Sök i Ratio Lex

Angående anslag till en stambana genom Öfre Norrland

1886-01-29 · 23 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1886:19, Angående anslag till en stambana genom Öfre Norrland

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19,

N:o 19.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående

anslag till en stambana genom Öfre Norrland; Gifven

Stockholms slott den 29 Januari 1886.

Med åberopande af bilagda protokoll öfver civilärenden för denna

dag vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta,

att en stambana af samma spårvidd och med samma öfverbyggnad

som de öfriga stambanorna genom Norrland, men med iakttagande

af vissa förenklingar i byggnadssättet, skall anläggas från Sollefteå

eller lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors

till Öfver Luleå, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om

de orter, jernvägen bör genomgå,

samt för påbörjandet af berörda stambana för år 1887 anvisa ett

särskildt anslag af en million kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

Utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

O S € A IL

E. von Krusenstjerna.

Bill. till Rilisä. Frat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

i

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför lians

Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den

29 Januari 1886.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,

Statsråden Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och

Friherre Tamm.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anförde:

»Då arbetena å den år 1881 beslutade fortsättning af Norra Stambanan

från Bräcke till Sollefteå numera så långt fortskridit, att deras

fullständiga afsilande kan med visshet motses under nästkommande

år, har frågan, huruvida denna stambana derefter bör utan något afbrott

dragas ytterligare norrut, trädt i förgrunden, påkallande ett afgörande

redan vid innevarande riksdag.

Beslutet om Norra Stambanans framdragande till Ångermanelfven

mottogs af befolkningen inom de tre öfra Norrländska länen med så

mycken större tillfredsställelse, som detta beslut allmänt uppfattades

Bill. till Riksd. Prat. 1880. 1 Sami. 1 Afd. 10 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

såsom första steget till afhjelpande af det alltmera växande beliofvet

af jernvägsförbindelse med det öfriga landet. För att påskynda en

sådan förbindelse vidtogos utan dröjsmål åtskilliga åtgärder. Landstingen

i Vesternorrlands och Vesterbottens län anvisade erforderliga

medel för verkställande af fullständiga undersökningar rörande lämpligaste

sträckningen för en stambana genom de båda länen. Såväl

inom dessa som inom Norrbottens län tillsatte landstingen vidare komitier

med uppdrag att vidtaga åtgärder till företagets befrämjande.

Redan under 1881 års höst ingick Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Vesternorrlands län till Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader

med anhållan att Styrelsen måtte föranstalta om fullständiga

undersökningar för Norra Stambanans framdragande öfver Ångermanelfven

till Vesterbottens läns gräns. Med anledning häraf verkstäldes

ock på Styrelsens förordnande undersökningar inom Ångermanland åren

1882 och 1884; och under det senare af dessa år företogos och afslutades

jemväl inom Vesterbottens län, genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens

försorg och på landstingets bekostnad, liknande undersökningar.

Sedan dessa derpå nått Norrbottens läns gräns, blefvo uppå

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län derom

gjorda underdåniga ansökning, genom nådiga brefvet den 10 April 1885,

medel strida till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för

verkställande samma år af undersökningar om lämpligaste riktningen

för en stambana från gränsen mellan Vesterbottens och Norrbottens

län till lämplig punkt å Luleå—Ofotens jernväg. De härefter inom

detta län anstälda undersökningarne afslutades under 1885 års höst.

På grund af alla dessa undersökningar — som utförts under förutsättning

att den ifrågasatta banan komme att byggas, med den för

stambanorna vanliga spårvidd (4,83 fot eller 1,433 meter) och broöfverbyggnader

af jern samt med iakttagande deraf att dels den brantaste

lutningen icke borde öfverstiga i Vesternorrlands och Vesterbottens

län 1 :60 samt i Norrbottens län 1: 100, dels ock den minsta krökningsradien

icke underskrida 1,000 fot — bär för banans framdragande utstakats

en linie, som, utgående från Bräcke—Sollefteåbanan vid Nässjö

(Hjelta) i Långsele socken, öfvergår Ångermanelfven vid Ohns by, fortsätter

derifrån förbi Eds kyrka, Selsjön, Stora Aspsjön, Skorped, Ånundsjö,

Fors samt Gideå till Nybergsjö, der linien träffar Vesterbottens län.

Inom detta län framgår den förbi Pengsjö till Ume eif, som öfverskrides

vid Nyby, följer derefter nämnda elfs vestra strand förbi Vännäs

kyrka utmed Vindelelfven till Hedlunda, hvarefter linien fortsätter utefter

elfvens östra strand till Ytter Rödö och derifrån förbi Åträsk

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition No 19.

3

och Bygdsiljum till Skellefte eif, som den öfvergår vid Gråberget, framgående

vidare förbi Storkågeträsk till Norrbottens läns gräns vid Uddfors.

Derifrån är linien dragen förbi Ytterfors och Finnbäck till Sikfors,

der den öfvergår Pite eif, samt fortsätter derefter förbi Långträsket,

Vestal ark och Heden till Långforsen, der den öfverskrider

Lule eif, hvarpå den slutligen vid Boden i Ofver-Luleå socken anknytes

vid Luleå—Ofotens jernväg. Sammanlagda längden af denna linie

utgör 50 mil 4,466 fot, deraf inom Vesternorrlands län 13 mil 27,300

fot, inom Vesterbottens län 25 mil 4,657 fot samt inom Norrbottens

län 11 mil 8,509 fot.

Dessutom har inom Ångermanland och södra delen af Vesterbottens

län utstakats eu alternativ linie, den s. k. Björnalinien, som, skiljande

sig från förr berörda linie vid Fors, derifrån framdragits i nordlig

riktning öfver Björnafallet, Trehörningssjö och länsgränsen vid

Nordsjö till Johannisbo inom Vesterbottens län samt derefter i östlig

riktning mot Pengsjö, der den åter sammanträffar med den östra eller

den s. k. Gideålinien. Då Björnalinien är 2 mil 19,418 fot längre än

Gideålinien, blifver således, om den förra antages, hela sträckan mellan

Hjelta och Öfver-Luleå 52 mil 23,884 fot.

Redan före påbörjandet af undersökningarne inom Norrbottens län

hade jag, uppå Väg- och Vatteubyggnadsstyrolsens derom gjorda framställning,

infordrat chefens för Generalstaben yttrande, huruvida de

inom Ångermanland och Vesterbottens län utstakade luder vore från

strategisk synpunkt antagliga och ändamålsenliga. Uti det utlåtande,

som af bemälde chef i anledning häraf den 25 Juni 1885 afgifvits,

framhålles och utvecklas närmare, hurusom eu från Sollefteå till OfverLuleå

anlagd jernväg, som icke närmade sig Bottenhafvet på sådant

afstånd, att eu landsatt fiendtlig ströftrupp lätteligen kunde uppnå någon

punkt å jernvägen, skulle under ett krig i. Norrland komma att spela

en afgörande roll i afseende på möjligheten att åstadkomma ett verksamt

försvar. Lomme en sådan bana till stånd, skulle nemligen af

de två hufvudgrupper, hvari försvarskrafterna borde fördelas och hvilka

båda vore hänvisade att operera med Jemtland såsom upplagsplats för

sina förnödenheter, den för Norrbottens försvar afsedda kunna sättas i

stånd att vid riksgränsen möta fienden och den andra, för försvaret af

Norrland med undantag af Norrbotten bestämda hufvudgruppen koncentreras

så långt norrut som vid Umeå med en mindre styrka vid Sundsvall.

