Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken

1893-02-10 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:23, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

15

N:o 23.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken;

gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.

Åro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har

den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år

sedan den, genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom

laga kraft egande dom, blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som

nu sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller

målsman, inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som

förut förmyndare varit.

Denna lag skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras

anhängiga före utgången af december månad 1894.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 13 november 1891

i närvaro af:

Hans exellens herr statsministern Boström,

Hans exellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Östergren anmälde i

underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 13 sistlidne maj, hvaruti Riksdagen,

med anledning af inom Riksdagen gjord framställning, på anförda skäl

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom den i 17 kap.

10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsades

till viss tid efter det förmynderskapet upphört.

Departementschefen anförde: »De garantier, som i den svenska

lagstiftningen äro gifna till skydd för omyndigs egendom, äro för visso

ej större, än att, då fråga uppstår att på ett eller annat sätt inskränka

dem, synnerlig varsamhet synes vara af nöden. Hvad Riksdagen anfört

till stöd för den begärda lagförändringen är dock af den vigt och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:t Nåd. Proposition N.-o 23.

betydelse att, med föranledande deraf, något lärer böra i frågan åtgöras.

Men jag håller före att, om, såsom i Riksdagens skrifvelse

förutsattes, den tid, hvarefter förmånsrätten skulle upphöra att gälla,

beräknades från förmynderskapets upphörande, man genom en sådan

föreskrift skulle gå längre, än hvad nödig omtanka om myndlingens

rätt medgåfve, och till äfventyra äfven längre, än som ur den allmänna

kreditens synpunkt vore erforderligt. Det skulle nemligen då, äfven

om sjelfva tidsbestämningen erhölle en jemförelsevis lång utsträckning,

kunna inträffa, att en slutlig redogörelse för förmynderskapet, i anseende

till detsammas omfattning och beskaffenhet, endast med svårigkunde

afgifvas inom den föreskrifna tiden, eller att, i den händelse

tvist uppkomme om beloppet af den fordran, som vore på afgifven

redogörelse grundad, samma fordran, innan tiden tilländaginge, ej kunde

blifva i vederbörlig ordning faststäld och således ej heller utsökbar.

Väl torde berörda och dermed jemförliga olägenheter kunna på det

sätt afhjelpas, att förmånsrätten förklarades icke skola efter utgången

af den stadgade tiden gå förlorad, der laga förfall visades, men härvid

är att märka, att ett dylikt stadgande — oafsedt att det ej komme

att öfverensstämma med hvad i fråga om öfriga förmånsrätter vore hos

oss stadgadt — skulle antingen förutsätta detaljerade föreskrifter om

hvad med laga förfall menades eller ock föranleda dertill, att på

domarens fria pröfning skulle bero, huru vida ett åberopadt förfall vore

att anse såsom giltigt eller ej; och så i ena som andra fallet befarar

jag, att rättssäkerheten snarare skulle äfventyras än tryggas. Rigtigare

synes mig derföre vara att, på sätt af lagkomitén och den äldre lagberedningen

i ämnet föreslagits, låta tiden, hvarefter förmånsrätten

skulle upphöra, beräknas från det fordringen, genom godkänd eller

oklandrad redogörelse eller genom laga kraft egande dom, blifvit bestämd.

Till stöd härför kan ock anföras, att man i det ofta nog

beroende, alltid grannlaga förhållande, hvaruti en omyndig står till sin

förmyndare och hvilket ej får tänkas upphöra'' i och med det förmynderskapet

upphör, har eu osökt anledning att ej, utöfver hvad som

oundgängligen fordras, förkorta den tid, hvarinom den myndigblifne

hädanefter skulle af sjelfva lagen så godt som tvingas att göra sina

anspråk gällande.

I fråga om sjelfva tidsbestämningens utsträckning kan utan tvifvel

meningsskiljaktighet förväntas, helst vid dylika frågors afgörande eu

viss grad af godtycklighet ej kan undvikas, men det vill synas som

om, i analogi med hvad för åtskilliga andra förmånsrätter är stadgadt,

tiden äfven i förevarande fall kunde utsättas till tre år.

