Sök i Ratio Lex

Angående utsträckning af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid ransahnngar i brottmål

7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1892:23, Angående utsträckning af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid ransahnngar i brottmål

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

15

N:o 23.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående utsträckning

af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid

ransahnngar i brottmål; gifven Stockholms slott den 31

december 1891.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 1 maj 1889 anhållit, att Kongl.

Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida ej nämndemän för inställelse

vid urtima, ting för ransakning i brottmål må erhålla ersättning, samt i

anledning häraf statskontoret, efter samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

hörande, med infordradt underdånigt utlåtande inkommit, vill Kongl.

Maj:t, med åberopande af bilagda protokoll öfver justitiedepartementsärenden

för denna dag, härigenom föreslå Riksdagen, att nämndemän må, med

bibehållande af den på grund af nådiga, kungörelsen den 17 september

1851 dem tillkommande rätt till ersättning enligt resereglementet för inställelse

å gemensam tingsstad i brottmål, då gerningen, hvarom ransakas,

blifvit begången inom annat härad eller tingslag än det, till hvilket nämndemannen

hörer, ega att för biträde vid brottmålsransakning, som eger rum

å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting, då gerningen,

hvarom ransakas, föröfvats inom det härad eller tingslag, för hvilket nämndemannen

blifvit vald, af allmänna medel bekomma, enligt resereglementet

beräknad godtgörelse för resan till och från tingsstaden, dock att dagtraktamente

under resan icke må beräknas.

De ärendet tillhörande handlingar skola. Riksdagens vederbörande utskott,

tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förbi ifver Riksdagen med afl kongl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Au,g. Östergren.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af -protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet -inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott torsdagen den 31 december 1891,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

7:o.

Riksdagens skrifvelse den 1 maj 1889, deruti Riksdagen —- under

erinran, att nådiga kungörelsen den 30 december 1863 angående, bland

annat, nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar stadgade, att

af allmänna medel särskild ersättning till nämndemän icke utginge för inställelse

vid ordinarie eller urtima ting, med bibehållande likväl af den

genom nådiga kungörelsen den 17 september 1851 nämndemän i särskilda fall

tillagda rätt till ersättning, då flera härad hafva gemensam tingsstad i brottmål

— vidare anfört: att då det vore af stor vigt för rättskipningen, att

nämndemansbestyret ej blefve så betungande, att täta ombyten af nämndemän

egde rum, och det syntes vara med billighet öfverensstämmande, att

nämndemän för fullgörande af sitt uppdrag såsom domstolsledamöter icke

finge vidkännas andra kostnader än dem, som förorsakades af inställelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

11

vid lagtima ting, hade i särskilda inom Riksdagen väckta motioner framhållits

önskvärdheten deraf, att nämndemän för inställelse vid urtima tingför

ransakning i brottmål erhölle ersättning enligt gällande resereglemente;

att mot den sålunda ifrågasatta utsträckningen af nämndemäns rätt till ersättning

för extra förrättning blifvit invändt, dels att deri innefattades en

kränkning af den vigtiga grundsatsen, att det folkliga elementet i våra

landtdomstolar ej finge vara aflönadt, dels ock att en betydande kostnad

derigenom skulle tillskyndas statsverket; att Riksdagen väl delade den åsigt,

att nämndemansbefattningen fortfarande borde betraktas såsom ett icke aflönadt

förtroendeuppdrag, men hölle före, att den omständighet, att nämndemännen

åtnjöte ersättning för inställelse vid urtima ting för ransakning i

brottmål, särdeles om denna ersättning stannade vid godtgörelse för sjelfva

resan, lika litet beröfvade nämndemansbefattningen densammas förutnämnda

karaktär, som bestämmelserna om reseersättning åt landstingsmän och ledamöter

i inskrifningsrevision kunde anses upphäfva enahanda egenskap hos

dessa befattningars innehafvare; att, då hufvudskälet emot förslaget sålunda

ej kunde tillmätas stor betydelse, och, enligt hvad Riksdagen erfarit, nämndemansbefattningen,

