Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881

180 sidor, varav 155 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 155 av 180 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1890:21, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

1

N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga ''proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen och

till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för

krigsmagten den 7 Oktober 1881; gifven Stockholms slott

den 14 Februari 1890.

Sedan Nya Lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, utarbetat förslag till

dels lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen, dels lag angående ändring

i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten den 7 Oktober 1881, samt

dessa förslag undergått föreskrifven granskning i Högsta Domstolen, vill Kongl.

Maj:t, med öfverlemnande af de i ärendet förda protokoll i Statsrådet och i

Högsta Domstolen, härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

l:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen; och

2:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd'' och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Au g. östergren.

Bill. till Tiilcsd. Fröt, 1890. 1 Sami 1 Afd. 10 Höft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

■>

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Straffiagen.

Härigenom förordnas, att 20 Kap. Strafflagen samt nedan nämnda delar

af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och

25 Kap. samma lag skola erhålla följande lydelse:

Vissat i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras

hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig till

dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig medborgerligt

förtroende för alltid: har han förskylt straffarbete på viss tid; varde, der ej

brottet år sådant, som i 13 Kap. i eller 2 § sägs, förklarad förlustig medborgerligt

förtroende intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit

från det han, efter utståndet straff, blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve förverkat

embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves;

vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig, utestängd från

alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd

erfordras.

2 Kap.

19

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.

3

3 Kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete för

delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för alltid efter

lag följa kan; varde då ock dömd medborgerligt förtroende förlustig, efter ty

i 2 Kap. 19 § sägs.

4 Kap.

2 §■

Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till hvarandra

i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse,

utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra; varde, för

hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt ansvar dömd;

och skall domstolen utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort,

och derefter, i händelse någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, G och

7 §§ sägs, skall ega ruin, derom meddela erforderliga bestämmelser.

8 §•

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott

dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall straffet

så bestämmas, som hade han på eu gång varit för båda brotten lagförd; och

värde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom förut ådömda

straff redan kan hafva utstått.

9 §.

Har ''någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till

fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott, med iakttagande

af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas eller sammanläggas

med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkstäldt, då

det nya brottet begicks, med hvad af samma straff clå återstod; och skall å det

sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra straffet eller sagda återstod

deraf kan vara verkstäldt efter det nya brottets föröfvande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition K:o 21.

10 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom samma

person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet, att de, efter ty

förut är sagdt, ej kunna, jemte hvarandra, verkställas; göre Konungens Befallningshafvande

om förhållandet anmälan hos Hofrätten, som förordnar huru

straffen sammanläggas skola.

11 §.

Der lagen utsätter särskild! straff för den, som ånyo begår brott, skall

det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige till

fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan

straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskild!

straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under de tio år, hvilka

närmast föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som i lag är belagdt med

förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått bestraffning.

5 Kap.

2 §■

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete

öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt, fjorton, men ej femton år;

och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse;

värde då straffad, högst, med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen

följa kunnat, och med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid

derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 19 § utsättes, ådömas brottsling af

den ålder nu sagd är.

3 §.

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då iskall dödsstraff

eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och

med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete pra viss tid nedsättas till

hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två

månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 Kap. 19 § sägs; pröfve domstolen,

efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition Avo 21.

5

4 §.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, honom tillräknas

till förhöjning af straff för återfall i brott, der sådah förhöjning särskildt

i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 Kap. 11 § sägs.

5 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets bruk,

genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej

till sig visste; vare ock gerning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfvar,

strafflös.

6 §.

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kroppseller

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad

förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses

efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter

omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen

följa bort.

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande

fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som

man till farans afvärjande gör.

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest

tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller

sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den, som sitt värja

eller å bär gerning återtaga vill.

8 §.

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn

emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller

emot föreståndare eller uppsyningsman vid straff inrättning eller häkte, då denne

honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall, eller sätter sig

någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som eger häktningen verk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ställa eller dervid biträder; då må ock det våld brukas, som till rymningens

förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är.

Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den, som

häktas skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen hindra,

ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill.

« §•

Linnés någon, i fall, som i 7 eller 8 § sagd! är, hafva gjort större

våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna, om han för

uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande straffas bör. Voro omständigheterna

sådana, att han svårligen kunnat sig- besinna; då må han ej till

straff dömas.

10 §.

Nu har någon i annat fall, än i 7 eller 8 § sägs, till afvärjande af

ett påbörjadt eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller

egendom, brukat våld emot angriparen: var det våld ej större, än nöden kräfde,

och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den skada, som af angreppet

var att befara; då skall han från straff frias. Finnes han hafva gjort

svårare våld, än nu sagdt är; vare lag, som i 9 § stadgas.

6 K a p.

6 §.

År skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan, som i 5

Kap. 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon, som för underlåten

vård öfver den person är till ansvar för vållande förfallen; gånge då

skadeståndet ut af dens egendom, som skadan gjorde.

8 K a p.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15, 16,

18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter 7 8 förfallen är.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

7

9 Kap.

5 §.

Talar eller skräfvel'' man smädligen emot Konungen, Drottning, Enkedrottning

eller Tronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem med hotelse eller

annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Sker det emot person, som i 3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst ett

år eller böter från och med femtio till och med ett tusen Riksdaler.

11 K a p.

1 §•

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, ehvad den eger

rum i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två år. Var

våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig förargelse; då må till fängelse i högst

sex månader eller böter, dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

Yåldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsöfning,

som ej är att till gudstjenst hänföra; värde den omständighet, vid straffets

bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §•

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer dervid

eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem Riksdaler,

eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam

andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare straffet böter.

3 §.

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott föröfvas

vid främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings gudstjenst,

eller då medlemmar af sådan församling eljest sammankommit för gemensam

andaktsöfning.

5 §.

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden

eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas, eller å rum,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott församlade äro, eller

inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande eller annat allmänt Embetsverk;

vare lag, som i 1 § 1 mom. sägs.

6 §.

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom svordom

eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § 1 mom. skils.

7 §.

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot annan

drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt vapen,

vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas;

varde, der ingen skada sker, ändock straffad med böter, ej under femtio

Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

8 §.

Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos

Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller annans

talan fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom från sakens utförande

eller vittnesmålets afläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år

eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande;

må till böter, dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

12 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster i annans

hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det af öfverdåd eller

okynne; vare straffet böter.

12 Kap.

1 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, genom

tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols

eller annan offentlig Myndighets dombok eller lrafvudprotokoll, Kronans räkel!-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 21.

skapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta

och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och med

åtta år.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven i

Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars, eller i domstols,

Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig Myndighets, eller i

särskild embets- eller tjenstemans uti ärende, som till hans embete eller tjenst

liörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift eller

besegling, hvarmed sken af allmän handling deråt beredes; och tiar han af

den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,

bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med

fyra år.

3 §.

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom,

eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att sig eller

annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån åt sig eller

annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst ett år eller fängelse i högst

sex månader dömas.

4 §•

Deri, som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref, testamente,

kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref, handelsbok eller

annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse

tjenar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes

förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift,

hvarmed sken af gällande handling deråt beredes; varde, der han den handling,

sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar, dömd till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas,

eller ock till fängelse dömas.

5 §•

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat

annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel, betyg om frejd,

Bill. Ull Piksd. Prat. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 10 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller fängelse i

högst sex månader.

i §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å papper,

Tara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna stämplar

eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller märken anbringar;

eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen gjord

är; eller förfalskar det, som i behörig ordning blifvit stämpladt eller märkt;

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Är ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna eljest

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas,

eller ock till fängelse dömas. Har man, innan bruk blifvit gjordt af det förfalskade,

af egen drift det förstört eller genom vidtagna åtgärder förebyggt

all skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.

10 §.

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig Myndighet

i främmande Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling, gälle hvad om

förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 § sägs, stadgadt är.

Sådan Stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning eller

missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda, der Konungen förordnat, att

de samma skydd njuta skola.

12 §.

Eftergör någon mynt, som inom eller utom riket gångbart är; dömes,

om det var guldmynt, till straffarbete från och med fyra till och med åtta

år; om det var silfvermynt, till straffarbete från och med ett till och med fyra

år; och, om det var annat mynt, till sådant arbete från och med sex månader

till och med två år.

Har man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften

af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

18 §■

Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och silfvermynt,

eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver åt ringare mynt sken af

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21. 11

det, som högre är; dömes till straffarbete från och med sex månader till och

med fyra år.

Är ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna eljest

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den

eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat Rikets

allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd af in- eller

utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för att såsom penningar

allmänneligen gå och gälla; dömes till straffarbete från och med fyra till och

med tio år.

Lag samma vare, der man riktig sådan sedel förändrar, så att derigenom

åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel, som upphört

att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant utmärkes, eller eljest dermed

vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig sedel deråt beredes.

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat,

sedeln ej utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest synnerligen

mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest för

brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprångla! någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel; straffes

så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.

Yårder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet

nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock

ej under två månader.

17 §.

Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen

och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan

utgifvit eller sökt utgifva; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två

år. I ringare fall må till böter dömas.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk af

Svenska eller Norska allmänna stämplar eller märken, eller af främmande allmänna

stämplar eller märken, hvilka lika med Svenska anses skola, eller att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong}, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. .

eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel, eller, med vetskap om annans

uppsåt till sådant brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern, form eller

annat verktyg, hvarmed förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet

till fullbordan; varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse

i högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjern,

formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde, ändå att han

om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad varder, straffad med

böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, afj egen drift det förfärdigade

eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11, 12, 13, 14 eller 16 § fälles, varde

ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon

pröfvas skyldig till straffarbete efter 4, 7 eller 18 §.

14 Kap.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer

mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 § sägs; dömes

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna sjmnerligen

mildrande; må till böter, dock ej under tjugofem Riksdaler, dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt vapen; då skall

den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande

anses; °och må i fall, som i 11 § sägs, der misshandeln skedde af hastigt

mod, sa ock för misshandel, hvarom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete

i fyra år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straffarbete

i högst ett år dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter, ej under

tio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

22 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller

derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller under
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

låtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dömes, för

barnamord, till straffarbete från och med två till och med sex år. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till tio år höjas.

23 §.

Har qvinnan med berådt mod gjort försök att döda fostret, och blef endast

genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig

skilt och i hjelplöst tillstånd försatt, och fanns fostret vid lif igen; varde hon

dömd till straffarbete i högst två år. Fick fostret svår kroppsskada; dömes

till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sättes fostret

ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare

lag, som der stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död, utan

hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig försatt; dömes

till straffarbete i högst två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet

och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet sökt, till

straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt, till sådant arbete eller

fängelse i högst sex månader, der ej i något af dessa fäll utrönes, att fostret

omkommit utan modrens vållande, eller att det varit dödfödt eller så ofullgånget,

att det ej med lif framfödas kunnat.

26 §.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt- foster, nyttjar invärtes

eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan, varde dömd, om fostret

kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med ett till

och med sex år, och, i annat bill, till sådant arbete eller fängelse i högst sex

månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes foster,

på sätt i 26 § sägs, värde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

fram, till straffarbete från och med två till och med sex år, och, i annat fall,

till sådant arbete i högst ett år.

29 §.

Föröfvar någon å qvinna, den han vet hafvande vara, sådan misshandel,

att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han ej uppsåt att

fostret skada; dömes, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete

från och med två till och med fyra år, och, om den skedde af hastigt mod.

till straffarbete från och med sex månader till och med två år; dock må, der

brottet är med synnerligen mildrande omständigheter förenadt, straffet nedsättas

i förra fallet till straffarbete i sex månader och i sednare fallet till sådant arbete

i två månader eller till fängelse.

32 §.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att

fara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till böter eller

fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet svår kroppsskada; dömes

till straffarbete i högst två år: ljöt det döden; dömes till straffarbete från och

med sex månader till och med fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer, som

i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med fängelse

i högst ett år.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28 eller

40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

15 Kap.

25 §.

Den, som till straff efter 1, 3 eller 5 § eller sista punkten i 8 § fälles,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 21.

15

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete, skall

ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon

pröfvas skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 3 §.

18 Kap.

1 §• ''

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med barn

eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete på lifstid eller

från och med åtta till och med tio år. Barnet eller afkomlingen skall till

straffarbete i högst fyra år dömas.

7 §•

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fyllt tolf år; dömes till straffarbete

från och med fyra till och med åtta år och, om hon af gerningen fick svår

kroppsskada eller död, till straffarbete från och med åtta till och med tio år

eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fyllt tolf, men ej femton år: dömes till

straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Hade qvinnan fyllt

fjorton år, och äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter dömas.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som genom

koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras lydnad eller uppsigt

ställde äro, skola dömas till straffarbete från och med två till och med

sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende förlustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar grymhet;

straffes med böter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19 Kap.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, der

menniskor bo, eller vanligt eller veterlig!; är, att de eljest vistas, eller å något,

hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas kan;

dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med tio år;

dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

nedsättas till fyra år, eller, om ej någon å stället förevar och för fara

blottstäldes, till två år. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada

; varde mordbrännare,!! dömd till straffarbete på lifstid eller från och med

åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, af branden döden; miste

mordbrännaren lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

2 §■

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror,

fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen är, eller å hus,

byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för fara blottställes, eller i stad,

köping eller by, eller å annat sådant ställe, der många sammanbo, eller gör

mordbrännaren våld å någon för att elden åsätta eller dess släckning hindra;

då skall till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år dömas.

Har någon uppsåtligen satt eld. å kyrka eller å Konungens slott, fäste,

fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan Statens tillhörighet eller å annans

kruthus eller byggnad för upplag af andra sprängämnen eller af eldfarliga

oljor; varde, ändå att det ej skedde å tid, då vanligt eller veterlig! var, att

menniskor å stället vistades, dömd för mordbrand efter ty i denna § sagdt är;

dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

till fyra år nedsättas.

Sätter man uppsåtligen eld å något, hvarifrån elden till sådan egendom,

som i 2 mom. omförmäles, lätteligen spridas kan; vare ock lag, som der stadgas.

3 §•

klar någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad, fartyg,

skog, torfmosse, vetande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack, ved-,

kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan tillhörde och så aflägset

lag, att vån ej var, att elden derifrån kunde spridas till inenniskors boningar

eller vistelserum, eller till sådan egendom, som i 2 § 2 mom. omförmäles;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Var ringa egendom

i fara, och skedde ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till

två månader nedsättas. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada

eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med åtta år.

Visste gerningsmannen, att å ställe, som nu sagdt är, någon förevar och

för fara blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i 1 § sägs.

4 §•

Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare,

eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till straffarbete från och med sex

månader till och med fyra år. Fick någon, som förevar, af branden svår

kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och

med fyra till och med åtta år.

Var genom den eld annans boning, vistelserum eller egendom i fara satt,

eller visste gerningsmannen, att någon å stället förevar och för fara blottställdes;

vare lag, som för hvarje fall i 1, 2 eller 3 § skils; dock må straffet

ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader.

B §.

Har någon gjort försök till brott, som förut sagdt är, och blef endast

genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets

fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 1 § sägs, straffarbete

från och med ett till och med sex år; för det fall, som i 2 § omförmäles, straffarbete

från och med två till och med åtta år; och för de fall, som i 3 och

4 §§ nämnda äro, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader,

men, der brottet, om det fullbordadt blifvit, skolat straffas efter 1 eller 2

§, straffarbete, efter ty för försök till brott, hvarom i dessa §§ sägs, här ofvan

bestämdt blifvit.

Efter ty nu sagdt är skall ock dömas, der eld är åsatt, men varder

släckt, innan den sig utbredt och skada gjort; dock må, om gerningsmannen,

af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen åstadkommit, straffet,

efter omständigheterna, nedsättas under hvad eljest å gerningen följa bort.

6 §.

Hvar som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer

förödelse å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad, fartyg,

bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

Bill. till Riksd. Prof. 1S90. 1 Sami. 1 Afä. 10 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom,

som i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för hvarje fall

i 1 § eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, hvarom i 3 § sägs, efter ty i samma

§ stadgadt är.

Har någon gjort försök till brott, som i denna § sagdt är, och blef

endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; vare lag, som i 5 § om försök till brott efter

1, 2 eller 3 § stadgadt finnes.

9 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och blef endast

genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 7 § nämndt är,

straffarbete från och med ett till och med sex år, och för det fall, som i 8

§ omförmäles, sådant arbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader,

men, om brottet, der det fullbordadt blifvit, skolat efter 7 § straffas,

straffarbete från och med ett till och med sex år.

11 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk eller annan

sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å desamma, dertill hörande

byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten å jernväg använda

vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan skada eller eljest vidtager

sådana åtgärder, att fåra eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande

eller allmänt farlig öfversvämning deraf uppkomma Ivan; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var

sådan ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader,

eller, om faran var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse

eller böter, dock ej under etthundra Riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling

af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka deraf var att befara ;

dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och med sex till och

med tio år eller på lifstid, och, i sednare fallet, till straffarbete på lifstid eller

miste lifvet. Yar gerningen ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men

fick annan deraf svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig

öfversvämning; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra

till och med åtta år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse derå efter ty i

6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som

i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnad

eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles, straffes med fängelse i

högst sex månader eller böter.

Är någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk

eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med böter.

För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som i 12 eller 13 §

omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare bot högst tvåhundra

Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad

och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt, må ock å dylik,

af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning tillämpas,

om Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika skydd, som Statens,

njuta.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 10

§, 17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete eller

svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

2 0 Kap.

Om stöld och snatteri.

1 §•

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes, för

stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt

är. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet

till två år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse i högst

sex månader dömas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; då skall, der ej gerningen efter

4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till böter eller fängelse

i högst sex månader.

2 §•

Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han ej

innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet

eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager,

af vexande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde,

ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat, der

värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej öfver femton Riksdaler; vare

lag, som i 24 Kap. sägs.

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild

tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna,

undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling

eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att

vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman (iller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt är

att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande

eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad

i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller

från afvita.

4 §•

Till straffarbete i högst fyra år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra der

i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt

är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt

är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 21.

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets

föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller

annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel

tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen

olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt

eller användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras

kan; «

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller

utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg hörer

eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,

skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är

satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmäles, värdet af det tillgripna ej öfver

femton Riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt är; dock

må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex

månader dömas.

5 §.

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller

annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; (iller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inköpande

genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning,

eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i

gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,

som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var,

utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i 1 §

för stöld utsatt är.

6 §.

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade lian första

resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott,

skall ock såsom stöld anses.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

7 §■

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år;

dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst

sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § namnes; vare straffet straffarbete

i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra år,

eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från

och med sex månader till och med sex år, eller, der stölden är sådan, som i

4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning

af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget

är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

8 §•

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda ställen

eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde

öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter ty i

4 Kap. 3 § stadgadt är.

9 §.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller

sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång lagförd; straffes

efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas till straffarbete i ett

år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall

öfverskrida tio år.

10 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom

i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet

vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

23

11 §.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsman

straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för livar

af dem afsedt.

12 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt

eller föryttra! något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring

deraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig

befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag, som

i 6 eller 7 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök

dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §,

då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver femton

Riksdaler.

13 §.

Har man, i uppsåt att inbrott, som i 5 § sägs, föröfva, förfärdigat eller

förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans

uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg;

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

14 §•

Den, som för brott, hvarom i detta kapitel förmiiles, gjort sig förfallen

till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

2 1 Kap.

1 §.

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som innebär

trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes, för rån, till straff
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

arbete från och med två till och med åtta år, der ej annorledes här nedan

stadgas.

Ofverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet genom

tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete från och

med ett till och med sex år.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för straffarbetet

nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i sednare fallet, till sex

månader.

2 §•

Med straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år

skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och dylikt

brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,

skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara

var i den belägenhet, att han sig och sin egendom svårligen värja kunde;

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit genom

inbrott, som i 20 Kap. 5 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är; dömes

gerningsmannen till straffarbete från och med två till och med åtta år.

3 §.

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs, andra

gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete på

lifstid eller från och med fyra till och med tio år; dock må, der gerningen

stadnat vid försök och omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för

straffarbetet till två år nedsättas.

Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmärs, så ansedt,

som i 20 Kap. 7 § stadgadt är.

9 §•

Har någon för delaktighet i brott, som i detta kapitel nämndt är, gjort

sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej lägre sättas, än

till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet i rån, som i 20 Kap.

12 § om stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Råd. Proposition N:o 21.

25

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller

8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,

om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 9 §.

2 2 Kap.

1 §•

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller

genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller

förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes här nedan stadgas,

till böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till

fyra år höjas.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för

brand- eller sjöskada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom

sig afhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra

sin rätt till egendomen gällande;

4. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör

obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

5. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å det,

som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §.

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig

eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till straffarbete från

och med sex månader till och med två år. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Bill. till lliksd. Prof. 1890. 1 Samt. 1 Afd. 10 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman och utöfvar

något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till böter, dock ej

under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

9 §•

Understicker eller förbyter man barn; dömes till straffarbete från och

med två till och med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande;

må straffet nedsättas till straffarbete eller fängelse i sex månader.

10 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, olofligen

bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller annat,

som honom enskildt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är,

dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ondt uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen

förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna § sägs.

11 §.

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar

annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst med straffarbete

i två år.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller nekar

man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till pantsatt, lånt,

legdt. eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som hörer annan till och

man i besittning häfver; eller återfordrar man det gods, som blifvit till annan

utlegdt eller förtrodt eller lemnadt såsom pant eller lån, ändå att man det

veterligen återbekommit; eller tager man svikligen åter det gods, man i pant

till annan lemnat eller denne eljest under panträtt innehafver; straffes med

böter eller fängelse.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning

föryttrar ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti man vet fel

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

27

vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett, eller

tager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder för samma tid.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudinannens

vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,

eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår

syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman; vare lag

som i 11 § sägs; och varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd

ovärdig att vidare föra andras talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes

med böter.

16 §.

Hvar som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar

eller beropar sig å veterligen falsk, i diktad persons namn skrifven

handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4 § sägs, dömes till fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

Yar handlingen af beskaffenhet, som i 12 Kap. 5 § omförmäles; då

skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

18 §.

Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat dylikt bevis,

som för annan utgifvet är; straffes med böter.

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är; böte

högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill berättigad

sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes med böter eller fängelse.

2'' §•

Brott, som i 8 § 1 monn, 12 §, 18 § 1 mom., 19 och 20 §§ ornförmälas,

må ej åtalas af annan än målsegände; ej heller brott, hvarom i 5 § 8

mom. förmäles, der det ej skett i Kronans magasiner, vid in- och utlastning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, der handel och rörelse idkas.

Brott, hvarom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas af annan än målsegande,

der ej någon vid försäljning eller annan föryttring af lifsmedel afyttrat ondt

för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti han vetat fel vara, utan att

sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas af annan än den, som brefvet

afsändt eller till hvilken det skrifvet är, eller af den, som eger, i vård häfver

eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadt blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän åklagare

åtalas, der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit sökt eller, i fall

fästning eller giftermål oj skett, målsegande brottet till åtal angifvit: ej heller

må brott, som i 2 § 4 inom., 11 § eller 14 § sägs, åtalas af allmän åklagare,

der ej brottet af målsegande till åtal angifvits.

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig förfallen

till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 14 eller 16 §.

2 3 Kap.

i §•

Linnés gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri

mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne

ej nppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal egendom

från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt

eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifva

eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok

hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen

förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till

och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader

nedsättas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

29

2 §•

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty

1. att lian, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller, der

konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef,

något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig afsigt att

bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt

för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd dermed lika

är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna deraf märkelig

skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, der han

till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

6 §•

Styrker inför Rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 3 §,

ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att borgenärerna

i konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från allt vidare ansvar fri förklarad.

? §•

Brott, som i 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller, efter

ty i 4 § sägs, af syssloman, må ej af allmän åklagare åtalas, der ej brottet

af målsegande till sådant åtal angifves.

2 5 Kap.

11 §•

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare sig

Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till förvarande,

förvaltning eller redovisning emottaga; värde afsatt och förklarad ovärdig att

i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete från och

med sex månader till och med fyra år eller, der omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse. Gitter han det förskingrade genast ersätta, eller

sådan säkerhet derför ställa, att någon skada af tillgreppet ej komma kan;

dömes till afsättning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 21.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller

böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke

skett, eller bär han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett

veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant bedrägeri; dömes,

ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning

och straffarbete från och med fyra till och med tio år: varde ock förklarad

ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende

förlustig. Åro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till två år nedsättas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj in Nåd■ Proposition N:o 21.

31

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 58, 113, 114, 116, 121, 122, 123 och 126

§§ Strafflagen för Krigsmagten skola erhålla följande förändrade lydelse:

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §, värde

ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som i 49

§ omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus, varf,

verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, der sådan egendom

veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom, som han vet vara

för krigsmagtens behof afsedd; dömes till straffarbete i högst två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon del

deraf blifvit på krigsfot stöld; dömes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker af lifsmedel, krigsredskap eller

annan krigsförnödenhet från den, som förer sådant gods till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, der krigsfolk under krig eller till krigsföretag

sammandraget är, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

58 §.

113

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma qvarter,

kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenstgör å samma

fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne der har förvaradt, dömes till straffarbete

i högst ett år. Äro omständigheterna symierligen försvårande; må tiden

för straffarbetet höjas till två år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning åt

gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som är

under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från och

med sex månader till och med fyra år. Sker det i krig; då må tiden för

straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

För öfrig! skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök

dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås af dem,

som lyda under denna lag.

Stöld, som i 113 § 2 mom. eller 116 § omtalas, skall i fråga om förhöjning

af straff, efter ty i 20 Kap. 7 § allmänna strafflagen stadgas, anses

lika med sådan stöld, som i 4 § i samma Kap. sägs.

Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de här ofvan i 113,

114 och 116 §§ sagda fall; då må straffet förhöjas till straffarbete i ett år

utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 113, 114, 116, 117,

118 eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med straff belägger

eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning augifver

den han vet oskyldig vara, skall afsättas och förklaras ovärdig att i

rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller under
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl Majds Nåd. Proposition N:o 21.

officer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med sex månader till

och med två år; och,

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om straff ej

blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom att

verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor.

Lag samma vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embets- eller

tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han vet oskyldig vara.

Gör annan, som lyder under denna lag, angifvelse, som här är nämnd,

skall han dömas, der den oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är,

till straffarbete från och med sex månader till och med två år, och, der sådant

fall inträffar, som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller

disciplinstraff af sträng arrest.

Har någon icke af ondt, uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande

eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan i disciplinmål;

dömes, om den brottslige är officer eller underofficer, till böter, beräknade

efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning af embete eller tjenst

på viss tid, eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning,

och, om han hörer till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst

sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall

ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

126 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig

afsigt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl stälda afdelning

af krigsmagten, lemnat origtig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjenstedagar,

eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet;

dömes, så vida brottet ej medförer straff efter 43 §, till straffarbete från och

med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Rik. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 10 Häft.

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o ‘di
-

ll t drag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 21 Januari 1888,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Friherre Peyron. •

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånighet:

27:o.

Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 30 December 1887,

hvarmed, under åberopande deraf att Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 15

November 1884 anbefalt Lagberedningen att till behandling företaga frågan

om en revision af Strafflagens straffbestämmelser, Beredningen öfverlemnat

följande förslag till

l:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

2:o. Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmagten

den 7 Oktober 1881, och

3:o. Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å

frejdbetyg, som af presterskapet meddelas;

jemte motiv till ofvanberörda förslag och särskildt yttrande af Presidenten

Herr K. J. Berg.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Jemnlikt Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna att öfver ifrågavarande af Nya

Lagberedningen afgifna förslag Högsta Domstolens utlåtande

skulle genom note ur protokollet infordras, hvad de under

l:o och 2:o upptagna förslag anginge, för det ändamål

87 § Regeringsformen omförmäler.

Ex protocollo

Otto Rooth.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta

Domstol Tisdagen den 18 December 1889.

Andra rummet:

Närvarande:

Justitieråden: Svedelius,

Hernmarck,

Glimstedt,

Sicarin,

Lilienberg.

Sedan Högsta Domstolen den 10 sistlidne April, i närvaro af Justitieråden

Huss, Svedelius, Hernmarck, Östergren, Glimstedt, Skärm och Lilienberg, förordnat

att handlingarna rörande Nya Lagberedningens förslag till

l:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

2:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för krigsmakten den

7 Oktober 1881, och

3:o) Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg,

som af presterskapet meddelas,

skulle för närmare granskning emellan bemälde ledamöter cirkulera; samt

under den derefter förflutna tiden dels Justitierådet Huss erhållit nådigt afsked

från justitierådsembetet och dels Justitierådet Östergren blifvit till statsråd utnämnd,

så företogs nu äter detta ärende till slutlig handläggning i närvaro af

öfrige bland förenämnde ledamöter; varande ett tryckt exemplar af berörda förslag

bilagdt detta protokoll.

Vid granskning af berörda förslag- framstäldes inom Högsta Domstolen

följande anmärkningar, nemligen vid

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

l:o:

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

2 Kap.

19 §.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Enligt bestämmelserna i andra stycket,

jemförda med andra stadganden i förslaget, skulle för intet annat brott än mened

kunna dömas till förlust af medborgerligt förtroende för alltid, med mindre den

brottslige för brottet gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid.

Jag kan icke biträda förslaget i denna del. Visserligen synas nu gällande föreskrifter

i detta ämne böra så till vida mildras, att förlust af medborgerligt förtroende

för alltid icke stadgas såsom ovilkorlig påföljd af brott i annat fall, än då för detsamma

dömes till dödsstraff'' eller straffarbete på lifstid, men det bör dock, efter

min åsigt, stå domaren öppet att kunna ådöma denna påföljd äfven i förening med

straffarbete på viss tid för sådana synnerligen nesliga brott som t. ex. förräderi,

förfalskning, mordbrand, itererad stöld och rån. Dylika brott kunna stundom

utvisa ett moraliskt förderf af den art, att det icke är möjligt eller med tillbörlig

hänsyn till det allmänna bästa förenligt att på förhand bestämma en viss tid,

då förbrytaren åter skall få inträda i full utöfning af medborgerliga rättigheter,

utan torde detta framdeles såsom hittills böra få bero af hans uppförande efter

strafftidens slut och den nåd, som på grund af detta eder andra förhållanden

kan af Konungen beviljas. Särskildt med hänsyn till gällande stadganden angående

vittnesjäf samt om kommunal och politisk rösträtt och valbarhet synes

en omarbetning af förslaget i nu angifven rigtning vara behöflig.

Hvad angår menedsbrotten, så synes, såsom ofvan är nämndt, giltigt skäl

saknas att endast för dessa brott bibehålla förlust af medborgerligt förtroende

för alltid såsom ovilkorlig påföljd, äfven då straffarbete på viss tid för desamma

ådörnes, utan bör i sådant fall jemväl kunna dömas till förlust af medborgerligt

förtroende på viss tid, förutsatt dock att härigenom icke göres ändring i stadgandet

i 17 kapitlet 7 § Rättegångsbalken, att menedare icke må höras såsom

vittne, och att således, om sådan förlust ådörnes på viss tid, äfven efter den

tidens förlopp skall gälla hvad Rättegångsbalken stadgar om jäf emot vittne, som

är menedare.

Justitierådet anmärkte vidare, dels att för undanrödjande af all ovisshet

angående tiden, då ådömd förlust af medborgerligt förtroende skulle anses taga

sin början, ett uttryckligt stadgande härom borde upptagas i förslaget; och dels

att uttrycket “ådömda“ i slutet af detta stycke vore oegentligt, då förut i paragrafen

icke talades om straffarbete, som blifvit ådömdt, utan om straffarbete, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

den brottslige förskylt. Vidare passade uttrycket icke vare sig för det fall, som

omnämndes i 21 §, eller för det fall då någon i enlighet med 4 kap. 1 § på en

gång dömdes för såväl vanfrejdande som icke vanfrejdande brott, förutsatt att å

det förra vore lägre straff än å det senare. I dessa fall kunde visserligen sägas,

att den brottslige för det eller de brott, som vid påföljdens bestämmande komme

i betraktande, “förskylt“ straffarbete på viss tid, men icke att sådant blifvit

ådömdt för samma brott.

Då den föreslagna uteslutningen af stadgandet i tredje stycket af paragrafen,

att den, som är dömd till förlust af medborgerligt förtroende, skall, under den

tid påföljden honom ådömd är, anses såsom vanfrejdad, icke syntes medföra

någon verklig fördel, eftersom den, hvilken saknar god frejd, i verkligheten vore

och af allmänna meningen komme att betraktas såsom vanfrejdad, men nämnda

uteslutning deremot skulle föranleda villrådighet i fråga om betydelsen af de i

lagar och författningar förekommande uttrycken “frejd", “god frejd", “välfrejdad",

“vanfrejdande brott" och “nesligt brott", hemstälde slutligen justitierådet att

nämnda stadgande måtte bibehållas, helst afsigten med dess införande i lagen

just varit att undanrödja nyssnämnda villrådighet.

Justitierådet Skärm anförde: Lagen upptager ej förlust af medborgerligt

förtroende bland de särskilda straffarterna utan benämner den påföljd af brott;

men det lärer väl vara uppenbart att denna s. k. påföljd, huru den nu må af

lagen benämnas, verkar alldeles såsom straff och för mången utgör just den

känbaraste delen af straffet.

Då nu straffets hufvudändamål är den brottsliges förbättring, så att han

ej vidare utgör en fara för samhället, ligger det vigt deruppå, att lagstiftningen,

såvidt möjligt, ej blott undanrödjer hindren för den brottsliges återgång till en

bättre vandel, utan äfven på allt sätt lättar en sådan återgång. Framför allt

torde böra undvikas att genom sjelfva straffets beskaffenhet gorå. en sådan återgång

svår eller omöjlig.

Lagen fordrar emellertid nu af brottslingen, sedan han efter undergånget

frihetsstraff lösgifves, att han skall likasom hvarje annan samhällsmedlem genom

ärligt arbete utan samhällets betungande försörja sig och de sina; och det äfventyr,

hvarför han, jemlikt fattigvårds- och lösdrifvarelagstiftningen, utsätter sig,

om han ej härutinnan fullgör samhällets kraf, gifver i hårdhet föga efter för

påföljden af verkliga förbrytelser.

Men på samma gång denna fordran ställes på den lösgifne, med vanfrejd

stämplade brottslingen, är han just genom denna vanfrejd utestängd från nästan

hvarje utväg till ärligt förvärf.

All handel, rörelse eller handtverk, för hvars utöfvande främmande biträde

erfordras, är honom förbjuden; och den straffade är, hurudana hans begåfning,

anlag eller färdigheter än äro, hänvisad till det arbete han kan få utföra åt andra;

men det är väl bekant huru svårt eller ofta omöjligt det är för honom att er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

hålla sådant arbete, så länge han i sitt prestbetyg stämplas såsom saknande

medborgerligt förtroende, d. v. s. vanfrejdad.

Att under sådana förhållanden återfall i brott, särdeles i dem mot eganderätten,

så ofta förekomma, kan knappt väcka förundran, och lagstiftningen synes

mig ej kunna frånkännäs andel i ansvaret härför. Att ändock en del straffade

personer lyckas att undvika återfall och föra en oklanderlig vandel torde i väsentlig

män få skrifvas på den enskilda välgörenhetens och barmhertighetens räkning

och särskildt den menniskovänliga verksamhet, som numera utöfvas af de till

understödjande af frigifna fångar bildade föreningar.

Lagberedningen, som i sina motiv visat sig inse och behjerta de olägenheter

och uppenbara missförhållanden, stadgandena om förlust af medborgerligt

förtroende medföra, har sökt mildra verkningarne deraf hufvudsakligen derigenom

att dels stadgandet i 2 kap. 19 § att den, som ådömts förlust af medborgerligt

förtroende, skulle anses vanfrejdad uteslutits, dels stadgande föreslagits derom att

anteckning om frejd ej skulle annat än i vissa uppgifna fall få göras i prestbetyg,

dels ock de fall, hvari förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas, något

inskränkts.

Hvad den förstnämnda utvägen angår kan jag för min del ej förstå att

den innebär annat än en mildring i lagens uttryck. I sak torde derigenom ej

något vara förändradt, då fortfarande den, som saknade medborgerligt förtroende,

skulle vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordrades. Äfven om lagen ej uttryckligen kallar honom

vanfrejdad, är han ju dock underkastad alla legala följder af vanfrejden, hvars

alla verkliga olägenheter sålunda för honom qvarstå.