Bih. till lliksd. Prot. 1833. 1 Sami. 1 Afd. 13 lläft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 23.

På grund af hvad nu andragits, och då vid den ifrågasatta lagförändringen,

såsom ock af Riksdagen hemstälts, hänsigt torde böra

tagas jemväl till det fall, att förmyndarskapet ej upphör men öfverflyttas

från en till annan person, har det förslag, som jag låtit i

departementet utarbeta, ansetts böra sålunda affattas:

Förslag till lag, angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.

Åro förmynderskap flera, ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har

den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år

sedan den, genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom

laga kraft egaude dom, blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som

nu sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller

målsman, inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som

förut förmyndare varit.

Denna lag skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras

anhängiga före utgången af december månad 1892.»

Departementschefen hemstälde härefter, att, för det ändamål 87

§ regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande måtte öfver

förenämnda förslag genom note ur protokollet inhemtas.

Denna, af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protokollo

C. P. Hagbergh.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

19

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.

Maj-.ts högsta domstol måndagen den 8 februari 1892.

i

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Ahlgren,

Åbergsson,

Herslow,

Norberg,

Afzelius,

Isberg.

Sedan, enligt, högsta domstolens beslut den 2 december 1891, det

till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslagtill

lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken mellan

högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende

till slutlig behandling; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Isberg yttrade: Då ett förmynderskap till följd af

myndlingens inträdande i myndighetsåldern, giftermål eller annan orsak

alldeles upphör eller ock öfvergår till annan förmyndare, och det sålunda

blifver rättsligen möjligt för den myndigvordne eller den omyndiges

nye målsman att hos förre förmyndaren uttaga de medel, han i

denna sin egenskap haft om händer, torde ur principiel synpunkt ej

vidare förefinnas giltig grund att genom förmånsrätt skydda vederbörandos

rätt till dylika medel för längre tid, än som skäligen kan

anses erfordras för medlens uttagande. Stadgandet i 17 kap. 10 §

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

handelsbalken om förmånsrätt för omyndigs fordran hos förmyndare,

sådant detta stadgande af lagskipningen tillämpas, sätter emellertid

ingen gräns för förmånsrättens fortvaro i här afsedda fall, och till följd

deraf kan äfven, efter det förmyndarskap upphört eller öfvergått till

annan förmyndare, den myndigblifne eller den omyndiges nye målsman

låta fordran, hvarom här är fråga, innestå hos förre förmyndaren huru

länge som helst, utan att förmånsrätten derigenom förloras, hvaraf åter

följer att vid konkurrens med andra borgenärer — denna må infalla

än så lång tid efter förmynderskapets upphörande — nämnda fordran

kommer att njuta företräde till betalning framför öfrige borgenärers

fordringar. Att ett sådant resultat icke väl står tillsammans med rättvisans

eller billighetens fordringar, lärer icke kunna förnekas, och

derföre torde ock, om än olägenheten af nu gällande bestämmelse i

ämnet icke kan tilläggas någon afsevärd betydelse ur den allmänna

kreditens synpunkt, en lagförändring i syfte att begränsa tiden för

förmånsrättens fortvaro böra anses fullt befogad.

I fråga om sättet huru en sådan begränsning skall bestämmas,

är det visserligen gifvet, att, såsom chefen för justitiedepartementet

vid ärendets föredragning i statsrådet anmärkt, nödig hänsyn bör tagas

till det grannlaga förhållande, hvari en omyndig står till sin förmyndare,

särskildt barn till sina föräldrar, och att således tiden för förmånsrättens

fortvaro ej bör sättas för kort, eller begränsningen i öfrigt

göras sådan, att den föranleder den myndigblifne att i oträngda mål

anlita rättslig utväg för utbekommande af sin fordran hos förmyndaren.