som i vissa delar af landet betraktades såsom ett eftersträfvansvärdt

hedersuppdrag, å andra orter ansåges så betungande, att

dugande män för den skull undandroge sig att länge bibehålla densamma,

Riksdagen funne både klokhet och billighet mana att, der, såsom i förevarande

fall synes vara händelsen, sådant lämpligen kunde ske, minska de

med befattningen förenade uppoffringar; att på den utredning af årliga

kostnaden för förslagets genomförande, hvilken syntes böra föregå beslut i

ämnet, men svårligen kunde annat än genom Kongl. Maj:ts försorg åstadkommas,

emellertid torde i någon mån bero, om uti ifrågavarande fall både

reseersättning och dagtraktamente borde tillerkännas nämndemän eller endast

reseersättning; samt att vid ärendets pröfning jemväl torde komma

att tagas i beaktande, huruvida ej följdrigtigheten fordrade, att ersättning

beviljades nämndemän jemväl för inställelse vid tingsstad, då för ransakning

i brottmål extra rättegångsdag under lagtima ting måste ega rum;

och har Riksdagen på grund af det sålunda anförda anhållit, att Kongl.

Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida ej nämndemän för inställelse

vid urtima ting för ransakning i brottmål må erhålla ersättning.

Med anledning af denna Riksdagens anhållan har Kongl. Maj:t anbefalt

statskontoret att, efter verkstäld utredning angående den tillökning

i statsutgifterna, som skulle blifva en följd af den utaf Riksdagen föreslagna

lagstiftningsåtgärd, afgifva underdånigt utlåtande; och sedan Kongl.

Maj:ts samtlige befallningshafvande hvar och en inom sitt län ej mindre

från häradshöfdingarne infordrat förteckningar för hvartdera af åren 1887

Bill. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 11 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

och 1888 särskildt å de urtima ting och särskild! å de extra rättegångsdagar

under lagtima ting, hvilka för ransakning i brottmål af häradsrätterna

hållits, med uppgift för hvarje ting och extra rättegångsdag å förrättningsstället

och de nämndemän, hvilka i rätten tjenstgjort, äfvensom

dessas hemvist, än äfven med ledning af dessa förteckningar och andra införskaffade

upplysningar beräknat de kostnader, som, särskildt för urtima

tingen och särskildt för de extra rättegångsdagarne, skulle drabbat statsverket

för hvarje af nämnda år, derest nämndemännen, som tjenstgjort vid

förrättningarne, varit berättigade att enligt gällande resereglemente af allmänna

medel erhålla vare sig endast resekostnadsersättning eller såväl

resekostnads- som traktamentsersättning, har statskontoret inkommit med

det infordrade underdåniga utlåtandet och dervid tillika öfverlemnat de

utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ofvan berörda hänseende aflemnade

uppgifter, i statskontoret fullständigade och sammanförde, jemte Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes underdåniga yttranden i ämnet.

Statskontoret redogör i sitt utlåtande dels för den äldre och nu gällande

lagstiftningen angående nämndemäns rätt till resekostnads- och traktamentsersättning

jemte de förslag, som tillförene tid efter annan inom Riksdagen

blifvit väckta i fråga om utvidgning af denna rätt, för så vidt den

åtnjutes af nämndemän såsom domstolsledamöter, dels ock för de förmåner

af andra slag, som tillkomma nämndemän i nyssnämnda egenskap.

I utlåtandet omförmäles vidare, hurusom, på grund af åberopade

kungörelsen af den 17 september 1851, jemförd med särskilda af Kongl.

Maj:t uppå anförda underdåniga besvär gifna beslut angående kungörelsens

tillämpning, nämndeman, som biträder vid ransakning å tingsstad, hvilken

jemlikt nådiga förordningen den 20 november 1845 förklarats vara gemensam

för flera härad, åtnjuter, då den gerning, hvarom ransakas, blifvit

begången inom annat härad, än det, till hvilket nämndemannen hör, all

den ersättning, som enligt gällande resereglemente kan ifrågakomma, under

det att, om gerningen föröfvats inom det härad, för hvilket nämndemannen

blifvit vald, han aldrig eger utfå traktamente för sjelfva förrättningen

och icke bekommer reseersättning i annat fall, än att han från sitt hemvist

har längre väg till gemensamma tingsstaden, än till häradets vanliga

tingsställe, i hvilket fall ersättningen beräknas endast efter skilnaden emellan

dessa väglängder, med rätt för nämndemannen att erhålla traktamente

för resan allenast då vägskilnaden utgör en mil eller derutöfver.

