Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar

1892-03-11 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1892:49, Med förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

N:o 49.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å

vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga

penningeinrättningar; gifven Stockholms slott den 11

Mars 1892.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående sparbanker; samt

2:o) lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker

jemförliga penningeinrättningar.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 27 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Förslag

till

Lag angående sparbanker.

Med upphäfvande af förordningen angående sparbanker den 1 Oktober

1875 samt lagarne den 31 December 1888 och den 5 September

1890, innefattande ändring i och tillägg till nämnda förordning, varder

härigenom stadgadt som följer:

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som, utan

rättighet för dess stiftare eller desses rättsinnehafvare att tillgodonjuta

andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma, bar till ändamål att

af allmänheten till förräntande mottaga penningar och genom räntans

läggande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra samt medlen i mån

af uppsägning återbetala.

2 §.

Till grundfond för sparbank skall, på sätt och under vilkor i 5

och 18 §§ sägs, tillskjutas ett belopp af minst två tusen kronor.

Stiftare af sparbank skola vara välfrejdade svenske medborgare

till antal åt minst tjugu.

3 §•

De, som vilja inrätta sparbank, skola hos Konungens Befallningshafvande

i det län, hvarinom sparbankens styrelse kommer att hafva

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sitt säte, söka stadfästelse å det för sparbanken antagna reglemente.

Dervid skall styrkas, ej mindre att stiftarnes antal icke understiger

det i 2 § föreskrifna, än äfven att det belopp, hvartill grundfonden

enligt reglementet skall uppgå, blifvit tecknadt.

Finner Konungens Befallningshafvande reglementet öfverensstämma

med denna lag äfvensom med lag och författningar i öfrigt, har Konungens

Befallningshafvande att meddela stadfästelse å reglementet med

de ändringar och tillägg deri, som för betryggande af insättarnes rätt

pröfvas erforderliga.

Beslutad ändring af reglemente eger ej giltighet, med mindre den

varder af Konungens Befallningshafvande stadfäst.

Underrättelse om stadfästelse af reglemente och af ändring deri

skall på sparbankens bekostnad intagas i länskungörelserna.

4 §•

I reglementet skall uppgifvas den benämning, hvarunder inrättningen

kommer att drifva sin rörelse. För utmärkande af rörelsens

beskaffenhet må ej annat uttryck än sparbank användas.

Ej må, der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning

än sådan, hvarom i 1 § förmäles, drifva sin rörelse under

benämning af sparbank. Sker det, eger Konungens Befallningshafvande

föreskrifva rättelse.

5 §•

Förr än sparbank må öppna sin rörelse skall hos Konungens

Befallningshafvande lemnas uppgift å de personer, hvilka vården om

sparbankens angelägenheter tillkommer, så ock styrkas, att det belopp,

hvartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, blifvit kontant

inbetaldt.

6 §•

I tvistemål, som rör gäld i allmänhet, svarar sparbank vid allmän

underrätt i den ort, der sparbankens styrelse enligt reglementet har

sitt säte.

7 §•

Vården om sparbanks angelägenheter tillkommer dels så kallade

hufvudmän, som skola representera insättarne och såsom öfverstyrelse

öfvervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande styrelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

Hufvudmännen skola till ett antal af minst tjugu och hög''st femtio

utses genom val på sätt reglementet föreskrifver; dock att stiftare af

sparbank må kunna i reglementet förklaras för hufvudman.

Uti en i sparbanken förvarad liggare skall hvarje hufvudman,

der han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva sitt namn.

Rätt att deltaga i hufvudmäns öfverläggningar, val och beslut

må genom reglementet kunna tillerkännas dem, som lemnat penningebidrag

till bildande eller förstärkande af sparbankens grundfond eller

reservfond. Vid utöfning af nämnda rätt bära de lika ansvarighet som

hufvudmän.

Hufvudmännen, hvilka skola en gång hvarje år kallas till ordinarie

sammanträde, ega dervid att utse ej mindre ledamöter i styrelsen än

äfven revisorer för granskning af sparbankens förvaltning, att besluta

om ansvarsfrihet för styrelsen eller om den åtgärd, som, derest ansvarsfrihet

nekas, skall vidtagas, samt att afgöra fråga, som kan väckas om

användning af det i 15 § omförmälda öfverskott å reservfond; och

hafva hufvudmännen i öfrigt att fatta beslut i ärenden, hvilka enligt

reglementet tillhöra deras handläggning. Hufvudman, som tillika är

styrelseledamot, må ej deltaga i val af revisor eller i beslut angående

ansvarsfrihet för styrelsen.

Hufvudmän och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och

revisorer årligen.

Styrelsen handhafver den omedelbara ledningen af sparbankens

verKsamhet och eger att i alla mål tala och svara för sparbanken, så ock

att besluta i frågor, hvilkas afgörande icke är hufvudmännen förbehållet.

Ej må hufvudman eller styrelseledamot i sparbank vara tjensteman

i samma sparbank, der icke med afseende å särskilda förhållanden

sådant i reglementet uttryckligen medgifves.

8 §‘

Till Konungens Befallningshafvande skall sparbanks styrelse inom

en månad efter hufvudmännens årssammanträde aflemna förteckning å

hufvudmän och styrelseledamöter. Den förteckning skall genom Konungens

Befallningshafvandes försorg, men på sparbankens bekostnad införas

i länskungörelserna och tidning i orten.

9 §‘

Vid sammanträde af hufvudmän och styrelse skall föras protokoll,

upptagande alla förekommande ärenden och de beslut, som deri fattats,

äfvensom dem, hvilka i besluten deltagit.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

5

10 §.

Styrelseledamot må af sparbank uppbära arfvode endast i det fall

att reglementet sådant uttryckligen medgifver; dock att arfvodet icke

får utgå af andra medel än afkomsten af sparbankens egna fonder.

Hufvudman är i denna egenskap icke i något fall berättigad att åtnjuta

arfvode.

11 §•

Sparbank må ej drifva inlåningsrörelse under annan form, än i

1 § omförmäles; och eger sparbank dervid icke ikläda sig skyldighet

att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel,

styrelsen dock öppet lemnadt att, då sådant utan olägenhet kan ske,

medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens utgång. För

fyllande af tillfälligt penningebehof må sparbank upptaga lån och

öppna kredit! vräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat fordringsbevis

än skuldebref.

Lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref med borgen,

skall, der icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda

lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner

nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöfver

tio år må icke lån, hvarom nu är sagdt, utestå; skolande å lån

af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning

årligen göras med belopp, som i förhållande till lånets löpetid

blifvit i skuldebrefvet bestämdt, der icke styrelsen begagnar sin rätt

att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så länge lånet qvarstår,

skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad pröfning.

12 §.

Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse, för

hvars uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken

anstäld tjensteman i egenskap af hufvudgäldenär eller löftesman svarar,

utan så är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes antingen

pant af statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer eller andra

med dem i afseende å säkerheten närmast jemförliga obligationer eller

af inteckning uti fastighet, å landet inom hälften af medeltaxerings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

värdet för de tio sista åren och i stad inom hälften af sist faststälda

taxeringsvärdet; dock att åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning

i egendomen må godkännas, vara brand försäkrad i någon

med vederbörligen faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning

inom riket.

13 §.

Af sparbanks tillgångar skall ett belopp, motsvarande minst en

tiondedel af delegarnes behållning enligt senaste bokslut, redovisas i

värdehandlingar, hvilka kunna med lätthet förvandlas i penningar, såsom

statens, allmänna hypoteksbankens eller andra fullgoda obligationer,

eller ock depositionsbevis af riksbanken eller annan bankinrättning,

för hvilken Konungen faststält reglemente.

14 §.

Ej må sparbank ega annan fastighet, än som för sparbankens

inrymmande är afsedd; dock må sparbank inropa för dess fordran

pantsatt eller utmätt fast egendom, som å auktion försäljes, der det

för skyddande af dess rätt finnes erforderligt; skolande densamma åter

afyttras, så snart det utan förlust kan ske.

15 §.

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till

en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;

dock att, när reservfonden eller, der förbehåll om tillskjuten

grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet

af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes

behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må, efter det

sparbankens styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, att

öfverskottet skall användas för väckande och underhållande hos mindre

bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet eller ock, der reglementet

sådant uttryckligen medgifver, för välgörande eller allmännyttigt

ändamål. Hufvudmännens beslut härom skall underställas

Konungens Befallningshafvande, som har att pröfva, huruvida beslutet

öfverensstämmer med föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 49.

7

16 §.

I sparbank skola föras följande böcker:

kassabok, som föres i två exemplar och af särskilda personer;

afräkningsbok, som för hvarje insättare utvisar insatta och uttagna

belopp samt hans tillgodohafvande;

lånebok, som upptager de af sparbanken utlemnade lån, derå inbetalda

räntor och gjorda afbetalningar samt för lånen stälda säkerheter;

register å sparbankens gäldenärer, hvilket vid hvarje gäldenärs

namn angifver dennes samtliga förbindelser till sparbanken, vare sig

såsom hufvudgäldenär eller löftesman; samt

kapitalbok, upptagande sparbankens tillgångar och skulder vid

hvarje års början och slut; varande sparbanks styrelse obetaget att,

efter ty pröfvas lämpligt, låta föra äfven andra böcker.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa

sparbankens ställning.

Konungens Befallningshafvande eger, der så aktas nödigt, att

meddela föreskrift angående sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Sparbanks styrelse är pligtig att senast en månad efter bokslutets

upprättande afgifva statistisk redogörelse angående sparbanken och dess

rörelse jemlikt de föreskrifter, Konungen kan låta utfärda.

17 §•

Revision af sparbanks förvaltning och räkenskaper skall årligen

förrättas. Revisionsberättelsen skall upptaga beloppen af sparbankens

tillgångar och skulder jemte beskaffenheten af tillgångarne samt innehålla

en öfversigt af sparbankens verksamhet under det år revisionen

omfattat. Berättelsen tillika med det yttrande af sparbankens styrelse

och det beslut af hufvudmännen, hvartill berättelsen må hafva gifvit

anledning, skall, så snart ske kan, insändas till Konungens Befallningshafvande

och offentliggöras på sätt i 8 § sägs.

18 §.

För sparbank tillskjuten grundfond må endast i det fall, att förbehåll

i reglementet derom gjorts, återbäras, dock ej förr än det förhållande

mellan reservfond och insättarnes behållning, som i 15 § sägs,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

inträdt. Dervid må vinst å grundfondstillskotten icke beräknas samt

ränta godtgöras endast för så vidt reglementet derom innehåller uttrycklig

bestämmelse; dock att genom utbetalning af sådan ränta, som

icke må öfverstiga fem för hundra om året, förenämnda förhållande

mellan reservfond och insättarnes behållning icke må rubbas.

19 §.

Hafva, enligt senast upprättadt bokslut, tillskjuten grundfond och,

der reservfond bildats, jemväl denna gått förlorade eller har, efter det

grundfond återburits, reservfonden förlorats, då skall, derest icke ny

grundfond tillskjutes och möjligen befintlig brist i insättarnes behållning

jemväl betäckes, sparbankens verksamhet genast afbrytas och

sparbanken ställas under utredning.

20 §.

Har någon del af sparbanks vinst blifvit använd på annat sätt,

än 15 § medgifver, åligger dem, som i beslutet derom deltagit, att, en

för alla och alla för en, till sparbanken återgälda hvad sålunda blifvit

obehörigen utbetaldt. Underlåtes föreskriften i 19 §, äro de, som låtit

sådan underlåtenhet komma sig till last, likaledes en för alla och alla

för en, insättarne ansvarige för deras fordringars fulla gäldande.

I öfrigt äro hufvudmän och styrelseledamöter underkastade ansvarighet

för de sparbanken anförtrodda medel endast efter de grunder,

som för syssloman enligt allmän lag gälla, så vidt de icke särskildt

utfäst sig till ytterligare ansvarighet.

Om utförande af talan, hvartill enligt denna § fog må förefinnas,

eger Konungens Befallningshafvande att förordna, ändå att anmälan

af sakegare icke gjorts.

21 §.

Konungens Befallningshafvande har att öfva tillsyn öfver sparbank

och för sådant ändamål sjelf eller genom ombud verkställa undersökning

af sparbanks förvaltning, dervid sparbankens räkenskaper, protokoll,

kassa och lånehandlingar skola af styrelsen hållas tillgängliga.

Sådan undersökning må, när Konungens Befallningshafvande

pröfvar nödigt, ske antingen genom deltagande i den årliga revisionen

af sparbankens förvaltning och räkenskaper eller utan samband med

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Majds Nåd. Proposition J\:o 49.

revisionen; dock att undersökning af hvarje sparbank skall ega rum

minst en gång årligen. Yerkställes undersökningen genom Konungens

Befallningshafvandes ombud, åtnjuter ombudet arfvode af allmänna

medel efter de grunder, Konungen stadgar.

Hafva hufvudman eller styrelse fattat beslut, hvilket står i uppenbar

strid med lag eller det för sparbanken gällande reglemente, eller

eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet eller kränkning af

insättarnes rätt, må Konungens Befallningshafvande förbjuda verkställighet

af beslutet. Konungens Befallningshafvande må ock förelägga

sparbanks hufvudmän eller styrelse att, i händelse beslut af nyss

omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, der så ske

kan, så ock att fullgöra hvad dem enligt lag och reglemente åligger, äfvensom

att eljest vidtaga åtgärd, som Konungens Befallningshafvande för

betryggande af delegarnes rätt funnit nödigt att föreskrifva; Konungens

Befallningshafvande i sistnämnda fall dock obetaget att, om förhållandena

dertill föranleda, låta på sparbankens bekostnad verkställa sådan

åtgärd.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från sparbanks reglemente

och varder ej den anmärkta afvikelsen inom förelagd tid rättad,

ankommer det på Konungens Befallningshafvande att förbjuda fortsättning

af sparbankens verksamhet.