Men sådan hänsyn utesluter dock enligt min tanke ej möjligheten att,

såsom Riksdagen i den skrifvelse, som gifvit anledning till föreliggande

lagförslag, ansett, bestämma gränsen för förmånsrättens fortvaro till

viss tid, räknad från förmynderskapets upphörande. Stadgade man

att, der omyndigs fordran, efter det förmynderskap upphört eller

öfvergått till annan förmyndare, stått inne hos förre förmyndaren

längre tid än tre år, och talan ej inom sagda tid instämts om

sådan fordrans utbekommande, förmånsrätt för densamma ej vidare

skulle ega rum; och föreskrefve man vidare, att samma lag skulle gälla,

om, sedan laga kraft egande dom i anledning af sådan talan fallit, å

domen ej söktes verkställighet inom exempelvis ett år, räknadt från

utgången af ofvannämnda tid, om domen dessförinnan meddelats, och

i annat fall från den dag domen gafs, så skulle man, enligt min mening,

å ena sidan ej hafva uraktlåtit berättigad hänsyn till det grannlaga

förhållandet emellan förmyndare och myndling, och å den andra erhållit

en lagbestämmelse, hvars syfte tillfredsställde rättsmedvetandet, och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 23.

hvilken äfven vore till sin verkan fullt effektiv. Då emellertid af chefens

för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet framgår, att

eu sådan lösning af frågan ansetts icke kunna eg a rum, torde anledning

icke nu förefinnas att ingå i undersökning derom närmare, än

som skett.

Det remitterade förslaget har sökt finna en annan utväg för vinnande

af det åsyftade målet, i det samma förslag bestämmer, att tidsfristen

tre år skall räknas, icke från förmynderskapets upphörande, utan

från det den omyndiges fordran genom godkänd eller oklandrad redogörelse

eller genom laga kraft egande dom blifvit bestämd. Fråga om

begränsning af tiden för förmånsrättens fortvara göres således helt och

hållet beroende å, huru vida och när redogörelse afgifves af förre förmyndaren.

Afgifves sådan, upphör förmånsrätten efter viss tid, men

afgifves den ej, qvarstår förhållandet på samma punkt som nu, det vill

säga, att någon begränsning i tiden för förmånsrättens giltighet ej

förefinnes. Men häraf följer äfven, att det kommer att ligga i vederbörandes

egen magt att undandraga sig tillämpligheten af lagstadgandet.

Dertill fordras blott, att den redovisningsskyldige, efter uttrycklig

eller tyst öfverenskommelse med den, som har att fordra redovisning,

underlåter att afgifva sådan, och så länge detta förhållande fortfar, är

derigenom all verkan af lagbestämmelsen tillintetgjord. Man torde ej

löpa fara att misstaga sig, om man påstår, att ett dylikt förhållande

komme att blifva regel just i sådana fall, der begränsning visat sig af

nöden, och den åsyftade lagförändringen skulle alltså blifva i det närmaste

betydelselös. Med afseende härå har man ock i Finland, der

genom en förordning af den 19 december 1864 införts ett stadgande

i enahanda syfte som det remitterade förslaget och affattadt i fråga

om utgångspunkten för fristen, som i nämnda förordning är faststäld

till allenast ett år, i samma ordalag som detta, funnit sig föranlåten

tillägga den föreskrift, att förmånsrätten skulle anses förverkad äfven

i det fall, att den myndigblifne låtit tre år förflyta, utan att han af

förmyndaren erhållit redovisning eller vid domstol sökt hans förpligtande

att afgifva sådan.

Utom ofvan anförda betänkligheter mot förslaget är det vidare

att märka, att äfven i sådana fall, der redogörelse verkligen afgifvits,

skall det för en mindre samvetsgrann fordringsegare blifva synnerligen

lätt att undandraga sig verkan af nu ifrågasatta lagstadgando. Då

nemligen i allmänhet andra bevismedel till bestyrkande deraf, att redogörelse

aflemnats, icke förefinnas, än sådana, öfver hvilka förre förmyndaren

och den myndigblifne sjelfve råda, skall ett enkelt förnekande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

å den sistnämndes sida af ett sådant förhållande oftast vara tillräckligt

för att utesluta lagstadgandets tillämpning mot honom.

