Sök i Ratio Lex

Angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873

1893-03-10 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:49, Angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49.

1

N:o 49.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändring

i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 Maj

1873; gifven Stockholms Slott den 10 Mars 1893.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för

denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del

besluta, att §§ 13 och 17 i lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873,

sistnämnda § sådan den lyder enligt Kongl. kungörelsen den 17 Mars

1876, skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 13.

Myntstycke af guld — — — — — lagligt betalningsmedel.

Vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver eller brons

må dock på sätt och tid, hvarom Konungen särskildt förordnar, af myntverket

inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon

afsevärd förminskning af myntens vigt och när den, som anmäler sådana

myntstycken till inlösen, kan anses hafva mottagit dem på god tro och

icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet samt anledning ej

heller finnes till antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit skadan.

§ 17-

Hvad här ofvan i § 12, § 13, första punkten, samt §§ 14, 15 och

16 stadgadt är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess

invexling och utgifvande af statens kassor skall, på sätt mellan Sverige,

Bih. till lliksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 32 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

Norge och Danmark afskräde konventioner förmå, äfven gälla om de i

öfverensstämmelse med samma konventioner för Norge och Danmark

preglade mynt af guld, silfver eller brons.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 10 Mars

1893.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

Friherre Rappe,

Christerson .

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen

anförde i underdånighet:

»Nödvändigheten att ur den allmänna rörelsen aflägsna i omlopp

varande vanstäldt och skadadt. mynt har redan länge varit erkänd, men

åtgärder i sådant syfte hafva allt hittills fördröjts till följd af olika uppfattning

angående den form, hvarunder den erforderliga åtgärden borde

vidtagas. Sedan emellertid 1892 års lagtima Riksdag på grund af inom

Riksdagen väckta motioner hos Eders Kongl. Magt gjort framställning

i ämnet, anhåller jag att nu, efter det frågan vunnit erforderlig utredning,

få framlägga densamma till Eders Kongl. Maj-.ts pröfning.

Enligt bestämmelserna i lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873

med deri genom nådiga kungörelsen den 25 Juni 1881 vidtagen ändring

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

samt den mellan Sverige och Danmark den 27 Maj 1873 afslutade myntkonvention

jemte tilläggskonventionen den 16 Oktober 1875 och tilläggsartikeln

den 26 Mars 1881 kan ett mynt upphöra att vara lagligt betalningsmedel

af två orsaker, nemligen om det blifvit vanstäldt eller genom

skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan af hvad

slag som helst skadadt, i hvilka fall myntet, utan afseende å graden af

liden skada eller vigtförlust, ovilkorligen upphör att vara lagligt betalningsmedel,

samt om det undergått en viss grad af nötning. De grader

af nötning, hvilka upphäfva myntets egenskap af lagligt betalningsmedel,

äro två. Vid den förra upphör denna egenskap gent emot statens kassor,

vid den senare gent emot alla andra. Egenskapen af lagligt betalningsmedel

upphör

för tjugukronestycken och tiokronestycken a) emot statens kassor vid

en vigtförlust af mer än två procent och b) emot alla andra vid en

vigtförlust af mer än en half procent;

för femkronestycken a) emot statens kassor, när myntet är så nött,

att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets räkning är

pregladt, och b) emot alla andra vid en vigtförlust af mer än sex tiondedels

procent; samt

för skiljemynt af silfver eller brons a) emot statens kassor, när myntet

är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida det för rikets

räkning är pregladt, och b) emot alla andra, när pregeln genom nötning

blifvit otydlig.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till

hvem som helst, må, sedan det till någon af statens kassor inkommit,

af densamma ej åter sättas i omlopp. Mynt, som inkommit till någon

af statens kassor och, enligt hvad nyss är nämndt, ej må vidare sättas

i omlopp, skall, om det är försedt med rikets pregel, nedsmältas, men,

om det bär norsk eller dansk pregel, till det land, hvars pregel det bär,

öfversändas och med gångbart mynt invexlas, Hvartdera riket är obetaget

att med hänsyn till de för detsamma preglade guldmynt åtaga sig

en vidsträcktare invexlingsskyldighet, än här ofvan omförmäles. Mynt,

som endast i förhållande till statens kassor är lagligt betalningsmedel,

invexlas med gångbart mynt, i Stockholm i Riksbankens hufvudkontor,

i Göteborg och Malmö i samma banks dervarande afdelningskontor samt

i öfriga länsresidensstäder i landtränterierna.

Redan i sin underdåniga berättelse för år 1884 fäste Myntdirektören

uppmärksamheten derpå, att en mängd skadade och åverkade myntstycken

vid den tiden voro i omlopp, hvarvid Myntdirektören tillika meddelade,

att i Riksbanken dylika mynt förut plägat vid uppräkning ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sorteras från de gångbara, ehuru detta förfaringssätt endast en kortare

tid följts. Då nemligen Riksbanken vid hembjudande till myntverket af

de skadade mynten ej kunde för desamma få full ersättning och banken

eJ sjelf ville vidkännas den derigenom uppkomna förlusten, hade banken

sedermera vägrat att i liqvid mottaga mynt, som ej vore fullt felfria.

Följden deraf hade blifvit, att, då vanstälda och skadade mynt sedermera

ej någonstädes uppsamlades, mängden af cirkulerande sådana mynt

ständigt ökats. I skrifvelse till chefen för Eders Kongl. Maj:ts Finansdepartement

