Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard, samt till lag angående jordfästning

59 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1894:28, Med förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard, samt till lag angående jordfästning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. ''Proposition N:o 28.

1

N:o 28.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard, samt till lag angående jordfästning; gifven

Stockholms slott den 30 december 1893.

Under åberopande af hosföljande i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga bilagda, af kyrkomötet, på sätt kyrkomötets

jemväl bifogade skrifvelse utvisar, för dess del godkända förslag

till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard, samt till lag angående jordfästning.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Aug.

östergren.

liih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft. (No 28).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard.

Med upphäfvande ej mindre af 6, 8 och 9 kap. kyrkolagen,

10 kap. samma lag, så vidt det angår mindre och större bannet,

gällande delar af 7, 11 och 17 kap. kyrkolagen, cirkuläret den 18

december 1695, § 2 af resolutionen på presterskapets besvär den 17

december 1697, cirkuläret den 8 maj 1765, cirkuläret den 12 november

1808 och förordningen den 20 september 1859, i hvad sistberörda cirkulär

och förordning röra skriftermål och nattvard, förordningen den

4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande

och 71 § i förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp

och annan misshandel äfvensom förordningen af sistnämnda dag angående

jemkning i gällande föreskrifter om tiden för begående af

Herrens nattvard, än äfven af allt hvad lag och författningar i öfrigt

innehålla stridande mot denna lag, förordnas som följer:

1 §•

Prest inom svenska kyrkan skall i enskild själavård vinnlägga sig

att undervisa, förmana, varna och trösta sina församlingsmedlemmar,

på det att deras kristliga tro och lefverne måtte befrämjas under vaksamhet

och bön samt ett rätt bruk af nådemedlen.

2 §•

1 mom. År någon, som i församlingen bor eller uppehåller sig,

sjuk och kallas prest till honom, vare presten pligtig att ofördröjligen

efterkomma kallelsen, der han icke har giltigt hinder. Upphör hindret,

underlåte han icke att genast derefter inställa sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

2 inom. Prest bör, äfven der han icke varder särskildt kallad, i

själavårdande syfte besöka de församlingsmedlemmar, som äro stadda

i andlig eller lekamlig nöd.

3 §.

Anlitar främmande kristen trosbekännare prest inom svenska kyrkan

om själavård, må sådan icke förvägras. Förekommer dervid förrättning,

som finnes upptagen i kyrkohandboken, skola dennas föreskrifter

följas.

4 §•

Vill någon för prest enskildt bekänna sin synd, vare pimsten pligtig

att mottaga den bekännelse; egande dervid presten att meddela

aflösning, om den skriftande det begär och omständigheterna dertill

föranleda.

Hvad i sådant hemligt skriftermål anförtros presten må han ej

yppa; dock må prest utan att röja person uppenbara hvad som kan

tjena till att afvärja för annan menliga följder af brottslig gerning,

som den skriftande ''bekänt, så ock, der bekännelsen gifver vid handen,

att sådan gerning tillämnas, varna den, som vederbör.

5 §•

1 mom. Barn inom församlingen, hvilka böra i den svenska kyrkans

lära uppfostras, skola, då de uppnått den förståndsutveckling’, att

åt dem må lemnas tillträde till Herrens heliga nattvard, af prest inom

svenska kyrkan sorgfälligt undervisas och beredas, dock ej tidigare än

det år, under hvilket de fylla fjorton år; och åligger det barnets föräldrar

eller målsman att senast innan barnet fylt sjutton år hos kyrkoherden

i den församling barnet tillhör anmäla det till erhållande af

konfirmationsundervisning eller ock styrka, att barnet af annan prest

inom svenska kyrkan erhållit eller erhåller sådan undervisning.

2 mom. De barn, hvilka efter slutad undervisning pröfvats beredda

att få tillträde till nattvarden och sjelfva åstunda att varda deraf

delaktiga, skola i den ordning kyrkohandboken föreskrifver offentligen

konfirmeras.

