Med förslag till Lag om skydd för varumärken
1884-01-30 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1884:21, Med förslag till Lag om skydd för varumärken
Dokumentets text
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
1
N:o 21.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
Lag om skydd för varumärken; gifven Stockholms slott
den 30 Januari 1884.
Sedan en komité blifvit tillsatt med uppdrag bland annat att utarbeta
förslag till författning om skydd för varumärken, samt komiterade
bemyndigats att med komiterade, som för samma ändamål utsetts
i Norge och Danmark, sammanträda för att söka åstadkomma så vidt
möjligt öfverensstämmande lagförslag inom de tre rikena, kafva de
särskilda ländernas komiterade afgifvit i allt väsentligt lika lydande förslag
i ämnet. Sedan öfver det svenska förslaget yttranden afgifvits af
Kommerskollegium efter vederbörandes hörande och af Högsta Domstolen,
vill Kongl. Magt, med bifogande af Statsrådets och Högsta
Domstolens i ämnet hållna protokoll, till Riksdagens godkännande jemlik!
87 § Regeringsformen öfverlemna närlagda förslag till Lag om
skydd för varumärken.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Steyern.
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.
1
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
3
k
Förslag
till
lag om skydd för varumärken.
1 §•
Hvar som här i riket idkar fabriks- eller handtverksrörelse, jordbruk,
bergsbruk, handel eller annan näring, må, jemte det han eger
rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet
å honom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med
denna lags föreskrifter förvärfva uteslutande rätt att begagna särskildt
varumärke, för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras.
Sådan rätt skall omfatta alla slag af varor, der den ej blifvit vid registreringen
till vissa varuslag inskränkt.
Varumärke anbringas å sjelfva varan eller å kärl eller omslag
(emballage), hvari den förvaras.
2 §■
yarumärkesregistret föres för hela riket i Stockholm af eu dertill
förordnad myndighet.
3 §•
Den, som vill låta registrera varumärke, skall till registreringsmyndigheten
ingifva eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan, innehållande
tydlig beskrifning å märket samt fullständig uppgift om sökandens
namn eller firma, yrke och postadress, så ock, der rätt till varumärke
skall omfatta endast vissa slag af varor, uppgift å dessa varuslag.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Med ansökan skola följa:
1) afbildning af märket på fast papper i tre exemplar om högst
tio centimeters höjd och femton centimeters bredd;
2) två till märkets tryckning tjenliga stampar (clichéer) åt samma
storlek som af bildningarna;
3) fyratio kronor, utgörande afgift för registreringen och dess
kungörande.
Registrerings myndigheten åligger att ofördröjligen hålla sökanden
tillhanda eller, om fullständig adress uppgifvits, med posten öfversända
skriftligt intyg om ansökans mottagande och om dag och tid på dagen,
då det skedde; skolande vid intyget fästas ett af de inlemnade exemplaren
af varumärket.
4 §•
Varumärke må ej registreras:
1) om det består endast af siffror, bokstäfver eller ord, som icke
utmärka sig genom så egendomlig form, att märket kan såsom figurmärke
anses;
2) om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma
än sökandens eller namnet på annans fasta egendom;
3) om det innehåller offentliga vapen eller stämplar;
4) om det innehåller framställningar, som kunna väcka förargelse;
5) om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för
annans räkning registreradt eller behörigen anmäldt till registrering,
eller med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktadt skiljaktigbeter
i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas; dock att
registrering ej må vägras, om likheten beror af sådana beteckningar,
som omförmälas i 7 §, eller om begge märkena afse olika varuslag.
5 §•
Vägras registrering, skall underrättelse om detta beslut med skälen
derför skriftligen delgifvas sökanden så, som i 3 § stadgas för der afsedda
fall.
År sökanden med beslutet missnöjd, eger han att vid talans förlust
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver
hos Konungen anföra besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
6 §.
Möter icke något hinder för registreringen, skall märket intagas
i registret samt kungörelse derom ofördröjligen införas i allmänna tidningarna
och i en genom det allmännas försorg utgifven regis trering stidning.
i §•
Innehåller varumärke, som blifvit för någons räkning registreradt,
siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke utmärka sig genom så egendomlig
form, att märket kan anses såsom figurmärke, eller består det
endast eller till en del af sådant tecken eller märke, som allmänneligen
nyttjas i viss näring, utgör registreringen ej hinder för annan att använda
samma beteckningar såsom varumärke eller del af varumärke.
8 §•
Rättigheten till registreradt varumärke må ej öfverlåtas annorledes
än tillsammans med den rörelse, för hvilken det begagnas.
Öfverlåtes rörelse till annan egare, öfvergår rättigheten till registreradt
varumärke, som begagnas för rörelsen, från öfverlåtaren till den
nye egaren, der ej aftal sker, att märkesrätten må af den förre behållas,
eller att begge må använda märket för olika slag af varor.
9 §.
Skyddet för registreradt varumärke upphör, när ej ansökan om
förnyelse skett första gången inom tio år från registreringsdagen och
sedermera inom tio år från sista förnyelsen.
Vill någon låta förnya registrering, ingifve eller insände, på sätt
i 3 § sägs, skriftlig ansökan derom och bifoge i ett exemplar sådan
afbildning, som der föreskrifves, jemte tio kronor i registreringsafgift.
Har märket varit registreradt för annan än den, som begär förnyelsen,
skall jemväl sökandens rätt till märket styrkas.
''Förnyelse skall genast införas i registret och intyg derom delgifvas
sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas angående der
omförmälda intyg.
Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet af hvad
här föreskrifvits, skall han vägra förnyelse. Angående delgifvande af
beslutet och klagan deröfver gäller hvad för motsvarande fall stadgas
i 5 §.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hl.
10 §.
Finner Konungen, på derom gjord anmälan, att varumärke på
grund af 4 § 3 eller 4 mom. icke bort registreras, skall detsamma ur
registret afföras.
Har registrering skett af varumärke, som endast består af sådant
tecken eller märke, som allmänneligen nyttjas i viss näring, eger hvarje
idkare af sådan näring rätt att fordra registreringens upphäfvande.
1 detta fall så ock eljest då någon förmenar, att registrering af varumärke
skett honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande
föras vid domstol.
11 §•
Då registrering blifvit upphäfd, eller skyddet för registreradt
varumärke upphört, eller den, som är till märket berättigad, det begär,
skall märket afföras ur registret och kungörelse derom införas i de
tidningar, som omförmälas i 6 §.
Varder i följd af Konungens beslut enligt 10 § varumärke ur registret
affördt, skall registreringsmyndigheten tillika derom underrätta
den, för hvilken registreringen skett.
12 §.
Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,
i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma eller
namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet vara för
annans räkning registreradt, så ock den, som håller till salu varor, hvilka
honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen märkta, straffes
med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor, eller, om
synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest är förenad med särdeles
försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad
till och med två år; ersätte ock all skada.
På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena
utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller de
kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande
äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.
Förbrytelse, som i denna § sägs, åtalas endast af målsegande.
7
Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition No Hl.
13 §.
Hvad i 12 § stadgas skall, äfven om annans namn eller firma
eller namnet på annan tillhörig fast egendom eller annans registrerade
varumärke icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringarna
ej äro större, än att, oaktadt skiljaktigheter i vissa delar, namnen
eller märkena i sin helhet lätt kunna förvexlas,
14 §.
Hvad i denna lag stadgas medför ej ändring i gällande författningars
föreskrift derom, att vissa jerneffekter skola vara med stämpel
försedda. Sådan stämpel skall för de slag af varor, för hvilka den
godkänts, gälla såsom varumärke enligt denna lag, och bör stämpeln
förty vara inrättad efter samma lags föreskrifter, hvilka ock i öfrig!
skola lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och
verkan af dylik registrering. Registrering af jernstämplar förnyas utan
särskild anmälan genom registreringsmyndighetens försorg.
15 §.
De i näst föregående § omförmälda, i vederbörlig ordning godkända
stämplar, som ega bestånd när denna lag träder i kraft, skola
utan särskild anmälan intagas i varumärkesregistret af registreringsmyndigheten,
som det ock åligger att derom införa kungörelse i registreringstidningen.
Brukar näringsidkare i annat fall, än i nästföregående mom.
afses, vid denna lags trädande i kraft lofligen särskild! märke, och har
han inom sex månader från det lagen trädt i kraft sökt registrering
af märket på sätt i 3 § sägs, kan annan icke genom tidigare registrering
vinna rätt till samma märke eller märke, som är så likt detta,
att det lätt kan dermed förvexlas. Hafva två eller flera sålunda låtit
för samma varuslag registrera varumärken, hvilka sins emellan förete
sådan likhet, som nyss är nämndt, eger den af dem, som jemlik!
Kongl. kungörelsen den 13 Juni 1862 först offentliggjort märket såsom
sitt, företrädesrätt till dess begagnande för det slag af varor, för hvilka
det vid denna lags utfärdande begagnades, der ej någon af de andra
visar, att det ursprungligen varit ett af honom brukad t märke, som
den förre tillegna! sig.
I de fall, som i denna § omförmälas, skall märket, om det brukats
före lagens utfärdande, oberoende af bestämmelserna i 4 § regi
-
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
streras i den form, hvari det brukats; och skall, ändå att märket endast
eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka icke
utmärka sig genom egendomlig form, det ej vara annan tillåtet att
för de slag af varor, för hvilka märket före registreringen brukades,
få registreradt eller eljest använda samma märke eller märke, som är
så likt detta, att det lätt kan dermed förvexlas. Ej må dock sådan
registrering, med undantag för jernstämplar och skeppningsmärken å
trävaror, medföra hinder för någon att såsom varumärke begagna begynnelsebokstäfverna
till sitt namn eller sin firma.
16 §.
Konungen eger efter aftal med främmande stat och under förutsättning
af ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt denna
lag må tillkomma äfven den, hvilken utom riket drifver sådan näring,
som omförmäles i 1 §; skolande i sådant fall gälla samma lags föreskrifter
med iakttagande af följande särskilda regler i afseende på
varumärke, som registreras:
1) ansökan om registrering skall åtföljas af bevis, att sökanden
uppfyllt de vilkor, som i den främmande staten fordras för att bereda
skydd åt varumärket;
2) den, för hvilken registreringen blir gällande, skall hafva
ett här i riket, bosatt ombud, som eger att härstädes å hans vägnar
svara i alla saker, hvilka angå varumärket; och åligger det honom
förty att, då ansökan göres, samt sedermera vid ombyten af ombud
uppgifva ombudets namn och vistelseort, vid äfventyr att, i händelse
föreskriften derom skulle finnas icke vara iakttagen, domaren må på
anmälan i förekommande fall med laga verkan utse sådant ombud;
3) varumärket skyddas icke i vidsträcktare mån eller för längre
tid än i den främmande staten.
Med afseende på varumärke, registreradt i stat, som för svenska
varumärken gör motsvarande medgifvande, eger Konungen dessutom
meddela följande bestämmelser:
4) varumärket må, derest det icke strider mot sedlighet eller
god ordning, registreras i den form, hvari det är gällande i den främmande
staten;
5) har någon inom högst fyra månader, från det hans varumärke
blifvit anmäldt till registrering i den främmande staten, sökt
registrering af samma märke här i riket, må denna ansökan i förhållande
till andra ansökningar betraktas så, som vore den gjord samtidigt
med anmälan i den främmande staten;
9
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.
6) vägras registrering på grund, af 4 § 5 mom. och styrker
sökanden efter stämning å den, som innehar rättigheten att begagna
det förut anmälda eller registrerade märket, att detta märke ursprungligen
är ett af sökanden brukadt märke, som annan tillegnat sig, må
domstolen förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med
uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för
hvilket han brukade märket vid den tid då det ömsesidiga skyddet
inträdde. Talan härom må ej väckas senare, än sex månader från
nämnda tid;
7) ingås aftalet med stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer
med denna lag, kan Konungen derjemte förordna, att äldre
varumärke, som i sådan stat är behörigen registreradt och som endast
eller hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver eller ord, hvilka ej utmärka
sig genom egendomlig form, skall, när det skyddas i den främmande
staten, här i riket njuta det särskilda skydd, att andra ej må använda
samma siffror, bokstäfver eller ord såsom varumärke för samma slags
varor, med mindre de begagnat dem innan det ömsesidiga skyddet
inträdde. Ej må dock någon härigenom hindras att såsom varumärke
begagna begynnelsebokstäfverna till sitt namn eller sin firma. Registrering
med sådan verkan, som här sägs, må endast ega rum inom
viss tid, som bestämmes af Konungen.
17 §.
Närmare föreskrifter om varumärkesregistret, registreringstidningens
utgifvande samt tid och sätt för de i denna lag omförmälda kungörelsers
offentliggörande meddelas af Konungen.
18 §.
Tvist om varumärke instämmes till den rätt, hvarunder svaranden
har sitt hemvist, eller, då fråga är om främmande märke, till
Stockholms rådstufvurätt.
19 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan; saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de'' enligt allmän strafflag.
20 §.
Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den 1
Januari 1885.
Bill. till Biksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 15 December 1882,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hederstjerna,
Hammarskjöld,
Richert,
ThEMPT ANDRE,
Ryding.
l:o.
Under erinran att Kommerskollegium den 8 sistlidne September
erhållit nådig befallning att, efter vederböraudes hörande, inkomma
med underdånigt utlåtande öfver de af komiterade för utarbetande af
förslag till författning angående handelsfirma och procura m. m. i underdånighet
öfverlemnade förslag till
l:o lag angående skydd för varumärken;
2:o förordning om införande af lagen angående skydd för varumärken
och hvad i afseende derå skall iakttagas; och
3:o till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16;
anmälde Departementschefen Statsrådet von Steyern, att Kommerskollegium
uti underdånig skrifvelse den 28 sistlidne November — med
öfverlemnande af yttrande trån fullmägtige i Jernkontoret. samt sär
-
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
skilda af Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Skaraborgs län samt magistraterna i Upsala, Norrköping, Vadstena,
Jönköping, Vexiö, Visby, Karlskrona, Malmö, Halmstad, Göteborg,
Vesterås och Gefle insända yttranden i ämnet — för egen del deri sig
utlåtit; och hemstälde föredraganden i underdånighet, att Kongl. Magt
behagade för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, öfver
ifrågavarande, vid detta protokoll fogade förslag inhemta Högsta Domstolens
underdåniga utlåtande.
Till denna, af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen lemna
bifall.
Ex protocollo.
Th. Wilh. Malm.
1
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Fredagen den 9 Mars 1883.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Wretman,
Naumann,
von Hofsten,
Rabe,
Huss,
Lindhagen,
GtLIMSTEDT.
Fortsattes och slutades öfverläggningen till utlåtande öfver de
till Högsta Domstolen remitterade förslag till lag angående skydd för
varumärken, till förordning om införande af nämnda lag och hvad i
afseende derå skall iakttagas, samt till ändrad lydelse å strafflagens
kap. 22 § 16, jemte de öfver förslagen afgifna yttranden, hvarefter
ärendet företogs till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar
af förslagen bilagdt detta protokoll.
l:o. Förslaget till lag angående skydd för varumärken.
Justitierådet Glimstedt yttrade: Det faller genast i ögonen hurusom
språket i detta lagförslag dels är i hög grad afvikande från det,
som eljest i svenska lagar är vanligt, t. ex.
§ 1: “sälja varor11 — idka handel,
§ 3 första stycket: “om det är firma11 = om rörelsen drifves
under firma,
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd.
