Sök i Ratio Lex

Med förslag till Lag angående bevisning inför Rätta, Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken, Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken och Lag angående ändring i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855

1893-01-12 · 85 sidor, varav 84 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 84 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:3, Med förslag till Lag angående bevisning inför Rätta, Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken, Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken och Lag angående ändring i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

N:o 3.

Kongl. May.ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag

till Lag angående bevisning inför Rätta, Lag angående

ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken, Lag angående

ändring i 14 kap. Jordabalken och Lag angående

ändring i Förordningen angående handelsböcker och

handelsräkningar den 4 Maj 1855; gifven Stockholms

Slott den 12 Januari 1893.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda

protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) Lag angående bevisning inför Rätta;

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken;

3:o) Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken, och

Bih. till Rilcsd. Prot. 1893. 1 Sand. 1 Afd. 3 Raft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

4:o) Lag angående ändring i Förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 Maj 1855.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

3

Förslag

till

Lag

angående bevisning inför Rätta.

I KAP.

Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.

1 §•

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarom Rätten vid noggrant

öfvervägande af allt, som i målet förekommit, finner sig öfvertygad; dock

lände till efterrättelse hvad angående verkan af visst slag af bevis är i lag

särskilt stadgadt.

I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå Rätten grundar

sin öfvertygelse.

2 §•

Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege

Rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta

eller eljest af Rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §.

Har i tvistemål, som kan genom förlikning mellan parterna afslutas,

part inför Rätten erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning derom

emot honom ej erforderlig.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

o

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve Rätten

med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och öfriga omständigheter

i saken, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom återkallelsen

förringas. Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan

afseende, ehvad det återkallas eller icke.

4 §•

I brottmål, så ock i tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 § sägs,

ege Rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i målet, pröfva, hvilken

verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande.

II KAP.

Om vittnen.

5 §•

Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid Rätten, der målet

handlägges, den han till vittne åberopar; och pröfve Rätten, huruvida förhöret

må tillåtas.

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan medföra

förlust af medborgerligt förtroende; pröfve Rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

7 §■

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej förer

talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta eller skada;

vare han i det mål jäfvig att vittna.

I brottmål må målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan, ej

höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, i egenskap

af målsegande jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot honom begånget

under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget; ej heller vare

i fråga om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller flera, den ene af dem

jäfvig att vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må ej

höras såsom vittne angående brottet.

8 §.

Den, som med part eller med någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig i

målet, är eller varit förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt

ned- eller uppstigande skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap,

att den ene är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn,

eller är i svågerlag i ty, att den ene är eller varit gift med den andres

syskon, vare i det mål jäfvig att vittna. Huruvida fosterföräldrar eller

fosterbarn till part eller till någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig, må vittna

i målet, pröfve Rätten efter omständigheterna i hvarje särskildt fall.

Ej skall det räknas för jäf, att vittne är i det förhållande här är

nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap af förmyndare

eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening förer talan i målet,

men sjelf icke eger sådan del i saken, som enligt 7 § utgör laga jäf, eller

kan af målets utgång vänta synnerlig nytta eller skada.

9 §•

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt, 7 eller 8 § är jäfvig,

eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt förtroende,

må han såsom vittne höras, der Rätten finner det lämpligt; dock må ej

någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande förpligtas att

aflägga vittnesmål.

10 §.

År den, som till vittne åberopas, vid Rätten tillstädes, vare han pligtig

att strax aflägga vittnesmål, der Rätten så förordnar.

Yill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos Domaren

stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan

vid Underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill der

åberopa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

n §■

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom

tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller besannad

afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen infinna

sig vid Rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge Rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes.

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning

att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; förelägge Rätten

den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet förebringa den

upplysning, Rätten finner nödig. Ej må vittnet höras innan sådan upplysning

vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet

är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fulltygas; läte Rätten med

förhöret anstå till annan dag, då parten har att styrka jäfvet, vid äfventyr

att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har Rätten att

derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.

13 §.

I Rättens protokoll skall anteckning ske angående vittnes ålder, yrke

och hemvist. Förekommer omständighet, hvilken Rätten finner vara af särskild

betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i

protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å bok

aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i denna

sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar;

så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

7

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet, hvars

uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet står i det

förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet fråga angående

sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara frågan.

16 §.

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej

uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning får

sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han blifvit

i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller må den, som blifvit anlitad

att föra parts talan i rättegång eller deri honom biträda, utan hufvudmannens

medgifvande höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af

det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt utan

ed, om Rätten finner det kunna tillåtas.

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre Rättens ordförande vittnet om edens vigt

och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att derigenom

vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religionskunskap

icke rätt förstår edens vigt, ege Rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare

att af honom erhålla nödig undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras för

vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig bekant

i målet. Part vare berättigad att genom Rättens ordförande till vittnet framställa

frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan vittnet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

muntligen afgifvit sin utsaga, der ej Rättens ordförande med afseende a särskilda

omständigheter finner det böra medgifvas.

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga är

rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve det strax

Rätten tillkänna.

21 §•

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse

genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege Rätten förordna, att parten

ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom Rättens ordförande till vittnet framställa

de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §.

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig aflägga ed och särskildt höras.

Ej må under förhör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall

höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må ^Rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege Rätten

förordna om vittnets inkallande.

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut

aflagd ed; och varde han om den ed af Rättens ordförande erinrad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

9

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från och med fem

till och med ett hundra kronor; och förelägge Rätten vittnet vid vite att

inställa sig å annan tid. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till Rätten

hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må Rätten genast låta

hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Alstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet sedan för

uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, ege

söka ändring i beslutet genom besvär.

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,

pröfve Rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver. Förklaras

vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet ändå;

förelägge Rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig rätta, vid

äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning, som nu

är sagd, någon i samma mål ådömas viten till högre sammanlagdt belopp än

fem hundra kronor eller hållas i häkte under längre tid än sammanlagdt

sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter för Rätten inställas

i stad inom fjorton dagar och å landet inom sex veckor; erfordras

för den skull urtima ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning

med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan derom att förfalla; vare angående tillämpning af

förelagdt vite lag, som i 25 § sägs: är vittne i häkte insatt, förordne Rätten,

att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

27 §.

1 mom, I beslut, hvarigenom Rätten förklarat vittnes vägran att aflägga

vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grundad,

ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan klagan må tvångsmedel,

hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, der Rätten finner omständigBih.

till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

heterna dertill föranleda och förbud från högre Rätt ej kommer. Har vittne

enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vittnet söka ändring i beslutet genom besvär.

2 mom. Vill vittne klaga öfver Rättens beslut om vittnets hållande i

häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för

brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge Rätten dem emellan efter

ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt Rättens beslut blifvit hemtadt, skall

sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den Underrätt,

inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på

längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der förhöret skall hållas;

vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva

skjutspenningar för en häst fram och åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet

kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billigaste

plats å bantåg eller ångbåt.

Om ersättning till vittne, som i brottmål af allmän åklagare eller enligt

Rättens förordnande inkallats, är särskildt stadgadt.

29 §.

I Rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege såväl

vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen, söka

ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

30 §.

Vistas vittne, som vid Underrätt åberopas, utom Rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid

Rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege Rätten uppdraga

åt annan Underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar Öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig

vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af Häradsrätt,

vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i Rätten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

11

32 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid Rätten, och söker

att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af annan

orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege Rätten, ändå

att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.

Handlägges målet vid Häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktan ege Rättens

ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

33 §.

Har Rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, Rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att om dagen

för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan vid förhöret sig

inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde förhöret instäldt,

der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i sådant

mål Rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 § afser; åligge den

domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den tilltalade,

der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret instäld, än

ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

34 §.

Gör part. när vittne skall höras vid annan domstol än den, der vittnet

åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att aflägga

vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner domstolen anledning

förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet eger skäl

för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid den domstol,

der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets

vägran.

35 §.

Vistas vittne utom Riket, och begär förty part, att vittnet höres å

utrikes ort, må Rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret må ega

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför svensk konsul,

som enligt lag eller Konungens bemyndigande eget- anställa sådant förhör.

Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall hållas,

bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §.

I mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må den,

som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är att hans hörande

kan lända till upplysning i målet och Rätten finner det lämpligt.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, Rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt: är den, som skall

höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar kan

honom ådömas; ege Rätten, der han tredskas, förordna, att han skall till

Rätten hemtas. Ej må dock någon, som till den tilltalade är i det förhållande,

hvarom i 8 § sägs, tvingas att komma tillstädes.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

37 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående omständighet,

hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes det, och

afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig

gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner domstolen tillfälle

böra lemnas annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret,

att dervid närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till

förhöret; och njute han för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den Underrätt, inom hvars

domvärjo han har sitt hemvist.

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

af sakkunnig; höre Rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan

rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet

kända personer att afgifva yttrande.

39 §.

Vid val af sakkunnig har Rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst

eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan; förordne

Rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid Rätten meddela upplysning.

41 S.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas lian, ege Rätten hålla

honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i beslutet

genom besvär.

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag, skall, der Rätten så förordnar, aflägga ed, att

han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som honom

i målet lemnats.

Eden. skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af vittne

stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden

derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den Underrätt, som för

den sakkunnige är lägligast.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty Rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad särskildt

stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

Rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut Rätten

finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

I Rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige som

den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring genom

besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning

i fall, då Rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

Är i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af Rätten, hörd i målet,

gälle derom hvad i II Kap. om vittne är stadgadt.

IY KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

Rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och

verkan den i målet eger.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

15

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är anledning

att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är

att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att den på

Rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, pröfve Rätten, hvilken

verkan såsom bevis må tilläggas denna underlåtenhet. Rätten ege ock, der

sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar handlingen,

att den vid Rätten förete; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:

pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen företes, och är

den ej annorledes att tillgå; ege Rätten medelst vite tillhålla den, som innehar

handlingen, att den vid Rätten förete. År anledning att handlingens

företeende kan lända innehafvären eller någon, som till honom står i det

förhållande, 8 § omförmäler, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej honom

åläggas att förete handlingen.

Hvad nu är sagdt ege ej tillämpning å den, som å embetets vägnar

innehar handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

50 §.

Har någon, som ej är part i målet, blifvit jemlikt 49 § fäld att utgifva

vite, ege han söka ändring i beslutet genom besvär.

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den i

hufvudskrift, der ej Rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken och som innehafvaren

ej vill hafva kunnigt, ege han till Rätten ingifva utdrag af handlingen

jemte intyg, som af Rätten godkännes, att intet, som angår saken,

uteslutits.

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär och

kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

Rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende.

Nöjes endera ej åt Rättens beslut, ege deri söka ändring genom besvär; dock

må beslutet genast verkställas.

53 §.

Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i beslag,

derom gälle hvad särskildt stadgas.

V KAP.

Om syn.

54 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid Underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att Rätten besigtigar föremål, som ej kan till Rätten

flyttas; träde Rätten samman å stället, der föremålet finnes, att hålla syn.

55 §.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid Öfverrätt, förordne

Rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i

orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Öfverrätten ege

ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt Underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till Öfverrätten ingifvet,

och döme Öfverrätten sedan i saken.

56 §.

Finner Konungen mål, som dragits under Dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af Häradsrätt, ege Rättens ordförande, der biträde af

sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt 44 §

tillkommer Rätten.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 3.

17

58 §.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 48 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad föreskrift

angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV Kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid Rätten förete, skall i tillämpliga delar gälla

i fråga om annat föremål, som Rätten aktar nödigt att för målets utredning

eller pröfning taga under skärskådande.

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege Rätten förordna, att

andre parten skall höras på ed angående den omständighet. Möter mot

hans hörande sådant hinder, som i 63 eller 64 § sägs, eller äro parterna

ense, att den part, som åberopat omständigheten, bör på ed höras; må edligt

förhör anställas med denne part, så vida Rätten finner tillförlitlig upplysning

kunna derigenom vinnas.

Äro å samma sida flera parter, mot hvilkas hörande på ed hinder ej

möter, pröfve Rätten, huruvida det må anses nödigt, att de alla höras, eller

om förhör bör anställas med allenast någon eller några af dem.

Bih. till Riksd. Prat. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.

in

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

62 §.

I brottmål må edligt förhör anställas med den tilltalade, om till stöd

för åtalet förekommit sådan bevisning, som i 61 § sägs; dock må det ej

ske när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.

63 §.

Edligt förhör må ej anställas med part, som är yngre än femton år

eller saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller med part, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 §.

Angående omständighet, hvarom part icke kan antagas ega säker

kännedom, må han ej höras på ed.

65 §.

Finnes anledning att den part, hvilken bevisskyldigheten åligger,

kunnat på annat sätt utan oskälig kostnad eller svårighet åstadkomma upplysning

om den omständighet förhöret skulle angå, må icke mot vederpartens

bestridande förhöret tillåtas.

66 §.

I beslut, hvarigenom Rätten förordnar om edligt förhör med part, bör

tydligt angifva^ den omständighet, hvarom parten skall höras.

67 §.

Edligt förhör skall, om målet är anhängigt vid Underrätt, hållas vid

den Rätt, så framt ej tvingande omständigheter det hindra; i ty fall ege

Rätten uppdraga åt annan Underrätt att hålla förhöret. År målet anhängigt

vid Öfverrätt eller hos Konungen, förordne öfverrätten eller Konungen, hvar

förhöret skall ega rum.

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig

vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i 31 § stadgadt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

19

68 §.

Förekommer anledning att part, som skall på ed höras, till följd af

bristande religionskunskap ej rätt förstår edens vigt, ege Rätten hänvisa

parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

69 §.

Då edligt förhör med part skall hållas, erinre Rättens ordförande

parten, att hvad han vid förhöret uppgifver skall af honom till rigtigheten

med ed bekräftas; och varde derefter med parten anstäldt förhör angående

den omständighet, som i edgångsbeslutet angifves. Sedan partens utsaga

blifvit upptecknad, skall det upptecknade för parten uppläsas och denne tillfrågas,

om hans utsaga blifvit rätteligen fattad.

Innan eden aflägges, bör Rättens ordförande erinra parten om edens

vigt och betydelse samt uppmana honom att, der hans utsaga i något afseende

afviker från sanningen, deri göra rättelse. Sedan bekräfte parten

med ed, att hans utsaga, sådan den blifvit af honom vidkänd, är sann.

Parts ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid

Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så

sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

70 §.

Kommer ej parten tillstädes å den för förhöret utsatta dag, och visas

ej giltig utsökt, må hans utevaro ej hindra målets afgörande.

71 §•

Rätten ege fritt bedöma, hvilken verkan bör tilläggas den omständighet,

att part beedigat viss uppgift, eller att han undandragit sig edligt förhör

eller vid sådant förhör vägrat att besvara viss fråga.

72 §.

Ej må parterna höras på ed emot hvarandra angående samma omständighet.

Visar sig vid förhör med part i tvistemål, att han till följd af minnessvaghet,

bristande uppfattningsförmåga eller af annan orsak ej kan meddela

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

bestämd uppgift om förhållandet; vare det med honom anstälda förhöret ej

hinder för andre partens hörande på ed.

73 §.

Finner Rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning fangående

skadans belopp icke kunna annorledes vinnas, ege Rätten tillåta den part,

som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till ledning för

skadans mätande uppgifvit.

74 §.

Har Rätten enligt 61 eller 62 § meddelat förordnande om ene partens

hörande på ed, utan att andre parten äskat eller medgifvit sådant förhör,

ege denne senare part i beslutet söka ändring genom besvär; och må beslutet

ej tillämpas, förr än det vunnit laga kraft eller blifvit slutligen faststäldt.

I annat fall, än nu är sagdt, må beslut angående parts hörande på

ed ej öfverklagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

Yppas, innan part blifvit på ed hörd, omständighet, som utgör laga

hinder för förhöret eller föranleder, att förhöret finnes icke vidare vara nödigt

eller lämpligt, ege Rätten sjelf återkalla beslutet.

75 §.

Har part, som undandragit sig edligt förhör, fört klagan i hufvudsaken,

och finner högre Rätt beslutet om hans hörande på ed lagligen grundadt;

ege Rätten, der parten det yrkar och laga hinder ej möter, tillåta, att han

varder på ed hord.

76 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense,

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner Rätten den

omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång

deraf beror; läte Rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga

eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened

förlustig medborgerligt förtroende eller Rätten eljest finner ed icke utan

synnerlig våda kunna honom anförtros.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

21

YII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

Är vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,

icke mägtig svenska språket, ege Rätten tillkalla någon, som kan såsom tolk

biträda vid förhöret.

År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst skriftligen

affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras, må såsom

tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den, som skall höras.

Hvad i III Kap. stadgas om sakkunnig, som af Rätten förordnas, skall

i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde vid vittnesförhör

utgifvas af den, som har att gälda ersättning till vittnet.

78 §.

Är den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpliktelsen

ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande trossamfund,

hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller är han af

annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen, huru förfaras bör.

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden afläggas

å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför Rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

80 §.

Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 §, 27 §

1 inom., 29, 36, 41, 43, 50, 52 eller 74 § må genom besvär fullföljas,

galle hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 Kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte punkterna

af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första punkten

af 32 § och 34 till och med 37 §§ i 17 Kap. Rättegångsbalken tillika med

de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af nämnda lagrum

eller tillägg deri;

hvad i 21 Kap. 3 § Rättegångsbalken föreskrifves om rättegångskostnad

i det fall, då part kommit sin vederpart på edgång; så ock hvad i 25

Kap. 5 § samma balk stadgas om fullföljd af talan emot edgångsbeslut; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af Förordningen om nya Strafflagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864

stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig urtjufva.

82 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse i denna

lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses uppföda:
3

§ i Förordningen angående stämningsmän den 10 Augusti 1877, samt

34 § i Förordningen om krigsdomstolar och rättegången deri den 11

Juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

1894; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

23

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 5 Kap. I § Ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 Kap. 1 § Ärfdabalken skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädérnes fränder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att det var

qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och hennes arfvingar

henne. Faller annat arf medan barnet ännu i moderlifvet är, och födes det

med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och barnet lefver

efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1894; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 14 Kap. Jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § 14 Kap. Jordabalken skall upphöra att

gälla, samt att 3 § samma Kap. skall erhålla följande förändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under Hofrätt,

som i Rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

1894; dock; skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

25

Förslag

till

Lag

angående ändring i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och

25 §§ i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den

4 Maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt Förordningen den 12

September 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i förstnämnda förordning

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången

af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej annorlunda

uttryckligen aftaladt blifvit. Är räkningen gäldenären vederbörligen

tillstäld, och har han ej inom tre månader, sedan han den emottog, bevisligen

tillsagt fordringsegaren, att räkningen ej godkännes, eller ock till Rätten,

hvarunder gäldenären lyder, klander derå instämt; vare då räkningen lika

utmätningsgild som förfallet skuldebref, tiar gäldenären genom sin påskrift

räkningen godkänt; vare lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1894; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Éih. till Rilcsd. Prof. 1393. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

IV

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsårenden, hållet å Stockholms

Slott Fredagen den 27 Februari 1891 inför den under

Hans Maj.i Konungens frånvaro i nåder tillförordnade regering:

Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Friherre Åkerhielm,

Groll,

Wikblad.

Expeditionschefen Lindbäck anmälde i underdånighet:

Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 14 December 1889, hvarmed

Beredningen, som genom nådigt bref den 28 Oktober 1887 erhållit befallning att, med

hufvudsaklig ledning af de grundsatser, som omfattats af Förstärkta Lagberedningens

flertal, utarbeta förslag till lag angående bevisning inför rätta, öfverlemnat förslag till

l:o) Lag angående bevisning inför rätta;

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken;

8:0) Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken; samt

4:o) Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855, tillika med motiv dertill äfvensom i ärendet afgifna särskilda

yttranden.

Enligt föredragandens tillstyrkan fann Kongl. Legeringen

godt förordna, att öfver ifrågavarande af Nya Lagberedningen

afgifna förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle för det ändamål,

87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

infordras.

Ex protocollo

G. P. Hagbergh.

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta

Domstol Torsdagen den 28 Maj 1891.

Närvarande:

Ju8titieråden: Wretman,

Glimstedt,

Herslow,

Skarin,

Westman.

Justitierådet Wretman anförde:

Den 24 sistlidne April förordnade Högsta Domstolen, att handlingarna rörande

Nya Lagberedningens förslag till Lag angående bevisning och ändring i vissa dermed

sammanhängande lagstadganden skulle till närmare granskning mellan Högsta Domstolens

i ärendets handläggning deltagande ledamöter cirkulera; och då jag nu är

beredd att i omförmälda ärende mig yttra, för jag af förekomne anledningar härmed

till dagens protokoll aflemna följande yttrande:

Förslaget till Lag angående bevisning inför rätta anser jag föranleda till följande

anmärkningar och erinringar.

1 §•

Det torde vara uppenbart, att domaren vid utöfningen af den honom här tillerkända

bevispröfning ej må grunda sin öfvertygelse på andra än objektiva skäl eller

dervid taga hänsyn till annat än hvad i målet förekommit och i protokollet finnes

anmärkt, samt att, för beredande af full trygghet i nämnde hänseenden, domaren bör

i sitt domslut klart och bestämdt angifva de grunder, på hvilka han stödjer sin öfvertygelse;

men enär föreskrifterna i 24 kap. 3 § Rättegångsbalken måhända ej kunna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

anses såsom härvid tillfyllestgörande, hemställes, att på lämpligt ställe i förslaget måtte

intagas föreskrifter i nu angifna syften.

3 §•

Vid 1 mom. anser jag böra tilläggas stadgande derom, att domaren ej bör

anses ovilkorligen bunden af parts erkännande, derest domaren finner uppenbart att

saken förhåller sig annorlunda.

7 §•

Såsom vilkor för den i 3 mom. embets- eller tjensteman med flere tillerkända

rätt att vittna om brott, som blifvit emot honom begånget under tjensteutöfning, torde

böra stadgas, att embets- eller tjenstemannen icke i egenskap af allmän åklagare eller

eljest sjelf för talan i målet.

8 §•

Enär den, som i egenskap af förmyndare för talan inför domstol, i de flesta

fall kan sjelf anses såsom sakegare, finner jag, att i 2 mom. orden “eller i egenskap

af förmyndare" böra utgå.

9 §.

Då stadgandet att ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, må mot sitt bestridande

förpligtas att aflägga vittnesmål förutsätter, att en dylik person bör till

rätten inkallas för att yttra sig om han vill göra gällande denna rätt till vägran,

men sådant i många fall torde förorsaka onödigt uppskof, hemställes, att orden “mot

sitt bestridande11 måtte utbytas mot “utan sitt gjorda medgifvande" eller något dylikt.

10 och 11 §§.

De häri meddelade bestämmelser, hvilka innefatta inskränkning i de förpligtelser

vittneseden enligt sin lydelse i 16 § ålägger, torde derföre lämpligen hafva sin plats

näst efter sistnämnda §.

16 §.

Enligt min åsigt har i förslaget utan giltigt skäl uteslutits föreskriften i 17

kap. 16 § Rättegångsbalken att vittneseden bör afläggas “med hand å bok"; och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

då det ännu torde vara af vigt, att vid eds afläggande dess religiösa betydelse på ett

symboliskt sätt framhålles, hemställer jag, att stadgande i sådant syfte måtte på lämpligt

ställe i förslaget införas.