Häraf följde, att, om Gideålinien komrne till utförande, Umeå

icke skulle kunna försvaras, hvilket deremot kunde låta sig göra, om

den ur strategisk synpunkt fördelaktigare Björnalinien valdes.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 19.

Sedan derefter Eders Kongl. Magt deri 31 Juli 1885 behagat uppdraga

åt en samma dag tillsatt komité att, efter utredning af omfattningen

och beskaffenheten af den trafik, som vore att påräkna för eu

stambana genom öfre Norrland mellan Sollefteå och Luleå, afgifva yttrande,

huruvida vid en sådan stambanas byggande och trafikerande

borde tillämpas samma system som det hittills vid stambanan genom

Norrland följda, eller om, med hänsyn till den blifvande trafiken, förenklingar

kunde och borde vidtagas, ledande till nedsättning i kostnaderna,

äfvensom att i sammanhang dermed jemväl yttra sig, om anledning

förefunnes att vid banans byggande i större eller mindre mån

använda entreprenadsystemet, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Vesternorrlands län uti skrifvelse den 5 derpå följande

Augusti anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för innevarande års

Riksdag framlägga nådig proposition om fortsättning af Norra Stambanan

från punkt, som pröfvades lämplig, i riktning mot Vesterbotten.

Till stöd härför har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med erinran

derom att Norrland obestridligen vore den del af riket, som mest

hade verkligt behof af jernvägar, och att saknaden af sådana under

tider af missväxt föranledde de sorgligaste följder, anfört talrika statistiska

fakta rörande folkmängdstillökningen i Ångermanland samt den

störa naturliga rikedomen och den betydande industriela rörelsen derstädes;

och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåg, att provinsen

inom sig slöte rikedomar, de der vore fullt jemförliga med dem,

rikets sydligare provinser i allmänhet hade att framvisa, och att dessa

tillgångar just vore af sådan beskaffenhet, att de kunde lemna värderika

bidrag till en blifvande jernvägstrafik, äfvensom att inom provinsen

funnes eu ovanlig lifskraft och en stor förmåga till ytterligare

utveckling.

Derpå har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens

län uti skrifvelse den 19 September 1885 framhållit detta läns stora

behof af en jernvägsförbindelse med det öfriga landet samt hemstält

om nådig proposition till detta års Riksdag om norra stambanans

framdragande genom Vesterbottens län; och har Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i ytterligare skrifvelse den 30 December samma år

anmält att samtliga de kommuner, genom livilka jernvägar inom länet

utstakats, medelst laga kraftegande kommunalstämmobeslut förbundit

sig att utan någon ersättning upplåta all den för jern vägens framdragande

erforderliga, staten icke tillhöriga, afrösningsjord.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands och

A'' esterbottens län hafva derjemte hvar i fråga om sitt län hemstält,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

o

huruvida det icke vore lämpligast att staten sjelf ombesörjde byggande

af bibanor dels från Gottne till Örnsköldsvik och dels från Vännäs till

Umeå samt vidare till Sandvikens och Holmsunds lastageplatser, för

Indika bibanor undersökningar på kommuners och enskildes bekostnad

blifvit verkstälda; och har Örnsköldsviks kommun enligt till mig ingifven

skrifvelse för åstadkommande af bibana till Örnsköldsvik med

vissa vilkor beslutit ställa till statens förfogande ett belopp af 75,495

kronor, motsvarande den beräknade kostnaden till inlösen af den för

bibanan erforderliga mark.

Slutligen har äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Norrbottens län uti skrifvelse den 20 September 1885 anhållit om

framläggande till innevarande Riksdag af nådig proposition om norra

stambanans oafbrutna fortsättande till Lule eif med anslutning å derför

tjenlig^ ställe till Lideå—Ofotens jernväg; och har Eders Kongl.

Majrts Befallningshafvande härvid åberopat, hurusom länets afskilda

läge medförde, att detsamma vida mer än andra landsdelar vore för

sin tr}/gghet och bestånd i ett oafvisligt behof af den ifrågasatta

jern vägsförbindelsen, hvilken dessutom, med afseende å länets mångfaldiga

och storartade rikedomar, syntes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vara ett eftersträfvansvärdt mål ej allenast för provinsen

utan äfven för landet i dess helhet.

Dessa Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes framställningar,

hvilka på det varmaste understödts af länens landsting uti särskilda,

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hvar för sitt län insända

underdåniga skrivelser, hafva jemte dessa senare öfverlemnats till förrbemälda

komité för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det

densamma lemnade uppdrag.

Komitén har numera afgifvit sitt betänkande; och derefter hafva

cheferne för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och för Trafikstyrelsen

i anledning af detsamma till mig aflemnat särskilda promemorior; hvarjemte

förstnämnde chef vidare yttrat sig om tiden, då arbetena borde

taga sin början, och om de penningebelopp, som till deras utförande

årligen komme att erfordras.

Statsbanesystemet inom nedre Norrland mellan Storvik och Ångermanelfven,

sådant detsamma dels redan är utfördt, dels till 1887 års

slut kan emotses blifva färdigt, innefattar (de egentliga stambanorna

och bibanorna ut till kusten sammanräknade) 869 kilometer. Statsverkets

utgift härför uppgår till 68,295,000 kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

Detta jernvägskomplex betjena!- så fullständigt, som med hänsyn

till landsdelens läge och beskaffenhet gerna är möjligt, hela det nedre

Norrland, eller Gefleborgs, Jemtlands och södra delen af Yesternorrlands

län, så att, om man undantager Herjeådalen och nordliga delarne

af Jemtland, det näppeligen finnes någon punkt inom hela det öfriga

området, som är belägen på längre afstånd från jernväg än 50 kilometer.

Nu är frågan: Skall det norra stambanesystemet af brytas vid Ångermanelfven

och det vidsträckta området norr derom komma att sakna

detta i vår tid nödvändiga sam färdsmedel, lika vigtigt för den fredliga

utvecklingen som i krigstid för fosterlandets försvar? Äro dess naturliga

hjelpkällor så mycket ringare, dess befolknings industriella omtanka

och näringsflit så mycket svagare än i den knappt mera än

hälften så stora landsdelen mellan Ångermanelfven och Dal eif ven, att

staten ej bör, för att understödja dess utveckling i alla riktningar, på

ändamålsenliga jernvägsanläggningar derinom nedlägga åtminstone hälften

så stort kapital som kommit de sydligare norrländska provinserna

till del.

De landsdelar, hvilka genom den ifrågasatta jernvägen skulle

sammanknytas med rikets öfriga stambanenät, eller Ångermanland samt

Yesterbottens och Norrbottens län, innehålla tillsammans en ytvidd af

1,565 qv. mil. Häraf belöpa på Ångermanland 153,60 qv. mil, deraf

8,27 qv. mil vatten, på Yesterbottens län 497,41 qv. mil, deraf 25,9.''! qv.

mil vatten, och på Norrbottens län 913,92 qv. mil, deraf 58,79 qv. mil

vatten. Till lappmarkerna räknas i Yesterbottens län nära 320 och i

Norrbottens län omkring 670 qv. mil, och kustlandet innehåller således

i förra länet omkring 180 och i det senare omkring 240 qv. mil. Hela

Sveriges ytinnehåll är 3,869,93 qv. mil, deraf 317,57 qv. mil vatten.