3 mom. Då barn, som åtnjutit konfirmationsundervisning, åstundar

att konfirmeras, må det ej af föräldrar eller målsman derifrån

hindras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 §•

1 mom. Efter derom skedd pålysning skall i hvarje församling

nattvarden, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, hållas så ofta församlingsmedlemmar

det begära och i allmänhet minst en gång i månaden.

2 mom. Nattvarden skall i högmessogndstjenst hållas; dock att,

der det anses önskvärdt att nattvardsgång vid vissa tillfällen anställes

annorledes än i sammanhang med högmessogudstjenst, kyrkoherden

må ega att derom öfverenskomma med församlingen.

7 §•

Nattvarden skall offentligen i kyrka begås. Å annat rum än i

kyrka må nattvardsgång hållas endast der särskilda ortsförhållanden

sådant kräfva och biskopen finner skäl att gifva sitt bifall dertill.

I hemmet må nattvarden kunna meddelas åt den, som på grund

af sjukdom, ålderdom eller annan lika giltig orsak sådant påkallar;

egande dervid anhöriga och husfolket, om de så önska, att i nattvarden

deltaga.

8 §•

Ej må annan än prest i svenska kyrkan utdela nattvarden åt medlemmar

af samma kyrka; dock att, då skäl dertill finnes, stiftets biskop

må tillåta prest inom annan evangelisk-luthersk kyrka att utdela nattvarden

till medlemmar af svenska kyrkan.

År någon i dödsfara stadd, och kan prest ej anträffas, må hvilken

kristen, som derom anlitas, aflösning och nattvard meddela.

« §•

Nattvarden åtnjute en hvar i den församling, till hvilken han hör;

men om någon åstundar att mottaga nattvarden i annan församling

eller af annan prest än den, som är anstäld i förstnämnda församling,

vare sådant honom tillåtet, der den prest han derom anlitar, efter vederbörlig

pröfning, är villig att honom betjena.

10 §.

På kungjord tid skall anmälan till offentlig nattvardsgång göras

hos kyrkoherden eller den han gifver uppdrag att mottaga sådan anmälan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5

11 §•

Deri, som vill åtnjuta nattvarden, skall förut i skriftermål hafva

aflagt syndabekännelse och undfått aflösning.

12 §.

1 mom. Skriftermål, såsom beredelse till nattvarden, skall, på sätt

kyrkohandboken föreskrifver, ske offentligen i kyrka samma dag nattvarden

utdelas eller ock dagen förut.

2 mom. Begär nattvardsgäst att i fall, der nattvarden icke utdelas

samma dag skriftermålet sker, omedelbart efter skriftermålet

varda af sakramentet delaktig, det varde honom icke förvägradt, der

han för sin begäran anför giltiga skäl.

3 mom. Skall nattvarden, jemlikt 7 §, utdelas annanstädes än i

kyrka, bör skriftermålet ske å det rum, der nattvarden utdelas.

13 §.

Nattvarden må ej meddelas åt annan än den, som blifvit konfirmerad.

14 §.

1 mom. Anmäler sig till nattvardsgång den, som hädat Gud,

lastat eller gäckat Guds heliga ord eller sakramenten, gjort gäckeri af

gudstjensten, smädat den kristna tron eller eljest visat sig såsom uppenbar

motståndare till densamma eller ock förer ett lastbart och förargelseväckande

lefverne, må, ehvad han derför blifvit lagförd eller icke och

ändå att straff derå ej finnes i allmän lag utsatt, kyrkoherden i församlingen

kalla honom till sig för enskildt samtal med anledning af

den gjorda anmälan.

Hörsammar han ej kallelsen, eller inställer han sig men visar fortfarande

obotfärdighet, skall kyrkoherden förvägra honom att undfå

nattvarden.

2 mom. Bekänner den felande sin synd och lofvar bättring, må

nattvarden honom icke förmenas.

3 inom. Om åtgärd, som enligt denna § vidtagits, må anteckning

icke inflyta i annat prestbevis än flyttningsbetyg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

15 §.

