Dir. 1992:47

Översyn av vissa frågor som rör påföljdssystemet

Innehåll

MITT FÖRSLAG

PÅFÖLJDSSYSTEMET BÖR ÄNDRAS

PÅFÖLJDSSYSTEMETS UPPBYGGNAD

Fängelse

Villkorlig dom och skyddstillsyn

Kontraktsvård

Samhällstjänst

REGLERNA OM STRAFFMÄTNING OCH PÅFÖLJDSVAL

KRIMINALPOLITISKA UTGÅNGSPUNKTER FÖR UPPDRAGET

NÄRMARE OM UTREDNINGSUPPDRAGET

Skyddstillsyn och villkorlig dom

Samhällstjänst och kontraktsvård

Intensivövervakning

UPPDRAGETS BEDRIVANDE

HEMSTÄLLAN

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Utredningar m.m.

Dir. 1992:47

Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-15

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.

MITT FÖRSLAG

Jag föreslår att en parlamentarisk kommitté tillkallas för att se över

det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad.

I uppdraget ingår att lägga fram förslag till vad som i ett längre per spektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall

därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och

hur detta i så fall bör vara utformat.

Kommittén skall också överväga möjligheterna att vidareutveckla an vändningen av olika alternativ till fängelsestraff. I denna del ingår

att föreslå hur samhällstjänst bör infogas som ett permanent inslag i

påföljdssystemet.

Kommittén bör även pröva om det är möjligt att införa någon form av in tensivövervakning av en dömd och, om den finner en sådan övervakning

lämplig, lägga fram förslag till lagstiftning.

I anslutning till sina överväganden om alternativ till fängelsestraff

bör kommittén överväga om det skulle vara en fördel med villkorligt

fängelse som påföljd. För att påföljdssystemet skall bli tydligt och

överskådligt bör ett förslag om villkorligt fängelse i första hand

inriktas på att de icke frihetsberövande påföljdsalternativen med

undantag för böter och överlämnande till särskild vård inordnas under

villkorligt fängelse.

I kommitténs uppdrag ingår även att ta ställning till vilken betydelse

som återfall i brott bör tillmätas.

En fråga för kommittén med anknytning till alternativa påföljder är om

böter kan användas som påföljd i större utsträckning än i dag.

Mot bakgrund av sina överväganden rörande de alternativa påföljderna

skall kommittén pröva behovet av justeringar av de nuvarande bestämmel serna om påföljdsval. Liksom i dag bör därvid gälla att brottets

straffvärde skall vara utgångspunkt för påföljdsvalet. I sammanhanget

bör kommittén också överväga möjligheterna till "straffmätning" vid

användningen av alternativa påföljder och behovet av regler om dessa

påföljders inbördes stränghet.

Kommittén bör även redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av sina

förslag och hur förslagen skall rymmas inom en oförändrad kostnadsram.

PÅFÖLJDSSYSTEMET BÖR ÄNDRAS

Brottsbalken trädde i kraft år 1965. Dess påföljdssystem präglades från

början i stor utsträckning av den s.k. behandlingstanken i den utform ning som denna gavs av den i mitten av 1930-talet tillsatta

Strafflagberedningen. Kort uttryckt innebär behandlingstanken att den

dömdes behov av vård och behandling bör vara centrala faktorer vid

straffets bestämmande. Allt efter omständigheterna skall behandlingen

ges i anstalt eller i form av kriminalvård i frihet. För varje

brottsling bör den påföljd väljas som säkrast leder till att den dömde

inte fortsätter att begå brott. I brottsbalken kommer behandlingstanken

till uttryck bl.a. på det sättet att där finns olika påföljdsalternativ

avsedda för olika typer av brottslingar.

Behandlingstanken och brottsbalkens påföljdssystem har alltsedan brotts balkens ikraftträdande och med ökad styrka sedan mitten av 1970-talet

varit utsatta för kritik. Kritiken har på senare år lett till ett omfat tande utredningsarbete och en intensiv lagstiftningsverksamhet. Bl.a.

har nya regler för straffmätning och påföljdsval införts. Fortfarande

präglas emellertid påföljdssystemet i vissa hänseenden av de principer

som låg till grund för Strafflagberedningens förslag. Samtidigt har

vissa av de reformer som brottsbalken genomgått i sin tur utsatts för

kritik.

Enligt min mening har de partiella reformer som har skett lett till att

brottsbalkens påföljdssystem inte längre är helt sammanhängande. Tiden

är nu mogen för en mera övergripande översyn av systemet. En parlamenta risk kommitté bör därför tillkallas med uppgift att överväga vilka

ändringar av påföljdssystemet som bör genomföras för att det skall

motsvara de krav som ställs på ett sammanhållet och genomtänkt straff system. Det förslag som läggs fram bör baseras på nutida kriminalpoli tiska värderingar och på de krav som föranleds av brottsutvecklingen.

Till ledning för kommitténs arbete skall jag i det följande ange vilken

inriktningen bör vara i de frågor angående påföljdssystemet och samhäl lets reaktion mot brott som kommittén bör behandla. Som en bakgrund

skall jag dock först i korthet ange hur påföljdssystemet är uppbyggt och

vilka regler som gäller för straffmätning och påföljdsval.

PÅFÖLJDSSYSTEMETS UPPBYGGNAD

Påföljderna

De straffrättsliga påföljderna är böter, fängelse, villkorlig dom,

skyddstillsyn och överlämnade till särskild vård.

Fängelse

Fängelse är den strängaste påföljden. Fängelsestraff döms enligt 26 kap.

1 § brottsbalken ut på bestämd tid eller på livstid. Fängelse på bestämd

tid får i normalfallet inte underskrida fjorton dagar eller överstiga

tio år. Vid flera brott och vid återfall i grov brottslighet kan dock

ett tidsbestämt fängelsestraff uppgå till mer än tio år (26 kap. 2 och 3

§§ brottsbalken). Maximalt kan ett tidsbestämt straff uppgå till arton

år.

Den som avtjänar fängelse i mer än två månader kan friges villkorligt.

Huvudregeln är enligt 26 kap. 6 § brottsbalken att den som avtjänar ett

tidsbestämt fängelsestraff skall friges villkorligt när halva tiden har

avtjänats. Från straff på två månader eller mindre får villkorlig

frigivning inte ske.

Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig

brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller

hälsa får enligt 26 kap. 7 § brottsbalken inte friges villkorligt förrän

två tredjedelar av strafftiden har avtjänats, om det föreligger en

påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter med brottslighet

av samma slag. Vid prövning av om den dömde skall friges villkorligt

sedan två tredjedelar av straffet har avtjänats skall vid sidan av

återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den

dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn

till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter

frigivningen. I praktiken innebär denna regel att villkorlig frigivning

sker på tvåtredjedelsdagen.

För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § brottsbalken

en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år eller

mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Om det bedöms som

påkallat, kan frivårdsmyndigheten förordna att den frigivne skall stå

under övervakning.

