Dir. 1988:52

Utredning av vissa konkursrättsliga frågor

Innehåll

Mitt förslag

Sammanfattning av skälen för mitt förslag

Bakgrund och skäl för mitt förslag

Ett nytt rekonstruktionsförfarande m.m.

Skuldsanering

Vissa frågor med internationell anknytning

Närmare om utredningsarbetets bedrivande

Hemställan

Beslut

Dir 1988:52

Beslut vid regeringssammanträde 1988-09-15.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Peterson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda i första

hand följande frågor på konkursrättens område.

-- Ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris och

en reglering av betalningsinställelsen.

-- Skuldsanering.

-- En bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till

internationella förhållanden.

-- Konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa beslut rörande

försäljning av konkursboets egendom.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag

Ett nytt rekonstruktionsförfarande skall på ett mer ändamålsenligt sätt

än vad som är möjligt inom ramen för en konkurs kunna rädda företag som

i sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter har

hamnat i en ekonomisk kris. Det nya förfarandet kan antingen utgöra en

vidareutveckling av reglerna om ackord i eller utom konkurs eller

utformas som ett nytt institut helt fristående från dessa regler.

Oavsett vilken lösning som förordas i fråga om ett nytt

rekonstruktionsförfarande finns det behov av att reglera vissa frågor i

samband med betalningsinställelsen.

Institutet skuldsanering, som redan nu finns i många länder, skall göra

det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda

förutsättningar bli av med sina skulder eller del av dem.

Skuldsaneringen tillgodoser det från social synpunkt välmotiverade

intresset av att en person som vill men inte till fullo förmår att göra

rätt för sig i ömmande fall skall kunna befrias från sina skulder helt

eller delvis. Utredaren bör lägga fram förslag till en ändamålsenlig

reglering av ett sådant institut.

En bättre anpassning av den svenska konkursrättsliga lagstiftningen till

internationella förhållanden kan ske från olika utgångspunkter. Det bör

inte vara fråga om en övergripande översyn utan om en anpassning av

vissa delar av lagstiftningen. Ett exempel på sådana regler är

forumreglerna i konkurs- och ackordslagarna. Vidare finns det ett behov

av att klargöra vilka möjligheter en svensk domstol har -- eller bör få

-- att bistå en utländsk förvaltare som för ett utländskt konkursbos

räkning vill agera här i landet. Det kan också behöva klargöras i vad

mån gäldenärens tillgångar i utlandet skall beaktas vid en

insolvensprövning.

Slutligen bör frågan om konkursgäldenärens rätt att överklaga olika

beslut rörande försäljningen av konkursboets egendom övervägas.

Bakgrunden är bl.a. att högsta domstolen i ett avgörande (NJA 1987 s.

13) funnit att konkursgäldenären inte får överklaga en exekutiv

försäljning avseende konkursboets egendom.

Bakgrund och skäl för mitt förslag

Den 1 januari 1988 trädde en ny konkurslag i kraft (prop. 1986/87:90, LU

32, rskr. 320, SFS 1987:672). Genom den nya lagen har framför allt

reglerna om konkursförfarandet moderniserats. Den nya lagen har också

fått en modern utformning såvitt gäller systematik och språk.

Den nya konkurslagen kan sägas utgöra ett slutmål i ett reformarbete på

konkurslagstiftningens område som har bedrivits successivt sedan slutet

av 1960-talet. Bland de nyheter som har förts in i lagstiftningen kan

här nämnas nya eller utvecklade regler om återvinning, näringsförbud och

ackord, en ny förmånsrättslag och en ny ordning för konkursförvaltningen

och för tillsynen därav. Det har emellertid under arbetets gång

framkommit -- delvis nya -- skäl för att från olika utgångspunkter

ytterligare utveckla vår konkursrättsliga lagstiftning. Enligt min

mening bör arbetet med en sådan översyn inledas redan nu.

Vidare har lagutskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande (LU

1987/88:12, rskr. 57) uttalat att vissa frågor på konkursrättens område

bör ses över. Liknande synpunkter har framkommit vid en hearing som

anordnades av justitiedepartementet i december 1987 för att få ett

bättre underlag för en bedömning av reformbehovet.

Ett nytt rekonstruktionsförfarande m.m.