19 §.

Beträffande andra stycket synas mig fall kunna förekomma, såsom exempelvis

i tvister angående affärsförhållanden, då det icke skäligen bör åläggas ett vittne att

utan stöd af skriftlig uppteckning redogöra för allt hvad vittnet må hafva att i saken

meddela; hvilket förhållande äfven kan ega rum vid tillfälle, då vittne anser det vara

för sig af vigt att med noggrannhet bestämma just de ordalag, hvari vittnesmålet bör

affattas; likasom det vore möjligt, att vittne saknade förmåga af ett redigt muntligt

framställningssätt.

På grund häraf anser jag det ovilkorliga förbudet mot uppläsande af skriftlig

vittnesberättelse, innan vittnet muntligen afgifvit sin utsago, icke vara lämpligt, samt

hemställer, såsom för ändamålet tillfyllestgörande, att åt domarens pröfning för hvarje

särskildt fall öfverlemnas, huruvida sådan uppläsning på förhand af åberopad vittnesberättelse

må tillåtas.

25 §.

Den i 3:dje punkten af l:a stycket rätten gifna tillåtelse att i brottmål angående

häktad person genast låta hemta vittne, som ej kommit tillstädes å utsatt tid,

anser jag böra inskränkas till det fall att vittnet utan anmäldt laga förfall dervid

uteblifvit.

Vidare finner jag det böra tillåtas vittne att genom besvär söka ändring i

beslut angående dess hemtande till rätten, dock utan att dylika besvär må utgöra

hinder för beslutets verkställande.

26 §.

Stadgandet i sista punkten att, för vissa fall, rätten må förordna om vittnes

lösgifvande ur häkte, torde, med afseende å nuvarande underdomstolars sammansättning,

kunna utsträckas så, att äfven rättens ordförande egde om slikt lösgifvande

förordna.

28 §.

Vid andra stycket erinras, att, då den ersättning för resekostnad, hvartill vittne

är berättigadt, icke nödvändigt inskränker sig till hvad part enligt här gifna föreskrifter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. 5

har att till vittnet förskottsvis utgifva, utan kan komma att uppgå till högre belopp,

orden “vittnets resekostnad med" böra såsom missledande utgå.

Då de särskilda stadganden, till hvilka i tredje punkten hänvisas, blott med

vissa inskränkningar tillerkänna i brottmål hörda vittnen rätt till ersättning för resekostnaden

af allmänna medel, synas de i denna § föreslagna allmänna föreskrifterna i

flera fall innefatta skyldighet äfven för allmän åklagare att godtgöra af honom å

tjenstens vägnar inkallade vittnen; men då en sådan skyldighet torde anses allt för

betungande, hemställer jag om sådan ändring härutinnan att allmän åklagares skyldighet

i nämnda hänseende borttages eller väsentligen inskränkes.

33 §.

Härvid erinras, att den underrättelse om vittnesförhör, som, enligt första punkten

af första stycket, det åligger part att meddela vederparten, uppenbarligen bör lemnas

denne så tidigt, att han kan hinna komma tillstädes vid förhöret; hvarom alltså föreskrift

bör här intagas.

Vid andra stycket anmärkes, att, enär det här förekommande stadgandet bör

kunna tillämpas äfven då målet är beroende på högre rätts pröfning, orden “vid annan

domstol än den, der ransakningen hålles" torde utbytas mot andra mer lämpliga.

35 §.

Då det synes mig vara särdeles angeläget att vid vittnesförhör äfven utom riket

de i 34 § angående jäf meddelade föreskrifter, så vidt sig göra låter, varda iakttagna,

anser jag föreskrift härom böra i lagen intagas.

I öfrigt åberopas anmärkningen vid 33 § första stycket.

36 §.

Det i andra punkten ovilkorligen stadgade äfventyr af hemtning för underlåtenhet

att inställa sig vid rätten synes i vissa fall, der målets beskaffenhet medgifver

uppskof, vara allt för strängt; och jag anser derför att på rättens pröfning

må bero att använda jemväl de i 25 § för vittnen stadgade påföljder af böter och viten.

37 §.

Då i här omförmälda fall det vore beroende af särskild pröfning, huruvida

begärdt vittnesförhör finge ega rum eller icke, och det synes särdeles betungande för

den, hvars hörande påkallas, att ovilkorligen inställa sig vid rätten innan det blifvit

afgjordt att hinder för vittnesförhöret ej möter, hemställer jag att, såsom vilkor för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

skyldighet att i här afsedda fall inställa sig vid domstol, måtte stadgas att rätten

derom förordnat.

Vidare anser jag erforderligt, att i lagen intages ett stadgande i samma syftning

som sista punkten af 17 kap. 23 § Rättegångsbalken angående rätt till jäf och påminnelser

emot för dödsfalls skull hörda vittnen vid blifvande tvist.

43 §.

För min del hemställer jag att i andra stycket orden “men stanna å den som

vid sakens slut rätten finner dertill skyldig “ såsom öfverflödiga och möjligen missledande

måtte utgå.

Utan särskild föreskrift eger nemligen rätten i det slutliga utslaget att, enligt

grunderna i 21 kap. Rättegångsbalken, bestämma huruvida den part, som utgifvit

ersättningen, har att derför af vederparten undfå godtgörelse eller icke; och då talan

emot rättens beslut i denna del får fullföljas endast i den ordning, som för ändringssökande

i hufvudsaken är stadgad, eger bestämmelsen i tredje stycket derå icke

tillämpning.

44 §.

Då bestämmelserna i 46 § icke innefattas under de stadganden, hvilka i här

angifna fall borde vinna tillämpning, hemställer jag, att hänvisningen måtte med afseende

härå rättas.

55 §.

Föreskriften att öfverrätt, om syn i der anhängigt mål finnes erforderlig, antingen

sjelf skall hålla synen eller uppdraga åt underrätten i orten att den förrätta

synes mig icke tillfredsställande. Den förra utvägen blefve i allmänhet förenad med

betydande kostnad och olägenhet, och i de fall, då underrätten redan hållit en syn,

hvars rigtighet skall genom ny sådan granskas, lärer det endast undantagsvis finnas

lämpligt att åt samma underrätt anförtro den nya synens förrättande.

Vid sådana förhållanden torde den nu i 14 kap. 3 § Jordabalken medgifna

utväg att öfverrätten för ändamålet utser särskilda synemän böra bibehållas; och

hemställes derför, att ett stadgande i sådant syfte här måtte tilläggas med föreskrift

jemväl att öfverrätt då ock eger förordna om sättet för vittnens hörande och tillkallande

af sakkunnigt biträde.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

7

VI kapitlet.

Om parts ed.

Hvad angår det af Beredningen afgifna första förslaget, som hufvudsakligen

innefattar bibehållande af den nuvarande värjemålseden, synes detta förslag icke i

någon väsentlig mån undanrödja de allmänt erkända brister, som vidlåda detta bevisningsmedel;

och anser jag mig härvid böra hufvudsakligen erinra:

att genom stadgandet (i 65 §) att, när till ed dömes, rätten tillika skall i

tvistemål “bestämma, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller

bristande åt eden kommer att i hufvudsaken verka11, synas mig högst få fördelar, men

ofta olägenheter vara att förvänta; och skulle det sålunda ifrågasatta vilkorliga domslutet,

efter mitt förmenande, komma att användas i jemförelsevis få fall, helst vid

många tillfällen värjemålsedens innehåll eller den till edgång dömdes rätt att endast

delvis fullgöra eden komme att mycket försvåra meddelande af dylikt domslut;

att, äfven om den till edgång dömde eller båda parterna voro nöjda med sjelfva

edgångsbeslutet, rättens beslut om påföljden af edens gående eller bristande deråt

kunde vara af beskaffenhet att endera eller båda parterna funno sig böra derutinnan

i högre rätt söka ändring, hvarigenom en särskild långvarig rättegång kunde uppstå

innan fråga om edens fullgörande komme i fråga;

att, enligt 68 § den oegentlighet kan uppstå, att, äfven om edgångsbeslut ej

blifvit af någondera parten öfverklagadt, men å edgångsdagen ingendera af dem tillstädeskomme

och förty då ej visades att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, rätten

skulle låta målet hvila och sedermera i visst fall vara pligtig att utsätta ny dag för

edgången, oaktadt den till edgång dömde genom uteblifvande å den först bestämda

edgångsdagen gjort sig till laga påföljd derför förfallen; och

att den i 70 § rättens ordförande ålagda skyldighet att, innan ed aflägges,

förklara det som skall med ed fästas, synes kunna föranleda till mycket missförstånd

och obehörig inverkan på den till edgång dömde.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då jag anser det vara särdeles

önskvärdt att den nuvarande värjemålseden helt och hållet afskaffas, får jag tillstyrka,

att det af Beredningen särskilt afgifna förslaget (N:o 2) till VI kapitlet om parts ed

måtte i hufvudsakliga delar antagas; och vill jag dervid blott anföra följande erinringar:

61 §.

För min del anser jag, i det här afsedda fall att ena parten till bestyrkande

af viss omständighet förebragt bevisning, som gjordo uppgiften derom sannolik, dom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

stolens rätt att förordna att andra parten skall höras på ed angående samma omständighet

ej böra vara beroende deraf, att förstnämnda part derom framstält begäran.

Ofta saknar parten insigt derom, hvilkendera af parterna ålåge bevisningsskyldighet

beträffande viss omständighet och naturligt är att part icke gerna vill, genom att påkalla

edgång, sjelf erkänna otillräckligheten af den bevisning han förebragt. Behofvet

af parts hörande på ed kan ofta nog för domaren framträda först vid det slutliga

noggranna öfvervägandet af allt hvad under rättegången förekommit; och då bör den

omständighet att den bevisningsskyldige parten ej förstått att påkalla sådant hörande

ej utgöra hinder för rätten att för sanningens vinnande derom omedelbart förordna.

Om nämuda vilkor uteslutes, måste det naturligtvis tillåtas den bevisningsskyldige

parten att särskildt öfverklaga det beslut, hvarigenom rätten, utan hans begäran

eller medgifvande, förordnat om vederpartens hörande på ed; men äfven den

tidsutdrägt, som härigenom kan uppkomma, anser jag icke utgöra tillräckligt skäl att

afvika från den sålunda uttalade grundsatsen.

62 §.

Med åberopande af hvad jag anfört vid 61 § hemställes, att orden “der åklagaren

eller målsegaren det äskar och11 måtte uteslutas.

Derest afseende fästes å hvad vid 61 och 62 §§ blifvit hemstäldt, borde stadgandet

här i enlighet dermed förändras.

72 §.

Då det icke kan vara meningen att den i andra stycket meddelade bestämmelse

skall ega tillämpning i brottmål, bör sådant, till undvikande af missuppfattning, genom

förändring af redaktionen utmärkas.

74 §.

Med åberopande af hvad som anförts vid 61 § samt då, på sätt i det af Herr

Presidenten Berg vid förslaget fogade särskilda yttrande närmare utvecklas, jemväl i

det fall att rätten funnit hinder möta för den icke bevisningsskyldige partens hörande

och af sådan anledning beslutat att i stället på ed höra hans motpart, den förre syntes

icke skäligen kunna utestängas från rätt att särskildt öfverklaga beslutet, hemställes,

att här måtte upptagas bestämmelse om sådan rätt för part, hvilken icke äskat eller

medgifvit att motparten finge på ed höras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

9

75 §.

För min del anser jag i denna § endast böra uttryckas, att den omständigheten

att part undandragit sig edligt förhör icke utgör hinder för högre rätt att ånyo

besluta om partens hörande på ed.

VII kapitlet.

Särskilda bestämmelser.

80 §.

Derest den vid 74 § gjorda hemställan godkännes, bör samma § här upptagas

såsom äfven angående fall, der talan öfver meddeladt beslut skulle genom besvär

fullföljas; men då, enligt min åsigt, laglig anledning saknas till stadgandet att klagan

öfver här omförmälda beslut äfven i tvistemål skulle anföras i den för besvär öfver

utslag i brottmål stadgade ordning anser jag orden “i brottmål" i §:ns slutmening

böra utgå.

Slutligen erinras att, i händelse det särskilda förslaget angående parts ed

hufvudsakligen godkännes, bör lydelsen af 3 § i 21 kapitlet och 5 § i 25 kap. Rättegångsbalken

i erforderliga delar ändras.

Emot förslagen till lagar angående ändring i

l:o) 5 kap. 1 § Ärfdabalken,

2:o) 14 kap. Jordabalken och

3:o) Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj

1855 har jag icke någon anmärkning att framställa.

Ex protocollo

N. v. Dardel.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta

Domstol Måndagen den 2 Maj 1892.

Förmiddagen.

Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Skärm,

Lilienberg.

Sedan Högsta Domstolen den 24 April 1891, i närvaro af Justitieråden Wretman,

Glimstedt, Herslow, Skarin, Lilienberg och Westman, förordnat, att handlingarna

rörande Nya Lagberedningens förslag till

l:o) Lag angående bevisning inför rätta;

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken;

3:o) Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken; och

4:o) Lag angående ändring i förordningen angående bandelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855

skulle för närmare granskning emellan bemälde ledamöter cirkulera, så hade under

den derefter förflutna tiden dels Justitierådet Wretman, som den 6 Augusti 1891 erhållit

nådigt afsked från justitierådsembetet, till Högsta Domstolens protokoll för den

28 förutgångne Maj aflemnat yttrande i omförmälda ärende, dels ock Justitierådet

Westman aflidit; och företogs nu åter detta ärende till slutlig handläggning i närvaro

af öfrige bland förenämnde ledamöter; varande ett tryckt exemplar af berörda förslag

bilagdt detta protokoll.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

11

Förslag till lag angående bevisning inför rätta.

Justitierådet H''härin, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, yttrade:

1734 års lag uppställer i 17 kap. 33 § Rättegångsbalken såsom hufvudgrundsats i

fråga om bevisningsskyldigketen, att “käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa

eller vare svaranden fri. Vänder svaranden någon omständighet före, att sig dermed

värja; bör ock han med bevis den styrka11. I 20 § heter det, att den parten eger

vitsord, “som bästa vittnen häfver, de der klaraste skäl och omständigheter vid handen

gifva11; samt att “äro å båda sidor jemngoda bevis och vittnen; då gällen de,

som svaranden värja, förty att domaren eger heldre fria än falla.11

Genom dessa stadganden är, enligt min uppfattning, på ett oöfverträffligt klart

och tydligt sätt parternas ställning till hvarandra i fråga om bevisningen angifven.

Till dessa bestämmelser måste domaren i hvarje rättegång taga hänsyn. De utgöra,

så att säga, utgångspunkten för pröfningen af hvarje rättstvist.

Att dessa stadganden blifvit ur förslaget uteslutna, utan att af några motsvarande

ersättas, synes mig vara en betänklig brist, helst desamma ej torde vara oförenliga

med den friare bevispröfning, förslaget vill införa.

I afseende på den fria bevispröfningens företräde framfor legala bevisningsregler

torde, såsom i de flesta grenar af lagstiftningen, det väl kunna med sanning sägas,

att intet lagbud kan så uppställas, att genom dess tillämpning i hvarje afsedt fall

det materiel rätta så fullständigt uppnås, som det för en af lagbud obunden domare

är möjligt, under förutsättning att han är fullkomligt rättrådig, samvetsgrann och för

sitt värf skicklig.

Men der dessa förutsättningar hos domaren saknas — och vid lagstiftning kan

man ju ej utgå från antagandet, att de alltid förefinnas — lära till förekommande

af godtycklighet och ojemnhet i lagskipningen formella bestämmelser ej kunna undvaras,

och det torde väl just vara erfarenheten om domarnes ofullkomlighet, som först

föranledt införandet af de legal# bevisningsregler, som man nu vill afskaffa.

Visserligen är det sant att i fråga om bevispröfningen, som har att taga hänsyn

till så många, oändligt skiftande förhållanden, det är svårare än beträffande de

flesta andra delar af lagstiftningen att uppställa allmängiltiga formella regler; men

erfarenheten har dock visat, att sådana regler, der de funnits behöfliga, dock kunnat

med fördel införas.

Emellertid lärer väl här såsom i många andra delar af lagstiftningen gälla,

att ju fullkomligare organisation gifves åt domstolen, ju större förutsättningarne äro

för att den i hvarje fall vill och:1kan träffa det rätta, desto mindre behöfver och bör

dess pröfningsrätt vara af lagbud inskränkt, och tvärtom, att ju ringare garanti sjelfva

domstolens organisation innebär för en tillfredsställande pröfning i detta hänseende,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

desto större blir behofvet att genom lagbud, såvidt möjligt, leda pröfningen i den

rätta rigtningen.

Äfven om man alldeles obetingadt teoretiskt ger företräde åt den fria bevispröfningen,

lärer således möjligheten af dess praktiska tillämpning bero på det sätt,

hvarpå domstolarne med afseende å en sådan pröfning äro inrättade.

Det är alldeles rigtigt, att den nyare lagstiftningen i andra länder gått i rigtning

mot den.fria bevispröfningen; men detta har skett i sammanhang med en domstolsorganisation,

som lemnat väsentliga garantier mot de missbruk, hvartill den fria

bevispröfningen utan derför nödiga förutsättningar hos domstolarne uppenbarligen kan

leda. Ingenstädes har, såvidt jag kunnat finna, utom beträffande s. k. bagatellsaker,

fri bevispröfning anförtrotts åt enmansdomstolar; utan man har antingen i sjelfva

domstolens kollegiala form eller i öfverlemnande af bevisningsfrågan åt jury sökt vinna

en mångsidigare och mera betryggande pröfning af denna fråga.

Våra underdomstolar på landet likasom alla de rådstufvurätter, der bisittarne

äro illiterate, torde kunna hänföras till enmansdomstolar i den mening att afgörandet

i regeln faktiskt beror ensamt på den lagfarne ordförandens åsigt.

Så länge denna organisation af underdomstolarne qvarstår, synes mig tvifvelaktigt,

huruvida nödvändiga förutsättningar förefinnas för införande af fri bevispröfning

äfven i den modifierade form förslaget innehåller. Åtminstone lärer man icke till

stöd för den föreslagna reformen kunna åberopa exemplet af andra länder, der helt

andra förhållanden gjort det möjligt att med fördel införa den fria bevispröfningen.

Förslaget lemnar icke någon antydan om hvem bevisningsskyldigheten i särskilda

fall åligger och uppställer till domarens ledning i fråga om bevispröfningen

allenast den hufvudgrundsats, att “i rättegång ej annat må gälla såsom bevisadt än

det, hvarom rätten vid öfvervägande af allt som i målet förekommit finner sig öfvertygad

“.

Efter vanligt språkbruk lärer väl detta ej betyda något annat eller mera än att

rätten icke är skyldig eller ens berättigad att godkänna någon som helst bevisning,

hur fullständig den efter legala bevisningsregler än må vara (t. ex. två eller flera

ojäfviga sammanstämmande vittnen) med mindre rätten finner sig deraf öfvertygad.

Under hvilka förhållanden rätten skall anse något bevisadt lemnas oafgjordt

utan annan hänvisning än den, som möjligen kan hemtas af förenämnda negativa regel.

Den naturligaste och närmast till hands liggande samt med den fria bevispröfningen

mest öfverensstämmande tolkningen lärer väl blifva den, att rätten skall anse såsom

bevisadt allt, hvarom rätten påjgrund af hvad i målet förekommit finner sig öfvertygad,

dervid rätten icke synes vara af förslaget förhindrad att till grund för sin öfvertygelse

lägga hvad helst i målet förekommit, t. ex. utsaga af endera parten eller af vittne,

som sedan befunnits jäfvigt, blott verklig öfvertygelse hos rätten derigenom vunnits.

Förslaget komme således att medföra, att rätten kunde i ena fallet, oaktadt

en bevisning, som från den legala bevisningsteoriens synpunkt vore alldeles fullständig

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

(t. ex. i brottmål eget erkännande, bekräftadt af ojäfviga vittnens sammanstämmande

utsaga), likväl förklara sig deraf ej öfvertygad och på den grund uttala sitt “icke

skyldig", och deremot i andra fallet t. ex. allenast på grund af ena partens för rätten

fullt trovärdiga utsaga eller intyg af ett vittne, som sedan befunnits jäfvigt, förklara

den omständighet styrkt, hvarpå målets utgång beror.

Förslaget föreskrifver ej ens, att rätten skall i sitt utslag redogöra för hvad

som ligger till grund för dess uttalande om hvad som må gälla som bevisadt eller ej;

och förslagets affattning föranleder derför ej annat antagande än att från dess ståndpunkt

rätten fullgjort siu skyldighet, då den helt enkelt förklarar, i ena fallet, att

den af förebragt bevisning ej finner sig öfvertygad om sanningen af ett åberopadt

faktum och derför ogillar ett derpå stödt yrkande, eller, i andra fallet, att den på

grund af hvad i målet förekommit finner sig öfvertygad om rigtigheten af en uppgift

och förty bifaller det påstående, som derpå grundats. Att 24 kap. 3 § Rättegångsbalken

hädanefter mera än hittills skulle verka fullständighet i domstolarnes motivering

af besluten i bevisningsfrågor torde näppeligen vara att antaga.

Det ligger visserligen i sakens natur att i rättsskipningen ej något bör ske af

godtycke; och naturligtvis är, såsom i motiven angifves, ej förslagets mening, att domarens

uttalande i bevisningsfrågan skall grundas på godtycke; men han skall grunda

detta uttalande, säger förslaget, på sin öfvertygelse, och denna får han stödja på hvad

helst i målet förekommit af beskaffenhet att kunna hos honom verka en sådan. Såvidt

jag kan förstå är dock härigenom faktiskt ett temligen fritt spelrum lemnadt

just åt domarens godtycke. Ty äfven om för andra den af rätten uttalade öfvertygelse

synes fotad på alltför lösliga eller alldeles otillräckliga grunder, har rätten,

som uttalat en sådan, likväl ej felat mot lagens bud eller gjort sig skyldig till straffbar

felaktighet. Den har för sin del kommit till en bestämd öfvertygelse och dömt

derefter, alldeles som förslaget påbjuder.

När pröfningen af bevisningsfrågan är öfverlemnad åt en kollegial domstol eller

åt en jury, således åt flera i regeln erfarna och samvetsgranna personer, ligger deri

en ganska stor garanti för att eu ensidig subjektiv uppfattning ej erhåller för stort

spelrum. Emellertid har, åtminstone der bevisningsfrågan med fri pröfningsrätt varit

öfverlemnad åt jury, erfarenheten i ej sällsynta fall visat för rättskänslan ganska upprörande

utslag i bevisningsfrågor.

Det lider väl ej något tvifvel att, äfven om sådan fri bevispröfning förslaget

innebär skulle, med bibehållande af nuvarande domstolsorganisation, i lagstiftningen

införas, vår upplysta och samvetsgranna domarecorps i regeln kommer att, fortfarande

såsom hittills, på ett tillfredsställande sätt handhafva lagslcipningen i det rättas intresse.

Lika stora brister, som förslaget efter mitt förmenande i detta hänseende

innehåller, hafva genom den svenske domarens förståndiga lagtillämpning utjemnats.