Övervakningen handhas i första hand av kriminalvårdens frivårdsmyn digheter. Vissa beslut med mera ingripande verkan fattas av över vakningsnämnderna. Ett beslut av en övervakningsnämnd i fråga om den som

har frigetts villkorligt kan normalt överklagas till en central instans,

Kriminalvårdsnämnden.

Normalt upphör övervakningen efter ett år samtidigt som prövotiden i de

allra flesta fallen då löper ut. Om prövotiden uppgår till mer än ett

år, kan övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall fortsätta,

om den frigivne har misskött sig.

I samband med att en domstol dömer för ny brottslighet under prövotiden

kan domstolen förklara hela eller en del av den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Om den villkorligt frigivne inte följer de krav som

ställs på honom under prövotiden, kan även övervakningsnämnden förklara

den villkorligt medgivna friheten förverkad, dock högst till en tid av

en månad varje gång. Ett förverkandebeslut innebär att den frigivne

skall tas in i fängelse för att avtjäna den förverkade delen av straf fet.

Villkorlig dom och skyddstillsyn

Gemensamt för villkorlig dom och skyddstillsyn är att dessa påföljder

får dömas ut först om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

Dessa påföljder är alltså att se som alternativ till fängelsestraff.

Villkorlig dom innebär att den dömde underkastas en prövotid på två år.

Under prövotiden skall den dömde iaktta skötsamhet och efter förmåga

söka försörja sig. En villkorlig dom skall som regel förenas med böter.

Om den dömde har ålagts att betala skadestånd, kan rätten genom en

särskild föreskrift ange hur och när under prövotiden den dömde skall

försöka fullgöra sin skadeståndsskyldighet. Domstolen kan också

föreskriva att den dömde skall biträda den som lidit skada med arbete

för att avhjälpa eller begränsa skadan eller med annat arbete som

framstår som lämpligt.

Om den som dömts till villkorlig dom inte fullgör vad som åligger honom

på grund av domen, kan domstolen på talan av åklagare meddela den dömde

en varning eller i sista hand undanröja domen och döma till någon annan

påföljd.

Skyddstillsyn innebär att den dömde är underkastad en prövotid på tre

år. Under det första året skall han stå under övervakning. För övervak ningen svarar i första hand frivårdsmyndigheterna. Beslut i vissa frågor

fattas på samma sätt som i fråga om villkorligt frigivna av över vakningsnämnderna. Domstolen eller övervakningsnämnden får besluta om

föreskrifter för den dömde, t.ex i fråga om skyldighet att genomgå

behandling mot missbruk. Även utan sådana föreskrifter gäller vissa

grundläggande regler som att den dömde är skyldig att hålla kontakt med

övervakaren och att iaktta skötsamhet. Skyddstillsyn kan under vissa

förutsättningar förenas med böter och i vissa fall med fängelse i högst

tre månader.

Om den som dömts till skyddstillsyn missköter sig, kan övervaknings nämnden besluta att meddela honom varning eller förlänga övervaknings tiden. Vid allvarligare misskötsamhet kan nämnden begära att åklagare

för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas och ersättas av

fängelse.

Om den som dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn begår nytt

brott under prövotiden, kan domstolen i samband med lagföringen för den

nya brottsligheten undanröja den tidigare påföljden och döma till en

gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Kontraktsvård

Skyddstillsyn kan i vissa fall dömas ut i form av kontraktsvård.

Kontraktsvård innebär att den dömde underkastas särskild behandling mot

missbruk av t.ex. narkotika eller alkohol.

En förutsättning för att döma till kontraktsvård är att missbruk av be roendeframkallande medel eller något annat förhållande som påkallar vård

eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet

har begåtts och att den tilltalade har förklarat sig villig att undergå

lämplig behandling enligt en bestämd plan. Ytterligare ett villkor för

kontraktsvård är att den planerade behandlingen är av avgörande

betydelse för att döma till skyddstillsyn, dvs. att låta bli att döma

till fängelse. Som jag tidigare har berört kan dock även en vanlig dom

på skyddstillsyn förenas med föreskrifter om behandling.

När domstolen dömer till kontraktsvård, skall den ange hur långt fängel sestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som

påföljd. Domstolen skall också alltid meddela föreskrift om den be handlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. Planen får inne hålla bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvi sitation eller kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar

beroendeframkallande medel. I samband med en sådan behandlingsplan kan

också föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla

till frivårdsmyndigheten och åklagare om den dömde allvarligt

åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Om den dömde inte fullföljer behandlingen enligt planen, gäller i regel

att påföljden skall undanröjas och ersättas av fängelse.

Samhällstjänst

Sedan den 1 januari 1990 pågår en försöksverksamhet med samhällstjänst.

Verksamheten är upplagd så att domstolen i mål som prövas vid fem av

landets tingsrätter eller som överklagas därifrån till högre rätt får

döma till samhällstjänst i stället för till fängelse. Regeringen har

nyligen föreslagit att verksamheten skall utvidgas till hela landet från

och med den 1 januari 1993 (Prop. 1991/92:109). Den utvidgade

tillämpningen skall enligt förslaget vara tidsbegränsad till utgången av

år 1995 i avvaktan på att en mera permanent ordning kan införas.

Samhällstjänst är i likhet med kontraktsvård konstruerad som en speciell

form av skyddstillsyn. Domstolen dömer till skyddstillsyn med särskild

föreskrift om att den dömde skall utföra oavlönat arbete under viss tid,

lägst 40 och högst 200 timmar. Ett villkor för att domstolen skall kunna

döma till samhällstjänst är att den tilltalade har förklarat att han är

villig att följa en föreskrift om arbete.

Arbetet utförs i stor utsträckning åt olika idrottsföreningar och andra

ideella organisationer.

På samma sätt som gäller för kontraktsvård kan samhällstjänst komma i

fråga bara om alternativet är fängelse. Domstolen skall i domen ange hur

långt fängelsestraffet skulle varit, om fängelse i stället hade valts

som påföljd.

REGLERNA OM STRAFFMÄTNING OCH PÅFÖLJDSVAL

De grundläggande reglerna för användandet av de olika påföljderna finns

i 29 och 30 kap. brottsbalken.

Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken skall brottets eller den samlade

brottslighetens straffvärde vara avgörande för straffmätningen. Vid

bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning

eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller

borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han har haft.

I 29 kap. brottsbalken ges också bestämmelser om omständigheter som

skall anses som försvårande respektive förmildrande vid bedömningen av

straffvärdet. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser om på vilket sätt

återfall kan beaktas vid straffmätningen.

Vid straffmätningen kan rätten också i skälig utsträckning beakta vissa

andra omständigheter än dem som är av betydelse för bedömningen av

straffvärdet, såsom att den tilltalade skadats vid brottet, att

frivilligt har angett sig, eller att han har förorsakats men genom

utvisning.