Af hvad jag ofvan anfört torde framgå att, enligt min uppfattning,

en lag af det innehåll förslaget utmärker i de flesta fall skulle

blifva utan verkan och med synnerlig lätthet kunna i de fall, der den

eljest vore tillämplig, kringgås; och af dessa skäl finner jag mig äfven

förhindrad att tillstyrka nådig proposition till Riksdagen om förslagets

antagande till lag.

För den händelse emellertid Kongl. Maj:t skulle finna förslaget

vara egnadt att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet, anser

jag mig böra framställa följande speciella anmärkningar:

Uttrycken »låtit sin fordran innestå» och »ej utsökt den omyndiges

fordran», synas mig, särskildt då de sammanställas med hvarandra, ej

med nödig klarhet utmärka hvad med dem åsyftas. Man kan nemligen

anse dem liktydiga med: »ej vidtagit åtgärd för fordrans utbekommande»,

men äfven gifva åt uttrycken den tolkning att med dem afses allenast

det faktiska förhållande, att fordran ännu innestår, oafsedt om försök

gjorts till dess uttagande inom den stadgade treårsfristens utgång eller

ej. Jag anser derför dessa uttryck böra förtydligas.

Hvad vidare angår den vid förslaget fogade öfvergångsbestämmelse,

hvilken icke torde kunna tydas annorlunda, än att förslagets

stadganden skulle vinna tillämpning å alla förmånsrättstvister, som

anhängiggjordes efter utgången af det år, under hvilket förslaget promulgerades

såsom lag, så skulle af nämnda bestämmelse följa, att en

myndigblifven, som före promulgationen, i förlitande på den förmånsrätt

dittills gällande lag tillagt honom, låtit, sin genom afgifven redogörelse

eller annorledes behörigen bestämda fordran hos förre förmyndaren

stå inne tre år eller så lång tid, att tre år kom me att förflyta,

innan den nya lagen trädde i tillämpning, skulle förlora sin förmånsrätt,

derest tvist om densamma ej förut blifvit, anhärjgiggjord, och

detta utan att han egde annan utväg att skydda sig än den, som läge

i möjligheten att under den korta tid, som kan antagas komma att

förflyta mellan lagens promulgerande och dess trädande i kraft, hos

förmyndaren uttaga sin fordran. Detta synes mig emellertid ej väl

låta förena sig med de hänsyn, som vid stiftande af ny lag skäligen

böra tagas till förhållanden, uppkomna under skydd af äldre rätt, och

giltig grund derför torde ej heller kunna hemtas af den omständigheten,

att vid förut skedda ändringar i förmånsrättsordningen liknande

öfvergångsbestämmelser meddelats, enär i dessa fall förhållandena varit

af annan art än de, som nu föreligga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 23.

För att ej någons rätt må trädas för nära bör öfvergångsbestämmelsen,

enligt min mening, gå derpå ut, att i afseende å fordran, som

på det i lagen augifna sätt blifvit bestämd före lagens promulgerande,

treårsfristen skall räknas från den dag, lagen träder i kraft.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Hernmarck, Ahlgren,

Aberg sson, Herslow och Norberg instämde, utlät sig:

Hvad mot förevarande förslag synes vara att erinra innefattas

väsentligen i det yttrande, högsta domstolen vid granskning af lagkomiténs,

med förslaget öfverensstämmande förslag till ärfdabalk, 15

kap. 18 §, afgifvit. Den åtskilnad i fråga om förmånsrätten, hvilken

skulle blifva beroende deraf, huru vida förmyndareredogörelse aflemnats,

eller icke, synes sakna inre berättigande och kunna föranleda betydande

praktiska olägenheter. Grunden till det föreslagna stadgandet

torde icke kunna vara någon! annan än att den, som ej inom skälig

tid vidtager åtgärd för att utbekomma förmyndaremedlen, icke bör på

bekostnad af andra förmyndarens borgenärer hållas skadeslös för följderna

af sitt dröjsmål; förmånsrätten skall skydda den omyndige, hvars

medel lagligen skola vara åt förmyndarens vård anförtrodda, till dess

han eller hans nye målsman skäligen kunnat hinna utbekomma dem,

men icke den, som frivilligt låter medlen innestå, efter det förmynderskapet

upphört. Huru vida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke

är, från nämnda synpunkt sedt, utan betydelse; underlåtenhet att inom

skälig tid lagligen påkalla sådan redogörelse synes jemväl böra medföra

förlust af förmånsrätten. I tillämpningen torde ock det föreslagna

stadgandet komma att visa sig vara lätt att kringgå och i följd deraf

komma att verka mycket ojemnt —- medföra förlust för den samvetsgranne,

men icke träffa den mindre nogräknade. Vill förmyndaren,

när han icke ser sig i stånd att utlemna förmyndaremedlen, bereda

myndlingen säkerhet för deras utbekommande, erbjuder sig för honom

den enkla utvägen att icke afgifva vederbörlig redovisning och sålunda

afvärja den hotande preskriptionen af förmånsrätten; har redovisning

verkligen aflemnats, kan fordringsegaren utan synnerlig svårighet genom

fördöljande af detta förhållande bevara den förmånsrätt han borde vara

förlustig. Utan tvifvel skulle stadgandet ofta nog gifva anledning till

tvist, huru vida vederbörlig förmyndareredogörelse afgifvits eller icke

och om tiden, när den aflemnats.

Då nu anmärkta olägenheter icke torde kunna aflägsnas utan en

bestämmelse, som gjorde förmånsrättens fortvaro beroende deraf, att

inom viss tid efter förmynderskapets upphörande laga åtgärd vidtagits

för förmyndaremedlens utbekommande, men eu så omfattande inskränk
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

ning af förmånsrätten, enligt hvad departementschefen vid ärendets

föredragning i statsrådet anfört, funnits under närvarande förhållanden

icke böra vidtagas, synes mig lämpligast, att någon lagstiftningsåtgärd

i ämnet nu icke ifrågakommer. Skulle emellertid hvad sålunda mot

förslaget anmärkts finnas icke böra utgöra hinder för dess framläggande

för Riksdagen, hemställer jag, huru vida icke, med afseende derå, att

genom ifrågavarande lagförändring förmånsrätten korame att inskränkas

jemväl för sådana fordringar, hvilka grundade sig å redan före lagens

utfärdande afgifna förmyndareredogörelser, begynnelseterminen för dess

tillämpande kunde framflyttas något längre än som föreslagits.

Ex. protocollo

Carl Boheman.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

25

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 10 februari 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

7:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet

öfver justitiedepartementsärenden den 13 november 1891 till högsta

domstolen remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af 17

kap. 10 § handelsbalk^!.

Departementschefen anförde:

»Enligt 17 kap. 8 § handelsbalken, sådant detta lagrum lydde i

1734 års lag, skulle hos föräldrar eller förmyndare innestående barnaBih.

till Riksd. Prat. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition No 23.

arf utgå med förmånsrätt framför inteckning i fast egendom, der ej

inteckningen hvilat å egendomen, innan gäldenären blef förmyndare,

i hvilket fall inteckningshafvaren fick njuta sin inteckning till godo.

Att den vid omyndigs fordran hos förmyndare sålunda fästa förmånsrätt

skulle väsentligen försvaga den säkerhet, som inteckniugsinstitutet

afsåg att åvägabringa, faller af sig sjelft; och med en ökad utveckling

af våra ekonomiska förhållanden och dermed förbunden stegring i behofvet

af realkredit kunde berörda förhållande ej undgå att medföra

betänkliga olägenheter. Också väcktes redan vid 1823 års riksdag

förslag om intecknings uppflyttande i förmånsrättsordningen framför

omyndigs fordran — ett förslag, som sedermera förnyades vid flere

riksdagar, intill dess det slutligen godkändes och genom förordningeu

den 8 oktober 1861 blef lag. Granskar man riksdagshandlingarna

under den tid af nära 40 år, som således erfordrades för frågans lösning,

finner man det hufvudsakliga hindret för förslagets antagande

vara att söka i den hänsyn, som den omyndiges, af lagstiftningen i

öfrigt allenast föga tillgodosedda ställning kräfde. Omvårdnaden af

de omyndige utgjorde, såsom i riksens ständers underdåniga skrifvelse

den 29 september 1834 anfördes, eu bland samhällets heligaste åligganden,

för hvilket ändamål någon uppoffring borde tålas; den ifrågasatta

lagförändringen skulle minska de omyndiges säkerhet hos förmyndarne;