Invånareantalet uppgick år 1884 i Ångermanland till 109,830, i Yesterbottens

län till 112,209 (deraf i lappmarkerna 24,097) och i Norrbottens

län till 95,340 (deraf i lappmarkerna 14,549).

Norrländska jernvägskomitén har lemna! en fullständig redogörelse

för de tre landsdelarnes utveckling under senare tider och deras nuvarande

ståndpunkt i ekonomiskt hänseende. Ur denna redogörelse,

till hvilken jag i öfrig! får hänvisa, tillåter jag mig anföra några siffror.

Medan Vårt land i dess helhet under det tre fjerdedels sekel, som

förflutit sedan år 1810, ökat sin folkmängd med 95 procent eller ej

fullt fördubblat densamma, har deremot under samma tid Ångermanlands

folkmängd vuxit med öfver 170 procent, Yesterbottens med nära

250 procent och Norrbottens med 181 procent. De föddes öfverskott

öfver de aflidne, som under tjuguårsperioden 1861—1880 för hela riket

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

7

uppgick till 1,17 procent per år, utgjorde under samma period för de

tre landsdelarne respektive 1,48, 1,61 och 1,52 procent.

I fråga om folkmängdens täthet äro naturligtvis dessa provinser

betydligt underlägsna det öfriga Sverige (då medelsiffran för hela riket

vid 1880 års slut var 1,285 personer på qv. milen, utgjorde den för

Ångermanland 755, för Vesterbottens kustland nära .500 och för Norrbottens

kustland omkring 330), men härvid är att märka, att folktätheten

inom ådalarne, såsom af de å komiténs karta befintliga uppgifter

bäst synes, på många ställen är högst betydlig.

Om Norrbottens snart sagdt outtömliga malmtillgångar har utredning

erhållits genom den år 1875 genom statens försorg verkstälda

undersökning. Utan att taga hänsyn till malmerna inom Juckasjärvi,

hvilka, när de en gång exploiteras, väl söka sin väg till Vesterhafvet,

innehåller ensamt Gellivare malmberg vid endast en fots afsänkning

eu malmtillgång af 22,200,000 centner.

Beträffande den odlade jordens areal föreligga uppgifter, för Ångermanland

för åren 1805—1865, för Vesterbotten för 1805 —1871 och för

Norrbotten för 1805—1884. Dessa gifva vid handen att ökningen uppgått

'' i Ångermanland till 350 procent (procenten för hela riket under

samma tid 250), i Vesterbotten till 560 procent (för hela riket 280)

och i Norrbotten ända till 710 procent (för hela riket 350). 1882 års

skörd, reducerad till »rågvärde», uppgick i Ångermanland till 1 million,

i Vesterbotten till 1,550,000 och i Norrbotten till 1V2 million kubikfot.

Af Sveriges 18 millioner hektar skogbärande mark belöpa på

Ångermanland 1,200,000, på Vesterbotten 2,100,000 och på Norrbotten

2.675.000 hektar. Trävaruutförseln utgjorde år 1883 från Norrbotten

omkring 400,000, från Vesterbotten 300,000 och från Ångermanland

750.000 kubikmeter. Sistnämnda landsdels trävaruutförsel omfattade,

i värde räknad, eu femtedel af rikets hela trävaruexport och ungefär

8 procent af rikets utförsel i det hela af alla dess produkter tillsammantagna.

Dessa siffror tala, och norrländska jernvägskomitén kan ej sägas

hafva öfverskattat det öfre Norrland, då komitén såsom resultat af sin

undersökning uttalar, »att utvecklingen i de tre öfra norrländska länen

nu nått en sådan stadga, att befolkningen derstädes väl förtjenar det

kraftiga stöd till ytterligare förkofran och framsteg, som eu stambana

bereder».

Lika litet torde kunna jäfvas hvad komitén vidare yttrar derom,

att eu sådan bana med fullt skäl kan antagas blifva äfven för öfriga

delar af landet, af stor betydelse .såsom möjliggörande ett lättare ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konijl. Majds Nåd. Proposition No 19.

byte af skilda landsdelars produkter, ett utbyte som nu endast med

svårighet och tidsutdrägt kan ega rum.

Af folkmängdens ojemna fördelning i de trakter, som närmast

skulle komma att utgöra den blifvande jernvägens trafikområde, frestas

man antaga, att markens bättre eller sämre beskaffenhet på denna fördelning

haft väsentligt inflytande. Så är dock icke förhållandet. Öfverallt

i dessa trakter äro de tätast befolkade orterna de, hvilka gynnats

af de bästa naturliga samfärdsmedlen. Befolkningen är företrädesvis

samlad utefter ådalarne. Mellan dessa orter ligga trakter fullt

lika mottagliga för kultur, och blifva dessa satta i förbindelse med

öfriga delar af landet, skola odlingsmarker blifva tillgängliga af oerhörd

vidd och i godhet mången gång stående framför dem, som hittills

odlats.

Kommer jernvägen till stånd, skall ock den norrländske jordbrukaren,

hvilken nu under större delen af året är utestängd från all tillförsel

och till följd deraf tvingas att drifva den för Norrland vanskliga

sädesodlingen, kunna företrädesvis egna sig åt frambringandet af

foderväxter. Så kommer till ömsesidig båtnad Norrland att från sydligare

delar af riket hemta större förråd af spanmål och mjöl, medan

det i utbyte lemnar alstren från sina ladugårdar. Äfven i andra afseenden

blifver jernvägen till nytta för landet i dess helhet. Genom

densamma underlättas tillträdet till Norrlands skogar och malmfält, och

virke af mindre dimensioner, som nu förmultnar oåtkomligt i skogarne,

kan förvandlas till kol och användas vid vår på träkol baserade jernhandtering.

Men eu jernväg genom öfre Norrland påkallas ej blott af hänsynen

till denna landsdels framåtskridande och förkofran; den kräfves ock,

vill det synas mig, af militära och politiska skäl. Då Sverige näppeligen

kan räkna på herraväldet i Bottniska viken, är äfven under den

årstid, då sjöfarten är öppen, en jernväg, hvarigenom trupper och förnödenheter

kunna hastigt tillföras, ett snart sagdt oundgängligt vilkor

för ett verksamt försvar af norra Sverige. Och erfarenheten har derjemte

visat, att det är icke endast under eu sådan årstid, som Norrland

är utsatt för ett fiendtligt anfall.

Vår gränsprovins Norrbotten får ej isoleras utan bör så mycket

som möjligt och så snart som möjligt sammanbindas med det öfriga

riket.

Finska jernbanenätet hade redan 1883 hunnit till Vasa, beläget

ungefärligen på samma breddgrad som Sollefteå. Omedelbart efter

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 19.