22 §.

Finner Konungens Befallningshafvande grundad anledning att befara

förhållande, hvarom i 19 § sägs, har Konungens Befallningshafvande

att förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet och förordna

om dess ställande under utredning. Till deltagande i utredningen

skall Konungens Befallningshafvande utse ett ombud, hvilket undfår

godtgörelse af allmänna medel till belopp, Konungens Befallningshafvande

bestämmer.

23 §.

Beträffande den, till hvars förmån insättning i sparbank första

gången verkställes, skall uppgift dervid lemnas å namn samt, der sådant

kan ske, födelseår, månad och dag, hemvist och lefnadsyrke. Göres

insättningen för minderårig, böra, om så kan ske, äfven föräldrarnes

namn uppgifvas.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 27 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Öskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa

icke må kunna förr än efter viss tid uppsägas till återbetalning, skall

han derom göra förbehåll, då insättning första gången verkställes. Vill

han vid den insättning göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning,

ankommer det på pröfning af sparbankens styrelse, huruvida

medlen må med det förbehåll mottagas.

24 §.

Vid första insättning i sparbank skall till insättaren utan afgift

utlemnas en med ordningsnummer försedd motbok, deri gjordt förbehåll

skall vara infördt och vid hvilken ett tryckt exemplar af sparbankens

reglemente skall vara fästadt.

Vid insättning och uttagning af penningar skola två af sparbankens

tjenstemän eller styrelseledamöter derom göra anteckning hvar i sitt

exemplar af kassaboken. Insatt eller uttaget belopp införes vid samma

tillfälle jemväl i motboken.

För en och samma person må insättning å mer än en motbok ej

ega rum; dock må omyndig, för hvars räkning medel blifvit af annan

person insatta, äfvensom den, till hvars förmån motbok med vissa förbehåll

utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för insättning af

egna medel.

25 §.

Den, som vill uppsäga eller lyfta för hans räkning i sparbank

innestående medel, skall i sparbanken uppvisa sin motbok och, derest

han icke är personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande

af sådana uppgifter, som här ofvan i 23 § omförmälas. Finnas dessa

uppgifter öfverensstämma med dem, som vid första insättningen lemnats,

och förekommer ej anledning betvifla, att personen är den han uppgifver

sig vara, må uppsägningen gälla och utbetalningen verkställas.

26 §.

Medel, som för gift qvinnas räkning innestå i sparbank, må af

henne, äfven utan mannens samtycke, uppsägas och lyftas. Likaledes

må omyndig, som uppnått femton år, utan särskild tillåtelse af målsman

förfoga öfver medel, insatta å motbok, som han för insättning af egna

medel utbekommit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kong t. May.ts Råd. Proposition N:o 49.

I de fall, hvarom i denna § förmäles, må medel ej från sparbank

utbetalas till mannen utan hustruns eller till målsman utan den omyndiges

samtycke.

27 §.

Af sparbank utfärdad motbok bör en gång årligen å tid, reglementet

angifver, inlemnas till sparbanken för att jemföras naed dess

räkenskaper; skolande, der ej sådant redan skett, den för nastforflutna

kalenderår upplupna ränta då jemväl i motboken införas. Ar i sparbanks

reglemente bestämdt, att, då motbok för insättning eller uttagning

i sparbanken uppvisas, den skall med räkenskaperna jemföras, är doc

insättare det år, insättning eller uttagning skett, fn från skyldighet

att särskildt inlemna motboken för jemförelse med räkenskaperna.

Varder motbok, som bör till sparbanken för jemförelse med dess

räkenskaper inlemnas, icke der å föreskrifven tid företedd och yppar

sia- sedermera skiljaktighet mellan motboken och sparbankens räkenskaper

i afseende å insättningar eller uttagningar, skola räkenskaperna

ega vitsord, der icke någon omständighet förekommer, som förringar

deras trovärdighet.

28 §.

Öfvergår fordringsrätt på grund af motbok^från en till annan,

må, innan sådant blifvit för sparbankens styrelse anmäldt och styrkt,

motbokens innehafvare ej å densamma grunda rätt mot sparbanken.

29 §.

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant

hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och dervid uppgifva tid

och omständigheter, under hvilka förlusten timat. Styrelsen skall då

(renom kungörelse, hvilken på bekostnad af den, som förlorat motboken,

införes en gång i allmänna tidningarne och tre gånger i tidning, som

i orten utkommer, efterlysa motboken. Derest denna icke inom sex

månader, efter det sådan efterlysning sista gången egt rum, tillrättakommit,

är den, för hvars räkning efterlysning skett, berättigad att

mot qvitto utbekomma hela sitt tillgodohafvande; och eger efter medlens

utbetalning motboken icke gällande kraft mot sparbanken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

30 §.

Sparbanks reglemente skall, utöfver hvad förut i denna lag är

derom stadgadt, innefatta bestämmelser angående

den ort, hvarest styrelsen har sitt säte;

det belopp, hvartill sparbanks grundfond skall uppgå;

hufvudmännens antal och den tid, för hvilken de skola väljas, det

minsta antal af dem, som bör närvara för att giltigt beslut må kunna

fattas, hufvudmännens befogenhet, tid och ort för deras årssammanträde

samt sättet för utlysande af detta äfvensom af särskildt sammanträde;

antalet af styrelseledamöter och deras suppleanter, tiden för deras

befattning samt styrelsens åligganden och beslutmessighet;

antalet af revisorer samt tiden för revisionen och dess afslutande;

sättet för anordnande af s. k. sparbankskomité (afdelnings- eller

filialkontor), der sådan komité anses erforderlig, bestämmande af dess

befogenhet och öfvervakande af dess förrättningar;

det lägsta belopp, som i sparbank må insättas, och det högsta

beloppet af en persons tillgodohafvande, hvarå ränta godtgöres;

sättet för besluts fattande i fråga om in- och utlåningsräntan;

den tid efter uppsägning, då sparbank är skyldig återbetala insatta

medel; skolande sådan tid bestämmas i förhållande till storleken

af det belopp, som skall uttagas, dock icke i något fall under en vecka;

sättet för uppsägning från sparbankens sida af insatta medel;

förvar och inventering af kassa och värdehandlingar; samt

sättet för fattande af beslut om ändring i reglementet, om sparbankens

upplösning och om verkställigheten deraf.

31 §.

När beslut fattas om sparbanks upplösning, skall sådant för Konungens

Befallningshafvande ofördröjligen anmälas; och må årsstämning å

dess okände borgenärer sökas.

Uppstår behållning, sedan sparbankens alla förbindelser blifvit.

fullgjorda, skall denna användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål.

Hufvudmännens härom fattade beslut skall underställas Konungens

Befallningshafvandes pröfning; och åligger det Konungens Befallningshafvande

att tillse, att behållningen varder i öfverensstämmelse med

faststäldt beslut använd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

32 §.

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund

af denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i Finansdepartementet,

men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen

annorlunda förordnar.

33 §.

Utöfvar sparbank sin verksamhet utan att hafva erhållit sådan

stadfästelse å sitt reglemente, som i 3 § sägs, stånde en hvar, som

emellertid å sparbankens vägnar ingår förbindelse, derför i personlig

ansvarighet till fordringsegaren såsom för annan sin förbindelse efter

allmän lag.

34 §.

Konungens Befallningshafvande eger förelägga vite vid meddelande

af föreskrift eller förbud enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan och förvandlas efter

allmän lag.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 1893 och skall ega

tillämpning jemväl å redan befintlig inrättning, hvilken drifver sådan

rörelse, som i 1 § sägs; dock att sådan sparbanksinrättning icke är

pligtig att fullgöra föreskriften i 3 § om skyldighet att söka stadfästelse

å ett i öfverensstämmelse med lagen upprättadt reglemente förr än ett

år eller föreskriften i 13 § om redovisning i vissa värdehandlingar af

en tiondedel af insättarnes behållning förr än fem år efter lagens trädande

i kraft. I öfrigt må denna lag icke verka inskränkning i rätt,

som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll kan tillkomma

stiftare af redan befintlig sparbanksinrättning eller andra att återbekomma

tillskjuten fond eller att derå njuta ränta; likasom sådan sparbanksinrättning,

så framt dess reglemente ej annorlunda stadgar, icke är

skyldig att bereda sig grundfond; skolande densamma ställas under

utredning, då enligt upprättadt bokslut brist i insättarnes behållning

uppstått.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Förslag

till

Lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker

jemförliga penningeinrättningar.

l §•

Drifver s. k. folkbank eller annan dermed jemförlig penningeinrättning

sin rörelse utan af Konungen stadfäst reglemente och ingår

bland dess rörelsegrenar sådan inlåning, som sparbank bedrifver, skall

penningeinrättningen beträffande rörelsen i dess helhet vara underkastad

tillsyn af Konungens Befallningshafvande i länet. För utöfvande af

sådan tillsyn har Konungens Befallningshafvande att sjelf eller genom

ombud verkställa undersökning af penningeinrättningens förvaltning,

dervid dess räkenskaper, protokoll, kassa och lånehandlingar,skola af

styrelsen hållas tillgängliga. Verkställes undersökningen genom Konungens

Befallningshafvandes ombud, skall godtgörelse derför af penningeinrättningen

gäldas till ombudet enligt Konungens Befallningshafvandes

bestämmande.

2 §•

Styrelse för sådan penningeinrättning, hvarom i 1 § sägs, åligger

att årligen till Konungens Befallningshafvande aflemna berättelse af

utsedde revisorer öfver verkstäld granskning af nästföregående års förvaltning

tillika med det beslut, som fattats i fråga om ansvarsfrihet för

styrelsen. Dessa handlingar skola genom Konungens Befallningshafvandes

försorg, men på penningeinrättningens bekostnad införas i

länskungörelserna och tidning i orten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Styrelsen har ock att senast en månad efter bokslutets upprättande

afgifva statistisk redogörelse i afseende å penningeinrättningen ochdess

rörelse jemlikt föreskrifter, som Konungen kan låta utfärda.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa

penningeinrättningens ställning; egande Konungens Befallningshafvande

att, der så aktas nödigt, meddela föreskrift angående sättet för böckernas

förande och afslutande.

Konungens Befallningshafvande eger förelägga styrelsen att fullgöra

hvad enligt denna lag och gällande reglemente styrelsen åligger.

3 §.

Finnes grundad anledning till antagande att penningeinrättning,

hvarom i denna lag sägs, förlorat sin reservfond och tjugu procent af

inbetald grundfond, har Konungens Befallningshafvande att förordna

om dess ställande under utredning. Till deltagande i sådan utredning

skall Konungens Befallningshafvande utse ett ombud, som härför uppbär

godtgörelse på sätt i 1 § sägs.

4 §•

Konungens Befallningshafvande eger förelägga vite vid meddelande

af föreskrift enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan och förvandlas efter

allmän lag.

5 §•

Öfver beslut, som af Konungens Befallningshafvande på grund af

denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i Finansdepartementet,

men beslutet går ändock i verkställighet, der icke Konungen

annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft med ingången af år 1893 och eger tilllämpning

jemväl på redan bildade penningeinrättningar af ifrågavarande

beskaffenhet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Kongl. Höghet Kronprinsen-Reg enten i statsrådet å

Stockholms slott den 13 Januari 1892.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Chefen för finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen

föredrog:

Komiténs för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning för

sparbanker m. m. den 27 sistlidne Oktober afgifna underdåniga betänkande

jemte förslag till författningar i ämnet;

öfver hvilka författningsförslag Öfverståthållareembetet och Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit infordrade underdåniga

utlåtanden.

Statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål

87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag af detta protokoll infordra

Högsta Domstolens utlåtande öfver berörda förslag.

Hvad statsrådet i förestående — — — ärenden

hemstält behagade Hans Kongl. Höghet KroprinsenRegenten

bifalla.

Ex protocollo:

Fr. N:son Ihrfelt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

17

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet inför Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Tisdagen den 8 Mars 1892.

hör st a rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Åbergsson,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Afzelius,

Isberg,

Lindbäck.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 1 sistlidne Februari,

de till Högsta Domstolens utlåtande öfverlemnade, af särskild komité

utarbetade förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn

å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning,

som sparbank bedrifver, mellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat,

så företogos nu dessa förslag till slutlig behandling; och föranledde

desamma följande anmärkningar:

I.

Förslag till lag angående sparbanker.

§ 1.

Justitierådet Isberg yttrade: I olikhet med nu gällande förordning

angående sparbanker den 1 Oktober 1875 innehåller föreliggande

Bih. till Bihsd. Prot. 1892. 1 Sami. 1 Afd. lläft. 27. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

förslag i 1 § en formlig definition å de penningeinrättningar, som enligt

förslaget böra hänföras till sparbanker, och såsom en bestämning

i denna definition ingår, att inrättningen utöfvar sin verksamhet enligt

ett i öfverensstämmelse med förslagets föreskrifter stadfäst reglemente.

Af denna definition följer, att förslagets tillämplighet är inskränkt till

sparbanksinrättningar af sistnämnda art, och då förslaget icke gör

fastställelse å reglemente till en ovilkorlig skyldighet för alla penningeinrättningar,

hvilka enligt rådande uppfattning böra räknas till sparbanker,

är det alltså lemnadt en sådan inrättning öppet att, äfven om

den till sin uppkomst, verksamhet och ändamål går in under definitionen

i förevarande §, likväl undandraga sig de i förslaget gifna föreskrifter

genom att underlåta söka fastställelse å sitt reglemente. Sker

detta, kommer en dylik sparbanksinrättning i stället att falla in under

stadgandena i komiterades särskilda förslag till lag angående tillsyn

å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning, som

sparbank bedrifver, ett förslag, som emellertid innehåller vida lindrigare

kontrollbestämmelser än det nu ifrågavarande och som i vissa afseenden

till och med lemnar mindre garanti än 1875 års sparbankslag.