1
2
§ 3 sista stycket: “aflemna11,
§ 5 andra stycket: “finner sökanden sin rätt kränkt genom afslaget“
= åtnöjes ej sökanden med detta beslut,
§ 12 4:de och 5:te raderna: “kan, på käromål af den, hvars rätt
blifvit för nära trädd,“ = varde, på talan af målsegande,
dels ock lider af sådan obestämdhet och dunkelhet att ofta texten
icke kan i och för sig utan endast genom studium af motiven förstås, t. ex.
§ 4 p. 1. “egendomlig form“,
p. 4. “framställningar, som kunna väcka förargelse''4,
hela punkten 5,
§ 7: ''■''‘innehåller registreradt varumärken
§ 13: “när annan eftergör hans namn eller firma med ändringar".
Denna dunkelhet når sin kulmination i §§ 14 och 15, hvilka svårligen
kunna tydas äfven med det trägnaste anlitande af den kommentar,
som motiven innehålla.
Vidare finnes att texten icke alltid innehåller allt hvad densamma
enligt motiven skall innehålla, ty t. ex. icke kan, enligt det i vår lagstiftning
gällande språkbruk, “tillverka varor44 omfatta jemväl det, att idka
jordbruksnäring, eller uttrycket “tid44 anses omfatta ej allenast den dag,
då en ansökning till en myndighet inkommer, utan jemväl den tid på
dagen då sådant sker. Ån mindre lärer ordet “afbildning44 innebära
något om färgläggning.
På grund af hvad jag sålunda anmärkt hemställer jag, att, ehvad
afseende må fästas å de särskilda anmärkningar, som emot förslagets
bestämmelser komma att framställas, texten må varda omarbetad, så
att densamma öfversättes till ett språk, som närmare öfverensstämmer
med svenskt lagspråk och bättre uppfyller de anspråk på bestämdhet
och tydlighet, man bör kunna ställa på en lagtext, äfvensom att sådana
stadganden, som må åsyftas, men icke äro uttryckta i texten, må varda
deruti införda.
Justitieråden Naumann, von Hofstat, Huss och Lindhagen yttrade:
Vid granskningen af äldre förslaget till förordning angående skydd för
varumärken yttrade fem af Högsta Domstolens ledamöter: “Enär bland
handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar beläggas, äfven
upptagits i 22 kap. 16 § den att olofligen å tillverkning, som till salu
hålles, sätta annans märke än rätte tillverkarens, borde ifrågavarande
författningsförslag hafva till ändamål, icke att genom ansvarsbestämmelser
gifva skydd för varumärken, hvarigenom förslaget inginge på ett
område, som tillhörde allmänna strafflagen, utan endast att meddela
bestämmelser om sättet och vilkoren för vinnande af uteslutande rätt
till begagnande af särskilda varumärken samt om vilkoren för sådan
3
rätts åtnjutande och om dess upphörande, men erforderligt skydd för
varumärken beredas derigenom, att ofvan berörda lagrum ändrades.“
Ehuru detta förfaringssätt blifvit hufvudsakligen iakttaget vid uppgörandet
af nu föreliggande förslag, är dock ordet skydd behållet i förslagets
rubrik. Den mera omfattande benämning, som uppkommer genom borttagande
af orden “skydd för“, synes i hvarje händelse noggrannare
motsvara den tillämnade författningens innehåll än den föreslagna.
§ 1-
Justitieråden Wretman, Naumann, von Hof sten, Huss, Lindhagen
och Glimstedt anförde: Här har införts ett för en lag om varumärken
främmande ämne genom inskjutande af orden: “jemte den honom tillkommande
rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma
eller namnet å honom tillhörig fast egendom.“ Inskjutningen förefaller
visserligen vid första påseendet såsom endast en oskyldig erinran om
ett, oberoende af författningen bestående, sakförhållande; men af § 12
synes uppenbart, att meningen varit att här verkligen lagstifta om
detta främmande ämne. Den tillämnade varumärkeslagen skulle hafva
till ändamål att genom föreskrift om registrering bereda uteslutande
rätt att begagna ett varumärke. De varumärken, för hvilka registrering
ej söktes eller eljest icke vunnes, skulle följaktligen ej innehafvas
med sådan rätt, men personens namn och firma samt namnet å hans
fasta egendom anses vara af beskaffenhet att medföra uteslutande rätt
uti ifrågavarande afseende utan registrering. Dessa senare hafva således
enligt förslagets egen mening en motsatt egenskap mot varumärkena
och böra följaktligen ej sammanblandas med dem, på sätt här skett.
Det hemställes alltså, att frågan om rätt att, oberoende af registrering,
såsom varumärke begagna eget namn eller firma eller namnet å egen
fastighet icke må utgöra föremål för någon vare sig direkt eller indirekt
lagstiftning i varumärkeslagen.
Justitieråden Lindhagen och Glimstedt tilläde: Hvad firma angår
lärer det vara alldeles omöjligt att derom intaga någonting i författningen,
då hos oss ännu icke finnes någon lag om hvad firma rätteligen
är eller om vidden af den befogenhet en antagen firma innebär. I
uppdraget åt den komité, som affattat förevarande förslag, ingick äfven
att uppgöra förslag till lag om firma. Det vill synas klart, att det
senare förslaget bort föregå eller åtminstone komma samtidigt med
förslaget om varumärken. Men de komma nu i bakvänd ordning.
Justitieråden Wretman, Naumann, von 11 of st en, Lindhagen och
Glimstedt yttrade vidare: Det torde vara temligen allmänt erkändt, att
4
bruket af varumärken kommit på afvägar, då man bland dem upptagit
äfven handelsmärken, hvarigenom varumärket förlorat sin ursprungliga
och rätta betydelse af att vara ett tillverkarens kännemärke på hans
egen tillverkning. Äfven lagstiftningen om varumärken har naturligen
härigenom blifvit svårare, ja snart sagdt omöjlig att bestämdt och
följdrigtigt genomföra. En gifven följd af att bland varumärkena upptaga
handelsmärken är, att rätten för ett varumärkes innehafvare att
uteslutande begagna detsamma ej längre kan, såsom en sund varumärkeslagstiftning
fordrar, inskränkas till viss tillverkning eller visst slag af
varor, utan måste göras generelt gällande för alla slags varor, som
ingå uti innehafvarens rörelse, enär märket eljest icke fyller ändamålet
med ett handelsmärke. Att alldeles utesluta handelsmärkena torde
emellertid ej kunna med framgång sättas i fråga. Men det vore särdeles
önskligt, att de blefvo genom någon lagbestämd tillsats tydligen
skilda från tillverkningsmärken, utan att sådant behöfde leda derhän,
att, om samma person idkar både varutillverkning och handel med
andra varor, än de af honom tillverkade, hans handelsmärke i öfrigt
behöfde på minsta sätt skilja sig från hans tillverkningsmärke. Det
hemställes alltså, huruvida det icke kunde lämpligen föreskrifvas, att
varumärke, afsedt att gagnas af den som idkar handel med andra varor
än de af honom sjelf tillverkade, skall innehålla tydlig, i lagen bestämd
beteckning, angifvande dess egenskap af handelsmärke.
Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten och Lindhagen anförde
häruppå: Ivomiterade hafva visserligen i sina motiv förklarat
förslagets mening vara att ej göra varumärket generelt äfven i den
mening att det skulle gå och gälla utan förbindelse med verklig och
bestämd rörelse; och de hafva i förslagets § 8 i fråga om öfverlåtelse
af varumärke infört det stadgande att rättigheten till registreradt varumärke
ej må öfverlåtas annat än tillsammans med den rörelse, för
hvilken det gagnas. Men för hela den mängd märken, som aldrig
öfverlåtes, och för alla öfriga, så länge de fortfarande innehafvas af
dem, för hvilkas räkning de registrerats, finnes ingen bestämmelse om
att de skola vara fästade vid verklig rörelse; och äfven i fråga om
öfverlåtelse finnes ingen påföljd stadgad för det fall att öfverlåtelsen
af märket sker utan förening med öfverlåtelse af den rörelse, för hvilken
detsamma gagnats. Visserligen invändes, att bestämmelser i sådant
syfte skulle vara magtlösa så till vida, att det dels vore vanskligt
att finna verksam kontroll å deras efterlefnad, dels vore mycket
lätt att kringgå dem genom att till registreringsmyndigheten uppgifva
den rörelse, vid hvilken märket skulle vara fästadt, så allmänt och
sväfvande, att i allt fall ingenting vore vunnet. Men lagstiftningen
5
torde icke vara så alldeles utan verksamma utvägar, som man måhända
föreställer sig, och i allt fall är det en origtig föreställning att anse en
lagstiftning vara utan ändamål derför att hon i några fall kan kringgås,
så att man ej kan med henne vinna allt. Dessutom är det en pligt
att vid ifrågavarande lagstiftning ej alldeles förbise den köpande allmänheten,
som också har ett stort intresse med i denna fråga, men hvilket
skulle gifvas till spillo, om man lemnade användningen af varumärkena
så regellös, som förslaget gör. Skall åt näringsidkarne beredas uteslutande
rätt till varumärken, är det ock i sin ordning att lagstiftningen
derom uppgöres så, att allmänheten ej vilseledes genom dessa
märken, utan tvärt om i dem har någon ledning för sitt omdöme hvarest
goda varor äro att tillgå. Det bör derföre stadgas, att registreradt
märke gäller endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen
blifvit angifna, och hvarom anteckning skall ske i registret; samt
att, om märkesinnehafvare önskar få märket gällande för andra rörelsegrenar,
han skall derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten
till införande i registret. Först i förening med sådana föreskrifter blir
äfven det stadgande af någon betydelse, som förekommer i § 8 derom
att rättigheten till registreradt varumärke ej må öfverlåtas annat än
tillsammans med den rörelse, för hvilken det gagnas.
Att ordet “tillverka11 ej fullständigt motsvarar det begrepp, som
här skall uttryckas, är redan erinradt af Kommerskollegium.
Justitierådet Glimstedt yttrade: Den rätt, som genom registreringen
må vinnas, är enligt motiven afsedd att vara fästad vid viss rörelse,
så att märkesrätten följer rörelsen åt, ej kan öfverlåtas annorledes
än med samma rörelse och upphör i och med det rörelsen upphör.
Med afseende å detta samband emellan varumärke och rörelse,
och då således ett varumärke ej må kunna af en näringsidkare gagnas
i alla de särskilda rörelser, han framdeles kan komma att idka, synes
mig nödigt att den rörelse, hvartill märket må höra, varder, så vidt
ske kan, bestämd, hvarföre rättigheten till vinnande af registrering
torde inskränkas, hvad angår jordbruksnäring, till den, som eger eller
innehar fastighet, och i öfrigt till den, som i den ordning, näringsförfattningarna
föreskrifva, idkar varutillverkning eller handel.
§ 3.
Högsta Domstolen ansåg dels att, på sätt Kommerskollegium anmärkt,
det i denna § förekommande ordet afbildning icke uttryckte
hvad dermed enligt motiven afsåges eller att de i märket förekommande
färger äfven skulle återgifvas, hvadan en ändring af ordalagen
6
härutinnan vore af nöden, dels att orden till sökanden aflemna borde
''utbytas till “hålla sökanden till handa“, dels ock att, om med ordet
tiden afsåges att uttrycka jemväl bestämd tid på dagen, ordalagen
borde ändras så, att detta tydligen framginge.
Justitieråden Wretman, Naumann, von Hojsten och Lindhagen erinrade,
i öfverensstämmelse med hvad som yttrats vid § 1, att i förevarande
§ 3 borde föreskrifvas att den, som söker inregistrering af
varumärke, skall vid ansökningen foga ej blott hvad som fordras till
en tydlig postadress, hvithet, enligt hvad komiterades motiv visa, ensamt
afsåges med föreskrifterna i slutet af första stycket, utan äfven
bestämd uppgift om det eller de slag af rörelse, för hvilka märket
önskas gällande, det eller de ställen der rörelsen drefves eller der man
ämnade drifva densamma, med mera som kunde fordras för att nöjaktigt
bestämma rörelsen eller de särskilda rörelsegrenarna.
Justitierådet Naumann tilläde härvid: Då förslaget, oaktadt det
mera obundna system detsamma upptagit, dock uttryckligen i texten
såväl som i motiverna hyllar den sats, att varumärket står i samband
med den rörelse, för hvars varor det begagnas, torde, för att ej ställa
lagstiftningen i ämnet på eu alltför lös fot, registreringssökanden åligga
att ej allenast uppgifva utan äfven styrka, det han inom riket idkar
åtminstone någon slags näring.
Justitierådet Glimstedt yttrade: Ehvad rörelsen drifves under firma
eller eget namn, torde böra i ansökningen uppgifvas orten, hvarest
rörelsen drifves; och med afseende å hvad jag vid 1 § i fråga om
behörigheten att vinna registrering för varumärke anfört, anser jag att
bevis om sådan behörighet bör vid ansökningen fogas.
Justitieråden Radie och Huss anförde: Enär vi icke hafva något
att erinra deremot, att, såsom af förslagets innehåll, efter vårt omdöme,
följer, rättigheten till begagnande af registreradt varumärke skall för
tillverkare eller säljare af varor, hvilken för sin räkning erhållit registrering
af märket, vara generel och ej fästad vid vissa varuslag eller
vid bestämdt ställe, der rörelse idkas, hemställa vi att, då, enligt motiven
till förslaget, föreskriften om uppgift i registreringsansökningen
af sökandens bostad eller, när sökanden är en firma, stället, der dess
näring drifves, afser allenast, att kännedom skall erhållas om sökandens
postadress, orden: “yrke, namn och bostad eller, om det är firma,
denna och stället, der näringen drifves,“ måtte utbytas mot: namn
eller firma, yrke och postadress.
7
§4.
Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, 7/uss och Lindhagen
yttrade: Det här förekommande uttrycket: “som icke utmärka
sig genom egendomlig form14 förefaller allt för sväfvande och skulle
otvifvelaktigt leda till synnerlig osäkerhet i tillämpningen. Det torde
ock innebära ett vida större medgifvande att uteslutande begagna bokstäfver,
än som kan vara lämpligt, särdeles sedan det numera blifvit
så vanligt att i tryck, skrift och teckning gifva bokstäfver den mest
fantastiska utstyrsel, och det synes ej heller rådlig! eller lämpligt att,
såsom i förslaget skett, så utsträcka rättigheten att bruka endast bokstäfver
eller siffror, att en aldrig så obetydlig och nästan omärklig tillsats
till dem blir tillfyllestgörande. Grundmeningen är ju att såsom
varumärken erkänna endast sådana, som verkligen ega karakteren af
figurmärken, i motsats mot bokstafsmärken. Det vill då synas både
lättare, klarare och mera egentligt att söka få denna tanke i författningen
uttryckt genom ett stadgande i det syfte, att varumärke ej må
registreras, om det består uteslutande eller hufvudsakligen af siffror,
bokstäfver eller ord, såvida ej genom tillsatser eller anordningen i öfrig!
märket är sådant att det kan anses ega karakteren af figurmärke.
Ordet “märken44 i stycket 3 synes, på sätt Kommerskollegium erinrat,
lämpligen kunna ändras till “stämplar44.