den 19 Oktober 1885 framhöll Myntdirektören ytterligare

nämnda missförhållande med upplysning tillika, att genom undersökning

vid myntverket af sådant silfverskiljemynt, som från allmänna rörelsen

inkommit i Riksbanken och sedermera derifrån utvexlats, befunnits, att

af de större skiljemynten omkring en fjerdedels procent och af de mindre

nära en procent utgjordes af skadadt mynt. Orsaken till nämnda förhållande

ansåge Myntdirektören vara att söka deruti, att, under det föreskrift

vore i myntlagen meddelad derom, att myntstycke, som blifvit

vanstäldt eller genom olaglig åverkan af hvad slag som helst skadadt,

skulle hafva förlorat egenskapen af lagligt betalningsmedel, och att mynt,

som ej längre vore lagligt betalningsmedel till hvem som helst, ej finge

af statens kassor vidare utsläppas i rörelsen, saknades deremot hvarje

bestämmelse, hvilken offentlig kassa egde att slutligen inlösa sådant

mynt. Ån mindre förefunnes för sådan kassa skyldighet att från allmänheten

mottaga skadade mynt, utan inkomme sådana till kassorna

endast till följd af ett lätt förklarligt förbiseende af vederbörande kassörer,

hvilka derför i allmänhet åter utvexlade dem. Myntdirektören erinrade

vidare, att skada å ett mynt ofta kunde ofrivilligt förorsakas,

t. ex. genom klämning eller stöt mot något hårdt föremål, hvarigenom

myntet blefve vanstäldt sålunda, att det förlorade egenskapen af lagligt

betalningsmedel, samt att, om staten inlöste skadadt mynt endast efter

dess metallvärde, följden deraf skulle blifva, att myntet, om det ej lidit

någon betydligare skada, fortfore att cirkulera och ej inkomme till statens

kassa, då den siste innehafvaren ej ensam ville bära den till måhända

25 å 30 procent uppgående förlusten. Med anledning häraf och

då staten borde begagna alla medel för att uppehålla myntets anseende,

da vidare guldmynten till följd af deras ringa cirkulation sällan vore

utsatta för att blifva skadade, hvarför en åtgärd till afhjelpande af det

nu påpekade missförhållandet skulle inskränka sig till ett mera liberalt

inlösande af en obetydlig del af det med stor vinst preglade skiljemyntet,

samt då dertill komme, att enligt danska myntlagen statens

kassor egde på vissa vilkor inlösa skadadt mynt, ansåge Myntdirektören

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

sig böra fasta uppmärksamheten på behofvet af föreskrift för statens

kassor att till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla skadade myntstycken,

när de endast förlorat en obetydlig del af sin vigt och anledning

saknades att antaga, att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt,

hvarjemte Myntdirektören hemstälde, att, derest Riksbanken ej vore

villig att vidkännas den genom invexling af skadadt mynt förorsakade

förlusten, Myntdirektören måtte bemyndigas att för myntverkets räkning

från Riksbanken och andra statens kassor invexla sådant mynt samt derefter

i myntverkets räkenskaper låta afföra den genom skilnaden mellan

myntens pregelvärde och metallvärde uppkomna förlusten.

I häröfver den 29 Oktober 1885 afgifvet yttrande förklarade fullmägtige

i Riksbanken, jemte det de vitsordade uppgiften derom, att vanstälda

och skadade mjmt till ett icke ringa antal vore i den allmänna

rörelsen utelöpande, samt uttalade den förmodan, att proportionen af

sådant mynt komme att år från år tillväxa, om åtgärder från statens

sida ej vidtoges för invexling till pregelvärdet af dylikt mynt, att fullmägtige

funne Myntdirektörens förslag beaktansvärdt, helst det allmännas

kostnad för åtgärdens genomförande ej kunde blifva afsevärd samt

tillika tillfälle derigenom bereddes att i tid förekomma de förluster, som

eljest komme att slutligen drabba enskilde, hvilka tillfälligtvis innehade

skadadt mynt, men att fullmägtige ansåge den genom invexlingen förorsakade

förlusten böra drabba statskassan, helst statsverket på preglingen

åt skiljemynt, hvilka i det väckta förslaget hufvudsakligen åsyftades,

gjorde eu icke obetydlig vinst. Tillika uttalade fullmägtige, hvilka

ej hade något att erinra deremot, att den ifrågasatta invexlingen verkstäldes

jemväl i Riksbankens kassor, den åsigt, att dylik invexling ej

borde ifrågakomma, med mindre vederbörande kassörers pröfning af till

inlösen företedda myntstycken blefve gällande utan efterpröfning hos

myntverket.

Sedan derefter Statskontoret genom nådig remiss anbefalts att inkomma

med underdånigt utlåtande i ämnet, infordrade Statskontoret till

en början yttrande från Myntdirektören med förslag till de närmare föreskrifter,

hvilka blefve erforderliga, i händelse de af Myntdirektören antydda

åtgärder ansåges böra vidtagas. Vid fullgörande häraf förklarade

sig Myntdirektören anse lämpligast, att ett maximum af vigtförlust bestämdes,

vid hvilken invexling i statens kassor vore medgifven, och föreslog

Myntdirektören detta maximum, hvad guldmynten beträffade, till

en half procent för de båda större myntslagen och till sex tiondedels

procent för femkronestycket, eller således för guldmynten den vigtförlust,

vid hvilken dessa mynts egenskap af lagligt betalningsmedel

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

gent emot allmänheten upphörde. I fråga om skiljemynten af silfver

och brons ansåg Myntdirektören motsvarande gräns kunna göras betydligt

rymligare än vid guldmynten, då med afseende å de förra en betydligare

vigtförminskning svårligen kunde ega rum i bedräglig afsigt

utan att vid inlemnandet till någon statens kassa upptäckas, samt dessutom

det frikostigare förfarandet vid inlösen af skiljemynt betingades

af den omständighet, att den siste innehafvarens förlust på ett skiljemynt,

som ej vidare mottoges efter pregelvärdet, utan endast efter

metallvärdet, ej, såsom vore förhållandet med guldmynten, inskränkte

sig till den bortkomna metallens värde, utan till följd af skiljemyntens

undervärde uppginge till flera gånger samma belopp. Om t. ex. ett

tiokronestycke genom olycksfall förlorat en procent af sin vigt, inlöstes

det efter guldvärdet med 9 kronor 90 öre, hvaremot, om 10

kronor i silfver lidit enahanda vigtförlust, iulösningspriset derför enligt

gällande bestämmelser utgjorde endast 7 kronor 40 öre. Myntdirektören

föreslog derför, att den högsta medgifna vigtförlust till följd

af slitning och åverkan för skiljemynt af silfver och brons, som skulle

af statens kassor till pregelvärdet inlösas, bestämdes till fem procent

af normalvigten, dock att på samma gång skulle gälla den liberalare

bestämmelsen i afseende på sådana silfver- och bronsmynt, som endast

blifvit slitna, men icke åverkade. Härförutom borde alla sådana mynt,

som genom fel i tillverkningen hade otydlig pregel, vore spruckna

eller af annan orsak syntes af misstag blifvit från myntverket utsläppta,

efter pregelvärdet invexlas. I anledning af fullmägtiges i Riksbanken

uttalade mening, att efterpröfning hos myntverket af skadadt mynt,

som genom Riksbankens kassor invexlats, ej borde ifrågakomma, framhöll

Myntdirektören, att då afsigten med förslaget vore att befria rörelsen

från skadade och felaktiga myntstycken, skulle någon strängare efterpröfning

hos myntverket gifvetvis ej ega rum, hvarför äfven från myntverkets

sida något hinder ej skulle möta att derom träffa öfverenskommelse.