Men då frågan ju gäller huruvida hvad förslaget i detta hänseende vill införa

har så mycket företräde framför rättegångsbalkens föreskrifter, att den ifrågasatta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

reformen kan anses önsklig, är ju nödigt undersöka om och i hvad mån förändringen

med afseende å förhanden varande förhållanden verkligen kan anses medföra förbättring.

Som bekant inträffar i vårt land med vår nuvarande domstolsorganisation

synnerligen ofta, att ordförandeplatsen i såväl häradsrätter som rådstufvurätter med

illitterate bisittare innehafves af unge, nyss från akademien komne män, hvilka, om

än lifvade af den bästa vilja och det största nit, dock omöjligen kunna vara i besittning

af den omfattande erfarenhet och det mogna omdöme, som för pröfning af invecklade

bevisningsfrågor erfordras. Genom de bevisningsregler vår nuvarande lag

innehåller äro de svåraste missgreppen härutinnan förebyggda eller, om de inträffa,

åtminstone underkastade ansvar. Men skulle lagen komma att i detta hänseende

föreskrifva domaren endast att i bevisningsfrågor lägga den öfvertygelse, han vid

öfvervägande af hvad i målet förekommit vunnit, till grund för sitt uttalande, utan

att närmare bestämmes, hvarpå han finge grunda denna öfvertygelse, synes mig en

ganska betänklig ojemnhet och osäkerhet i lagskipningen kunna uppstå. Öfvertygelse

är och måste under alla förhållanden vara något i hög grad subjektivt. Hvad som

hos den ene åstadkommer en bestämd öfvertygelse lemnar den andre tveksam; och

huru domarens slut än utfaller, vare sig att han på de lösaste grunder finner sig

öfvertygad eller, oaktadt den fullständigaste formella bevisning, förklarar sig ej öfvertygad,

gifver förslaget honom ej allenast rätt utan äfven pligt att åberopa blott sin

vunna öfvertygelse eller sin saknad af sådan såsom fullt giltig grund för sitt domslut,

hvilket, hur orimligt det i andras ögon äu må synas, dock icke lärer för honom kunna

medföra ansvar.

Man må ej här invända, att en sådan uppfattning af förslaget ej är öfverensstämmande

med dess anda och mening; att förslagets mening är, att domaren skall i

hvarje fall grunda sin öfvertygelse endast på fakta, som för alla förståndiga menniskor

ega objektiv giltighet; att han bör i utslaget anföra sådana grunder för sin vunna

öfvertygelse; samt att, om han häruti visar oförstånd, ansvar kan, likasom för annat

oförstånd i embete, följa. Förslaget innehåller, såvidt jag kan förstå, intet af allt

detta. Förslaget ålägger domaren blott att följa den öfvertygelse, han vid pröfning

af hvad i målet förekommit vunnit, och, när han så gör, har han, huru orimlig denna

öfvertygelse än må förefalla andra, fullgjort lagens bud och synes ej i något fall

böra vara underkastad ansvar.

De få legala bevisningsregler, vår lag innehåller, torde icke, särskilt med hänsyn

till den lagtillämpning, som i detta hänseende allmänt gjort sig gällande, hafva

vållat eller komma att vålla några afsevärda olägenheter. Någon klagan öfver sådana

har ej heller mig veterligen försports, åtminstone torde befogad anledning till dylik

klagan ej förefinnas; och vid sådant förhållande lärer man vara berättigad antaga,

att verkligt behof af lagförändring rörande denna fråga för närvarande ej förefinnes.

Till fullo erkännande de fördelar den fria bevispröfniugen under derför nödiga

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

förutsättningar i många hänseenden erbjuder framför de legala bevisningsreglerna,

måste jag dock såsom min åsigt uttala, att, då dessa förutsättningar för närvarande

i vårt land saknas, förslagets bestämmelser i detta hänseende, äfven om de skulle

kunna utan synnerlig fara och olägenhet införas, dock i alla händelser icke innebära

någon förbättring eller påkallas af något sådant känbart behof, som torde böra ligga

till grund för all förändring af bestående lagar.

Justitierådet Herslow anförde: Det lärer icke kunna förnekas, att genom de

i 1784 års lag uppstäda, absolut förbindande regler angående beskaffenheten och

måttet åt den bevisning, som fordras för att sanningen af ett åberopadt förhållande

skall anses vara ådagalagd, den formella rätten blifvit — så att säga — legaliserad

på bekostnad af den materiella. A ena sidan är genom dessa regler hvarje kärandepart,

hvilken icke kau bevisa sin rätt just på det sätt, som lagen sanktionerat, alldeles

utestäDgd från denna rätt, om också domaren och med honom hvarje med

sundt förstånd begåfvad person, som tagit kännedom om hvad i rättegången förekommit,

derigenom vunnit den klaraste och fullaste öfvertygelse om rättmätigheten

af det i målet väckta anspråket. Å andra sidan tvinga dessa regler domaren att

uttala en fällande dom öfver hvar och en svarandepart, mot hvilken det stadgade

måttet af sådan bevisning, som lagen godkänner, blifvit förebragt, äfven om den inre

halten ai denna bevisning skulle förefalla skäligen misstänkt. Frågan om hvad som

i hvarje mål skall antagas för sant har 1734 års lag eu gång för alla på förhand

besvarat; den lemnar alldeles å sido domarens i målet vunna personliga insigt och

bestämmer icke blott hvilka slag af bevis må öfva något inflytande i saken, utan i

regeln också hvad verkan hvarje särskildt slag skall medföra.

Faran och olägenheterna af en legal bevisteori, som förhindrar domaren att

taga tillbörlig hänsyn till de olika företeelserna i hvarje särskild rättegång, ligga i

öppen dag. Vår lags bevisregler äro särskildt egnade att göra förbrytaren, åtminstone

den, hvars brott är lägligt groft och som med omsorg och skicklighet planlagt

och förberedt gerningen samt derjemte är nog fräck att ihärdigt neka, snart sagdt

oåtkomlig af lagen. Ju mer, såsom tyvärr flera tecken från vår tid utmärka, aktningen

för edens helgd försvagas, desto äfventyrligare varder det att åt det särskilda

slag af bevis, som förstås med vittne, utan åtskilnad tillmäta den höga och förherskande

betydelse, som tillägges detsamma i 1734 års lag. I alla sådana mål, der

den egentliga tvisten rörer sig om det sinnes- eller själstillstånd, hvari en person

befunnit sig vid utförandet af någon viss handling, t. ex. huruvida han varit tillräknelig

eller om han handlat med eller utan uppsåt, visa sig våra bevisregler nästan

omöjliga att tillämpa. Der någon genom annans obehöriga åtgörande lidit skada,

beröfva dessa regler, äfven om den skadebringande handlingen vederbörligen konstateras,

i de flesta fall den förorättade all utsigt till ekonomisk upprättelse i följd af

svårigheten att åstadkomma exakt bevisning om skadans värde.

Under trycket af dessu och andra dylika från hvarje legal bevisteori mer

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

eller mindre oskiljaktiga olägenheter, har på senare tiden den svenska domstolspraxis,

visserligen på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse med den upplysta

allmänna meningen här i landet, mer och mer utvecklat sig i rigtningen mot fri

bevispröfning, så att det system, som med detta uttryck betecknas, i sjelfva verket

numera redan är med vår lagskipning i hufvudsakliga delar införlifvadt. Sålunda

lärer näppeligen någon svensk domare för närvarande anse sig förhindrad att antaga

ett af endera parten uppgifvet förhållande, om hvars sanning domaren blifvit genom

hvad i målet förekommit fullt och fast öfvertygad, såsom lagligen styrkt, äfven om

detsamma icke blifvit af motparten erkändt eller af tvenne sammanstämmande vittnen

vitsordadt. Och öfverhufvud har den s. k. circumstantiella bevisningen tillvunnit sig

en vigt och betydelse, som ingalunda tillerkännes den i 1734 års lag.

Då nu, med anledning af det remitterade förslaget, den fråga först och främst

framställer sig, huruvida en förändring af vår gällande rättegångsbalk i det syfte,

förslaget innebär, är af behofvet påkaliad och med den nuvarande sammansättningen

af våra domstolar förenlig, drager jag icke i betänkande att besvara denna fråga

obetingadt jakande. Reformens nödvändighet är, såsom jag nyss påpekat, redan af

lagskipningen på det kraftigaste sätt vitsordad. För min del saknar jag all anledning

till den misstanke, att den svenska domarecorpsen icke skulle vara vuxen den

uppgift, som den genom praxis redan i väsentliga delar införda reformen ställer på

domaren; och jag anser en dylik misstanke desto mindre vara omfattad af den allmänna

meningen, som den s. k. Förstärkta Lagberedningen, hvilken bestått af såväl

jurister som lekmän, i sitt i ämnet afgifna betänkande, på samma gång hon förordat

att underrätterna å landet skulle bibehålla sin nuvarande organisation af en lagfaren

domare med nämnd och enahanda organisation, med visst undantag, äfven gifvas åt

stadsdomstolarne, det oaktadt icke tvekat att tillstyrka, att, såsom orden lyda, de nu

i rättegångsbalken förekommande regler om hvad som utgör fullt eller hälft bevis

och de rättsliga verkningarna deraf böra upphöra att gälla, så att domaren såväl i

tvistemål som i brottmål vid pröfning af förebragt bevisning i regeln må ega full

frihet att efter bästa förstånd och samvete, men utan godtycke, för sig fastställa

bevisets verkan i saken.

Enär det vid sådant förhållande icke gerna kan ifrågasättas, att den frihet i

afseende å bevispröfningen, som domstolarne redan tillegnat sig, skulle åter dem fråntagas

och praxis sålunda återföras till den ståndpunkt, hvilken 1734 års lag intager,

men å andra sidan rättsordningen synes kräfva, att sådana lagbud, som af allmänna

meningen utdömts såsom föråldrade och derföre icke vidare efterlefvas, icke må qvarstå

såsom fortfarande gällande, utan afskaffas och ersättas med mera förnuftiga och ändamålsenliga,

torde en förändring af vår lag i den rigtning, förslaget angifver, så framt

man icke just vill att lag och lagskipning fortfarande skola stå i strid mot hvarandra

med allt skäl kunna betecknas såsom snart sagdt oafvislig. Huru långt man i sagda

rigtning bör gå är deremot en annan fråga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

17

1 §•

Justitierådet Lilienberg yttrade: Med villigt erkännande af de stora svårigheter,

som måste hafva mött vid affattande! af det inledande stadgandet i denna lag,

måste jag dock såsom min åsigt uttala, att detta icke erhållit en tillfredsställande

lydelse. Då det nu gäller att, med förkastande af den gamla legala bevispröfningen,

legalisera en friare sådan, väntar man sig att i spetsen för den nya lagen se i tydliga

drag angifvet, huru domaren hädanefter skall förfall, hans ställning till pröfningen

af beviset och hvad han såsom bevis må beakta; men härom finner man

endast en i negativ form meddelad antydan, som i första rummet ter sig såsom

en af ömhet om rättens öfvertygelse föranledd protest mot det bestående, och

endast genom en slutledning, som lemnas åt läsaren att sjelf göra, framställer

det positiva budet att det, hvarom rätten finner sig öfvertygad, skall gälla såsom

bevisadt. Det är dock icke endast paragrafens form, utan äfven dess innehåll,

som enligt min mening lemnar rum för anmärkning. Om man framskrider vidare

i lagen, finner man efter hvartannat bestämmelser meddelade rörande eget erkännande,

vittnen, sakkunnige, skriftliga bevis, syn och parts ed, och, i synnerhet

med den form 1 § erhållit, skulle domaren häraf lätt kunna förledas att antaga,

att det sålunda i lagen angifna, men icke annat, eger han att såsom bevis beakta.

Han saknar i lagen hvarje antydan om en särdeles vigtig grupp af bevis, nemligen

indicierna, som i 1734 års lag hade sin särskilda § och äfven i de äldre lagförslagen

uppräknats vid angifvandet af bevismedlen. Nu invändes visserligen, att indicierna

just framkomma i och genom de af lagförslaget beskrifna bevisen. Men så är icke

alltid fallet, de kunna framkomma äfven genom parterna sjelfva. En parts sätt att

framställa ett påstående eller att besvara eu fråga, en vägran att svara, den fullständiga

öfverensstämmelsen mellan en målsegandes beskrifning på en stulen saks utseende

och saken sjelf med mera dylikt, utgör bindande skäl och omständigheter, till

hvilka domaren måste taga hänsyn, utan att de kunna rubriceras under de i lagförslaget

angifna bevismedel. Det vore derför önskligt, att, om man också icke vill

göra dessa indicier till föremål för ett särskild! stadgande, man åtminstone kunde i

1 § uttrycka, att domaren vid bestämmandet af hvad som bör anses styrkt eller icke

eger grunda sin öfvertygelse derom såväl på de bevisningsmedel, hvilka i denna lag

särskilt omförmälas, som på andra i målet förekomna skäl och omständigheter. Men

äfven om man icke vill uttala sig utförligare än Assessoren Wold i den af honom

föreslagna lydelse af denna §, anser jag dock denna för sin positiva form vara att

föredraga framför förslagets lydelse.

Justitierådet Skärm anförde: Af hvad jag förut anfört framgår, att 1 §,

hvilken synes vara afsedd att innehålla de allmänna hufvudgrunder, efter hvilka

domaren vid bevispröfningen har att rätta sig, efter min åsigt alldeles för ofullstänBih.

till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

digt angifver lagstiftarens mening, och i alla händelser alldeles för knapphändigt behandlar

denna fråga.

Mot den negativa regel paragrafen uppställer, att ingen som helst bevisning får,

utom der för visst slag af bevis är annorlunda särskilt stadgadt, gälla, när den icke

förmått verka öfvertygelse hos domaren, torde ur den fria bevispröfningens synpunkt

ej vara något att invända. Men af deuna regel får väl domaren ej den ledning eller

den insigt om lagstiftarens mening, som vid de grannlaga bevisningsfrågornas pröfning,

är behöflig.

Den första frågan, domaren måste, när ett på målets utgång inverkande förhållande

å endera sidan bestrides, uppställa, är ju den: hvem bevisningsskyldigheten

åligger. Visserligen innehåller allmänna lagen och särskilda författningar många bestämmelser

om hvem som i särskilda fall har denna skyldighet, men för alla de fall

der sådana bestämmelser saknas, och dessa fall äro ju de ojemförligt flesta, torde en

allmän regel, motsvarande hvad 17 kap. 83 § Rättegångsbalken innehåller, icke kunna

undvaras. Äfvenledes torde i en lag angående bevisning den grundsatsen att i tvifvelaktiga

fall domaren eger hellre fria än fälla icke böra saknas.

Den fråga domaren vidare har att göra sig eller hvad han vid bevispröfningen

har att taga hänsyn till lemnas här utan svar eller åtminstone utan ett tydligt sådant.

Med anledning af paragrafens ordalydelse lärer väl domaren närmast hafva att besvara

frågan så, att han har att taga hänsyn till allt hvad i målet förekommit af

beskaffenhet att inverka på domarens egen öfvertygelse. Detta är dock, såsom af

motiven framgår, uppenbart icke förslagets mening, utan meningen är ju den, att han

har att taga hänsyn till hvad i målet förekommit endast för såvidt det i handlingarne

finnes anmärkt och är af beskaffenhet att inverka på alla omdömesskickliga menniskors

öfvertygelse, d. v. s. af beskaffenhet att ega objektiv giltighet; men denna mening,

som efter min uppfattning ej har stöd utan snarare motsäges af paragrafens ordalydelse,

synes böra uttryckas; och slutligen torde föreskrift tarfvas derom, att domaren i utslaget

tydligen angifver de grunder, hvarpå han kommit till sitt beslut i bevisningsfrågan.

Justitierådet Herslow yttrade: I stället för att, såsom den legala bevisteorien

går till väga, uppställa en mängd, till följd af omöjligheten att förutse och omfatta

alla de skiftande företeelserna i hvarje särskilt mål, alltid mer eller mindre bristfälliga

regler till ovilkorlig efterrättelse för domaren i hvarje förekommande fall vid

afgörandet af frågan om hvad som skall gälla såsom lagligen bevisadt, öfverlemnar

det nya systemet sagda fråga helt enkelt åt domarens egen omsorgsfulla och samvetsgranna

pröfning samt hans dervid på grund af alla de skäl och omständigheter, som

i målet förekommit, vunna personliga insigt i och öfvertygelse om sakens verkliga

sammanhang. Fri är denna pröfning visserligen i den mening, att hon i regeln icke

är bunden af några i sjelfva lagen meddelade absoluta regler, men såsom en akt uteslutande

af förståndet är hon åter underkastad alldeles samma lagar, som det mensk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

liga omdömet, så framt det är sund t, medvetet eller omedvetet i alla andra fall följer;

och bevispröfningens enlighet med vanligt sundt förnuft eller, med andra ord, dess

objektivitet kan följaktligen af andra förnuftiga menniskor kontrolleras. I sjelfva begreppet

af pröfning ligger, att allt godtycke är derifrån uteslutet, ty pröfning och

godtycke äro alldeles motsatta begrepp, och, då vidare hvarje af statsmyndigheten

utsedd domare måste förutsättas vara i besittning af en sund och redig omdömesförmåga,

följer häraf, att, i händelse icke domaren, vid fullgörande af hvad till hans

embete hörer, omsorgsfullt och samvetsgrant begagnar sitt omdöme, han gör sig skyldig

till tjenstefel och dermed också förfallen till ansvar.

Att denna min uppfattning af det nya systems grunddrag och väsen, hvilket

enligt föreliggande förslag är ämnadt att ersätta vår nu gällande lags bevisteori, är

densamma som författarens af förslaget, tyckes mig framgå af den karakteristik af

detta system, som nu ifrågavarande § uppenbarligen afser att meddela. Men mot

redaktionen synas mig befogade anmärkningar kunna framställas. Valet af den negativa

formen förefaller icke lyckligt. Skarpare, än här skett, torde böra framhållas,

att, med undantag af s. k. notoriska d. v. s. allmänt kända fakta, hvad i målet förekommit

och i protokollet tinnes upptaget är den enda grundval, hvarpå domaren får

bygga sin öfvertygelse om sakförhållandet, och för att dels förvissa sig om att domaren

noggrant iakttager denna föreskrift, dels ock sätta vederbörande i tillfälle att lättare

och säkrare kontrollera den tankegång, som ledt domaren till domslutet, lärer här

eller på annat lämpligt ställe i den föreslagna lagen böra stadgas, att domaren skall

klart och bestämdt i domen angifva de väsentliga skäl och omständigheter, på hvilka

hans öfvertygelse är grundad. Det i 24 kap. 3 § Rättegångsbalken förekommande

allmänna stadgande torde i detta hänseende näppeligen göra tillfyllest.

Justitierådet Glimstedt förklarade sig biträda de af Justitieråden S/carin och

Lilienberg emot afiattningen af denna § gjorda anmärkningar.

2 §•

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, yttrade:

Paragrafens mening torde vara att i fråga om skadestånds belopp, som sällan kan

med bevisning till siffran exakt bestämmas, åt domstolen inrymma befogenhet att

ingå i en mera på subjektivt omdöme grundad skälighetspröfning, sådan som nu enligt

praxis ej sällan uppdrages åt gode män.

En sådan befogenhet för domstolen är redan i åtskilliga fall genom nu gällande

lag stadgad och enligt praxis äfven af domstolarne utöfvad; men ett bestämdt stadgande

i detta syfte torde, såsom undanrödjande all tvekan och osäkerhet härutinnan,

vara af behofvet påkalladt. Emellertid synes mig paragrafens affattning kunna gifva

anledning att deri inlägga en annan mening än den jag antager vara förslagets.

Är, säger förslaget, fullständig utredning angående skadans omfång ej förebragt,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

eger rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta

eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Att när skadans omfång ej är fullständigt utredt (t. ex. vid vållande till eldskada

har utredning ej vunnits om alla de föremål, som genom elden förstörts), rätten

eger bestämma skadeståndet till det mindre belopp, som motsvarar det omfång af

skadan, hvarom upplysning erhållits, är en sjelfkär sak, som alldeles icke behöfver

sägas; och då väl ej något förhållande kan vara för rätten kändt, utan att detsamma

blifvit på ett eller annat sätt upplyst, synas dessa ord: “eller eljest af rätten kända“

vara utan betydelse, men kunna genom den motsättning, hvari de stå till ordet: “upplysta*

vålla den missuppfattning att rätten härvid skulle ega grunda sitt domslut på

sådana förhållanden, som ej ens vore i dess protokoll omnämnda och ej heller kunde

antagas vara bekanta för den öfverrätt, som kunde komma att döma i saken, hvilket

väl ej är eller åtminstone ej bör vara meningen.

Allt hvad som härutinnan behöfver eller bör uttryckas synes mig vara, att

skadestånds belopp eger rätten, äfven när fullständig utredning derom ej vunnits,

bestämma och jemka efter som skäligt pröfvas.

3 och 4 §§.

Justitierådet Skärm yttrade: Med förslagets uppfattning af eget erkännande

såsom bevismedel synes konseqvensen hafva fordrat, att detta likasom de öfriga bevismedlen,

vittnen, sakkunnige, skriftliga bevis o. s. v. behandlats i ett särskilt kapitel,

3 §:s lista stycke upptager eget erkännande i förlikbara tvistemål såsom

ett särskildt slag af bevis, för hvilket det undantag från den i 1 § uttalade

allmänna regel egde rum, att detsamma skulle gälla, äfven om rätten ej derigenom

funne sig öfvertygad om sanningen af det erkända förhållandet.

I andra styckets sista punkt heter det emellertid, att, om erkännandet finnes

uppenbart osant — hvilket från den fria bevispröfningens synpunkt väl icke vill

säga annat än att om rätten finner sig öfvertygad, att erkännandet är osant — så

skall det lemnas utan afseende.

Lagbudets innehåll är således: att i tvistemål af förenämnde beskaffenhet eget

erkännande gäller såsom fullt bevis, der ej rätten finner sig öfvertygad om dess Grötighet,

under det andra bevismedel enligt 1 § skulle gälla endast för såvidt rätten

deraf finner sig öfvertygad.

Skilnaden synes mig faktiskt blifva så ringa, att, med antagande af fri bevispröfning,

det förefaller mig obehöfligt och äfven inkonseqvent och oegentligt, att den

i lagen uttalas. Äfven andra bevismedel än eget erkännande, t. ex. sammanstämmande

ojäfviga vittnen och parts ed, torde ega den beviskraft, att rätten faktiskt låter dem

gälla, der den ej på grund af andra omständigheter kommer till öfvertygelse om deras

origtighet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition A:o 3.

4 §, som ställer eget erkännande i brottmål och icke förlikbara tvistemål i

paritet med de bevis, för hvilka den i 1 § uppstälda allmänna regeln galler, synes

mig innefatta en onödig omsägning och derför kunna uteslutas.

Med antagande af eget erkännande jemväl i förlikbara tvistemål såsom bevismedel,

för hvilket, likasom för andra sådana, gäller hvad i 1 § sägs, synes föga behöfva

derom i lagen stadgas annat än möjligen hvad 8 §:s 2:dra stycke innehåller

om verkan af återkallelse af eget erkännande.