Att, såsom Lagberedningen vidare föreslagit, genom förbud för presterskapet

att i vanliga fall göra anteckning i prestbetyget om frejden, söka hemlighålla

hvad i detta afseende kan vara att anmärka, synes mig i flera hänseenden

betänkligt. Då den, som vill förvissa sig om en persons frejd, ingalunda saknar

utväg att derom på annat sätt göra sig underkunnig, och verkliga förhållandet

i allt fall plägar förr eller senare på ett eller annat sätt blifva kändt, lärer det

syfte man genom detta förbud velat vinna ingalunda uppnås; och den straffade

skulle genom ett dylikt stadgande erhålla nästan ett legalt berättigande att, då

han tillfrågades om sin frejd, fördölja eller vanställa verkliga förhållandet.

Lagberedningens tredje förslag att inskränka antalet af de fall, då medborgerligt

förtroende skulle ådömas, synes mig deremot gå i den rätta rigtningen;

men den förbättring, som genom accepterande af förslaget i dessa delar skulle

ernås, synes mig alltför obetydlig, för att nu öfverklagade olägenheter och missförhållanden

skulle i någon väsentlig mån derigenom undanrödjas.

Brottet bör efter dess art och beskaffenhet af samhället allvarligt bestraffas;

men genom straffet bör ock brottet anses försonadt. Såsom straffmedel torde

förlust af medborgerligt förtroende vara dels obehöflig, då med nuvarande latitud
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

system utväg ej saknas att ty förutan i straffet inlägga behörig skärpa, dels ock

förkastligt och skadligt, då derigenom straffets hufvudsyfte, den brottsliges förbättring,

motverkas. ''Någon fara för samhället eller orättvisa för dess medlemmar

synes mig ej ligga deri, att för den, som genom utståndet straff försonat sitt

brott, likasom för hvarje annan samhällsmedlem, de vanliga utvägarne till ärligt

förvärf stå öppna.

Den allmänna meningen torde väl, åtminstone för närvarande, rättvisligen

fordra att en person, som en gång blifvit förvunnen till en gröfre förbrytelse af

neslig beskaffenhet, icke, äfven om brottet blifvit genom straffet försonadt, beklädes

med embete i det allmännas tjenst eller med förtroendeuppdrag, för hvilka en

högre grad af oförvitlighet måste förutsättas. Likaledes lärer hänsyn till andras

rätt kräfva, att en person, som fälts till ansvar för en handling, vittnande om

högre grad af moralisk förnedring, icke godkännes eller åtminstone icke obetingadt

får anses giltig som vittne.

Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa härutinnan fordrar

lärer dock, såsom i andra lagstiftningar skett, kunna genom särskilda bestämmelser

ernås, utan att fördenskull bibehållande af stadgandet om förlust af medborgerligt

förtroende nödvändiggöres; och en sådan påföljd som inkompetens till

embeten eller till emottagande af förtroendeuppdrag eller till vittne torde i regeln

föga eller intet inverka på den straffades förmåga att bereda sig utkomst.

För min del anser jag derföre att stadgandena om förlust af medborgerligt

förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas.

För den händelse emellertid att ett fullständigt borttagande af dess stadganden

för närvarande icke anses böra ifrågakomma, synes mig dock användandet

af detta straff eller denna straffpåföljd kunna och böra inskränkas utöfver hvad

Lagberedningen i sådant hänseende föreslagit. Det skulle, efter min åsigt, vara

åtminstone eu förbättring, om, såsom i tyska strafflagen (Strafgesetzbuch för

das Deutsche Reich vom 15 Mai 1871 §§ 31, 32, 161, 181, 302 d.) stadgades, att

förlust af medborgerligt förtroende skulle ovilkorligen ådömas endast för några

få vissa, gröfre brott, men att, beträffande öfriga brott, det skulle bero på domarens

pröfning af omständigheterna i hvarje fall huruvida förlust af medborgerligt

förtroende borde ådömas eller icke, hvilket ju ej hindrade att vissa brott, äfven

om förlust af medborgerligt förtroende icke ådömdes, kunde beläggas med den

påföljd, att den dömde icke kunde vidare eller under viss tid bekläda offentliga

embeten eller väljas till förtroendeuppdrag eller godkännas såsom vittne.

I hvad Justitierådet Lilienberg yttrat om olämpligheten af att ensamt för

menedsbrotten bibehålla förlust af medborgerligt förtroende för alltid förenar

jag mig.

Justitierådet Glimstedt instämde med Justitierådet Skärm och anförde vidare:

Stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende för viss tid har, såsom

i motiven anföres, till syfte att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

brott, må förr än någon tid förflutit efter det han lemnat straffanstalten inträda

1 sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra

förutsätta att denne gjort sig förtjent af allmän tillit. Med afseende härå synes

denna påföljd böra till tiden bestämmas så att, ehvad tiden för det egentliga

straffet genom lagstadgadt afdrag eller af annan anledning förkortas, eftergifves

eller förfaller eller tidpunkten för dess upphörande genom uppskof med verkställigheten

eller afbrott deruti eller genom sammanläggning med annat straff

framskjutes, sådant ej må inverka till förlängning eller förkortning i det tidsmått,

hvarunder brottslingen pröfvats böra efter utståndet straff eller eljest vunnen

befrielse derifrån vara medborgerligt förtroende förlustig. Praxis har ock, sedan

2 kap. 19 § Strafflagen genom förordningen den 31 Oktober 1873 erhöll sin nuvarande

lydelse, utbildat sig i denna rigtning, så att, vid ådömande af förlust af

medborgerligt förtroende för viss tid, denna icke utsättes i ett absolut bestämdt

tidsmått utan i ett visst tidsmått utöfver den ådömda strafftiden.

Beredningen vill nu genom den föreslagna ändringen i redaktionen bryta

denna praxis så att ifrågavarande straffpåföljd skulle i stället komma att ådömas

i ett absolut bestämdt tidsmått. Denna anordning vore efter min uppfattning

ingalunda ändamålsenlig, då ju den tid, under hvilken påföljden komme att fortfara

efter strafftidens slut, kunde komma att blifva antingen längre eller kortare

än domaren vid påföljdens utmätande beräknat, allt efter tiden och sättet för

frihetsstraffets verkställande, och, i fall att verkställigheten af en eller annan

anledning uppskötes eller den brottslige tillika begått brott, som icke medförde

vanfrejd, det till och med kunde inträffa att den ådömda tiden för förlust af

medborgerligt förtroende ginge till ända medan brottslingen ännu sutte qvar i

fängelset.

I allt fall bör ej demnas oanmärkt att af den föreslagna affattningen icke

framgår att, såsom motiven innehålla, då påföljden ådömes genom utslag, som

ej varder öfverklagadt, tiden ej må räknas från utslagets dag utan först från

den dag då utslaget vann laga kraft.

Justitierådet Hernmarck instämde uti hvad Justitierådet Lilienberg yttrat

dels angående den föreslagna förändringen rörande ådömande af förlust af medborgerligt

förtroende för alltid, dels om behöfligheten af ett stadgande angående

tiden, då ådömd förlust af medborgerligt förtroende skall anses taga sin början,

dels ock i fråga om den förändring, som föreslagits i tredje stycket, samt yttrade

vidare:

De ordalag, hvari gällande stadgande angående ådömande af förlust af

medborgerligt förtroende för viss tid äro affattade, ega icke den klarhet och tydlighet,

att de utesluta olika tolkningar. Riksdagens Justitieombudsman har ock

i sin till innevarande års riksmöte afgifna berättelse fästat uppmärksamheten på

detta förhållande samt lemnat en redogörelse för hvarjehanda missuppfattningar,

som vid tillämpningen af detta stadgande äro rådande, och af motiven till för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

slaget framgår jemväl, att de uttryckssätt, som domstolarne, med anslutning till

ordalydelsen i ifrågavarande lagrum, vanligen begagna vid ådömande af nämnda

påföljd, ofta varda af presterskapet origtigt uttydda. Det är derföre påtagligt,

att en lagförändring i syfte att åstadkomma full tydlighet rörande lagbudets

rätta mening är af behofvet påkallad. Det förslag, Lagberedningen i sådant hänseende

framlagt, skiljer sig från den gällande föreskriften i ämnet förnämligast

deri, att medan enligt den senare, sådan densamma i praxis allmännast tolkas,

förlust af medborgerligt förtroende för viss tid skall ådömas i ett visst tidsmått

utöfver den ålagda strafftiden, skulle deremot efter förslaget denna påföljd ådömas

i ett bestämdt angifvet, af strafftiden oberoende tidsmått. Att en sådan bestämmelse

dock i tillämpningen skulle kunna leda till åtskilliga oegentligheter, har

Justitierådet Glimstedt uti det af honom afgifna yttrande redan visat. Så länge

den, hvilken blifvit förklarad förlustig medborgerligt förtroende under viss tid, är

i fängsligt förvar och undergår ådömdt frihetsstraff, kan nämnda påföljd för

honom icke ega någon synnerlig betydelse; den blifver för honom verkligt känbar

först sedan han kommit på fri fot. Det är derföre af vigt, att den tid, under

hvilken den brottslige efter återvunnen frihet är underkastad denna påföljd, står

i rätt förhållande till nesligheten af det brott, hvarför påföljden ådömes; och uti

det tidsmått, som i sådant hänseende pröfvas vara det rätta, bör någon förändring

ej få inträda derigenom, att i följd af inträffande rubbningar eller uppskof i verkställigheten

af frihetsstraffet tidpunkten för dess upphörande framskjutes eller

frihetsstraffet på grund af benådning eller af annan orsak förkortas. Jag hemställer

derföre att i fråga om förlust af medborgerligt förtroende, då den icke för

alltid ådömes, förslagets stadgande måtte varda sålunda ändradt, att det bestämmes,

att denna påföljd skall fortfara intill dess frihetsstraffet blifvit till fullo

undergånget, af nåd efterskänkt eller preskriberadt samt derutöfver under viss

tid, minst ett och högst tio år.

Justitierådet Svedelius yttrade: Den i förslaget uppstälda regel att förlust

af medborgerligt förtroende för alltid skall ådömas endast i sammanhang med

dödsstraff eller straffarbete på lifstid synes mig vara i allo rigtig och derföre

böra utan något undantag genomföras. Jag hemställer således att undantaget

för menedsbrotten måtte utgå, men för den händelse denna hemställan ej skulle

vinna afseende, anser jag mig böra tillstyrka, att vid menedsbrott, som i 13 kap.

1 och 2 §§ Strafflagen omförmälas, domaren måtte lemnas öppet att efter omständigheterna

i hvarje fall antingen för viss tid eller för alltid ådöma förlust af

medborgerligt förtroende. Att nu gällande lag i nämnda hänseende är alltför

sträng, torde genom erfarenheten vara till fullo bestyrkt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

8 Kap.

13 §.

Under erinran, att lydelsen af denna § borde lämpas efter den affattning,

som gåfves åt 2 kap. 19 §, hemstälde Justitieråden Hernmarck och Lilienberg att

jemväl i de fall, som i förevarande § afsåges, måtte få eventuel ådömas förlust

af medborgerligt förtroende för alltid äfven i förening med straffarbete på viss tid.

4 Kap.

2, 8 och 9 §§.

Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Skärm och Lilienberg förenade sig om

följande yttrande:

Den föreslagna ändringen af 8 § synes afse att förtydliga stadgandena i

8, 9 och 10 §§ derhän, att 8 och 9 §§ gälde de fall, då någon, sedan han föröfvat

ett eller flera brott, men innan lian blifvit för desamma till straff dömd, beginge

nytt brott, men 10 § deremot vore tillämplig, då någon, sedan han blifvit dömd

till straff för ett eller flera brott, men antingen innan straffet börjat verkställas

eller sedan det blifvit verkstäldt allenast till en del, föröfvade nytt brott.

Detta syfte, som synes vara grundadt på en rigtig uppfattning af de normer,

som uti ifrågavarande afseende böra gälla, torde dock endast i ringa mån

vinnas genom förslaget.

Under det att nuvarande stadgandet i 8 § — att de i 4, 5, 6 och 7 §§ meddelade

föreskrifter skola lända till efterrättelse då någon, som till straff dömes,

förut blifvit ålagd annan icke verkstäld bestraffning — uteslutits ur förslaget,

har i stället deri intagits en bestämmelse, enligt hvilken dessa föreskrifter borde

tillämpas, då flera domar, genom hvilka samma person blifvit till straff dömd,

på en gång till verkställighet förekomma. Men om det förra af dessa stadganden

står mindre väl tillsammans med nyss angifna tolkning af 8, 9 och 10 §§, så är

detta äfven förhållandet med det senare. Äfven då flera domar, hvarigenom

samma person blifvit till straff dömd, på en gång förekomma till verkställighet,

bör vid straffens sammanläggning tagas hänsyn dertill, huruvida sista brottet''

föröfvats före eller efter den första domen, och i sistnämnda fall 10 § tillämpas.

Om t. ex. en person, som blifvit dömd för två brott till straffarbete i två år för

hvardera eller tillhopa i fyra år, innan detta straff börjat verkställas begår annat

brott, derför han likaledes dömes till straffarbete i två år, böra dessa straff

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

sammanläggas jemlikt 10 § till straffarbete i sex år, vare sig att sammanläggningen

sker i sammanhang med ådömande af straffet för sista brottet eller sedermera,

då domarne på en gång förekomma till verkställighet. Det i 8 § iftförda

nya stadgandet synes derför böra utgå.

Hvad 1 mom. af samma § vidare innehåller, nemligen föreskriften att, då

någon på en gång lagföres för flera brott, domstolen skall utsätta de särskilda

straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon förändring af

straffen efter hvad i 4, 5, 6 eller 7 § sägs bör ega rum, derom meddela, erforderliga

bestämmelser, kan lämpligen intagas i 2 §.

Stadgandet i 8 § 2 mom. åter har sin rätta plats i en särskild § näst

efter nuvarande 10 §.

Då slutligen den nuvarande lydelsen af sistnämnda § i viss mån kan gifva

anledning till den uppfattning, att deri förutsättes att straffet för det tidigare

brottet är till en del verkstäldt då senare brottet begås, torde denna § tarfva

en omredigering, och bör dervid åt densamma gifvas en affattning, som utmärker

att sammanläggningen af straffen skall verkställas af domstolen.

Justitieråden Skärm och Lilienberg yttrade vidare, att derest någon, sedan

han begått brott, hvarå borde följa förlust af medborgerligt förtroende, men

innan han derför blifvit dömd till ansvar, gjorde sig skyldig till annat brott, som

medförde dylik påföljd, borde enligt 2 och 9 §§, sådana de enligt förslaget skulle

lyda, tiden för förlusten icke bestämmas för hvarje brott särskildt, utan allenast

utsättas i en summa för brotten gemensamt. Ett sådant förfaringssätt skulle

emellertid medföra den oegentlighet, att, om, i det fall att brotten blefve föremål

för samma lagföring, talan mot lägre domstols utslag fullföljdes i högre domstol

allenast så vidt anginge det ena brottet, sistnämnde domstol ändock kunde blifva

nödsakad att för vanfrejdspåföljdens bestämmande ingå i pröfning af omständigheterna

vid det andra brottet. Om åter den brottslige, såsom 9 § förutsätter,

först sedan han genom laga kraft egande utslag dömts till ansvar för det ena

brottet, blefve lagförd för det andra, skulle omständigheter, som redan pröfvats

genom nämnda utslag, vid senare lagföringen ånyo komma under domstols bedömande

i hvad de inverkade på frågan om förlust af medborgerligt förtroende.

Mot antagande af den i 2 § uttalade grundsats om ådömande af förlust af

medborgerligt förtroende för flera brott samfäldt — förekommer dessutom, att

densamma icke kan tillämpas vare sig då särskilda, af hvarandra oberoende utslag

på eu gång förekomma till verkställighet, eller vid sådant sammanträffande

af brott, vid hvilket 10 § borde tillämpas. Häraf vållades uppenbara inkonseqvenser,

såsom t. ex. att den, hvilken begått två vanfrejdande brott, kunde beträffande

vanfrejdspåföljden blifva mildare bedömd, derest det sista brottet begåtts sedan

straff för det tidigare brottet blifvit ådömdt och till någon del verkstäldt, än om

det föröfvats innan lagföring följt, ty i förra fallet skulle enligt förslaget icke

något samfäldt ådömande af påföljden ifrågakomma, utan hvarje särskild dom i

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

detta afseende blifva gällande, hvarigenom den kortaste tiden kunde komma att

helt och hållet absorberas af den längre. Detsamma skulle inträffa, om flera

domar, genom hvilka sådan påföljd blifvit en person ådömd. på en gång förekomma

till verkställighet, utan att underrätten varit i tillfälle att förordna om

ett samfäldt ådömande af påföljden. På dessa skäl ansågo sig Justitieråden icke

kunna tillstyrka de föreslagna nya stadgandena i 2 och 9 §§, utan hemstälde

att desamma måtte utbytas mot lämpliga föreskrifter angående sammanläggning

af tiden för förlust af medborgerligt förtroende, då någon begått flera brott, som

hvar för sig medfört sådan påföljd, eller ock att, i händelse dylika föreskrifters

meddelande möjligen skulle möta oöfvervinnerliga praktiska svårigheter, samma

stadganden måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Remmarck anförde vidare: Bristen på föreskrifter i Strafflagen

huru i fråga om ådömande af påföljden förlust af medborgerligt förtroende för

viss tid förfaras skall vid sammanträffande af två eller flera brott, hvilka medföra

denna påföljd, vållar för närvarande ett betänkligt vacklande och osäkerhet

i lagskipning^!. Genom de af Lagberedningen föreslagna stadganden i ämnet

skulle väl en del af de missförhållanden, som nu kunna uppstå, varda förebyggda,

och anser jag derföre, att förslagets antagande skulle medföra en icke

oväsentlig förbättring i det nuvarande tillståndet. De anmärkningar, hvartill,

på sätt Justitieråden Skärm och Lilienberg visat, förslaget föranleder, synas mig

dock vara af den vigt, att ett godkännande af detsamma nu icke bör ifrågakomma,

utan torde ytterligare försök böra göras att åstadkomma en fullt tillfredsställande

lösning af frågan. Detta syftemål kan, efter min åsigt, ej vinnas

på annat sätt, än att, i analogi med bestämmelserna om förening af särskilda

frihetsstraff, lämpliga föreskrifter meddelas, huru i de fall då någon begått två

eller flera brott, hvilka hvart för sig medföra förlust af medborgerligt förtroende

för viss tid, sammanläggning skall ske af tiden för denna påföljd; och böra dessa

föreskrifter erhålla eu lika vidsträckt tillämplighet som stadgandena i 4 kap. om

förening eller sammanläggning af särskilda straff.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Nuvarande stadgande i 8 § i fråga om det

fall, då någon, som till straff dömes, förut blifvit ålagd annan icke verkstäld bestraffning,

är ur förslaget uteslutet i syfte, såsom vill synas, att derigenom ut.

vidga stadgandet i 10 § så att detsamma må omfatta jemväl det fall, då någon,

sedan han blifvit till straff dömd, men innan han ens begynt att detsamma

undergå, föröfvar nytt brott. Detta syfte, som i och för sig må anses rigtigt,

torde dock ej ernås med mindre jemväl 10 § får undergå någon redaktionsändring,

helst der förekommande uttrycket “återstod" ej gerna kan användas om hela

det först ådömda straffet.

Derest, såsom jag vid 2 :19 hemstält, förlust af medborgerligt förtroende för

viss tid, såvidt denna påföljd kommer att i lagen qvarstå, fortfarande må ådömas

i visst tidsmått utöfver strafftiden, och således tiden för denna påföljd, räknadt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

från domfållandet, faktiskt förlänges eller förkortas i män af strafftidens förlängning

eller förkortning, synas de i 2 och 9 §§ af detta kap. föreslagna nya bestämmelser

icke vara af något behof påkallade. I allt fall skulle dessa bestämmelser,

såsom Justitieråden Skärm och Lilienberg visat, föranleda till åtskilliga

oegentligheter och inkon seqvenser.

11 §.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg anmärkte, att andra momentets

senare del, hvilken upptoge undantagen från den i momentet uttalade regel, vore

synnerligen svårfattlig och kunde gifva anledning till olika tolkningar, hvarför

ett förtydligande af densamma syntes behöflig!; och yttrade Justitieråden vidare:

Den omständigheten, att tio år förflutit från det en person till fullo undergått

straff för ett brott, intill dess han gjort sig skyldig till återfall i brottet,

synes icke innefatta giltigt skäl att befria honom från det särskilda högre straff,

som för återfallet är stadgadt, under annan förutsättning, än att han under

nämnde tid af tio år förhållit sig väl. Har han begått groft brott af annat slag

och tilläfventyrs för detsamma under större delen af tiden varit beröfvad friheten,

synes den långa tid, som förflutit innan återfallet skett, icke böra lända honom

till ursäkt.

Justitierådet Lilienberg tilläde, att han för sin del ansåg, att den nedsättning,

som blifvit ifrågasatt i afseende å straffminima vid de itererade tjufnadsbrotten,

gjorde det föreslagna stadgandet om en återfallspreskription mindre behöflig!,

då det stode i domarens skön att efter omständigheterna taga hänsyn

till den tidslängd, som efter det senast föröfvade brottet förflutit, äfvensom till

den anklagades uppförande under denna tid.

Justitierådet Skärm anförde: Den i sista momentet tillämpade grundsats,

att när en längre tid förflutit sedan en brottsling blifvit straffad för ett brott af

sådan beskaffenhet, att iteration är belagd med särskildt ansvar, vid derefter

inträffadt återfall detta särskilda ansvar ej skall ådömas, synes mig vara med

rättvisa och billighet öfverensstämmande; men den föreslagna inskränkningen,

börjande med orden “utan så är“, hvilken ej återfinnes i de främmande lagar,

från hvilka denna grundsats hemtats, synes mig såsom obehöflig kunna uteslutas,

helst de stadgade strafflatituderna sätta domaren i stånd att i hvarje fall taga

hänsyn till den försvårande omständighet, som kan ligga i ett emellertid begånget

annat brott.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

5 Kap.

4 §.

Då med tillbörligt beaktande af den allmänna rättssäkerheten icke stode

väl tillsamman, att den, som vid en ålder emellan femton och aderton år gjort

sig skyldig till nesligt brott, kunde förr än efter viss tids förlopp godkännas

såsom laggilt vittne, hemstälde Justitieråden Hernmarck och Lilienberg, under

hänvisning till finska strafflagsförslaget, att bestämmelserna i förevarande § af

förslaget måtte så ändras, att om någon i nyssnämnda ålder begått brott, som

i allmänhet medförde förlust af medborgerligt förtroende, honom i stället skulle

ådömas den påföljd, att under viss tid icke vara vittnesbär.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, ansåg,

under åberopande af hvad han rörande förlust af medborgerligt förtroende vid

2: 19 yttrat, att i alla händelser vittnesinhabilitet under viss tid borde gälla

såsom påföljd för vissa brott, begångna äfven af personer, som fyllt 15, men ej 18 år.

7 §•

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg hemstälde, att genom tillägg af ordet

"synnerlig" framför ordet “fara", såsom i 3 kap. 8 §, eller ock på annat lämpligt

sätt måtte tydligen utmärkas, att i första stycket af denna § vore fråga

endast om öfverfall, som innebure fara af allvarsammare beskaffenhet, under det

att 10 § afsåge, utom annat, mindre farliga öfverfall å person.

9 §.

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg erinrade, att de båda

punkterna i denna § stode i det nära sammanhang med hvarandra, att de lämpligen

borde förenas i ett stycke, helst derigenom tydligare framträdde, att hänvisningen

i sista punkten af 10 § afsåge 9 § i dess helhet.

10 §.

Justitierådet Lilienberg anförde: För min del har jag att emot den föreslagna

utsträckningen af nödvärnsrätten anmärka endast följande, nemligen, att då

alla orättmätiga angrepp, om detta ord tages i vidsträckt betydelse, väl icke böra

berättiga till användande af våld för deras motande, det torde böra tydligt

uttalas att anledningen till nödvärnet skall vara en efter strafflagen brottslig

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

gerning, hvilket uttryck är att föredraga framför det i förslaget använda äfven

af det skäl, att vissa brott icke egentligen kunna betecknas med hvad man inlägger

i orden “angrepp", “angripare'''', samt att den egenskap hos angreppet, som

enligt 7 § erfordras, för att berättiga till nödvärn, eller att faran skall vara

trängande, icke heller bör saknas i ifrågavarande fall; utan bör den brottsliga

gerningen vara påbörjad eller åtminstone omedelbart förestående, jså att den,

mot hvilken den är rigtad, har fullt skäl att frukta att dens*amma kommer att

ofördröjligen föröfvas, om han icke söker förekomma det.

Justitierådet Hernmarck yttrade: Efter mönstret af utländska lagar och

lagförslag, hvilka i allmänhet definiera nödvärn såsom ett försvar mot ett orättmätigt

eller rättsstridigt angrepp, har Lagberedningen användt uttrycket “orättmätigt

angrepp" för betecknande af de rättskränkningar, mot hvilka nödvärn

enligt denna § får användas. Nämnda uttryck tages här i den vidsträckta betydelse,

att derunder innefattas icke allenast personliga öfverfall och våldsgerningar

å egendom, utan äfven handlingar, vid hvilka gerningsmannen icke i egentlig

mening kan sägas gå anfallsvis till väga, såsom t. ex. enkel stöld, fiskande i

annans fiskvatten, ja till och med det slag af hemfridsbrott, som består deri, att

någon vägrar att på tillsägelse aflägsna sig från annans hemvist. Att åt ordet

“angrepp" gifva en så utsträckt betydelse är icke öfverensstämmande med vanligt

språkbruk. Om derför uttrycket “orättmätigt angrepp", hvilket i öfrigt är

ganska betecknande, icke kan utbytas mot ordet “rättskränkning". eller något

dylikt, synes detsamma böra i lagtexten närmare förklaras genom utmärkande af

de rättigheter, mot hvilka angreppet kan vara rigtadt.

Förslaget är så affattadt, att efter detsamma nödvärnsrätt blefve medgifven

mot angrepp af hvad slag som helst, men häri torde en begränsning vara

af behofvet påkallad.

Till en början lära sådana angrepp böra undantagas, hvilka väl i civilrättslig

mening äro orättmätiga, men icke beläggas med straff, under förutsättning

likväl att bristande tillräkneligliet eller frånvaro af brottsligt uppsåt eller

straffbar oaktsamhet hos gerningsmannen icke utesluter nödvärnsrätten, om gerningen

för öfrigt uppfyller vilkoren för straffbarhet.

Hvad angår de angrepp, som efter strafflagen hafva karakteren af brottslighet,

bör nödvärnsrätt enligt denna § i främsta rummet medgifvas mot kroppsliga

förnärmelser af hvad slag som helst, äfvensom mot kränkning af hemfriden.

Deremot synes det hvarken nödigt eller lämpligt att utsträcka nödvärnsrätten

till angrepp å äran. Att använda våld mot den, som angriper med

en ärekränkning, torde oftare vara egnadt att framkalla än att hindra ett fortsättande

eller upprepande af densamma, hvarför eu sådan nödvärnshandling i

allmänhet förfelar sitt ändamål. Dertill kommer, att det i de flesta fäll är omöjligt

att afgöra, huruvida en dylik våldsgerning verkligen har karakteren af nödvärn

mot ett befaradt fortsättande eller upprepande af ärekränkningen eller om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

den icke snarare föröfvas af hämnd för den redan skedda förolämpningen och

sålunda icke är hänförlig till nödvärn.

Beträffande angrepp å egendom, synes nödvärn böra få användas mot

kränkning såväl af egande- som af besittningsrätt.

Rättskränkningar, Indika icke kunna hänföras under någon af nu angifna

kategorier, #äro till sin natur sådana, att användande af nödvärn för desammas

afvärjande icke böf tillåtas.

Jemte det således efter min uppfattning den nödvärnsrätt, som i förevarande

§ bestämmes, bör inskränkas till de slag af rättskränkningar, som sålunda

angifvits, torde det såsom i utländska lagar och lagförslag böra tydligen

uttalas att nödvärnsrätten inträder först då angreppet är påbörjadt eller omedelbart

förestående; och då de angrepp, hvilka i denna § afses, åtminstone icke

alltid medföra någon verklig nöd, hemställer jag att orden “än nöden kräfde“

utbytas mot annat lämpligare uttryck.

Af samma skäl böra ock de i 11 § förekommande uttrycken “i nöd stadd“

och “i den nöd sig befunnit" modifieras.

14 §.

Justitierådet Skärm yttrade: Tiden, inom hvilken åtalsrätten för ett brott

preskriberas, beror enligt lagens ordalydelse på det straff, hvarmed det i lagen

är belagdt. Detta torde hittills vanligen hafva ansetts böra tolkas så, att det

svåraste straff, som enligt lag kan på brottet följa, äfven om en särskild latitud

för brottet under försvårande omständigheter finnes utsatt, är bestämmande för

preskriptionstiden.

För min del kan jag ej finna denna tolkning rigtig, ty det torde ej kunna

påstås att t. ex. ett bedrägeribrott, som faller under 22 kap. 1 § och som är

begånget under förmildrande omständigheter, är i lagen belagdt med svårare

straff än fängelse i sex månader. Då likväl under synnerligen försvårande omständigheter

straffarbete ända till 2 år kan å bedrägeribrott följa, lärer enligt den

vanligaste tolkningen ett bedrägeribrott, som faller under sagde lagrum, af hvad

beskaffenhet det eljest än må vara, anses preskriberadt först om 5 år. Enligt

lagförslaget (22: 1) skulle under synnerligen försvårande omständigheter ända till

4 års straffarbete kunna ådömas för ett brott af ifrågavarande slag; och deraf

skulle således med nyssnämnda tolkning följa, att alla hit hänförliga bedrägeribrott,

äfven sådana, som borde beläggas med blott böter, skulle vara preskriberade

först om 10 år. Detta torde dock vara temligen oegentligt och inkonseqvent, då

den mångfald af andra brott, derå högst fängelse kunde följa, preskriberades

redan om 2 år, och de ofta långt svårare brott, som kunde medföra straffarbete

ända till två, skulle preskriberas om fem år.

Det synes mig derför böra i lagen uttryckas, att maximum af straffmåttet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

inom den latitud, hvarunder det föreliggande brottet faller, är bestämmande för

preskriptionstiden. Härigenom nödvändiggöres visserligen i många fall redan för

afgörande af preskriptionsfrågan en pröfning af huruvida brottet är begånget

under förmildrande eller försvårande omständigheter; men eu lika detaljerad pröfning

är redan nu i flera fall behöflig för att afgöra om ett brott är preskriberadt

eller icke; t. ex. i fråga om misshandel enligt 14: 11, hvilket brott, om misshandeln

skedde af hastigt mod, preskriberas på 5 år, men om misshandeln skett

med berådt mod, aldrig preskriberas.

I detta yttrande instämde Justitierådet Glimstedt.

11 Kap.

1 och 2 §§.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Hernmarck och Glimstedt

förenade sig, anförde: Om, såsom motiven angifva, meningen är att bereda skydd

åt hvarje efter svenska kyrkans ritual företagen kyrklig handling, utan afseende

å stället, der den försiggår, således äfven åt vigselförrättningar, barndop, jordfästningar

m. in., synes mig denna mening, som efter min uppfattning icke framgår

af de använda ordalagen, böra tydligare uttryckas.

3 §.

Justitierådet Lilienberg anmärkte, att uttrycket “främmande församling",

som visserligen i förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning den 31 Oktober 1873 användts på några ställen omvexlande med

orden “främmande trosbekännare", “främmande trossamfund" in. m., dock på

denna plats, der dylika förtydligande benämningar saknas, torde böra utbytas

mot ett uttryck, som angåfve att det är tron eller, såsom det i nu gällande lag

heter, läran, och icke egentligen församlingen, som utgör det främmande.

12 Kap.

4 §•

Då uttrycket i sista punkten “må straffet nedsättas till fängelse" icke

med önskvärd tydlighet utmärkte, att i det fall, som i punkten afsåges, jemväl

kunde dömas till straffarbete under kortare tid än den för brottet i allmänhet

stadgade minsta strafftid af sex månader, hemstälde Högsta Domstolens samtliga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ledamöter, att redaktionen måtte i detta afseende förtydligas, hvilket dock förutsatte

en motsvarande redaktionsändring af öfriga §§ i Strafflagen, i hvilka samma

uttryckssätt begagnades.

5 §.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg hemstälde, att för vinnande af

större tydlighet uttrycket “dömes till straffarbete eller fängelse i högst sex månader“

måtte på såväl detta som öfriga ställen i Strafflagen utbytas mot “dömes

till straffarbete i högst sex månader eller fängelse under högst samma tid“.

7 §.

I fråga om andra punkten af denna § åberopade Högsta Domstolens ledamöter

hvad de anmärkt vid 4 §.

10 §.

Justitieråden Glimstedt och Lilienberg ansågo den i första stycket vidtagna

redaktionsförändring ej vara af behofvet påkallad och tillstyrkte derföre, att den

nuvarande lydelsen måtte bibehållas.

18 §.

Justitieråden Glimstedt och Lilienberg hemstälde, att ordet “främmande11,

såvida det ändras i 10 § af förslaget, här måtte utbytas mot ordet “andra".

14 Kap.

11, 12 och 15 §§.

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg ansågo, att giltiga skäl saknades

för de i dessa §§ föreslagna straffhöjningar, med undantag dock af den i

sista punkten af 15 §.

Justitierådet Hernmarck ansåg, att det nu stadgade straff af straffarbete

i högst två år för sådan misshandel, som i 11 § sist omnämndes, vore tillräckligt

för andra fall än då misshandeln skedde med lifsfarligt vapen; hvarför Justitierådet

hemstälde, att 11 §:n måtte lemnas oförändrad och i stället uti 15 § stadgas

straffhöjning jemväl för nu ifrågavarande slag af misshandel, då lifsfarligt

vapen dervid blifvit användt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

25 och 26 §§.

I fråga om redaktionen af dessa §§ åberopade Justitieråden Hernmarek

och Lilienberg hvad vid 12 kapitlet 5 § blifvit yttradt.

43 §.

Justitieråden Skärm och Lilienberg förenade sig om följande yttrande:

I den tillagda nya punkten af denna § föreslår Beredningen, att om någon

genom uppsåtlig misshandel, dock utan afsigt att dräpa, tillfogat annan sådan

kroppsskada, att denne deraf ljutit döden, men skadan blifvit dödsorsak endast

till följd af särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den dräpne, derom

gerningsmannen ingen vetskap egde, skulle för dråpet ej få dömas till högre

straff än för vållande till annans död är stadgadt. Denna grundsats kan icke

af oss gillas. Den, som föröfvat misshandeln, är i detta fäll icke i samma ställning

som då den andres död inträffat till följd af omständigheter, som utan gerningsmannens

skuld efteråt tillkommit, utan han är banemannen. I sist nämnda

fäll skulle misshandeln ej blifvit dödsorsak, såvida icke nämnde omständigheter

utan gerningsmannens förskyllan tillstött; men i nu förevarande fall är det den

af honom med uppsåt utöfvade misshandeln, som dödat, om också emot gerningsmannens

vilja, och då torde den dödades kroppsbeskaffenhet eller sjukdom

icke kunna förändra brottets natur, om man också vill antaga, att misshandeln

icke utöfvats, eller åtminstone utöfvats på ett mindre farligt sätt, i fall sagde

omständigheter varit gerningsmannen bekanta. Det bör också erinras, att, i motsats

till hvad nu blifvit föreslaget, hade såväl Lagkomitén och Lagberedningen

som de Kong! propositionerna 1859 och 1862 i motsvarande § ett moment af

innehåll, att den, som genom misshandel tillfogat annan sådan kroppsskada, att

denne deraf ljutit döden, skulle såsom baneman anses, ändå att döden ej var

omedelbar följd af sjelfva handlingen, utan af annan, genom den handling i verksamhet

satt, orsak, eller handlingens dödliga verkan kunnat genom tidigt användt

botemedel förekommas, eller handlingen för särskild kroppsbeskaffenhet hos den

döde eller för tillfälliga omständigheter, hvarunder skadan honom tillfogades, orsakat

döden. Detta moments antagande afstyrktes visserligen af Riksdagens lagutskott,

men icke derföre att den deri uttalade grundsats ogillades, utan derföre

att ett uttalande deraf vore öfverflödigt. Val hafva fall af dråp inträffat, då, till

följd af misshandelns obetydlighet i förhållande till den inträffade effekten, det

för dråp bestämda straff ansetts allt för högt och fördenskull blifvit af nåd väsentligen

mildradt, men det synes dock betänkligt att stadga såsom allmän regel,

att allenast straff för vållande skall inträda, så snart döden berott af någon särskild

för gerningsmannen obekant kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

dräpne. Den, som mot en annans bröst aflossat ett skott eller utdelat ett kraftigt

dolkstygn, som medfört döden, skulle under sådana förhållanden undgå straff för

dråp, om det visade sig, att lifvet kunnat räddas, derest icke den dräpne lidit

af blodbrist eller lungsot eller hos honom förefunnits den abnormitet att t. ex.

hjertat eller en större åder eller ett refben haft en något olika plats än hos menniskor

i allmänhet. Detta vore så mycket mindre rigtigt, som den, hvilken hugger eller

skjuter åt en mindre vigtig kroppsdel, men till följd deraf att motståndaren söker

vika undan träffar en vigtigare kroppsdel, så att döden följer, skulle straffas för

dråp. Nämnda grundsats står för öfrigt icke väl tillsammans med den betydelse

till förhöjning af straffbarheten, som vid andra brott tillägges den inträffade

effekten, äfven då denna berott på tillfälliga omständigheter, om hvilka gerningsmannen

saknat vetskap. Så t. ex. verkar vid mordbrand och annan brandanläggning

den omständigheten, att någon, som förevar, af branden ljutit döden,

till synnerlig förhöjning af straffet, äfven om denna effekt berott af ovanliga,

tillfälliga omständigheter, som gerningsmannen ej afvetat eller haft anledning befara.