Justitierådet Rabe anförde: Till förtydligande af meningen med
stadgandena i lista och 5:te punkterna hemställer jag,
att i lista punkten efter orden: “egendomlig form44 måtte tilläggas:
så att det kan som Jigurmärke anses; och
att 5:te punkten måtte erhålla en förändrad lydelse, enligt hvilken
registrering utom i fall, som omförmälas i § 7, ej skulle få ske af
varumärke, som vore lika med förut registreradt, ur varumärkesregistret
ej utstruket, märke eller vore med sådant märke så lika, att förvexling
dermed lätt kunde ske; dock att registrering af varumärket finge, om
det förut registrerade, efter ty i §§ 14 och 15 sägs, gäller endast för
vissa varuslag, medgifvas för andra.
Justitierådet Giimstedt yttrade: Det synes mig aldrig kunna anses
behörigt att å vara anbringa vilseledande märke, hvarföre ordet “obehörigen44
i punkten 2 torde böra utgå. Deremot anser jag förbudet
mot inregistrering böra utsträckas jemväl till det fall då i märket är
intaget namn å annan ort än den, der rörelsen drifves. Jag kan nemligen
ej dela komiterades betänkligheter mot ett sådant förbud, som
rimligen ej kunde gälla i sådant fall der ortnamn ingiuge såsom eu
del af varunamnet.
8
Ehuru det är klart att registrering ej må beviljas för varumärke,
som är lika med ett märke, hvilket redan är för annans räkning registreradt,
vore väl tjenligt att uttryckligt stadgande härom till registreringsmyndighetens
ledning blefve i förslaget infördt.
Likaså synes vid jemförelse med § 9 mom. 1 det vara klart, att,
sedan ansökan om inregistrering blifvit gjord men innan beslut öfver
samma ansökning är vordet meddeladt och vuirnit laga kraft eller blifvit
faststäldt, ansökning af annan person om registrering för lika eller
väsentligen lika varumärke ej må bifallas; men huruvida sådan senare
ansökning bör direkt afslås eller lemnas hvilande i afbidan på beslut
i fråga om den första ansökningen, derom torde förslaget böra innehålla
föreskrifter.
Likaså anmärkes att föreskrift saknas för ledning vid det, helst
då ansökningar få insändas direkt med posten, lätt tänkbara kollisionsfall,
att ansökningar från särskilda personer om registrering af lika eller
väsentligen lika varumärken vid samma tid på dagen inkomma till
registreringsmyndigheten.
Beträffande punkten 5 erinrade Justitieråden Wretman, Naumann,
von Hofsten, Huss och Lindhagen hurusom afsigten med och omfånget
af hänvisningen till §§ 14 och 15 syntes särdeles dunkla och att denna
hänvisning i hvarje händelse vore obehöflig. I afseende å återstående
delen af punkten syntes det rigtigare och tydligare att, i stället för
hänvisning till annan §, införa det undantagsfall, man afsåge, hvilket,
på sätt nedan vid §§ 12 och 13 anföres, närmast kan återgifvas sålunda,
att varumärke ej må registreras om det befinnes vara alldeles
lika med ett förut registreradt märke eller så likt detsamma, att det
kan lätt dermed förvexlas.
§ 5.
Justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Håle, Huss och
Lindhagen ansågo meningen i första stycket klarare och rigtigare återgifvas
om i stället för orden “När registrering vägras på grund af
föreskrifterna i §§ 3 och 4“ infördes orden “Vägras registrering11.
Justitierådet Glimstedt yttrade härom: I första stycket af denna
§ omförmäles det fall att registrering vägras på grund af föreskrifterna
i §§ 3 och 4; men i § 3 finnes icke någon föreskrift, innefattande förbud
mot inregistrering. Väl torde det kunna antagas att förslaget
afser att stadga det sökande, som ej fullgör föreskrifterna i 3 §, ej må
vinna registrering, men i formelt afseende är det antingen en ofullständighet
att uttryckligt stadgande i sådant afseende saknas eller ock
en felaktighet i redaktionen, grundande sig derpå att ett afslag på
9
grund af en föreskrift förvexla» med ett afslag på grund af underlåtenhet
att fullgöra en föreskrift.
I afseende å andra stycket yttrade Högsta Domstolen: Då delgifningen
skall ske genom registreringsmyndigheten, oftast genom bref,
och i sådana fall bevis om tiden, då sökanden fått del af beslutet, ej
erhålles, lärer klagotiden ej kunna, såsom förslaget innehåller, räknas
från delfående!. Så illa det än må vara att bär behöfva meddela annan
föreskrift om Överklagande af en förvaltande myndighets beslut, än
den allmänt gällande, så lärer dock annan utväg ej finnas än att, på
sätt Kommerskollegium hemstält, räkna besvärstiden från beslutets
fattande, då den af kollegium föreslagna tid af sextio dagar synes
lämplig. Skulle stadgandet åter anses böra stå qvar hufvudsakligen
med den föreslagna lydelsen, torde i allt fall orden “i den ordning''1
böra utbytas mot “inom den tid“, så att den allmänna föreskriften om
ställande af borgen folie bort.
§
Justitieråden Wretman, Naumann, von IIof sten, Huss och Lindhagen
yttrade: Det vill synas som om denna dunkelt affattade § i sig innebure
eu allt för stor inskränkning af rättigheten att i nytt varumärke
använda ett redan registreradt märkes detaljer. Genom registrering af
ett varumärke kan ej billigtvis vinnas uteslutande rätt till de i märket
ingående särskilda tecken, blott att den, som vill använda en eller flere
af dem, iakttager den allmänna regeln, att hans nya märke ej får göras
så lika mod något förut registreradt att det kan lätt dermed förvexla».
Denna i sakens egen natur liggande regel synes snarare vara det som
i förevarande § bör uttryckas genom ett stadgande i den syftning att
det är hvar och en obetaget att, derest det i öfrigt lagligen eger rum,
i sitt varumärke begagna siffror, bokstäfver, ord eller figurer, som
vare sig enbart eller i förening med andra ingå uti redan registreradt
märke, så vida det senare märket genom sin anordning i öfrigt så
skiljer sig från det redan registrerade, att det ej kan lätt dermed förvexlas.
Hvad särskildt angår orden: “som icke utmärka sig genom
egendomlig form,“ hänvisas till hvad vi yttrat vid § 4.
Justitierådet Rabe anförde: På sätt motiven utvisa, skulle hvad
denna § innehåller gå ut derpå, att, om registrering för någons räkning
skett af varumärke, hvilket hufvudsakligen innehåller siffror, bokstäfver
eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig form, eller endast
eller hufvudsakligen består af sådana tecken eller märken, som allmänBih.
till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2
10
neligen nyttjas i vissa slag af näringar, registreringen ej skall utgöra
hinder för annan att använda eller få registreradt alldeles lika eller
väsentligen lika varumärke; men då denna mening ej lärer vara angifven
med tillräcklig tydlighet, torde, för vinnande deraf, §:n höra
omredigeras.
§ 8.
Justitieråden Wretman och von Hofsten yttrade: Enär, enligt vår
åsigt, det skydd, som tillkommer registrerade varumärken, hufvudsakligen
afser att gifva förtroende åt tillverkningarne vid den eller de
särskilda näringsgrenar, som vid ansökningen om registreringen i sådant
hänseende blifvit uppgifna, och den person, som förvärfvat en sådan
rätt, ostridigt kan densamma jemte sin rörelse på annan öfverlåta,
anse vi den omständighet att eu person, hvilken idkar flera dylika
näringsgrenar, på annan person öfverlåter eu sådan rörelse, icke skäligen
böra föranleda dertill, att denne skulle derigenom förlorat rätt att
för tillverkningarne vid sin bibehållna rörelse begagna sitt eljest icke
förverkade varumärke, helst olägenheterna af samma varumärkes användande
för olika slag af varor ej böra vara större, om de särskilda
tillverkningarne bedrifvas af en och samma eller af olika personer.
Någon emot denna grundsats stridande tydning kunna vi icke
gifva åt föreskrifterna i denna §, hvarför vi lemna densamma utan anmärkning.
Justitieråden Eabe, Huss och Lindhagen anförde: Efter vår uppfattning
af meningen med stadgandena i denna §, innebära de, att rättigheten
till användande af registreradt varumärke ej skulle få öfverlåtas
utan i förening med rörelse, för hvilken märket begagnas, äfvensom
att, om sådan rörelse eller någon del deraf öfverlåtes eller eljest
öfvergår till ny egare, utan att förbehåll gjorts, att varumärkesrätten
skall af dess förre innehafvare bibehållas, varumärkesrätten i hela sin
vidd jemväl å nye egaren öfvergår; och häremot hafva vi ej något att
erinra. Men då olika åsigter råda om §:ns rätta betydelse, hemställa
vi, att §:n måtte i ofvan angifna syfte omredigeras.
Justitierådet Lindhagen tilläde för sin del, deruti Justitierådet
Naumann instämde, att öfverlåtelse eller annan öfvergång af varumärke,
äfvensom förändring af tillverknings- eller försäljningsort, borde inom
viss i lagen utsatt tid anmälas hos registreringsmyndigheten.
Justitierådet Glimstedt yttrade: Öfverlåtelse af rörelse är ett för
vår gällande näringslagstiftning alldeles främmande begrepp, och i afseende
å annan öfvergång af rörelse från en till en annan person förekommer
hos oss ej annat stadgande än att, då näringsidkare dör, rörel
-
11
sen må kunna under ett år derefter för sterbhusdelegarnes räkning
fortsättas. Följaktligen och då i sistnämnda fall det torde ligga i sakens
natur att den varumärkesrätt, som varit med den aflidnes rörelse
i hans lifstid förenad, fortfarande följer rörelsen åt så länge densamma
på grund af omförmälda stadgande drifves af sterbhusdelegare, torde
denna § böra utgå.
Derest likväl det skulle anses nödigt att här lagstifta för sådana
fall, som, ehuru oegentligt, i dagligt tal kunna falla under uttrycket
“öfverlåtelse eller öfvergång af rörelse44, torde skilnad böra göras emellan
det fall, då rörelsen kommer att fortsättas under oförändradt namn
eller firma och således någon anmälan i enlighet med Förordningen
den 18 Juni 1864 ej är erforderlig, och det fall, då rörelsen kommer
att drifvas under annat namn och således den senare egaren måste
genom anmälan i enlighet med nämnda förordning bereda sig rätt till
rörelsens utöfvande; och synes mig ligga i sakens natur att i förra
fallet varumärket må följa rörelsen åt, men i senare fallet icke kunna
utan genom ny inregistrering få i den nye egarens rörelse begagnas.
§ 9.
Justitieråden Wretman^Naumann, von Hofsten och Lindhagen yttrade:
Då, enligt 1 §, det afsedda skyddet för varumärken inträder just med
inregistreringen, samt af flere anledningar någon, stundom längre, tid
kan komma att förflyta emellan tiden för ansökningens emottagande
och sjelfva registreringen, hvarunder märket väl ej bör skäligen tillerkännas
något särskild! skydd; samt tiden för senare förnyelser af
vunnen registrering, enligt vår åsigt, bör ske inom bestämd tid, räknad
från den dag då förra förnyelsen meddelades och icke, såsom förslaget
innehåller, från det anmälan derom gjordes, hemställes att l:sta
punkten af denna § må erhålla följande lydelse:
“Skyddet för registreradt varumärke räknas från registreringsdagen
och upphör när ej anmälan om förnyelse skett, första gången
inom 10 år från registreringsdagen och sedermera inom 10 år från
sista förnyelsen.44
Justitieråden Rote och Huss instämde i så måtto uti detta yttrande,
att de ansågo skyddet för registreradt varumärke böra räknas
från registreringsdagen.
Justitierådet Glimstedt anförde: Likasom tiden för sökande af
förnyelse första gången efter inregistreringen blifvit, såsom mig synes,
begreppsenligt bestämd att räknas icke från den dag, då inregistreringen
söktes, utan från den, då densamma verkstäldes, d. v. s. bevilja
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
des, så torde ock tiden för sökande af senare förnyelse böra räknas
icke från dagen då nästföregående förnyelsen söktes utan från dagen
då densamma beviljades; hvadan jag anser att ordet “anmälan“ i lista
stycket bör ändras till “förnyelse14.
I enlighet med hvad jag vid § 8 anfört, anser jag att senare
punkten i 2:dra stycket bör utgå.
§§ 10 och 11.
Justitieråden Wretman och Naumann yttrade: Då det icke synes
lämpligt att i lag meddela någon föreskrift om innehållet af Konungens
beslut i fall, hvarom § 10 handlar, och i allt fall det här begagnade
uttrycket om varumärkes “utstrykning ur registret44 kunde föranleda
till misstydning af den dermed åsyftade åtgärd, hemställes att
nämnda § måtte lyda så:
“Finner Konungen att varumärke på grund af § 4 mom. 3 eller
4 icke bort registreras, skall detsamma ur registret afföras.44
Med tillämpning af hvad sålunda blifvit anmärkt, torde det i 1
inom. af § 11 förekommande ordet “utstrykas44 varda utbytt mot “afföras44,
samt 2 mom. i samma § erhålla följande lydelse:
“Varder till följd af Konungens beslut, enligt § 10, varumärke
ur registret affördt, skall registreringsmyndigheten tillika44 etc.
Äfven Justitieråden Lindhagen och Glimstedt ansågo, i likhet med
Kommerskollegium, det böra till förekommande af missförstånd uttryckas,
att märkena i de nämnda fallen skulle afföras, ej utstrykas, ur
registret.
Justitierådet Lindhagen anförde särskildt: Hvad i första stycket
föreskrifves kan möjligen lätt utföras i Norge och Danmark genom
chefen för vederbörande departement; men i Sverige, der det skulle
ske så högtidligen som genom Konungen i Statsrådet, faller det sig
vida svårare. De fall, som genom besluten skulle bedömas, nemligen
att registreradt märke innehölle offentliga vapen eller stämplar eller
också framställningar, som kunde väcka förargelse, skulle merendels
röra sig omkring saker, hvilka, i sig sjelfva helt obetydliga, ofta voro
retsamma eller slippriga och lätt framkallande skandal. Besluten skulle
fattas efter angifvelse, vare sig af främmande sändebud eller af tjenstemän
eller enskilda personer inom landet, utan mellanhand af offentlig
myndighet. De skulle fattas af Konungen i hans råd och intagas i
statsrådsprotokollet. Att sålunda inblanda landets högsta myndighet i
frågor af sådant slag, der besluten, ehvad de blefvo friande eller fällande,
mycket ofta skulle, om ej annat derför att de kommo från rege
-
13
ringel], efterföljas af hån och nedsättande tillmålen, kan icke vara välbetänkt.
Kan afgörandet ej öfverlemnas åt vederbörande departementschef,
så torde det kunna uppdragas åt Kommerskollegium in pleno,
eller Justitiekansleren eller annan myndighet, med förbehållen rätt att
öfverklaga beslutet hos Kongl. Maj:t.
Sista punkten i andra stycket af § 10 kan svårligen förstås utan
kommentar. Punkten bör derför skrifvas om; och i fall dervid skulle,
för att tydliggöra hvad man menar, vara af nöden att i lagtexten anföra
något af de fall, som afses, så synes detta vida bättre än att hafva
lagbudet så dunkelt som för närvarande.
§§ 12 och 13.
Justitieråden Naumann, von Hofsten, fluss och Lindhagen yttrade:
I öfverensstämmelse med hvad som anförts vid § 1 hemställes, att här
ej må lagstiftas angående namn eller firma eller namnet å annans
fasta egendom; och i allmänhet synes första stycket af § 12 tarfva en
omarbetning för att mera bestämdt och tydligt uttrycka hvad der afses
att stadga.