något, som kunde motsvara denua säkerhet eller sättas i dess ställe,

funnes ej; och då på begge sidor mötte olägenheter, syntes äfventyret

hellre böra drabba dem, som sjelfve kunde se sig före samt genom

försigtighet och omtanka i de flesta fall afvärja skadan, än dem, hvilka

vore urståndsätta dertill. — Anmärkas bör ock, att den ifrågasatta lagändringen

icke egde rum förr, än nya bestämmelser angående tillsyn

å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom utfärdats (kongl.

förordningen den 24 september 1861).

Då nu fråga ånyo uppstått om inskränkning uti ifrågavarande

förmånsrätt — denna gång i anseende till tiden för förmånsrättens

giltighet — synas mig enahanda betänkligheter möta som förut. Visserligen

har genom lagen den 18 april 1884 tillsynen å förmyndares förvaltning

af omyndigs egendom blifvit i någon mån skärpt och jemväl

i öfrigt bättre garantier än tillförne lemnats till skydd för omyndigs

egendom, men i allt fall lärer icke kunna förnekas, att den hos oss

gällande lagstiftningen rörande vården af omyndigs egendom fortfarande

är otillfredsställande. Någon verklig förbättring härutinnan

torde ej heller kunna motses med mindre den omyndiges penningar,

värdehandlingar och dermed jemförlig egendom förklaras skola afskil
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

jas frän förmyndarens förmögenhetssfer och öfverlemnas till särskilt

inrättade förmyndarekamrar, eller ock det allmänna i en eller annan

form ikläder sig ansvarighet för den förlust, som kan för omyndiguppkomma

genom förmyndares oredlighet eller vårdslöshet. Men innan

så skett, torde, då fråga uppstår om lagändring i nu förevarande hänseende,

synnerlig varsamhet böra iakttagas; och detta så mycket hellre,

som, sedan krafvet på en tryggad fastighetskredit blifvit tillgodosedt,

den vigtigaste anledningen till inskränkning uti ifrågakomna förmånsrätt

bortfallit. I fråga om min uppfattning i detta afseende tillåter

jag mig hänvisa till hvad jag inför Eders Kongl. Maj:t anfört till

statsrådsprotokollet den 13 november 1891, då högsta domstolens nu

afgifna utlåtande infordrades; jag tillägger endast i denna del, att det

ej var utan mycken tvekan jag fann mig kunna gå så långt, som det

till högsta domstolen remitterade förslaget utvisar.

