Sök i Ratio Lex

Med förslag till Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt

1876-01-26 · 55 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1876:10, Med förslag till Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

i

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 26 Jan. 1876, kl. 6 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till

Stadga angående måls handläggning i vissa fall af

Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt;

Gifven Stockholms Slott den 14 Januari 1876.

I sammanhang med det af Kongl. Maj:t till 1875 års Riksdag fram-''

stälda och till pröfning vid nu förestående Riksdag hvilande förslag till

sådan ändring af 22 § Regeringsformen, att efter det deruti förekommande

stadgandet, att ej flera än åtta af Högsta Domstolens ledamöter

må på en gång i pröfningen af något mål deltaga, skola tilläggas orden:

»der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom.

stadgar», har Kongl. Maj:t varit betänkt på de bestämmelser, hvarigenom

syftemålet med den sålunda föreslagna grundlagsändringen kunde vinnas;

och under förutsättning, att Kongl. Maj:ts nyssberörda förslag angående

ändring af lydelsen af 22 § Regeringsformen varder slutligen antaget,

vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af Statsrådets och Högsta Domstolens

protokoll angående ärendet, härmed föreslå Riksdagen att antaga följande

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols

afdelningar samfäldt.

W''I OSCAR med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Wendes

Konung göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt förordna:

Mom. 1.

Finner någon af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning

till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats

Milt. till Riksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Afd. å Häft. \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

eller lagtolkning, som förut varit af Högsta Domstolen antagen; då må

afdelningen förordna, att målet skall af Högsta Domstolens båda afdelningar

samfäldt afdömas; och böra, der laga hinder icke möter, alla

Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra stridande

åsigter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika

tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan föreskrift

är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den rådande

meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är, afser ej mål, som från

krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,

der sådant mål förekommer å tid, då blott en afdelning af

Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår, innan båda

afdelningarne kunna sammanträda.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Louis De Geer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10,

3

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Stats-Rädet å Stockholms Slott

den 13 November 1874,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsrninisterri Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Boven,

Friherre Akerliielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»I lagskipningen har länge visat sig eu brist på enhet, som redan

för tjugufem år tillbaka gjordes af Rikets Ständers Ombudsman till föremål

för offentlig uppmärksamhet, men vid den tiden endast föranledde

ett bittert klander mot Högsta Domstolen och några fruktlösa försök att

genom lagförklaringar förekomma vissa uppgifua skiljaktigheter vid lagens

tillämpning. Från lagstiftningens sida har likväl ännu icke vidtagits ens

ett försök att åstadkomma ett bättre förhållande, änskönt Högsta Domstolens

ledamöter till antalet förökats och derjemte fördelats på två afdelningar,

hvarigenom möjligheten af stridiga beslut från högsta instansen

naturligtvis blifvit större än förut. I verkligheten torde sådana beslut

vara vida färre än man i allmänhet föreställer sig, men de hafva ändock

varit tillräckligt talrika att betaga Högsta Domstolens lagtolkning det inflytande

på jurisprudensen, som eljest skulle med rätta tillkomma den,

och derigenom har händt att en stadgad jurisprudens i vigtiga delar af

rättsområdet numera saknas, hvilket oundvikligen medfört en störande

inverkan på allmänna rättstillståndet, Skulden härtill tillskrifves gemen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

ligen Högsta Domstolen; ineri ehuru det är onekligt att enhet i högsta

instansens lagskipning utgör ett lika nödvändigt vilkor som verksamt

medel för ernående af enhet i lagskipningen i allmänhet, har likväl hittills

felet legat hufvudsakligast hos lagstiftningen, som, jemte det den både

direkt och indirekt frånkänt domstolsprejudikater all rättsverkan, förbjudit

mer än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång

deltaga i pröfningen af något mål. Då Högsta Domstolens ledamöter således

betagits rättigheten att gemensamt pröfva och afgöra sådana mål,

hvilkas utgång är af olika lagtolkning beroende, samt besluten i dessa

mål följaktligen aldrig kunna anses såsom ett uttryck af den i högsta

instansen rådande rättsuppfattningen, utan måste i hvarje särskilt fall

bestämmas af de för tillfället i afgörandet deltagande ledamöternes mening,

synes mig nemligen häri ligga en förklaringsgrund till den ojemnhet i

lagtillämpningen man i vissa frågor hos Högsta Domstolen anmärkt; och

härtill kommer att, hindrade genom Regeringsformens 22 § att gemensamt

afgöra ett af olika lagtolkning beroende mål, hafva Högsta Domstolens

på skilda afdelningar tjenstgörande ledamöter blifvit genom arbetsordningen

lernnade utan understöd vid bemödandet att förskaffa sig kännedom

om de skiljaktiga rättsåsigter, som på den andra afdelningen kunna göra

sig gällande. För lagstiftningen är omöjligt att alldeles förekomma stridiga

lagtolkningar utan att dervid ett högre syftemål uppoffras, men det

åligger lagstiftningen att underlätta i stället att hindra lagskipningens

naturliga sträfvan till enhet, och i detta afseende synes mig framför allt

angeläget att undanrödja hindret och lätta utvägen för Högsta Domstolens

ledamöter att gemensamt afgöra dem emellan stridiga lagtolkningsfrågor.

Fn ändring i sådan syftning af Regeringsformens 22 § är derför,

enligt min förmening, af behofvet påkallad; men i sammanhang dermed

torde jemväl erfordras, att genom en af Korning och Riksdag gemensamt

stiftad civillag närmare bestämmas de ''fall, i hvilka mål kunna och böra

af Högsta Domstolens afdelningar samfäldt handläggas, och att såsom tillägg

till Kongl. Maj:ts Instruktion för Dess Nedre Justitie-revision föreskrifter

meddelas, hvarigenom tillämpningen af den nyssnämnda lagen

samt möjligheten för Högsta Domstolens ledamöter att erhålla kännedom

om hvarandras olika rättsåsigter underlättas. Visserligen skulle till en

början endast erfordras nådig proposition till Riksdagen om förenämnda

ändring af Regeringsformen, och först efter det denna ändring egt ruin,

skulle lagen angående måls handläggning af Högsta Domstolens afdelningar

samfäldt kunna Riksdagen till antagande föreläggas, men, då de olika

lagstiftningsåtgärderna äro af hvarandra väsendtligen beroende, tillåter

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

jag mig i underdånighet framlägga dem i ett sammanhang och dervid

sammanfatta dem i följande förslag, nemligen:

l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der

ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar».

2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver, stiftas en

så lydande lag:

»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts

Högsta Domstols afdelningar samfäldt.

WI OSCAR etc. göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt

förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens

afdelningar, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de

flestes hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning; då skall målet afdömas

af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt; och böra, der laga

hinder icke möter, saintlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol

dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, soin angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,

der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning

af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå

innan båda afdelningarne kunna sammanträda; och

3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kongl. Maj:ts Nedre

Justitierevision meddelas följande föreskrift: »I en eller liera för Högsta

Domstolens båda afdelningar gemensamma och med nödiga register försedda

minnesböcker skola de af Högsta Domstolen i förekommande mål

tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller

författning antecknas i de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter

yttras eller Högsta Domstolen eljest finner anteckningen till upplysning

för framtiden erforderlig. Denna anteckning, som uppsattes af

protokollsföranden och uppvisas för föredraganden, bör inför Högsta Domstolen

justeras innan den i minnesboken införes.»

Ehuru ensamt den föreslagna Stadgan angående måls handläggning

skulle påkalla Högsta Domstolens yttrande enligt 87 § Regeringsformen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

hemställer jag likväl i underdånighet att, i anseende till de framstälda

förslagens inbördes sammanhang och då de gemensamt afse Högsta Domstolens

arbetssätt, Kongl. Maj:t täcktes förordna att genom note ur protokollet

Högsta Domstolens utlåtande öfver samtliga nyssberörda förslag

skall infordras.»

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda

hemstäldt blifvit.

Ex protocollo

T 11 Wilh. Malm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

Utdrag af protokollet öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Thorsdagen den 28 Januari 1815.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Quensel,

Södergren,

Cramér,

Naumann,

Huss,

Lindhagen,

Svedelius.

Sedan, jemlik^ Högsta Domstolens beslut den 1 December sistlidet

år vid föredragning af det till dess utlåtande remitterade förslag till

stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta

Domstols afdelningar samfäldt samt dermed i sammanhang stående tillägg

till 22 § Regeringsformen och till Instruktion för Nedre Justitierevisionen,

emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat,

företogs ärendet nu till afgörande.

De remitterade förslagen äro så lydande:

l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der

ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.»

2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver, stiftas en

så lydande lag:

))Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. May.ts

Högsta Domstols afdelningar samfäldt.''»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

WI OSCAR etc. göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt

förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens

afdelningar, den mening, om livilka alla sig förena eller som för de

flestes hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning; då skall målet afdömas

af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt; och böra, der laga hinder

icke möter, samtlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol

dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,

der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning

af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår

innan båda afdelningarne kunna sammanträda»; och

3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kong]. Maj:ts Nedre

Justitierevision meddelas följande föreskrift:

»I en eller flera för Högsta Domstolens båda afdelningar gemensamma

och med nödiga register försedda minnesböcker skola de af Högsta

Domstolen i förekommande mål tillämpade grundsatser eller Högsta Domstolens

tydning af lag eller författning antecknas i de fall, der vid målens

afgörande skiljaktiga rättsåsigter yttrats eller Högsta Domstolen

eljest finner anteckningen till upplysning för framtiden erforderlig. Denna

anteckning, som uppsättes af protokollsföranden och uppvisas för föredraganden,

bör inför Högsta Domstolen justeras innan den i minnesboken

införes.»

Högsta Domstolens ledamöter yttrade:

Justitierådet Svedelius: »Enligt min uppfattning måste mom. 1 i föreslagna

stadga så tolkas, att, derest vid öfverläggning till dom å någondera

af Högsta Domstolens afdelningar den mening, om hvilken alla sig förena

eller som för de flestes hållas bör, finnes afvika från den rättsåsigt, hvilken,

så vidt afdelningen kändt är, Högsta Domstolen näst förut i likartadt fall

tillämpat, åligger det afdelningen besluta, att målet i hela dess vidd skall af

Högsta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

9

Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt afdömas, på sätt i mom. 1

närmare bestämmes. Jag inser väl, att tillämpningen af detta stadgande

skall blifva förenad med flera svårigheter och att det i synnerhet mången

gång skall blifva ganska svårt att med säkerhet urskilja, huruvida ett

ifrågasatt beslut verkligen afviker från den rättsåsigt, som Högsta Domstolen

i ett föregående fall tillämpat, eller om i någotdera af de rättsfall,

som med hvarandra jemföras, sådana bmständigheter förekomma, att i

följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande, dock icke kunna

såsom likartade anses, men dessa svårigheter, hvilka jag ej vill i någon

män underskatta, kan jag likväl icke tillerkänna sådan betydenhet, att

de enligt min tanke böra föranleda afstyrkande af föreslagna lagförändring,

som, derest den kommer till stånd, uppenbarligen skall för rättsskipningen

medföra stora fördelar, en mångsidigare pröfning och skarpare

bestämning af rättsgrundsatserna samt en större likstämmighet i domslut,

än som hittills kunnat ega rum.

I afseende å föreslagna minnesböckerna har jag visserligen ansett

det kunna ifrågasättas, huruvida åt anteckningarne i desamma borde

gifvas så vidsträckt omfattning, som förslaget bestämmer genom föreskriften

att i alla de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter

yttras, anteckning skall ega rum, men då, för vinnande af det syftemål,

som med minnesböckerna afses, onekligen är af vigt, att anteckningarne

erhålla all den fullständighet, som med bibehållande af öfverskådligheten

möjligen kan förenas, har jag äfven låtit denna betänklighet falla.

Jag anser mig derför böra å ifrågavarande förslag tillstyrka bifall.»

Justitierådet Lindhagen: »Att rättsskipningen i landet, och äfven uti

högsta instansen, ej eger önsklig enhet är något som icke kan förnekas.

Men vill man undanrödja denna olägenhet, måste man uppsöka roten dertill

på rätt ställe, emedan i annat fall omdömet missledes i afseende å

rätta botemedlet. Ingen, som eger sakkännedom i denna fråga, kan vara

blind för att orsaken till ojemnheterna i lagskipningen i främsta rummet

är att finna uti eu dels ofullständig dels osammanhängande eller eljest

felaktig lagstiftning. Dennas inflytande på lagskipningens beskaffenhet är

under öfverläggningen så fullständigt utvecklad af två andra ledamöter,

att jag icke behöfver dermed särskildt uppehålla mig. Af alla samverkande

orsakerna till ifrågavarande onda är utan tvifvel Högsta Domstolens

fördelning på två afdelningar eu af de minst betydande. Med den

arbetsordning, som eger rum, på grund af hvilken ledamöter för hvarje

vecka vexla emellan de två afdelningarne, existerar icke i Högsta DomBih.

till Piksd. Prot. 1876. 1 Sami. 1 A/d. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Majlts Nåd. Proposition N:o 10.

stolen en sträng åtskilnad emellan afdelningarne, såsom till exempel i Hofrätterna

och de på flera afdelningar arbetande Rådstufvurätterna. Den andel,

Högsta Domstolen må hafva uti eu ojemn rättsskipning, måste derför

väsentligen bero på andra omständigheter än fördelningen på två afdelningar;

och det torde också svårligen kunna visas, att den utaf Högsta

Domstolen utöfvade rättsskipningen företer synnerligen flera eller större

ojernnheter från och med år 1861, då fördelningen på två afdelningar

började, än före denna tid. Det ligger ju äfven i sakens natur att en

domstol, bestående af tolf ledamöter, deraf endast sju i sender voro

tjenstgörande, skulle förete föga mindre skiljaktigheter i sammansättningen,

än den nuvarande Högsta Domstolen med sexton ledamöter, deraf

fjorton i sender tjenstgöra med den vexling mellan de särskilda afdclningarne,

hvarom nyss är antydt.

Men, ehuru jag således icke kan finna, att det öfverklagade onda

i större mån beror på Högsta Domstolens fördelning på två afdelningar,

hyser jag dock den öfvcrtygelsen att saknaden af tillfälle för Högsta

Domstolen att i plenum behandla och afgöra frågor är en för Högsta

Domstolens verksamhet menlig brist, som bör afhjelpas — en brist, som

efter min uppfattning likväl i föga mindre grad förefans äfven innan

Högsta Domstolen fördelades på två afdelningar. Visserligen kan bär

icke ens uppstå fråga om att, genom inskränkning af domarens rätt

och pligt att döma endast efter lagen och sitt samvete, bekläda Högsta

Domstolen med rätt att stadga prejudikater, som sedermera voro lagligen

bindande; men Högsta Domstolen kan och bör genom öfvertygelsens och

iörtroendets makt utöfva ett moraliskt inflytande till enhet i lagskipningen

både på sina egna ledamöter och andra domare. Ett sådant inflytande

kan dock icke af ett lösbrutet fåtal af Högsta Domstolens ledamöter

utöfvas så som genom domstolen i sin helhet; och häri ligger behofvet

för Högsta Domstolen af rättighet att sammanträda och besluta i plenum.

På samma gång jag sålunda delar den af Herr Justitie-statsministern

till statsrådsprotokollet yttrade åsigt om önskligheten att bereda

tillfälle för Högsta Domstolen att mera än hittills verka till enhet i lagskipningen,

kan det icke undgå uppmärksamheten att det framlagda förslaget

till stadga härutinnan, sådant det är vordet formuleradt, springer

vida utöfver det mål, som i Herr Justitie-statsministerns yttrande angifves

samt i öfrigt innefattar bestämmelser, som dels torde blifva omöjliga att

tillämpa, dels skulle motverka i stället för främja det åsyftade målet —

stadga i lagskipning^) och uppehållande af högsta domaremaktens anseende.

Det är under öfverläggningen af annan ledamot anmärkt, hurusom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10. Il

förslaget genom att förutsätta omröstning till dom, innan öfverlemnande

till plenum finge ske, samt skyldighet att efterforska Högsta Domstolens

föregående beslut utan begränsning till tiden, skulle i tillämpningen

förete olösliga svårigheter samt undergräfva högsta domaremaktens anseende.

Emot anmärkningens första del invändes visserligen, att den

preliminära omröstning hos afdelningen, på hvars utgång berodde huruvida

det föredragna målet skulle öfverleinnas till plenum eller ej, icke

nödvändigt behöfde tagas till protokollet. Men, utom det att i det officiela

protokollet väl måste konstateras, att det fall inträffat då målet

lagligen borde och finge till plenum öfverleinnas, sä blefve omröstningens

omförmälande i protokollet alldeles oundviklig i alla de, säkerligen ej

sällan inträffande fall, då olika meningar inom afdelningen uppstode derom,

huruvida ett föredraget mål borde öfverleinnas till plenum; och i

hvarje mål, der den preliminära omröstningen eller dess resultat blifvit

tagen till protokollet, hade man utsigt till det skådespelet att få se två

mot hvarandra stridande omröstningsresultat inom Högsta Domstolen, af

hvilka det ena vore det, som under vanliga förhållanden hade bort utgöra

Högsta Domstolens beslut men till följd af en undantagslag ej finge

derför anses, och det andra det, som på grund af undantagslagen skulle

såsom Högsta Domstolens beslut utfärdas.