Inom Lagberedningen hafva olika meningar uttalats huruvida i förlikbara tvistemål

eget erkännande bör anses såsom ett bevismedel eller såsom en utöfning af den

parten i dylika mål tillkommande dispositionsrätt, hvilken — förmenar man — då den

omfattar tvistens hela föremål, jemväl bör omfatta rätt att med juridisk verkan erkänna

ett faktum, som inverkar på tvistens afgörande.

Betraktar man eget erkännande såsom en utöfning af dispositionsrätten, synes

dock ett sådant erkännande likasom medgifvande af ett påstående böra hafva den

juridiska verkan, att det erkända faktum likaväl som det medgifna påståendet blifver

ett ostridigt förhållande, som icke vidare är föremål för tvist eller för rättens pröfning,

alldeles oberoende huruvida rätten skulle finna erkännandet osant eller påståendet

orättmätigt.

Men anser man, såsom Lagberedningen i den delen utan skiljaktighet gjort,

erkännandet böra af rätten lemnas utan afseende, när det finnes vara osant, och således

ställer det under rättens pröfning, synes mig rigtigt, att erkännandet, såsom i förslaget

skett, hänföres till bevismedlen.

5 §•

Justitierådet Stearin anförde: Paragrafens ordalydelse föranleder den uppfattning

att endast i det fall, att part, som begär vittnesförhör, vore i tillfälle uppgifva vittnets

namn, pröfning af hans begäran skulle ega rum, hvaraf skulle kunna dragas t. ex.

den slutsats, att afseende ej kunde fästas å eu begäran om uppskof för vittnesförhör

i annat fall än att vittnets namn kunde uppgifvas.

Det synes mig, som om paragrafen ej behöfde eller borde innehålla annat än

att, om part vill fästa sin talan med vittne, den rätt, som handlade målet, hade att

pröfva huruvida förhöret finge ega rum.

6 §•

Justitieråden Glimstedt, Herslow, Skärm och Lilienberg anmärkte, att uttrycket

saknar förståndets bruk* syntes kunna gifva anledning till tvekan om hvilken grad

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

af förståndssvaghet borde utgöra hinder för att vittna, helst uttrycket i 63 §: “saknar

sundt förstånd* syntes i förevarande hänseende uppställa strängare fordringar, hvilket

dock uppenbarligen icke kunde vara afsedt; och hemstälde Justitieråden, att åt stadgandet

i denna del måtte gifvas en affattning, som utmärkte att den vore oduglig att

vittna, hvilken icke vore i besittning af sitt fulla förstånd.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, tilläde: Med

fri bevispröfning är faran att tillåta vittnesmål af person, mot hvars trovärdighet i

allmänhet anledning till tvifvel förefinnes, ganska ringa. Rätten fäster vid vittnesmålet

det större eller mindre afseende detsamma synes förtjena.

Deremot är det ju alltid, särdeles i brottmål, en afgjord fördel att kunna använda

så stort bevismateriel, som kan anskaffas; och de nu befintliga vittnesjäfven

torde ej sällan hafva vållat att en brottsling undgått straff.

Att åt en person, som för mened är förlustig medborgerligt förtroende, icke

kan anförtros edgång, hvars helgd han visat sig missakta, torde ligga i sakens natur;

men åtskilliga andra brott, för hvilka lagen stadgar förlust af medborgerligt förtroende,

äro af beskaffenhet att de icke ovilkorligen berättiga till den slutsats, att den till

sådant brott skyldige äfven skulle missakta eden. Många fall förekomma, då det så

för samhället som den enskilde kan vara af största vigt att förlust af medborgerligt

förtroende, hvilken förlust måhända efter en mycket kort tid upphör, icke utestänger

en person från vittnesmål.

Det synes mig derför i rättssäkerhetens intresse vara en fördel, att rätten må

kunna, när omständigheterna dertill föranleda, på ed höra äfven sådana personer, som

för annat brott än mened äro i saknad af medborgerligt förtroende; och anser jag

förty härutinnan Assessoren Wolds förslag vara att föredraga.

Justitierådet Herslow hemstälde, att, då från den fria bevispröfningens synpunkt

giltigt skäl icke torde förefinnas, att den, som för annat brott än mened vore förlustig

medborgerligt förtroende, skulle anses absolut oduglig såsom vittne, ifrågavarande §

måtte erhålla den lydelse, som inom Nya Lagberedningen föreslagits af Assessoren

Wold och jemväl förordats af Justitierådet Carlson.

7 och 8 §§.

Vid första stycket af 7 § yttrade Justitierådet Lilimberg: I händelse det inträffar,

att, sedan en person blifvit dömd till ansvar för ett begånget brott, en annan

varder tilltalad för delaktighet i brottet, eller ock att denne tilltalas i samma mål

som den först nämnde, men att målet endast i hvad den delaktige angår fullföljes

till högre rätt, uppstår fråga, om det är tillåtet att höra den redan dömde såsom

vittne emot hans medbrottsling. Äldre Lagberedningen ansåg, att han ej borde vara

jäfvig, och, enligt hvad en ledamot af Nya Lagberedningen yttrat och dess motiv

också angifva, skulle enligt förevarande § hinder ej möta att höra honom såsom vittne,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

hvarför denne ledamot föreslagit ett stadgande härom, men, i öfverensstämmelse med

utländska processlagar, af motsatt innehåll mot Äldre Lagberedningens. Om man nu

— och detta vore, såsom jag har anledning antaga, öfverensstämmande med nu gällande

praxis — skulle anse den redan dömde i dylika fall jäfvig att vittna och att

derom icke behöfver särskildt lagstiftas, så leder detta tanken öfver till det motsatta

förhållandet, att nemligen en person, som tilltalats för brottet, men frikänts eller ej

kunnat sakfällas, åberopas till vittne emot en annan, som åtalas för samma brott.

Huruvida jäf egen rum i detta fäll torde vara omtvistadt. Då Lagkomiténs förslag

till Rättegångsbalkens senare del föredrogs, anmärkte Högsta Domstolen, att, enär ett

utan allt skäl anstäldt åtal ej borde blifva hinder för vittnesmåls afläggande, borde

det stadgas, att den, som varit eller är under tilltal för delaktighet, ej finge vittna,

derest icke rätten redan pröfvat eller, då frågan om vittnesmål uppstår, pröfvade angifvelsen

obefogad. Hvad som bidrager att göra denna fråga tvistig är, att ett befrielseutslag

i urbota mål enligt 17 kap. 32 § Rättegångsbalken i allmänhet icke

hindrar, att målet ånyo kan upptagas, om nya skäl och omständigheter förekomma,

och den redan frikände kan derför fortfarande hafva intresse af att söka välta misstanken

ifrån sig på eu annan. Ett stadgande, som afgör denna fråga, synes mig

derför vara af nöden och torde, utan afseende å hvad nyss är sagdt, böra gå i den

rigtning, Högsta Domstolen en gång anvisat. Deremot torde frågan huruvida en person,

som, ehuru ej tilltalad, dock misstänkes för eller rent af erkänner delaktighet i brottet,

må vittna eller ej, böra få bero af omständigheterna, ehuru det medgifves att äfven

denna fråga varit föremål för motsatta meningar. Om han befinnes “ega del i saken“,

måste han förklaras jäfvig. I annat fall står ju alltid den i 10 § anvisade utväg

honom öppen.

Justitierådet Skärm: Det inträffar ej sällan att, när en person är tilltalad för

brott, en annan, som varit i brottet delaktig, åberopas till vittne. Denne är då i

regeln stöld i valet emellan att antingen genom sitt vittnesmål röja sin delaktighet i

brottet eller afgifva osann utsaga; och har erfarenheten visat, att den senare utvägen

ganska ofta väljes. 1 en sådan belägenhet torde, såvidt undvikas kan, lagen ej böra

försätta någon. Då det ej lärer vara tydligt, att den, som, ehuru ej tilltalad i brottmålssaken,

likväl varit i brottet delaktig, har, såsom det i 7 § lista stycket heter, i

saken del, synes ett stadgande i syfte att i dylikt fall befria från vittnespligt vara

lämpligt, ungefär såsom det blifvit af Assessoren Wold under 71- § föreslaget.

I afseende å andra stycket af 7 § yttrade:

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Glimstedt och Lilienberg instämde:

En målsegande är ofta mer intresserad att få sin vederdeloman befordrad till

straff, än att utfå skadeersättning för brottet. Den omständighet att han möjligen

just i afsigt att kunna uppträda som vittne afsagt sig rätt till talan i målet synes

alldeles icke böra göra honom tjenlig till vittne i ett mål, af hvars utgång han icke

desto mindre kan vara i högsta grad intresserad. Han torde äfven i åtskilliga fall,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

oaktadt afsägelsen, stå i sådant förhållande till målet, att han mot sin vilja deri kan

indragas såsom part. Att icke förty låta honom vittna, det är att tillåta vittnesmål

i egen sak och strider alltför mycket mot både vårt allmänna rättsmedvetande och

den i 7 §:s lista stycke uttalade grundsats.

För min del anser jag derför hela andra stycket böra utgå.

Justitierådet Lilienberg tilläde: Om detta styckeskall bibehållas, måste påpekas,

att ordalagen, jemförda med motiven, otvetydigt synas leda derhän, att en målsegare,

som angifvit ett gröfre brott till åtal, skulle, ehuru såsom angifvare underkastad

rekonventionsansvar, dock kunna få vittna i målet, derest han sjelf afsäger sig rätt

till talan, hvilket icke torde vara förslagets mening. Den restriktion, som uttryckts

med orden “i fall, der allmän åklagare ej utan angifvelse eger tala å brottet", torde

derför böra uteslutas.

Beträffande första stycket i 8 § yttrade:

Justitieråden Glimstedt, Skärm och Lilienberg, att de ansågo skyldskaps- och

svågerlagsjäfvet icke utan äfventyr för rättssäkerheten kunna inskränkas så långt, som

Beredningen föreslagit, på samma gång som den utsträckta vittnespligt för skyldeman

och besvågrade, hvilken häraf följde, icke syntes vara förenlig med behörig hänsyn

till dessa personers grannlaga ställning; och borde derför enligt Justitierådens åsigt

bland de i första stycket omförmälda jäf upptagas äfven skyldskap å sidolinien i tredje

led samt första svågerlaget å sidan i andra led.

Vidare anförde Justitierådet Skärm: Då en person, som å tjenstens vägnar,

t. ex. allmän åklagare, eller i egenskap af förmyndare förer talan i målet, deri är

part, lära väl de, som till honom stå i sådant jäfsförhållande, som förut i paragrafen

sägs, ej vara lämpliga vittnen. Jag föreställer mig, att det skulle vara stötande för

allmänna rättsmedvetandet och äfven kunna föranleda svåra missförhållanden, om

t. ex. eu länsman finge använda sin hustru och sina barn till vittnen att bekräfta

af honom anstälda åtal.

Det synes mig som hela sista stycket af 8 § skulle kunna utan olägenhet undvaras,

då äfven jäfsförhållande till syssloman torde kunna efter förut angifna

allmänna grunder bedömas.

Justitierådet Herslow anförde i afseende å förevarande tvenne paragrafer: Under

det vår nu gällande lag förbjuder, att andra personer må höras såsom vittnen, än

sådana, hvilka besitta de egenskaper i allmänhet äfvensom intaga den ställning till

parterna och det särskilda målet, att de på förhand kunna antagas vara fullt trovärdige,

utgår deremot det system, som betecknas med uttrycket “fri bevispröfning",

från den synpunkt, att domaren vid efterforskning af sanningen i hvarje mål icke

bör försmå någon källa, äfven den grumligaste, men å andra sidan har skyldighet

att, genom noggrant aktgifvande på och sammanställande af allt hvad i målet förekommit,

pröfva och urskilja, huru mycken tillit hvarje i målet meddelad utsaga förtjena!:.

Emellan dessa båda olika systemer har förevarande förslag, såsom också i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

motiven påpekas, intagit en medlande och jemkande ståndpunkt, i ty att detsamma

väl från vittnesmål utestänger dem, hvilka företrädesvis kunna misstänkas att vara

partiska, men låter äfven sådana personer vittna, hvilkas trovärdighet ingalunda är

höjd öfver allt tvifvel. Huru långt man i sistnämnda afseende kan gå utan fara för

rättssäkerheten, derom kan icke annat än råda mycket olika meningar; men enär,

hvad särskildt beträffar vittneskompetensen, vår lag och vår domstolspraxis alltjemt

varit i full öfverensstämmelse med hvarandra och vi derföre sakna all erfarenhet,

huru, med nuvarande domstolsorganisation och rättegångsförfarande, en väsentlig inskränkning

af vittnesjäfven kan komma att verka, synes försigtigheten bjuda att vid

vårt rättegångsväsendes reformerande i detta särskilda hänseende icke gå alltför brådstörtadt

till väga. För min del anser jag det icke tillrådligt att i brottmål låta

målseganden eller den, hvilken till honom står i sådant förhållande, som i förslagets

8 § förmäles, höras såsom vittne. Ett enda undantag från denna regel synes mig

kunna medgifvas, det nemligen, att embets- eller tjensteman eller annan sådan person,

som i första punkten af tredje stycket i förslagets 7 § omtalas, må, såsom äfven för

närvarande i viss mån är fallet, af sin egenskap af målsegande vara oförhindrad att

vittna om brott, som mot honom blifvit begånget under utöfning af hans tjensteverksamhet,

förutsatt dock att icke personen förer talan i målet och sålunda sjelf är part

i detsamma. Vidare håller jag före, att, då det uttryck “hafva i saken del“, som

vår nu gällande lag begagnar till betecknande af ett särskildt jäfsförhållande, är allt

för dunkelt och sväfvande och derföre också gifvit anledning till mycket olika meningar,

sagda uttryck, såvidt det åsyftade förhållandet icke innefattas i det i förslaget

redan upptagna intressejäfvet, bör i lagen ersättas med sådana ordalag, som klart

och bestämdt angifva den verkliga meningen.

9 §■

Justitieråden Herslow, Skärm och Lilienberg yttrade, att, då bestämmelsen i

denna paragraf, att den, som enligt 7 eller 8 § vore jäfvig att vittna, icke

finge mot sitt bestridande förpligtas att aflägga vittnesmål, syntes för befrielse

från vittnespligten fordra, att vittnet uttryckligen bestrede att aflägga vittnesmål, och

i följd häraf, derest vittnet uteblefve, det skulle blifva nödigt att, änskönt jäfvet

vore upplyst, tvinga vittnet till inställelse för att utröna, huruvida vittnet ville göra

bruk af sin vägringsrätt eller icke, men det syntes vara lämpligare att i dylikt fall

frågan om vittnets hörande (på sätt ock i 25 § 2:dra stycket syntes vara förutsatt)

utan vidare förfölle, Justitieråden hemstälde att orden: “mot sitt bestridande“ måtte

utbytas mot: “utan sitt medgifvande9 * 11.

Vidare erinrade Justitieråden Herslow och Skärm, att den, som i egenskap af

tillkalladt vittne varit tillstädes vid ett rättsärendes afsilande eller i sådan egen
Bih.

till Itilcsd. Prot. 1833. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

skap bestyrkt en skriftlig handling, icke skäligen borde kunna, när hans hörande

sedermera påkallades, under åberopande af jäf undandraga sig att vittna; och hemstälde

derföre Justitieråden, att i nämnda hänseende nödigt förbehåll måtte i denna

paragraf intagas.

10 och 11 §§.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Om man, såsom förslaget i 10 § gör, skulle utsträcka

vittnets rätt att förtiga en på målets utgång inverkande omständighet icke

blott till det fall att dess uppenbarande kan utsätta vittnet eller dess skyldeman för

åtal, utan äfven till alla de fall, då uppenbarandet kunde ådraga dem eller någon af

dem annat synnerligt men, fruktar jag för min del att denua rätt komme att missbrukas.

Under synnerligt men kan innefattas både direkt och indirekt skada af

mångahanda slag, som vittnet kan vilja undvika lika gerna som ett åtal, ja det

ligger ganska nära att tänka sig, att ett vittne skulle tiga för att icke skaffa sig eu

ovän eller för att icke vittna emot en vän eller en fordringsegare o. s. v. Visserligen

skulle enligt 26 § af förslaget vittnets ifrågavarande rätt blifva föremål för domstolens

pröfning; men dels är uttrycket “synnerligt men“ så omfattande, att deråt

kan gifvas en mycket olika tolkning vid olika domstolar, och dels kan vittnet allt för

väl tiga på sådant sätt, att denna fråga aldrig kommer under domstolens pröfning.

Då dessutom, på sätt längre fram närmare anmärkes, eu sådan pröfning synes mig

alldeles oförenlig med vittnets rätt att tiga och derföre måste undvikas, är det desto

nödvändigare, att denna rätt noga till sin innebörd bestämmes. Enligt min mening

bör man endast befria vittnet från att vittna emot sig sjelft eller sina närmaste, eller med

andra ord att vittna så, att vittnet sjelft ådrager sig eller dem åtal för det ifrågavarande

brottet eller delaktighet deri; och härtill synes mig derför vittnets ifrågavarande rätt

böra inskränkas.

Justitierådet Herslow instämde i hvad Justitierådet Lilienberg anmärkt, samt

ansåg att, i stället för hvad 10 § innehöll, allenast borde förklaras, att vittne icke

vore pligtigt att yppa sådan omständighet, genom hvars uppenbarande vittnet eller

någon, till hvilken vittnet stode i det förhållande, som 8 § omförmälde, utsattes

för åtal.

Justitierådet Skärm yttrade: En person kan ofta komma i behof att rörande

någon sin civila eller kriminella angelägenhet förtro sig åt eu vän eller en yrkesmessig

rådgifvare utan att vilja anlita denne att föra talan i rättegång eller deri

biträda. Sådant torde böra vara tillåtet utan risk att hvad i detta ändamål i förtroende

och under förbehåll af tystnad meddelas skall komma att genom ett eventuelt

vittnesmål offentliggöras; och synes mig ett tillägg i dylikt syfte böra göras till 11 §.

Justitieråden Herslow och Skärm anmärkte vidare, att de i dessa paragrafer

meddelade bestämmelser, hvilka innefattade inskränkning i den förpligtelse, vittnes
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd.. Proposition N:o 3.

eden enligt sin lydelse ålade, lämpligen syntes böra följa omedelbart efter den paragraf

(16 §), hvilken omhandlade nämnda ed.

12 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde, yttrade:

Då stämning kan meddelas äfven af annan än domaren, torde orden “hos domaren",

till förekommande af missförstånd, böra utgå.

15 §.

Justitierådet Skärm anförde: Sista punkten af 15 § synes kunna tolkas på ett

sätt, att den komme att för vittnen medföra synnerligt obehag. Man kan deri inlägga

den mening, att part skulle ega emot vittne till rättens protokoll framdraga

hvilken förklenande omständighet som helst af beskaffenhet att kunna inverka på

rättens omdöme om vittnets trovärdighet och derom förebringa bevisning.

Då vittnespligten är ovilkorlig, vore härigenom en lätt utväg öppnad att bereda

förhatliga personer förnärmelser och kränkningar, hvilken troligen ej komme att lemnas

obegagnad. Omständighet af betydelse för bedömandet af vittnets trovärdighet kan

vara af ganska privat natur (t. ex. ett presumeradt kärleksförhållande mellan vittnet

och endera parten); och det behöfver ej närmare påpekas huru förhatligt det vore,

om part skulle ega, till förringande af vittnes trovärdighet, ej blott inför rätten anföra

en sådan omständighet utan äfven derom åstadkomma bevisning. I motiven är

visserligen framhållet, att denna partens rätt icke får missbrukas till indragande af

personliga förhållanden utan betydelse i angifna hänseende eller till framställande af

nedsättande uppgifter, som icke kunna styrkas, och att det tillkommer domaren att

tillbakavisa dylika försök, men i lagen, hvilken ensam måste tjena domaren till rättesnöre,

finnes ej någon antydan om rätt eller pligt för domaren att, när en föreburen

omständighet af hvad slag som helst finnes vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet, förvägra parten att anföra och styrka en sådan. Processen

skulle kunna utgrena sig till en sorts ransakning med vittnet, möjligen om förhållanden,

som visserligen kunde vara af inflytande på omdömet om vittnets trovärdighet, men

hvilka dock icke borde, åtminstone ej af den anledning att vittnets hörande blifvit

äskadt, dragas under offentligheten, dervid vittnet skulle komma att stå i en så

mycket ogynsammare ställning, som det svårligen lärer kunna tillåtas vittnet att förebringa

motbevisning.

Då part väl, utan särskilt medgifvande i lagen, måste ega förebringa sådana,

ett vittnes trovärdighet förringande omständigheter, som kunna med laga kraft egande

domar eller andra offentliga handlingar styrkas, och andra omständigheter i samma

syfte alldeles icke, eller åtminstone icke utan domarens pröfning i hvarje särskilt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.

fall torde böra få till protokollet anföras eller styrkas, synes hela stadgandet antingen

böra utgå eller åtminstone, till förekommande af missbruk, erhålla den inskränktare

omfattning, som nu antydts.

16 §.

Justitieråden Glimstedt, Herslow, Stearin och Lilienberg erinrade, att ur förslaget

uteslutits den nu i 17 kap. 16 § Rättegångsbalken meddelade föreskrift, att vittneseden

borde afläggas “med hand å bok“, utan att samma föreskrift blifvit genom

annan bestämmelse i förslaget ersatt. Då emellertid, enligt Justitierådens mening,

det vore af vigt, att edens afläggande egde rum under en form, som läte edens

religiösa betydelse på ett symboliskt sätt jemväl i yttre måtto framträda, hemstäldes,

att stadgande i sådant syfte måtte på lämpligt ställe i förslaget upptagas.

Justitierådet Lilienberg anförde: Den enligt 10 § vittnet medgifna rättigheten

att förtiga vissa omständigheter, ja att alldeles vägra att aflägga vittnesmål, kommer

efter min åsigt i strid med vittnets genom eden afgifna försäkran att vittna och gifva

tillkänna allt, hvad vittnet vet i saken händt och sant vara samt att icke något förtiga,

tillägga eller förändra. Dessa ordalag äro alldeles oinskränkta, och dock tillåter

lagen, att löftet brytes, då det gäller någon upplysning, som kan lända vittnet sjelf

till men. Härmed har man beträdt de hemliga förbehållens farliga väg; och, fastän

jag nogsamt känner, att man, äfven utan någon skrifven lag, i praxis befriar från

menedsansvar ett vittne, som förtegat något, som kunde ådraga vittnet sjelf ansvar,

så är dock nu, när det gäller att genom lag bekräfta denna rättighet, motsägelsen

emellan detta förbehåll och det allt omfattande löftet så i ögonen fällande, att det

synes mig nödvändigt att vidtaga någon ändring i edsformuläret. Löftet borde omfatta

hvad vittnet såsom vittne åligger att uppenbara, men inom detta område allt utan

inskränkning. Dermed skulle också vittnet hafva edligen försäkrat, att om vittnet

sedermera i sitt vittnesmål förtiger något af sådan beskaffenhet, som i 10 § omförmäles,

så är det just af denna beskaffenhet, d. v. s. sådant som vittnet icke är skyldigt

att omvittna, och dermed skulle också all vidare inqvisition derom, likasom hela

den deraf följande proceduren emot vittnet, undvikas, såsom närmare utvecklas vid 26 §.

17 §.