9

Tammerfors—Vasa-banans fullbordan påbörjades Österbottniska stambanan,

som, utgående från Östermyra station å Vasabanan, är dragen

genom Lappo till Gamla Karleby och derifrån på två till fyra mils afstånd

från kusten öfver Limingå till Uleåborg. Uleåborg ligger något

sydligare än Piteå. Banans längd är omkring 305 verst och den lär blifva

färdig redan i år. Från Uleåborg till gränsen är afståndet 118 verst

eller nära 12 mil. Undersökningar för jernvägens fortsättning till

Torneå lära hafva skett, men beslut om byggandet af eu bana Uleåborg—Torneå

är ännu ej fattadt.

Den rätta tidpunkten för påbörjandet af stambanan genom öfre

Norrland synes ock vara år 1887. Arbetena å de nu under byggnad

varande statsbanorna Söderhamn-—Kilafors och Sundsvall—Torpshammar

hafva så framskridit, att dessa båda banor blifva fullbordade under

innevarande års sommar. Arbetena å statsbanan Bräcke—Sollefteå

hafva äfvenledes så fortgått, att den kan i det närmaste färdigbyggas

under loppet af detta år. För år 1887 återstå då ej andra arbeten å

redan beslutade statsbanor än utförandet af de få ännu felande kompletteringsarbetena

å Bräcke—Sollefteå-banan och fortsättningen af arbetena

å Hudiksvall—Ljusdals-bauan och för år 1888 endast afslutandet

af sistnämnda jernbana, hvilket till förekommande af uppehåll å virkestransporterna

bör ega rum samtidigt med flottningens början samma

år. Om således icke under årets riksdag; beslut fattas om stambanans

fortsättning norr om Angermanelfven, måste redan år 1887 eu stor inskränkning

i statens jernvägsbyggnader företagas, helst som af det för

samma år påräknade anslaget ej mindre än 536,488 kronor 15 öre

erfordras till inköpet af Hudiksvall—Näsvikens jernväg, hvilken skall

i slutet af samma år af staten öfvertagas och liqvideras. Fn för

landet under nuvarande svåra tider ganska känbar minskning i tillfälle

till arbetsförtjenst för flera tusen arbetare äfvensom i afsättningen af

materialier och öfriga effekter af flerahanda slag för jernvägsbyggnadens

behof skulle således uppstå, oafsedt de stora olägenheter för

staten som blefve en följd deraf, att man i sådan händelse nödgades

— sannolikt för ringa pris — realisera statsbanebyggnadens betydliga

förråd af inventarier och materialier, såsom icke vidare behöfliga, samt

derjemte finge afskeda ingeniörer och arbetare, som under de tolf år,

stambanebyggnaden genom Norrland fortgått, hunnit förvärfva arbetsskicklighet

och vana vid de norrländska förhållandena — arbetskrafter,

som skulle blifva ganska svåra att ersätta, när efter kortare eller längre

mellanrum arbetet med stambanans fortsättning återupptoges. Allt skäl

torde ock vara att, om man skall fortsätta byggandet, begagna de nuBih.

till Itilcsd. Prot. 18Si>. 1 Sami. 1 Åfd. 10 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

varande konjunkturerna, då materialpris äro billiga och riklig tillgång

på arbetskrafter finnes.

Af dessa skäl och under åberopande i öfrigt af hvad myndigheterna

och jernvägskomitén anfört anser jag mig böra tillstyrka Eders

Kongl. Maj:t att aflåta nådig proposition om anläggande af en stambana

genom öfre Norrland och om arbetenas påbörjande redan år 1887.

Öfvergår jag nu till frågan om den trafikinkomst, som den förevarande

jernvägen kan antagas lemna, så är uppenbart att en jernväg,

som å stora delar af dess sträckning genomgår ännu glest

befolkade och föga odlade trakter, ej kan under första tiden efter

byggandet lemna inkomster, motsvarande dem, som erhållas af stambanor,

livilka genomlöpa våra tätare befolkade landsdelar. Det finansiella

utbytet af en stambana genom öfre Norrland, om jag dermed afser

den direkta inkomst statsverket af banan hemtar, kan således under

den närmaste framtiden näppeligen blifva särdeles tillfredsställande.

Men detta är ju ej heller hufvudändamålet med denna bana. Hufvudändamålet

är, såsom jag redan antydt, — förutom vinnandet af de

militära och politiska syften, h vil ka ensamt för sig, enligt mitt förmenande,

utgöra giltiga skäl för banans tillkomst, — att genom lättare

kommunikationer inom de öfre norrländska provinserna och deras sammanbindande

genom ett alltid begagneligt trafikmedel med det öfriga

Sverige bereda dessa landsdelar möjlighet att till fromma för sig och

derigenom äfven för hela landet fullt tillgodogöra sig de rikedomar,

som finnas der, men som nu, i saknad af den häfstång till utveckling,

som en jernväg utgör, ega intet eller ringa värde. Har jernvägen väl

fått tillfälle att utöfva sitt välgörande inflytande på hela näringslifvet, —

och huru stort detta inflytande är, derpå utgör, bland annat, Jernband

det bästa exemplet, — då skall, derom är jag ock förvissad, denna

jernvägs afkastning ingalunda understiga de nettoinkomster flera af

våra stambanor lemna. Att med tillförlitlighet på förhand beräkna

en blifvande trafiks storlek och beskaffenhet låter sig väl göra,

då fråga är om kortare jernbanor mellan betydligare produktionsorter,

men icke då banan har en större utsträckning. Man är i

sådant fall hänvisad till sannolikhetskalkyler, grundade på de statistiska

data, som kunna erhållas. De beräkningar, som i sådant hänseende

anstälts öfver de sannolika inkomsterna under banans första skede,

hafva emellertid gifvit resultat, vida bättre än man förut, i saknad af

närmare kännedom om förhållandena, vågat antaga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

11

Norrländska jernvägskomitén, som från de af landstingen i de tre

öfra länen tillsatta jernvägskomitéer erhållit uppgifter öfver den antagligen

blifvande trafiken å banan, bär i två tabeller (betänkandet sid. 35,

tabellen N:o 40) sammanfört dessa uppgifter, till hvilka jag torde få

hänvisa, och komitén har (sid. 58) såsom resultatet af de verkstälda

beräkningarna uttalat det omdöme, att nettoinkomsten af banan skulle

redan i början uthärda jemförelse med motsvarande inkomst vid en

del af rikets nu trafikerade stambanor och inom en icke aflägsen framtid

antagligen öfverträffa densamma. För beräkningarna finnes ej i

sjelfva betänkandet någon närmare redogörelse, men enligt meddelanden,

hvilka jag från komitén erhållit, har den på de särskilda komitéernas

uppgifter grundade beräkning utfallit på följande sätt.

Den uppgifna persontrafiken motsvarar 10,040,460 personkilometer.