På grund häraf hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte utgå, och

att det sålunda fortfarande såsom hittills må bero på Konungen att, derest, vid

förekommande fall af ifrågavarande beskaffenhet, det för dråp bestämda straff

finnes vara för strängt, af nåd mildra detsamma.

Då orden “dock utan afsigt att dräpa" i första punkten syntes hafva blifvit

tillagda hufvudsakligen med afseende å den föreslagna nya bestämmelsen i sista

punkten och, så vidt de afsåge stadgandet i första punkten, innefattade en skärpning,

som icke visat sig vara behöflig'' och ej heller syntes vara med rättvisa

öfverensstämmande, kunde Justitieråden icke heller i denna del tillstyrka förslaget.

•Justitieråden Hernmarck och Glimstedt ansågo jemväl betänkligheter möta

mot godkännande af det af Lagberedningen i slutet af denna § föreslagna nya

stadgande samt hemstälde derföre att det måtte uteslutas; och instämde Justitieråden

beträffande den i första punkten föreslagna förändringen uti det af Justitieråden

Skärm och Lilienberg afgifna yttrande.

Justitierådet Svedelius, som ansåg de föreslagna tilläggen ej vara af verkligt

behof påkallade, hemstälde, att förevarande § måtte i dess nuvarande lydelse

oförändrad bibehållas.

18 Kap.

1 §•

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg ansågo att straffarbete på lifstid

borde bibehållas såsom straffmaximum i första punkten af denna § särskildt med

afseende derå, att ascendentens ifrågavarande brott tillika kunde innefatta våld
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

tägtsbrott eller sådant brott, som omnämnes i 1 mom. af 7 §. Deremot hemstälde

Justitieråden äfvensom Justitierådet Glimstedt att, med hänsyn till de

mildrande omständigheter vid brottet, som kunde förekomma beträffande descendenten,

äfven det i sista punkten stadgade straffminimum måtte nedsättas; och

syntes strafflatituden i denna punkt lämpligen kunna bestämmas till straffarbete

i högst 4 år eller fängelse.

Justitierådet Skärm, som instämde i hvad nyssbemälde Justitieråd yttrat om

nedsättning af straffminimum för descendenten, anförde vidare att betydelsen af

orden “öfva otukt" i detta kapitel vore obestämd och att tydligare borde angifvas

hvad i hvarje särskild § dermed menades. Dessa ord synas i 9 § afse

endast köttslig beblandelse mellan man och qvinna (samlag), men betyda deremot

i följande § andra otuktiga handlingar. Huruvida deremot med dessa ord i de

föregående §§ afsåges endast samlag eller äfven andra otuktiga handlingar vore

otydligt; och hade, som bekant, deraf osäkerhet och stridiga meningar vid lagtillämpningen

yppats.

Vid detta kapitel anmärkte derjemte Justitieråden Remmarck och Lilienberg,

att, då de brott, hvilka omnämndes i IB §, kunde medföra en moralisk

skada af högst allvarsam beskaffenhet, särskildt för det uppväxande slägtet, och

det väl icke torde kunna bestridas, att nämnda brott verka vida förderfligare

än t. ex. stöld eller misshandel, strafflatituden för ifrågavarande brott borde utsträckas,

så att vid synnerligen försvårande omständigheter kunde dömas till

straffarbete i högst 2 år. Om en sådan straffskärpning, såsom Beredningen befarar,

skulle leda derhän, att en, som verkligen förbrutit sig emot denna §, ändock

varder af vederbörande domare frikänd, drabbade ansvaret derför den dömande;

lagstiftaren hade åtminstone fullgjort sin pligt i afseende å sedernas vård och

ungdomens skydd mot förförelser af ifrågavarande slag.

19 Kap.

1, 2 och 3 §§.

Justitieråden Hernmarck och Lilienberg hemstälde, att ordet “eller" i slutet

af 1 §:s första punkt måtte utbytas mot ordet “samt", hvarigenom tydligare

skulle framgå, att för att straffet vid mordbrand skulle kunna nedsättas till 2

års straffarbete fordrades icke allenast att ej någon å stället förevar och för fara

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

blottstäldes, utan äfven att omständigheterna vid brottet öfverhufvud äro synnerligen

mildrande.

Justitieråden yttrade vidare, att med hänsyn till den stora fara, antändande

af kruthus medför, vore det icke lämpligt att, såsom i förslaget skett, undantaga

dylika byggnader från de mordbrandsföremål, som i 2 § upptoges. Tvärtom

borde hvad i detta afseende nu vore stadgadt om kruthus, enligt Justitierådens

mening, utsträckas att gälla äfven om byggnader för upplag af andra sprängämnen

och eldfarliga oljor. Likaledes syntes giltiga skäl saknas att för de slag

af brandanläggningar, som omnämndes i 2 § 2 mom. af förslaget, medgifva nedsättning

af straffet under det i 1 mom. bestämda straffminimum af sex års

straffarbete. Den föreslagna nya redaktionen af denna paragraf lemnade äfven

rum för anmärkning. Stadgandet i 8 mom. angående medelbar mordbrand å de

slag af egendom, som omnämndes i 2 inom., kunde nemligen till följd af den

fristående plats det erhållit i förslaget lätteligen föranleda den uppfattning, att

för momentets tillämpning icke erfordrades, att gerningsmannen hade uppsåt att

åstadkomma eldskada å den i 2 mom. omförmälda egendom, utan endast att han

med uppsåt antände det, hvarifrån elden lätt kunde spridas till sådan egendom,

så att exempelvis den, hvilken uppsåtligen antände ett honom sjelf tillhörigt föremål,

som läge i granskapet af dylik egendom, borde straffas för mordbrand,

äfven om gerningen skett i lofligt syfte och gerningsmannen saknat insigt om

faran för eldens spridande till nämnda egendom. Då paragrafen, med dess nuvarande

affattning, icke skäligen kunde gifva anledning till ett dylikt missförstånd

och, derest straffet för samtlige i paragrafen omnämnda förbrytelser bestämdes

lika, något behof icke förefunnes att dela paragrafen i två eller flera moment,

hemstälde Justitieråden att nuvarande affåttningen måtte bibehållas med allenast

den förändring att straffminimum nedsattes från 8 till 6 års straffarbete; hvarjemte

Justitieråden erinrade, att, om 2 § ändrades på sätt de föreslagit, deraf

påkallades en ändring af det i 3 § begagnade uttrycket “sådan egendom, som i

2 § 2 mom. omförmäles“.

Justitierådet Skärm instämde i den af Justitieråden Hernmarck och Lilienberg

vid 1 § gjorda anmärkning äfvensom i den vid 2 § uttalade mening, att antändande

af kruthus äfvensom af byggnader för upplag af andra sprängämnen och

eldfarliga oljor borde efter sistnämnde § bestraffas.

För öfrigt fann Justitierådet dessa §§ i förslaget ej föranleda annan anmärkning,

än att tydligen borde utmärkas hvad med ordet “uppsåtligen" skulle

förstås. Det nu begagnade uttryckssätt i 1 § och 2 § 3 mom. uteslöt ej möjligheten

af den tolkning, att den, som utan ondt uppsåt att åstadkomma skada,

af oförstånd eller tanklöshet satte eld på något honom sjelf tillhörigt föremål,

t. ex. en torfmosse eller rishög, derifrån elden lätteligen kunde sprida sig till

menniskors boningsrum eller annat sådant föremål, som omnämnes i 1 eller 2 §,

skulle vara hemfallen under straffbestämmelserna i dessa §§. Att sådant ej kan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

eller åtminstone ej bör vara meningen syntes uppenbart, men torde behöfva

tydligare uttryckas.

Justitierådet Glimstedt instämde i det af Justitierådet Skärm afgifna yttrande.

4 §•

Då den nuvarande affattningen af 5 § icke syntes böra föranleda tvekan

om rätta tolkningen, hemstälde Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg

att nämnda §, numera betecknad såsom 4 §, måtte bibehållas utan annan förändring

än att slutet af densamma erhölle följande lydelse: —----“fall i 1,

2 eller 3 § skils; dock må straffet ej sättas lägre än till straffarbete i sex

månader".

6 §•

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg ansågo, att de föreslagna

bestämmelserna angående skadegörelse å egendom genom sprängämnen borde

bringas till närmare öfverensstämmelse med stadgandena om mordbrand och

annat eldåsättande.

Anledningen, hvarför sistnämnda slag af brott straffades strängare än andra

slag af skadegörelse, vore såväl den omständigheten, att för skadegörelsen användes

ett synnerligen verksamt medel, som den allmänna fara, hvilken genom en

brandanläggning uppkomme. I båda dessa afseenden vore användande af sprängämne

fullt jemförligt med eldåsättande. Faran vore i förra fallet i allmänhet

minst lika stor som i det senare. Dels läte nemligen de omedelbara verkningarne

af en explosion icke på förhand med säkerhet beräkna sig, dels kunde

genom spillrorna af det föremål, å hvilket förödelse anstäldes, menniskor eller

egendom skadas, dels inträffade slutligen icke sällan, att en explosion förorsakade

antändning. Detta gälde icke allenast då sprängämne användes för förstörande

af hus, byggnad, fartyg, bro eller dylikt utan äfven då föremålet för sådan skadegörelse

vore annan egendom, som förut i detta kapitel omnämndes och kunde

genom explosion förstöras. Stadgandena i förevarande § borde derför utsträckas,

så att de komme att gälla om alla dessa slag af egendom; och då faran vore

densamma ehvad egendomen tillhörde gerningsmannen eller annan person, syntes

samma stadganden äfven böra tillämpas å den, hvilken i sådan brottslig afsigt,

som i 4 § sägs, genom sprängämne åstadkomme förödelse å sin egendom.

11 §.

Justitieråden Svedelius och Hernmarck ansågo, att minimibeloppet af böter,

som enligt denna § kunde ådömas, borde sättas högre än Beredningen föreslagit.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Justitierådet Storm yttrade: Denna § afser enligt den tolkning, domstolarne

deråt gifvit, i sjelfva verket två väsentligen olika slag af brott. Vid det

ena är gerningsmannens uppsåt riktadt på åstadkommande af olycka eller fara.

Vid det andra är väl liksom vid det förra handlingen uppsåtlig, men afsigten

dermed är icke att göra något ondt. Afsigten kan i. sistnämnda fall, som är det

oftast förekommande, vara temligen oskyldig, såsom då någon för att bereda

sig en genare väg, färdas med häst och åkdon å en jernväg, eller af beqvämlighet

låter åkdon eller annat, som skall forslas öfver ett jernvägsspår, derå någon

stund qvarstå.

Att dessa båda slag af brott äro i hög grad olika och förtjenta af olika

bestraffning torde vara uppenbart; och det synes mig vid sådant förhållande ej

lämpligt att sammanföra dem under gemensamma straffbestämmelser.

För det förra slaget af brott, som är af vida svårare art, torde, såsom

jemväl föreslagits, nuvarande straffbestämmelser kunna bibehållas.

Genom den vidsträckta tolkning domstolarne gifvit åt 11 §, har den, såsom

bekant, tillämpats äfven på förbrytelser af det senare slaget; men de af domstolarne

för sådana förbrytelser, jemlikt 11 § stadgade straff, hafva i alla mig bekanta

fall på Högsta Domstolens tillstyrkan af Kong!, nåd mildrats till lindrigare eller

till och med den lindrigaste straffarten, böter. Straffbestämmelserna i 11 §, som

icke i ett enda fall torde blifvit verkstälda för dylika förbrytelser, hafva sålunda

för dem befunnits alltför hårda.

Lagberedningen har ock föreslagit den mildring, att, när olycka ej inträffat

och sådan ej heller åsyftats, straffet må nedsättas till straffarbete i sex månader,

eller, om faran var ringa och gerningen pröfvades hafva skett af obetänksamhet,

till fängelse eller böter, dock ej under 50 kronor.

För min del anser jag den af Lagberedningen föreslagna redaktion, som i

ordet “uppsåtligen" inlägger en annan betydelse än ordet, efter hvad förut anmärkts,

har eller bör hafva annorstädes, t. ex. i 1 § samt 2 § 3 mom. af detta

kapitel, icke vara tillfredsställande. Förslaget skulle derjemte medföra, att t. ex.

den, som oaktadt varning med häst och åkdon färdats på jernväg och hvars

gerning således ej kan sägas hafva skett af obetänksamhet, eller den, hvilken

handlat af uppenbar obetänksamhet och oförstånd, men derigenom åstadkommit

större fara, skulle ovilkorligen vara hemfallna till straffarbete.

En granskning af hittills förekomna fall af dylika lagöfverträdelser torde

ådagalägga att äfven den af Lagberedningen föreslagna förändring ej skulle utesluta

behofvet att, såsom hittills, genom Kongl. nåd mildra lagens alltför hårda

straffbestämmelser.

Det synes mig derföre nödigt att med hufvudsakligt bibehållande af 11 §,

deri ordet uppsåtligen då skulle angifvas hafva enahanda betydelse, som förut

i samma kapitel, i ett särskildt moment i denna eller i 21 § eller i en särskild

§ stadga väsentligen lindrigare straff, t. ex. fängelse eller böter, dock ej under

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

100 kronor för den, som utan ondt uppsåt vidtager sådana åtgärder, att fara eller

olycka vid kanal eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt farlig öfversvämning

deraf uppkomma kan, med bestämmande åt skälig straffskärpning, om olycka

verkligen uppkommit.

I sistnämnda yttrande instämde Justitieråden Glimstedt och Lilienberg.

20 Kap.

Justitieråden HernmarcJc, Glimstedt och Lilienberg anmärkte, att till följd

af uteslutningen af nuvarande 3 § tvekan kunde uppstå, huruvida olofligt tillgrepp

af växande fruktträd eller af växande gräs, som blifvit sådt i trädgård eller på

åker, fortfarande, såsom rigtigast torde vara, borde straffas såsom tjufnadsbrott;

och hemstälde Justitieråden, att denna otydlighet i förslaget måtte på lämpligt

sätt undanrödjas.

4 §•

Justitieråden Glimstedt och Skärm anmärkte, att affattningen af sista

stycket i denna § icke med nödig tydlighet gåfve vid handen att, såsom af

motiven framgår, den här omförmälda straffnedsättning icke finge ega rum i annat

fall än då det tillgripnas värde icke öfverstege 15 rdr.

5 §.

Justitieråden Skärm och Lilienberg ansågo det vara lämpligare, att utsätta

straffet i förevarande paragraf, än att i detta afseende hänvisades till 1 §.

21 Kap.

3 §•

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg förenade sig om följande

yttrande:

Det vore oegentligt att, såsom föreslagits, bestämma straffet för itereradt

rån af beskaffenhet, som i 2 § sägs, alldeles lika med straffet för första resan

sådant rån. Då straffmaximum vid första resan sådant brott måste såsom hittills

bestämmas till straffarbete på lifstid, kunde emellertid en höjning häraf vid iteration

icke ifrågasättas. Icke heller vore det lämpligt att föreskrifva en ovilkorlig

höjning af straffminimum, 4 års straffarbete, för alla de fall, då rånet borde anses

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

såsom iteration. Då det eller de föregående brott, hvilka gjorde det ifrågavarande

brottet till itereradt, kunde vara jemförelsevis obetydliga, skulle iterationen härigenom

tillerkännas för stor betydelse. Deremot syntes man kunna stadga, att

om den, hvilken beginge groft rån, förut blifvit straffad för sådant brott eller

försök dertill, tiden för straffarbetet icke i något fall finge sättas lägre än 6 år.

Ett tillägg till 3 § af detta innehåll skulle förebygga, att itereradt groft rån blefve

för mildt bedömdt.

22 Kap.

1 §•

Justitieråden Remmarck och Lilienberg ansågo, att böter borde ingå i ordinära

latituden för ifrågavarande brott och hemstälde förty, att denna måtte

bestämmas till “böter, fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år“.

Justitierådet Glimstedt ansåg den här föreslagna straffskärpning icke vara

af behofvet påkallad.

Justitierådet Skärm anförde: Då gränsen emellan hvad som vore tillåtet

eller hvad som allmänt anses tillåtet och hvad som folie under lagens definition

på bedrägeri ofta är ganska svår att bestämma och flertalet af hit hänförliga

förbrytelser angå mindre penningebelopp eller gods af ringa värde, synes mig

betänkligt att stadga såsom regel urbota straff för bedrägeribrott; utan torde för

de ojemförligt flesta af hit hänförliga brott den nuvarande normala strafflatituden

af böter eller fängelse i högst sex månader vara tillräcklig. För min del anser

jag derför ej annan ändring i denna § behöfva eller böra göras, än att straffmaximum

vid synnerligen försvårande omständigheter höjes till fyra år.

2 §.

Justitieråden Remmar ck, Skärm och Lilienberg yttrade:

Enligt 1 punkten af förevarande § i dess nuvarande lydelse skall såsom

bedrägeri anses och efter 1 § straffas, om man sig eller annan till nytta eller

att dermed skada göra begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana

handlingar, som i 12 kap. 4 och 5- §§ omförmälas och i diktade personers namn

skrifna äro. Detta stadgande har i förslaget uteslutits, hvaremot i en ny §, betecknad

såsom 17 §, intagits särskilda straffbestämmelser för nämnda slag af

brott. Dervid har, enligt 2 mom., straffet för det fall att handlingen vore sådan,

som i 12 kap. 5 § sägs, blifvit satt betydligt lägre än det i 1 § föreslagna, nemligen

allenast till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta sistnämnda

straff må väl i allmänhet anses tillräckligt för den, som i sviklig afsigt begagnar

opaginerad Kontrollera mot PDF

eller beropar sig å en dylik falsk handling, men om gerningsmannen genom denna

sin åtgärd lyckas bedraga sig till gods eller penningar, bör gerningen naturligtvis

icke bedömas mildare än annat bedrägeri efter 1 §. Emellertid skulle enligt förslaget

tvekan kunna uppstå huruvida under nämnda förutsättning äfven 1 § borde

tillämpas. A andra sidan vinnes ingen väsentlig fördel genom den föreslagna

ändringen; ty äfven om 2 § bibehålies oförändrad och 1 § sålunda kommer att

tillämpas å sistnämnda slag af brott jemväl då verkligt bedrägeri icke med handlingen

föröfvas, torde dock vid lagens tillämpning å ett sådant fall straffet icke

komma att sättas högre än till 6 månaders fängelse. Vid sådant förhållande

torde nu gällande lag i denna del ega företräde framför förslaget.

Justitierådet Glimstedt anförde: Derest nuvarande normala straff latituden

i 1 § får förblifva oförändrad, synes det skäl förfalla, som Beredningen hufvudsakligen

åberopat till stöd för åtgärden att ur förevarande § utbryta dess nuvarande

1 mom. och i en särskild § (17) upptaga det i nämnda mom. omförmälda

brott; hvadan, under omförmälde förutsättning, den föreslagna anordningen icke

kan tillstyrkas.

11 §•

Justitieråden Eernmarck och Skärm anmärkte, att det vore olämpligt att,

på sätt i förslaget skett, nedsätta det ordinära straffmaximum för dessa brott,

enär häraf kunde föranledas, att samma brott, då synnerligen försvårande omständigheter

icke förekomme, blefve mildare bedömda än enligt nu gällande lag.

Derjemte erinrade Justitierådet Skärm, att tvekan kunde förefinnas, huruvida

under uttrycket “gods“ innefattades äfven penningar, hvarför paragrafen

borde i detta hänseende förtydligas.

14 §•

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, yttrade:

Der detta brott ej är förenadt med försnillning eller förskingring eller annat

bedrägeri, i hvilket fall det faller jemväl under andra lagbestämmelser, synes mig

för detsamma straffarbete vara ett för hårdt straff; hvadan jag för min del anser

hänvisningen till 13 § i stället för till 11 § böra bibehållas, desto heldre som

straffbestämmelsen i 13 §, enligt förslaget, blifvit skärpt.

16 §.

Justitierådet Lilienberg anförde: Det nuvarande stadgandet i 22 kap. 16 §,

som bestämmer huru den skall straffas, hvilken olofligen å tillverkning, som till

salu hålles, sätter annans märke, än rätte tillverkarens, synes hafva varit afsedt

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

att verka i tvenne olika rigtningar. Å ena sidan ville man dymedelst skydda

en tillverkare, som lyckats bereda godt anseende åt sin vara, från det men, som

kunde honom tillskyndas derigenom att andra anbragte hans varumärke å sina

varor, för att sålunda bereda sig en afsättning, som dessa varor eljest icke erhållit.

Men å andra sidan afsåg stadgandet utan tvifvel äfven att söka skydda

allmänheten emot bedrägerier af nämnda art, hvilket bestyrkes deraf, att allmän

åklagare berättigats att till och med utan angifvelse af någon målsegare anställa

åtal för detta brott. Den motsägelse mot en dylik uppfattning, som kan synas

ligga deri, att straffbarheten inträdde endast i fall begagnandet skett utan märkesegarens

lof, torde förfalla, då det med skäl kunde antagas, att denne icke, så

länge han sjelf begagnade sitt märke, gaf tillstånd till dess användande å andra

eller sämre varor, än dem han sjelf tillverkat.

Förhållandet har blifvit helt annorlunda sedan 1884 års varumärkeslagar

upptagit särskilda straffbestämmelser för kränkning af märkesegares rätt, och

uppenbart är, att nu ifrågavarande stadgande derefter icke vidare får åberopas

till skydd för denna rätt, lika visst som det är, att en märkesegare icke eger

att för sig såsom sådan fordra skydd i andra fäll, än nämnda lagar tillstädja.

Men deraf torde också följa, att detta stadgande icke vidare kan oförändradt bibehållas,

då ju i annat fall hvarje märkesegare, under åberopande att han utgjorde

en del af den allmänhet, som genom stadgandet skulle skyddas mot bedrägeri,

kunde fordra stadgandets tillämpning, och detta ehvad hans märke vore

genom varumärkeslagarna skyddadt eller icke, ja han skulle i synnerhet i det

fall, då dessa lagar icke kunde åberopas till skydd för hans märke och således

ingen speciallag hindrade allmänna strafflagens tillämpning, vara, formelt taget,

mest berättigad att fordra en sådan lagtillämpning.

Om det således väl måste medgifvas, att ifrågavarande stadgande icke bör

oförändradt bibehållas, sedan numera genom varumärkeslagarne blifvit sörjdt för

att det förnämsta ändamålet dermed blifvit på annat sätt tillgodosedt, torde vidare

kunna ifrågasättas huruvida stadgandet med hänsyn till det andra dermed

afsedda syftemålet kan anses behöfligt. Om den, som tillhandlat sig en vara,

finner sig vara bedragen derigenom att ett annat märke än rätte tillverkarens

blifvit densamma åsatt, bör han kunna få bedragaren befordrad till straff enligt

1 § af detta kap., såvida säljaren genom ett dylikt förfarande förmått köparen

att köpa varan eller att betala den utöfver dess värde, och säljaren sålunda bedragit

sig till penningar eller tillskyndat köparen förlust deraf. Kan åter detta

icke sägas hafva inträffat, lärer väl ej heller någon straffvärd handling föreligga,

emedan blotta • tillsaluhållandet af orätt märkta varor på sin höjd är ett försök

till bedrägeri, som icke torde böra beläggas med straff förrän det kommit till

fullbordan.

Hvad angår den föreslagna lydelsen af denna §, så lärer denna icke kunna

motiveras dermed, att de åsyftade tillverkarno äro lagligen skyldige att förse

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

sina tillverkningar med sina märken; ty detta är hvarken ett skäl att gifva

nämnde tillverkare ett skydd, som de icke kunna eller icke vilja bereda sig sjelfva

medelst anlitande af de i varumärkeslagen anvisade utvägar, ej heller en giltig

anledning att i dessa fall mera än i andra söka skydda allmänheten mot bedrägeri.

Dessutom är det just i afseende å dessa tillverkares varor genom andra

lagar sörjdt för att allmänheten skall erhålla en vara, som är fullgod.

Jag hemställer på dessa grunder, att denna § måtte helt och hållet upphäfvas

och att den föreslagna §:n måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Skärm yttrade: Då genom lagen den 5 Juli 1884 utväg torde

vara beredd äfven för idkare af sådan tillverkning, som i den föreslagna § afses,

att bereda sig tillräckligt skydd för sina varumärken, synes mig § i varumärkesegares

intresse ej vara behöflig; och i den köpande allmänhetens intresse torde

det föreslagna stadgandet så mycket mindre vara erforderligt som tillräcklig

kontroll öfver ifrågavarande tillverkningars beskaffenhet genom andra påbud är

stadgad. För öfrigt lärer det väl näppeligen kunna kategoriskt förbjudas eller

förhindras att å tillverkning sätta annans märke än rätte tillverkarens äfven för

det fall att märkesegaren sådant medgifver.

På dessa skäl och då 16 §, sådan den för närvarande lyder, ej synes mig

stå tillsammans med 12 § i lagen den 5 Juli 1884 eller kunna jemte den tilllämpas,

instämmer jag i den af Justitierådet Lilienberg uttalade mening, att 16

§ måtte utgå.

19 §.

Under förutsättning, att böter upptoges i ordinära latituden för de i 1 §

omnämnda brott, ansågo Justitieråden Hernmarck och Lilienberg att 19 § borde

oförändrad bibehållas.

Justitierådet Glimstedt erinrade, att, derest den föreslagna straff skärpningen

i 1 § ej blefve godkänd, nuvarande 19 § torde kunna bibehållas oförändrad.

21 §.

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg ansågo giltiga skäl saknas

för den utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt, som i denna § föreslagits.

23 Kap.

1 §.

Då å ena sidan de i denna § omnämnda brott vanligen förekomme under

sådana omständigheter, att nuvarande straffminimum, två års straffarbete, icke

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

vore för högt, men å andra sidan dessa brott undantagsvis angingo gods af så

ringa värde, att desamma borde kunna försonas med straffarbete under kortare

tid än ett år, hemstälde Justitieråden Skärm och Lilienberg, att det nuvarande

straffet, straffarbete från och med två till och med sex år, måtte bibehållas såsom

oi dinär latitud, men rätt medgifvas att vid synnerligen mildrande omständigheter

nedsätta tiden för straffarbete till två månader.

Justitierådet Hernmarck hemstälde, att straffminimum i förevarande §

måtte sänkas till sex månaders straffarbete.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Skarin instämde, yttrade:

I de fall, som i 1 och 2 mom. omförmälas, måste för brottets fullbordande falsk

bouppgift göras och gäldenären således genom bouppteckningens beedigande begå

mened. Med afseende härå synes den brottsliga handling, som genom edgången

begås, stå till bedrägeribrottet i öfrigt i sådant sammanhang, som afses i 3 §

af 4 kap.

Då emellertid, enligt hvad erfarenheten ständigt gifver vid handen, åsigterna

inom domstolarne äro delade, huruvida i dylika fall nyssnämnda § må tilllämpas

eller på grund af 2 § i samma kap. särskildt ansvar för bedrägeri och

särskildt för mened bör ådömas, torde det vara nödigt att här meddela uttryckligt

stadgande, hvarigenom vacklande i rättsskipningen i antydda afseende må

förebyggas.

Med afseende å 3 § i detta kap. anförde Justitierådet Skarin:

Straffbestämmelsen för bokföringsskyldig gäldenärs underlåtenhet att denna

sin skyldighet fullgöra har ofta af domstolarne tillämpats på fall, då endast obetydlig,

ej sällan på okunnighet och oförstånd beroende försummelse eller oordentlighet

kunnat läggas gäldenären till last. Det synes mig derföre böra här, såsom

i främmande lagar, tydligare uttryckas, att ansvar eger rum endast då gäldenären

gjort sig skyldig till grof försummelse eller oordning i sin bokföring (jfr

almindelig borgerlig Straffelov för Danmark d. 10 Febr. 1866, § 262) eller då han

alldeles underlåtit att föra böcker eller fört dem så oordentligt att de ej lemna

någon öfversigt öfver hans förmögenhetsförhållande (jfr Deutsche Reichs KonkursOrdnung

vom 10 Februar 1877, § 210). Då derjemte ej sällan förekommer ej

blott att gäldenären invänder att han ej varit skyldig att föra böcker eller åtminstone

ej afvetat eller förstått att han haft dylik skyldighet, utan äfven

någon gång att inom domstolarne olika meningar uttalats, huruvida sådan

skyldighet ålegat gäldenären eller icke, synes mig nödigt att bestämdare föreskrifter

härutinnan meddelas, så att gäldenären å priori vet hvad han har att

rätta sig efter.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Då denna förbrytelse, om ej alltid så dock i de flesta fall, härrör af oförstånd,

okunnighet eller vårdslöshet, synes den mig icke ovilkorligen böra beläggas

med urbota straff. Det invändes häremot att gäldenären, som afträdt all sin

egendom till borgenärerna, ej har någon tillgång att betala honom ådömd a böter;

men till anskaffande af dertill nödiga medel stå honom många utvägar öppna,

såsom det honom beviljade underhåll, hvad han kan genom arbete förtjena eller

såsom lån eller understöd af andra erhålla in. m.; och då han kan få med penningar

försona alla andra med bötesstraff belagda brott, af hvilka många tordo

vara vida svårare än oordentlighet i bokföringen (t. ex. vanligt bedrägeri), torde

det vara rättvist att äfven lindrigare fall af denna form af vårdslöshet mot

borgenärer må kunna med böter umgällas.

I detta yttrande instämde Justitieråd et Glimstedt.

6 och 7 §§.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt förenade sig, anförde:

För min del kan jag ej finna, att giltigt skäl föreligger till den skärpning

i lagbestämmelserna angående oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, som

förslagets 6 och 7 §§ innehålla.

Den borgenär, som gjort sig skyldig till någon af de i 2 § omförmälda

handlingar, förskingring eller afhändande af egendom utan uppsåt att bereda sig

egen fördel, men som derefter till fullo-förnöjer sina borgenärer, synes mig alldeles

rigtigt i nu gällande lag vara fritagen från ansvar. När det visat sig, att

dessa gäldenärens åtgärder icke utgjort hinder för'' honom att godtgöra sina

fordringsegare, torde det vara alldeles onödigt och äfven obilligt att döma honom

till ansvar för de förfoganden han sålunda utan någons förnärmande med sin

egen egendom vidtagit; och föga rimligt synes mig att tillåta eller, hvilket här

är detsamma, påbjuda, att allmän åklagare skall ega eller till och med vara

skyldig att, oaktadt alla fordringsegare fått liqvid och någon rättskränkning således

ej egt rum, åtala gäldenärens åtgöranden. Särdeles bjert faller detta i

ögonen i fråga om den förbrytelse, som omförmäles i 5 §. Fn gäldenär rymmer

t. ex. i afsigt att å främmande ort genom arbete skaffa sig medel att godtgöra

sina fordringsegare. Detta lyckas honom ock, men först t. ex. sju månader sedan

han rymde. Han kommer då tillbaka och betalar till fullo alla sina skulder, och

alla borgenärerne förklara sig nöjda. Icke desto mindre skulle, enligt förslaget,

allmän åklagare ej blott ega utan ovilkorligen vara pligtig att ställa gäldenären

under åtal för rymningen, hvilken skulle kunna för honom medföra både straffarbete

och förlust af medborgerligt förtroende.

Den i 7 § föreslagna utsträckningen af allmän åklagares åtalsrätt synes

mig derföre hvarken nödig eller billig och torde dessutom hvad angår vårdslöshet

mot borgenärer ej stå väl tillsammans med 6 § eller med 19 § 4 mom. i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Promulgationsförordningen den 16 Februari 1864 och 20 kap. 4 § Rättegångsbalken.

De föreslagna ändringarne i 6 och 7 §§ synas mig derföre ej böra godkännas.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Under medgifvande att Lagberedningen

må anses hafva anfört giltiga skäl för öfverlemnande till allmänt åtal af de

brott, som afses i 2 och 5 §§, kan jag dock ej finna att sådana skäl föreligga i

fråga om 3 §, utan anser jag tvärtom att en sådan åtgärd skulle dels allt för

mycket öka de allmänna åklagärnes göromål och dels föga låta förena sig med

stadgandet i 6 §, enligt hvilket det beror på öfverenskommelse emellan gäldenären

och hans borgenärer huruvida straffet skall gå i fullbordan eller icke och

således äfven huruvida åtalet finge fullföljas eller icke. I detta afseende skulle

stadgandet således komma i strid med 19 § 4 mom. Promulgationsförordningen

och 20 kap. 4 § Rättegångsbalken.

25 Kap.

Då erfarenheten icke ådagalagt behofvet af de i detta kapitel föreslagna

straffskärpningar och det vid sådant förhållande ej torde vara lämpligt, att vid

en revision, som hufvudsakligen ledt till nedsättning af straffsatserna, i motsats

dertill högst betydligt förhöja straffen för brott af embetsman, ansågo Justitieråden

Remmare]''i, Glimstedt, Skärm och Lilienberg sig böra afstyrka de straffhöjningar,

som i detta kap. föreslagits, och såsom följd deraf äfven den föreslagna

23 §.

Dessutom erinrade Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg att för

det fall, som i sista punkten af 11 § afsåges, afsättning i och för sig vore ett

snarare för strängt än för mildt straff; att om en höjning skulle ske i straffet

för det i 1 § omnämnda brott, denna straffhöjning borde inträda icke allenast

då brottet skedde för egen fördel utan äfven då gerningsmannens uppsåt vore

att gynna eller skada annan, samt att en sådan straffhöjning förutsatte en höjning

jemväl af straffet i 16 § för de svåraste fallen af deri omförmälda brott.

Härefter yttrade Justitierådet Lilienberg \ Ehuru den Kongl. remissen strängt

taget icke påkallar Högsta Domstolens yttrande öfver andra delar af strafflagen

än dem, som äro föremål för de af Lagberedningen föreslagna ändringar, torde

Domstolen dock icke sakna behörighet att äfven beträffande andra delar af lagen

gorå de framställningar, till hvilka skäl kunna förefinnas, och jag vill för min del

i sådant afseende erinra om ett förhållande, som allt för ofta förekommer för att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

längre leranas oanmärkt. Det är nemligen den befrielse, som i benådningsväg meddelas

från ådömdt lifstidsstraffarbete och som synes mig påkalla en .förlängning af

den tid, å hvilken viss tids straffarbete kan ådömas. Om man undantager de till

dödsstraff dömde, men benådade förbrytarne, få de andra till lifstidsstraffarbete

dömde vanligtvis detta efterskänkt, sedan de tillbringat 10, 15 eller 20 år i straffanstalten.

Visserligen beror den nåd, som sålunda förunnas dem, af deras uppförande

under strafftiden; men det tages också väsentlig hänsyn till beskaffenheten

af de brott, de föröfvat, och de med dessa förenade, försvårande eller

förmildrande omständigheter, och med afseende härå bestämmes huruvida den

förflutna strafftiden varit tillräcklig att försona det föröfvade brottet eller icke.

Ett sådant bestämmande kan dock och bör göras af domaren, då straffet ådömes;

men för närvarande är han hindrad derifrån af det förhållande att straffarbete

utom vid sammanläggning af flera straff — icke får ådömas å längre tid ån tio

år, eller också lifstiden. Då, efter hvad ofvan är nämndt, det väl icke kan bestridas,

att erfarenheten tillräckligt ådagalagt behöfligheten af en utsträckning

af det straffarbete, som kan å viss tid ådömas, torde denna brist i vår strafflagböra

afhjelpas, helst man dervid eger föredömen i flera främmande länders lagar.

I synnerhet i de fall, der viss tids straffarbete stadgats alternativt med lifstidsstraffarbete,

synes mig en utsträckning af det förra till exempelvis femton år

kunna vara lämplig; men då detta skulle föranleda genomgripande förändringar

i flera delar af strafflagen, lärer frågan böra öfverlemnas åt Lagberedningen för

närmare undersökning och afgifvande af fullständigt förslag i ämnet.

