Sök i Ratio Lex

Med förslag till Lag om skydd för varumärken

1884-01-30 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1884:21, Med förslag till Lag om skydd för varumärken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

Lag om skydd för varumärken; gifven Stockholms slott

den 30 Januari 1884.

Sedan en komité blifvit tillsatt med uppdrag bland annat att utarbeta

förslag till författning om skydd för varumärken, samt komiterade

bemyndigats att med komiterade, som för samma ändamål utsetts

i Norge och Danmark, sammanträda för att söka åstadkomma så vidt

möjligt öfverensstämmande lagförslag inom de tre rikena, kafva de

särskilda ländernas komiterade afgifvit i allt väsentligt lika lydande förslag

i ämnet. Sedan öfver det svenska förslaget yttranden afgifvits af

Kommerskollegium efter vederbörandes hörande och af Högsta Domstolen,

vill Kongl. Magt, med bifogande af Statsrådets och Högsta

Domstolens i ämnet hållna protokoll, till Riksdagens godkännande jemlik!

87 § Regeringsformen öfverlemna närlagda förslag till Lag om

skydd för varumärken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

1

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

3

k

Förslag

till

lag om skydd för varumärken.

1 §•

Hvar som här i riket idkar fabriks- eller handtverksrörelse, jordbruk,

bergsbruk, handel eller annan näring, må, jemte det han eger

rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet

å honom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med

denna lags föreskrifter förvärfva uteslutande rätt att begagna särskildt

varumärke, för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras.

Sådan rätt skall omfatta alla slag af varor, der den ej blifvit vid registreringen

till vissa varuslag inskränkt.

Varumärke anbringas å sjelfva varan eller å kärl eller omslag

(emballage), hvari den förvaras.

2 §■

yarumärkesregistret föres för hela riket i Stockholm af eu dertill

förordnad myndighet.

3 §•

Den, som vill låta registrera varumärke, skall till registreringsmyndigheten

ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan, innehållande

tydlig beskrifning å märket samt fullständig uppgift om sökandens

namn eller firma, yrke och postadress, så ock, der rätt till varumärke

skall omfatta endast vissa slag af varor, uppgift å dessa varuslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Med ansökan skola följa:

1) afbildning af märket på fast papper i tre exemplar om högst

tio centimeters höjd och femton centimeters bredd;

2) två till märkets tryckning tjenliga stampar (clichéer) åt samma

storlek som af bildningarna;

3) fyratio kronor, utgörande afgift för registreringen och dess

kungörande.

Registrerings myndigheten åligger att ofördröjligen hålla sökanden

tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten öfversända

skriftligt intyg om ansökans mottagande och om dag och tid på dagen,

då det skedde; skolande vid intyget fästas ett af de inlemnade exemplaren

af varumärket.

4 §•

Varumärke må ej registreras:

1) om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke

utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke

anses;

2) om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma

än sökandens eller namnet på annans fasta egendom;

3) om det innehåller offentliga vapen eller stämplar;

4) om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;

5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för

annans räkning registreradt eller behörigen anmäldt till registrering,

eller med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktadt skiljaktigbeter

i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas; dock att

registrering ej må vägras, om likheten beror af sådana beteckningar,

som omförmälas i 7 §, eller om begge märkena afse olika varuslag.

5 §•

Vägras registrering, skall underrättelse om detta beslut med skälen

derför skriftligen delgifvas sökanden så, som i 3 § stadgas för der afsedda

fall.

År sökanden med beslutet missnöjd, eger han att vid talans förlust

innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver

hos Konungen anföra besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

6 §.

Möter icke något hinder för registreringen, skall märket intagas

i registret samt kungörelse derom ofördröjligen införas i allmänna tidningarna

och i en genom det allmännas försorg utgifven regis trering stidning.

i §•

Innehåller varumärke, som blifvit för någons räkning registreradt,

siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke utmärka sig genom så egendomlig

form, att märket kan anses såsom figurmärke, eller består det

endast eller till en del af sådant tecken eller märke, som allmänneligen

nyttjas i viss näring, utgör registreringen ej hinder för annan att använda

samma beteckningar såsom varumärke eller del af varumärke.

8 §•

Rättigheten till registreradt varumärke må ej öfverlåtas annorledes

än tillsammans med den rörelse, för hvilken det begagnas.

Öfverlåtes rörelse till annan egare, öfvergår rättigheten till registreradt

varumärke, som begagnas för rörelsen, från öfverlåtaren till den

nye egaren, der ej aftal sker, att märkesrätten må af den förre behållas,

eller att begge må använda märket för olika slag af varor.

9 §.

Skyddet för registreradt varumärke upphör, när ej ansökan om

förnyelse skett första gången inom tio år från registreringsdagen och

sedermera inom tio år från sista förnyelsen.

Vill någon låta förnya registrering, ingifve eller insände, på sätt

i 3 § sägs, skriftlig ansökan derom och bifoge i ett exemplar sådan

afbildning, som der föreskrifves, jemte tio kronor i registreringsafgift.

Har märket varit registreradt för annan än den, som begär förnyelsen,

skall jemväl sökandens rätt till märket styrkas.

''Förnyelse skall genast införas i registret och intyg derom delgifvas

sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas angående der

omförmälda intyg.

Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet af hvad

här föreskrifvits, skall han vägra förnyelse. Angående delgifvande af

beslutet och klagan deröfver gäller hvad för motsvarande fall stadgas

i 5 §.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hl.

10 §.

Finner Konungen, på derom gjord anmälan, att varumärke på

grund af 4 § 3 eller 4 mom. icke bort registreras, skall detsamma ur

registret afföras.

Har registrering skett af varumärke, som endast består af sådant

tecken eller märke, som allmänneligen nyttjas i viss näring, eger hvarje

idkare af sådan näring rätt att fordra registreringens upphäfvande.

1 detta fall så ock eljest då någon förmenar, att registrering af varumärke

skett honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande

föras vid domstol.

11 §•

Då registrering blifvit upphäfd, eller skyddet för registreradt

varumärke upphört, eller den, som är till märket berättigad, det begär,

skall märket afföras ur registret och kungörelse derom införas i de

tidningar, som omförmälas i 6 §.

Varder i följd af Konungens beslut enligt 10 § varumärke ur registret

affördt, skall registreringsmyndigheten tillika derom underrätta

den, för hvilken registreringen skett.

12 §.

Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,

i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma eller

namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet vara för

annans räkning registreradt, så ock den, som håller till salu varor, hvilka

honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen märkta, straffes

med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor, eller, om

synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest är förenad med särdeles

försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad

till och med två år; ersätte ock all skada.

På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena

utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller de

kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande

äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.

Förbrytelse, som i denna § sägs, åtalas endast af målsegande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition No Hl.

13 §.

Hvad i 12 § stadgas skall, äfven om annans namn eller firma

eller namnet på annan tillhörig fast egendom eller annans registrerade

varumärke icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringarna

ej äro större, än att, oaktadt skiljaktigheter i vissa delar, namnen

eller märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas,

14 §.

Hvad i denna lag stadgas medför ej ändring i gällande författningars

föreskrift derom, att vissa jerneffekter skola vara med stämpel

försedda. Sådan stämpel skall för de slag af varor, för hvilka den

godkänts, gälla såsom varumärke enligt denna lag, och bör stämpeln

förty vara inrättad efter samma lags föreskrifter, hvilka ock i öfrig!

skola lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och

verkan af dylik registrering. Registrering af jernstämplar förnyas utan

särskild anmälan genom registreringsmyndighetens försorg.

15 §.

De i näst föregående § omförmälda, i vederbörlig ordning godkända

stämplar, som ega bestånd när denna lag träder i kraft, skola

utan särskild anmälan intagas i varumärkesregistret af registreringsmyndigheten,

som det ock åligger att derom införa kungörelse i registreringstidningen.

Brukar näringsidkare i annat fall, än i nästföregående mom.

afses, vid denna lags trädande i kraft lofligen särskild! märke, och har

han inom sex månader från det lagen trädt i kraft sökt registrering

af märket på sätt i 3 § sägs, kan annan icke genom tidigare registrering

vinna rätt till samma märke eller märke, som är så likt detta,

att det lätt kan dermed förvexlas. Hafva två eller flera sålunda låtit

för samma varuslag registrera varumärken, hvilka sins emellan förete

sådan likhet, som nyss är nämndt, eger den af dem, som jemlik!

Kongl. kungörelsen den 13 Juni 1862 först offentliggjort märket såsom

sitt, företrädesrätt till dess begagnande för det slag af varor, för hvilka

det vid denna lags utfärdande begagnades, der ej någon af de andra

visar, att det ursprungligen varit ett af honom brukad t märke, som

den förre tillegna! sig.

I de fall, som i denna § omförmälas, skall märket, om det brukats

före lagens utfärdande, oberoende af bestämmelserna i 4 § regi
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

streras i den form, hvari det brukats; och skall, ändå att märket endast

eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke

utmärka sig genom egendomlig form, det ej vara annan tillåtet att

för de slag af varor, för hvilka märket före registreringen brukades,

få registreradt eller eljest använda samma märke eller märke, som är

så likt detta, att det lätt kan dermed förvexlas. Ej må dock sådan

registrering, med undantag för jernstämplar och skeppningsmärken å

trävaror, medföra hinder för någon att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäfverna

till sitt namn eller sin firma.

16 §.

Konungen eger efter aftal med främmande stat och under förutsättning

af ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt denna

lag må tillkomma äfven den, hvilken utom riket drifver sådan näring,

som omförmäles i 1 §; skolande i sådant fall gälla samma lags föreskrifter

med iakttagande af följande särskilda regler i afseende på

varumärke, som registreras:

1) ansökan om registrering skall åtföljas af bevis, att sökanden

uppfyllt de vilkor, som i den främmande staten fordras för att bereda

skydd åt varumärket;

2) den, för hvilken registreringen blir gällande, skall hafva

ett här i riket, bosatt ombud, som eger att härstädes å hans vägnar

svara i alla saker, hvilka angå varumärket; och åligger det honom

förty att, då ansökan göres, samt sedermera vid ombyten af ombud

uppgifva ombudets namn och vistelseort, vid äfventyr att, i händelse

föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren må på

anmälan i förekommande fall med laga verkan utse sådant ombud;

3) varumärket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre

tid än i den främmande staten.

Med afseende på varumärke, registreradt i stat, som för svenska

varumärken gör motsvarande medgifvande, eger Konungen dessutom

meddela följande bestämmelser:

4) varumärket må, derest det icke strider mot sedlighet eller

god ordning, registreras i den form, hvari det är gällande i den främmande

staten;

5) har någon inom högst fyra månader, från det hans varumärke

blifvit anmäldt till registrering i den främmande staten, sökt

registrering af samma märke här i riket, må denna ansökan i förhållande

till andra ansökningar betraktas så, som vore den gjord samtidigt

med anmälan i den främmande staten;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

6) vägras registrering på grund, af 4 § 5 mom. och styrker

sökanden efter stämning å den, som innehar rättigheten att begagna

det förut anmälda eller registrerade märket, att detta märke ursprungligen

är ett af sökanden brukadt märke, som annan tillegnat sig, må

domstolen förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med

uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för

hvilket han brukade märket vid den tid då det ömsesidiga skyddet

inträdde. Talan härom må ej väckas senare, än sex månader från

nämnda tid;

7) ingås aftalet med stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer

med denna lag, kan Konungen derjemte förordna, att äldre

varumärke, som i sådan stat är behörigen registreradt och som endast

eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka ej utmärka

sig genom egendomlig form, skall, när det skyddas i den främmande

staten, här i riket njuta det särskilda skydd, att andra ej må använda

samma siffror, bokstäfver eller ord såsom varumärke för samma slags

varor, med mindre de begagnat dem innan det ömsesidiga skyddet

inträdde. Ej må dock någon härigenom hindras att såsom varumärke

begagna begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin firma. Registrering

med sådan verkan, som här sägs, må endast ega rum inom

viss tid, som bestämmes af Konungen.

17 §.

Närmare föreskrifter om varumärkesregistret, registreringstidningens

utgifvande samt tid och sätt för de i denna lag omförmälda kungörelsers

offentliggörande meddelas af Konungen.

18 §.

Tvist om varumärke instämmes till den rätt, hvarunder svaranden

har sitt hemvist, eller, då fråga är om främmande märke, till

Stockholms rådstufvurätt.

19 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan; saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de'' enligt allmän strafflag.

20 §.

Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den 1

Januari 1885.

Bill. till Biksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Fredagen den 15 December 1882,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstjerna,

Hammarskjöld,

Richert,

ThEMPT ANDRE,

Ryding.

l:o.

Under erinran att Kommerskollegium den 8 sistlidne September

erhållit nådig befallning att, efter vederböraudes hörande, inkomma

med underdånigt utlåtande öfver de af komiterade för utarbetande af

förslag till författning angående handelsfirma och procura m. m. i underdånighet

öfverlemnade förslag till

l:o lag angående skydd för varumärken;

2:o förordning om införande af lagen angående skydd för varumärken

och hvad i afseende derå skall iakttagas; och

3:o till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16;

anmälde Departementschefen Statsrådet von Steyern, att Kommerskollegium

uti underdånig skrifvelse den 28 sistlidne November — med

öfverlemnande af yttrande trån fullmägtige i Jernkontoret. samt sär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skilda af Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Skaraborgs län samt magistraterna i Upsala, Norrköping, Vadstena,

Jönköping, Vexiö, Visby, Karlskrona, Malmö, Halmstad, Göteborg,

Vesterås och Gefle insända yttranden i ämnet — för egen del deri sig

utlåtit; och hemstälde föredraganden i underdånighet, att Kongl. Magt

behagade för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, öfver

ifrågavarande, vid detta protokoll fogade förslag inhemta Högsta Domstolens

underdåniga utlåtande.

Till denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Magt Konungen lemna

bifall.

Ex protocollo.

Th. Wilh. Malm.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Fredagen den 9 Mars 1883.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Wretman,

Naumann,

von Hofsten,

Rabe,

Huss,

Lindhagen,

GtLIMSTEDT.

Fortsattes och slutades öfverläggningen till utlåtande öfver de

till Högsta Domstolen remitterade förslag till lag angående skydd för

varumärken, till förordning om införande af nämnda lag och hvad i

afseende derå skall iakttagas, samt till ändrad lydelse å strafflagens

kap. 22 § 16, jemte de öfver förslagen afgifna yttranden, hvarefter

ärendet företogs till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar

af förslagen bilagdt detta protokoll.

l:o. Förslaget till lag angående skydd för varumärken.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det faller genast i ögonen hurusom

språket i detta lagförslag dels är i hög grad afvikande från det,

som eljest i svenska lagar är vanligt, t. ex.

§ 1: “sälja varor11 — idka handel,

§ 3 första stycket: “om det är firma11 = om rörelsen drifves

under firma,

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

§ 3 sista stycket: “aflemna11,

§ 5 andra stycket: “finner sökanden sin rätt kränkt genom afslaget“

= åtnöjes ej sökanden med detta beslut,

§ 12 4:de och 5:te raderna: “kan, på käromål af den, hvars rätt

blifvit för nära trädd,“ = varde, på talan af målsegande,

dels ock lider af sådan obestämdhet och dunkelhet att ofta texten

icke kan i och för sig utan endast genom studium af motiven förstås, t. ex.

