Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen

1893-02-10 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:24, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen

Dokumentets text

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

31

N:o 24.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;

gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der

ej genom brottet någon blifvit hindrad från lofligt arbete, eller ock målsegande

angifver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas

af annan, än målsegande.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Au g. östergren.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 2 december 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenitaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

^Vinblad,

Gilljam,

friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 18 maj innevarande år, deruti Riksdagen,

på anförda skäl, anhållit, att Kongl, Maj:t ville taga i öfvervägande,

huru vida icke allmän åklagare må berättigas att å tjenstens

vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser,

som afse att genom våld eller hot hindra annan från fortsättande

af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Departementschefen anförde:

Då i 15 kap. 24 § strafflagen stadgades, att brott, som i 22 § af

samma kap. omförmäles, ej må af allmän åklagare åtalas, der ej målsegande

det till sådant åtal angifver, utgick lagstiftaren tvifvels utan från

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

det antagandet, att nämnda brott ej omedelbart berörde statens intresse,

utan i främsta rummet vore att anse såsom förnärmelse allenast af enskild

persons rätt. Om ock i allmänhet berörda antagande fortfarande

måste tillerkännas giltighet, kan dock så icke längre anses vara förhållandet

i afseende å förbrytelser innefattande våld eller hot, hvarigenom

någon hindras från lofligt arbete. Erfarenheten har nemligen tyvärr

visat, att dylika förbrytelser i regeln åstadkomma skada, hvars verkningar

sträcka sig långt utöfver området för den legale målsegandens

rätt, samt ej sällan sätta det allmänna lugnet på spel. Att under sådana

förhållanden fortfarande låta på målsegandens godtfinnande få bero,

huru vida förbrytelse af förevarande beskaffenhet skall beifras eller ej,

anser jag icke kunna försvaras. Såväl i den enskildes som i statens

intresse synes mig nödvändigt att lemna åklagaren öppet att inskrida

mot den, som genom våld eller hot, låt vara mot enskild man, störande

ingriper i näringslifvets jemna fortgång. På grund häraf, och under

åberopande i öfrigt af hvad Riksdagens skrifvelse innehåller, hemställer

jag i underdånighet att Eders Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, infordra högsta domstolens utlåtande

öfver följande i öfverensstämmelse med Riksdagens framställning utarbetade
F

ö r s 1 a g

till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der

ej genom brottet någon blifvit hindrad från lofligt arbete, eller ock målsegande

angifver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas

af annan, än målsegande.

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter

täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad

departementschefen sålunda hemstält.

Ex protocollo:

Carl Bolieman.

Bih. till liiksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol fredagen den 20 januari 1893.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Isberg,

Lindbäck.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 13 sistlidne december,

det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag

till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen emellan

högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs ärendet nu till slutligt

afgörande; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Lindbäck anförde: Föreslagna utsträckningen af allmän

åklagares befogenhet att tala å brott, som omförmäles i 15 kap. 22 §

strafflagen, synes mig vara nödig, så vidt angår den i senare tider allt

oftare förekommande särskilda art af nämnda brott, att någon medelst

så beskaffadt tvång, som i berörda lagrum sägs, hindrat annan från att

utföra lofligt arbete åt tredje man; men då, enligt förslaget, allmänna

åtalsrätten skulle uti förevarande hänseende erhålla en betydligt vidsträcktare

omfattning, än nyss är antydt, samt detta hvarken synes vara

åsyftadt i Riksdagens skrifvelse, som föranledt förslagets utarbetande,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller, så vidt jag kunnat inhemta, påkallas af för handen varande behof,

finner jag mig böra hemställa om sådan ändring i förslagets affattning,

att utvidgningen af allmänna åklagarens åtalsrätt endast komme att afse

ofvan omförmälda art af ifrågavarande brott.

Justitierådet Isberg yttrade, att då sådana under 22 § af ifrågavarande

kap. hänförliga brott, genom hvilka någon tvingades att afhålla

sig från lofligt arbete, enligt justitierådets omdöme icke, vare sig

i statens eller den enskildes intresse, påkallade utsträckning af allmän

åklagares åtalsrätt i andra fall än de, som, enligt hvad Riksdagens

åberopade skrifvelse utmärkte, föranledt Riksdagens framställning i ämnet,

eller att brottet innefattade tvång till deltagande i arbetsinställelse,

justitierådet ansåg den ifrågasatta lagförändringen böra till sistnämnda

fall inskränkas.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Mot den föreslagna utsträckningen