Häraf beräknas för andra klass med 1,115,600 personkilometer

å 5,''.''5 öre ............................................................... 58,569: —

och på tredje klass således 8,924,860 personkilometer

å 3,5 öro .............................. 312,370: 10 ggp. jq

Godstrafiken utgör 45,218,187 tonkilometer, som å 5 öre

gör.......................................................................................... 2,260,909: 35,

hvadan årliga bruttoinkomsten skulle blifva......... kronor 2,631,848: 45

eller i jemnt tal 2,630,000 kronor och således något mera än 4,900

kronor per kilometer. Driftkostnaden har antagits utgöra 70 procent

och årliga nettoinkomsten skulle således uppgå till 789,000 kronor

eller nära 3 procent (2,87) å byggnadskapitalet, detta beräknadt till

27 V2 millioner.

Den nu uppgifna trafiken kan naturligtvis ej vara att påräkna

omedelbart efter det jernvägfen blifvit för trafik upplåten, utan endast

efter hand utveckla sig. Med anledning af den inom komitén väckta

frågan om skäl kunde finnas att använda svagare öfverbyggnad

verkstäldes emellertid beräkningar jemväl öfver den trafik, som kunde

motses under banans tidigare trafikperiod, och enligt dessa har man

redan under jernvägens första skede kommit till en nettoinkomst

af 1,6 procent af byggnadskostnad^!. Vid denna beräkning har man,

stödjande sig på den erkända regeln att inom orter med samma

industriella utveckling och samma naturliga tillgångar och behof

en jernvägs inkomst är direkt proportionel mot den till banans trafikområde

hörande folkmängd, jemfört folkmängdsförhållandena inom den

nya banans trafikområde med enahanda förhållanden hos de år 1884

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

12

för trafik öppnade statsbanedelarne norr om Bollnäs. Med ledning af

den inkomst dessa bandelar nämnda år lemnat (samtliga bandelarne

voro då jemförelsevis nya och den 80 kilometer långa sträckningen

Bräcko—Ragunda öppnades först 1883 och 1884 för trafik) och med

behörig reduktion för det förhållande att persontrafiken å dessa bandelar,

såsom till större delen ingående i eu mycket anlitad turistled,

alltid torde blifva större än å den nya banan, har man funnit att

bruttoinkomsten å den senare banan det år denna hinner fullbordas

skulle uppgå till 1,600,000 kronor eller 2,985 kronor per kilometer.

Driftkostnaden — jemväl beräknad efter jemförelse med de färdiga

bandelarne — skulle uppgå till 1,160,000 kronor och nettoinkomsten

således till 440,000 kronor, motsvarande, som nyss är sagdt, 1,6 procent

å ett byggnadskapital af 271 millioner.

Den genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta

linien utgår, såsom jag förut nämnt, från Hjelta på Bräcke—Sollefteåbanan

i närheten af Långsele kyrka samt Fax- och Ångermanelfvarnes

förening och sträcker sig sedermera öfver Aspeå, Skorped, Fors,

Pengsjö, Vännäs, Stora Bygdeträsket och Uddfors till Öfver-Luleå,

der den sammanträffar med den koncessionerade Luleå—Ofoten-banan.

Mellan Fors och Pengsjö äro två alternativa linier undersökta, den

vestligare Björnalinien och den östligare Gideålinien. Då den senare,

ehuru närmande sig kusten, syntes ega företräde genom bättre kurvoch

lutningsförhållanden samt lättare arbeten, då afståndet mellan banans

ändpunkter genom valet af denna linie blefve 27 kilometer kortare

och då således Gideålinien kräfde den minsta kostnaden, har

norrländska jernvägskomitén vid sina beräkningar utgått från Gideålinien

och dessa gälla således linien Hjelta—Aspeå—Gidoå—Vännäs—

Uddfors—Öfver-Luleå.

Förutom den sålunda undersökta linien hafva för vissa delar af

öfre norrländska stambanan äfven andra sträckningar blifvit ifrågasatta.

Från Sollefteå, Multrå, Sånga och Öfverlännäs kommuner inom

Vesternorrlands län har förslag väckts, att bandelen Hjelta—Ed—■

Skorped skulle utbytas mot eu linie Sollefteå—Björkå—Skorped.

Den nya banans utgångspunkt skulle således icke blifva Hjelta,

— hvilken plats valts hufvudsakligen af tekniska skäl med hänsyn

till svårigheterna vid Ångermanelfvens öfvergång och uppgången från

elfven till den vattendelare, som skiljer Ångermandalen från Nätradalen,

— utan utgångspunkten skulle blifva sjelfva Sollefteå. Banan skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kong/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

13

der öfvergå elfven och sedermera framdragas utefter elfveus venstra

(norra) strand till Björkå, hvarifrån den skulle fortsättas först i nordlig

och så i vestlig riktning till Skorped. Linien Hjelta—Ed—Skorped är

lika lång som linien Sollefteå—Skorped, men som afståndet mellan Hjelta

och Sollefteå är i mil, blir med den senare linien all trafik till och

från Öfre Norrland belastad med eu mils större våglängd.

Vidare har på bekostnad af dels Hals, Ytterlännäs, Thorsåkers

med flera kommuner inom Vesternorrlands län, dels enskilde personer

jemväl en annan sträckning för den första delen af den nya stambanan

blifvit undersökt. Banan skulle från Sollefteå ledas i sydostlig sträckning

till Nylands lastageplats, derstädes öfvergå Ångermanelfven och

derifrån i nordlig och nordvestlig sträckning framföras genom Styrnäs,

Sidensjö och Mo socknar till Fors, hvarest den skulle sammanträffa

med den af Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uppgångna linien. Under

det linien Hjelta—Aspeå—Fors är 101,5 kilometer, skulle linien Sollefteå—Nyland—Fors

blifva 128,3 kilometer, således 27 kilometer

längre. I fråga om denna sträckning har chefen för Generalstaben

den 10 sistlidne December afgifvit underdånigt utlåtande och deri

alldeles afstyrkt samma sträckning. Efter erinran att det ur militär

synpunkt i allmänhet ej kunde vara annat än olämpligt, att en bana

genom öfre Norrland förlädes nära kusten, framhåller han huru särskilt

banans neddragande från Sollefteå längs Ångermanelfven till

Nyland skulle försvåra hennes begagnande för Norrlands försvar.

»Våra stridskrafter i Norrland», yttrar generalstabschefen, »kunna nemligen

aldrig varda så talrika, att man både förmår hålla en operationsarmé

samlad, med hvilken man kan möta fienden i fronten, och derjemte

kan nöjaktigt besätta alla de punkter, som, till följd af jernvägens

utstakning för nära hafvet, måste skyddas, så framt icke antalet

dylika punkter inskränkes till det minsta möjliga. Skyddandet af

jernvägen vid Nyland och jernvägsbron öfver Ångermanelfven derstädes

skulle, särskild! med anledning af terrängens beskaffenhet och

mängden af landstigningspunkter i denna trakt, fordra ansenliga stridskrafter

och sålunda bidraga att i högst väsentlig mån minska operationshärens

manstyrka, Förslagsställarne omtala sjelfve, huruledes den

hamnbassin, som finnes i Ångermanelfven i Nylands grannskap, är lätt

tillgänglig för de största fartyg. De till skydd för jernvägsöfvergången

afdelade trupper skulle sålunda vara beredde att möta icke

blott fiendens landstigningstrupper utan äfven de fiendtliga örlogsfartygens

grofva artilleri, något hvartill de påtagligen skola vara alldeles

urståndsatte, så framt icke den permanenta befästningskonsten

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 10.

tages till hjelp. Att en äfven temligen enkel befästning krafvel- större

kostnader än åtskilliga mil jernvägsanläggning är ett allmänt kändt

faktum.»