Statens industriverk (SIND) har i rapporten (SIND 1985:7)

Konkursutredningen kommit fram till att det finns ett behov bl.a. av ett

nytt rekonstruktionsförfarande, alltså ett förfarande som syftar till

att återställa livskraften hos ett företag som hamnat i ekonomisk kris.

SIND har i rapporten emellertid inte lagt fram något konkret förslag om

ett sådant förfarande. Rapporten har remissbehandlats, varvid tankarna

på ett nytt rekonstruktionsförfarande har fått ett i princip positivt

mottagande. Rapporten har övervägts inom industridepartementet men inte

föranlett något förslag i den delen (prop. 1986/87:74).

Enligt SIND:s rapport är det inte ovanligt att företag hamnar i

ekonomisk kris trots att den affärsidé eller produkt som företaget

bygger sin verksamhet på har en marknad och kan utgöra grund för en

stabil rörelse. Problemen kan ha sitt ursprung i olika omständigheter

såsom för litet eget kapital, okunnighet hos företagsledningen i

ekonomiska frågor eller bristande erfarenhet av företagande i allmänhet.

En konkurs kan i och för sig medföra en rekonstruktion av företaget. Den

leder emellertid ofta till stora kapitalförluster och försvagar den

drabbade företagarens möjligheter att få nödvändiga krediter hos banker

och leverantörer. Konkursen drabbar också ofta leverantörer och andra

borgenärer med oprioriterade fordringar på ett sätt som hade gått att

undvika med en annan form av rekonstruktion. Ackordsinstitutet har -- i

sin nuvarande utformning -- enligt rapporten inte heller fått den

praktiska betydelse som man kunde önska.

Förslag om åtgärder för att förbättra företagens möjligheter att

rekonstrueras i en obeståndssituation har tagits upp också i promemorian

(Ds A 1979:7) Betalningsinställelse och rådrumsstöd m.m. och i

betänkandet (Ds I 1981:1) Rådrumsstöd och handläggning av

obeståndsärenden. Förslagen har inte lett till någon lagstiftning på

området.

Lagutskottet har i det tidigare nämnda betänkandet (s. 25) uttalat att

frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande bör bli föremål för en

allsidig och förutsättningslös översyn.

Vid den av justitiedepartementet anordnade hearingen togs frågan om ett

nytt rekonstruktionsförfarande upp. De som representerade olika

borgenärsintressen var i huvudsak positiva till att man skapar ett

sådant förfarande. Andra ifrågasatte behovet av ett helt nytt förfarande

och menade att man borde nöja sig med förbättringar av

ackordsinstitutet. Man var emellertid allmänt av den meningen att det

finns anledning att vidta åtgärder för att skapa bättre möjligheter till

rekonstruktion av företag.

I både Danmark och Norge har man under senare år beslutat om nya

konkurslagar som båda inrymmer alternativa rekonstruktionsmöjligheter.

Professorn Gertrud Lennander har i en uppsats i Tidsskrift for

rettsvitenskap 1987 s. 545--589 redovisat att utvecklingen på det här

området i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Storbritannien och

Österrike har gått i samma riktning.

Det är enligt min mening tydligt att behovet av och förutsättningarna

för att i Sverige införa en motsvarighet till något av de institut som

på senare tid har utvecklats i andra länder nu bör utredas. Uppgiften

bör anförtros en särskild utredare. Denne bör förutsättningslöst

överväga frågan om ett sådant förfarande bör införas i Sverige och i så

fall lämna förslag till hur det lämpligen bör utformas.

En förutsättning i utredningsarbetet bör vara att ett

rekonstruktionsförfarande skall kunna tillgripas endast i sådana

situationer där gäldenären driver någon form av näringsverksamhet. En

annan förutsättning bör vara att olika former av samhälleligt stöd till

näringsverksamheter inte byggs in i systemet som sådant.

En gemensam orsak till att konkurs och ackord inte är tillräckligt

verksamma som rekonstruktionsförfaranden kan vara att de aktualiseras på

ett alltför sent stadium, då möjligheterna att genomföra en meningsfull

rekonstruktion av företaget redan är näst intill obefintliga. Ett nytt

förfarande bör därför ge borgenärerna möjlighet att tidigare än i dag få

till stånd åtgärder beträffande ett företag som har hamnat i ekonomiska

svårigheter. Utsikterna till betalning torde generellt sett vara bättre

i det skedet än vid konkurs.