Den uppfattning hos komiterade, som legat till grund för ett sådant

inordnande under skilda lagbestämmelser af''förhållanden, hvilka i sjelfva

verket äro hvarandra lika, har uppenbarligen framgått ur den föreställningen,

att namnet sparbank, som enligt förslaget gjorts obligatoriskt

för och jemväl uteslutande förbehållits sådana sparbanksinrättningar,

hvilka sökt och erhållit fastställelse å sina reglementen, borde tillerkännas

en alldeles särskild betydelse och sådan vigt, att hänsynen till

insättarnes säkerhet endast i fråga om anstalter med detta namn påkallade

en fullt effektiv kontroll från statens sida, under det att den,

som äfventyrade att anförtro sina besparingar åt eu penningeinrättning,

hvilken, om än till sin beskaffenhet och verksamhet en verklig sparbank,

likväl drefve sin rörelse under annat namn, endast i mindre mån

hade anspråk på skydd från det allmännas sida.

Ett sådant betraktelsesätt synes mig emellertid icke rätt väl

kunna ur principiel synpunkt försvaras. Det är ej en penningeinrättnings

namn, utan dess beskaffenhet, verksamhet och ändamål, som gör

densamma till en sparbank, och behofvet af tillsyn och kontroll från

statens sida för skyddande af insättarnes rätt är detsamma, vare sig

inrättningen drifver sin rörelse under denna benämning eller en annan,

hvaraf äfven, enligt min tanke, följer, att samma lagbestämmelser böra

gälla för det ena fallet som lör det andra.

Emellertid skulle de principiella betänkligheter, jag sålunda funnit

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

möta mot förslaget i förevarande afseende, icke hindrat mig att tillstyrka

detsamma, derest jag tilltrott mig antaga, att sparbankerna utan

undantag eller utan afsevärda sådana skulle finna rättigheten att begagna

benämningen sparbank vara för sig af sådan vigt, att densamma

uppvägde trycket af de band, förslaget komme att pålägga deras hittills

jemförelsevis fria verksamhet. Ty kunde sådant antagas, skulle,

då bibehållandet af benämningen sparbank enligt förslaget icke kan

ske utan att fastställelse sökes å bankens reglemente, följden blifva,

att ifrågavarande inrättningar allmänt folie under bestämmelserna i förslaget,

och den af mig anmärkta principiella brist i förslaget skulle i

.praktiskt hänseende vara utan betydelse. Men till ett sådant antagande

anser jag mig ej ega tillräckliga skäl. Visserligen kan det ej förnekas,

att det stora förtroende, sparbankerna tillvunnit sig från allmänhetens

sida, gör det angeläget för dessa inrättningar att framdeles såsom hittills

drifva sin rörelse under en benämning, som utmärker deras egenskap

af sparbank; men detta förhållande torde dock icke, särskildt hvad

angår mindre sparbanksinrättningar, hvilka på grund af afskildt läge

eller andra omständigheter ej äro utsatta för konkurrens, utgöra hinder

för, att icke många sparbanker och företrädesvis sådana, som påkalla

tätare ingripande från kontrollmyndigheternas sida och derföre äfven

känna tyngden af förslagets kontrollföreskrifter mera tryckande, hellre

än att underkasta sig dessa föreskrifter, komma att afstå från förmånen

att kalla sig sparbank, helst det står dem öppet att antaga en denna

så nära stående benämning som sparkassa. I)en föreslagna lagförändringen

komme alltså, hvad sådana sparbanksinrättningar angår, icke

blott icke att medföra en nödig ansedd ytterligare kontroll, utan ock

att i vissa afseeuden minska den kontroll, som till insättarnes säkerhet

för närvarande finnes, och ändamålet med den nya lagstiftningen skulle

således i dessa säkerligen ganska talrika fall förfelas.

Jag anser mig derföre icke kunna tillstyrka godkännande af förslaget,

i denna del, utan hemställer om sådan ändring deri, att förslaget

varder tillämpligt i fråga om alla penningeinrättningar, som på grund af

sin beskaffenhet och arten af sin verksamhet äro att hänföra till verkliga

sparbanker, och att det således icke lemnas sådana inrättningar öppet att

efter godtfinnande undandraga sig den kontroll, förslaget åsyftar att

medföra. För vinnande af detta ändamål erfordras i främsta rummet, att

definitionen å sparbank i första stycket af 1 § göres mera omfattande

och sådan, att den, såvidt möjligt, afvärjer försök att undslippa lagens

tillämpning; och föreslår jag i detta afseende, att orden »uteslutande»

och »i enlighet med behörigen stadfäst reglemente» från §:en utgå,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

äfvensom att satsen »för att viss tid efter uppsägning återbetalas»,

hvilken icke ens från förslagets egen ståndpunkt lärer böra bibehållas

såsom en bestämning i sjelfva definitionen å begreppet sparbank, utbytes

mot ett annat uttryck, som angifver endast hvad som i afseende

å insatta medels återbetalande är för alla sparbanker, sådana de nu

äro anordnade, gemensamt, nemligen att återbetalningen sker i större

eller mindre poster i mån af insättarnes behof och derom framstälda

begäran. Ändras definitionen å sparbank i sådan rigtning, sona nu

föreslagits, komma att derunder ingå samtliga penningeinrättningar,

som rätteligen böra till sparbank hänföras, hvaraf äfven följer, att förslaget

i dess helhet och sålunda äfven föreskrifterna i 3 § och i förslagets

öfvergångsstadgande om skyldighet för redan befintlig sparbank

att söka fastställelse å sitt reglemente utan vidare blifva å alla

dessa inrättningar tillämpliga. Emellertid torde det vara af nöden, att

på lämpligt ställe i förslaget införes uttryckligt förbud för sparbank

att öppna sin rörelse, innan den vunnit fastställelse å sitt reglemente,

jemte föreskrift att, der detta ändå sker, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

skall hafva att förelägga vederbörande att inom viss utsatt

tid inkomma med anmälan till sådan fastställelse samt, om ej heller

detta har åsyftad verkan, förordna om rörelsens omedelbara inställande.

Vidare torde det föreslagna utbytandet af uttrycket »för att. viss

tid efter uppsägning återbetalas» påkalla införande å annat ställe i förslaget

af en föreskrift derom, att sparbank ej må förpligta sig återbetala

insatta medel annorledes än efter uppsägning; och synes detta

lämpligen kunna ske genom tillägg till och omredigering af första stycket

af 11 §. Deremot torde borttagandet af ordet »uteslutande», såsom

ofvan föreslagits, icke föranleda behof af någon ny bestämmelse utöfver

den, som innehålles i sistnämnda stycke och § af förslaget.

De jemkningar, som i vissa andra delar af förslaget erfordras med

anledning af ofvan ifrågasatta ändringar i 1 §, skola på sina särskilda

ställen af mig påpekas.

Justitierådet, Afzelius, med hvilken Justitieråden Abergsson, Skarin

och Lilienberg förenade sig, anförde: Genom att i definitionen å sparbank

i denna § upptaga bestämmelsen att rörelsen bedrifves »i enlighet

med behörigen stadfäst reglemente» äro från lagens tillämpningsområde

uteslutna de penningeinrättningar, hvilka icke sökt eller icke

erhållit stadfästelse å reglemente. Af 4 § inhemtas, att stadfästelse

å reglemente meddelas endast för inrättningar, hvilka vilja drifva sin

rörelse under benämningen sparbank, samt att saknaden af stadfäst reglemente

utgör hinder för rörelsens bedrifvande under samma benämning;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition iV;o 49.

den verkliga betydelsen af de anförda ordens upptagande i definitionen

är alltså den att rörelsens utöfvande under benämningen sparbank är ett

vilkor för en penningeinrättnings hänförande under förslagets bestämmelser.

Lika med Justitierådet Isberg och hufvudsakligen åberopande

hvad af honom blifvit i sådant hänseende anfördt, anser jag en dylik,

endast af namnet beroende åtskilnad icke vara att förorda och hemställer

derföre, att förslaget måtte omarbetas i syfte att alla de penningeinrättningar,

hvilkas organisation, syfte och verksamhet äro de

i denna § angifna, må underkastas samma skyldighet att söka stadfästelse

å reglemente och enahanda lcontrollföreskriftero i öfrigt.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Abergsson, Skarin,

Lilienberg, Huss och Afzelius instämde, utlät sig: Det i slutet af första

stycket förekommande uttryck »för att viss tid efter uppsägning återbetalas»

synes kunna, såsom ock flere bland Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

erinrat, gifva anledning till den tolkning, att sparbank icke

skulle ega rätt att utbetala insatta medel vid anfordran. Som emellertid,

enligt de vid ifrågavarande lagförslag fogade motiv, med omförmälda

uttryck endast åsyftas att angifva, det sparbank icke må ovilkorligen

förbinda sig att redan vid anfordran återbetala insatt belopp,

torde den sålunda åsyftade meningen böra tydligare återgifvas.

Justitieråden Abergsson, Huss och Lindbäck förenade sig om följande

utlåtande: I senare stycket af denna § är föreslaget, att de,

hvilka på grund af insättning ega fordran hos sparbank, så ock

deras rättsinnehafvare skola benämnas delegare i sparbanken; men då

insättare eller deras rättsinnehafvare genom lagförslaget icke tillförsäkrats

andel i sparbanks grundfond eller i vinsten å dess rörelse samt

de följaktligen endast äro att betrakta såsom fordringsegare hos sparbanken

med afseende å der insatta medel, synes den ifrågastälda benämningen

vara mindre egentlig; och hemställes förty, att densamma

utbytes mot ordet »insättare», derunder ock torde kunna inbegripas insättares

rättsinnehafvare, utan att sådant behöfver i lagen särskildt utsägas.

Skulle hvad sålunda hemstälts vinna nådigt afseende, blifver deraf

en följd, att ifrågavarande stycke i § 1 skall utgå samt att ordet

»delegare» öfverallt der det i öfrigt i förslaget användes utbytes mot

»insättare».

Justitierådet Lilienberg yttrade: Då det synes vara skäl att undvika

en benämning, som är oegentlig och möjligen kan leda till missförstånd,

skulle jag i likhet med Justitierådet Lindbäck vilja hemställa,

att ordet »delegare» icke användes till betecknande af dem, som hos

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sparbank på grund af insättning ega fordran, samt deras rättsinnehafvare,

utan att de i stället benämnas insättare. Må vara att benämningen

delegare vunnit häfd bland allmänheten, så torde det dock icke

vara skäl att godkänna den såsom lagterm, då dessa s. k. delegare icke

äro mera delegare i sparbanken än exempelvis de, som på deposition

insatt medel i en annan bank, äro delegare i denna. De ega ingen

rätt till andel i sparbankens vinst, såvida icke hufvudmännen besluta

att deraf utdela premier, ej heller i den behållning, som vid sparbankens

upplösning kan finnas, utan äro endast och allenast fordringsegare.

Sålunda t. ex., om en sparbank försättes i konkurstillstånd, äro desse

s. k. delegare icke, såsom man af benämningen vore frestad antaga,

gäldenärer, utan borgenärer, och benämnas så i lagen den 7 Juni

1889. Snarare borde benämningen delegare i sparbanken tillkomma

dem, som tillskjutit grundfonden och i vissa fall ega rätt att återbekomma

sina andelar deri med eller utan ränta. I nu gällande förordning

om sparbanker benämnas insättarne icke delegare, och, der

detta ord i förordningens 11 § förekommer, användes det i sin rätta

betydelse. I händelse man befarar, att ordet insättare kau leda till

missförstånd, om det användes utan vidare förklaring, må ju definitionen

kunna bibehållas, allenast med utbyte af orden »delegare i sparbanken»

mot ordet »insättare», hvilket senare utryck, derest denna anmärkning

gillas, äfven på öfriga ställen i förslaget skulle ersätta ordet

»delegare».

§ 2.

Då gällande lagstiftning icke synes föranleda dertill, att, på sätt

här är förutsatt, kommun eller landsting eger besluta att inrätta sparbank

och åtaga sig ansvarighet för medel, som der blifva insatta,

hemstälde Högsta Domstolen, att den här föreslagna bestämmelsen rörande

af kommun eller landsting inrättad sparbank måtte utgå; och skulle,

om denna hemställan godkändes, jemväl de öfriga bestämmelser i lagförslaget,

hvilka äro grundade på förutsättningen, att beslutanderätt

uti ifrågavarande hänseende är kommun eller landsting rnedgifven,

komma att förfalla, till följd hvaraf jemkningar i redaktionen af förslaget

i vissa delar erfordrades.

§ 3.

Om det skulle befinnas lämpligt, att, i enlighet med hvad i motiven

är förordadt, åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inrymmes befogenhet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

att vid pröfning, huruvida sökt fastställelse å tillämnad sparbanks

reglemente må meddelas, ingå i bedömande jemväl af sådan sparbanks

nytta och behöflighet för orten, borde enligt Högsta Domstolens mening

i denna § intagas stadgande, hvarigenom tydligen utmärktes, att dylik

befogenhet tillkommer Kongl. Majrts Befallningshafvande.

§ 4.

Högsta Domstolen ansåg, att föreskrift om ett maximibelopp för

här omförmälda böter icke borde saknas; och kunde detta lämpligen

sättas till 500 kronor.