Hvad angår den förutsatta skyldigheten för Högsta Domstolens

ledamöter att känna och hafva i minnet Högsta Domstolens beslut under

föregående tider utan begränsning, så delar jag den mening, att förslaget

i denna del innebär eu omöjlighet. Dessutom huru skall det kunna afgöras

hvad som är att anse såsom eu af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning i alla de fall, der Högsta

Domstolen tid efter annan fattat olika beslut? Och ändock måste afdelningarne,

enligt förslagets imperativa bud, lösa den invecklade knuten

vid den påföljd, som med förslagets mening kan vara förenlig.

Men hvilken är då påföljden i händelse af förbiseende? Sådant

förslaget lyder finnes ingen säkerhet derför, att påföljden skulle stanna

vid ett moraliskt och juridiskt ansvar hos Högsta Domstolens i beslutet

deltagande ledamöter för ett förbiseende, som icke rimligen borde läggas

dem till last. Förslaget lägger intet hinder i vägen för sådan tolkning,

att beslutet vore att anse såsom en nullitet, enär det vore fattadt af

obehörig myndighet, och att i saknad af annat remedium åtminstone resning

kunde och borde beviljas.

Stadgan måste så uppställas, att hennes efterlefnad blir möjlig och

att hon icke lemnar rum för någon tvetydighet om lagligheten eller

olaglighetcn af Högsta Domstolens åtgärder att öfverlemna frågor till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

plenum eller underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd. Detta kan vinnas

derigenom att åt Högsta Domstolen och dess afdelningar öfverlemnas att

sjelfva bedöma och afgöra om och när sådana omständigheter förekomma

att, till beredande af enighet i lagskipningen, en fråga bör till plenum

hänskjutas. Endast genom Högsta Domstolens ledamöters omsorg om

lagskipningens enhet kan i hvad fall som helst någonting väsendtligt uti

förevarande afseende inom Högsta Domstolen uträttas. Utan sådan omsorg

blir hvarje reglementarisk anordning i det närmaste kraftlös. Det

rätta sättet synes mig derför vara, att stadgan sjelf vädjar till denna

omsorg och sålunda sätter en mäktig moralisk förpligtelse i stället fölen

mindre kraftig mekanisk regel.

Jag är vidare af den mening att endast bedömandet af rättsgrunsatsen

eller lagtolkningsfrågan, som föranleder hänskjutandet till plenum,

skall dit öfverlemnas. Ändamålet med afgörandet genom plenum är ju

att få ett prejudikat, som sedermera kunde varda af Högsta Domstolens

ledamöter och andra domare taget till rättesnöre; men ett prejudikat

finnes icke till så länge ännu minsta grand af målets detaljer vidlåder

rättsfrågan utöfver dem som äro nödvändiga för att klart och bestämdt

famställa henne. För att afgörandet genom plenum skall få något värde,

måste derför rättsfrågan i hvarje händelse afsöndras från detaljerna; och

hvartill tjenar det då att ändaraålslöst belasta plenum med andra saker?

Det kan visserligen i visst afseende synas beqvämt både för afdelningen

och för plenum att få behålla rättsfrågan insvept i målets detaljer; men

den tankeskärpa och moraliska kraft, som fordras för att bestämdt och

klart uttala sin tanke om en rättsgrundsats eller eu ifrågasatt tydning

af lag eller författning, eger man rätt att fordra af Högsta Domstolens

ledamöter. Det bör icke heller lemnas utan uppmärksamhet att plenum,

till följd af det stora antalet ledamöter, skulle blifva särdeles olämpligt

att såsom domstol handlägga rättegångsmål med alla dess detaljer — en

anordning, som man svårligen skulle våga sätta i fråga i afseende å

andra domstolar. Deremot vore plenum alls icke för mångtaligt då det

gälde allenast att bedöma en rättsgrundsats eller en ren lagtolkningsfråga.

Föredömet till hela förslaget om Högsta Domstolens plenum är

hemtadt från Preussen. I detta land stadgades först., att endast den

genom ifrågasatt afvikelse från antagen rättsgrundsats eller följd tydning

eller tillämpning af lagbud tvifvelaktig vordna rättsfrågan skulle dragas

under Ofvertribunalets plenum. Tio år derefter eller 1846 bestämdes,

att plenum skulle icke blott pröfva den tvifvelaktiga rättsfrågan utan

äfven döma i sjelfva saken; men efter ytterligare tio år eller år 1856

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

13

fann man sig föranlåten att återgå till den ursprungliga bestämmelsen,

med föreskrift tillika att, om en afdelning ville afvika från en af samma

afdelning förut antagen rättsgrundsats eller följd tolkning af lag, den

härigenom tvifvelaktig vordna rättsfrågan icke ovilkorligen behöfde underställas

pleni afgörande, utan skulle det vara hvarje afdelning obetaget att

i sådant fall sjelf besluta huruvida sådan underställning skulle ega rum.

Det åberopas väl en sägen derom, att man i Preussen skulle vara missnöjd

med det nuvarande förhållandet och önskade taga tillbaka 1846 års

föreskrift; men ett obestridligt faktum är att preussiska lagen i förevarande

hänseende qvarstår oförändrad sådan den för nitton år sedan

bestämdes, hvilket, i förening med den omständigheten att det år 1846

införda motsatta förfarandet blifvit försökt och efter ej särdeles lång tid

måst öfvergifvas, torde kunna gälla såsom vittnesbörd derom att det nuvarande

förfarandets företräde ej blifvit af erfarenheten jäfvadt.

I öfverensstämmelse härmed stadgas ock uti den år 1869 utfärdade

lagen om en högsta domstol i handelssaker för Nordtyska förbundet,

hvilken domstol nu är högsta instansen i handelssaker för hela tyska

riket, att, om en afdelnings uppfattning af en rättsfråga afviker från samma

eller annan afdelnings eller från pleni tidigare beslut, så skall, innan

målet afgöres, denna rättsfråga pröfvas af plenum, hvars beslut länder

af delningen till efterrättelse vid målets afgörande. Det i lagförslaget om

dornstolsorganisation för Tyska riket införda stadgandet att riksdomstolens

plenum skulle i dit hänskjuta frågor pröfva och afgöra saken, strider

icke mot det nu gällande förfarandet i Preussen, utan är tvärtom dermed

öfverensstämmande, enär riksdomstolens befogenhet icke skulle sträcka

sig vidare än att pröfva huruvida gällande lagbud blifvit orätt tolkadt

eller icke tillämpadt. Skall man hemta föredöme från annat land, bör

noga tillses att kopian ej blir allt för underlägsen originalet.

Att i hvad fall som helst åtminstone endast den del af målet, som

står i omedelbart sammanhang med den stridiga rättsgrundsatsen eller

lagtolkningsfrågan, bör öfverlemnas till plenum, och att detta således icke

bör belastas med alla öfriga målets delar, ofta till mycket stort antal,

hvilka med det förstnämnda ej hafva något närmare samband — derom

är af annan ledamot under öfverläggningen erinradt.

Då ett plenum för Högsta Domstolen skall inrättas, bör man enligt

min tanke icke underlåta att bereda Högsta Domstolen tillfälle att i plenum

behandla äfven andra frågor, än sådana, som höra till rättegångsmål.

Frågor förekomma allt emellanåt af sådan beskaffenhet att de uppenbarligen

borde behandlas af Högsta Domstolen samfäldt. Hvad lagfrågor

särskildt angår, så är det visserligen i de flesta fall tillräckligt att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

de behandlas på en af Högsta Domstolens afdelningar; men fall förekomma

dock, då det vore önskligt att de kunde få handläggas af plenum,

och jag behöfver i detta afsende endast åberopa den lagfråga, som nu

utgör föremål för Högsta Domstolens bedömande.

För de fall då Högsta Domstolens plenum handlägger till rättegångsmål

hörande frågor, torde bestämmelse i lagen icke kunna saknas

om minsta antalet ledamöter, som måste vara tillstädes för att utgöra

domfört antal. Saknas sådan bestämmelse, kan tvekan lätt uppstå om

lagliga tillkomsten af fattade beslut; och tolkningen af stadgans mening

sväfvar emellan två ytterligheter, den ena att antalet kan vara huru ringa

som helst, i hvilken händelse hela ändamålet med plenum kunde förfelas,

och den andra att ovilkorligen samtlige Justitieråden måste vara tillstädes,

i hvilken händelse plenum esomoftast kunde göras omöjligt genom sjukdomsfall

eller annat hinder.

Med åberopande af hvad jag förut erinrat derom, att i Högsta

Domstolen icke existerar en sådan sträng fördelning af ledamöter på särskilda

afdelningar som i Hofrätterna och de på flera afdelningar arbetande

Rådstufvurätterna, måste jag anmärka såsom en oegentlighet vid

förslagets redaktion, att i såväl rubriken som i lagstadgandets text talas

om Högsta Domstolens afdelningar samfäld t, då det dock är meningen

att samtlige Justitieråden, ehvad do tillhöra den eller de för tillfället

tjenstgörande afdelningar eller ej, skola vara pligtige och berättigade att

i plenum deltaga uti ärendets handläggning. Saken torde vara hjelpt

genom att i stället begagna uttrycket Högsta Domstolen samfäldt.

’ I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttrat borde enligt min

uppfattning den tillämnade stadgan innehålla ungefärligen följande föreskrifter:
-

§ I
Finner

en Högsta Domstolens afdelning vid handläggningen af ett

rättegångsmål, att deruti förekommer fråga om rättsgrundsats eller om

tydning af lag eller författning, derom så stridiga meningar kunna yppas

att, för beredande af enhet i lagskipningen, derom bör af Högsta Domstolen

samfäldt beslutas; då skall denna fråga af Högsta Domstolen samfäldt

pröfvas, och länder samfälda domstolens beslut till efterrättelse för

afdelningen vid målets afgörande. Vill afdelning sedermera i annat rättegångsmål

afvika från hvad Högsta Domstolen samfäldt beslutat, skall frågan

hänskjutas till samfälda domstolens pröfning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

15

Då fråga, på sätt nämndt är, af Högsta Domstolen satnfäldt afgöres,

böra alla Justitieråden vara tillstädes; dock vare Högsta Domstolen domför,

der minst tolf ledamöter i afgörandet deltaga.

Hvad ofvan är sagdt afser dock icke mål, som från krigsdomstol

dragés under Konungens pröfning, och ej heller mål angående häktad

person, hvilket till afgörande förekommer å tid då blott en afdelning af

Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå innan samfälda

domstolen kan sammanträda.

§ 2.

På Högsta Domstolens handläggning beroende ärende, som ej är att

hänföra till rättegångsmål, skall af Högsta Domstolen sainfäldt behandlas,

när det af någon afdelning af domstolen dit hänvisas eller samfälda domstolen

sådant beslutar.

Emot det föreslagna tillägget till 22 § Regeringsformen har jag

icke något att erinra.

Beträffande slutligen föreslagna tillägget till Instruktion för Nedre

Justitie-revisionen, så lärer, ifall sjelfva målet eller vissa delar deraf

skulle af plenum pröfvas, på sätt ofvannämnda förslag till stadga innehåller,

den ifrågasatta justeringen inför Högsta Domstolen icke kunna påbjudas

redan af det skäl att denna justeringsåtgärd mången gång finge

hela karakteren af eu Högsta Domstolens efteråt gifna förklaring af Kongl.

Maj:ts utfärdade dom eller utslag. Dessutom torde det icke vara lämpligt

att Kongl. Maj:t, såsom här skulle ske, i administrativ väggenomen

instruktionsföreskrift för annan myndighet, Nedre Revisionen, bestämde om

Högsta Domstolens åligganden eller befogenhet, helst angående eu sådan

omständighet, hvarom här vore fråga. I afseende å vigten och nödvändigheten

att, för beredande af reda och öfverskådlighet åt den tillämnade

minnesboken, ej belasta denna med andra anteckningar, än som finnas

nödvändiga, delar jag den af Justitierådet Huss under öfverläggningen

uttalade åsigt.»

Justitierådet Huss: »Befogenheten af den klagan, som länge försports

öfver stundom förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar,

som meddelats af Högsta Domstolen, låter sig icke förnekas. Huruvida,

såsom man velat påstå, det anmärkta missförhållandet på senare tiden

tilltagit, så att sins emellan stridiga beslut rörande tillämpningen af

någon viss rättsgrundsats eller tolkningen af gällande lag nu oftare än

förr från Högsta Domstolen utgå, vill jag lemna osagdt; så vidt jag

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

kunnat erfara har åtminstone rörande en och annan vigtig fråga, om

hvilken meningarne bland Högsta Domstolens ledamöter förut varit synnerligen

delade, just under de senare åren en fastare åsigt på Högsta

Domstolens begge afdelningar gjort sig gällande. Härmed må dock förhålla

sig huru som helst; den öfverklagade olägenheten qvarstår i allt

fall i tillräckligt hög grad att påkalla lagstiftningens uppmärksamhet och

mellankomst. De remitterade förslagen hafva synts mig anvisa en utväg,

hvarigenom olägenheten bör kunna, väl icke helt och hållet afhjelpas,

men dock småningom minskas, och jag anser dem följaktligen förtjenta

af framgång. Endast vid vissa detaljer af desamma har jag funnit mig

ega anledning att framställa några erinringar.

Enligt den föreslagna stadgans 1 mom. skall å den Högsta Domstolens

afdelning, der ett mål blifvit föredraget, omröstning till dom ske

för att utröna huruvida sådant förhållande är för handen, som bör föranleda

målets afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt.

Vid tillämpning af detta stadgande torde ej kunna annorlunda förfaras,

än att den gjorda omröstningen upptages i afdelningens protokoll. Då

likväl afdelningens ledamöter sedermera skola uti Högsta Domstolens

plenum deltaga i målets afdömande, synes mig denna till protokollet

tagna preliminära omröstning hvarken vara lämplig eller öfverensstämmande

med naturen af eu kollegial domstolsinrättning, hvartill enligt min

tanke hör, att formlig omröstning till dom icke sker förr än domstolens

ledamöter varit i tillfälle att afhöra och öfverväga alla de skäl, som under

den gemensamma öfverläggningen kunna framställas. Jag anser derför

ordet »omröstning» uti ifrågavarande moment böra utbytas mot ordet

»öfverläggning».

Då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdelningen icke kunna

ega kännedom om alla beslut, som å den andra afdelningen fattas, och

det ännu mindre är för Högsta Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva

fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af

Högsta Domstolen meddelade, kan med stadgandet i 1 mom. rimligen ej

afses andra fall än de, uti hvilka den Högsta Domstolens afdelning, der

ett mål föredrages, har sig bekant ett Högsta Domstolens föregående beslut,

som strider emot den mening, hvilken i det föredragna målet vill

göra sig gällande. Att sådan är förslagets mening synes mig väl uppenbart;

men det är dock enligt min tanke nödigt att denna mening tydligare,

än som skett, uttryckes, på det att, i händelse det sedermera skulle

kunna visas, att ett Högsta Domstolens föregående beslut, som, om det

varit för afdelningen kändt, bort föranleda målets hänskjutande till plenum,

verkligen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

verkligen finnes, den bristande kännedomen om detta beslut ej må, med

stöd af stadgans ordalydelse, kunna läggas afdelningens ledamöter såsom

cmbetsfel till last eller det underlåtna hänskjutandet till Högsta Domstolens

plenum såsom lagstridigt tadlas.

Skulle särskilda för afdelningen kända domar utvisa, att rörande

eu viss rättsgrundsats eller lagtolkning, om hvars tillämpning fråga uppstår,

mot hvarandra stridande åsigter på olika tider gjort sig inom Högsta

Domstolen gällande, anser jag målets öfverlemnande till afdömande af

Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt böra ega rum endast i det

fall, att den mening, som å afdelningen visar sig vara förherrskande, afviker

från den senast meddelade domen. Om nemligen denna mening

öfverensstämmer med den åsigt, som senast blifvit af Högsta Domstolen

genom dom uttalad, synes mig målets hänvisande till plenum mindre

nödigt, enär i sådant fall kan presumeras, att, beträffande den förekomna

rättsfrågan, åsigterna och lagskipningen inom Högsta Domstolen redan

vunnit eller äro på väg att vinna erforderlig stadga. Jag fruktar dessutom

att, om alla mål, deruti rättsfrågor förekomme angående hvilka

Högsta Domstolen förut, för längre eller kortare tid tillbaka, meddelat

skiljaktiga domslut, skulle blifva föremål för pröfning i Högsta Domstolens

plenum, Högsta Domstolens tid deraf komme att, till men för de

öfriga göromålens gång, allt för mycket upptagas.

Slutligen har jag trott att det skulle vara nyttigt om genom någon

förändring af ordställningen i början af 1 inom. bestämdare uttrycktes,

att den Högsta Domstolens afdelning, å hvilken målet först föredrages,

eger att afgöra frågan huruvida den rättsåsigt, som å afdelningen gör sig

gällande, verkligen innefattar sådan afvikelse från en af Högsta Domstolen

förut antagen rättsgrundsats eller lagtolkning, att målet bör till samfäldt

afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar öfverlemnas, på det

denna fråga icke måtte kunna i Högsta Domstolens plenum å nyo göras

till föremål för pröfning.