Slutligen hafva från Vesterbottens lappmarks socknar äfvensom

från några andra kommuner inom länet önskningar framstäf, att banan

skulle genom Vesterbottens södra och mellersta delar erhålla en

vestligare, lappmarkens intressen mera tillgodoseende riktning. Banan

borde i sådant hänseende vid Bahlfors å den utstakade Björnalinien, i

stället för att gå österut till Pengsjö och Vännäs, fortsätta norrut

genom Bjurholms och Degerfors socknar och först norr om Stora Bygdeträsk

sammanfalla med den andra linien. Någon undersökning eller

kostnadsberäkning för en sådan sträckning finnes ej.

Den genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta

linien för stambanan genom öfre Norrland har valts efter framställning

af de tre länens särskilda jernvägskomitéer och således lagts i den

riktning, som länens egna representanter ansett för länen lämpligast.

Mot hufvudriktningen synas icke heller några väsentliga anmärkningar

kunna göras. En bana genom öfre Norrland får ej läggas så nära

intill kusten, att man utsätter sig för äfventyret, att den skulle lätteligen

upprifvas eller tagas i besittning af en landstigande fiende. Redan

af detta skäl lärer sträckningen Sollefteå—.Nyland—Fors ej böra

ifrågakomma. Å andra sidan och med hänsyn både till blifvande trafikinkomster

och dertill, att de bibanor, som förr eller senare komma

att förbinda hufvudbanan med vigtigare kustorter, ej måtte för mycket

förlängas, bör den ej heller förläggas alltför långt inåt landet. Den

synes derföre, hvad Vest erbotten angår, så mycket hellre böra beröra

Vännäs och ej gå långt vestligare, som Vännäs blifvit af länets jernvägskomité

på det bestämdaste framhållen såsom en trakt, der jernvägen

borde framgå. Af komiténs karta sjmes nu, att hufvudlinien

i allmänhet framgår i gränsen emellan de tätare och glesare befolkade

landsdelarne och intager derigenom ett för den blifvande rörelsen så

fördelaktigt läge som med tillbörlig hänsyn till andra med anläggningen

afsedda statsändamål gerna kunnat åstadkommas. Det närmare

bestämmandet af riktningen torde emellertid, på sätt vid andra stambanor

egt rum, böra förbehållas Eders Kongl. Maj:ts närmare afgörande,

sedan de fullständiga detaljundersökningar, hvilka måste föregå

banans definitiva utstakning på marken, hunnit verkställas. Några sådana

detaljundersökningar hafva ännu icke skett af det naturliga skäl,

att dessa, såsom förenade med ganska betydliga kostnader, ej bort vidtagas

förr än afgjordt är att banan kommer till stånd. På utgången

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

15

af dessa undersökningar torde ock böra göras beroende valet af banans

utgångspunkt, huruvida denna bör blifva Hjelta eller Sollefteå eller

möjligen någon annan plats i närheten; frågan gäller här, såsom jag

redan antydt, hvar man skall finna den lättaste eller, rättare sagdt,

minst svåra öfvergången öfver vattendelaren mellan Ångerman- och

Nätradalen. I afbidan på resultatet af fortsatta undersökningar bör

ock anstå med bestämmandet af sträckningen genom den synnerligen

svåra terrängen mellan Fors och Pengsjö. Något val mellan den billigare

och kortare Gideålinien eller den dyrare och längre, men i strategiskt

hänseende förmånligare och derföre af chefen för Generalstaben

förordade Björnalinien bör icke ifrågakomma, innan sig visat, om

det ej finnes en tredje linie, som, utan att medföra Björnaliniens dryga

anläggningskostnader, ändock är belägen på tillräckligt afstånd från

kusten. Jag föreställer mig således, att för den öfre Norrländska stambanan

ej bör för närvarande bestämmas annan sträckning än från Sollefteå

eller" lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors

till Öfver Luleå, med Konungen förbehållen rätt att i öfrigt närmare

bestämma de orter banan skall genomgå.

Jag omnämnde nyss bibanor från stambanan till kusten. För två

sådana nämligen från Gottne till Örnsköldsvik •— 20 kilometer — och

från Vännäs öfver Umeå till Holmsund — 43 kilometer — äro kostnadsberäkningar

uppgjorda, slutande för den förra å 1,150,000 kronor

och för den senare å 2,200,000 kronor. Bibanor torde vidare ifrågakomma

till Skellefteå och Piteå och kanske till Nordmaling. Sammanräknade

längden af samtliga dessa bibanor skulle uppgå till omkring

140 kilometer. Att sådana bibanor, hvilka blifva af stor betydelse för

utvecklingen af stambanans trafik, förr eller senare skola anläggas, är

väl otvifvelaktigt, men jag håller före att de nu böra lemnas alldeles

ur räkningen och frågan derom öfverlemnas åt framtiden. Skulle

staten finna med sin fördel förenligt att sjelf anlägga någon eller

några af bibanorna, lär väl detta i allt fall ej böra ske under annat

vilkor än att den ort, till hvilken bibanan utmynnade, lemnade ett betydligare

tillskott.

Kostnaden för stambanebyggnaderna genom nedre Norrland —

det vill säga för den uppåtgående stambanan och för tvärbanan genom

Jemtland — har i medeltal per mil uppgått till 744,000 kronor. Spårvidden

är, som bekant, 1,435 meter (4,83 fot) och rälsvigten 19 skålpund

per fot.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Majds Nåd. Proposition M:o 1,9.

Deri genom Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta

och af norrländska jernvägskomitén till grund för dess beräkningar lagda

sträckning för stambanan genom öfre Norrland — det vill säga den 50

mil 4,466 fot (535,75 kilometer) långa linien Hjelta—Aspeå—Gideå—

Vännäs—Uddfors—Öfver-Luleå — har af undersökningsförrättarne,

med antagande af samma grunder och byggnadssätt som följts i nedre

Norrland, blifvit beräknad att kosta per mil inom Vesternorrlands län

829,172 kronor, inom Vesterbottens län 742,508 kronor och inom Norrbottens

län 579,237 kronor. Kostnaden för hela sträckningen beräknades

till 36,574,681 kronor eller i medeltal per mil 729,698 kronor

(per kilometer 68,268 kronor).

Den norrländska jernvägskomitén, som hade till uppdrag, bland

annat, att afgifva yttrande huruvida vid nämnda stambanas byggande

och trafikerande borde tillämpas samma system som det hittills

vid stambanan genom Norrland följda, eller om med hänsyn till den

blifvande trafiken förenklingar kunde och borde vidtagas, ledande till

nedsättning i kostnaderna, har i anledning häraf först undersökt, huru

vida skäl funnes att i ett eller flera hänseenden fullständigt bryta med

det hittills tillämpade byggnadssystemet för att på denna väg ernå besparing.