Justitierådet Isberg yttrade särskildt: Derest den al mig under

1 § gjorda hemställan godkännes, torde de i andra stycket af förevarande

§ förekommande orden »än sådan, för hvilken Konungens Befallningshafvande

enligt denna lag stadfäst reglemente, drifva sin rörelse under

benämning af sparbank» böra utbytas mot »än sparbank drifva sin

rörelse under sådan benämning» eller något liknande uttryck.

§

Högsta Domstolen anmärkte, att, då, såsom motiven föranledde,

meningen torde vara, att bestämmelserna i första delen af andra stycket

rörande antalet af sparbanks hufvudmän och i sjette stycket angående

tiden för hufvudmannauppdragets fortvaro icke skulle ega tillämplighet

på de personer, hvilka i sparbanks reglemente förklaras för hufvudmän,

men detta icke ur ofvanberörda bestämmelser med tydlighet framgår,

ifrågavarande § torde böra omredigeras så, att osäkerhet om rätta

meningen förebygges;

att uttryckligt förbud bör här meddelas för hufvudman i sparbank,

som tillika är ledamot i samma sparbanks styrelse, att, deltaga i val

af revisorer för granskning af sparbankens förvaltning och i beslut

rörande frågan om ansvarsfrihet för styrelsen;

samt att, till förekommande af tvekan, huruvida hufvudmän, i

händelse de besluta, att ansvarsfrihet icke skall medgifvas sparbankens

styrelse, jemväl ega behörighet att fatta beslut om vidtagande af för

sådant fall erforderliga åtgärder mot styrelsen, stadgande, hvarigenom

slik befogenhet tillägges hufvudmännen, synes böra i denna § införas.

§ 8.

Högsta Domstolen hemstälde, att föreskrift måtte, på sätt i § 2

af nu gällande förordning angående sparbanker den 1 Oktober 1875

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

skett, meddelas derom, att aflemnande! till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

af förteckning å hufvudmän och styrelseledamöter skall ega

rum inom viss tid efter hufvudmännens årssammanträde.

§ 11-

Justitierådet Isberg yttrade: Såsom under 1 §, i sammanhang

med der framstäldt ändringsförslag, erinrats, torde i första stycket af

förevarande § lämpligen kunna införas den nödig ansedda bestämmelsen,

att sparbank ej eger åtaga sig såsom en förpligtelse att återbetala insatta

medel annorledes än efter uppsägning, hvartill synes mig böra

fogas en antydan derom, att denna bestämmelse icke utgör hinder för

sparbanks styrelse att i särskilda fall, der sådant finnes utan olägenhet

kunna ske, medgifva utbetalning utan afvaktande af den eljest

gällande uppsägningstidens utgång och således äfven vid anfordran.

Justitierådet Skarin anförde: Huruvida ett lån, som beviljas på

ett år eller kortare tid, faktiskt kommer att utestå längre tid än ett

år, kan ju vid lånets beviljande ej afgöras. Ordalagen i §:en förutsätta

emellertid, att, för den händelse ett lån kommer att utestå längre

tid än ett år, i skuldebrefvet skall vara bestämdt ett visst belopp, som

årligen skall afbetalas. Paragrafen skulle derföre, om den efter ordalydelsen

tillämpades, föranleda, att i alla skuldebref, äfven sådana, som

afsåge lån på endast några månader, bestämmelse borde införas om

beloppet af den afbetalning, som, der lånet faktiskt komme att utestå

längre än ett år, skulle årligen göras. Ordet »utestån i 3:dje punkten

af 2:dra stycket synes mig derför, såsom oriktigt och förvillande, böra

utbytas mot något annat uttryck, t. ex. »afser» eller »beviljats för».

§ 12-

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Skarin, Lilienberg

och Isberg förenade sig, anförde: Då här särskildt i fråga om inteckning,

men icke i öfrigt föreskrifves, att panten skall innebära »full

säkerhet», hvarmed lärer afses, att den skall fullt motsvara lånebeloppet,

skulle häraf kunna dragas den slutsats, att obligationer kunde godkännas

såsom pant, äfven om de icke i värde motsvarade lånet. För

att omöjliggöra en sådan uppenbart oriktig tolkning, torde §:en böra

omredigeras så, att den komme att utmärka, det pant skall i hvarje fall

fullt motsvara lånebeloppet. Samma syfte synes äfven kunna vinnas

dermed, att ordet »full» såsom obehöfligt utgår.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

25

§ 15.

Justitierådet Skar in yttrade: Då det torde vara af ej mindre vigt,

att håg till ökad sparsamhet väckes hos sparbankens bemedlade än

hos dess mindre bemedlade delegare, och då öfverskottet måste anses

såsom en afkomst af såväl de förres som de senares insättningar, synes

lagen ej böra lägga ovilkorligt hinder i vägen för, att åtgärder, som i

angifna syftet med användande af öfverskottet vidtagas, komma äfven

de bemedlade delegarne till godo. Orden »mindre bemedlade» synas

mig derföre böra här uteslutas.

§ 19-

Högsta Domstolen anmärkte, att i denna § syntes böra intagas

ett stadgande, hvaraf framginge, att såsom vilkor för att sparbankens

verksamhet icke skall afbrytas och sparbanken ställas under utredning

erfordras icke allenast, på sätt nu är föreslaget, att ny grundfond tillskjutes,

utan äfven att möjligen befintlig brist i insättarnes behållning

varder betäckt.

§ 20.

o

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Abergsson, Lilienberg,

Huss och Isberg förenade sig, yttrade: Beträffande tredje stycket

anmärkes, att det icke synes vara lämpligt eller nödigt, att hufvuamän

och styrelseledamöter allenast genom en i sparbankens reglemente

intagen bestämmelse skulle kunna bindas till vidsträcktare ansvarighet

för förvaltningen af de sparbanken anförtrodda medel, än som i allmänhet

enligt lag dem åligger. På grund häraf anser jag, att slutorden

»eller reglementet derom innehåller bestämmelse» böra utgå.

Genom hvad tredje stycket i öfrigt innehåller jemte stadgandena

i första stycket synas tillräckliga föreskrifter vara lemnade i fråga om

hufvudmännens och styrelseledamöternas ansvarighet för utöfningen af

deras uppdrag; och jag hemställer derföre, att andra stycket i denna

§ måtte såsom obehöfligt bortfalla.

Om denna hemställan vinner bifall, torde med hänsyn till det

omedelbara sammanhang, som i följd häraf uppstår emellan första och

tredje styckena, orden i tredje stycket »förvaltningen af» jemväl böra

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afd. 27 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

uteslutas, hvarigenom den der bestämda sysslomannaansvarigheten

rätteligen skulle komma att framträda såsom en motsats till den i

slutet af första stycket föreskrifna personliga ansvarighet.

Genom nu ifrågastälda uteslutningar skulle bestämmelserna om

hufvudmäns och styrelseledamöters ansvarighet komma i nära öfverensstämmelse

med de rörande detta ämne nu gällande, uti § 6 af förordningen

den 6 Oktober 1875 intagna stadganden, uti hvilka, mig

veterligen, någon förändring hittills icke visat sig vara af behofvet

påkallad.

Justitieråden Skarin och Ajzelius instämde i Justitierådet Lindbäcks

yttrande, såvidt angår andra stycket i 20 § och orden »förvaltningen

af» i tredje stycket.

Derjemteo afgaf Justitierådet Skarin följande utlåtande, hvilket

Justitieråden Abergsson och Lilienberg biträdde:

Både hufvudmännen och styrelseledamöterna ställas enligt förslaget

i ansvarighet för förvaltningen af sparbankens medel. Hvad

styrelseledamöterna angår, pröfvas enligt 7 § deras förvaltning årligen

af hufvudmännen; och sedan décharge af dem meddelats, äro styrelseledamöterna

fria från ansvar för den tid, déchargen omfattar; menför

hufvudmännen finnes ingen annan bestämmelse i detta hänseende än

den, som kan ligga i hänvisningen i 3:dje stycket till de grunder, som

för sysslomän enligt allmän lag gälla. Deraf skulle väl, enligt 18 kap.

9 § Handelsbalken följa, att hufvudmännens åtgöranden under hela den

tid, de innehaft denna befattning, vore underkastade klander, intill dess

natt och år förflutit från det de från befattningen skildes och redo och

räkning gjord vore.

Då enligt 21 § Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall minst

en gång årligen låta verkställa undersökning af sparbanks förvaltning

och således då blifver i tillfälle pröfva, huruvida anledning förefinnes

till anställande af sådan talan mot hufvudmännen, som i sista stycket

af 20 § omförmäles, torde ej vara lämpligt eller billigt, att rätt till

sådan talan skall stå öppen i huru lång tid som helst. Det synes derföre,

som borde någon viss, ej alltför lång klandertid i detta afseende

äfven till hufvudmännens fördel stadgas, exempelvis 2 år efter det sådan

undersökning egt rum, beträffande åtgärder, som derförut af hufvudmännen

vidtagits.

Ett stadgande i sådant syfte torde ock vara egnadt att i någon

mån undanrödja en eljest lätt förklarlig svårighet att erhålla lämpliga

personer, som vilja åtaga sig det alldeles lönlösa hufvudmannaansvaret.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

27

§ 21-

Högsta Domstolen ansåg erforderligt, att, på sätt som föreslagits i

sista stycket af 2 § i det andra till granskning remitterade lagförslaget,

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bemyndigas att vid vite förelägga

sparbanksstyrelsen att fullgöra hvad enligt lagen och reglementet styrelsen

åligger, enär i annat fall all påföljd för underlåtenhet att uppfylla

dessa åligganden skulle saknas.

Justitieråden Abergsson, Stearin, Lilienberg, Fluss och Isberg funno

det vara nödvändigt, till förekommande af missförstånd, att sådana

ordalag användas, af hvilka med full tydlighet framgår, att Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande skall ega att icke allenast förelägga vite,

utan äfven fälla, om vite försutits, i hvilket afseende hänvisades till

4 § 2 mom. i Kongl. Maj:ts kungörelse angående anordnande af tillsyn

å inländska försäkringsanstalter den 22 Oktober 1886 och 38 § Utsökningslagen.

Beträffande 4:de stycket hemstälde Högsta Domstolen, att, i likhet

med hvad i tredje stycket funnes bestämdt angående rätt för Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att i der afsedda fall söka göra sig hörsammad

genom vitens föreläggande, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ock borde tillerkännas behörighet att stadga vite för öfverträdande åt

förbud, hvarom i fjerde stycket sägs.

§ 22.

Högsta Domstolen ansåg sista stycket i denna § böra utgå såsom

öfverflödigt och möjligen vilseledande.

§ 24.

o

Justitieråden Abergsson, Stearin, Huss, Afzelius, Isberg och Lindbäck

förenade sig om följande yttrande: Derest bestämmelserna i andra

stycket allenast äro afsedda att utgöra en instruktion för de personer,

hvilka å sparbanks vägnar handhafva bestyret med insättning och uttagning

af penningar i sparbanken, synes sista punkten i sagda stycke

vara öfverflödig, enär densamma, såsom instruktion betraktad, icke

innefattar annat, än hvad redan förut i stycket blifvit uttaladt. Skulle

åter, på sätt ordställningen i sista punkten synes antyda, förenämnda

bestämmelser ega betydelse jemväl af en föreskrift i afseende å rätts
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

förhållandet emellan sparbanken och insaltare i de fall, att någon af

ofvanbemälda personer annorledes än i stadgad ordning för sparbankens

räkning emottager penningar till insättning eller utlemnar insatta

medel, torde en sådan föreskrift, såsom angående en fråga, hvilken i

händelse af tvist bör efter allmän lag bedömas, icke rätteligen tillhöra

förevarande lagstiftning. Hvilkendera meningen än antages vara åsyftad,

synes således ifrågavarande punkt böra uteslutas ur förslaget.

Justitierådet Lilienberg utlät sig: Då det icke lärer vara lämpligt

att göra en insättares rätt beroende deraf, att de bär meddelade föreskrifter

för sparbankens tjeustemän iakttagas eller icke, men detta möjligen

kunde blifva följden, om andra stycket i 24 § bibebölles vid sin

föreslagna lydelse, hemställer jag för min del, att här endast meddelas

stadgande om insatta eller uttagna medels antecknande i motboken,

men att öfriga föreslagna föreskrifter flyttas till annat ställe i lagen,

exempelvis 16 §.

I sista stycket af förevarande § torde för undvikande af missförstånd

ordet »minderårig» likasom samma ord i 26 § böra utbytas

mot »omyndig».

§ 26.

Högsta Domstolen bemstälde, att de i första stycket af denna §

förekommande orden »på grund af 24 §» måtte såsom öfverflödiga och

möjligen vilseledande utgå.

§ 27.

Det i andra stycket föreslagna stadgande, såsom detsamma nu

är affattadt, torde möjligen kunna lemna rum för tvekan, huruvida,

enligt den här förutsatta bestämmelse i sparbanks reglemente, den, som

för insättning eller uttagning uppvisat sin motbok i sparbanken, åligger

att tillse och styrka, det motboken dervid blifvit med sparbankens

räkenskaper jemförd, så framt han skall tillgodonjuta befrielse från

skyldighet att särskildt för sistnämnda ändamål i sparbanken uppvisa

boken det år, insättningen eller uttagningen skett. Med ifrågavarande

stadgande synes emellertid, vid betraktande af de derför anförda motiv,

endast den mening vara åsyftad, att, om i sparbanksreglemente bestämmes,

att motbok skall vid dess uppvisande i sparbanken för insättning

eller uttagning jemföras med sparbankens räkenskaper, insättaren

icke har skyldighet att under det år, insättning eller uttagning egt rum,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

aflemna motboken till sparbanken för verkställande af jemförelse, hvarom

nyss är sagdt. På grund häraf hemstälde Högsta Domstolen, att

stadgandet till lydelsen så förändras, att dess ofvan angifna mening

tydligt uttryckes.