För att antyda huru jag förestält mig att ifrågavarande moment,

med iakttagande af ofvan gjorda anmärkningar, skulle kunna komma att

lyda, har jag försökt uppställa följande förslag till en i vissa delar förändrad

redaktion:

»Finner någondera af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning

till dom, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de

flestes hållas bör, afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som, efter

hvad afdelningen har sig bekant, förut varit af Högsta Domstolen antagen;

då skall målet afdömas af Högsta Domstolens båda afdelningar saraBih.

till Biksd. Prat. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 10.

fäldt; och böra, der laga hinder icke möter, samtlige Justitieråden i

målets pröfning deltaga.

Hafva uti särskilda för afdelningen kända domar mot hvarandra

stridande åsigter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika

tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan stadgadt

är ej tillämpning i annat fall, än att den mening, om hvilken alla å afdelningen

sig förena eller som för de flestes hållas bör, afviker från den

senast meddelade domen».

Det ligger i sakens natur att uti eu kollegial domstol icke sällan

eu och annan bland dess ledamöter i fråga om tillämpning af eu rättsgrundsats

eller tydning af lag hysa en från de öfriges afvikande mening.

Inträffar detta uti någon fråga, som i lagskipningen ofta återkommer,

blir naturligtvis hvarje gång sådant händer den afvikande meningen till

protokollet anförd. Skulle nu, såsom det remitterade förslaget angående

tillägg till Instruktionen för Nedre Justitierevisionen föreskrifver, uti alla

mål, der skiljaktiga rättsåsigter inom Högsta Domstolen yttrats, de af

Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundatser eller Högsta Domstolens tydning

af lag eller författning i den föreslagna minnesboken antecknas,

komme deraf ofta att föranledas ett enligt min tanke onödigt och ändamålslöst

upprepande i minnesboken af samma sak, så mycket otjenligare,

som icke allenast genom anteckningens föreskrifna justering inför Högsta

Domstolen dennas tid blefve onyttigt förspild, utan ock sjelfva minnesboken

sannolikt efter några års förlopp skulle växa till sådant omfång,

att derigenom den öfverskådlighet ginge förlorad, som likväl är ett nödvändigt

vilkor för att boken skall kunna uppfylla det ändamål, somVlermed

afses. För min del anser jag föreskriften om bokens innehåll lämpligast

kunna så affatta^, att anteckning deri bör ske om de af Högsta

Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af

lag eller författning uti alla mål, som af Högsta Domstolens begge afdelningar

samfäldt afgöras samt för öfrigt i de fall, der Högsta Domstolen

finner sådan anteckning till upplysning för framtiden erforderlig.

Då det för Högsta Domstolen sjelf alltid blir af stor vigt att minnesboken

med önsklig reda och öfverskådlighet förenar all nödig fullständighet,

tror jag att en sådan föreskrift skall befinnas fullt tillfyllestgörande.

))

Justitierådet Naumann: »Det är icke något för vårt land eller vår

tid egendomligt fenomen, att en oklar och bristfull lagstiftning förer med

sig en vacklande lagskipning, hvilken åter störande inverkar på allmänna

rättstillståndet, och annorlunda kan det under sådant förhållande icke

vara, ty domaren, huru mycken jurisprudens han,än månde besitta, får

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

icke i sin embetsförvaltning ändra och mästra den gällande lagen —

han är blott dess tillämpad.

Ett hälft århundrade har snart förflutit sedan vår svenska Lagkomité

afgaf sitt gedigna och på den tiden fullhänga förslag till Allmän

Civillag, derunder inbegripet det till rättegångsordning. Beklagligtvis

blek detta förslag icke antaget, utan har man derur, det ena årtiondet

efter det andra, helt osystematiskt så till sägandes utmyntat eu mängd

förordningar i särskilda ämnen, men dervid föga afsett det inre sammanhanget,

Sålunda har man, exempelvis, oaktadt de många ändringarne

i andra delar af Lagen, hufvudsakligen bibehållit den gamla domstolsinrättningen,

den gamla rättegångsordningen, och ehuru sedan ett decennium

tillbaka en ny strafflag blifvit hos oss antagen, qvarstå ännu 1734 års

bevisningsregler i 17 kapitlet Rättegångsbalken, sa i civil- som brottmål,

oförändrade. Exempel saknas till och med icke huruledes genom lag

blifvit, såsom orden fallit, proklamerad en rättssats eller uttalad en ny

grundsats, utan att tillika kommit att stadgas de oundgängliga ändringar,

som i dermed sammanhängande lagbud tarfvats, om den nya grundsatsen

skulle kunna tillämpas.

Af sådana missförhållanden följer med nödvändighet eu osäker lagskipning

så hos under- och öfverrätter som hos Högsta Domstolen. Äfven

andra menliga verkningar kunna dylika förhållanden hafva med sig, särdeles

under tider, då den, enligt våra författningar, åt flera än en embetsman

anbefalda uppmärksamhet å lagskipningens tillstånd icke ledt till

Hägra märkligare åtgärder. I stället för den grundliga lagkunskapen, den

skärpta blicken, den utbildade förmågan af en juridisk interpretation i

bästa mening, kan man vid domstolarne komma att sätta hufvudsakligt

värde på vidhållande af vissa invanda behändiga uttryck, på förmågan

af ett så kalladt mätt» skrifsätt, gående stundom ut på att för tillfället

med eu viss löslighet vidröra ämnet för att slippa uttala en grundsats.

Under lagstiftningens oreda kan den frestelsen påkomma obetänksamma

personer att söka förskaffa sig ett slags berömmelse genom att åvägabringa

nya, oerhörda lagtolkningar, stridande mot hvad teori och praxis

alltsedan lagens stiftande ända ditintills antagit och bekräftat. . Ett eklatant

exempel på huru sådana tilltag kunna vinna framgång ej blott vid

ett och annat tillfälle, utan i tillämpningen under en följd af år, såsom

vore den vränga tolkningen lag, är det bekanta sätt, hvarpå hufvudstadens

underrätt och på senaste tid flere underrätter tillåta sig att upplösa

äktenskap inom några veckor, utan att andra föregåenden erfordras, än

ena makans resa öfver Sundet och begges uttalade vilja, ungefär såsom

förhållandet var i Frankrike under första revolutionen. Vid antydda pro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

cedur vinner 13 kapitlet Giftermålsbalken, med lösryckande af några ord

från deras sammanhang, eu tillämpning, hvilken hvarken 1734 års lagstiftare

eller de tusendetals domare, som under mera än ett sekel derefter

i vårt land skipat lag och rätt, ens kunnat ana. Ingendera af parterna

klagar i dylika mål, och oskicket har icke hittills från annat håll

blifvit beifradt.

Flera exempels anförande torde vara öfverflödigt.

Att kraftiga åtgärder matte vidtagas för afhjelpande af lagskipningens

här anmärkta brister, har länge utgjort föremål för våra önskningar

och förhoppningar, men angående beskaffenheten af dessa åtgärder synas

meningarne delade.

CJ

Lyckligtvis lemnar oss äfven här vår egen lagstiftnings historia eu

säker anvisning.

År 1807 yttrade Kongl. Maj:t: att under loppet af en längre tid

hade antalet måst ökas af särskilda stadgar och förordningar, ibland hvilka,

allt efter förekommande omständigheter, en äldre blifvit genom eu senare

dels alldeles upphäfven, dels ock i vissa delar ändrad; att i samma mån

som de tider äro från hvarandra afiägsnade, på hvilka antingen förklaringar

öfver lagen eller nya författningar utkommit, har kännedomen af

de särskilda lagarne, af deras inbördes förhållande och rätta tillämpning

blifvit mera svår och invecklad; att lagverket har ock derigenom fått en

vidlyftighet, som nästan oundvikligen leder till misstag, så hos de lydande,

som hos dem, åt hvilka lagarnes vård och handhafvande äro anförtrodde;

att Kongl. Maj:t tillika kommit i erfarenhet huruledes särskilda domstolar

och domare fattat olika meningar i åtskilliga ämnen antingen om sjelfva

lagen, sådan den i bokstafven lyder, eller ock om de såsom gällande ansedda

författningar.

Således samma klagan som nu.

Men för att afhjelpa detta onda nöjde man sig icke med att (såsom

på senaste tiden någon gång egt rum) framkasta förhastade uttryck om

bristande jurisprudens i landet. Eu sådan respekterade man år 1807 åtminstone

hos den ständiga Lagkommission, hvars åliggande det på den

tiden var att granska tillämnade lagförslag och deröfver afgifva utlåtanden.

Man tog icke heller sin tillflykt till eu blott formel åtgärd, hemtad ur en

utländsk förordning, hvilken finnes gifven blott med hänseende till en enda

domstol och är lämpad efter det främmande landets egna förhållanden.

Man gick i stället till roten af det öfverklagade onda; man sökte bot der

man fått sot. Regeringen tog saken om hand, skaffade sig noggrann

kännedom om de fall, i hvilka domstolarne företrädesvis ådagalagt olika

meningar om lagens rätta förstånd, uppgjorde förslag till lagens förtyd
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

21

lidande i dessa ämnen, hörde Lagkommissionen och utfärdade den 23 Mars

1807, såsom kändt är, Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver allmänna

lagens stadganden i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed

ega gemenskap, blifvit tid efter annan särskildt förordnadt.

Detta är, efter min tanke, det enda grundliga medlet att rätta och

förekomma en osäker och vacklande lagskipning intill dess vår nya Lagberedning

hinner att på grunderna af Lagkomiténs förslag uppföra eu

efter nutidens kraf lämpad varaktig byggnad, inrymmande allmänna civillagen

samt civil- och kriminal-processen eller hufvudsakliga sammanhängande

delar deraf. Jag hemställer alltså om utarbetande af eu slik generel

förklaring, för hvilken materialerna utan tvifvel äro lättare att

samla, än de voro det år 1807, och böra kunna användas med lika stor

raskhet, som då, samt ett dylikt lagstiftningsföretag så mycket hellre

hafva att motse framgång, som Riksdagen säkerligen är för sin del beredvillig

att bidraga till det äskade målets uppnående, och det är en af

Riksdagens Ombudsmans mest maktpåliggande pligter, enligt 15 § af den

för honom utfärdade Instruktion, att »om han finner att antingen någon

lags eller författnings otydlighet, eller domares eller andre embetsmäns

skiljaktiga begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga

tillämpningar deraf, bör han i sin berättelse till Riksdagen yrka en till

enhet och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en .sådan

lag».

Det nu remitterade förslag till stadga angående måls handläggning

i vissa fall af Konungens Högsta Domstols afdelningar samfäldt, hvilket

förslag är hemtadt ur en den 1 Augusti 1836 utfärdad, sedermera dels

ändrad, dels förnyad preussisk kabinettsorder, föranleder till följande beaktansvärda

special-anmärkningar.

bo) Derutinnan finnes icke nedlagd någon bindande garanti derför,

att Högsta Domstolens begge afdelningar verkligen skulle komma att

sammanträda i de fall mom. 1 förutsätter. När, vid omröstning till doms,

t. ex. fyra ledamöter stannat i en mening mot tre, och någon bland minoriteten

uppgåfve ett prejudikat, hvarutinnan domstolen ansågs hafva

tillförene annorlunda tolkat och tillämpat lag eller författning, kunde det

inträffa, att de fyra förstnämnda ledamöterna väl funno det åberopade

rättsfallet något liknande den fråga, som förehades till afgörande, men

icke vara af samma beskaffenhet, eller ock att någon af dem företedde

ett prejudikat från annan tid i motsatt riktning; hvarföre pluraliteten icke

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition No 10.

ansåg sig kunna medgifva ärendets skjutande till Högsta Domstolens

plenum.

2:o) Den föreslagna stadgan låter ej alla hos Kongl. Maj:t rättssökande

tillkomma den medgifna förmånen att enligt mom. 1 få sin sak

dragen under Högsta Domstolens begge afdelningar samfäldt. Förslaget

undantager nemligen i mom. 2 dels »mål, som från krigsdomstol dragés

under Konungens pröfning, dels mål, som angår häktad person, eller eljest

enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, ifall sådant mål

till pröfning förekommer å tid då blott en afdelning af Högsta domstolen

tjenstgör och mer än två veckor återstå innan begge afdelningarne

kunna sammanträda.» — Det behöfver dock knappt påpekas, att ett sådant

undantag saknar stöd af billighet och i betänklig mån skulle kränka

allas likhet inför lagen.

3:o) I Preussen finnes Jury i gröfre brottmål införd. Der ifrågakommer

icke, såsom hos oss, att högre domstol får pröfva bevisningen i

sådana mål ur underrätts protokoll, således blott efter skriftliga dokument

utan att hafva parter och vittnen inför sitt skrank. Den ofvannämnda

kabinettsordern efter sin nuvarande lydelse kan derför intet innehålla

för det fall att sjelfva bevisningen möjligen pröfvades efter olika

grunder på särskilda afdelningar af landets högsta domstol. Icke heller

innehåller det nu remitterade förslaget något härom, utan endast om

»förut antagna rättsgrundsatser eller tydning af lag eller författning.»

Detta är dock ett vigtigt moment efter vår ännu varande domstolsinrättning,

och en osäkerhet i rättsskipningen i denna del, der det gäller

anklagades lif, ära och välfärd, torde vara minst lika mycket att påakta,

som då fråga är om egentlig tydning af lag.

På dessa skäl finner jag mig förhindrad att tillstyrka den föreslagna

stadgans antagande.

Deremot om man skulle taga sin tillflykt äfven till formela åtgärder,

särskildt med afseende på Högsta Domstolens beslut, vore, efter min

tanke, ett stadgande att tillstyrka, liknande det af Riksdagens Justitieombudsman

i hans embetsberättelse af år 1873 sid. 52 föreslagna, gående

derpå ut, att derest, i anseende till ett måls tvetydiga beskaffenhet, omröstningen

på någon afdelning af Högsta Domstolen, vare sig i civilmål

eller i brottmål, utfölle så, att endast genom en röst frågans utgång

koinme att afgöras, eller vid paria nota i civilmål genom äldste ledamotens

utslagsröst eller i brottmål, såsom lag säger, genom deras mening,

som friade, eller den lindrigast vore, skulle domstolen sammanträda in

pleno för att medelst gemensam omröstning bestämma utslaget i saken,

och att detta utslag, jemte domstolens protokoll vid tillfället, skulle ad

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

23

notitiarn genom tryck kungöras i Svensk Författningssamling eller annat

offentligt blad. Jag betonar härvid orden »ad notitiarn», ty af huru stort

gagn och intresse det skulle vara både för allmänheten och de dömande

att se de på sådant sätt tillkomna prejudikat offentliggjorda, vore det eu

villfarelse att vilja tillägga dem kraft af lag, att äflas komma till den

ståndpunkt, från hvilken t. ex. England i denna fråga just som bäst håller

på att lösgöra sig — att tillägga Högsta Domstolen ett slags prejudikatlegislation

vid sidan af den lagstiftning, som enligt Regeringsformen

tillkommer Konung och Riksdag.

Gjordes i nyssnämnda förslag den modifikation, att Högsta Domstolens

plenum vore domfört om tolf ledamöter (domstolens ursprungliga

antal) funnes tillstädes, så kunde i det förutsatta fallet utvägen användas

på alla mål, helst äfven under sommarmånaderna så många ledamöter

plåga vistas i hufvudstaden eller dess granskap, att vid behof tolftalet

lätteligen kunde fyllas. Om man häremot framställer den anmärkning,

att i slik händelse man icke komrne att erfara hvad domstolens alla sexton

ledamöter hade för tanke i målet, så torde lätt inses, att det icke

är derpå vigten ligger utan fasthellre derpå att så många deltagit i målets

afgörande, som sedan århundraden tillbaka i vårt fädernesland ansetts

vara ett tillräckligt antal att i hvilka mål som helst i sista hand döma.

Eu så beskaffad föreskrifts ovägerliga iakttagande skulle ej kunna genom

omröstning tillintetgöras; den gälde såväl de fall, då skiljaktigheten bestod

i olika uppfattning af lagbudets rätta tydning, som då den gälde

bevisningens verkan; och alldenstund ingen skälig anledning finnes att

undantaga krigsrättsmälen, behöfde, jemte den i nu remitterade förslaget

förutsatta ändring i Regeringsformens 22 §, en hänvisning, näst efter

ordet »åtta», i samma grundlags 20 § att dit lemnas.

Dock, jag upprepar det, ensamt genom formela åtgärder afhjelpes

icke det öfverklagade onda. Denna hjelp är att söka i en förbättrad lagstiftning

der tillämpningen varit ojemn. Att åt den så kallade doktrinen

öfverlåta att fingera lag der sådan ej funnes, eller åt domarens jurisprudens

att arbitrera der han blott hade att tillämpa — vore att bereda eu

landsolycka.

Justitierådet Cramér: Den anmärkta bristen på enhet i lagskipningen

lärer ej kunna afhjelpas endast genom förändrad anordning af domareverksamheten

inom Högsta Domstolen; grunden dertill ligger djupare.