Justitierådet Skärm anförde: Instämmande i hvad Justitierådet Lilienberg

yttrat om behöfligheten af en utsträckning af tiden för straffarbete på viss tid

utöfver tio år, anser jag för min del nu gällande strafflag vara behäftad med

flera andra, af erfarenheten ådagalagda brister och missförhållanden, hvilka synas

mig böra vid den nu anbefalda revisionen undanrödjas. Såsom exempel

härpå vill jag förnämligast framhålla följande:

Det inträffar ej sällan att det fängelse, den brottslige under ransakningen

undergår, och det lidande honom derigenom tillskyndas är lika svårt eller till

och med svårare än det straff, hvartill han slutligen befinnes skyldig. Vår strafflag

gifver emellertid domaren ej rätt att vid straffmätningen taga hänsyn till

det lidande, som sålunda blifvit den brottsliga på förhand tillskyndadt. Enligt

tyska strafflagen (Strafgesetzbuch vom 15 Maj 1871, § 60) kan vid afdömandet

ransakningsfängelset helt och hållet eller delvis afräknas å det ådömda straffet.

Ett stadgande i svenska strafflagen, hvarigenom möjliggjordes, att det

lidande brottslingen genom fängelse under ransakningen utstått blefve honom vid

straffets bestämmande i någon mån räknadt till godo, synes mig vara af billighet

och rättvisa påkalladt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Då genom preskription straffet förfaller för alla slag af vanliga brott, derå

straffet faller inom ett visst maximum, som i Lagberedningens förslag är satt

ända till straffarbete i 4 år, synes det mig inkonseqvent och oegentligt att de

flesta brott af embetsman i embetet, äfven åtskilliga, som äro jemförelsevis af

lindrigare beskaffenhet, t. ex. de som omtalas i sista momenten af 11 och 13

§§ af 25 kap. Strafflagen, icke skulle någonsin preskriberas. Då enahanda skäl,

som gälla för preskription af vanliga brott, torde ega giltighet äfven för embetsmans

brott i embetet, synes mig 5 kap. 18 § Strafflagen böra i sådant syfte

förändras.

Det i 10 kap. 9 § stadgade straff för deltagande i uppror, som öfvergått

till våld å person eller egendom, synes mig, då deltagaren sjelf ej något våld

föröfvat eller till sådant uppmanat, vara alldeles för strängt och har i flera fall

blifvit genom Kong!, nåd mildradt. Straffminimum två års straffarbete synes

mig böra betydligt nedsättas. Jfr. Strafgesetzbuch för das Deutsche Reich vom

15 Mai 1871, § 125, der straffminimum för dylikt brott är satt till 3 månaders

fängelse.

Svenska strafflagen utsätter ej särskildt straff för den, som uppsåtligen

dödar en annan med dennes medgifvande eller på dennes egen begäran. Sådana

fall, hvilka i vårt land någon gång förekomma, hafva af domstolarne bedömts

som mord. Att dock emellan begge dessa brott förefinnes en högst väsentlig

skilnad, som betingar väsentligen olika straff, synes mig ej kunna förnekas. Sådan

skilnad är ock gjord i flera främmande lagar, som för brott af förstnämnda

slag stadga ganska lindriga straff. Tyska strafflagen (Strafgesetzbuch för das Deutsches

Reich § 216) har fängelse i minst 3 år, Danska lagen (almin delig borgerlig

Straffeiov den 10 Februari 1866 § 196) har härför ett straffminimum af 3 månaders

“simpelt fängsel" och Finska strafflagsförslaget af år 1885 21 kap. 3 §

ett straffminimum af fängelse i sex månader.

Att i svenska lagen härutinnan förefinnes en brist af betänklig art synes

mig gifvet. Domaren torde nu i dylika fall vara stöld i valet emellan att antingen

tillämpa straffbestämmelserna för mord, hvilket efter min åsigt innebär en

onatui lig och upprörande hårdhet, eller att lemna gerningen alldeles straffri såsom

ej hänförlig till mord och i öfrigt ej i lag med straff belagd. Ett stadgande om

säl skildt stiaff för förbrytelser af ifrågavarande art synes mig derföre böra i 14

kap. Strafflagen införas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Erfarenheten har visat behof af särskild! skydd för jordegares område,

äfven då det ej av af beskaffenhet att detsamma» beträdande kan medföra skada,

så att 24: 11 kan tillämpas. En allmän trafik öfver hans område eller detsammas

upptagande och inkräktande af främmande personer (t. ex. lustresande eller

kringvandrande zigenare) kan, äfven om någon i penningevärde uppskattbar skada

ej derigenom förorsakas, likväl åstadkomma nog stort obehag för att jordegaren

ej synes böra vara pligtig underkasta sig detsamma. Nu gällande lag torde

dock härutinnan ej lemna honom något skydd. Ett stadgande synes mig derföre

behöflig! i 24 kap., hvarigenom ansvar stadgas för den, som mot förbud beträder

annans, för allmän trafik ej upplåtna område eller som vägrar att på tillsägelse

sig derifrån aflägsna.

Stadgandet i 25 kap. 20 § att embetsman, som begår brott utom embetet,

derför han dömes till straffarbete eller svårare straff, jemväl skall dömas till afsättning

eller under synnerligen mildrande omständigheter till mistning af embete

på viss tid, torde vara temligen obilligt och kunna leda till orättvisa och

skada äfven för det allmänna. Att en duglig embetsman t. ex. råkar att genom

grof vårdslöshet vålla någons död eller i hastigt mod gör sig skyldig till misshandel

och derför dömes till straffarbete, synes näppeligen hafva något att skaffa

med eller böra inverka på hans ställning som embetsman. Det torde vara brottets

och ej straffets beskaffenhet, som bör vara afgörande vid bedömande af frågan

huruvida embetsmannens ställning blifvit så komprometterad att han ej

lämpligen bör bibehållas vid sitt embete; och så länge vår lag stadgar straffarbete

för brott, hvartill äfven hederliga och aktningsvärda personer kunna göra

sig skyldiga, torde en så allvarsam och hård påföljd som embetets förlust ej rättvisligen

böra ovilkorligen vara förenadt med straffarbetes ådömande.

2:o.

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för

krigsmaglen den 7 Oktober 1881.

121 §•

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg ansågo, att bestämmelsen

i nuvarande 2 mom. af denna § borde till sitt innehåll hufvudsakligen bibehållas,

så vidt den afsåge det fall, då två eller flera qvalifikationsgrunder sammanträffade

vid en och samma stöld; och hemstälde Justitieråden, att nämnda moment,

med anledning af de föreslagna ändringarne i 20 kap. allmänna strafflagen, måtte

gifvas ungefär följande lydelse:

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de bär ofvan i 113, 114

och 116 §§ sagde fall, eller är stöld, som i någon af samma §§ omtalas, förenad

med inbrott eller annan sådan omständighet att den jemväl är straffbar efter

20 kap. 4 § allmänna strafflagen; då må straffet förhöjas till straffarbete i ett

ar utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden."

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg erinrade derjemte, att då de

föreslagna stadgandena i allmänna strafflagen om återfall i stöld icke vore lämpliga

för de slag af stöld, som omnämndes i 113, 114 och 116 §§ af förevarande

lag, särskilda bestämmelser i nämnda ämne borde i denna lag intagas.

58, 122, 123 och 126 §§.

I afseende å dessa §§ åberopade Justitieråden Remmarck och Lilienberg <

hvad af dem blifvit anfördt vid 2 kap. 19 § Strafflagen angående lämpligheten

deraf att domaren äfven i vissa fall, då endast straffarbete på viss tid ådömdes,

egde möjlighet att kunna förklara den brottslige förlustig medborgerligt förtroende

för alltid.

8:o.

Förslag till förordning angående tillägg till gällande stadgatiden i afseende

å frejdbetyg, som af presterskap^ meddelas.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter ansågo sig böra helt och hållet afstyrka

detta förslag, dervid af Justitieråden Glimstedt och Skärm åberopades

hvad de i detta ämne redan vid 2: 19 Strafflagen yttrat.

Justitieråden Svedelius, Remmar ck och Lilienberg anförde vidare:

Det vore visserligen en angelägenhet af största vigt att söka befordra frigifna

brottslingars återgång till en loflig och nyttig verksamhet, men denna uppgift

syntes hvarken kunna eller böra lösas på den väg Beredningen föreslagit, och

enligt Justitierådens uppfattning vore det i hög grad tvifvelaktigt, huruvida den

föreslagna lagen vore egnad att i någon mån befordra nämnda syfte. Så länge

staten fäster den betydelse vid förlust af medborgerligt förtroende, att den utesluter

den vanfrejdade icke allenast från politiska och kommunala rättigheter

samt befattningar i statens tjenst utan äfven från utöfning af vissa borgerliga

yrken, samt frånkänner honom förtroendet att höras såsom vittne, kunde det

icke ifrågasättas, att den enskilde vid antagande af en arbetare i sin tjenst skall

lemna frågan om dennes frejd utan all betydelse. Om arbetsgifvaren icke kan

ur pr estbetyget. erhålla upplysning i nämnde hänseende, torde han derför söka

på annat sätt vinna upplysning angående den arbetssökandes förflutna lif. Dervid

kunde måhända äfven ett brott, som icke medfört vanfrejd eller för hvilket

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

vanfrejdstiden redan gått till ända, föranleda dennes afvisande; och lagen skulle

sålunda möjligen komma att verka i en rigtning alldeles motsatt den åsyftade.

Dessutom vore det att befara, att lagen skulle hafva den verkan, att den

vanfrejdade derigenom uppmuntrades att medelst falska uppgifter eller fördöljande

af sanningen söka vinna en anställning, som han, genom ett ärligt och öppet

tillvägagående, icke skulle erhålla.

Medan lagens ändamål vore, att för den vanfrejdade undanrödja svårigheterna

att förskaffa sig arbetsförtjenst, skulle densamma hvad angår den välfrejdade

komma att verka i rakt motsatt rigtning; ty den skulle beröfva honom

utvägen att styrka sin frejd och dymedelst utsätta honom för misstankar och

försvåra hans utkomst. Visserligen lemnade lagen sjelf åt den, som vore i behof af

frejdbetyg, en anvisning om sättet att förskaffa sig ett sådant, nemligen genom

att hos pastor förete en till myndighet stäld ansökan eller anmälan, som enligt

lag eller författning bör vara åtföljd af dylikt betyg. Anlitandet af denna utväg

■skulle dock i de aldra flesta fall, der frejdbevis är behöfligt, komma att innebära

ett kringgående af lagens hufvudsakliga stadgande; och att sålunda tvinga

den redbara och oförvitliga medborgaren att använda mindre aktningsvärda och

ur moralisk synpunkt förkastliga medel för att komma i åtnjutande af sin rätt,

torde föga öfverensstämma med lagstiftarens kall och värdighet.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hållet

inför Hans Majd Konungen i Statsrådet ä Stockholms

Slott Fredagen den 14 Februari 1890,

i närvaro af:

Hane Excellens Herr Statsministern Friherre Åicerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Wretman,

Svedelius.

Departementschefen Statsrådet östergren anmälde i underdånighet

Nya Lagberedningens förslag till l:o) Lag angående ändring i vissa

delar af Strafflagen, 2:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen

för krigsmagten den 7 Öktober 1881 och 3:o) Förordning angående

tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg, som

af presterskapet meddelas, äfvensom Högsta Domstolens öfver dessa

förslag afgifna utlåtande; och tillkännagaf Departementschefen, att han,

som funnit förstnämnda två förslag böra erhålla en i vissa delar ändrad

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lydelse, låtit uppgöra förslag till lag angående ändring i vissa delar af

Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen

för krigsmagten den 7 Oktober 1881, i syfte att dessa förslag måtte

Riksdagen till antagande föreläggas.

Efter att hafva redogjort för innehållet af så väl Nya Lagberedningens

ofvannämnda förslag jemte deröfver i Högsta Domstolen afgifna

yttranden, som de nu omarbetade förslagen, anförde Departementschefen

vidare beträffande:

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

2 Kap.

Under senare tid hafva upprepade gånger röster höjts för fullständigt

uteslutande ur strafflagen af den nu för vissa brott stadgade

påföljden: förlust af medborgerligt förtroende, och inom Högsta Domstolen

hafva två ledamöter uttalat samma mening. Så länge lagstiftningen

på skilda områden uppställer god frejd såsom vilkor för utöfningen

af vissa rättigheter, lärer det emellertid vara oundgängligen

nödigt, att strafflagen bestämmer, hvilka brott skola medföra ifrågavarande

påföljd.

I fråga om användandet af berörda straffpåföljd har Nya Lagberedningen

föreslagit den allmänna inskränkning, att förlust af medborgerligt

förtroende för alltid icke må, utom vid menedsbrott, ådömas

i förening med straffarbete på viss tid. Detta stadgande finner jag

vara grundadt på goda skäl. Att, på sätt två ledamöter af Högsta

Domstolen yrkat, medgifva undantag äfven för andra brott än mened,

anser jag icke vara af något verkligt behof påkalladt och att, såsom

jemväl inom Högsta Domstolen blifvit ifrågasatt, icke heller för mened

ovilkorlig! stadga förlust af medborgerligt förtroende för alltid synes

mig, i betraktande af detta brotts särskildt nesliga beskaffenhet, icke

vara lämpligt, helst rättegångsbalkens föreskrift, att menedare icke må

vittna, ändock måste, derest samma föreskrift skall upprätthållas vid

gällande kraft, föranleda, att anteckning om det fällande utslaget alltid

måste qvarstå i den dömdes frejdbetyg.

Den affattning, stadgandet i 19 § angående förlust af medborgerligt

förtroende för viss tid erhållit genom förordningen den 31 Oktober

1873 har gifvit anledning till olika meningar angående rätta sättet

att vid påföljdens ådömande bestämma tiden för densamma, likasom

misstag förelupit vid beräkning af den i utslaget bestämda tiden, när

sådan beräkning för utfärdande af frejdbetyg skolat af presterskap et

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

verkställas. Beredningen har nu sökt genom en ändrad formulering

af stadgandet bereda större säkerhet åt dess tillämpning. Enligt förslaget

skulle påföljden alltid utsättas till en fullt bestämd tidslängd,

under iakttagande deraf, att samma tidslängd med minst ett, högst tio

år, öfversköte den för det vanfrejdande brottet ådömda strafftiden; och

skulle, efter Beredningens mening, påföljden inträda den dag, utslaget

vunne laga kraft eller, der det utgått från Konungen, meddelades. Såsom

i Högsta Domstolen framhållits kan detta sätt att bestämma tiden

stundom leda till mycket otillfredsställande resultat. Ifrågavarande påföljd

eger sin egentliga betydelse först när den dömde, efter utståndet

straff, kommit på fri fot; och det synes mig ligga i sakens natur, att

genom domen bör blifva bestämdt, huru lång tid efter återvunnen frihet

den dömde skall vara underkastad påföljden, så att icke denna tid till

sin utsträckning må blifva beroende af ett tillfälligt uppskof med straffets

verkställande eller en förlängning eller förkortning af den ådömda

strafftiden. Motsvarande bestämmelser i främmande strafflagar, såsom

den tyska och den finska, hvila ock på denna uppfattning, hvilken jemväl

synes hafva legat till grund för 1873 års lagförändring. Den synes

mig nu böra uttryckligen lagfästas; och har derföre förslaget i denna

del blifvit i angifna syfte ändradt,

4 Kap.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen anmärkts vid

2, 8 och 9 §§ har förslaget i dessa delar omarbetats. I fråga om den

i 11 § föreslagna nya bestämmelsen, angående preskription af särskildt.

straff för återfall, har inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt, att ifrågavarande

befrielse icke borde komma den brottslige tillgodo under annan

förutsättning, än att han under den stadgade preskriptionstiden förhållit

sig väl. Hufvudsakligen biträdande denna uppfattning har jag

i förslaget upptagit nödigt förbehåll i nämnda afseende.

5 Kap.

Lika med Högsta Domstolens fleste ledamöter anser jag det icke

vara förenligt med behörig hänsyn till den allmänna rättssäkerheten, om

den, som vid en ålder emellan femton och aderton år gjort sig skyldig

till nesligt brott, det oaktadt icke skulle vara underkastad någon

som helst inskränkning i fråga om habiliteten att vittna. Inom Högsta

Domstolen har ifrågasatts, att med afseende å förbrytare af nämnda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

ålder, i stället för förlust af medborgerligt förtroende, använda påföljden

att under viss tid icke vara vittnesbär. Att för ifrågavarande fall

införa en ny straffpåföljd synes mig emellertid mindre lämpligt, då den

föreslagna nya påföljden skulle i verkligheten ega för den dömde väsentligen

enahanda betydelse som den nu använda. Det har derföre synts

mig lämpligare att äfven för ifrågavarande slag af förbrytare bibehålla

påföljden förlust af medborgerligt förtroende men låta det blifva beroende

af domarens pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida sådan

påföljd bör ådömas eller icke. I enlighet härmed hafva 2 och 4 §§

i förslaget ändrats.

Vid 7 § hafva två ledamöter hemstält, att genom tillägg af ordet

»synnerlig» framför ordet »fara» eller ock på annat lämpligt sätt måtte

tydligen utmärkas, att i första stycket af denna § vore fråga endast

om öfverfall, som innebure fara af allvarsammare beskaffenhet. Att

här begagna annat uttryck för betecknande af fara utaf nämnda beskaffenhet,

än som å andra ställen i Strafflagen t. ex. 15 Kap. 12 §,

21 Kap. 1 § användes för att beteckna detta begrepp, synes emellertid

icke vara rådlig!, enär derigenom lätteligen skulle kunna föranledas,

att i sistnämnda lagrum uttrycket »trängande fara» tolkades på det

sätt, att derunder komme att innefattas fall, då hotet icke innebure

någon synnerlig fara.

Såsom inom Högsta Domstolen anmärkts, torde den i 10 § föreslagna

utsträckning af nödvärnsrätten vara alltför omfattande och obestämd.

Tillräckliga skäl synas mig icke vara för handen att medgifva

nödvärnsrätt mot andra angrepp, än sådana, som afse person eller

egendom; och till förekommande af missuppfattning lärer det vara nödvändigt

att tydligt utmärka, det angreppet, för att det skall vara tillåtet

att afvärja det med våld, måste vara påbörjadt eller omedelbart förestående.

I öfverensstämmelse härmed har derföre 10 § i förslaget

ändrats.

• Jemväl mot den utsträckning af åtalspreskriptionen, Nya Lagberedningen

i 14 § föreslagit, synas mig afgörande betänkligheter möta,

då i följd deraf brott af synnerligt grof beskaffenhet skulle, derest åtal

under en tid af tio år af någon anledning icke kunde ega rum, blifva

straffria. Jag har derföre ansett nu gällande bestämmelser i detta afseende

böra bibehållas oförändrade.

Inom den kyrkliga lagstiftningen finnes uttrycket »gudstjenst» användt

i sådan betydelse, att derunder innefattas, utom den »allmänna

gudstjensten», jemväl andra kyrkliga förrättningar, såsom barndop, begrafningar

o. d., vid hvilka svenska kyrkans ritual skall följas. Med

afseende härå och då inskjutandet af orden »ehvad den eger rum i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. o

kyrka eller annorstädes» och tillägget i denna § af ett nytt moment,

åsyftande att bereda skydd åt sådana religionsöfningar, för hvilka viss

ritus ej är föreskrifven, äro egnade att anvisa hvad med begreppet

»gudstjenst» i detta sammanhang rätteligen bör förstås, synes ett förklarande

tillägg, på sätt tre ledamöter af Högsta Domstolen yrkat,

icke vara erforderligt. Ett sådant tillägg skulle ock kunna inverka

förryckande på tolkningen af andra lagrum — t. ex. 7 Kap. 2 § Strafflagen

■— der ordet »gudstjenst» maste antagas ega nämnda allmännare

betydelse.

12 Kap.

Den af Högsta Domstolen vid 4 och 7 §§ gjorda hemställan beträffande

redaktionen har iakttagits; och har i anledning deraf jemväl

i 14 Kap. 29 § och 22 Kap. 9 § af nu gällande lag samt i 19 Kap.

11 § af förslaget vidtagits enahanda jemkning i affattningen.

14 Kap.

Med anledning af hvad i Högsta Domstolen anmärkts beträffande

den i 11 § föreslagna straffskärpning, har nämnda § i nu gällande lag

lemnats oförändrad och i 15 § stadgats straffskärpning jemväl för det

fall, 11 § afser, såvida misshandeln skett medelst användande af lifsfarligt

vapen.

I enlighet med hvad Högsta Domstolens samthge ledamöter vid

43 § hemstält har förslaget till ändring af samma § fått förfalla.

18 Kap.

På de skäl, som i Högsta Domstolen anförts, finner jag den af

Nya Lagberedningen föreslagna straffnedsättning i 1 § första punkten

icke kunna tillstyrkas, utan nu gällande straffbestämmelse i denna del

böra bibehållas. Likaså anser jag giltiga skäl saknas för den straffnedsättning,

Beredningen föreslagit beträffande det i 7 § första punkten

af nu gällande lag omförmälda brott. Deremot torde, på sätt Högsta

Domstolens fleste ledamöter hemstält, en nedsättning af det i 1 § andra

punkten stadgade straffminimum böra ega rum, hvilken nedsättning dock,

med hänsyn till straffsatserna i 2 och 3 §§, icke synes böra gå längre,

än att minimum bestämmes till straffarbete i två månader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19 Kap.

Vid 6 § hafva tre ledamöter af Högsta Domstolen uttalat den mening,

att bestämmelserna angående skadegörelse å egendom genom

sprängämnen borde bringas till närmare öfverensstämmelse med stadgandena

om mordbrand och annat ersättande. På de skäl, Nya Lagberedningen

i sitt betänkande anfört för att icke i vidsträcktare man,

än i förslaget skett, å ifrågavarande åtgärder tillämpa de för mordbrand

och annat ersättande gift)a bestämmelser, har jag emellertid ansett

förevarande § i förslaget böra bibehållas oförändrad. Vid sådant förhållande

lärer en sammanföring af de särskilda momenten i 2 § icke

kunna ega rum.

Den i sistnämnda § andra stycket föreslagna straffnedsättningen

vid förmildrande omständigheter synes mig vara nödvändig, emedan

eljest den omständigheten att eu byggnad tillhör staten komme att erhålla

en, i betraktande af de i 3 § bestämda straffsatserna, otillbörlig

betydelse för straffmätningen.

I enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält,

hafva bland de i 2 § omförmälda föremål upptagits jemväl kruthus

samt byggnader för upplag af andra sprängämnen eller af eldfarliga

oljor.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt

har i 11 § dels minimibeloppet af böter höjts till 100 kronor, dels

orden: »och gerningen pröfvas hafva skett af obetänksamhet)) i slutet

af första stycket uteslutits.

20 Kap.

Af tre bland Högsta Domstolens ledamöter har anmärkts, att till

följd af uteslutningen af nuvarande 3 § tvekan kunde uppstå, huruvida

olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af växande gräs, som blifvit

sådt i trädgård eller på åker, fortfarande borde straffas såsom tjufnadsbrott,

hvarföre dessa ledamöter hemstält, att nämnda otydlighet i förslaget

måtte på lämpligt sätt undanrödjas.

Lika litet som nu gällande lag gifver förslaget någon definition

af begreppen stöld och snatteri. Men det af ålder gifna tjufnadsbegreppet

kan uppenbarligen icke anses hafva blifvit på något sätt

modifieradt deraf, att ur lagen uteslutits en bestämmelse, enligt hvilken

olofligt tillgrepp af vissa föremål skulle straffas strängare än hvad

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

eljest för tjufnadsbrotten var stadgadt. Af de i 24 Kap. 3 § använda

ordalag torde ock med tillräcklig tydlighet framgå, att detta lagrum

icke afser olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af gräs, som

blifvit sådt i trädgård eller på åker, lika litet som det afser olofligt tillgrepp

af oskuren säd, träd- eller jordfrukt ur trädgård eller på åker,

eller annat, som der blifvit sådt eller planteradt. Vid sådant förhållande

och då möjligheten af en förvexling med något annat lagrum än det

sist anförda icke torde kunna ifrågasättas, har något förtydligande i

anmärkta hänseende icke synts vara af behof påkalladt.

21 Kap.

Vid 3 § hafva tre bland Högsta Domstolens ledamöter hemstält,

att, om den, hvilken beginge groft rån, förut blifvit straffad för sådant

brott eller försök dertill, tiden för straffarbetet icke i något fall finge

sättas lägre än sex år.

Då emellertid äfven vid rån af den art, 2 § omförmäler, omständigheter

kunna förekomma, hvilka påkalla ett mildare bedömande,

än som med antagande af den ifrågasatta straffskärpningen blefve möjligt,

och det å andra sidan icke, äfven med bibehållande af den föreslagna

straffsatsen, lärer vara att befara, att för fall af verkligt grof

beskaffenhet straffet icke komme att sättas tillräckligt högt, har jag

ansett förslaget i denna del böra bibehållas oförändradt

22 Kap.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit vid 1 §

anmärkt hafva böter upptagits i den ordinära latituden för bedrägeristraffet.

Under det att nu gällande lag, i första punkten af 2 §, bland de

fall, hvilka skola såsom bedrägeri anses och efter 1 § straffas, upptager,

att någon, sig eller annan till nytta eller att dermed skada

göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana handlingar,

som i 12 Kap. 4 och 5 §§ omförmälas och i diktade personers namn

skrifna äro, har i förslaget nämnda fall uteslutits ur 2 § och för detsamma

meddelats särskilda bestämmelser i en ny § (17 §), deri straffet

för sådant begagnande af handling, som i 12 Kap. 5 § omförmäles, blifvit

satt väsentligt lägre, än det för bedrägeri i 1 § stadgade. I denna

del hafva tre bland Högsta Domstolens ledamöter ansett gällande lag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ega företräde framför förslaget. I likhet med Nya Lagberedningen

finner jag emellertid den föreslagna ändringen nödig för att bringa

straffbestämmelserna för ifrågavarande fall, såvidt angår de i 12 Kap.

5 § omförmälda handlingar, till öfverensstämmelse med de i sistnämnda

lagrum förekommande straffbestämmelser för förfalskning af dylik handling,

skrifven i en verklig persons namn. Det lärer nemligen icke,

på sätt bemälde ledamöter antagit, med någon grad af säkerhet kunna

förväntas, att, derest 2 § bibehölles oförändrad och 1 § sålunda komme

att tillämpas å ifrågavarande slag af brott jemväl då verkligt bedrägeri

icke med handlingen föröfvats, straffet icke komme att sättas högre

än till sex månaders fängelse. Och då i 12 Kap. 5 § afses endast sådana

handlingar, hvilka icke tjena till bevis om rättighet eller befrielse

från förbindelse, samt följaktligen det icke torde vara möjligt, att någon

genom användande af dylika falska handlingar lyckas bedraga sig

till gods eller penningar, utan att han tillika gör sig skyldig till annat

bedrägeri, synes någon tvekan icke kunna uppstå derom, att i sådant

fall jemväl 1 §:s stadganden skola tillämpas.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt

har i 11 § den föreslagna ordinära latituden blifvit utbytt mot eu

latitud af »högst straffarbete i 2 år», i sammanhang hvarmed den särskilda

straffskärpningen vid försvårande omständigheter borttagits.

Den af två ledamöter vid 14 § uttalade mening, att, der trolöshet

mot hufvudman icke är förenad med försnillning eller förskingring

eller annat bedrägeri, straffarbete vore ett för hårdt straff, har jag icke

kunnat biträda. Utan tvifvel kunna nemligen fall inträffa, då ett sådant

sviklig! förfarande af en fullmägtig är af så grof beskaffenhet,

att det i jemförelse med öfriga bedrägeribrott blefve allt för lindrigt

bedömdt, om allenast fängelsestraff derför ådörndes. Hänvisningen till

11 § har derföre i 14 § bibehållits.

Då erfarenheten icke torde hafva ådagalagt behofvet af den i 16

§ upptagna straffbestämmelse och tvekan synes kunna uppstå angående

det omfång, hvari samma bestämmelse eger tillämpning, bär jag ansett

nämnda § böra ur förslaget utgå. För bevarande af paragrafföljden

har förslagets 18 §, som innefattar 17 och 18 §§ i nu gällande lag,

blifvit åter fördelad i två paragrafer.

Enär det i 19 § 2 mom. upptagna brott synes närmast vara

jemförligt med de i 13 § 1 mom. omförmälda förbrytelser och den föi

förstnämnda brott i förslaget upptagna strafflatitud alltså torde vara

lämplig, har jag icke kunnat biträda den inom Högsta Domstolen

gjorda hemställan, att beträffande straffet borde hänvisas till 1 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Den i 21 § föreslagna bestämmelse att allmän åklagare skulle

ega att, efter målsegandens angifvelse, tala å de i 2 § 4 mom., 11

och 14 §§ omförmälda förbrytelser, hafva tre bland Högsta Domstolens

ledamöter ansett icke kunna tillstyrkas. Som emellertid med afseende

å beskaffenheten af ifrågavarande brott det icke synes lämpligt, att

deras beifran skall uteslutande vara beroende af målsegandens åtgöranden,

utan rätt för denne att påkalla allmän åklagares bistånd, har jag

ansett förslaget i denna del böra bibehållas oförändradt.

23 Kap.

Då det i 1 § omförmälda brott utan tvifvel kan, såsom inom

Högsta Domstolen anmärkts, någon gång förekomma under så förmildrande

omständigheter, att det bör kunna försonas med lägre straff

än ett års straffarbete, har straffbestämmelsen i denna § så ändrats,

att straffminimum vid synnerligen förmildrande omständigheter blifvit

satt till sex månaders straffarbete, men i stället den ordinära latituden

enligt nu gällande lag bibehållits oförändrad.

Vid nu gällande bestämmelser i 3 §, hvilken i förslaget lemnats

oförändrad, hafva af två ledamöter åtskilliga anmärkningar blifvit framstälda

och yrkats förändring i mildrande rigtning. Med afseende härå

vill jag dock erinra, att det i detta lagrum använda uttrycket »uppenbar

vårdslöshet» torde utmärka, att bokföringsskyldig gäldenär icke

kan anses straffbar i sådana fall, då endast mindre oegentligheter i

bokföringen förekommit; att om någon otydlighet förefinnes i lagens

stadganden om gäldenär skyldighet att föra böcker, sådant bör afhjelpas

genom ändring i förordningen om handelsböcker; samt att

straffet för ifrågavarande brott, som synes blifva alltmera vanligt, icke

torde kunna utan fara nedsättas under det nu stadgade minimum af

en månads fängelse. Af dessa skäl har jag ansett någon ändring af

nämnda § icke böra ega rum.

De i 2 och 5 §§ af detta kapitel omförmälda brott synas mig

vara af den grafva art, att, efter min mening, det är för allmänna

rättsmedvetandet i hög grad sårande, att en gäldenär, som gjort sig

skyldig till ansvar för sådant brott, skall genom enskild uppgörelse

med sina borgenärer kunna köpa sig fri från ansvaret, eller att det

skall vara beroende uteslutande af den enskilda målsegandens beslut

och åtgärd, huruvida den brottslige skall åtalas och dömas eller icke.

Jag kan derföre icke biträda den af två bland Högsta Domstolens

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sarnl. 1 Afd. 10 Häft. II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

ledamöter yttrade mening, att i fråga om nämnda brott nu gällande

bestämmelser i 6 och 7 §§ böra bibehållas.

Mot den i 7 § intagna bestämmelse, hvarigenom vårdslöshet mot

borgenärer förklarats kunna af allmän åklagare efter målsegandens

angifvelse åtalas, har anmärkning framstälts af tre bland Högsta Domstolens

ledamöter, särskildt af det skäl, att, med afseende å innehållet

af 6 §, ifrågavarande stadgande icke skulle stå väl tillsammans med

19 § 4 mom. i förordningen om Strafflagens införande samt 20 Kap.

4 § Rättegångsbalken. Då emellertid stadgandet i 6 § icke föranleder,

att en enskild borgenär, sedan han angifvit brottet till åtal och detta

af allmänna åklagaren beifrats, skulle kunna, endast genom att återkalla

angifvelsen eller för sin del träffa uppgörelse med gäldenären,

hindra åklagaren från att fullfölja åtalet, kan jag icke finna, att nämnda

stadgande innefattar tillräcklig anledning att afstå från en af behofvet

påkallad utsträckning af åklagaremyndighetens befogenhet. Skulle,

såsom ock blifvit anmärkt, nämnda utsträckning verkligen komma att

i väsentlig mån öka allmänna åklagarens göromål, synes mig detta

förhållande endast utmärka, att ifrågavarande slag af förbrytelser i

vårt land vunnit en utbredning, som väl förtjenar att stäfjas.

25 Kap.

I enlighet med hvad Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält

hafva de i detta kapitel föreslagna straffskärpningar uteslutits.

Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva ansett förevarande

revision af strafflagen böra utsträckas äfven till andra delar, än de af

Nya Lagberedningen behandlade, och i sådant afseende angifvit åtskilliga

ämnen, der eu lagförändring skulle vara af behofvet påkallad.

Utan en föregående noggrann utredning lärer det icke vara möjligt

att i större eller mindre mån upptaga de sålunda framstälda ändringsförslagen

till pröfning, helst flere af de föreslagna nya stadgandena

icke skulle kunna införas utan rubbning af de grunder, på hvilka

strafflagen i det hela är byggd. Dä en sådan utredning skulle kräfva

en tid, hvars utsträckning icke med säkerhet kan beräknas, anser jag

icke lämpligt att i afvaktan på denna utredning undanskjuta den reform,

som redan är behörigen förberedd och hvars genomförande skulle

åstadkomma afsevärda förbättringar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition No 21.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar aj Strafflagen

för krigsmagten den 7 Oktober 1881,

Med anledning af hvad vid 121 § blifvit anmärkt af Högsta

Domstolens fleste ledamöter, har i denna § den ändring vidtagits, att

stöld, som i 113 § 2 mom. och 116 § omtalas, skall i fråga om förhöjning

af straff vid återfall anses lika med grof stöld, samt att, om

vid samma stöld sammanträffa två eller flere af de i 113, 114 och 116

§§ sagda fall, straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den

för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Förslaget till förordning angående tillägg till gällande stadganden i

afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas.

Detta förslag, som af Högsta Domstolens samtliga ledamöter

blifvit afstyrka torde på de skäl, tre bland Domstolens ledamöter anfört,

böra förfalla.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes godkänna förslagen till lag angående ändring i vissa

delar af Strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen

för krigsmagten den 7 Oktober 1881, med de ändringar, nu af

mig förordats, och i öfverensstämmelse dermed till Riksdagen aflåta

nådig proposition i ämnet.

Justitierådet Svedelius åberopade hvad han vid förslagens granskning

i Plögsta Domstolen yttrat.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamötar

täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande

Departementschefen sålunda hemstält; och skulle

till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition

af innehåll Bil. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

opaginerad Kontrollera mot PDF

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

LAG

ÄNDRING I VISSÅ DELAR AF STRAFFLAGEN

ÄFVENSOM TILL ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM 1888..

KON ÖL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT k SÖNKR.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TILL KONUNGEN.

\

Genom nådiga brefvet den 15 November 1884 har Eders Kongl.

Maj:t anbefalt Nya Lagberedningen att, efter utarbetande af förslag

till förändrade lagbestämmelser i fråga om äkta makars inbördes

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

egendomsförhållanden, till behandling företaga frågan om en revision af

Strafflagens straffbestämmelser. Beredningen, som, enligt anmodan, den

21 December 1886 aflemnat särskilt förslag till Lag angående ändring

i vissa delar af 7, 10 och 11 Kap. Strafflagen, har nu utarbetat förslag

till:

Do) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen;

2:o) Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881, samt

3:o) Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende

å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas;

och får Beredningen härmed i underdånighet till Eders Kongl. Maj:t

öfverlemna dessa förslag med motiv.

För att vid ifrågavarande arbete tagas i öfvervägande har Beredningen

fått från Eders Kongl. Maj:t mottaga dels Riksdagens underdåniga

skrifvelse den 4 Mars 1884 angående utarbetande af förslag

till sådana lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att åt sammankomster

för gemensam andaktsöfning bereda hittills saknadt nödigt

skydd, tillika med ett i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse

upprättadt förslag till lag angående ändring i 11 Kap. 1, 2, 3, 5 och

6 §§ Strafflagen samt det af Flögsta Domstolen öfver nämnda förslag

den 27 Oktober samma år afgifna utlåtande; dels en af ett betydligt

antal till olika samhällsklasser och lefnadsyrken hörande personer i

underdånighet gjord anhållan om en sådan förändring i allmänna

lagen, att qvinna, som gör skörlefnad till yrke och näringsfång, må

blifva straffbar; dels en af omkring sex tusen personer gjord underdånig

framställning derom, att vid den förestående revisionen af lagarne

rörande skydd för religion och sedlighet tillbörlig hänsyn måtte tagas

till behofvet af ett fast värn emot hädelse och gäckeri med heliga

ting samt emot en litteratur, som öppet predikade sedeslöshet och

förakt för de moraliska sainfundsordningarne, dels ock Generalpoststyrelsens

underdåniga skrifvelse den 9 Maj innevarande år angående

stadgande af straff för eftergörande af främmande stats frimärken;

och får Beredningen med åberopande af hvad dess nu öfverlemnade

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

förslag med tillhörande motiv innehålla beträffande de ämnen, som i

dessa framställningar afses, härmed i underdånighet återställa de remitterade

handlingarne.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr

Karl Johan Berg jemlikt nådiga brefvet den 26 Februari 1883 deltagit

så väl i Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda

förslag, som ock i förslagens granskning; och har Presidenten

Berg enligt bifogadt särskildt yttrande i allt hufvudsakligt biträdt

dessa förslag.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

K. G. Carlson. L. W. Lothigius. Johan Wold. Joll. Hagströmer.

Herman Billing.