Om någon har begått brott innan han har fyllt tjugoett år, skall hans

ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Domstolen får i sådana fall

döma till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Regler för val av påföljd finns i 30 kap. brottsbalken. Enligt 30 kap. 4

§ skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för

en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för att döma till fängelse

får rätten beakta brottslighetens straffvärde och art samt att den

tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Den som har begått brott innan han fyllt arton år får dömas till

fängelse bara om det finns synnerliga skäl för detta. Var han vid

brottstillfället under tjugoett år, krävs det särskilda skäl för att

döma till fängelse.

Beträffande de påföljder som i första hand utgör alternativ till

fängelse gäller följande.

Enligt 30 kap. 7 § brottsbalken skall domstolen vid påföljdsvalet som

skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att

befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt

brottslighet.

När det gäller skyddstillsyn skall domstolen enligt 30 kap. 9 § brotts balken beakta om denna påföljd kan antas bidra till att den tilltalade

avhåller sig från fortsatt brottslighet. Som särskilda skäl för

skyddstillsyn kan domstolen beakta om en påtaglig förbättring har skett

av den tilltalades personliga eller sociala situation i något avseende

som kan antas ha haft samband med hans brottslighet eller om den

tilltalade undergår behandling för missbruk eller något annat

förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet.

Som tidigare har nämnts kan skyddstillsyn under vissa särskilda för utsättningar utdömas i form av samhällstjänst eller kontraktsvård.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att valet av fängelse som påföljd

och längden av ett fängelsestraff i första hand är beroende av en bedöm ning av det aktuella brottet medan möjligheten att döma till villkorlig

dom och skyddstillsyn i viss utsträckning är beroende av en bedömning av

vad som kan antas hända i framtiden med den tilltalade. När det gäller

skyddstillsyn skall bedömningen också göras med hänsyn till den be tydelse denna påföljd kan förväntas få för honom.

KRIMINALPOLITISKA UTGÅNGSPUNKTER FÖR UPPDRAGET

Erfarenheterna från såväl Sverige som andra länder visar att

brottsutvecklingen till största delen beror på andra faktorer än

åtgärder av traditionell kriminalpolitisk karaktär. I grunden

förutsätter en framgångsrik kamp mot brottsligheten att enskilda

människor är beredda att ta ansvar och visa engagemang och deltagande.

Av särskild betydelse är familjens roll som fostrare av barn och unga.

Men samtidigt är det en förutsättning för de enskilda medborgarnas en gagemang att rättsväsendet fungerar på ett sätt som uppfattas som

rimligt och rättvist. Påföljdssystemet måste innebära snabba, tydliga

och konsekventa reaktioner på brott. Inte minst viktigt är detta med

hänsyn till brottsoffrens situation. Den som har drabbats av brott måste

dessutom känna att han får sin sak behandlad med omsorg och rättvisa och

att han får stöd och hjälp så långt det är möjligt.

Det är dock inte endast det omedelbara intresset av samhällskydd som är

av betydelse för att systemet skall uppfattas som legitimt av medbor garna. Rättssäkerhet och proportionalitet, opartiskhet och likhet inför

lagen är grundläggande principer som måste vara tillgodosedda. Avgörande

är också att myndigheternas ingripanden inte framstår som grymma eller

nedbrytande. Straffsystemet måste därför också präglas av humanitet och

respekt för individen.

De senaste årens kriminalpolitiska debatt har lett till att sådana

principer som jag nu har nämnt har kunnat få ett större genomslag.

Svårigheten att göra några säkra individuella prognoser om risken för

återfall har visat att behandlingsaspekter inte är lämpliga som

självständiga grunder för påföljdsbestämningen. I stället bör värden som

legalitet och proportionalitet betonas mer än tidigare. Ett viktigt led

i den förändring av den kriminalpolitiska inriktningen som detta synsätt

lett fram till var utmönstringen av de tidsobestämda straffen

ungdomsfängelse och internering som skedde genom reformer åren 1980 och

1981. Ett annat var införandet av de nya reglerna för straffmätning och

påföljdsval enligt vilka brottets straffvärde skall vara den centrala

utgångspunkten för bestämmandet av påföljden. Denna reform genomfördes

först år 1989 men grundar sig på förslag som Fängelsestraffkommittén

lade fram i enlighet med det uppdrag som kommittén fick vid dess

tillsättande år 1979.

Enligt min mening är det viktigt att vi i det fortsatta

kriminalpolitiska arbetet går vidare i samma riktning som de nu nämnda

reformerna. Jag vill emellertid understryka att betonandet av principer

som proportionalitet och rättslig likabehandling inte utesluter eller

bör utesluta att även personliga omständigheter kan beaktas vid

påföljdsbestämningen. Svårigheten att göra några säkra individuella

prognoser bör emellertid leda till att detta i stället sker i enlighet

med allmänna principer som kan uppfattas som rimliga och rättvisa av

allmänheten. Även i fortsättningen är det viktigt och nödvändigt att ta

hänsyn till sådana faktorer som t.ex. den tilltalades ungdom eller

pågående behandling mot missbruk.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt vill jag redovisa mina grundläggande

synpunkter på påföljdssystemets uppbyggnad.

Fängelsestraffet är en nödvändig del av påföljdssystemet.

Under lång tid har fängelsestraffet som kriminalpolitiskt medel satts

under debatt. Det råder numera en allmän enighet om att det är svårt att

utforma de straffrättsliga påföljderna så att de inte inverkar negativt

på möjligheterna att anpassa den dömde i samhället. Det finns en beak tansvärd risk för skadeverkningar framför allt för dem som döms till

långvariga fängelsestraff. Samtidigt bidrar fängelsepåföljden effektivt

till samhällsskyddet då det gäller återfallsbenägna grova

våldsbrottslingar. Utgångspunkten bör vara att begränsa användningen av

fängelsestraff till sådana fall där detta framstår som särskilt

påkallat.

För allmänhetens förtroende för rättsväsendet är det som jag redan har

nämnt av avgörande betydelse att myndigheterna reagerar tydligt och kon sekvent mot brottsligheten. Systemet måste också utformas så att det

kan fylla uppgiften att verka avhållande på människors brottsbenägenhet.

Staten måste ha tillgång till medel som gör det möjligt att effektivt

avbryta en brottslig verksamhet. Fängelsestraffet fyller också denna

funktion genom att motverka ny brottslighet så länge straffverk ställigheten pågår.

För att tilltron till rättssystemet skall kunna upprätthållas måste det

finnas en överensstämmelse mellan den markering av brottets straffvärde

som kommer till uttryck genom domstolens straffmätning och själva

verkställigheten av straffet. Från den utgångspunkten kan de nuvarande

reglerna för villkorlig frigivning kritiseras. Det är därför angeläget

att se över dessa regler.