Då karakteristiken af de i strafflagen upptagna lagöfverträdelser
bör framgå ur denna lag sjelf, kan det ej vara rigtigt att här uppställa
eu sådan karakteristik, såsom i andra stycket af § 12 skett genom
orden “med vetskap om annans bättre rätt14. Meningen torde ej heller
hafva varit att uttrycka annat än det att, om gerningen vore begången
under sådana omständigheter, att ansvar och skyldighet att utgifva
skadestånd borde derå följa enligt allmän lag, så gälde hvad strafflagen
härutinnan stadgar.
Föreskriften i § 13, hvilken torde böra erhålla en något ändrad
redaktion, dervid också allt tal om namn och firma samt hvad som
rätteligen hör till strafflagen bortfaller, synes lämpligast hafva sin plats
i första stycket af § 12, hvilket sålunda och i öfverensstämmelse med
hvad förut är yttradt skulle innehålla stadgande derom, att, om någon
håller till salu varor, i afseende å hvilka det befinnes att de, eller de
kärl eller omslag i hvilka de förvaras, äro obehörigen försedda med
annans registrerade varumärke eller med varumärke så likt detta
att det kan lätt dermed förvexlas, eger den, hvilkens rätt härigenom
kränkes, att vid domstol påkalla åläggande för honom att utplåna
nämnda märken eller, om utplånandet ej kan på annat sätt verkställas,
att förstöra varorna eller deras kärl eller omslag, såvida de
fortfarande äro i hans besittning eller han eljest förfogar öfver dem.
Justitierådet Glimstedt instämde uti detta yttrande, med undantag
14
allenast deraf, att lian ansåg den föreslagna påföljden för den, som
håller till salu varor så betecknade som här sägs, icke skäligen böra
stadgas för annat fall än det, att han finnes hafva vid sitt inköp af
varorna egt vetskap om beteckningens obehörighet.
Justitierådet Rabe anförde: Af motiven inhemtas, att orsaken,
hvarföre straffbestämmelser för intrång i varumärkesrätten icke i förslaget
införts, varit den, att varumärkeslagen icke borde ingå på ett
område, som tillhörde allmänna strafflagen, hvarom erinran i Högsta Domstolen
skett vid granskningen af det förut i sammanhang med förslag
till förordningar angående patent samt angående skydd för mönster
och modeller uppgjorda förslag till förordning om skydd för varumärken.
Från sistnämnda förslag, sådant det enligt Högsta Domstolens
åsigter borde lyda, skiljer sig emellertid det nu föreliggande väsentligen
i flera hänseenden. Så t. ex. skulle det förra förslaget afse allenast
att bereda skydd för figurmärken, hvaremot det nu ifrågavarande
afser att gifva skydd äfven mot begagnande såsom varumärke af annans
namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom. Vidare skulle
efter förra förslaget stadgandet i 22 kap. 16 § strafflagen bibehållas,
men efter nu uppgjorda förslag upphäfvas och till en del komma att
angå hittills för allmänna strafflagen främmande ämnen. Härtill kommer
att ett hufvudsakligt ändamål med det förslag, som nu utgör föremål
för Högsta Domstolens granskning, är, bland annat, dels att i
ämnet få med hvarandra, så vidt möjligt, öfverensstämmande lagar i
de skandinaviska länderna, dels ock att äfven i öfrigt bereda de inhemska
varumärkena skydd på den utländska marknaden, — ett ändamål,
som, då skyddet mot intrång i varumärkesrätten egentligen består
just i straffet derför, lättast torde uppnås, derest man af innehållet i
sjelfva varumärkeslagen kan göra sig förvissad, om och i hvad mån
skydd för varumärken är stadgadt. Vid dessa förhållanden synes mig
lämpligast, att straffbestämmelserna mot intrång i varumärkesrätten
införas i varumärkeslagen.
För öfrigt anser jag den påföljd, som § 12 innehåller, böra likasom
kriminelt ansvar stadgas endast när gerning, hvarom §:n handlar,
sker mot bättre vetande, enär dels det, efter min tanka, vore orättvist,
om någon genom ett förfarande i god tro skulle drabbas af straff, eller
förlust af sina varor, derest de otillåtna märkena ej kunde utplånas
annorledes än genom varornas förstörande, dels den till visst varumärkes
begagnande berättigade alltid kunde genom meddelande af kännedom
om sin rätt förekomma, att annan hölle till salu varor utan vetskap om
deras olagliga beteckning.
15
På grund af det anförda hemställer jag, att § 12 måtte omredigeras
och dervid i densamma
dels införas stadgande, enligt hvilket den, som å varor, hvilka
till salu hållas, eller å deras kärl eller omslag, obehörigen sätter annans
namn eller firma eller namnet på annans fasta egendom, eller varumärke,
som han vet vara för annans räkning registreradt., så ock den, som
håller sålunda olagligen betecknade varor, med vetskap derom, till salu
utan lof af den, hvilkens rätt blifvit genom varubeteckningen kränkt,
skall straffas med böter från och med 20 till och med 2,000 kronor
eller, om synnerlig skada af gerningen kommit eller den eljest är förenad
med särdeles försvårande omständigheter, dömas till fängelse;
dels föreskrifvas, att, på den sakfäldes bekostnad, skola, om målseganden
det äskar, de otillåtna märkena utplånas eller, om utplåningen
annorledes ej kan ske, varorna eller deras kärl eller omslag förstöras,
så vida de fortfarande äro i den sakfäldes besittning;
dels ock förklaras, att brotten ej må åtalas af annan än målseganden.
I afseende å § 13 hemställer jag, att densamma måtte, för dess
bringande i full öfverensstämmelse med § 12 och till förtydligande af
meningen, erhålla en förändrad lydelse, hvarigenom förklaras, att hvad
i § 12 är stadgadt skall, äfven om annans namn eller firma eller namnet
på annan tillhörig fast egendom, eller annans registrerade varumärke,
icke oförändradt återgifvits, ega tillämpning, så vida ändringen
ej kan lätt märkas.
I Justitierådet Rabes yttrande instämde Justitierådet Wretman,
utom att Justitierådet ansåg dels att här ej borde lagstiftas om begagnande
af annans namn eller firma eller namnet på annans fasta
egendom, dels ock att böterna ej borde sättas högre än 1,000 kronor.
§ 14.
Justitieråden Wretman, von ilofsten ^ Huss och Lindhagen yttrade:
Hvad man haft för afsigt att i denna § stadga synes vara, att Konungen
eger, under förutsättning af ömsesidighet, förklara, att uteslutande rätt
till varumärke enligt denna författning kan vinnas äfven af den, hvilken
i främmande stat drifver näring, som afses i § 1, och att för den, som
vill vinna och åtnjuta sådan förmån, gälla de särskilda regler, som uppställas
i styckena 1—4, samt föreskrifterna i denna författning, så vidt
ej derifrån göras undantag i nämnda regler. Meningen bör emellertid
tydligt och bestämdt uttryckas, hvilket ej skett genom lydelsen af
förevarande §, hvilken så väl härutinnan som i flera andra afseenden
tarfvar en omarbetning.
16
Angående mom. 2 yttrade Justitieråden von Hofsten, Håle, Buss
och Lindhagen: Stadgandet i stycket 2 att, i fall vederbörande uraktlåter
att för sig uppgifva ett ombud, dess namn och hemvist, domaren eger
utse ett sådant, innebär en cirkel i tankegången, i ty att ombudets
hemvist skulle bestämma hvilken domare som egde meddela förordnandet,
hvadan, då sådant hemvist ej är uppgifvet, någon kompetent domare
ej heller funnes. I anledning häraf och då det synes vara att föredraga
att låta allmänna domstolen i den ort, der registreringsmyndigheten
har sitt säte, vara laga domstol i de mål, som afses uti förevarande
punkt, hemställes att Stockholms rådstufvurätt förklaras vara laga domstol
i nämnda mål, då det också tillkommer samma rätt att förordna
ombud uti det ifrågasatta fallet.
Justitieråden Wretman och Naumann ansågo någon föreskrift om
laga forum i denna § icke böra intagas i annat afseende än att förordna
ombud för en främmande registreringssökande, som ej uppgifvit sådant
ombud, och hemstälde att Stockholms rådstufvurätt borde bemyndigas
att dylikt förordnande meddela.
Justitierådet Glimstedt ansåg att i fall, som afses i detta inom.,
det borde tillkomma registreringsmyndigheten att förordna ombud.
I afseende å mom. 3 yttrade Justitieråden Wretman och Ra,be:
Då, enligt hvad motiven utvisa, meningen med stadgandet i första
satsen uti 3 mom. allenast är att medgifva ett undantag från regeln i
4 § 1 inom., torde berörda sats böra, för att ej få en vidsträcktare tillämpning,
omredigeras, dervid orden: “för så vidt det icke strider mot
sedlighet eller god ordning11, lära med hänsyn till innehållet i 4 punkten
af 4 § böra, till förekommande af missförstånd, utgå.
Justitieråden von Hofsten, Buss och Lindhagen anförde i denna
del: Uttrycket i stycket 3: “för så vidt det icke strider mot sedlighet
eller god ordning''4 afser antingen detsamma som punkterna 3 och 4
i § 4 eller ock något annat. I förra fallet bör uttrycket vara ord förord
lika på begge ställena eller ock, hvilket synes vara bättre, strykas
i § 14 såsom öfverflödigt. Skulle meningen åter vara att här bestämma
någonting annat än i § 4, så är det mycket svårt att inse hvarföre
större friheter skulle medgifvas för utländska märken än för inhemska.
Det synes tvärt om böra uttryckligen stadgas, att utländskt märke ej
må registreras, om i afseende å detsamma förekommer något, som
skulle hindra registreringen i fall märket vore inhemskt. Det i punkten
3 gagnade uttrycket “i den form44 återger ej rätt hvad som bör
uttalas, nemligen att det utländska märke, som här i riket registreras,
skall till alla delar vara fullkomligt lika med det märke, som gäller i
utlandet.
17
Angående mom. 4 yttrade Justitieråden Wretman, von Hofsten,
Rabe och Huss: Enär det icke öfverensstämmer med svenskt rätts
bruk
att annorlunda än i sammanhang med afgörande af ett tvistigt
rättsförhållande meddela förklarande angående tillvaron af ett visst
faktiskt förhållande, synes oss det i 4:de punkten förekommande stadgande
böra i så måtto ändras, att om den, som söker registrering
för visst varumärke, vägras sådan på grund deraf att det är lika eller
väsentligen lika med förut för annan registreradt varumärke, domstol,
på talan af sökanden mot innehafvaren af rättigheten att begagna sistnämnda
varumärke, må, om sökanden styrker, att detta märke ursprungligen
är ett af honom i allmänna handeln brukadt märke, som annan
sig tillegnat, förklara sökanden berättigad att erhålla registrering med
uteslutande rätt till märkets begagnande för det slag af varor, för hvilket
han brukade märket vid det ömsesidiga skyddets inträdande.
Justitierådet Lindhagen anförde: Den -förmån, som i stycket 4
medgifves innehafvare af utländskt märke, synes vara densamma som
enligt sista raderna i § 15 uti der omtalade fall tillkommer innehafvare
af inhemskt märke. Om en sådan förmån skall finnas, hvilket ju kan
hafva skäl för sig, torde den dock böra göras gällande generelt för alla
tillämpliga fall, så att hvar och eu som lagligen ådagalägger, att annan
obehörigen tillegnat sig hans i allmänna handeln brukade märke,
kan genom registrering inom föreskrifven tid vinna uteslutande rätt till
detta märke, fastän det förut är för annan registreradt.
§ 15-
Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rabe och Glimstedt anförde:
Emot hvad fullmägtige i Jernkontoret anfört för bibehållande af nu
gällande stadganden angående stämpling af jerneffekter, anse vi oss
icke höra tillstyrka upphäfvande af omförmälta stadganden; och hemställa
vi förty, att, om denna vår åsigt godkännes, § 15 måtte i öfverensstämmelse
dermed omredigeras.
Justitieråden Naumann och Huss lemnade hvad förslaget i nu
nämnda afseende innehåller utan anmärkning.
Justitierådet Rabe erinrade: Om 4 §:ns 5:te punkt och 13 § ändras,
på sätt jag ansett nödigt, bör i 2:dra och 4:de styckena af 15 § hänvisas
icke till “§ 13“ utan till § 4.
Justitierådet Huss yttrade: Den i 2:dra stycket af § 15 medgifna
rättigheten att under vissa vilkor kunna bereda skydd åt ett äldre lofligen
brukadt varumärke skulle, om märkets innehafvare tillhörde främmande
stat, komma att bero, bland annat, deraf, huruvida denna främBih.
till Likså. Brot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 3
18
mande stats lagstiftning angående varumärken vore öfverensstämmande
med den svenska varumärkeslagen. Då i förslaget ej lemnas någon
anvisning om sättet för afgörande af frågan huruvida en sådan öfverensstämmelse
mellan den svenska och den utländska lagstiftningen vore
för handen, komme pröfningen deraf antagligen att i första hand
tillhöra registreringsmyndigheten. Olämpligheten deraf inses dock lätt
om man besinnar den grannlaga beskaffenheten af en sådan pröfning.
Om t. ex. de af komiterade uppgjorda särskilda förslag till lagstiftning
angående varumärken i de tre nordiska länderna, i det skick de nu
föreligga, tagas i betraktande, torde man nödgas erkänna att just med
afseende å förevarande § väsentliga olikheter förefinnas emellan det
svenska och det danska förslaget. Det svenska förslaget medgifver
nemligen åt] danske varutillverkare eller handlande rätt att genom registrering
bereda skydd i Sverige för alla slags äldre af dem lösligen
begagnade varumärken, under det att deremot i det danska förslaget
åt svenske varutillverkare eller handlande annat medgifvande i berörda
hänseende ej lemnas, än att de må genom registrering kunna bereda
skydd i Danmark åt äldre varumärken “för Jern- og Traelastvarer, o g
som alene bestaae i Tal, Bogstaver eller Navne liden fremtreedende
eiendommelig Form“, och äfven detta icke såsom en af sjelfva lagen
härflytande rättighet, utan såsom en med orden “kan det framdeles ved
Gjensidighedens Trmden i Kraft fastsmttes“ förespeglad möjlighet. Enär
således det svenska förslaget uti ifrågavarande hänseende åt dansk man
i Sverige medgifver en rättighet, som det Danska förslaget förnekar svensk
man i Danmark, lära de begge förslagen ingalunda kunna anses vara med
hvarandra öfverenstämmande. — Att åt registreringsmyndigheten öfverlemna
afgörandet af dylika frågor om öfverensstämmelsen emellan särskilda
lagstiftningar anser jag emellertid, såsom ofvan sagts, olämpligt
och hemställer förty att de anförda orden “eller hvars lagstiftning angående
varumärken är öfverensstämmande med denna lag“ må utgå
och att äfven i här afsedda fall det må bero af Konungen att förklara
huruvida stadganderne i förevarande 15 § äro tillämpliga jemväl på
viss främmande magts undersåtar.
Justitieråden Wretman och Rabe ansågo hvad andra stycket innehåller
angående varutillverkare eller handlande i främmande stat böra
utgå, med afseende dels å 14 §:ns innehåll, dels ock enär det syntes
Justitieråden olämpligt att åt registreringsmyndigheten eller domstol
öfverlemna pröfningen deraf, huruvida främmande stats lagstiftning beträffande
varumärken är med den i riket gällande öfverensstämmande
eller ej.