Ett nytt rekonstruktionsförfarande kan baseras på reglerna om ackord i

eller utom konkurs, men det kan också regleras fristående.

Om utredaren kommer fram till att det inte finns något behov av att

skapa ett helt nytt rekonstruktionsförfarande, kan det finnas anledning

att i stället vidareutveckla reglerna om ackord i eller utom konkurs.

I dag berör ett ackordsförfarande enligt ackordslagen (1970:847) endast

de borgenärer som har fordringar utan förmånsrätt. Det bör kunna

övervägas om inte också andra borgenärer borde dras med i ett

ackordsförfarande. Man bör emellertid kunna tänka sig att dessa

fordringar tillåts bli behandlade på ett annat sätt än övriga

fordringar. Det kanske inte ens behöver ställas krav på att alla

prioriterade fordringar i det här sammanhanget behandlas lika. Ett

sådant inslag kan för övrigt också inrymmas i ett nytt

rekonstruktionsförfarande.

Frågan om eftergifter i samband med indrivning av skatter och avgifter

har utförligt diskuterats av skatteindrivningsutredningen i betänkandet

(SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. Betänkandet har remissbehandlats och

övervägs för närvarande inom finansdepartementet. Det är naturligt att

resultatet av det arbetet beaktas i det här sammanhanget.

Det bör vidare finnas anledning att överväga om det går att modifiera

reglerna om ackord i syfte att minska tiden för ett ackordsförfarande.

Kraven på den gode mannens kompetens bör sannolikt också skärpas. Det

kan ifrågasättas om inte den som utsetts till god man enligt

ackordslagen generellt sett bör ha samma kompetens som en

konkursförvaltare.

Frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med

förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha

betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse av att ta

initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en

besvärlig ekonomisk situation. Ibland påstås det att borgenärer med

säkerhet i företagshypotek, vilka ju ofta är professionella

kreditgivare, saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin

kreditgivning. Lönegarantiutredningen (A1982:04) har i sitt

slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen

berört just den frågan. Det finns emellertid enligt min mening anledning

att mot den angivna bakgrunden nu mer förutsättningslöst se över i

första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av

rekonstruktionsfrågorna. Utredaren bör dock vara oförhindrad att -- i

den mån utredningsarbetet ger anledning till det -- komma in på även

andra delar av förmånsrättsordningen (jfr lagutskottets betänkande LU

1987/88:21 s. 11-12).

De förslag som lönegarantiutredningen har lagt fram i det nyss nämnda

betänkandet bör enligt min mening bedömas i ljuset av de överväganden

som utredaren kan komma att göra i det här sammanhanget. Betänkandet bör

därför lämnas över till utredaren för att beaktas i utredningsarbetet.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för

arbetsmarknadsdepartementet.

Oberoende av om utredaren kommer fram till att det bör införas ett nytt

rekonstruktionsförfarande i Sverige bör förslag till reglering av olika

frågor i samband med betalningsinställelse läggas fram. Syftet med

betalningsinställelsen är att ge gäldenären tid att överväga olika

alternativ i en uppkommen obeståndssituation. Målsättningen för en

reglering av betalningsinställelsen bör vara att skapa en möjlighet för

näringsidkaren att driva sin verksamhet under denna period med

iakttagande av borgenärernas krav på att deras utsikter att få betalt

för sina fordringar inte försämras under tiden för

betalningsinställelsen.

Reglerna om betalningsinställelse bör också klargöra i vad mån

tillgångar som nyanskaffats efter betalningsinställelsen i en

efterföljande konkurs skall anses ingå i den egendom som utgör säkerhet

för fordringar med säkerhet i företagshypotek (jfr NJA 1987 s. 105).

Oavsett resultatet av utredarens överväganden i detta avsnitt bör han

under alla förhållanden överväga om juridiska personer bör ges möjlighet

att efter ackord i konkurs fortsätta eller återuppta verksamheten. För

närvarande måste en juridisk person träda i likvidation om en konkurs

avslutas med överskott, se bl.a. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen

(1975:1385).