Samtidigt är det viktigt att under verkställigheten genom stöd och hjälp

försöka underlätta för den dömde att anpassa sig i ett normalt

samhällsliv.

Även om fängelse inte kan undvaras som ett centralt inslag i straffsys temet är det viktigt att vi söker utveckla andra påföljdsalternativ.

Förutom tidigare nämnda effekter är fängelse en mycket resurskrävande

påföljd.

Det finns således flera skäl till att begränsa användningen av fängelse.

En förutsättning för en begränsning dock är att det finns bra

alternativ. Det är därför också mycket viktigt att att utveckla och

förbättra sådana påföljdsalternativ.

Även om det är en fördel att vi har ett utbud av olika alternativ så

att påföljden kan anpassas till förhållandena i det enskilda fallet, är

det angeläget att påföljdssystemet i sina grundläggande drag är klart

och överskådligt uppbyggt. Sedan brottsbalken infördes har antalet

brottspåföljder minskats samtidigt som principerna för påföljdsval

stramats upp. Det finns anledning att överväga om påföljdssystemet kan

renodlas och förenklas ytterligare.

NÄRMARE OM UTREDNINGSUPPDRAGET

1 Påföljdssystemets uppbyggnad

1.1 Påföljdsprinciper

Den nya lagstiftning om straffmätning och påföljdsval som infördes år

1989 innebär att de principer som låg bakom den s.k. behandlingstanken

har fått träda i bakgrunden. Brottet och inte brottslingen ställs

uttryckligen i centrum för påföljdsbestämningen. Principer som legalitet

och proportionalitet betonas. Detta är en principiellt riktig

inriktning. Regleringen är dock inte konsekvent genomförd. Användningen

av villkorlig dom och skyddstillsyn grundas fortfarande i viss

utsträckning på prognostänkande.

Det är min bestämda uppfattning att man bör vara återhållsam med att

lägga förväntningar om resultat i den ena eller andra riktningen till

grund för påföljdsbestämningen i enskilda fall. Enligt min mening finns

det därför anledning att överväga om kriterierna för de icke

frihetsberövande påföljderna kan anpassas bättre till de principer som

är bestämmande för påföljdsvalet i övrigt.

I detta sammanhang bör kommittén också ta upp frågorna om de olika

påföljdernas inbördes stränghet och om lämpligheten av att öppna möjlig heter till någon form av straffmätning även inom ramen för de påföljder

som utgör alternativ till fängelse, dvs. villkorlig dom och

skyddstillsyn. Enligt nuvarande ordning är visserligen fängelse att anse

som en strängare påföljd än skyddstillsyn och villkorlig dom men de två

senare påföljderna är enligt brottsbalken att anse som likställda i

svårhetshänseende. Detta gäller trots den viktiga skillnaden att

skyddstillsyn är förenad med övervakning, vilket villkorlig dom inte är,

och att skyddstillsyn därför i praktiken framstår som mera ingripande.

1.2 Återfall

En annan central fråga är vilken betydelse som återfall i brott bör

tillmätas vid påföljdsbestämningen och straffmätningen.

Återfall i brottslighet kan enligt det nuvarande systemet föranleda sär skilda reaktioner på olika sätt. Vid valet av påföljd får domstolen som

skäl för fängelse beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig

skyldig till brott. Har det nya brottet begåtts under prövotiden efter

villkorlig frigivning, kan den villkorliga friheten förverkas helt eller

delvis. Av bestämmelserna i 29kap. brottsbalken följer vidare att

domstolen vid straffmätningen kan beakta att den dömde tidigare har

gjort sig skyldig till brott, om detta inte kan beaktas tillräckligt

genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven

frihet.

Regleringen är enligt min mening svåröverskådlig samtidigt som det

saknas tillräckligt fasta kriterier för hur bedömningen skall ske. Det

finns också anledning att undersöka om det nuvarande systemet, i varje

fall i sin praktiska tillämpning, innebär att återfall beaktas i den

utsträckning som det finns skäl till. Kommittén bör därför föreslå hur

regleringen skall kunna göras tydligare och fastare. De överväganden som

bör ske i fråga om bestämmelserna om villkorlig frigivning ger också

anledning att behandla återfallsregleringen.

1.3 Villkorligt fängelse

Som jag tidigare har nämnt finns det inom ramen för det nuvarande syste met flera olika påföljder och påföljdskombinationer. Det är naturligtvis

en fördel med ett varierat utbud av olika påföljder så att en så lämplig

påföljd som möjligt kan väljas i varje enskilt fall. Å andra sidan är

det viktigt att påföljdssystemet är klart och överskådligt uppbyggt.

På senare tid har frågan om införande av villkorligt fängelse tagits upp

till diskussion. Därvid har tanken att påföljdssystemet borde bestå av

endast tre påföljder, nämligen böter, fängelse och villkorligt fängelse,

förts fram.

Frivårdskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1981:90) Frivårds påföljder att påföljden villkorligt fängelse skulle tillföras på följdssystemet. Enligt förslaget skulle domstolen ges möjlighet att i

samband med en dom på fängelse medge anstånd med verkställigheten under

en viss prövotid. Om den dömde inte misskötte sig eller begick brott på

nytt under prövotiden, skulle verkställigheten i anstalt bortfalla.

Villkorligt fängelse skulle kunna förekomma i olika former, t.ex. med

eller utan övervakning.

Frågan om villkorligt fängelse togs upp i den proposition (1982/83:75)

som behandlade Frivårdskommitténs nyss nämnda betänkande och Fängelse straffkommitténs betänkande (SOU 1981:92) om villkorlig frigivning. Även

om något förslag till villkorligt fängelse inte lades fram för riks dagen, uttalade sig den dåvarande justitieministern mycket positivt om

förslaget. Enligt denne borde man dock avvakta slutförandet av

Frivårdskommitténs och Fängelsestraffkommitténs kvarstående uppdrag

innan slutlig ställning togs till om villkorligt fängelse borde införas

i påföljdssystemet.

Enligt min mening är det nu lämpligt att ta upp frågan om villkorligt

fängelse till förnyade överväganden. Det kan därvid nämnas att det redan

skett ett närmande till ett sådant system på det sättet att domstolen

när den dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur

långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället

skulle ha varit fängelse.

Kommittén bör sålunda få till uppgift att ta ställning till om det är

lämpligt att införa villkorligt fängelse i påföljdssystemet. Som jag

nyss har anfört är det angeläget att påföljdssystemet inte blir för

svåröverskådligt. Ett införande av villkorligt fängelse bör därför i

första hand inriktas på att inordna de olika icke frihetsberövande

påföljdsalternativen under denna påföljd. Detta gäller dock inte böter

och inte heller överlämnande till särskild vård. En förändring av den

senare påföljden kräver nämligen särskilda överväganden av sådant slag

som inte lämpligen bör ske i detta sammanhang.

Kommittén bör dock i övrigt ha fria händer att bedöma olika alternativ.