Justitieråden Wretman, Rabe och Huss anförde: Den i tredje styc
-
19
ket intagna föreskriften, att märket, om det brukats före lagens utfärdande,
skall, oberoende af bestämmelserna i § 4, registreras i den form,
hvari det brukats, synes tarfva någon inskränkning, enär det ej torde
vara lämpligt att tillåta registrering t. ex. af ett märke, som kan väcka
förargelse eller hvari obehörigen intagits annat namn eller annan firma,
än sökandens, eller namnet på annans fasta egendom, äfven om bruket
af märket förut fått opåtaldt passera.
Justitierådet Glimstedt anförde: I afseende å andra stycket anmärkes
att i förslaget saknas all bestämning, på grund hvaraf det må kunna
med någon grad af objektivitet bedömas när lagar, som äro affattade
på olika språk och icke utgöra den ena en ordagrann öfversättning af
den andra samt jemväl i sak förete mer eller mindre väsentliga skiljaktigheter
sins emellan, ändå skola anses vara med hvarandra öfverensstämmande.
Uttrycket “förordning” i fjerde stycket torde vara beroende på
någon misskrifning.
Justitierådet Lindhagen yttrade: Vid första stycket instämmer jag
uti Kommerskollegii hemställan att de här omförmälda stämplar skola
anmälas till registrering inom ett år från det författningen träder i kraft,
hvilket synes hafva goda skäl för sig.
Hvad angår andra stycket, så synes meningen dermed vara att
ordna förhållandet mellan Sverige, Norge och Danmark i afseende å
äldre märken. Det synes bättre att utan omsvep bestämdt uttrycka
denna mening, än att uttala något så dunkelt och sväfvande, som i
förslaget skett. Hvad här talas om främmande stat, med hvilken aftal
träffats, synes vara utan praktisk vigt och bidrager blott att göra stadgandet
än mera oegentligt och dunkelt.
Vid tredje stycket hänvisas till hvad som blifvit yttradt vid § 14
om uttrycket “registreras i den form” och vid § 4 angående uttrycket
”som icke utmärka sig genom egendomlig form”.
Vid femte stycket hänvisas till hvad derom blifvit erinradt vid § 14.
Angående hela denna § gäller den erinran, att han behöfver omarbetas
för att göra föreskrifterna mera bestämda och lättfattliga, dervid
äfven några mindre förbiseenden i afseende å ordalagen kunna rättas.
2:o. Förslag till förordning om införande af lagen angående skydd
för varumärken och hvad i afseende derå skall iakttagas.
Högsta Domstolen anförde: Det synes obehöfligt att här hafva en
särskild promulgationslag, helst denna ej skulle innehålla mer än fem
helt korta stadgande!!, hvilka utan minsta svårighet kunde föras in i
sjelfva författningen. Flertalet af dessa stadganden, nemligen om tiden,
20
då författningen skulle träda i kraft, om registreringsmyndigheten och
laga domstol i tvist om varumärke, äro ock af den art, att de ovilkorligen
böra utgöra en integrerande del af sjelfva författningen om varumärken
och ej behöfva sökas på annat ställe. Slutligen innebär anordningen
eu onödig afvikelse från de norska och danska förslagen,
hvilka ej veta utaf någon promulgationslag. Det hemställes alltså, att
ifrågavarande promulgationsförordnings stadganden må, efter vidtagande
af nödiga jemkningar, införas i hufvudförfattningen om varumärken.
Justitieråden Lindhagen och Glimstedt förmälde, att de så mycket
hellre deltogo i denna anmärkning, som det i allmänhet syntes synnerligen
olämpligt att utfärda särskilda s. k. promulgationslagar, i hvilka
ofta lagstiftades om de mest olikartade ämnen, hvilka mången gång
voro så vidt skilda från innehållet i de författningar, till hvilka promulgationslagarna
stälde sig såsom bihang, att man ej kunde ana sig
till deras behandling der.
Justitierådet Lindhagen anförde: Hvad angår innehållet, så synes
det svårligen vara lyckligen funnet att göra Kommerskollegium till
registreringsmyndighet, icke ens såsom blott öfvergångsåtgärd betraktadt.
Kollegium in pleno kan omöjligen vara registreringsmyndighet,
och att till sådan myndighet konstituera en tjensteman hos kollegium
vore än mindre lämpligt. Om man åter sätter registreringsmyndigheten
såsom en fristående afdelning inom kollegium, så skiljer sig eu
sådan anordning endast till namnet från en alldeles särskild registreringsmyndighet.
Justitieråden von Hofsten, Rahe, Huss och Lindhagen erinrade i
anledning af § 3 om hvad de yttrat vid § 14 mom. 2 i förslaget till
varumärkeslag.
Justitieråden Wretman, von Hofsten, Rahe och Glimstedt åberopade
med afseende å § 4 hvad de yttrat vid § 15 i förslaget till varumärkeslag.
3:o. Förslag till ändrad lydelse å strafflagens kap. 22 § 16.
Justitieråden Wretman och Rahe yttrade: Af hvad vi under granskningen
af förslaget till lag angående skydd för varumärken yttrat vid
§§ 12 och 15 följer, att vi ej kunna tillstyrka bifall till den föreslagna
ändringen af 16 § i 22 kap. strafflagen.
Justitieråden Naumann, von Hofsten, Huss och Lindhagen ansågo
ifrågavarande § i strafflagen böra uttrycka att, om någon olofligen
sätter å varor, som hållas till salu, eller å kärl eller omslag, hvari de
förvaras, annans namn, eller varumärke, till hvars begagnande annan
honom veterligen har uteslutande rätt, eller varumärke så likt detta
21
att det kan lätt dermed förvexlas, eller håller ändå till salu varor,
hvilka honom veterligen äro, på sätt nämndt är, olofligen på olaga
sätt betecknade, skall han straffas med böter eller fängelse efter ty i
§ 13 stadgas; och skola de olagligen anbragta märkena utplånas eller,
om det ej kan verkställas på annat sätt, varorna eller de kärl eller
omslag, hvari de aro. förvarade, förstöras, såvida de fortfarande äro i
den brottsliges besittning eller lian eljest förfogar öfver dem.
Och tilläde Justitierådet Huss att han för sin del ansåg att i
förevarande § borde, på sätt i komiterades förslag skett, upptagas
jemväl de fall att å varor, som hållas till salu, eller å kärl eller omslag,
hvari de förvaras, olofligen utsättes annans firma eller namnet å
annans fasta egendom.
Justitierådet Glimstedt anförde: Under förutsättning att hvad i
förslaget till lag angående varumärken finnes upptaget om annans
namn eller firma eller namn å annans fasta egendom varder derifrån
uteslutet, och
då det fall att märke anbringas å varas kärl eller omslag torde
utan. tvifvel kunna anses i brottslighet likstäldt med det, då märket
anbringas å sjelfva varan,
då ifrågavarande lagrum äfven med dess nuvarande lydelse torde,
vid jemförelse med 1 § i 22 kap. strafflagen, vara tillämpligt jemväl
på den, som i uppsåt, som afses i samma kap., håller falskeligen märkta
varor till salu, samt
då någon förhöjning i straffet för brott af den beskaffenhet, hvarom
här är fråga, icke synes mig vara erforderlig;
så finner jag ifrågasatta ändring i strafflagen icke vara af den
föreslagna varumärkeslagstiftningen med någon grad af nödvändighet
betingad.
Ex protocollo
Tli, Wilh. Malm.
Bill. till RiJcsd. Prof. 18S4, 1 Sami 1 Afä.
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
1
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
«
Onsdagen den 30 Januari 1884,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Thempt ander,
Ryding,
von Krusenstjerna.
Justitieråden: Rabe,
Östergren.
l:o.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet
ett af komiterade från Sverige, Norge och Danmark uppgjordt förslag
till lag angående skydd för varumärken jemte deröfver afgifna
yttranden dels af Högsta Domstolen, dels af Kommerskollegium, som
innan dess utlåtande afgafs lemnat tillfälle åt yrkesföreningarna i riket,
sågverks- och trävaruexportföreningen i Stockholm samt de industriidkare,
som sådant önskade, att i ärendet sig yttra, äfvensom inhemtat
utlåtande af fullmägtige i Jernkontoret.
Departementschefen anförde vidare: UI afseende på tillkomsten af
detta lagförslag torde Eders Kongl. Maj:t draga sig till minnes, hurusom
Riksdagen i skrifvelse den 9 Maj 1876 anhöll att Eders Kongl.
Bih. till Pilcsd. Prof, 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft. 1
2
Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetande af en fullständig handelslag
för Sverige, äfvensom egna omsorg deråt, att öfverensstämmelse,
så vidt ske kunde, med motsvarande norsk och dansk lagstiftning dervid
åstadkommes. Det gemensamma lagstiftningsarbete, som med anledning
af Riksdagens sålunda uttalade och af Eders Kong]. Maj:t äfvensom
af norska och danska regeringarna omfattade önskan kommit till
stånd, har, såsom kändt är, redan burit frukt i antagande år 1880 af
vexellagar af lika innehåll för de tre rikena. Efter framställning från
svenska regeringen angående det internationela arbetets fortsättande
hafva inom hvardera af rikena komiterade blifvit tillsatta för utarbetande
af förslag till författningar angående handelsfirma och procura,
samt angående skydd för varumärken, och bemyndigades de särskilda
rikenas komiterade att med hvarandra sammanträda för att söka åstadkomma
så vidt möjligt öfverensstämmande lagförslag i de angifna ämnena.
Komiterade, hvilka först sysselsatt sig med den del af uppdraget,
som afsåg lagen om varumärken, hafva nu afgifvit det förslag till
dylik lag, hvilket jag inför Eders Kong!. Maj:t anmält. “
Efter att hafva redogjort för förslagets och de öfver detsamma
afgifna yttrandens innehåll fortsatte Departementschefen:
“De näringsidkare, som med någon egentlig fördel begagna sig
af varumärken och som följaktligen erfara ett mera kännbart behof att
vinna skydd mot obehörigt användande af samma eller liknande märken
i annans rörelse, äro företrädesvis sådana, som tillverka icke blott
för förbrukning på den plats, der de drifva sin näring, eller närmaste
trakten deromkring, utan för aflägsnare marknader och i all synnerhet
för afsättning på utrikes ort. Skyddet är alltså för dem ganska ofullkomligt,
om det endast betryggar deras rätt till varumärkes begagnande
inom eget land. Först i den mån skydd utom riket kan dem beredas,
blir lagstiftningen af verklig och fullständig nytta. Detta är en synpunkt,
som uttryckligen framhålles i flera af de yttranden, hvilka blifvit
öfver komiterades förslag af yrkesmän afgifna. Vid den lagstiftning,
som i detta ämne kommer till stånd, måste derföre hufvudsaklig hänsyn
tagas dertill, att den lämpar sig att lägga till grund för överenskommelser
med främmande stater om ömsesidigt skydd för varumärken.
Lättast låter sig eu dylik öfverenskommelse åvägabringa, om lagstiftningen
hos de begge kontraherande staterna är fullkomligt lika.
Det måste derföre anses såsom ett mycket godt resultat af komiterades
arbete att det lyckats dem åstadkomma i det närmaste lika lydande
lagförslag för de tre rikena, hvarigenom utsigt beredes till en öfverensstämmande
lagstiftning hos oss och våra närmaste grannländer, med
hvilka vi drifva en ekonomisk samfärdsel, som redan nu är ganska lif
-
3
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.
lig, men som synes mäktig af eu ojemförligt större utveckling, om blott
man lyckas undanrödja de icke minst inom lagstiftningens område ännu
qvarstående hindren för samfärdselns lugna och ostörda gång.
Men vida utöfver dessa gränser hafva komiterade sökt utsträcka
verkningarna af den nya lagen genom att i sitt förslag upptaga de
vigtigaste af de grundsatser, som redan äro eller synas på väg att göra
sig gällande inom samtliga europeiska stater i fråga om skydd för den
industriella eganderätten. I syfte att bestämma grunderna för en likformig
lagstiftning i dessa ämnen var redan år 1878 en internationel
kongress samlad vid verldsutställningen i Paris och sedan en af kongressen
utsedd kommission utarbetat grunddrag till en allmän förening
till skydd för den industriella eganderätten, sammanträdde i Paris år
1880 för granskning af detta förslag delegerade för tretton europeiska
stater, deribland Sverige och Norge samt alla stormakterna utom Tyskland,
vidare Nordamerikas förenta stater, Brasilien och några andra
amerikanska stater. Resultatet af förhandlingarna vid denna konferens
blef ett förslag till konvention för bildande af en förening (union) till
den industriella eganderättens skydd. Från de grundsatser, hvilka af
konferensen uppstäldes, torde intet land, som ej vill ställa sig utom
samfärdseln med de öfriga, kunna i någon väsentlig punkt afvika.
Komiterade hafva följt dem så långt de under närvarande omständigheter
ansett möjligt och lämpligt.
Antagligen till väsentlig del på grund af nu omförmälda förtjenster
har komiterades arbete vunnit i det närmaste enhälligt godkännande
bland de näringsidkare, som yttrat sig öfver förslaget, och hvilka bättre
än någon annan böra vara i stånd att bedöma, huruvida deras intressen
blifvit, genom lagstiftningen vederbörligen tillgodosedda, eller icke.
I betraktande af dessa praktiska företräden hos förslaget synes
man mig ej böra fästa alltför uteslutande vigt vid de ur sträng systematisk
synpunkt visserligen ganska beaktansvärda anmärkningar, som
vid åtskilliga delar af förslaget framställe af vederbörande ernbetsmyndigheter.
En uppoffring af ett eller annat, som ur denna synpunkt
varit att ytterligare önska, böra vi så mycket hellre kunna underkasta
oss, som vi, i saknad af nästan all lagstiftning i ämnet, ej hafva några
äldre, i tillämpningen bepröfvade rättsgrundsatser att göra gällande och
bevara.
Vid den granskning af komiterades förslag, som i de särskilda
rikenas regeringsdepartement försiggått, och dervid man, med det undantag,
hvarom längre fram förmäles, efter ömsesidiga jemkningar förenat
sig om den lagtext, hvilken jag nu går att för Eders Kongl. Maj:t
framlägga och korteligen motivera, har man af nyss antydd anledning
4
i
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
förnämligast, rigtat sin uppmärksamhet på att söka undanrödja sådana
otydligheter och oegentligheter i uttryck och redaktion, som i en lagtext,
hvars affattande samtidigt fortgått på olika språk, lätt kunna insmyga
sig vid den första bearbetningen, men hvilkas utplånande är
af vigt i en författning, egnad att så direkt tjena till rättesnöre för
den praktiske mannens verksamhet. I vissa fall hafva dock skäl förekommit
att ifrågasätta ändringar i förslagets innehåll, för livilka jag
får tillfälle att i det följande närmare redogöra, liksom ock anledningar
torde yppa sig att korteligen andraga skälen, hvarföre i särskilda
vigtigare fall de af vederbörande föreslagna ändringar icke blifvit iakttagna.
Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärka att genom stadgandet
i 1 § om rätt för näringsidkare att såsom varumärke begagna sitt
namn eller sin firma eller namnet på honom tillhörig fast egendom i
lagen införts ett för densamma främmande ämne, enär lagen hade till
ändamål att genom föreskrift om registrering bereda uteslutande rätt
att begagna ett varumärke, under det att namn, firma och namn på
fast egendom skulle skyddas utan registrering. — Denna uppfattning
af lagens uppgift saknar enligt mitt förmenande tillräcklig grund. Lagen
afser att bereda skydd icke blott åt registrerade varumärken utan åt
alla varumärken af beskaffenhet att den, som använder dem, bör hafva
lagliga anspråk att få dem skyddade. Visserligen fordras i allmänhet
för beredande af sådant skydd, att märket registreras, men vissa såsom
varumärke begagnade beteckningar äro af den art, att lagen anser
deras användande såsom en naturlig rätt, i hvars utöfning märkets
'' innehafvare eger åtnjuta lagens skydd utan att behöfva underkasta sig
det besvär och de kostnader en registrering medför. Sådana beteckningar
äro eget namn, firma och namnet på egen fast egendom. För
denna uppfattning innebära lagens stadganden angående detta slag af
varumärken ingen oegentlighet. Det må vara sant, hvad tillika anmärkts
derom, att här i riket någon lag ännu ej fins om hvad med
firma rätteligen skall förstås. Fn sådan lag är dock föremål för komiterades
nu pågående arbeten och lärer inom kort tid komma i det
skick, att den kan af Eders Kongl. Maj:t föreläggas Riksdagen till ant
tagande. Begreppet firma torde emellertid redan nu hafva, låt vara vid
sidan af lag, inom affärsverlden så utbildats, att i de allra flesta fall någon
olägenhet ej kan uppstå deraf, att en lagbestämmelse af sådant innehåll,
som den nu föreslagna, blir gällande under någon kortare tid
innan firmalagen hunnit utfärdas.
Beträffande användandet af registrerade varumärken hafva Högsta
Domstolens fleste ledamöter anmärkt, hurusom genom upptagande af
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
h an dels mark en varumärket förlorat sin ursprungliga och rätta betydelse
att, vara ett tillverkarens kännemärke på hans egen tillverkning. Att
utesluta handelsmärkena kunde emellertid icke med framgång sättas
i fråga. Men deremot kunde det lämpligen föreskrifvas, att varumärke,
afsedt att begagnas af den, som idkar handel med andra varor, än
de af honom sjelf tillverkade, skulle innehålla tydlig i lagen bestämd
beteckning, angifvande dess egenskap af handelsmärke.
Äfven om det kunde antagas, att genom en dylik skilnad, uppdragen
mellan fabriks- och handelsmärken, någon verklig fördel för
den konsumerande allmänheten kunde vinnas, måste jag dock betvifla,
att ett sådant särskiljande är möjligt med den rigtning affärsverksamheten
i vissa grenar hos oss tagit och i hvilken den antagligen kommer
att ytterligare fortgå. I de fall, der vissa delar af fabrikatet införts
från utlandet i färdigt skick, medan andra tillverkats af fabrikanten,
eller der fabrikatet införts i halffärdig!, skick och endast fått sin fulländning
af fabrikanten, är det omöjligt att bestämma, hvilket märke
som skall åsättas. I alla händelser blir kontrollen öfver märkenas rätta
användande omöjlig att utöfva, och hela föreskriften derigenom utan
verklig betydelse.
Flere ledamöter i Högsta Domstolen hafva anmärkt, att bestämmelse
saknades derom, att begagnande af varumärke skulle vara fästadt,
ej blott vid verklig rörelse, utan jemväl vid viss uppgifven rörelse, så
att den köpande allmänheten ej genom märkena vilseleddeé, utan tvärtom
i dem hade någon ledning för sitt omdöme, hvarest goda varor vore
att tillgå. Det borde derföre stadgas, att registreradt märke gälde
endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit
angifna och hvarom anteckning skulle ske i registret, samt att, om
märkesinnehafvare önskade få märket gällande för andra rörelsegrenar,
han skulle derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten till införande
i registret. — Att varumärke bör vara förbundet med utöfvande
af verklig rörelse är tillräckligt tydligt angifvet, genom stadgandena i
§ 1 att rätt till varumärke tillkommer näringsidkare, i § 3 att vid registrering
af varumärke skall uppgifvas sökandens yrke och i § 8 att
varumärke ej får öfverlåtas utan i sammanhang med rörelse. Yrkandet
att varumärke skall vara fästadt vid viss rörelse torde ej innebära,
att den svenska lagstiftningen skulle liksom några utländska medgifva
registrering endast för vissa speciela slag af varor, med rätt för andra
näringsidkare att registrera samma märke för andra varuslag. Fastmer
erinra samma ledamöter af Högsta Domstolen i ett annat sammanhang
(sid. 4), att en gifven följd af att bland varumärkena upptaga handelsmärken
är att rätten för ett varumärkes innehafvare att uteslutande
6
Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 21.
begagna detsamma icke kan inskränkas till viss tillverkning eller visst
slag af varor, utan måste göras generelt gällande för alla slags varor,
som ingå i innehafvarens rörelse. Anmärkningen afser således ej att
frångå den jemväl af Kommerskollegium godkända grundsatsen om
generela varumärken. Meningen synes endast vara att efterhand som
det generela märket begagnas i flera näringsgrenar eller för derå slags
varor anmälan derom skall ske till registret. Sålunda inskränkt synes
mig föreskriften vara af mycket oväsentlig betydelse och egnad att förorsaka
näringsidkaren besvär och kostnad utan motsvarande nytta,
liksom det ock vore ytterst svårt att öfvervaka dess iakttagande. Det
ändamål, som dermed skulle vinnas, eller eu ledning för allmänheten,
hvar goda varor finnas att tillgå, kan ej genom eu sådan anmälan
uppnås, och torde i öfrigt ligga utom varumärkeslagens egentliga
uppgift. Den skyddar innehafvaren af ett välkändt märke mot andra
näringsidkare, som kunna finna en fördel i att sätta samma eller liknande
märke på sina underhaltiga varor för att sålunda bereda dem
afsättning och möjligen undantränga den förstnämndes ur marknaden.
Men den kan ej försäkra allmänheten derom, att man hos den rättmätige
innehafvaren af märket fortfarande endast har att påräkna goda
varor. Att uppehålla märkets anseende ligger visserligen i hans intresse,
men omsorgen derom hvilar i vanliga fall uteslutande på honom
sjelf. Att lagstiftningen i vissa fall föreskrifver varustämpling för befordrande
af goda varors spridning och underDyckande af de underhaltigas
är eu känd sak, men varumärkeslagen har icke, åtminstone
icke direkt, med en sådan uppgift något att skaffa.
I visst samband med ifrågavarande i Högsta Domstolen framstälda
anmärkning står ett tillägg, som i det reviderade förslaget gjorts till
§ 1. Af komiterades motivering inhemtas, att den rätt till varumärke,
som genom registrering vinnes, enligt regeln skall omfatta alla slag af
varor, (sid. 20—23), men att, af skäl som anföras å sid. 42, registrering
af varumärke endast för vissa varor eller varuslag ej bör vägras,
om sökanden vill afstå från de förmåner, som åtfölja ett generelt märke.
Denna grundsats om generelt märke såsom regel och specielt märke
såsom undantag har ej fått något bestämdt uttryck i sjelfva lagtexten,
som tvärtom genom den i 3 § intagna föreskrift att vid ansökan om
registrering visst näringsyrke skall uppgifvas, kan framkalla den föreställning,
att märket i regeln endast får gälla de i det uppgifna yrket
tillverkade varor. Den osäkerhet i lagtillämpningen, som af en sådan
tvetydighet kan vållas, synes böra förebyggas genom ett bestämdt
stadgande i lagens 1 §. Dermed sammanhänger ock ett tillägg till de
7
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:ö 21.
i § 3 meddelade föreskrifter om de uppgifter, som vid anmälan om
registrering skola lemnas.
Uttrycket “tillverka varor44 i § 1 kan svårligen sägas omfatta
jordbruksnäringen. Af detta skäl och då den § i komiterades förslag,
den I4:de, som handlar om utländings rätt till skydd för varumärke,
hänvisar till “näring som i 1 § omförmäles44 hafva begynnelseorden i
1 § omredigerats.
Det torde ej vara lämpligt att i den ordning, som för lagstiftningär
stadgad, bestämma hvilken embetsmyndighet som skall verkställa
registreringen. Frågan derom är för närvarande under utredning inom
den komité, hvilken har till uppgift att föreslå organisationen af det
embetsverk, som skall träda i Kommerskollegii ställe. Jag antager
således att denna fråga, äfvensom frågan om registreringsafgiftens användande,
under en annan form kommer att ofördröjligen underställas
Fjders Kongl. Maj:ts pröfning.
Då det skulle medgifvas den, som vill låta registrera varumärke,
att utan anlitande af ombud insända sin ansökning med posten och
dervid bifoga föreskrift^ afgifter, vore det ändamålsenligt att dessa
afgifter utginge med ett på förhand för alla händelser bestämdt belopp,
livilket ej synes vara fallet med den af komiterade i § 3 mom. 3 föreslagna
afgiften för registreringens kungörande. Ändamålet vinnes
genom att låta denna afgift inbegripas i afgiften för sjelfva registreringen,
40 kronor, hvilket sistnämnda belopp eljest, måhända ej utan
allt skäl, ansetts vara för våra förhållanden väl högt beräknadt.
Till de bilagor, som skola åtfölja ansökning om registrering, hör
enligt komiterades förslag en afbildning i tre exemplar af varumärket.
Komiterade anföra i sina motiv, att enär färger ofta ingå såsom en
vigtig beståndsdel i ett märke, och de i allmänt förvar befintliga märken
derför böra jemväl i detta hänseende vara till ledning för bedömande
af likhet med andra märken, hade komiterade för de exemplar, som
skulle vid ansökningen fogas, begagnat uttrycket afbildning, för att
dermed utmärka, att i dem skulle återgifvas jemväl färgerna i ett märke.
Högsta Domstolen och Kommerskollegium anmärkte, att ordet afbildning
ej uttryckte hvad dermed afsågs, hvadan eu ändring härutinnan
vore af nöden. Denna uppfattning bekräftas genom den praxis, som
utbildat sig i Danmark, der gällande varumärkeslag innehåller samma
föreskrift, hvilken alltid tillämpats så, att registrering medgifvits oberoende
deraf, huruvida märkets färger upptagits i afbildningen eller ej.
Denna praxis önskar man i Danmark bibehålla och det torde ej heller
vara skäl att i författningen inlägga någon föreskrift, egnad att inleda
en motsatt lagtillämpning. Det är möjligt, att den som begagnar märke
8 Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.
med viss färg, endast vill hafva denna färg skyddad; men det kan ock
hända, att han vill hafva märket skyddadt i alla färger, och han skulle
i sådant fall, om afbildningen ovilkorligen skulle innehålla färger, nödgas
registrera märket upprepade gånger med olika färger hvarje gång. En
sådan föreskrift skulle jemväl bereda svårigheter vid afhandlingar med
främmande makter, hvilka sakna eu dylik bestämmelse i sina lagar.
Det naturligaste torde vara, att, om sökanden anser en viss färg vara
eu väsentlig beståndsdel af märket, det må stå honom fritt att utmärka
detta genom att aflemna eu färgad afbildning, utan att detta ålägges
honom såsom en skyldighet. Stadgandet, sådant det lyder i komiténs
förslag, har derför lemnats oförändradt, och antager jag lika med Högsta
Domstolen att det kommer att tolkas såsom förhållandet visat sig vara
i Danmark.
öfriga ändringar i denna § hafva tillkommit i anledning af anmärkningar,
framstälda af Kommerskollegium och Högsta Domstolen, och
afse endast ett noggrannare uttryck af förslagets mening..
4 §, som uppräknar de fall då varumärke ej. får registreras, innehåller
i 1 mom. ett förbud för registrering då märket består endast af
siffror, bokstäfver eller ord, som icke utmärka sig genom egendomlig
form. Högsta Domstolens fleste ledamöter anse detta uttryck vara allt
för sväfvande och ledande till synnerlig osäkerhet i tillämpningen. Det
torde ock, enligt dessa ledamöters mening, innebära ett vida större
medgifvande att uteslutande begagna bokstäfver, än sona kunde vara
lämpligt, särdeles sedan det numera blifvit så vanligt att i tryck, skrift
och teckning gifva bokstäfver den mest fantastiska utstyrsel, och det
syntes ej heller rådligt eller lämpligt att, såsom i förslaget skett, så
utsträcka'' rättigheten att bruka endast bokstäfver eller siffror, att en
aldrig så obetydlig och nästan omärklig tillsats till dem blefve tillfyllestgörande.
Grundmeningen vore, att såsom varumärken erkänna
endast sådana, som verkligen egde karakteren af figurmärken i motsats
mot bokstafsmärken. Det ville då synas både lättare, klarare och mera
egentligt att söka få denna tanke i författningen uttryckt genom ett
stadgande i det syfte, att varumärke ej finge registreras, om det bestode
uteslutande eller hufvudsakligen af siffror, bokstäfver eller ord,
så vida ej genom tillsatser eller anordningen i öfrigt märket vore sådant,
att det kunde anses ega karakter af figurmärke.
Jag medgifver med dessa ledamöter af Högsta Domstolen, att
komiterades regel ej motsvarar sitt ändamål, då de bokstäfver, af hvilka
ett märke uteslutande består, kunna vara ganska egendomligt utstyrda,
utan att märket derigenom förlorar den karakter af bokstafsmärke, som
det icke får ega, om registrering skall kunna medgifvas. I mom. 1 har
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
derföre gjorts ett tillägg, föreslaget af en ledamot i Högsta Domstolen,
hvarigenom slutorden skulle lyda: “som icke utmärka sig genom så egendomlig
form, att märket kan såsom figurmärke anses.“ I fråga om märken,
som uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord, torde anledningen till
flertalets inom Högsta Domstolen anmärkning härigenom vara undanröjd.
Men anmärkningen gäller äfven det förhållande, att § 4 mom. 1 indirekt
medgifver registrering af märken, som hufvudsakligen eller
nästan uteslutande bestå af siffror, bokstäfver eller ord, men derjemte
hafva någon mindre framstående tillsats, som icke betager märket dess
öfvervägande karakter af bokstafsmärke. Så väl komiterade som Högsta
Domstolens flertal ogilla sådana märken, men de vilja gå olika vägar
för att hindra deras användande. Högsta Domstolen vill förbjuda
registrering af märken, som bestå hufvudsakligen af siffror, bokstäfver
eller ord, om ej tillsatserna eller anordningen i öfrig! är sådan, att
märket kan anses ega karakter af figurmärke. Komiterade, som ansett
betänkligt att i den registrerande myndighetens hand lägga pröfningen
deraf, huruvida ett märke hufvudsakligen består af siffror, bokstäfver
eller ord, ålägga myndigheten att registrera så snart märket
innehåller den ringaste tillsats af andra beteckningar, men vill motverka
användandet af dylika märken på det sätt att, såsom af 7 §
inhemtas, det tillätes hvilken annan som helst att i den allmänna
rörelsen använda liknande märken. Registrering af dylikt märke skänker
således intet fullständigt skydd och följden deraf bör blifva, att
sålunda inrättade märken ej förekomma till registrering. Den pröfning
af märkets beskaffenhet, som enligt Högsta Domstolens mening skulle
tillkomma registreringsmyndigheten, innan registrering medgifves, öfverlemnas
af komiterade åt domstolarne att fullgöra, när efter verkstäld
registrering åtal af märkesinnehafvaren väckes mot den, som i allmänna
rörelsen begagnar ett märke lika med hans eller liknande hans.