Skuldsanering

I den nya danska konkurslagen har regler om skuldsanering eller, som det

också kallas, gäldsanering tagits upp. Institutet anses ursprungligen

härröra från Storbritannien. Med skuldsanering menas i allmänhet att en

fysisk person i vissa fall ges möjlighet att bli av med sina skulder, om

han uppfyller vissa uppställda villkor. Vanligast är att gäldenären

åläggs att inom en bestämd tid betala en viss del av de kvarvarande

skulderna. Borgenärerna saknar vanligtvis direkt inflytande över

beslutet om skuldsanering.

I Sverige är i dag principen den att en juridisk person, som ju normalt

upphör att existera i och med att konkursen avslutas, genom en konkurs

kommer ifrån sina skulder medan en fysisk person saknar den möjligheten.

Detta innebär ofta att en fysisk person som råkar i konkurs för lång tid

framöver saknar möjlighet att komma i ordnade ekonomiska förhållanden.

Detta medför inte sällan en socialt sett besvärlig situation för honom

eller henne. Med hänsyn till att en del av gäldenärens lön under lång

tid kan komma att tas i anspråk för betalning av skulden, gör den

nuvarande ordningen inte heller gäldenären motiverad att efter förmåga

göra rätt för sig.

En beskrivning av institutet som det har utformats i Danmark finns i

skatteindrivningsutredningens betänkande (SOU 1987:10) Indrivningslag

m.m. (s. 396 ff). Utredningen lägger inte fram något förslag om att

motsvarande regler förs in i svensk rätt.

Lagutskottet har i betänkandet LU 1987/88:12 (s. 26) redovisat hur de

danska reglerna har kommit att tillämpas i praktiken. Utskottet har som

sin mening uttalat att tiden nu är mogen för en samlad bedömning av

frågan om en möjlighet till skuldsanering skall införas i Sverige. Vid

justitiedepartementets hearing i december 1987 framhöll många att det är

angeläget att en sådan möjlighet införs. Företrädare för bankerna var

däremot negativa och framhöll att en möjlighet till skuldsanering kan

försämra den allmänna betalningsmoralen.

I Sverige pågår viss försöksverksamhet i syfte att underlätta för bl. a.

konsumenter med stora kontokortsskulder och straffade personer att

sanera sin ekonomi genom avkortning av skulderna.

Jag anser i likhet med lagutskottet att frågan om en möjlighet till

skuldsanering nu bör utredas. Jag förordar att utredningsarbetet i den

här delen bedrivs med den inriktningen att det skapas en möjlighet för

skuldtyngda fysiska personer att i ömmande fall få en lättnad av sin

skuldbörda. Utredaren bör lägga fram förslag om hur ett sådant institut

lämpligen bör utformas.

En möjlighet till skuldsanering får naturligtvis inte utformas så att

den medför att gäldenärer mer allmänt kan komma undan ansvaret för sina

skulder. Institutet bör i första hand utformas med sikte på sådana

situationer där någon enskild person har försökt starta egen rörelse men

misslyckats och dragit på sig så stora personliga skulder att reell

möjlighet saknas att genom eget arbete betala dessa. En möjlighet till

skuldsanering kan emellertid framstå som angelägen även i vissa andra

fall där en enskild person råkat i en hopplös ekonomisk situation.

Utredaren bör föreslå under vilka förutsättningar skuldsanering skall

kunna komma till stånd liksom de krav som skall kunna ställas på

gäldenären för att ansvaret för skulderna skall upphöra. I likhet med

lagutskottet anser jag att en sanering principiellt bör omfatta

gäldenärens samtliga skulder, alltså om möjligt även skatte- och

avgiftsskulder. Trots det finns det enligt min mening anledning att

överväga om inte skulder som är förenade med någon form av säkerhet

borde undantas, i vart fall till den del säkerheten förslår att betala

skulden. Bl.a. med tanke på erfarenheterna från Danmark kan det också

finnas anledning att överväga en särbehandling av studieskulder. Mycket

talar vidare för att en skuldsanering, om det lämpligen låter sig göras,

bör kunna komma till stånd oavsett om gäldenären varit försatt i konkurs

eller inte.