Begäres nattvarden af någon, som är stadd i dödsfara, må den

icke under något förhållande honom af prest förvägras.

16 §.

Tränger sig fram till nattvardsbordet någon, som är af starka

drycker öfverlastad eller eljest synbarligen i oredig sinnesförfattning,

eller som enligt denna lag icke må varda af nattvarden delaktig, varde

han vid sakramentets utdelande förbigången.

17 §■

Prest, som förvägrar någon tillträde till nattvarden eller förbigår

någon vid sakramentets utdelande, vare skyldig att, om så begäres,

gifva skriftligt besked om grunderna för sin åtgärd. Öfver denna må

klagan anföras hos domkapitlet. År den klagande missnöjd med domkapitlets

beslut, må besvär deröfver anföras hos Konungen.

Förslag

till

lag angående jordfästning.

Med upphäfvande af 18 kap. kyrkolagen och allt hvad lag och

författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, varder härigenom

stadgadt och förordnadt som följer:

1 §•

När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den

högmessogudstjenst, som näst efter skedd anmälan om dödsfallet inträffar

i den församling, der den aflidne var kyrkoskrifven, genom

kyrkoherdens försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. May-ts Nåd. Proposition No 28. 7

kyrkohandboken föreskrifver. Sådant tillkännagifvande må dock ej eke

i de fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmäla^.

2 §■

Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, der

icke giltiga orsaker till längre uppskof äro för handen. Jordfästningen

må ej förrättas af annan än prest i svenska kyrkan.

3 §•

Jordfästning skall ega rum i den församling, der dödsfallet timat;

dock må, då lik skall begrafvas i annan församling, jordfästningen kunna

förrättas i denna församling, om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan begrafningsplats

eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat.

I kyrka må dock endast sådan jordfästning, hvarom i 4 § sägs,

ega rum.

Huruvida den, som aflidit i fängelse, å sjukhus eller å annat dermed

jemförlig! ställe, må derstädes kunna jordfästas, ankommer på

Konungens pröfning.

4 §•

Jordfästning i vanlig ordning eller så kallad högtidlig jordfästning

må ej förvägras utom i de fall, hvilka i 5 och 6 §§ omförmälas.

5 §•

I särskild, mindre högtidlig ordning skola dödfödda barn jordfästas.

6 §•

I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden

under föröfvande åf groft brott, så ock den, som förgjort sig sjelf;

dock att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares

intyg, af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan, utan egen

skuld, iråkad förvirring saknade förståndets lulla bruk, den döde må

jordfästas i vanlig ordning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

7 §•

De särskilda formulär, efter hvilka ofvan omförmälda olika slag’ af

jordfästning skola förrättas, bestämmas i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning må de i svenska kyrkan öfliga

ceremonier med klockringning, procession, sorgmusik och sång brukas,

äfvensom liktal hållas af prest, som derom anlitas och dertill finnes

villig.

Ej må vid jordfästning, hvarom i 5 § sägs, klockringning ega rum.

Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga,

om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga

för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma

klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.

8 §•

Jordfäst lik må icke begrafvas annanstädes än å kyrkogård eller

annan plats, som blifvit för sådant ändamål behörigen invigd.

Kyrkogårdar och andra begrafningsplatser skola städse hållas i

ordnadt och värdigt skick.

9 §•

På Konungens pröfning ankommer, huruvida och under hvilka vilkor

enskild begrafningsplats må anläggas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

9

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 30 september 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Otter,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gii.ljam,

friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde att. — sedan

komitén för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.

den 5 april innevarande år aflåtit underdånig skrifvelse, hvarmed öfverlemnats

i tryckt exemplar ett af komitén affattadt betänkande, innehållande

förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard,

3:o) lag angående jordfästning,

4:o) lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person,

5:o) lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,

6:o) lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

7:o) lag angående fräjde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet

utfärdas, samt

Bih. till It,hd. Prut. 181)4. 1 Sand. 1 A/d. 13 Haft.