För min del kan jag ej anse den af Högsta Domstolen förordade utväg
ega ett så afgjordt företräde framför komiténs, att jag vågar föreslå
en afvikelse från denna, helst jag har mig bekant, att man i Norge
och Danmark hyser en stor obenägenhet att utvidga registreringsmyndighetens
befogenhet på ett sätt, som skulle ställa allt för höga
fordringar på registratorsbefattningens innehafvare.
I enlighet med Kommerskollegii, af Högsta Domstolens fleste
ledamöter biträdda förslag är ordet “märkenu i mom. 3 utbytt mot
“stämplare. I afseende på tolkningen af denna bestämmelse är man
inom de tre rikena ense derom, att den afser statens och dess embetsverks
vapen och stämplar, kommuners af regeringen stadfästade vapen
Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Häft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
samt främmande staters vapen, de sistnämnda endast då bestämmelsens
tillämpning på sådant vapen begäres af vederbörande stat.
Mom. 5 torde ej afse annat än att registrering skall vägras, om
det anmälda märket är alldeles likt annat för samma slags varor eller
alla slags varor redan anmäldt eller registreradt märke, eller så likt
dylikt märke, att märkena lätt kunna förvexlas; dock att registrering
får ske, om likheten eger rum mellan sådana delar af de särskilda
märkena, som bestå af siffror, bokstäfver eller ord. (Jfr. § 7). Då
svårighet ej bör möta att uttrycka denna mening på ett mera direkt’
sätt än i komiterades förslag skeft, har detta mom. blifvit omredigeradt.
Ändringarna i § 5 påkallas af de till stöd för desamma i Högsta
Domstolen och Kommerskollegium anförda skäl.
Sedan de föregående §§ afhandla! sättet och vilkoren för ett
varumärkes registrering, angifver den 7:de ett fall, då denna registrering
icke medför någon verkan. Emot den af Högsta Domstolens fleste
ledamöter härvid framstälda anmärkning torde få åberopas hvad redan
vid § 4 mom. 5 anförts om betydelsen af § 7. Den bär undergått en
förtydligande omredaktion i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den
af en ledamot i Högsta Domstolen yttrade mening.
Bestämmelserna i § 8 af komiténs förslag äro så atfattade, att de
åtminstone i hela sin utsträckning knappast ega tillämplighet på annan
öfverlåtelse än den, som sker frivilligt genom aftal, hvarföre orden:
“eller öfvergår eljest44 i törsta stycket uteslutits. För det fall som
dessa ord afse, eller öfvergång genom arf, synas ej heller några stadganden
behöfliga, då det väl i alla händelser är uppenbart, att märkesrätten
tillfaller den bland sterbhusdelegarne som öfvertagit den rörelse,
vid hvilken märkesrätten varit fästad. I Högsta Domstolen hafva olika
meningar uppstått om rätta tolkningen af de återstående stadgandena
i denna §. Meningen torde vara den, att, när rörelsen eller någon del
deraf öfverlåtes till ny egare, skall i regeln varumärkesrätten i hela
sin vidd öfvergå till nye egaren, som således eger ensam begagna densamma;
kontrahenterna dock obetaget att träffa aftal antingen derom,
att säljaren ensam behåller märkesrätten för att använda den i rörelse
som han fortfarande drifver, eller att begge må använda märket för
olika slag af varor. I enlighet härmed är förslaget ändradt.
Att skyddet för registreradt varumärke, såsom i 9 § sägs, räknas
från den dag ansökning om registrering skedde, eger visserligen sin
giltighet beträffande förhållandet mellan två registreringssökande, men
ej då det gäller att bestämma tidpunkten från hvilken innehafvaren af
märket har skydd mot andra, som begagna detsamma. Här torde endast
vara fråga om den tid, under hvilken märket skall qvarstå i re
-
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
gistret såsom ett skyddadt märke, men för detta ändamål erfordras
ingen annan föreskrift än att skyddet uppkör, när ej ansökan om förnyelse
skett, första gången inom tio år från registreringsdagen och
sedermera inom tio år från sista förnyelsen.
De i Högsta Domstolen föreslagna redaktionsändringarna i 10
och 11 §§ äro vederbörligen iakttagna. Derjemte har en omskrifning
skett af senare stycket i 10 §, hvarigenom det torde tydligare framgå
hvad som denna § afser att uttrycka, nemligen dels hvilken myndighet
som i hvarje särskildt fall eger förordna om ett märkes afförande ur
registret, dels hvem som eger att om en sådan åtgärd föra talan.
Vid 12 § i komiterades förslag möter en fråga af principiel betydelse.
Den svenska komité, som år 1877 tilllsattes för att, jemte
förslag till författning om patent, tillika utarbeta förslag till varumärkeslag,
hade ifrågasatt att i sistnämnda lag skulle införas bestämmelser
angående straff för öfverträdelser af lagen. Vid granskningen
i Högsta Domstolen af detta förslag anmärkte Domstolens fleste ledamöter
att enär bland handlingar, som i allmänna strafflagen med ansvar
belädes, äfven upptagits i 22 kap. 16 § den, att olofligen å tillverkning,
som till salu hålles, sätta annans märke än rätte tillverkarens,
borde författningen om varumärken hafva till ändamål, icke att
genom ansvarsbestämmelser gifva skydd för varumärken, hvarigenom
författningen inginge på ett område, som tillhörde allmänna strafflagen,
utan endast att meddela bestämmelser om sättet och vilkoren
för vinnande af uteslutande rätt till begagnande af särskilda varumärken
samt om vilkoren för en sådan rätts åtnjutande och om dess upphörande,
men erforderligt skj^dd för varumärken beredas derigenom,
att strafflagen ändrades. Detta uttalande hafva de svenske komiterade
ställt sig till efterrättelse, medan deremot i varumärkeslagens norska
text alla straffbestämmelserna intagits, och i den danska visserligen
åberopats strafflagens bestämmelser men dock ett) väsentligt tillägg
till dessa bestämmelser gjorts i varumärkeslagen.
Vid komiterades förslag har af två ledamöter i Högsta Domstolen
erinrats, att detta förslag i flera hänseenden väsentligen skilde sig från
det, hvaröfver Högsta Domstolen senast yttrade sig. Så t. ex. skulle
det förra förslaget afse endast att bereda skydd för figurmärken, hvaremot
det nu ifrågavarande afsåge att gifva skydd äfven mot begagnande
såsom varumärke af annans namn eller firma eller namnet på
annans fasta egendom. Vidare skulle efter förra förslaget stadgandet
i 22 kap. 16 § strafflagen bibehållas, men efter nu uppgjorda förslag
upphäfvas och till en del komma att angå hittills för allmänna strafflagen
främmande ämnen. Härtill komme, att ett hufvudsakligt ända
-
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
mål med det senare förslaget vore bland annat dels att i ämnet få
med hvarandra så vidt möjligt öfverensstämmande lagar i de skandinaviska
länderna, dels ock att äfven i öfrigt bereda de inhemska varumärkena
skydd på den utländska marknaden — ett ändamål som, då
skyddet mot intrång i varumärkesrätten egentligen består just i straffet
derför, lättast torde uppnås, derest man af innehållet i sjelfva varumärkeslagen
kunde göra sig förvissad om och i hvad mån skydd för
varumärken vore stadgadt. Vid dessa förhållanden syntes det lämpligast,
att straffbestämmelserna mot intrång i varumärkesrätten infördes
i varumärkeslagen.
Dessa skäl synas mig svårligen kunna vederläggas, liksom jag
ej kan föreställa mig att uppfattningen af strafflagens ställning till
speciallagar i Sverige är synnerligen afvikande från den, som gäller i
de öfriga skandinaviska länderna. Någon betänklighet torde derföre
ej möta att i varumärkeslagen införa nödiga straffbestämmelser, under
förutsättning att Eders Kongl. Maj:t har för afsigt att framlägga lagen
till Riksdagens antagande i den ordning, som för allmän lag är föreskrifven.
Vid den omredaktion af denna §, som i öfverensstämmelse
härmed skett, har hufvudsakligen med anledning af yttranden inom
Högsta Domstolen iakttagits, att ej blott straff af böter och fängelse,
utan ock påföljden af skyldighet att utplåna de obehörigen anbragta
märkena, bestämts endast för det fall att den tilltalade ej varit i god
tro, utan haft vetskap om den olagliga beteckningen. Synnerligen
obilligt vore det särskilt mot handlande att fordra, det han, innan
han håller en vara till salu, skall göra sig förvissad om att det på
densamma anbragta märke ej är obehörigen åsatt, vid äfventyr att eljest
nödgas förstöra varorna, der märket ej kan på annat sätt utplånas.
Med svenska rättens grundsatser i likartade fall öfverensstämmer ej en
sådan stränghet. Märkets rättmätige innehafvare bör ock, såsom i
Högsta Domstolen erinrats, alltid kunna genom meddelande af kännedom
om sin rätt förekomma, att annan håller till salu varor utan vetskap
om deras olagliga beteckning. För den mildare lagbestämmelsen
talar i alla händelser den omständighet, att man nu för första gången
i lag stadgar straff och påföljder för handlingar, hvilka hittills ansetts
strafflösa. — Det är visserligen att beklaga att härigenom den svenska
texten kommer att i denna § skilja sig från den norska och danska,
men en skiljaktighet förefanns redan enligt komiterades förslag och i
öfrigt torde full öfverensstämmelse i ett ämne, som står på gränsen till
kriminallagstiftningens område, icke böra eftersträfvas om det måste ske
med uppoffring af grundsatser, på hvilka man anser sig i det ena
eller andra landet fortfarande böra hålla.
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Ändringarna i § 13 afse endast redaktionen.
Enligt Kongl. förordningen den 12 Januari 1855 om svenska
jerneffekters stämpling skall hvarje för blåsning af tackjern eller för detsammas
nedsmältning och beredande till smidigt jern eller för stålberedning
eller för annan gröfre jernförädling tillåten verkstad hafva en af
Bergsöfverstyrelsen godkänd stämpel, hvarmed dess tillverkningar böra
märkas. Denna tvungna stämpling af vissa jerneffekter skulle enligt
komiterades förslag i § 15 upphöra, och tillverkare af sådana effekter
för framtiden vara underkastad varumärkeslagens bestämmelser, enligt
hvilka det står en hvar näringsidkare fritt att genom registrering af
varumärke bereda skydd för detsamma. Mot denna förändring hafva
fullmägtige i jernkontoret i sitt, enligt hvad förut förmälts, i ärendet
afgifna yttrande, enhälligt uttalat sig. “För afnämare af svenskt jern14,
säga fullmägtige, “är det af högsta vigt att kunna förlita sig på de
stämplar, som å varan finnas anbragta, och säkerligen skulle afsättningen
på utrikes ort af svenskt jern i hög grad försvåras, i fall missbruken
genom anbringande af falska stämplar blefve allmännare än de för närvarande
äro. Det lider intet tvifvel, att dylika missbruk skulle än
mera vara att befara, derest det här blefve tillåtet att vågföra och till
salu hålla icke stämpladt svenskt jern, ty borthuggandet eller utplånandet
af stämplar icke blott medför kostnader utan måste äfven hos
de arbetare, som dervid användas, framkalla en klarare insigt och
tydligare medvetenhet om att de göra sig skyldige till delaktighet i
ett bedrägligt förfarande, än om fråga endast vore att anbringa märke
på en förut ostämplad vara, hvilket för andra slag af varor än jerneffekter
ej sällan kan ske i icke brottslig afsigt. För svenska jernhandteringen
och dess kikare anse fullmägtige således det vara nyttigt
och nödigt, att skyldighet att förse jerneffekter med tillverkningsställets
stämpel kommer att fortfara.44 Fullmägtige hemställa alltså, att i varumärkeslagen
måtte föreskrifvas, att i afseende å stämpling af jerneffekter
skall gälla hvad derom är eller framdeles varder särskild! stadgadt.
Mot den af representanterna för bergshandteringen sålunda afgifna
enhälliga protest kan det ej vara skäl att påtvinga denna näring en
lagstiftning, som dess idkare, åtminstone med sin nuvarande uppfattning
af frågan, anse för näringen menlig. Den tvungna jernstämplingen
torde derföre böra tills vidare bibehållas. Men deremot kan det
ingalunda lända till bergshandteringens förmån, att densamma, såsom
fullmägtige synas önska, ställes helt och hållet utom den lagstiftning,
som med varumärkeslagen afses. Tvärtom måste det vara en förmån
för denna näring, om åt densamma, med bibehållande af stämpeltvånget,
kunde beredas det skydd utom riket, som varumärkeslagen erbjuder, men
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
som genom den hittills gällande stämpellagstiftningen ej kunnat vinnas.
Jag har ock gjort mig förvissad derom, att fullmägtige i Jernkontoret
önska en sådan förmedling af den äldre och den blifvande lagstiftningen
i ämnet, under vilkor att den senare komme att hvila på följande grunder,
nemligen: att de redan godkända jernstämplarna, på sätt komiterade
föreslagit, genom registreringsmyndighetens försorg öfverflyttas till
varumärkesregistret, för så vidt de ega bestånd när varumärkeslagen
träder i kraft; att stämplar, som efter nämnda tid anmälas på grund
af förordningen om den tvungna jernstämplingen, skola tillika gälla
såsom varumärken och intagas i varumärkesregistret; att dessa nya
märken böra vara så beskaffade, som varumärkeslagen föreskrifver;
att denna lags stadganden i afseende på registrering, afgifter derför
och registreringens verkningar skola gälla för jernmärkena, men att
förnyelse af registreringen, om sådan erfordras, sker genom offentlig
myndighets försorg, således utan afgift, så väl för äldre märken som
för blifvande. Jag kan visserligen ej frigöra mig från all farhåga derför
att den tvungna registrering i varumärkesregistret, som skulle åtfölja
den tvungna jernstämplingen, blir ganska svår att sammanställa
med lagens allmänna stadganden, och att densamma i följd deraf kommer
att medföra åtskilliga olägenheter för bruksegarne sjelfve. Vill
bruksegaren t. ex. låta märket gälla för andra varor, måste han registrera
det ånyo såsom särskilt märke, ty det följer då i flera afseenden olika
regler mot jernmärkena. Det skall förnyas af innehafvaren och kan
bli föremål för aftal enligt senare stycket af 8 §, hvilket åter ej kan
bli fallet med jernmärket, som är fästadt vid tillverkningsorten och ej
kan derifrån skiljas. Jag föreställer mig att några af dessa olägenheter
kunde undvikits, om man med bibehållande af den tvungna
jernstämplingen låtit det bero på innehafvaren af en stämpel att, om
han det önskade, anmäla den till varumärkesregistret och derigenom
vinna det större skydd, varumärkeslagen erbjuder. Derigenom hade
dessa märken kommit, så vidt möjligt, i samma ställning som andra,
och lagens tillämplighet på dem hade blifvit i alla afseenden tydlig.
Men då fullmägtige i Jernkontoret ansett öfvervägande fördelar vara
att hemta deraf, att begge slagen af registrering skedde på samma
anmälan, och att någon skyldighet att hålla märket vid lif genom
registreringens förnyande ej ålåge märkets innehafvare, torde eu lagstiftning
i detta syfte böra försökas, helst några större olägenheter
deraf ej böra uppkomma för andra innehafvare af registrerade märken.