Inom högsta domstolen har emellertid en ledamot afgjordt uttalat

sig för en motsatt uppfattning samt förordat eu anordning, som i

princip torde få anses öfverensstämma med hvad af högsta domstolen

vid dess granskning den 25 maj 1832 af lagkomiténs förslag till ärfdabalk,

15 kap. 18 § — hvilket förslag öfverensstämde med det remitterade

förslaget utom derutinnan, att preskriptionstiden bestämdes allenast

till ett år — blifvit hemstäldt och jemväl sedermera inom den

finska lagstiftningen gjort sig gällande. Vid sistberörda tillfälle yttrade

nemligen högsta domstolen, att, om den, som blifvit omyndig,

eller en senare förmyndare kunde, med bibehållande af förmånsrätt hos

den afgångne förmyndaren, huru länge som helst dröja att affordra

honom räkning, skulle det ej sällan hända, att, efter många års förlopp,

vid yppad konkurs, förmånsanspråk framstode, dem andre under tiden

tillkomne borgenärer icke kunnat förutse, och hvarigenom desses rätt

således i hög grad blefve förnärmad, äfvensom det då berodde af förstnämnde

fordringsägare att, i samråd med gäldenären, ehuru räkning

blifvit gifven för längre tid än ett år tillbaka, medelst fördöljande deraf,

omintetgöra verkan af det i omförmälda § föreslagna lagbud; och tillstyrkte

högsta domstolen, på dessa skäl, det tillägg, att den, som

blifvit myndig eller till förmyndare i annans ställe förordnad, men försummat

att inom ett år derefter taga eller genom laga rättegång fordra

fullständig räkning, måtte, för hvad af fordringen kunde komma att

hos den afgångne förmyndaren, eller i dess bo, innestå längre än ett

år efter denna tids förlopp, anses ifrågavarande förmånsrätt förlustig,

likasom vore den uraktlåtenhet begången, hvilken förslaget omförmälde.

Beträffande högsta domstolens berörda utlåtande — hvilket för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

öfrigt afgafs under en tid, då, såsom förut är nämndt, olägenheterna

af omyndigs förmånsrätt länge visat sig synnerligen känbara — lärer

emellertid kunna anmärkas att det bevisar för mycket. Hvad mot den

af lagkomitén ifrågasatta utgångspunkten för tiden, hvarefter förmånsrätten

skulle upphöra, anfördes derom, att en fordringsegare kan blifva

lidande genom framträdande af förmånsanspråk, om hvilka han, då

hans fordran tillkom, saknade kännedom, kan nemligen med lika stort

fog åberopas mot sjelfva tillvaron af ifrågavarande förmånsrätt och

öfver hufvud taget mot hvarje s. k. tyst förmånsrätt. Också skulle

genom det föreslagna tillägget väl blifva en långifvare möjligt att beräkna,

när förmånsrätten i fråga om ett visst förmynderskap upphör,

men dermed vore, i det af högsta domstolen anmärkta syftet, föga

vunnet, så länge visshet icke kunde beredas honom, att icke låntagaren,

vid sidan af detta förmynderskap, innehade ett eller flere andra

eller framdeles finge sig nytt förmynderskap anförtrodt; och först genom

sjelfva förmånsrättens upphäfvande torde derför den i långifvarens intresse

åsyftade tryggheten kunna åstadkommas. — De skål, som innefattas

i högsta domstolens utlåtande, förmådde ej heller lagberedningen

att frångå lagkomiténs förslag. Såsom jag nyss nämnde, har deremot

den finska lagstiftningen i ämnet affattats i den rigtning, som af högsta

domstolen förordades, men vid bedömande af denna lagstiftningsåtgärd

bör ej lemnas utan beaktande, att i Finland inteckning fortfarande konkurrerar

med omyndigs fordran på sätt hos oss var förhållandet före

förordningen af den 8 oktober 1861.

Vid granskningen af det nu föreliggande förslaget hafva vidare

sex ledamöter i högsta domstolen — jemte det de påpekat, att hvad

mot samma förslag syntes vara att erinra väsentligen innefattades i

högsta domstolens förberörda den 25 maj 1832 afgifna yttrande — sig

utlåtit: att den åtskilnad i fråga om förmånsrätten, hvilken skulle blifva

beroende deraf, huruvida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke,

syntes sakna inre berättigande och kunde föranleda betydande praktiska

olägenheter. Grunden till det föreslagna stadgandet kunde icke

vara någon annan, än att den, som ej inom skälig tid vidtoge åtgärd

för att utbekomma förmyndaremedlen, icke borde på bekostnad af andra

förmyndarens borgenärer hållas skadeslös för följderna af sitt dröjsmål;

förmånsrätten skulle skydda den omyndige, hvars medel lagligen skulle

vara åt förmyndarens vård anförtrodda, till dess han eller hans nye målsman

skäligen kunde hinna utbekomma dem, men icke den, som frivilligt

läte medlen innestå efter det förmynderskapet upphört. Huruvida förmyndareredogörelse

aflemnats eller icke, vore, från nämnda synpunkt sedt,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

utan betydelse; underlåtenhet att inom skälig tid lagligen påkalla sådan

redogörelse syntes jemväl böra medföra förlust af förmånsrätten. I tilllämpningen

skulle ock det föreslagna stadgandet komma att visa sig vara

lätt att kringgå och i följd deraf komma att verka mycket ojemnt — medföra

förlust för den samvetsgranne men icke träffa den mindre nogräknade.