Stockholm den 30 December 1887.

opaginerad Kontrollera mot PDF

T.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 20 Kap. Strafflagen samt nedan nämnda

delar af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och

25 Kap. samma lag skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde

förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, derför gjort sig

skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras

förlustig medborgerligt förtroende för alltid: har han för skyllt straffarbete

på viss tid; varde, der ej annorledes i lagen särskildt stadgadt

finnes, förklarad förlustig medborgerligt förtroende för viss tid, hvilken

skall sättas minst ett och högst tio år längre än den ådömda strafftiden.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafre

förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom

innehafves; vare ock, under den tid påföljden honom ådömd är,

utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande

god frejd erfordras.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

3 Kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete

för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för

alltid efter lag följa Jean; varde då ock dömd medborgerligt förtroende

förlustig, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

4 Kap.

*2 §•

Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till

hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och

samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att

hänföra; värde, för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro,

till särskildt ansvar dömd, med iakttagande af föreskrifterna i 4, 5,

6 och 7 §§; dock skall, der någon för särskilda brott gjort sig förfallen

till förlust af medborgerligt förtroende, sådan påföljd för dessa

brott samfäldt honom ådörnas, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

8 §•

De i 4, 5, 6 och 7 §§ om förening eller förändring af straff

meddelade föreskrifter skola tjena till efterrättelse ej blott då någon

på en gång för flera brott lagföres, utan äfven då flera domar, hvarigenom

samma person blifvit till straff dömd, på en gång till verkställighet

förekomma; och skall, i förra fallet, domstolen alltid utsätta

de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse

någon förändring af straffen, efter hvad ofvan sagdt är, skall

ega rum, derom meddela erforderliga bestämmelser.''

Förekomma till verkställighet på eu gång flera domar, hvarigenom

samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet,

att de, efter ty i föregående §§ stadgadt är, ej kunna,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

jemte hvarandra, verkställas; göre Konungens Befallningshafvande

om förhållandet anmälan hos Hofrätten, som förordnar huru straffen

sammanläggas skola.

9 §.

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett

brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott;

då skall han så dömas, som hade han på en gång varit för båda

brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad

han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

Förklaras den brottslige hafva medborgerligt förtroende för viss tid

förverkat; då skall i denna tid inberäknas den tid-, under hvilken han i

följd af den förra domen kan hafva varit medborgerligt förtroende förlustig.

11 §.

Der lagen utsätter särskild! straff för den, smil ånyo begår brott,

skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den

brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan

straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskilt

straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige förut gjort

sig skyldig till sådant straff för annat brott, och det nya återfallet skett

inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff derför ådömdes

eller till någon del verkställdes.

5 Kap.

2 §.

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller

straffarbete öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton,

men ej femton år; och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens

brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete

i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

3 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall

dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med

sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss

tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,

dock ej under två månader.

4 §•

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 1.9 § utsättes, ådötnas någon

för brott, som han begått innan han fyllt aderton år: ej heller skall det

brott honom tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brott, der

sådan förhöjning särskildt i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 Kap. 11 §

sägs.

5 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets

bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare

strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att

han ej till sig visste; vare ock gerning, den han i det medvetslösa

tillstånd föröfvar, strafflös.

6 §.

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af

kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen

skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej

kan för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 3 §

sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl

nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär

trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös

för den skada, som man till farans afvärjande gör.

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller

eljest triinger sig olofiigen in i annans rum, hus, gård eller fartyg

nattetid, eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag,

emot den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill.

8 §•

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn

emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra

vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning

eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller

häktet hålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn

emot den, som eger häktningen verkställa eller dervid biträder;

då må ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens

bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är.

Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den,

som häktas skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen

hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill.

9 §.

Finnes någon, i fall, som i 7 eller 8 § sagdt är, hafva gjort

större våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna,

om han för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande

straffas bör.

Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig besinna ;

dä mä han ej till straff dumas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

10 §.

Nu hur någon i nnnut fall, än i 7 eller 8 § sägs, till afvärjande

af orättmätigt angrepp, brukat våld emot angriparen: var det våld ej

större, än nöden kraf de, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande

till den skada, som af angreppet var att befara; dä skall han

från straff frias. Finnes han hafva gjort svårare våld, än nu sagdt

är; vare lag, som i 9 § stadgas.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit. åtaladt:

1. inom två år, om det ej i lagen med svarare straff, ån fängelse,

belagdt är;

2. inom fem år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete

i två år, belagdt är; eller

3. inom tio är, om det ej i lagen med svarare straff, än straffarbete

i fyra år, belagdt är.

6 K .ap.

6 §.

Är skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan,

som i 5 Köp. 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon,

som för underlåten vård öfver den person är till ansvar för vallande

förfallen; gånge då skadeståndet ut af dens egendom, som skadan

gjorde.

8 Kap.

30 §.

Den, som till straff'' efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15,

16, 18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde oek dömd medborgerligt

förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter

7 § förfallen är.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

9 Kap.

5 §.

Talar eller skrifver man smädligen emot Konungen, Drottning,

Enkedrottning eller Tronföljare, eller förgriper sig emot någon af

dem med hotelse eller annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse. Sker det emot person, som i 3 §

nämnd är; vare straffet fängelse i högst ett år eller böter från och

med femtio till och med ett tusen Riksdaler.

11 K a p.

1 §•

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, ehvad den

eger rum i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två

år. Var våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig förargelse; då må

till fängelse i högst sex månader eller böter, dock ej under femtio

Riksdaler, dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsöfning,

som ej är att till gudstjenst hänföra; varde den omständighet, vid

straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §•

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer

dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem

Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för gemensam

andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare straffet böter.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott

föröfvas vid främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings

gudstjenst, eller då medlemmar af sådan församling eljest sammankommit

för gemensam andaktsöfning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

5 §•

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden

eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas,

eller å rum, der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott

församlade äro, eller inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande

eller annat allmänt Embetsverk; vare lag, som i 1 § 1 inom. sägs.

b'' §.

o

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom

svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § 1 inom. skils.

7 §•

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot

annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat

lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant

ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada sker, ändock

straffad med böter, ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

8 §.

Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta,

hos Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin

eller annans talan fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom

från sakens utförande eller vittnesmålets afläggande hindra; dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. År o

omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under

femtio Riksdaler, dömas.

12 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster i annans

hus, eller kastar i annans gärd, hus eller fartyg in sten eller annat;

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det af öfverdåd

eller okynne; vare straffet böter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

12 Kap.

1 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,

genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör

någon domstols eller annan offentlig Myndighets dombok eller hufvudprotokoll,

Kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar

eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till

straffarbete från och med två till och med åtta år.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven

i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars,

eller i domstols, Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig

Myndighets, eller i särskild embets- eller tjenstemans uti ärende, som

till hans embete eller tjenst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller

annorledes förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken

af allmän handling deråt beredes; och har han af den falska handlingen,

sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, bruk

gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med

fyra år.

3 §.

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om frejd, fattigdom,

sjukdom, eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att

sig eller annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik

förmån åt sig eller annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst

ett år eller fängelse i högst sex månader dömas.

4 §•

Den, som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref,

testamente, kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref,

handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis om

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

rättighet eller befrielse från förbindelse tjenar, eller riktig sådan

handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å

falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift, hvarmed sken af

gällande handling deråt beredes; varde, der han den handling, sig

eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar, dömd

till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Aro

omständigheterna synnerligen mildrande; må straffet nedsättas till fängelse.

5 §.

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat

annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel, betyg

om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete

eller fängelse i högst sex månader.

7 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,

å papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra

allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar

eller märken anrbringar; eller förfalskar eller missbrukar stämpling

eller märkning, som rätteligen gjord är; eller förfalskar det, som i

behörig ordning blifvit stämpladt eller märkt; dömes till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller är o omständigheterna

eljest synnerligen mildrande; må straffet nedsättas till fängelse. Har

man, innan bruk blifvit gjordt af det förfalskade, af egen drift det förstört

eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan deraf;

vare från ansvar fri.

10 §.

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig

Myndighet i främmande Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling,

gälle hvad om förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 § sägs,

stadgadt är.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sådan Stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning

eller missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda, der Konungen förordnat,

att de samma skydd njuta skola.

12 §.

Eftergör någon mynt, som mom eller utom riket gångbart är; dömes,

om det var guldmynt, till straffarbete från och med- fyra till och

med åtta år; om det var silfvermynt, till straffarbete från och med ett

till och med fyra år; och, om det var annat mynt, till sådant arbete

frän och med sex månader till och med två år.

Har man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas

till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

13 §.

Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och silfvermynt,

eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver åt ringare

mynt sken af det, som högre är; dömes till straffarbete från och med

sex månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till

hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat

Rikets allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd

af in- eller utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven

är, för att såsom penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till

straffarbete från och med fvra till och med tio år.

Lag samma vare, der man riktig sådan sedel förändrar, så att

derigenom åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel,

som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

märkes, eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig

sedel deråt beredes.

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat,

sedeln ej utgifvit eller begagnat, eller är o omständigheterna eljest synnerligen

mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af

den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel;

straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.

Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet

nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta

strafftid, dock ej under två månader.

17 §.

Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen

och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den

sedel till annan utgifvit eller sökt utgifva; dö mes till fängelse eller

straffarbete i högst två år. 1 ringare fall må till böter dömas.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk

af Svenska eller Norska allmänna stämplar eller märken, eller af

främmande allmänna stämplar eller märken, hvilka lika med Svenska

anses skola, eller att eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel,

eller, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, förfärdigat

eller anskaffat stamp, märkjern, form eller annat verktyg, hvarmed

förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan;

varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse

i högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar,

märkjern, formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas;

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

varde, ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygacl

varder, straffad med böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, af egen drift det förfärdigade

eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11, 12, 13, 14 eller 16 § fälles,

varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,

om någon pröfvas skyldig till sträf arbete efter 4, 7 eller IS §.

14 Kap.

11 §.

Har någon misshandlat annan, såsom i 10 § sägs, utan uppsåt

att åstadkomma sådan skada, som i samma § nämnd är; då skall

gerningsmannen dömas, om misshandeln skedde med berådt mod, till

straffarbete från och med två till och med sex år, och, om den skedde

af hastigt mod, till straffarbete i högst fyra år.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer

mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 §

sägs; dömes till fängelse eller straffarbete i högst tvä är. År o omständigheterna

synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under tjugofem

Riksdaler, dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot

annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt

vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande,

såsom försvårande anses; och må, i ty fall, der misshandeln

var sådan, som i 12 § sägs, straffet förhöjas till straffarbete i

fyra år, och, der den var sådan, som i 13 § sägs, till straffarbete i

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

högst ett är dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter, ej under

tio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

22 §..

Tiar qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln

eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handavcrkan

eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid

lif nödigt var; dötnes, för barnamord, till straffarbete från och med

t oå till och med sex är. Är o omständigheterna synnerligen försvärande;

må tiden för straffarbetet till tio år höjas.

23 §.

Har qvinnan med berådt mod gjort försök att döda fostret, och

blef endast genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret

eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjelplöst tillstånd försatt,

och fanns fostret vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete i högst

två år. Fick fostret svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och

med sex{ månader till( och med fyra år. Sättes fostret ut å sådant

ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag,

som der stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död,

utan hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig

försatt; dömes till straffarbete i högst två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i

enslighet och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den

enslighet sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej

sökt, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, der ej i

%

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

något af dessa fall utrönes, att fostret omkommit utan modrens vållande,

eller att det varit dödfödt eller så ofullgånget, att det ej med

lif framfödas kunnat.

26 §.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar

invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan, varde

dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete

från och med ett till och med sex år, och, i annat fall, till

sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes

foster, på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan lif

eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med tvä till och med

sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

§ 32.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter,

att tara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då

skall till böter eller fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet

svår kroppsskada; dömes till straffarbete i högst två år: ljöt det

döden; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med

fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer,

som i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock

straffad med fängelse i högst ett är.

43 §.

Har någon, genom uppsåtlig misshandel, dock utan afsigt att

dräpa, tillfogat annan sådan kroppsskada, att denne deraf ljutit do
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

den, men blef skadan dödsorsak endast i förening med omständigheter,

de der, utan gerningsmannens skuld, efteråt tillkommit, såsom

särskild sjukdom, dröjsmål med begagnande af botemedel, sedan sådant

användas kunnat, vårdslöshet eller oskicklighet vid botemedels

användande, eller annat dylikt ofall; då må, för dråpet, ej till högre

straff dömas, än efter ty i 9 § sägs. Lag samma vare, der misshandeln

blef dödsorsak endast till följd af särskild kroppsbeskaffenhet eller

sjukdom hos den dräpne, derom gerning smannen ingen vetskap egde.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28

eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

15 K a p,

25 §.

Deri, som till straff efter 1, 3 eller 5 § eller sista punkten i 8 §

fälles, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,

om någon pröfvas skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 3 §.

18 Kap.

i §•

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med

barn eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

från och med fyra till och med tio är. Barnet eller afkomlingen skall

till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år dömas.

7 §.

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fyllt tolf år; dömes till

straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock må, der

omständigheterna är o synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till

tvä år nedsättas. Fick qvinnan af gerningen svår kroppsskada eller

död; straffes gerning smannen med straffarbete från och med åtta till

och med tio år eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fyllt tolf, men ej femton år;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

Hade qvinnan fyllt fjorton år, och äro omständigheterna synnerligen

mildrande; må till böter dömas.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som

genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras

lydnad eller uppsigt ställde äro, skola dömas till straffarbete från och

med- två till och med sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende

förlustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar

grymhet; straffes med böter.

19 Kap.

i §-

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat,

der menniskor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas,

eller å något, hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum

opaginerad Kontrollera mot PDF

lätteligen spridas kan; dörnes, för mordbrand, till straffarbete från

och med sex till och med tio år; dock må, der omständigheterna är o

synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet nedsättas till fyra är, eller,

om ej någon ä stället förevar och för fara blottställdes, till tvä är. Fick

någon, som förevar, af branden svår kroppsskada; varde mordbrännare)!

dömd till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och

med tio år. Fick den, som förevar, af branden döden; miste mordbrännaren

lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

2 §.

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot,

uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen

är, eller ä hus, byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för

fara blottställes, eller i stad, köping eller by, eller ä annat sädant ställe,

der många sammanbo, eller gör mordbrännaren våld å någon för att

elden åsätta eller dess släckning hindra; då skall till straffarbete på

lifstid eller från och med sex till och med tio år dömas.

Har någon uppsåtligen satt eld å Konungens slott, fäste, fartyg,

förråds- eller tyghus eller annan sådan Statens tillhörighet eller å kyrka;

varde, ändå att det ej skedde å tid, dä vanligt eller veterligt var, att

menniskor å stället vistades, dömd för mordbrand efter ty i denna §

sagdt är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden

för straffarbetet till fyra år nedsättas.

Sätter man ‘uppsåtligen eld å något, hvarifrån elden till sådan egendom,

som i 2 mom. omförmäles, lätteligen spridas kan; vare och lag,

som der stadgas.

3 §.

Har någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad,

fartyg, skog, torfmosse, vexande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller

halmstack, ved-, kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan

tillhörde och så aflägset låg, att vån ej var, att elden derifrån kunde

spridas till raenniskors boningar eller vistelserum, eller till sådan egen
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

dorn, som i 2 § 2 mom. omförmäles; dömes til] straffarbete från och

med två till och med sex år. Var ringa egendom i fara, och skedde

ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till två månader

nedsättas. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada

eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med åtta år.

Visste gerningsmannen, att å ställe, som nu sagdt är, någon

förevar och för fara blottställdes; vare lag, som för hvarje fall i

1 § sägs.

4 §•

Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare,

eller i annan sådan sviklig afsigt ; dömes till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år. Fick någon, som

förevar, af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen

dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Var genom den eld annans boning, vistelserum eller egendom i fara

satt, eller visste gerningsmannen, att någon d stället förevar och för fara

blottställdes; vare lag. som för hvarje fall i 1, 2 eller 3 § skils; dock

md straffet ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader.

5 §.

Har någon gjort försök till brott, som förut sagdt är, och blef endast

genom omständigheter, som voro af gerning smannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i 1 § sägs,

straffarbete frän och med ett till och med sex år; för det fall, som i

2 § omförmäles, straffarbete frän och med tvä till och med åtta är;

och för de fall, som i 3 och 4 §§ nämnda äro, straffarbete i högst två

år eller fängelse i högst sex månader, men, der brottet, om det fullbordadt

biff vit, skolat straffas efter 1 eller 2 §, straffarbete, efter ty för

försök till brott, hvarom i dessa §§ sägs, här ofvan bestämdt blifvit.

Efter ty nu sagdt är skall ock dömas, der eld är åsatt, men varder

släckt, innan den sig utbredt och skada gjort; dock md, om gernings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

mannen, af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen

åstadkommit, straffet, efter omständigheterna, nedsättas under hvad eljest

å gerningen följa bort.

6 §.

Hvar som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer

förödelse åstad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad,

fartyg, bro eller dylikt, som annan tillhör er, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom,

som i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för

hvarje fall i 1 § eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, hvarom i 3 § sägs, efter ty i

samma § stadgadt är.

Hav någon gjort försök till brott, som i denna § sagdt är, och blef endast

genom omständigheter, som voro af gerning smannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; vare lag, som i 5 § om försök till brott

efter 1, 2 eller 3 § stadgadt finnes.

9 §•

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och

blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens

vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det

fall, som i 7 § nämndt är, straffarbete från och med ett till och med

sex år, och för det fall, som i 8 § omförmäles, sådant arbete i högst

tvä år eller fängelse i högst sex månader, men, om brottet, der det

fullbordadt blifvit, skolat efter 7 § straffas, straffarbete från och med

ett till och med sex år.

11 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk

eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å

desamma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de

för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffnings
4
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

medel gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara

eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt,

farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var

sådan ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex

månader, eller, om faran var ringa och gerningen pröfvas hafva skett

af obetänksamhet, till fängelse eller böter, dock ej under femtio Riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges

handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka

deraf var att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i

sednare fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen

ej af sådan beskaffenhet, som nämnd ä,r, men fick annan deraf

svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning;

varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra

till och med åtta år.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,

är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse

derå efter ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan

skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara

uppstått för begagnande af verk, byggnad eller anläggning, som i

sist sagda § omförmäles, straffes med fängelse i högst sex månader

eller böter.

Är någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller

känningsbåk eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes

med böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som

i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare

bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens kanal- eller slussverk, annan sådan

vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt, må

ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad an
-

i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

läggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning

skall lika skydd, som Statens, njuta.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 7, 2, 3, 4, 7, 8 eller

10 §, 17 § l mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete

eller svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

20 Kap.

Om stöld och snatteri.

U
Hvar,

som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler,

dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes

här nedan stadgadt är. År o omständigheterna synnerligen försvärande;

må tiden för straffarbetet till tvä är höjas: äro de synnerligen

mildrande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; dä skall, der ej gerningen

efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till

böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §•

Den, som å skog''eller mark, deri han ej eger del eller den han

ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt

att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant

uppsåt, olofligen tager, af vexande träd, ris, gren, näfver, bark, löf,

bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd

såsom hade han stöld föröfvat, der värdet går öfver femton Riksdaler.

Går det ej öfver femton Riksdaler; vare lag, som i 24 Kap. sägs.

o

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild

tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan

det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket

eller deras gäst lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås,

försegling eller annat dylikt stängsel, insatt, eller som blifvit honom

förtrodt, att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem för- ''

trodt är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar

resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,

tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,

eller från afvita.

4 §.

lull straffarbete i högst fyra år döines:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra

der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten

förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten

förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 54 § sägs, eller, för brottets

föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista,

skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller

annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt. är, och gerningsmannen

olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen

inställt eller omvändt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen

till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt

är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt

fartyg hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda,

vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan

nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmärs, värdet af det tillgripna

ej öfver femton Riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt

är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse

i högst sex månader dömas.

•5 §•

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr,

lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller

fartyg; eller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst

inköpande genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång

ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat

sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,

som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel

tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i

1 § för stöld utsatt är.

6 §•

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade

han första resan stöld föröfvat.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller

inbrott, skall ock såsom stöld anses.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst

tre år; dock må, der omständigheterna är o synnerligen mildrande, till

fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes;

vare straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra

år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst

sex är.

Kommer han äter fjerde gängen eller oftare; dömes till straffarbete

frän och med sex månader till och med sex år, eller, der stol-- den är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete frän och med ett till och

med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning

af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut

begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffås skall.

8 §■

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda

ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda

värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter

ty i 4 Kap. 3 § stadgadt är.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott,

eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång

lagförd; straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

till straffarbete i ett är utöfver den för det svåraste fallet bestämda

högsta strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall öfverskrida tio är.

10 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat,

såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del

eller eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

*

11 §.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsman

straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas

hela värde för hvar af dem afsedt.

12 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit,

dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning

eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det,

hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller

snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 1 § sägs, der han förut

stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott

efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej

"år öfver femton Riksdaler.

CJ

13 §.

Har man, i uppsåt att inbrott, som i f) § sägs, föröfva, förfärdigat

eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med

vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat

opaginerad Kontrollera mot PDF

3*2

eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst

sex månader.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta Kapitel förmärs, gjort sig förfallen

till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

21 Kap.

1 §•

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som

innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes,

för rån, till straffarbete från och med tvä till och med åtta år, der

ej annorledes här nedan stadgas.

öfverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet

genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete

från och med ett till och med sex år.

Aro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för

straffarbetet nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i sednare fallet,

till sex månader.

2 §•

Med straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med

tio år skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och

dylikt brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda,

vattunöd , skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan

nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom

svårligen värja kunde;

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit

genom inbrott, som i 20 Kap. 5 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är;

dömes gerningsmannen till straffarbete från och med två till och

med åtta år.

3 §•

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs,

andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till

straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio är; dock

må, der g er ning en stadhat vid försök och omständigheterna äro synnerligen

mildrande, tiden för straffarbetet till två är nedsättas.

Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmärs, så

ansedt, som i 20 Kap. 7 § stadgadt är.

9 §.

Har någon för delaktighet i brott, som i detta Kapitel nämndt

är, gjort sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej

lägre sättas, än till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet

i rån, som i 20 Kap. 12 § om stöld sägs, vare lag, som der

stadgadt finnes.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag

samma vare, om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 9 §.

22 K a p.

1 §•

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke,

eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

penningar, eller förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes

här nedan stadgas, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete

i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till fyra år höjas: är o de synnerligen mildrande;

må till böter dömas.

2 §.

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring

för brand- eller sjöskada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal,

egendom sig afhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra

annan att göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller

gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

5. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å

det, som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §.

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel

sig eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes

till straffarbete från och med sex månader till och med två år. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet

till fyra år höjas.

Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman

och utöfvar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till

böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

10 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,

olotiigen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

eller annat, som honom enskildt angår och med försegling eller på

annat sätt tillslutet är, dömes till fängelse i högst sex månader eller

straffarbete i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ondt uppsåt;

vare straffet böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen

förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna

§ sägs.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen

förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes

med böter eller fängelse i högst sex månader. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande; må till straffarbete i högst tva år

dömas.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller

nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till

pantsatt, lånt, legdt eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som

hörer annan till och man i besittning häfver; eller återfordrar man

det gods, som blifvit till annan utlegdt eller förtrodt eller lemnadt

såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen återbekommit; eller

tager man svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat eller

denne eljest under panträtt innehafva’; straffes med böter eller

fängelse.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning

föryttrar ondt för godt, mängdt för omängd! eller det,

hvaruti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer,

städjer eller leger tvem ett, eller tager städja såsom tjenstehjon hos

två husbönder för samma tid.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens

vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller

med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin

eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande

trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och

varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att

vidare föra andras talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes

med böter.

16 §.

Sätter man ä tillverkning, som till salu hålles och enligt gällande

föreskrift skolat vara med tillverkarens märke försedd, annans märke,

än rätte tillverkarens. och är ej särskilt ansvar derför stadgadt; straffes

med böter.

17 §•

Hvar som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,

begagnar eller beropar sig å veterligen falsk, i diktad persons namn skrifven

handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4 § sägs, dömes till fängelse

i högst sex månader eller straffarbete i högst tvä är. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till

fyra år höjas.

Var handlingen af beskaffenhet, som i 12 Kap. 5 § omförmäles;

dä skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

18 §.

Uppgifver någon i orlofssedel eller annan sådan enskild handling,

som i 12 Kap. 5 § nämnes, hvad han vet osannt vara, och deraf

annan vilseledas eller skadas kan; böte högst etthundra Riksdaler.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat

dylikt bevis, som för annan utgifvet är; straffes med böter.

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är;

böte högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill

berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes med böter

eller fängelse.

21 §.

Brott, som i 8 § 1 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20 §§ omförmälas,

må ej åtalas af annan än målsegande; ej heller brott, hvarom

i 5 § 3 mom. förmäles, der det ej skett i Kronans magasiner, vid

in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, der

handel och rörelse idkas. Brott, hvarom i 13 § 2 mom. sägs, må ej

åtalas af annan än målsegande, der ej någon vid försäljning eller

annan föryttring af lifsmedel afyttrat ondt för godt, mängdt för

omängdt eller det, hvaruti han vetat fel vara, utan att sådant

uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas af annan än den, som brefvet

afsändt eller till hvilken det skrifvet är, eller af deri, som eger,

i vård häfver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadt

blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän

åklagare åtalas, der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit

sökt eller, i fall fästning eller giftermål ej skett, målsegande brottet

till åtal angifvit: ej heller må brott, som i 2 § 4- mom., 11 § eller

14 § säg.s, åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till

åtal angifvits.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock

dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon

gjort sig förfallen till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11,

14 eller 17 f.

23 Kap.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri

mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland

tillgångarne ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller

annat aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes

svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina

tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär

uppgifvit eller vidgått falsk skuld; eller

3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver

bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat

eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett

till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende.

2 §.

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty

1. att han, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda,

eller, der konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom

honom kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

dock utan sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört

eller annorledes förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga

att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin

följd dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna

deraf märkelig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock,

der han till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende

förlustig.

6 §.

Styrker inför Rätten den, som gjort sig skyldig till ansvar efter

3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att

borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda; värde från allt

vidare ansvar fri förklarad.

7 §.

Brott, som i 3 § omförrnäles, ehvad det begåtts af gäldenär

eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, må ej af allmän åklagare

åtalas, der ej brottet af målsegande till sådant åtal angifves.

25 K n p.

1 §•

Gör domare, Konungens Befallningshafvande eller annan embetsman

i dom eller beslut uppsåtligen orätt; värde afsatt och förklarad ovärdig

att i rikets tjenst vidare nyttjas. Sker det för egen fördel; dömes dessutom

till straffarbete i högst två år.

2 §.

Har domare uppsåtligen fällt till straff den han visste oskyldig

vara; skall, utom afsättning och ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

honom ådöma* straff efter 16 Kap. 1 § och, om den oskyldige undergått

straffet till fullo eller till någon del, efter 3 § i samma Kapitel;

dock skall, elev efter dessa lagrum fängelse eller böter d brottet följa

skidle, i stället dömas till straffarbete i högst två år.

5 §.

Har embetsman tagit eller betingat sig muta, för att i embetet

orätt främja; varde, ändå att ingen skada skedde, afsatt och förklarad

ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete

i högst tvä är. Tager eller betingar han sig eljest för sin embetsåtgärd

någon belöning eller sportel, dertill han ej berättigad är; straffes

med mistning af embete på viss tid eller böter: äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.

11 §.

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare

sig Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till

förvarande, förvaltning eller redovisning emot,tagit; varde afsatt och

förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom

till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller,

der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Gitter

han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet derför ställa,

att någon skada af tillgreppet ej komma kan; dömes till afsättning, så

ock till fängelse eller böter.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper

eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna

medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört

utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande,

undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer,

eller föröfvat annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det för
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

skingrade ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning och

straffarbete från och med fyra till och med tio år: varde ock förklarad

ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Aro omständigheterna

synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

13 §.

Lånar förman af underordnad embetsman veterligen sådana medel,

som honom å embetets vägnar anförtrodda äro; dömes till afsättning

och varde, om skada af brottet kom, dessutom straffad med fängelse

eller straffarbete, i högst tvä är samt förklarad ovärdig att i rikets tjenst

vidare nyttjas. Lånar förman i uppbördsverk medel af underordnad

uppbördsman eller redogörare: varde afsatt eller miste embetet på viss

tid, ändå att de medel ej till uppbörden hörde.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 2 eller 12 .§, skall ock

dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, der någon

gjort sig skyldig till straffarbete efter 1, 5, 9, 10, 11 eller 13 §.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

II.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 58, 118, 114, 116, 121, 122, 123 och 126

§§ Strafflagen för Krigsmagten skola erhålla följande förändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §,

värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som

i 49 § omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

113 §.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus,

varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe,

der sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom,

som han vet vara för krigsmagtens behof afsedd; dömes till

straffarbete i högst två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon

del deraf blifvit på krigsfot stäld; dömes till straffarbete från och

med sex månader till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker

af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet från den, som

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

förer sådant gods till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, der

krigsfolk under krig eller till krigsföretag sammandraget år, tiden

för straffarbetet höjas till sex år.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma qvarter,

kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenstgör

å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne der har förvaradt,

dömes till straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen

försvärande; må tiden för sträf arbetet höjas till tvä år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning

af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp

af det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld

till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Sker det i krig; då må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri,

rån, försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då

de begås af dem, som lyda under denna lag.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 113, 114, 116,

117, 118 eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med

straff belägger eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till

bestraffning angifver den han vet oskyldig vara, skall afsättas och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom

dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller

underofficer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med

sex månader till och med två år; och,

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om

straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades,

icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter

högst ett tusen kronor.

Lag samma vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embets-

eller tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han

vet oskyldig vara.

Gör annan, som lyder under denna lag, angifvelse, som här är

nämnd, skall han dömas, der den oskyldige undergick straff, som

under a) sagdt är, till straffarbete från och med sex månader till

och med två år, och, der sådant fall inträffar, som omförmäles under

b), till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff af sträng

arrest.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande

eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot

annan i disciplinmål; dömes, om den brottslige är officer eller underofficer,

till böter, beräknade efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen,

eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, eller, der omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till afsättning, och, om han

hörer till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex

månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

126 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i

oloflig afsigt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans

befäl stälda afdelning af krigsmagten, lemnat origtig uppgift om

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

krigsfolk, hästar eller tjenstedagar, eller angående vapen, ammunition,

redskap eller annan krigsförnödenhet; dömes, så vida brottet ej

medförer straff efter 43 §, till straffarbete från och med två till

och med sex år; värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

III.

Förslag

till

Förordning

angående tillägg till gällande stadgande*! i afseende å frejdbetyg, som af

presterskapet meddelas.

Härigenom förordnas, att i betyg, som på enskild persons begäran

af presterskapet meddelas, anteckning om frejd ej må göras i

annat fall, än då betyget begäres:

för flyttning från en församling till annan, eller

till fullgörande af domstols föreskrift om uppvisande af frejdbetyg,

eller

i ändamål, för hvilket bevis om frejd enligt lag eller författning

erfordras; skolande, der skriftlig ansökan eller anmälan bör vara åtföljd

af frejdbevis, iakttagas, att beviset tecknas å inlagan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I.

Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

Det åt Nya Lagberedningen lemnade uppdrag att företaga eu

revision af Strafflagens straffbestämmelser har af Beredningen uppfattats

sålunda,, att fråga icke vore om utarbetande af en i väsentliga delar ny

strafflag, utan hufvudsakligen att, med ledning af den erfarenhet, som

vunnits under nu gällande lags tillämpning, föreslå den jemkning i

straffen, som visat sig vara af behofvet påkallad.

Till följd af denna uppfattning har Beredningen ansetf sig icke

höra ifrågasätta sådana ändringar i Strafflagens allmänna del, Indika

skulle medföra eu rubbning af de grunder, hvarå lagen är bygd. Deremot

har Beredningen tagit under behandling de med dess hufvuduppgift

nära sammanhängande frågorna om förlust af medborgerligt

förtroende, om särskildt straff för återfall i brott, om straffnedsättning

för unga förbrytare, om nödvärn samt om preskription af straff, hvilka

frågor kunna lösas utan en genomgripande omarbetning af lagen i öfrigt;

och har Beredningen dervid funnit Strafflagens bestämmelser rörande

dessa ämnen böra undergå vissa ändringar i mildrande rigtning.

Vidkommande Strafflagens speciella del har Beredningen i anledning

af särskilda till densamma öfverlemnade framställningar föreslagit straffbestämmelser

dels för störande af enskilda sammankomster för gemensam

andaktsöfning och dels för förfalskning af främmande stats

allmänna stämplar och märken, hvarjemte Beredningen vid granskning

af Strafflagens stadganden angående mordbrand och annat elds
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

åsättande funnit nödigt föreslå bestämmelser, genom hvilka försök till

sådana brott skulle blifva med straff belagdt samt med dessa brott

skulle likställas skadegörelse å vissa föremål medelst användande af

sprängämnen. Kapitlet om stöld och snatteri har i väsentliga delar

omarbetats. I öfrigt afse de af Beredningen föreslagna ändringar med

få undantag endast straffsatserna. I regeln hafva ändringar föreslagits

allenast beträffande sådana straff, om hvilkas olämplighet erfarenhet

vunnits under Strafflagens tillämpning. Straffbestämmelser för brott,

hvilka sällan, om någonsin, förekommit och blifvit föremål för åtal,

hafva lemnats orörda, så vida icke, såsom i några fall inträffat, eu

jemkning deraf blifvit- en nödvändig följd af andra ändringar i lagen.

Af de föreslagna ändringarne i straffsatserna innebär flertalet eu mildring.

Straffskärpningar hafva dock föreslagits, bland annat, för vissa

misshandels-, bedrägeri- och embetsbref! äfvensom för djurplågeri.

2 Kap.

19 §. Ej sällan har man påyrkat, att den i Strafflagen för vissa brott

stadgade påföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och

hållet borttagas, och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den

åsigt, som i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen gjort sig gällande

om förkastligheten af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att

denna påföljd i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att den

för frigifna brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig

verksamhet och sålunda motverka,]- bestraffningens syfte. 1 förra afseende!

må emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt

förtroende ingalunda är jemförlig med de gamla ärest-raffen. Dess syfte

är ej att tillfoga brottslingen något lidande genom att utsätta honom

för andra menniskors afsky och förakt, utan endast att förebygga, att

den, som blifvit dömd för nesligt brott, må framdeles eller, der påföljden

ådömes för viss tid, förr än någon tid förflutit efter det han

lemnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom samhället,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort

sig förtjent af allmän tillit — något, hvarom sjelfva benämningen förlust

af »medborgerligt förtroende», rigtigt förstådd, innehåller eu antydan.

Svårligen kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgifva grundsatsen

att utesluta gröfre brottslingar från viss offentlig verksamhet

äfven utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men vid sådant

förhållande är det uppenbarligen i praktiskt afseende synnerligen lämpligt

att på ett ställe, och det just i Strafflagen, sammanföra bestämmelserna

rörande de brott, Indika anses böra medföra denna påföljd, så

att särskilda lagar och författningar sedan utan vidare kunna hänvisa

härtill, och detta så mycket mera, som härigenom jemväl vinnes den fördel,

att man kan låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, der den

ej anses böra åläggas för alltid, bestämmas af domaren med hänsyn

till de vid hvarje särskild! fall föreliggande omständigheter.

Hvad den senare anmärkningen angår, så träffar i sjelfva verket ej

heller denna Strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått nesligt

brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas vid embete, tjenst

eller annan allmän befattning, som han kan innehafva, lärer ej på allvar

af någon sättas i fråga, och huru vida bland de »rättigheter och förmåner,

för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras», tilläfventyrs finnas sådana,

vid hvilka, till underlättande af straffade personers bemödanden

att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta förbehåll borde försvinna,

är en fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen att besvara.