§ 4 p. 1. “egendomlig form“,

p. 4. “framställningar, som kunna väcka förargelse''4,

hela punkten 5,

§ 7: ''■''‘innehåller registreradt varumärken

§ 13: “när annan eftergör hans namn eller firma med ändringar".

Denna dunkelhet når sin kulmination i §§ 14 och 15, hvilka svårligen

kunna tydas äfven med det trägnaste anlitande af den kommentar,

som motiven innehålla.

Vidare finnes att texten icke alltid innehåller allt hvad densamma

enligt motiven skall innehålla, ty t. ex. icke kan, enligt det i vår lagstiftning

gällande språkbruk, “tillverka varor44 omfatta jemväl det, att idka

jordbruksnäring, eller uttrycket “tid44 anses omfatta ej allenast den dag,

då en ansökning till en myndighet inkommer, utan jemväl den tid på

dagen då sådant sker. Ån mindre lärer ordet “afbildning44 innebära

något om färgläggning.

På grund af hvad jag sålunda anmärkt hemställer jag, att, ehvad

afseende må fästas å de särskilda anmärkningar, som emot förslagets

bestämmelser komma att framställas, texten må varda omarbetad, så

att densamma öfversättes till ett språk, som närmare öfverensstämmer

med svenskt lagspråk och bättre uppfyller de anspråk på bestämdhet

och tydlighet, man bör kunna ställa på en lagtext, äfvensom att sådana

stadganden, som må åsyftas, men icke äro uttryckta i texten, må varda

deruti införda.

Justitieråden Naumann, von Hofstat, Huss och Lindhagen yttrade:

Vid granskningen af äldre förslaget till förordning angående skydd för

varumärken yttrade fem af Högsta Domstolens ledamöter: “Enär bland

handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar beläggas, äfven

upptagits i 22 kap. 16 § den att olofligen å tillverkning, som till salu

hålles, sätta annans märke än rätte tillverkarens, borde ifrågavarande

författningsförslag hafva till ändamål, icke att genom ansvarsbestämmelser

gifva skydd för varumärken, hvarigenom förslaget inginge på ett

område, som tillhörde allmänna strafflagen, utan endast att meddela

bestämmelser om sättet och vilkoren för vinnande af uteslutande rätt

till begagnande af särskilda varumärken samt om vilkoren för sådan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

rätts åtnjutande och om dess upphörande, men erforderligt skydd för

varumärken beredas derigenom, att ofvan berörda lagrum ändrades.“

Ehuru detta förfaringssätt blifvit hufvudsakligen iakttaget vid uppgörandet

af nu föreliggande förslag, är dock ordet skydd behållet i förslagets

rubrik. Den mera omfattande benämning, som uppkommer genom borttagande

af orden “skydd för“, synes i hvarje händelse noggrannare

motsvara den tillämnade författningens innehåll än den föreslagna.

§ 1-

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hof sten, Huss, Lindhagen

och Glimstedt anförde: Här har införts ett för en lag om varumärken

främmande ämne genom inskjutande af orden: “jemte den honom tillkommande

rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma

eller namnet å honom tillhörig fast egendom.“ Inskjutningen förefaller

visserligen vid första påseendet såsom endast en oskyldig erinran om

ett, oberoende af författningen bestående, sakförhållande; men af § 12

synes uppenbart, att meningen varit att här verkligen lagstifta om

detta främmande ämne. Den tillämnade varumärkeslagen skulle hafva

till ändamål att genom föreskrift om registrering bereda uteslutande

rätt att begagna ett varumärke. De varumärken, för hvilka registrering

ej söktes eller eljest icke vunnes, skulle följaktligen ej innehafvas

med sådan rätt, men personens namn och firma samt namnet å hans

fasta egendom anses vara af beskaffenhet att medföra uteslutande rätt

uti ifrågavarande afseende utan registrering. Dessa senare hafva således

enligt förslagets egen mening en motsatt egenskap mot varumärkena

och böra följaktligen ej sammanblandas med dem, på sätt här skett.

Det hemställes alltså, att frågan om rätt att, oberoende af registrering,

såsom varumärke begagna eget namn eller firma eller namnet å egen

fastighet icke må utgöra föremål för någon vare sig direkt eller indirekt

lagstiftning i varumärkeslagen.

Justitieråden Lindhagen och Glimstedt tilläde: Hvad firma angår

lärer det vara alldeles omöjligt att derom intaga någonting i författningen,

då hos oss ännu icke finnes någon lag om hvad firma rätteligen

är eller om vidden af den befogenhet en antagen firma innebär. I

uppdraget åt den komité, som affattat förevarande förslag, ingick äfven

att uppgöra förslag till lag om firma. Det vill synas klart, att det

senare förslaget bort föregå eller åtminstone komma samtidigt med

förslaget om varumärken. Men de komma nu i bakvänd ordning.

Justitieråden Wretman, Naumann, von 11 of st en, Lindhagen och

Glimstedt yttrade vidare: Det torde vara temligen allmänt erkändt, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

bruket af varumärken kommit på afvägar, då man bland dem upptagit

äfven handelsmärken, hvarigenom varumärket förlorat sin ursprungliga

och rätta betydelse af att vara ett tillverkarens kännemärke på hans

egen tillverkning. Äfven lagstiftningen om varumärken har naturligen

härigenom blifvit svårare, ja snart sagdt omöjlig att bestämdt och

följdrigtigt genomföra. En gifven följd af att bland varumärkena upptaga

handelsmärken är, att rätten för ett varumärkes innehafvare att

uteslutande begagna detsamma ej längre kan, såsom en sund varumärkeslagstiftning

fordrar, inskränkas till viss tillverkning eller visst slag af

varor, utan måste göras generelt gällande för alla slags varor, som

ingå uti innehafvarens rörelse, enär märket eljest icke fyller ändamålet

med ett handelsmärke. Att alldeles utesluta handelsmärkena torde

emellertid ej kunna med framgång sättas i fråga. Men det vore särdeles

önskligt, att de blefvo genom någon lagbestämd tillsats tydligen

skilda från tillverkningsmärken, utan att sådant behöfde leda derhän,

att, om samma person idkar både varutillverkning och handel med

andra varor, än de af honom tillverkade, hans handelsmärke i öfrigt

behöfde på minsta sätt skilja sig från hans tillverkningsmärke. Det

hemställes alltså, huruvida det icke kunde lämpligen föreskrifvas, att

varumärke, afsedt att gagnas af den som idkar handel med andra varor

än de af honom sjelf tillverkade, skall innehålla tydlig, i lagen bestämd

beteckning, angifvande dess egenskap af handelsmärke.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen anförde

häruppå: Ivomiterade hafva visserligen i sina motiv förklarat

förslagets mening vara att ej göra varumärket generelt äfven i den

mening att det skulle gå och gälla utan förbindelse med verklig och

bestämd rörelse; och de hafva i förslagets § 8 i fråga om öfverlåtelse

af varumärke infört det stadgande att rättigheten till registreradt varumärke

ej må öfverlåtas annat än tillsammans med den rörelse, för

hvilken det gagnas. Men för hela den mängd märken, som aldrig

öfverlåtes, och för alla öfriga, så länge de fortfarande innehafvas af

dem, för hvilkas räkning de registrerats, finnes ingen bestämmelse om

att de skola vara fästade vid verklig rörelse; och äfven i fråga om

öfverlåtelse finnes ingen påföljd stadgad för det fall att öfverlåtelsen

af märket sker utan förening med öfverlåtelse af den rörelse, för hvilken

detsamma gagnats. Visserligen invändes, att bestämmelser i sådant

syfte skulle vara magtlösa så till vida, att det dels vore vanskligt

att finna verksam kontroll å deras efterlefnad, dels vore mycket

lätt att kringgå dem genom att till registreringsmyndigheten uppgifva

den rörelse, vid hvilken märket skulle vara fästadt, så allmänt och

sväfvande, att i allt fall ingenting vore vunnet. Men lagstiftningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

torde icke vara så alldeles utan verksamma utvägar, som man måhända

föreställer sig, och i allt fall är det en origtig föreställning att anse en

lagstiftning vara utan ändamål derför att hon i några fall kan kringgås,

så att man ej kan med henne vinna allt. Dessutom är det en pligt

att vid ifrågavarande lagstiftning ej alldeles förbise den köpande allmänheten,

som också har ett stort intresse med i denna fråga, men hvilket

skulle gifvas till spillo, om man lemnade användningen af varumärkena

så regellös, som förslaget gör. Skall åt näringsidkarne beredas uteslutande

rätt till varumärken, är det ock i sin ordning att lagstiftningen

derom uppgöres så, att allmänheten ej vilseledes genom dessa

märken, utan tvärt om i dem har någon ledning för sitt omdöme hvarest

goda varor äro att tillgå. Det bör derföre stadgas, att registreradt

märke gäller endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen

blifvit angifna, och hvarom anteckning skall ske i registret; samt

att, om märkesinnehafvare önskar få märket gällande för andra rörelsegrenar,

han skall derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten

till införande i registret. Först i förening med sådana föreskrifter blir

äfven det stadgande af någon betydelse, som förekommer i § 8 derom

att rättigheten till registreradt varumärke ej må öfverlåtas annat än

tillsammans med den rörelse, för hvilken det gagnas.

Att ordet “tillverka11 ej fullständigt motsvarar det begrepp, som

här skall uttryckas, är redan erinradt af Kommerskollegium.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Den rätt, som genom registreringen

må vinnas, är enligt motiven afsedd att vara fästad vid viss rörelse,

så att märkesrätten följer rörelsen åt, ej kan öfverlåtas annorledes

än med samma rörelse och upphör i och med det rörelsen upphör.

Med afseende å detta samband emellan varumärke och rörelse,

och då således ett varumärke ej må kunna af en näringsidkare gagnas

i alla de särskilda rörelser, han framdeles kan komma att idka, synes

mig nödigt att den rörelse, hvartill märket må höra, varder, så vidt

ske kan, bestämd, hvarföre rättigheten till vinnande af registrering

torde inskränkas, hvad angår jordbruksnäring, till den, som eger eller

innehar fastighet, och i öfrigt till den, som i den ordning, näringsförfattningarna

föreskrifva, idkar varutillverkning eller handel.

§ 3.

Högsta Domstolen ansåg dels att, på sätt Kommerskollegium anmärkt,

det i denna § förekommande ordet afbildning icke uttryckte

hvad dermed enligt motiven afsåges eller att de i märket förekommande

färger äfven skulle återgifvas, hvadan en ändring af ordalagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

härutinnan vore af nöden, dels att orden till sökanden aflemna borde

''utbytas till “hålla sökanden till handa“, dels ock att, om med ordet

tiden afsåges att uttrycka jemväl bestämd tid på dagen, ordalagen

borde ändras så, att detta tydligen framginge.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hojsten och Lindhagen erinrade,

i öfverensstämmelse med hvad som yttrats vid § 1, att i förevarande

§ 3 borde föreskrifvas att den, som söker inregistrering af

varumärke, skall vid ansökningen foga ej blott hvad som fordras till

en tydlig postadress, hvithet, enligt hvad komiterades motiv visa, ensamt

afsåges med föreskrifterna i slutet af första stycket, utan äfven

bestämd uppgift om det eller de slag af rörelse, för hvilka märket

önskas gällande, det eller de ställen der rörelsen drefves eller der man

ämnade drifva densamma, med mera som kunde fordras för att nöjaktigt

bestämma rörelsen eller de särskilda rörelsegrenarna.

Justitierådet Naumann tilläde härvid: Då förslaget, oaktadt det

mera obundna system detsamma upptagit, dock uttryckligen i texten

såväl som i motiverna hyllar den sats, att varumärket står i samband

med den rörelse, för hvars varor det begagnas, torde, för att ej ställa

lagstiftningen i ämnet på eu alltför lös fot, registreringssökanden åligga

att ej allenast uppgifva utan äfven styrka, det han inom riket idkar

åtminstone någon slags näring.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Ehvad rörelsen drifves under firma

eller eget namn, torde böra i ansökningen uppgifvas orten, hvarest

rörelsen drifves; och med afseende å hvad jag vid 1 § i fråga om

behörigheten att vinna registrering för varumärke anfört, anser jag att

bevis om sådan behörighet bör vid ansökningen fogas.

Justitieråden Radie och Huss anförde: Enär vi icke hafva något

att erinra deremot, att, såsom af förslagets innehåll, efter vårt omdöme,

följer, rättigheten till begagnande af registreradt varumärke skall för

tillverkare eller säljare af varor, hvilken för sin räkning erhållit registrering

af märket, vara generel och ej fästad vid vissa varuslag eller

vid bestämdt ställe, der rörelse idkas, hemställa vi att, då, enligt motiven

till förslaget, föreskriften om uppgift i registreringsansökningen

af sökandens bostad eller, när sökanden är en firma, stället, der dess

näring drifves, afser allenast, att kännedom skall erhållas om sökandens

postadress, orden: “yrke, namn och bostad eller, om det är firma,

denna och stället, der näringen drifves,“ måtte utbytas mot: namn

eller firma, yrke och postadress.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

§4.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, 7/uss och Lindhagen

yttrade: Det här förekommande uttrycket: “som icke utmärka

sig genom egendomlig form14 förefaller allt för sväfvande och skulle

otvifvelaktigt leda till synnerlig osäkerhet i tillämpningen. Det torde

ock innebära ett vida större medgifvande att uteslutande begagna bokstäfver,

än som kan vara lämpligt, särdeles sedan det numera blifvit

så vanligt att i tryck, skrift och teckning gifva bokstäfver den mest

fantastiska utstyrsel, och det synes ej heller rådlig! eller lämpligt att,

såsom i förslaget skett, så utsträcka rättigheten att bruka endast bokstäfver

eller siffror, att en aldrig så obetydlig och nästan omärklig tillsats

till dem blir tillfyllestgörande. Grundmeningen är ju att såsom

varumärken erkänna endast sådana, som verkligen ega karakteren af

figurmärken, i motsats mot bokstafsmärken. Det vill då synas både

lättare, klarare och mera egentligt att söka få denna tanke i författningen

uttryckt genom ett stadgande i det syfte, att varumärke ej må

registreras, om det består uteslutande eller hufvudsakligen af siffror,

bokstäfver eller ord, såvida ej genom tillsatser eller anordningen i öfrig!

märket är sådant att det kan anses ega karakteren af figurmärke.

Ordet “märken44 i stycket 3 synes, på sätt Kommerskollegium erinrat,

lämpligen kunna ändras till “stämplar44.

Justitierådet Rabe anförde: Till förtydligande af meningen med

stadgandena i lista och 5:te punkterna hemställer jag,

att i lista punkten efter orden: “egendomlig form44 måtte tilläggas:

så att det kan som Jigurmärke anses; och

att 5:te punkten måtte erhålla en förändrad lydelse, enligt hvilken

registrering utom i fall, som omförmälas i § 7, ej skulle få ske af

varumärke, som vore lika med förut registreradt, ur varumärkesregistret

ej utstruket, märke eller vore med sådant märke så lika, att förvexling

dermed lätt kunde ske; dock att registrering af varumärket finge, om

det förut registrerade, efter ty i §§ 14 och 15 sägs, gäller endast för

vissa varuslag, medgifvas för andra.