En fråga som därvid blir aktuell är vilka förutsättningar som skall

krävas för att villkorligt fängelse skall få dömas ut. Om villkorlig dom

och skyddstillsyn skall ersättas av villkorligt fängelse, är en naturlig

utgångspunkt för övervägandena att villkorligt fängelse inte behöver men

skall kunna kombineras med övervakning och föreskrifter. Det bör ingå i

kommitténs uppdrag att lägga fram förslag om förutsättningarna för olika

former av villkorligt fängelse.

En annan viktig fråga i detta sammanhang är hur lång prövotiden vid

villkorligt fängelse bör vara. Här kan en möjlighet vara att ge utrymme

för att anpassa prövotidens längd efter bl.a. brottets straffvärde. I

detta sammanhang krävs naturligtvis också överväganden om vilken reak tionen bör vara i de fall då den som är dömd till villkorligt fängelse

gör sig skyldig till misskötsamhet under prövotiden. Det kan också

finnas andra frågor som bör tas upp i detta sammanhang.

2 Villkorlig frigivning

År 1983 ändrades reglerna om villkorlig frigivning så att obligatorisk

halvtidsfrigivning infördes för det stora flertalet intagna för vilka

villkorlig frigivning kan komma i fråga, dvs. de som avtjänar fängelse i

mer än två månader. Redan när de gällande reglerna infördes restes från

många håll kritik mot reformen. Bl.a. framfördes farhågor för att den

stora skillnaden mellan den av domstol bestämda strafftiden och den tid

som den dömde i praktiken behövde avtjäna i anstalt skulle rubba

tilltron till rättssystemet. Farhågorna har besannats.

I budgetpropositionen 1992 (Prop. 1991/92:100, bilaga 3, s. 46) uttalade

jag att jag hade för avsikt att föreslå regeringen att en utredning

skulle tillkallas med uppgift bl.a. att ta fram underlag för och lämna

förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen borde lösas på

sikt. Samtidigt anförde jag att det inte var möjligt att behålla de

nuvarande reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av

dessa och att det därför var min avsikt att redan under våren 1992 lägga

fram förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som

gällde innan halvtidsreformen genomfördes den 1 juli år 1983.

Justitiedepartementet har för att få synpunkter från olika myndigheter

m.fl. nyligen skickat ut en promemoria med förslag om avskaffande av den

obligatoriska halvtidsfrigivningen. Som förutskickades i

budgetpropositionen innebär förslagen i promemorian en återgång till i

huvudsak den ordning som gällde före den nuvarande regleringen.

Enligt promemorian skall som huvudregel gälla att två tredjedelar av

strafftiden skall avtjänas innan frigivning skall kunna komma i fråga.

Frågan om frigivning efter denna tidpunkt skall prövas bl.a. med hänsyn

till den dömdes uppförande under anstaltstiden.

Den som avtjänar fängelse i ett år eller mer skall enligt promemorian

kunna friges tidigare, om det inte är fråga om särskilt allvarlig

brottslighet och det inte heller föreligger en påtaglig risk för

återfall i brott av sådant slag.

Det är min avsikt att redan i vår föreslå regeringen att ett förslag

skall föreläggas riksdagen på grundval av promemorian och de synpunkter

som har lämnats på denna. Frågan om den villkorliga frigivningen behöver

emellertid även övervägas utifrån mera principiella och långsiktiga ut gångspunkter. Den villkorliga frigivningen är en så central del av det

straffrättsliga reaktionssystemets uppbyggnad och har ett så nära

samband med påföljdssystemets utformning i övrigt att en mer varaktig

lösning kräver sådana mera ingående överväganden.

En första fråga som kommittén bör ta ställning till är om den villkor liga frigivningen skall behållas. För förtroendet för rättsväsendet är

det viktigt att förhållandet mellan den utdömda och den avtjänade

strafftiden är sådant att det uppfattas som riktigt och rimligt. Den

principiellt mest rätlinjiga lösningen är därför att den strafftid som

domstolen dömer ut också är den tid som den dömde faktiskt har att

verkställa.

Jag är dock medveten om att systemet med villkorlig frigivning har för delar. Det löser på ett naturligt sätt frågan hur övergången mellan an staltstiden och livet i frihet skall vara anordnad. Möjligheterna att

förverka villkorlig frihet är också en lämplig reaktion från samhällets

sida om den den dömde begår brott på nytt efter frigivningen. Det är

vidare en fördel i det internationella samarbetet om vi inte skiljer oss

från omvärlden, där i stort sett alla jämförbara länder har någon form

av villkorlig frigivning.

I kommitténs uppdrag skall således ingå att göra en förutsättningslös

prövning av om systemet med villkorlig frigivning bör finnas kvar eller

inte.

Om kommittén kommer till slutsatsen att den villkorliga frigivningen

skall behållas, skall den lägga fram förslag till hur systemet bör vara

utformat.

Huvudprincipen bör även i ett sådant fall vara att det skall finnas en

rimlig överensstämmelse mellan det straff som domstolen har dömt ut och

det straff som den dömde behöver avtjäna. En utgångspunkt för kommitténs

arbete bör därför vara att villkorlig frigivning i normalfallet inte bör

kunna ske innan två tredjedelar av straffet har verkställts.

Om villkorlig frigivning skall finnas kvar, talar starka skäl för att

frigivning skall beviljas enligt fakultativa regler. Sådana regler kan

utformas på olika sätt. En möjlighet är att villkorlig frigivning

medges endast om det finns särskilda skäl för detta. En annan är att det

gäller en presumtion för frigivning som kan frångås om särskilda skäl

talar för detta. Dessa principer kan också kombineras på olika sätt,

exempelvis genom att olika kriterier för prövning tillämpas beroende på

hur lång tid av straffet som återstår. Kommittén bör ha frihet att pröva

vilken ordning som framstår som lämpligast.

En viktig fråga för kommittén är vilka kriterier som skall gälla för

prövningen av frågan om villkorlig frigivning. Även i det hänseendet bör

det stå kommittén fritt att föreslå den ordning som framstår som

lämpligast. Starka skäl talar emellertid för att uppförandet under an staltstiden bör kunna vägas in vid bedömningen. Det är emellertid ange läget att detta inte sker på ett sådant sätt att det kan uppfattas som

en dubbelbestraffning för förseelser som redan medfört reaktioner i

annan ordning. Jag tänker här bl.a. på den nuvarande ordningen med

möjligheter att använda disciplinpåföljder. Denna kommer att utredas av

den kommitté med uppgift att göra en översyn av kriminalvården i anstalt

som regeringen nyligen bemyndigat mig att tillkalla (Dir. 1992:36).

Samråd bör därför ske med den kommittén när det gäller frågan om vilken

betydelse uppförandet under anstaltstiden skall ha för prövningen av

villkorlig frigivning.