Lagstiftningen i landet har ej mäktat hålla jemna steg med dettas industriela

framåtskridande, så att deraf yppade rättsproblem ofta måst lösas

med tillhjelp af äldre lagar, stiftade för enklare, mindre komplicerade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

förhållanden; och många i senare tider utfärdade lagbud, afsedda att fylla

de i följd af landets kulturutveckling uppkomna luckor i 1734 års lag,

äro ej affattade med erforderlig tydlighet, utan lemna vid tillämpningen

rum för olika, ofta stridig uppfattning. Behofvet af nya lagar har antagligen

funnits så tvingande, att anmärkt saknad af harmoni emellan dem

och de förut bestående, eller tvifvel om det tydliga i speciela delar måst

skjutas å sido för angelägenheten af deras skyndsamma påbjudande. Kan

detta ej förnekas, så torde det äfven böra medgifvas, att för vinnande af

stadga och jemnhet i lagskipningen jemväl och hufvudsakligen tarfvas

samverkan från den lagstiftande makten.

Grundlagarne anvisa ock utväg för lagstiftaren att förskaffa sig

kännedom om företeelserna inom lagskipningsområdet och att bestämma

åtgärder för rättsäkerhetens främjande.

Emellertid får jag ej underskatta nyttan af eu sådan anordning,

hvarigenom tillfälle öppnas för Högsta Domstolens alla ledamöter att

samfäldt utöfva domarekallet, i de fall der det för åstadkommande af

jemnhet i lagskipningen kan finnas erforderligt. Den individuel» uppfattningen

sofras genom meningsutbytet med flere, och likaså är den specielare

sakkunskapen, så behöflig vid bedömandet af vissa tvisteämnen, säkrare

att förvänta inom en större domarepersonal, Det lider ej heller tvifvel,

att domslut, Indika innefatta uttrycket af flertalets bland Högsta

Domstolens ledamöter åsigt om eu omtvistad och olika bedömd rättsfråga,

skola tillmätas vigt och utöfva ett helsosamt inflytande på lagskipningens

allmänna gång.

Men en lag i denna syftning fordrar varsamhet i uppställningen, så

att ändamålet med densamma i möjligaste måtto kan uppnås och att den

ej synes lofva mera än den kan hålla.

Ordalagen i det till granskning föreliggande förslaget förutsätta, att

beslut om ett måls hänskjutande till plenum skall föregås af eu omröstning

bland afdelningens ledamöter, så fullständigt formel, att man deraf

kan sluta till den mening, som bör hållas för de flestes; således en ordentlig

domsomröstning, hvilken måste antecknas i protokollet för att

jemväl för de rättsökande, hvilkas intressen på det närmaste genom omröstningen

beröras, motivera beslutet om afdelningens inkompetens. Konseqvenserna

häraf torde ej utfalla till fromma för lagskipningsenheten och

ej eller för högsta domaremaktens anseende.

En ledamot har redan erinrat att frågan huruvida, uti ett på eu

Högsta Domstolens afdelning föredraget mål, det i förslaget förutsatta fall

är för handen, så att målet skall till plenum öfverlemnas — icke alltid

framstår med sådan klarhet, att ej åsigterna derom kunna vara delade, i

hvilken

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

hvilken händelse denna fråga måste lösas genom omröstning; och än värre,

hända kunde att plenum sedermera, efter omröstning, ogillade afdelningens

beslut i frågan.

Sammanjeinkning af skiljaktiga omdömen i ett tvistemål kan förväntas

så länge öfverläggning i ämnet pågår, men såsom regel får man väl

antaga, att den ledamot i Högsta Domstolen, som på någon af dess afdelningar

sutit till doms öfver och afgifvit sin röst i ett sedermera till

plenum hänskjutet mal, icke skulle der frånträda sin på mogen öfvertygelse

grundade åsigt och såmedelst göra sig skyldig till en klandervärd

sjelfförnekelse. Fara synes mig derför vara för handen, att, synnerligen

vid^ inträffad förändring i domspersonalen, stridiga domslut komma att

utgå äfven från den ifrågasatta dornstolsinstitutionen; och då denna i allmänna

omdömet antagligen blefve uppskattad såsom ett betryggande värn

mot ojemnhet i lagskipningen, men det visade sig att de på hennes verksamhet

uppstäda anspråk icke fyldes — månne icke då tilliten till landets

domstolsväsen skulle allvarligt äfventyras?

Förslaget upptager vidare såsom enda vilkoret för måls öfverlemnande

till pröfning af Högsta Domstolens samtlige ledamöter, att öfvervägande

röstantalet inom afdelningen skulle »afvika från förut af Högsta

Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning».

Häremot erinras till en början att de begagnade orden lätteligen kunde

föranleda deri allmänna uppfattning, att möjlighet till kännedom huruledes

ett föreliggande rättsfall förut blifvit af Högsta Domstolen bedömdt, städse

skulle finnas för dess ledamöter öppen, hvilket ingalunda är förhållandet.

Vi sakna här i landet ett ordnadt advokatstånd; endast sällan kan det

derför påräknas att de tvistande utreda om och huru lika beskaffade

tvister blifvit i högsta instansen afgjorda. Utredningen i detta hänseende

måste således åstadkommas af Högsta Domstolens ledamöter sjelfve. Bristen

på registratur eller minnesböcker för den förflutna tiden, hvilken icke

är i förslaget begränsad, utgör emellertid för slik utredning ett hinder,

som trotsar de allvarligaste bemödanden. Tillämpningen af det föreslagna

lagbudet måste^ följaktligen blifva beroende på tillfällig upplysning om

tillvaron af prejudikat, stridande mot hvad afdelningen i ett föreliggande

fall beslutat; och under sådana omständigheter är den förutsättningen andaglig,

att inom någon af Högsta Domstolens afdelningar folie dom, stridande

emot ett prejudikat, som vid afgörandet ej var kändt utan först

efteråt uppdagats. Gjordes upptäckten af den tappande parten, skulle

han säkerligen i denna, sammanstäld med författningens ordalag, se ett

gifvet. stöd för ansökan om resning, ehuruväl en sådan ansökning svårliBili.

till Piksd. Prov. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts .Våd. Proposition N:o 10.

gen torde kunna bifallas. Har då ofvan antydda uppfattning hos. allmänheten

vunnit insteg, lära slika domslut icke undgå klander, hvilket

uteslutande, ehuru alldeles oförtjent, kommer att drabba Högsta Domstolen.

Dessutom äfventyras stridiga beslut inom Högsta Domstolen äfven

under andra föi‘hållanden, än dem, som i förslaget antydas.

Exempelvis må framhållas den visserligen ej otänkbara händelse, att

fullt likartade, svårlösliga rättsfrågor förekomma nära samtidigt till afgörande

inom Högsta Domstolens båda afdelningar- För sådana fall och

antagligen många flera borde väl, om gagn af reformen skall påräknas,

utvägen till plenisammanträden icke vara stängd.

Ehuru jag på nu anförda grunder ej kan godkänna den form, i

hvilken förslaget utgått, anser jag likväl den å bane bragta frågan vara

af sådan vigt, att jag ej får undandraga mig .redogörelsen för min uppfattning

om sättet för denna frågas lösning. Ändamålet vinnes, enligt min

tro, som ytterligare bekräftats af hvad jag under öfverläggningen i ämnet

erfarit, icke i nöjaktig mån, om vilkoren för måls hänskjutande från Högsta

Domstolens afdelningar till plenum uttryckligen och specifikt i lagen upptagas,

utan bör det anförtros åt afdelningarne att, med hänsyn till lagskipningsenhetens

befrämjande, derom i förekommande fall förordna.

Visserligen kan häremot invändas, att ett sådant, af all kontroll oberoende

bemyndigande utaf Högsta Domstolen antingen icke blefve använda

hvarigenom ändamålet skulle helt och hållet förfelas, eller ock kunde tagas

i anspråk oftare än behofvet kräfde, till men och tidsutdrägt för de tvistande;

men misstanke om pligtförgätenhet i något af dessa hänseenden

lärer väl ej kunna uppstå emot de män, som skola fullgöra det dyrbara

förtroendeuppdraget att döma i Konungens namn.. Jag vågar derför■ i

underdånighet föreslå att, i händelse nådig proposition om tillägg till 22

§ Regeringsformen varder till Riksdagen aflåten, till Kongl. stadgan den

23 Oktober 1860 måtte fogas en § af följande innehåll:

»Skulle uti annat mål, än sådant, hvarom i 20 § Regeringsformen

sägs, den Högsta Domstolens afdelning, der föredragningen skett, finna, för

beredande af enhet i rättsskipningen, lämpligt att målet afdömes af Högsta

Domstolens båda afdelningar samfäldt, och det anses kunna ske utan hinder

för* det skyndsamma afgörande målets beskaffenhet kan fordra; ege afdelningen

att om målets föredragning till sådant samfäldt afdömande förordna;

och skola då, der laga hinder ej möter, samtlige Justitieråden i

pröfningen af målet deltaga.»

Hvad angår det föreslagna tillägget till instruktionen för Nedre Revisionen,

instämmer jag i det yttrande Justitierådet Lindhagen derom afgifvit.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 10.

27

Justitierådet Södergren: >Den erfarenhet i afseende på domare
embetets

utöfning i allmänhet inom Högsta Domstolen, som utgör anledningen

till de nu föredragna lagförslag; en i offentligheten förspord

klagan öfver bristande endrägt i besluten och saknad öfverensstämmelse

i rättsgrundsatser eller i lagtydning för särskilda domslut i väsendtligt

likartade rättsfall''— torde böra anses hufvudsakligen tillkommen

efter det att Högsta Domstolens organisation och arbetsordning

senast voro föremål för lagstiftande maktens bestämmande och

Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 meddelades. Icke dock, efter

hvad mig förefaller, så, som skulle man trott sig finna den nämnda

år vidtagna anstalten med vidgande af Högsta Domstolens ledamotsantal

och domstolens försättande på två afdelningar hafva nödvändigt förorsakat

det nu öfverklagade tillståndet i lagskipningen; i hvilket fall botemedlet

väl hade kommit att sökas genom ett förslag till ändring af denna anstalt

och återvändande till den fordna ordningen. I något annat måste då or
saken

uppsökas, för att, med riktigt bedömande af det närvarande tillståndet,

beräkna utsigterna för den kommande tiden samt derefter ordna

de anstalter, som för rättsskipningen kunde finnas nödiga.

Hvad som härvid främst måste blifva föremål för betraktelsen, är

svenska lagverkets tillstånd; ty förgäfves må man vänta en god lagskipning

om lagstiftningen har motsatt egenskap. De remitterade lagförslagen

leda nödvändigt granskningen rakt in på detta grannlaga ämne; och denna

granskning fordrar öppen sanning. Man bemärker då genast civillagstiftningens

trägna fortgång på den väg, der Sveriges åldriga civillag alltmera

sönderryckes till en ruin, hvars utur systemet bortfallande delar ersättas

med ett aggregat af lösa, på olika tider samt af olika hufvuden och af

olika händer beredda författningar; dervid stundom, synnerligen i de lagstiftningsämnen,

hvilka man hör benämnas såsom »humanitetsfrågor» —

just den art, hvars principer vanligen finnas djupare och vidsträcktare

ingripa i civilrättens hela system — sådana författningar blifvit utfärdade,

vid hvilkas förberedande granskning af Högsta Domstolen förgäfves

med varnande erinringar om fel och brister i redaktionen blifvit förutsagdt,

att dessa lagar kunde bringa oreda i lagskipningen.

Vid ett sådant tillfälle som det närvarande, der frågan är om utgrundande

af orsakerna till lagskipningens haltande gång, för hvilken äfven

jag har att inför allmänna omdömet uppbära min tillbörliga andel i den

kollektiva ansvarigheten, lärer jag vara desto mera behörig till det nu

gjorda åberopande af sjelfva lagstiftningens tillstånd, som jag redan i

början af min mer än sjuttonåriga embetstid i Högsta Domstolen, vid särskilda

tillfällen, ända intilldess att erfarenheten tvang mig att anse det

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10,

vara förgäfves, i officiel yttranden öfver föredragna lagförslag höjt min

röst mot det begagnade ''lagstiftningssättet. Sålunda, utom andra tillfällen,

ifrade jag den 11 Mars 1863 mot det, att, sedan man funnit eu allmän

lag af större omfattning vara, i följd af dess ålder, icke motsvarande tidens

förhållanden och fordringar och derför böra i hela sin vidd utbytas mot

en ny, till hvilken man ock genom komitéer, de der under en sträcka

af decennier varit anlitade, fått förslag utarbetadt, och ytterligare reviderad!,

lagstiftningen ändock fortginge på det sätt, atc spridda rättsbud i

den gamla lagen enstaka framdrogos till förändring, dervid det, nya stundom

måste i sin princip lida jemkningar på det att detta nya utan alltför

stor oreda skulle kunna i det gamla inpassas; genom hvilket partiela

sammanflickande af gammalt och nytt, med anledning af tillfälliga spridda

motioner vid den ena riksdagen efter den andra, i ändamål att afhjelpa

de mest tvingande behofven af lagreformen, den nödvändiga omsorgen för

tillvägabringande af ett ordnudt och redigt lagsystem allt mera undansköts

till en obestämd framtid. Då jag villigt erkände det lämpliga, möjligen

ock nödvändiga i den metod för beredande af ny civillag, att den

icke i sin hela vidd på en gång företogs till ombildning, utan förslag dertill

delvis framstäldes, förklarade jag mig dermed förstå, att allt hvad som

tillsammans innefattade en hufvuddel af det stora föremålet för någon af

gamla civillagens balkar framstäldes såsom ett helt för sig, då inom detsamma

kunde finnas ett konseqvent system, som genomginge och sammanbunde

detaljerna: så, som det skedde medelst sjuttonde seklets lagstiftningsverk

i de vigtigare författningar, såsom Testaments-stadgan och Förmyndare-ordningen,

hvilka föregingo och i väsendtliga delar förberedde 1734

års Allmänna lag. Det torde icke vara olämpligt att jag härmed sålunda

återupprepar dessa gamla erinringar, hvilkas iakttagande ännu kunde

hafva den goda följd, att lagskipningens tillstånd icke ytterligare förvärras

just under det man söker att upptäcka botemedlet för det onda.

Under tillämpningen af ett lagväsende, som sålunda saknat både

yttre och inre enhet och harmoni och hvilket för öfrigt icke ens med

denna anmärkta metod af fragmentariskt lagstiftande hunnit med behöfliga

nya stadganden nog skyndsamt följa nutidens hastiga gång i förändring

af gamla och bildande af nya arter i det sociala lifvets mångfaldiga

verkningskretsar, har mången gång domaren haft att lösa frågor, som

icke haft sin bestäinningsgrund i fullständig och tydlig lag, utan fordrat

tillämpning af rättsgrundsatser, hemtade från den så kallade allmänna

jurisprudensen, från en doktrin, hvilken, då hon saknar fasta stödjepunkter

i de positiva lagarnes innehåll, icke alltid så säkert torde vara bunden af

förståndets kalla pröfning, utan stundom kan sväfva vidt ute i känslans

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

29

och fantasiens fria rymd. Då har för domarepersonalen stundom, måhända

ofta, möjligen mera ofta, än för domare-embetets — jag kan tillägga,

äfven för lagstiftande maktens — värdighet och anseende varit önskligt,

just detsamma inträffat, som ofta händer inom en annan rådplägande och

beslutande församling, hvilken, i och för lagstiftningen, ock har att befatta

sig med pröfning af rättsgrundsatser, de der ännu icke hunnit blifva i

lag bestämda: Riksdagen. Den ena personen finner en ifrågastäld princip

vara sann och god, sjelfva uttrycket af högsta rätt: den andra deremot

finner denna samma princip vara alldeles förkastlig, ledande till högsta

orätt. Och så skrider man till den slutliga metod, som i allmänna föreställningen

städse ursäktas för Riksdagen, såsom der naturlig, kanske oundviklig,

men åter fått så ondt rykte då man talar ensamt om högsta domareinstansen:

omröstning. Och dennas utgång, vare sig hos Riksdagen eller

hos nämnde domareinstans, beror måhända på en enda persons röst och

skall gälla såsom det sanna och Tätta — intilldess att vid annat tillfälle,

då den beslutande personalen är i någon mån ombytt, samma fråga åter

kommer under afgörande och får, möjligen ock med en enda rösts öfvervigt,

motsatt utgång. Denna jemförande sammanställning af de begge

myndigheternas verkningssätt är icke gjord utöfver närvarande ämnes

gräns utan fasthellre framkallar just detta ämne en sådan sammanställning.

Den ena myndigheten har nemligen till sin uppgift att besluta

sådana lagar, på hvilkas beskaffenhet väsendtligen skall bero, om den andra

myndigheten skall vid deras tillämpning nödgas tillgripa omröstningen

för att säga hvad med samma lagar egentligen kan vara rnenadt. Finnes

den senare myndighetens verksamhet icke för det allmänna rättstillståndet

vara tillfredsställande, står man framför den svåra frågan: hos hvilkendera

myndigheten ligger felet -—- eller, för att begagna värdigare talesätt:

hos hvilkendera har, under alla menskliga värfs allmänna lott af

ofullkomlighet, förmågan icke räckt till att motsvara viljan? Bristen

kan möjligen ligga ensamt hos någondera, möjligen ock i större eller

mindre mån vidlåda dem begge. Detta urskiljande skulle ankomma på

eu verkligt ojäfvig och tillika nog kunnig skiljedomares afgörande.