§ 28.

Högsta Domstolen anmärkte, att §:en enligt dess ordalydelse kunde

tolkas så, att, då en på motbok grundad fordringsrätt öfvergått från en

till annan, motbokens innehafvare skulle förlora sin rätt mot sparbanken,

derest han icke, så snart ske kunde, hos sparbankens styrelse

anmälde och styrkte sin fordringsrätt. Då emellertid stadgandet tydligen

borde innefatta endast, att, sedan motbok öfvergått till ny egare,

denne icke, förrän sådant blifvit behörigen anmäldt och styrkt, kunde

å motboken grunda någon rätt mot sparbanken, syntes §:en böra omarbetas

i denna syftning.

§ 29-

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Skarin instämde,

utlät sig: De i slutet af denna § förekommande orden »skolande, der

styrelsen så aktar nödigt, säkerhet ställas för all skada och förlust,

som till följd af ny motboks utfärdande kunna drabba sparbanken»,

anser jag böra utgå. Då under de i §:en angifna omständigheter ny

motbok af sparbank utfärdas, kan nemligen, efter min uppfattning,

sparbanken icke genom en sådan åtgärd drabbas af någon skada eller

förlust, vid det förhållande att, såsom ock i motiven framhållits, motbok

icke är ett fordringsbevis, betalningsgildt i hvar mans hand, utan

allenast ett för viss man gällande bevis om hans tillgodohafvande i

sparbanken.

Högsta Domstolens öfriga ledamöter förenade sig om följande, af

Justitierådet Afzelius afgifna yttrande: På sätt 28 § utmärker och i

förslagets motiv framhållits, är en sparbanksbok icke en i hvarje innehafvares

hand betalningsgild fordringshandling, utan allenast ett till

viss man utfärdadt bevis om dennes tillgodohafvande hos banken. Har

sparbanksboken obehörigen kommit i tredje mans hand, kan alltså

denne icke på densamma grunda någon rätt, och, äfven om behörig

öfverlåtelse egt rum, kan den nye egaren jemlikt 28 § icke, förrän

öfverlåtelsen blifvit hos banken anmäld, på öfverlåtelseu grunda någon

rätt mot banken. Banken är derföre icke lagligen förhindrad att, när

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

öfverlåtelse icke anmälts, till insättaren mot vanligt qvitto, utan bokens

företeende, verkställa utbetalning af innestående medel; något äfventyr

att ännu en gång nödgas utgifva beloppet är dermed icke lagligen

förenadt. Att sådan utbetalning icke bör ega rum, är emellertid uppenbart,

ej mindre af hänsyn till god ordning än äfven för att utestänga

en bedräglig öfverlåtare från möjligheten att sjelf uttaga sitt tillgodoliafvande,

innan bokens nye egare hunnit anmäla öfverlåtelsen. Föreskriften

i 24 §, att om uttagning skall göras anteckning i motboken

är derföre fullt berättigad. Då denna föreskrift skulle utgöra hinder

för den, hvilken förlorat sin sparbanksbok, att utbekomma innestående

medel, bör för sådant fall undantag från nämnda föreskrift medgifvas;

de förutsättningar, under hvilka utbetalning utan bokens företeende

bör tillåtas, torde ock vara på lämpligt sätt i denna § bestämda. Men

att i dylikt fall utställa en duplettmotbok och sålunda låta tvenne

fordringsbevis å samma fordran vara utelöpande synes vara egnadt

att undanskymma sakens verkliga natur och onödigtvis framkalla förvecklingar.

Lämpligare torde vara, om, under angifna förutsättningar,

till den förkomna bokens egare utbetalades hela dennes tillgodohafvande

och dermed boken gjordes betydelselös i förhållande till banken —

egaren naturligtvis obetaget att å bok med nytt nummer åter insätta

beloppet eller större eller mindre del deraf; och hemställes alltså, att

§:en måtte i nu angifna syfte omarbetas.

§ 30.

Med åberopande af hvad vid första stycket af § 1 blifvit yttradt,

hemstälde Justitieråden Abergsson, Stearin, Lilienberg, Huss, Afzelius

och Lindbäck, att till nionde punkten af förevarande § måtte fogas ett

tillägg af det ungefärliga innehåll, att på sparbanks styrelse må ankomma

att i särskilda fall, der sådant utan olägenhet för sparbanken kan ske,

medgifva utbetalning af insatta medel inom kortare tid, än i reglementet

stadgas, och således äfven vid anfordran.

§ 33.

Justitierådet Isberg yttrade: Om det af mig under 1 § framstälda

ändringsförslag vinner afseende, torde orden »träder penningeinrättning

i verksamhet under namn af sparbank» böra utbytas mot

»träder sparbank i verksamhet».

Justitierådet Skarin erinrade, att en liknande personlig ansvarig
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition lS:o 49.

het, syntes böra stadgas jemväl för dem, som, efter det Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes förbud mot fortsättande af lagligen inrättad sparbanks

verksamhet delgifvits, likväl fortsätter sådan verksamhet och å

sparbankens vägnar ingår förpligtelse. Ett tillägg i sådant syfte till

denna § syntes derför behöflig!.

Högsta Domstolen hemstälde, att efter § 33 måtte införas en ny

§ af följande lydelse:

»34 §.

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfälle kronan

och förvandlas efter allmän lag.»

I afseende å sista stycket i förslaget hemstälde Högsta Domstolen,

att uttrycket »en tiondedel af sparbankens tillgångar» måtte ändras

till öfverensstämmelse med motsvarande uttryck i § 13.

I öfrigt ansågo Justitieråden Abergsson och Isberg förevarande

stadgande böra så affattas, att förslagets bestämmelser om skyldighet

för sparbank att skaffa sig grundfond och att vara underkastad utredning,

då sådana förhållanden föreligga, som omförmälas i 19 § första

stycket, blifva efter lämplig tidsfrist gällande äfven i fråga om redan

befintliga sparbanker, helst nämnda bestämmelser eljest skulle komma

att sakna nästan all betydelse.

II.

Förslag iill lag angående vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan

inlåning, som sparbank bedrifver.

§ 1.

Justitierådet Isberg, med hvilken Justitieråden Lilienberg och

Afzelius instämde, yttrade: Då den i förevarande förslag ifrågasatta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 49.

lagstiftning såväl till sin grund som till sitt ändamål är af enahanda

art som lagstiftningen angående sparbanker och hufvudbestämmelsen

i förslaget eller den, hvarigenom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

tillerkännes befogenhet att utöfva tillsyn öfver de penningeinrättningar,

som i detsamma afses, meddelas allenast genom en hänvisning till komiterades

särskilda förslag till lag angående sparbanker, synes det mig

både ur materiel och formel synpunkt lämpligare, att de bestämmelser,

som anses nödiga för kontroll å nu ifrågavarande penningeinrättningar,

i stället för att meddelas i en särskild lag, införas i lagen angående

sparbanker. För en sådan anordning lärer äfven i viss mån kunna

hemtas stöd af hittills gällande lagstiftning i ämnet (11 § i 1875 års

förordning) och förändringen kan, efter jemkning af rubriken till nyssnämnda

lag, bringas till verkställighet utan afsevärda rubbningar vare

sig i texten till samma lag eller i förevarande förslag. Jag anser mig

derföre böra hemställa om en dylik förändring.

Vidare anförde Justitieråd et Isberg, med hvilken Justitierådet Skarin

förenade sig:

I 1 § af förslaget, liksom i förslagets titel, rubriceras de penningeinrättningar,

å hvilka förslaget skall ega tillämplighet, såsom varande

bolag, och af motiven framgår, att komiterade afsett, att jemväl sådana

anstalter, som på grund af rörelsens beskaffenhet och frånvaron af all

beräkning af vinst för stiftarne i sjelfva verket äro att hänföra till

sparbanker, men hvilka genom underlåtenhet att söka fastställelse å

sina reglementen undandraga sig tillämpningen af bestämmelserna i

komiterades förslag till lag angående sparbanker, skola falla under bestämmelserna

i nu ifrågavarande lagförslag. Men då med hänsyn till ofullständigheten

i gällande bolagslagstiftning det icke kan anses vara stäldt

utom tvifvel, att penningeinrättningar af nyssnämnda art rätteligen äro

att hänföra till bolag, synes det önskvärdt, att förslaget omredigeras

såväl hvad angår dess rubrik som beträffande första och nästföljande

två §§ i sådan riktning, att all tvekan om förslagets tillämplighet å

omförmälda penningeinrättningar uteslutes. Denna anmärkning förfaller

emellertid, derest komiterades förslag till lag angående sparbanker

ändras i enlighet med den af mig vid granskningen af samma förslag

under 1 § gjorda hemställan, så att fastställelse å reglemente göres

obligatorisk för och nämnda förslag såsom en följd deraf blifver tilllämpligt

å alla verkliga sparbauksinrättningar.

Bibehålies i förevarande förslag uttrycket bolag, synes mig dock

lämpligt, att dertill fogas en bestämning, som inskränker förslagets

tillämplighet till bolag, hvilkas förvaltning utöfvas genom särskild sty
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 49.

relse. Med nuvarande affattning af 1 § falla under förslaget jemväl

bolag, bildade af exempelvis endast två delegare, försåvidt de i sin

firma, vid sidan af egna namn, använda något af orden »folkbank» eller

»sparkassa»; men dylika affärsföretag torde icke böra göras till föremål

för bär afsedda lagstiftning, och i allt fall kunna förslagets bestämmelser

i 2 och 3 §§, hvilka för sin tillämplighet förutsätta, att en styrelse

finnes, icke mot dem göras verksamma. Jag hemställer derföre,

att 1 § omredigeras jemväl i nu angifna afseende.

Justitierådet Lilienberg instämde häruti, hvad angick första delen

af anmärkningen.

§ 2.

Justitieråden Åbergsson, Skår in, Huss, Afzelius, Isberg och Lindbäck

anmärkte, att, derest med stadgandet i sista stycket af denna §

afsetts att lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en allmän befogenhet

att meddela bolag, hvarom här är fråga, föreskrifter till betrygo-ande

af vederbörande insättares rätt, sådant torde, för den händelse

stadgandet öfverhufvud ansåges böra i lagen bibehållas, böra tydligare

uttryckas än som skett.

Justitierådet Lilienberg ansåg likaledes tvifvelaktigt, huruvida, med

bestämmelserna i fjerde stycket afsågs att åt Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

inrymma rätt att meddela föreskrifter till betryggande af

sparkasseräkningshafvarnes säkerhet äfven i andra fall än dem, den

föreslagna lagen uttryckligen angifvit. Då i allt fall en sådan rätt gent

emot institut af sådan natur som de ifrågavarande syntes alltför vidsträckt,

ansåg Justitierådet, att stycket borde omredigeras så, att Kongl.

Maj:ts Befallningshafvandes rätt att förelägga vite inskränktes till åtgärder,

som ålåge bolaget enligt den föreslagna lagen eller Kongl.

Majffs ’ Befallningshafvandes på grund af densamma meddelade föreskrifter.

Beträffande Kongl. Majfis Befallningshafvandes rätt att fälla till

vite äfvensom i fråga om ådömda vitens förvandling och hvem desamma

skola tillfalla åberopade Högsta Domstolens ledamöter hvad de

yttrat vid granskning af förslaget till lag angående sparbanker.

Ex protocollo:

C. P. Hagbergh.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 1 Afä. 27 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet å Stockholms slott den 11 Mars 1892.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lkwenhaupt,

Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Friherre Palmstiernå,

Friherre von Essen,

Friherre Åkeriiielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Justitieråden: Åbergsson,

Huss.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen

anförde:

»Redan då förslaget till den lag, som innefattas i nådiga förordningen

angående sparbanker den 1 Oktober 1875, granskades af Högsta

Domstolen, anmärktes, att till följd af förslagets ofullständighet de uppstälda

föreskrifternas verksamhet för befordrande af sparbanksväsendets

ändamål och beredande af nödig kontroll öfver sparbankernas förvaltning

kunde med fog ifrågasättas. Förslaget tillstyrktes emellertid, emedan

det visat sig, att hvad lagstiftningen hade sig förelagdt i afseende

å sparbanksväsendets ordnande icke kunde på en gång fullständigt ernås.

Om således nämnda författning, som är den första sparbankslagen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 49.

i vårt land och med ett par detaljändringar ännu gäller, redan vid sitt

framträdande betecknades såsom mindre tillfredsställande, träder denna

dess bristfällighet numera än skarpare fram till följd af den storartade

utveckling, sparbanksväsendet uppnått. Vid slutet af år 1889 funnos

nemligen icke mindre än 377 sparbanker, i hvilka öfver en million personer

insatt mera än 268 millioner kronor. Ingen lärer således kunna

förneka, att sparbanksväsendet numera djupt ingriper i nationens ekonomiska

lif, helst de medel, sparbankerna förvalta, i regeln bestå af de

mindre bemedlades besparingar, hvilkas bevarande är af särskild vigt

för såväl individerna som samhället.

Såväl inom som utom Riksdagen hafva också under senare år

höjts röster, som fordrat en revision af gällande sparbankslagstiftning;

och jag har så mycket mera känt mig uppfordrad förelägga denna fråga

Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande, som jag för min del är lifligt öfvertygad

derom, att ifrågavarande lagstiftning illa motsvarar de kraf, som

derå kunna och böra ställas.

