Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet

59 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1889:5, Med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

1

N:o 5.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif

och helsa i arbetet; gifven Stockholms slott den 12 Januari

1889.

Med öfverlemnande af det i ämnet inom Statsrådet förda protokoll

vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver

närlagda förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares

lif och helsa i arbetet; viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af

Riksdagens svar företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och

om författnings utfärdande i ämnet i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bill. till Jlihd. Prof. 188b. 1 Sami. 1 Afl. 5 Käft.

1

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition ''N:o 5.

3

Förslag

till

förordning

om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i

arbetet.

1 §•

1 inom. Det åligger den, som idkar fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse,

handtverk eller annan handtering, att vidtaga alla de anordningar,

som i afseende å arbetslokal, maskiner och redskap eller

eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda

hos honom anstälde arbetares lif och helsa.

2 mom. Härvid skall särskild! iakttagas:

a) å ställen, der arbetarne äro utsatta för fara att skadas genom

fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur

sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom att golföppningar,

ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande

hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;

b) å hissar, kranar och andra hjelpmaskiner för transport skall

tydligt angifvas deras bärighet i vigt samt, då de äro afsedda för persontrafik,

jemväl det antal personer, som kan utan fara på en gång

begagna dem;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kong1. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

c) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge och

innehåll eller djup medföra fara, skola, derest så lämpligen kan ske,

vara behörigen kringgärdade;

d) der yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar träffas

för arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande

af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade utgångar och

fönster, säkerhetsstegar och dylikt;

e) gångarna i arbetslokalerna skola vara så breda och höga, att

arbetare, som begagna dem, icke annat än genom egen, uppenbart

grof oförsigtighet kunna skadas af i gång varande maskiner;

/) om motor användes, bör den, såvidt möjligt, uppställas i särskildt

rum, dit tillträde är de arbetare förbjudet, åt hvilka ej maskinens

skötsel blifvit anförtrodd; har motor sin plats i arbetslokalen, skall

den kringhägnas eller anbringas så, att öfrige arbetare ej behöfva

komma med densamma i beröring;

g) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne,

böra kringgärdas eller eljest så anordnas att, såvidt möjligt, den med

dem förbundna fara undanrödjes, hvarjemte den naturliga eller konstgjorda

belysningen skall vara så tillräcklig, att de kunna tydligt urskiljas,

då de äro i gång;

li) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta

på förut bekantgjordt sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en

motor kraft ledes till flere våningar eller rum, skall så anordnas, att i

hvarje arbetsrum hufvudtransmissionen kan stadnas oberoende af motorn,

eller att, om detta icke lämpligen låter sig göra, från hvarje rum

signal kan gifvas att stadna motorn;

i) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så lämpligen kan

ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende

af motorn stadna dem ; för till- och frånslagning af transmissionsrem

eller lina, der sådant är förenad!- med fara, skall särskild inrättning

finnas;

k) derest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller smörjas

medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara

vidtagna till förekommande af skada.

3 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur

så påfordrar, skall ock tillses,

att tillräckligt luftrum och erforderlig luftvexling finnas och att

arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt så lämplig

värmegrad, som förhållandena medgifva;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

5

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat

såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra

dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes

helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn såväl till arbetslokaler som till

maskiner och redskap.

4 inom. Der fabriksinspektör finner sådant nödigt, skola i arbetslokalerna

anslås af honom godkända föreskrifter om hvad arbetarne

hafva att iakttaga för att undvika skada vid arbetet samt dessutom å

särdeles farliga ställen anslag anbringas, som uppmana till försigtighet.

2 §•

Hvad i särskilda författningar är eller varder stadgadt angående

säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas i vissa näringar eller vid användande

af vissa redskap, maskiner eller arbetsmetoder, lände oberoende

af denna författning till efterrättelse.

3 §•

Fabriksinspektör skall gå vederbörande näringsidkare tillhanda

med upplysningar och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes

lif och helsa i arbetet samt öfvervaka efterlefnaden af denna

författning.

Helsovårds- och kommunalnämnder äfvensom provinsial-, stads- och

distriktsläkare vare pligtige att lemna inspektör det biträde, som af

hans tjensteåligganden kan påkallas; och eger inspektör att i hvarje

fall, der det för fullgörande af hans uppdrag är nödigt, anlita polismyndigheten.

4 §•

Fabriksinspektör ege under den tid, arbetet pågår, tillträde till

fabrik, verkstad eller annan arbetslokal äfvensom rätt att der företaga

undersökningar, till hvilka hans tjensteåligganden kunna gifva anledning.

5 §•

Fabriksinspektör vare förbjudet att röja yrkeshemlighet, hvarom

han i sin befattning erhållit kännedom. Gör han detta, straffes med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jurnal. Majds Nåd. Proposition N:o 5.

böter. Sker det för att göra skada, eller begagnar lian sig af sådan

hemlighet till egen eller annans fördel, straffes, der ej efter allmän lag

högre straff följer, högst med fängelse i två år.

Har i nu omförmälda hänseenden genom inspektörs åtgöranden

skada uppkommit, vare ock inspektör skyldig den till fullo godtgöra.

Inspektör må icke för egen eller annans räkning drifva verkstad

eller fabrik, ej heller i dem hafva de! eller anställning.

6 §•

På anmälan af fabriksinspektör, eller der så eljest pröfvas nödigt,

ege Konungens befallningshafvande att ålägga vederbörande näringsidkare,

efter det han blifvit i saken hörd, att-, derest han vill arbetet

fortsätta, inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden,

hvarom i 1 § stadgas, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att den föreskrifna

anordningen på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens

försorg.

Finnes inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, sådan

förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af förordningen den

18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller hafva

näringsidkarne i orten förenat sig om att utse eu särskild nämnd för

att afgifva yttranden rörande ifrågasatta anordningar för skyddande af

arbetares lif och helsa i arbetet, skall Konungens befallningshafvande,

derest vederbörande näringsidkare det äskar, lemna sådan förening

eller nämnd tillfälle att yttra sig i ärendet, förr än beslut deri fattas.

År synnerlig fara för handen, ege Konungens befallningshafvande

förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa

lokaler, maskiner eller arbetsmetoder, till dess föreskrifven anordning

vidtagits; och stånde sådant förbud vid makt, intill dess, på förd klagan,

annorlunda varder af Kong!. Maj:t förordnadt.

7 §•

Underlåter näringsidkare att ställa sig till efterrättelse sådant föreläggande

eller förbud, hvarom i 6 § säges, straffes med böter från och

med tio till och med femhundra kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

7

8 §•

Förseelse, hvarom i 7 § säges, hör under allmänt åtal; varande

allmän åklagare ock pligtig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos

honom af inspektör anmäles.

9 §•

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som

Rättens och Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, galle

ock om fabriksinspektör.

10 §.

Näringsidkares förseelser mot denna författning åtalas vid polisdomstol,

der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

och, der sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om

klagan öfver domstols beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål

är förordnadt.

Af böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas

efter allmän strafflag.

Denna författning skall lända till efterrättelse från och med den 1

Januari 1890.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 12 Januari

1889.

Närvarande:

Hans excellens, herr statsministern, friherre Bildt,

Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena, grefve Ehrensvård,

Statsråden: herr Boven,

friherre von Otter,

von Krusenstjerna,

Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

Örbom och

friherre Åkerhielm.

2:o.

Härefter anförde departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna

i underdånighet:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 11 Maj 1884 anhållit,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder

kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom

för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jern
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

förliga personer, samt derefter göra de framställningar till Riksdagen

eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till Indika förhållandena kunde

föranleda, behagade Eders Kongl. Maj:t den 3 Oktober samma år i

nåder tillsätta en komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen

sålunda äskade utredningen och derefter afgifva de förslag, hvartill

utredningen gåfve anledning.

Såsom jag förut haft tillfälle att i underdånighet anmäla, har nämnda

komité numera fullgjort sitt uppdrag, i hvad det afsåg ordnandet af för-,

hållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall

i arbetet, hvarvid komitén bland annat dels offentliggjort statistiska

undersökningar rörande timade dylika olycksfall samt rörande arbetstid,

hygieniska förhållanden och skyddsåtgärder i fabriker in. m., dels

ock den 28 Juli 1888 afgifvit underdånigt utlåtande jemte förslag till

lagstiftning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i

arbetet, till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, till lagar

om obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbetet inom vissa yrken

samt till förordning angående en riksförsäkringsanstalt.

Bland dessa författningsförslag har förslaget till lagstiftning om

åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet ansetts

böra i främsta rummet samt ofördröjligen företagas till behandling,

enär en lagstiftning i detta ämne icke blott måste betraktas såsom en

nödvändig förutsättning för komiténs förslag i öfrigt utan äfven, enligt

hvad de af komitén verkstälda statistiska undersökningarna ådagalagt,

i och för sig är i hög grad af behofvet påkallad. Öfver nämnda förslag

hafva, enligt den 21 September 1888 meddelad nådig befallning,

underdåniga utlåtanden afgifvits af kommerskollegium, som dessförinnan

lemnat samtliga länsstyrelser, fullmäktige i jernkontoret, svenska ingeniörsföreningen,

sågverks- och trävaruexportföreningen och öfriga förefintliga

föreningar af näringsidkare samt andre för ämnet intresserade

tillfälle att yttra sig i ämnet, äfvensom af medicinalstyrelsen och af

tekniska högskolan.»

Efter att hafva redogjort för komiterades förslag samt deröfver

afgifna utlåtanden yttrade departementschefen vidare:

»Med ledning af hvad sålunda förekommit har inom civildepartementet

utarbetats ett förslag till författning i ämnet, hvarvid de bestämmelser,

hvilkas bedömande förutsätta tekniska insigter, blifvit

underkastade granskning af särskildt tillkallade sakkunnige. Det sålunda

uppgjorda förslaget till förordning om åtgärder för skyddande

af arbetares lif och helsa i arbetet får jag nu för Eders Kongl. Maj:t

i underdånighet anmäla.

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Smal. 1 Afd. 5 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Såsom redan blifvit nämndt, hafva komiterade i sammanhang med

afgifvande af nu ifrågavarande förslag framlagt statistiska undersökningar

rörande timade olycksfall i arbetet samt rörande bland annat

hygieniska förhållanden i fabriker och förekomsten derstädes af särskilda

skyddsanordningar mot yttre skador vid arbetet. Då med afseende

å den ifrågasatta lagstiftningens behöflighet dessa undersökningar

äro i hög grad upplysande, torde det tillåtas mig att i korthet

^erinra om några af de vigtigaste resultat, som genom dem vunnits.

Under den tid af endast tolf månader, (1 September 1884—-31 Augusti

1885), som komiterades undersökningar rörande timade olycksfall i

arbetet afse, hafva af arbetsgivare, kommunalnämnder och magistrater

hos komitén anmälts sammanräknade 5,869 dylika olycksfall, af hvilka

2,892 komma på den egentliga industrien. Af förstnämnda antal hafva

1,932 uttryckligen uppgifvits vara förorsakade af maskiner och verktyg.

Af de 1,004 olycksfall, som uppgifvits hafva inträffat vid användande

af eller beröring med maskiner, hafva 41 förorsakats af motorer,

130 af transmissioner samt det återstående antalet,af arbetsmaskiner.

Af samtliga olycksfall hafva 412 medfört döden och 868

större eller mindre men för återstående lifstid. Inom den egentliga

industrien äro motsvarande siffror 136 och 332. I fråga om 4,504

olycksfall, som medfört öfvergående oförmåga till arbete, har antalet

sjukdagar uppgifvits sammanräknadt till 138,248. Om ock dessa siffror

i betraktande af den jemförelsevis korta tid, som undersökningen omfattat,

måste betecknas såsom anmärkningsvärd! höga, lider det dock

ej något tvifvel, att en stor mängd under ifrågavarande tid i arbetet

inträffade olycksfall icke kommit till komiterades kännedom samt att

antalet dylika olycksfall följaktligen i sjelfva verket varit icke obetydligt

högre. I hvad mån ett större eller mindre antal af de anmälda

olycksfallen förorsakats genom bristande skyddsanordningar, kan visserligen

icke utrönas, men så väl de upplysningar, hvilka meddelats rörande

de närmare omständigheterna vid olycksfallen, som ock den af

komitén verkstälda undersökningen rörande förekomsten inom de olika

yrkena af särskilda skyddsanordningar mot yttre skador vid arbetet,

gifva oförtydbart vid handen, att anledningarna till olycksfallen allt

för ofta måste sökas i bristen på dylika anordningar.

Icke mindre anmärkningsvärda äro de upplysningar, hvilka vunnits

genom komiterades undersökningar rörande de hygieniska förhållandena

inom fabriker och verkstäder; och likväl gäller i fråga om dessa utan

tvifvel i ännu högre grad, att de missförhållanden, som de beröra, i

verkligheten äro både allmännare och för arbetarnes helsa mer olycks
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

bringande, än hvad de framlagda uppgifterna direkt gifva vid handen.

Af de rörande förevarande ämne meddelade upplysningar förtjena

de, som afse förhållandena i hufvudstaden, särskild uppmärksamhet,

emedan större omsorg kunnat nedläggas på deras insamlande.

Med full visshet torde ock kunna antagas, att förhållandena i öfriga

delar af riket i det stora hela icke ställa sig gynsammare än i Stockholm.

Af de i Stockholm undersökta industrilokalerna hafva blott

12 procent befunnits ega fullt nöjaktig ventilation. I 46 procent af

arbetslokalerna saknades alla anstalter för luftvexling. I ett icke obetydligt

antal fabriker — omkring 11 procent — förekom en synnerligen

hög och i hygieniskt afseende ogynsam temperatur, hufvudsakligen

orsakad af felaktiga anordningar. I 25 fall befunnos arbetarne

»besvärade eller rent af lidande» af det dam, som af arbetet framkallades.

De åtgärder, som i dessa etablissement vidtagits till

hindrande af det skadliga dammets spridning i arbetslokalerna, voro

af eu mycket knapphändig natur, och i flere af dem fick det täta och

i stor myckenhet utvecklade dammet obehindradt sprida sig i arbetslokalen.

Fullständig brist på eller ock allt för ofullständigt skydd mot

dam har antecknats i 53 fall. I 23 etablissement befunnos arbetarne

illamående af arbete med giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade

ohelsosamma gaser. I 64 arbetslokaler, der operationer, som alstrade

giftiga gaser verkstäldes, saknades eller voro endast ofullständiga åtgärder

vidtagna för ångornas afledande.

Betydelsen af dessa upplysningar förminskas ej deraf, att i många

fall arbetsgifvarne på berömvärdt sätt genom lämpliga skyddsanordningar

mot så väl yttre skador som helsofarliga inflytelser sörjt för

sina arbetares säkerhet och välbefinnande.

Såsom af de i ärendet afgifna utlåtandena framgår, har också

bland dem, som yttrat sig öfver komiterades förslag, icke någon

meningsskiljaktighet förekommit i fråga om behofvet att genom mera

fullständiga och bestämda föreskrifter än de bristfälliga och sväfvande

stadgande!!, hvilka för närvarande förekomma i förordningen

den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet samt helsovärdsstadgan

med flera författningar, inskärpa arbetsgifvarens förpligtelse

att vid arbetets anordnande och bedrifvande taga nödig hänsyn

till de hos honom anstälde arbetarnes säkerhet och helsa. Såväl

kommerskollegium, medicinalstyrelsen, tekniska högskolan och öfriga

myndigheter som ock de föreningar af näringsidkare och öfriga vederbörande,

hvilka yttrat sig öfver förslaget, hafva samstämmigt uttalat

sig för eu sådan lagstiftning, hvarjemte i flera fall framhållits önsk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

värdheten af, att dess genomförande icke måtte undanskjutas. Deremot

hafva icke saknats röster, hvilka under hänvisande till den nuvarande

lagstiftningens bristfällighet samt de upplysningar rörande

olycksfallsfreqvensen inom de olika yrkena, hvilka vunnits genom de

af komiterade verkställa statistiska undersökningarna, påyrkat att åt

den ifrågasatta lagstiftningen måtte gifvas den utsträckning, att densamma,

i stället för att, såsom komiterade föreslagit, afse endast vissa

yrkesgrenar, komme att omfatta hvarje slag af arbete, i hvithet arbetare

äro sysselsatte för en arbetsgifvares räkning. Dessa yrkanden

skulle ock utan tvifvel ega en viss befogenhet, derest fråga vore att

nu för första gången i vår lagstiftning införa principen om arbetsgifvarens

förpligtelse att icke i arbetet blottställa arbetarens lif och

helsa. Det kunde då möjligen betecknas såsom en oegentlighet, derest

det ifrågasattes att tillämpa denna princip endast för vissa näringsgrenar

men icke för andra, oaktadt erfarenheten ådagalagt, att äfven

inom dessa senare arbetaren kan genom frånvaron af lämpliga skyddsanordningar

utsättas för olycksfall eller sjukdom. Förhållandet ter sig

emellertid något annorlunda då, såsom nu är fallet, denna princip, om

ock ej fullständigt dock i väsentlig mån, redan är af lagstiftningen

erkänd, och frågan nu gäller att på ett verksammare sätt tillgodogöra

sig densamma. Såsom komiterade framhållit, kan detta icke vinnas

endast genom meddelandet af fullständigare lagbud, utan måste man i

främsta rummet sörja för införandet af en verksam kontroll, som genom

samlad erfarenhet rörande de skyddsanordningar, hvilka i hvarje fall

lämpligen böra vidtagas, kan lemna så väl yrkesidkare som arbetare

nödiga anvisningar rörande hvad de för skyddande af desse senares

lif och helsa vid arbetet hafva att iakttaga, samt sålunda göra de

meddelade föreskrifterna fullt fruktbärande. Hufvudpunkten i den nu

ifrågasatta lagstiftningen utgöres derför af förslaget om införandet af

en sakkunnig inspektion, och frågan om lagstiftningens omfattning bör

äfven i öfverensstämmelse dermed bedömas. Men från denna synpunkt

torde det vara fullt befogadt att icke gifva den ifrågasatta lagstiftningen

en så vidsträckt omfattning, som från visst håll påyrkats.