Möjligen kunde äfven till följd af en noggrann begränsning af

den tillåtna vigtförlusten efterpröfning hos myntverket af invexladt.

skadadt mynt anses öfverflödig. Under alla omständigheter borde,

derest frihet från sådan efterpröfning medgåfves beträffande mynt, invexladt

genom Riksbankens kassor, enahanda frihet ega rum med afseende

å de genom statens kassor inlösta myntstycken. På grund häraf

hemstälde Myntdirektören, att till § 13 i lagen om rikets mynt måtte

fogas ett tillägg af följande lydelse: »Uti statens kassor inlösas dock

dessa mynt till det värde, hvarå do lyda, med undantag dels för guldmynt

å tjugu och tio kronor, som förlorat mer än eu half procent af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 49.

sin normala vigt, och å fem kronor, livilka lidit en vigtförminskning

af mer än sex tiondedels procent, samt för skiljemynt af silfver och

brons, hvilkas vigt understiger den normala med mer än fem procent,

dels ock för alla mynt, hvilka synas hafva blifvit på något sätt utsatta

för olaglig åverkan med afsigt att derigenom beröfva mynten någon

del af deras värde. Sådana mynt, som genom fel i tillverkningen hafva

otydlig pregel, äro spruckna eller af annan orsak synas af misstag blifvit

från myntverket utlemnade, inlösas likaledes af ofvannämnda kassor till

fulla värdet». Till följd af föreskriften i § 17 i lagen om rikets mynt

komme den föreslagna föreskriften att gälla jemväl danska och norska

mynt, utan att sådant behöfde i tillägget till § 13 särskild! omförmälas,

hvaremot, enligt Myntdirektörens åsigt, dels efter art. 9 i myntkonventionen

ett tillägg borde göras motsvarande det föreslagna tillägget till

myntlagen, dels ordet »nötta» i art. 10 och 11 borde utbytas mot orden

»nötta, skadade och felaktiga». Om Riksbanken åtoge sig att inlösa

skadadt mynt, erfordrades jemväl derom särskild föreskrift i myntlagen,

hvars § 16 för närvarande endast berörde inlösen af sådant mynt, som

vore lagligt betalningsmedel gent emot statens kassor.

I sitt den 29 December 1885 afgifna underdåniga utlåtande erkände

Statskontoret Myntdirektörens förslag vara förtjent af mycken

uppmärksamhet, men uttalade tillika mot detsammas antagande åtskilliga

betänkligheter. 1 fråga om förslaget angående skyldighet för allmänna

kassor att i vissa fall inlösa skadadt mynt erinrade Statskontoret om

omöjligheten att afgöra, huru mycket af den uppkomna vigtförlusten

uppkommit genom nötning och i hvad mån okynne eller olycksfall

dertill bidragit, och att derföre hela denna minskning, ehvad den uppkommit

på ena eller andra sättet, måste sammanräknas i den tillåtna

afgången å myntet. Om nu ett mynt under långvarig cirkulation till

följd af nötning i vigt nedgått till det lagligen medgifna minimum,

upphörde ej dess egenskap af lagligt betalningsmedel. Men om samma

mynt derjemte blefve skadadt, utan att sådant skett genom olaglig

åverkan, skulle det ej vidare inlösas efter pregelvärdet, utan endast efter

metallvärdet. Då emellertid ett icke vanstäldt sådant mynt enligt nu

gällande bestämmelser skulle efter pregelvärdet inlösas i statens kassor,

innebure följaktligen det föreslagna stadgandet en skärpning i hittills

gällande föreskrifter, hvarigenom det angifna syftet att befria rörelsen

från skadadt mynt motverkades. Myntdirektören hade vidare föreslagit,

att från rätt till inlösen i statens kassor skulle undantagas alla mynt,

hvilka syntes hafva blifvit på något sätt utsatta för olaglig åverkan

med afsigt att beröfva mynten någon del af deras värde, och enär

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

enligt gällande bestämmelser mynt, som genom olaglig åverkan blifvit

skadade, vare sig med eller utan afsigt att beröfva mynten någon del

af deras värde, upphört att vara lagligt betalningsmedel och följaktligen

ej af statens kassor inlöstes efter pregel värdet, åsyftade således den föreslagna

förändringen att bereda någon lättnad vid inlösen af skadadt mynt.

Denna lättnad skulle emellertid, enligt Statskontorets åsigt, blifva blott

skenbar. Svårigheten att vid inlösen af sådant mynt med visshet utröna,

huruvida den olagliga åverkan tillkommit med eller utan afsigt att beröfva

mynten någon del af deras värde, blefve nemligen synnerligen stor,

och då vid efterpröfning olika tankar derom lätt kunde uppstå, komme

vederbörande kassör, landträntmästare eller annan tjensteman, som hade

att af allmänheten till invexling i statens kassor mottaga de skadade

mynten, otvifvelaktigt att för eget skydd mot förlust i följd af efterräkning

vid inlösningen förfara med stränghet och ej medgifva invexling

i andra fall, än då uppenbart vore, att sådan lagligen borde ske.

I tvifvelaktiga fall åter och der afsigten med den olagliga åverkan å

myntet ej kunde med full visshet bestämmas af en i mynttillverkning

ej erfaren tjensteman, komme efter all sannolikhet invexlingen att

vägras och det skadade myntet alltså att förblifva i rörelsen. Af en

lag, som vore så svår i tillämpningen, skulle, enligt Statskontorets uppfattning,

ej några väsentliga fördelar för det allmänna vara att förvänta.

Hvad anginge fullmägtiges i Riksbanken uppfattning, att invexling af

skadadt mynt i Riksbankens kassor ej borde ega rum, med mindre

vederbörande kassörers pröfning af de skadade myntstycken, som företeddes,

blefve gällande utan efterpröfning hos myntverket, framhöll

Statskontoret, att ehuru invexling af de skadade mynten utan tvifvel

skulle i väsentlig mån befordras genom ett sådant medgifvande, synnerligast

om det utsträcktes till invexling af sådant mynt i statens samtliga

kassor, funne dock Statskontoret sig ej ens böra ifrågasätta ett

sådant medgifvande för landtränterierna och statens öfriga kassor, då

till följd af ett dylikt medgifvande skadade myntstycken, ej blott svenska

utan äfven norska och danska, kunde komma att till pregelvärdet inlösas,

hvilka i förhållande till vederbörande staters kassor förlorat egenskapen

af lagligt betalningsmedel, och en dylik invexling, som kunde

för statsverket medföra stora förluster, enligt lag ej finge ega rum.