Även om utgångspunkten bör vara att villkorlig frigivning skall beslutas

efter en individuell prövning enligt fakultativa regler, anser jag det

lämpligt att frågan om beslutsordningen underkastas en så allsidig

bedömning som möjligt. Om kommittén skulle komma till slutsatsen att ett

system med större eller mindre inslag av obligatoriska regler är att

föredra, bör den inte vara förhindrad att lägga fram förslag i enlighet

med detta.

Kommittén bör också också ta ställning till om den dömde bör avtjäna en

viss minsta tid innan villkorlig frigivning får ske. Visserligen torde

ett system med individuell prövning normalt förutsätta att en viss tid

av verkställigheten har förflutit innan det finns underlag för något

grundat ställningstagande. Å andra sidan behöver de som avtjänar de

allra kortaste straffen knappast underkastas en lika noggrann prövning

som de som har dömts till längre straff. Det är därför möjligt att någon

form av förenklad prövning kan tillämpas på korttidsdömda.

Kommittén bör också överväga om särskilda regler för villkorlig frigiv ning bör finnas för vissa kategorier intagna, t.ex. ungdomar.

Om den villkorliga frigivningen skall finnas kvar och om systemet skall

grundas på en individuell prövning, krävs regler för vem som skall ha

hand om denna prövning. Innan de nuvarande reglerna infördes var

prövningen av villkorlig frigivning delad mellan övervakningsnämnderna

och Kriminalvårdsnämnden, varvid Kriminalvårdsnämnden prövade frågan om

villkorlig frigivning för dem som dömts till fängelse i mer än ett år.

Enligt det nuvarande systemet sker ingen prövning vid strafftider under

två år. För övriga prövas frågan av Kriminalvårdsnämnden.

Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna

inför 2000-talet föreslagit att övervakningsnämnderna avskaffas. Utred ningen har inte tagit ställning till hur prövningsordningen i fråga om

villkorlig frigivning bör vara anordnad. I den promemoria som jag

tidigare har nämnt föreslås att Kriminalvårdsnämnden alltid skall pröva

villkorlig frigivning av den som har dömts till fängelse i minst två år.

För intagna med kortare strafftider skall en prövning av

Kriminalvårdsnämnden ske om kriminalvården begär det.

Stannar kommittén för ett system med fakultativa regler, bör den lägga

fram förslag om hur prövningsordningen skall vara anordnad, naturligtvis

med beaktande av det slutliga resultatet av Domstolsutredningens arbete.

Kommittén bör vidare ta ställning till vilka principer som skall gälla

för övergången till vistelse utom anstalt. System med fakultativa regler

för villkorlig frigivning kombineras i allmänhet med möjligheter till

frigivningspermission eller motsvarande. I Våldskommissionens slut betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer föreslås (s. 98 ff.) att

man i ökad utsträckning bör pröva ett system med successiv frigivning.

Den dömde bör först ges möjlighet att arbeta utom anstalten, därefter

också få bo utanför anstalten för att så småningom, om han sköter sig,

helt skrivas ut. Förslaget förutsätter att tiden utom anstalt ges ett

reellt innehåll innefattande egen bostad, yrkesutbildning och arbete och

att den dömde vid misskötsamhet återförs till anstalten. I detta

sammanhang kan vidare nämnas Påföljdsutredningens förslag angående

frigivningspermission i betänkandet (SOU 1991:45) Påföljdsfrågor.

Andra viktiga frågor som bör tas upp av kommittén är prövotid och

övervakning efter den villkorliga frigivningen. Kommittén bör därvid un dersöka om det är lämpligt att skapa ett system med större flexibilitet

än det nuvarande, där exempelvis den återstående strafftiden får spela

en större roll vid bedömningen av prövotidens längd och innehållet i

övervakningen.

Jag har tidigare (avsnitt 1.2) sagt att kommittén skall behandla regle ringen av återfall i brottslighet. En fråga som är central i detta

sammanhang är principerna för förverkande av villkorligt medgiven frihet

vid ny brottslighet. Även denna fråga bör kommittén behandla liksom be stämmelserna om förverkande vid andra former av misskötsamhet.

Jag vill i fråga om den villkorliga frigivningen slutligen framhålla att

olika tänkbara lösningar kan leda till väsentligt olika resultat när det

gäller faktiska anstaltstider, om straffskalorna bibehålls oförändrade.

Det bör därför, om kommittén finner detta påkallat, stå den fritt att

även föreslå förändringar när det gäller straffskalorna. En möjlighet

som bör kunna övervägas i det sammanhanget är att ersätta nuvarande

system med ett stort antal olika straffskalor med ett som i högre grad

bygger på ett mindre antal typstraffskalor (Jfr.

Fängelsestraffkommitténs betänkande SOU 1986:14, s.170ff.)

3 Alternativ till fängelse

Som jag tidigare har sagt kommer fängelsestraffet även i fortsättningen

att spela en central roll i påföljdssystemet. Det utesluter inte att det

är angeläget att söka utveckla alternativ som på ett bättre sätt främjar

förutsättningarna för att dömda inte skall återfalla i brott och även i

övrigt förmås att anpassa sig i samhället. För att sådana påföljder

skall kunna få ett vidare tilllämpningsområde är det emellertid viktigt

att de också har en sådan utformning att de tillgodoser berättigade

anspråk på att brott bör följas av tydliga och konsekventa reaktioner.

3.1 Bötesstraffet

En första fråga som kommittén bör behandla när det gäller alternativ

till fängelse är användningsområdet för böter. Böter är en påföljd med

flera fördelar i förhållande till andra straffrättsliga sanktioner.

Straffet kan anpassas efter brottets svårhet och ett högt bötesstraff

torde allmänt uppfattas som en kännbar påföljd.

Efter förslag av Fängelsestraffkommittén har från och med år 1992

ändringar genomförts i fråga om bötesstraffets utformning. En förändrad

gränsdragning mellan penningböter och dagsböter har ägt rum samtidigt

som en höjning av maximibeloppet för penningböter och av lägsta dags botsbelopp har lett till en påtaglig skärpning av bötespåföljderna.

I den nya kommitténs uppdrag bör ingå att undersöka om det finns för utsättningar för att bredda användningen av böter. Olika alternativ är

tänkbara. Ett, som förordades av Fängelsstraffkommittén, är att öka ut rymmet för böter genom förändringar i straffskalorna. För egen del är

jag emellertid tveksam till om detta är en lämplig väg. Däremot torde

det kunna finnas anledning att pröva om det är lämpligt att ytterligare

utveckla möjligheterna att döma ut böter i kombination med andra på följder. Om en icke frihetsberövande påföljd kombineras med en kännbar

bötespåföljd torde detta kunna anses vara en tillräckligt ingripande

reaktion även i många fall som i dag leder till fängelse, under

förutsättning att inte brottslighetens art särskilt motiverar fängelse

som påföljd. En utveckling i denna riktning torde underlättas om

villkorligt fängelse ersätter den nuvarande villkorliga domen eller

införs som en ny egen påföljd. Det finns också anledning att överväga

om, såsom fallet är i vissa andra länder, även kortvariga fängelsestraff

skall kunna kombineras med böter. Detta kan vara en möjlighet att

markera ett förhöjt straffvärde på ett annat sätt än genom en längre

strafftid. Även andra lösningar kan vara tänkbara.