Oafsedt att anordnandet af en inspektion med så vidsträckt verksamhet

skulle möta de största svårigheter, lär det svårligen kunna med

fog påstås, att de af komiterade verkstäida undersökningarna eller erfarenheten

i öfrigt ådagalagt behofvet af samtliga näringars ställande

under dylik kontroll.

Då det i öfrigt här är fråga om en ny institution, synes det vara

af nödig försigtighet förestafvadt att, äfven om de af komiterade fram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

lagda statistiska undersökningarna må anses ådagalägga, att inspektionen

äfven i några andra fall än de, som afses i komiterades förslag, skulle

kunna åstadkomma åtskilligt gagn, likväl nu icke utsträcka lagstiftningen

längre än till de egentliga industriela yrkena, inom hvilka beliofvet

af särskilda anordningar för skyddande af arbetarnes lif och

helsa i arbetet allmännast förekommer.

Af hvad nu blifvit anfördt framgår jemväl att jag, i likhet med

komiterade, anser det vara af största vigt, att tillsynen öfver den ifrågasatta

lagstiftningens efterlefnad anförtros icke åt enskilda personer

såsom ett förtroendeuppdrag och ej heller åt några hufvudsakligen för

andra ändamål tillsatta myndigheter, såsom kommunal- och helsovårdsnämnderna

eller polismyndigheterna, utan åt särskilde af staten tillsatte

sakkunnige inspektörer. Angelägenheten häraf har äfven i flera

bland de afgifna utlåtandena med mycken styrka framhållits. Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har uti afgifvet yttrande

anfört, att om än, med afseende å kroppsarbetarnes välfärd, det

måste anses vara högeligen önskligt, att sådana åtgärder för skyddande

af deras lif och helsa i arbetet, som komiterade föreslagit, komme att

på lagstiftningens väg föreskrifvas, det dock torde kunna för visst

antagas, att en lagstiftning uti ifrågavarande syftning skulle blifva utan

all verkan, derest icke samtidigt en offentligen ordnad tillsyn öfver

dess efterlefnad komme till stånd, samt att en verksam tillsyn och

kontroll å de blifvande lagbestämmelsernas iakttagande icke kunde

åstadkommas annorlunda, än att staten tillsatte särskilde inspektörer

med uppdrag och befogenhet att vaka deröfver, att vederbörande

arbetsgivare stälde sig lagens föreskrifter till noggrann efterrättelse.

I detta Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uttalande har kommerskollegium

instämt. Medicinalstyrelsen har likaledes betecknat den

af komiterade föreslagna inspektionen såsom det förnämsta stödet för

den ifrågasatta lagstiftningen, hvars framgång styrelsen ansett kunna

komma att bero på erhållandet af sakkunnige och för ändamålet fullt

lämplige inspektörer, hvarjemte styrelsen, som ansett den ifrågasatta

inspektionen högeligen af behofvet påkallad jemväl från den allmänna

helsovårdens synpunkt, särskildt framhållit att det, enligt styrelsens

åsigt, vore af största vigt, att särskilde inspektörer utsåges och att

inspektionen icke öfverlemnades åt helsovårds- och kommunalnämnder,

hvilka styrelsen ansåge i allmänhet sakna såväl intresse som nödig

sakkunskap och derpå beroende förmåga för ett sådant värf. Äfven

bland dem, hvilka af en eller annan orsak hyst betänkligheter mot

tillsättandet af särskilde inspektörer och på denna grund yrkat, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

tillsynen öfver lagstiftningens efterlefnad måtte öfverlemnas åt helsovårds-

och kommunalnämnderna, har för öfrigt vigten af en sakkunnig

och verksam kontroll icke kunnat förnekas.

Att emellertid en så beskaffad kontroll icke är att vänta och ej heller

kan fordras af helsovårds- och kommunalnämnderna, synes ligga för öppen

dag redan på grund af dessa nämnders sammansättning och har jemväl, såsom

komiterade ock framhållit, till fullo bestyrkts af den hittills vunna erfarenheten

i fråga om dessa nämnders förmåga att genomföra de till

skyddande af arbetarnes säkerhet och helsa i arbetet redan meddelade

föreskrifter. Synnerligen upplysande för denna frågas bedömande är

det redan antydda förhållandet att, ehuru det enligt helsovårdsstadgan

länge ålegat helsovårds- och kommunalnämnderna att tillse det fabriker

och näringar icke drifvas så, att de blifva i helsoväg till men för arbetare,

samt särskildt att luften i fabriker och verkstäder är frisk och

oskadlig, likväl i ett så stort antal arbetslokaler betänkliga missförhållanden

anmärkts just i sistnämnda hänseende. Att helsovårds- och

kommunalnämndernas förmåga att utöfva nu ifrågavarande kontroll

icke kan antagas blifva större endast derigenom, att en fullständigare

lagstiftning ålägger dem flera uppgifter, torde vara uppenbart.

Såsom komiterade framhållit, har erfarenheten äfven i utlandet allestädes

ådagalagt, att man endast genom en sakkunnig, af staten anordnad

inspektion kan vinna garanti för att en skyddslagstiftning verkligen

kommer arbetarne till godo. Den af staten anordnade fabriksinspektionen

har också numera nästan allestädes fått ersätta den lokala

inspektion, hvilken förut i utlandet försökts hufvudsakligen under samma

former som härstädes. I England infördes statsinspektionen år 1833;

och har dess verksamhetsområde sedermera allt mer och mer utvidgats

under ständigt växande förtroende så väl från arbetsgifvares som arbetares

sida. För tyska rikets stater blef med några få undantag fabriksinspektionen

obligatorisk år 1878. I Schweitz infördes den år 1879,

i Österrike år 1883. I Frankrike, der sedan 1874 funnits statsinspektion

öfver minderåriges användande i fabriker, har man under senaste

åren varit sysselsatt med förslag om fullständig dylik inspektions införande.

I Danmark hafva funnits fabriksinspektörer sedan år 1873,

hvarjemte ett regeringsförslag föreligger om inspektörsinstitutionens

ytterligare utveckling. I Finland och Norge föreligga likaledes förslag

om fabriksinspektions införande. Allestädes har statsinspektionen framkallats

genom erfarenheten, att den äldre skyddslagstiftningen utan dylik

inspektion i sjelfva verket endast funnits på papperet; och öfverallt,

der statsinspektionen kommit till stånd, har man inom kort kunnat

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

vitsorda, att densamma icke blott visat sig synnerligen lämplig för det

ändamål, som med densamma närmast afsetts, utan ock varit af det

största gagn genom de tillförlitliga upplysningar rörande arbetsförhållandena,

som genom inspektörernes årsberättelser vunnits, äfvensom

att den misstro, hvarmed institutionen flerstädes till en början mötts

från arbetsgifvarnes sida, snart gifvit plats för ett ständigt växande

förtroende. Det torde ock i detta sammanhang förtjena erinras, att vi

här i landet i ett fall redan länge egt en af staten anordnad yrkesinspektion,

utrustad med mycket vidsträckt makt gent emot arbetsgifvarne,

nemligen i fråga om arbetet i våra grufvor, utan att något

missnöje med denna inspektion eller något försök att förneka dess

behöflighet mig veterligen någonsin förekommit.

Emellertid hafva, såsom redan blifvit antydt, i några bland de afgift^

utlåtandena åtskilliga betänkligheter framstälts mot den af komiterade

föreslagna inspektionen, och detta äfven bland dem, hvilka i

öfrigt icke ansett sig kunna bestrida behofvet af statsinspektion. Dessa

betänkligheter hafva hufvudsakligen gått derpå ut, att inspektionen skulle

för arbetsgifvarne blifva mer betungande än behofvet kräfde derigenom,

att inspektörernes tjenstenit samt den omständighet, att de enligt komiterades

förslag berättigats till andel i böter för öfverträdelse af författningens

föreskrifter, komme att drifva dem att i oträngdt mål påyrka

kostsamma skyddsanordningars införande samt anställande af obefogade

åtal, hvilket man ansett så mycket betänkligare, som man förmenat,

att näringsidkarnes klagomål öfver dylika åtgöranden oftast skulle af

vederbörande myndigheter lemnas obeaktade i följd deraf att inspektörernes

uttalanden och yrkanden icke komme att kontrolleras af sakkunnige.

Om ock dessa betänkligheter enligt mitt förmenande innehålla

icke så liten öfverdrift, har jag dock ansett dem i viss mån befogade,

hvarför i förslaget införts åtskilliga ändringar, genom hvilka

bland annat dels inspektörernes uppgift såsom i främsta rummet rådgifvande

skarpare betonats, dels åtalsrätten öfverlemnats till allmänna

åklagarne och andel i böterna icke blifvit inspektörerne tillagd, dels näringsidkarne

icke utsättas för åtal i annat fall än då de försummat ställa

sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden till efterrättelse,

dels ock för näringsidkarne öppnats möjlighet att, innan ett

dylikt föreläggande kommer till stånd, få andra yrkesidkare hörde öfver

lämpligheten af ifrågasatta skyddsanordningar.

Från flera håll har vidare anmärkts, att omdömet om inspektionens

lämplighet i väsentlig mån måste blifva beroende på den för inspektörerne

utfärdade instruktionens innehåll, hvarför man yrkat, att förslag

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

till sådan instruktion skulle uppgöras och vederbörande näringsidkares

yttrande deröfver inhemtas, innan frågan om inspektionens införande

företoges till afgörande. Detta är dock uppenbarligen beroende på en

missuppfattning af instruktionens betydelse. Visserligen kan och bör

i densamma inspektörernes ställning såsom i främsta rummet rådgifvande

ytterligare framhållas, men deremot kan icke i instruktionen

inryckas något, som skulle ålägga näring sidkar ne någon förpligtelse

utöfver hvad sjelfva förordningen redan angifvit, utan lär instruktionen

hufvudsakligen komma att innehålla föreskrifter om inspektörernes

ställning i statsförvaltningen, deras tjenstgöringsområden samt de berättelser,

som af dem skola afgifvas rörande af dem verkstälda inspektioner.

Slutligen har jemväl tekniska högskolan afstyrkt fabriksinpektionen

på grund af den svårighet, som det enligt högskolans förmenande

skulle möta att finna fullt lämpliga personer för inspektör sbefattningens

utöfvande. Denna svårighet torde emellertid icke vara större härstädes

än den varit i andra länder, der dock fabriksinspektionen med framgång

införts, synnerligast som inspektörsinstitutionen numera så länge

egt bestånd i flera af de större europeiska staterna, att de blifvande

inspektörerne kunna derifrån erhålla värdefulla upplysningar rörande

lämpligaste sättet för inspektionernas anordnande samt den erfarenhet

man derstädes vunnit rörande vissa skyddsanordningars behöflighet och

lämplighet.

Med afseende å författningsförslagets särskilda bestämmelser tillåter

jag mig att rörande de delar af detsamma, hvilka öfverensstämma med

hvad komiterade föreslagit, i allmänhet hänvisa till komiterades motivering,

och torde jag derför nu få inskränka mig till att närmare angifva

anledningen till de ändringar, som blifvit satta i fråga.

Såsom redan blifvit antydt, har fabriksinspektionen ansetts tillsvidare

böra afse endast de egentliga industriel yrkena. I öfverensstämmelse

härmed och då byggnadsarbeten redan på grund af sin

öfvergående natur icke lära kunna på ett verksamt sätt kontrolleras

annat än af lokala myndigheter, har tillsynen öfver byggnadsarbeten

icke ansetts böra tillhöra inspektörernes åligganden, hvarför dessa arbeten,

på sätt kommerskollegium föreslagit, ur 1 mom. af 1 § uteslutits.

Med afseende å lagstiftningens omfattning i öfrig! torde af

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

komiterades formulering af nu ifrågavarande moment med tillräcklig

tydlighet framgå att, på sätt medicinalstyrelsen påyrkat, jemväl] staten

och kommunerna är o skyldiga att iakttaga hvad i författningen föreskrifves,

samt att industriel rörelser, hvilka för deras räkning drifvas,

följaktligen äfven äro underkastade inspektion.

De i punkterna b), c), d), och h) af 2 mom. i 1 § vidtagna mindre

ändringar hafva skett i följd af anmärkningar, som framstältsjvid punkterna

b), d) och li) af kommerskollegium samt vid punkten c) af tekniska

högskolan.

Mot punkten f) af samma moment har anmärkts, att det af komiterade

föreslagna stadgandet att motor, som har sin plats i arbetslokal,

skall kringhägnas vore onödigt strängt, enär en mängd mindre

ångmaskiner och de numera ofta begagnade gasmaskinerna icke i allmänhet

kunde sägas vara farligare att komma i närheten af än arbetsmaskinerna.

Då syftet med ifrågavarande stadgande endast är, att

arbetarne icke skola behöfva onödigtvis komma i beröring med motorn,

samt detta stundom torde kunna på ett tillfredsställande sätt ernås

äfven utan att motorn förses med särskild hägnad, har det, i öfverensstämmelse

med hvad kommerskollegium yrkat, ansetts kunna åt

fabriksinspektören öfverlemnas att afgöra, om i de undantagsfall, då

motor får placeras i arbetslokal, särskild hägnad kring densamma skall

anbringas eller icke, och har i sådant syfte ifrågavarande stadgande

ändrats derhän att motor, som har sin plats i arbetslokalen, skall kringhägnas

eller anbringas så, att de arbetare, åt hvilka ej maskinens

skötsel blifvit anförtrodd, ej behöfva komma med densamma i beröring.

Med anledning af erinringar, som af tekniska högskolan framstälts,

har det i punkten i) af samma mom. förekommande stadgandet om

vissa arbetsmaskiners förseende med inrättningar, som tillåta att hastigt

och oberoende af motorn stadna dem, så formulerats, att deraf tydligt

framgår, att stadgandet endast afser de fall, då anbringandet af dylika

inrättningar »lämpligen» och således utan fara för maskinernas sönderspringande

kan ske. I senare delen af samma punkt hafva komiterade

inryckt en föreskrift derom, att till- och frånslagning af transmissionsrem,

under det motorn är i gång, icke får ega rum, utan att särskild

inrättning härför finnes. Då emellertid detta stadgande, i olikhet med

öfriga i nu förevarande § förekommande bestämmelser, icke afser någon

anordning, som skall af arbetsgifvaren vidtagas, utan innehåller en

för arbetaren afsedd anvisning, som, derest den befinnes lämplig, torde

böra inrymmas bland de föreskrifter, hvilka inspektören enligt 4 mom.

af 1 § eger låta anslå i arbetslokalerna, bär stadgandet utbytts mot

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

en föreskrift derom att, derest till- och frånslagning af transmissionsrem

eller lina är förenad med fara, särskild inrättning för dess verkställande

skall finnas.

I fråga om de under 3 mom. i 1 § af komiterades förslag upptagna

bestämmelser har tekniska högskolan framhållit, att desamma

borde i åtskilliga afseenden fullständigas. På sätt medicinalstyrelsen erinrat,

synes detta dock böra ske först på grund af inspektörernes erfarenhet,

och i momentet har derföre ej skett annan ändring än att

andra och tredje punkterna omredigerats i enlighet med tekniska högskolans

förslag.