Justitierådet Giimstedt yttrade: Det synes mig aldrig kunna anses

behörigt att å vara anbringa vilseledande märke, hvarföre ordet “obehörigen44

i punkten 2 torde böra utgå. Deremot anser jag förbudet

mot inregistrering böra utsträckas jemväl till det fall då i märket är

intaget namn å annan ort än den, der rörelsen drifves. Jag kan nemligen

ej dela komiterades betänkligheter mot ett sådant förbud, som

rimligen ej kunde gälla i sådant fall der ortnamn ingiuge såsom eu

del af varunamnet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Ehuru det är klart att registrering ej må beviljas för varumärke,

som är lika med ett märke, hvilket redan är för annans räkning registreradt,

vore väl tjenligt att uttryckligt stadgande härom till registreringsmyndighetens

ledning blefve i förslaget infördt.

Likaså synes vid jemförelse med § 9 mom. 1 det vara klart, att,

sedan ansökan om inregistrering blifvit gjord men innan beslut öfver

samma ansökning är vordet meddeladt och vuirnit laga kraft eller blifvit

faststäldt, ansökning af annan person om registrering för lika eller

väsentligen lika varumärke ej må bifallas; men huruvida sådan senare

ansökning bör direkt afslås eller lemnas hvilande i afbidan på beslut

i fråga om den första ansökningen, derom torde förslaget böra innehålla

föreskrifter.

Likaså anmärkes att föreskrift saknas för ledning vid det, helst

då ansökningar få insändas direkt med posten, lätt tänkbara kollisionsfall,

att ansökningar från särskilda personer om registrering af lika eller

väsentligen lika varumärken vid samma tid på dagen inkomma till

registreringsmyndigheten.

Beträffande punkten 5 erinrade Justitieråden Wretman, Naumann,

von Hofsten, Huss och Lindhagen hurusom afsigten med och omfånget

af hänvisningen till §§ 14 och 15 syntes särdeles dunkla och att denna

hänvisning i hvarje händelse vore obehöflig. I afseende å återstående

delen af punkten syntes det rigtigare och tydligare att, i stället för

hänvisning till annan §, införa det undantagsfall, man afsåge, hvilket,

på sätt nedan vid §§ 12 och 13 anföres, närmast kan återgifvas sålunda,

att varumärke ej må registreras om det befinnes vara alldeles

lika med ett förut registreradt märke eller så likt detsamma, att det

kan lätt dermed förvexlas.

§ 5.

Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Håle, Huss och

Lindhagen ansågo meningen i första stycket klarare och rigtigare återgifvas

om i stället för orden “När registrering vägras på grund af

föreskrifterna i §§ 3 och 4“ infördes orden “Vägras registrering11.

Justitierådet Glimstedt yttrade härom: I första stycket af denna

§ omförmäles det fall att registrering vägras på grund af föreskrifterna

i §§ 3 och 4; men i § 3 finnes icke någon föreskrift, innefattande förbud

mot inregistrering. Väl torde det kunna antagas att förslaget

afser att stadga det sökande, som ej fullgör föreskrifterna i 3 §, ej må

vinna registrering, men i formelt afseende är det antingen en ofullständighet

att uttryckligt stadgande i sådant afseende saknas eller ock

en felaktighet i redaktionen, grundande sig derpå att ett afslag på

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

grund af en föreskrift förvexla» med ett afslag på grund af underlåtenhet

att fullgöra en föreskrift.

I afseende å andra stycket yttrade Högsta Domstolen: Då delgifningen

skall ske genom registreringsmyndigheten, oftast genom bref,

och i sådana fall bevis om tiden, då sökanden fått del af beslutet, ej

erhålles, lärer klagotiden ej kunna, såsom förslaget innehåller, räknas

från delfående!. Så illa det än må vara att bär behöfva meddela annan

föreskrift om Överklagande af en förvaltande myndighets beslut, än

den allmänt gällande, så lärer dock annan utväg ej finnas än att, på

sätt Kommerskollegium hemstält, räkna besvärstiden från beslutets

fattande, då den af kollegium föreslagna tid af sextio dagar synes

lämplig. Skulle stadgandet åter anses böra stå qvar hufvudsakligen

med den föreslagna lydelsen, torde i allt fall orden “i den ordning''1

böra utbytas mot “inom den tid“, så att den allmänna föreskriften om

ställande af borgen folie bort.

§

Justitieråden Wretman, Naumann, von IIof sten, Huss och Lindhagen

yttrade: Det vill synas som om denna dunkelt affattade § i sig innebure

eu allt för stor inskränkning af rättigheten att i nytt varumärke

använda ett redan registreradt märkes detaljer. Genom registrering af

ett varumärke kan ej billigtvis vinnas uteslutande rätt till de i märket

ingående särskilda tecken, blott att den, som vill använda en eller flere

af dem, iakttager den allmänna regeln, att hans nya märke ej får göras

så lika mod något förut registreradt att det kan lätt dermed förvexla».

Denna i sakens egen natur liggande regel synes snarare vara det som

i förevarande § bör uttryckas genom ett stadgande i den syftning att

det är hvar och en obetaget att, derest det i öfrigt lagligen eger rum,

i sitt varumärke begagna siffror, bokstäfver, ord eller figurer, som

vare sig enbart eller i förening med andra ingå uti redan registreradt

märke, så vida det senare märket genom sin anordning i öfrigt så

skiljer sig från det redan registrerade, att det ej kan lätt dermed förvexlas.

Hvad särskildt angår orden: “som icke utmärka sig genom

egendomlig form,“ hänvisas till hvad vi yttrat vid § 4.

Justitierådet Rabe anförde: På sätt motiven utvisa, skulle hvad

denna § innehåller gå ut derpå, att, om registrering för någons räkning

skett af varumärke, hvilket hufvudsakligen innehåller siffror, bokstäfver

eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig form, eller endast

eller hufvudsakligen består af sådana tecken eller märken, som allmänBih.

till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

neligen nyttjas i vissa slag af näringar, registreringen ej skall utgöra

hinder för annan att använda eller få registreradt alldeles lika eller

väsentligen lika varumärke; men då denna mening ej lärer vara angifven

med tillräcklig tydlighet, torde, för vinnande deraf, §:n höra

omredigeras.

§ 8.

Justitieråden Wretman och von Hofsten yttrade: Enär, enligt vår

åsigt, det skydd, som tillkommer registrerade varumärken, hufvudsakligen

afser att gifva förtroende åt tillverkningarne vid den eller de

särskilda näringsgrenar, som vid ansökningen om registreringen i sådant

hänseende blifvit uppgifna, och den person, som förvärfvat en sådan

rätt, ostridigt kan densamma jemte sin rörelse på annan öfverlåta,

anse vi den omständighet att eu person, hvilken idkar flera dylika

näringsgrenar, på annan person öfverlåter eu sådan rörelse, icke skäligen

böra föranleda dertill, att denne skulle derigenom förlorat rätt att

för tillverkningarne vid sin bibehållna rörelse begagna sitt eljest icke

förverkade varumärke, helst olägenheterna af samma varumärkes användande

för olika slag af varor ej böra vara större, om de särskilda

tillverkningarne bedrifvas af en och samma eller af olika personer.

Någon emot denna grundsats stridande tydning kunna vi icke

gifva åt föreskrifterna i denna §, hvarför vi lemna densamma utan anmärkning.

Justitieråden Eabe, Huss och Lindhagen anförde: Efter vår uppfattning

af meningen med stadgandena i denna §, innebära de, att rättigheten

till användande af registreradt varumärke ej skulle få öfverlåtas

utan i förening med rörelse, för hvilken märket begagnas, äfvensom

att, om sådan rörelse eller någon del deraf öfverlåtes eller eljest

öfvergår till ny egare, utan att förbehåll gjorts, att varumärkesrätten

skall af dess förre innehafvare bibehållas, varumärkesrätten i hela sin

vidd jemväl å nye egaren öfvergår; och häremot hafva vi ej något att

erinra. Men då olika åsigter råda om §:ns rätta betydelse, hemställa

vi, att §:n måtte i ofvan angifna syfte omredigeras.

Justitierådet Lindhagen tilläde för sin del, deruti Justitierådet

Naumann instämde, att öfverlåtelse eller annan öfvergång af varumärke,

äfvensom förändring af tillverknings- eller försäljningsort, borde inom

viss i lagen utsatt tid anmälas hos registreringsmyndigheten.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Öfverlåtelse af rörelse är ett för

vår gällande näringslagstiftning alldeles främmande begrepp, och i afseende

å annan öfvergång af rörelse från en till en annan person förekommer

hos oss ej annat stadgande än att, då näringsidkare dör, rörel
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

sen må kunna under ett år derefter för sterbhusdelegarnes räkning

fortsättas. Följaktligen och då i sistnämnda fall det torde ligga i sakens

natur att den varumärkesrätt, som varit med den aflidnes rörelse

i hans lifstid förenad, fortfarande följer rörelsen åt så länge densamma

på grund af omförmälda stadgande drifves af sterbhusdelegare, torde

denna § böra utgå.

Derest likväl det skulle anses nödigt att här lagstifta för sådana

fall, som, ehuru oegentligt, i dagligt tal kunna falla under uttrycket

“öfverlåtelse eller öfvergång af rörelse44, torde skilnad böra göras emellan

det fall, då rörelsen kommer att fortsättas under oförändradt namn

eller firma och således någon anmälan i enlighet med Förordningen

den 18 Juni 1864 ej är erforderlig, och det fall, då rörelsen kommer

att drifvas under annat namn och således den senare egaren måste

genom anmälan i enlighet med nämnda förordning bereda sig rätt till

rörelsens utöfvande; och synes mig ligga i sakens natur att i förra

fallet varumärket må följa rörelsen åt, men i senare fallet icke kunna

utan genom ny inregistrering få i den nye egarens rörelse begagnas.

§ 9.

Justitieråden Wretman^Naumann, von Hofsten och Lindhagen yttrade:

Då, enligt 1 §, det afsedda skyddet för varumärken inträder just med

inregistreringen, samt af flere anledningar någon, stundom längre, tid

kan komma att förflyta emellan tiden för ansökningens emottagande

och sjelfva registreringen, hvarunder märket väl ej bör skäligen tillerkännas

något särskild! skydd; samt tiden för senare förnyelser af

vunnen registrering, enligt vår åsigt, bör ske inom bestämd tid, räknad

från den dag då förra förnyelsen meddelades och icke, såsom förslaget

innehåller, från det anmälan derom gjordes, hemställes att l:sta

punkten af denna § må erhålla följande lydelse:

“Skyddet för registreradt varumärke räknas från registreringsdagen

och upphör när ej anmälan om förnyelse skett, första gången

inom 10 år från registreringsdagen och sedermera inom 10 år från

sista förnyelsen.44

Justitieråden Rote och Huss instämde i så måtto uti detta yttrande,

att de ansågo skyddet för registreradt varumärke böra räknas

från registreringsdagen.

Justitierådet Glimstedt anförde: Likasom tiden för sökande af

förnyelse första gången efter inregistreringen blifvit, såsom mig synes,

begreppsenligt bestämd att räknas icke från den dag, då inregistreringen

söktes, utan från den, då densamma verkstäldes, d. v. s. bevilja
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

des, så torde ock tiden för sökande af senare förnyelse böra räknas

icke från dagen då nästföregående förnyelsen söktes utan från dagen

då densamma beviljades; hvadan jag anser att ordet “anmälan“ i lista

stycket bör ändras till “förnyelse14.

I enlighet med hvad jag vid § 8 anfört, anser jag att senare

punkten i 2:dra stycket bör utgå.

§§ 10 och 11.

Justitieråden Wretman och Naumann yttrade: Då det icke synes

lämpligt att i lag meddela någon föreskrift om innehållet af Konungens

beslut i fall, hvarom § 10 handlar, och i allt fall det här begagnade

uttrycket om varumärkes “utstrykning ur registret44 kunde föranleda

till misstydning af den dermed åsyftade åtgärd, hemställes att

nämnda § måtte lyda så:

“Finner Konungen att varumärke på grund af § 4 mom. 3 eller

4 icke bort registreras, skall detsamma ur registret afföras.44

Med tillämpning af hvad sålunda blifvit anmärkt, torde det i 1

inom. af § 11 förekommande ordet “utstrykas44 varda utbytt mot “afföras44,

samt 2 mom. i samma § erhålla följande lydelse:

“Varder till följd af Konungens beslut, enligt § 10, varumärke

ur registret affördt, skall registreringsmyndigheten tillika44 etc.

Äfven Justitieråden Lindhagen och Glimstedt ansågo, i likhet med

Kommerskollegium, det böra till förekommande af missförstånd uttryckas,

att märkena i de nämnda fallen skulle afföras, ej utstrykas, ur

registret.

Justitierådet Lindhagen anförde särskildt: Hvad i första stycket

föreskrifves kan möjligen lätt utföras i Norge och Danmark genom

chefen för vederbörande departement; men i Sverige, der det skulle

ske så högtidligen som genom Konungen i Statsrådet, faller det sig

vida svårare. De fall, som genom besluten skulle bedömas, nemligen

att registreradt märke innehölle offentliga vapen eller stämplar eller

också framställningar, som kunde väcka förargelse, skulle merendels

röra sig omkring saker, hvilka, i sig sjelfva helt obetydliga, ofta voro

retsamma eller slippriga och lätt framkallande skandal. Besluten skulle

fattas efter angifvelse, vare sig af främmande sändebud eller af tjenstemän

eller enskilda personer inom landet, utan mellanhand af offentlig

myndighet. De skulle fattas af Konungen i hans råd och intagas i

statsrådsprotokollet. Att sålunda inblanda landets högsta myndighet i

frågor af sådant slag, der besluten, ehvad de blefvo friande eller fällande,

mycket ofta skulle, om ej annat derför att de kommo från rege
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

ringel], efterföljas af hån och nedsättande tillmålen, kan icke vara välbetänkt.

Kan afgörandet ej öfverlemnas åt vederbörande departementschef,

så torde det kunna uppdragas åt Kommerskollegium in pleno,

eller Justitiekansleren eller annan myndighet, med förbehållen rätt att

öfverklaga beslutet hos Kongl. Maj:t.

Sista punkten i andra stycket af § 10 kan svårligen förstås utan

kommentar. Punkten bör derför skrifvas om; och i fall dervid skulle,

för att tydliggöra hvad man menar, vara af nöden att i lagtexten anföra

något af de fall, som afses, så synes detta vida bättre än att hafva

lagbudet så dunkelt som för närvarande.

§§ 12 och 13.

Justitieråden Naumann, von Hofsten, fluss och Lindhagen yttrade:

I öfverensstämmelse med hvad som anförts vid § 1 hemställes, att här

ej må lagstiftas angående namn eller firma eller namnet å annans

fasta egendom; och i allmänhet synes första stycket af § 12 tarfva en

omarbetning för att mera bestämdt och tydligt uttrycka hvad der afses

att stadga.