En förutsättning för bötesstraffets effektivitet är naturligtvis att bö terna blir betalda. Det är ett avgörande villkor för att bredda

användningen av bötesstraffet. En fråga för kommittén vid utformningen

av förslagen är därför att undersöka i vilken utsträckning utdömda böter

inflyter till statsverket.

3.2 Övriga icke frihetsberövande påföljder

I det föregående har jag tagit upp frågan om införande av villkorligt

fängelse. Arbetet i den delen bör inriktas på att de nuvarande

alternativen till fängelse utom böter och överlämnande till särskild

vård inordnas under villkorligt fängelse. Oberoende av vilken lösning

kommittén stannar för i denna mera övergripande fråga, bör emellertid

kommittén ta ställning till hur olika alternativ till fängelse såsom

kontraktsvård och samhällstjänst lämpligen kan utformas och inordnas i

vårt påföljdssystem. Inriktningen bör vara att öka utrymmet för

alternativ till fängelse genom att öppna möjligheter till andra icke

frihetsberövande påföljder än de som nu finns och att ytterligare

utveckla redan tillgängliga påföljder.

Kommitténs uppdrag i denna del har beröringspunkter med det uppdrag som

ursprungligen lämnades till Påföljdsutredningen. I en skrivelse som gavs

in till Justitiedepartementet i december 1991 har Påföljdsutredningen

tagit upp frågor om utvecklingen av alternativ till fängelse. Skrivelsen

bör överlämnas till kommittén

Kommittén bör kunna pröva olika förslag. I det följande skall jag dock

närmare beröra vissa av de frågor som kommittén bör ta upp vid sina

överväganden om hur alternativen till fängelsestraff kan utvecklas yt terligar

Skyddstillsyn och villkorlig dom

Under senare år har skyddstillsynspåföljden utvecklats väsentligt genom

en vidgad och utförligare reglering av möjligheterna att förena

påföljden med olika föreskrifter. Erfarenheterna av dessa ändringar är

goda. Kommittén bör därför utreda om bestämmelserna som rör föreskrifter

i samband med skyddstillsyn bör utvecklas ytterligare.

Det kan här finnas anledning att överväga bl.a. möjligheterna att i ökad

utsträckning ge föreskrifter om att att den dömde skall genomgå

utbildning som direkt tar sikte på problem som har samband med hans

brottslighet. Ett exempel är att den dömde skall genomgå det särskilda

kurspaket för rattfyllerister som kallas Rattfällan och som har tagits

fram inom kriminalvården.

Kommittén bör vidare överväga om det finns behov av att förbättra kon trollen och efterlevnaden av de föreskrifter som har meddelats och att

utveckla möjligheterna till ingripanden om den dömde inte iakttar vad

som har ålagts honom.

I motsats till skyddstillsyn är villkorlig dom inte förenad med någon

övervakning, även om påföljden innefattar ett allmänt krav på skötsamhet

och det också är möjligt att meddela vissa föreskrifter i samband med

domen. Kommittén bör överväga om det är lämpligt att påföljden ges ett

vidare tilllämpningsområde t.ex. genom att ett större utrymme lämnas för

mer ingripande föreskrifter än som för närvarande är möjligt.

Samhällstjänst och kontraktsvård

Inom ramen för skyddstillsyn finns de särskilda varianterna

samhällstjänst och kontraktvård.

Samhällstjänst ingår för närvarande i påföljdssystemet som en försöks verksamhet. I prop. 1991/92:109 som nyligen har överlämnats till

riksdagen har regeringen föreslagit att verksamheten med samhällstjänst

skall utvidgas till hela landet. I propositionen uttalas att det ännu

saknas tillräckligt underlag för att föreslå att samhällstjänst skall

utgöra en permanent del av påföljdsystemet. Bl.a. har Brottsförebyggande

rådet (BRÅ) i uppdrag att utvärdera försöket med samhällstjänst. En

delrapport som behandlar de första femton månaderna av

försöksverksamheten har överlämnats i augusti 1991. En fullständig

utvärdering av den första treåriga försöksperioden beräknas bli klar

under år 1994. Erfarenheterna av den hittillsvarande verksamheten är

emellertid så lovande att kommittén bör få i uppdrag att överväga hur

samhällstjänsten bör utformas om den införs som ett permanent inslag i

brottsbalkens påföljdssystem.

För närvarande är samhällstjänsten konstruerad som en speciell form av

föreskrift inom ramen för skyddstillsyn. En fråga som utredningen bör

överväga är om samhällstjänsten i stället bör utgöra ett alternativ inom

ramen för villkorligt fängelse. Det bör emellertid också stå kommittén

fritt att föreslå att samhällstjänst skall utgöra en självständig på följd.

Det är således inte givet att förutsättningarna för att döma till sam hällstjänst behöver vara desamma som för valet av skyddstillsyn. Ett

åliggande för den dömde att utföra oavlönat arbete kan i många fall vara

välmotiverat, även om det övervakningsbehov som är förutsättningen för

skyddstillsyn inte föreligger. I denna fråga bör samråd ske med Ungdoms brottskommittén (Ju 1990:07) som har att överväga frågor om

straffrättsliga ingripanden mot unga.

Möjligheterna att döma till samhällstjänst begränsas av att det som

förutsättning för påföljden gäller att en föreskrift för den tilltalade

att utföra oavlönat arbete skall vara av avgörande betydelse för att

döma till skyddstillsyn i stället för till fängelse. Det är alltså i

valet mellan en frihetsberövande påföljd och skyddstillsyn som

föreskriften om samhällstjänst skall fälla utslaget. Kommittén bör

överväga om denna begränsning av användningsområdet för samhällstjänst

bör avskaffas eller utformas på annat sätt.

Samhällstjänst är för närvarande avsedd främst för två kategorier av

brottslingar, nämligen den grupp som döms till frihetsstraff efter

återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott och

den grupp som med hänsyn till brottslighetens art döms till korta

fängelsestraff från 14 dagar till några få månader. Samhällstjänsten bör

enligt förarbetena komma i fråga endast i undantagsfall, om brottets

straffvärde skulle föranleda fängelse i ett år eller mer.