Såsom redan blifvit framhållet, har det ansetts önskvärdt att i författningen

starkare betona inspektörernes ställning såsom i främsta

rummet rådgifvande. I sådant syfte har 3 § erhållit en ändrad lydelse

så att deri tydligen angifves såsom inspektörens uppgift i första rummet

att »gå vederbörande näringsidkare tillhanda med upplysningar

och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes lif och helsa

i arbetet» samt vidare att öfvervaka författningens efterlefnad. I

sammanhang härmed har 6 § i komiterades förslag såsom öfverflödig

uteslutits ur författningsförslaget. Under 3 § hafva vidare upptagits

en del föreskrifter, hvilka i komiterades förslag återfinnas under 8 §,

hvarjemte det icke ansetts erforderligt att i författningen särskild!

omnämna, att inspektörerne skola erhålla hvar sitt tjenstgöringsområde,

att särskild instruktion för dem skall utfärdas eller att'' de ståjunder

enahanda skydd och ansvar som statens embetsman.

Från flera håll har yrkats, att inspektörerne skulle vara pligtige

att, då de besökte fabrik, verkstad eller annan arbetslokal, om sin

närvaro underrätta arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare på platsen.

I allmänhet torde det väl icke heller böra förekomma, att inspektion

företages, utan att arbetsgifvaren eller någon hans representant beredes

tillfälle att dervid närvara för att få del af inspektörens anmärkningar

och lemna honom nödiga upplysningar. Men att i författningen inrycka

en bestämd föreskrift härom vore säkerligen allt annat än välbetänkt

och skulle leda derhän, att inspektörerne i vissa fall urståndsattes

att utöfva nödig kontroll öfver tredskande arbetsgivare. Ett

af de förnämsta skälen för det framstälda yrkandet torde i öfrigt

bortfalla, derest, såsom redan blifvit antydt, arbetsgivare icke kunna

fällas till bötesansvar annat än för underlåtandet att ställa sig Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden till efterrättelse.

Jemte det den i 5 § stadgade strängare straffpåföljden, på sätt

kommerskollegium yrkat, utsträckts att gälla äfven för det fall, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

inspektör väl icke till egen men till annans fördel begagnar sig af

yrkeshemlighet, har denna § erhållit en sådan formulering, att tvekan

ej bör kunna uppstå derom, att inspektörs skyldighet att till fullo ersätta

uppkommen skada afser alla de i paragrafen omnämnda fall. Att förbudet

att röja eller begagna sig af yrkeshemligheter, om hvilka inspektör

såsom sådan erhållit kännedom, qvarstår för honom äfven

sedan han lemnat sin befattning, torde vara sjelfklart.

Då de förelägganden, hvilka länsstyrelserna enligt 7 § i komiterades

förslag ega meddela näringsidkare, uppenbarligen icke böra

gälla för annat fall än att vederbörande näringsidkare vill fortsätta det

arbete, med afseende hvarå viss skyddsanordning funnits vara af nöden,

har bestämd föreskrift härom införts i motsvarande lagrum eller 6 §

af det nu föreliggande författningsförslaget.

Såsom redan blifvit nämndt, har från flera håll framhållits önskvärdheten

deraf att, då inspektör hos vederbörande länsstyrelse anhållit

om föreläggande för näringsidkare att vidtaga någon viss åtgärd,

befogenheten af inspektörens yrkande måtte kunna underställas sakkunniges

pröfning. Under framhållande, att en föreskrift härom vore

egnad att undanrödja Öfverdrifna farhågor för onödig stränghet vid

författningens tillämpning, och under erinran att, vid olika mening

mellan inspektör och näringsidkare rörande vigten och behöfligheten

af någon inspektörens anvisning, det för vederbörande myndigheter

borde kunna underlätta frågans bedömande, om tillgång lätteligen funnes

till inhemtande af sakkunniges omdöme, har kommerskollegium föreslagit

att, der industriidkare inom någon ort vilja förena sig om att

utse en nämnd för befrämjande af åtgärder till arbetets skyddande

och bedömande af frågor, som deraf kunna uppstå, vederbörande länsstyrelse

vid förekommande anmälningar af inspektör bör inhemta denna

nämnds utlåtande. Mot detta förslag har visserligen erinrats, att detsamma

icke erbjuder erforderlig garanti för erhållande af fullt opartiska

uttalanden. Ytterligare torde kunna anmärkas, att det ej heller

är gifvet, att de ifrågasatta nämnderna komme att utgöras af personer

med nödig insigt i fabrikshygien och kunskap om hvad erfarenheten

med afseende å de särskilda yrkena lärt rörande behöfligheten af

ifrågasatta åtgärder till förekommande af olycksfall i arbetet. Men

då i sistnämnda afseende inspektörerne inom kort i de fall, då deras

yrkanden äro befogade, torde vara i tillfälle att ur sin erfarenhet framlägga

tillräckligt talande bevisning, samt länsstyrelserna i alla händelser

icke lära försumma att i tvistiga fall söka inhemta ytterligare upplysningar

från läkare och andra sakkunnige, torde man icke behöfva

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

befara, att inspektionen skall blifva mindre verksam, derest den af

kommerskollegium föreslagna anordning vidtages. Då emellertid denna

anordnings förnämsta ändamål måste anses vara att förekomma det

författningen genom alltför sträng tillämpning hos någon myndighet

skulle kunna blifva betungande för yrkesidkarne, synes det icke vara

skäl att inskränka möjligheten för yrkesidkarne att erhålla sakkunniga

uttalanden rörande de svårigheter och kostnader, som genomförandet

af ifrågasatta skyddsanordningar skulle medföra, endast till de fall då

näringsidkarne inom orten kunnat förena sig om tillsättandet af en

särskild nämnd^för ifrågavarande ändamål. I 6 § har derför stadgats,

att, derest inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, finnes

sådan förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af Kong!, förordningen

den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller

näringsidkarne i orten förenat sig om att utse en särskild nämnd för

att yttra sig angående frågor, som af nu ifrågavarande författnings

tillämpning kunna uppstå, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

derest vederbörande näringsidkare det äskar, skall lemna sådan förening

eller nämnd tillfälle att yttra sig öfver fabriksinspektörens yrkande,

innan beslut i ärendet fattas.

Med afseende å 8 § i komiterades författningsförslag har Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anfört att, då länsstyrelse

enligt 7 § i samma förslag pröfvat nödigt att ålägga näringsidkare

att inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden,

hvarom i författningen stadgas, detta naturligtvis berodde derpå, att

näringsidkaren dittills i något afseende icke ställt sig till efterrättelse

de i förordningen gifna föreskrifter, samt att, då det icke kunde vara

åsyftadt att fälla näringsidkaren till ansvar, förrän han underlåtit fullgöra

länsstyrelsens föreläggande, men ordalydelsen i början af 8 § i

komiterades förslag kunde gifva anledning till en annan tydning, en

förändrad lydelse af nämnda § vore önskvärd. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes sålunda uttalade åsigt rörande hvad ifrågavarande

§ bör innehålla synes äfven på det närmaste öfverensstämma med hvad

komiterade anfört i fråga om den myndighet, som bör tillerkännas

inspektörerne. Under erinran, att likartade bestämmelser gälla för

fabriksinspektörerne i Tyskland, Schweitz och Österrike, hafva nämligen

komiterade framhållit, att det synts dem lämpligast och med våra förhållanden

mest öfverensstämmande, att makt och myndighet icke

tillägges de enskilde inspektörerne att föreskrifva, hvad vederbörande

näringsidkare till åtlydnad af författningen skall iakttaga, utan endast

att i detta afseende meddela nödiga anvisningar, samt att åt läns
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

styrelserna borde öfverlemnas att, der så kräfdes, vidtaga de tvångsåtgärder,

som för lagens behöriga efterlefnad äro af nöden. Med denna

inspektörernes ställning synes det emellertid icke förenligt, att de,

såsom komiterades författningsförslag synes medgifva, skulle med förbigående

af länsstyrelserna kunna genom upprepade åtal och böter söka

tvinga näringsidkarne att ställa sig till efterrättelse anvisningar, som

inspektören rörande författningens efterlefnad meddelat dem. Såsom

redan blifvit antydt, har derföre 7 § i författningsförslaget så formulerats,

att deraf tydligt framgår, att det i nämnda § stadgade bötesansvar

endast afser det fall, att näringsidkare icke ställer sig till efterrättelse

sådant länsstyrelses föreläggande eller förbud, hvarom i 6 §

säges.

På de af kommerskollegium anförda skäl har det under 9 § i

komiterades förslag upptagna stadgandet ur författningsförslaget uteslutits.

I öfverensstämmelse med hvad från flera håll yrkats, hafva

inspektörerne, såsom redan blifvit nämndt, ansetts icke böra sjelfve

uppträda som åklagare eller erhålla andel i de böter, som enligt

författningen ådömas. Jemte det på grund häraf i 8 § stadgats, att

förseelse, hvarom i 7 § säges, hör under allmänt åtal, har tillika föreskrifvits,

att allmän åklagare skall vara pligtig att utföra åtal å dylik

förseelse, som hos honom af inspektör anmäles. I sistnämnda fall

sker naturligtvis åtalet på inspektörens ansvar. Med afseende å bötesfördelningen

hafva två tredjedelar af böterna ansetts höra tillfalla åklagaren,

hvarjemte den återstående tredjedelen, då inrättandet af en

riksförsäkringsanstalt ännu icke är ifrågasatt, tillsvidare ansetts böra

tillfalla kronan.

Det torde icke vara möjligt att på förhand fälla något bestämdt

omdöme rörande de arbetskrafter, hvilka kräfvas för fabriksinspektionens

behöriga genomförande. Under det i de stora länderna, i England,

i Tyska riket, i Österrike, härför finnes anstäld en hel mängd af

tjensteman, utgör inspektörernes antal i Schweitz tre och i Danmark,

der inspektionen liksom i Frankrike ännu hufvudsakligen afser endast

minderåriges användande i fabriker, två. Af uppgifterna från andra

länder kan man dock icke draga någon slutsats rörande det antal inspektörer,

som kan erfordras här i landet, enär inspektörernes verksamhetsområden

i de skilda länderna äro mycket olika samt det der
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

jemte icke är möjligt att erhålla full visshet rörande det antal industriel

rörelser, som i hvarje särskild! land ansetts kunna öfvervakas

af en och samme inspektör. På grund häraf och då det för ett definitivt

ordnande af fabriksinspektionen måste vara af största vigt å

ena sidan, att densamma icke erhåller färre arbetskrafter, än behofvet

oundgängligen krafvel-, och å den andra att nya statstjenster icke onödigtvis

inrättas, torde man till en början böra endast provisoriskt anordna

inspektionen samt inskränka inspektörernes antal till hvad som

med full visshet kan antagas vara oafvisligen af behofvet påkalladt.

Då med hänsyn till vårt lands vidsträckta omfattning samt det stora antal

yrken, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen skola vara underkastade

inspektion, tre inspektörer synas vara det minsta antal, som kan ifrågasättas,

har jag ansett att så många inspektörer borde för år 1890 förordnas.

Derest man tillsvidare stadnar vid detta antal, lär det icke heller kunna

möta någon svårighet att för inspektörsbefattningarna finna fullt lämpliga

personer. Såsom komiterade och kommerskollegium framhållit, erfordras

dock härför oundgängligen, att inspektörerne blifva väl aflönade,

hvilket i öfrigt äfven är nödvändigt för att de må kunna hållas i ekonomiskt

oberoende af annan verksamhet. Deras arfvoden torde derför

icke böra sättas lägre än hvad en tredje gradens tjensteman åtnjuter,

6,400 kronor, hvarjemte de under sina tjensteresor böra få åtnjuta ersättning

för resekostnad och dagtraktamente enligt resereglementets

tredje klass. Ytterligare torde ett mindre belopp böra anslås för

aflönande af möjligen nödiga skrifbiträden och andra likartade utgifter,

hvilka inspektörerne icke sjelfva böra vidkännas. Det direkta

anslag af statsmedel, som för ändamålet erfordras, har på grund häraf

ansetts böra upptagas till 21,000 kronor, och torde det tillåtas

mig att om anvisande af dessa medel få göra underdånig hemställan i

sammanhang med frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens

sjette hufvudtitel. Då institutionen ännu är i vårt land ny och

oförsökt, och inspektörerne, innan man haft tillfälle närmare pröfva

deras förmåga att fullgöra sitt värf, icke böra hafva fast anställning

utan endast förordnande tills vidare, synes anslaget böra till en början

uppföras å extra stat. För det biträde, som vederbörande stads-, provincial-

och distriktsläkare på grund af författningens föreskrift kunna

komma att lemna inspektörerne, torde de böra tillerkännas ersättning

af allmänna medel efter samma grunder, som gälla i fråga om annan

deras tjensteförrättning.

Från flera håll har framhållits vigten af att inspektörerne ställas

under gemensam ledning af en öfverordnad sakkunnig myndighet, som

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

kan tillse, att inspektionen inom de olika distrikten så mycket som

möjligt går i samma anda, samt för detta ändamål meddela inspektörerne

anvisningar samt sammankalla dem till gemensamma öfverläggningar,

äfvensom verka för att de berättelser, hvilka skola af inspektörerne

afgifvas, blifva efter gemensam plan atfattade. Då emellertid

en särskild öfverinspektion icke för närvarande torde böra ifrågasättas,

synes ifrågavarande ändamål tills vidare kunna vinnas genom att inspektörerne

underordnas den ledamot i kommerskollegium, till hvars

handläggning frågor om fabriker och manufakturer hörer, så att åt

denne uppdroges att utöfva ledningen af inspektörernes verksamhet

i hvad densamma bör efter gemensam plan anordnas.

Derest fabriksinspektörer varda tillsatte, torde åt dem jemväl böra

uppdragas tillsynen öfver efterlefnaden af förordningen angående minderåriges

användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering

äfvensom en del andra redan gällande föreskrifter till skyddande

af arbetares lif och helsa i arbetet.»

Sedan departementschefen härefter uppläst författningsförslaget,

hemstälde Statsrådet att, Kongl. Magt måtte genom nådig proposition

inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till förordning

om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet

och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t, efter slutlig

pröfning, om ifrågavarande författnings utfärdande i nåder förordnade.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla

hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att,

i öfverensstämmelse med det af departementschefen

nu upplästa förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen

aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

Aug. Alströmer.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/Bil. till Kong! Mag:ts Nåd. Proposition N:o 5.)

KOMMERSKOLLEGIETS,

MEDICIN ALST YREI SEN S och TEKNISKA HÖGSKOLANS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

ARBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS FÖRSLAG

TILL FÖRORDNING OM ÅTGÄRDER FÖR SKYDDANDE AF

ARBETARES LIF OCH HELSA I ARBETET.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Näft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

i: o. KommerskollegmuL

Till Konungen.

Sedan med anledning af Riksdagens den 11 Maj 1884 gjorda

underdåniga anhållan derom, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,

om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande

af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande möjliga

olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt

arbetare och med dem jemförliga personer, samt derefter göra de

framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrig!,,

till hvilka förhållandena kunde föranleda, Eders Kongl. Maj:t funnit

godt att den 3 Oktober samma år i nåder tillsätta en komité med

uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning

och derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning,

samt de i sådant afseende förordnade komiterade med underdånig

skrifvelse den 28 Juli innevarande år till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat

betänkande samt följande af komitén utarbetade lagförslag,

nämligen:

l:o) förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif

och helsa i arbetet jemte förslag till ändringar i byggnadsstadgan för

rikets städer den 8 Maj 1874;

2:o) förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet;

3:o) förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i bernsten;

och

4:o) förslag till förordning angående riksförsäkringsanstalten;

så har genom nådig remiss den 21 sistlidne September Eders

Kongl. Maj:t anbefalt sitt och rikets kommerskollegium att, i anledning

af bemälda komités förslag till lag om åtgärder för skyddande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

af arbetares lif och helsa i arbetet, före den 1 nästinstundande December

inkomma med underdånigt utlåtande, sedan industriidkare och

andra för ämnet intresserade på lämpligt sätt lemnats tillfälle att öfver

förslaget sig yttra.