Beträffande Myntdirektörens förslag, att sådana mynt, som genom fel

i tillverkningen hade otydlig pregel, vore spruckna eller af annan orsak

syntes af misstag hafva blifvit från myntverket utlemnade, likaledes

skulle af statens kassor inlösas till pregelvärdet, betviflade StatskonBih.

till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Åfd. 32 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 49.

toret lämpligheten och behofvet af ett dylikt stadgande i lag. Utan

ett sådant stadgande egde nemligen, enligt Statskontorets uppfattning,

myntverket rätta misstag i afseende å dess egna myntstycken, då sådant

misstag, som antagligen blott sällan egde rum, komme till myntverkets

kännedom. Genom stadgandets intagande i lagen åter skulle

på grund af gällande myutkonventioner och § 17 af myntlagen följa

skyldighet att medelst invexling i svenska statens kassor rätta de misstag

af ifrågavarande art, som vid utlemning af norskt och danskt mynt

tilläfventyrs egt rum, såvida nemligen detta mynt vore pregladt i

öfverensstämmelse med myntkonventionerna. Dessutom blefve det antagligen

svårt att tillämpa det föreslagna lagstadgandet, då vid inlösningen

skulle bedömas, huruvida utlemnandet skett af misstag eller af

annan anledning, hvilket tillförlitligen kunde utredas endast af det

myntverk, hvarifrån mynten utgått. Af nu anförda skäl och då lagstiftningen

i ett ämne af förevarande beskaffenhet, som jemväl berörde

internationela överenskommelser, vore af så grannlaga natur, att ifrågavarande

förslag i denna del, hvars syfte Statskontoret ej ville underkänna,

ej i sitt dåvarande skick borde läggas till grund för ändring

vare sig i myntlagen eller i myntkonventionerna, samt Statskontoret

hyste den bestämda uppfattning, att förslagets genomförande, äfven om

det afsåge blott svenskt mynt, ej kunde ega rum utan en sådan ändring,

ansåge Statskontoret sig sakna giltig anledning att biträda förslaget

i denna del. Vidkommande åter Myntdirektörens hemställan

om nådigt bemyndigande att för myntverkets räkning från Riksbanken

och andra statens kassor invexla skadadt mynt och att i myntverkets

räkenskaper låta afföra den genom skilnaden mellan myntens pregelvärde

och metallvärde uppkommande förlust, förklarade Statskontoret,

enär dylik inlösen äfven enligt nu gällande bestämmelser kunde ifrågakomma,

sig ej hafva något att erinra mot bifall till framställningen i

denna del, dervid dock hemställande, huruvida icke berörda bemyndigande

borde afse icke blott skadade myntstycken, utan äfven mynt,

som, sedan de inkommit i statens kassor, af annan anledning ej åter

finge sättas i omlopp.

I underdånig skrifvelse den 20 September 1888 fäste fullmägtige

i Riksbanken ånyo uppmärksamheten på vigten af åtgärders vidtagande

för ett skyndsamt afhjelpande af de utaf Myntdirektören framhållna

olägenheter. Den tid, som förflutit efter afgifvande af fullmägtiges

här ofvan omförmälda utlåtande i ämnet, hade i rikt mått bekräftat

hvad fullmägtige deri yttrat. Från Danmark hade klagomål försports

med afseende å den starka kasseringen af svenskt skiljemynt, hvilket

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

efter invexling'' i Danmark försändts till Riksbanken. I denna banks

vexlingskaesor företeddes också alltjemt till invexling skiljemynt, som

med tillämpning af gällande föreskrifter angående invexling af skadadt

mynt måste af vederbörande kassörer till undvikande af förlast tillbakavisas

och i följd deraf återginge till den allmänna rörelsen, ett förhållande,

som gifvetvis ledde till eu ständigt växande proportion af

cirkulerande skadadt skiljemynt och dermed sammanhängande olägenheter

och förluster, hvilka den enskilde ej billigtvis syntes böra vara

underkastad.

Nu har i underdånig skrifvelse den 19 Maj 1892 Riksdagen gjort

framställning om vidtagande af åtgärder för aflägsnande ur den allmänna

rörelsen af skadadt skiljemynt. I särskilda inom Riksdagen

väckta motioner hade nemligen framhållits, hurusom det vore ett

från såväl statens som allmänhetens synpunkt beklagligt faktum, att

inom landet cirkulerade en jemförelsevis betydande qvantitet skadade

silfverskiljemyntstycken och att vid invexling af silfver i Riksbankens

kassor gång på gång förekomme, att hela poster dylikt skadadt skiljemynt

måste tillbakavisas med anledning af erfarenheten derom, att

6ådant mynt af myntverket ej inlöstes annat än till silfvervärdet, som

ej oväsentligt understege pregelvärdet. Grunden till ett sådant förfaringssätt

från myntverkets sida vore åter att söka i tolkningen af

§ 13 i myntlagen. Den omständighet att myntverket ej inlöste skadadt

silfverskiljemynt, äfven om skadan vore obetydlig, föranledde, att dylikt

mynt höile sig ute i allmänna rörelsen, hvilken naturligen med åren

finge mottaga allt större qvantiteter skadadt mynt. För upprätthållande

af cirkulationen af skiljemynt, sådant den borde vara, vore af särdeles

vigt, att myntverket erhölle obestridd rätt att till pregelvärdet

inlösa mynt, som tagit skada, när denna icke tillfogats myntstycket med

bestämd brottslig afsigt, och under förutsättning, att myntstycket ej

undergått så väsentlig ändring, att det ej längre kunde såsom mynt

anses; och då ärendet dragits under Eders Kongl. Maj:ts pröfning, utan

att någon lösning derigenom kunnat vinnas, hade man ansett sig kunna

antaga, att ärendet icke kunde slutligen afgöras utan medverkan från

Riksdagens sida, i hvilket afseende motionärerna alltså föreslagit, att

Riksdagen måtte hos Eders Kong]. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i eller tillägg

till lagen om rikets mynt, som kunde finnas erforderligt för vinnande

af det ändamål, att silfverskiljemyntstycken, Bom blifvit skadade, utan

att afsevärd vigtförminskning inträda måtte kunna vid myntverket

inlösas till fulla pregelvärdet, när anledning funnes till det antagande,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

dels att skadan icke åkommit myntstycket i följd af bedräglig afsigt,

dels ock att innehafvaren mottagit detsamma på god tro.