För att motivera detta omdöme ber jag att i korthet få antyda

de hufvudsakligaste brister, som efter min mening vidlåda gällande lagstiftning

i ämnet; och stöder jag mig dervid hufvudsakligen på de yttranden,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifvit till svar å min

cirkulärskrifvelse den 30 September 1890, deri jag anhållit om deras

utlåtande angående gällande sparbankslagstiftning, särskildt i vissa angifna

hänseenden.

Förordningen den 1 Oktober 1875 lemnar öppet för stiftare af

sparbank att söka eller icke söka fastställelse å sparbanks reglemente.

Det synes emellertid uppenbart, att sådan fastställelse bör vara obligatorisk,

på det i intet fall må i sparbanks reglemente förekomma bestämmelser,

som strida mot lag eller innebära fara för sparbanks bestånd.

Tillvaron af hufvudmän och styrelseledamöter såsom förvaltare af

sparbank är visserligen i nämnda författning förutsatt, men der finnes

icke någon antydan om dessas förhållande till hvarandra och till sparbanken

eller ens en föreskrift, att bestämmelser härom skola inflyta i

reglementet.

Hvarje föreskrift i fråga om placering af insatta medel saknas, om

man icke '' vill räkna dit den genom lagen af den 5 September 1890

stadgade inskränkning af utlåningen till sparbanksdirektörer och tjenstemän.

Det finnes således intet lagligt hinder för sparbank att uteslutande

i långa och ouppsägbara lån placera de medel, sparbanken inlånar

med förbindelse till återbetalning kort tid etter uppsägning eller kanske

vid anfordran.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Då ingen föreskrift finnes om tillskjutande af grundfond vid sparbanks

bildande, måste, der icke sådan fond frivilligt tillskjutits, hvarje

förlust drabba insättarnes medel, intilldess reservfond hunnit bildas af

uppkommande vinster. Under det de egentliga bankerna måste liqvidera,

då tio procent af grundfonden förlorats, inträder derföre enligt 1875 års

författning samma skyldighet för sparbank först sedan, utom möjligen

befintliga egna fonder, viss del, fem procent, af insatta medel gått förlorad.

Men att en förlust, som enligt böckerna uppgår till fem procent,

i verkligheten oftast ställer sig vida högre, torde vara uppenbart. Så

har en sparbank i mellersta Sverige, som stälts under utredning, lemnat

endast fyratio procent å insatta medel. De fem procenten hafva således

i detta fall svällt ut till sextio procent. Det lärer väl icke kunna bestridas,

att det lagstadgande är föga tillfredsställande, som icke bjuder

en penningeinrättning att upphöra med sin verksamhet förr, än en del

af de medel, som anförtrotts densamma, redan bevisligen gått förlorad.

Den svagaste punkten i 1875 års författning är emellertid den der

anordnade kontrollen öfver sparbankernas verksamhet. Enligt § 7 af

nämnda författning, sådan denna § lyder enligt lagen den 31 December

1888, har visserligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att årligen,

sjelf eller genom ombud, inspektera hvarje sparbank, men i hvad mån

den sålunda anordnade kontrollen blir verksam, beror hufvudsakligen på

sparbankerna sjelfva. Det lärer nemligen vara uppenbart, att första vilkoret

för utöfvande af denna kontroll är, att den kontrollerande kan erhålla

tillförlitlig kännedom om ställningen hos vederbörande sparbank,

och en sådan kännedom måste tydligen hemtas af sparbankens böcker!

Men nu innehåller 1875 års författning intet om sparbanks skyldighet

att föra böcker, och då förordningen angående handelsböcker m. m. den

4 Maj 1855 icke anses vara tillämplig på sparbank, har sparbanken att

sjelf bestämma angående vidden och beskaffenheten af sin bokföring.

En sådan obegränsad frihet har emellertid haft till följd, att bokföringen

i ett stort antal sparbanker är ofullständig och opålitlig. Stundom föres

endast kassabok och icke ens denna alltid ordentligt, och bokslut kan

då naturligtvis icke göras. Att en sådan bristfällig bokföring, som

omöjliggör hvarje kontroll, i de flesta fall beror på bristande insigt eller

otillräckliga arbetskrafter, är otvifvelaktigt, men helt visst kan det ock

inträffa, att bokföringen afsigtligt hålles ofullständig för att dölja missförhållanden.

Så befanns vid en känd sparbankskatastrof, att sparbankens

verkliga status visado en brist på öfver 70,000 kronor, ehuru böckerna,

som voro så ofullständigt förda, att någon verksam granskning af dem

icke kunnat ske, utvisade ett öfverskott på mera än 50,000 kronor.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

Men äfven om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom

verkstälda inspektioner eller eljest erhåller tillförlitlig kännedom om förhållanden,

som uppenbarligen kränka sparbanksdelegares rätt eller sätta

sparbankens säkerhet i fara eller till och med strida mot gällande lag,

är han i de flesta fall maktlös gent emot en tredskande sparbanksstyrelse.

Endast om en Befallningshafvande finner sparbanks tillgångar hafva nedgått

till nittiofem procent af delegarnes behållning eller om vinst blifvit

olagligt använd, eger han enligt gällande lag att ingripa. Så har det

befunnits, att en sparbanksstyrelse beslutat afskrifva en värdefull fordran,

utan att Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande mäktat hindra verkställighet

af ett sådant, uppenbarligen rättsvidrig! beslut ; och ehuru lagen

den 5 September 1890 uttryckligen förbjuder utlåning till styrelseledamot

i sparbank annorledes än mot pant af vissa fullgoda värdepapper, har

det enligt inspektionsberättelse, som kommit mig till handa, vid inspektion

under 1891 befunnits i en sparbank uti ett af landets sydligaste

län, att lån till betydliga belopp utlemnats åt styrelseledamöter dels mot

borgen och dels utan någon som helst säkerhet, för hvilka lån räntan

ej betalas, utan undan för undan balanseras, ja, att till och med den så

kallade »kontanta kassan» till stor del bestod af styrelseledamöters på

lösa lappar tecknade förbindelser. Eders Kongl. Majfls Befallningshafvande

får konstatera tillvaron af dylika laglösheter utan laglig makt

att för dem råda bot.

Till hvad jag sålunda erinrat kunde åtskilligt vara att tillägga,

men det anförda torde vara tillfjdlest för att ådagalägga, det gällande

sparbankslagstiftning lider af så allvarsamma brister, att en omarbetning

af densamma är af verkligt behof påkallad. Detta kraf framstår än

tydligare, om man besinnar, att sparbanksdelegarne icke kunna sjelfve

tillvarataga sina intressen, emedan de i regel sakna härför nödiga qvalifikationer

och i allt fall icke ega att utöfva omedelbart inflytande på

sparbanks förvaltning. Vid sådant förhållande synes samhället hafva en

särskild skyldighet att omgärda dessa intressen genom en omtänksam

lagstiftning.

Sparbanks- eller så kallad sparkasserörelse utöfvas äfven i icke

ringa omfattning af de så kallade solidariska folkbankerna. År 1890

funnos inom riket 19 sådana folkbanker, hos hvilka innestodo öfver fem

millioner kronor på sparkasseräkning. Dessa folkbankers verksamhet

normeras icke af några särskilda lagbestämmelser och är icke lagligen

underkastad tillsyn af någon myndighet. Att detta utgör en brist i

lagstiftningen, har länge varit erkändt och framhålles äfven i flera af

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förenämnda utlåtanden. Denna

brist synes lämpligen böra afhjelpas i sammanhang med revision af

gällande sparbankslagstiftning.

Den 15 Maj 1891 tillsatte Eders Kongl. Maj:t, på min underdåniga

hemställan, i nåder en komité med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad

lagstiftning för sparbanker äfvensom andra låneinrättningar, hvilka

utan af Eders Kongl. Maj:t faststäldt reglemente drifva sparbanks- eller

sparkasserörelse. Komitén afgaf den 27 Oktober samma år förslag dels till

lag angående sparbanker och dels till lag angående tillsyn å vissa bolag,

hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning, som sparbank bedrifver,

äfvensom betänkande, innehållande motiv till lagförslagen. Dessa lagförslag

och betänkande anmälde jag i underdånighet inför Eders Kongl.

Maj:t den 6 November 1891, då Eders Kongl. Maj:t behagade infordra

underdåniga utlåtanden af öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i rikets samtliga län. Sedan dessa utlåtanden inkommit,

förordnade Eders Kongl. Maj:t den 13 sistlidne Januari, att

jemväl Högsta Domstolens yttrande skulle jemlikt § 87 Regeringsformen

i ärendet inhemtas. Då Högsta Domstolens protokoll numera inkommit,

tillhör det mig att, efter det gemensam beredning med chefen för

Justitiedepartementet egt rum, ånyo anmäla ärendet, dervid jag till en

början lärer böra redogöra för de hufvudgrunder, hvarpå komitén byggt

sina afgifna lagförslag.

Hvad då först angår förslaget till lag angående sparbanker, framhåller

i motiven komitén såsom sin åsigt, att en lagstiftning för sparbankerna

ingalunda borde bryta med de grunder, hvarpå sparbanksväsendet

hos oss med sådan framgång utvecklats, och intvinga detta i

nya former, utan fasthellre riktas derpå att på det beståendes grundval

omgärda sparbanksinstitutionen med sådana garantier, att det stora,

nästan obegränsade förtroende, hvarmed sparbankerna alltjemt af allmänheten

omfattades, måtte bevaras. »Om sålunda», yttrar komitén

vidare, »komitén hyser den öfvertygelse, att ökade garantier för sparbankernas

verksamhet bjudas af hänsynen till insättarnes säkerhet för sina

besparingar samt att ett kraftigare ingripande från lagstiftarens sida,

långt ifrån att hämma sparbankernas gagnande verksamhet, måste stödja

och befrämja densamma, känner komitén emellertid på samma gång lifligt

svårigheten att vid en lagstiftning för sparbankerna förena behöflig!

eftertryck med nödig varsamhet. Det gäller nemligen, såsom i den

Kongl. propositionen till 1871 års Riksdag yttrades, att dervid noga

tillse, att man icke genom att i detalj reglera sparbankernas verksamhet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o d9.

pålägger denna band, gom i sjelfva verket äro för densamma främmande

och måste inverka förlamande. Den berättigade omsorgen för sparbanksdelegarnes

skyddande mot förlust får således icke skjuta åsido hänsynen

till de säregna och sinsemellan skiljaktiga förhållanden, under hvilka

sparbankerna verka. Om man nemligen vid en lagstiftning, som är afsedd

att gälla äfven för nuvarande sparbanker, förbiser de skiftande

egendomligheterna i afseende å dessas organisation och verksamhet, löper

man tydligen fara att undertrycka den befintliga sparbanksinstitutionen.

Och detta vore utan tvifvel mycket att beklaga. Väl har det blifvit

sagdt, att, sedan postsparbanken beredt tillfälle till en säker och nöjaktig

placering af de små besparingarne, sparbanker icke vidare vore behöfliga.

Men om denna sats i viss mån kan försvaras, då frågan gäller inrättande

af nya sparbanker, kan den helt visst icke tillämpas i afseende å de

redan befintliga. Äfven om postsparbanken skulle mäkta öfvertaga sparbankernas

inlåning, måste man nemligen icke lemna ur sigte utlåningsrörelsen,

en verksamhet, som ju postsparbanken icke bedrifver; ty om

än sparbanks utlåning, som i åtskilliga sparbank sreglementen upptages

såsom ett sparbankens ändamål, ej kan betraktas såsom ett nöjaktigt

motiv att bilda ny sparbank, kan den dock i och för sig utgöra fullgiltig

anledning att icke omintetgöra redan befintliga sparbanker. För

de orter, som vant sig att få vissa lånebeliof tillfredsstälda af sina sparbanker,

spela dessa en så vigtig roll, att deras indragning säkerligen

skulle medföra allvarliga ekonomiska rubbningar. Komitén har derföre

i tvifvelaktiga fall hellre underlåtit att meddela bestämmelser, som i och

för sig kunnat vara lämpliga och nyttiga, än den äfventyrat att genom

dylika bestämmelser möjligen undertrycka de befintliga sparbankernas

verksamhet, så vidt denna icke bedrifves under förkastliga former.»

Med iakttagande af sin sålunda angifna ståndpunkt har komitén,

jemte en del föreskrifter af mera reglementarisk art, föreslagit hufvudsakligen

följande nya eller förändrade bestämmelser:

Sparbank skall ega ovilkorlig skyldighet att å sitt reglemente söka

stadfästelse af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som dervid har

att pröfva reglementets enlighet med lag och dess ändamålsenlighet samt

att deri vidtaga erforderliga ändringar och tillägg. Men komitén har

icke velat göra denna pröfning endast formell, utan har ansett, att Eders

Kongl. Maj.ds Befallningshafvande borde erhålla rätt att vägra stadfästelse

å ett sparbanksreglemente på den grund, att sparbanken icke finnes vara

nyttig och behöflig för orten.

Benämningen sparbank har komitén förbehållit uteslutande åt sådan

sparbanksinrättning, som erhållit behörig stadfästelse å sitt reglemente,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49.

och har derföre vid bötesstraff förbjudit arman sparbanksinrättning att

drifva sin rörelse under namn af sparbank. Derjemte har komitén föreslagit,

att de, som för sparbanksinrättning utan faststäldt reglemente ingå

förbindelser, skola för dem häfta i personlig ansvarighet, under det att

förvaltare af sparbank, hvars reglemente är behörigen stadfäst, äro

underkastade endast sysslomannaansvarighet för de sparbanken anförtrodda

medel.