Så fullkomliga, så för alla skiftningar och rättsfall tillräckliga, att

icke meningssplittringar vid domsluten skulle någonsin uppstå, lära dock

lagar icke kunna i sitt ursprungliga tillstånd blifva. Det måste då tillhöra

lagstiftaren att med ständigt vaken uppmärksamhet följa lagskipningens

gång, för att, der meningsskiftningar, synnerligen inom högsta domareinstansen,

röjt lagarnes bristfällighet, skyndsamt göra dem fullständiga och

tydliga i deras hufvudsakliga bestämningar, från hvilkas grund och mening,

med hänsigt till harmonien i deras inre samband till ett helt system,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

rättsnormer skola hemtas i förekommande fall, hvilka icke i lagarne ega

speciel uttrycklig regel. Det är, synes det mig, just i denna mening en

offentlig embetsman i den för honom gällande instruktion fått sig ålagdt

att vid hvarje riksdag i sin embetsredogörelse utreda lagskipningens tillstånd

i riket, anmärka bristerna uti lagar och författningar samt uppgifva

förslag till deras förbättring. Ett icke minst i tidsbestämningen

vigtigt stadgande; ty underlåtenhet af en sådan anbefald ständig vaksamhetspligt

kunde efter en mängd års förlopp hafva den följd, att, när

den forskande blicken omsider kommit att falla öfver det ständigt rörliga

verksamhetsfält, der han för länge saknats, penseln val blefve redo att

måla en tafla med mörka skuggdrag öfver de inom allt för trång rymd

sammanhopade föremålen, men der hvarken tecknaren sjelf hade eller

betraktaren finge redig urskilning om det verkliga sammanhanget emellan

alla dessa föremål, och hvilken nyttig lärdom kan vara att med full sanning

hemta från denna tafla.

Så länge det i domareeden uttryckta grundbegreppet af domarens

pligt är oförändradt, så att han skall »efter sitt bästa förstånd och samvete

döma efter Sveriges lag och laga stadgar», lärer det icke kunna fordras,

att någon domare skall såsom för honom bindande lag erkänna de prejudikat,

hvilka efter hans synsätt och öfvertygelse icke skulle vara med

gällande lasrs rätta mening och förstånd öfverensstämmande. Domaren

har hitintills icke egt att åt prejudikaten tillerkänna sådan giltighet,

hvarigenom lagstiftande makten skulle i hvarjehanda ämnen tidtals öfverflyttas

till domaremakten. Häraf har man naturligen att förklara det

juridiskt berättigade i de under omvexlande domarepersonal till utgången

skiftande omröstningarne i likartade rättsfall. Det tyckes väl då vara på

lagarnes beskaffenhet det väsendtligen måste bero, om sådana meningsstrider

vid deras tydning och tillämpning skola oftare inträffa.

Utöfver hvad med nu gjorda allmänna betraktelser är sagdt, i akt

och mening endast att framhålla hvad som måste tagas i öfvervägande

vid bemödandet att utfinna medel till befrämjande af rättsskipningens

säkra gång, inlåter jag för min del mig icke i någon förklaring till erkännande

eller till förnekande af befogenheten i den anmärkning om

Högsta Domstolens verksamhet under den förflutna tiden, soin föranledt

de remitterade lagförslagen. Frågan, om lagskipningen företett brister

och fel, som icke äro att tillräkna saknadt uppfyllande af de nu antydda

vilkoren för möjligheten af god lagskipning, bör icke af mig besvaras.

Jag har att öfver de remitterade lagförslagen yttra inig på allmänt objektiva,

allmänt psykologiska grunder, angående ett ordnande för framtiden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

jKongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

31

utan någon å min sida blifvande tillämpning af något omdöme öfver den

förflutna tidens verksamhet i Högsta Domstolen.

Under sådan uppfattning af närvarande lagstiftningsärende, tror jag

mig i de grunder, på hvilka lagförslagen hvila, böra erkänna såsom en

vigtig sanning, att i en domstol, hvars ledamöter utgjorde ett icke allt

för stort antal och alla voro valde efter ett och samma anspråk på kunskaper,

erfarenhet och lämplighet för embetet, borde det vara att förvänta,

att om i något mål, der emellan eu afdelnings ledamöter uppstått skiljaktighet

i uppfattning af lagens mening och rätta tillämpning eller af

den allmänna rättsgrundsats, som i saknad af bestämdt lagbud för sådant

fall, som det då förevarande, borde antagas till norm för bedömandet,

samtliga ledamöterna skulle företaga gemensam öfverläggning och gemensamt

afgöra målet; så skulle dermed -— så vidt ej lagstiftningens dåvarande

skick i allmänhet ufeslöte möjligheten af god lagskipning -—kunna

beredas det bästa domslutet, som tillika kunde leda till enhet i lagskip
ningen

i framdeles förekommande likartade frågor. Och detta är ju icke

annat, än den enkla, axiomatiskt antagna principen för de kollegiala dornstolarnes

inrättning. Uti öfverläggningen kan den ene ledamoten vidga

den andres kritiska uppfattning af saken med dess på afgörandet mer

eller mindre verkande omständigheter: vid tydningen af ett dunkelt lag
bud

kan genom jemförelse emellan flera lika kompetenta rättskunnigas

åskådningssätt och utläggningar sanningen lättare framträda; och det lärer

val icke lida något tvifvel, att ju den domare, som i sitt ensliga begrundande

fattat ett lagbud i annan syftning, än den han vid öfverläggningen

förmärker vara hos andra rådande, skall med större trygghet kunna låta

sin enskilda förmodan om lagbudets verkliga mening vika för vigten af

den betydelse det större antalet med honom i denna pröfning lika behörige

fattat ur Lagens ord. Under samhällslefnadens rastlöst fortgående utbildning

i nya arter och former af verkningssferer, för hvilkas förvecklingar

och tvisteämnen lagstiftningen ännu icke hunnit gifva tillräckliga rättsbud,

inträder behofvet af den allmänna doktrinens vägledning, dervid det

tillräckliga måttet af förtrolig bekantskap med principerna i främmande

länders lagar och i allmänhet rättsvetenskapens utveckling i sådana länder

naturligtvis kan säkrare vara att förvänta inom den större domarepersonalen,

än inom den trängre begränsade.

Utom det allmänna vilkoret, att icke lagstiftningens skick skall göra

en god lagskipning omöjlig, antyddes i den nu gjorda betraktelsen ett

särskildt vilkor för dess giltighet: det, som afsåg en viss måtta i hela antalet

af domstolens ledamöter. Väl har icke till min kunskap kommit

någon historisk förklaring öfver bevekelsegrunden för det i afseende på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Högsta Domstolen uti 20 och 22 §§ Regeringsformen intagna stadgande,

som positivt förbjuder, att flera än åtta ledamöter på en gång må i pröfningen

af något mål deltaga; men jag bör tro detta förbud hafva en

djupare grund, än endast afsigten att, till undvikande af en för domareembetets

utöfning menlig öfveransträngning för Högsta Domstolens ledamöter

af oafbruten embetsutöfning, tillförsäkra dem möjligheten af någon

årlig, dem emellan alternerande embetsledighct. Ett sådant ordnande, väsendtligen

grundlagdt redan genom bestämningar af minimiantalet af på en

gång dömande ledamöter, hade, synes det mig, icke fordrat den skarpa

formen af ett i sjelfva bestämmandet af högsta instansens organisation

inlagdt förbud mot det större antalet. Till grund för bestämningarne i

denna Regeringsform lades icke lösa hugskott; man har der att upptäcka

djup besinning och klart ändamål. Det vill synas, att motivet för detta

stadgande heintats äfven från en allmän psykologisk grund: från antagandet

af en sådan fallenhet i menniskolynnet i allmänhet, att under vårdnaden

af anförtrodda värf hvarje särskild person för sig, äfven utan någon

derom erinrande egen reflexion, stundligen har starkare känsla af uppfordran

till omtanke för godt utförande af sitt värf, då detta är anförtrodt

honom ensam eller till samverkan med ett litet antal med honom

lika förbundna personer, än då en större mängd personer gemensamt hafva

detta värf. Då en till bepröfvande framstäld idé röner bifall hos en

stor mängd till denna pröfning lika kompetente, ligger måhända genast i

denna gemensamhets stora vidd anledning för hvar och en till en tillförsigt,

som kan minska hans tveksamhet och dermed skärpan i hans kritiska

forskning; och sålunda kan det hända, att från det stora dömande

antalet framgår ett beslut, som icke varit möjligt om den ensamme

tviflaren eller det lilla antalet, i ovetenhet ännu om den yttre verldens

blifvande tanke i ämnet, haft känslan af strängt tvingande nödvändighet

att så djupt och noggrant begrunda frågan, att dermed vore förutsedt,

hvilka inkast mot det blifvande beslutet kunde af den ännu okända främmande

kritiken göras. L fråga om förvaltning af eu större'' samfällighets

angelägenheter må det vara lämpligt, stundom måhända nödvändigt, att

beslutanderätten utöfvas af en talrik personal delegerade. Men icke rimligtvis

kunde det blifva fråga om bildande af en domstol med så stor

personal som t. ex. Stockholms stadsfullmäktige. Om i detta ämne man

vill från den högre synpunkten af sj elfva pligtkänslans verkan flytta tanken

till den drifkraft för det goda, som ligger i medvetandet af det anförtrodda

kallets ansvarighet, dervid man hellre må tala om den moraliska

ansvarigheten inför allmänna omdömet, än om den otvifvelaktigt i allmänhet
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

33

hot svagare garantien i den juridiska ansvarigheten; så lärer det icke kunna

nekas, att om ansvarigheten ligger tunnt utbredd öfver eu stor yta, måste

den på hvarje särskild punkt kännas lättare än om den tätare läge öfver

eu trängre begränsad rymd. Till en i ordets vanliga bemärkelse fåtalig

personal måste en domstol vara inskränkt. Men siffran för detta fåtal

kan en allmän teoretisk regel icke bestämma.

Frågan om det vid Högsta Domstolens organisation antagna högsta

antalet af på eu gång i något mål dömande ledamöter bör, såsom närvarande

lagförslag afser, förändras, är sålunda en lämplighetsfråga, som

endast efter ett tycke kan afgöras. Den angår ett visst förtroende till

Högsta Domstolens ledamöters personliga sinnesart, äfven de nuvarandes.

Jag är då må hända icke lämplig rådgifvare deruti, särdeles under de förhållanden,

hvilka åberopats såsom anledning till lagförslaget. I allt fall

är Högsta Domstolens utlåtande icke för någon ändring af grundlag oundgängligt,

I fortsättning af den förut gjorda allmänna betraktelsen med särskild

tillämpning på förhållandet i Högsta Domstolen, inser jag väl, att man

kunde få höra det inkast, att eu votering med 8 röster emot 8 icke skulle

vara mera tillfredsställande för önskningarne om enhet och stadga i lagskipningen,

än nu eu votering med 4 röster emot 4, — eller, efter det i

verkligheten vanliga ledamotsantalet, med 4 röster emot 3. Men skilnaden

kan för lagstiftningens behof af möjlighet till säker beräkning af nödvändigheten

till lagars förändring eller förtydligande cga stor vigt i så

måtto, att genom pleni-voteringen blefve kändt, huru den lag, hvarom

särskildt kunde vara fråga, uppfattades af Högsta Domstolens verkliga

pluralitet, då deremot, i den nu gällande ordningen, en votering bland 8

— vanligen blott 7 — af de 16 ledamöterna lemnar lagstiftande makten

i ovetenhet, om icke möjligen de 8 eller 9 ledamöterna, som i voteringen

ej deltagit (i förra alternativet hälften och i det senare pluraliteten af

Domstolens personal) hyllar och vill tillämpa just den rättsgrund eller

den lagtydning, som vid voteringen var eu Domstolens skenbara minoritet.

Jag erkänner således för min del, att hänskjutandet till Högsta

Domstolens begge afdelningars samfälda pröfning i sådana fall, som de i

den föreslagna stadgan afsedda, skulle, derest icke i afseende på ledamotspersonalens

antal den antydda betänkligheten mot rubbning af regeln i

22 § Regeringsformen ansåges ligga i vägen, vara eu i sin grund giltig

och i sin beräkneliga verkan nyttig utväg till förekommande af den

ojemnhet i Högsta Domstolens lagskipning, att förut antagen rättsgrundBih.

till Piksd. Prat. 1876 1 Samt. 1 Afd. 4 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

.sats eller lagtydning komme att vika för derifrån skiljaktig mening, i

annan händelse, än att denna senare vore af verkliga flertalet bland

Högsta Domstolens ledamöter antagen och derigenom gåfve anledning till

förväntan att den i sin ordning kunde lända till framtida enhet i lagskipningen,

så länge nemligen den verkligen bibehölle betydenheten att

vara uttryck af flertalets öfvertygelse. Eu varaktighet utöfver denna

gräns bör icke — kan icke — fordras, derest icke, såsom redan är antyda

lagstiftande makten genom hyllning åt prejudikat skulle delvis

och tidtals komma att öfvergå till domaremakten.

Ehuru jag sålunda erkänner och högt värderar de föreslagna fnrfattningarnes

stora och vigtiga ändamål, befrämjandet af den för allmänna

rättstillståndet ytterst angelägna enheten och säkerheten i högsta instansens

rättsskipning, och jag icke kan förbise, att, huru man än må söka

att ordna denna angelägenhet, stora svårigheter alltid måste möta, så att

icke något lagförslag i ämnet torde kunna framstå, som icke skulle i

någon mån gifva ruin för kritikens tviflande inkast; nödgas jag dock

förklara, att, om än all tvekan lemnas å sido i fråga om rubbning af

grundsatsen i 22 § Regeringsformen, jag dock icke kan tillstyrka de

nu framlagda förslagen.

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen af 22 § Regeringsformen,

skulle i detta grundlagsbud qvarstå ett strängt förbud mot domarekallets

samfälda utöfning af flera än åtta ledamöter utom i de »vissa fälb), som

skulle bestämmas genom den föreslagna stadgan.

Denna stadga är uppstäld med enahanda, i sj elfva ordalagen uttryckt

anspråk på matematisk precision i bestämningen af de fall, der

det, soin eljest vore i grundlagen strängt förbjudet, skulle vara icke blott

tillåtet, utan ock så anbefaldt, att ett annat förfarande vore lagstridigt.

Om det beskrifna fallet vore inne, upphörde domstolsafdelningens domsrätt,

och målet kunde lagligen icke afgöras af annan myndighet, än Högsta

Domstolens plenum. Sådan stark vigt måste, efter hvad mig synes,

nödvändigt tillerkännas lagtextens ord »finnes» och »då skall)); de synas

utesluta afl tanke på något ungefär, något på lämplighetsgodtfinnande

tillfälligt beroende. Det blir i afseende på parterna i målet en verklig

rättsfråga: den part, som enligt domstolsafdelningens omröstning skulle i

strid mot gifna prejudikat förlora saken, hade verklig rättighet att fordra

dess öfverlemnande till Högsta Domstolens pleniafgörande.

Min mening med denna erinran åsyftar icke något klander deraf,

att den föreslagna stadgan i denna del sålunda upptager ett rättsbud, icke

gifver rum för något förfarande efter löst godtfinnande: en fråga hvaruti

jag för närvarande icke har anledning att inlåta mig i något yttrande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

Men denna erinran liar vigt i hvad jag här vidare har att anföra om

stadgans tillämpning och följder.

Hvad sålunda, med denna uppfattning af stadgans skarpt befallande

syftning, vidare förekommer till betraktande, är den föreslagna formen för

urskiljande och konstaterande af det faktum, att domstolsafdelningens

gemensamma eller dess pluralitet^ lika förbindande mening i föredraget

mål vore afvikande från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning och att derföre afdelningens

domsrätt upphörde. Förslagets ord »finnes vid omröstning till dom», synas

mig icke tillstädja annan uppfattning, än att härmed betecknades just det

»omröstande till dom''», som i 23 Kap. Rättegångs-balken beskrifves:

eu handling af den ytterliga vigt, att någon fråga icke synes kunna

uppstå om möjlighet att icke dess upptagande i domstolens protokoll

skulle vara en oundgänglig pligt, så länge nemligen icke lagen med den

klaraste ordalydelse gjorde ett särskild! undantag från allmänna regeln.