af allmän åklagares åtalsrätt synes mig ur principiel synpunkt kunna

anmärkas, att, fastän arbetsamheten, och särskildt fullgörandet af arbete

som man åtagit sig, är en pligt, som väl förtj enar skyddas, finnas dock

tvångshandlingar, som med samma eller större skäl bort öfverlemnas åt

allmänt åtal, såsom då någon tvingat en annan att begå ett brott —

dervid jag förutsätter att detta icke i och för sig är föremål för allmänt

åtal — eller att tåla en rättskränkning eller en annan för honom i sedligt

afseende eller för hans ära kränkande behandling, eller att underlåta

någon skyldighet, som juridiskt eller moraliskt åligger honom och är af

den beskaffenhet att dess uppfyllande åtminstone för tillfället kan vara

af vida större vigt än pligten att arbeta. Men denna anmärkning, som

med förslagets nuvarande affattning ligger ganska nära, skulle väsentligt

förlora i betydelse, om den ifrågasatta lagförändringen mera direkt kunde

visa hän på det för friheten i hög grad kränkande tvång, som vid strejker

plägar utöfvas och innefattar ett angrepp på rättstillståndet, som staten

icke får tåla. Då det dessutom endast är för detta af Riksdagen sjelf

uppgifna fall, som en lagförändring synes erforderlig, måste jag förena

mig i den af justitierådet Isberg yttrade mening. Derjemte vill jag

erinra derom, att förslagets nuvarande affattning lägger under allmänt

åtal icke blott det fall, då med tvånget verkligen åsyftats att åstadkomma

hinder i annans arbete, utan äfven det fall, då sådant hinder är en följd

af tvånget utan att vara åsyftadt, eller med andra ord då sjelfva ändamålet

med tvånget varit ett helt annat, som alls icke har någon gemenskap

med föremålets önskan att få arbeta.

Justitierådet Skärm yttrade: §:ns ordalydelse föranleder, att allmän

åklagares åtalsrätt skulle ega rum, då genom brott, som i 22 § omför
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mäles, hinder i annans ''lofliga arbete åstadkommes, äfven om den brottslige

ej åsyftat sådant binder. Då detta väl ej är meningen, synes en

redaktionsförändring önsklig i syfte att tydligare utmärka hvad bär afses.

Justitierådet Herslow anförde: Om någon, på sätt i 22 § af 15

kap. strafflagen förmäles, tvingar annan att t. ex. bevista ett samqväm

eller infinna sig på en sammankomst, så blifver den förre derigenom

också orsaken till att den andre, så länge tvånget varar, hindras från

det arbete, hvarmed han eljest kan hafva tänkt att sysselsätta sig.

Enligt den affattning, det remitterade förslaget erhållit, skulle sagda

förbrytelse alltid höra under allmänt åtal, äfven om det vore uppenbart,

att förbrytaren alldeles icke åsyftat att kränka den andre i hans rätt att

arbeta, utan t. ex. blott haft för afsigt att, trots hans motvilja, bereda

honom en förströelse eller befordra hans upplysning. Att allmän åklagare

i detta fall skulle ega att, mot målsegandens önskan, ingripa, synes mig

desto olämpligare, som något allmänt intresse här svårligen kan anses

vara trädt för nära och det lätteligen kan inträffa, att målseganden

efteråt, och detta möjligen med fullt skäl, i sj elfva verket känner sig

tacksam för det kraftiga initiativ, som förmått honom att böja sig under

den främmande viljan.

Att, såsom vid förevarande frågas behandling inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet blifvit åt departementshefen påpekadt, näringslifvetsj

jemna fortgång är af största vigt för det allmänna, lärer icke

kunna bestridas. För sin ändamålsenliga utveckling kräfver näringslifvet

i främsta rummet rätt för den enskilde att utan annan inskränkning,

än den sedlighetens bud påkalla, fritt förfoga öfver sin arbetskraft på

sätt han finner för sig fördelaktigast. Från denna synpunkt torde en

lag i den rigtning, förslaget angifver, vara fullt berättigad, dock endast

under den förutsättning, att lagstiftaren undviker till och med blotta

skenet af partiskhet och således vänder lagens udd mot enhvar, utan

undantag, hvilken med afsigt inverkar störande på arbetets frihet. I

detta afseende synes mot den föreslagna lagen med fog kunna anmärkas

att, enär arbetets frihet kränkes lika väl af den, hvilken obehörigen

genom våld eller hot tvingar annan till utförande af ett visst arbete,

som af den, hvilken på enahanda sätt förhindrar honom derifrån, borde

också den förra förbrytelsen lika väl som den senare falla under allmänt

åtal, hvilkfct emellertid, enligt det ifrågavarande förslaget, icke skulle

blifva förhållandet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag den föreslagna

lagen böra på det sätt förändras, att af de i 15 kap. 22 § strafflagen

afsedda förbrytelser blott det särskilda slag, som innefattar afsigtlig

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kränkning af annans rätt att fritt förfoga öfver sin arbetskraft, underkastas

allmänt åtal, men att också ingen förbrytelse af nämnda slag

varder från sådant åtal undantagen.

Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Isberg.

Justitierådet Huss lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 10 februari 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm.

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

5:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet

öfver justitiedepartementsärenden den 2 december 1892 till högsta domstolen

remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap.