Såsom vilkor för stiftande af sparbank bar komitén föreskrifvit, att

stiftarne skola vara minst tjugu välfrejdade svenska medborgare och att

en grundfond af minst tvåtusen kronor skall vara tillskjuten; dock att

tillskjutande af grundfond icke erfordras, der kommun eller landstingbesluter

inrätta sparbank och ikläder sig ansvarighet för der insatta

medel, en ansvarighet, som vissa kommuner och landsting redan iklädt

sig och enligt komiténs antagande kommuner och landsting äfven i framtiden

kunde komma att åtaga sig.

Till följd af bestämmelsen om obligatorisk grundfond bär komitén

kunnat föreskrifva skyldighet för sparbank, som stiftas efter det den nya

lagen trädt i kraft, att liqvidera, så snart enligt verkstäldt bokslut grundfond

och, der sådan finnes, reservfond gått förlorade och således innan

förlusterna, så vidt böckerna utvisa, berört insättarnes tillgodohafvande.

Vården om sparbankens angelägenheter har komitén tillagt dels

så kallade hufvudmän, hvilka såsom representanter för delegarne fungera

såsom en öfverstyrelse, hvilken öfvervakar förvaltningen, och dels

en förvaltande styrelse. Hufvudmännen, hvilka skola utses genom val

för viss tid, välja ledamöter i styrelsen och revisorer för granskning af

sparbanks förvaltning, beslutar om ansvarsfrihet för styrelsen och om

användning af öfverskott å reservfonden. I öfrigt skall gränsen för

hufvudmännens och styrelsens beslutanderätt uppdragas i reglementet.

Hvad beträffar sparbanksrörelsen, är till förekommande deraf att

sparbank må idka egentlig bankverksamhet dess inlåning begränsad till

mottagande af insättningar å motbok och dess utlåning till utgifvande

af lån mot skuldebref. Begränsning af borgenslån, som flere af Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordat, är icke af komitén föreslagen;

och har komitén, såsom mig synes, nöjaktigt motiverat sin åsigt i denna

del på följande sätt:

»Att meddela förbud för sparbank att mot borgenslån utlemna mer

än viss, större eller mindre, del af delegarnes tillgodohafvande finner

komitén emellertid betänkligt. En dylik begränsning skulle nemligen,

huru måttfull den än bestämdes, komma att verka synnerligen ojemnt.

De större sparbankernas verksamhet skulle deraf icke alls eller endast i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

ringa mån beröras, medan deremot förbudet icke torde kunna undgå att

försvåra de mindre sparbankernas sträfvan att på ett nöjaktigt sätt förränta

delegarnes behållning och sålunda i längden ofördelaktigt återverka

på deras inlåningsrörelse. En begränsning af borgenslånerörelsen skulle

tvinga de mindre sparbankerna att öfvergå till utlåning mot inteckning,

men om man afser skydd för sparbankens utlanta medel och sålunda

vill förebygga, att borgenslånen utbytas mot dåliga inteckningar, måste

man då äfven supplera påbudet om borgenslånens begränsning med ett

stadgande om beskaffenheten af de inteckningar, som i sparbank må belånas.

Att lämpligen afväga ett sådant stadgande erbjuder dock stora

vanskligheter och torde för öfrigt innebära ett allt för strängt reglementerande

af sparbankernas verksamhet. Då nu härtill kommer den

förut antydda svårigheten för de mindre sparbankerna att med de krafter,

hvaröfver de förfoga, bedöma en inteckningssäkerhet, har det ej synts

komitén tillrådligt att fora dessa sparbanker djupare in i inteckningsbelåningen,

helst i följd af fastighetskreditens allt större utbredning utsigterna

att erhålla fullt betryggande inteckningssäkerheter förminskats.

En synnerligen anmärkningsvärd omständighet är det också, att sparbankernas

förluster på sin utlåning mot borgenssäkerhet i allmänhet stält

sig ganska obetydliga.»

Om sålunda komitén icke velat genom lag begränsa sparbanks utlåning

mot namnsäkerhet, har komitén för att göra dessa lån rörliga

föreskrifvit, dels att de skola af sparbanken kunna uppsägas till återbetalning

inom tre månader och dels att sådant lan, som icke inbetalas

inom ett år, skall ställas på återbetalning genom amortering inom tio

år; och skall dylikt lån årligen underkastas förnyad pröfning.

För att förebygga, det sparbank placerar alla sina tillgångar så,

att, om uttagen öfverstiga det vanliga, sparbanken råkar i trångmål, är

i förslaget föreskrifvet, att sparbank skall hålla en kassareserv, motsvarande

minst TV af delegarnes behållning och bestående af lätt realisabla

värdepapper, såsom fullgoda obligationer och bankdepositionsbevis.

Såsom kassareserv vill komitén dock icke godkänna inteckning, emedan

ett sådant värdepapper icke anses under alla förhållanden kunna utan

tidsutdrägt förvandlas i penningar.

På det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må kunna med

tillförlitlighet utröna sparbanks ställning, har komitén förpligta! sparbank

att föra vissa böcker, som funnits vara oundgängligt nödiga, samt

att årligen upprätta bokslut. Då det emellertid icke gör tillfyllest, att,

dessa böcker föras och afslutas, utan detta för att uppfylla ändamålet

Bill. till liiksd. Prof. 1892. 1 Smil. 1 Afd. 27 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

måste ske på ett nöjaktigt sätt, har åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

inrymts rätt att, der så aktas nödigt, meddela föreskrift angående

sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Men på det icke Eders Kongl. Maj:ts Befallningskafvandes befogenhet

må inskränkas till att taga kännedom om sparbanks förhållanden, har

komitén föreslagit, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må erhålla

rätt att förbjuda verkställighet af beslut, som står i uppenbar strid

med lag eller reglemente eller eljest finnes medföra våda för sparbanks

säkerhet eller kränkning af delegarnes rätt, samt att förelägga hufvudmän

eller styrelse att, i händelse sådant beslut gått i verkställighet, göra

rättelse, der så ske kan, äfvensom att vidtaga åtgärd, som han för betryggande

af delegarnes rätt funnit nödigt att föreskrifva. Dessa förbud

och föreskrifter skola genom förelagdt vite kunna göras verksamma,

och vid svårare afvikelser från lag och reglemente, som icke inom förelagd

tid rättas, skall det på Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ankomma att förbjuda fortsättning af sparbanks verksamhet.

Komitén har slutligen föreslagit, att i lagen intagas bestämmelser

angående vissa privaträttsliga förhållanden, såsom dödande af förkommen

motbok och rätt att förfoga öfver insatta medel, enär de i åtskilliga nu

gällande sparbanksreglementen härom intagna föreskrifter utvisa en missuppfattning

af dessa förhållanden.

Den del af komiténs uppdrag, som afsåg utarbetande af förslag

till lagstiftning för de andra låneinrättningar än sparbank, hvilka utan

af Eders Kong]. Maj:t faststäldt reglemente drifva sparbanks- eller sparkasserörelse,

har komitén rätteligen funnit i främsta rummet afse de

befintliga så kallade solidariska folkbankerna. Dessa bolag böra enligt

komiténs mening icke göras till föremål för lagstiftning i vidsträcktare

mån, än att till skyddande af sparkasseräkningshafvarnes rätt bolaget i

afseende å hela sin rörelse underkastas tillsyn af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, om ock ej i den utsträckning som sparbank; och

har komitén inrymt bestämmelserna härom i ett förslag till särskild »lag

angående tillsyn å vissa bolag, hvilka idka penningerörelse med sådan

inlåning, som sparbank bedrifver.»

Komitén håller före, att solidariska folkbanker, som drifva sparkasserörelse,

hädanefter icke gerna kunna uppstå. Komitén anser nemligen,

att en solidarisk folkbank är att hänföra till handelsbolag, hvarom

i 15 kap. handelsbalken förmäles, och att således, på grund af bestämmelsen

i 9 § 2 mom. i lagen angående handelsregister, firma och prokura

den 13 Juli 1887, firma för sådant folkbanksbolag, som uppstått

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

efter det nämnda lag trädde i kraft, icke får registreras, med mindre

firman innehåller namnet på minst en af bolagsmännen med ett tillägg,

som antyder, att flere bolagsmän finnas. Men det har synts komitén

uppenbart, att ett bolag, som uppträder såsom handelsbolag under personfirma

och saknar offentlig myndighets stadfästelse å sitt reglemente, icke

kan tillvinna sig det förtroende af allmänheten, som erfordras för drifvande

af sparkasserörelse. Skulle emellertid, såsom i ett fall skett, efter

tillämpning af lagen den 13 Juli 1887 medgifvas registrering af dylik

inrättning utan personfirma eller förekommer ordet folkbank eller sparkassa

i firman jemte personnamn, skall sådan inrättning falla under den

föreslagna nya lagen. Under samma lag vill komitén jemväl inbegripa

annan inrättning, som drifver sparbanks- eller sparkasserörelse under

namn af sparkassa eller eljest under annan benämning än personfirma.

De af öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

afgifna underdåniga utlåtanden angående komiténs förslag till

lag angående sparbanker hafva hufvudsakligen utfallit gynsamt för förslaget.

Endast en Befallningshafvande har nemligen uttalat tvekan, huruvida

icke den föreslagna lagen kunde blifva hinderlig för sparbankernas

utveckling, under det de öfriga antingen förordat förslagets antagande i

oförändradt skick eller mot detsamma framstält endast vissa detaljanmärkningar.

De af dessa anmärkningar, som synas förtjena afseende,

hafva i allmänhet blifvit af Högsta Domstolen upptagna.

Förslaget till lag angående tillsyn å vissa bolag, som idka penningerörelse

med sådan inlåning, som sparbank bedrifver, har föranledt

afsevärd anmärkning af endast två Befallningshafvande, hvilka finna den

föreslagna lagen olämplig.»

Departementschefen anmälde härefter Högsta Domstolens yttrande

öfver ofvanberörda till Högsta Domstolen remitterade lagförslag samt

redogjorde för utlåtandets innehåll; och yttrade departementschefen vidare:

»Komitén synes mig i det hela hafva lyckligt löst sin uppgift att

med tryggande föreskrifter omgärda sparbankernas verksamhet, utan att

å densamma lägga band, som kunde verka hämmande på sparbanksväsendets

utveckling. I vissa delar af komiténs förslag till lag angående

sparbanker har jag dock, hufvudsakligen på grund af de inom Högsta

Domstolen gjorda anmärkningar, ansett mig böra föreslå ändringar och

modifikationer.

Så anser jag af skäl, som inom Högsta Domstolen blifvit anförda,

att nämnda lag bör omfatta icke blott inrättning, som under namn af

sparbank drifver sparbanksrörelse, utan hvarje inrättning, som utöfvar

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sparbank s verksamhet, äfven om det sker under annat namn, t. ex. sparkassa.

Det synes nemligen icke finnas någon anledning, hvarföre sistberörda

inrättningar skulle undandragas sparbankslagens föreskrifter för

att, såsom komitén föreslagit, komma under den mindre verksamma kontroll,

som innefattas i den af komitén föreslagna lagen om tillsyn å vissa

bolag, som drifva penningerörelse. Den i 1 § innefattade definition har

derföre vidgats så, att den innefattar hvarje inrättning, som är sparbanksmessig

till syfte, organisation och verksamhet. Sådan inrättning

blir då enligt 3 § skyldig söka stadfästelse å sitt reglemente, deri enligt

4 § inrättningen skall benämnas sparbank. Sålunda kommer namnet

sparbank att, såsom vederbörligt är, bäras af hvarje inrättning, som har

karakteren af sparbank.

I definitionen på sparbank hafva orden »af allmänheten» blifvit inskjutna

framför orden »till förräntande mottaga penningar» etc., i syfte

att frånskilja de vid vissa industriella verk inrättade sparkassor, som

uteslutande äro afsedda för den der befintliga arbetspersonalen. Sådan;}

kassor äro nemligen af den enskilda natur, att offentlig kontroll icke

skäligen kan i afseende å dem föreskrifvas. Dylik inrättning får då,

enligt 4 §, andra stycket, icke drifva sin rörelse under namn af sparbank.

Andra stycket af 1 § i komiténs förslag har enligt hemställan af

tre bland Högsta Domstolens ledamöter blifvit uteslutet; och har jag så

mycket hellre anslutit mig till den af dessa ledamöter uttalade mening,

som jemväl i 6 § af gällande förordning angående sparbanker ordet

»insättare» blifvit användt för att utmärka dem, som på grund af insättning

ega fordran hos sparbank, utan att detta uttryck föranledt tvekan

eller eljest gifvit anledning till anmärkning.

Högsta Domstolen liksom flere af Eders Kongl. Majffs Befallningshafvande

har uttalat den mening, att stiftande af sparbank och åtagande

af ansvar för der insatta medel icke utgör en sådan angelägenhet, hvarom

kommun eller landsting eger besluta, och att således de af komitén

föreslagna särskilda bestämmelser för sparbank, stiftad af kommun eller

landsting, borde utgå. På grund häraf och då Eders Kongl. Maj:t i flera

besvärsmål meddelat resolutioner i nämnda syftning, har jag i 2 § af

komiténs förslag uteslutit den bestämmelse, som angår af kommun eller

landsting inrättad sparbank, samt vidtagit åtskilliga häraf föranledda förändringar

och uteslutningar i andra delar af lagförslaget.