Justitierådet Skärm yttrade: Det synes mig uppenbart att i förlikbara tvistemål

rätten ej bör, såsom här, i olikhet med hvad för närvarande eger rum, föreslås,

ega att, när vittnesed af parterna å ömse sidor eftergifves, ändock ålägga vittnet ed.

En sådan förändring, som med fri bevispröfning blifver mindre behöflig än eljest, står

icke tillsammans med den parterna i dylika mål tillkommande dispositionsrätt.

För min del anser jag derför, att rättens pröfningsrätt i detta fall bör inskränkas

till sådana mål, som omförmälas i förslagets 4 §.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

29

18 §.

Justitierådet Lilienberg hemstälde, om icke det något ålderdomliga ordet “själasörjare"

skulle kunna utbytas mot “vederbörande prest" eller “religionslärare". Den

härom nu gällande Kongl. resolutionen den 7 Augusti 1753 använder på motsvarande

ställe icke ordet “själasörjare*, utan *presterskapet*.

19 §.

Justitieråden Herslow, Skärm och Lilienberg anmärkte, beträffande föreskriften

i andra stycket, att, enär dels fall kunde förekomma, då det icke skäligen kunde fordras,

att vittnet utan stöd af en skriftlig uppteckning skulle redogöra för hvad vittnet

hade att i saken meddela, dels ock det icke borde vara vittnet förmenadt att, der sådant

af särskilda skäl kunde vara åt vigt, sjelft noggrant bestämma de ordalag, hvari vittnet

ansåge sig böra affatta den utsaga, vittnet hade att med ed bekräfta, ett ovilkorligt

förbud mot uppläsande af skriftlig vittnesberättelse, innan vittnet muntligen afgifvit

sin utsaga, icke syntes vara lämpligt, utan vore, för det med ifrågavarande föreskrift

afsedda ändamål tillräckligt, om det lemnades beroende af domarens pröfning i hvarje

särskildt fall, huruvida uppläsande af dylik vittnesberättelse borde tillåtas, innan vittnet

afgifvit muntlig utsaga.

20 §.

Justitierådet Skärm anförde: Då till följd af vittnes aflägsenhet eller annan

orsak vittnesförhöret med begifvande af den rätt, der målet är anhängigt, hållits vid

annan rätt, synes det olämpligt och onödigtvis betungande för vittne, som sedan erinrar

sig något till upplysning i målet, att nödgas gifva sådant tillkänna ovilkorligen inför

den rätt, som handlägger målet, utan torde vittnet böra ega, när vittnet finner sådant

för sig lämpligare, göra tillkännagifvandet inför den rätt, der vittnesförhöret egt rum.

Att vittnet får optionsrätt i detta fall, synes så mycket nödvändigare, som det alldeles

icke är gifvet, att vittne, som höres vid annan domstol, ens får underrättelse om

vid hvilken rätt målet är anhängigt.

22 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, yttrade:

När vittnena äro flera, torde i de flesta fall såsom hittills ed kunna lämpligast samtidigt

af dem afläggas. Domaren är ju oförhindrad, att, när han dertill finner anled
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 3.

ning, affordra hvarje vittne särskild ed. Att ovilkorligen föreskrifva särskild edgång

af hvarje vittne synes mig opraktiskt och föranledande onödig tidsutdrägt vid rättsförhandlingarne.

23 §.

Justitierådet Skärm anförde: Sista stycket innehåller ett nytt stadgande, som

synes obehöfligt och äfven origtigt, för så vidt det angår förlikbara tvistemål, i hvilka

det väl alltid bör bero på någondera parten, huruvida med ett redan hördt vittne skall

anställas förnyadt vittnesförhör, som möjligen kan vara förenadt med betydliga kostnader.

Detta stycke synes derför kunna utgå.

25 §.

Då det syntes icke kunna vara afsedt att i det fall, tredje punkten af första

stycket omförmälde, vittne, som på grund af anmäldt förfall uteblifvit, skulle kunna

omedelbart derefter genom hemtning inställas för rätten, hemstälde Justitieråden Glimstedt,

Herslow, Skärm och Lilienberg, att, till förekommande af en motsatt uppfattning,

föreskriften i nämnda punkt måtte undergå erforderlig jemkning i fråga om redaktionen;

och anförde vidare Justitieråden Skärm och Lilienberg, att, ehuru klagan öfver

beslut att hemta vittne, då beslutets verkställighet ej får af klagan uppehållas, i de

flesta fall ej torde kunna medföra praktisk betydelse, syntes likväl, då öfverrätts beslut

någon gång lärer kunna före verkställigheten erhållas, det icke böra vara vittne förment

att öfver hemtningsbeslutet, likasom öfver fällande till böter eller vite, anföra

besvär; hvadan sista stycket af 25 § syntes böra erhålla en förändrad redaktion i

sådant syfte.

2(5 §.

Justitieråden Glimstedt, Herslow, Skärm och Lilienberg förenade sig i följande

af Justitierådet Skarin afgifna yttrande: Denna paragraf handlar om påföljd för vittne,

som vägrar dels att aflägga vittnesmål och dels att besvara framstäld fråga.

Med vittne, som vägrar aflägga vittnesmål, förstås förmodligen här vittne, som

vägrar att aflägga vittnesed, ty vittne, som, sedan det aflagt ed, vägrar att afgifva

vittnesmål, torde böra komma under samma behandling, som vittne, hvilket vägrar

besvara framstäld fråga.

Då skyldighet för vittne, som af rätten förklarats ojäfvigt, att låta sig höras

på ed är och bör vara ovilkorlig, är naturligt, att rätten mot tredska i sådant fall

bör ega använda fullt verksamma tvångsmedel.

I vår lag stadgas (17: 5 11. B.) vite eller, der vittnet ej orkar bota, fängelse;

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

och har, såvidt jag försport, erfarenheten ej visat eller det ens blifvit påstådt, att

detta stadgande saknar nödig tvångskraft.

Att, såsom förslaget, föreskrifva häkte såsom enda och omedelbara påföljden af

dylik vägran synes innebära en onödig och för rättskänslan upprörande våldsamhet,

helst vittnet tillerkännes rätt att klaga öfver rättens beslut i ty fall, och denna klagan,

om vittnet, hvars vägran ju kan vara befogad, skulle i häkte afbida öfverrätts beslut,

i de flesta fall torde blifva ändamålslös.

Det synes derför, som det alldeles icke är nödigt att, för att framtvinga vittnesed,

använda åtminstone i första rummet annat tvångsmedel än vite och, först om sådant

visar sig overksamt, fängelse. Åtminstone torde under alla förhållanden domaren böra

hafva valet öppet emellan dessa båda tvångsmedel.

Helt annat är förhållandet med vittne, som, sedan det afiagt eden, vägrar afgifva

vittnesberättelse eller besvara framstälda frågor. När vittnet edligen förbundit

sig att vittna och gifva till känna allt hvad vittnet vet i saken händt och sant vara,

torde åt vittnets eget samvete och omdöme böra öfverlemnas att på vittnesedens ansvar

afgöra hvad vittnet anser sig pligtigt att yppa, utan att vidare tvångsmedel i sådant

hänseende böra af rätten användas. Underlåter vittnet efter aflagd ed utan giltigt

skäl att yppa hvad det har sig rörande saken bekant, torde det vara underkastadt

ansvar, der svårare påföljd ej bör ega rum, åtminstone efter 13 kap. 4 § Strafflagen.

Förslaget stadgar i 10 §, att vittne ej må utan sitt medgifvande höras angående

omständighet, hvars uppenbarande kunde utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande 8 § omförmäler, för åtal eller annat synnerligt men, och att

vittne eger vägra besvara fråga angående sådan omständighet, hvilken ju möjligen kan

vara allt hvad vittnet har sig angående saken bekant.

26 § innehåller likväl den bestämmelse att, i händelse af sådan vägran, rätten

skall pröfva de skäl, vittnet åberopar, och gifva sitt utslag. Det synes likväl klart, att

vittnet ej kan anföra sådana skäl, som sätta rätten i stånd att bedöma befogenheten

af dess vägran, utan att yppa just det, som lagen berättigar vittnet att förtiga; ty om

vittnet inskränker sig till att anföra endast, att vittnet jemlikt 10 § anser sig icke

skyldigt besvara frågan, är väl rätten alldeles ur stånd att bedöma, om vittnet härutinnan

har rätt eller ej.

Hvad 26 § i denna del innehåller synes derför alldeles oförenligt med 10 §

och derför böra utgå, så att rättens befogenhet att använda tvångsmedel inskränkes

att dermed tvinga vittnet till edgång.

I öfverensstämmelse härmed torde 26 § och i följd deraf äfven 27 § böra omredigeras.

Justitierådet Herslow tilläde, att rättens befogenhet att använda tvångsmedel

borde omfatta äfven det fall, då någon, som på grund af bestämmelsen i förslagets

78 § skulle annorledes än på ed höras såsom vittne, tredskades att ställa sig till efterrättelse

hvad Konungen i sådant afseende förordnat.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Justitierådet Lilienberg anförde: I afseende å det af Nya Lagberedningen föreslagna

förfarandet emot vittne, som tredskas, vill jag äfven erinra om de stora svårigheter

och kostnader, som skulle uppstå vid tillämpningen. Antingen skulle vittnet hvar

tredje vecka på landet, eller måhända så ofta vittnet sagt sig ämna aflägga berättelse,

forslas från länsfängelset till vanliga tingsstället och urtima ting hållas derstädes,

eller ock skulle domare, nämnd och parter inställa sig vid länsfängelset på de orter,

hvarest ransakningar med häktade der hållas. I senare fallet uppstår fråga, om förslaget

skall tolkas så, att statsverket skulle ersätta domstolens kostnader, eller om

endera parten skulle göra detta och hvilkendera.

Ett utbyte af den föreslagna häktningspåföljden emot vite skulle visserligen

strida mot den i motiven uttalade uppfattning, att äfventyret borde vara af beskaffenhet

att kunna upphöra i och med detsamma vittnespligten fullgöres. Om ett vite

en gång är försutet, måste det naturligen också utkräfvas. Men häri kan jag för min

del icke finna något principielt origtigt eller obilligt; ty den, som genom sin obefogade

vägran att vittna brutit emot en allmän medborgerlig pligt och derigenom vållat

uppehåll och kostnader, bör ej kunna beklaga sig öfver att han derför får plikta.

Deremot synes mig rättvist, att ett maximum bestämmes, hvilket de förelagda vitena

sammanlagdt icke få öfverstiga, på det att denna förseelse icke må blifva allt för

kårdt bestraffad. Likaledes bör, om fängelse skall användas för det fall att vite visat

sig overksamt, en viss latitud af högst sex månader stadgas, utöfver hvilken tid ett

vittne ej må hållas i fängelse i och för samma mål.

28 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Glimstedt och Herslow instämde,

anförde: Då i mål emellan enskilda parter vittnes rätt till ersättning för kostnad

och tidspillan i och för vittnesförhöret torde icke mindre vara förtjent att af lagstiftaren

skyddas, än partens rätt att i sitt intresse få vittnet afhördt, synes vittnet i

regeln icke böra vara förpligtadt att utan sitt medgifvande i sådana mål tillstädeskomma

med mindre ersättning för inställelsen till vittnet i förskott erlägges eller åtminstone

säkerhet derför ställes. År inställelsen förenad med betydligare kostnad, såsom

då eu resa af större längd, t. ex. mer än 50 kilometer, måste företagas, synes,

såsom Lagberedningen föreslagit, dock utan afseende derå om domstolen är vittnets

forum domicilii eller ej, resekostnad, der så äskas, alltid böra förskjutas.

Att en part är så fattig att han ej mägtar utgifva vittnesersättningen synes i

allmänhet ej böra medföra förpligtelse för vittnet att i partens intresse utan godtgörelse

underkasta sig uppoffringen af eu inställelse vid domstol. Det torde vara föga

rimligt att en medellös person eller en, som åtminstone lyckats förskaffa sig ett fattigdomsintyg

— och dessa äro, enligt hvad erfarenheten visat, ingalunda de minst processlystne

— skulle ega att i sitt intresse tvinga hvem som helst till inställelse, äfven

om målet vore af aldrig så obetydlig beskaffenhet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då likväl det för en medellös part kan vara af så stor vigt att få afhördt ett

vittne, som han icke mägtar betala, att staten i den allmänna rättssäkerhetens intresse

bör tillse att i sådant fall saknaden af tillgångar ej bör utgöra hinder för parten att

bevara eller utfå sin rätt, synes det väl undantagsvis för synnerligen trängande fall

kunna stadgas förpligtelse för vittne att, utan på förhand erhållen betalning eller

säkerhet derför, komma tillstädes; men detta bör ske endast sedan rätten, efter det

parten styrkt sin fattigdom, finner hans behof af vittnesmålet vara så trängande, att

han, oaktadt sin oförmåga att ersätta vittnet, bör berättigas påkalla dess hörande;

och då staten sålunda i enskild persons intresse tvingar vittnet till inställelse, synes

staten också billigtvis böra vidkännas kostnaden derför, naturligtvis med rätt till godtgörelse

af parten.

Genom sakens ordnande på detta sätt synas mig vinnas följande fördelar: att

medellös part, som ofta ej har något att riskera, ej skulle kunna, såsom nu understundom

sker, i fullkomligt oträngda mål besvära andra att vid rätten tillstädeskomma;

att, när verkligt behof förefunnes, part utan hinder af sin medellöshet likväl kunde

få den vittnesbevisning, han verkligen behöfde, förebragt; och att vittnet ej behöfde

utan godtgörelse för annans enskilda intresse betungas med uppvaktning vid domstol.

Staten, som redan nu får vidkännas kostnaden för vittnesmål i åklagaremål,

skulle visserligen drabbas af en ökad utgift; men denna utgift torde ej blifva synnerligen

afsevärd, då tillstånd för medellös person att i denna ordning erhålla vittnesförhör

ej borde lemnas utom i fall, der partens behof befunnes synnerligen trängande ;

och äfven om man, af hänsyn till kostnaden, ej skulle vilja berättiga vittne till godtgörelse

af staten i dylika fall, vore redan mycket vunnet genom ett stadgande, som

hindrade medellös part att i oträngda mål besvära andra att vid rätten tillstädeskomma.

Enligt förslaget skulle deremot en medellös part kunna besvära hvem som helst

inom ett visst område med inställelse, äfven om rättegången rörde hur obetydlig sak

som helst, men deremot, om saken vore af aldrig så stor vigt, sakna utväg att få

vittne, som bodde utom sagda område, hördt.

Af det nu anförda följer att jag för min del ej kan tillstyrka antagande af

28 § med dess nuvarande form och innehåll.

Justitierådet Lilienberg erinrade vid andra stycket, att, då den ersättning för

resekostnad, hvartill vittne vore berättigad^ icke nödvändigt inskränkte sig till hvad

part enligt här gifna föreskrift hade att till vittnet förskottsvis utgifva, utan kunde

komma att uppgå till högre belopp, orden: “vittnets resekostnad med11, såsom missledande,

borde utgå;

och, beträffande tredje stycket, att, då de särskilda stadganden, till hvilka här

hänvisades, icke tillerkände ett af åklagare åberopadt vittne rätt att af allmänna

medel undfå ersättning för resekostnad, derest icke vittnets hemvist vore beläget på

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 lläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

minst fem kilometers afstånd från det ställe, der rätten sammanträder, eller att erhålla

förskott å resekostnaden i annat fall, än när vittnet saknade medel att bekosta

sin inställelse, deraf syntes följa, att i de fall, då ersättning eller förskott icke utginge

af allmänna medel, åklagaren vore underkastad den allmänna förpligtelse i sådant

hänseende, föreskrifterna i första och andra styckena af denna § bestämde. Då

emellertid en dylik skyldighet för åklagaren uppenbarligen skulle blifva alltför betungande,

torde ifrågavarande bestämmelse böra så affattas, att allmän åklagare fritages

från nämnda skyldighet i mål, som af honom å tjenstens vägnar utfördes.

33 §.

Justitieråden Herslow, Skärm och Lilienberg erinrade, att den underrättelse om

tillämnadt vittnesförhör, hvilken enligt första punkten af första stycket det ålåge part

att meddela vederparten, uppenbarligen borde lemnas denne så tidigt, att han kunde

hinna komma tillstädes vid förhöret; hvarom alltså föreskrift borde här intagas.

Vid andra stycket anmärkte bemälde Justitieråd, att i händelse brottmål, deri

den tilltalade hölles häktad, vore beroende på pröfning i högre instans, uttrycket:

“den domstol, der ransakningen hålles*, vore oegentligt och att samma uttryck derföre

borde utbytas mot annat, som lämpade sig äfven för nämnda fall.

34 §.

Justitierådet Skärm erinrade att, med anledning af hvad vid 26 § blifvit anmärkt,

en omredigering af denna § erfordrades.

35 §.

Justitierådet Lilienberg åberopade Justitierådet Wretmans vid denna § afgifna

yttrande.

36 §.

Justitieråden Herslow och Lilienberg yttrade: I fråga om den, hvilken skall

upplysningsvis höras, skulle enligt förslaget, för att framtvinga inställelse, användas

strängare åtgärder, än som i fråga om vittne äro i 25 § stadgade. Såsom skäl härför

åberopas i motiven att “dels för ransakningens verksamma bedrifvande skyndsamhet

är af nöden och dels vissa jäfsanledningar äro af beskaffenhet att utesluta tillämpning

af böter och vite." Då emellertid behofvet af skyndsamhet synes kunna behörigen

tillgodoses genom stadgandet i tredje punkten af första stycket i 25 § samt den

omständigheten att i vissa fall omförmälda påföljder icke kunna användas icke lärer

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.

innefatta tillräckligt skäl att jemväl i andra fall utesluta deras tillämpning, hemställes,

att i förevarande hänseende må i allmänhet hänvisas till de för vittnen gifna bestämmelser,

men för de fall, der böter eller viten icke kunna ådömas, rätten må ega befogenhet

att, der det finnes nödvändigt, genom hemtning framtvinga inställelse.

37 §.

Justitierådet Skärm yttrade: Att, då i här omförmälda fall det alltid vore

beroende af särskild pröfning, huruvida begärdt vittnesförhör finge ega rum eller icke,

och det syntes innefatta ett onödigt betungande af den, hvars vittnesmål påkallades,

att ålägga honom inställa sig vid rätten, innan det vore afgjordt att hinder för vittnesförhöret

ej möter, Justitierådet hemstälde, att såsom vilkor för skyldigheten att i här

afsedda fall inställa sig vid domstol måtte stadgas, att rätten derom förordnat.

Vidare anmärkte Justitierådet, att förslaget syntes icke lemna tillräcklig ledning

för bedömande af frågan, hvilken verkan borde tilläggas den omständigheten att,

när vittnesmålet åberopades i rättegång, vittnet befunnes jäfvigt; i följd hvaraf Justitierådet

hemstälde, att i nämnda hänseende bestämd föreskrift måtte meddelas.

38-46 §§.

Justitierådet Skärm yttrade: Införandet i lagstiftningen af stadganden om det

bevismedel, som benämnes “sakkunnige “, torde väl, ehuru detta bevismedel redan nu

under hvarjehanda former användes i praxis, vara af behofvet påkalladt.

De bestämmelser, förslaget i detta hänseende innehåller, synas mig dock vara

mera vidlyftiga och invecklade än behöfligt är. Man kan säga, att förslaget uppställer

fyra olika slag af sakkunnige, med olika föreskrifter för hvart och ett af dessa slag.

Såsom sakkunnige upptager förslaget nemligen:

l:o) myndighet, embets- eller tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå

med yttrande i det ämne frågan rörer;

2:o) en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer,

som rätten nämner att afgifva yttrande;

3:o) af part åberopad, af rätten ej nämnd sakkunnig, som skall höras angående

omständighet i målet, hvilken den sakkunnige vid besigtning eller undersökning

eller annorledes iakttagit; och

4:o) af part åberopad annan sakkunnig, hvars hörande rätten tillåter.

l:o) och 2:o) omfatta sådane sakkunnige, som rätten finner nödigt att höra och

om hvilkas hörande den förty förordnar.

3:o) och 4:o) omfatta de sakkunnige, som af part åberopas, och hvilkas hörande

rätten tillåter.

Tredje slaget sakkunnige, som skulle höras angående omständighet, hvilken den

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sakkunnige vid besigtning, undersökning eller annorledes iakttagit, likställes af förslaget

med vittnen. Då emellertid af dessa sakkunnige vittnen väl ofta komme att

fordras, att de utom redogörelse för den iakttagna omständigheten äfven skulle uttala

ett på deras sakkunskap grundadt omdöme, hvilket i många fall torde sammanfalla

med redogörelsen för den iakttagna omständigheten, synes enda skilnaden emellan

dem och det 4:de, i sista stycket af 46 § omförmälda slaget af sakkunnige vara den,

att de sistnämnde endast skulle höras för uttalande af ett omdöme, men icke rörande

någon iakttagen omständighet.

För min del kan jag icke inse något giltigt skäl att låta denna oväsentliga

skiljaktighet föranleda ett olika behandlingssätt af båda slagen af sakkunnige. Detta

skulle dock enligt förslaget blifva förhållandet. 41, 42 och 43 §§ skulle nemligen

tillämpas på 4:de, men ej på 3:dje slaget.

Det synes mig rigtigt att af part åberopad sakkunnig, som höres angående

iakttagen omständighet, behandlas som vittne; men då ett omdöme väl måtte kunna

fordras af ett sådant vittne likaväl som af andra, lärer väl den omständigheten, att

en sakkunnig af part åberopas blott för afgifvande af ett omdöme, ej böra föranleda

annan behandling.

Detta synes mig vara att utan tvång inveckla saken samt vålla domstolarne

onödigt bryderi i valet emellan hvilket behandlingssätt i särskilda fall skulle följas.

När 3:dje slaget kan behandlas såsom vittne, lärer 4:de slaget också kunna

det; men om bevismedlet vittnen är redan stadgadt i II kapitlet, så att derom torde

ej behöfva i sammanhang med sakkunnige vidare ordas. Det torde dessutom just

böra vara karakteristiskt för begreppet sakkunnige i den mening lagen bör taga detta

ord, att rätten funnit detta bevismedel till sin upplysning nödigt och förty förordnat

om dess användande.

Hela 46 § synes mig derföre kunna och böra uteslutas.

Beträffande de båda första slagen af sakkunnige, om hvilkas hörande rätten

skulle förordna, så äro dessa från hvarandra i visst afseende väsentligen olika.

lista slaget omfattar myndighet, embets- eller tjensteman eller annan, som är

satt att tillhandagå med yttrande i det ämne frågan rörer. Kammarkollegium, Vetenskapsakademien,

Medicinalstyrelsen, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, öfverintendentsembetet,

Landtmäteristyrelsen, Patentbyrån, läkare, landtmätare m. fl. äro hit

hänförliga. Bestämmelserna om dessa myndigheters och tjenstemäns åliggande att på

domstols anmodan afgifva utlåtande och i följd deraf domstols befogenhet att begära

sådant synas lämpligare hafva sin plats i vederbörandes instruktioner och reglementen

och torde näppeligen behöfva eller böra intagas i allmän lag rörande bevisning

inför rätta, i synnerhet som dessa utlåtanden väl i många fall icke äro att hänföra

till bevismedel mera än t. ex. en vetenskaplig utredning af en i en rättegång förekommande

rättsfråga är att anse såsom bevisning i rättegången. Detta slag af sakkunnige,

hvarpå för öfrigt 39 § i ganska många fall icke lärer kunna tillämpas, sy
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

nes mig derför kunna här uteslutas eller åtminstone endast behöfva i förbigående omnämnas

såsom en utväg, den rätten eger att på officiel väg anskaffa ett på sakkunskap

grundadt yttrande; hvarefter med bevismedlet sakkunnige i lagen skulle endast

förstås det 2:dra slaget, eller “en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet

kände personer", dem rätten förordnade att afgifva ett sakkunnigt yttrande, som rätten

på eget initiativ eller på framställning af någondera parten funnit nödigt.