Öfver berörda förslag hade, enligt hvad Riksdagen anfört, fullmägtige

i Riksbanken afgifvit yttrande och dervid, med erinran om

hvad som allt ifrån år 1885 åtgjorts i syfte att finna en tillfredsställande

lösning af frågan, vidare andragit, att under det Myntdirektörens

framställning omfattade såväl skiljemynt som guldmynt, afsåge deremot

motionerna endast silfverskiljemynt. Det läge i öppen dag, att den

lagstiftningsåtgärd, hvarom nu vore fråga, vida lättare läte sig genomföra,

derest guldmyntet ej af densamma berördes. Svårigheten för

staten att skydda sig mot enskildes försök att genom företeende till

inlösen af skadadt och till vigten förminskadt mynt skaffa sig fördelar

på det allmännas bekostnad vore uppenbarligen större, i samma mån

myntets ursprungliga metallvärde vore större och i följd deraf frestelsen

till obehörig vinning starkare. Behofvet af ett liberalare tillvägagående

vid invexlingen vore dessutom i afseende å guldet vida mindre.

Guldmynt cirkulerade inom landet i så ringa omfattning, att någon

nämnvärd qvantitet af skadadt sådant mynt antagligen ej förekomme,

utan kunde de i omlopp varande guldstyckena i allmänhet antagas vara

fullgoda. Annorlunda gestaltade sig förhållandet med skiljemyntet.

Om mängden af i omlopp varande skadadt silfverskiljemynt 1885, på

sätt Myntdirektören antagit, uppgått till en fjerdedels å en procent, så

hade otvifvelaktigt qvantiteten sådant mynt sedan dess ej obetydligt

ökats, enär tillfälle till invexling utan förlust ej funnits och således,

enligt hvad erfarenheten lärde, den allmänna rörelsen fått behålla de

olagliga myntstyckena. För staten kunde det emellertid icke vara likgiltigt,

om undervigtigt mynt i större mängd cirkulerade, och, hvad

anginge de enskilde, komme till slut den siste innehafvaren att, i

regeln utan egen förskyllan, få vidkännas en förlust, som blefve större,

i samma mån silfvervärdet kunde hafva sjunkit. Det måste derför

anses med statens intresse förenligt, att skadade silfverskiljemyntstycken

blefve behörigen invexlade, och den kostnad, staten härigenom

kunde få vidkännas, kunde ej anses vara af någon betydenhet gent

emot den vinst, staten hade af den ifrågavarande utmyntningen. Men

om sålunda det icke borde anses tvifvelaktigt, att staten hade en pligt

härutinnan, kunde dock olika meningar hysas dels om formen för lagstiftningen,

dels ock derom, huru långt staten borde gå i fråga om

inlösen af skadade skiljemyntstycken. Beträffande sjelfva formen för

meddelande af bestämmelser i ämnet kunde det ifrågasättas, huruvida

ändring vore behöflig i myntkonventionen mellan de tre skandinaviska

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49. 13

rikena. Då emellertid i motionerna syntes afses allenast svenska silfverskiljemyut

ock hvad som åsyftades vore, att myntverket komme att

ega rättighet, men ej ovilkorlig skyldighet att i vissa fall inlösa skadadt

silfverskiljemynt till. falla pregelvärdet, syntes frågan med fullt skäl

kunna betraktas såsom uteslutande svensk och derför bäst få sin lösning

genom ett tillägg till lagen om rikets mynt. För rigtigheten af en

sådan uppfattning talade äfven den omständigheten, att en bestämmelse

i liknande syfte funnes meddelad i § 10 af mvntlagen för Danmark af

den 23 Maj 1873. Vid bedömande åter af frågan, huru vidsträckt bemyndigande

myntverket borde erhålla beträffande den ifrågavarande

myntinvexlingen, kunde tvekan uppstå, om någon begränsning borde

lemnas i och genom stadgande af eu viss procent, utöfver hvilken vigtförminskning

ej finge hafva egt rum, om myntstycket skulle inlösas till

pregelvärdet. Härvid förekomme likväl, dels att en dylik procentbestämmelse

måste blifva synnerligen svår att tillämpa, då, såsom vanligen

torde vara fallet, myntstyckena vore ej blott skadade, utan jemväl nötta,

dels ock att det i alla händelser blefve vanskligt att på förhand finna

den rätta gränsen, enär förhållandena naturligtvis vore högst skiftande.

Deremot kunde och borde invexlingen af ett skiljemynt eller vägran

att inlösa detsamma göras beroende deraf, huruvida någon bedräglig

afsigt läge till grund för begäran om dess inlösning. Det kunde visserligen

invändas, att det måste blifva svårt att härvid utöfva pröfningsrätten,

men i praxis torde en sådan invändning hafva föga att betyda.

De flesta skadade skiljemynt hade antagligen mottagits på god tro, och

i regeln skulle myntverket väl i förevarande fall mest få att göra med

Riksbanken och offentliga kassor eller bankanstalter. Då för öfrigt

skyldighet ej skulle åläggas myntverket att invexla skadade myntstycken,

borde det för staten ej medföra någon risk, att en vidsträckt pröfningsrätt

lades i Myntdirektörens hand, då denne utan tvifvel skulle göra

bruk af sin rätt att vägra inlösen, om och när han funne, att någon

eller några sökte sätta i gång en industri med syfte att skörda vinst

på företeende till invexling af skadadt skiljemynt. Det syntes för öfrigt

ändamålsenligt, om ej blott silfver, utan äfven bronsmynt blefve föremål

för den ifrågasatta lagstiftningen, hvarförutan jemte i egentlig mening

skadade myntstycken äfven vanstälda mynt borde särskilt omnämnas.

Med stöd åt det sålunda anförda hade fullmägtige såsom sin åsigt uttalat,

att för upprätthållande af cirkulationen af fullgod! skiljemynt inom

landet ett tillägg borde göras till gällande myntlag, i syfte att Myntdirektören

bemyndigades att till fulla pregelvärdet inlösa vanstälda eller

skadade svenska myntstycken af silfver eller brons, när skälig anledning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

funnes till antagande, att innehafvaren mottagit sådant myntstycke på

god tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet.

* För egen del har Riksdagen förmält sig anse de i ämnet väckta

motionerna böra vinna afseende. Vid jemförelse mellan den svenska

myntlagens stadgande om skadade silfverskiljemynt och motsvarande

stadgande i den danska myntlagen framstode den förra såsom öfverdrifvet

sträng. Den danska myntlagen innehölle nemligen i § 10 en bestämmelse

af följande lydelse: »Finansministeren er bemyndiget til åt give

Erstatning för Munter, der have lidt voldsom eller ulovlig Beskadigelse,

og for falske Munter, naar der er Grund til åt antage, åt Ihsendehaveren

har modtaget saadan beskadiget eller falskt Mpnt i god Tro og ikke

har tilsidesat almindelig Forsigtighed ved Modtagelsen.» Då inom

Riksdagen icke blifvit ifrågasatt, att falskt mynt skulle af stateu inlösas,

hade Riksdagen ej heller velat härom yttra sig. Men sådan

ändring i myntlagen, att skadade eller vanstälda mynt, som på god tro

mottagits, kunde inlösas till sitt nominela värde, borde icke möta några

betänkligheter. Om än till en början, efter det en sådan ändring träd!

i kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade eller vanstälda skiljemynt

komme att till inlösen presenteras myntverket, torde detta verks

utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej blifva synnerligen afsevärda.