Vissa frågor med internationell anknytning

Trots att handeln och affärslivet under hela 1900-talet gått mot en ökad

internationalisering har den konkursrättsliga lagstiftningen inte

förmått att fullt ut tillgodose de särskilda krav som bör ställas på

konkursinstitutet i situationer där antingen gäldenären har tillgångar i

flera länder eller där borgenärer befinner sig utomlands. Den nya

konkurslagen innebär i detta hänseende inte någon förändring. Detta

problem är inte något specifikt för Sverige utan gäller även många andra

länders konkursrättsliga lagstiftningar. I ljuset av detta framstår 1933

års nordiska konkurskonvention och den därav föranledda lagstiftningen

som berömvärda undantag.

För att komma till rätta med de problem som uppstår i konkurser med

internationella förgreningar krävs i första hand ett samarbete mellan

länderna. Sverige deltar i ett arbete med en konkurskonvention inom

Europarådet. Ett motsvarande arbete pågår inom EG. Enligt uppgift har

arbetet inom EG avstannat och man bevakar därifrån utvecklingen av

arbetet inom Europarådet. Några direkta EG-aspekter att beakta finns

alltså inte för närvarande (jfr dir. 1988:43 angående beaktande av

EG-aspekter i utredningsverksamheten).

Det finns emellertid enligt min mening anledning att redan nu i olika

avseenden klargöra den svenska inställningen i frågor som har samband

med internationella konkurser. Sådana ställningstaganden skulle

sannolikt kunna underlätta en anslutning till en eventuell konvention i

ämnet. Möjligheterna att för Sveriges del åstadkomma förbättringar genom

att i vissa hänseenden anpassa vår konkurslagstiftning till

internationella förhållanden bör alltså så snart som möjligt tas till

vara.

Jag tänker i det här sammanhanget bl.a. på att det kan finnas skäl att

införa en möjlighet att från svensk sida i enlighet med vår inhemska

lagstiftning i enskilda fall förordna att en utländsk konkurs skall

tillerkännas viss rättsverkan inom Sverige och att den utländske

förvaltaren -- eventuellt med vissa särskilt angivna begränsningar eller

i förening med vissa särskilt uppställda villkor -- efter särskild

framställning ges möjlighet att agera här i landet. Framställningen kan

i ett sådant fall också tänkas leda till att ett särskilt

konkursförfarande inleds här. En fördel med att införa en sådan eller

liknande ordning i Sverige är att svenska förvaltare därigenom ges

bättre möjligheter att agera utomlands, eftersom det är vanligt att

andra länder för sin medverkan kräver s.k. reciprocitet (ömsesidighet),

dvs. att förvaltaren från det aktuella landet också skall ha principiell

möjlighet att agera i Sverige. Detta torde för närvarande inte vara

möjligt. Ingenting hindrar emellertid att den utländske förvaltaren här

i landet uppträder som ombud för en borgenär.

En annan fråga som bör utredas är i vad mån egendom som gäldenären har i

utlandet skall beaktas i olika hänseenden, bl.a. vid

insolvensprövningen. Den i utlandet befintliga egendomen kan också i

vissa situationer tänkas inverka på bedömningen av frågor om

straffansvar. En grundläggande utgångspunkt för arbetet bör vara att

sådan egendom som är oåtkomlig för en borgenär som ansöker om konkurs

inte skall beaktas vid insolvensprövningen. Det kan emellertid finnas

anledning att jämka den principen i olika hänseenden och utredaren bör

därför undersöka saken närmare.

Slutligen bör utredaren överväga om det finns anledning att anpassa våra

forumregler för konkurs och ackord till internationell praxis på

området.

Konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa av konkursförvaltarens

beslut

Ett beslut om konkurs medför att konkursgäldenären förlorar rätten att

förfoga över konkursboets egendom. Den rätten tillkommer i stället

förvaltaren. Han skall bl.a. sälja tillgångarna och fördela de influtna

medlen mellan borgenärerna. Konkurslagen innehåller inte några regler

som uttryckligen ger konkursgäldenären rätt att överklaga förvaltarens

försäljningsåtgärder. Gäldenären kan dock klandra förvaltarens

slutredovisning och på det sättet få hans beslut prövade av domstol.

Högsta domstolen har i ett mål (NJA 1987 s. 13) funnit att en

konkursgäldenär inte får överklaga en exekutiv försäljning avseende

egendom som tillhör konkursboet. Enligt utsökningsbalken får en gäldenär

som inte är försatt i konkurs överklaga en sådan försäljning.

