot bakgrund av vunna erfarenheter

från de senaste årens insatser värdera den lämpligaste utformningen av

denna typ av insatser. Därvid bör kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska

åtgärder vägas mot mer långsiktiga regionalpolitiska.

Även om glesbygdspolitiken i sin nuvarande utformning i huvudsak synes

fungera bra bör kommittén överväga om det finns anledning att föreslå

några förändringar. Som tidigare nämnts bör bl.a. sektorspolitikens

betydelse i glesbygden och åtgärder som underlättar

kombinationssysselsättning uppmärksammas av kommittén. Kommittén bör

också särskilt värdera effekterna av de statliga insatserna i

skärgårdsområdena. Samråd bör i dessa frågor ske med

glesbygdsdelegationen.

Det projektinriktade arbete som bedrivs av statens industriverk och av

länsstyrelserna för att åstadkomma regional utveckling är ett viktigt

inslag i regionalpolitiken för att ta initiativ till och konkretisera

olika typer av insatser. Projektarbetet bör även fortsättningsvis vara

ett viktigt inslag i det regionalpolitiska arbetet. Som tidigare nämnts

har statskontoret i uppdrag att utarbeta förslag till praktiska och

effektiva former för länsstyrelsernas hantering av den regionalpolitiska

projektverksamheten.

Statskontoret har också i uppdrag att studera den betydelse

länsstyrelsernas projektverksamhet har för och de samband som finns med

av andra myndigheter och organ bedriven projektverksamhet i vilken

bl.a. regionalpolitiska, näringspolitiska, forsknings- och

utbildningspolitiska frågor ingår som väsentliga delar. Kommittén bör ta

del av statskontorets hittillsvarande erfarenheter.

Inom jordbruksdepartementets område finns ett system med prisstöd till

norra Sverige, särskilda åtgärder för jordbruket i norra Sverige samt

stöd till trädgårdsnäringen m.m. I samband med ut värderingen av de

regionalpolitiska stödsystemen bör kommittén även överväga samordningen

med dessa stödformer.

Transportrådet (TPR), som är administrativ myndighet för de

regionalpolitiska transportstöden, genomför en fortlöpande uppföljning

av dessa stöd. Kommittén bör i sitt arbete ta del av TPR:s erfarenheter

av stödets effekter m.m.

Kommittén bör i sitt arbete ta del av erfarenheter och inriktning av

regionalpolitiska åtgärder i andra länder. Vidare bör kommittén i sina

överväganden avseende åtgärder riktade till enskilda företag beakta

internationella överenskommelser och inte lämna förslag som kan leda

till konkurrenssnedvridning.

Många kommuner, såväl landstings- som primärkommuner, bedriver ett

aktivt näringspolitiskt arbete inriktat på att ge näringslivet en

samhällsservice och infrastruktur som är gynnsam för företagens

utveckling. Detta är enligt min mening ett mycket viktigt och helt

nödvändigt inslag i kommunernas verksamhet.

Inom det regionalpolitiska arbetet deltar vissa kommuner aktivt. Det

sker bl.a. inom det glesbygdspolitiska arbetet där kommunerna i vissa

län deltar i beredningsarbetet vad gäller stöd till företag m.m.

Enskilda kommuner bedriver ofta gemensamma utvecklingsprojekt med

länsstyrelserna eller i samverkan mellan flera organ, bl.a. SIND. I

samband med program, som beslutats av regering och riksdag för att

hantera strukturomvandlingsproblem, har kommunerna ofta spelat en aktiv

roll.

Kommittén bör nu mot bakgrund av hittills gjorda erfarenheter av ett

aktivt näringspolitiskt arbete i kommunerna och de ställningstaganden

som gjorts i denna fråga av stat- och kommunberedningen (C 1983:02)

bedöma eventuella för- och nackdelar med att kommunerna tar en mer aktiv

del i det regionala utvecklingsarbetet och i vilka former detta bör ske.

En utgångspunkt för detta skall vara att det kommunala engagemanget

skall rymmas inom de ramar som kommunallagen medger.

3.3.6 Genomförandet av regionalpolitiska åtgärder

Kommittén bör, på grundval av sina förslag till utformning och

precisering av de regionalpolitiska målen och medlen, lämna förslag om

hur länsstyrelserna och andra myndigheter och organ skall ta ansvar för

de åtgärder och medel som skall användas för att åstadkomma en

balanserad regional utveckling. Därvid bör eftersträvas att åstadkomma

en så långt möjligt decentraliserad verksamhet utan att möjligheterna

att göra nödvändiga nationella avvägningar åsidosätts. Det senare

aktualiseras i ökad utsträck ning med den stora vikt som

infrastrukturåtgärder har för att åstadkomma utvecklingsmöjligheter i

regionalpolitiskt prioriterade områden. I sådana sammanhang är det många

gånger helt nödvändigt att låta nationella ställningstaganden vara

avgörande.

3.3.7 Finansiering m.m.

Utgångspunkten för finansieringen av de åtgärder som kommittén kommer

att föreslå är att de ska kunna genomföras inom de ekonomiska ramar som

gäller för regionalpolitiska åtgärder. Därmed menar jag dels de åtgärder

där medel anvisas över regionalpolitiska anslag över

industridepartementets huvudtitel, dels sådana åtgärder där

regionalpolitiskt motiverade medel anvisas över andra huvudtitlar.

Riksdagen har, som tidigare nämnts, i samband med behandlingen av

budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100, bil 16, NU 34, rskr. 274)

föreslagit att en regionalpolitisk utredning skulle pröva om kommuner

som har utbyggd vattenkraft i ökad omfattning skulle få del av de

vinster som vattenkraften ger. Detta riksdagens ställningstagande bör

beaktas av kommittén.

4 Utredningstid m. m.

Kommittén bör redovisa sina överväganden och förslag senast den 15 maj

1989.

Kommittén bör beakta vad som har anförts i regeringens direktiv (1984:5)

angående utredningsförslagens inriktning.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst åtta ledamöter med uppdrag att utreda regionalpolitikens

inriktning m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Industridepartementet)