Ville förmyndaren, när han icke såge sig i stånd att utlemna förmyndaremedlen,

bereda myndlingen säkerhet för deras utbekommande,

erbjöde sig för honom den enkla utvägen att icke afgifva vederbörlig

redovisning och sålunda afvärja den hotande preskriptionen af förmånsrätten;

hade redovisning verkligen aflemnats, kunde fordringsegaren

utan synnerlig svårighet genom fördöljande af detta förhållande bevara

den förmånsrätt, han borde vara förlustig. Utan tvifvel skulle stadgandet

ofta nog gifva anledning till tvist, huruvida vederbörlig förmyndareredogörelse

afgifvits eller icke och om tiden, när den aflemnats. Då

de anmärkta olägenheterna icke torde kunna aflägsnas utan en bestämmelse,

som gjorde förmånsrättens fortvara beroende deraf, att inom viss

tid efter förmynderskapets upphörande laga åtgärd vidtagits för förmyndaremedlens

utbekommande, men en så omfattande inskränkning af

förmånsrätten funnits under närvarande förhållanden icke böra vidtagas,

syntes lämpligast att någon lagstiftningsåtgärd i ämnet nu icke ifrågakomma.

Hvad inom högsta domstolen sålunda anförts må visserligen vara

i allo beaktansvärdt, men, för min del, har jag dock ej af de gjorda

anmärkningarne funnit mig öfvertygad om förslagets olämplighet. I

afseende på samma anmärkningar lärer för öfrigt kunna erinras:

att en väsentlig åtskilnad synes föreligga mellan det fall, då den

myndigblifne eller den nye förmyndaren ej vet, huru vida någon fordran

hos den forne förmyndaren föreligger eller huru stor den är, och det

fall, att fordringens tillvaro och belopp äro på lagbestämdt sätt faststälda;
att,

om än en m}Tndigblifven person har rättslig möjlighet att affordra

sin forne förmyndare redogörelse för förmyndareskapet och derefter

utsöka sin fordran, det dock i verkligheten ofta nog är illa bestäldt

med förutsättningarne för realiserandet af sagda möjlighet, exempelvis

då son eller dotter qvarstannar i fadrens eller modrens hus;

att, ehuru med redovisnings afgifvande för förmynderskap tilläfventyrs

ej så sällan, särskilt då förmynderskapet innehafves af fader

eller moder, kommer att obehörigen uppskjutas, detta dock icke kan

anses blifva det vanliga förhållandet, allra minst i de fall, då förmynderskap

öfvergår från en person till annan; hvadan ock lagen i regeln

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

torde få antagas komma att medföra åsyftad verkan och helt visst

mången gång förebygga oegentligheter; samt

att den omständighet, att en lag kan kringgås och af sådan

anledning möjligen komma att verka ojemnt, icke utgör tillräcklig anledning

till dess förkastande, synnerligast om lagens kringgående antages

komma att förutsätta svikligt. förfarande.

I öfverenstämmelse med en af högsta domstolens fleste ledamöter

gjord anmärkning har jag framskjutit begynnelseterminen för lagens

tillämpande ungefär ett år utöfver hvad från början ansetts nödigt;

men eljest har jag, med den uppfattning, som jag i frågan hyser och

nu för Eders Kongl. Maj:t framstäf, ej gjort någou ändring i förslaget,

hvilket för öfrigt torde mera närma sig hvad af Riksdagen åsyftats,

än som vid första påseendet kan synas vara förhållandet, i det att det

sätt, hvarpå lagkomitén och lagberedningen löst frågan, uti Riksdagens

skrifvelse särskildt framhållits såsom förtjent af uppmärksamhet »

Härefter hemstälde departementschefen, att förslaget måtte, jemlikt

87 § regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han vid förslagets granskning

i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari det nu framlagda förslaget

afveke från den af justitierådet uttalade åsigt.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes

hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle

proposition till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan

litt. G. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1893:24 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. 10 § handelsbalken. s. 2 i texten