Efter det, i anledning af den nådiga remissens sistnämnda föreskrift,

kollegium den 26 sistlidne September

dels låtit genom tillkännagifvande i allmänna tidningarna meddela,

att den, som hade något att i anledning af ifrågavarande lagförslag

andraga, borde med skriftligt affattadt yttrande till kollegium inkomma

senast före den 1 innevarande November;

dels, med öfverlemnande af exemplar af komiténs betänkande 1:1,

anmodat öfverståthållareembetet och samtliga länsstyrelser att, sedan

ej mindre sådan förening, som i § 13 af nådiga förordningen den 18

Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet finnes omförmäld, än ock

sågverks- och trävaruexportföreningen äfvensom andra för ämnet intresserade,

så väl i städerna som på landet, lemnats tillfälle att sig

yttra, till kollegium senast före den 1 innevarande November inkomma

med de afgifna yttrandena samt, der så ansåges erforderligt, eget utlåtande

i ärendet;

dels i särskilda skrifvelser begärt, att fullmäktige i jernkontoret

och svenska ingeniörsföreningen, derest de hade något att i ärendet

andraga, ville med yttranden till kollegium inkomma jemväl före sistnämnde

dag;

så hafva till kollegium inkommit skrifvelser i ämnet

dels från öfverståthållareembetet, som tillika öfverlemnat yttranden

från sågverks- och trävaruexportföreningen, Stockholms fabriksförenings

fullmäktige, styrelsen för Stockholms handtverksförening och

Stockholms arbetareförening;

dels från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga

län med undantag af Kalmar, Elfsborgs och Vesterbottens län,

dervid aflemnats yttranden, som afgifvits af fabriksföreningen i Norrköping,

handtverks- och industriföreningen i Göteborg, Sköfde fabriksoch

handtverksförening, handtverksföreningen i Engelholm, Gefle arbetareförening

äfvensom magistraterna i Lidköping, Kristianstad, Cimbrishamn

och Engelholm;

dels ock från fullmäktige i jernkontoret och svenska ingeniörsföreningen;

hvarförutom yttrande afgifvits af föreståndaren för generalstabens

litografiska anstalt;

Och får, med återställande af remissakten samt öfverlemnande af

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

de inkomna skrifvelserna och yttrandena, kollegium nu i underdånighet

anföra följande.

Då det utan tvifvel måste anses önskvärdt, att åtgärder ju förr

dess hellre vidtagas i ändamål att, så vidt i lagstiftningsväg kan åstadkommas,

söka minska och förebygga de faror för skada till lif och

helsa, för hvilka kroppsarbetaren under utöfning af sina åligganden

ofta är utsatt, särdeles till följd af det med nutidens utvecklade industri

allt mera nödvändiga användandet af ofta komplicerade maskinerier

och sammanförandet i samma lokaler af större antal arbetare,

finner sig kollegium, ehuru, för vinnande af detta syfte, det ej lärer

kunna undvikas, att lagens föreskrifter komma att i större eller mindre

mån ingripa i arbetsgifvarens fria bestämmanderätt i afseende å ordnandet

af och sättet för utförandet af det hos honom bedrifna arbetet,

kunna i hufvudsak förorda det nu ifrågavarande lagförslaget.

Hvad beträffar omfattningen af en lagstiftning i förberördt syfte,

kunna naturligtvis olika meningar förefinnas. Men om ock mången

skulle dela den åsigt, som af svenska ingeniörsföreningen och jernkontorets

fullmäktige i deras i ärendet afgifna yttranden uttalats, att

de åsyftade yttre säkerhets- och skyddsåtgärderna borde gälla beträffande

alla de arbeten af hvad namn de vara må, der arbetarne, till

följd af arbetets egen natur eller de använda maskinernas och redskapens

beskaffenhet, kunna anses utsatta för faror af enahanda art som

i den egentliga industriens tjenst, torde dock någon utsigt att för

närvarande på en gång vinna framgång åt detta önskningsmål icke

förefinnas, desto hellre som med en sådan utsträckning af lagens

tillämpning ett effektivt öfvervakande af de nya lagbestämmelsernas

behöriga efterlefnad, hvarförutom det kunde vara fara värdt, att lagen

endast blefve en död bokstaf, otvifvelaktigt komme att möta synnerligen

stora svårigheter.

Kollegium anser derföre, att den föreslagna lagens omfattning

åtminstone för närvarande icke bör utsträckas till andra näringsgrenar

än dem af komiterade redan afsedda, äfvensom att kontrollen öfver

de föreslagna lagbestämmelsernas iakttagande bör, på sätt komiterade

föreslagit, uppdragas åt för sådant ändamål särskildt tillsatte inspektörer.

Då den instruktion, som i lagförslaget omförmäles skola för desse

inspektörer utfärdas, och af hvilken lagens tillämplighet och gagnerika

verkan torde komma att i hög grad blifva beroende, icke jemte

lagförslaget föreligger, kan icke närmare bedömas, vare sig utsträckningen

af den sålunda föreslagna kontrollen eller i hvad mån den
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

samma kan varda särskild! besvärande för den ena eller andra klassen

af näringsidkare.

Kollegium öfvergår nu till de erinringar, som vid granskningen

hos kollegium af de särskilda lagparagraferna och de deri gifna bestämmelserna

förekommit, med omförmälande dervid af hvad som i

de inkomna yttrandena andragits af beskaffenhet att synas kollegium

vara förtjent af afseende.

Dock anser sig kollegium härvid böra erinra, att den korta tid,

inom hvilken kollegii underdåniga utlåtande skolat till Eders Kongl.

Maj:t öfverlemnas, till följd hvaraf också för de vederbörande, som

lemnats tillfälle att sig i ämnet yttra, endast en mycket begränsad

tidrymd dertill varit att tillgå, hvithet förhållande af, bland andra,

jernkontorets fullmäktige betonas, gifvetvis har medfört ej ringa svårighet

att åt föreliggande fråga egna den omfattande granskning, som

af dess mångsidiga betydelse och stora vigt påkallas.

§ I
Mom.

1.

Då, äfven under förutsättning att arbetsgivare]! till alla delar vidtager

de anordningar, som enligt detta lagförslag åligga honom för

att skydda hos honom anstälde arbetares lif och helsa, detta mål likväl

icke lär kunna ernås med mindre än att äfven från arbetarens sida

lagens stadgande!! och gifna föreskrifter åtlydas, anser kollegium, att

i förevarande moment bör göras ett tillägg derom, att det åligger jemväl

arbetaren att noggrant och omsorgsfullt iakttaga de föreskrifter,

som för nämnda syfte kunna meddelas.

Komiterade hafva föreslagit kontroll, bland annat, öfver utförandet

af byggnadsarbeten. Af motiveringen synes emellertid framgå, att

härmed åsyftas företrädesvis husbyggnader, för hvilka, hvad städerna

beträffar, föreslagits kontroll äfven af byggnadsnämnd. Då kontroll af

de föreslagne inspektörerne öfver uppförandet af husbyggnader å landet

skulle taga deras tid för mycket i anspråk och ej i öfrigt torde

kunna lämpligen anordnas, samt då, hvad städerna angår, vederbörande

byggnadsnämnd bör kunna utöfva kontrollen öfver husbyggnadsarbeten,

hvarom föreskrifter kunna i byggnadsstadgan meddelas, hvarförutom

eu dubbel kontroll möjligen kan föranleda förvecklingar, anser

kollegium, att utförandet af byggnadsarbeten icke böra utgöra föremål

för denna författnings tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Derjemte torde, i den mån de i förslaget omförmälde näringsgrenar

icke redan må vara underkastade anmälan enligt förordningen

den 18 Juni 1864 om utvidgad näringsfrihet, anmälningsskyldighet böra

för sådana näringsgrenar föreskrifvas.

Mom. 2.

b) När en hiss användes för persontrafik, torde ej allenast dess

bärighet, hvad viss vigt angår, utan äfven det antal personer böra angifvas,

som må tillåtas att på en gång medfölja hissen.

d) Bland de anordningar, som under den i punkten angifna förutsättning

skola träffas för arbetares räddning vid utbrytande eldsvåda,

nämnes särskildt tillräckligt antal lätt öppnade fönster. Af än större

vigt torde väl vara, att från eu lokal, der sådant yrke drifves, som är

förenadt med eldfara, jemväl tillräckligt antal lätt öppnade utgångar

finnas, hvarför kollegium, i likhet med Gefle arbetareförening, anser

detta äfven böra i punkten intagas.

e) Svenska ingeniörsföreningen har erinrat, att fordringarna på

gångarnes bredd inom fabriker icke borde ställas högre än som är

praktiskt rimligt eller i redan befintliga fabriker möjligt att åstadkomma;

och hemställer med hänsyn härtill kollegium, att orden »uppenbart

grof» må utgå.

f) Beträffande föreskriften att motor, derest den har sin plats i

arbetslokalen, skall kringhägnas så, att andre arbetare än de, åt hvilka

maskinens skötsel blifvit anförtrodd, ej behöfva komma med densamma

i beröring, anmärker föreståndaren för Generalstabens litografiska

anstalt, att detta ovilkorlig^ »skall» torde i många fall, särskildt

i fråga om den mindre industrien, blifva onödigt betungande; en mindre

motor af enkel beskaffenhet kunde i allmänhet ej sägas vara farligare

att komma i närheten af, än de arbetsmaskiner den drifver, helst dessa

säkerligen ganska ofta vore vida mera komplicerade än motorn.

Exempelvis i ett tryckeri, drifvet medelst en liten ångmaskin eller en

af de nu mera ganska vanliga gasmaskinerna, vore en sådan motor

vida mindre farlig än en stor tryckpress med dess många rörliga

delar. Och anser bemälde föreståndare, att bestämmandet af, huruvida

en sådan motor skall kringhägnas eller icke, borde kunna få bero på

omständigheterna och på pröfning af inspektör.

Kollegium biträder denna erinran och håller före, att föreskrift om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

inhägnande af motor, befintlig i arbetslokal, erfordras endast i det fall,

att till följd af motorn fara kan uppstå.

h) Kollegium anser att den, under förutsättning af att från motor

kraft ledes till flera våningar eller rum, gifna alternativa föreskriften,

att från hvarje arbetsrum signal skall kunna gifvas att stadna motorn,

bör afse det fall, då det icke lämpligen låter sig göra att träffa sådan

anordning, att i hvarje arbetsrum hufvudtransmission kan stadnas oberoende

af motorn.

i) Hvad beträffar den föreslagna bestämmelsen, att till- och frånslagning

af transmissionsrem icke får, under det att motorn är i gång,

ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes, har anmärkts

dels af Stockholms fabriksförenings fullmäktige, att bestämmelsen

derom, att transmissionsrem ej finge till- och frånslås under det att

motorn vore i gång, mötte svårigheter i tillämpningen och vore onödigt

sträng; att smärre transmissionsremmar kunde utan fara för arbetaren

och endast med iakttagande af den grad af försigtighet, som vid arbete

vid maskiner alltid vore nödvändig, påläggas och aftagas under motorns

gång; att anbringande af så kallad nollskifva komme att fördyra

småmaskinen; att vid påläggning af remmar i allmänhet, äfven då nollskifva

funnes men denna ej blifvit fäst på transmissionsaxeln utan på

arbetsmaskinen, och i synnerhet då rem vore starkt spänd, nödvändigt

vore, att motorn hölles i mycket sakta gång, för att remmen måtte

kunna fås på sin plats; hemställande fördenskull fullmäktige om den

förändrade lydelse af punkten i fråga, att till- och fråntagning af större

transmissionen ej må eg a rum utan att motorn afstadnas eller afsaktas

så mycket att fara ej är för handen;

dels af fabriksföreningen i Norrköping, att stadgandet om tilloch

frånslagning af transmissionsrem icke egde någon betydelse för

annan än större dylik rem; och att för öfrigt borde föreskrifvas, att

vid till- eller frånslagningen iakttoges, det motorn afstadnades eller afsaktades

så mycket, att fara dervid ej uppstode;

dels ock af Svenska ingeniörsföreningen, att då påläggning af

transmissionsrem eller lina icke kunde försiggå utan alltför stort hinder

och tidsspillan, om motorn vore alldeles stillastående, så vore det visserligen

nödigt, att densamme vid remmars till- och utslagning befunne

sig i rörelse; men på det fara icke måtte uppstå, borde dock hastigheten

nedsättas, hvadan af ingeniörsföreningen föreslås, att punkten i)

af förevarande moment må affattas sålunda:

»arbetsmaskiner — — — — stadna dem; till- och frånslagning af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

transmissionsrem eller lina får, under det att motorn är i hastig gång,

icke ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes.»

I betraktande af de sålunda anförda omständigheter anser kollegium

sig eg a anledning instämma i hvad ingeniörsföreningen sålunda

föreslagit.

§ 3.

Stockholms fabriksförenings fullmäktige hafva förklarat att, i saknad

af instruktion för de föreslagne inspektörerne, fullmäktige icke

kunde yttra sig öfver nödvändigheten och lämpligheten af desamma,

och anse, att den uppsigt öfver fabriker m. m., som enligt helsovårdsstadgan

åligger helsovårdsnämnd, borde vara tillräcklig för att vinna

det med förevarande lagbestämmelse åsyftade ändamål.

Af ingeniörsföreningen, som likaledes finner saknaden af en fullständigt

utarbetad instruktion för inspektörerne utgöra hinder för

bedömandet af deras lämplighet, har emellertid blifvit föreslaget, att

ifrågavarande § 3 må erhålla eu sålunda förändrad lydelse:

»För att lemna råd och anvisningar till arbetsgifvare för skyddande

af arbetarnes lif och helsa och för att öfvervaka de anordningar,

som det för nämnda ändamål enligt denna lag åligger arbetsgifvare

att vidtaga, skola förordnas inspektörer, hvilkas —--—

bestämmer.

Dessa inspektörer — — embetsmän.»

För öfrigt har framhållits, att inspektörerne borde utses för viss

tid och att vid befattningarnas tillsättande den största omtänksamhet

vore af nöden i afseende å val af lämpliga och sakkunniga personer,

enär eljest kunde uppkomma skada för arbetsgifvarne och deras näringar

och det goda förhållandet rubbas, som borde finnas mellan

arbetsgifvare och arbetstagare; hvarjemte Stockholms handtverksförening

förmenar, att inspektörernes verksamhet icke borde utsträckas till

de mindre handtverkarnes områden.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har i fråga

om inspektörerne andragit, att om än med afseende å kroppsarbetarnes

välfärd det måste anses vara högeligen önskligt, att sådana åtgärder

för skyddande af deras lif och helsa i arbetet, som komiterade

föreslagit, komme att på lagstiftningens väg föreskrifvas, så torde det

dock kunna för visst antagas, att en lagstiftning uti ifrågavarande

syftning skulle blifva utan all verkan, derest icke samtidigt en offentligen

ordnad tillsyn öfver dess efterlefnad komme till stånd, samt att

Bill. till Eihd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. ö Raft. 5

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

en verksam tillsyn ocli kontroll å de blifvande lagbestämmelsernas

iakttagande icke kunde åstadkommas annorlunda, än att staten tillsatte

särskilde inspektörer med uppdrag och befogenhet att vaka deröfver,

att vederbörande arbetsgivare stälde sig lagens föreskrifter till noggrann

efterrättelse.

I denna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län

uttalade åsigt instämmer, såsom ofvan antydts, för sin del kollegium,

som i likhet med komiterade och på grund af de utaf dem anförda

skäl och omständigheter hyser den öfvertygelse, att för en verksam

kontroll i förevarande hänseende erfordras, att densamma omhänderhafves

icke af enskilda personer såsom ett förtroendeuppdrag och ej

heller af några hufvudsakligen för andra ändamål tillsatta myndigheter,

såsom de vanliga kommunal- eller helsovårdsnämnderna eller polismyndigheterna,

utan af oberoende, af staten tillsatte tjenstemän, på

hvilka hela ansvaret för uppdragets fullgörande skulle hvila. En effektiv

tillsyn öfver efterlefnaden af ifrågavarande lagstadganden till arbetarnes

skydd i arbetet komme otvifvelaktigt att kräfva mycket arbete

och stor uppmärksamhet. Det lärer derför få anses vara oundgängligen

nödigt, att inspektörernes antal ej inskränkes derhän, att det påräknade

gagnet af deras verksamhet förfelas derigenom, att fullgörandet

af deras åliggande på nöjaktigt sätt ej kan medhinnas.

Slutligen får kollegium, med hänsyn till det af kollegium ifrågasatta

tillägg till lagförslagets § 1 beträffande jemväl arbetarnes skyldighet

att för sin del ställa sig lagbestämmelserna till efterrättelse,

hemställa, huruvida icke första stycket af förevarande § 3 lämpligen

borde erhålla en förändrad lydelse af ungefärligen det innehåll, att för

tillsynen öfver de anordningar, hvilka enligt denna lag borde vidtagas

för skyddande af arbetarnes lif ochhelsa, skulle förordnas inspektörer,

hvilkas antal och tjenstgöringsområden Eders Kongl. Maj:t bestämde.

§ 4.

Så väl Stockholms fabriksförenings fullmäktige som svenska

ingeniörsföreningen hafva hemstält, att i förevarande § må intagas bestämmelse

derom att, när inspektion skall verkställas, det bör åligga

inspektör att vid sin ankomst anmäla sig hos arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren.