Anledningen till det öfverklagade förhållandet ligger för öfrigt ytterst

sällan deri, att den, som dömts till ifrågavarande påföljd, är utesluten

från vissa befattningar och yrken. I regeln är orsaken att söka

i den omständigheten, att i den frigifnes prestbetyg inflyter uppgift

derom, att han är förlustig medborgerligt förtroende. Ingalunda kan

det emellertid med skäl påstås, att det, för att stadgandet om den

dömdes uteslutande från viss offentlig verksamhet skall blifva efter - lefdt, är nödvändigt, att han ständigt å sitt prestbetyg bär med sig

intyget om den påföljd han är underkastad. Något dylikt förekommer

ju ej med afseende å påföljderna »ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas»

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

och »ovärdighet att föra andras talan inför Rätta». Den ifrågavarande

uppgiften i prestbetyget är således ej behöflig för att trygga den lagbestämda

verkan åt påföljden förlust af medborgerligt förtroende och

kan följaktligen afskaffa, utan att Strafflagens föreskrifter i ämnet för

detta ändamål behöfva undergå någon förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har Beredningen ansett sig

sakna skäl att förorda ett upphäfvande af Strafflagens stadganden om

förlust af medborgerligt förtroende. För att dock ur Strafflagen borttaga

hvarje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande påföljd afser

att stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmenniskors

aktning, och för att tydligen utmärka, att densamma endast innefattar

ett utestängande från allmänna befattningar och från utöfningen af vissa

medborgerliga rättigheter, har Beredningen ur 19 § uteslutit orden

»såsom vanfrejdad ansedd». För eu sådan uteslutning möter ej något

hinder i den omständighet, att vissa lagar och författningar begagna

uttrycket »vanfrejdande brott», då i allt fall tvifvel ej kan uppstå derom,

att med sagda uttryck förstås sådana brott, hvilka, enligt ordalydelsen i

denna §, medföra den påföljd, att den dömde blir »utestängd från alla

sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd

erfordras».

Om således påföljden förlust af medborgerligt förtroende blifvit

bibehållen, har dock Beredningen föreslagit åtskilliga bestämmelser, genom

hvilka användningen af nämnda påföljd skulle i ej obetydlig mån inskränkas.

Så har för åtskilliga brott, å hvilka hittills ovilkorligen

skolat följa straffarbete, åtföljdt af förlust af medborgerligt förtroende,

såsom straff föreslagits jemväl fängelse, med hvilken senare straffart

berörda påföljd icke förenas. Det inses lätt, hvilken stor betydelse

i det hänseende, hvarom nu är fråga, en sådan ändring eger, då den

vidtagits med afseende å, bland annat, ett så ofta förekommande brott

som stöld.

I sammanhang med den allmänna strafflindring, som ifrågasatts för

sådana förbrytare, hvilka vid brottets begående ej uppnått aderton års ålder,

har Beredningen vidare, efter utländsk lagstiftnings föredöme, föreslagit,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

att förlust af medborgerligt förtroende ej må ådömas någon för brott,

som. lian före denna ålder begått, eu föreskrift, hvilken torde hafva sitt

berättigande i den unge brottslingens mindre utvecklade själstillstånd,

som ej hos honom låter förutsätta samma fasthet i viljan och samma

förmåga att till fullo inse gerningens brottslighet, som hos personer

af eu mognare ålder.

Beredningen har ock föreslagit ändrade bestämmelser om tidslängden

för ifrågavarande påföljd. Att med viss tids frihetsstraff

förena förlust af medborgerligt förtroende för alltid synes »i allmänhet

vara mindre lämpligt. Redan begränsningen af det egentliga

straffet visar, att lagstiftaren utgått från den förutsättning, att

hopp finnes om brottslingens förbättring; och eu tidpunkt bör följaktligen

i regel kunna antagas inträffa, då från samhällets sida giltigt

hinder ej möter att åter inrymma honom i full utöfning af hans medborgerliga

rättigheter. Beredningen har derföre trott sig ega skäl föreslå,

att förlust af medborgerligt förtroende för alltid må ådömas endast

i de fall, då brottet pröfvas förtjena dödsstraff eller straffarbete på lifstid.

Från denna regel torde undantag dock böra göras för menedsbrott

med afseende å så väl detta brotts synnerligen nesliga beskaffenhet, som

angelägenheten att förhindra eu menedare från att någonsin vidare bära

vittne. Genom nyssnämnda förändring undanrödjas åtskilliga oegentligheter

i nu gällande stadganden om förlust af medborgerligt förtroende,

såsom att i några fall sådan påföljd för alltid ovilkorligen förenas med

straff, som kan nedgå ända till sex månaders straffarbete; att vissa brott

alldeles icke medföra förlust af medborgerligt förtroende, när för dem

dömes till straffarbete under två år, men deremot sådan påföljd för

alltid, då straffet bestämmes till straffarbete i minst två år; samt att

vid åtskilliga brott enligt lagens ordalydelse möjlighet förefinnes att

ådöma förlust af medborgerligt förtroende för alltid i förening med

äfven det minsta mått af straffarbete.

Slutligen har Beredningen ansett det icke falla utom dess befogenhet

att föreslå nya bestämmelser om frejdanteckningar i prestbetyg.

De sträfvanden, som i vår tid göras för anskaffande af arbetsförtjenst

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

åt frigifna fångar, motverkas, enligt hvad föreningar och enskilde,

hvilka nitälska för denna sak, samstämmigt intyga, i främsta rummet

deraf, att meddelande om vanfrejd inflyter i dessa betyg. Val lärer

presterskapet i allmänhet redan nu anse «sig af gällande lag förhindrad!

att meddela intyg om någons frejd på begäran af annan enskild

person, men då en hvar är berättigad att erhålla bevis om sin egen

frejd, och dylikt bevis plägar utfordras den arbetssökande af den, hos

hvilken häri begär arbete, blir häraf en följd, att de flesta af presterskapet*

utgifna s. k. arbetsbetyg innehålla uppgift om frejden. Naturligt

är då, att den, som ej har, såsom det heter, »rent» prestbetyg, så

godt som allestädes blir afvisad, och, der lian någon gång antages,

omöjliggöres vanligen hans qvarstannande genom förhållandet till arbetskamraterna,

hvilka i allmänhet på eu eller annan omväg erhålla

kunskap derom, att han ej har sådant betyg. Att på detta sätt mången,

hvilken annars kunnat blifva en redbar och nyttig samhällsmedlem,

föres tillbaka på brottets bana, kan ej betviflas.

Om man derföre vill, ej minst i det allmännas intresse, verksamt

understödja de ansträngningar, som göras för beredande af arbete åt

frigifna fångar, sä synes detta lämpligen kunna ske genom en föreskrift,

att meddelande om frejd i allmänhet icke må af presterskapet inryckas i

sådana betyg, hvilka äro afsedda att användas enskilda personer emellan.

Att eu husbonde vid antagande af enskilda tjenare ej kan af prestbetvget

erhålla upplysning om den tjenstsökandes frejd, torde ej komma att

medföra någon nämnvärd olägenhet, då det endast i sällsynta undantagsfall

lärer inträffa, att någon till tjenare i sitt hus antager eu person, som ej

är i tillfälle att styrka sin lämplighet genom orlofssedel eller andra enskilda

intyg. Hvad åter beträffar industriella anläggningar samt jernvägsbyggnader

och andra dylika företag, der en större arbetsstyrka

samlas, synes det ej behöfva möta någon egentlig betänklighet att vid

dem använda för brott straffade personer.

Efter det 2 Kap. 19 § Strafflagen genom Förordningen den 31 Oktober

1873 erhållit sin nuvarande lydelse, har hos domstolarne gjort sig allmänt

gällande den praxis att, med anslutning till stadgandets ordalydelse,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

ådöma förlust af medborgerligt förtroende i en viss angifven tid »utöfver

den ådömda strafftiden». I och för sig är visserligen häremot

intet att anmärka, och någon tvekan rörande tidsmåttet för den i dylika

ordalag ådömda påföljden borde i sjelfva verket ej kunna uppkomma.

Om nemligen någon förklarats förlustig medborgerligt förtroende

t. ex. i ett är utöfver den ådömda strafftiden, och denna är

tre månader, så är tydligt, att förlusten af medborgerligt förtroende skall

fortfara under ett år och tre månader. Icke heller lärer kunna ifrågasättas

annat, än att denna tid är att räkna från den dag, då utslaget

vunnit laga kraft eller, der det utgått från Konungen, blifvit meddeladt.

Erfarenheten har emellertid visat, att ofvannämnda uttryckssätt mången

gång missförstås, i synnerhet af vederbörande presterskap, i ty att dylika

utslag uppfattas så, som om den dömde skulle vara förlustig medborgerligt

förtroende, till dess den i domen »utöfver strafftiden» utsatta tid förflutit

från den dag han utsläpptes ur fängelset. Men då i följd af afdrag

å straffet vid dess verkställande i enrum den verkliga strafftiden vanligen

ej sammanfaller med den ådömda, och dessutom uppskof med verkställigheten

eller afbrott deri lätt kan förekomma, måste eu sådan beräkning

oftast blifva felaktig. Genom den af Beredningen föreslagna affattningen

af ifrågavarande stadgande torde det anmärkta missförhållandet

komma att afhjelpas, dä domstolarne icke vidare af ordalydelsen kunna

hemta anledning att ådöma förlust af medborgerligt, förtroende annorlunda

än i ett visst, bestämdt angifvet tidsmått.

Sedan i 2 Kap. 19 § införts det allmänna stadgande, att förlust af

medborgerligt förtroende för alltid må förenas allenast med dödsstraff

eller straffarbete på lifstid, hafva tidsbestämmelserna uteslutits ur de

paragrafer i Strafflagen — med undantag af 6 § i 13 Kap. , hvilka

handla om ådömande af ifrågavarande påföljd för särskilda brott.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

3 Kap.

13 §. Då de i 13 § förekommande orden »brott, hvarå förlust af medborgerligt

förtroende för alltid, såsom påföljd, stadgad är,» kunna lemna

rum för olika tydningar och, efter den lydelse 2 Kap. 19 § i förslaget

erhållit, jemväl i öfrigt synas mindre lämpliga, hafva de utbytts mot

ett annat uttryck. Öfriga förändringar i redaktionen äro betingade

af den nya lydelse, som gifvits åt det allmänna stadgandet rörande förlust

af medborgerligt förtroende; och har med tillägget'' »efter ty i 2

Kap. 19 § sägs» afsetts att lemna en erinran derom, att de i nämnda

lagrum gifna föreskrifter äfven här skola lända till efterrättelse, så att

för delaktighet, hvarom i förevarande § är fråga, förlust af medborgerligt

förtroende för alltid må ådömas endast för den händelse det skulle

förekomma, att hufvudstraffet för den delaktige bestämmes till lifstids

straffarbete.

4 Kap.

3 §■ Nu gällande lag innehåller icke någon uttrycklig föreskrift, huru

i fråga om ådömande af påföljden förlust af medborgerligt förtroende

skall förfaras vid sammanträffande af två eller flera särskilda brott,

hvilka medföra dylik påföljd. Praxis i denna fråga har ock varit

osäker och vacklande. A ena sidan har det allmänneligen erkänts,

att en enkel sammanräkning af den påföljd, de särskilda brotten

förskylt, icke vore med lagens anda och mening öfverensstämmande,

medan å andra sidan sjelfva syftet med ifrågavarande påföljd uppenbarligen

bjudit, att tiden för densamma sattes så lång, att den komme

att öfverskrida den sammanlagda strafftiden. För vinnande af detta

syfte hafva flere domare icke utsatt någon viss tid för den förlust

af medborgerligt förtroende, hvarje särskildt brott förtjenat, utan ådömt

en enda sådan påföljd för samtliga brotten. Men detta förfaringssätt har

hittills saknat uttryckligt stöd i lag och derföre långt ifrån vunnit all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 7

män efterföljd. Tillägget till 2 § after att meddela uttrycklig föreskrift.

för nu anmärkta fall. Dervid torde knappt behöfva erinras, att det nya

stadgandet ej eger tillämpning dä ett brott, som medför förlust af medborgerligt

förtroende, sammanträffar med ett annat, som icke är belagdt

med denna påföljd. 1 sådan händelse bör, hädanefter som hittills, påföljden

utmätas endast i förhållande till straffet för det förstnämnda brottet.

De i 8 § begagnade ordalag hafva stundom gifvit anledning till den 8, 9 §§.

uppfattning, att stadgandcna i 9 och 10 §§ skulle ega tillämpning allenast

för det fall, att vid tiden för den senare domen den förra åtminstone delvis

kommit till verkställighet, men att deremot 8 § innehölle bestämmelserna

för sådana fall, då det förut ådömda straffet ännu icke ens till

någon del verkstälts. Origtigheten af denna uppfattning, som i tilllämpningen

leder till föga tillfredsställande resultat, framgår visserligen

vid en närmare granskning af de ifrågavarande paragrafernas innehåll;

men till förekommande afall tvekan om rätta tydningen af dessa stadganden

har en omarbetning af 8 § ansetts önskvärd, och detta desto hellre, som

genom de nva bestämmelserna om ådömande af medborgerligt förtroendes

förlust skiljaktigheten i uppfattningen af paragrafens innehåll skulle

vunnit ökad betydelse. Tv, dä 2 § i detta Kap. tydligen förutsätter

samtidig lagföring, skulle man, om 9 § gälde blott det fall, då det

genom förra domen ådömda straffet delvis blifvit verkstäldt, komma att

sakna hvarje föreskrift om samfäldt ådömande af förlust af medborgerligt

förtroende för det fall, då den brottslige förut är dömd till dylik påföljd

genom eu dom, som i fråga om hufvudstraffet ännu icke bragts

till någon verkställighet.

Stadgandet i 9 §, att vid tillämpning af det genom senare domen

bestämda straffet skall afräkna» hvad brottslingen redan kan

hafva utstått af det honom förut ådömda straff, har otvifvelaktigt afseende

allenast på sjelfva hufvudstraffet. Då billigheten emellertid

fordrar, att enahanda grundsats tillämpas jemväl i fråga om påföljden

förlust af medborgerligt förtroende, har, i sammanhang med införandet

af det i 2 § föreslagna tillägg, en bestämmelse i detta syfte upptagits i 9 §.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

1 och för sig hade diet varit ensidigt att kunna utsträcka den i 2

§ uttalade grundsatsen om samfäld! ädömande af förlust af medborgerligt

förtroende till det fall, da någon, sedan han begått flera brott, hvilka

enligt lag medföra sådan påföljd, blifvit dömd för dem genom särskilda

af hvarandra oberoende utslag. En sådan utsträckning skulle emellertid

medföra så stora praktiska olägenheter, att Beredningen ansett sig ej

kunna förorda densamma.

11 §■ 1 de fall, då särskild! straff finnes utsatt för återfall i brott, verkar

enligt vår lag det förut begångna brottet till straffskärpning så länge

brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till eu obillig hårdhet.

Föreskriften, att till särskild t straff för återfall i brott ej må

dömas, der ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo undergått

det för förra brottet honom ådörnda straff, utgår frän det antagande,

att endast under denna förutsättning det nya brottet ådagalägger eu

inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess bekämpande

det vanliga straffet ej gör tillfyllest. Det ligger emellertid i sakens

natur, att intrycket af eu undergången bestraffning småningom försvagas,

och om vid återfall en längre tid förflutit efter förra bestraffningen,

har man följaktligen ej samma skäl som eljest till det antagande,

att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan. Beredningen

har derföre, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett stadgande

af innehåll, att till särskild! straff för återfall ej må dömas, der ej det

nya brottet föröfvats inom tio år efter det straffet för det förra blifvit

till fullo verkstäldt.

Från denna regel har det dock ansetts nödigt gorå undantag för det

fall, då brottslingen gjort sig skyldig till återfallsstraff för annat, tidigare

begånget brott, och det nya återfallet skett inom tio år efter det

detta brott föröfvades, eller straff derför ådömdes eller till någon del

verkstäldes. I ett sådant fall eger uppenbarligen den nyss angifna grunden

för återfallspreskriptionen icke samma tillämpning som eljest.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

5 Kap.

Frågan om unga förbrytares behandling har, såsom kändt är, äfven 2—4 §§■

hos oss länge varit föremål för allvarlig uppmärksamhet. I underdånig

skrifvelse den 24 Maj 1873 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte

taga i öfvervägande, huru vida ej Strafflagen och författningarne angående

verkställighet af straffarbete och fängelse borde undergå förändring

i den syftning, att förbrytare under aderton år kunde, i stället att,

för undergående af ådömdt straff, hållas i de vanliga straffanstalterna,

insättas i särskilda, af staten eller med Konungens tillstånd åt enskilde

inrättade förbättringsanstalter, der en för deras sedliga upptuktelse och

fysiska utveckling mera ändamålsenlig behandling kunde dem egnas.

1 skrifvelsen erinrades af Riksdagen: att, efter nutidens uppfattning,

i straffens ändamål inginge äfven den brottsliges förbättring; att denna,

i fråga om personer, hvilka hvarken fysiskt eller moraliskt vore utvecklade,

svårligen kunde befrämjas under vistelse inom fängelsemurarrie; att

deremot vistandet inom en förbättringsanstalt desto hellre kunde antagas

verka välgörande i moraliskt hänseende, som tiden för detsamma kunde

utsträckas så långt behofvet kräfde och vida utöfver den, som måste

bestämmas, derest straffet skulle fullbordas i allmänt fängelse; samt att

den svårighet att vinna en äktad ställning i samhället, hvilken vanligen

mötte den frigifne straffången, skulle besparas den unge förbrytaren,

om han i stället utginge från eu förbättringsanstalt.

Efter det vederbörande myndigheter blifvit i frågan hörde, fick

denna emellertid förfalla. De af Riksdagen anförda skäl synas dock

Beredningen kraftigt tala för, att möjlighet bör beredas att för vissa

klasser af unga förbrytare, i stället för egentligt straff, använda insättande

i eu uppfostrings- och förbättringsanstalt. Ej heller bör farhågan

för de visserligen dryga kostnader, som äro förenade med inrättandet

af ett tillräckligt antal dylika anstalter, verka afskräckande, då det

på goda grunder kan förväntas, att utgifterna derför skola rikligen er
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

sättas redan genom minskning i kostnaderna för den allmänna fångvården.

Inrättandet af sådana anstalter måste derföre betecknas såsom

en samhällsangelägenhet af synnerlig vigt.

Men ehuru således eu reform i nu angifna syfte synes högligen

önskvärd, anser dock Beredningen tiden ännu ej vara inne för vidtagande

af de ändringar i Strafflagen, som härför påkallas. Vill man,

att personer mellan femton och aderton års ålder, Indika begått brott,

skola kunna befrias från egentligt straff och i stället insättas i särskilda

förbättriilgsanstalter, måste stadgandet derom erhålla eu mera allmängiltig

affattning än bestämmelsen i 5 Kap. 1 §. Det ligger nemligen

i sakens natur, att frågan, om eu brottsling skall dömas till straff eller

endast blifva föremål för eu uppfostrande och tuktande behandling, icke

bör göras beroende af den tillfälliga omständighet, huru vida utrymme i

för handen varande förbättringsanstalter finnes eller icke. Den ifrågasatta

reformen förutsätter således, att dylika anstalter i tillräckligt antal

inom riket varda anordnade. Såsom bekant har emellertid den i 5 Kap. 1 §

domaren nu medgifna rätt att för gerning, som begåtts af barn under femton

år, förordna om barnets insättande å allmän uppfostringsanstalt i

brist på sådana inrättningar endast undantagsvis kunnat begagnas. Enligt

Beredningens åsigt är det dock för sådana vanartiga barn, som en

dylik åtgärd företrädesvis är lämplig; och det torde följaktligen i främsta

rummet böra sörjas derför, att stadgandet i 5 Kap. 1 § om minderåriga

barn må vinna eu mera fullständig tillämpning. Först sedan detta

skett och nämnda stadgande upphört att, såsom nu är fallet, utgöra en

i det närmaste död bokstaf, lärer systemets utsträckning äfven till

brottslingar öfver femton år böra ifrågasättas.

Deremot har Beredningen funnit sig böra föreslå eu mera genomgående

mildring af straffen för unga förbrytare, än Strafflagen för närvarande

medgifver.

Enligt nu gällande bestämmelser inträder full tillräknelighet vid

fylda femton år, blott med den jemkning, att enligt 5 Kap. 3 § för brottslig

handling af den, som vid brottets begående ej uppnått aderton års

ålder, dödsstraff'' eller straffarbete på lifstid skall öfvergå till sådant ar
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

bete från och med sex till och med tio är. Vår lag är i detta hänseende

väsentligt strängare än de flesta främmande strafflagar. Så föreskrifver

Danska strafflagen (37 §), att för förbrytelse, som någon begått

mellan femton och aderton års ålder, straffet skall nedsättas efter omständigheterna

intill hälften och ej i något fall må sättas högre än till

straffarbete i åtta är. Enligt Tyska strafflagen (56, 57 §§) är brott, begånget

af den, som fyllt tolf men ej aderton år, straffritt, när gerningsmannen

pröfvas icke hafva egt förmåga att inse gerningens straffbarhet,

och belägges i annat fall med straff väsentligt lindrigare än det, som

eljest skolat följa derå, Det år 1885 för Finlands ständer framlagda

förslag till strafflag innehåller i 3 Kap. 2 att, der brott begåtts af

den, som fylltj femton men icke aderton år, dödsstraff eller tukthus på

lifstid skall nedsättas till tukthus från och med två till och med tolf

år, och att jemväl annat straff skall nedsättas, dock ej under fjerdedelen

af det straff, hvartill den brottslige varit förfallen, om han fyllt

aderton år.

Det sålunda i främmande lagstiftningar gifna föredöme synes äfven

hos oss förtjena efterföljd. Beredningen har derföre ansett sig höra

föreslå eu tilläggsbestämmelse till 3 § af innehåll, att straffarbete på

viss tid må kunna nedsättas till hälften af den eljest för brottet

stadgade minsta strafftid, dock ej i något fall under det allmänna

minimum af denna straffart.

I sammanhang härmed och då af förut anförda skäl förlust af medborgerligt

förtroende ansetts cj höra ådöma» brottsling mellan femton

och aderton års ålder, samt det ej heller synts rigtigt, att brott, som någon

i denna ålder begått, sedermera, i händelse af återfall, skall räknas

honom till särskild straffskärpning, har Beredningen föreslagit, att de i

2 § 2 mom. meddelade föreskrifter framdeles skola ega tillämplighet

jemväl på brottsling, som vid brottets begående fyllt femton men ej

aderton år, i följd hvaraf sistnämnda stadgande, som hädanefter skulle

komma att hänföra sig till både 2 och 3 §§, utbrutits ur den förra och

insatts som en ny 4 § samt i öfrigt erhållit den förändrade lydelse, som

af dess vidgade omfattning betingats,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

.5, 6 §§. För undvikande af rubbning i paragrafföljden hafva nuvarande 4

och 5 §§ sammanslagits till eu §, hvilket föranledt en ändring af den

hänvisning, som förekommer sä vill i 6 § af detta kapitel, som ock i 6

Kap. 6 §.

7—10 §§. De i nu gällande 7—It) §§ gifna bestämmelser om nödvärnsrätt

hafva, i synnerhet på senare tiden, från många håll betecknats såsom

särdeles otillfredsställande. Det torde dock kunna ifrågasättas, huru

vida icke i åtskilliga fall, der den, som ej med någon större noggrannhet

pröfvat alla föreliggande omständigheter, trott sig se en akt af

berättigadt nödvärn, för hvilken straff ej bort ådömas, gerningen i

sjelfva verket begåtts efter det nöden redan var förbi och således ej

kunnat hänföras till sjelfförsvar, äfven om den framkallats af motiv,

Indika varit ganska naturliga med hänsyn till den behandling,

gerningsmannen varit underkastad. Och om det stundom inträffat,

att en tilltalad ej fått tillgodonjuta straffrihet eller strafflindring

för gerning, som begåtts i rätt nödvärn, lärer utan fara för

misstag kunna påstås, att sådant merendels berott, ej sa mycket pa

otydligheten eller otillräckligheten af Strafflagens bestämmelser om nödvärnsrätt,

som fastmera på den mindre rigtiga uppfattning af bevisningsskyldigheten,

som stundom vid lagens tillämpning gjort sig gällande, i

det att den tilltalades uppgift om faktiska omständigheter, de der medfört

rätt till nödvärn, betraktats såsom en invändning, hvilken det utan

vidare ålåge honom att i laga ordning styrka. Bestämmelser, egnade

att förebygga denna missuppfattning, hafva dock, såsom varande af processuel

natur, ej sin rätta plats i Strafflagen; och att döma af den utveckling,

praxis på senare tiden tagit, synes grundad anledning företinnas

till det antagande, att dessa frågor framdeles allmänt skola af

domstolarne ses i sin rätta dager.

Men äfven om vederbörlig hänsyn tages till de förhållanden, hvarom

Beredningen nu erinrat, lärer det dock näppeligen kunna förnekas,

att Strafflagens stadganden om rätt till nödvärn ega alltför ringa omfattning.

Särdeles känbar har denna bristfällighet blifvit, sedan den

uppfattning gjort sig gällande, att nödvärn mot öfverfall på person är

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

medgifvet. endast då våldet eller hotet innebär en fara af allvarsammare

beskaffenhet.

Redan nu torde väl den naturliga rätten att med lindrigare våld

freda sig mot hvarje orättmätigt angrepp — det må vara rigtadt

mot person, hemfrid, egendom eller annat —, äfven om förhållandena ej

varit sådana, att rätt till egentligt nödvärn förefunnits, i praxis ofta

nog hafva vunnit erkännande och strafflöshet för dylik gerning medgifvits.

Denna rätt synes dock vara af den stora vigt, att den bör

genom uttryckligt lagstadgande fastställas. Ett sådant stadgande har

Beredningen föreslagit i den nya 10 §. Det torde emellertid vara tydligt,

att, då i de fall, hvarom denna § handlar, förutsättningen är, att

de intressen, som sättas i fara, ej äro sa vigtiga som i de fall, dä för

närvarande nödvärnsrätt earer rum, rätten att till sitt fredande använda

våld i de förra fallen ej kan erhålla samma utsträckning som i de senare.

Ant förhållandena sådana, att rätt till nödvärn enligt nu gällande

bestämmelser inträder, dä éger den angripne till farans afvärjande utan

någon begränsning använda allt det våld, som nöden krafvel*. Men det

skulle säkerligen kunna leda till konseqVenser, sårande för rättskänslan,

om en lika utsträckt rätt inrymdes äfven för de fall, som i den nya 10

§ afses, så att t. ex. rättighet medgåfves att till och med döda för att

afvärja äfven det lindrigaste våld eller hot eller för att aflägsna någon,

som om dagen obehörigen, men måhända utan egentligen brottslig afsigt,

intränger i annans bostad eller vägrar att lemna densamma. Det har

derföre icke varit tillräckligt att här, såsom i fråga om hittills medgifna

nödvärnsrätt, föreskrifva, att den angripne ej egen göra större våld än nöden

krafvel*, utan eu bestämmelse har tillika erfordrats derom, att våldet,

der det skall blifva strafflöst, icke får hafva stått i uppenbart missförhållande

till den skada, som af angreppet var att befara. Har någon

af dessa gränser öfverskridits, komma stadgandena i nuvarande 10 §

till användning.

Sista punkten i nuvarande 10 § har med stöd af ordalagen uppfattats

sä, som om strafflöshet Ange inträda endast då förhållandena

varit sådana, att deri, som öfverskridit nöd värnsrätten, omöjligen kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

B 4

nät besinna sig. Då emellertid billigheten synes fordra, att den

öfverfall ne blir strafflös, när sådana omständigheter varit för handen,

att han svårligen, äfven om han användt vanlig eftertanke, skulle kunnat

besinna sig, har ifrågavarande stadgande blifvit omarbetadt i nu

angifna syfte.

74 §. Då fyra ars straffarbete förekommer såsom straffmaximum för åtskil
liga

brott, vid Indika straffet kan nedgå ganska lågt, och det synts vara

mindre rigtigt, att dylika brott icke kunna preskriberas, liar Beredningen

i 14 § infört ett nytt moment, innehållande bestämmelse om preskription

af rätten att åtala brott, med afseende å Indika nyss sagda straffmaximum

finnes stadgadt.

9 Kap.

j §. Då det i första punkten af 5 § stadgade straffminimum, fängelse i

sex månader eller, der den strängare straffarten våljes, straffarbete i

lika lång tid, för vissa lindrigare fall torde kunna anses alltför strängt,

har Beredningen föreslagit en sänkning af nämnda minimigränser.

s*

11 Knp.

1-3, 5,6§§. Med erinran, huru som enligt nu gällande lag särskild! skydd icke

åtnjutes vare sig för sådana särskilda sammankomster för andaktsöfning

af medlemmar utaf svenska kyrkan, hvarom Förordningen den 11

December 1868 handlar, eller för sådana enskilda, gemensamma andaktsöfningar

af medlemmar utaf främmande, af staten erkändt trossamfund,

Indika kunna anses med de förra jern förliga, hemstälde Riksdagen i

underdånig skrifvelse den 4 Mars 1884 om utarbetande af förslag till

de lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att åt sammankomster

för gemensam andaktsöfning bereda hittills saknad! nödigt

skydd. Efter det i anledning häraf inom Justitiedepartementet ut
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

arbetats förslag till lag angående ändring i 11 Kap. 1, 2, 3, 5 och 6

§§ Strafflagen, öfver hvilket förslag Högsta Domstolen blifvit hörd, har

Beredningen erhållit befallning att taga förevarande fråga i öfvervägande.

Nyssnämnda förslag, som af Högsta Domstolens flesta ledamöter

lemnades utan anmärkning, har i allt hufvudsakligt af Beredningen

upptagits. Beträffande de af Beredningen gjorda afvikelse]'' torde

endast följande behöfva här anmärkas.

För att tydligt utmärka, att det i 1 § 1 mom. afsedda skydd bör

tillkomma hvarje efter svenska kyrkans ritual företagen kyrklig handling,

utan afseende å stället, der den försiggår, hafva i denna § tillagts

orden: »ehvad den eger rum i kyrka eller annorstädes».

Det i 3 § förekommande mindre egentliga uttrycket »gudstjenst,

som dem tillåten är, hvilka till främmande lära sig bekänna», har utbytts

mot ett annat, som bättre öfverensstämmer med språkbruket i nu

gällande författningar i detta ämne.

Då egentliga ändamålet med det stadgande, som är intaget i sista

punkten af 3 § (»Åstadkommer man hos dem, vid annat tillfälle, förargelse

genom gäckeri med deras troslära; straffes med böter»), vinnes genom

den i förslagets 3 § gjorda hänvisning till de i 2 § förekommande bestämmelser,

har Beredningen ansett ifrågavarande punkt böra uteslutas.

Den i 7 § vidtagna skärpning af straffet för resande af lif»farligt 7 §.

vapen å vissa fridlysta ställen står i sammanhang med den straff höj ning,

som blifvit föreslagen i sista punkten af 14 Kap. 15 §.

* Det i 8 § stadgade straff af ovilkorligt straffarbete för hvarje äfven 8 §.

den ringaste våldsgerning, föröfvad under de omständigheter, som i

denna § angifvas, torde med rätta kunna betecknas såsom öfver höfvan

strängt. Intet skäl synes förefinnas att straffa en våldsgerning mot t. ex.

eu vederpart eller dennes sakförare väsentligt strängare än en likartad

gerning, föröfvad mot offentlig tjensteman. Beredningen har derföre

ansett sig böra i denna § föreslå samma straff latitud, dock med något

höjdt minimum, som i 10 Kap. 5 § finnes stadgad i fråga om våld mot

der omförmälda personer.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

12 §. Efter hvad erfarenheten visat, kan det mången gång vara vanskligt

att afgöra, huru vida hemfridsbrott, hvarom 12 § handlar, skett af öfverdåd

eller af okynne. Vid sådant förhållande synes det ej vara lämpligt

att hänföra dessa fall under skilda straffbestämmelser, och har Beredningen

derföre sammanfört dem i senare punkten af denna §. Enär

under ifrågavarande lagrum falla hemfridsbrott af rätt betänklig art,

t. ex. aflossande ■ af skott in i annans bostad, har derjemte i begge

punkterna föreslagits en höjning af det nuvarande straffmaximum.

12 Kap.

7 §§■ En jemförelse med den nyare lagstiftningen i främmande länder

rörande förfalskning af handlingar samt allmänna stämplar och märken

visar, att de för dessa förbrytelser i Svenska strafflagen stadgade straffminima

utmärka sig för synnerlig stränghet. Så utgör — för att anföra

några exempel — straff minimum för brott, hvarom 4 § i detta

kapitel handlar, enligt Danska strafflagen (268, 271 §§) ett års straffarbete

eller, under synnerligen mildrande omständigheter, fängelse vid vatten

och bröd under fyra gånger fem dagar, hvilka minima i vissa fall kunna

nedsättas till hälften; enligt Tyska strafflagen (267, 268 §§), om afsigten

varit att bereda sig eller annan en förmögenhetsfördel eller att

skada annan, ett års tukthus eller, under mildrande omständigheter, en

veckas fängelse, men i andra fall en dags fängelse; enligt 1885 års Finska

sträft lagsförslag (36 Kap. 5 §) sex månaders tukthus eller, der omständigheterna

äro synnerligen mildrande, fjorton dagars fängelse eller böter.

Jemväl för öfriga hithörande förbrytelser äro straffminima i allmänhet

ej obetydligt lägre än i vår lag. Också har behofvet af en sänkning

af straffminima för nu ifrågavarande brott hos oss gjort sig känbart.

Beredningen har derföre ansett sig böra föreslå, att straffminima i 1, 2,

3, 4, 5 och 7 §§ måtte nedsättas.

Då emellertid det nuvarande minimistraffet i 4 §, sex månaders

straffarbete, för vanliga fall ej torde vara för högt, har detsamma i

Beredningens förslag bibehållits såsom normalt straffminimum. Men

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

enär vid det brott, hvarom denna § handlar, omständigheter undantagsvis

kunna förekomma, som väsentligt förringa dess straffbarhet, såsom

då handlingen förfärdigats för att ersätta en förkommen äkta handling,

eller då någon sjelf skrifvit qvitto å eu verkligen erlagd betalning

för att freda sig mot förnyadt kraf, har Beredningen ansett, att straffet

under synnerligen mildrande omständigheter bör kunna nedgå till fängelse.

En liknande nedsättning vid synnerligen mildrande omständigheter

har föreslagits i 7 §, särskildt med hänsyn dertill, att denna §

blifvit tillämpad pa så lindriga förbrytelser som utplånande af stämplingen

å ett begagnadt frimärke.

Genom nådig remiss har till Beredningen öfverlemnats General- 10 §.

poststyrelsens underdåniga skrifvelse den 9 Maj 1887 angående beredande

af skydd mot eftergörande och utprångling af främmande stats frimärken.

1 denna skrifvelse, vid hvilken fogats särskilda cirkulär af Verldspostföreningens

Internationella Byrå, har af Generalpoststyrelsen anförts,

att sedan Franska Postförvaltningen fäst uppmärksamheten derå, att så

väl i Frankrike som i andra länder förfärdigats och spridts efterbildningar

af frimärken, Internationella Byrån till de särskilda postförvaltningarne

framstält förfrågan, hvilka åtgärder ansåges böra vidtagas för

att hindra eu dylik tillverkning och förekomma bedrägerier, till hvilka

densamma kunde gifva anledning. Vid den allmänna postkongress, som

år 1885 hölls i Lissabon, hade äfven träffats öfverenskommelse derom, att

de särskilda postförvaltningarne skulle ömsesidigt bistå hvarandra med

beifrande af ifrågavarande förseelser, hvilka borde straffas enligt lagen

i det land, der de eftergjorda frimärkena blifvit utlemnade. Den Internationella

Byrån hade derefter, under åberopande af denna öfverenskommelse

och med tillkännagifvande af de åtgärder, som med anledning

deraf vidtagits i Tyskland och Frankrike, begärt upplysning, huru vida

icke äfven från svensk sida koinme att vidtagas åtgärder till vinnande af

nämnda syftemål; och ansåge Generalpoststyrelsen det vara ett gemensamt

intresse för medlemmarne af Verldspostföreningen att inbördes gifva

hvarandra bistånd mot eftergörande af frimärken och andra frarikostämplar

samt mot utprångling af eftergjorda märken och stämplar.

?

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Med anledning af hvad sålunda förekommit och då det, under förutsättning

af ömsesidighet, icke synes möta någon betänklighet att i

förevarande afseende likställa främmande stats allmänna stämplar och

märken med svenska statens, har i 10 § föreslagits ett tillägg, afsedt

att bereda lagligt skydd mot förfalskning eller missbruk af främmande

stats allmänna stämplar och märken, der Konungen förordnat, att de

skola njuta samma skydd som landets egna. Den i första punkten af samma

§ vidtagna förändring har tillkommit uteslutande af redaktionella skäl.