Då karakteristiken af de i strafflagen upptagna lagöfverträdelser

bör framgå ur denna lag sjelf, kan det ej vara rigtigt att här uppställa

eu sådan karakteristik, såsom i andra stycket af § 12 skett genom

orden “med vetskap om annans bättre rätt14. Meningen torde ej heller

hafva varit att uttrycka annat än det att, om gerningen vore begången

under sådana omständigheter, att ansvar och skyldighet att utgifva

skadestånd borde derå följa enligt allmän lag, så gälde hvad strafflagen

härutinnan stadgar.

Föreskriften i § 13, hvilken torde böra erhålla en något ändrad

redaktion, dervid också allt tal om namn och firma samt hvad som

rätteligen hör till strafflagen bortfaller, synes lämpligast hafva sin plats

i första stycket af § 12, hvilket sålunda och i öfverensstämmelse med

hvad förut är yttradt skulle innehålla stadgande derom, att, om någon

håller till salu varor, i afseende å hvilka det befinnes att de, eller de

kärl eller omslag i hvilka de förvaras, äro obehörigen försedda med

annans registrerade varumärke eller med varumärke så likt detta

att det kan lätt dermed förvexlas, eger den, hvilkens rätt härigenom

kränkes, att vid domstol påkalla åläggande för honom att utplåna

nämnda märken eller, om utplånandet ej kan på annat sätt verkställas,

att förstöra varorna eller deras kärl eller omslag, såvida de

fortfarande äro i hans besittning eller han eljest förfogar öfver dem.

Justitierådet Glimstedt instämde uti detta yttrande, med undantag

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

allenast deraf, att lian ansåg den föreslagna påföljden för den, som

håller till salu varor så betecknade som här sägs, icke skäligen böra

stadgas för annat fall än det, att han finnes hafva vid sitt inköp af

varorna egt vetskap om beteckningens obehörighet.

Justitierådet Rabe anförde: Af motiven inhemtas, att orsaken,

hvarföre straffbestämmelser för intrång i varumärkesrätten icke i förslaget

införts, varit den, att varumärkeslagen icke borde ingå på ett

område, som tillhörde allmänna strafflagen, hvarom erinran i Högsta Domstolen

skett vid granskningen af det förut i sammanhang med förslag

till förordningar angående patent samt angående skydd för mönster

och modeller uppgjorda förslag till förordning om skydd för varumärken.

Från sistnämnda förslag, sådant det enligt Högsta Domstolens

åsigter borde lyda, skiljer sig emellertid det nu föreliggande väsentligen

i flera hänseenden. Så t. ex. skulle det förra förslaget afse allenast

att bereda skydd för figurmärken, hvaremot det nu ifrågavarande

afser att gifva skydd äfven mot begagnande såsom varumärke af annans

namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom. Vidare skulle

efter förra förslaget stadgandet i 22 kap. 16 § strafflagen bibehållas,

men efter nu uppgjorda förslag upphäfvas och till en del komma att

angå hittills för allmänna strafflagen främmande ämnen. Härtill kommer

att ett hufvudsakligt ändamål med det förslag, som nu utgör föremål

för Högsta Domstolens granskning, är, bland annat, dels att i

ämnet få med hvarandra, så vidt möjligt, öfverensstämmande lagar i

de skandinaviska länderna, dels ock att äfven i öfrigt bereda de inhemska

varumärkena skydd på den utländska marknaden, — ett ändamål,

som, då skyddet mot intrång i varumärkesrätten egentligen består

just i straffet derför, lättast torde uppnås, derest man af innehållet i

sjelfva varumärkeslagen kan göra sig förvissad, om och i hvad mån

skydd för varumärken är stadgadt. Vid dessa förhållanden synes mig

lämpligast, att straffbestämmelserna mot intrång i varumärkesrätten

införas i varumärkeslagen.

För öfrigt anser jag den påföljd, som § 12 innehåller, böra likasom

kriminelt ansvar stadgas endast när gerning, hvarom §:n handlar,

sker mot bättre vetande, enär dels det, efter min tanka, vore orättvist,

om någon genom ett förfarande i god tro skulle drabbas af straff, eller

förlust af sina varor, derest de otillåtna märkena ej kunde utplånas

annorledes än genom varornas förstörande, dels den till visst varumärkes

begagnande berättigade alltid kunde genom meddelande af kännedom

om sin rätt förekomma, att annan hölle till salu varor utan vetskap om

deras olagliga beteckning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

På grund af det anförda hemställer jag, att § 12 måtte omredigeras

och dervid i densamma

dels införas stadgande, enligt hvilket den, som å varor, hvilka

till salu hållas, eller å deras kärl eller omslag, obehörigen sätter annans

namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom, eller varumärke,

som han vet vara för annans räkning registreradt., så ock den, som

håller sålunda olagligen betecknade varor, med vetskap derom, till salu

utan lof af den, hvilkens rätt blifvit genom varubeteckningen kränkt,

skall straffas med böter från och med 20 till och med 2,000 kronor

eller, om synnerlig skada af gerningen kommit eller den eljest är förenad

med särdeles försvårande omständigheter, dömas till fängelse;

dels föreskrifvas, att, på den sakfäldes bekostnad, skola, om målseganden

det äskar, de otillåtna märkena utplånas eller, om utplåningen

annorledes ej kan ske, varorna eller deras kärl eller omslag förstöras,

så vida de fortfarande äro i den sakfäldes besittning;

dels ock förklaras, att brotten ej må åtalas af annan än målseganden.

I afseende å § 13 hemställer jag, att densamma måtte, för dess

bringande i full öfverensstämmelse med § 12 och till förtydligande af

meningen, erhålla en förändrad lydelse, hvarigenom förklaras, att hvad

i § 12 är stadgadt skall, äfven om annans namn eller firma eller namnet

på annan tillhörig fast egendom, eller annans registrerade varumärke,

icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringen

ej kan lätt märkas.

I Justitierådet Rabes yttrande instämde Justitierådet Wretman,

utom att Justitierådet ansåg dels att här ej borde lagstiftas om begagnande

af annans namn eller firma eller namnet på annans fasta

egendom, dels ock att böterna ej borde sättas högre än 1,000 kronor.

§ 14.

Justitieråden Wretman, von ilofsten ^ Huss och Lindhagen yttrade:

Hvad man haft för afsigt att i denna § stadga synes vara, att Konungen

eger, under förutsättning af ömsesidighet, förklara, att uteslutande rätt

till varumärke enligt denna författning kan vinnas äfven af den, hvilken

i främmande stat drifver näring, som afses i § 1, och att för den, som

vill vinna och åtnjuta sådan förmån, gälla de särskilda regler, som uppställas

i styckena 1—4, samt föreskrifterna i denna författning, så vidt

ej derifrån göras undantag i nämnda regler. Meningen bör emellertid

tydligt och bestämdt uttryckas, hvilket ej skett genom lydelsen af

förevarande §, hvilken så väl härutinnan som i flera andra afseenden

tarfvar en omarbetning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Angående mom. 2 yttrade Justitieråden von Hofsten, Håle, Buss

och Lindhagen: Stadgandet i stycket 2 att, i fall vederbörande uraktlåter

att för sig uppgifva ett ombud, dess namn och hemvist, domaren eger

utse ett sådant, innebär en cirkel i tankegången, i ty att ombudets

hemvist skulle bestämma hvilken domare som egde meddela förordnandet,

hvadan, då sådant hemvist ej är uppgifvet, någon kompetent domare

ej heller funnes. I anledning häraf och då det synes vara att föredraga

att låta allmänna domstolen i den ort, der registreringsmyndigheten

har sitt säte, vara laga domstol i de mål, som afses uti förevarande

punkt, hemställes att Stockholms rådstufvurätt förklaras vara laga domstol

i nämnda mål, då det också tillkommer samma rätt att förordna

ombud uti det ifrågasatta fallet.

Justitieråden Wretman och Naumann ansågo någon föreskrift om

laga forum i denna § icke böra intagas i annat afseende än att förordna

ombud för en främmande registreringssökande, som ej uppgifvit sådant

ombud, och hemstälde att Stockholms rådstufvurätt borde bemyndigas

att dylikt förordnande meddela.

Justitierådet Glimstedt ansåg att i fall, som afses i detta inom.,

det borde tillkomma registreringsmyndigheten att förordna ombud.

I afseende å mom. 3 yttrade Justitieråden Wretman och Ra,be:

Då, enligt hvad motiven utvisa, meningen med stadgandet i första

satsen uti 3 mom. allenast är att medgifva ett undantag från regeln i

4 § 1 inom., torde berörda sats böra, för att ej få en vidsträcktare tillämpning,

omredigeras, dervid orden: “för så vidt det icke strider mot

sedlighet eller god ordning11, lära med hänsyn till innehållet i 4 punkten

af 4 § böra, till förekommande af missförstånd, utgå.

Justitieråden von Hofsten, Buss och Lindhagen anförde i denna

del: Uttrycket i stycket 3: “för så vidt det icke strider mot sedlighet

eller god ordning''4 afser antingen detsamma som punkterna 3 och 4

i § 4 eller ock något annat. I förra fallet bör uttrycket vara ord förord

lika på begge ställena eller ock, hvilket synes vara bättre, strykas

i § 14 såsom öfverflödigt. Skulle meningen åter vara att här bestämma

någonting annat än i § 4, så är det mycket svårt att inse hvarföre

större friheter skulle medgifvas för utländska märken än för inhemska.

Det synes tvärt om böra uttryckligen stadgas, att utländskt märke ej

må registreras, om i afseende å detsamma förekommer något, som

skulle hindra registreringen i fall märket vore inhemskt. Det i punkten

3 gagnade uttrycket “i den form44 återger ej rätt hvad som bör

uttalas, nemligen att det utländska märke, som här i riket registreras,

skall till alla delar vara fullkomligt lika med det märke, som gäller i

utlandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Angående mom. 4 yttrade Justitieråden Wretman, von Hofsten,

Rabe och Huss: Enär det icke öfverensstämmer med svenskt rätts
bruk

att annorlunda än i sammanhang med afgörande af ett tvistigt

rättsförhållande meddela förklarande angående tillvaron af ett visst

faktiskt förhållande, synes oss det i 4:de punkten förekommande stadgande

böra i så måtto ändras, att om den, som söker registrering

för visst varumärke, vägras sådan på grund deraf att det är lika eller

väsentligen lika med förut för annan registreradt varumärke, domstol,

på talan af sökanden mot innehafvaren af rättigheten att begagna sistnämnda

varumärke, må, om sökanden styrker, att detta märke ursprungligen

är ett af honom i allmänna handeln brukadt märke, som annan

sig tillegnat, förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med

uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för hvilket

han brukade märket vid det ömsesidiga skyddets inträdande.

Justitierådet Lindhagen anförde: Den -förmån, som i stycket 4

medgifves innehafvare af utländskt märke, synes vara densamma som

enligt sista raderna i § 15 uti der omtalade fall tillkommer innehafvare

af inhemskt märke. Om en sådan förmån skall finnas, hvilket ju kan

hafva skäl för sig, torde den dock böra göras gällande generelt för alla

tillämpliga fall, så att hvar och eu som lagligen ådagalägger, att annan

obehörigen tillegnat sig hans i allmänna handeln brukade märke,

kan genom registrering inom föreskrifven tid vinna uteslutande rätt till

detta märke, fastän det förut är för annan registreradt.

§ 15-

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe och Glimstedt anförde:

Emot hvad fullmägtige i Jernkontoret anfört för bibehållande af nu

gällande stadganden angående stämpling af jerneffekter, anse vi oss

icke höra tillstyrka upphäfvande af omförmälta stadganden; och hemställa

vi förty, att, om denna vår åsigt godkännes, § 15 måtte i öfverensstämmelse

dermed omredigeras.

Justitieråden Naumann och Huss lemnade hvad förslaget i nu

nämnda afseende innehåller utan anmärkning.

Justitierådet Rabe erinrade: Om 4 §:ns 5:te punkt och 13 § ändras,

på sätt jag ansett nödigt, bör i 2:dra och 4:de styckena af 15 § hänvisas

icke till “§ 13“ utan till § 4.

Justitierådet Huss yttrade: Den i 2:dra stycket af § 15 medgifna

rättigheten att under vissa vilkor kunna bereda skydd åt ett äldre lofligen

brukadt varumärke skulle, om märkets innehafvare tillhörde främmande

stat, komma att bero, bland annat, deraf, huruvida denna främBih.

till Likså. Brot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

mande stats lagstiftning angående varumärken vore öfverensstämmande

med den svenska varumärkeslagen. Då i förslaget ej lemnas någon

anvisning om sättet för afgörande af frågan huruvida en sådan öfverensstämmelse

mellan den svenska och den utländska lagstiftningen vore

för handen, komme pröfningen deraf antagligen att i första hand

tillhöra registreringsmyndigheten. Olämpligheten deraf inses dock lätt

om man besinnar den grannlaga beskaffenheten af en sådan pröfning.

Om t. ex. de af komiterade uppgjorda särskilda förslag till lagstiftning

angående varumärken i de tre nordiska länderna, i det skick de nu

föreligga, tagas i betraktande, torde man nödgas erkänna att just med

afseende å förevarande § väsentliga olikheter förefinnas emellan det

svenska och det danska förslaget. Det svenska förslaget medgifver

nemligen åt] danske varutillverkare eller handlande rätt att genom registrering

bereda skydd i Sverige för alla slags äldre af dem lösligen

begagnade varumärken, under det att deremot i det danska förslaget

åt svenske varutillverkare eller handlande annat medgifvande i berörda

hänseende ej lemnas, än att de må genom registrering kunna bereda

skydd i Danmark åt äldre varumärken “för Jern- og Traelastvarer, o g

som alene bestaae i Tal, Bogstaver eller Navne liden fremtreedende

eiendommelig Form“, och äfven detta icke såsom en af sjelfva lagen

härflytande rättighet, utan såsom en med orden “kan det framdeles ved

Gjensidighedens Trmden i Kraft fastsmttes“ förespeglad möjlighet. Enär

således det svenska förslaget uti ifrågavarande hänseende åt dansk man

i Sverige medgifver en rättighet, som det Danska förslaget förnekar svensk

man i Danmark, lära de begge förslagen ingalunda kunna anses vara med

hvarandra öfverenstämmande. — Att åt registreringsmyndigheten öfverlemna

afgörandet af dylika frågor om öfverensstämmelsen emellan särskilda

lagstiftningar anser jag emellertid, såsom ofvan sagts, olämpligt

och hemställer förty att de anförda orden “eller hvars lagstiftning angående

varumärken är öfverensstämmande med denna lag“ må utgå

och att äfven i här afsedda fall det må bero af Konungen att förklara

huruvida stadganderne i förevarande 15 § äro tillämpliga jemväl på

viss främmande magts undersåtar.

Justitieråden Wretman och Rabe ansågo hvad andra stycket innehåller

angående varutillverkare eller handlande i främmande stat böra

utgå, med afseende dels å 14 §:ns innehåll, dels ock enär det syntes

Justitieråden olämpligt att åt registreringsmyndigheten eller domstol

öfverlemna pröfningen deraf, huruvida främmande stats lagstiftning beträffande

varumärken är med den i riket gällande öfverensstämmande

eller ej.