Bestämmelserna om sakkunnige kunde då blifva ganska korta och enkla. De

stadganden, förslaget rörande detta slag af sakkunnige innehåller, synas mig föranleda

följande anmärkningan

När parterne ej sjelfve föreslagit sakkunnige och rätten i öfverensstämmelse

dermed förordnat, torde parterne alltid böra få tillfälle att yttra sig om jäf enligt

39 § mot de personer, rätten vill i sådant afseende anlita.

42 § synes föranleda, att ed skulle afläggas, när sakkunnig erhållit uppdrag att

muntligen meddela upplysning, före uppdragets fullgörande, men deremot, då skriftligt

utlåtande skulle afgifvas, först efter det sådant skett. Något skäl till denna

olikhet synes mig ej förefinnas, utan torde rätten böra ega att härutinnan förfara

efter omständigheterna.

Då sakkunnige oftast är ett ganska dyrt bevismedel, torde förordnande derom,

såvida derigenom kostnad skulle föranledas, aldrig böra mot begge parternes bestridande

meddelas. I alla händelser lärer i förlikbara tvistemål kostnaden för detta

bevismedel, hvilken ju kan uppgå till lika mycket eller mera än tvistens hela värde,

ej böra påtvingas parterne, lika litet som i dylika mål annan bevisning bör kunna af

domstolen påläggas den bevisningsskyldige. Föredrager denne part att öfverlemna ett

dylikt mål i outredt skick till pröfning framför att underkasta sig den kostnad en

fullständigare utredning skulle medföra, får han bära följden deraf och rätten torde

böra finna sig deri. Ej heller lärer det alltid vara rätt och billigt, att käranden eller

klaganden ålägges förskjuta ersättningen till sakkunnige. Mången gång torde nödtvånget

af sakkunnige vara föranledt af svaranden eller förklaranden; och vore han

medellös, kunde han blifva frestad att söka påbörda käranden eller klaganden en kostnad,

som för svaranden eller förklaranden, äfven om denne slutligen dömdes att återgälda

den, blefve betydelselös. Rätten synes böra ega öppet efter omständigheterna

bestämma, huruvida endera eller begge parterne skola förskjuta kostnaden, med rättighet

för rätten, att, der så nödigt pröfvas, fordra detta förskott erlagdt eller säkerhet

derför stöld, innan förordnande för sakkunnige meddelas.

Enligt min uppfattning tarfvar III kapitlet förty en fullständig omarbetning.

Vid 43 § 2:dra stycket anförde Justitierådet Lilienberg: Då det ofta kan inträffa,

att behofvet af sakkunniges tillkallande uppstått genom ett påstående å svarandens

sida, torde det böra öfverlemnas åt rätten att bestämma hvem som skall förskottsvis

utgifva ersättningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Emellertid synes det mig som om denna ersättning, äfven i andra mål än

brottmål, borde förskottsvis utgå af allmänna medel. De sakkunnige tillkallas ju för

att sätta domstolarne i tillfälle att skipa rättvisa, sålunda för tillgodoseende af ett

vigtigt statsintresse, och dessutom torde det blifva synnerligen svårt att förmå enskilde

personer att åtaga sig ett uppdrag af ifrågavarande art, såvida de icke ega

säkerhet för att deras arbete också varder till fullo ersatt.

Vidare hemstälde Justitieråden Eerslow och Lilienberg, att i ifrågavarande

stycke orden “men stanna å den, som vid sakens slut rätten finner dertill skyldig",

såsom öfverflödiga och i detta sammanhang missledande, måtte utgå. Utan särskild

föreskrift vore nemligen uppenbart, att rätten i det slutliga utslaget hade att, enligt

de i 21 kap. Rättegångsbalken stadgade grunder, bestämma, huruvida den part, som

utgifvit ersättningen, hade att sjelf vidkännas samma kostnad eller egde derför undfå

godtgörelse af vederparten, och då talan mot rättens beslut i denna del icke kunde

få fullföljas i annan ordning, än som för ändringssökande i hufvudsaken vore stadgad,

kunde bestämmelsen i tredje stycket af denna § icke derå ega tillämpning.

Vid 44 § hemstälde Justitierådet Lilienberg, att, då bestämmelserna i 46 §

icke innefattades under de stadganden, hvilka i här angifna fall borde vinna tillämpning,

hänvisningen måtte med afseende härå rättas.

Beträffande 46 § ansåg Justitierådet Herslow, att någon särskild lagstiftning

icke erfordrades angående sådana personer, hvilka någondera parten åberopade i

egenskap af sakkunnige. Justitierådet höll före, att bemälda personer, vare sig de

skulle höras angående någon af dem iakttagen omständighet i målet eller allenast ett

omdöme af dem påkallades, kunde och borde, såsom med gällande domstolspraxis

instämde, i alla afseenden likställas med vittnen.

Justitierådet Lilienberg yttrade, att, då den skilnad emellan olika slag af sakkunnige,

som förslaget här upptagit och som väl med samma skäl bort iakttagas i

afseende å de af rätten tillkallade sakkunnige, torde i praxis blifva svår att upprätthålla,

syntes det derföre lämpligare att, såsom två skiljaktiga ledamöter i Nya Lagberedningen

föreslagit, hänvisa parterne att låta höra såsom vittnen de sakkunnige, som de önska åberopa.

48-53 §§.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, yttrade:

Att en person, som af privaträttsliga grunder (t. ex. annans eganderätt) är pligtig utlemna

eller tillhandahålla en handling, som han innehar, också bör kunna af domstol

tvingas att fullgöra denna sin pligt, när sådant af den berättigade påfordras, är alldeles

i sin ordning; och i denna mening är editionspligten ej någon nyhet för vår

lag eller för vår lagskipning. Men förslaget utsträcker parts editionspligt äfven till

andra handlingar af hvad slag som helst, som befinnas i hans värjo, utan att motparten

behöfver åberopa annan grund för sitt yrkande om edition än att anledning

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Iroposition N:o 3.

förekommer, att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att

tillgå. Om således en part innehar en handling, som tillhör honom ensamt, skulle,

äfven om handlingen vore af aldrig så privat beskaffenhet, t. ex. hans enskilda räkenskaper

eller brefvexling, och äfven om dess offentliggörande kunde vålla aldrig så stor

olägenhet eller skada för honom sjelf eller annan, parten likväl, blott motparten gitte

visa anledning att deraf i målet kunde vinnas eljest ej tillgänglig upplysning, vara

pligtig att handlingen vid domstolen förete.

Detta synes mig vara ett ingrepp i eganderätten, som hvarken af partens sauningspligt

eller af nödvändighet för rättssamhället, såsom det i motiven heter, eller af

någon annan giltig grund kan försvaras.

Eganderätten lärer väl innebära, att en person, såvida han ej af privaträttsliga

grunder är särskilt förpligtad, icke behöfver mot sin vilja använda vare sig

sina handlingar eller annan sin egendom för en annan persons enskilda intresse.

Allraminst torde egaren böra vara till ett sådant användande förbunden, då derigenom

skada eller olägenhet för honom sjelf skulle kunna uppstå.

Att part, utom skyldigheten att i sina utsagor hålla sig till sanningen, skulle

vara pligtig tillhandagå sin motpart med bevisning mot sig sjelf torde dessutom ej

följa af parts sanningspligt eller af annan rättslig grund; och förslaget tillerkänner ej

ens part rätt till ersättning för besvär och kostnad, som kunde honom förorsakas genom

uppfyllande af motpartens anspråk härutinnan.

Tredje man är, så vida han ej af jäf ursäktas, på grund af sin vittnespligt

skyldig uppenbara hvad han vet i målet händt och sant vara, men deraf synes alldeles

icke följa, att han är pligtig, mot sin vilja, använda sina handlingar eller annan

sin egendom i någondera partens intresse; och han torde icke behöfva, för att undgå

editionspligt, visa anledning att en handlings företeende skulle lända honom eller annan

till olägenhet. En sådan anledning lärer i de flesta fall ej kunna visas, utan att röja

just hvad af handlingens innehåll innehafvaren i sitt eget eller annans intresse ej vill

hafva offentliggjordt.

Det i 51 § sista stycket förekommande stadgande att rätten skall tillse, att af

handlingen ej uppenbaras mer än nödigt är, lärer, utom att tvifvel torde kunna uppstå

om stadgandets öfverensstämmelse med Tryckfrihetsförordningen 2 § 4 mom., ej

medföra någon säkerhet till hemlighållandet af innehållet af en vid domstol företedd

handling. En sådan handling, som måste blifva tillgänglig ej blott för domstolens

ledamöter, t. ex. ordföranden och nämnden i en häradsrätt, utan äfven för domstolens

tjensteman och betjente af hvarjehanda slag, lärer svårligen, hvilka åtgärder rätten i

sådant syfte än vidtager, kunna hemlighållas.

Ett antagande af editionspligten i nu föreslagen utsträckning skulle medföra,

att hvarje enskildt bref likasom hvarje annan skriftlig handling skulle kunna förr eller

senare framtvingas vid domstol och således dragas under offentligheten; och det be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

höfver ej närmare påpekas bvilka obehag och hvilka störande förhållanden i sammanlefnaden

menniskor emellan derigenom skulle förorsakas.

Af dessa skäl kan jag för min del ej tillstyrka antagandet af 48—53 §§ i förslaget.

Justitierådet Herslow anförde: Beträffande den här ifrågavarande s. k. processuella

editionspligten är jag väsentligen af samma mening, som förslagets författare. En lag,

hvilken beröfvade den, som med annan person hade rättegång, all rätt att af vare sig

motparten eller tredje man fordra framläggande inför rätteu af andra handlingar än

sådana, till hvilka den förstnämnde hade en privaträttslig rätt, t. ex. eganderätt, skulle i

hög grad verka förlamande på rättsskipningen och främja allt slags bedrägeri och orättrådighet.

Antag t. ex. att två personer med hvarandra ingått ett kontrakt och deraf fått

hvar sitt exemplar samt att enderas exemplar förkommit, skulle det då verkligen kunna

anses billigt och rätt, att andre kontrahenten, i fall af tvist om kontraktets innehåll, utan

något äfventyr kunde helt enkelt vägra att förete det honom tillhöriga exemplaret?

Eller skulle det vara för rättfärdighetskänslan tillfredsställande, om en affärsman i en

process angående en med annan person uppgjord affär utan vidare egde neka att uppvisa

sina från den senare mottagna bref rörande affären? På dessa frågor kan icke

gerna gifvas annat än ett nekande svar. Erkännes det såsom en skyldighet för parten

att i sina muntliga uppgifter till alla delar hålla sig till sanningen — en ståndpunkt,

som redan vår nu gällande lag intager, till bevis hvarom endast behöfver

hänvisas till stadgandet i 14 kap. 8 § Rättegångsbalken — så måste han äfven, så

vidt jag kan förstå, i regeln anses pligtig att, derest han innehafver någon för sakens

bedömande vigtig skriftlig handling, förete densamma i målet. Undandrager han sig

utan giltigt skäl att på rättens anmaning fullgöra denna sin pligt, kan hans tredska

i detta afseende rimligen icke uppfattas annorluuda, än såsom ett ganska kraftigt

bevis på sanningen och rättvisan af motpartens talan. Men någon annan påföljd för

sådan tredska å partens sida synes mig icke böra ifrågakomma. Att, såsom förslaget

innehåller, rätten skulle ega att medelst vite tillhålla parten att fullgöra sin editionspligt,

förefaller både onödigt och olämpligt. Den part, som eu gång slagit in på oredlighetens

väg och såge sin enda räddning i den ifrågakomna handlingens undanhållande,

skulle säkerligen icke tveka att förstöra densamma eller på annat sätt göra

sig af med henne, i hvilket fall det svårligen läte sig göra att tillämpa något vite;

och detta skulle, så framt icke en särskild editionsed infördes, i de flesta fall äfven

blifva förhållandet, om parten allenast uppgåfve, att handlingen för honom förkommit.

Hvad angår tredje man, så synes mig editionspligten för honom, så vidt densamma

icke grundar sig på en annans privaträttsliga rätt, helt och hållet sammanfalla

med vittnespligten. Enär, på begäran af någondera parten, tredje man kan förpligtas

att yppa allt hvad han vet vara sant i målet och således också att, derest han eger

kännedom om någon skriftlig handling, som tjeuar till upplysning i saken, göra reda

för handlingens innehåll, så finnes enligt min uppfattning icke något rimligt skäl för

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

att han, i händelse någon sådan handling befinner sig i hans besittning, i allmänhet

skulle ega undandraga sig att för rätten förete handlingen. Den, som är skyldig att

vittna, torde derföre också vara editionspligtig, och tvärtom synes den, hvilken icke

utan sitt medgifvande kan tvingas att aflägga vittnesmål i saken, deri icke heller hafva

någon processuel editionsskyldighet, ett förhållande, som påpekas i det s. k. principbetänkandet,

men tyckes mig icke hafva i förslaget blifvit framhållet med tillräcklig

bestämdhet och tydlighet. Och i afseende å tredje man, hvilken, derest han är skyldig

att vittna, alltid kan tillhållas att på ed upplysa, huruvida han är i besittning

af den erforderliga handlingen, är föreläggande af vite ett fullt lämpligt och tillika

nödvändigt medel till att, i händelse af tredska å hans sida, förmå honom att fullgöra

editionspligten.

Men hvarken för part eller tredje man torde den processuella editionspligten

rimligen böra utsträckas längre, än sannings- eller vittnespligten. Likasom hvarken

den ene eller den andre är förbunden att omtala något annat, än hvad som rörer

just den sak, hvarom målet handlar, så bör också den editionspligtige, vare sig han

är part eller icke, ega frihet att fullgöra sin pligt på sådant sätt, att icke annat, än

som angår den ifrågavarande saken, blottställes för offentligheten. Han bör följaktligen,

såsom i principbetänkandet framhålles, men icke i det remitterade förslaget

blifvit vederbörligen beaktadt, derest han förklarar, att handlingen äfven innehåller

något, som icke hör till saken och hvilket han icke^vill hafva uppenbaradt, vara berättigad

att förete handlingen i transsumt, allenast detta är så fullständigt, att icke

något af hvad som erfordras för målets bedömande är uteslutet. Till beredande af

möjlighet att kontrollera att sagda frihet icke missbrukats, synes mig böra stadgas,

att den editionspligtige, vare sig han är part eller tredje man, är skyldig att vid den

påföljd för tredska, som i hvardera fallet ofvan är af mig förordad, på anmaning af

rätten, för ordföranden, men också blott för honom, uppvisa hufvudskriften, hvilken,

sedan ordföranden ofördröjligen jemfört densamma med afskriften, genast skall till

den editionspligtige återställas.

Slutligen torde editionsskyldigheten i afseende å bref och andra dylika rent

privata uppsatser uttryckligen böra inskränkas till sådana skrifvelser, som äro skrifna

och aflåtna i någondera partens namn. Huruvida åter och i hvilken utsträckning

enskilda handlingar må i vissa fall kunna tagas i beslag, är en fråga, som, enligt

hvad af 58 § i förslaget inhemtas, icke nu föreligger.

Af hvad jag nu anfört framgår, att jag, ehuru gillande hufvudgrunderna för

förslaget i ifrågavarande afseende, måste hemställa om en icke obetydlig omarbetning

af detaljföreskrifterna.

55 §.

Justitieråden Glimstedt, Hersloiv, Skärm och Lilienberg åberopade det af Justitierådet

Wretman vid förevarande § afgifna yttrande.

Bih. till lliksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 lläft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o

57 §.

Justitierådet Skärm hänvisade till hvad han förut vid 38—46 §§ om sakkunnige

yttrat.

58 §.

Justitierådet Skärm hänvisade till hvad han förut angående kostnader för sakkunnige

yttrat.

60 §.

Justitieråden Glimstedt och Skärm anförde, att af hvad de rörande editionspligten

yttrat följde, att de ej kunde tillstyrka antagandet af denna §.

61-76 §§.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Glimstedt instämde, anförde:

Mycket olika meningar äro, som bekant, rådande om värdet och behöfligheten af parts

ed såsom bevismedel.

Ett vittne, som står i sådant förhållande till någon af parterne eller till tvisten

i fråga, att det kan och bör antagas hafva väsentligt intresse af tvistens utgång, anses

för ett så otillförlitligt bevismedel, att lagstiftaren med all omsorg söker utestänga det

från vittnesmål, samt, om sådant icke destomindre blifver afiagdt, lemnar detsamma

alldeles utan afseende eller åtminstone vid bedömande af dess verkan tager särskild

hänsyn till vittnets jäfvighet.

Men den presumerade otillförlitligheten af ett jäfvigt vittnes utsaga torde icke

böra vara enda skälet till ett sådant vittnes utestängande från vittnesmål. Vittnet bör

icke utsättas för frestelsen att nödgas välja emellan sanningspligten och det egna intresset,

destomindre som just presumtionen om otillförlitligheten af dess utsaga visar,

att lagstiftaren anser denna frestelse vara så stark, att icke antagas kan, att den

alltid eller ens i regeln motstås.

Lagförslaget har derför, som det synes mig, med fullt skäl icke allenast berättigat

jäfvigt vittne att, äfven om parterna åsämjas om dess hörande, undandraga sig

vittnesmål, utan äfven medgifvit ojäfvigt vittne vägra att besvara frågor rörande omständighet,

hvars uppenbarande skulle utsätta vittnet för synnerligt men.

De skäl, som föranledt dessa inskränkningar i vittnespligten, synas med ännu

större styrka tala mot användandet af partseden såsom bevismedel.

Parten har ju det största intresset af tvistens utgång, och för ingen kan

frestelsen att låta sanningen vika för det egna intresset blifva svårare. Denna frestelse

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

ökas för parten derigenom, att han vanligen, när edgång kommer i fråga, redan förut

i målet gjort uttalanden, hvilkas ändrande eller återkallande, när ed påfordras, ju

måste vara i hög grad motbjudande och komprometterande.

Man har dock ansett rättsmedvetandet och rättssäkerheten fordra användandet

af partseden. När bevisningen rörande ett påstådt, men å motsidan förnekadt faktum

är otillräcklig att öfvertyga domaren om samma faktums verklighet, men dock

tillräcklig att göra detsamma sannolikt, anser man sig ej kunna undvara partseden

såsom tvångsmedel att få parten att tala sanning; och man har hittills, likasom förslaget

äfven gör, ansett partens edliga utsaga under den nuvarande och äfven föreslagna

formen af värjemålsed för ett så osvikligt bevismedel, att på edgången tvistens utgång

göres beroende.

I fordna tider användes i vissa mål tortyr för att, som man trodde, rätt kraftigt

tvinga en part att tala sanning. Detta tvångsmedel, som med fysiska lidanden drabbade

skyldige och oskyldige och hvars verkan att framtvinga sanningen alltid torde hafva

visat sig vansklig, har numera upphört att användas; men det lindrigare tvångsmedlet

partseden, som har samma ändamål som tortyren och i vissa afseenden likartade

olägenheter, har bibehållits. Partseden drabbar, ehuru visserligen ej med fysiska

lidanden, skyldige och oskyldige; och dess verkan att framtvinga sanningen och sålunda

främja den materiella rättvisan torde vara mer än osäker.

Stäld i valet emellan sin sanningspligt och sitt egna intresse, viker parten, såsom

den sorgliga erfarenheten om de på edgångar ofta följande åtalen för mened visar, ej

sällan från sanningen; och man har då, i stället för att lemna ett icke behörigen

styrkt käromål, ofta rörande en obetydlighet, utan bifall, föranledt ett upprörande och

groft brott, som, vare sig det blifver upptäckt och bestraffadt eller icke, måste blifva

af ett outplånligt inflytande på menedarens hela lif.

Emellertid måste i alla de fall, der mened ej konstateras, edgången, domaren

må hysa hvilken öfvertygelse som helst, blifva afgörande för målets utgång.

Å andra sidan är partens bristande åt eden alldeles icke något osvikligt bevis,

att hvad han skolat under eden förneka verkligen är sant. En part kan, af samvetsbetänkligheter

eller för att undvika misstanken om mened, föredraga att förlora sin

sak framför att vinna den genom ett så obehagligt och förhatligt bevismedel; och

dock medför ett bristande åt eden, att domaren, oberoende af sin öfvertygelse, måste

antaga som sant hvad som skolat under eden förnekas och döma derefter.

Åtskilliga mål, såsom svårare brottmål, sådana mål, der den edgångsskyldige

parten ej är så qvalificerad att ed kan honom anförtros, äfvensom mål, der det omtvistade

faktum ej kan antagas vara den edgångsskyldige med visshet bekant, måste redan nu utan detta

bevismedel behandlas och afgöras, utan att derigenom någon våda eller olägenhet uppstått.

Man har framhållit att särskildt i mål angående uppfostringsbidrag åt oäkta

barn partsed ej skulle kunna undvaras. Väl är sant att i dylika mål det är synnerligen

svårt med andra bevismedel konstatera det faktum, hvarpå tvisten vanligen beror;

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

men deraf torde ej tillräckligt skäl kunna hemtas för bibehållande af ett i öfrigt förkastligt

och otillförlitligt bevismedel, som efter min uppfattning af domstolarne i dylika

mål ganska ofta på alldeles otillräckliga anledningar användes. För dessa, såsom för

andra mål, torde böra gälla den tyvärr ur förslaget uteslutna satsen, att käranden

skall sitt käromål bevisa, eljest vare svaranden fri; och en på denna grund stödd

lagskipning torde i någon mån bidraga till stäfjande af lättsinne och sedeslöshet.

Att ett käropåstående, som väl gjorts sannolikt, men ej blifvit så styrkt, att

domaren funnit sig om dess rigtighet öfvertygad, ej vinner bifall, är en sak, som måste

redan nu inträffa i alla de talrika fall, då edgång ej kan ådömas, och som för öfrigt

är så naturlig att, om partseden borttages, derigenom ingalunda, såsom i principbetänkandet

befares, något berättigadt missnöje eller förtjent misstro mot domstolarne

skulle vållas.

Genom den fria bevispröfniug förslaget vill införa blefve dessutom partseden

vida mindre behöflig än för närvarande; ty i många, om ej de flesta fall ålägges

partseden, oaktadt domaren för sin del är öfvertygad om sanningen af det förnekade

faktum och således skulle, der han icke vore af legala bevisningsregler hindrad, utan

edgång uttala en fällande dom.

Genom partsedens borttagande lärer väl någon gång inträffa, hvad under alla

förhållanden ej kan förekommas, att ett befogadt, ehuru icke behörigen styrkt, käromål

ogillas, men å andra sidan vinnas de, som mig synes, vida öfvervägande fördelarne,

att saken ej afgöres på grund af ett bevismedel, om hvars otillförlitlighet meningarne

knappast kunna vara delade, och att parten ej obehörigen utsättes för frestelse till

mened, för hvilken frestelse ej få och säkerligen flera, än som derför sakfällas, falla.