Såsom skäl härför anför ingeniörsföreningen, att

det för vidmakthållande af god ordning och disciplin inom ett verk,

der större arbetsverksamhet råder, vore nödvändigt, att arbetarne såge

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

och visste,'' att inspektörs besök skedde med arbetschefens vetskap

och goda minne, hvarjemte under sådant förhållande inspektörs besök

åstadkomma mindre hinder uti den vanliga arbetsverksamheten än som

blefve händelsen, om arbetarne visste, att besöket skedde utan chefens

vetskap.

I öfverensstämmelse härmed anser kollegium, att stadgandet bör

gifvas det innehåll, att inspektör eger efter tillsägelse hos arbetsgivare

eller arbetsföreståndare tillträde till fabrik m. in.

I nästföljande § stadgas förbud för inspektör att röja yrkeshemlighet,

hvarom han i sin befattning erhållit kännedom, äfvensom ansvar

och ersättningsskyldighet för honom i händelse af brott emot detta

förbud. Svenska ingeniörsföreningen, Stockholms fabriksförenings fullmäktige

samt jernkontorets fullmäktige hafva ändock uttalat farhågor,

att yrkeshemlighet kunde varda genom inspektör röjd.

Till förekommande i någon mån häraf har kollegium tänkt sig,

att till § 4 i förslaget lämpligen kunde tilläggas ett moment derom,

till arbetsgivare, som vill hålla någon del af sin fabrikation hemlig,

skall härom underrätta inspektör, hvilken i det fall, att han anser just

denna del af fabrikationen böra med hänsyn till fara för arbetarnes

lif och helsa inspekteras, har att härpå fästa arbetsgifvarens uppmärksamhet

och, i händelse arbetsgivaren vidhåller sin fordran på, att

denna del af hans fabrikation må undantagas från inspektion, anmäla

förhållandet hos vederbörande länsstyrelse, som efter arbetsgifvarens

hörande ege i ärendet besluta.

§ 5.

Till en början får kollegium erinra, att det torde vara nödvändigt,

att i §:n införas bestämda strafflatituder.

Vidare anser kollegium, i likhet med svenska ingeniörsföreningen

och Stockholms fabriksförenings fullmäktige, att den högre straffpåföljden

bör gälla äfven för det fall, att inspektör väl icke till egen men

till annans fördel begagnar sig af yrkeshemlighet.

Fullmäktige i jernkontoret hafva fäst uppmärksamheten derå, att

det föreslagna förbudet för inspektör att röja eller begagna sig af

yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom, icke

vore fullt betryggande för vederbörande näringsidkare, så vida detta

förbud ej skulle gälla för längre tid, än inspektören i befattningen

qvarstode, och lian således, efter sökt och erhållet afsked, vore oför
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

hindrad vare sig att för andra uppdaga eller till egen fördel sjelf använda

en sådan hemlighet.

Med afseende å denna erinran torde denna § böra affattas på

sådant sätt, att deri stadgade ansvars- och ersättningspåföljder för

inspektör oförtydbart ege tillämpning äfven sedan han sådan befattning

frånträda

§ 7.

Stockholms fabriksförenings fullmäktige hemställa på anförda

grunder, att då näringsidkare förklarat sig af en eller annan anledning

icke kunna eller vilja utföra anvisning, som vid inspektion blifvit honom

lemnad, borde, innan anmälan härom gjordes till vederbörande myndighet,

nödvändigheten och nyttan af anvisningen pröfvas af en för

ändamålet bildad nämnd. Denna nämnd skulle, enligt bemälde fullmäktiges

åsigt, bestå af fyra ledamöter, af hvilka, der handtverks- och

fabriksföreningar funnes, två ledamöter skulle utses af dessa föreningar

och två af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller stadstullmäktige,

men, der förening af berörda slag ej funnes, två ledamöter

skulle utses af dem, som förrättade inspektionen.

Då onekligen vid olika mening mellan inspektör och näringsidkare

rörande vigten och behöfligheten af någon inspektörens anvisning det

för vederbörande myndigheter borde kunna underlätta frågans bedömande,

om tillgång lätteligen funnes till inhemtande af sakkunniges

omdöme, anser kollegium, att det kunde vara så mycket mera Renligt,

att, der industriidkare inom någon ort vilja förena sig om att utse en

nämnd för befrämjande af åtgärder till arbetets skyddande och bedömande

af frågor, som deraf kunna uppstå, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vid förekommande anmälningar af inspektör borde inhemta

denna nämnds utlåtande, som en föreskrift härom jemväl vore

egnad att undanrödja öfverdrifna farhågor för onödig stränghet vid

lagens tillämpning.

§ 8.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har anmärkt,

att denna § icke fullt nöjaktigt angåfve, när ansvar för deri

nämnda förseelser inträdde; att om nemligen Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

enligt § 7 pröfvat nödigt ålägga näringsidkare att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom

i författningen stadgades, berodde detta naturligtvis derpå, att näringsidkaren

dittills i något afseende icke stält sig till efterrättelse de i

förordningen gifna föreskrifter; och att det likväl ej kunde vara åsyftadt

att fälla honom till ansvar förr än han underläte fullgöra Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden, men ordalydelsen i

början af § 8 kunde gifva anledning till en annan tydning; hvarför,

enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms län uttalade

mening, en förändrad lydelse deraf vore önskvärd.

§ 9-

Svenska ingeniörsföreningen och Stockholms fabriksförenings fullmäktige,

anse på anförda grunder, att denna § bör ur förslaget utgå.

Till stöd för lämpligheten och behöfligheten af denna §:s bestämmelser

hafva komiterade endast åberopat, att densamma vore affattad

i öfverensstämmelse med enahanda stadgande uti nådiga förordningen

den 18 November 1881 angående minderåriges användande i arbete.

Då emellertid emellan förseelser mot sistnämnda förordning och förseelser

mot nu föreliggande lagförslag den väsentliga olikhet förefinnes,

att i förra fallet rättelse i anmärkt förhållande bör kunna genast

följa, hvaremot i senare fallet rättelses åvägabringande i allmänhet

torde kräfva någon tid, hvarunder, derest näringsidkaren ej är i tillfälle

att tills vidare inställa sin verksamhet, han lätteligen kan utan

sin egen förskyllan komma att blifva utsatt för upprepade åtal för

samma förseelse, anser kollegium att § 9 bör ur förslaget utgå.

§ io.

I fråga om föreskrifterna i denna § yttrar Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Stockholms län, att bestämdt torde böra angifvas,

huruvida förseelser mot den afsedda förordningen endast finge

åtalas af inspektör och på hans uppdrag af allmän åklagare, eller om

samma förseelser hörde under allmänt åtal, enär förevarande §:s ordalydelse

kunde gifva anledning antaga det förra, men för lagens behöriga

efterlefnad vore af vigt, att allmän åklagare egde full åtalsrätt,

och att detta uttryckligen angåfves.

Beträffande inspektör förbehållen rätt att sjelf utföra åtal, förmå
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

ler fabriksföreningen i Norrköping, bland annat, att då uppenbart vore,

att inspektörens skyldighet att fungera såsom åklagare ofta nog skulle

medföra ej mindre hinder för hans verksamhet i öfrigt än ock kostnader,

hvilka, ehvad de komme att af honom sjelf få vidkännas eller

af den tilltalade, säkerligen kunde blifva ganska betungande, vore med

afseende å innehållet af denna § fabriksföreningen af den mening, att

åtal mot näringsidkare för förseelser mot erhållna förelägganden alltid

borde utföras af allmän åklagare efter »anmälan af inspektör.

Att allmän åklagare skulle endast uppå anmälan af inspektör ega

att väcka åtal mot arbetsgifvare för förseelser, hvarom i § 8 sägs, lär

enligt kollega förmenande ej kunna ifrågasättas.

Frågan åter, om inspektör sjelf bör få anställa åtal, sammanhänger

med det i § 12 föreslagna stadgandet i afseende å fördelningen af de

enligt förslaget ådömda böter, af hvilka inspektör, derest han egde

anställa åtal, skulle undfå andel.

Svenska ingeniörsföreningen har i afseende härpå framhållit, bland

annat, att inspektör borde stå fullkomligt fri från hvarje misstanke om

egennyttiga bevekelsegrunder vid de åtal, som han möjligen kunde behöfva

låta anställa.

Kollegium finner, i likhet med ingeniörsföreningen och med hänsyn

särskilt till nödvändigheten af, att det anseende för oväld bevaras,

som utan tvifvel måste utgöra ett väsentligt vilkor för att inspektör

må på ett tillfredsställande sätt kunna sköta sina åligganden,

det vara högeligen olämpligt, att inspektör må kunna komma i åtnjutande

af bötesandel vare sig såsom åklagare eller angifvare, och anser

det vara hvarken nödigt eller med inspektörs åligganden i öfrigt förenligt,

att desse tjenstemän uppträda såsom åklagare, hvarföre, när inspektör

finner förseelser mot de gifna skyddsbestämmelserna böra lagligen

beifras, han bör sådant hos allmänna åklagaren tillkännagifva för

åtals väckande. Enligt kollega mening böra förseelser mot denna lag

falla under allmänt åtal med skyldighet för åklagare att utföra de åtal,

som af inspektör begäras.

Slutligen och med hänsyn till stadgandet i

§ 12

att af böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla en tredjedel

åklagaren och två tredjedelar riksförsäkringsanstalten, får kollegium

endast hemställa att, intill dess förslaget till förordning angående riks
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

försäkringsanstalten vinner fastställelse eller, om riksförsäkringsanstalten

ej skulle komma till stånd, de två tredjedelarne af böterna i fråga,

som enligt lagförslaget skulle tillfalla riksförsäkringsanstalten, må i

stället komma vederbörande kommuns kassa till godo.

Utdrag af kollegii protokoll för denne dag, innefattande vid ärendets

handläggning hos kollegium yttrade särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 17 November 1888.

Underdånigst

C. FR. WiERN.

TH. NORDSTRÖM.

Emil Hubner.

*

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. kommerskollegium den 17

November 1888.

Närvarande:

Herr t. f. presidenten Wcern.

Herrar t. f. kommerseråden Cederschiöld.

friherre Rehbinder och

Nordström.

S. D. Herr tillförordnade kommerserådet Nordström föredrog

Kongl. Maj:ts nådiga remiss å förslag till lag om åtgärder för skyddande

af arbetares lif och helsa i arbetet; och beslöt Kongl. kollegium

underdånigt utlåtande af det innehåll registraturet utvisar.

Herrar t. f. presidenten Wmrn och t. f. kommerserådet friherre

Rehbinder, hvilka hvar för sig voro beträffande särskilde delar af lagförslaget

af i viss mån skiljaktig mening med kollegium, yttrade i

sådant afseende följande.

Herr t. f. presidenten Wcern:

»I fråga om lydelsen af § 1 mom. 1 utaf komiténs förslag är jag

af skiljaktig mening mot kollegium, i det att jag, i likhet med jernkontorets

fullmäktige och ingeniörföreningen, anser de föreslagna skyddsåtgärderna

böra, utan afseende på arbetsgifvarens yrke, omfatta alla

de fall, i hvilka arbetarnes lif och helsa hotas af de faror, hvilkas

förebyggande med åtgärderna åsyftas.

De anordningar, hvilka i afseende å arbetslokal, maskiner och

redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga

för att skydda arbetares lif och helsa, kunna icke vara mindre behöfliga

eller mindre lämpliga, om arbetsgifvaren följer ett yrke, än om

han följer ett annat; och hvarken de särskilda iakttaganden, hvilka i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

mom. 2 af nämnda § angifvas, eller någon annan del af komiténs felslag

eller kollega utlåtande gifva anledning till det antagande, att med

lagen afsedda arbetslokaler, maskiner, eller redskap endast skulle vara

i bruk hos vissa arbetsgivare, hvilka idka de i mom. 1 nämnda yrkena,

»fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan

handtering eller byggnadsarbeten», men icke hos öfriga, savida icke

dessa, och särskildt den stora klassen jordbrukare, skulle anses vara

inbegripna i »annan handtering», i hvilket fall dock icke blott det begagnade

uttrycket måste anses oegentligt utan hela den specificerade

uppräkningen är obehöflig och vilseledande. I verkligheten är det ju

väl kändt att ställen, der fara genom fall eller nedstörtande föremål

är för handen, golföppningar, ställningar, hissar, som kunna behöfva

hägnad, trappor, i hvilka ledstänger böra anbringas, kar och bassmer

med flytande ämnen, m. fl. inrättningar, förekomma i alla yrken, jordbruket

icke undantaget, och att särskildt detta sistnämnda, ger anledning

till arbeten eller användning af byggnader och maskiner, hvilka

i hög grad påkalla de af komitén föreslagna skyddsåtgärderna. Mergelgrafvar

äro icke de minst farliga ställen, der arbetarne .kunna skadas

genom nedstörtande föremål, torkrior tillhöra utan tvifvel eldfarlma

byggnader och tröskverk äro enligt de inkomna uppgifterna bland

de maskiner, hvilka oftast gifva anledning till olyckshändelser. <

Men icke blott förekomma enahanda faror och liknande inrättningar

hos andre arbetsgifvare än de af komitén uppräknade, utan alldeles

samma byggnader, maskiner eller redskap kunna ena dagen ti 1- höra en arbetsgifvare bland de uppräknade och andra dagen en arbetsgivare

bland de uteslutna klasserna. Försäljningar af dylika föremål,

särskildt maskiner, äro icke ovanliga, och om en jordbrukare tryggt

skulle kunna såsom obeqväm borttaga någon vid en maskin, som åt

honom blifvit af en näringsidkare inköpt, anbragt inrättning, hvilken

den sistnämnde blifvit ålagd att till skydd för arbetaren bisätta, så

skulle en betänklig olikhet inför lag derigenom inträda. Man kan ock

tänka sig, att en näringsidkare med bibehållande i sin eg o åt någon

maskin, hvilken han fortfarande kunde använda, nedlade det yrke han

förut haft, och blefve jordbrukare, men högst otillständigt skulle det

väl vara, om han genom köp af jordegendom blefve befriad från de

skyldigheter till bevarande af arbetares lif och helsa, hvilka blifvit

honom såsom näringsidkare vid maskinens begagnande ålagda.

Jag har icke i komiténs betänkande funnit något motiv vara, anfördt

för inskränkning af lagens tillämplighet till vissa klasser af arbetsgifvare,

och i kommerskollegii utlåtande endast det skäl dertill, att en

Bih. Ull Riksd. Prat. 1889. 1 Sami 1 Afä. 5 Håft. G

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

utsträckning af lagens tillämpning skulle föranleda synnerligen störa

svårigheter för ett effektivt öfvervakande af de nya lagbestämmelsernas

behöriga efterlefnad, hvarförutom det kunde vara fara värdt att

lagen endast blefve en död bokstaf. Mig förefaller det dock, att lagstiftaren

icke får rygga tillbaka för de bestämmelser, hvilka finnas

nödiga till förhindrande af förseelser, derföre att möjligen förekommande

fall antagas blifva många, äfvensom att vid jemförelse med

äldre lagar och författningar många af dem afse flera fall af förseelser,

än här kunna ifrågakomma. Men om med hänsyn till tillämpningens

svåiigheter en inskränkning i lagens omfattning anses nödig, så

borde väl denna göras i antalet af förseelser och icke i antalet af förbrytare.

. Att i lagen förklara, att den icke skall gälla de förseelser,

mot hvilka den är. rigtad, i annat fall än när dessa göras af vissa

arbetsgifvare, men icke af andra, är ju att förklara, att den i många

fall allt ifrån början blott skall vara en död bokstaf.

Det måste vara samtlige arbetsgifvares, jordbrukares såväl som

näringsidkares, sanna intresse, att deras arbetare blifva skyddade mot

faror under arbetet. Då nu erfarenheten genom antalet af de olycksfall,

som inträffa, visar att ytterligare åtgärder derför äro nödiga, och

såsom de bästa sådana anses vara inspektion af sakkunniga personer,

och möjlighet för dem att, derest deras råd icke följas, föranleda myndigheters

ingripande, men detta förslag naturligen måste föranleda

farhågor hos dem, för hvilkas arbetare skyddet afses, att dylika åtgärdei.

skulle kunna föranleda dels stora kostnader, dels obehörig inblandning

i deras göromål, så synes mig rätta sättet att förebygga en

sådan inblandning och aflägsna farhågorna derför vara att genom omsorgsfull

instruktion för inspektörerne begränsa deras verksamhet inom

hvad som till förekommande af olyckshändelser är särskildt nödigt

och dervid jemväl ålägga dem. att vid de förslag till skyddsåtgärder,

de framställa, fästa afseende vid hvad som äfven ur ekonomisk synpunkt

är görligt. J

. Orn .man deremot skulle söka minska farhågorna genom att till

vissa näi ingsidkare inskränka antalet af dem, hvilka fingo anledning

att hysa dem, så skulle man begå en dubbel orättvisa nämligen såväl

emot dem, som ensamma skulle vidkännas farhågorna för kostnader och

obehag, som äfven emot dem, hvilka från lagens tillämpning undantoges,

emu icke blott de med lagen asyftade fördelande för dem icke

vunnes, i det att deras arbetare icke erhölle samma skydd som nälingsidkarnes,

utan också dessa arbetare derigenom finge anledning att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

anse tjenst hos andra arbetsgifvare förmånligare och således böra eftersträfvas.