Eu uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen åverkan på skiljemynt,

hvilken för att blifva vinstgifvande måste bedrifvas i vidsträckt

skala, blefve utan tvifvel lätt upptäckt och kunde således afvärjas,

hvaremot det syntes i hög grad oegentligt och i vissa afseenden äfven

menligt, att den allmänna rörelsen skulle tvingas att behålla ett allt

jemt ökadt antal skadade myntstycken. Då Riksdagen alltså ansåge,

att en ändring af de nuvarande förhållandena i antydd rigtning vore

oneklig och af behofvet påkallad, hade Riksdagen, som delade den

af fullmägtige i Riksbanken uttalade mening derom, att den åsyftade

lagändringen borde utsträckas derhän, att äfven skadade eller vanstälda

bronsmynt kunde blifva till pregelvärdet inlösta, besluta att hos

Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i eller

tillägg till lagen om rikets mynt, som kunde finnas erforderligt, för

att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade, utan att afsevärd

vigtförminskning inträdt, kunde varda af myntverket invexlade till

fulla pregelvärdet, när anledning saknades till det antagande, att skadan

åkommit myntstycket till följd af bedräglig afsigt eller att innehafvaren

mottagit detsamma annorlunda än i god tro.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

I häröfver den 1 Juli 1892 afgifvet underdånigt utlåtande har

Myntdirektören anfört, att på samma gång det måste anses vara af

synnerlig vigt, att ej blott silfvermynt, utan jemväl bronsmynt blefve

föremål för inlösen, kunde deremot å andra sidan medgifvas, att ett

stadgande om inlösen af städadt guldmynt vore vida mindre af behofvet

påkalladt till följd af dels dessa mynts ringa spridning, dels ock deraf,

att förlusten på ett skadadt guldmynt vore högst obetydlig, motsvarande

endast värdet af det borttagna guldet, under det att skadan på ett

skiljemynt för innehafvaren medförde en relativt mycket större förlust.

Då Myntdirektören i sitt förut afgifna, här ofvan omförmälda förslag i

fråga om de vilkor, som borde bestämmas för inlösen af skadadt mynt,

förordat uppställande af en viss gräns för den tillåtna vigtförminskningen,

uttryckt i procent af myntens normala vigt, hade detta skett

förnämligast med hänsyn till guldmynten och med fästadt afseende

derå, att, ju noggrannare bestämmelser uppstäldes, desto lättare blefve

afgörande!, hvilka mynt vore af beskaffenhet att få inlösas. Men då

numera fråga vore endast om skiljemynt och det otvifvelaktigt skulle

medföra mycken tidsutdrägt och onödigt arbete, om till följd af gifna

föreskrifter hvarje till inlösen företedt sådant myntstyckes vigt skulle

för detta ändamål särskild! undersökas, samt då det vidare skulle blifva

förenadt med stor svårighet att bestämma den lämpligaste gränsen för

eu dylik vigtförminskning, och allmänheten genom en sådan bestämmelse

lätt. kunde bibringas den föreställningen, att, man vore berättigad

att erhålla valuta för hvarje mynt, hvars vigt ej understege den sålunda

bestämda, en uppfattning, som tilläfventyrs skulle kunna uppmuntra

till okynnig vårdslöshet med mynten, syntes Myntdirektören

det af Riksdagen föreslagna vilkoret, att ingen afsevärd vigtförminskning

finge hafva inträdt,, vara lämpligare och fullt tillräckligt. Visserligen

kunde härvid erinras, att ett allt för vidsträckt bemyndigande

sålunda åt myntverket lemnades och att, då olika meningar kunde förefinnas

om hvad som menades med eu afsevärd vigtförminskning, ett

visst godtycke alltid komme att göra sig gällande vid myntens inlösning.

Men faran häraf blefve ej stor, då, på sätt fullmägtige i Riksbanken

ock erinrat, myntverket naturligen begagnade sin rätt att vägra

inlösen, om och när omständigheterna gåfve anledning misstänka, att

någon sökte skaffa sig vinst på förminskning af skiljemyntens värde,

hvilket för öfrigt knappast vore tänkbart. För att eu sådan industri

skulle blifva lönande, måste nemligen antingen vigtförminskningen vara

högst betydlig, då mynten af sådan anledning ej blefve inlösbara, eller

ock måste den omfatta ett så stort antal mynt, att bedrägeriet ej kunde

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

undgå att blifva upptäckt. Lika med fullinägtige ansåge derför Myntdirektören

det vara mindre behöfligt att bland vilkoren för inlösen

upptaga bestämmelse derom, att myntstyckena ej skulle vara åverkade

i bedräglig afsigt. Då syftet med den ifrågasatta inlösningen vore

dubbelt, nemligen dels att bereda utväg för dem, hvilka af förbiseende

mottagit myntstycken, som ej längre utgjorde lagligt betalningsmedel,

att få desamma inlösta och dels att genom indragning af dylika mynt

befria rörelsen från desamma, kunde beträffande sättet för uppnående

af sistnämnda ändamål fråga uppstå, huruvida detta icke bäst befordrades

genom bestämmande af en viss tid, inom hvilken mynten för att

blifva inlösta skulle företes. Enligt Myntdirektörens mening skulle till

följd af en dylik bestämmelse invexlingen betydligt ökas, enär innehafvare

skulle skynda att till inlösen erbjuda sina myntstycken, innan

det blefve för sent. Derigenom skulle den allmänna rörelsen på en

gång nästan fullständigt blifva befriad från dylika myntstycken, jemte

det den fördelen vunnes, att inlösen kunde samtidigt ske af en större

mängd mynt, på samma gång som erfarenhet inhemtades om den verkliga

kostnaden för ett dylikt liberalt inlösningssätt, en erfarenhet, som

kunde blifva gagnande vid uppställande af vilkoren under en kommande

invexlingsperiod. Då nu endast vore fråga om svenskt mynt och det

derjemte måste lända till stort gagn äfven för Norge och Danmark,

om Sverige i likhet med sistnämnda land åtoge sig en vidsträcktare

invexlingsskyldighet, än myntkonventionen föreskrefve, delade Myntdirektören

fullmägtiges i Riksbanken åsigt om obehöfligheten af ändring

i nämnda konvention, dock att det otvifvelaktigt skulle lända till fördel,

om mellan de särskilda ländernas regeringar träffades öfverenskommelse

angående utbyte af skadadt främmande konventionsskiljemynt.