Justitieråden Wretman, Rabe och Huss anförde: Den i tredje styc
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

ket intagna föreskriften, att märket, om det brukats före lagens utfärdande,

skall, oberoende af bestämmelserna i § 4, registreras i den form,

hvari det brukats, synes tarfva någon inskränkning, enär det ej torde

vara lämpligt att tillåta registrering t. ex. af ett märke, som kan väcka

förargelse eller hvari obehörigen intagits annat namn eller annan firma,

än sökandens, eller namnet på annans fasta egendom, äfven om bruket

af märket förut fått opåtaldt passera.

Justitierådet Glimstedt anförde: I afseende å andra stycket anmärkes

att i förslaget saknas all bestämning, på grund hvaraf det må kunna

med någon grad af objektivitet bedömas när lagar, som äro affattade

på olika språk och icke utgöra den ena en ordagrann öfversättning af

den andra samt jemväl i sak förete mer eller mindre väsentliga skiljaktigheter

sins emellan, ändå skola anses vara med hvarandra öfverensstämmande.

Uttrycket “förordning” i fjerde stycket torde vara beroende på

någon misskrifning.

Justitierådet Lindhagen yttrade: Vid första stycket instämmer jag

uti Kommerskollegii hemställan att de här omförmälda stämplar skola

anmälas till registrering inom ett år från det författningen träder i kraft,

hvilket synes hafva goda skäl för sig.

Hvad angår andra stycket, så synes meningen dermed vara att

ordna förhållandet mellan Sverige, Norge och Danmark i afseende å

äldre märken. Det synes bättre att utan omsvep bestämdt uttrycka

denna mening, än att uttala något så dunkelt och sväfvande, som i

förslaget skett. Hvad här talas om främmande stat, med hvilken aftal

träffats, synes vara utan praktisk vigt och bidrager blott att göra stadgandet

än mera oegentligt och dunkelt.

Vid tredje stycket hänvisas till hvad som blifvit yttradt vid § 14

om uttrycket “registreras i den form” och vid § 4 angående uttrycket

”som icke utmärka sig genom egendomlig form”.

Vid femte stycket hänvisas till hvad derom blifvit erinradt vid § 14.

Angående hela denna § gäller den erinran, att han behöfver omarbetas

för att göra föreskrifterna mera bestämda och lättfattliga, dervid

äfven några mindre förbiseenden i afseende å ordalagen kunna rättas.

2:o. Förslag till förordning om införande af lagen angående skydd

för varumärken och hvad i afseende derå skall iakttagas.

Högsta Domstolen anförde: Det synes obehöfligt att här hafva en

särskild promulgationslag, helst denna ej skulle innehålla mer än fem

helt korta stadgande!!, hvilka utan minsta svårighet kunde föras in i

sjelfva författningen. Flertalet af dessa stadganden, nemligen om tiden,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

då författningen skulle träda i kraft, om registreringsmyndigheten och

laga domstol i tvist om varumärke, äro ock af den art, att de ovilkorligen

böra utgöra en integrerande del af sjelfva författningen om varumärken

och ej behöfva sökas på annat ställe. Slutligen innebär anordningen

eu onödig afvikelse från de norska och danska förslagen,

hvilka ej veta utaf någon promulgationslag. Det hemställes alltså, att

ifrågavarande promulgationsförordnings stadganden må, efter vidtagande

af nödiga jemkningar, införas i hufvudförfattningen om varumärken.

Justitieråden Lindhagen och Glimstedt förmälde, att de så mycket

hellre deltogo i denna anmärkning, som det i allmänhet syntes synnerligen

olämpligt att utfärda särskilda s. k. promulgationslagar, i hvilka

ofta lagstiftades om de mest olikartade ämnen, hvilka mången gång

voro så vidt skilda från innehållet i de författningar, till hvilka promulgationslagarna

stälde sig såsom bihang, att man ej kunde ana sig

till deras behandling der.

Justitierådet Lindhagen anförde: Hvad angår innehållet, så synes

det svårligen vara lyckligen funnet att göra Kommerskollegium till

registreringsmyndighet, icke ens såsom blott öfvergångsåtgärd betraktadt.

Kollegium in pleno kan omöjligen vara registreringsmyndighet,

och att till sådan myndighet konstituera en tjensteman hos kollegium

vore än mindre lämpligt. Om man åter sätter registreringsmyndigheten

såsom en fristående afdelning inom kollegium, så skiljer sig eu

sådan anordning endast till namnet från en alldeles särskild registreringsmyndighet.

Justitieråden von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen erinrade i

anledning af § 3 om hvad de yttrat vid § 14 mom. 2 i förslaget till

varumärkeslag.

Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe och Glimstedt åberopade

med afseende å § 4 hvad de yttrat vid § 15 i förslaget till varumärkeslag.

3:o. Förslag till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16.

Justitieråden Wretman och Rahe yttrade: Af hvad vi under granskningen

af förslaget till lag angående skydd för varumärken yttrat vid

§§ 12 och 15 följer, att vi ej kunna tillstyrka bifall till den föreslagna

ändringen af 16 § i 22 kap. strafflagen.

Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen ansågo

ifrågavarande § i strafflagen böra uttrycka att, om någon olofligen

sätter å varor, som hållas till salu, eller å kärl eller omslag, hvari de

förvaras, annans namn, eller varumärke, till hvars begagnande annan

honom veterligen har uteslutande rätt, eller varumärke så likt detta

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

att det kan lätt dermed förvexlas, eller håller ändå till salu varor,

hvilka honom veterligen äro, på sätt nämndt är, olofligen på olaga

sätt betecknade, skall han straffas med böter eller fängelse efter ty i

§ 13 stadgas; och skola de olagligen anbragta märkena utplånas eller,

om det ej kan verkställas på annat sätt, varorna eller de kärl eller

omslag, hvari de aro. förvarade, förstöras, såvida de fortfarande äro i

den brottsliges besittning eller lian eljest förfogar öfver dem.

Och tilläde Justitierådet Huss att han för sin del ansåg att i

förevarande § borde, på sätt i komiterades förslag skett, upptagas

jemväl de fall att å varor, som hållas till salu, eller å kärl eller omslag,

hvari de förvaras, olofligen utsättes annans firma eller namnet å

annans fasta egendom.

Justitierådet Glimstedt anförde: Under förutsättning att hvad i

förslaget till lag angående varumärken finnes upptaget om annans

namn eller firma eller namn å annans fasta egendom varder derifrån

uteslutet, och

då det fall att märke anbringas å varas kärl eller omslag torde

utan. tvifvel kunna anses i brottslighet likstäldt med det, då märket

anbringas å sjelfva varan,

då ifrågavarande lagrum äfven med dess nuvarande lydelse torde,

vid jemförelse med 1 § i 22 kap. strafflagen, vara tillämpligt jemväl

på den, som i uppsåt, som afses i samma kap., håller falskeligen märkta

varor till salu, samt

då någon förhöjning i straffet för brott af den beskaffenhet, hvarom

här är fråga, icke synes mig vara erforderlig;

så finner jag ifrågasatta ändring i strafflagen icke vara af den

föreslagna varumärkeslagstiftningen med någon grad af nödvändighet

betingad.

Ex protocollo

Tli, Wilh. Malm.

Bill. till RiJcsd. Prof. 18S4, 1 Sami 1 Afä.

4

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

1

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott

«

Onsdagen den 30 Januari 1884,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Thempt ander,

Ryding,

von Krusenstjerna.

Justitieråden: Rabe,

Östergren.

l:o.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet

ett af komiterade från Sverige, Norge och Danmark uppgjordt förslag

till lag angående skydd för varumärken jemte deröfver afgifna

yttranden dels af Högsta Domstolen, dels af Kommerskollegium, som

innan dess utlåtande afgafs lemnat tillfälle åt yrkesföreningarna i riket,

sågverks- och trävaruexportföreningen i Stockholm samt de industriidkare,

som sådant önskade, att i ärendet sig yttra, äfvensom inhemtat

utlåtande af fullmägtige i Jernkontoret.

Departementschefen anförde vidare: UI afseende på tillkomsten af

detta lagförslag torde Eders Kongl. Maj:t draga sig till minnes, hurusom

Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 1876 anhöll att Eders Kongl.

Bih. till Pilcsd. Prof, 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetande af en fullständig handelslag

för Sverige, äfvensom egna omsorg deråt, att öfverensstämmelse,

så vidt ske kunde, med motsvarande norsk och dansk lagstiftning dervid

åstadkommes. Det gemensamma lagstiftningsarbete, som med anledning

af Riksdagens sålunda uttalade och af Eders Kong]. Maj:t äfvensom

af norska och danska regeringarna omfattade önskan kommit till

stånd, har, såsom kändt är, redan burit frukt i antagande år 1880 af

vexellagar af lika innehåll för de tre rikena. Efter framställning från

svenska regeringen angående det internationela arbetets fortsättande

hafva inom hvardera af rikena komiterade blifvit tillsatta för utarbetande

af förslag till författningar angående handelsfirma och procura,

samt angående skydd för varumärken, och bemyndigades de särskilda

rikenas komiterade att med hvarandra sammanträda för att söka åstadkomma

så vidt möjligt öfverensstämmande lagförslag i de angifna ämnena.

Komiterade, hvilka först sysselsatt sig med den del af uppdraget,

som afsåg lagen om varumärken, hafva nu afgifvit det förslag till

dylik lag, hvilket jag inför Eders Kong!. Maj:t anmält. “

Efter att hafva redogjort för förslagets och de öfver detsamma

afgifna yttrandens innehåll fortsatte Departementschefen:

“De näringsidkare, som med någon egentlig fördel begagna sig

af varumärken och som följaktligen erfara ett mera kännbart behof att

vinna skydd mot obehörigt användande af samma eller liknande märken

i annans rörelse, äro företrädesvis sådana, som tillverka icke blott

för förbrukning på den plats, der de drifva sin näring, eller närmaste

trakten deromkring, utan för aflägsnare marknader och i all synnerhet

för afsättning på utrikes ort. Skyddet är alltså för dem ganska ofullkomligt,

om det endast betryggar deras rätt till varumärkes begagnande

inom eget land. Först i den mån skydd utom riket kan dem beredas,

blir lagstiftningen af verklig och fullständig nytta. Detta är en synpunkt,

som uttryckligen framhålles i flera af de yttranden, hvilka blifvit

öfver komiterades förslag af yrkesmän afgifna. Vid den lagstiftning,

som i detta ämne kommer till stånd, måste derföre hufvudsaklig hänsyn

tagas dertill, att den lämpar sig att lägga till grund för överenskommelser

med främmande stater om ömsesidigt skydd för varumärken.

Lättast låter sig eu dylik öfverenskommelse åvägabringa, om lagstiftningen

hos de begge kontraherande staterna är fullkomligt lika.

Det måste derföre anses såsom ett mycket godt resultat af komiterades

arbete att det lyckats dem åstadkomma i det närmaste lika lydande

lagförslag för de tre rikena, hvarigenom utsigt beredes till en öfverensstämmande

lagstiftning hos oss och våra närmaste grannländer, med

hvilka vi drifva en ekonomisk samfärdsel, som redan nu är ganska lif
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

lig, men som synes mäktig af eu ojemförligt större utveckling, om blott

man lyckas undanrödja de icke minst inom lagstiftningens område ännu

qvarstående hindren för samfärdselns lugna och ostörda gång.

Men vida utöfver dessa gränser hafva komiterade sökt utsträcka

verkningarna af den nya lagen genom att i sitt förslag upptaga de

vigtigaste af de grundsatser, som redan äro eller synas på väg att göra

sig gällande inom samtliga europeiska stater i fråga om skydd för den

industriella eganderätten. I syfte att bestämma grunderna för en likformig

lagstiftning i dessa ämnen var redan år 1878 en internationel

kongress samlad vid verldsutställningen i Paris och sedan en af kongressen

utsedd kommission utarbetat grunddrag till en allmän förening

till skydd för den industriella eganderätten, sammanträdde i Paris år

1880 för granskning af detta förslag delegerade för tretton europeiska

stater, deribland Sverige och Norge samt alla stormakterna utom Tyskland,

vidare Nordamerikas förenta stater, Brasilien och några andra

amerikanska stater. Resultatet af förhandlingarna vid denna konferens

blef ett förslag till konvention för bildande af en förening (union) till

den industriella eganderättens skydd. Från de grundsatser, hvilka af

konferensen uppstäldes, torde intet land, som ej vill ställa sig utom

samfärdseln med de öfriga, kunna i någon väsentlig punkt afvika.

Komiterade hafva följt dem så långt de under närvarande omständigheter

ansett möjligt och lämpligt.

Antagligen till väsentlig del på grund af nu omförmälda förtjenster

har komiterades arbete vunnit i det närmaste enhälligt godkännande

bland de näringsidkare, som yttrat sig öfver förslaget, och hvilka bättre

än någon annan böra vara i stånd att bedöma, huruvida deras intressen

blifvit, genom lagstiftningen vederbörligen tillgodosedda, eller icke.

I betraktande af dessa praktiska företräden hos förslaget synes

man mig ej böra fästa alltför uteslutande vigt vid de ur sträng systematisk

synpunkt visserligen ganska beaktansvärda anmärkningar, som

vid åtskilliga delar af förslaget framställe af vederbörande ernbetsmyndigheter.

En uppoffring af ett eller annat, som ur denna synpunkt

varit att ytterligare önska, böra vi så mycket hellre kunna underkasta

oss, som vi, i saknad af nästan all lagstiftning i ämnet, ej hafva några

äldre, i tillämpningen bepröfvade rättsgrundsatser att göra gällande och

bevara.

Vid den granskning af komiterades förslag, som i de särskilda

rikenas regeringsdepartement försiggått, och dervid man, med det undantag,

hvarom längre fram förmäles, efter ömsesidiga jemkningar förenat

sig om den lagtext, hvilken jag nu går att för Eders Kongl. Maj:t

framlägga och korteligen motivera, har man af nyss antydd anledning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

förnämligast, rigtat sin uppmärksamhet på att söka undanrödja sådana

otydligheter och oegentligheter i uttryck och redaktion, som i en lagtext,

hvars affattande samtidigt fortgått på olika språk, lätt kunna insmyga

sig vid den första bearbetningen, men hvilkas utplånande är

af vigt i en författning, egnad att så direkt tjena till rättesnöre för

den praktiske mannens verksamhet. I vissa fall hafva dock skäl förekommit

att ifrågasätta ändringar i förslagets innehåll, för livilka jag

får tillfälle att i det följande närmare redogöra, liksom ock anledningar

torde yppa sig att korteligen andraga skälen, hvarföre i särskilda

vigtigare fall de af vederbörande föreslagna ändringar icke blifvit iakttagna.

Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärka att genom stadgandet

i 1 § om rätt för näringsidkare att såsom varumärke begagna sitt

namn eller sin firma eller namnet på honom tillhörig fast egendom i

lagen införts ett för densamma främmande ämne, enär lagen hade till

ändamål att genom föreskrift om registrering bereda uteslutande rätt

att begagna ett varumärke, under det att namn, firma och namn på

fast egendom skulle skyddas utan registrering. — Denna uppfattning

af lagens uppgift saknar enligt mitt förmenande tillräcklig grund. Lagen

afser att bereda skydd icke blott åt registrerade varumärken utan åt

alla varumärken af beskaffenhet att den, som använder dem, bör hafva

lagliga anspråk att få dem skyddade. Visserligen fordras i allmänhet

för beredande af sådant skydd, att märket registreras, men vissa såsom

varumärke begagnade beteckningar äro af den art, att lagen anser

deras användande såsom en naturlig rätt, i hvars utöfning märkets

'' innehafvare eger åtnjuta lagens skydd utan att behöfva underkasta sig

det besvär och de kostnader en registrering medför. Sådana beteckningar

äro eget namn, firma och namnet på egen fast egendom. För

denna uppfattning innebära lagens stadganden angående detta slag af

varumärken ingen oegentlighet. Det må vara sant, hvad tillika anmärkts

derom, att här i riket någon lag ännu ej fins om hvad med

firma rätteligen skall förstås. Fn sådan lag är dock föremål för komiterades

nu pågående arbeten och lärer inom kort tid komma i det

skick, att den kan af Eders Kongl. Maj:t föreläggas Riksdagen till ant

tagande. Begreppet firma torde emellertid redan nu hafva, låt vara vid

sidan af lag, inom affärsverlden så utbildats, att i de allra flesta fall någon

olägenhet ej kan uppstå deraf, att en lagbestämmelse af sådant innehåll,

som den nu föreslagna, blir gällande under någon kortare tid

innan firmalagen hunnit utfärdas.

Beträffande användandet af registrerade varumärken hafva Högsta

Domstolens fleste ledamöter anmärkt, hurusom genom upptagande af

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

h an dels mark en varumärket förlorat sin ursprungliga och rätta betydelse

att, vara ett tillverkarens kännemärke på hans egen tillverkning. Att

utesluta handelsmärkena kunde emellertid icke med framgång sättas

i fråga. Men deremot kunde det lämpligen föreskrifvas, att varumärke,

afsedt att begagnas af den, som idkar handel med andra varor, än

de af honom sjelf tillverkade, skulle innehålla tydlig i lagen bestämd

beteckning, angifvande dess egenskap af handelsmärke.

Äfven om det kunde antagas, att genom en dylik skilnad, uppdragen

mellan fabriks- och handelsmärken, någon verklig fördel för

den konsumerande allmänheten kunde vinnas, måste jag dock betvifla,

att ett sådant särskiljande är möjligt med den rigtning affärsverksamheten

i vissa grenar hos oss tagit och i hvilken den antagligen kommer

att ytterligare fortgå. I de fall, der vissa delar af fabrikatet införts

från utlandet i färdigt skick, medan andra tillverkats af fabrikanten,

eller der fabrikatet införts i halffärdig!, skick och endast fått sin fulländning

af fabrikanten, är det omöjligt att bestämma, hvilket märke

som skall åsättas. I alla händelser blir kontrollen öfver märkenas rätta

användande omöjlig att utöfva, och hela föreskriften derigenom utan

verklig betydelse.

Flere ledamöter i Högsta Domstolen hafva anmärkt, att bestämmelse

saknades derom, att begagnande af varumärke skulle vara fästadt,

ej blott vid verklig rörelse, utan jemväl vid viss uppgifven rörelse, så

att den köpande allmänheten ej genom märkena vilseleddeé, utan tvärtom

i dem hade någon ledning för sitt omdöme, hvarest goda varor vore

att tillgå. Det borde derföre stadgas, att registreradt märke gälde

endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit

angifna och hvarom anteckning skulle ske i registret, samt att, om

märkesinnehafvare önskade få märket gällande för andra rörelsegrenar,

han skulle derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten till införande

i registret. — Att varumärke bör vara förbundet med utöfvande

af verklig rörelse är tillräckligt tydligt angifvet, genom stadgandena i

§ 1 att rätt till varumärke tillkommer näringsidkare, i § 3 att vid registrering

af varumärke skall uppgifvas sökandens yrke och i § 8 att

varumärke ej får öfverlåtas utan i sammanhang med rörelse. Yrkandet

att varumärke skall vara fästadt vid viss rörelse torde ej innebära,

att den svenska lagstiftningen skulle liksom några utländska medgifva

registrering endast för vissa speciela slag af varor, med rätt för andra

näringsidkare att registrera samma märke för andra varuslag. Fastmer

erinra samma ledamöter af Högsta Domstolen i ett annat sammanhang

(sid. 4), att en gifven följd af att bland varumärkena upptaga handelsmärken

är att rätten för ett varumärkes innehafvare att uteslutande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 21.

begagna detsamma icke kan inskränkas till viss tillverkning eller visst

slag af varor, utan måste göras generelt gällande för alla slags varor,

som ingå i innehafvarens rörelse. Anmärkningen afser således ej att

frångå den jemväl af Kommerskollegium godkända grundsatsen om

generela varumärken. Meningen synes endast vara att efterhand som

det generela märket begagnas i flera näringsgrenar eller för derå slags

varor anmälan derom skall ske till registret. Sålunda inskränkt synes

mig föreskriften vara af mycket oväsentlig betydelse och egnad att förorsaka

näringsidkaren besvär och kostnad utan motsvarande nytta,

liksom det ock vore ytterst svårt att öfvervaka dess iakttagande. Det

ändamål, som dermed skulle vinnas, eller eu ledning för allmänheten,

hvar goda varor finnas att tillgå, kan ej genom eu sådan anmälan

uppnås, och torde i öfrigt ligga utom varumärkeslagens egentliga

uppgift. Den skyddar innehafvaren af ett välkändt märke mot andra

näringsidkare, som kunna finna en fördel i att sätta samma eller liknande

märke på sina underhaltiga varor för att sålunda bereda dem

afsättning och möjligen undantränga den förstnämndes ur marknaden.

Men den kan ej försäkra allmänheten derom, att man hos den rättmätige

innehafvaren af märket fortfarande endast har att påräkna goda

varor. Att uppehålla märkets anseende ligger visserligen i hans intresse,

men omsorgen derom hvilar i vanliga fall uteslutande på honom

sjelf. Att lagstiftningen i vissa fall föreskrifver varustämpling för befordrande

af goda varors spridning och underDyckande af de underhaltigas

är eu känd sak, men varumärkeslagen har icke, åtminstone

icke direkt, med en sådan uppgift något att skaffa.

I visst samband med ifrågavarande i Högsta Domstolen framstälda

anmärkning står ett tillägg, som i det reviderade förslaget gjorts till

§ 1. Af komiterades motivering inhemtas, att den rätt till varumärke,

som genom registrering vinnes, enligt regeln skall omfatta alla slag af

varor, (sid. 20—23), men att, af skäl som anföras å sid. 42, registrering

af varumärke endast för vissa varor eller varuslag ej bör vägras,

om sökanden vill afstå från de förmåner, som åtfölja ett generelt märke.

Denna grundsats om generelt märke såsom regel och specielt märke

såsom undantag har ej fått något bestämdt uttryck i sjelfva lagtexten,

som tvärtom genom den i 3 § intagna föreskrift att vid ansökan om

registrering visst näringsyrke skall uppgifvas, kan framkalla den föreställning,

att märket i regeln endast får gälla de i det uppgifna yrket

tillverkade varor. Den osäkerhet i lagtillämpningen, som af en sådan

tvetydighet kan vållas, synes böra förebyggas genom ett bestämdt

stadgande i lagens 1 §. Dermed sammanhänger ock ett tillägg till de

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:ö 21.

i § 3 meddelade föreskrifter om de uppgifter, som vid anmälan om

registrering skola lemnas.

Uttrycket “tillverka varor44 i § 1 kan svårligen sägas omfatta

jordbruksnäringen. Af detta skäl och då den § i komiterades förslag,

den I4:de, som handlar om utländings rätt till skydd för varumärke,

hänvisar till “näring som i 1 § omförmäles44 hafva begynnelseorden i

1 § omredigerats.

Det torde ej vara lämpligt att i den ordning, som för lagstiftningär

stadgad, bestämma hvilken embetsmyndighet som skall verkställa

registreringen. Frågan derom är för närvarande under utredning inom

den komité, hvilken har till uppgift att föreslå organisationen af det

embetsverk, som skall träda i Kommerskollegii ställe. Jag antager

således att denna fråga, äfvensom frågan om registreringsafgiftens användande,

under en annan form kommer att ofördröjligen underställas

Fjders Kongl. Maj:ts pröfning.

Då det skulle medgifvas den, som vill låta registrera varumärke,

att utan anlitande af ombud insända sin ansökning med posten och

dervid bifoga föreskrift^ afgifter, vore det ändamålsenligt att dessa

afgifter utginge med ett på förhand för alla händelser bestämdt belopp,

livilket ej synes vara fallet med den af komiterade i § 3 mom. 3 föreslagna

afgiften för registreringens kungörande. Ändamålet vinnes

genom att låta denna afgift inbegripas i afgiften för sjelfva registreringen,

40 kronor, hvilket sistnämnda belopp eljest, måhända ej utan

allt skäl, ansetts vara för våra förhållanden väl högt beräknadt.

Till de bilagor, som skola åtfölja ansökning om registrering, hör

enligt komiterades förslag en afbildning i tre exemplar af varumärket.

Komiterade anföra i sina motiv, att enär färger ofta ingå såsom en

vigtig beståndsdel i ett märke, och de i allmänt förvar befintliga märken

derför böra jemväl i detta hänseende vara till ledning för bedömande

af likhet med andra märken, hade komiterade för de exemplar, som

skulle vid ansökningen fogas, begagnat uttrycket afbildning, för att

dermed utmärka, att i dem skulle återgifvas jemväl färgerna i ett märke.

Högsta Domstolen och Kommerskollegium anmärkte, att ordet afbildning

ej uttryckte hvad dermed afsågs, hvadan eu ändring härutinnan

vore af nöden. Denna uppfattning bekräftas genom den praxis, som

utbildat sig i Danmark, der gällande varumärkeslag innehåller samma

föreskrift, hvilken alltid tillämpats så, att registrering medgifvits oberoende

deraf, huruvida märkets färger upptagits i afbildningen eller ej.

Denna praxis önskar man i Danmark bibehålla och det torde ej heller

vara skäl att i författningen inlägga någon föreskrift, egnad att inleda

en motsatt lagtillämpning. Det är möjligt, att den som begagnar märke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.

med viss färg, endast vill hafva denna färg skyddad; men det kan ock

hända, att han vill hafva märket skyddadt i alla färger, och han skulle

i sådant fall, om afbildningen ovilkorligen skulle innehålla färger, nödgas

registrera märket upprepade gånger med olika färger hvarje gång. En

sådan föreskrift skulle jemväl bereda svårigheter vid afhandlingar med

främmande makter, hvilka sakna eu dylik bestämmelse i sina lagar.

Det naturligaste torde vara, att, om sökanden anser en viss färg vara

eu väsentlig beståndsdel af märket, det må stå honom fritt att utmärka

detta genom att aflemna eu färgad afbildning, utan att detta ålägges

honom såsom en skyldighet. Stadgandet, sådant det lyder i komiténs

förslag, har derför lemnats oförändradt, och antager jag lika med Högsta

Domstolen att det kommer att tolkas såsom förhållandet visat sig vara

i Danmark.

öfriga ändringar i denna § hafva tillkommit i anledning af anmärkningar,

framstälda af Kommerskollegium och Högsta Domstolen, och

afse endast ett noggrannare uttryck af förslagets mening..

4 §, som uppräknar de fall då varumärke ej. får registreras, innehåller

i 1 mom. ett förbud för registrering då märket består endast af

siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig

form. Högsta Domstolens fleste ledamöter anse detta uttryck vara allt

för sväfvande och ledande till synnerlig osäkerhet i tillämpningen. Det

torde ock, enligt dessa ledamöters mening, innebära ett vida större

medgifvande att uteslutande begagna bokstäfver, än sona kunde vara

lämpligt, särdeles sedan det numera blifvit så vanligt att i tryck, skrift

och teckning gifva bokstäfver den mest fantastiska utstyrsel, och det

syntes ej heller rådligt eller lämpligt att, såsom i förslaget skett, så

utsträcka'' rättigheten att bruka endast bokstäfver eller siffror, att en

aldrig så obetydlig och nästan omärklig tillsats till dem blefve tillfyllestgörande.

Grundmeningen vore, att såsom varumärken erkänna

endast sådana, som verkligen egde karakteren af figurmärken i motsats

mot bokstafsmärken. Det ville då synas både lättare, klarare och mera

egentligt att söka få denna tanke i författningen uttryckt genom ett

stadgande i det syfte, att varumärke ej finge registreras, om det bestode

uteslutande eller hufvudsakligen af siffror, bokstäfver eller ord,

så vida ej genom tillsatser eller anordningen i öfrigt märket vore sådant,

att det kunde anses ega karakter af figurmärke.

Jag medgifver med dessa ledamöter af Högsta Domstolen, att

komiterades regel ej motsvarar sitt ändamål, då de bokstäfver, af hvilka

ett märke uteslutande består, kunna vara ganska egendomligt utstyrda,

utan att märket derigenom förlorar den karakter af bokstafsmärke, som

det icke får ega, om registrering skall kunna medgifvas. I mom. 1 har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

derföre gjorts ett tillägg, föreslaget af en ledamot i Högsta Domstolen,

hvarigenom slutorden skulle lyda: “som icke utmärka sig genom så egendomlig

form, att märket kan såsom figurmärke anses.“ I fråga om märken,

som uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord, torde anledningen till

flertalets inom Högsta Domstolen anmärkning härigenom vara undanröjd.

Men anmärkningen gäller äfven det förhållande, att § 4 mom. 1 indirekt

medgifver registrering af märken, som hufvudsakligen eller

nästan uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord, men derjemte

hafva någon mindre framstående tillsats, som icke betager märket dess

öfvervägande karakter af bokstafsmärke. Så väl komiterade som Högsta

Domstolens flertal ogilla sådana märken, men de vilja gå olika vägar

för att hindra deras användande. Högsta Domstolen vill förbjuda

registrering af märken, som bestå hufvudsakligen af siffror, bokstäfver

eller ord, om ej tillsatserna eller anordningen i öfrig! är sådan, att

märket kan anses ega karakter af figurmärke. Komiterade, som ansett

betänkligt att i den registrerande myndighetens hand lägga pröfningen

deraf, huruvida ett märke hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver

eller ord, ålägga myndigheten att registrera så snart märket

innehåller den ringaste tillsats af andra beteckningar, men vill motverka

användandet af dylika märken på det sätt att, såsom af 7 §

inhemtas, det tillätes hvilken annan som helst att i den allmänna

rörelsen använda liknande märken. Registrering af dylikt märke skänker

således intet fullständigt skydd och följden deraf bör blifva, att

sålunda inrättade märken ej förekomma till registrering. Den pröfning

af märkets beskaffenhet, som enligt Högsta Domstolens mening skulle

tillkomma registreringsmyndigheten, innan registrering medgifves, öfverlemnas

af komiterade åt domstolarne att fullgöra, när efter verkstäld

registrering åtal af märkesinnehafvaren väckes mot den, som i allmänna

rörelsen begagnar ett märke lika med hans eller liknande hans.