Otillbörlig synes mig den farhåga för lagens antagande vara, som

skulle sökas deruti, att jordbrukare möjligen kunde anse lagens bestämmelser

goda blott i de fall, att de gälde andra men icke dem

sjelfva. Deremot synes mig den obenägenhet, som alltid skall förefinnas

mot speciel lagstiftning för vissa klasser i fall, som efter sin

natur böra vara allmänna, värd mera afseende.

Enligt min åsigt bör § 1 mom. 1 innehålla, att det åligger en

hvar, för hvars räkning arbete förrättas, att vidtaga nödiga anordningar

för att skydda arbetarnes lif och helsa.»

Herr t. f. kommerserådet friherre Rehbinder:

»Då bedömandet af de frågor, som enligt § 7 i lagförslaget skulle

tillhöra Konungens befalluingshafvandes afgörande, understundom torde

erfordra en kännedom om förhållanden, hvilka äro för sagda myndighets

verksamhet alldeles främmande, anser jag väl nyttigt och lämpligt

att en nämnd inrättas, hvilken länsstyrelsen har att. höra, innan

hon fattar beslut angående de i denna § afsedda anmälningar af inspektör

eller eljest då anledning dertill förekommer; men en så beskaffad

anordning, att näringsidkarne skulle ega att alldeles godtyckligt

utse sådana nämnder, hvilka länsstyrelsen då skulle vara bunden att

höra, anser jag desto hellre vara mindre lämplig, som fara värdt kan

vara, att desamma komme att bestå af personer, som vore mindre gynsamt

stämda mot det föreslagna inspektionsväsendet och derföre benägna

att gifva näringsidkaren rätt emot inspektören, hvarigenom åter

kunde inträffa ej mindre att länsstyrelsen, som skulle skilja mellan en

sådan nämnd och inspektören, tilläfventyrs mången gång komme i en

rätt brydsam belägenhet, än äfven att den senares uppgift blefve i

större eller mindre mån motverkad. Derest någon nämnd skall inrättas,

anser jag alltså att från det allmännas sida böra meddelas sådana

bestämmelser i afseende å dess sammansättning, att den kan antagas

varda i möjligaste måtto opartisk.

Stockholm som ofvan.

In fidem

A. R. Landström.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

2:o. Medicinalstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 sistlidne September bär Eders Kongl.

Maj:t befalt medicinalstyrelsen att, i anledning af arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif

och helsa i arbetet, före den 1 nästkommande December afgifva

underdånigt utlåtande.

Af remissen bilagda »betänkande I, utlåtande och förslag», inhemtas,

att komitén i 12 paragrafer affattat sitt ifrågavarande lagförslag

om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, innefattande

sådana föreskrifter om skyddsåtgärder mot kroppsskador och

om hygieniska anordningar, som synas vara tillämpliga på allt slags

yrkesarbete, som kan underkastas kontroll; och är o dessa gemensamma

bestämmelser hållna i största allmänhet utan några detalj föreskrifter

och således endast angifvande grunddragen till en lagstiftning i detta

afseende, hvilken komiterade antagligen tänkt sig böra utvecklas efter

hand, i den mån erfarenhet vinnes, och''detta särskild! genom den inspektion,

som tillika föreslagits och som enligt medicinalstyrelsens åsigt bör

blifva af synnerligen stor vigt och äfven från den allmänna helsovårdens

synpunkt högeligen är af behof vet påkallad.

I förslagets § 1 mom. 1 angifves först, hvilka arbetsgifvare det

skall åligga att vidtaga skyddsåtgärder, nämligen idkare af fabriks-,

sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan handtering

samt de, som utföra byggnadsarbeten; dernäst omnämnas föremålen

för dessa anordningar: arbetslokaler, maskiner och redskap, hvarjemte

i allmänhet föreslås, att alla de anordningar skola företagas, som eljest

med hänsyn till arbetets beskatfenhet äro nödiga för att skydda i arbetet

anstälde arbetares lif och helsa.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Förslaget synes således omfatta icke blott alla fabriker och handtverk,

sågverks- brädgårds- och byggnadsarbeten, utan äfven hvarje

slags handtering, dervid maskiner och redskap användas, eller der

flere arbetare äro anstälde i samma arbetslokal.

År denna uppfattning rigtig, skulle äfven sådana handteringar som

t. ex. af tröskverk möjligen kunna diträknas, hvilket styrelsen anser

mycket önskvärdt i betraktande af de många tröskverksskador, som

årligen vållas af vårdslöshet eller oaktsamhet och som komma under

behandling på sjukhusen samt oftast medföra stort men och minskad

arbetsförmåga för framtiden.

I mom. 2, a—k, framhålles hvad som i vissa fall särskilt bör

iakttagas till förebyggande af yttre skador, och synes härvid icke vara

skäl till någon anmärkning.

I mom. 3 angifvas några allmänna föreskrifter till förekommande

af sanitära olägenheter, hvilka föreskrifter torde böra fullständigas

och möjligen närmare bestämmas i den mån ökad erfarenhet kan vinnas

genom återkommande inspektioner och deröfver afgifna årsberättelser.

Uti § 2 fästes uppmärksamhet derpå, att särskilda stadganden

för vissa näringar eller för användandet af vissa redskap, maskiner

och arbetsmetoder icke upphäfvas genom nu föreslagna lag.

I anledning häraf torde medicinalstyrelsen få erinra, att hvad,

som är eller kan varda föreskrifvet om sanitära inspektioner, äfven

bör gälla oberoende af denna lag.

Den uti § 3 föreslagna inspektion torde blifva det förnämsta stödet

för den nya lagen, hvars framgång kan komma att bero på erhållandet,

af sakkunnige och för ändamålet fullt lämplige inspektörer. Mycket

kommer dock att bero på den instruktion, som för inspektörerne skall

utfärdas, och utan kännedom hvarom man svårligen kan bedöma inspektörernes

blifvande ställning.

Enligt styrelsens åsigt är det af största vigt, att särskilde inspek-.

törer utses och att inspektionen icke öfverlemnas åt helsovårds- och

kommunalnämnder, hvilka i allmänhet sakna såväl intresse som nödig

sakkunskap och derpå beroende förmåga för ett sådant värf. Skall

förslaget föra till det åsyftade målet, måste nödvändigt de utsedde

inspektörerne vara icke blott sakkunnige utan äfven humana, således

mera genom råd och anvisningar än åtal tillgodose arbetarnes berättigade

anspråk, utan att derföre betunga industriidkare!! med oskäliga

och onödiga utgifter.

§§ 4—6. Att inspektör skall ega fritt tillträde till fabrik under

arbetet är nödvändigt, men torde han vid sin ankomst böra om den

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

förestående inspektionen underrätta fabrikens egare eller föreståndare

eller, i händelse af deras frånvaro, närmaste förman för arbetspersonalen.

Inspektör synes äfven böra ega samma befogenhet, der stat

eller kommun är arbetsgifvare, som der enskild person drifver fabriksrörelse,

enär staten och kommunen härutinnan ock jemväl för exemplets

skull böra vara underkastade samma skyldigheter mot arbetaren

som den enskilde.

§ 10. Beträffande den läkare ålagda skyldigheten att gå inspektör

tillhanda, synes detta vara både ändamålsenligt och behöfligt, men

torde läkaren böra tillerkännas ersättning för af denna anledning förorsakad

resa eller tidspillan, att utgå antingen såsom för andra tjensteförrättningar

eller hellre och med större skäl af samma medel, hvarmed

inspektören aflönas.

§ 12. Om det också kan synas önskligt, att inspektör med hänsyn

till den sakkunskap, som onekligen erfordras för handläggningen af

dessa ärenden och för utförandet af åtal i vissa fall, medgifves rättighet

att sjelf utföra åtal, der sådant anses behöfligt, bör dock inspektören

enligt styrelsens åsigt icke erhålla någon andel af ådömda

böter, enär denne tjensteman ej bör utsättas ens för skenet af partiskhet

eller egennyttigt intresse vid beifrandet af olagligheter, utan borde

böterna i de fall, der inspektören sjelf är åklagare, böra odelade tillfalla

den föreslagna riksförsäkringsanstalten.

Såsom förändring i byggnadsstadgan hafva komiterade föreslagit,

att i vissa fall äfven helsovårdsnämnds yttrande skall inhemtas. Härom

är intet annat att anmärka, än att erfarenheten visat sådan åtgärd vara

väl behöflig, enär det stundom inträffat, att helsovårdsnämnd måst i

helsovårdens intresse förbjuda inrättning eller nybyggnad, hvartill

byggnadsnämnd af obekantskap med helsovårdsstadgans föreskrifter

gifvit tillåtelse utan helsovårdsnämndens hörande.

Att, såsom i komiterades motivering framhålles, det skulle vara

af stort gagn både för arbetare, arbetsgifvare och det allmänna, om

någon undervisning uti fabrikshygien meddelades vid alla tekniska

skolor, synes vara så uppenbart, att styrelsen tillåter sig i underdånighet

hemställa, att föreskrifter derom måtte meddelas, oberoende af

den nu föreliggande frågan om arbetares skyddande i arbetet. De

uppoffringar, som härför erfordras, behöfva icke blifva stora och torde

för öfrigt i en framtid rikligen ersättas genom det intresse för arbetarnes

väl, som följer deraf att insigter i hithörande frågor i unga år

bibringas de tekniska läroverkens elever, hvilka oftast med tiden blifva

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

arbetsgivare, eller ledare af företag med stor arbetspersonal. Af ej

ringa nytta i deras framtida verksamhet skulle äfven vara, om ifrågavarande

elever meddelades kännedom om första hjelpen vid skador

och olycksfall, hvilket skulle kunna ske utan nämnvärd uppoffring'' eller

tidspillan. ö

Medicinalstyrelsen, som, enligt hvad sålunda anförts, icke haft

att framställa några väsentligare anmärkningar emot det afgifna förslaget,

får slutligen på det lifligaste förorda nådigt bifall till de föreslagna

åtgärderna, som afse att, så vidt möjligt är, utan onödigt betungande

för arbetsgifvaren, söka skydda arbetarnes lif och helsa i

arbetet, hvilka åtgärder synas medicinalstyrelsen erforderliga med hänsyn

såväl till humanitetens fordringar som ock till den omtanke för

arbetaren, som staten bör egna honom i sitt eget, kommunens och

fattigvårdens intresse.

Remisshandlingarna återställas härhos.

Stockholm den 28 November 1888.

Underdånigst

Aug. Almén.

Edio. Edholm. D. M. Pontin. Carl Edling. E. Hjertsten,

A. J. Bruzelius.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

3ro. Tekniska högskolan.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong! Maj:t genom nådig remiss af 21 nästlidne

September anbefalt tekniska '' högskolan att, i anledning af arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag om åtgärder för skyddande^ af arbetares

lif och helsa i arbetet, inkomma med underdånigt utlåtande,

får jag, jemte remisshandlingens återställande, härmed i underdånighet

öfverlemna det utlåtande, professorerne vid högskolan J. E. Cederblom,

J. O. Andersson och F. L. Ekman i ärendet afgifvit.

KNUT STYFFE.

W. Hoffstedt.

Stockholm den 1 December 1888.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 21 sistlidne September

i nåder befalt tekniska högskolan att afgifva underdånigt utlåtande

i anledning af arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om åtgärder

för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, och ärendet bhfvit

af högskolans föreståndare till oss remitteradt, få vi härmed i underdånighet

afgifva det infordrade utlåtandet.

Till en början anse vi oss böra angifva, huru vi i allmänhet fattat

vårt förelagda uppdrag. Vid lagstiftning för tekniska ändamål måste

det naturliga tillvägagåendet blifva, att man, utgående från saktöi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

hållandena inom eget land, söker tillse i hvad mån och på hvad sätt

dessa kunna behöfva att genom lag ordnas, och derjemte granskar

andra kulturländers vunna erfarenhet på det ifrågavarande området,

för att derur tillgodogöra hvad som på det egna landets förhållanden

må vara väl tillämpligt. Strängt taget borde ett likartadt förfarande

följas äfven af dem, som i anledning af ett redan föreliggande lagförslag

hade att afgifva ett utlåtande, fotadt på möjligast sjelfständiga

grunder. Då vi emellertid ej skulle kunnat samtidigt med vår lärareverksamhet

medhinna en sådan frågans behandling inom den oss förelagda

tiden, hafva vi direkt utgått från komiterades lagförslag och

sökt att afgifva vårt utlåtande på grund af omsorgsfull granskning af

detta förslag och med stöd af de förutsättningar, som våra verksamhetsområden

kunna anses innebära.

Vi hafva dervid naturligtvis i första rummet egnat vår uppmärksamhet

åt de särskilda föreskrifter, hvarigenom det afsedda och äfven

enligt vår mening högst behjertansvärda skyddet för arbetarne mot

yttre eller inre skada af arbetet borde kunna vinnas. Der förändring

af dessa föreskrifter, hvilka äro sammanfattade under § 1 i komiterades

lagförslag, synts oss. behöflig, hafva vi utarbetat ny formulering af

dem, äfvensom angifvit vara motiv till förändringen. Beträffande den

öfriga delen af komiterades förslag hafva vi knappast funnit anledning

att sysselsätta oss med andra punkter deri än de, som röra de till

kontroll af lagens efterlefnad föreslagna inspektörerne. Af lätt insedda

skäl hafva vi dock på detta område åtnöjt oss med att göra de erinringar,

som synts oss befogade, utan att föreslå någon ny formulering.

Vi anföra i det följande endast de punkter i arbetareförsäkringskomiténs

förslag, hvilka gifvit oss anledning till förändringar eller

erinringar.

§ 1. Mom. 2 b).

å hissar, kranar och andra hjelpmaskiner för transport af menniskor

eller gods skall bärigheten finnas tydligt angifven.

Vi föreslå följande tillägg till denna föreskrift:

och tillkommer det arbetsgifvaren att, sä vidt möjligt är, tillse det

angifven bärighet verkligen förefinnes.

Motiv. Enär eu del hissar, kranar och hithörande hjelpmaskiner

genom nötning af vissa delar, såsom länkar, linor o. s. ''v., kunna få

minskad bärighetsförmåga, så bör det åligga arbetsgifvaren att tillse

det angifven bärighet verkligen förefinnes, vare sig att mindre bärighet

Bih. till Rihd. Prot. 1889. 1 Samt. 1 Åfä. 5 Höft. 7

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

angifves i den mån nötning eger rum, eller att den från början angifna

bärigheten vidmakthålles. Om också en sådan fordran må kunna anses

inneburen i den af komiterade formulerade lydelsen af mom. 2 b), så

torde det gjorda tillägget vara på sin plats såsom en erinran, enär

föreskriftens ändamål lätt skulle förfelas, om ej det tillagda vilkoret

uppfyldes.

§ 1. Mom. 2 c).

kar, bassiner och andra öjjpna kärl, hvilka innehålla giftiga, frätande,

heta eller flytande ämnen och på grund af sitt läge eller eljest medföra

fara, skola vara behörigen kringgärdade.

Vi föreslå för denna punkt följande lydelse:

öppna kärl, hvilka på grund af läge och innehåll eller djup medföra

fara, skola, derest sä lämpligen kan ske, vara behörigen kringgärdade.

Motiv. Det föreskrifna försigtighetsmåttet, kärlets kringgärdande,

är väl endast afsedt att skydda arbetaren mot att nedfalla i kärlet.

Det torde derföre vara onödigt att förutsätta någon annan anledningtill

faran än den, som kan bero af kärlets läge och innehåll eller djup.

Orden ''»eller eljest» synas derför kunna utgå. Af de anförda anledningarna

till fara torde läget böra sättas i främsta rummet, enär de två

andra sakna praktisk betydelse, om kärlet har ett ofarligt läge. År

åter läget farligt, så kan farans storlek bero icke blott af kärlets

innehåll utan ock af dess djup. Endast om detta är någorlunda stort, - kan t. ex. ett för öfrigt oskadligt flytande ämne, såsom kallt vatten,

medföra fara; men är kärlets djup mycket stort, så medför kärlet,

under förutsättning af farligt läge, fara äfven om det är tomt.