O

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

8:o) kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,

hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende, jemte motiv till

dessa förslag;

samt Kongl. Maj:t den 20 april detta år förordnat, att samtliga

domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium

skulle anbefallas att inkomma med underdåniga utlåtanden

öfver samma förslag; — de sålunda infordrade utlåtandena numera afgifvits

samt hemstälde tillika i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte

förordna, att öfver komiténs förberörda under l:o)—7:o) upptagna förslag

högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § regeringsformen

omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till hvad föredraganden sålunda hemstält, täcktes

Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets

öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

11

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 26 april 1893.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Svedelius,

Skarin,

Liltenberg,

Carlson,

Afzelius,

Isberg,

Lindbäck.

Sedan, till följd af högsta domstolens beslut den 14 november

1892, de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande remitterade

förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt;

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard;

3:o) lag angående jordfästning;

4:o) lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person;

5:o) lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning;

6:o) lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål; samt

7:o) lag angående fräjde- och flyttningsbctyg, som af presterskapet

utfärdas;

för närmare granskning cirkulerat mellan högsta domstolens leda
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

möter, ss företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande omförmälda

förslag bilagda detta protokoll.

Vid granskning af förslagen framstäides följande anmärkningar,

nemligen vid

l:o) Förslag till lag angående kyrkotukt.

Justitieradet Lindhäck yttrade: Bland de frågor, hvilka tillhöra kyrkorättens

område, torde knappast någon vara underkastad mera stridiga

meningar än den angående behofvet och nyttan af kyrkotukt. Under

det mången hyllar den åsigt, att bestämmelser om dylik tukt, såsom icke

förenlig med vår tids uppfattning af kyrkans väsende, böra helt och

hållet utplånas ur lagstiftningen, påkalla åter andra, hvilka i kyrkotukten

se ett af de förnämsta medlen till värnande af kyrkans inre och yttre

ordning, att nya mera tidsenliga lagstadganden i detta ämne skyndsamt

meddelas, hvarigenom efter deras förmenande kyrkotukten skulle kunna

på ett mera kraftigt sätt handhafvas än nu är fallet. En tredje mening,

ehuru erkännande önskvärdheten deraf, att sann kristlig kyrkotukt må

öfvas i församlingen, finner väsentligt hinder häremot möta i nu rådande

förhallanden inom kyrkan och anser derför försigtigheten bjuda,

att gällande lagstiftning i ämnet åtminstone tills vidare icke i annan

män rubbas än att sådana stadganden, hvilka nu mera allmänt betraktas

såsom föråldrade och olämpliga, varda upphäfda. Beaktansvärda skäl

synas tala för rigtigheten af sist anförda mening. Det har ofta och

med fog framhållits, hurusom kyrkans tuktande verksamhet, derest den

skall kunna med någon framgång utöfvas, måste ega stödet af ett inom

församlingen herskande medvetande om det berättigade i dylik tukt

och dess förmåga att främja det andliga lifvets utveckling. Sök er man

att härutinnan bilda sig ett omdöme och tager dervid hänsyn ej mindre

till uttalanden vid allmänna kyrkomötet af framstående kyrkans män

rörande möjligheten att i närvarande tid upprätthålla en strängare kyrkotukt

än äfven till andra omständigheter, hvilka i denna fråga äro vägledande

för omdömet, torde man emellertid nödgas erkänna, att ett

sådant församlingsmedvetande, hvarom nyss är nämndt, knappast kan

sägas vara för handen. En detta oaktadt, i strid emot allmänna länkesättet,

tillkommen ny kyrkotuktsförfattning, skulle tvifvels utan icke kunna

vinna någon kraftigare tillämpning, utan väsentligen blifva en död bokstaf,

hvarigenom icke allenast lagstiftande maktens anseende skulle lida

utan äfven lätteligen kunde alstras den origtiga, för kyrkan skadliga

föreställning, att hon saknade verksamma medel till ernående af sina

höga syften. Man har visserligen understundom sökt häfda den åsigt,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

att, äfven om tillämpning af den nya lagen endast i ringa mån kunde

ifrågakomma, dess blotta tillvaro i allt fall skulle blifva till gagn, såsom

innefattande ett vittnesbörd eller en bekännelse från kyrkans sida om

den ställning, bon ansåge sig böra intaga i förhållande till dem, hvilka

fiendtligt uppträda emot henne. Men de, hvilka omfatta nämnda åsigt,

synas förgäta, att lagar icke böra bringas till stånd i hufvudsakligt syfte

allenast att tjena såsom sitt eget mål eller i andra fall än då de ega

motsvarighet i folkets rättsuppfattning.