För min del kan jag ej anse den af Högsta Domstolen förordade utväg

ega ett så afgjordt företräde framför komiténs, att jag vågar föreslå

en afvikelse från denna, helst jag har mig bekant, att man i Norge

och Danmark hyser en stor obenägenhet att utvidga registreringsmyndighetens

befogenhet på ett sätt, som skulle ställa allt för höga

fordringar på registratorsbefattningens innehafvare.

I enlighet med Kommerskollegii, af Högsta Domstolens fleste

ledamöter biträdda förslag är ordet “märkenu i mom. 3 utbytt mot

“stämplare. I afseende på tolkningen af denna bestämmelse är man

inom de tre rikena ense derom, att den afser statens och dess embetsverks

vapen och stämplar, kommuners af regeringen stadfästade vapen

Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

samt främmande staters vapen, de sistnämnda endast då bestämmelsens

tillämpning på sådant vapen begäres af vederbörande stat.

Mom. 5 torde ej afse annat än att registrering skall vägras, om

det anmälda märket är alldeles likt annat för samma slags varor eller

alla slags varor redan anmäldt eller registreradt märke, eller så likt

dylikt märke, att märkena lätt kunna förvexlas; dock att registrering

får ske, om likheten eger rum mellan sådana delar af de särskilda

märkena, som bestå af siffror, bokstäfver eller ord. (Jfr. § 7). Då

svårighet ej bör möta att uttrycka denna mening på ett mera direkt’

sätt än i komiterades förslag skeft, har detta mom. blifvit omredigeradt.

Ändringarna i § 5 påkallas af de till stöd för desamma i Högsta

Domstolen och Kommerskollegium anförda skäl.

Sedan de föregående §§ afhandla! sättet och vilkoren för ett

varumärkes registrering, angifver den 7:de ett fall, då denna registrering

icke medför någon verkan. Emot den af Högsta Domstolens fleste

ledamöter härvid framstälda anmärkning torde få åberopas hvad redan

vid § 4 mom. 5 anförts om betydelsen af § 7. Den bär undergått en

förtydligande omredaktion i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den

af en ledamot i Högsta Domstolen yttrade mening.

Bestämmelserna i § 8 af komiténs förslag äro så atfattade, att de

åtminstone i hela sin utsträckning knappast ega tillämplighet på annan

öfverlåtelse än den, som sker frivilligt genom aftal, hvarföre orden:

“eller öfvergår eljest44 i törsta stycket uteslutits. För det fall som

dessa ord afse, eller öfvergång genom arf, synas ej heller några stadganden

behöfliga, då det väl i alla händelser är uppenbart, att märkesrätten

tillfaller den bland sterbhusdelegarne som öfvertagit den rörelse,

vid hvilken märkesrätten varit fästad. I Högsta Domstolen hafva olika

meningar uppstått om rätta tolkningen af de återstående stadgandena

i denna §. Meningen torde vara den, att, när rörelsen eller någon del

deraf öfverlåtes till ny egare, skall i regeln varumärkesrätten i hela

sin vidd öfvergå till nye egaren, som således eger ensam begagna densamma;

kontrahenterna dock obetaget att träffa aftal antingen derom,

att säljaren ensam behåller märkesrätten för att använda den i rörelse

som han fortfarande drifver, eller att begge må använda märket för

olika slag af varor. I enlighet härmed är förslaget ändradt.

Att skyddet för registreradt varumärke, såsom i 9 § sägs, räknas

från den dag ansökning om registrering skedde, eger visserligen sin

giltighet beträffande förhållandet mellan två registreringssökande, men

ej då det gäller att bestämma tidpunkten från hvilken innehafvaren af

märket har skydd mot andra, som begagna detsamma. Här torde endast

vara fråga om den tid, under hvilken märket skall qvarstå i re
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

gistret såsom ett skyddadt märke, men för detta ändamål erfordras

ingen annan föreskrift än att skyddet uppkör, när ej ansökan om förnyelse

skett, första gången inom tio år från registreringsdagen och

sedermera inom tio år från sista förnyelsen.

De i Högsta Domstolen föreslagna redaktionsändringarna i 10

och 11 §§ äro vederbörligen iakttagna. Derjemte har en omskrifning

skett af senare stycket i 10 §, hvarigenom det torde tydligare framgå

hvad som denna § afser att uttrycka, nemligen dels hvilken myndighet

som i hvarje särskildt fall eger förordna om ett märkes afförande ur

registret, dels hvem som eger att om en sådan åtgärd föra talan.

Vid 12 § i komiterades förslag möter en fråga af principiel betydelse.

Den svenska komité, som år 1877 tilllsattes för att, jemte

förslag till författning om patent, tillika utarbeta förslag till varumärkeslag,

hade ifrågasatt att i sistnämnda lag skulle införas bestämmelser

angående straff för öfverträdelser af lagen. Vid granskningen

i Högsta Domstolen af detta förslag anmärkte Domstolens fleste ledamöter

att enär bland handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar

belädes, äfven upptagits i 22 kap. 16 § den, att olofligen å tillverkning,

som till salu hålles, sätta annans märke än rätte tillverkarens,

borde författningen om varumärken hafva till ändamål, icke att

genom ansvarsbestämmelser gifva skydd för varumärken, hvarigenom

författningen inginge på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen,

utan endast att meddela bestämmelser om sättet och vilkoren

för vinnande af uteslutande rätt till begagnande af särskilda varumärken

samt om vilkoren för en sådan rätts åtnjutande och om dess upphörande,

men erforderligt skj^dd för varumärken beredas derigenom,

att strafflagen ändrades. Detta uttalande hafva de svenske komiterade

ställt sig till efterrättelse, medan deremot i varumärkeslagens norska

text alla straffbestämmelserna intagits, och i den danska visserligen

åberopats strafflagens bestämmelser men dock ett) väsentligt tillägg

till dessa bestämmelser gjorts i varumärkeslagen.

Vid komiterades förslag har af två ledamöter i Högsta Domstolen

erinrats, att detta förslag i flera hänseenden väsentligen skilde sig från

det, hvaröfver Högsta Domstolen senast yttrade sig. Så t. ex. skulle

det förra förslaget afse endast att bereda skydd för figurmärken, hvaremot

det nu ifrågavarande afsåge att gifva skydd äfven mot begagnande

såsom varumärke af annans namn eller firma eller namnet på

annans fasta egendom. Vidare skulle efter förra förslaget stadgandet

i 22 kap. 16 § strafflagen bibehållas, men efter nu uppgjorda förslag

upphäfvas och till en del komma att angå hittills för allmänna strafflagen

främmande ämnen. Härtill komme, att ett hufvudsakligt ända
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mål med det senare förslaget vore bland annat dels att i ämnet få

med hvarandra så vidt möjligt öfverensstämmande lagar i de skandinaviska

länderna, dels ock att äfven i öfrigt bereda de inhemska varumärkena

skydd på den utländska marknaden — ett ändamål som, då

skyddet mot intrång i varumärkesrätten egentligen består just i straffet

derför, lättast torde uppnås, derest man af innehållet i sjelfva varumärkeslagen

kunde göra sig förvissad om och i hvad mån skydd för

varumärken vore stadgadt. Vid dessa förhållanden syntes det lämpligast,

att straffbestämmelserna mot intrång i varumärkesrätten infördes

i varumärkeslagen.

Dessa skäl synas mig svårligen kunna vederläggas, liksom jag

ej kan föreställa mig att uppfattningen af strafflagens ställning till

speciallagar i Sverige är synnerligen afvikande från den, som gäller i

de öfriga skandinaviska länderna. Någon betänklighet torde derföre

ej möta att i varumärkeslagen införa nödiga straffbestämmelser, under

förutsättning att Eders Kongl. Maj:t har för afsigt att framlägga lagen

till Riksdagens antagande i den ordning, som för allmän lag är föreskrifven.

Vid den omredaktion af denna §, som i öfverensstämmelse

härmed skett, har hufvudsakligen med anledning af yttranden inom

Högsta Domstolen iakttagits, att ej blott straff af böter och fängelse,

utan ock påföljden af skyldighet att utplåna de obehörigen anbragta

märkena, bestämts endast för det fall att den tilltalade ej varit i god

tro, utan haft vetskap om den olagliga beteckningen. Synnerligen

obilligt vore det särskilt mot handlande att fordra, det han, innan

han håller en vara till salu, skall göra sig förvissad om att det på

densamma anbragta märke ej är obehörigen åsatt, vid äfventyr att eljest

nödgas förstöra varorna, der märket ej kan på annat sätt utplånas.

Med svenska rättens grundsatser i likartade fall öfverensstämmer ej en

sådan stränghet. Märkets rättmätige innehafvare bör ock, såsom i

Högsta Domstolen erinrats, alltid kunna genom meddelande af kännedom

om sin rätt förekomma, att annan håller till salu varor utan vetskap

om deras olagliga beteckning. För den mildare lagbestämmelsen

talar i alla händelser den omständighet, att man nu för första gången

i lag stadgar straff och påföljder för handlingar, hvilka hittills ansetts

strafflösa. — Det är visserligen att beklaga att härigenom den svenska

texten kommer att i denna § skilja sig från den norska och danska,

men en skiljaktighet förefanns redan enligt komiterades förslag och i

öfrigt torde full öfverensstämmelse i ett ämne, som står på gränsen till

kriminallagstiftningens område, icke böra eftersträfvas om det måste ske

med uppoffring af grundsatser, på hvilka man anser sig i det ena

eller andra landet fortfarande böra hålla.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Ändringarna i § 13 afse endast redaktionen.

Enligt Kongl. förordningen den 12 Januari 1855 om svenska

jerneffekters stämpling skall hvarje för blåsning af tackjern eller för detsammas

nedsmältning och beredande till smidigt jern eller för stålberedning

eller för annan gröfre jernförädling tillåten verkstad hafva en af

Bergsöfverstyrelsen godkänd stämpel, hvarmed dess tillverkningar böra

märkas. Denna tvungna stämpling af vissa jerneffekter skulle enligt

komiterades förslag i § 15 upphöra, och tillverkare af sådana effekter

för framtiden vara underkastad varumärkeslagens bestämmelser, enligt

hvilka det står en hvar näringsidkare fritt att genom registrering af

varumärke bereda skydd för detsamma. Mot denna förändring hafva

fullmägtige i jernkontoret i sitt, enligt hvad förut förmälts, i ärendet

afgifna yttrande, enhälligt uttalat sig. “För afnämare af svenskt jern14,

säga fullmägtige, “är det af högsta vigt att kunna förlita sig på de

stämplar, som å varan finnas anbragta, och säkerligen skulle afsättningen

på utrikes ort af svenskt jern i hög grad försvåras, i fall missbruken

genom anbringande af falska stämplar blefve allmännare än de för närvarande

äro. Det lider intet tvifvel, att dylika missbruk skulle än

mera vara att befara, derest det här blefve tillåtet att vågföra och till

salu hålla icke stämpladt svenskt jern, ty borthuggandet eller utplånandet

af stämplar icke blott medför kostnader utan måste äfven hos

de arbetare, som dervid användas, framkalla en klarare insigt och

tydligare medvetenhet om att de göra sig skyldige till delaktighet i

ett bedrägligt förfarande, än om fråga endast vore att anbringa märke

på en förut ostämplad vara, hvilket för andra slag af varor än jerneffekter

ej sällan kan ske i icke brottslig afsigt. För svenska jernhandteringen

och dess kikare anse fullmägtige således det vara nyttigt

och nödigt, att skyldighet att förse jerneffekter med tillverkningsställets

stämpel kommer att fortfara.44 Fullmägtige hemställa alltså, att i varumärkeslagen

måtte föreskrifvas, att i afseende å stämpling af jerneffekter

skall gälla hvad derom är eller framdeles varder särskild! stadgadt.

Mot den af representanterna för bergshandteringen sålunda afgifna

enhälliga protest kan det ej vara skäl att påtvinga denna näring en

lagstiftning, som dess idkare, åtminstone med sin nuvarande uppfattning

af frågan, anse för näringen menlig. Den tvungna jernstämplingen

torde derföre böra tills vidare bibehållas. Men deremot kan det

ingalunda lända till bergshandteringens förmån, att densamma, såsom

fullmägtige synas önska, ställes helt och hållet utom den lagstiftning,

som med varumärkeslagen afses. Tvärtom måste det vara en förmån

för denna näring, om åt densamma, med bibehållande af stämpeltvånget,

kunde beredas det skydd utom riket, som varumärkeslagen erbjuder, men

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

som genom den hittills gällande stämpellagstiftningen ej kunnat vinnas.

Jag har ock gjort mig förvissad derom, att fullmägtige i Jernkontoret

önska en sådan förmedling af den äldre och den blifvande lagstiftningen

i ämnet, under vilkor att den senare komme att hvila på följande grunder,

nemligen: att de redan godkända jernstämplarna, på sätt komiterade

föreslagit, genom registreringsmyndighetens försorg öfverflyttas till

varumärkesregistret, för så vidt de ega bestånd när varumärkeslagen

träder i kraft; att stämplar, som efter nämnda tid anmälas på grund

af förordningen om den tvungna jernstämplingen, skola tillika gälla

såsom varumärken och intagas i varumärkesregistret; att dessa nya

märken böra vara så beskaffade, som varumärkeslagen föreskrifver;

att denna lags stadganden i afseende på registrering, afgifter derför

och registreringens verkningar skola gälla för jernmärkena, men att

förnyelse af registreringen, om sådan erfordras, sker genom offentlig

myndighets försorg, således utan afgift, så väl för äldre märken som

för blifvande. Jag kan visserligen ej frigöra mig från all farhåga derför

att den tvungna registrering i varumärkesregistret, som skulle åtfölja

den tvungna jernstämplingen, blir ganska svår att sammanställa

med lagens allmänna stadganden, och att densamma i följd deraf kommer

att medföra åtskilliga olägenheter för bruksegarne sjelfve. Vill

bruksegaren t. ex. låta märket gälla för andra varor, måste han registrera

det ånyo såsom särskilt märke, ty det följer då i flera afseenden olika

regler mot jernmärkena. Det skall förnyas af innehafvaren och kan

bli föremål för aftal enligt senare stycket af 8 §, hvilket åter ej kan

bli fallet med jernmärket, som är fästadt vid tillverkningsorten och ej

kan derifrån skiljas. Jag föreställer mig att några af dessa olägenheter

kunde undvikits, om man med bibehållande af den tvungna

jernstämplingen låtit det bero på innehafvaren af en stämpel att, om

han det önskade, anmäla den till varumärkesregistret och derigenom

vinna det större skydd, varumärkeslagen erbjuder. Derigenom hade

dessa märken kommit, så vidt möjligt, i samma ställning som andra,

och lagens tillämplighet på dem hade blifvit i alla afseenden tydlig.

Men då fullmägtige i Jernkontoret ansett öfvervägande fördelar vara

att hemta deraf, att begge slagen af registrering skedde på samma

anmälan, och att någon skyldighet att hålla märket vid lif genom

registreringens förnyande ej ålåge märkets innehafvare, torde eu lagstiftning

i detta syfte böra försökas, helst några större olägenheter

deraf ej böra uppkomma för andra innehafvare af registrerade märken.