Om konkursboets egendom säljs till underpris, kan den skuldbörda som

konkursgäldenären har kvar efter konkursen bli onödigt stor.

Lagutskottet har i betänkandet LU 1987/88:12 uttalat (s. 26) att det

står i mindre god samklang med det allmänna rättsmedvetandet att

gäldenären i dessa fall inte får överklaga beslutet. Lagutskottet, som

avstår från att ställning till frågan i sak, anser att frågan om

konkursgäldenärens rätt att överklaga förvaltarens försäljningsåtgärder

bör övervägas i samband med utredningen av övriga i utskottets

betänkande berörda frågor. Jag instämmer i den bedömningen.

Närmare om utredningsarbetets bedrivande

Såvitt gäller det nya rekonstruktionsförfarandet bör utredaren närmare

undersöka olika utländska förebilder och ta del av erfarenheterna från

dessa länder. Utredaren bör undersöka det närmare behovet av ett sådant

nytt rekonstruktionsförfarande och inhämta synpunkter från olika berörda

intressenter om den lämpliga utformningen av ett sådant institut. SIND:s

tidigare nämnda rapport och remissyttrandena över den torde utgöra en

lämplig utgångspunkt för utredningsarbetet. Även lagutskottets

behandling av frågan bör ge god vägledning, liksom de synpunkter som

framfördes vid justitiedepartementets hearing i december 1987.

Institutet skuldsanering finns redan i andra länder. Det är därför

naturligt att utredningsmannen även i det här hänseendet undersöker

utländska förebilder och erfarenheter. Det är vidare lämpligt att

synpunkter på utformningen av institutet inhämtas från den krets av

borgenärer som mer frekvent skulle få sina fordringar avkortade genom

beslut om skuldsanering, såsom banker och andra kreditinstitut. Även här

finns värdefull information i lagutskottets betänkande och i referatet

från hearingen.

Utredaren bör också ta del av konsumentverkets erfarenheter av

kontonämndens arbete med att ge gäldenärer med kontokortsskulder

möjligheter att sanera sin ekonomi.

Den 21 april 1988 beslöt regeringen att tillsätta en utredning om

hushållens skuldsättning (Fi 1988:07). Utredaren bör hålla kontakt med

den utredningen.

Jag har i det föregående redovisat vissa synpunkter på hur den svenska

konkursrättsliga lagstiftningen bör bättre än i dag anpassas till

internationella förhållanden. Jag är medveten om att möjligheterna att

uppnå praktiska förbättringar bara genom att ändra vår lagstiftning är

begränsade. Utredaren bör i det här avsnittet ha som målsättning att

föreslå de förbättringar som låter sig göras genom ändringar av den

svenska lagstiftningen och därvid i första hand inrikta sig på de frågor

som jag pekat på i det föregående. Utredaren bör emellertid vara

oförhindrad att, i den mån utredningsarbetet motiverar det, lägga fram

förslag även i andra hänseenden.

Utredaren bör också orientera sig om det arbete med en konkurskonvention

som för närvarande pågår inom Europarådet. Om resultat uppnås där, kan

förutsättningarna för utredningsarbetet i den här delen förändras.

Utredaren bör i så fall bygga förslagen på de nya förutsättningarna.

Utredaren bör i övrigt ges relativt fria händer att lägga upp

utredningsarbetet på lämpligt sätt. Jag vill emellertid peka på att det,

med hänsyn till uppdragets karaktär, kan vara lämpligt att utredaren

till sig knyter olika expertgrupper anpassade till varje särskild del av

utredningsuppdraget. Det kan också vara lämpligt att

utredningsresultatet redovisas i etapper. Frågorna om skuldsanering och

om konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa beslut är till sin natur

mer begränsade än uppdraget i övrigt, och utredarens förslag i de

delarna bör därför lämpligen kunna redovisas innan arbetet i övrigt har

avslutats.

Utredaren bör lägga fram förslag till de författningsändringar som

följer av hans ställningstaganden.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedeparte mentet

-- att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av

kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda vissa

konkursrättsliga frågor,

-- att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

den särskilde utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Justitiedepartementet)