Då det öfverhufvud torde vara vanskligt att i en kortfattad lagparagraf

med några få ord närmare bestämma hvilka slags ämnen, som

skola anses här medföra fara, så hafva vi ansett lämpligast att undvika

detta. En dylik bestämning kan lätt bli både för vid och för

trång. I senare hänseendet må påpekas, att t. ex. ett pulverformigt,

således ej flytande ämne, som för öfrigt hvarken är giftigt, frätande

eller hett, kan under vissa omständigheter medföra större fara för

qväfning än en vätska.

Kar och bassiner äro icke nödvändigt öppna kärl, utan kunna äfven

vara täckta. Skulle dessa exempel på öppna kärl bibehållas, borde

derföre ordalydelsen undergå en liten förändring. Det har emellertid

synts oss lika lämpligt att blott utelemna de ifrågavarande orden.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Slutligen hafva vi med hänsyn till de mångfaldigt olika omständigheter,

som kunna förefinnas vid användningen af öppna kärl i fabriker,

ansett nödvändigt att medgifva undantag från den föreskrift^ åtgärden

för de fall, då denna skulle kunna medföra alltför stor olägenhet vid

kärlens begagnande, och derföre föreslagit införande af orden »då så

lämpligen kan ske». Den temligen stora grad af elasticitet, som derigenom

förlänas det ifrågavarande stadgandet, synes oss befogad.

§ 1. Mom. 2 i).

arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så ske kan, vara försedda

med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende af motorn stadna

dem; till- och frånslagning — — — — — — — — — — — finnes;

Vi föreslå för denna punkt följande lydelse:

arbetsmaskin skall, derest sd lämpligen kan ske, vara försedd med inrättning

för hastig löskoppling; till- och frånslagning —- — — — finnes;

Motiv. En del hastigt gående arbetsmaskiner kunna nog förses

med inrättning för hastigt afstadnande, men sådana inrättningar, nu

hörande till undantagen och vanligen i annat syfte tillkomna, skulle

förorsaka kostnader och olägenheter utan att i allmänhet leda till det

åsyftade målet. Hastigt gående arbetsmaskiner förorsaka vanligen skadan,

innan någon stoppinrättning hinner verka. Snarare förmår derför

eu stoppinrättning förebygga skada vid långsamt än vid hastigt gående

maskiner. Många hastigt gående arbetsmaskiner och i synnerhet sådana,

hvari tunga massor röra sig, såsom t. ex. svänghjulsförsedda

maskiner, kunna icke utan söndersprängning och dermed förbunden

fara för i närheten befintlige arbetare afstadnas hastigt. Slutligen är

det svårt att afgöra hvilka maskiner, som skola anses vara hastigt

gående, enär snart sagdt alla möjliga hastigheter förekomma vid arbetsmaskiner.

På grund af ofvan anförda skäl anse vi, att föreskriften om inrättningar

för att hastigt stadna arbetsmaskiner icke bör ingå i lagen.

Deremot anse vi lagen böra innehålla en föreskrift, att alla arbetsmaskiner

skola, om så lämpligen kan ske, vara försedda med inrättning

för hastig löskoppling.

Enär det gifves arbetsmaskiner, som icke utan väsentlig olägenhet

skulle kunna förses med inrättning för löskoppling, hemställa vi, att

uttrycket »der så ske kan» utbytes emot derest sä lämpligen kan ske.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Mom. 3.

I fråga om de under detta moment sammanfattade föreskrifter

känna vi oss manade att i likhet med komiterade framhålla, att den

skada, som genom otjenlig luft, dam och skadliga gaser eller ångor

kan tillskyndas arbetaren, i det hela torde vara att anslå högre än

den, som förorsakas af tillfälliga olyckshändelser. Den fara, som hotar

från arbetsmaskiner, transmissioner m. in., kan arbetaren i allmänhet

sjelf inse och i de flesta fall genom uppmärksamhet undvika. De

skadliga inflytelser deremot, som tillföras honom genom den inandade

luften eller beröringen med skadliga ämnen, kan han vanligen ej bedöma

och än mindre genom eget åtgörande undvika. Och då den

skada, som en yttre olyckshändelse åstadkommer, vanligen blott träffar

en eller annan individ, så utöfvar den sundhetsvidriga luften sitt skadliga

inflytande på alla de i lokalen sysselsatte arbetarne, om ock i

olika mån efter deras olika motståndskraft, och detta inflytande kan

till och med sträcka sig till arbetarens familj på grund af den framkallade

sjukdomens art.

Med hänsyn härtill vill det synas oss önskligt, att något större

utförlighet kunde beredas åt föreskrifterna under mom. 3, hvilka hafva

den vigtiga uppgiften att tillförsäkra arbetaren ett helsoskydd, som han

sjelf hvarken förstår eller förmår att åvägabringa. Affattade så, som

komiterade föreslagit, äro de likväl, så att säga, stälda i skuggan af

de många speciela föreskrifter, hvilka under mom. 2 gifvits för att

skydda arbetaren mot olycksfall. Visserligen kunna de till mom. 3

hänförliga föreskrifter svårligen så detaljeras som de till mom. 2 hörande,

men det vill dock synas, som om lagen borde kunna, mer än

som skett, framhålla vissa olika slag af åtgärder, som för skyddande

af arbetarnes helsa kunna och böra vidtagas. Vi föreslå derföre följande

lydelse för de under mom. 3 hörande föreskrifter och utmärka,

i likhet, med hvad som redan skett i mom. 2, de olika punkterna med

bokstäfver i alfabetisk ordning.

a) att tillräckligt luftrum — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — förhållandena medgifva.

b) att sådana anordningar, som den tekniska erfarenheten anvisat som

verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att förhindra dam, *

gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarens helsa skadlig

mängd;

c) att renlighet iakttages sä väl med hänsyn till arbetslokalen som till

maskiner och redskap;

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

d) att arbetsprocesser, som alstra dam, eller skadliga gaser eller ångor,

oansedt skyddsåtgärder i öfrigt, förläggas, derest så lämpligen kan ske, till

särskilda arbetslokaler;

e) att arbetare, så vidt möjligt är, blott periodiskt och under omvexling

med oskadligt arbete sysselsättes med arbete af sådan beskaffenhet, att

ett menligt inflytande deraf på hans helsa icke kan genom direkta skyddsåtgärder

tillräckligt förhindras;

f) att arbetare, som sysselsättas med göromål, hvilka medföra stor fara

för helsans undergräfvande, skola efter vissa mellantider undergå läkarebesigtning;
g)

att i de fall, dä sä kan vara behöfligt, för arbetarens skydd mot

skadligt dam eller frätande ämnen m. m. särskilda arbetsdrägter eller skyddsplagg

eller andra af tekniken godkända skyddsmedel tillhandahållas dem

till begagnande vid arbetet;

h) att, derest arbetet ej är af fullt oskadlig och renlig natur, tillräckliga

tvättanordningar finnas för arbetarne i eller vid arbetslokalen.

Motiv.

b) Denna punkt motsvarar ungefärligen den sista punkten under

mom. 3 i komiterades förslag. Men emedan den senare skulle kunna

fattas i en vidsträcktare bemärkelse, så att en del andra till mom. 3

hörande punkter möjligen derunder kunde inbegripas, så har den underkastats

en sådan redaktionsförändring, att den tydligen blott åsyftar

anordningar, hvarigenom dam, gaser eller ångor, som under fabriksarbeten

utvecklas af maskiner eller apparater, möjligast hastigt bortventileras

eller kondenseras eller eljest göras oskadliga, innan de hinna

att spridas i arbetsrummet.

I stället för uttrycken vdam, ohelsosamma gaser och dyliktv hafva vi

föreslagit vdam, gaser eller ångor — — — — — — i en för arbetarens

helsa skadlig mängd.v Vi hafva nämligen dels ansett, att orden »dam,

gaser eller ångor» innefatta alla slags ämnen, som kunna skämma luftens

beskaffenhet, och dessutom att ordet »ohelsosamma» här lämpligast

uteslutas. Ty dels kan luftens helsosamma egenskap mycket skämmas

genom ett öfvermått af gaser eller ångor, som icke i vanlig mening

kunna kallas ohelsosamma, t. ex. vattenånga, och dels kunna gaser,

som till sin natur äro frätande eller eljest skadliga, utan men för arbetarens

helsa vara i en viss ringa, ehuru märkbar mängd närvarande

i fabriksluft. Då eu fordran på luftens fidlkomliga renhet från dam

eller ohelsosamma gaser i en mängd hithörande fall helt visst icke

kan åtminstone för närvarande uppfyllas, så måste frågan ändå till

slut göras beroende af föroreningarnas mängd. Att det i särskilda fall

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

kan blifva särdeles svårt att afgöra, huruvida den tillåtliga gränsen för

luftens förorening blifvit öfverskriden eller icke, är tyvärr ett från ett

dylikt stadgande oskiljaktigt förhållande. Ty i de flesta fall torde

denna gräns ej för närvarande kunna på ett exakt sätt bestämmas eller

utrönas, och således knappast någon annan utväg till en dylik tvistefrågas

lösning finnas, än dels besigtning genom en erfaren tekniker

och dels läkares undersökning öfver arbetarnes helsotillstånd.

c) Denna punkt är till sin innebörd oförändrad och blott ändrad

till formen så till vida, att vi ej ansett nödigt att påpeka hvad med

renlighet här skall menas eller hur den skall åstadkommas. Punkten

har fått sin plats i sammanhang med föregående, enär renligheten är

ett vigtigt medel att förekomma spridning af dam och osunda ångor

i arbetslokalerna.

d) Då det icke alltid är möjligt att vid en viss arbetsprocess förekomma,

att dam eller skadliga gaser spridas i större mängder i luften

än hvad önskligt vore för arbetarnes helsa, hafva vi velat föreslå

ifrågavarande föreskrift, på det att det skadliga inflytandet, derest det

kan undvikas genom lämplig anordning af arbetslokalerna, ej må utsträckas

till andra arbetare än dem, som måste syssla med arbetet i

fråga. Med inpasset »derest så lämpligen kan ske» hafva vi velat bereda

möjlighet till undantag, då föreskriften ej låter genomföra sig vid

förut befintlig fabrik eller i följd af fabrikationens natur.

e) Den här föreslagna åtgärden är flerstädes och äfven i vårt land

försökt i sådana fall, då arbetaren icke kan undgå att utsättas för ett

helsomenligt inflytande af arbetet, och har visat sig vara välgörande.

f) Denna föreskrift kan betraktas som ett komplement till föregående.

Den finnes redan stadgad för fosfortändsticksfabriker men

kan äfven i vissa andra fall vara på sin plats, på det arbetaren åtminstone

icke utan egen vetskap må bli sysselsatt så länge vid ett helsovådligt

arbete, att skadan blir obotlig.

g) Vid vissa slags arbeten kan arbetsdrägten blifva så inpyrd med

giftigt dam eller skadliga ångor, att dess bärande utanför fabriken icke

blott kan blifva till men för arbetaren sjelf utan ock medföra sjukdom

inom hans familj. I andra fall åter kunna särskilda klädespersedlar,

t. ex. kautschukshandskar, behöfvas till skydd mot skarpt frätande

ämnen, eller andra skyddstillbehör vid arbetet, såsom respiratorer —

om ock hittills föga praktiska — ifrågakomma. Punkten g) afser dylika

skyddsmedel, som arbetaren har att ikläda sig vid arbetet, och torde

dessa böra af fabrikanten bekostas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

h) Äfven denna föreskrift afser ett sanitärt skyddsmedel, ehuru

såsom sådant mer eller mindre vigtigt allt efter arbetets art. Det dam,

som häftar vid händer eller ansigte, kan nämligen vara af giftig eller

eljest skadlig beskaffenhet, och händerna vidlådande giltigt dam isynnerhet

medföra fara vid måltiders intagande. Föreskriften har derför,

enligt vår åsigt, befogenhet såsom ett komplement till öfriga under

mom. 3 hörande. Och ehuru denna slags renlighet visserligen ej skulle

kunna åläggas arbetarne, skulle föreskriften dock medföra möjligheten

deraf för dem, som ville begagna densamma. Denna möjlighet saknas

nog ännu vid åtskilliga fabriker. Vid flera inhemska fabriker, som äro

försedda med tvättanordningar för arbetarne, hör det emellertid till

god ton, att arbetaren tvättar sig efter slutadt arbete. För såvidt

detta resultat kunde genom den i fråga varande föreskriften i allmänhet

ernås, skulle vi vilja tillmäta den en i flera hänseenden vigtig betydelse.

Med hänsyn till inledningsorden till mom. 2 och 3 vilja vi slutligen

anmärka följande.

Alla föreskrifter, som afse att skydda arbetaren mot olycksfall,

finnas sammanförda under mom. 2, och alla, som afse att skydda honom

mot ohelsa, under mom. 3. Denna indelning är ganska lämplig,

men det vill synas oss, att sjelfva indelningsgrunden då äfven bör angifvas

i de ord, hvarmed mom. 2 och 3 inledas. Detta har emellertid

icke skett. Mom. 2 inledes blott med orden: »Härvid skall särskilt

iakttagas», och mom. 3 med orden: »Om arbetet bedrifves i slutet rum eller

arbetets natur så påfordrar, skall ock tillses». — Således äro andra synpunkter

för den nämnda indelningen angifna än de, som i sjelfva verket

varit bestämmande, hvilket icke synes oss vara fördelaktigt för

förslagets lättfattlighet och klarhet. Vi föreslå derför, att de i fråga

varande momenten inledas på följande sätt:

Mom. 2. För att skydda arbetaren mot olycksfall vid arbetet skall

särskildt iakttagas:

Mom. 3. För att skydda arbetaren mot ohelsa i följd af arbetet skall

särskildt iakttagas:

Det synes oss icke behöfiigt att vid mom. 3, i likhet med hvad

komiterade föreslagit, särskildt uttrycka att dithörande föreskrifter afse

det fall, att arbetet bedrifves i slutet rum, om också detta oftast blir»

förhållandet i verkligheten. Genom att undvika det, kan man ock undvika

tillägget »eller arbetets natur så påfordran, hvars betydelse väl

ej af alla lätt uppfattas. Å andra sidan inse vi ej, att det nämnda

uteslutandet leder till någon osäkerhet beträffande de särskilda föreskrifternas

tillämpning. Hvad t. ex. luftrum och luftvexling beträffar,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

så följer väl af sig sjelf att någon särskild anordning för dessa ändamål

ej behöfver göras, om de vinnas redan derigenom att arbetet bedrifves

i det fria. Om åter »arbetets natur kan påfordra», att äfven

vid arbete i det fria särskilda anordningar vidtagas för att skydda

arbetarne mot ohelsa, så bar man ju desto mindre ättledning att i inledningsorden

till mom. 3 vidröra den omständigheten, att de under

detta moment hörande skyddsåtgärder vanligen blott äro nödvändiga,

då arbetet bedrifves i slutet rum.

Beträffande öfriga §§ i komiterades förslag få vi göra följande

anmärkningar, hvilka nästan uteslutande röra de i fråga satta inspektörerne.

Det är tydligt att man bör kunna emotse ett allmänt och fullständigt

genomförande af den i fråga varande författningens föreskrifter

tidigare, om kontrollen öfver deras efterlefnad uppdrages åt för detta

ändamål särskild! tillsatta personer, än om densamma öfverlemnas åt

de allmänna, lagliga myndigheterna. Dock kunna betänkliga olägenheter

uppstå genom att, i ett sådant fall som detta, för mycket påskynda

en för öfrigt god sak, och i likhet med komiterade anse vi,

att »vid utfärdandet af en första lag i dessa ämnen det är angeläget

att förfara med eu viss försigtighet».