De byggnadssätt, som då kunde ifrågasättas, vore användande

af en smalare spårvidd än 1,435 meter, användande af lättare räler än

19 skålpund per fot och användande af skarpare lutning än den högsta

hittills för Norrland medgifna af 1: 60. Efter utredning af fördelarne

och olägenheterna vid sådana ändringar i byggnadssättet, har komitén

kommit till det slut, att vid öfvervägande af samtliga de förhållanden,

som borde beaktas vid valet af spårvidd för ifrågavarande jernväg, den

breda egde afgjordt företräde framför den smala, att vid sådant förhållande

och då skilnaden i kostnad för smalspårig och bredspårig

jernväg i verkligheten icke medförde någon fördel, om man deremot

vägde de ökade utgifter och hinder, som olikheten i spårvidd föranledde,

alla skäl saknades att på denna väg söka ernå en lägre anläggningskostnad,

samt att intetdera af de båda andra sätten för minskande af banans

anläggningskostnad medförde några verkliga besparingar, utan endast

ledde derhän, att man åstadkomme eu sämre, med olägenheter i större

eller mindre grad behäftad jernväg, å hvilken driftkostnaderna blefve i

betydlig grad förhöjda, hvadan komitén ansåge sig hafva fulla skäl att

äfven afstyrka förändring i byggnadssättet i någondera af dessa båda

hänseenden. Banan borde från början erhålla en sådan konstruktion,

att hon kunde utan särskilda anstalter för stärkande af banans trafik
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

17

förmåga motsvara de fordringar, som komme att ställas på henne, när

den motsedda tillväxten i trafik inträffade.

I)å komitén sålunda funnit omfattningen och beskaffenheten af den

trafik, som vore att påräkna för en stambana genom öfre Norrland, böra

utesluta användandet af vare sig mindre spårvidd, lättare öfverbyggnad

eller skarpare lutningar än vid statens öfriga jern vägar i Norrland,

har komitén undersökt, huruvida icke det önskade målet — nedsättning

i kostnaderna — skulle kunna på annat sätt vinnas, utan att eu afsevärd

minskning i jernvägens trafikförmåga eller höjning i driftkostnaden

deraf blefve en följd. I sådant syfte har komitén föreslagit, att banan

skulle erhålla en lutning af 1 : 60 öfverallt der terrängförhållandena

dertill föranledde, i stället för att de af undersökningsförrättarne uppgjorda

kosta a d s fö r s läge n hvilat på antagandet, att detta lutnings förhållande

skulle användas endast der sådant icke kunde undvikas och

att mindre branta lutningar företrädesvis borde sökas. Vidare har

komitén ansett, att vissa delar af jern vägsarbetena kunde utföras på

ett enklare sätt än hittills och att äfven i öfrigt åtskilliga anordningar

skulle kunna vidtagas, genom hvilka jernvägen komme att något skilja

sig från förutvarande statsbanor i Norrland. Dessa förenklingar äro

hufvudsakligen mindre antal trafikstationer, inskränkning af bangårdarnes

storlek, minskadt antal banvaktstugor, enklare och billigare stängsel

kring banområdet, mindre dyrbara stenarbeten o. s. v. Genom vidtagande

af dessa förenklingar och med beräkning af de senare årens

pris å jern och stål har komitén kommit till en kostnadsberäkning,

som med icke mindre än 9 millioner kronor eller 25 % understiger

den af undersökningsförrättarne uppgjorda. Luden Hjelta—Aspeå—

G ideå—Vännäs—Uddfors—Öfver-Luleå skulle nämligen enligt komiténs

åsigt kunna anläggas för en summa åt 27,437,750 kronor (rörlig materiel

inberäknad) eller 51,214 kronor per kilometer. Skulle Björnalinien

anses böra väljas (i hvilket fall banans längd blir 563 kilometer), ökas

kostnaden med något öfver en million eller till 28,494,000 kronor.

Jernvägskomitén hade ock att yttra sig, om anledning förefunnes att

vid banans byggande i större eller mindre mån använda entreprenadsystemet.

Den undersökning af skälen för och mot systemet, som

komitén anstält (betänkandet sid. 58—71), har föranledt komitén att

såsom sin åsigt uttala, att komitén saknat tillräckliga skäl att nu

förorda en ovilkorlig öfvergång till fullständigt entreprenadsystem, men

tillstyrkte det vederbörande förvaltning måtte erhålla uppdrag att, vare

sig på beting eller efter pröfning af infordrade anbud, på entreprenad

Bih. till Rikad. Prof. 1889. 1 Sami. 1 A/d. KO Saft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

låta utföra större eller mindre del af arbetet, derest förvaltningen funne

sådant förenligt med statens fördel.

Det af jernvägskomitén sålunda förordade system för byggandet

af stambanan genom öfre Norrland och komiténs derpå grundade

kostnadsberäkningar synas vara af beskaffenhet att i allmänhet kunna

godkännas. Komitén torde hafva framlagt fullgiltiga skäl för att banan

bör erhålla samma spårvidd och öfverbyggnad som öfriga stambanor i

Norrland och att den brantaste lutningen ej bör öfverstiga 1: 60. Å andra

sidan lärer, med hänsyn till de närvarande förhållandena inom öfre

Norrland, allt skäl förefinnas att genomföra de förenklingar i byggnadsplan,

komitén förordat i fråga om stationernas antal, bangårdarnas

storlek, bevakningen o. s. v. Dessa inskränkningar inverka ej

på jernvägens trafikförmåga, och skulle framdeles, vid en ökad trafik,

större bangårdar, flera banvaktstugor med mera finnas vara af behof

påkallade, så kan sådant åstadkommas utan större kostnad än om

det skett samtidigt med sjelfva anläggningen.

Cheferna för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och Trafikstyrelsen

hafva icke heller mot dessa förenklingar haft annat att erinra, än att

chefen för den senare styrelsen påpekat, att vaktstugornas antal möjligen

behöfde något ökas på sträckningarne genom de glesast befolkade trakterna,

der biträde af extra personal vid påkommande behof synnerligen

vintertiden ej kunde med säkerhet påräknas. Då emellertid verkliga behofvet

först visade sig efter någon tids trafik, har han ansett någon

ändring af komiténs förslagsberäkningar ej böra häraf föranledas.

Deremot har chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uttalat

betänkligheter mot komiténs till en högst väsentlig minskning i kostnaderna

ledande förslag, att lutningsförhållandet 1 : 60 skulle blifva

regel öfverallt, der besparing i terrasseringskostnaden kunde vinnas

genom användandet af en dylik brantare stigning, i stället för att

enligt de af styrelsen för undersökningsförrättarne bestämda normer

sådan stigning endast undantagsvis fått användas. Han har dervid

erinrat, att lutningarnes nedbringande till 1 : 100 medförde eu betydligt

ökad trafikförmåga, och att fördelarne häraf — särskildt med hänsyn

dertill att eu tung godstrafik kräfde billiga fraktkostnader — vore så

stora, att de väl vore värda ej obetydliga uppoffringar. Att det ur

trafikens synpunkt i allmänhet är synnerligt önskvärd!, att lutningsförhållandena

nedbringas till 1 : 100, kan naturligtvis icke förnekas;

Men då på nu ifrågavarande stambana lutningar af 1 : 60 på en mängd

ställen ej kunna undvikas utan ytterligt ökade kostnader, och tågen

således i allt fall måste anordnas för en dylik brantare stigning, synes

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 19.