Särskilda svårigheter möta emellertid hvarje stadgande om förnyelse
af registrering för jernmärke. Man kan ej, på samma gång man ålägger
bruksegaren jernstämpling såsom ett tvång, föreskrifva att han skall
15
Kong1, Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.
hvart tionde år förnya stämpeln vid äfventyr att uteslutanderätten till
dess begagnande upphör. Ålägger man åter registreringsmyndigheten
att förnya, komma antagligen åtskilliga märken att upplifvas, hvilka
för länge sedan upphört att begagnas. En sådan förnyelse torde dock
höra ske, på det att man måtte kunna vara säker derom, att märket
erhåller skydd i utlandet, der förnyelse utgör vilkor för skyddets åtnjutande.
Möjligen kan i författningen om jomstämpling föreskrifvas
någon åtgärd, hvarigenom utdöda märken komme att afföras ur registret.
Att denna författning i åtskilliga delar tarfvar omarbetning för att ställas
i full öfverensstämmelse med varumärkeslagen är uppenbart, men denna
åtgärd kan ske på administrativ väg. Huruvida särskildt stämpelregister
hädanefter behöfver föras, och huruvida jernstämplarna för att underlätta
förnyelseåtgärden böra föras i en särskild afdelning af varumärkesregistret,
blir ock föremål för administrativa bestämmelser, af hvilka
en del komma att ingå i den instruktion för registreringsmyndigheten,
som Eders Kongl. Maj:t kommer att utfärda.
Då i komiterades förslag tredje stycket af 15 § afser jemväl äldre
jernstämplar, hvilket åter icke är fallet med fjerde stycket, har det
sistnämnda flyttats upp i sammanhang med det andra.
I tredje stycket af 15 § lärer komiterades mening vara att stadga,
ej blott att äldre märke inom sex månader från lagens trädande i kraft
får registreras i den form, hvari det brukas, således äfven när det består
af siffror, bokstäfver eller ord, som icke hafva egendomlig form,
utan ock att i sistnämnda fall märket utan hinder af 4: 6 och 7 §§
får fullständigt skydd i fråga om de varuslag, för hvilka det före
registreringen brukades. Detta är bestämdare uttryckt i det omredigerade
förslaget.
Ordningen mellan §§ 14 och 15 i komiterades förslag har förändrats,
emedan det synts lämpligare att i ett sammanhang behandla
de inhemska märkena, innan man öfvergår till stadgandena om Konungens
rätt att ingå aftal om märkesskydd med främmande stater.
Dessa stadganden innehållas i det reviderade förslagets 16 §, som
sålunda motsvarar 14 § i komiterades.
Stadgandena i denna § sönderfalla i två skilda slag; de ena
innefatta förpligtelse!- eller inskränkningar, hvilka åligga hvarje innehafvare
af utländskt märke, som i Sverige vill vinna skydd; de öfriga
inrymma vissa rättigheter åt innehafvare af märken från sådan stat,
som beviljar oss motsvarande förmåner. Hvad de sistnämnda stadgandena
beträffar, har man inom Högsta Domstolen anmärkt såsom en
oegentlighet, att de tillförsäkra utländska märken större förmåner än
som i allmänhet tillkomma de svenska. Denna oegentlighet är emeller
-
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
tid oundviklig, så länge de särskilda staternas lagar bestämma olika
vilkor för varumärkens registrering. Vid konventioners ingående om
ömsesidigt skydd måste hvarje stat låta sig angeläget vara, att dess
märken komma att hos traktatmakten åtnjuta fullständigt skydd, äfven
om märket icke skulle vara inrättadt i full öfverensstämmelse med hvad
sistnämnda makt fordrar af sina inhemska märken. Då en mängd af
våra äldre märken, särskild! trä- och jernmärken, äro så beskaffade,
att de ej motsvara främmande lagars fordringar, skulle det vara för
oss omöjligt att bereda dem nödigt skydd i utlandet, om vi ej hade
utväg att erbjuda utländska märken, som ej motsvara våra fordringar
på de inhemska, samma skydd hos oss.
Den vid mom. 2 i komiterades förslag i Högsta Domstolen gjorda
anmärkning, att Stockholms rådstufvurätt bör vara forum för tvister
angående utländska märken, är iakttagen vid den §, den 18, i detta
förslag, der det stadgas om laga domstol i allmänhet.
Uttrycket i mom. 4: “derest det ej strider mot sedlighet eller
god ordning11 motsvarar § 4 mom. 3 och 4 och bibehålies här, emedan
det är ett i konventioner makterna emellan häfdvunnet uttryck.
Det måste anses såsom ett önskningsmål, att den nya lagen affattas
så, att Eders Kongl. Maj:t kan utan Riksdagens vidare hörande
biträda den förening till den industriel eganderättens skydd, hvars
bildande, såsom förut är nämndt, föreslogs på en konferens i Paris
1880. För detta ändamål hafva komiterade ansett erforderliga, utöfver
hvad förslagets text innehåller, jemväl några andra i motiven å sid.
51 formulerade stadganden. I anledning af dessa förslag har dels ingressen
till 16 § ändrats, dock på ett något olika sätt mot hvad komiterade
föreslagit, så att man måtte kunna undvika det för oss främmande
uttrycket: “varumärke som har sitt hemland i främmande stat”,
dels intagits det stadgande som nu förekommer i mom. 5. Detta stadgande
afviker så till vida skenbart från unionsfördraget, att det bestämmer
tiden, inom hvilken registrering skall sökas här i riket, till
högst 4 månader efter det anmälan skett i den främmande staten.
Man vill härigenom bereda sig möjlighet att åvägabringa öfverenskommelse
med England, som i sin nyligen antagna varumärkeslag bestämt
denna tid. Men ingenting hindrar att med andra makter aftala om
de tider unionsfördraget bestämmer, d. v. s. tre månader för europeiska
och fyra för andra länder. — Införselförbudet för olagligen märkta
varor lärer enligt unionsfördraget icke vara ovilkorlig! och förekommer
ej heller i den engelska lagen, oaktadt England, såsom det uppgifves,
står i begrepp att biträda unionen. Förbudet har derföre ej heller
upptagits i förslaget.
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Mom. 6 i 16 § är ändradt i enlighet med anmärkningar, som
gjorts i Högsta Domstolen.
Sista stycket i 16 § innehåller ett stadgande, som rörer endast två
andra makter, nemligen Norge och Danmark. Då det tillika afser uteslutande
äldre märken, har det af komiterade sammanförts med de i
15 § af komiterades förslag upptagna öfvergångsstadganden, som bestämma
vilkoren för äldre svenska märkens fortfarande giltighet här i
riket. Det har emellertid, isynnerhet efter den omredaktion stadgandet
sedermera undergått, ansetts rigtigare att införa detsamma bland dem,
som i öfrigt röra förhållandet till främmande makter.
De stater, på hvilka detta mom. är tillämpligt, betecknas genom
en omskrifning: “stat, hvars lagstiftning om varumärken öfverensstämmer
med denna lag“, och då stadgandet i komiténs förslag var så
formuleradt, att dess tillämpning skulle inträda i och med lagens trädande
i kraft, anmärktes det i Högsta Domstolen, att någon anvisning
ej lemnats om sättet för afgörande af frågan, huruvida öfverensstämmelse
mellan den svenska och den främmande lagstiftningen vore för
^un5-en’ sam.^ a^ Pröfningen deraf antagligen komrne att i första hand
tillhöra registreringsmyndighet eller domstol, hvilket ej kunde anses
lämpligt. ^ För tydlighets skull hade det visserligen varit att föredraga,
om de^ två stater, hvilka i detta mom. afses, blifvit uttryckligen nämnda,
men då man lågt vigt uppå att anledningen till det ifrågavarande ömsesidiga
medgifvandet — den öfverensstämmande lagstiftningen — fick
ett uttryck i lagen, kan deremot icke vara något att erinra. Emellertid
är det uppenbart, att det ej bör få bero af underordnad myndighet att
bestämma,. hvilka stater här åsyftas. Likaså måste det anses såsom
en oegentlighet,, att enligt den svenska texten de främmande märkenas
rätt inträder vid lagens trädande i kraft, medan det i danska texten
heter, att Konungen förordnar om stadgandets tillämpning. Om
svenska texten affattas på samma sätt, torde begge oegentligheterna
vara undanröjda.
^ a^seel?^e på stadgandets innehåll, vid hvars angifvande man,
för att så vidt möjligt bevara reciprociteten, följt den danska texten,
der den varit afvikande från den svenska, kan det vid första anblicken
förefalla, som om Danmarks rätt voro bättre tillgodosedd än Sveriges,
då vi förbundit oss att skydda Danmarks alla äldre bokstafsmärken,
men Danmark utfäst sig att skydda endast våra äldre jern- och trä varumärken.
Verkliga förhållandet är dock att Danmark, som icke har
några äldre bokstafsmärken, egentligen ej vinner någon fördel genom
ifrågavarande stadgande, och derföre ej heller vill underkasta sig något
Bill. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
medgifvande i afseende på andra varuslag än sådana, hvilka ej i nämnvärd
mån äro föremål för tillverkning inom Danmarks industri. För
oss kan det deremot vara en fördel att få åtminstone våra trä- och
jernmärken under alla förhållanden skyddade i Danmark, ej blott mot
danska producenter, utan ock mot andra länders, då afsättning af deras
produkter sker i Danmark.
18 och 20 §§ äro öfverflyttade från den af komiterade föreslagna
promulgationslagen, hvilken, då innehållet i dess 2 § ej bör vara föremål
för lagstiftning och 5 § torde kunna saklöst utelemnas, ej skulle
vidare vara behöflig.
Om tiden för lagens trädande i kraft bestämmes till den 1 Januari
1885, blir den 1 Juli samma år den tidpunkt, inom hvilken äldre
svenska märken böra registreras, för att komma i åtnjutande af skydd
enligt lagens 15 §. Då lagen, derest den af Eders Kongl. Maj:t och
Riksdagen godkännes, bör kunna vara offentliggjord omkring den 1
Juli innevarande år, skulle således den tid, som medgifves svenske
industriidkare att förbereda en dylik registrering, faktiskt utsträckas
till ett år, såsom af Kommerskollegium föreslagits.
Jag hemställer underdånigst, att det sålunda reviderade förslaget
till lag om skydd för varumärken måtte af Eders Kongl. Maj:t jemlikt
87 § Regeringsformen till Riksdagens antagande öfverlemnas.u
Justitierådet Östergren yttrade: Komiterade hafva i sina motiv
på, såsom mig synes, goda skäl ansett lagförslaget böra hvila på den
grundsats, att rättigheten till registreradt varumärke skall vara fästad
vid den rörelse, som af märkets innehafvare utöfvas, så att skyddsrätten
för märket följer rörelsen åt, öfverlåtes och upphör med denna
samt ej kan, till innehafvarens fördel men allmänhetens förvillande,
qvarlefva sedan den affär upphört, i hvilken det ursprungligen begagnats.
I komiterades lagförslag har, såsom Justitieråden Wretman, Naumann,
von Hofsten och Lindhagen erinrat, denna grundsats likväl icke
blifvit med erforderlig konseqvens följd; och jag instämmer derföre i
bemälde fyra justitieråds vid 1 och 3 §§ gjorda hem ställningar om
införande i lagen af stadganden: att registreradt märke skall gälla
endast för den eller de rörelsegrenar, som vid registreringen blifvit
angifna och i registret antecknade; att den, som söker inregistrering
af varumärke, skall i ansökningen bestämdt uppgifva det eller de slag
af rörelse, för hvilka märket önskas gällande, äfvensom det eller de
ställen, der rörelsen idkas; samt att, om innehafvaren af märkesrätten
sedan önskar få märket" gällande för annan rörelsegren än som vid
Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 19
registreringen uppgifvits, han skall derom göra anmälan hos registreringsmyndigheten.
Anmärkningen mot komiterades förslag derom, att omförmälda
grundsats icke blifvit nöjaktigt genomförd, kan med ännu större skäl
göras emot det af chefen för Justitiedepartementet nu framlagda reviderade
förslaget, ty det har, i stället för att, såsom ensidigt varit,
åtdraga det af komiterade åsyftade föreningsbandet mellan varumärket
och rörelsen, tvärtom lossat detta band. Undantagsstadgandet i senare
momentet af 8:de §, enligt hvilket egare af varumärke, som å annan
öfverlåter sin rörelse, må behålla qvar märkesrätten, tillstädjer nämligen
att denna rätt skiljes från den rörelse, för hvilken den begagnats;
och märket blir då icke, såsom komiterade tänkt sig, en adpertinens
till rörelsen, utan eu personlig förmån för den, som låtit inregistrera
detsamma. Vid förevarande 8 § erinras dessutom, att den synes mig
vara ofullständig i så måtto, att stadgande saknas derom, huruvida
märkesrätten må genom testamente eller arf kunna öfvergå till annan,
och om den i sistnämnda fall kan gå i skifte, utan att åtfölja den
rörelse, för hvilken märket begagnats.
I den omredigerade 14 § af förslaget bibehålies det i förordningen
den 12 Januari 1855 siadgade tvång för jeimtillverkare att låta
stämpla vissa jerneffekter, hvarjemte i samma § stadgas, att jernstämpel
skall gälla såsom varumärke och att varumärkeslagens föreskrifter skola
lända till efterrättelse i fråga om stämpelns registrering och verkan
deraf; dock med det undantag att registreringen skall utan särskild
anmälan förnyas genom registreringsmyndighetens försorg. En slik
anordning kan jag ej tillstyrka, enär det ligger i sakens natur att
stadgandena uti den ifrågasatta varumärkeslagen, hvilka äro afsedda
för frivillig varumärkning, icke kunna vara lämpliga för den i särskild
lag tillverkare vid straffpåföljd ålagda stämpling af jerneffekter. Stöd
för denna åsigt hemtar jag från stadgandet i sista punkten om förnyelse
af stämpelregistrering utan särskild anmälan genom registreringsmyndighetens
försorg, ett stadgande, hvars olämplighet genast faller
i ögonen. Först framställer sig den frågan, hvartill förnyelsen skall
tjena; ty ändamålet dermed kan icke vara det, som åsyftas med förnyelse
af inregistrerad t varumärke, nämligen att erfara om den som
begagnar märket fortfarande vill tillgodonjuta skydd derför, eftersom sådant
ändamål icke vinnes med mindre förnyelseåtgärden göres beroende
på anmälan af varutillverkaren. Vidare kan man spörja, hvad följden
skulle blifva af uraktlåtenhet å registreringsmyndighetens sida att i
rätt tid förnya inregistrering af stämpel, om stämpelns egare för sådant
fall förlorar skyddet för stämpeln och om stämpeln skall afföras ur
20
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.
registret. I öfrigt instämmer jag beträffande denna § i komiterades
(pag. 47 i betänkandet) uttalade mening, att om man vill bibehålla
stämpeltvånget för jerneffekter måste jernstämplarne ställas helt och
hållet utanför varumärkeslagstiftningen.
Justitierådet Rabe åberopade sina vid förslagets granskning i
Högsta Domstolen afgifna yttranden, för så vidt hvad i dessa yttranden
anförts ej blifvit vid förslagets omarbetande iakttaget.
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, hvad föredragande
Departementschefen hemstält, och skulle i
följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition af
det innehåll, som bilagan litt. A till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo
Otto Rooth.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1884:36 Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till Lag om skydd för varumärken. Kong!. Maj:t har under den 30 sistlidne Januari s. 1 i texten