24 § strafflagen.

Departementschefen anförde: »Inom högsta domstolen hafva flere

ledamöter funnit förslaget gå längre än nödigt vore. Af desse*ledamöter

har en ansett förslaget böra gifvas en sådan affattning, att ifrågavarande

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

brott lades under allmänt åtal allenast i den händelse att någon medelst

tvång hindrat annan från att utföra arbete åt tredje man; och tre ledamöter

hafva uttalat den meningen, att lagförändringen borde inskränkas

till de fall, då brottet innefattade tvång till deltagande i arbetsinställelse.

Å andra sidan har en ledamot såsom en brist i förslaget anmä rkt, att

allmän åklagare ej medgåfves att utan angifvelse åtala alla brott, som

innefattade afsigtlig kränkning af annans rätt att fritt förfoga öfver sin

arbetskraft. Arbetets frihet kränktes nemligen lika väl af den, som obehörigen

tvingade annan till utförande af ett visst arbete, som af den,

hvilken på enahanda sätt förhindrade honom derifrån.

Hvad nu först angår de anmärkningar, som gå ut på att förslaget

ginge längre, än förhållandena påkalla, har jag af desamma icke kunnat

öfvertygas om lämpligheten af den föreslagna lagförändringens begränsning

i angifna rigtningen. En dylik begränsning skulle nemligen tilläfventyrs

gifva förslaget karakteren af en lag, som uteslutande vände

sig mot en viss klass af medborgare — mot arbetarne — men, om än

Riksdagens hemställan närmast varit föranledd af de rubbningar i den

allmänna ordningen, som de hos oss numera ej så sällsynta arbetsinställelserna

visat sig medföra, är dock förslagets syfte ingalunda att,

till fromma för arbetsgifvaren, söka inskränka arbetarens sjelf bestämningsrätt.

Tvärtom afser förslaget — må vara ytterst i näringslifvets och

det allmänna lugnets intresse — att skydda den enskildes rätt att råda

öfver sina lagliga åtgöranden, att, utan inflytelse genom våld eller hot,

åtaga sig och förrätta lofligt arbete samt öfverhufvud att fritt förfoga

öfver sin arbetskraft. Vid sådant förhållande synes ej på förslagets affattning

böra få inverka, huruvida kränkningen af berörda rätt eger rum

i större eller mindre omfång — vid arbetsinställelser eller eljest — lika

litet som den omständigheten, huruvida arbetet företages för egen eller

annans räkning.

Snarare synes mig den af en ledamot inom högsta domstolen uttalade

åsigt, att åtalsrätten borde utsträckas jemväl till brott, hvarigenom

någon obehörigen tvingades att företaga ett visst arbete, vara beaktansvärd;

och härutinnan kan erinras, hurusom lagutskottet vid sistförflutna

års lagtima riksdag hade förordat en utsträckning af åtalsrätten beträffande

samtliga de i 22 § omförmälda brott. Jag tror dock, för min del,

att för närvarande något verkligt behof ej förefinnes att utsträcka åtalsrätten

utöfver hvad i förslaget förordats. Och att gå längre, än behofvet

kräfver, lärer ej böra ifrågakomma för vinnande allenast af en viss teoretisk

följdrigtighet, särskildt då fråga är om en så partiel lagändring,

som den förevarande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

Beträffande förslagets formella sida har inom högsta domstolen an

märkts, att dess nuvarande affattning syntes kunna medföra den tolkning,

att åklagarens åtalsrätt skulle ega rum, då genom brottet hinder

i annans lofliga arbete åstadkommits, äfven om den brottslige ej åsyftat

sådant hinder. Då emellertid ifrågavarande brott konstitueras genom

effektens inträffande samt denna effekt alltid måste vara åsyftad, vid

hvilket förhållande icke åsyftade följder af den brottsliges åtgörande torde

böra anses hafva uppkommit icke genom brottet utan vid sidan af detsamma,

lärer en dylik misstydning af stadgandet icke skäligen kunna

befaras. Väl vore det möjligt att använda uttryckssätt, som närmare,

än som skett, anslöte sig till ordalagen i 22 §, t. ex. »der ej genom

brottet någon tvungits att afhålla sig från lofligt arbete», men jag kan

ej inse, att dermed vore något vunnet, då äfven mot en sådan affattning

kunde anmärkas, att i det fall, då effekten ej åsyftats, den dock genom

tvånget uppkommit. Det synes mig derföre som om lösningen af frågan,

huru det skall anses, om annan effekt inträder än den afsedda, kan och

bör öfverlemnas åt doktrinen.»

Härefter hemstälde departementschefen, att förslaget måtte, jemlikt

87 § regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han vid förslagets granskning

i högsta domstolen yttrat.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle proposition

till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan

lita. E vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1893:33 Lagutskottets Utlåtande N:o 33 s. 11 i texten