Då partseden således såsom bevismedel är af mycket ringa värde och derjemte

olämplig såsom obehörigen utsättande parten för frestelse till brott, instämmer jag för

min del i principbetänkandets åsigt om partsedens umbärlighet.

De olägenheter partseden i dess nuvarande form af normerad ed medför hafva

föranledt Lagberedningen att framlägga ett alternativt förslag till lag om parts ed,

enligt hvilket parten skulle underkastas förhör rörande viss omständighet i sin egen

sak med skyldighet för honom att med ed bekräfta rigtigheten af hvad han vid förhöret

uppgåfve. Parten skulle i viss mån likställas med vittne, utan att dock vara

underkastad hela den förpligtelse vittneseden medför. Ett vittne måste omtala allt

hvad det vet i saken händt och sant vara. Partens förpligtelse skulle deremot inskränka

sig dertill, att allt hvad han funne för godt omtala skulle vara sant. Han kunde

förtiga hvad han ville, utan att derigenom fela mot lagens bud eller mot ordalydelsen

af eden. Han finge sjelf välja de ordalag, hvari han ville framställa sina uppgifter;

och frestelsen torde då ligga nära nog att söka framställa en för honom ofördelaktig

omständighet i så fördelaktigt ljus som möjligt. Han skulle kunna utan ansvar uttala

allenast en del af sanningen och sålunda i visst syfte vanställa det verkliga förhållandet;

och frestelsen dertill skulle blifva desto starkare, som han skulle med stöd af

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kong7. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

lagens ord kunna intala sitt samvete, att han fullgjort äfven sin moraliska pligt, blott

allt hvad han fann nödigt uppgifva öfverensstämde med sanningen.

Då partseden under denna form synes mig lemna ett ändå otillförlitligare bevismateriel

och vara ändå olämpligare än den normerade eden, kan jag ej annat än i

likhet med Lagberedningen finna partseden, der den nödvändigt skall bibehållas, böra

fortfarande såsom hittills vara normerad; dock instämmande i principbetänkandets förhoppning,

att partsedens afskaffande, der sådant finnes icke kunna genast ske, endast

är en tidsfråga.

Justitierådet Eerslow yttrade: Af skäl, som i förslagets motiv anföras, har

Beredningen i fråga om parts ed afgifvit tvenne förslag till lagbestämmelser, det ena

med hufvudsakligt bibehållande af edens normering, det andra grundadt på det nuvarande

edsinstitutets utbytande mot ett förhör med parten under friare former.

De brister, som vidlåda den normerade eden i den form, hvari den för närvarande

användes, äro genom den i detta ämne under ärendets föregående behandling

förebragta utredning tillräckligt framhållna. Dessa brister synas genom Beredningens

förstberörda förslag icke vara i någon mån aflägsnade; fasthellre synes samma förslag

egnadt att äfven framkalla olägenheter, hvilka icke för närvarande äro med den normerade

eden förenade.

Genom föreskriften i 65 § af nämnda förslag, att, när till ed dömes, rätten

skall “bestämma, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller bristande

åt eden kommer att i hufvudsaken verka-''1, har Beredningen afsett, att den

betydelse, som bör tilläggas edgångsbeslutet med afseende å den vidax-e sakpröfningen,

skulle med full tydlighet framträda och beslutet blifva äfven formelt för samma pröfning

bindande, på samma gång Beredningen antagit, att härigenom anledning till

Överklagande af rättens slutliga utslag skulle i väsentlig mån bortfalla och sålunda

tidsutdrägten af dubbelt ändringssökande undvikas. Hvad sålunda åsyftats torde

emellertid icke med ifrågavarande anordning uppnås. Den alternativa pröfning af

målet, hvilken enligt förslaget skulle ega rum, behöfde icke vara uttömmande utan

finge till sin omfattning bero af hvad domaren i hvarje särskildt fall funne vara

lämpligt; och beslutets betydelse för den slutliga domen komme derför i de flesta

mål antagligen att blifva ganska osäker och sväfvande; hvarjemte, då berörda provisoriska

pröfning kunde äfven i de fall, der parterna i öfrigt vore nöjde med edgångsbeslutet,

gifva särskild anledning till klagan samt rätten alltid hade att efter edgångsbeslutet

i målet meddela slutligt utslag, mot hvilket talan finge i väldig ordning fullföljas,

någon större skyndsamhet i målens definitiva afgörande icke torde vara att af

ifrågavarande förändring förvänta.

Föreskriften i 70 § (af samma förslag) att rättens ordförande, innan eden aflägges,

har att för parten förklara det, som skall med ed fästas, afser, enligt hvad

förslagets motiv upplysa, att förekomma det öfverklagade förhållandet att parten, på

grund af origtig uppfattning af edstomat, deri inlägger eu annan betydelse, än som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dermed åsyftats. Om än ifrågavarande föreskrift möjligen skulle i vissa fall förekomma

angifna missförhållande, lärer det å andra sidan icke kunna förnekas, att

härigenom fältet lem nas öppet för utläggningar af det genom laga kraft egaude utslag

faststälda edstemat, hvilka i sjelfva verket gå utöfver dettas innehåll och derför

måste anses obehöriga. Vådan häraf synes böra utgöra hinder för införande af eu

dylik anordning.

Under det att sålunda Beredningens ifrågavarande förslag icke torde vara

egnadt att införa någon förbättring af det nuvarande edsinstitutet, synes det vara

påtagligt, att det särskilda förslag i ämnet, Beredningen utarbetat, i flera hänseenden

icke träffas af de anmärkningar, hvilka kunna mot det förra förslaget äfvensom mot

nu gällande ordning framställas. Derigenom att föremålet för edgången icke fixeras i

ett af domaren faststäldt edstema, hvilket parten å edgångsdagen har att utan tillägg

eller förändring edligen vitsorda vid äfventyr att eljest anses hafva brustit åt eden,

utan parten lemnas öppet att fritt besvara rättens frågor och derefter med ed bekräfta

sin utsaga, varder det möjligt att äfven å partseden tillämpa den grundsats om bevispröfningens

frihet, utan hvilken domaren mången gång tvingas att fälla en uppenbart

orättvis dom. Dessutom måste frestelsen till mened betydligt förminskas, då parten

vet, att den omständighet att han beedigar en för honom förmånlig utsaga icke ovilkorligen

medför den följd, att han varder den vinnande i saken.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, att det förslag, som bibehåller

den normerade eden, icke måtte läggas till grund för blifvande lagstiftning i

ämnet, utan denna hufvudsakligen grundas på det särskilda förslaget.

Justitierådet Lilienberg yttrade, att han på de skäl, som i motiven finnas anförda

till förmån för det särskilt af Nya Lagberedningen afgifna förslaget till detta

kap., ansåge sistnämnda förslag vara att föredraga.

I öfrigt anmärktes beträffande första förslaget:

61 §. Justitierådet Skärm yttrade: I 17 kap. 30 § Rättegångsbalken uttalas

den grundsats, att på grund af indicier edgång ej bör ådömas annat än i nödfall och

der sanning ej annars utletas kan. Då ovilkorlig edgång på hälft bevis nu bortfaller,

synes mig denna grundsats böra gälla om allt ådömande af edgång och äfven böra i

lagen uttryckligen uttalas. Med fri bevispröfning blir det nästan en smaksak eller i

allt fall en sak beroende på domarens subjektiva omdöme, huruvida bevisningen må

anses tillräcklig att hos domaren åstadkomma full öfvertygelse om ett faktum eller

blott göra det sannolikt; och det synes mig häraf så mycket nödvändigare, att lagen

hos domaren inskärper att icke i oträngdt mål använda edgång.

I det särskilda förslaget förutsättes, såsom det synes, på giltiga skäl, att parts

hörande på ed skall vara å någondera sidan begärdt, för att rätten skall ega derom

förordna. Det synes mig som om lika giltiga eller ännu giltigare skäl talade mot

användande af den normerade eden, utan att sådant blifvit i rättegången yrkadt.

Värjemålseden är ett tvångsmedel, hvars användande ju innebär en förolämpande miss
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tro mot den edgångsskyldiges sanningsenlighet, och det lärer väl ofta inträffa, att den

ene parten af rättskänsla eller aktning och undseende för motparten alldeles icke vill

förolämpa honom genom användandet af ett sådant tvångsmedel. Att rätten, sådant

oaktadt, skulle ega ålägga edgång, synes mig särdeles i tvister emellan enskilde obehörigt;

och hemställer jag derföre för min del om ett tillägg till denna § af innehåll

att värjemålsed ej må annorledes än på motpartens yrkande ådömas.

64 §. Justitierådet Stearin anförde: I 62 och 63 §§ meddelas bestämda

regler för en persons habilitet för att värjemålsed skall kunna honom anförtros. 1

fråga om fyllnadsed stadgas deremot i 64 §, att, om tillförlitlig upplysning pröfvas

kunna genom sådan ed vinnas, den må af rätten föreskrifvas. Rätten har således

fått fullkomligt fri, af regler obunden pröfningsrätt i fråga om habilitet till fyllnadsed.

Af motiven inhemtas dock, att lagstiftarens mening varit att vida högre fordringar

i afseende på den personliga trovärdigheten borde ställas på afläggaren af en

fyllnadsed än på den, åt hvilken värjemålsed kan anförtros. Jag lemnar derhän om

denna mening är rigtig. Måhända kan det med skäl sägas, att, åtminstone i vissa

fall, frestelsen är starkare för den, som får “svära sig till något", än för den, som

skall afvärja ett anspråk, och att derför fordringarne på trovärdighet böra ställas

högre hos den förre än hos den senare. Men denna mening är efter min uppfattning

ej uttryckt i 64 §, hvars ordalydelse synes föranleda att fordringarne på

trovärdighet äfven kunna ställas lägre (t. ex. fyllnadsed skulle kunna anförtros åt

en, som ej fyllt 15 år, eller åt eD, som för mened saknade medborgerligt förtroende),

blott rätten funne tillförlitlig upplysning kunna derigenom vinnas. Jag vill derför till

förekommande af osäkerhet vid tillämpningen endast påpeka att, om § antages i befintligt

skick, lagen ej får den betydelse, som i motiven angifves vara meningen.

65 §. Justi tierådet Lilienberg, med hvilken Justi tieråden Glimstedt och Stearin

förenade sig, yttrade: Den i 65 § meddelade föreskrift att, när till ed dömes, rätten

skall “bestämma, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller

bristande åt eden kommer att i hufvudsaken verka" synes icke medföra någon egentlig

fördel. Större skyndsamhet vid målens afgörande torde derigenom icke vara att

förvänta, enär edgången i allt fall skulle fullgöras vid den rätt, der målet gjorts

anhängigt, och i följd häraf det alltid blefve sistnämnda rätt, som komme att meddela

slutligt yttrande i målet, hvaröfver sedan talan kunde i högre rätt fullföljas. Jemväl

kunde inträffa, att part, som icke vore missnöjd med sjelfva edgångsbeslutet,

funne sig föranlåten att klaga öfver den af rätten bestämda påföljden af edens

gående eller bristande deråt, hvarigenom således eu särskild rättegång kunde uppstå

innan edens fullgörande komme i fråga. Ej heller torde böra förbises, att den alternativa

sakpröfning, som borde ingå i edgångsbeslutet, i många fäll komme att fordra

ett tidsödande arbete, hvars betydelse särskildt för underrätterna å landet icke bör

underskattas.

I afseende å senare stycket tilläde Justitierådet Lilienberg, med hvilken Justitie
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rådet Glimstedt förenade sig, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida det derigenom

meddelade stadgande är rätt lämpligt, då de genom en och samma sak

anhängiggjorda frågor sällan sakna allt sammanhang med hvarandra, utan vanligen

äro så beroende den ena af den andra, att det är vida lämpligare att de i första

instansen afgöras på en gång och sedermera i de högre instanserna följas åt. Ett

edgångsbeslut är ju aldrig ett slutligt yttrande i den del af saken, som edgången

afser, och derför bör ej heller samtidigt dermed slutligt yttrande meddelas i öfriga delar.

68 §. Justitierådet Lilienberg yttrade: Att den till edgång dömde ej bör få

tillåtas att gå eden, såvida det icke å edgåDgsdagen blifvit styrkt, att edgångsbeslutet

vunnit laga kraft eller blifvit slutligen faststäldt, är visserligen rigtigt; men deremot

torde den, som brustit åt eden, icke böra få förmånen af ett ytterligare tillfälle till

edens afläggande endast derför, att bevis icke å edgångsdagen, utan först derefter,

ingifvits derom att edgångsbeslutet vunnit laga kraft eller fastställelse. Rätten borde

således i sistnämnda fall utsätta ny dag för edgången, endast såvida den till edgång

dömde å den först bestämda edgångsdagen anmält sig att fullgöra eden, men icke i

händelse han då brustit åt eden, ehvad detta skett genom uteblifvande eller genom

hans förklarande att han icke ville gå eden.

70 §. Justitieråden Skärm och Lilienberg åberopade hvad i afseende å denna

§ redan blifvit af Justitierådet Herslow anfördt.

Beträffande det särskilda förslaget framstäldes följande anmärkningar:

61 och 02 §§. Justitierådet Lilienberg åberopade såsom sin mening den af

Justitierådet Carlson afgifna reservation och erinrade vid 65 $, att, derest den vid

61 och 62 §§ yttrade mening vunne afseende, denna 65 § borde i enlighet dermed

förändras.

72 §. Justitierådet Herslow anmärkte, att, då det icke kunde vara afsedt, att

den i andra stycket meddelade bestämmelse skulle ega tillämpning i brottmål, sådant

ock borde, till undvikande af missuppfattning, genom förändring af redaktionen utmärkas.

74 §. Justitierådet Herslow instämde i hvad Herr Presidenten Berg i sitt

vid förslaget fogade särskilda yttrande anfört och hemstält i afseende å innehållet

af denna paragraf.

81 §.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Bland bestämmelser, som genom denna lag

skulle upphäfvas, anser jag äfven böra upptagas det ännu qvarstående stadgandet i

4 mom. af Kongl. brefvet den 22 Mars 1803 angående anklagades insättande i

straffanstalt för att förmås till bekännelse. Oaktadt stadgandet i 17 kap. 37 §

Rättegångsbalken om användande af svårare fängelse “för att få sanningen i ljuset"

upphäfdes genom förordningen den 12 September 1868, afslog dock Riksdagen samma

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

år väckt motion om afskaffande! af förstnämnda stadgande, som således får antagas

fortfarande vara gällande, ehuru det sannolikt icke tillämpats sedan 1867 och antagligen

icke heller framdeles kommer att tillämpas. Nyssnämnde Riksdags lagutskott

(i utlåt. n:o 7) ansåg, att upphäfvandet af ifrågavarande stadgande förutsatte en

förändring af svenska lagens bevisningslära i syfte att tillerkänna den circumstantiella

bevisningen mera värde, och det kan ju derför äfven af detta skål vara lämpligt, att

stadgandet nu formligen afskaffas.

Slutligen ville Justitierådet Lilienberg hemställa, om icke en föreskrift erfordras,

huru de böter och viten, som enligt förevarande lag skulle ådömas, böra fördelas,

eller hvem de skola tillfalla, enär säkerligen i annat fall tvifvelsmål derom kommer

att uppstå.

Emot förslagen till lagar angående

l:o) ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken,

2:o) ändring i 14 kap. Jordabalken, och

3:o) ändring i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den

4 Maj 1855

framstäldes icke någon anmärkning.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Han

Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Torsdagen den

12 Januari 1893,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström:, ,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Friherre von Essen,

Friherre Åkekhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

Christerson,

Justitieråden: Skarin,

Lilienberg.

Departementschefen Statsrådet Östergren anmälde i underdånighet:

Nya Lagberedningens förslag till l:o Lag angående bevisning inför Rätta, 2:o

Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Ärfdabalken, 3:o Lag angående ändring

i 14 kap. Jordabalken och 4:o Lag angående ändring i Förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 Maj 1855 jemte Högsta Domstolens öfver dessa

förslag afgifna utlåtande; och tillkännagaf Departementschefen, att han funnit de af

Högsta Domstolen emot förstnämnda förslag framstälda anmärkningar böra föranleda

till en i några delar förändrad lydelse och derföre låtit uppgöra ett i öfverensstämmelse

dermed ändradt förslag, afsedt att, jemte de tre öfriga ofvan omförmälda förslagen,

Riksdagen till antagande föreläggas.

Efter att hafva redogjort för innehållet af så väl Nya Lagberedningens förslag,

med de i Högsta Domstolen, enligt dess protokoll för den 28 Maj 1891 och den 2

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Maj 1892, deröfver afgifna yttranden, som det nu öfversedda förslaget, anförde

Departementschefen vidare:

“Förevarande förslag till Lag angående bevisning inför Rätta, hvilket är afsedt

att hufvudsakligen aflösa de i 17 kap. Rättegångsbalken upptagna bestämmelser, afviker

så till vida från dessa, som förslaget, i öfverensstämmelse med den i Nya Lagberedningens

principbetänkande i ämnet uttalade grundsats, är bygdt på fri bevispröfning

och sålunda åt domaren öfverlemnar att, utan hinder af legala föreskrifter

om bevismedlens verkan, bestämma sin öfvertygelse om sakförhållandet så, som omständigheterna

i hvarje särskildt fall föranleda. Rigtigheten af denna grundsats, hvilken

i den nyare utländska processlagstiftningen allmänt tillämpats, har sedan långt

tillbaka varit äfven i vårt land erkänd, och den har, trots de motsatta bestämmelserna

i 1784 års lag, i praxis gjort sig gällande i allt vidsträcktare omfång.

Vid granskningen af förslaget hafva inom Högsta Domstolen tvenne ledamöter

yttrat betänklighet, väl icke så mycket beträffande sjelfva grundsatsen, som i fråga

om lämpligheten att med nu bestående organisation af underrätterna i vårt land tilllämpa

denna grundsats. I underdomstolarne å landet likasom i de stadsdomstolar,

der bisittarne vore “illiterate", komme nemligen afgörandet att bero af den lagfarne

ordförandens mening, och man saknade derföre den garanti, andra länders

lagstiftning, genom att öfverlemna bevisfrågans afgörande åt kollegiala domstolar

eller åt jury, beredt mot en ensidigt subjektiv uppfattning. Särskildt vore det

att befara ojemnhet och osäkerhet i lagskipningen, när, såsom ofta inträffade, ordförandeplatsen

bekläddes af unge män, hvilka icke kunde vara i besittning af den

omfattande erfarenhet och det mogna omdöme, som för pröfning af omfattande bevisfrågor

erfordrades.

Dessa sålunda uttalade betänkligheter kan jag icke dela. Såsom redan inom

Högsta Domstolen blifvit af en ledamot yttradt, “har på senare tiden den svenska

domstolspraxis, visserligen på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse med

den upplysta allmänna meningen här i landet, mer och mer utvecklat sig i rigtningen

mot fri bevispröfning, så att det system, som med detta uttryck betecknas, i

sjelfva verket numera redan är med vår lagskipning i hufvudsakliga delar införlifvadt. “

Vid sådant förhållande kan från de i gällande lag upptagna regler angående bevispröfningen

icke, på sätt af förutnämnda två ledamöter antagits, hemtas någon trygghet

mot godtycke eller oförstånd, der sådant verkligen kunde befaras. Men för öfrigt

synes det vara uppenbart, att då domarens frigörande fråu lagstadgade inskränkningar

vid pröfningen af förebragt bevisning innebär, att denna pröfning göres till en

uppgift, mindre för den tekniskt juridiska insigten än för det sunda omdömet och den

allmänna lifserfarenheten, och således måste vara egnad att vidga nämndens och de

icke lagfarna rådstufvurättsledamöternes betydelse för och inflytande på denna pröfning,

införandet af frihet i bevispröfningen, långt ifrån att förringa vår nuvarande

domstolsorganisations förmåga att i fråga om rätt bedömande af det förebragta

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

bevismaterielet motsvara sin uppgift, bör vara egnadt att skärpa denna förmåga;

och det torde med visshet kunna antagas, att en samverkan emellan den rättslärde

domaren och hans icke lagkunnige bisittare innefattar större garantier mot en ensidig

och godtycklig pröfning af bevisfrågan än denna frågas öfverlemnande till afgörande

af en jury.

Farhågan att ordförandeplatsen kan komma att beklädas af personer, hvilka

icke uppnått tillräcklig mognad och erfarenhet, torde icke kunna tillmätas synnerlig

betydenhet, då de myndigheter, som hafva att meddela förordnande för vikarier, dervid

böra tillämpa sådana grunder, att en dylik farhåga blifver helt och hållet förebyggd;

i hvarje fall ställer den fria bevispröfningen icke på domaren högre anspråk,

än han i många andra hänseenden måste kunna motsvara, om han eljest skall anses

vuxen sitt kall. Slutligen torde icke böra förbises, att underrättens afgörande af

bevisfrågan icke är ovilkorligen i målet bindande. Bevisfrägan är underkastad pröfning

i alla instanser, och skulle underrätten i sitt omdöme hafva tagit miste, kan alltså

rättelse i beslutet genom klagan i öfverrätten vinnas.

Vid ärendets förberedande behandling inom Förstärkta Lagberedningen, deri

erfarne män från skilda verksamhetsområden deltagit, har icke heller någon tvekan

yppats derom, att med bevarande af vår nuvarande domstolsorganisation den fria bevispröfningens

grundsats kunde och borde i rättegångsordningen vinna tillämpning.

På grund af nu angifna förhållanden och då behofvet att bringa lagstiftningen

i detta ämne i full öfverensstämmelse med lagtillämpningen är uppenbart, hyser jag

icke betänklighet att förorda antagandet af denna grundsats vid förevarande lagstiftning,

helst grundsatsens genomförande kan ske med den varsamhet, som nödig hänsyn

till öfriga förhållanden inom vårt rättegångsväsende kräfver.

Inom Högsta Domstolen har blifvit anmärkt, att då Nya Lagberedningens förslag

ej föreskrifver, att Rätten skall i sitt utslag redogöra för de skäl, som ligga till

grund för dess uttalande om hvad som må gälla såsom bevisadt eller icke, Rätten

från detta förslags ståndpunkt skulle kunna anses hafva fullgjort sin skyldighet, derest

den blott förklarade i ena fallet, att den af förebragt bevisning ej funne sig öfvertygad

om sanningen af ett åberopadt faktum och derföre ogillade ett derpå stödt

yrkande, eller i andra fallet, att den på grund af hvad i målet förekommit funne sig

öfvertygad om rigtigheten af en uppgift och förty bifölle det påstående, som derpå

grundats. Med anledning af denna anmärkning och då, på sätt i de förslaget åtföljande

motiv framhållits, det för bevarande af bevispröfningens objektivitet och allmängiltighet

är af synnerlig vigt, att domaren i utslaget anför de grunder, hvilka vid bevispröfningen

varit för honom bestämmande, men den föreskrift i nämnda hänseende, 24

kap. 3 § Rättegångsbalken innefattar, icke i praxis iakttages på sådant sätt, att den

för ändamålet kan anses tillfyllestgörande, har i förslagets 1 § blifvit intagen eu uttrycklig

föreskrift derom, att i domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

Rätten grundar sin öfvertygelse; och synes mig härigenom blifva tillräckligt förebygdt,

att vid bevispröfningen något spelrum lemnas åt domarens godtycke.