Redan ur nu antydda allmänna synpunkt förekommer således, efter

mitt omdöme, afgörande betänklighet mot bifall till ifrågavarande lagförslag.

Beträffande de grunder, på hvilka förslaget är bvgdt, synes mig

derjemte anledning förefinnas till följande, mera hufvudsakliga anmärkningar.

Förslaget afser, att vid sidan af den nya lagen skulle qvarstå

oförändrade de till kyrkotukt hänförliga bestämmelser, hvilka innefattas

i kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den

21 mars 1862; och det torde jemväl kunna antagas, att någon ändring

af enahanda bestämmelser i kongl. förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 icke heller

är åsyftad, ehuru förslaget derutinnan iakttager tystnad. Att föreskrifter

rörande ett och samma ämne sålunda skulle förekomma i särskilda författningar,

synes vara i flera hänseenden olämpligt; och tillåter jag mig

åberopa de, enligt min tanke, öfvertygande skäl emot en dylik anordning,

som finnas anförda i den vid komiterades betänkande fogade, af landssekreteraren

Bagge afgifna reservation.

Fn i vårt land hittills icke tillämpad art af kyrkotukt innefattas

i förslagets bestämmelse, att den felande må af vederbörande kyrkoråd

tills vidare förklaras förlustig rättighet att väljas till eller deltaga i val

af ledamot i församlingens kyrkoråd och elektor för utseende af svenska

kyrkans ombud vid allmänt kyrkomöte, samt att sjelf väljas till sådant

ombud. Äfven om man vill åt kyrkan medgifva befogenhet att från utöfningen

af dessa rättigheter skilja en församlingsmedlem, synes dock

den ifrågastälda åtgärden icke vara lämplig såsom ett medel för kyrkotukt.

Förgäfves skulle den, som drabbades af dylik åtgärd, söka att

deri finna den kärleksfulla omsorg om den felandes bättring och återförenande

med kyrkan, som bör utmärka all hennes tuktande verksamhet

och hvarförutan densamma snarare leder till den tuktades ytterligare

förhärdelse än till hans återupprättande. Dessutom kan, efter min åsigt,

ifrågavarande tuktmedel svårligen frånkännas egenskapen att menligt in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

verka på den tuktades borgerliga anseende, en påföljd, hvilken, såsom

ock komiterade i motiven till lagförslaget uttalat, icke bör genom kyrkotuktsferfarande

t framkallas. Härtill kommer den oegentlighet, att, fastän

de personer, Indika, när tuktmedlet skulle emot dem tillämpas, äro i

saknad af ofvannämnda rättigheter, följaktligen icke kunna blifva föremål

för detsamma, lagen likväl icke anvisat något deremot svarande

tuktmedel att användas emot dessa personer, bland hvilkas klass öfverträdelser

af lagen antagligen skulle talrikast förekomma. Följden häraf

blefve en ojemnhet i kyrkotuktsförfarandet, som icke kunde anses stå

väl tillsammans med den vigtiga rättsgrundsatsen om allas likhet inför

lagen.

Stadgandet i förslagets 4:de §, att vissa förseelser emot kyrklig

ordning skulle utgöra föremål för kyrkotukt, anser jag icke böra godkännas.