12 §. Sedan enligt nu gällande myntlag silfvermynt öfvergått till att vara

allenast skiljemynt, synes falskmyntning icke längre böra bestraffas lika

strängt i fråga om silfvermynt, som då det gäller guldmynt. Då emellertid

eftergörande af silfvermynt på grund af dessa mynts högre värde

är ett vida farligare brott än eftergörande af skiljemynt af oädel metall,

har Beredningen ansett sig böra i fråga om silfvermynt föreslå en särskild

straffskala.

/.7 §. I sammanhang med strafifnedsättningen i 12 § för eftergörande af

silfvermynt har Beredningen ansett straffet för filning af mynt och annan

dermed likstäld myntförfalskning, hvarom 13 § handla)-, böra något

mildras; och har af sådan anledning föreslagits, att den nu i 2 mom. af

sistnämnda § medgifna straffminskning må ega rum, ej blott då bruk

icke blifvit gjordt af det förfalskade, utan ock då omständigheterna

eljest äro synnerligen mildrande.

14 §. Ehuru sedelförfalskning i regeln är ett så groft brott, att en ned
sättning

af det normala straffminimum i 14 § icke är tillrådlig, torde

dock brottet stundom, äfven då den eftergjorda sedeln utgifvits eller

begagnats, kunna vara jemförelsevis så ringa, att ett straff af två års

straffarbete lärer vara fullt tillräckligt.

16 §. Då straffet för förfalskning efter 12 eller 13 § under synnerligen

mildrande omständigheter kan nedgå till straffarbete i tre månader, har,

till förebyggande af missförstånd, fogats det tillägg till 16 § 2 inom.,

att tiden för straffarbetet icke må, i följd af den der medgifna ytterligare

nedsättning till hälften, sättas lägre än till två månader.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Enär det i 17 § omförmälda brott — utprångling af falskt mynt 17 §■

eller falsk sedel, hvarmed man sjelf blifvit bedragen, — kan förekomma

under sådana omständigheter, att urbota straff derför måste anses vara

alltför strängt, har Beredningen föreslagit, att för ringare fall gerningen

må kunna med bötesstraff försonas.

Tillägget till 10 § har nödvändiggjort en omarbetning af 18 §, 7A §.

hvarigenom denna kommer att afse förberedande åtgärder jemväl till

den i andra punkten af 10 § omförmälda förbrytelse.

14 Kap.

Den som, utan uppsåt att åstadkomma svår kroppsskada, misshand- 11 §■

lat annan så, att dylik skada följt, skall enligt nuvarande 11 § dömas,

om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med

två till och med sex år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete

i högst två år. Det senare straffmaximum torde vara för lågt så

väl i och för sig, med hänsyn till den betydliga skada, som af gerningen

åstadkommits, som äfven vid jemförelse med straffmaximum för det svårare

fall, hvarom i denna § förmäles. Af sådan anledning har Beredningen

föreslagit en höjning af straff maximum för det lindrigare fallet till

fyra års straffarbete. Denna förändring har jemväl utgjort en förutsättning

för möjligheten af den i 15 § föreslagna skärpning af straffet för

misshandel, som i 12 § sägs, då sådan misshandel föröfvas med lifsfarligt

vapen.

Uppsåtlig misshandel, hvaraf kommit mindre lyte eller kropps- 12 §.

fel eller lindrigare sjukdom, synes i allmänhet icke böra få försonas

med böter, och i intet fall med ett obetydligt bötesbelopp. Beredningen

har derföre i 12 § föreslagit såsom normal straffsats fängelse

eller straffarbete i högst två år, med rätt för domaren att, der omständigheterna

äro synnerligen mildrande, sänka straffet till böter, dock ej

under tjugufem Riksdaler. Härigenom blifver ock straffsatsen i denna

§ bättre, än nu är fallet, afpassad efter straff latituden för den lindrigare

art af misshandel, som i 13 § omförmäles.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

15 §. Då försök till dråp, derå särskild! straff ej finnes i lagen utsatt, i

många fall blir straffbart efter 15 §, och under alla förhållanden användandet

af lifsfarligt vapen vid misshandel är att anse såsom en synnerligen

försvårande omständighet, har Beredningen föreslagit skärpta

straffbestämmelser för de fall, då med sådant vapen föröfvas misshandel,

som i 12 eller 18 § omförmäles. Likaledes har eu förhöjning i straffet

ansetts nödig för det fall, att skada ej sker.

22 §. De med barnamord förknippade omständigheter, hvilka föranledt,

att denna förbrytelse bedömts väsentligt mildare än andra arter af mord

och dråp, hafva i senare lagstiftningar vunnit ett allt mera ökadt inflytande

till nedsättning af straffmåtten. Så kan straffet för barnamord

nedgå, enligt Danska strafflagen till två års straffarbete, enligt Tyska

strafflagen till två års fängelse, enligt Österrikiska straff! agsförslaget af

år 1881 till ett års fängelse och enligt 1885 års Finska strafflagsförslag

till två års tukthus. Den omisskänneliga benägenhet, domstolarne hos

oss visa, att vid bestämmande af straffet för barnamord stanna vid eller

i närheten af latitudens minimigräns, fyra års straffarbete, synes ock

gifva vid handen, att denna gräns allmänt uppfattas såsom val hög.

Beredningen har derföre trott sig böra föreslå en normal strafflatitud

af straffarbete från och med två till och med sex år, medan dock för

svårare fall det nuvarande maximum, tio års straffarbete, bibehållits.

23—21, Den sålunda ifrågasatta straflfnedsättningen i 22 § har påkallat ej blott

32 §§. en sänkning af straffminimum för försök till barnamord, som i 28 § omförmäles,

utan ock en nedsättning i straffen för de med barnamord beslägtade,

i 24 och 25 §§ nämnda brott äfvensom för fosterfördrifning, hvarom

26 § handlar. Deremot finnes, enligt Beredningens åsigt, intet skäl till

nedsättning af det i 27 § stadgade straff för den, som biträder vid

fosterfördrifning. De förmildrande omständigheter, som kunna tala till

förmån för den brottsliga modren, i synnerhet då föstret är frukten af

eu oloflig förbindelse, ega aldrig i samma grad tillämpning på hennes

medhjelpare, hvilken ofta endast af vinningslystnad drifves till sin skamliga

gerning. Fastmera bär Beredningen, med hänsyn jemväl till den

fara, gerningen medför för modrens lif och helsa, ansett sig böra före
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

1 slå, att biträde vid fosterfördrifning aldrig må kunna försonas med ringare

straff än straffarbete, äfvensom att för det i 27 § sist omnämnda

fall straffmaximum höjes till ett års straffarbete.

De i 22 och 28 §§ föreslagna straffnedsättningar hafva föranledt

nedsättning af straffet i 32 §.

Skärpningen af straffet i 15 § för resande af lifsfarligt vapen har 37 §

fört med sig en straffhöjning för den svårare art af sagda brott, hvarom

37 § handlar.

I sin nuvarande lydelse innehåller 43 §, att, der någon genom 43 §

uppsåtlig misshandel tillfogat annan sådan kroppsskada, att denne deraf

ljutit döden, men skadan blef dödsorsak endast i förening med omständigheter,

de der, utan gerningsmannens skuld, efteråt tillkommit, denne ej må

för dråpet ådömas svårare straff, än 9 § stadgar för vållande till annans

död. En giltig grund för nedsättning af banemannaansvaret synes föreligga

jemväl i de emellanåt förekommande fall, då uppsåtlig misshandel

förorsakat döden endast i följd af någon den dräpnes särskilda kroppsbeskaffenhet,

såsom en ovanligt tunn hufvudskål, eller någon hans sjukdom.

Att i dessa fall belägga gerningsmannen med vanligt dråpstraff

kan icke anses vara med rättvisa öfverensstämmande.

Hvarken i ena eller andra händelsen bör dock gerningsmannen

komma i åtnjutande af straffnedsättning, derest hans uppsåt gick ut på

förorsakande af annans död. Har han velat dräpa och vunnit sitt mål,

är det rättvist, att han såsom dråpare dömes, och han bör då ej kunna

med framgång till sitt urskuldande åberopa, att döden förorsakats af

olyckliga omständigheter, vare sig dessa redan förefunnits eller efteråt

tillkommit. Det är likaledes tydligt, att i de fall, då misshandel förorsakat

döden endast till följd af särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom

hos den dräpne, anledning till strafflindring icke förefinnes, om nämnda

förhållande var af gerningsmannen kändt.

Beredningen har derföre ansett sig böra i 43 § dels införa ett uttryckligt

förklarande, att stadgandet ej egen tillämpning i sådana fall, då gerningsmannens

syfte gick ut på att dräpa, och dels tillägga eu ny punkt

a,f innehåll, att enahanda strafflindring skall ega rum, då af sådan miss
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

handel, som föregående punkt omförmäler, döden följt endast på grund 1

af redan befintlig särskild kroppsbeskaffenhet eller sjukdom hos den

dräpne, derom gerningsmannen ej egde någon vetskap.

18 Kap.

1 §■ Det för närvarande i första punkten af 1 § för blodskam utsatta

straff af straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio

år, hvilket straff är vida strängare än det, som i allmänhet stadgas för

samma brott i främmande lagar, har Beredningen ansett böra nedsättas

till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

7 k''. Fall hafva förekommit, då den första straffbestämmelsen i 7 § an
setts

innebära allt för stor stränghet. Omständigheterna vid gerningens

föröfvande hafva nemligen, särskilt då fråga varit om yngre förbrytare,

ibland varit sådana, att gerningen framstått såsom väsentligt mindre

straffbar, än i allmänhet är händelsen. Vid sådant förhållande

synes i lagen böra medgifvas, att, der omständigheterna åro synnerligen

mildrande, nämnda straff må nedsättas till två års straffarbete.

I sammanhang med den sålunda föreslagna straffnedsättningen har

jemväl det i andra punkten stadgade straff ansetts böra jemkas sålunda,

att straffnedsättning må kunna ega rum i det fall, att qvinnan

fyllt fjorton år och tillika omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Fn sådan nedsättning torde icke böra möta betänklighet, enär uppenbarligen

brottsligheten af den gerning, hvarom denna § handlar, aftager

i den mån qvinnan närmar sig den åldersgräns, vid hvilken hennes rätt

att ingå äktenskap inträder.

76'' §. Då djurplågeri stundom föröfvas på sådant sätt och under sådana

omständigheter, att det i 16 § nu stadgade straff af böter, högst etthundra

Riksdaler, är för långa, har Beredningen föreslagit borttagande

af den särskilda inskränkningen i bötesansvaret.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Sedan ett betydligt antal till olika samhällsklasser och yrken

hörande personer till Kong!. Maj:t ingifvit framställning, huru vida ej

sådan förändring i allmänna lagen kunde vidtagas, att qvinna, som gör

skörlefnad till yrke och näringsfång, blefve straffbar, så har Beredningen

erhållit uppdrag att vid revisionen af Strafflagen taga jemväl

förevarande framställning i behörigt öfvervägande.

Såsom petitionärerna erinra, är det ej första gången lagbestämmelser

i petitionens syfte blifvit i vårt land ifrågasatta. Så väl Lagkomité^

förslag till allmän kriminallag som Lagberedningens förslag till straffbalk

innehöllo bestämmelser om straff för qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad.

Ett likartad t stadgande förefans jemväl i detförslag till strafflag,

som i Justitiedepartementet utarbetats för framläggande vid 1862—1863

årens riksdag, i hvilket förslag senare momentet af 11 §il8 Kap. var åt

följande lydelse: »Qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad, straffes med

fängelse i högst sex månader eller straffarbete från och med sex månader

till och med två år.» Vid förslagets granskning yttrade Högsta Domstolens

fleste ledamöter härom följande: »De mindre bestämda uttrycken

i senare momentet synas kunna leda till osäkerhet i lagtillämpningen,

genom tvekan, huru långt det osedliga i qvinnans lefnad skulle hafva

gått för att fylla kontinuitetsbegreppet: »låta bruka sig till skörlefnad».

Ty icke kan härmed förstås, att qvinna vid något enstaka tillfälle begått

sådant sedlighetsbrott eller varit föremål för en kopplares intrig. Hvad

häruti kan i föreskrifter om korrektionel behandling från allmänna ordningsmaktens

sida och om preventiva anstalter mot en farlig sjukdoms

utbredande lemnäs i uttrycken mindre bestämdt, är ej i eu strafflag

tillräckligt. För bestämmande af prostitutionens ifrågavarande svårare

art synes ej annat säkert kännetecken kunna i strafflag uppställas, än

hvad nu gällande Lag i 57 Kap. 2 § Missgernings-Balken innehåller,

eller att qvinnan egnat sig åt skörlefnad i sådant hus, som anordnats

till stadigvarande hemvist för lasten.»

Med anledning af denna utaf Högsta Domstolens flertal uttryckta

åsigt föreslogs i propositionen till Riksdagen den nuvarande affattningen

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

af 18 Kap. 11 § 2 inom., hvilken i fråga om brottets karakteristik öfverensstämmer

med 1734 års lag; och den föreslagna lydelsen af ifrågavarande

lagrum blef af Rikets Ständer godkänd.

Vigten af de skäl, hvilka föranledde, att på Högsta Domstolens

förslag ofvannämnda af ålder gjorda inskränkning i fråga om straffbarhet

för qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad, i lagen bibehölls,

synes icke hafva genom sedermera inträdda förhållanden i någon mån

förringats, och Beredningen har derföre ansett sig icke böra föreslå någon

ändring i det ifrågavarande stadgandet.

Till Beredningen har jemväl öfverlemnats en af omkring sex tusen

personer hos Kongl. Maj:t gjord framställning derom, att vid den förestående

revisionen af gällande lagar rörande skydd för religion och sedlighet

tillbörlig hänsyn måtte tagas till behofvet af ett fast värn emot

hädelse och gäckeri med heliga ting samt emot en litteratur, som öppet

predikade sedeslöshet och förakt för de moraliska samfundsordningarne.

Öfver denna framställning, så vidt den angår gällande lagar rörande

skydd för religionen, har yttrande af Beredningen afgifvits i sammanhang

med det särskilda förslaget till Lag angående ändring i vissa delar

af 7, 10 och 11 Kap. Strafflagen.

Med anledning af framställningen i öfrig! har Beredningen tagit

i öfvervägande, huru vida straffet i 18 Kap. 13 § borde höjas. 1 Beredningens

tanke är dock denna straffbestämmelse tillräcklig för att,

derest den vederbörligen handhafves, bereda straffskydd mot en osedlig

litteratur, och eu skärpning af samma bestämmelse skulle snarare motverka,

än främja syftet med ifrågavarande framställning, då det icke

saknas skäl för det antagande, att i följd af eu sådan skärpning

stadgandets tillämpning mången gång skulle uteblifva.

19 Kap.

i §.

På grund af den merendels störa, ofta till vidden oberäkneliga fara,

mordbrand innebär för menniskors lif, helsa och egendom, måste denna

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

förbrytelse anses såsom i allmänhet synnerligen grof. Men om således

skal saknas för en nedsättning af den normala strafflatituden i 1

§, så lärer det dock ej kunna förnekas, att brottet stundom kan uppträda

under så förmildrande omständigheter, att nu gällande straffbestämmelse

näppeligen stål- i rigtigt förhållande till gerningens beskaffenhet.

Erfarenheten har nemligen visat, att fall kunna förekomma,

i Indika det antända föremålets egenskap af annans boning eller vistelserum

icke rättfärdigar användningen af ett så strängt straff som det,

hvilket bär ntsättes. Vid den s. k. medelbara mordbranden — d. v. s.

antändande af något, hvarifrån elden lätteligen kan spridas till andras

boningar eller vistelserum, — kunna ock förhållandena vara sådana,

att gerningen skäligen bör anses försonad med ett ringare straff än

sex års straffarbete. Beredningen har derföre ansett sig böra föreslå,

att, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet

må kunna sänkas till fyra år, äfvensom att, om dertill kommer,

att icke någon förevar och blef för fara blottställd, straffet ma kunna

ytterligare nedgå till straffarbete i två år.

Främst bland mordbrandsbrotten satte Missgernings-Balken i 11 Kap.

1 § elds åsättande å »Konungens hus, slott och fäste, skepp, kruthus,

förrådshus, tyghus eller annat sådant.» Lagkomiténs första förslag till

allmän kriminallag omnämnde i stadgandet om qvaliticerad mordbrand

af dessa föremål allenast kruthus, men i anledning åt fram stöld anmärkning

blef detta stadgande i det reviderade förslaget sä utvidgadt, att

det kom att omfatta mordbrand jemväl å öfriga nyss nämnda föremål.

I Lagberedningens förslag till straffbalk upptogs äfven »kyrka», tydligen

med afseende å det särskilda hägn, som ett åt gudsdyrkan invigdt rum

ansågs böra åtnjuta.

Den affattning, som härvid gata åt ifrågavarande stadgande och sedermera

upptogs i 19 Kap. 2 § Strafflagen, har emellertid föranledt olika

tolkningar af detta lagrum. Stadgandet talar om »mordbrand» å dessa föremål,

och då lagen eljest använder uttrycket mordbrand blott för sådant

eldsåsättande, hvarigenom annans boning eller vistelserum sättes i fara,

har det yppat sig tvifvelsmål, huru vida stadgandet endast afser gemm
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

gar, som ega denna karakter, eller om det omfattar hvarje brottsligt

eldsåsättande å nämnda föremål. Det sista var säkerligen lagstiftarens

mening; men då ordalagen onekligen kunna lemna stöd för en

annan uppfattning, har Beredningen ansett dessa böra förtydligas.

Så väl af denna anledning som ock för att kunna i den nya 6 §

lemna särskild hänvisning till bestämmelserna om mordbrand å nu ifrågavarande

föremål, har Beredningen i ett särskildt moment af 2 § upptagit

de objekt, hvilkas antändande bör efter denna § straffas, äfven der sådan

mordbrand, som i 1 § sägs, ej år för handen. Dervid hafva, för vinnande

af nödig tydlighet i angifna hänseendet, tillagts orden »ändå att

det ej skedde å tid, då vanligt eller veterligt var, att menniskor å

stället vistades.»

Med anledning af den i 1 § föreslagna straffnedsättning och då

jemväl i de fall, hvarom 2 § handlar, det nuvarande straffminimum torde

vara väl högt, har för dessa fall en jemkning i straffsatsen egt rum.

Dervid har Beredningen ansett sig böra föreslå, att straffet för det i 2

mom. nämnda brott, hvilket stundom kan stå den i 3 § omhandlade

lindrigare arten af eldsåsättande ganska nära, vid synnerligen mildrande

omständigheter må kunna sänkas till fyra års straffarbete.

Ur 2 § har uteslutits ordet »kruthus». År detta föremål statens

tillhörighet, lärer eldsåsättandet ändock falla under 2 inom., och

då kruthus har annan egäre, torde antingen den der förvarade

mängd af krut ej vara synnerligen betydande och brottet på den

grund mindre allmänfarliga eller och läget, vara sådant, att någon

större fara ej kan antagas skola genom antändandet förorsakas. Härtill

kommer, att, om ett strängare straff'' för antändande af kruthus

bibehållits, med lika skäl bort i denna § inrymmas bestämmelser om

eldsåsättande å förvaringsrum för andra explosiva ämnen, hvarigenom

stadgandet om (kvalificerad mordbrand skulle kommit att erhålla eu utsträckning,

som ej torde påkallas af något praktiskt behof.

Då Beredningen i 3 mom. af 2 § lemna! bestämmelser om s. k.

medelbar mordbrand å de i 2 mom. omförmälda föremål, torde härmed

endast vara tydligt uttalad den mening, som vid eu vigtig tolkning redan

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

nu bör inläggas i denna §, men efter den nya affattningen deraf ej med

lika rätt kunde, utan ett uttryckligt stadgande, deri återfinnas.

Enär brott, hvarom 3 § handlar, ofta stå på gränsen till vanlig

skadegörelse å egendom, i det att gerningen vexlar karakter, bland

annat, efter storleken af det föremål, som sättes i brand, har Beredningen

ansett sig böra föreslå, att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter

må kunna nedsättas till två månaders straffarbete. Ofriga i

denna § vidtagna ändringar äro betingade endast af redaktionella skäl

och lära ej tarfva någon belysning.

Då de egendomsobjekt, som utföra föremål för eldsåsättande,

hvarom

fjedern

4 § förmärs, med hänsyn till det syfte, som utgör drif
som

alltid äro af ett mera betydande

till gerningen, så

godt

omfång och värde, synes eu straffnedsättning i denna § icke böra ifrågasättas.

Vid sådant förhållande har det varit nödigt att genom en särskild

bestämmelse förebygga möjligheten att här för det fall, då 3 §:s

straff skall komma till användning, sänka straffet på sätt i nämnda § föreslagits.

''Till undanrödjande af tvekan om den rätta tillämpningen af 4 §

för den händelse att någon, som förevar, åt branden fatt svår kroppsskada

eller död, har föreslagits en uttrycklig bestämmelse, genom hvilken brottet,

då sagda effekt inträder, utan att omständigheterna äro sådana, som i

andra momentet förutsättas, kommer att bedömas på samma sätt, som

om gerningen fallit under 3 § 1 mom.

Dessutom har Beredningen ansett tydligen böra utmärkas, att, då vid

eldsåsättande, hvarom 4 § handlar, gerningsmannen veterligen någon

förevar och blottstäldes för fara, den i 3 § för sådant fall gifna bestäm
-

melse skall komma till användning.

Vår strafflag, som är synnerligen sparsam med straffbestämmelser för

försök till brott, innehåller dock i allmänhet dylika bestämmelser i fråga

om de svåraste arterna af förbrytelser, såsom förräderi, mord, sänkande

af fartyg och rån. Försök till mordbrand har emellertid lemnats strafflöst.

Svårligen lärer dock kunna förnekas, att det brottsliga försöket att

lössläppa det förhärjande element, som, när det eu gång blifvit lössläppt,

merendels ej kan af gerningsmannen åter hejdas, väl förtjenar att med

3 §.

i §■

•5 §■

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

straff beläggas. Frånvaron af straffbestämmelser för försök till eldsåsät- ''

tände har ock vid derå tillfällen förnummits såsom en känbar brist

i Strafflagen och torde väl äfven någon gång hafva föranledt, att en

gerning, som rätteligen varit att anse allenast såsom försök, blifvit bedömd

och straffad såsom den art af fullbordad t brott, hvarom nuvarande

6 § handlar. Sådant kan jemväl finna sin förklaring deri, att denna

art af fullbordadt brott ofta står försöket så nära, att gerningsmannen

i förra fallet knappast kan sägas hafva skridit väsentligt längre

fram till fullbordandet af sitt brottsliga uppsåt än i det senare. Af

dessa skäl har Beredningen trott sig böra likställa försök till eldsåsättande

med den art af fullbordadt brott, hvarom nuvarande 6 § handlar; och

har dervid eu jemkning i straffsatserna skeft med hänsyn till den föreslagna

nedsätta ngen af straffminima i 1—3 1 straffsatsen för försök

till brott enligt 4 § bär Beredningen ansett äfven straffarbete böra ingå;

och liar, med anledning häraf, för sådant försök stadgats enahanda

straff, som för försök till brott efter 3 §.

6 §■ Fe äfven hos oss förekommande fåll, då krut eller andra explosiva

ämnen användas i brottsligt uppsåt till åstadkommande af förödelse, äro

af beskaffenhet att icke böra bedömas lika med vanlig skadegörelse å

egendom. Den våldsamma naturkraft, som genom användningen af dylika

ämnen sättes i verksamhet, och effektens ögonblickliga samt just

derföre ohejdbara inträdande gifva ifrågavarande brott eu karakter af

synnerlig farlighet för andras lif och egendom. Uppsåtligt åstadkommande

af förödelse ä andras boningar, vistelserum eller egendom medelst

sprängämne har derföre synts böra beläggas med svårare straff än vanlig

skadegörelse å egendom. Med afseende derå, att äfven vid denna

art af förbrytelse eu härjande och blindt verkande naturkraft tages till

hjelp för vinnande åt ett brottsligt syfte, äro dessa brott närmast jemförliga

med åsättande af eld. Bestämmelserna om mordbrand och annat

eldsåsättande hafva dock befunnits icke utan vidare och i allo lämpa

sig för den art af brott, hvarom nu är fråga. Vid bestämmande af

hvad med mordbrand och annat brottsligt eldsåsättande förstås måste

helt naturligt synnerlig hänsyn tagas till eldens förmåga af spridning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Det är sålunda af sjelfva sakförhållandet betingadt, då i 1 f af

detta kapitel mord brandsbrott förklaras vara för handen redan dermed,

att eld åsatts något, hvarifrån elden lätteligen kan spridas till annans

boning eller vistelserum. Helt annat är förhållandet vid användningen

af sprängämnen, hvilkas verkan är begränsad och låter sig, åtminstone

i någon mån, beräkna efter ämnets mängd och explosiva kraft.

Häraf följer, att, medan vid mordbrand synnerligt afseende måste göras

å sjelfva faran eller möjligheten af en vidtomfattande olycka, deremot

beträffande de brott, hvarom nu är fråga, den afgörande vigten bör fästas

vid den i verkligheten inträffade effekten. Särdeles i ögonen fallande

är den nu anmärkta olikheten i fråga om åtskilliga af de i 3 §

uppräknade föremål, hvilkas förödelse genom sprängämne alldeles icke

medför samma fara som åsättande af eld, hvars verkningar utöfver det

närmast antända föremålet sällan låta sig med säkerhet beräkna. Af

nu anförda skäl har Beredningen ansett straffbestämmelser för skadegörelse

medelst sprängning erforderliga endast då gerningen rigtats mot

annans boning eller vistelserum eller mot hus, bygnad, fartyg, bro eller

annan dermed jemförlig främmande egendom. 1 fråga om sjelfva straffsatserna

har Beredningen deremot trott sig kunna åtnöjas med eu hänvisning

till stadgandena om mordbrand och annat eldsåsättande.

Då det så väl i och för sig som vid jemförelse med andra i Straff- 9 §.

lagen gifna stadganden rörande straffbart försök ej synts rigtigt att för

försök till så grafva förbrytelser, som sänkning'' af fartyg och åstadkommande

af skeppsbrott eller annan sjöskada, bibehålla ett straffminimum

af fem kronors böter, hafva i 9 § föreslagits nya straffbestämmelser,

afpassade till straffsatserna för de fullbordade brotten efter hufvudsakligen

enahanda grund, som i 5 § blifvit följd i fråga om försök

till eldsåsättande.

De i 11 § meddelade straffbestämmelser för den, hvilken uppsåt- 11 §.

ligen vidtager åtgärd, hvaraf kan komma fara eller olycka vid begagnande

af kanal eller jernväg, lära få anses öfver höfvan stränga för sådana

fall, då olycka icke uppstått och ej heller varit åsyftad, särskild!

om härtill kommit, att gerningen skett allenast af obetänksamhet och

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

21 §.

ej föranledt någon större fara. Också har i fall af sistnämnda beskaffenhet,

såsom då någon färdats med häst och åkdon å jernväg under

sådana omständigheter, att fara kunnat uppstå för densammas trafikerande,

det lagbestämda straffet gemenligen blifvit i nådeväg betydligt

mildradt. Då emellertid ett dylikt missförhållande mellan gerningens

brottslighet och det i lagen utsatta straff icke vidare bör qvarstå, har

Beredningen, som ansett någon nedsättning i det normala straffet ej böra

ega rum då gerningen skett i syfte att åstadkomma olycka, föreslagit

sådan ändring i förevarande §, att den redan nu medgifna nedsättningen

till sex månaders straffarbete må kunna inträda när olycka ej uppkom

och ej heller var åsyftad, samt att eu ytterligare nedsättning till fängelse

eller böter, dock ej under femtio Riksdaler, må ske, om derjemte

faran var ringa och gerningen finnes hafva företagits af obetänksamhet.

Tillägget i 21 § har föranleda af det nya stadgandet i 6 §.

20 Kap.

Ingen del af 1864 års strafflag har varit föremål för så ofta upprepade

anmärkningar som stadgandena i 20 Kapitlet, hvilket ock med

sina talrika bestämmelser om olika, delvis med vidt skilda straffsatser

belagda, arter af tillgrepp och om särskilda återfallsstraff redan i sin

yttre form och uppställning afviker från de grunder, Indika eljest i Strafflagen

vunnit tillämpning.

Inkasten hafva rigtats förnämligast mot följande hufvudpunkter,

nemligen: åtskiljandet af stöld och snatteri, den allt för störa betydelse,

som vid tillgrepp och dermed beslägtade brott tillagts återfall,

de talrika arterna af qvalificerade tillgrepp samt den omständighet,

att redan första resan stöld ovilkorlig!, belagts med förlust af medborgerligt

förtroende.

O o

Det har någon gång ifrågasatts att helt och hållet upphäfva skilnaden

mellan stöld och snatteri, såsom ej grundad på någon verklig

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

olikhet i de båda brottens karakter. Men oafsedt att rigtigheten af denna

uppfattning med rätta kan betviflas — mången, som ej gör sig samvete

af att snatta obetydligare föremål såsom frukt eller dylikt, skulle

icke, om än aldrig så frestande tillfällen yppades, vilja göra sig skyldig

till olofligt tillgrepp af gods till något större värde —, så synes

jemväl på andra grunder den sålunda ifrågasatta åtgärden ingalunda

tillrådlig. En nödvändig följd af sammanslagningen blefve nemligen

en utvidgning af strafflatituden, så att den komme att omfatta så väl

snatteri- som stöldstraffen. Men eu sådan utvidgning af latituden möter,

enligt Beredningens åsigt, stora betänkligheter. Härtill kommer, att,

huru lågt än straffet i det konkreta fallet för ett obetydligt tillgrepp

sattes, gerningen ändock alltid skulle af den allmänna uppfattningen,

som i dylika fall ytterligt långsamt undergår förändring, stämplas med

den nesa, som för närvarande vidlåder stöld, och härigenom skulle i

sjelfva verket ett stadgande i ofvan angifna rigtning komma att — hvad

man ingalunda lärer hafva åsyftat — i många fall medföra en mycket

känbar skärpning.

Hufvudsakligen af nu anförda skäl har Beredningen icke ansett

sig böra ifrågasätta borttagande af den hos oss uråldriga och med folkets

åskådningssätt införlifvade skilnaden mellan stöld och snatteri. Visserligen

kan det ej förnekas, att den emellan dessa båda arter af tillgrepp

efter det tillgripnas värde uppdragna gränslinie i viss mån är godtycklig.

Men der man, utan angifvande af ett visst penningevärde

såsom det bestämmande, sökt på annat sätt fastställa begreppet snatteri

till skilnad från egentlig stöld, visa sjelfva de obestämda och sväfvande

ordalag, man sett sig nödsakad att använda, huru omöjligt det är att

sålunda erhålla en någorlunda bestämd gränslinie. Anmärkningsvärdt är

ock, att flera nyare strafflagar och strafflag sförslag vid utsättande af ansvaret

för olofligt tillgrepp gradera straffbarheten efter det tillgripnas värde.

Så är förhållandet t. ex. i Norska strafflagen (jemlikt Lagen d. 6 Juni

1884), Ungerska strafflagen (1878), Österrikiska strafflagsförslaget (1881),

Italienska strafflagsförslaget (1885) och Finska strafflagsförslaget (1885).

It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Om Beredningen således ansett sig sakna skäl att frångå nu gällande

bestämmelser i afseende å ifrågavarande brotts karakteristik, så har deremot

genom det nu framlagda förslaget betydelsen af den förefintliga gränslinien

i väsentlig mån förringats. Då nemligen enligt nu gällande lag

redan första resan stöld är belagd med en annan och svårare straffart

än snatteri och derjemte medför ovilkorlig förlust af medborgerligt förtroende,

så komma deremot enligt Beredningens förslag straffsatserna för

de begge brotten att delvis täcka hvarandra. Och då fängelse insatts såsom

alternativ straffart för stöld vid synnerligen mildrande omständigheter,

följer deraf, att, der denna straffart användes, förlust af medborgerligt

förtroende, ej kommer att ådömas.

Det ligger i sakens natur, att återfall i allmänhet bör vid brottets

bedömande anses såsom en försvårande omständighet och verka straffökning,

ehvad sådant blifvit i lagen uttryckligen föreskrifvet eller ej.

Erfarenheten gifven emellertid vid handen, att vid vissa slags brott

återfall förekommer ojemförligt oftare än vid andra, och det saknar derföre

ej sitt berättigande att vid de förra tillmäta återfallet en särskild

betydelse. I synnerligen hög grad gäller detta om tjufnad sbrotten, vid

hvilka återfall kan sägas vara snarare regel än undantag. Allestädes

gifves det en klass af menniskor, hvilka i stället för ärligt arbete hafva

tjufnad till sitt yrke och näringsfång och, när de efter undergången

bestraffning komma på fri fot, fortsätta dermed. Men tydligt är, att

endast ett högre mått af straff kan antagas skola öfva någon varaktigare

verkan på dylika vaneförbrytare. Borttagandet af särskilda

återfallsstraff skulle således nödvändiggöra en utvidgning af straffsatsen

för tjufnadsbrott till ett omfång, som, då det gäller en så ytterst

vanlig förbrytelse, skulle vara i högsta grad betänklig. Deremot har

det synts nödigt att i åtskilliga hänseenden mildra nu gällande straffbestämmelser

för återfall, då det svårligen lärer kunna nekas, att dessa,

äfven efter den betydliga nedsättning, som år 1872 vidtagits deri, vid

en jemförelse med de straffbestämmelser, som i öfrigt förekomma i

Strafflagen, framstå såsom allt för stränga. Om derjemte, på sätt ofvan

föreslagits, en tidsbegränsning fastställes för tidigare brotts verkan till

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

straffskärpning vid återfall, torde olägenheterna af det nuvarande iterationssystemet

vara undanröjda.

De i nuvarande 3, 4 och 5 §§ af 20 Kap. uppräknade qvalifikationsbestämningar

äro i åtskilliga delar föråldrade. Då dessutom, enligt

hvad erfarenheten visat, sjelfva omnämnandet i lagtexten gifvit dessa

bestämningar ett inflytande på straffmätningen, som mången gång ej

står i rigtigt. förhållande till den särskilda omständighetens egen vigt

och betydelse, har Beredningen ansett tiden vara inne att ersätta dessa

stadganden med en allmän bestämmelse i 1 § om straffskärpning vid

synnerligen försvårande omständigheter. I sammanhang härmed har

Beredningen uteslutit stadgandet, att tillgrepp under de i nuvarande 5

§ förutsatta omständigheter skall anses såsom stöld, ändå att det tillgripnas

värde ej går öfver femton Riksdaler.

Hvad slutligen angår påföljden förlust af medborgerligt förtroende

vid första resan stöld, så synes ingen anledning förefinnas att i vanliga

fall befria tjufven från denna påföljd, i synnerhet om, såsom Beredningen

föreslagit, det i allmänhet icke blir tillåtet att införa uppgift om ifrågavarande

påföljd i prestbetyg, som af enskild person begäres, genom hvilket

förbud påföljdens menliga inverkan i afseende å brottslingens återupprättande

i hufvudsaklig man undanrödjes. I de fall deremot, då ådömande

af nämnda påföljd ej kan anses lämpligt, torde omständigheterna vara

sådana, att fängelse, med hvilken straffart sådan påföljd ej förenas, bör

å gerningen följa.

Nu gällande straffsats för första resan enkel stöld, straffarbete från och i §.

med två till och med sex månader, är .i förhållande till flertalet öfriga i

Strafflagen förekommande strafflatituder af synnerligen inskränkt omfång.

Denna omständighet — som närmast låter förklara sig deraf, att så väl

de lindrigare som de svårare arterna af olofligt tillgrepp, snatteri och

qvalificerad stöld, utsöndrats och erhållit särskilda straffsatser — har varit

egnad att åstadkomma önsklig likformighet vid utmätande af straffet

för första resan enkel stöld. Då Beredningen nu föreslagit en utvidgning

af strafflatituden i 1 § 1 mom., har Beredningen för den skull ansett

synnerlig vigt ligga derpå, att, så vidt möjligt vore, härigenom icke någon

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

rubbning i nyssnämnda förhållande måtte inträda. Men det torde ej

utan skäl kunna befaras, att, derest fängelsestraff utan vidare infördes i

den allmänna latituden, denna straffart, i stället att sparas för lindrigare

fall, skulle komma att, åtminstone i vissa delar af landet, allmänneligen

användas, så snart ej omständigheterna i öfvervägande grad

vore försvårande, Då, å andra sidan, genom den föreslagna uteslutningen

af de i nuvarande 3, 4 och 5 §§ gifna bestämmelser om qvalificerade

tillgrepp äfvensom af nuvarande 8 §, det blifvit nödigt att för

svårare fall medgifva straffets höjande, har det ej synts lämpligt att i

den normala latituden inrymma denna straffökning, enär en dylik åtgärd

tilläfventyrs skulle kunna så uppfattas, som om meningen vore, att för

vanliga fall af första resan enkel stöld straffet borde sättas högre, än

nu gemenligen sker. Beredningen har derföre ansett sig böra åt 1 §

1 mom. gifva sådan form, att, med bibehållande af den nuvarande straffsatsen

såsom normal latitud, möjlighet lemnades så väl till straffskärpning

vid synnerligen försvårande, som till straffminskning vid synnerligen

mildrande omständigheter. Eu dylik anordning har visserligen icke

någon motsvarighet i Strafflagen, men torde dock icke böra möta några

betänkligheter, då den principielt väl låter försvara sig och, på sätt

ofvan antydts, utan tvifvel medför betydande praktiska fördelar.