Jag kan icke anse med domareembetets värdighet och sjelfva statsinrättningens

ständiga behof af allmän aktning och allmänt förtroende

till domaremakten det vara förenligt, att en af domstol i laglig ordning

företagen och fulländad omröstning till dom må af samma domstol,

för någon art af beräkning på möjligheten af motsatt utgång i målet,

till sin verkan förkastas såsom misslyckadt försök till den högsta rättvisans

utöfning: — att dessa dömande ledamöter i domstolen, sedan deras

i omröstningen afgifna och i protokollet upptagna meningar sålunda blifva

gjorda till föremål för den offentliga kritiken, skola i sammanträde

med en annan domarepersonal ånyo afhöra målets föredragning och deltaga

i en öfverläggning, som alltid för hvarje domare måste innebära

ändamålet att han, intilldess han vid omröstningen slutligen sig yttrar,

skall ega att genom begrundande af alla sina kollegers gjorda erinringar

och betraktelser slutligen bestämma sin mening i målet: — att, derest

hos dessa för andra gången i ett och samma mål dömande ledamöter den

förnyade öfverläggningen, genom uppfyllande af sitt ständiga stora ändamål,

haft verkan att gifva förändrad riktning åt deras synsätt i saken

och dennas inre förhållanden eller åt deras uppfattning af lagarnas rätta

tillämplighet i det förevarande fallet eller af rättsgrundsatser att tillämpas

i saknad af beskrifven lag, — en händelse, som visst icke får anses

otänkbar vid den i detta ämne ingående grundförutsättning, att inom

domstolen yppats motsatta meningar, hvilka naturligtvis icke kunna begge

hafva träffat det enda sanna och rätta, och enär äfven i rättsvetenskapen,

såsom i andra föremål för det menskliga tankearbetet, hela lifvet i hvarje

stund är eu skola, icke ett tillstånd af tankens nödvändigt orubbliga stilla
O

a

opaginerad Kontrollera mot PDF

•36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

stående på den ståndpunkt den i någon viss stund intagit, — dessa ledamöter

vid det nya dömandet skola vara försatte i den ställning, att de

icke kunna följa sin då fattade öfvertygelse utan att dermed sjelfva offentligen

uttala förkastelse öfver hvad de sjelfva vid förra omröstningen lika

ärligt och pligttroget utsagt och velat låta i dom utgå såsom uttryck af

det sanna och rätta, — en ställning, som synes mig långt skild från det

tillstånd af själslugn och frihet från alla personligt störande intryck af

yttre tillfälligheter, som för domaren är nödigt och hvilket lagen velat

honom tillförsäkra med sina uti 13 Kap. 1 § Rättegångs-balken gifna,

af tillbörlig grannlagenhetskänsla och psykologisk sanning förestafvade

regler.

Den svåra betänklighet, jag sålunda anfört, synes mig icke kunna

afhjelpas medelst den förändring af den föreslagna lagtexten, att ordet

omröstning blefve utbytt emot ordet öfverläggning. Stadgan skulle ändock

anses tvinga till en sådan redogörelse i domstolens protokoll, som åtminstone

i det närmaste blefve detsamma som berättelsen om en verkstäld

omröstning. Jag har redan erinrat om hela denna domstolsförhandlings

nödvändiga karakter af en rättsfråga, der det fria godtycket icke finge råda,

utan noga och bestämdt måste visas att det vissa fall vore inne, der doinstolsafdelningens

domsrätt lagligen upphörde och Domstolens plenum inträdde

i den af grundlagen eljest strängt vägrade domsrätten för större

antal än åtta personer, — det fall, der den part, som enligt domstolsafdelningens

pluralitets mening skulle vinna saken, beröfvades förmånen

af denna dom och vore hemfallen under möjligheten att vid plenipröfningen

tappa. Om af andra skäl, än sådana, som, i lag ei’kända, kunde

öppet åberopas och i protokollet upptagas samt dermed göras till föremål

för offentlig granskning, den domarepersonal, som fått målet till sitt afgörande

och företagit denna slutliga åtgärd, skulle inhibera förrättningen

och tillkalla andra personer till bestämmande af målets utgång, kunde

allmänna förtroendet till domstolens oväld gå förloradt.

Vidare förekommer svår betänklighet vid den föreslagna stadgans bestämning

om de fall, då hänskjutande till Högsta Domstolens plenum

borde ske. Under fortgående tillämpning af min förutsättning, att stadgan,

sådan den är skrifven, icke får antagas inrymma det fria godtyckets

bestämning i hvarje särskildt fall, efter hvad som för tillfället kunde

tyckas böra få namn af det lämpliga, utan måste anses hafva ändamål

att gifva verkliga regler till skyldigt iakttagande, tror jag mig i denna

lagförslagets hufvudpunkt möta stora svårigheter.

Den tidrymd i det förflutna, inom hvilken prejudikat borde

bemärkas, för iakttagande att icke mot dem stridande domslut på någon
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

37

derå af Högsta Domstolens afdelningar utfölle, är i lagförslaget lemnad

alldeles obegränsad och torde således böra anses utsträckt långt tillbaka,

utöfver mannaminne, ända till år 1789, då en myndighet med det i lagförslaget

anförda namn, Konungens Högsta Domstol, först tillkom. Val

har vårt lagväsende sedan denna aflägsna tidpunkt undergått så väsendtliga

förändringar, att, för tillsynen öfver lagskipningens enhet, jemförelsen med

det fordna möjligen mera sällan kunde behöfva sträckas så långt tillbaka

i tiden; men lagförslaget har i detta ämne en så stark bestämning

för den giltiga tillkomsten af nya domslut, att när det gäller tydning

och tillämpning af ännu qvarstående delar i de vid Högsta Domstolens

första inrättning befintliga lagar och författningar, någon inskränkning

af nu nämnda stora tidrymd icke synes kunna antagas för jemförelsen

med det förflutna vara gjord. Orden: »förut antagen rättsgrundsats eller

tydning» äro ock dunkla i den frågan, om i de fall, der tillförene just

den nu beklagade saknaden af enhet i rättsskipningen varit, så att stridiga

domslut fallit, det fattade nya domslutet måste ställas i den officiela jemförelsen

med dess motsats bland de förutgångna besluten, fastän under senare

tid en motsats till detta sistnämnda utfallit, således ett beslut liknande det

tilläimade nya. Denna dunkelhet skulle ej väcka någon oro, derest ifrågavarande

stadga kunde anses vara gifven i mening, att Högsta Domstolen

egde använda den fria, icke af bokstafsbestämning strängt bundna urskilning,

som komme att åt detta lagbud gifva tillämpning endast då, i

sann inre mening fattadt, stridighet i den senare tidens i praktiken mera

stadgade rättsskipning skulle genom resultatet af någon omröstning på

endera af Högsta Domstolens afdelningar blifva störd. Men — jag har

det redan erinrat och måste här åter upprepa det; denna stadga har

naturen af en undantagslag, der gränsbestämningarne måste antagas vara

skarpt afmätta och måste noggrant iakttagas för att icke störa någondera

partens lagliga rätt. Jag vågar förutsäga såsom säkert, att, om den nu

omtalade friare tydningen af stadgan skulle inom Högsta Domstolen söka

att i förefallande praktik göra sig gällande, skall den icke få framgång

annorlunda, än just genom den så illa anskrifna metoden af omröstning.

Måhända — och hvarför skulle icke misstroendet få i sina förutsättningar

sträcka sig så långt? — skulle domstolens begge afdelningar stanna emot

hvarandra i motsatta voteringsresultat i frågor om rätta sättet att använda

det nya botemedlet mot — saknad af enhet i rättsskipningen.

Enligt samma stränga uppfattning af den föreslagna stadgans

legislativa natur och ändamål får jag icke stanna i någon tvekan vid

besvarandet af den frågan: huru skola domstolsafdelningens ledamöter få

veta, om det tillärnade nya ..beslutet, vore stridande mot rättsgrundsatser

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

eller lagtydning i gifna prejudikat? Dessa ledamöter måste sjelfva,

alla samfäld!, och hvar och en i synnerhet, söka att, så långt det kan

ligga inom deras förmåga, förskaffa sig detta för embetsutöfningen erforderliga

vetande. Hvarje ofullständighet deruti vore för dem eu brist

i duglighet för embetet. På slumpens tillfälliga skickelse kan det väl

icke fa ensamt bero, om såsom Kongl. Maj:ts domar skola utgå sådana

yttranden, som, derest inom Domstolen funnes minne och vetskap om

hvad densamma sjelf tillförene gjort, icke hade kunnat få annan verkan,

ån att hänskjuta det handlagda målet till en i personalen förändrad myndighets

behandling och afdömande. Sådan kraft och verkan tror jag

verkligen ligga i ordet »skall» uti den föreslagna stadgans första moment;

cell just det ändamål, för hvilket detta lagförslag tillkommit, beredandet

af enhet i rättsskipningen, tyckes icke tillstädja den tanke, att stadgans

tillämpning skulle. vara att påräkna endast då händelsen så fogade, att

kunskap om prejudikaten vid tillfället förefunnes, utan att domstclsledamöterna

skulle hafva någon mer eller mindre omfattande

forskning efter sådana prejudikat sig såsom embetspligt positivt åliggande.

För kunskapen om prejudikat, som gifvas under tiden efter

den föreslagna lagens tillkomst, blefve, såsom jag tror, tillbörligen ordnadt

genom det tillika föreslagna tillägget vid instruktionen för Nedre

Justitie-revisionen; men kunskapen om hela den förutgångna tidens prejudikat?

Väl skulle Högsta Domstolens ledamöter veta sig vara fria

från juridiskt ansvar i de händelser, då prejudikat varit för dem okända

och derföre icke kommit att föranleda stadgans tillämpning; och likaledes

antager jag, att Kongl. Majrts sålunda tillkomna domar, fastän efteråt

upptäckta stridiga prejudikat blefvo åberopade, icke skulle förlora sin

giltighet och på tappande partens resningsansökning upprifvas, utan förblifva

bestående — såsom offentliga beklagansvärda uppenbarelser af det

högsta domareembetets otillförlitlighet i kunskapen om händelser i dess

egna förflutna verksamhet, samt under tyst och hemligt beklagande af

domstolens ledamöter, att de icke i rätt tid egt den kunskap som efteråt,

för sent, dem erbjudits. Men tung ansvarighet skulle Högsta Domstolens

ledamöter vara underkastade inför det det offentliga moraliska tillräknandet

— ett godtyckets tribunal, hvars domar kunde hos månget känsligare

sinne blifva smärtande, om de sammanstämde med sjelfförebråelsen för

uraktlåten tillräcklig forskning i svenska rättsskipningens annaler. Huru

otillräcklig en sådan forskning för så stor tidrymd skulle blifva, är lätt

att inse. Forskaren skulle nästan förgäfves öda tid och krafter, som behöfvas

för domarekallets mera egentliga och väsendtliga fordringar. Under

det han som mest sysselsätter sig med studiet af något visst års rätts
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 10.

förhandlingar i Högsta Domstolen, påkommer ett domarevärf, der denne

flitige forskare låter utgå eu af Domstolens ena afdelning besluten dom,

som uppenbart strider emot prejudikat under året näst efter det, i hvars

handlingar studiet senast skedde. Och sedan, då upptäckt härom göres,

måste den samvetsgranne domaren åtnöjas med den juridiska ansvarsfriheten

för det begångna felet. Icke alla lynnen kunna tillfredsställas

med eu tröst af denna art.

Icke torde det böra påräknas, att parterna skola anvisa tillvarelsen

af de prejudikat, hvilkas kännedom kunde behöfvas för att bestämma

målets slutliga behandlingssätt, och att hvardera parten eljest finge skylla

sig sjelf för följden af bristande kännedom om dessa prejudikat. Det

är statens sak, icke parternas, att konstruera domstolen. I allt fåll vore

det val icke att förvänta, att den part, som söker att vinna sin sak i

strid mot principen i befintligt, men för domstolen obekant prejudikat,

skall gerna yppa hvad i detta hänseende är eu hemlighet både för hans

vederpart och för domstolen. På denna väg lärer icke något ädelmodigt

i från de för enhet i rättsskipningen vara att söka.

Jag betviflar icke, att ju de sålunda anförda betänkligheter varit

noga bemärkta och med all af ämnets stora betydenhet påkallad sorgfällighet

vägda, då förslaget uppgjordes. Det rättsskipningens skick, som

föranledt detta förslag, torde hafva skådats så mörkt, att icke eris betänkligheter

af denna art ansetts böra ligga i vägen. Och dervid har förslaget,

såsom det vill synas, utgått från eu förutsättning, att begagnandet

af den blifvande möjligheten till hela domstolspersonalens samfälda utöfning

af domarekallet, för beredande af enhet i lagskipningen, der denna

enhet någon gång genom en domstolsafdelnings tillernade beslut kunde

störas, måste hos Högsta Domstolen manas fram genom ett mekaniskt

regeltvång, till ett undantagsförfarande i afseende på den dömande personalens

sammansättning. Då detta utfinnande af tvångsregler skulle ske

utan rubbning af den förut stadgade ordning i domstolsledamöternas

tjenstgöringstid, har problemet blifvit särdeles svårlöst. Sålunda har man

kommit derhän, att svenska statsförfattningen — Regeringsformen och dess

bihang, de begge stadgarne — skulle i sitt högtidliga program för rättvisans

högsta utöfning hos konungamakten öppet förklara, att eu tendens

till sjuklighet funnes i denna utöfning af konungens domsrätt, genom

brist på enhet i rättsskipningen: att derföre under hälften af hvarje år

och ett par veckor dertill vore för alla arter af förekommande rättsfrågor,

med ett i följd af högsta instansens organisation nödvändigt undantag af

de från krigsdomstol fullföljda mål, genom eu exceptionel regel anstaltadt

till iakttagande och bevarande af rättskipningens enhet och stadga, dock

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 10.

med uppoffring sannolikt mången gång af förut möjlig skyndsamhet i

rättstvisternas afgörande, — men att under återstoden af året, fem månader

och något derutöfver, måste för en del rättsfrågor, i anseende till behofvet

af skyndsamhet i deras afgörande, möjlighet leinnas öppen att rättsskipningen

i högsta instansen blefve osäker och haltande, så att domar

då kunde komma att utfärdas, hvilka under annan årstid icke skulle hafva

kunnat få giltighet.

I sanning ett sorgligt program för utöfningen af den till sjelfva

konungamaktens funktioner hänförda högsta rättsskipningen. Dock —

jag får icke förgäta, att det är från resultaterna af Högsta Domstolens

förflutna verksamhet eu tvingande anledning till detta program skall hafva

framgått. Det är ock derföre jag vid detta tillfälle icke bör yttra mig

vidsträcktare, än i fråga om det i förslagen beskrifna regeltvångets möjlighet

och dess förmåga att rätt verka för sitt uppgifva ändamål. Och jag har

för min del derom afgifvit mitt afstyrkande yttrande.

Beträffande det ifrågasatta tillägget vid instruktionen för Nedre

Justitie-revisionen, tror jag detsamma afse ett under alla förhållanden nyttigt

företag, nyttigt äfven om den nu föreslagna stadgan icke skulle blifva

såsom lag antagen. Dock synes det mig, att åt minnesböckerna icke bör

gifvas högre betydenhet än såsom i och för sig med sina egna register

utgörande offleiela utförligare Register, med hvilkas ledning den säkraste

kännedomen af de deruti anförda rättsfall skulle sökas i de rätta urkunderna,

Högsta Domstolens protokoll och, om det ytterligare erfordras, de

i Justitie-revisions-expeditionen eller i Riksarkivet förvarade akterna. Det

är väl bekant, att mycken svårighet kan möta företaget att ur ett afdömdt

konkret rättsfall, med alla dess ofta på sjelfva rättsfrågans säkra bestämning

inverkande och stundom derför alldeles likgiltiga omständigheter

och biomständigheter, med säkerhet i sammanträngd form framställa den

rättsgrundsats eller den lagtydning, som skulle utgöra ett för framtiden

upplysande prejudikat. 1 allmänhet är det icke så alldeles lätt sak att

rätt urskilja, om ett domstolsbeslut verkligen har naturen af prejudikat

för ett sednare mål af skenbart lika beskaffenhet med det förut afgjord a;

och det torde vara ovisst, om icke i många fall, der man beklagat sig

öfver stridighet emellan Högsta Domstolens beslut i särskilda mål, orsaken

må vara att finna i oriktig förutsättning af full likhet emellan de

särskilda rättsfall, i hvilka man gjort sammanställande jemförelse. Stundom

kan eu till utseendet obetydlig omständighet i ett mål hafva inför

den ene domarens omdöme varit så bestämmande i rättsfallets konstruktion

och för tillämpningen af eu rättsprincip, att han just derföre blifvit

ense

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

ense med annan domare, från hvars mening han åter måste afvika i

annat mål, der just denna omständighet i species facti saknas. I en

»minnesbok», som aldrig tages för annat än en anvisning till urkunderna,

kunde tillräckligt ändamålsenliga anteckningar göras af de i förslaget uppgifva

embetsman, protokollssekreteraren och föredraganden. Skall åter

minnesboken vara en urkund af högre officiel vigt och betydenhet, så att

dess innehåll skall justeras inför Högsta Domstolen, som då blefve för de

sammanträngda berättelsernas fulla säkerhet ansvarig, och minnesboken

kunde — såsom otvifvelaktigt stode hvar man fritt, — af trycket utgifva

såsom Högsta Domstolens verk, är det min fulla öfvertygelse, att

dessa justeringsoperationer inför de sju ledamöterna skulle bli ganska

brydsamma och tidsödande) och i de händelser, då ombyte af tjenstgörande

ledamotspersonal inträffade innan justering af minnesboken för de

senast afgjorda målen hunnit ske, hvilket arbete väl svårligen kan af föredraganden

under pågående föredragningsvecka påräknas, vore uppehåll

och oreda i justeringen att förutse. Jag tillstyrker derför, att förslagets

slutord, som afse justeringen inför Högsta Domstolen, må uteslutas, hvarigenom

tillika skulle undvikas det måhända icke så alldeles lämpliga deruti,

att ett Högsta Domstolens embetsåliggande blefve beskrifvet och påbjudet

genom tillägg vid en för särskilt, embetsverk meddelad instruktion,

hvilken icke såsom lag blifvit offentligen kungjord, utan endast medelst

ett till nämnda embetsverk öfverlemnadt originalexemplar är vorden till

efterrättelse anbefalld.»