Kunde de föreslagne inspektörerne, såsom komiterade afsett, genom

råd och upplysningar på frivillighetens väg afvärja många missförhållanden

och öfverhufvud verka derhän, »att arbetsgivare och arbetstagare

förenades till fredlig samverkan för gemensamt bästa», så

torde ej kunna bestridas att dessa tjenster skulle medföra mycken

välsignelse. För att dessa inspektörer skola kunna fylla sitt maktpåliggande

värf, måste de dock tydligen ega ett stort och förtjent anseende

för tekniska insigter och erfarenhet samt framstående personliga

egenskaper i öfrigt. Af dem fordras nämligen att de, hvar inom

sitt distrikt, skola vara för alla slags näringsidkare på en gång vänskapliga

rådgifvare och anklagare, rådgifvare med rätt att till verkställande

myndighets åtgärd anmäla dem, som ej ställa sig deras anvisningar

till efterrättelse, och åklagare med andel i bötesbeloppet. Då

industriens behof äro så mångfaldiga och förhållandet inom olika industrigrenar

så väsentligt olika, att lagen i många fall ej kan gifva

fullt bindande föreskrifter, som passa för en industrigren, utan att

försvåra eller omöjliggöra eu annan, ifall lagens föreskrifter skulle alltid

lika strängt tillämpas, så blir inspektörens uppgift att kontrollera

dessa föreskrifters efterlefnad ytterligt granlaga. Hvarje inspektör

borde derför hafva så mycken teknisk insigt och praktiskt omdöme, att

)

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

han vid fullgörandet af sitt uppdrag att öfvervaka arbetarens bästa

icke å andra sidan alltför mycket försvårar vilkoren för sjelfva fabrikationen.

Det synes oss derföre vara af öfvervägande vigt, att de föreskrifter,

som angå inspektörerne och deras förhållande till näringsidkarne,

blifva med synnerlig omsorg genomtänkta och afvägda. Utan

att tilltro oss att kunna tillräckligt fylla denna uppgift, enär vi antaga

att en sådan sak som den ifrågavarande kan behöfva att i hvarje land

på erfarenhetens väg utvecklas, vilja vi härmed närmare angifva hvad vi

vid hithörande paragrafer funnit anledning att bemärka.

Enligt § 3 har inspektör att öfvervaka, att de i författningen föreskrifna

anordningarna för arbetarnes skydd på ett tillfredsställande sätt

utföras, och enligt § 6 har han att i sådan hänsyn lemna näringsidkare

nödiga anvisningar. Vi hafva redan förut framhållit, att denna uppgift

ställer stora fordringar på inspektörens tekniska insigter och erfarenhet,

enär hvarje inspektör skulle hafva att befatta sig med alla de

inom hans tjenstgöringsområde förefintliga slag af industriela yrken.

Hvad det för näringsidkarne kan betyda, om inspektören verkligen

eger den erforderliga graden af teknisk sakkunskap och omdömesförmåga

eller icke, framgår vidare af § 7, som visar hvilka påföljder det

för dem kan medföra att ej ställa sig hans anvisning till efterrättelse.

Ehuru Konungens befallningshafvande visserligen har att höra näringsidkaren,

innan utförandet af en viss anordning ålägges denne, torde

man dock kunna antaga, att inspektörens mening i allmänhet skall

komma att på nämnda myndighet utöfva ett stort inflytande. Det vill

derför synas oss, som om någon bestämning angående inspektörs kompetens

för utöfvande af hans vigtiga uppgift hade förtjenat att i lagförslaget

inryckas. Till detta uttalande föranlåtas vi desto mer, som

det i komiterades motivering ingenstädes blifvit direkt uttaladt, att de

ifrågasatte inspektörerne behöfde eg a teknisk bildning, och som det ej

utan fog torde kunna sägas, att teknisk sakkunskap och erfarenhet ej

ännu i vårt land vunnit allt det afseende i offentliga angelägenheter,

som önskligt vore.

I § 5 stadgas om ansvar för inspektör, derest han röjer fabrikshemlighet,

hvarom han erhållit kännedom på grund af sin i § 4 medgifna

rätt till tillträde vid fabrik och att der i och för sin tjenstebefattning

anställa undersökningar.

Dessa §§ beröra en synnerlig ömtålig punkt i inspektörsväsendet.

Det kan nämligen inträffa, att inspektören på grund af sin ställning

kommer i besittning af en yrkeshemlighet, som näringsidkaren är angelägen

att bevara. Vi tänka oss t. ex. det fall, att en fabrikant har

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Saft. 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

utbildat eu arbetsmetod, som för honom har ett stort värde men likväl

ej lämpar sig att skydda med patent, eller som han af annan anledning

helst bevarar inom skyddet af egna väggar. Inträffar nu att

en inspektör på grund af § 4 fått kännedom om metoden, så kommer

det sedan att bero af dennes personliga egenskaper, huruvida fabrikanten

får vara i oqvald besittning af sin egendom. Man bör härvid

besinna, att det ingalunda behöfver vara i oredlig afsigt, som inspektören

kan beröfva honom denna egendom, ty ett obetänksamt ord af

inspektören kunde vara tillfyllest för att röja yrkeshemligheten. Men

för fabrikanten kan det vara temligen likgiltigt, hurudant motivet varit.

Att skadan skett blir för honom hufvudsak.

Om också den anmärkta svårigheten må vara i viss mån oskiljaktig

från inspektörssystemet, så beror dock mycket äfven på affattningen

af den lagparagraf, som bestämmer angående inspektörens behöfliga

rätt till tillträde i fabriken. I § 4 af komiterades förslag bestämmes

bland annat, att inspektör skall hafva rätt att i fabriker

Dföretaga undersökningar till hvilka hans tjenstedligganden kunna gifva anledningD.

Då uttrycket Dföretaga undersökningarD kan hafva en synnerligt

vidsträckt betydelse, och dertill kommer att inspektören skulle kunna

företaga dessa undersökningar på huru svag anledning som helst, blott

den med något skäl kunde sökas i hans tjensteåligganden, så vill det synas

oss, att komiterade vid formulerande af § 4 tagit allt för stor hänsyn

till inspektörens ställning men allt för ringa till näringsidkarens. Det

skulle derföre ej förundra oss, om denna § förefölle mången näringsidkare

som ett våldsamt ingrepp i hans eganderätt, men vi taga å

andra sidan för gifvet, att den skulle kunna afmattas så, att näringsidkarens

rätt att råda öfver sin egendom blefve mera tillgodosedd gent

emot inspektörens kontrollerande myndighet.

Genom stadgandet i § 5, att inspektör icke må för egen eller annans

räkning drifva verkstad eller fabrik, ej heller deri hafva del eller anställning,

hafva komiterade visserligen sökt att, så mycket som genom lagen

kunnat ske, ställa inspektörerne på opartisk grund och utanför

frestelsen att i eget intresse tillgodogöra den kännedom de kunnat

vinna om enskilde näringsidkares arbetsmetoder m. m. Men oberäknadt

att det nämnda stadgandet kan kringgås, skulle nog andra utvägar

för en samvetslös inspektör kunna finnas att slå mynt af en sådan

fabrikskännedom, och frestelsen dertill torde på grund af det betydliga

pekuniära värde, som månget förfarande kan representera, ej böra underskattas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Med hänsyn härtill hafva också komiterade i § 5 föreslagit böter,

skadeersättning och till och med fängelsestraff för inspektör, som röjer

yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom. Det

oaktadt synes oss likväl det skydd, som dessa straffbestämmelser kunna

i berörda hänseende förläna näringsidkaren, vara allt för knappt tillmätt.

Den rättighet, som i § 5 åt honom medgifves till ersättning

för skada, som genom yrkeshemlighets röjande kan honom af inspektör

tillfogas, förlorar för mycket i betydelse derigenom, att skadegodtgörelse

blott då synes åligga inspektören, när denne röjt yrkeshemligheten

i afsigt att skada eller begagnat den till egen fördel. Näringsidkarens

utsigt att verkligen utfå full skadeersättning torde ofta blifva

begränsad nog, äfven om, såsom enligt vårt förmenande borde ske,

föreskriften om godtgörelsen följde omedelbart efter orden i § 5

»straffes med böter», och således för alla fall hade sin otvifvelaktiga

giltighet.

Visserligen kan det synas som, om stadgandet om skadegodtgörelsen

under sistnämnda förutsättning borde för inspektören innebära

en så stark anledning att vara på sin vakt mot alla slags frestelser

att röja yrkeshemlighet, att näringsidkarens rätt derigenom

borde vara betryggad. Men denna rätt torde likaväl få anses allt för

otrygg, så framt ej inspektör vore hemfallen till ofvannämnda ansvarför

yrkeshemlighets röjande äfven sedan han upphört att innehafva inspektör

sbefattning. Huruvida § 5 ger tillräcklig anledning till en sådan

lagtolkning, tilltro vi oss dock ej att bedöma.

I § 7 bestämmas de former, som böra följas, då anordningar till

arbetarnes skydd behöfva på laglig väg framtvingas till följd af näringsidkares

uraktlåtenhet eller vägran att dem sjelf genomföra. Dessa

former erbjuda en trygghet för näringsidkaren mot obehöriga föreskrifter

så till vida, att behofvet af den beträffande åtgärden först

måste af inspektör till Konungens befallningshafvande anmälas och då

naturligtvis äfven af honom motiveras, äfvensom deri att åtgärden

först efter näringsidkares hörande kan åläggas honom af nämnda myndighet.

Men å andra sidan synes ej någon möjlighet till skadeersättning

vara åt näringsidkare beredd, derest denne, efter förd klagan

hos Kongl. Maj:t, kunnat erhålla ändring i Konungens befallningshafvandes

beslut. Om nämnda beslut för näringsidkaren medfört betydligare

olägenheter och kostnader, t. ex. fabrikens totala eller delvisa

stängning, till dess Kongl. Maj:ts utslag i frågan hunnit falla, så synes

oss det nämnda förhållandet kunna innebära synnerligt stor orättvisa.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Med hänsyn till § 7 torde vidare förtjena bemärkas att, då den i

fråga satta lagen lätt nog kan gifva många anledningar till dylika

klagomål, och sådana påtagligen borde afgöras skyndsamt och efter

föregående okulär besigtning, det torde kunna ifrågasättas, huruvida

för närvarande någon myndighet finnes, som på grund af organisation

och uppgift vore lämpad att i dylika tekniska rättsfrågor afgifva utlåtande.

Enligt § 12 skulle af de bötesbelopp, som enligt författningen

kunde komma att ådömas, Va tillfalla åklagaren. Då inspektörerne enligt

§ 10 äro behörige att åklaga, skulle de deri kunna under omständigheter

finna en afsevärd inkomstkälla, Detta kunde blifva desto

möjligare, som näringsidkare enligt § 8 kan blifva bötfäld icke blott

då han underlåter att inom förelagd tid ställa sig Konungens befallningshafvandes

föreläggande till efterrättelse, utan äfven då han underlåtit

att uppfylla någon af de i författningen gifna föreskrifter,

hvarvid, för så vidt vi kunna finna, icke förutsättes att han först skall

hafva blifvit af inspektör uppmärksamgjord på förhållandet och fått

sig tid medgifven att deruti företaga ändring. Den fara, som för näringsidkare

kan förefinnas att genom oförståndigt, om ock ärligt menadt,

tjenstenit å inspektörs sida blifva i oträngdt mål åklagad, kan naturligtvis

ytterligare ökas, om författningen genom utsigt till bötesandel

sporrar inspektören till angifvelser. Men än mer eftertänkligt synes

oss, att författningen genom ofvannämnda stadgande beröfvar inspektören

den värdiga, opartiska ställning, som han borde intaga till både

arbetsgivare och arbetstagare. Visserligen har § 10 lemnat inspektör

utvägen att anlita polismyndighet för åtalets anställande. Men den

ofvan anförda möjligheten förefinnes dock och torde nödvändigt komma

att i viss mån försvaga inspektörernes anseende.

I fråga om inspektörs rätt att åklaga finna vi med hänsyn till §§

10, 8 och 2 dessutom anledning att bemärka följande. På grund af

förevarande lags allmänna ändamål skulle vi vara benägne att antaga,

det inspektörerne hade att öfvervaka iakttagandet af äfven sådana säkerhetsåtgärder,

som i de särskilda författningar, hvilka § 2 afser,

redan blifvit för vissa näringar utfärdade, äfvensom att åklaga förseelser

deremot. Inspektörs behörighet att åklaga begränsas emellertid

i § 10 till »de förseelser, hvarom i § 8 säges», och dessa begränsas

åter i § 8 till förseelser mot »de i denna förordning gifna föreskrifter

eller af Konungens befallningshafvande meddelade laga kraftvunna

förelägganden». Att uttrycket, »de i denna förordning gifna

föreskrifter», afser de särskilda föreskrifterna under § 1 är sjelfkärt,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

men tveksamt synes oss vara, huruvida derunder äfven kan förstås de

i § 2 angifna författningar■ Om så icke är fallet, skulle, för så vidt

vi kunna finna, inspektör icke ega att åklaga förseelser mot de i dessa

författningar föreskrift^ säkerhetsåtgärder. Men i motsatt fall torde,

för så vidt inspektör ej skall tillerkännas andel i bötesbelopp, lagen

äfven böra förmena honom detta med hänsyn till § 2, enär deri afsedda

författningar tillerkänna åklagaren V3 eller 24 af bötesbeloppet.

Beträffande bötesmedlens användning tillägga vi slutligen, att vi

skulle ansett önskligt, om åt denna författning så till vida kunde beredas

en undantagsställning, att af bötesmedlen ingenting tillfölle åklagare,

hvem denne ock måtte vara. Vi frukta nemligen med hänsyn

så väl till de många slags angreppspunkter, som författningen kunde

synas erbjuda åklagare till användning, som med hänsyn till de möjliga

olikheterna i uppfattning af föreskrifternas tillämplighet i särskilda

fall, att ett uppmuntrande till åtal på grund af eventuel vinst

skulle till en början kunna medföra flera olägenheter än verkligt gagn

för samhället.

Vi hafva härmed sökt angifva hvad vi, under antagande att komiterades

förslag om inspektörer skulle i hufvudsak komma till utförande,

hafva funnit att vid §§ 3—12 i särskildhet bemärka. De betänkligheter,

hvilka vi hysa mot ett omedelbart införande af inspektörskapet

hafva vi i inledningen till senare delen af vårt utlåtande också uttalat.

Det synes oss strida mot en jemn och naturlig sakernas utveckling —

och en sådan plägar för industrien vara förmånligast — att på en gångställa

landets alla fabrikanter och näringsidkare under tillsyn af ett

inspektörskap, för hvilket ännu inga på erfarenhet grundade förutsättningar

finnas inom vårt eget land. Dertill kommer vidare, att en sådan

institution för närvarande äfven skulle sakna dess behöriga anknytningspunkt

uppåt, nämligen en regeringsmyndighet, som gåfve

plan och sammanhållning åt inspektörernes verksamhet, och tillgodogjorde

dennas resultat till industriens bästa. Komiterade hafva också

sjelfva (I: 65) påpekat vigten deraf, att inspektörerne vore stälde under

en gemensam ledning, och framhållit det antagliga behofvet af en

»öfverinspektion)), men har ej uttalat sig om huru en sådan öfverinspektion

skulle vara organiserad.

Antagligen kan väl den tid ej vara särdeles aflägsen, då de industriel

näringarnas angelägenheter vinna eu närmare omvårdnad genom

ett statsdepartement, i hvilket äfven teknisk sakkunskap och erfarenhet

finnas företrädda. Först då skulle, synes oss, rätta tidpunkten

vara inne för tillsättning af de föreslagna säkerhetsinspektörerne, i det

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 9

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

att deras verksamhet då lätt kunde från regeringens sida regleras, på

samma gång som regeringen genom dem kunde ställa sig i närmare

beröring till de ofta vigtiga frågor, som kunde blifva föremål för de

ifrågavarande säkerhetsinspektörernes uppmärksamhet.

Vi dela ej komiterades farhåga, att en lag om skydd för arbetarne

mot olycksfall och ohelsa skulle vara gagnlös, derest ej dess tillämpning

uppehölles genom en kår af inspektörer.

Man torde med skäl kunna säga, att våra industriidkare i allmänhet

söka att ställa sig lag och författning till efterrättelse, och vi betvifla

derför icke att den ifrågavarande lagen, äfven om den till en

början bragtes till utförande med uteslutning af de stadganden, som

röra säkerhetsinspektörer, äfvensom åklagares rätt till del i bötesbelopp,

likväl snart skulle medföra väsentliga förbättringar i de missförhållanden,

hvilkas afhjelpande varit lagförslagets menniskovänliga

ändamål. Genom dessa uteslutningar, hvilka för öfrigt måste medföra

några mindre förändringar, t. ex. i § 1 mom. 4, vore dock en öfvergångstid

beredd, under hvilken näringsidkaren kunde hinna inrätta sig

efter den nya lagens fordringar, och derigenom äfven vådan för näringarna

af dess till en början möjligen oförståndiga eller alltför stränga

handhafvande förminskad.

Underdånigst:

J. O. Andersson. J. E. Cederblom. F. L. Ekman.

Stockholm den 1 December 1888.

Stockholm. K. L. Beckman. 1889.

Doktrin (1)

  1. Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen, SvJT 1997 s. 28, på s. 37 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1889:40 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet. Kongl. Maj:t har s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1997 s. 28 Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen s. 37 i texten