Statskontoret har ytterligare anfört, att, enligt hvad uppgifterna från

Kongl. Maj:ts befallningshafvande närmare utvisade, till nämndemän, jemlikt

bestämmelserna i 1851 års kungörelse utbetalts under år 1887 ett belopp

af 34,277 kronor 36 öre och under år 1888 ett belopp af 40,393

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl- Maj:ts Nåd. Propositior No 23.

19

kronor 51 öre, deraf ersättning för sjelfva resekostnaden belöpte sig till

21,396 kronor 11 öre under år 1887 och 23,592 kronor 76 öre under år

1888 samt återstoden 12,881 kronor 25 öre under det förra och 16,800

kronor 75 öre under det senare året utgjorde dagtraktamente. Skulle

under dessa år ersättning utgått enligt resereglementets bestämmelser till

nämndemän för inställelse vid alla urtima ting i brottmål, oberoende om

de hållits å gemensam tingsstad eller icke, hade utgiften för hela riket utgjort

62,442 kronor 79 öre under år 1887 och 64,677 kronor 32 öre under

år 1888. Hade under samma två år ersättning till nämndemännen utgått

enligt nyssnämnda beräkningsgrund för inställelse såväl vid alla urtima

ting i brottmål som ock å extra rättegångsdagar under lagtima ting, skulle

utgiften för hela riket hafva belöpt sig för år 1887 till 103,313 kronor

26 öre och för år 1888 till 98,528 kronor 29 öre; utvisande sålunda beräknade

kostnaden vid jemförelse med den verkliga utgiften under ifrågavarande

båda åren en tillökning i statsutgift: i förra fallet med 28,165

kronor 43 öre under år 1887 och med 24,283 kronor 81 öre under år

1888, samt i senare fallet med 69,035 kronor 90 öre under år 1887 och

med 58,134 kronor 78 öre under år 1888. Om ersättningen till nämndemännen

inskränkts till godtgörelse för sjelfva resan utan traktamente, hade

kostnaderna för inställelse vid alla urtima ting i brottmål uppgått år 1887

till 30,940 kronor 29 öre och för år 1888 till 31,876 kronor 67 öre, och

således understigit utgiften för år 1887 med 3,337 kronor 7 öre och för

år 1888 med 8,516 kronor 84 öre. På enahanda sätt beräknad skulle, enligt

hvad berörda uppgifter vidare utvisade, ersättningen för inställelse såväl

vid urtima tingen som å extra rättegångsdagar under lagtima ting belöpt

sig under år 1887 till 48,811 kronor 76 öre och under år 1888 till

46,982 kronor 33 öre, samt således öfverstigit utbetalningarne under år

1887 med 14,534 kronor 40 öre och under år 1888 med 6,588 kronor

82 öre.