Genom bestämmelsen i tredje stycket af 3 § har komitén velat åt

Eders Kongl. Majffs Befallningshafvande inrymma rätt att, då stadfästelse

sökes å sparbanks reglemente, ingå i pröfning jemväl af ifrågasatt ny

sparbanks nytta och behöflighet för orten samt att, då sparbank icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

tinnes behöflig och nyttig, vägra fastställelse. Jag vill visserligen icke

förneka, att, såsom i motiven till lagförslaget ock framhållits, förhållanden

kunna yppas, under hvilka en dylik realitetspröfning kunde vara af

nytta, men jag finner i allt fall betänkligt, att, en myndighet erhåller

rätt att förqväfva en med iakttagande af alla laga former tillkommen

inrättning, helst då densamma måste presumeras hafva ett filantropiskt

syfte och förutsätter vissa uppoffringar af stiftarne. Jag har derföre låtit

omarbeta nämnda stycke så, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

pröfningsrätt kommer att afse endast beskaffenheten af det ingifna reglementet.

Då kostnaden för i lag föreskrifna publikationer i länskungörelserna

rörande sparbank hittills, åtminstone i de flesta län, bestridts af sparbanken

och detta icke synes oskäligt, men Eders Kongl. Maj:ts cirkulär

angående godtgörande af kostnaderna för tryckningen utaf länsstyrelsernas

kungörelser den 30 November 1876 icke innehåller otvetydig föreskrift,

att dylika publikationer skola af sparbanken bekostas, har jag i

denna §, liksom i 8 och 17 §§, infört uttrycklig bestämmelse härom.

I slutet af 4 §1 som förbjuder annan inrättning än sparbank att

begagna denna benämning, har komitén föreslagit bötesstraff för öfverträdelse

af sagda förbud. Då emellertid inrättningar finnas, som drifva

sin rörelse under namn af sparbank, ehuru de, såsom antingen icke tillgängliga

för allmänheten eller ock afseende vinst för stiftarne, icke äro

verkliga sparbanker, skulle bötesstraff omedelbart efter den föreslagna

lagens tillämpning kunna i afseende å dylika inrättningar ådömas, om

de icke ändra benämning. Men då en sådan försummelse kan bero af

okunnighet om berörda stadgande, en okunnighet, som är ganska ursäktlig,

då stadgandet förekommer i en lag, hvilken i det hela icke afser

dylika inrättningar, har jag ansett lämpligare, att förbudet göres verksamt

derigenom, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid vite

föreskrifver rättelse, om förbudet öfverträdes; och jag har så mycket

hellre velat föreslå en sålunda ändrad bestämmelse, som lagförslaget på

intet annat ställe föreskrifver bötesstraff, men väl föreläggande vid vite.

Föreskrift om Eders Kongl. Maj tis Befallningshafvandes rätt att

förelägga vite är inrymd i 21 § af komiténs förslag; men äfven sedan

denna § blifvit fullständigad, på sätt Högsta Domstolen föreslagit,

finnas fall, som knappast kunna hänföras under bestämmelserna i 21 §,

då vite bör kunna föreläggas, t. ex. vid föreskrift enligt 16 § angående

sättet för räkenskapens förande och afslutande. Men framför allt är det

af vigt, att, om, såsom jag tillåtit mig i underdånighet föreslå, hvarje

inrättning, som har karaketren af sparbank, skall falla under ifråga
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.9.

varande lag, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande må ega rätt att

genom vite tillhålla sådan inrättning att söka fastställelse å sitt reglemente.

Jag har derföre ansett lämpligast att genom en fristående bestämmelse

i slutet af lagen (34 §) tillägga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

rätt att i allmänhet vid meddelande af föreskrift eller förbud

enligt lagen förelägga vite samt att, på sätt inom Högsta Domstolen

hemstälts, till sådant vite fälla. Denna bestämmelse blir då också tillämplig

i fråga om en sådan föreskrift, som Eders Kongl. Majds Befallningshafvande

skulle ega meddela enligt 4 §, andra stycket. I 34 § skulle

då också, enligt Högsta Domstolens hemställan, införas bestämmelse derom,

att ådömdt vite tillfaller kronan och förvandlas enligt allmän lag.

Flere af Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande hafva anmärkt,

att den rätt, som enligt 7 §, fjerde stycket, kunde genom reglementet

tillerkännas viss kategori af insättare att deltaga i hufvudmännens öfverläggningar,

val och beslut, kunde blifva farlig, enär den skulle kunna

föranleda öfverrumpling af en tillfällig och på förhand oberäknelig majoritet.

Då riktigheten af denna erinran knappast kan underkännas, har

jag föreslagit, att berörda bestämmelse utgår.

Vidare hafva flere af Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande förklarat,

att det ovilkorlig^ förbud, komitén i sista stycket af 7 § meddelat

för styrelseledamot i sparbank att vara tjensteman i samma sparbank,

skulle för en del små sparbanker verka synnerligen hindersamt, ja, kanske

omöjliggöra fortsättningen af deras verksamhet. Att det föreslagna

stadgandet är principielt riktigt, kan ju icke förnekas; men då den enligt

24 § föreslagna bestämmelsen, att hvarje insättning och uttagning skola

af två tjenstemän eller styrelseledamöter antecknas i särskilda exemplar

af kassaboken, synes böra medföra en ganska betryggande kontroll, har

jag trott mig kunna i de mindre sparbankernas intresse föreslå, att

undantag från omförmälda stadgande i 7 § må med afseende å särskilda

förhållanden kunna i reglementet medgifvas.

I öfrigt har jag i 7 § föreslagit de mindre betydande ändringar

och tillägg, om hvilka Högsta Domstolen af anförda skäl hemstält.

Med anledning af Högsta Domstolens anmärkning vid 8 § har jag,

på sätt flere Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreslagit, i nämnda

paragraf infört, att deri omförmälda förteckning bör aflemnas inom en

månad efter hufvudmännens årssammanträde.

Då vid omredigering i förut angifvet syfte af 1 § i komiténs förslag

bestämmelsen att de i sparbank insatta medel återbetalas viss tid

efter uppsägning der utgått, bör motsvarande bestämmelse finna plats

i annan § af lagen; och synes 11 §, första stycket, som handlar

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

om sparbanks inlåningsrörelse, lämpligast att upptaga detta stadgande.

Med anledning af uttalanden såväl inom Högsta Domstolen som af flere

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande har jag dervid gifvit bestämmelsen

en lydelse, hvaraf blir tydligt, att sparbank väl icke må ikläda

sig skyldighet att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala

insatta medel, men att styrelsen likväl är oförhindrad att, då sådant

utan olägenhet kan ske, medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens

utgång och således äfven vid anfordran.

Den af fyra bland Högsta Domstolens ledamöter framstälda anmärkning

mot en ordställning i 12 § har blifvit iakttagen.

I 18 §, som handlar om tillskjutande af grundfond för nybildad

sparbank, har komitén infört den bestämmelse, att vid eventuel återbäring

af denna grundfond ränta eller vinst derå icke må beräknas. Att

de, som tillskjutit grundfond, icke derå få tillgodonjuta vinst, framgår af

den i 1 § gifna definition å sparbank; men deremot synes det mig betänkligt

att i lagen stadga bestämdt förbud mot beräkning af skälig

ränta å grundfondstillskotten, hvilka, då de ej få återbetalas förr än

reservfonden uppgått till tio procent af insättarnes behållning, kunna

antagas komma att under åtskilliga år innestå. En sådan bestämmelse

skulle onödigtvis försvåra tillkomsten af ny sparbank samt i hvarje fall

antagligen hafva till följd, att grundfonden stannade vid det i lagen

föreskrifna minimum, livilket ju icke vore önskligt. Jag har derföre

låtit omredigera §:en i den syftning att ränta, icke öfverstigande fem

för hundra om året, må godtgöras för grundfondstillskotten, om reglementet

innehåller uttrycklig bestämmelse derom, dock att genom utbetalning

af sådan ränta förenämnda förhållande mellan reservfond och

insättarnes behållning icke må rubbas.

19 §, första stycket, 20 §, 26 §, första stycket, 27 §, andra

stycket, och 28 § hafva blifvit omredigerade i enlighet med de af Högsta

Domstolen gjorda erinringar.

Likaledes hafva sista stycket af 22 § och sista punkten af andra

stycket i 24 § blifvit i enlighet med Högsta Domstolens hemställan

uteslutna.

Med anslutning till en af fem bland Högsta Domstolens ledamöter

uttalad mening har jag åt 29 § gifvit den lydelse, att, sedan de i förra

delen af §:en föreskrifna efterlysningar skett och sex månader derefter

förflutit utan att motbok tillrättakommit, den för hvars räkning efterlysning

skett skall vara berättigad att mot qvitto utbekomma hela sitt

tillgodohafvande, genom hvilken utbetalning motboken upphört att gälla

mot sparbanken.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

De första orden i 33 § hafva blifvit omredigerade med anledning

af den förändrade lydelsen af 1 §.

Jemte det i öftergångsstadgandet hänvisningen till 13 § blifvit

ändrad till öfverensstämmelse med denna §, har jag utbytt de i början

af nämnda stadgande förekommande orden »redan inrättad sparbank»

mot orden »redan befintlig inrättning, som drifver sådan rörelse som i

1 § säges», i syfte att göra tydligt, det hvarje befintlig inrättning, som

har karakteren af sparbank, skall, äfven om den icke bär detta namn,

komma under den nya lagen.

Två af Högsta Domstolens ledamöter hafva uttalat den mening, att

redan befintliga sparbanker borde få sig ålagdt att inom viss tid bereda

sig grundfond, på det bestämmelsen i 19 § om sparbanks upplösning

må kunna jemväl på dem tillämpas. En sådan bestämmelse synes

dock knappast kunna meddelas; men då, enligt hvad de statistiska uppgifterna

gifva vid handen, det vida öfvervägande antalet sparbanker

samlat reservfond, öfverstigande den i lagen föreskrifna grundfondens

minimibelopp, och då äfven i fråga om dem, som ännu icke så förkofrats,

det icke synes obilligt, att sparbank, hvars ställning är sådan, att

dess bokslut visar brist, om ock aldrig så obetydlig, i insättarnes behållning,

ställes under utredning, har jag i slutet af ö(vergångsstadgandet

härom infört bestämmelse. Den tidpunkt, då skyldighet att ställas under

utredning inträder, skulle derigenom för redan befintlig sparbank i sjelfva

verket blifva densamma, som i 19 § föreskrifves, då det ju knappast

kan tänkas, att en förlust fullständigt medtager en sparbanks egna fonder

utan att i någon mån skära in på insättarnes fond. Vill redan befintlig

sparbank, som förlorat något af sistnämnda fond, undgå upplösning,

har den att liksom nybildad sparbank vidtaga de åtgärder, 19 §

föreskrifver.

Beträffande vidare komiténs förslag till »lag angående tillsyn å

vissa bolag, hvilka idka pennin gerörelse med sådan inlåning, som sparbank

bedrifter», så torde, derest, såsom jag föreslagit, lagen angående

sparbanker kommer att omfatta äfven institut, som äro verkliga sparbanker,

ehuru de bära annat namn, den i förra punkten af 1 § innefattade

definition å de institut, nu ifrågavarande lag skall omfatta, kunna

förenklas. Lagen skulle nemligen efter frånskiljande af alla verkliga

sparbanksinrättningar afse endast dels s. k. solidarisk folkbank, vare sig

den existerar, då lagen träder i kraft, eller sedermera uppstår, dels folkbanksaktiebolag,

som drifver sin rörelse utan af Eders Kongl. Maj: t

faststäldt reglemente, och dels inrättning, som drifver sparbanksrörelse

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

med rätt till vinst för stiftarne och derföre icke kan hänföras till sparbankerna.

Jag förmenar då, att lagens mening skulle enklast och tydligast

uttryckas, om man för angifvande af de förstnämnda två kategorierna

begagnade uttrycket folkbank, hvilket vunnit häfd i språket och

så mycket mindre synes kunna leda till missförstånd, som detta uttryck

alltid ingår i de ifrågavarande institutens benämning. Hvad åter angår

den tredje kategorien eller de inrättningar, som drifva sparbanksrörelse

med rätt till vinst för stiftarne, synas dessa, för öfrigt helt få inrättningar

kunna betecknas såsom med folkbanker jemförliga penningeinrättningar,

enär de drifva enahanda inlåningsrörelse som folkbankerna och

liksom dessa afse vinst. I öfverensstämmelse härmed har början af 1 §

liksom lagförslagets rubrik omredigerats.

För att undvika den i / § förekommande hänvisning till 21 §,

första stycket, af lagen angående sparbanker hafva vidare bestämmelserna

i sistnämnda lagrum blifvit i förevarande 1 § införda.

Med hänsyn dertill att ifrågavarande institut äro af mera enskild

natur än sparbankerna synes den befogenhet, komitén enligt 2 §, fjerde

stycket, tillagt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, vara väl vidsträckt;

och har jag derföre affattat bestämmelserna i detta stycke så,

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har att förelägga vederbörande

styrelse att fullgöra endast hvad enligt lagen eller gällande

reglemente styrelsen åligger.

Till komiténs förslag har jag fogat en särskild § angående rätt

att förelägga vite m. m. i nära öfverensstämmelse med 34 § i lagen

angående sparbanker.

För en del mindre betydande jemkningar i texten till de begge

lagförslagen lärer jag icke behöfva särskildt redogöra.

Slutligen hemställer jag i underdånighet, att i begge lagförslagen

må införas bestämmelse derom, att lagarna skola träda i kraft med ingången

af år 1893.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit utarbeta

förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa

s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar; och

vågar jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att antaga

dessa förslag.»

Justitieråden Åbergsson och Huss åberopade sina vid förslagens

granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad föreBih.

till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami 1 Afd. 27 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

draganden hemstält; och täcktes, med bifall härtill,

Hans Maj:t Konungen förklara, att nådig proposition i

ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse,

bilagan litt. — vid detta prtokoll utvisar.

In fidem

G. Wilh. Smerling.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1892:48 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående sparbanker rn. m. s. 28 i texten