Med hänsyn till de hittills rätt begränsade erfarenheterna av samhälls tjänst finns det visserligen inte något tillräckligt säkert underlag för

en bedömning av hur återfallsbenägenheten påverkas av en samhälls tjänstpåföljd. Erfarenheter från motsvarande påföljder utomlands talar

dock för att återfallsbenägenheten är lägre för dem som har dömts till

samhällstjänst än för dem som har dömts till fängelse. Visar även de

svenska erfarenheterna på liknande förhållanden, kan detta vara ett skäl

för att öppna möjligheter att döma till samhällstjänst även vid andra

former av brottslighet än dem som den nuvarande försöksverksamheten tar

sikte på. Samtidigt bör dock kommittén beakta att utrymmet för

samhällstjänst i vissa fall kan vara begränsat med hänsyn till

brottslighetens art.

Av BRÅ:s delrapport framgår att förhållandet mellan det antal timmar som

arbetskyldigheten bestämts till och den alternativa strafftid som dom stolen anger har varierat kraftigt. T.ex. har sex månaders fängelse

ansetts påkalla såväl 100 som 200 timmars samhällstjänst. I förarbetena

till den nuvarande försöksverksamheten anges vissa tumregler för denna

typ av straffmätning. Det är dock tveksamt om dessa fått fullt

genomslag. Kommittén bör därför överväga om det i lag behövs klarare

regler för att bestämma timantalet. I samband därmed bör kommittén också

ta ställning till om gränserna för vilken omfattning arbetsskyldigheten

vid en samhällstjänstdom får ha är lämpligt utformade.

En annan fråga som kommittén bör ta upp är om den dömdes samtycke även i

framtiden måste vara en förutsättning för att döma till samhällstjänst.

Ett sådant krav är principiellt tveksamt och gäller inte heller vid

andra påföljder utom kontraktsvård. I sammanhanget måste dock kommittén

beakta de internationella konventioner om förbud mot tvångsarbete som

Sverige har tillträtt. Det kan också vara tveksamt om det finns prak tiska förutsättningar att genomföra samhällstjänst mot den dömdes vilja.

Kommittén bör också överväga hur man på bästa sätt kan försäkra sig om

att en samhällstjänstdom skall kunna verkställas i praktiken. Det är

inte godtagbart att svårigheter att ordna lämpliga platser kan medföra

att påföljden inte står till buds för alla som uppfyller de legala

kraven för denna.

Jag har här nämnt några frågor som kommittén bör pröva. Kommittén skall

emellertid också i andra hänseenden kunna överväga hur samhällstjänsten

bör utformas i och med att den förs in som en permanent del av på följdssystemet. I sitt arbete bör utredningen beakta såväl

erfarenheterna av den nu pågående lokalt begränsade försöksverksamhet

som av den utvidgade verksamheten som föreslås i prop. 1991/92:109.

Kontraktsvård är i dag en permanent del av påföljdssystemet och det är

inte avsikten att denna påföljdsform i sig skall sättas i fråga. Däremot

bör kommittén ha fria händer att pröva om förutsättningarna för att döma

till kontraktsvård behöver ändras i något avseende. Kontraktsvård

innebär normalt en kännbar frihetsinskränkning. Mot bakgrund av de

överväganden som kommittén gör i fråga om de olika påföljdernas inbördes

gradering kan det också finnas skäl att pröva om kontraktsvården bör

utformas som en självständig påföljd.

På samma sätt som när det gäller samhällstjänst bör kommittén undersöka

vilka åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa att kontraktsvård

oberoende av praktiska problem skall stå öppen för alla som uppfyller de

lagliga förutsättningar som gäller för påföljden.

Intensivövervakning

Ett alternativ till fängelse som tidigare har diskuterats bl.a. i BRÅ-

rapporten Nytt straffsystem från år 1977 är någon form av

intensivövervakning av den dömde.

I vissa andra länder, bl.a. Amerikas Förenta Stater, förekommer det att

den som har dömts för ett brott som normalt skulle ha lett till fängelse

i stället underkastas en sådan intensivövervakning i form av elektronisk

kontroll. Detta innebär att den dömde meddelas föreskrifter, främst i

fråga om vistelseort, och att efterlevnaden av föreskrifterna

kontrolleras genom elektronisk apparatur.

Införandet av elektronisk övervakning har diskuterats tidigare i

Sverige. Sålunda tog Påföljdsutredningen upp frågan i betänkandet

Påföljdsfrågor. Utredningen ansåg att elektronisk övervakning inte borde

införas, i första hand med hänvisning till att elektronisk övervakning

skulle bryta den mänskliga kontakten mellan den dömde och

kriminalvården. Utredningen antog också att elektronisk övervakning

skulle vara ineffektiv på grund av tekniska brister och

kostnadskrävande.

Jag delar utredningens uppfattning att det är viktigt att den personliga

kontakten mellan den dömde och kriminalvården inte går förlorad. Detta

är emellertid inte en nödvändig följd av att man använder sig av

tekniska hjälpmedel vid övervakningen. En elektronisk övervakning

utesluter inte att den dömde får del av hjälp- och stödinsatser från

kriminalvårdens sida. En aspekt som det är viktigt att framhålla är att

den dömde genom denna form av övervakning utsätts för en betydligt min dre kännbar inskränkning i sitt liv än om han tas in på anstalt.

Återanpassningen till samhället bör också bli lättare än om påföljden i

stället varit fängelse. Jag anser inte heller att det finns underlag för

att påstå att ett sådant system behöver bli så kostnadskrävande eller

ineffektivt att det av dessa skäl inte skulle vara lämpligt.

Jag anser således att kommittén närmare bör studera de olika modeller

för intensivövervakning som förekommer och pröva om det är lämpligt att

införa ett sådant system i Sverige. En fråga som därvid uppkommer är om

intensivövervakning skall konstrueras som en särskild föreskrift inom

ramen för en icke frihetsberövande påföljd eller om den bör vara en

självständig påföljd. Kommittén bör självfallet vara oförhindrad att

föreslå att intensivövervakning endast skall förekomma i särskilda fall.

4 Ekonomiska konsekvenser och förslag till finansiering

Kommittén skall redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av sina för slag. Kostnadseffekterna för de instanser inom rättsväsendet som berörs

av förslagen samt för kriminalvården skall anges. Kommittén skall också

ange hur förslagen skall rymmas inom en oförändrad resursram.

UPPDRAGETS BEDRIVANDE

För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Kommittén bör arbeta skyndsamt. Även med beaktande härav är det dock

inte möjligt att utföra ett utredningsarbete av den omfattning som jag

nu har redovisat på den tid av två år som normalt gäller för offentligt

utredningsarbete. I stället bör gälla att kommittén skall redovisa sina

förslag före utgången av år 1994.

Kommittén bör behandla den villkorliga frigivningen och därmed sam manhängande frågor med förtur. Ett delbetänkande i denna del bör redovi sas senast den 1 oktober 1993.

Samråd bör ske med Ungdomsbrottskommittén och den kommitté som nyligen

har tillkallats för att se över kriminalvården i anstalt.

HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en kommitté - omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

- med högst sju ledamöter med uppdrag att göra en översyn av vissa

frågor som rör påföljdssystemet,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag

Utredningar m.m.

BESLUT

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)