Särskilda svårigheter möta emellertid hvarje stadgande om förnyelse

af registrering för jernmärke. Man kan ej, på samma gång man ålägger

bruksegaren jernstämpling såsom ett tvång, föreskrifva att han skall

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kong1, Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

hvart tionde år förnya stämpeln vid äfventyr att uteslutanderätten till

dess begagnande upphör. Ålägger man åter registreringsmyndigheten

att förnya, komma antagligen åtskilliga märken att upplifvas, hvilka

för länge sedan upphört att begagnas. En sådan förnyelse torde dock

höra ske, på det att man måtte kunna vara säker derom, att märket

erhåller skydd i utlandet, der förnyelse utgör vilkor för skyddets åtnjutande.

Möjligen kan i författningen om jomstämpling föreskrifvas

någon åtgärd, hvarigenom utdöda märken komme att afföras ur registret.

Att denna författning i åtskilliga delar tarfvar omarbetning för att ställas

i full öfverensstämmelse med varumärkeslagen är uppenbart, men denna

åtgärd kan ske på administrativ väg. Huruvida särskildt stämpelregister

hädanefter behöfver föras, och huruvida jernstämplarna för att underlätta

förnyelseåtgärden böra föras i en särskild afdelning af varumärkesregistret,

blir ock föremål för administrativa bestämmelser, af hvilka

en del komma att ingå i den instruktion för registreringsmyndigheten,

som Eders Kongl. Maj:t kommer att utfärda.

Då i komiterades förslag tredje stycket af 15 § afser jemväl äldre

jernstämplar, hvilket åter icke är fallet med fjerde stycket, har det

sistnämnda flyttats upp i sammanhang med det andra.

I tredje stycket af 15 § lärer komiterades mening vara att stadga,

ej blott att äldre märke inom sex månader från lagens trädande i kraft

får registreras i den form, hvari det brukas, således äfven när det består

af siffror, bokstäfver eller ord, som icke hafva egendomlig form,

utan ock att i sistnämnda fall märket utan hinder af 4: 6 och 7 §§

får fullständigt skydd i fråga om de varuslag, för hvilka det före

registreringen brukades. Detta är bestämdare uttryckt i det omredigerade

förslaget.

Ordningen mellan §§ 14 och 15 i komiterades förslag har förändrats,

emedan det synts lämpligare att i ett sammanhang behandla

de inhemska märkena, innan man öfvergår till stadgandena om Konungens

rätt att ingå aftal om märkesskydd med främmande stater.

Dessa stadganden innehållas i det reviderade förslagets 16 §, som

sålunda motsvarar 14 § i komiterades.

Stadgandena i denna § sönderfalla i två skilda slag; de ena

innefatta förpligtelse!- eller inskränkningar, hvilka åligga hvarje innehafvare

af utländskt märke, som i Sverige vill vinna skydd; de öfriga

inrymma vissa rättigheter åt innehafvare af märken från sådan stat,

som beviljar oss motsvarande förmåner. Hvad de sistnämnda stadgandena

beträffar, har man inom Högsta Domstolen anmärkt såsom en

oegentlighet, att de tillförsäkra utländska märken större förmåner än

som i allmänhet tillkomma de svenska. Denna oegentlighet är emeller
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tid oundviklig, så länge de särskilda staternas lagar bestämma olika

vilkor för varumärkens registrering. Vid konventioners ingående om

ömsesidigt skydd måste hvarje stat låta sig angeläget vara, att dess

märken komma att hos traktatmakten åtnjuta fullständigt skydd, äfven

om märket icke skulle vara inrättadt i full öfverensstämmelse med hvad

sistnämnda makt fordrar af sina inhemska märken. Då en mängd af

våra äldre märken, särskild! trä- och jernmärken, äro så beskaffade,

att de ej motsvara främmande lagars fordringar, skulle det vara för

oss omöjligt att bereda dem nödigt skydd i utlandet, om vi ej hade

utväg att erbjuda utländska märken, som ej motsvara våra fordringar

på de inhemska, samma skydd hos oss.

Den vid mom. 2 i komiterades förslag i Högsta Domstolen gjorda

anmärkning, att Stockholms rådstufvurätt bör vara forum för tvister

angående utländska märken, är iakttagen vid den §, den 18, i detta

förslag, der det stadgas om laga domstol i allmänhet.

Uttrycket i mom. 4: “derest det ej strider mot sedlighet eller

god ordning11 motsvarar § 4 mom. 3 och 4 och bibehålies här, emedan

det är ett i konventioner makterna emellan häfdvunnet uttryck.

Det måste anses såsom ett önskningsmål, att den nya lagen affattas

så, att Eders Kongl. Maj:t kan utan Riksdagens vidare hörande

biträda den förening till den industriel eganderättens skydd, hvars

bildande, såsom förut är nämndt, föreslogs på en konferens i Paris

1880. För detta ändamål hafva komiterade ansett erforderliga, utöfver

hvad förslagets text innehåller, jemväl några andra i motiven å sid.

51 formulerade stadganden. I anledning af dessa förslag har dels ingressen

till 16 § ändrats, dock på ett något olika sätt mot hvad komiterade

föreslagit, så att man måtte kunna undvika det för oss främmande

uttrycket: “varumärke som har sitt hemland i främmande stat”,

dels intagits det stadgande som nu förekommer i mom. 5. Detta stadgande

afviker så till vida skenbart från unionsfördraget, att det bestämmer

tiden, inom hvilken registrering skall sökas här i riket, till

högst 4 månader efter det anmälan skett i den främmande staten.

Man vill härigenom bereda sig möjlighet att åvägabringa öfverenskommelse

med England, som i sin nyligen antagna varumärkeslag bestämt

denna tid. Men ingenting hindrar att med andra makter aftala om

de tider unionsfördraget bestämmer, d. v. s. tre månader för europeiska

och fyra för andra länder. — Införselförbudet för olagligen märkta

varor lärer enligt unionsfördraget icke vara ovilkorlig! och förekommer

ej heller i den engelska lagen, oaktadt England, såsom det uppgifves,

står i begrepp att biträda unionen. Förbudet har derföre ej heller

upptagits i förslaget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Mom. 6 i 16 § är ändradt i enlighet med anmärkningar, som

gjorts i Högsta Domstolen.

Sista stycket i 16 § innehåller ett stadgande, som rörer endast två

andra makter, nemligen Norge och Danmark. Då det tillika afser uteslutande

äldre märken, har det af komiterade sammanförts med de i

15 § af komiterades förslag upptagna öfvergångsstadganden, som bestämma

vilkoren för äldre svenska märkens fortfarande giltighet här i

riket. Det har emellertid, isynnerhet efter den omredaktion stadgandet

sedermera undergått, ansetts rigtigare att införa detsamma bland dem,

som i öfrigt röra förhållandet till främmande makter.

De stater, på hvilka detta mom. är tillämpligt, betecknas genom

en omskrifning: “stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer

med denna lag“, och då stadgandet i komiténs förslag var så

formuleradt, att dess tillämpning skulle inträda i och med lagens trädande

i kraft, anmärktes det i Högsta Domstolen, att någon anvisning

ej lemnats om sättet för afgörande af frågan, huruvida öfverensstämmelse

mellan den svenska och den främmande lagstiftningen vore för

^un5-en’ sam.^ a^ Pröfningen deraf antagligen komrne att i första hand

tillhöra registreringsmyndighet eller domstol, hvilket ej kunde anses

lämpligt. ^ För tydlighets skull hade det visserligen varit att föredraga,

om de^ två stater, hvilka i detta mom. afses, blifvit uttryckligen nämnda,

men då man lågt vigt uppå att anledningen till det ifrågavarande ömsesidiga

medgifvandet — den öfverensstämmande lagstiftningen — fick

ett uttryck i lagen, kan deremot icke vara något att erinra. Emellertid

är det uppenbart, att det ej bör få bero af underordnad myndighet att

bestämma,. hvilka stater här åsyftas. Likaså måste det anses såsom

en oegentlighet,, att enligt den svenska texten de främmande märkenas

rätt inträder vid lagens trädande i kraft, medan det i danska texten

heter, att Konungen förordnar om stadgandets tillämpning. Om

svenska texten affattas på samma sätt, torde begge oegentligheterna

vara undanröjda.

^ a^seel?^e på stadgandets innehåll, vid hvars angifvande man,

för att så vidt möjligt bevara reciprociteten, följt den danska texten,

der den varit afvikande från den svenska, kan det vid första anblicken

förefalla, som om Danmarks rätt voro bättre tillgodosedd än Sveriges,

då vi förbundit oss att skydda Danmarks alla äldre bokstafsmärken,

men Danmark utfäst sig att skydda endast våra äldre jern- och trä varumärken.

Verkliga förhållandet är dock att Danmark, som icke har

några äldre bokstafsmärken, egentligen ej vinner någon fördel genom

ifrågavarande stadgande, och derföre ej heller vill underkasta sig något

Bill. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

medgifvande i afseende på andra varuslag än sådana, hvilka ej i nämnvärd

mån äro föremål för tillverkning inom Danmarks industri. För

oss kan det deremot vara en fördel att få åtminstone våra trä- och

jernmärken under alla förhållanden skyddade i Danmark, ej blott mot

danska producenter, utan ock mot andra länders, då afsättning af deras

produkter sker i Danmark.

18 och 20 §§ äro öfverflyttade från den af komiterade föreslagna

promulgationslagen, hvilken, då innehållet i dess 2 § ej bör vara föremål

för lagstiftning och 5 § torde kunna saklöst utelemnas, ej skulle

vidare vara behöflig.

Om tiden för lagens trädande i kraft bestämmes till den 1 Januari

1885, blir den 1 Juli samma år den tidpunkt, inom hvilken äldre

svenska märken böra registreras, för att komma i åtnjutande af skydd

enligt lagens 15 §. Då lagen, derest den af Eders Kongl. Maj:t och

Riksdagen godkännes, bör kunna vara offentliggjord omkring den 1

Juli innevarande år, skulle således den tid, som medgifves svenske

industriidkare att förbereda en dylik registrering, faktiskt utsträckas

till ett år, såsom af Kommerskollegium föreslagits.

Jag hemställer underdånigst, att det sålunda reviderade förslaget

till lag om skydd för varumärken måtte af Eders Kongl. Maj:t jemlikt

87 § Regeringsformen till Riksdagens antagande öfverlemnas.u

Justitierådet Östergren yttrade: Komiterade hafva i sina motiv

på, såsom mig synes, goda skäl ansett lagförslaget böra hvila på den

grundsats, att rättigheten till registreradt varumärke skall vara fästad

vid den rörelse, som af märkets innehafvare utöfvas, så att skyddsrätten

för märket följer rörelsen åt, öfverlåtes och upphör med denna

samt ej kan, till innehafvarens fördel men allmänhetens förvillande,

qvarlefva sedan den affär upphört, i hvilken det ursprungligen begagnats.

I komiterades lagförslag har, såsom Justitieråden Wretman, Naumann,

von Hofsten och Lindhagen erinrat, denna grundsats likväl icke

blifvit med erforderlig konseqvens följd; och jag instämmer derföre i

bemälde fyra justitieråds vid 1 och 3 §§ gjorda hem ställningar om

införande i lagen af stadganden: att registreradt märke skall gälla

endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit

angifna och i registret antecknade; att den, som söker inregistrering

af varumärke, skall i ansökningen bestämdt uppgifva det eller de slag

af rörelse, för hvilka märket önskas gällande, äfvensom det eller de

ställen, der rörelsen idkas; samt att, om innehafvaren af märkesrätten

sedan önskar få märket" gällande för annan rörelsegren än som vid

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 19

registreringen uppgifvits, han skall derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten.

Anmärkningen mot komiterades förslag derom, att omförmälda

grundsats icke blifvit nöjaktigt genomförd, kan med ännu större skäl

göras emot det af chefen för Justitiedepartementet nu framlagda reviderade

förslaget, ty det har, i stället för att, såsom ensidigt varit,

åtdraga det af komiterade åsyftade föreningsbandet mellan varumärket

och rörelsen, tvärtom lossat detta band. Undantagsstadgandet i senare

momentet af 8:de §, enligt hvilket egare af varumärke, som å annan

öfverlåter sin rörelse, må behålla qvar märkesrätten, tillstädjer nämligen

att denna rätt skiljes från den rörelse, för hvilken den begagnats;

och märket blir då icke, såsom komiterade tänkt sig, en adpertinens

till rörelsen, utan eu personlig förmån för den, som låtit inregistrera

detsamma. Vid förevarande 8 § erinras dessutom, att den synes mig

vara ofullständig i så måtto, att stadgande saknas derom, huruvida

märkesrätten må genom testamente eller arf kunna öfvergå till annan,

och om den i sistnämnda fall kan gå i skifte, utan att åtfölja den

rörelse, för hvilken märket begagnats.

I den omredigerade 14 § af förslaget bibehålies det i förordningen

den 12 Januari 1855 siadgade tvång för jeimtillverkare att låta

stämpla vissa jerneffekter, hvarjemte i samma § stadgas, att jernstämpel

skall gälla såsom varumärke och att varumärkeslagens föreskrifter skola

lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och verkan

deraf; dock med det undantag att registreringen skall utan särskild

anmälan förnyas genom registreringsmyndighetens försorg. En slik

anordning kan jag ej tillstyrka, enär det ligger i sakens natur att

stadgandena uti den ifrågasatta varumärkeslagen, hvilka äro afsedda

för frivillig varumärkning, icke kunna vara lämpliga för den i särskild

lag tillverkare vid straffpåföljd ålagda stämpling af jerneffekter. Stöd

för denna åsigt hemtar jag från stadgandet i sista punkten om förnyelse

af stämpelregistrering utan särskild anmälan genom registreringsmyndighetens

försorg, ett stadgande, hvars olämplighet genast faller

i ögonen. Först framställer sig den frågan, hvartill förnyelsen skall

tjena; ty ändamålet dermed kan icke vara det, som åsyftas med förnyelse

af inregistrerad t varumärke, nämligen att erfara om den som

begagnar märket fortfarande vill tillgodonjuta skydd derför, eftersom sådant

ändamål icke vinnes med mindre förnyelseåtgärden göres beroende

på anmälan af varutillverkaren. Vidare kan man spörja, hvad följden

skulle blifva af uraktlåtenhet å registreringsmyndighetens sida att i

rätt tid förnya inregistrering af stämpel, om stämpelns egare för sådant

fall förlorar skyddet för stämpeln och om stämpeln skall afföras ur

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

registret. I öfrigt instämmer jag beträffande denna § i komiterades

(pag. 47 i betänkandet) uttalade mening, att om man vill bibehålla

stämpeltvånget för jerneffekter måste jernstämplarne ställas helt och

hållet utanför varumärkeslagstiftningen.

Justitierådet Rabe åberopade sina vid förslagets granskning i

Högsta Domstolen afgifna yttranden, för så vidt hvad i dessa yttranden

anförts ej blifvit vid förslagets omarbetande iakttaget.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, hvad föredragande

Departementschefen hemstält, och skulle i

följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af

det innehåll, som bilagan litt. A till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

Otto Rooth.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1884:36 Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till Lag om skydd för varumärken. Kong!. Maj:t har under den 30 sistlidne Januari s. 1 i texten