Den med den föreslagna indragningen af skadadt skiljemynt

förenade kostnaden för statsverket bestode egentligen i den förlust af

metall, som uppstått genom skadan. Då nemligen de skadade skiljemynten

inlöstes med skiljemynt, vunne staten genom utgifvande af de

senare lika mycket som den förlorade på invexlingen af de förra med

afdrag af värdet af den metall, som förlorats genom myntens vigtförminskning.

Att på förhand ens tillnärmelsevis beräkna, huru stor

denna vigtförminskning öfver hufvud taget vore, läte sig ej göra. Vid

smärre partier hade den visat sig variera högst betydligt, från fyra å

sex procent för de mindre mynten till en half å en och en half procent

för de större, allt af myntens ursprungliga vigt. Dervid vore dock

att märka, att en stor del af denna vigtförminskning uppkommit genom

nötning, hvilken förlust i alla häudelser enligt § 14 i myntlagen förr

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 49.

eller senare måste drabba staten, äfvensom att den verkliga förlusten

till följd af såväl silfvers som koppars nuvarande låga pris endast uppginge

för silfver till omkring och för bronsmynt till ungefär

af vigtförminskningens nominella värde. Om således ett parti skadadt

skiljemynt, bestående af 100 kronor i silfvermynt och 100 kronor i

bronsmynt, hvilka mynt till vigten reducerats med två procent af

normalvigten, af staten inlöstes till pregelvärdet, blefve statens verkliga

förlust icke ens 4 kronor, utan endast 1 krona 26 öre på det förstnämnda

beloppet och 40 öre på det senare, under det att innehafvare!!,

om han nödgades realisera mynten efter metallvärdet, finge vidkännas

eu förlust af ej mindre än respektive 38 kronor 26 öre och 80 kronor

40 öre. Visserligen måste härtill läggas kostnaden för myntstyckenas

nedsmältning och ommyntning, men då det ej borde ifrågakomma att

ommynta dem efter hand, i den mån de invexlades, utan meningen väl

vore, att de skulle af myntverket uppsamlas för att tillsättas i större

smältningar, när sådana företoges, blefve kostnaden fördelad på ett

stort parti metall och derigenom särskild! för myntstyckena ganska

obetydlig. Myntdirektören ansåge derför utgifterna för den ifrågasatta

invexlingen, om den uppdroges åt myntverket, ej böra blifva större,

än att de kunde bestridas af myntverkets disponibla medel, hvadan

något särskild! anslag för ändamålet antagligen ej blefve behöflig!.

Med stöd af det sålunda anförda hemstälde Myntdirektören, att till §

13 af myntlagen måtte fogas ett så lydande tillägg: »Vanstälda eller

skadade svenska myntstycken af silfver eller brons kunna dock på sätt

och tid, hvarom Kongl. Maj:t särskild! förox-dnar, af myntverket inlösas

till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon afsevärd förminskning

af myntens vigt och när anledning finnes till det antagande,

att innehafvare!! mottagit sådana myntstycken på god tro och icke

åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet.»

Slutligen har jemväl Statskontoret, på grund af nådig remiss, den

21 nästlidne Februari afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och dervid

anfört, att då Riksdagens nu ifrågavarande framställning ej ens ginge

så långt, som hvad Statskontoret i sitt den 29 December 1885 afgifna,

här ofvan omförmälda underdåniga utlåtande förordat, utan inskränkte det

ifrågasatta bemyndigandet för Myntdirektören till inlösen af skadadt

silfverskiljemynt, hade Statskontoret så mycket mindre anledning att

afstyrka ifrågavarande framställning, som ett stadgande i detta syfte

kunde anses vara af behofvet högeligen påkalladt. Emellertid syntes

den af Riksdagen såsom vilkor för inlösandet föreslagna bestämmelsen,

Bill. till Iliksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 32 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 49.

att anledning icke finge förefinnas till det antagande, att skadan åkommit

myntstycket till följd af bedräglig afsigt, såsom erbjudande synnerligen

stora svårigheter vid tillämpningen, icke böra i ett blifvande

stadgande härom inflyta, hvaremot det skäligen kunde fordras, att

innehafvaren icke kunde antagas hafva sjelf afsigtligen åstadkommit

skadan. Vidare borde, på sätt fullmägtige i Riksbanken föreslagit

och jemväl Riksdagen såsom sin åsigt uttalat, det ifrågasatta inlösandet

utsträckas äfven till bronsmyntet; hemställande Statskontoret för den

skull, att följande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Myntdirektören

föreslagna, affattade stadgande måtte såsom ett andra moment

inflyta i § 13 af lagen om rikets mynt:

»Vanstälda eller skadade svenska mynt af silfver eller brons må

dock på sätt och tid, hvarom Kongl. Maj:t särskildt förordnar, af myntverket

inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat någon

afsevärd förminskning af myntens vigt, och när den, som anmäler sådana

myntstycken till inlösen, kan anses hafva mottagit dem på god tro

och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet, samt anledning

ej heller finnes till det antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit

skadan.»

Derjemte har Statskontoret såsom sin åsigt uttalat, att, då det

föreslagna stadgandet afsåge inlösen af allenast vissa svenska myntstycken,

någon förändring i den mellan de skandinaviska länderna

gällande my ^konventionen ej påkallades, samt erinrat, att § 17 myntlagen

borde erhålla förändrad lydelse, i syfte att ej genom bestämmelserna

deri det föreslagna nya stadgandet komme att erhålla tilllämpning

jemväl å norska och danska skiljemynt.

Då ett myntstycke eu längre tid varit i omlopp, måste, på grund

af den nötning, hvarför myntstycket är utsatt, förr eller senare inträffa,

att detsamma lider sådan vigtförminskning eller får sin pregel

så utplånad, att det ej vidare kan godkännas som gällande mynt. 1

sakens natur ligger, att den genom myntets nötning sålunda oundvikligen

uppkommande förlusten skall bäras af staten, hvilken likväl har

rätt att fordra, att anmälan om myntets inlösen göres, innan nötningen

hunnit öfverstiga en viss lagstadgad gräns. Härmed öfverensstämmande

bestämmelser finnas ock meddelade i myntlagens §§ 14 och 16.