Justitierådet Quensel: »Ökad dogmatiskt giltighet åt Högsta Domstolens

beslut är ej gagnelig för sjelfständig utveckling på lagskipningens

område och jag anser derför och jemväl i anseende till den föreslagna

lagens exceptionela natur nödigt, att dess verkningar ej sträckas längre,

än ändamålet, att, så vidt möjligt är, förekomma domar med stridigt innehåll

från Högsta Domstolen, oundgängligen erfordrar. I öfverensstämmelse

härmed bör, enligt min tanke, den ifrågasatta pleni-behandlingen

omfatta endast den fråga, der kollision befaras, så att, om flera frågor

förekomma i samma mål, afdelningen afdömer de öfriga. Blefve derjemte

närmare bestämdt, att afdelningens beslut om öfverlemnande till plenum

ej får af detta häfvas och större frihet inrymd åt Högsta Domstolen att

förordna om anteckningarne i minnesböekerna, vore jag med formen i öfrig!

af de föreslagna stadgandena tillfredsställd, men har ingenting att

invända deremot, att större precision i uttrycken införes i den mån framställda

anmärkningar må finnas dertill föranleda.

Då offentliga förhandlingar visa, att frågan om afhjelpande af de

brister, hvilkas bjertast framträdande följder gifvit upphof till förslagen,

Bih. till Bifcsd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Åfd. 4 Haft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

ådragit sig uppmärksamhet hos så väl Justitieombudsmannen som Riksdagen

och Regeringen, synes mig undersökning vid detta tillfälle om

orsakerna till samma brister och medlen deremot ej vara påkallad. Deremot

vill jag uttala mig i ett ämne, som dermed står i ett visst sammanhang

och som jag ofta öfverläggningsvis bragt å bane jag menar

den riktning behandlingen af lagärenden på senare åren tagit. Arbetet

dermed företages hufvudsakligen af hvarje ledamot alldeles enskildt. Resultatet

blifver vanligen flera yttranden, ofta, såsom i förevarande fall,

lika många som ledamöter. Saramanjemkning deraf är sällan möjlig och

dessa yttranden, upptagna under omröstnings form i protokollet, som aflemnas

till svar å remissen, visa väl sju Justitieråds individuela åsigter,

men utgöra icke frukt af Högsta Domstolens kollektiva verksamhet eller

ett sådant Högsta Domstolens utlåtande till ledning vid lagstiftningsarbetet,

som grundlagen synes hafva åsyftat.»

In fidem

E. G. Hjertberg.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott den 19 Februari 1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Berg,

Wennerberg,

Friherre Älströmer,

Weidenliielm,

Loven,

Friherre Akerliielm,

Friherre von Otter.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att sedan, på

sätt protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 13 sistlidne

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

November utvisar, Kong!. Maj:t i nåder förordnat, att Högsta Domstolens

utlåtande skulle infordras öfver uppgjorda förslag dels till tillägg vid 22 §

Regeringsformen, dels till Stadga angående måls handläggning i vissa fall

af Högsta Domstolens afdelningar samfäldt och dels till tillägg till Instruktionen

för Nedre Justitie-revisionen, så hade Högsta Domstolen genom

protokoll den 28 nästlidne månad sådant utlåtande afgifvit.

Efter att hafva redogjort för Högsta Domstolens tillkännagifna

tankar i ämnet, anförde Hans Excellens:

»Den stora meningsskiljaktigheten bland Högsta Domstolens i förslagens

granskning deltagande ledamöter visar otvetydigt svårigheten att

på ett tillfredställande sätt lagstifta i ämnet; men denna svårighet hör

till dem, som fordra att öfvervinnas och hvilka låta hvarje misslyckadt

försök dertill endast tjena såsom uppslag till ett nytt. Flertalet af Högsta

Domstolens förenämnde ledamöter synes antaga, att lagskipningens

öfverklagade brist på stadga och enhet bör i främsta rummet, om icke

uteslutande, tillskrifväs den positiva rättens brist på öfverensstämmelse,

sammanhang och klarhet och således skulle genom sjelfva lagstiftningens

förbättrande naturligast afhjelpas. Ett sådant antagande förutsätter likväl

ett jurisprudensens beroende af lagstiftningen, som är alldeles oförenligt

icke allenast med romerska rättsutvecklingen, i synnerhet före

Alexander Severi tid, utan ock med nyare rättsförfattningar, t. ex. våra

grannländer Norges och Danmarks eller de Storbritanniska rikenas, i hvilka

en fast och högt utbildad jurisprudens stöder och sammanhåller en positiv

rätt af ingalunda större fullkomlighet än Sveriges. Att å andra

sidan den positiva rättens systematiska uppställning icke utestänger behofvet

af andra åtgärder för ernåendet af stadga i lagskipningen har

visat sig i åtskilliga tyska stater, t. ex. Preussen, der behofvet af sådan

stadga för längesedan föranledt föreskrifter för rikets högsta domstol att

in pleno afgöra inom densamma stridiga rättsfrågor. Men när icke i

främmande länder lagstiftningens brister utgjort hinder för enhet i lagskipningen

och ej heller någon uppställning eller affattning af rättsbuden

funnits tillräcklig att förekomma osäker och vacklande tillämpning

af desamma, torde en föreställning att ensamt i vårt land förhållandet

kunde i samma hänseenden vara motsatt, böra anses hvila på för mycket

osäker grund att erkännas såsom riktig.

Att dermed frånkänna lagstiftningen all skuld till lagskipningens

vacklande och jurisprudensens låga ståndpunkt i Sverige kan emellertid

så mycket mindre vara min mening, som jag tillförene sökt ådagalägga

att grundlagens förbud för flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter

att på en gång deltaga i pröfningen af något mål motarbetar lag
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kong!.

skipningens naturliga sträfvan till enhet, hvilken betingas af sådan enhet

i högsta instansen. . Mot ett mer eller mindre vilkorligt upphäfvande af

detta förbud har icke heller, så vidt jag funnit, någon betänklighet i

Högsta Domstolen förekommit, utan är det mot den ifrågasatta stadgan

angående måls handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar

samfäld!, äfvensom mot det i sammanhang dermed ifrågasatta tillägget

till Nedre Justitie-revisionens instruktion anmärkningarne inom Högsta

Domstolen egentligen blifvit riktade.

I afseende å dessa anmärkningar företer sig en sådan meningsbrytning,

att det skulle vara ett vanskligt företag att söka derutur framdraga

Högsta Domstolens åsigt angående flertalet af de frågor, hvilkas

besvarande anmärkarnes särskilda yttranden kunde påkalla, och efter

mitt förmenande äro icke de hvarandra delvis motsägande meningarne

af beskaffenhet att föranleda väsendtliga ändringar i förslagen. Den af

vissa ledamöter i Högsta Domstolen förordade ändringen, att Högsta Domstolen

in pleno skulle fastställa abstrakta rättssatser och afgifva lagtolkningar,

icke med allmängiltighet, utan endast till efterrättelse för Högst9.

Domstolens afdelningar vid afdömandet af särskilda mål, synes mig

lika oförenlig med grundlagens bestämning af lagstiftningsrätten som

med allmänna lagens förpligtelse för domaren att döma efter lag och

laga stadgar. Faran att de fullföljda målens hänskjutande till Högsta

Domstolens plenum kunde menligt inverka på Domstolens öfriga göromål

förlorar all betydelse, om den mätes efter antalet af hittills inträffade

fall, der stridiga rättsåsigter af beskaffenhet att påkalla målens berörda

behandling sökt göra sig gällande. För den yttrade betänkligheten, att

af Högsta Domstolens afdelningar fattade beslut om måls hänskjutande

till plenum kunna af Högsta Domstolen in pleno höfvas, lemnar icke,

efter min tanke, den till Högsta Domstolens utlåtande remitterade stadgan

den ringaste grund, då den icke tillagt Högsta Domstolen in pleno

någon domsrätt öfver de, hvar inom kretsen för sin verksamhet, med

Högsta Domstolens rätt beslutande afdelningarne. Några af de granskande

ledamöterne hafva skildrat svårigheter och förvecklingar, som efter

deras förmenande skulle uppkomma derigenom att domstolsafdelningens

beslut om ett måls öfverlemnande till plenum borde föregås af en

till protokoll tagen omröstning till dom; men inprotokolleringen af meningar

i hufvudsaken, yttrade vid en omröstning, som endast föranledde

målets öfverlemnande till plenum och således i öfrigt till all rättsverkan

förfölle, vore lika litet behöflig som den i stadgan omförmäles, och

de skildrade svårigheterna och förvecklingarne borde lika litet föranledas

af den föreslagna anordningen, som de hittills föranledts af det för

f -

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 10.

måls afgörande af fyra ledamöter stadgade vilkoret att alla skola vara

om slutet ense, hvilket blott genom en förberedande omröstning till dom

kan lagligen utrönas. Temligen öfverflödigt synes mig oek det af

åtskilliga ledamöter yrkade förtydligandet af förskriften att, då den mening,

om hvilken alla på en afdelning sig förena eller som för de flestas hållas

bör, finnes afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats

eller tydning af lag eller författning, målet skall afdömas af Högsta

Domstolens båda afdelningar samfäldt. En rättsgrundsats eller lagtolkning

är nemligen icke att anse såsom antagen längre än till dess

densamma blifvit bevisligen förkastad, och då ingen lag får anses fordra

det omöjliga, vore det en uppenbart oriktig tydning af stadgan att

deruti inlägga anspråket på att Högsta Domstolens ledamöter skulle ex

nobili officio känna hvarje lagtolkning eller rättsuppfattning, som under

förflutna tider blifvit i Högsta Domstolens beslut med större eller mindre

tydlighet uttryckt. Stadgan ställer icke nya fordringar på domarens

kunskapsförmåga utan anvisar för uppgifvet fall hans görande och

låtande med den kunskap han har. Oaktadt sakegare och sakförare förmodligen

icke underlåta att framdraga alla för dem tillgängliga prejudikater,

är det likväl ganska sannolikt att, till en början och innan

Högsta Domstolens minnesböcker hunnit ernå större fullständighet, skulle

icke sällan inträffa, att en afdelning i saknad af kännedom om ett visst

prejudikat antingen hänskjöte till plenum ett mål, som, i händelse prejudikatet

varit för afdelningen bekant, skolat derstädes afdömas, eller

ock sjelf afgjorde ett mål, som den med kännedom om prejudikatet bort

öfverlemna till plenum. Intetdera kunde dock med fog läggas Högsta

Domstolens ledamöter till last. Dessutom finge i förra fallet ingen skada

antagas hafva skett, och i senare fallet vore den ej någon annan än den,

för hvilken man är utsatt i hvarje mål, som enligt gällande rättegångsordning

afdömes efter en af flertalet på någon afdelning, men af fåtalet

inom Högsta Domstolen omfattad rättsäsigt. En olägenhet, som ej kan

undvikas, är i allt fall icke något skäl till förkastande af en fördel, som

kan vinnas.

I afseende slutligen å de mot föreslagna tillägget till Nedre Justitierevisionens

instruktion framställda anmårkningarne om olämpligheten

att genom ett dylikt administrativt förordnande meddela föreskrift om

Högsta Domstolens justeringskyldighet samt att åt minnesboksanteckningarne

gifva den ifrågasatta utsträckningen, tillåter jag mig att i underdånighet

erinra, beträffande den förra anmärkningen, att den föreslagna

bestämmelsen om minnesboksanteckningarnes justering är af likartad beskaffenhet

med många föreskrifter i de allmänna domstolarnes, i admi
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10,

nistrativ väg utfärdade arbetsordningar; att den visserligen kunde, men

alldeles icke i följd af sin beskaffenhet behöfde tilldelas någon särskild

egenskap derföre att den an gin ge Högsta Domstolen; att om, såsom en

ledamot derstädes invändt, minnesboksanteckningen blefve genom Högsta

Domstolens justering att anses såsom en förklaring af den föregående

domen, vore icke derigenom anteckningens värde eller nytta minskad;

samt att för den ifrågavarande bestämmelsen, så vida den eljest tinnes

tjenlig och ej tillägges egenskapen af civil lag, någon lämpligare plats

än den i Nedre Revisionens instruktion icke kunnat anvisas. Hvad åter

den klandrade utsträckningen af anteckningen i miunesböckerna angår,

må inedgifvas att dessa anteckningar, i händelse af mycken meningsskiljaktighet

inom Högsta Domstolen, kunna i tidens längd växa till ett besvärligt

omfång: men, när detta tänkbara förhållande inträffar, bör en

förändrad föreskrift kunna utan svårighet meddelas, och den nytta, hvilken

anteckningen under tiden medfört, torde vida öfverväga den olägenhet,

som varit dermed förenad.

Utan att dela de af flertalet bland Högsta Domstolens granskande

ledamöter yttrade betänkligheter mot den förslagna anordningen, nekar

jag icke att den är ofullkomlig, men tror att de motförslag särskilda

ledamöter af Högsta Domstolen framställt äro mindre antagliga; att verkliga

förbättringar åstadkommas säkrast med ledning af erfarenheten, och

alt en ofullkomlig reglementering för rikets högsta domstol bör bedömas

ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa. Att näppeligen

någon kommer att synas tillfredsställande kan i viss mån slutas

deraf, att intetdera af de i Högsta Domstolen framställda motförslagen

blifvit af två ledamöter biträdt.

Emellertid och då tills vidare får anses ostridigt, att lagstiftningens

första åtgärd för befrämjandet af enhet i högsta instansens lagskipning

måste vara den, att undanrödja hindren för Högsta Domstolen att

sjelf åstadkomma sådan enhet, och för detta ändamål erfordras i främsta

rummet eu grundlagsändring, kan frågan om deraf beroende ytterligare

anordningar väl belysa den väg, till hvilken samma ändring leder, men

icke förr än framdeles blifva föremål för lagstiftningens afgörande; och

som flertalet af Högsta Domstolens ledamöter ingenting haft att mot den

föreslagna grundlagsändringens affattning invända, hemställer jag i underdånighet,

att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att antaga

följande lydelse af Regeringsformens 22 §: »Uti Högsta Domstolen

kunna ringare mål pröfvas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock åt

Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. (Ifver vigtigare saker skola

minst Sju döma. Ej må derå än Åtta ledamöter på en gång i pröfnin
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kong!. Maj:ta Nåd. Proposition No 10.

gen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes förordnas i den

ordning 87 § 1 mom. stadgar.»

Hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda

hemställt behagade, uppå tillstyrkan af Statsrådets

öfrige ledamöter, Hans Maj:t Konungen i nåder

bifalla; och skulle i följd deraf till Riksdagen aflåtas

nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott

Fredagen den 14 Januari 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,

Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Loven,

Friherre von Otter,

Forssell,

Justitieråden: Huss,

Hernmarck.

Herr Justitie-statsministern erinrade, att, på sätt protokollet öfver

Justitie-departements-ärenden för den 13 November 1874 utvisar, dåvarande

Justitie-statsministern, i ändamål att afhjelpa den redan för längre

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

tid tillbaka anmärkta brist på enhet i Högsta Domstolens beslut, framlagt

särskilda förslag, dels till sådan ändring af 22 § Regeringsformen, att

efter det deruti förekommande stadgandet, att ej flere än åtta af Högsta

Domstolens ledamöter Ange på en gång i pröfningen af något mål deltaga,

skulle tilläggas orden: »der ej för vissa fall annorledes förordnas i

den ordning 87 § 1 mom. stadgar», dels till stadga angående måls handläggning

i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäldt och dels

till tillägg till instruktionen för Nedre Justitie-revisionen;

samt att, sedan Högsta Domstolen den 28 Januari 1875 afgifvit

infordradt underdånigt utlåtande öfver berörda förslag, Kongl. Maj:t den

19 nästpåföljande Februari till Riksdagen aflåtit nådig proposition om

den ändring af 22 § i Regeringsformen, som ofvan blifvit omförmäld.

Efter att hafva redogjort för innehållet af det i förenämnda statsrådsprotokoll

intagna förslag till stadga äfvensom för de af Högsta Domstolens

ledamöter i ämnet afgifna yttranden, anförde Herr Justitie-statsministern:
»De

inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar synas mig

böra föranleda till en jemkning i det af min företrädare i embetet framlagda

lagförslag i ämnet. I den Kongl. proposition, som vid sista riksdagen

frainstäldes, angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen,

anfördes till grund för den ifrågasatta nya lagstiftningen,

att orsaken till den anmärkta bristen på enhet i högsta instansens beslut

med orätt lades Högsta Domstolen till last, så länge lagstiftningen, i

stället att understödja lagskipningens naturliga sträfvan efter enhet, motverkade

den genom uppstälda hinder för Högsta Domstolen att vid uppkommen

meningsskiljaktighet göra gällande den rättsåsigt, som omfattades

af flertalet bland domstolens ledamöter, samt att syftemålet med

upphäfvandet af dessa hinder vore att bereda en utväg för Högsta Domstolen

att sjelf åstadkomma enhet i dess rättstolkning. Instämmande såväl

häruti som i de af förre Justitie-statsministern jemväl anförda orden:

»att en ofullkomlig reglementering för rikets Högsta Domstol bör bedömas

ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa», anser

jag den af grundlagsförändringen i 22 § Regeringsformen påkallade stadgan

icke behöfva innehålla mera än ett bestämmande af de fall, då det

är Högsta Domstolens båda afdelningar medgifvet att träda tillsammans

för att samfäldt döma. Men det förslag, hvaröfver Högsta Domstolens

yttrande är infordradt, stadgar derutöfver eu skyldighet för afdelningarne

att i dessa fall skjuta målet till samfäldt afgörande. Skilnaden emellan

en rättighet och en skyldighet finner jag visserligen icke i detta fall väsendtlig,

för så vidt stadgandet afser Högsta Domstolens egna ledamöter,

ty

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

49

ty jag föreställer mig, att de i hvarje fall skola anse sig moraliskt förpligta^

att begagna en dem gifven rättighet att söka åstadkomma enhet

i rättskipningen, derest icke öfvervägande skäl tala emot en dylik åtgärd.

