Dir. 1991:93

Tilläggsdirektiv till insolvensutredningen (Ju 1988:02)

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1991-11-07

Mitt förslag

Skälen för mitt förslag

Hemställan

Beslut

Dir 1991:93

Beslut vid regeringssammanträde 1991-11-07

Chefen för justitiedepartmentet, statsrådet Hellsvik, anför efter samråd

med cheferna för arbetsmarknadsdepartementet och näringsdepartementet,

statsråden Hörnlund och P. Westerberg.

Mitt förslag

Jag föreslår att insolvensutredningens (Ju 1988:02) uppdrag enligt

tidigare meddelade direktiv (dir. 1988:52 och 1990:74) kompletteras

såvitt gäller utredningens arbete med reglerna om statlig lönegaranti

vid konkurs. Utredningen bör i samband med sitt arbete med

lönegarantifrågorna undersöka om företag som är försatta i konkurs och

som drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar

andra företag i branschen och om lönegarantin i sådana situationer leder

till osund konkurrens mellan företagen. Finner utredningen att

användningen av lönegarantimedel medför problem i detta hänseende, bör

utredningen föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller

komma till rätta med problemen.

Skälen för mitt förslag

Insolvensutredningen tillsattes år 1988 med uppdrag att utreda vissa

frågor på konkursrättens område. I enlighet med vad som angavs i de

ursprungliga direktiven (dir. 1988:52) behandlade utredningen med förtur

frågan om skuldsanering för fysiska personer. Utredningens förslag i den

delen lades fram i oktober 1990 i delbetänkandet (SOU 1990:74)

Skuldsaneringslag. Det som då återstod att utreda gällde främst frågan

om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris och

vissa konkursrättsliga frågor med internationell anknytning.

I december 1990 gav regeringen tilläggsdirektiv (dir. 1990:74) till

insolvensutredningen varigenom utredningsuppdraget begränsades i vissa

hänseenden. De konkursrättsliga frågorna med internationell anknytning

togs bort från utredningens uppdrag och behandlas numera av en särskild

utredare (regeringsbeslut 1991-04-11, dnr 91-896). Vidare gjordes en

arbetsfördelning mellan insolvensutredningen och den av

industriministern i december 1990 tillkallade konkursutredningen (I

1990:02). Enligt fördelningen skall insolvensutredningen behandla

rekonstruktionsfrågor i den utsträckning dessa har anknytning till

gäldenärens insolvens eller bristande betalningsförmåga medan andra

rekonstruktionsfrågor, närmast sådana förebyggande åtgärder som mer

allmänt syftar till förnyelse av företag i kris, skall behandlas av

konkursutredningen. Enligt tilläggsdirektiven skall

insolvensutredningens uppdrag vara slutfört före utgången av juni 1992.

Insolvensutredningens arbete är i enlighet med det nu sagda för

närvarande inriktat på frågor som rör en eventuell lagreglering av den

situationen att ett företag som har betalningssvårigheter ställer in

sina betalningar (betalningsinställelse). I anslutning till det

överväger utredningen behovet av ändringar i ackordslagstiftningen och i

förmånsrättsordningen. Även lönegarantifrågor finns med i bilden.

Lönegarantiutredningens betänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och

förmånsrättsordningen har överlämnats till utredningen för beaktande

under utredningsarbetet.

Under senare tid har antalet företagskonkurser i landet ökat kraftigt.

En följd av denna utveckling är att utbetalningarna av lönegarantimedel

i konkurs också har ökat högst avsevärt. Beräkningar som har gjorts

visar att utbetalningarna under år 1991 kan komma att uppgå till cirka

två miljarder kr. I flertalet fall kan man räkna med att de

utbetalningar som görs från lönegarantin är korrekta och att reglerna

inte missbrukas. Lönegarantin utgör i sådana fall ett viktigt skydd för

de anställda när företaget går i konkurs. Det har emellertid visat sig

att reglerna också kan missbrukas. Mycket stora belopp har i enskilda

fall betalats ut från lönegarantifonden. Under senare tid har även

gjorts gällande att konkursdrabbade företag i vissa branscher under

uppsägningstiden drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt

som skadar andra företag i branschen och att användningen av

lönegarantimedel leder till osund konkurrens mellan företagen.

Arbetsmarknadsministern och jag är ense om att åtgärder måste sättas in

för att komma till rätta med de avigsidor och missbruk av

lönegarantireglerna som kan förekomma. Enligt vad jag inhämtat från ar betsmarknadsministern har han för avsikt att under våren 1992 föreslå

regeringen att lägga fram förslag om ändringar i lönegarantireglerna.

Förslagen kommer bl.a. att beröra storleken på de belopp som skall kunna

betalas ut från lönegarantin och vem som skall besluta i fråga om

lönegarantimedlen.

Samtidigt bör det enligt min mening överlämnas till insolvensutredningen

att beakta sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som gäller

effekterna för de konkursdrabbade företagen och andra företag i samma

bransch när det gäller möjligheterna att konkurrera på lika villkor.

Insolvensutredningen utreder som jag tidigare nämnde frågor om

rekonstruktion av företag i kris och detta innefattar bl.a. att ta

ställning till om och i vilken mån lönegarantimedlen skall få användas

vid rekonstruktionen av företag, både i och utom konkurs. Utredningen

bör i sitt arbete särskilt uppmärksamma vilka följder det får för

konkurrensen mellan olika företag i en viss bransch att företag kan

drivas vidare med lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen

att användningen av lönegarantimedel medför problem i

konkurrenshänseende bör utredningen föreslå de ändringar som kan behövas

för att motverka eller komma till rätta med problemen.

Som jag nyss nämnde är arbetet i insolvensutredningen för närvarande

inriktat på frågan om vi i Sverige bör införa regler om betal ningsinställelse i syfte att underlätta rekonstruktion utom konkurs av

företag i kris. En sådan rättslig reglering har nära samband med

reglerna i förmånsrättslagen och lönegarantilagen. Jag vill framhålla

att en utgångspunkt för utredningens eventuella förslag, såvitt gäller

användningen av lönegarantimedel i samband med rekonstruktion av företag

i eller utom konkurs, är att den totala utgiftsbelastningen på

lönegarantifonden inte ökar. Vidare bör en utgångspunkt för arbetet vara

att särskilt de små och medelstora företagens villkor inte försämras av

de ändringar som eventuellt kan komma att föreslås i

förmånsrättshänseende.

Som angavs redan i de ursprungliga direktiven till insolvensutredningen

har man under senare år på olika håll i Europa infört nya rättsliga

förfaranden för rekonstruktion av företag i kris. Utredningen bör söka

tillgodogöra sig erfarenheterna av dessa rekonstruktionsförfaranden för

att se om sådana regler eller delar av dem kan vara lämpliga att införa

i Sverige. Utredningen bör vid sin genomgång av utländska erfarenheter

på området ägna uppmärksamhet åt de rekonstruktionsregler som gäller i

USA, det s.k. Chapter 11-förfarandet.

De tillkommande uppgifterna bör föranleda en viss förskjutning av den

tidigare utsatta tidsfristen. Utredningens uppdrag bör emellertid kunna

vara slutfört hösten 1992.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen kompletterar insolvensutredningens uppdrag

i enlighet med vad jag nu har anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)