Slutligen har statskontoret såsom sin åsigt uttalat, att godtgörelse

borde tillkomma nämndemännen för inställelse vid brottmålsransakningar,

ehvad de förrättas å urtima ting eller å extra rättegångsdag under lagtima

ting. Det vore nemligen otvifvelaktigt, att genom lagstiftningsåtgärder,

som på senare tider vidtagits i syfte att tillgodose ökade kraf på snabbhet

i rättskipningen, nämndemansbestyret blifvit alltmer betungande; och de

oftare påkommande tingsresorna syntes, särskildt för de från tingsställena

mera aflägse boende nämndemännen, förorsaka större tidspillan och jemväl

känbarare direkta utgifter än tillförene, äfven om tillbörlig hänsyn toges

till de fördelar, som å flera orter numera erbjödes genom ett mera utveckladt

kommunikationsväsen. Af Riksdagens framställning framginge ock,

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

att nämndemansuppdraget flerstädes funnits så betungande, att dertill lämpliga

personer undandragit sig att länge bibehålla detsamma, ett förhållande,

som i allmänhet icke kunde vara för rättskipningen gagneligt; och statskontoret

ansåge det derför vara af vigt att ytterligare lindring i de med

uppdraget förenade uppoffringar bereddes. Då de tingsresor, som icke läte

sig på förhand bestämmas, syntes vara de för nämndemännen mest betungande,

förefunnes, ur denna synpunkt, icke någon väsentlig skilnad

mellan den inställelse, som påkallades af ett urtima ting och en extra

rättegångsdag under lagtima ting. Såsom förut omförmälts, åtnjöte redan

nu nämndemännen, jemlikt 1851 års nådiga kungörelse, full ersättning enligt

resereglementet för inställelse vid en för flera härad gemensam tingsstad

i brottmål, då gerningen, hvarom ransakades, blifvit begången inom

annat härad än det, till hvilket nämndemannen hörde. Af sammansatta

stats- och lagutskottets vid 1850—1851 års riksdag afgifna yttrande öfver

den framställning, som föranledt utfärdandet af nyssberörda kungörelse,

syntes framgå, att den omständigheten att nämndens förbindelse att, utan

ersättning, deltaga i lagskipningen, af våra äldre lagar, likasom af 1734 års

lag, varit begränsad till brott, begångna inom det härad, för hvilket han

blifvit vald, utgjort anledning dertill, att i nyssomförmälda fall nämndeman

tillagts högre ersättning än som tillkomme honom, då gerningen, hvarom

ransakades, blifvit föröfvad inom det härad, för hvilket han blifvit

vald. Denna omständighet syntes böra anses fortfarande ega full giltighet,

och statskontoret ansåge anledning icke förefinnas till ändring af den i 1851

års kungörelse i ty fall meddelade föreskrift. En godtgörelse efter samma

beräkningsgrund, och således omfattande såväl resekostnads- som traktamentsersättning

enligt resereglementet till inhäradsnämnd, för inställelse

vid öfriga urtima ting i brottmål och extra rättegångsdagar, skulle enligt

hvad den ofvan lemnade utredningen gåfve vid handen, för statsverket medföra

drygare utgifter än som för beredande af skälig lindring i nämndemansbesväret

syntes vara af nöden.

Af såväl ordalagen i Riksdagens förevarande skrifvelse som flera af

länsstyrelsernas yttranden framginge ock, att ersättning för sjelfva resekostnaden

skulle komma att tillfredsställa billiga anspråk, på samma gång

en ersättning i denna form icke komme att betaga befattningen dess egenskap

af oaflönad förtroendesyssla. De tillgängliga uppgifterna lemnade

visserligen icke upplysning om beloppet af de kostnader, som skulle blifva

en följd af ett godkännande af de utaf statskontoret sålunda ifrågasatta

bestämmelserna, men gåfve emellertid vid handen, att, om dessa bestämmelser

egt tillämplighet under de år uppgifterna afsåge, eller åren 1887

och 1888, tillökningen i statsutgift icke skulle hafva öfverstigit ett belopp

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23. 21

af 27,415 kronor 65 öre under år 1887 och 23,389 kronor 57 öre under

år 1888.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, har statskontoret

i underdånighet tillstyrkt, att nämndemän, med bibehållande af den dem

på grund af nådiga kungörelsen den 17 september 1851 tillkommande rätt

till ersättning enligt resereglemente!, för inställelse å gemensam tingsstad

i brottmål, då gerningen, hvarom ransakas, blifvit begången inom annat

härad eller tingslag än det, till hvilket nämndemannen hör, måtte förklaras

berättigade att för biträde vid brottmålsransakning, som eger rum å urtima

ting eller extra rättegångsdag under lagtima ting, då gerningen, hvarom ransakas,

föröfvats inom det härad, för hvilket nämndemannen blifvit vald, af

allmänna medel bekomma enligt resereglementet beräknad godtgörelse för

resan till och från tingsstaden, dock att dagtraktamente under resan icke

må beräknas.

Föredragande departementschefen redogjorde tillika för innehållet af

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttranden, hvilka utmärka, dels att samtliga

dessa myndigheter, utom en, tillstyrkt, att ersättning för sjelfva resorna

till och från tingsstaden skulle utgå till nämndemän, då de biträda

rätten vid brottmålsransakning å urtima ting, dels ock att det öfvervägande

antalet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett följdrigtigheten fordra,

att enahanda ersättning jemväl borde tillkomma nämndemän, som biträdde

vid ransakningar å extra rättegångsdagar under de lagtima tingen.

Föredraganden anförde härefter, att, med afseende å hvad i ärendet

förekommit, statskontorets ifrågavarande förslag angående utsträckning af

nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid ransakningar i brottmål

syntes böra godkännas; och hemstälde föredraganden i underdånighet, att

nådig proposition rörande nämndemäns berättigande till ersättning i öfverensstämmelse

med nämnda förslag måtte till Riksdagen aflåtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lemna bifall; och skulle proposition i

ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med bil. litt. E

vid detta protokoll.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd, 11 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1892:3 Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitie. departementet. s. 12 i texten