Nya Lagberedningen bar i sitt förslag bemstält, att den i 17 kap. 33 § Rättegångsbalken

intagna bestämmelse angående bevisskyldigbeten skulle uppbäfvås utan

att ersättas genom någon annan föreskrift, och till stöd härför hufvudsakligen anfört,

att det icke vore möjligt att genom formella, för alla slag af rättsförhållanden lämpade

föreskrifter bestämma, huru nämnda skyldighet bör emellan parterna fördelas. Ehuru

jag väsentligen delar Beredningens uppfattning, att allmängiltiga formella regler angående

bevisskyldigheten icke kunna, åtminstone utan stor vidlyftighet, uppställas, har

jag dock, med hänsyn jemväl till de inom Högsta Domstolen härvid framstälda erinringar,

funnit förenämnda i nu gällande lag intagna bestämmelse i ämnet kunna bibehållas.

Mot densamma kan visserligen anmärkas, att den är ofullständig och att

affattningen icke är fri från vissa oegentligheter, men åt detta lagrum torde numera,

efter sekellång tillämpning, allmänneligen gifvas en tolkning, som kan anses tillfredsställande.

Från förslagets allmänna ståndpunkt möter ock intet hinder för bibehållande

af denna föreskrift; bevispröfuingens frihet berör icke i någon mån de grunder, som

för bevisskyldigheten äro bestämmande. I 81 § af förslaget har följaktligen vidtagits

sådan ändring, att ifrågavarande lagrum kommer att qvarstå oföränaradt.

Beträffande förslagets detalj bestämmelser hafva med anledning af de inom

Högsta Domstolen framstälda anmärkningar vissa mindre jemkningar vidtagits i

14, 15, 19, 25, 28, 33, 35, 36, 44 och 80 §§. Under åberopande af de för dessa

ändringar inom Högsta Domstolen anförda skäl, tillåter jag mig att rörande grunderna

för förslaget i öfrigt hänföra mig till de vid Nya Lagberedningens förslag fogade

motiv; och anser jag mig nu endast böra redogöra för öfriga vidtagna ändringar

äfvensom bemöta några särskilda, inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar,

hvilka antingen icke iakttagits eller icke föranledt sådan ändring, som inom Högsta

Domstolen blifvit ifrågasatt.

Hvad angår affattningen af 1 § torde, på sätt inom Högsta Domstolen framhållits,

åt den ledande grundsatsen för bevispröfningen böra gifvas en positiv form

och sålunda uttalas, att såsom bevisadt gäller det, hvarom domstolen, vid noggrant

öfvervägande af allt hvad i målet förekommit, finner sig öfvertygad. Af detta stadgande

torde otvetydigt följa, att det, hvarom domstolen icke finner sig öfvertygad, ej kan

få gälla såsom bevisadt i annat fall, än der lagen uttryckligen stadgar sådant. I

händelse det af Lagberedningen framlagda särskilda förslag angående parts ed, såsom

jag för min del tillstyrker, godkännes, skulle inga andra lagbestämda bevisregler

komma att qvarstå än dels den, som kan anses innefattad i 3 § af förslaget, och dels

de båda lagrum, som i 83 § angifvas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Två ledamöter i Högsta Domstolen hafva vid 1 § anmärkt, att det särskilda

bevismedel, som vanligen benämnes indicier eller cirkumstantiel bevisning, icke blifvit

i förslaget särskildt omnämndt och att domaren häraf lätt skulle kunna förledas att

antaga, att han egde att såsom bevis beakta endast de i lagen särskildt angifna

bevismedlen, men icke annat. Härvid torde till en början böra erinras, att någon

allmän föreskrift angående sättet för upptagande af ifrågavarande bevismedel icke

lärer kunna uppställas, och att den allmänna regeln om bevispröfningens frihet är

jemväl å detta slag af bevis tillämplig. Att i lagen upptaga en föreskrift angående

indiciebeviset allenast i syfte att påminna domaren derom, att äfven detta bevismedel

må vid bevispröfningen tillgodogöras, synes mig desto mindre vara erforderligt, som

domaren i 1 § hänvisas att taga under noggrant öfvervägande “allt hvad i målet

förekommit" — ett uttryck, hvarmed ej gerna kan förstås annat än alla de bevisgrunder,

som enligt protokollet i målet föreligga till bedömande.

Vid 2 § hafva två ledamöter af Högsta Domstolen erinrat, att allt hvad som

här behöfde eller borde uttryckas syntes vara, att skadestånds belopp egde Rätten,

när fullständig utredning derom ej vunnits, bestämma och jemka efter som skäligt

pröfvades; men då en sådan befogenhet för Rätten synes mig otvetydigt framgå af

den lydelse, som denna paragraf i förslaget erhållit, torde någon ändring af samma

lagrum icke vara erforderlig.

Inom Högsta Domstolen hafva tre ledamöter vid 6 § anmärkt, att den, som

är förlustig medborgerligt förtroende, icke borde vara ovilkorligt utesluten från vittnesmål

i annat fall, än då nämnda påföljd vore ådömd för menedsbrott, men att eljest

borde åt Rättens pröfning öfverlemnas, huruvida han finge höras eller icke. En

sådan anordning anser jag mig icke kunna tillstyrka. Om än det icke bör

förnekas, att fall kunna förekomma, då den, som är förlustig medborgerligt förtroende,

verkligen är förtjent af tilltro, lärer sådant icke på förhand kunna med

någon grad af säkerhet utrönas; och den pröfning, som skulle åt Rätten öfverlemnas,

komme derföre att sakna verkliga stödjepunkter. Utan tvifvel kunde det komma att

inträffa, att Rätten, när annan bevisning saknades, funne sig böra tillåta förhöret;

men just i detta fall, när vittnet komme att aflägga sitt vittnesmål utan kontroll af

annan bevisning i målet, skulle det helt visst förefalla stötande, om vittnesmålet af

en person i denna ställning kunde anses hafva varit för utgången afgörande. Nödig

försigtighet vid den nya grundsatsens tillämpande synes mig derföre bjuda, att förlust

af medborgerligt förtroende fortfarande såsom hittills ovilkorligt utestänger från vittnesmål
I

enlighet med hvad i Högsta Domstolen blifvit anmärkt har redaktionen af

första stycket i 6 § blifvit jemkad till öfverensstämmelse med uttryckssättet i 5 kap.

6 § Strafflagen, och har motsvarande ändring jemväl vidtagits i 63 §.

Lika med Högsta Domstolens flesta ledamöter och på de af dem anförda skäl

anser jag målsegande i brottmål icke böra få höras såsom vittne med undantag blott

för det särskilda fall, som i andra stycket af 7 § i det öfversedda förslaget upptages.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

Att den, som blifvit dömd för delaktighet i brott, måste anses “ega del i

saken“ och förty, jemlikt den allmänna regeln, icke kan höras såsom vittne synes mig

uppenbart, likasom äfven att den, hvilken blifvit från åtalet slutligen frikänd, icke

eger sådan del; och jag finner derföre, lika med Lagberedningen, någon föreskrift

härom icke erfordras. Deremot har, till förekommande deraf att personer, hvilka

skäligen misstänkas för delaktighet i brottet, såsom vittnen underkastas edligt förhör,

ett uttryckligt stadgande härom blifvit i 7 § infördt.

Då, såsom af Högsta Domstolens flesta ledamöter blifvit anmärkt, det icke

torde vara rådligt att så långt, som i Nya Lagberedningens förslag skett, inskränka

skyldskaps- och svågerlagsjäfven och dermed på samma gång utsträcka vittnespligten

för närskylde och besvågrade, har i första stycket af 8 § vidtagits den förändring,

att såsom jäf upptagits jemväl skyldskap å sidan i tredje led och första svågerlaget

å sidan i andra led. De betänkligheter, som af två ledamöter i Högsta Domstolen

framstälts i fråga om innehållet i andra stycket af 8 §, torde deremot af skäl,

som i Nya Lagberedningens motiv anföras, icke böra föranleda ändring i förslaget.

I fråga om den i 9 § vidtagna redaktionsförändring åberopar jag hvad inom

Högsta Domstolen i detta afseende blifvit anfördt.

Att den, som, ehuru jäfvig, i egenskap af tillkalladt vittne varit tillstädes vid

ett rättsärendes afslutande eller i sådan egenskap bestyrkt en skriftlig handling, derigenom

måste anses hafva medgifvit att vittna om förhållandet och alltså icke sedermera

eger på grund af jäfvet undandraga sig vittnesmål, har synts mig så uppenbart

att något uttryckligt stadgande i sådant syfte icke torde böra, på sätt tvenne ledamöter

af Högsta Domstolen hemstält, i lagen intagas.

Beträffande 10—16 §§ har, enligt hemställan inom Högsta Domstolen,

eu omflyttning af paragrafföljden vidtagits, så att förutvarande 10 och 11 §§ flyttats

efter den 16 §.

Då angående sättet att erhålla stämning å vittne icke synes mig kunna

meddelas annan bestämmelse än som i fråga om part innefattas i 11 kap. 1 §

Rättegångsbalken, har den af två ledamöter i Högsta Domstolen vid 10 § gjorda

erinran icke föranledt ändring i förslaget.

Emot det i 13 § upptagna stadgande, att derest omständighet förekommer,

hvilken Rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet,

sådant skall i protokollet anmärkas, har en ledamot i Högsta Domstolen erinrat,

att detta stadgande syntes kunna tolkas på sådant sätt, att det komme att för

vittnen medföra synnerligt obehag, då man nemligen kunde deri inlägga den mening,

att part skulle ega emot vittne till Rättens protokoll framdraga hvilken förklenande

omständighet som helst af beskaffenhet att kunna inverka på Rättens omdöme om

vittnets trovärdighet och derom förebringa bevisning. Stadgandets affattning synes

mig emellertid vara sådan, att något missbruk vid tillämpningen icke med skäl torde

vara att befara.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Vid 16 § har af en ledamot inom Högsta Domstolen anmärkts, att en person

ofta kunde komma i behof att rörande någon sin civila eller kriminella angelägenhet

förtro sig åt en vän eller en yrkesmessig rådgifvare utan att vilja anlita denne att

föra talan i rättegång eller deri biträda, samt att sådant torde böra vara tillåtet

utan risk att hvad sålunda i förtroende och under förbehåll af tystnad meddelades

skulle komma att genom ett eventuelt vittnesmål offentliggöras. Ett stadgande i

dylikt syfte synes mig dock lätt kunna missbrukas och derföre icke vara tillrådligt.

Den, som väntade en rättegång, skulle derigenom frestas att med sina förtroenden

vända sig till personer, hvilka han visste skola blifva såsom vittnen i målet åberopade;

och då dessa personer sedermera, stundom efter längre tid, såsom vittnen inkallades,

skulle för dem ofta uppstå svårighet att urskilja hvad de sjelfve erfarit i saken från

det, som meddelats dem i förtroende. När en gång i vårt land ett ordnadt advokatstånd

införes, kunna förtroenden af ifrågavarande art utan risk lemnas medlemmar

af detta stånd, då för dem föreskriften i första punkten af 16 § utan tvifvel kommer

att blifva tillämplig.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen erinrats har sista punkten af

20 § blifvit omredigerad till närmare öfverensstämmelse med nu gällande lag.

Hvad Högsta Domstolens flesta ledamöter vid 26 § anfört har föranledt den

ändring i förslaget, att påföljden för den i denna paragraf omförmälda tredska att

fullgöra vittnespligten bestämts i väsentlig öfverensstämmelse med nu gällande lag,

hvarjemte ett maximum blifvit utsatt, hvilket i förevarande fall förelagda viten sammanlagdt

icke få öfverstiga.

Att på sätt inom Högsta Domstolen blifvit ifrågasatt utesluta alla tvångsmedel

mot vittne, som väl aflagt vittnesed men vägrar att afgifva någon berättelse eller att

besvara viss fråga, har synts mig icke vara rådligt, då det uppenbarligen kan vara af

vigt att förmå vittnet att afstå från en alldeles obehörig vägran, utan att först nödgas

mot vittnet inleda åtal för brott emot 13 kap. Strafflagen. Genom den i 15 § vidtagna

ändringen torde svårigheten att pröfva, huruvida vittnets vägran är grundad på

giltiga skäl eller icke, vara i väsentlig mån undanröjd.

Ofvan angifna ändring i första stycket af 26 § har föranledt dels en förändrad

redaktion af andra stycket i samma paragraf och dels vissa jemkningar i

och tillägg till de stadganden, som blifvit i 27 § upptagna.

Inom Högsta Domstolen hafva Henne ledamöter vid 28 § framhållit behofvet

af bestämmelser, hvarigenom å ena sidan åt den, hvilken kallades att såsom vittne

inställa sig vid domstol — åtminstone då inställelsen vore förenad med större uppoffring

— bereddes trygghet att utbekomma den ersättning, som enligt lag borde tillkomma

honom, men å andra sidan den medellöse icke, i saknad af utväg att bestrida

erforderligt förskott, ginge förlustig möjligheten att få vittnet hördt; och man har i

sådant afseende hänvisat till det allmännas mellankomst. Utan tvifvel är den sålunda

berörda frågan — om ordnandet af den s. k. fattigrätten — af framstående vigt; men

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

den är tillika, såsom förhandlingarna inom Förstärkta Lagberedningen visa, synnerligt

svårlöst och berör delar af rättegångsordningen, hvilka nu icke varit föremål för

bearbetning. Det synes mig klart, att denna fråga bör i hela sitt omfång på en gång

upptagas till behandling; intill dess sådant lämpligen kan ske torde de af Nya Lagberedningen

här föreslagna bestämmelser, hvilka i förhållande till nu gällande ordning

innefatta ett icke oväsentligt framsteg, kunna anses tillfredsställande.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen vid 43 § anförts har redaktionen

i tredje stycket blifvit något jemkad, hvilket åter föranledt en motsvarande

ändring i 29 §.

Lika med Högsta Domstolens flesta ledamöter anser jag sakkunnig, som, utan

att vara af Rätten nämnd, af part åberopas i målet, lämpligen kunna i hvarje fall

höras såsom vittne. Då sådan sakkunnig, hvilken haft att meddela någon sin iakttagelse

angående omständighet i målet, derefter eger att på den aflagda vittneseden

uttala på sakkunskap grundade omdömen, synes mig jemväl den sakkunnige, som ej

har något att meddela angående iakttagna fakta, kunna på sådan ed höras; och i allt

fall torde parten genom sin blotta uppgift, att den sakkunnige eger kännedom om

något dylikt faktum, kunna föranleda, att denne blifver på vittnesed hörd. Den olikhet,

som mellan dessa två slag af sakkunnige, teoretiskt sedt, förekommer, torde derföre

icke böra föranleda till en åtskilnad, hvilken utan tvifvel skulle vid dess praktiska

tillämpande föranleda betydande svårigheter. I 46 § har följaktligen i fråga om de

af part åberopade sakkunnige endast meddelats en allmän hänvisning till de angående

vittnen gifna bestämmelser.

Två ledamöter af Högsta Domstolen hafva afstyrkt antagandet af de i 48—53 §§

föreslagna stadgande!! angående den s. k. editionspligten, hufvudsakligen af det skäl,

att sådan pligt — der den ej kunde härledas ur en privaträttslig grund — skulle stå

i strid med egarens rätt till handlingen, hvilken rätt innebure, att egaren icke behöfde

använda sin egendom i en annan persons enskilda intresse. Denna mening kan jag

emellertid icke dela. Såvida det måste anses vara ett vigtigt samhällsintresse, att rätt

skipas, att den, som har rätt, också vid domstol får den erkänd, synes det mig uppenbart,

att samhället är fullt befogadt att ålägga egaren af en skriftlig handling att

förete denna, när sådant för nämnda ändamål erfordras. Fn sådan skyldighet eger

sin motsvarighet i andra förpligtelser, hvilka åläggas den enskilde, skenbart i en annan

persons, men i sjelfva verket i den allmänna rättsvårdens intresse. Endast så vidt

editionspligten kommer i strid med något egarens intresse, hvilket är förtjent af hänsyn,

bör denna pligt eftergifvas; och i hvarje fall bör vid dess utkräfvande förfaras

med sådan varsamhet, att icke onödigtvis dylika intressen sättas på spel.

Ehuru för närvarande i vår lag saknas allmänna föreskrifter om editionspligten

i rättegång, är densamma dock i fråga om ett vigtigt slag af handlingar, nemligen

handelsböcker, af lagstiftningen otvetydigt erkänd; och de äldre lagförslagen i ämnet

Bill. till Rilcsd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 3 Iläft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 3.

— Lagkomité^ och Äldre Lagberedningens — innehålla angående denna skyldighet

föreskrifter, väsentligen öfverensstämmande med de nu föreslagna.

Jag tvekar sålunda icke att tillstyrka antagandet af de grunder, å hvilka förslaget

i denna del är bygdt; och synes mig tillämpningen af dessa grunder enligt förslaget

vara sådan, att editionspligten icke kan anses onödigt betungande. Att, på sätt

en af Högsta Domstolens ledamöter antydt, i fråga om bref och andra dylika enskilda

uppsatser begränsa editionspligten till vissa uppgifna slag torde icke vara möjligt, då

allmängiltiga och på samma gång fullt lämpliga bestämmelser i sådant afseende svårligen

låta sig uppställas. Den af samme ledamot uttalade åsigten, att editionspligten

borde, likasom vittnespligten, inskränkas så, att tredje man, som vore jäfvig, icke borde

vara editionspligtig, kan jag icke biträda. Den, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, befrias

från vittnespligten närmast af den anledning, att man icke vill utsätta en sådan person

för frestelsen att svika sanningspligten för att derigenom undvika att skada sig

sjelf eller sina närmaste anhöriga. För en sådan frestelse är den editionspligtige icke

utsatt. Faktiskt kommer emellertid jemväl i fråga om editionspligten skilnaden mellan

den jäfvige och ojäfvige att blifva af ganska stor betydelse, då den förre, derest han

förnekar, att han innehar handlingen, icke kan, såsom den senare, höras på ed angående

detta förhållande.

Deremot anser jag, i likhet med samme ledamot, föreskrifterna om sättet att

förete handling, som endast delvis rörer saken, lämpligen kunna ändras derhän, att

den editionspligtige eger sjelf besörja och förete utdrag af handlingen, om han tillika

Företer intyg, som af Eätten godkänues, att intet, som angår saken, derifrån uteslutits;

och har i sådant syfte 51 § erhållit en förändrad lydelse.

I enlighet med hvad Högsta Domstolen hemstält har 55 § sålunda ändrats, att

stadgandena om syn, som af Öfverrätt pröfvas nödig, blifvit bragta i närmare öfverensstämmelse

med de föreskrifter, som för dylikt fall i fråga om syn i jordatvist innehållas

i 14 kap. 3 § Jordabalken.

Vid 6 kap. i förslaget hafva två af Högsta Domstolens ledamöter ifrågasatt

att från bevismedlen utesluta användandet af parts ed i rättegång. Men detta vore

otvifvelaktigt att till våda för rättssäkerheten försvaga rättsskipningens kraft. Erfarenheten

har otvetydigt ådagalagt behofvet af partsedens användande i såväl tvistemål

som ringare brottmål, och hvad uuder edsfrågans behandling förekommit gifver vid

handen, att hos oss den allmänna rättsuppfattningen otvifvelaktigt kräfver partsedens

bibehållande. Deremot synes mig, i likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter,

det af Beredningen framlagda alternativa förslaget till bestämmelser i ämnet vara att

föredraga. Genom detsamma torde nemligen de under senare tider allt allmännare

erkända bristerna vid den normerade eden blifva i väsentlig mån undanröjda, under

det att genom de af Beredningen föreslagna jemkningar i bestämmelserna om den

normerade eden dessa brister icke skulle, åtminstone i någon afsevärd mån, afiägsnas.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 3.

Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen anmärkts deremot, att domstolens

rätt att förordna om den icke bevisskyldige partens hörande på ed vore beroende

deraf, att den bevisskyldige partea derom framstält begäran, synes mig

förslaget böra sålunda ändras, att detta vilkor uteslutes. Häraf följer med nödvändighet,

att, på sätt jemväl inom Högsta Domstolen blifvit yrkadt, den bevisskyldige

parten bör tillåtas att särskilt öfverklaga det beslut, hvarigenom Rätten utan

hans begäran eller medgifvande förordnat om vederpartens hörande på ed. Den tidsutdrägt,

som härigenom kan uppkomma, synes mig icke utgöra tillräckligt skäl att

afvika från denna grundsats; och att i stället för medgifvande af en så begränsad

rätt till klagan införa en bestämmelse om rätt för högre domstol att, der den funne

eden hafva bort anförtros åt annan part än den, som gått eden, förordna, att förstnämnde

part finge höras på ed, skulle strida mot den allmänna rättsuppfattningen,

hvilken icke tillåter att ed ställes emot ed.

I enlighet med dessa grunder hafva 61, 62, 65 och 74 §§ i förslaget blifvit

jemkade, och har, med anledning af den vid 72 § inom Högsta Domstolen framstälda

erinran, till förekommande af missförstånd, stadgandet i sista stycket af denna paragraf

blifvit uttryckligen inskränkt att gälla endast i tvistemål.

Antages omförmälda förslag angående parts ed, lära, på sätt i förslagets motiv

och jemväl inom Högsta Domstolen erinrats, dels den i 21 kap. 3 § Rättegångsbalken

förekommande bestämmelse, att part, som tappar saken, icke skall gälda rättegångskostnad,

derest han kommit vederparten på edgång, och dels föreskriften i 25

kap. 5 § samma balk om klagan öfver beslut angående värjemålsed icke kunna bibehållas;

och har derföre i 81 § införts ett tillägg, enligt hvilket dessa bestämmelser

skulle komma att genom den nya lagen upphäfvas.

I afseende å grunderna till de tre öfriga förslagen, hvilka af Högsta Domstolen

lemnats utan anmärkning, tillåter jag mig att åberopa de af Nya Lagberedningen

författade motiv.

(

På grund af hvad jag nu anfört får jag i underdånighet hemställa, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes besluta att, i öfverensstämmelse med det af mig anmälda förslag

till nådig proposition, öfverlemna till Riksdagens antagande förslag till

l:o) Lag angående bevisning inför Rätta;

2:o) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § Arfdabalken;

3:o) Lag angående ändring i 14 kap. Jordabalken, och

4:o) Lag angående ändring i Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 Maj 1855.“

Justitieråden Skarin och Lilienberg åberopade sina vid förslagens granskning

i Högsta Domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari det nu framlagda förslaget afveke

från de af Justitieråden uttalade åsigter.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till Departementschefens hemställan.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält täcktes Hans

Maj:t Konungen i »nåder bifalla; och skulle proposition till Riksdagen

aflåtas af innehåll bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

G. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.

Doktrin (1)

  1. Cecilia Ekman, Nämndemannen och nämndemännen — till vilken nytta?, SvJT 2021 s. 855, på s. 859 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1893:25 Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfddbalken, s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2021 s. 855 Cecilia Ekman, Nämndemannen och nämndemännen — till vilken nytta? s. 859 i texten