Straffmaximum för första resan enkel stöld under synnerligen försvårande

omständigheter har Beredningen satt till två års straffarbete.

Detta är samma maximum, som jemlikt nuvarande 8 § kan komma till

användning vid de arter af qvalificerad stöld, hvilka enligt Beredningens

förslag blifva att hänföra till enkel stöld och således falla under 1 §.

Lägre kan ifrågavarande straffmaximum ej bestämmas, om detsamma skall

blifva tillräckligt för synnerligen svåra fall, särskildt sådana, vid hvilka det

tillgripnas värde uppgår till mycket högt belopp. Så vidt Beredningen har

sig bekant, bär ej heller detta maximum någonsin betecknats såsom för

högt; klagomålen öfver allt för stor stränghet vid tjufnadsbrottens bedömande

hafva aldrig afsett verkligt svåra fåll. Sattes maximum för

första resan enkel stöld lägre än till två års straffarbete, skulle ock ett

missförhållande uppkomma mellan straffet för detta brott och det straff,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

som i 22 Kap. 11 § föreslagits för försnillning. Sagda missförhållande

skulle särskild! kunna leda till betänkliga resultat i fråga om de fall

af försnillning, som enligt nuvarande 4 och 5 §§ i 20 Kap. straffas såsom

tjufnad och hvilka Beredningen, hufvudsakligen af praktiska skäl,

ansett böra fortfarande så bedömas. Eu jemförelse med främmande

lagstiftning visar ock, att man vid bestämmande af straffet för första

resan enkel stöld ansett sig icke kunna stadna vid lägre maximum än

frihetsstraff i två år. Så är detta maximum i Norska strafflagen

(19 Kap. 1 §) tre års straffarbete, i Danska strafflagen (228 §) två års

straffarbete, i Tyska strafflagen (242 §) fem års fängelse, i Holländska

strafflagen (art. 310) fyra års fängelse samt i 1885 års Finska strafflagsförslag

(28 Kap. 1 §) två års tukthus.

Högsta bötesbeloppet för snatteri, ett hundra Riksdaler, motsvarade

enligt den ursprungliga lydelsen af 2 Kap. 10 och 11 §§ Strafflagen

fängelse vid vatten och bröd i elfva dagar eller enkelt fängelse i

tre gånger så lång tid. Sedan numera, enligt Lagen om upphäfvande

af Strafflagens stadganden angående fängelse vid vatten och bröd den

16 Maj 1884, nyssnämnda bötesbelopp skall öfvergå till allenast tretton

dagars enkelt fängelse, har, såsom redan vid lagens framläggande

af Chefen för Justitiedepartementet påpekades, mellan högsta

bötesbeloppet och det alternativt stadgade fängelsestraffets minimum,

en månad, uppkommit en lucka, som bör fyllas. Då nu ett stadgande

om direkt ådömande af frihetsstraff på kortare tid än eu manad

skulle innebära en rubbning af det ’ nuvarande straffsystemet, har

i stället föreslagits borttagande af den särskilda begränsningen af bötesan

svaret för snatteri.

Den omredigering af 1 § 2 inom., som i öfrigt vidtagits, innebär

endast en formel förändring, som påkallats deraf, att det i Strafflagen

begagnade uttrycket »och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet,

att den ändock — för stöld anses skall» icke rätt lämpat sig för

vissa af de fall, hvarom den nya 9 § handlar.

Då tvekan någon gång lärer hafva uppstått, huru de i 2 § begag- 2 §.

nade orden »värde — straffad såsom för stöld» rätteligen böra förstås,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

har berörda uttryck utbytts mot ett annat, som med större tydlighet

angifver, att ifrågavarande förbrytelse skall i alla afscenden anses lika

med stöld.

■'' §• Sedan de i nuvarande 4 och 5 §§ förekommande stadganden om

qvalificerade tillgrepp bortfallit, hafva de för öfrigt i dessa §§ meddelade

bestämmelser, att vissa brott, hvilka enligt sin natur egentligen

äro att hänföra till förskingring eller bedrägeri, skola såsom tjufnad

anses och straffas, sammanförts i den nya 3 §.

4 §■ ! sammanhang med den nedsättning af straffet, som i 1 § med
gifvits

i fråga om enkel stöld, har Beredningen ansett det nuvarande väl

höga straffminimum för grof stöld, hvarom förslagets 4 § handlar, böra

sänkas till straffarbete i två månader. Fall kunna emellertid inträffa,

då vid ringare tillgrepp straffet, äfven med den sålunda föreslagna nedsättningen,

blir allt för strängt i förhållande till brottets beskaffenhet.

Särskildt gäller detta om de lindrigaste formerna af inbrottsstöld t. ex.

tillgrepp af frukt eller dylikt efter klättring öfver plank. Åt domstolen

har derföre inrymts rätt att vid synnerligen mildrande omständigheter

nedsätta straffet till fängelse i en månad, om det tillgripnas

värde ej öfverskrider femton Riksdaler, i hvilket fall för öfrigt en

straffskärpning ligger redan deruti, att gerningen på grund af den

qvalihcerande omständigheten bedömes, ej såsom snatteri, utan såsom

stöld.

Det i 1 mom. af nuvarande 6 § begagnade uttrycket »stjäl något i

kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller af andra der i förvar satt är,»

har, ehuru icke fullt tydligt, dock ej skäligen kunnat blifva föremål för

missuppfattning, så länge 5 § innehöll särskildt stadgande om tillgrepp

»från annan inne i kyrka». Då emellertid denna del af 5 § icke

upptagits i Beredningens förslag, har det ansetts nödigt att ersätta

förstnämnda uttryck med ett annat, som bättre återgifver den åsyftade

meningen.

Enär den omständighet, att någon, som stjäl, dervid medför

vapen, icke syntes ensam vara tillräcklig anledning att göra gerningen

till en gröfre, qvalificerad stöld, der ej uppsåtet framträdt i handling,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

insköt Lagutskottet vid riksdagen 1853—54 ordet »eljest» i 6 mom. af

nuvarande 6 §. Knappast kan dock förnekas, att tillgreppet får en särdeles

svår karakter redan derigenom, att gerningsmannen i och för

vinnande af sitt brottsliga syfte medför vapen, för hvars användande,

der sådant blir af nöden, han i de flesta fall ej lärer rygga tillbaka,

beredningen har derföre ansett sig ega skäl föreslå borttagande af ordet

»eljest», hvilket, ehuru i Beredningens tanke ej afgörande för uppfattningen

af stadgandet, dock med hänsyn till ofvan anmärkta omständighet

vid detsammas tillkomst möjligen skulle kunna tilläggas en sådan

betydelse.

Derest, på sätt Beredningen föreslagit, de i nuvarande 3, 4 och 5 §§

meddelade bestämmelser om qvalificerade tillgrepp utgå, skulle tillämpningen

af stadgandet i nuvarande 8 § angående straffökning vid sammanträffande

af flera qvalifikationsgrunder komma att inskränkas till de fall,

hvarom i den nya 4 § förmäles. Användning vid tjufnadsbrott af eu

annan och strängare straffmätningsgrund i detta hänseende än den, som

eljest i Strafflagen är vedertagen, synes emellertid icke vara af nöden,

då det normala maximum af fyra års straffarbete torde vara tillräckligt

jemväl för nu afsedda fall. Detta stadgande har derföre icke

blifvit i Beredningens förslag upptaget.

I öfverensstämmelse med hvad för närvarande eger rum, har in- 5 §

brott likstälts med enkel stöld i fråga om straffet. Om detta således

hädanefter någon gång kan blifva strängare än enligt nu gällande lag —

något som för svårare fall torde finnas vara väl befogadt —, har å

andra sidan möjlighet beredts att jemväl för detta brott under mildrande

omständigheter ådöma fängelse, i hvilken händelse förlust af

medborgerligt förtroende ej inträder. Genom den föreslagna likställigheten

af nämnda brott, första gången föröfvade, undgår man ock att vid

återfall uppställa skilda straffskalor för enkel stöld och för inbrott, en

åtgärd, som ej lärer vara påkallad af något förefintligt behof men

skulle göra bestämmelserna i detta ämne ganska invecklade.

I nuvarande 11 § af 20 Kap. hafva straffsatserna för andra och tredje 7 §

resorna stöld uttryckts genom stadgande!! om tillökning i tiden för det

opaginerad Kontrollera mot PDF

SB

straffarbete, som bort följa på gerningen första gången föröfvad. Denna

form för straffbestämmelsernas affattning afviker från den eljest i Strafflagen

använda, och för en sådan afvikelse finnas i Beredningens tanke ej

tillräckliga . skäl. Då dessutom, sedan fängelsestraff införts i latituden

för första resan så väl enkel som grof stöld, formella hinder mött att

bibehålla den nuvarande affattningen af de två första momenten i 11 §, har

Beredningen funnit sig böra föreslå sjelfständigt bestämda strafflatituder

jemväl för andra och tredje resorna stöld. Beredningen har dervid

satt maximum för andra resan ett och för tredje resan två år högre än

maximum för första resan, hvilka straffmått ansetts tillfyllestgörande för

att iterationen äfven i svårare fall skall kunna vinna tillbörligt afseende.

Hvad minima beträffar, så hafva dessa bestämts lika med de för första

resan föreslagna, dock att fängelsestraff ansetts böra ifrågakomma endast

vid andra resan enkel stöld.

Den nuvarande sammanslagningen, vid fjerde och följande resor, af

straffen för enkel och för grof stöld har vid den enkla stölden föranledt till

en ofta och ej utan skäl öfverklagad stränghet. Beredningen har derföre

ansett sig böra uppställa särskilda straffskalor för nämnda två grupper

af förbrytelser, hvilket föranledt en väsentlig nedsättning af straffmaximum

för den enkla stölden. Vidkommande åter straffmaximum

för den grofva stölden, så enär lifstids frihetsstraff enligt den uppfattning,

som numera torde vara den allmänna, icke lämpar sig för förbrytelser,

som rigtats ensamt mot egendom, samt, der det ådömes, så

godt som alltid blir efter tio års förlopp i nådeväg efterskänkt, har

Beredningen föreslagit, att detta straff icke vidare må för ifrågavarande

brott ådömas. Straffminima har Beredningen ansett böra nedsättas

för den enkla stölden till sex månaders och för den grofva

stölden till ett års straffarbete, då, derest dessa minima sattes högre,

iterationen tvifvelsutan i vissa fall skulle erhålla större betydelse, än

som rätteligen tillkommer densamma.

8 §. Det har anmärkts såsom en oegentlighet, att enligt nuvarande 12

§ den, som begått två snatterier till ett sammanlagdt värde af mera än

femton kronor, blir mildare bedömd, om det senare snatteriet föröfvats

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

efter det han blifvit dömd eller till och med dömd och straffad för det

förra, än om häda snatterierna föröfvats utan att dom mellankommit.

Denna oegentlighet skulle till en del undanrödjas, om man stadgade,

att redan andra resan snatteri skulle straffas såsom stöld; men ett sådant

stadgande skulle innebära en skärpning, som Beredningen ansett

ingalunda vara att förorda. Vigten af ofvannämnda anmärkning kommer

deremot att i väsentlig mån förringas, om, på sätt Beredningen

föreslagit, straffsatserna för snatteri och första resan stöld delvis täcka

hvarandra. Dessutom bör ej förbises, att, om man öfvergåfve grundsatsen

om brottens bedömande efter sammanlagda värdet af det tillgripna,

eu annan oegentlighet skulle uppstå, icke mindre stötande än

den nu anmärkta, i ty att den, som vid åtskilliga tillfällen tillgripit

gods till ett sammanlagdt, belopp kanske mångdubbelt högre än stöldvärdet,

ehuru hvarje gång understigande detta, skulle dömas allenast

för snatteri, medan en annan, som vid ett enda tillfälle tillgripit

helt obetydligt öfver femton kronors värde, ej kunde undgå att straffas

för stöld. Dertill kommer äfven, att ett öfvergifvande af den hittills

följda grundsatsen skulle i hvarje förekommande fall nödvändiggöra

en pröfning, huru vida eu fortsatt förbrytelse eller flera från hvarandra

fristående brott förelåge. Men en dylik pröfning skulle utan tvifvel i

praxis ofta medföra betydande svårigheter och lemna fritt rum för skiftande

meningar inom domstolarne. På dessa grunder har Beredningen

i den nya 8 § upptagit nu gällande bestämmelse i detta ämne, hvarjemte

i ett tillagdt moment uttryckligen uttalats den hittills allmänneligen

följda, men endast på analogi grundade regeln, att, der någon för

flera snatterier på en gång lagföres och det tillgripna godset ej uppgår

till stöldvärdet, bestämmelserna i 4 Kap. 3 § skola lända till efterrättelse.

Hvad nyss anmärkts i fråga om andra momentet af 8 § gäller g y.

äfven om det i 9 § inryckta tillägget, att stadgandet i denna § skall

ega tillämpning jemväl då någon på en gång lagföres för snatteri och

stöld eller inbrott.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

14 §. Då straffarbete, som efter något stadgande i detta kapitel ådömes,

alltid är förenadt med påföljden förlust af medborgerligt förtroende, har

åt 14 § kunnat gifvas en förenklad lydelse, hvilken dessutom eger

företrädet att ej i något fall lemna rum för tvekan om stadgandets

tillämplighet.

21 Kap.

1-3 §§■ I sammanhang med de straffnedsättningar, som vidtagits i 20 Kap.,

har Beredningen ansett sig böra föreslå en mildring af de i 1, 2 och

3 §§ af 21 Kap. för rån meddelade straffbestämmelser, hvilka utmärka

sig för synnerlig stränghet. Ihågkommas bör nemligen, hvad angår

minima, att rån enligt lagen föreligger äfven om det våld, medelst

hvilket tillgreppet föröfvas, är helt obetydligt, så snart det blott kan

karakteriseras såsom »våld å person», och att följaktligen under nyssnämnda

§§ kunna komma att hänföras fall, hvilka i fråga om straffbarheten

icke synnerligen skilja sig från stöld,—något hvarå i verkligheten

exempel ej så sällan förekommit. Beträffande åter straffmaxima har icke

någon annan ändring ansetts behöflig, än att i 1 § nedsättning skett

till åtta års straffarbete, hvilket straffmått så väl i och för sig som i

förhållande till straffen för jemförliga brott synes vara tillräckligt äfven

för svårare fall.

Enär vid återfall, hvarom i 3 § förmäles, förhållandena, särskildt

då brottslingen förut straffats allenast för obetydligare stölder, kunna

vara sådana, att gerningen ej bör anses svårare än qvalificeradt

rån, första resan begånget, samt giltigt skäl torde förefinnas att jemväl

vid återfall medgifva någon mildring i straffet för det fall, då gerningen

stadnat vid försök, hafva i 3 § införts enahanda straffminima, som i

2 § föreslagits, dock med den afvikelse i fråga om försök, att straffets

nedgående under det för fullbordadt brott utsatta minimum gjorts beroende

deraf, att omständigheterna äro synnerligen mildrande.

.9 §. Ändringen i första punkten af 9 § är föranledd af den i 1 § före
slagna

straffnedsättningen.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Då den, som dömes till straffarbete för sådan delaktighet i rån, 10 §.

hvarom i 9 § sägs, framdeles såsom hittills alltid bör drabbas af förlust

af medborgerligt förtroende, har med anledning af de föreslagna ändringarne

i de allmänna stadgandena om denna påföljd en föreskrift i

sådant syfte intagits i 10 §.

22 Kap.

I den mån som den allmänna rörelsen tilltagit i omfång och liflig- 1 §.

het, hafva äfven de svikliga sätten att tillskansa sig annans egendom

blifvit talrikare och iklädt, sig allt mera skiftande former. Om

än i och för sig af mindre grof art än tjufnad, innebär dock ofta

bedrägeri, hvarom 1 § handlar, i följd af den listiga förslagenhet,

som gemenligen utmärker denna förbrytelse, för den allmänna rättssäkerheten

lika stor våda som det olofliga tillgreppet, helst som den

genom bedrägeri förorsakade materiella skadan ej sällan antager betydande

dimensioner. Giltigt skäl saknas således ej för det ofta hörda

påståendet, att i vår lag straffbestämmelserna för stöld och dermed sammanhängande

förbrytelser, å ena, och bedrägeristraffet, å andra sidan,

icke stå i väl afpassadt förhållande till hvarandra, desto mindre som

vid bedrägeribrotten återfall ej verkar till straffökning utöfver den för

brottet i allmänhet bestämda latituden. För att utan rubbning af de

grundsatser, som blifvit följda i detta kapitel, afhjelpa det anmärkta

missförhållandet, har Beredningen föreslagit en skärpning af straffet

i 1 §. Då Beredningen härvid velat undvika en öfver hOfvan utsträckt

strafflatitud och dessutom ansett, att endast de lindrigaste arterna

af bedrägeribrott böra få med bötesstraff försonas, har, i analogi

med hvad som skett i 20 Kap. 1 §, föreslagits, att urbota bestraffning

af fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst

två år bestämmes såsom normal latitud, samt att straffskärpning må

kunna inträda vid synnerligen försvårande och straffminskning vid

synnerligen mildrande omständigheter.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

2 §. Användande af falsk handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4

eller 5 § omförmäles, skall, då handlingen är skrifven i diktad persons

namn, efter nuvarande 2 § 1 mom. i 22 Kap. betraktas såsom

bedrägeri och straffas enligt de 1 § gifna bestämmelser. Redan

nu innebär detta en oegentlighet så till vida, som högsta straffet för

det i 12 Kap. 5 § omförmälda brott är sex månaders straffarbete utan

förlust af medborgerligt förtroende, under det att, om dylik handling

skrifvits i diktad persons namn — och gerningen således, enligt lagens otvetydiga

mening, bör mildare bedömas —, formel möjlighet förefinnes att bestämma

straffet till två års straffarbete, hvarförutom, i fall straffarbete

ådömes, jemväl måste dömas till förlust af medborgerligt förtroende. Hittills

har den påpekade oegentligheten varit mindre märkbar, då enligt 22

Kap. 1 § straffarbete kunnat ådömas endast der omständigheterna varit

synnerligen försvårande, och följaktligen vid en vigtig lagtillämpning

användandet af falsk, i diktad persons namn skrifven sådan handling,

som i 12 Kap. 5 § sägs, icke gerna blifvit belagdt med den för särskildt

svåra fall afsedda strängare straffarten. Om deremot, på sätt

Beredningen föreslagit, i 1 § straffarbete intill två år insättes i den normala

latituden, kunna bestämmelserna i 2 § 1 mom. i fråga om sådana

handlingar, som i 12 Kap. 5 § oinförmälas, icke vidare bibehållas; och

då stadgandena i fråga om de olika arterna af falska handlingar icke

böra upptagas i skilda lagrum, har 1 mom. af 2 § utbrutits och insatts

såsom 17 § i detta kapitel, dervid nya straffbestämmelser föreslagits,

afpassacle efter straffsatserna i 12 Kap. 4 och 5 §§, men något mildare

än dessa.

6 §. Enär straffmaximum för den i 1 mom. af 6 § omförmälda svårare

art af bedrägeri ej bör vara lägre än det i 1 § utsatta, har i förstnämnda

lagrum föreslagits, att straffet må vid synnerligen försvårande omständigheter

kunna höjas till fyra års straffarbete.

10 §. Att för hvarje fall, då ondt uppsåt är för handen, med straffarbete

och dermed förenad påföljd af förlust af medborgerligt förtroende belägga

kränkning af brefhemligheten, hvarom 10 § handlar, synes

kunna leda till val stor stränghet. Möjlighet att vid ifrågavarande brott

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

använda en lindrigare straffårt bör desto hellre lemnas, som enligt

Beredningens förslag fängelse framdeles skulle komma att ingå i straffsatserna

för inbrott och stöld ur försegladt bref. I första punkten af

denna § hafva derföre införts orden »fängelse i högst sex månader».

Då de i 11 § omförmälda förbrytelser — försnillning och annan It §■

förskingring af främmande egendom — stundom kunna vara särdeles

grafva och medföra en högst betydande egendomsförlust, torde den

föreslagna skärpningen af straffet för dessa bratt få anses vara

af behofvet synnerligen påkallad; och har, enligt de i detta kapitel

följda grunder, förlust af medborgerligt förtroende ansetts böra följa å

brottet, då detta är förenadt med sådana omständigheter, att straffarbete

derför ådömes.

Borttagandet af det för närvarande i 13 § för ådömande af frihets- 13 §.

straff stadgade vilkor, att omständigheterna skola vara synnerligen försvårande,

har ansetts skola medföra en, visserligen ej betydlig, men i

många fall väl behöflig skärpning af straffmåttet för de i denna § omförmälda

arter af oredlighet.

Då sådan förbrytelse af fullmägtig eller annan syssloman, som i 14 §■

14 § 1 mom. omförmäles, innefattar svikande af ett lemnadt förtroende

och följaktligen är närmast jemförlig med åtskilliga brott, som hemfalla

under 11 §, har straffbestämmelsen i sistnämnda § synts böra

tillämpas å ifrågavarande förbrytelse.

Sedan Lagen om skydd för varumärken den 5 Juli 1884 samt 16 §.

Förordningen om svenska jern- och ståleffekters stämpling den 28 November

1884 trädt i kraft, lärer nuvarande 16 § icke vidare erfordras

för beredande af skydd åt enskildes frivilligt använda varumärken eller

för stämplar å jern- och ståleffekter. Då emellertid eu straffbestämmelse

fortfarande torde vara behöflig med afseende å öfriga fall, då stämplar och

märken enligt gällande föreskrifter skola åsättas föremål af vissa metaller,

har denna § erhållit en efter dess sålunda inskränkta omfattning

afpassad lydelse.

1 fråga om 17 §, hvilken utbrutits ur nuvarande 2 §, hänvisas till 17, 18 §§.

hvad vid sistnämnda lagrum blifvit anfördt; och hafva till undvikande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

af rubbning i paragrafföljden nuvarande 17 och 18 §§ sannnanslagits.

Då straffsatsen i nuvarande 18 § för sviklig^ begagnande af orlofssedel,

pass eller dylikt bevis, som är utgifvet för annan person, funnits allt

för inskränkt, har Beredningen föreslagit en utvidgning af denna straffsats.

7<9 §■ Enär de nya straffbestämmelserna i 1 § lära vara allt för stränga

för den jemförelsevis lindriga förseelse, förtigande af hittegods, hvarom

19 § 2 mom. handlar, har i detta lagrum införts samma straffsats,

som blifvit föreslagen för de jemförliga brott, Indika omförmälas i 13 §

af detta kapitel.

21 §• Då giltig grund ej synes förefinnas att förmena en förorättad måls
egande

allmän åklagares bistånd vid beifrande af de i nya 4 mom. af

2 § samt i 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser, har Beredningen ansett

dessa förbrytelser böra få af allmän åklagare efter angifvelse åtalas.

23 K a p.

7 §■ Då erfarenheten gifvit vid handen, att det i 1 § omförmälda brott,

bedrägeri mot borgenärer, stundom förekommer under sådana omständigheter,

att det nuvarande straffminimum måste anses såsom allt för

strängt, har Beredningen föreslagit eu nedsättning af detsamma.

6 §. Konkurslagarne den 13 Juli 1818 och den 12 Mars 1830, i hvilka

stadgades straff så väl för gäldenär, den der gjort sig skyldig till bedrägeri

mot sina borgenärer, som ock för vårdslös gäldenär, innehöllo föreskrift,

att bedräglig och vårdslös gäldenär ej finge nyttjas i allmän tjenst

eller förrättning eller taga del i val, som utmärkte medborgerligt förtroende,

eller dervid sjelf komma under omröstning, men att vårdslös

gäldenär, hvilken styrkte inför Rätten, att han till fullo förnöjt sina

borgenärer, blefve fri från allt vidare ansvar och, derest det skedde

sedan han undergått fängelsestraffet, dock återstäld i medborgerligt anseende.

Konkurslagen den 18 September 1862, i hvilken vissa slag af

brottsligt förfarande mot borgenärer sammanfördes till en ny grupp af

konkursförbrytelser under benämningen oredlighet, stadgade en sådan

förlust af medborgerligt förtroende såsom påföljd för gäldenär, hvilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

brukat oredlighet mot sina borgenärer, hvaremot en dylik påföljd icke

förekom för gäldenär, hvilken allenast visat vårdslöshet mot borgenärerna,

och blef enligt denna lag oredlig eller vårdslös gäldenär, hvilken

styrkte sig hafva till fullo förnöjt sina borgenärer, den förre återstäld i

medborgerligt anseende, den senare fri från allt vidare ansvar.

Lagkomiténs förslag till allmän kriminallag och Lagberedningens

förslag till straffbalk, hvari upptogos straffbestämmelserna för bedräglig

och vårdslös gäldenär, innehöllo icke något stadgande i syfte

att gäldenär genom förnöjande af fordringsegarne i konkursen skulle

kunna bereda sig frihet från ådömd bestraffning eller återställande

i förloradt medborgerligt anseende. Den vid riksdagen 1862—1863

framlagda propositionen med förslag till strafflag öfverensstämde i förevarande

ämne med lagförslagen. Men Lagutskottet vid nämnda riksdag

fann ej skäl förekomma till afvikelse från gällande konkurslags

ofvan angifna stadgande angående vårdslös gäldenär; och ansåg utskottet

detta stadgande böra utsträckas jemväl till gäldenär, som blifvit

dömd för oredlighet, äfvensom till gäldenär, hvilken rymt och ej kommit

åter. I sådant syfte föreslog utskottet att i kapitlet om konkursförbrytelser

införa eu ny paragraf, motsvarande nu gällande 6 §, och hvad

utskottet sålunda föreslagit blef af Rikets Ständer godkändt. Såsom skäl

för ändringen anfördes af utskottet, att den omständigheten, att gäldenär,

som blifvit dömd för vårdslöshet, betalade sin gäld, innebure ett slags

vederläggning eller annullerande af de grunder, hvarpå domen stöddes;

väl qvarstode, att häri ej kunnat betala sina borgenärer genast, men

det vore ej derför, som straffet blifvit honom ådömdt. Samma grunder

ansåg utskottet ock tala för den utsträckning af straffrihet, som af utskottet

ifrågasattes.

Den af utskottet åberopade omständigheten synes dock Beredningen

icke innebära tillräckligt skäl för bibehållande af rättigheten för en gäldenär,

hvilken blifvit dömd för oredlighet mot sina borgenärer eller hvilken rymt

för skuld och derför blifvit dömd till straff, att vinna befrielse från straffet

jemte påföljd, som dermed kan vara förenad, genom att inför Rätten styrka,

det borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda. 1 ett brottsligt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

förfarande af det slag, som i 2 § upptages såsom oredlighet mot borgenärer,

ingår uppsåt att skada dessa, och ifrågavarande brott är följaktligen

vida närmare beslägtad! med bedrägeri mot borgenärer, än med de

lindrigare förseelser, som i 3 § betecknas såsom vårdslöshet emot dem.

Med anledning häraf och då Beredningen af skål, som vid 7 §

angifvas, funnit de i 2 och 5 §§ omförmälda brott böra vara föremål

för allmänt åtal, hvarmed icke synes stå väl tillsammans att medgifva

straörihet såsom följd af full liqvid till borgenärerna, har Beredningen

föreslagit sådan ändring af 6 §, att densamma för framtiden

skulle komma att afse allenast vårdslös gäldenär. Dervid har åt 6 § i

öfrigt gifvits eu lydelse, som står i öfverensstämmelse med dess ursprungliga

affattning, då denna synes noggrannare än de i Förordningen

den 6 Oktober 1882 använda ordalag uttrycka hvad med stadgandet åsyftas,

s. Föreskriften i 7 §, att oredlighet eller vårdslöshet i konkurs må åtalas

endast af målsegande, har tvifvelsutan föranledt, att åtal uteblifvit i

många fall, der det till följd af omständigheterna varit väl befogad!.

Det besvär och obehag, som ett dylikt åtal merendels medför för den

enskilde målseganden, och den vissa utsigten att utöfver den förlust,

han i anledning af konkursen lider, ytterligare få vidkännas rättegångskostnader,

hvilka han ej kan påräkna- att få ersatta, afskräcka honom

helt naturligt från anställande af åtal och medföra sålunda straffrihet för

den brottslige gäldenären, ett missförhållande, hvilket desto mindre bör

förbises, som antalet af ifrågavarande brott, enligt hvad erfarenheten

visar, är i stadig tillväxt. Dertill kommer, att gränsen mellan 1 och 2 §§

ofta är svår att uppdraga, hvarigenom kan hända, att, då allmän åklagare

anstalt åtal och i följd deraf de enskilde borgenärerne ej aktat

nödigt att framställa något ansvarsyrkande, den tilltalade undgår allt

straff på den grund, att hans brottsliga förfarande befinnes falla, icke

under 1 §, utan under 2 §. Beredningen har derföre ansett sig ega

skal föreslå, att förbrytelser, som i 2 och 5 §§ omförmälas, må åtalas

af allmän åklagare, äfven utan angifvelse af målsegande, och brott efter

3 §, då sådan angifvelse sker.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

25 Kap.

Enär det i 1 § nu stadgade straff, afsättning jemte ovärdighet att 1,2, 5 §§.

i rikets tjenst nyttjas, torde få anses otillräckligt för det fall, att embetsman,

som i dom eller beslut gjort uppsåtligen orätt, begått brottet

för egen fördel, har Beredningen föreslagit, att den brottslige i sådant

fall dessutom skall dömas till straffarbete i högst två år.

Likaledes har Beredningen ansett, att domare, hvilken uppsåtligen

fäller till straff den, han vet oskyldig vara, gör sig saker till en så

grof förbrytelse, att lindrigare straff än straffarbete, jemte afsättning

och ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas, derå ej bör i något fall följa,

hvarför en bestämmelse af sådant innehåll i 2 § intagits.

Jemväl för det hos oss lyckligtvis sällsynta fall, då embetsman

tagit eller betingat sig muta för att i embetet orätt främja, har nu

gällande straffbestämmelse ansetts allt för lindrig; och har Beredningen

derföre äfven i första punkten af 5 § föreslagit, utöfver embetsstraffet,

ett ansvar af straffarbete i högst två år.

De i första punkten af 11 § och i 12 § stadgade straff för embetsman, 11—13 §§.

som förskingrat medel, hvilka han i kraft af sitt embete emottagit,

hafva understundom vid tillämpningen visat sig allt för stränga. Fall

hafva förekommit, då de ådömda straffen blifvit i nådeväg nedsatta

betydligt under de i dessa lagrum faststälda minima. Beredningen har

derföre föreslagit, att dessa minima må sänkas. Deremot har Beredningen

funnit den omständighet, att embetsman, som begått brott

efter 11 §, genast ersätter de förskingrade medlen eller ställer säkerhet

derför, icke böra befria honom från allt annat straff än afsättning; och

har Beredningen derföre i andra punkten af denna § infört ett allmänt

straff jemte det nu stadgade embetsstraffet. Enahanda förändring har

Beredningen vidtagit i 13 § med afseende å det fall, att förman af

underordnad embetsman lånat veterligen sådana medel, som varit honom

anförtrodda å embetets vägnar, samt skada kommit af brottet.

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Då Beredningen ej ansett sig böra i fråga om det brott, hvarom

12 § handlar, göra något undantag från den allmänna regeln, att

förlust af medborgerligt förtroende för alltid ej förenas med frihetsstraff

på viss tid, men den, som begått sådant brott, framdeles såsom hittills

bör vara för alltid utestängd från embete, tjenst eller annan allmän

befattning, har i 12 § upptagits eu föreskrift, att den brottslige skall

förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.

23 §. Enär de grunder, som i öfrigt blifvit följda vid bestämmande af de

brott, hvilka skola medföra förlust af medborgerligt förtroende, ansetts

fordra, att sådan påföljd jemväl bör drabba den embetsman, som dömes

till straff efter 2 § eller till straffarbete efter 1, 5, 9, 10, 11 eller 13 §,

har en bestämmelse af sådant innehåll intagits i en ny 23 §, till hvilken

jemväl öfverförts det nu i 12 § upptagna stadgandet om dylik påföljd

för det i sistnämnda § omförmälda brott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Lag angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Då de i allmänna strafflagen förekommande bestämmelser om förlust

af medborgerligt förtroende enligt 27 § Strafflagen för Krigsmagten

skota tillämpas jemväl å brott, hvarom sistnämnda lag förmäler, hafva

med anledning af de föreslagna nya stadgandena i 2 Kap. 19 § allmänna

strafflagen nödiga ändringar vidtagits i 58, 122, 123 och 126 §§.

1 sammanhang med omarbetandet af allmänna strafflagens 20 Kap.

har Beredningen ansett nödigt föreslå ändringar i vissa af de bestämmelser

om stöld, som förekomma i Strafflagen för Krigsmagten. Sålunda

har föreslagits den jemkning af straffbestämmelserna i 113 och 116 §§,

att minima nedsättas, i 113 § 1 mom. till straffarbete i två månader,

samt i 113 § 2 mom. äfvensom i 116 § till sådant arbete i sex månader.

Derjemte har för vinnande af nödig öfverensstämmelse mellan 114

§ och 20 Kap. 1 § allmänna strafflagen till förstnämnda § fogats det

tillägg, att, då omständigheterna öro synnerligen försvårande, tiden för

straffarbetet må höjas till två år.

Om, på sätt Beredningen föreslagit, stadgandet i 20 Kap. 8 § allmänna

strafflagen om straffökning vid sammanträffande af flera qväll- *

fikationsgrunder uteslutes, saknas skäl att bibehålla den i 121 § 2 mom.

förekommande bestämmelse om sådan straffökning. Beredningen har

derföre föreslagit, att ifrågavarande moment måtte utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

III.

Förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdbetyg,

som af presterskapet meddelas.

I fråga om grunderna för denna förordning får Beredningen hänvisa

till hvad ofvan blifvit anfördt vid 2 Kap. 19 § allmänna strafflagen.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser torde här endast behöfva

anmärkas, att med föreskriften att, der skriftlig ansökan eller anmälan

bör vara åtföljd af frejdbevis, detta skall tecknas å sjelfva inlagan,

afsetts att förekomma missbruk, hvarigenom författningens hela syfte

kunde motverkas.

*

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilt yttrande

af

Presidenten Berg.

Beträffande det af Nya Lagberedningen uppgjorda förslag till ändringar

i Strafflagen m. in. är jag i allt hufvudsakligt ense med Beredningen.

Visserligen skulle jag .önskat, att vid den skedda revisionen

af Strafflagen 11 § 2 mom. i dess 18 Kapitel kunnat erhålla sådan förändrad

lydelse, att yrkesmässig otukt äfven i annat fall, än der nu

förutsättes, gjorts till föremål för straff. Ehuru jag såsom ledamot i

Högsta Domstolen, då det i Beredningens motiv omförmälta lagförslag

granskades, dervid lemnade utan anmärkning det då ifrågasatta stadgandet

om ansvar för qvinna, som låter bruka sig till skörlefnad, underskattar

jag dock ingalunda de emot detsamma af Domstolens flesta

ledamöter yttrade, af Beredningen åberopade betänkligheter, på grund

af hvilka stadgandet sedermera erhöll sin nuvarande något mindre omfattande

lydelse. Emot hvad bemälte ledamöter antagit vågar jag

nemligen ej förneka, att nämnda stadgande, enligt dess ursprungliga

innehåll, möjligen skulle kunna gifvas en mera utsträckt tillämpning

än dermed åsyftats och med den allmänna rättsuppfattningen torde

öfverensstämma. Men om sålunda uttrycket »skörlefnad» ej i och för

sig får anses med tillräcklig noggrannhet beteckna den art af otukt, som

bör beläggas med straff, utan erfordrar en närmare begränsning, synes

emellertid någon annan sådan än den, som i nu gällande lag skett,

svårligen kunna meddelas, utan att äfven deremot likartade anmärkningar

kunna framställas eller bestämmelsen komme att i praktiken blifva

utan egentlig betydelse; och de sätt, hvarpå man i en del främmande

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

länder sökt lösa den grannlaga frågan, förefalla mig derföre oek föga

tilltalande. Vid sådant förhållande och då jag mer än väl inser omöjligheten

att vid ett lagförslag, sådant som det förevarande, kunna i

hvarje detalj tillfredsställa allas önskningar, har jag i nu antydda ämne

lika litet som i ett par andra frågor af jemförelsevis mindre vigt, i livilka

jag under öfverläggningarne uttalat en i någon mån från Beredningen

afvikande mening, trott mitt enskilda subjektiva omdöme utgöra tillräcklig

grund att nu framlägga något särskildt motförslag.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1890:44 Lagutskottets Utlåtande N:o 44 s. 1 i texten