19

mig vinsten i trafikförmåga genom lutningarnes nedbringande på

mellansträckorna ej blifva synnerligt nämnvärd, så framt man ej lyckas

finna en oafbruten sträckning åt 10, 15 mil, der brantare lutningar

kunna undvikas. Möjligen låter detta sig göra på linien inom öfre

Vesterbottens län och inom Norrbottens län, det vill säga ungefär på

sträckningen mellan Skellefteå och Öfver-Luleå. Härom torde således

närmare detaljundersökningar böra verkställas före slutliga fastställandet

af sträckningen, men i öfrigt synes mig komiténs förslag äfven i denna

del böra godkännas.

Mot komiténs yttrande i fråga om entreprenadsystemet — ett

yttrande afgifvet, likasom komiténs förslag i öfriga delar, utan någon

meningsskiljaktighet -— har jag ej funnit anledning till erinran. Jag

tillstyrker således att, derest jernvägens byggande varder beslutadt,

Eders Kongl. Maj:t ville gifva Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen uppdrag

att vare sig på beting eller, efter pröfning af infordrade anbud,

på entreprenad låta utföra större eller mindre del af arbetet, derest

styrelsen finner sådant med statens fördel förenligt.

Komiténs kostnadsberäkningar för en stambana genom öfre Norrland

sluta, såsom jag förut tillåtit mig nämna, på i rundt tal 27 \ millioner

kronor, om Gideålinien, och 28 1 millioner kronor, om Björnalinien

väljes. Å ena sidan blifva dessa kostnader något minskade genom

utfästelsen från Vesterbottens kommuner att lemna afrösningsjord

utan lösen, å andra sidan kunna de komma att ökas, derest lutningsförhållandena

finnas kunna och böra nedbringas å någon längre sträckning.

För ett arbete, som skall fortgå under en följd af år, kunna

ock kostnadsberäkningarne undergå ändring i följd af inträffad förändring

i arbetslöner och pris å materialier. I alla händelser lära

dock kostnaderna kunna antagas komma att understiga 30 millioner

kronor.

I fråga slutligen om det belopp, som för hvarje år borde anvisas,

bär chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i den till mig aflemnade

promemoria i ämnet anfört, att, om det årliga byggnadsanslaget

bestämdes till endast två millioner kronor samt arbetena i följd

häraf komme att fortgå på endast ett arbetsdistrikt, så skulle, med

en kostnadssumma af omkring 28 millioner kronor, eu tid af ända till

14 år erfordras, innan jernvägsanläggningen i sin helhet kunde hinna

fullbordas. Ett så långsamt tillvägagående i utförande af ett arbetsföretag

af den omfattning som det ifrågavarande kunde emellertid,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

enligt chefens åsigt, icke vara ekonomiskt eller ändamålsenligt. De

nuvarande konjunkturerna, då, såsom redan blifvit, erinradt, materialierna

vore billiga och tillgången på arbetskrafter riklig, borde begagnas.

Genom ett långsammare bedrifvande fördyrades arbetena i afse värd

mån, enär årliga förvaltnings- och åtskilliga allmänna omkostnader

vore i det närmaste desamma, antingen arbetena fortginge på ett

arbetsdistrikt med årligt anslag af 2 millioner kronor eller på två

arbetsdistrikt med tillsammans 4 millioner kronor, öfvervägande skäl

talade derföre för det större årsanslaget å 4 millioner, hvarigenom ock

det öfre Norrland så mycket tidigare skulle komma i åtnjutande af de

stora fördelar, som man genom banans dragande derigenom åsyftade.

De af chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen sålunda anförda

skäl för att årliga byggnadsanslaget till den öfre norrländska

stambanan bör blifva omkring 4 millioner kronor, hvarigenom denna

bana, d. v. s. vårt stambanenäts utsträckning till Lule eif, skulle kunna

fullbordas på åtminstone 7 å 8 år, eller vid utgången af år 1894, synas

mig förtjent^ af uppmärksamhet, helst då man ihågkommer, att det

finska stambanenätet redan i år lär uppnå Uleåborg. En summa af

fyra millioner om året öfverstiger heller icke det belopp som för

hvart af de båda sista åren och för innevarande år anvisats till stambanebyggnader.

Sålunda har Riksdagen beviljat för år 1884:

till banan Bräcke—Sollefteå ....................................... kronor 2,500,000: —

» » Söderhamn—Kilafors ................................. » 1,500,000: —

Summa kronor 4,000,000: —

för år 1885: till banan Bräcke—Sollefteå............... kronor 2,000,000: —

y> » Söderhamn—Kilafors......... » 1,600,000: —

» » Sundsvall—Torpshammar » 1,600,000: —

Summa kronor 5,200,000: —

och för år 1886: till banan Bräcke—Sollefteå...... kronor 2,000,000: —

r> )'' Söderhamn—Kilafors j> 247,000: —

:» >> Sundsvall—Torpshammar

........................ » 2,154,000: —

» » Hudiksvall—Ljusdal » 2,000,000: —

Summa kronor 6,401,000: —

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

21

Med hänsyn emellertid både till de belopp, som för år 1887 erfordras

till andra stambanebyggnader, och till den omständighet, att

under första byggnadsåret, innan de nödvändiga detaljundersökningarna

för bestämmande af liniens definitiva sträckning hunnit fullbordas, något

byggnadsarbete i större skala eller på två distrikt ej bör ifrågakomma,

torde för år 1887 till stambanan genom öfre Norrland böra

äskas ett vida mindre belopp än det som sedermera, enligt hvad jag

nu tillåtit mig anföra, torde böra till samma bana årligen anslås. Till

Hudiksvall—Ljusdalsbanan äro för år 1887 redan anvisade 2,350,300

kronor och för afslutande af Bräcke—Sollefteåbanan har Eders Kong]..

Maj:t för samma år äskat 750,000 kronor. Sammanlagda anslagssumman

för år 1887 för dessa båda banor uppgår således till 3,100,300

kronor. Och vid sådant förhållande samt med stöd jemväl af den åsigt

jag uttalat, att omkring fyra millioner kronor årligen synas böra användas,

lärer — på sätt chefen för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen

ock hemstält — 1887 års anslag till påbörjande af stambanan genom

öfre Norrland böra begränsas till en million kronor att anvisas till utgående

från Riksgäldskontoret. De detaljundersökningar af de olika

ifrågasatta sträekningarne, hvilka, derest banans byggande beslutas,

böra ofördröjligen vid ingången af instundande sommar sättas i gång,

lära kunna tills vidare förskotteras af tillgängliga medel.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig i underdånighet

hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen besluta,

att en stambana af samma spårvidd och med samma öfverbyggnad

som de öfriga stambanorna genom Norrland, men med iakttagande af

vissa förenklingar i byggnadssättet, skall anläggas från Sollefteå eller

lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors till

Ofver-Luleå, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter

jernvägen bör genomgå;

samt för påbörjandet af berörda stambana för år 1887 anvisa ett

särskildt anslag af en million kronor.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda

tillstyrkt och hvari statsrådets öfrige ledamöter in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

stämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla

samt befalde att, i enlighet dermed, nådig proposition

till Riksdagen skulle aflåtas, så lydande, som bilagan

till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

./. Meijer.

f

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1886:48 Riksdagens Skrifvelse N:o 48 a1 i texten
  2. SU 1886:45 Memorial, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande anslag till en stambana genom öfre Norrland. s. 1 i texten