Annat är förhållandet, då mynt genom olyckshändelse eller olag
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4!J.

lig åverkan blir vanstäldt eller skadadt, så att det ej längre bör såsom

lagligt betalningsmedel anses. Den omständigheten, att myntet varit

utsatt för olaglig åverkan, kan uppenbarligen icke grundlägga förpligtelse

för staten att godtgöra den skada, som för innehafvaren af

myntet härigenom uppstått. Ej heller föreligger i fråga om mynt,

som genom olyckshändelse blifvit skadadt, giltig grund till afvikelse

från den i allmänhet gällande grundsats, att egaren vidkännes skada,

som uppkommer genom olyckshändelse. Det kan derföre icke annat

än betraktas såsom principrigtigt, att myntlagen icke ålägger staten

förbindelse att inlösa vanstäldt eller genom olaglig åverkan skadadt mynt.

Denna sak har likvisst äfven en annan sida. Oaktadt staten,

såsom sagdt, icke kan anses förbunden att inlösa sådant vanstäldt och

skadadt mynt, kan det för staten, som har ett synnerligen stort intresse

i att upprätthålla myntets anseende, ingalunda vara likgiltigt,

om en större myckenhet lagligen ogiltigt mynt är utelöpande i allmänna

rörelsen. Då ingen möjlighet gifves att få det ogiltiga myntet

till pregelvärdet inlöst, blifver häraf emellertid en oundviklig följd, att

_ den allmänna rörelsen kommer att i allt jemt stigande grad besväras

af dylikt mynt. Samstämmigt vitsordas ock af de myndigheter, som

yttrat sig i det föreliggande ärendet, att, sedan det nya myntet numera

varit i cirkulation under en tidrymd af ljugu år, utan att tillfälle

gifvits till inlösen af vanstäldt och skadadt mynt, i den utelöpande

myntmassan numera ingår sådant mynt i en proportion, som för

det allmänna gör det till en angelägenhet af vigt, att på missförhållandet

rådes bot. Efter den utredning frågan vunnit synes mig

någon tvekan icke böra råda om den rigtning, i hvilken den från alla

sidor såsom erforderlig ansedda åtgärden bör gå. Ej mindre af principiela

än äfven af praktiska skäl torde nemligen den under ärendets

föregående behandling för frågans lösning ifrågasatta utvägen, att innehafvaren

af vanstäldt eller skadadt mynt under vissa vilkor erhölle rätt

att få myntet till pregelvärdet inlöst få anses utesluten. Deremot bör

det icke möta betänklighet, att staten, utan att i sådant afseende åtaga

sig någon förpligtelse gent emot myntens innehafvare, i sitt eget intresse

ikläder sig någon uppoffring för att befria cirkulationen från

odugligt mynt. Detta bör då ske under den ej mindre af Myntdirektören

i hans senaste utlåtande, af Statskontoret och af fullmägtige i Riksbanken

än äfven af Riksdagen, under vissa olikheter i detalj, förordade

formen, att myntverket erhåller ett temligen vidsträckt bemyndigande

att efter sig företeende omständigheter till pregelvärdet inlösa vanstäldt

och skadadt mynt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 49.

Då, enligt hvad samstämmigt blifvit vitsordadt, något dylikt behof

ännu icke föreligger i fråga om guldmynt och ett bemyndigande

för myntverket att inlösa vanstäldt och skadadt sådant mynt nödvändigtvis

borde, till undvikande af förlust för statsverket, gifvas en närmare

begränsning, än hvad i fråga om skiljemynt kan vara erlorderligt, lärer,

i enlighet med den af Riksdagen och de hörda myndigheterna jemväl

uttalade mening, åtgärden för närvarande böra inskränkas till skiljemynt,

men omfatta sådana både af silfver och brons. Beträffande affattningen

af det bemyndigande, som sålunda bolde lemnas myntverket,

anser jag mig böra ansluta mig till den af Statskontoret föreslagna

formulering, som i sak föga skiljer sig från den af Riksdagen angifna.

Enligt den af Myntdirektören lemnade utredning kan åtgärden,

sålunda begränsad, icke antagas komma att medföra synnerligen afsevärd

kostnad för myntverket. I alla händelser måste denna kostnad

med hänsyn till vigten af det med åtgärden åsyftade ändamålet anses

väl använd.

I fråga slutligen om formen för meddelande af de för ändamålet

erforderliga bestämmelser lärer uppenbart vara, att ändring i myntkonventionen

mellan de skandinaviska länderna lör ändamålet icke är

af nöden. Såsom förut blifvit anfördt, har ock i den danska myutlagen

en motsvarande bestämmelse blifvit intagen, utan att derför ändring i

myntkonventionen ansetts nödig. Det skulle till och med kunna ifrågasättas,

huruvida det erforderliga bemyndigandet för myntverket, till

hvars lemnande naturligtvis i alla händelser fordras Riksdagens medgifvande,

ens behöfde upptagas i myntlagen. Med afseende pa den

grannlaga beskaffenheten af alla bestämmelser, som röra rikets mynt,

torde likväl öfvervägande skäl tala derför, att, i enlighet med Danmarks

föredöme, bemyndigandet inrym mes i nämnda lag, der det lämpligen

torde böra upptagas såsom eu andra punkt i § 13. Vidare bör, på sätt

Statskontoret påpekat, § 17 i samma lag ändras så, att de nya bestämmelserna

i § 13 ej komma att tillämpas på norskt och danskt

skiljemynt.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i

underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition

föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att §§ 13 och 17 i lagen om

rikets mynt den 30 Maj 1873, sistnämnda § sådan den lyder enligt

nådiga kungörelsen den 17 Mars 1876, skola erhålla följande förändrade

lydelse:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 49.

21

§ 13.

Myntstycke af gäld — — — — — — lagligt betalningsmedel.

Vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver eller brons

må dock på sätt och tid, hvarom Konungen särskildt förordnar, af

myntverket inlösas till fulla pregelvärdet, när skadan icke förorsakat

någon afsevärd förminskning af myntens vigt och när den, som anmäler

sådana myntstycken till inlösen, kau anses hafva mottagit, dem

på god tro och icke åsidosatt vanlig försigtighet vid mottagandet samt

anledning ej heller finnes till antagande, att han sjelf afsigtligen åstadkommit

skadan.

§ 17-

Hvad bär ofvan i § 12, § 13, första punkten, samt §§ 14, 15 och 16

stadgadt är om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess

invexling och utgifvande af statens kassor skall, på sätt mellan Sverige,

Norge och Danmark afslutade konventioner förmå, äfven gälla om de

i öfverensstämmelse med samma konventioner för Norge ochjDanmark

preglade mynt af guld, silfver eller brons.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält, deruti Statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj: t Konuugon gilla och bifalla;

och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af

den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Fr. N:son Ilirfelt.

Bih. till Riksd. Broi. 1893. 1 Sand. 1 Afd. 32 lläft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BLU 1893:3 Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. s. 1 i texten