Men likasom det funnits nödigt att i sjelfva stadgan göra undantag för

mål, som angå häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordra

skyndsamt afgörande, så kunna andra mål förekomma, uti hvilka skyndsamhet

är af lika stor vigt, så att undantag äfven för dem vore påkalladt.

Ännu vigtigare anser jag likväl, att icke stadgandet må kunna

anses medföra någon juridisk rätt för parterne att få ett mål afdömdt af

båda afdelningarne samfäldt. Inom Högsta Domstolen har uppmärksamheten

blifvit fästad dels på svårigheten i många fall att med säkerhet

urskilja, huruvida ett ifrågasatt beslut verkligen afviker från den rättsåsigt,

som Högsta Domstolen i ett föregående fall tillämpat, eller om i

någotdera af de rättsfall, som med hvarandra jemföras, sådana omständigheter

förekomma, att i följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande,

dock icke kunna såsom likartade anses; och dels derpå,

att då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdelningen icke kunna

ega kännedom om alla de beslut, som å den andra afdelningen fattas,

och det ännu mindre är för Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva

fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af

Högsta Domstolen meddelade, så kunde lätt inträffa, att på en afdelning

komme att afgöras ett mål, som, om ett föregående derifrån afvikande

beslut varit för afdelningen kändt, hade bort hänskjutas till plenum.

Tappande parter skulle i dylika fall sannolikt komma att anse sig förnärmade

i sin lagliga rätt; och detta synes mig kunna förekommas, utan

att någon olägenhet uppstår, derigenom att stadgandet om vissa måls

hänskjutande till plenum icke göres till ett ovilkorligt påbud. I sådan

syftning har jag omskrifvit det förra förslaget och dervid jemväl till förtydligande

gjort några andra redaktionsförändringar, föranledda åf Högsta

Domstolens anmärkningar. Hvad angår det ifrågasatta tillägget i instruktionen

för Nedre Justitie-revisionen angående förandet af en minnesbok

till upplysning om de af Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundsatser,

så finner äfven jag en sådan åtgärd lämplig, men har icke ansett nödigt

att nu afgifva förslag till slutlig formulering af den föreskrift, som i ämnet

kan böra utfärdas, då densamma icke behöfver hänskjutas till Riksdagens

pröfning.

På grund af det nu anförda, hemställer jag, att Eders Kongl.

Maj:t, under förutsättning, att förenämnda hos Riksdagen nu hvilande

förslag om ett tillägg till 22 § Regeringsformen varder slutligen antaget,

täckes föreslå Riksdagen att jemväl antaga en så lydande

Bih. till Piksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Af cl. 4 Höft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols

afdelningar samfäldt.

WI OSCAR etc. göre veterligt det WI, med Riksdagen, funnit godt

förordna:

. Mom. 1.

Finner någon af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning

till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats

eller lagtolkning, som förut varit af Högsta Domstolen antagen; då må

afdelningen förordna, att målet skall af Högsta Domstolens båda afdelningar

samfäldt afdömas; och böra, der laga hinder icke möter, alla Justitieråden

i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra

stridande åsigter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika

tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan föreskrifvet

är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den rådande

meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är afser ej mål, som från

krigsdoinstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,

der sådant mål förekommer å tid, då blott eu afdelning af Högsta

Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår, innan båda afdelningarne

kunna sammanträda.

Justitierådet Uernmarck yttrade: »Det kan ej förnekas, att lösningen

af föreliggande lagstiftningsfråga är förenad med stora svårigheter.

Giltiga anmärkningar kunna nemligen framställas, ehvad åt föreskriften

om måls hänskjutande i vissa fall från Högsta Domstolens afdelning till

dess plenum gifves karakteren af eu ovilkorlig regel, eller samma föreskrift

kommer att innefatta allenast ett medgifvande för afdelningen att,

efter de i hvarje särskildt rättsfall sig företeende omständigheter, förordna

om dess afgörande af begge afdelningarne samfäldt. Vid valet emellan

dessa alternativer bör, efter mitt förmenande, företrädet gifvas åt det

senare, emot hvilket minsta betänkligheter möta. Ej nog med att enligt

det förra alternativet, såsom Hans Excellens Herr Justitie-statsministern

äfven erinrat, parterne skulle erhålla eu juridisk rätt att få målet afdömdt

af plenum samt att förthy en underlåtenhet deraf antagligen blefve,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Öl

oaktadt afdelningens ledamöter uppbjudit hvad i deras förmåga stått för

att åt målet gifva en lagenlig behandling, stämplad såsom uppenbart

rättegångsfel: det måste häraf äfven blifva en följd, att den högsta domaremaktens

anseende småningom undergräfves och nedsättes, och tvifvelaktigt

är, huruvida den menliga verkan, lagen sålunda åstadkommit, sedermera

kunde genom densammas upphäfvande eller modifierande utplånas. Det

vill dessutom förefalla mig som om, då fråga nu är att inom vår rättskipning

införa en ny, efter utländskt mönster bildad anordning, det vore

mest öfverensstämmmande med den varsamhet, lagstiftaren alltid bör

iakttaga, att icke göra föreskrifterna om denna anordnings tillämpande

mera ovilkorligt bindande, än för handen varande förhållanden bestämdt

kräfva. Den pröfnings- och beslutande rätt, som i slikt fall måste uppdragas

åt rättskipningens organer, skulle här utöfvas af dem, hvilka fått

sig anförtrodt det ansvarsfulla kallet att döma Konungens dom, och hos

dem torde väl icke få befaras en sådan pligtförgätenhet, att de skulle i

sin embetsverksamhet handla i strid emot andan och syftemålet i den

lag, hvilken är dem gifven till rättesnöre. Tilltror man icke Högsta

Domstolens ledamöter att handhafva ifrågavarande rättsärenden med den

samvetsgrannhet, oveld och urskilning, hvartill de genom domareeden

äro förpligtade; så skall man ock förgäfves bereda garantier för en god

lagskipning af högsta instansen medelst ett strängt reglementariskt stadgande.

På grund af det nu anförda och med instämmande för öfrigt uti

hvad af Hans Excellens blifvit yttradt, tillstyrker jag i underdånighet bifall

till den af honom gjorda hemställan.»

Justitierådet fluss åter utlät sig: »Det af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern

nu upplästa lagförslag skiljer sig uti eu efter min

åsigt högst väsentlig omständighet från det förslag till författning i samma

ämne, som, till följd af nådig remiss, den 28 Januari sistlidna år utgjorde

föremål för Högsta Domstolens granskning. Detta senare förslag uppstälde

såsom bestämd regel, att då på någondera af Högsta Domstolens

afdelningar i ett föredraget mål vissa uppgifna förhållanden inträffade,

målet ovilkorligen skulle öfverlemnas till afdömande af Högsta Domstolens

begge afdelningar samfäldt, hvaremot, enligt nu förevarande förslag,

det under enahanda förhållanden komrrie att bero på afdelningen, huruvida

den funne skäligt och lämpligt att förordna om målets hänskjutande

till Högsta Domstolens plenum. Denna skiljaktighet mellan förslagen anser

jag för min del vara af den stora vigt och djupt ingripande betydelse,

att jag, som vill deltagandet i granskningen af det remitterade

förslaget ansåg mig böra hufvudsakligen förorda detsamma, såsom anvi
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o JO.

sande en utväg, hvarigenom den ofta öfverklagade olägenheten af stundom

förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar, som utgå

från Högsta Domstolen, kunde åtminstone i någon mån förebyggas, likväl

finner mig förhindrad att tillstyrka aflåtande af nådig proposition

till Riksdagen å det nu framstälda förslaget.

Till ett väl ordnadt rättssamfund hör efter min åsigt med nödvändighet,

att de former, under hvilka statens domaremakt skall utöfvas,

och följaktligen i främsta rummet sjelfva domstolarnes organisation skall

vara genom lag noggrant bestämd. Hvarje afvikelse från denna grundsats,

hvarje föreskrift af lagstiftaren, som lemnade åt domarens skön att

för vinnande af ändamål, hvilka, huru goda och önskvärda de ur andra

synpunkter än vore, likväl läge utanför den till hans pröfning hänskjuta

saken, kunna för vissa fall medgifva undantag från lagens allmänna stadgande^

är således efter mitt omdöme förkastlig och skulle otvifvelaktigt

verka till rubbning af det allmänna förtroendet till domaremaktens oveld,

på hvilket förtroende samhällets välbefinnande och trefnad dock i väsentlig

mån bero. Ett fel af just denna beskaffenhet synes mig vidlåda

det nu föreliggande förslaget, då detsamma åt den Högsta Domstolens

afdelning, der eu sak blifvit föredragen, öfverlemnar att bestämma, huruvida,

till befordrande af det för sjelfva saken främmande ändamålet af

lagskipningens enhet, det kan finnas nyttigt och lämpligt, att med suspenderande

för tillfället af de för rättegångar i allmänhet gällande regler,

saken undandrages den ordinarie domstolens behandling och hänskjutes

till den exeptionela domstol, som utgöres af Högsta Domstolens plenum.

Huruvida ett sådant stadgande låter väl förena sig med den föreslagna

nya lydelsen af 22 § Regeringsformen, som till civillag öfverlemnar att

bestämma de fall, der flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter må

på eu gång i pröfningen af något mål deltaga, synes mig visserligen

tvifvelaktigt; men äfven om jag frånser den betänklighet emot förslaget,

som deraf skulle kunna anses härflyta, utgör dock förslagets bristande

öfverensstämmelse med ofvan antydda allmänna lagstiftningsgrunder för

mig ett ©vilkorligt hinder för dess tillstyrkande. Vid tillämpningen af

förslaget, om det blefve lag, kunde alltid såsom möjlighet förutsättas och

skulle säkert ofta verkligen inträffa, att den dom, som af Högsta Domstolens

plenum slutligen fäldes, vore stridande mot den mening, hvilken

gjort sig gällande å den Högsta Domstolens afdelning, som förordnat

om sakens hänskjutande till plenum. Med den kännedom, som Högsta

Domstolens ledamöter ega om hvarandras åsigter i vissa rättsfrågor, kunde

i många fall till och med på förhand med temlig visshet förutses, att

eu saks utgång skulle blifva eu annan om den afdömdes i plenum, än

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

om den afgjordes å afdelningen. För att nu ej tala om den svåra och

pinsamma ställning, i hvilken Högsta Domstolens ledamöter i ett sådant

fall blefve försatta, der de icke, såsom annars, egde lagen till ledstjerna

för sina åtgöranden, utan hade att bedöma, huruvida hänsynen till den

allmänna nyttan fordrade en saks öfverlemnande till plenum, synes det

mig icke kunna nog framhållas att partens rätt vore helt och hållet beroende

derpå, huruvida sådant öfverlemnande egde rum eller ej; och då

denne part af protokollet öfver Högsta Domstolens slutliga omröstning

tunne, att han, om afdelningen dömt, skulle vunnit sin sak, ehuru han

vid afgörandet i plenum förlorat densamma, och han tillika betänkte att

donna sakens utgång, hvarigenom måhända hans hela väl eller ve afgjordes,

varit en följd icke af lagens kategoriska bud, utan af de å afdelningen

sittande ledamöternes åsigt om nyttan och lämpligheten af sakens

behandling i Högsta Domstolens plenum, skulle jag i sanning ej undra,

om han hade svårt att få för sig klar rättvisan i detta förfarande, likasom

jag högeligen befarar, att en hos allmänheten småningom utbredd

åsigt derom, att de hos Högsta Domstolen fullföljda målens slutliga öde

ej vore uteslutande beroende på lag, utan derjemte på en lämplighetseller

nyttighetspröfning, icke skulle kunna undgå att utöfva ett i hög

grad menligt inflytande på förtroendet till den högsta domaremakten och

på ett för samhället betänkligt sätt undergräfva dess anseende.

Jag förbiser ej och vill ingalunda förneka att stora svårigheter och

olägenheter sannolikt skola uppstå, äfven om åt den nya stadgan gifves

det, eldigt min åsigt, riktiga innehåll, att uti de i stadgan angifna fall

sakens öfverlemnande till Högsta Domstolens plenum blifver för afdelningen

obligatoriskt. Bland dessa olägenheter har isynnerhet framhållits,

att en part med fog skulle kunna anse sig förnärmad i sin rätt, om afdelningen

underlåtit att till plenum hänskjuta en sak, oaktadt ett Högsta

Domstolens föregående beslut verkligen funnes, som bort till ett sådant

hänskjutande föranleda. Redan uti mitt till Högsta Domstolens protokoll

afgifna yttrande har jag anmärkt omöjligheten för Högsta Domstolens

ledamöter att ega kännedom om alla tillförene af Högsta Domstolen fälda

domslut och orimligheten att af dem fordra en sådan kännedom, hvarför

jag äfven påyrkat att i stadgan skulle införas några ord, hvarigenom

tydligen uttrycktes att med föreskriften om öfverlemnandet till plenum

ej afsåges andra fall än de, uti hvilka afdelningens ledamöter hade sig

bekant ett så beskäftigt prejudikat, som kunde dertill gifva anledning.

Då således någon skyldighet för Högsta Domstolens ledamöter att känna

ett visst föregående beslut ej funnes, bände icke heller någon juridisk

rättighet för parten att påfordra sakens afdömande i Högsta Domstolens

s. 54 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

54

plenum ega ruin i annat fall, än att parten sjelf för Högsta Domstolens

afdelning framlade det prejudikat, hvarpå han stödde sitt berörda anspråk.

Underläte han detta, hade han ingen rätt att för sakens uteblilna

hänskjutande till plenum kasta skulden på någon annan än sig sjelf.

Ett emot Högsta Domstolen eller dess ledamöter på sådan grund frainstäldt

klander kunde med allt skäl afyisas med det svar, att klandret

vore orättvist ; och ett sådant svar, då det kan med full sanning afgifvas,

eger eu så stor moralisk styrka, att inför detsamma tadlet troligen skulle

inom kort förstummas. Af helt annan beskaffenhet vore deremot det

missnöje, som, efter hvad jag ofvan antydt, skulle genom nu förevarande

förslags antagande uppkomma. På detta missnöje gåfves intet svar, ty

det både sin grund i sjelfva lagen, enär genom densamma uti Högsta

Domstolens verksamhet blifvit inlagdt ett element, som, enligt min öfvertygelse,

borde för alltid vara derifrån bannlyst, rättigheten och skyldigheten

att vid sakers behandling taga hänsyn till något annat än lagen

och dess tillämpning på det konkreta rättsfallet.»

Herr Justitie-statsministern yttrade härefter:

De af Justitierådet Huss emot mitt förslag framstapla betänkligheter

böra vägas mot dem, som Justitieråden Lindhagen, Cramér och

Södergren till Högsta Domstolens protokoll uttalat emot den af Justitierådet

fluss förordade lagstiftning, och det är efter jemförelse mellan de

olägenheter, som med båda alternativen äro oskiljaktigt förenade, som

jag funnit det af mig valda böra föredragas, ehuru jag för öfrigt tror, att

vid dessa olägenheter blifvit å ömse sidor fästad eu måhända allt för stor

vigt. Så synes mig vara fallet med det exempel Justitierådet Huss framhållit,

eller att eu part, som skulle vunnit sin sak, derest den afgjorts

på en af Högsta Domstolens afdelningar, förlorade den, derföre att den

blifvit hänskjuta) till plenum. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att

partens klagan öfver att honom härigenom skett någon orätt kunde någonstädes

vinna genklang. Vidare tillåter jag mig erinra, att de hittills

i 22 § Regeringsformen gifna bestämmelser angående det antal ledamöter,

af hvilka förekommande mål böra i Högsta Domstolen afdömas, icke

äro mera kategoriska än det stadgande jag nu föreslagit. Det är nu åt

Högsta Domstolen öfverlemnadt att bestämma icke allenast hvilka mål

böra såsom ringare och vigtigare anses, utan ock att låta ett ringare mål

algöras af fyra, fem, sex, sju eller åtta ledamöter, ehuru utgången häraf

kan vara beroende; och det af mig föreslagna stadgande synes icke böra

gifva mera anledning till missnöje, än nyssnämnda Högsta Domstolen

redan lemnade frihet, emot hvilken jag icke hört framställas någon anmärkning.

»

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10. 55

Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdde den af Herr Justitie-statsministern

gjorda hemställan;

Och beliagade, med bifall dertill, Hans Maj:t Konungen

förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition, så lydande som bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

Doktrin (1)

  1. Petter Asp, Skäl, slut och skiljaktighet — noteringar kring svensk prejudikatlära, SvJT 2021 s. 444, på s. 452 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1876:13 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2021 s. 444 Petter Asp, Skäl, slut och skiljaktighet — noteringar kring svensk prejudikatlära s. 452 i texten