Detta stadgande komme egentligen att ega tillämplighet på det stora

antal församlingsmedlemmar, de så kallade frikyrklige, livilka i vissa

delar, förnämligast i fråga om dopet och den heliga nattvarden, anse

sig ej kunna gilla vår kyrkas ordning, i allmänhet ingalunda på grund

af någon emot kristendomen rigtad fiendtlig lifsåskådning eller förakt

för nådemedlen, utan till följd af samvetsbetänkligheter, missledd fromhet

eller den föreställning, att de icke få sina religiösa behof tillfredsstälda

i statskyrkan. Att inom eu kyrka, omfattande ett helt folk, sekter och

partier bilda sig, lärer icke kunna förebyggas. Huru beklaglig en sådan

söndring än är, skall dock, efter min öfvertygelse, försöket att medelst

kyrkodisciplinära medel bekämpa de villfarande meningar, som härigenom

uppkomma och föranleda omförmälda afvikelser från den kyrkliga samfundsordningen,

alltid misslyckas. Derför skulle också kyrkotuktsförfarandet,

användt emot ifrågavarande, till åtskilliga tusental uppgående

och i den borgerliga sammanlefnaden, så vidt mig är bekant, i allmänhet

oförvitliga och aktade personer långt ifrån att leda till det eftersträfvade

målet, enhet i kyrkligt hänseende, fast hellre ännu mera aflägsna dem

från kyrkan och dessutom lätteligen komma att i allmänhetens ögon

framstå såsom uttryck af hierarkism och religiös intolerans, en åskådning,

hvars framkallande hos folket kyrkan, särdeles under nuvarande

tidsförhållanden, bör låta sig angeläget vara att i all möjlig måtto undvika.

Trogen undervisning i ordets rätta lära, meddelad af ett nitiskt,

upplyst samt af den kristliga kärlekens och fördragsamhetens anda besjäladt

presterskap, är otvifvelaktigt kyrkans bästa och säkraste medel

att bevara sig från så väl inre som yttre splittringar och att till henne

återvinna sådana hennes vilseförda medlemmar, hvilka i ett eller annat

hänseende brutit emot hennes ordning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Enligt förslaget skulle åt vederbörande kyrkoherde öfverlemnas att

ensam pröfva, huruvida förseelser, hvilka borde föranleda till kyrkotukt,

vore för handen, samt på grund deraf besluta om den felandes inkallande

för att emottaga tillrättavisningar och förmaningar. Då det i allmänhet

måste blifva förenadt med synnerlig svårighet äfven för den mest samvetsgranne

att säkert urskilja, när en dylik förseelse vore notorisk, i

hvilken händelse allenast, på sätt i förslagets motivering rätteligen anmärkts,

kyrkotukt bör ifrågakomma, torde vid omförmälda maktpåliggande

och grannlaga pröfning, hvilken komme att utgöra grundvalen

för hela kyrkotuktsförfarandet, täta misstag med deraf föranledda obehöriga

kallelser och inställelser inför kyrkoherden och kyrkorådet icke

kunna undvikas. Vidsträcktheten af den makt, som uti ifrågavarande

hänseende skulle läggas i kyrkoherdens hand, synes mig ock innebära

grundad anledning till farhåga, att denna makt understundom kunde

varda af godtycket och det ovisa nitet missbrukad. Huruvida kyrkorådet,

hvars ledamöter väl i regeln utses med hufvudsakligen fästadt

afseende på deras duglighet att handhafva församlingens kyrkliga ekonomi,

utgör en institution, i dess närvarande skick lämpad att handlägga

kyrkotukts frågor i den utsträckning, som förslaget afser, synes

jemväl kunna med skäl betviflas. Nu antydda betänkligheter torde

måhända, derest kyrkotuktslagstiftningen skall omarbetas, böra föranleda

till öfvervägande, om icke angelägenheten kräfver, att mera betryggande

anordningar för kyrkotuktens rätta handhafvande vidtagas än de, förslaget

i sådant afseende erbjuder.

På sålunda anförda grunder anser jag mig ega anledning afstyrka,

att förslaget varder till lag upphöjd!.

Justitierådet Isberg anförde: Det lärer väl icke kunna törnekas, att

åtskilliga företeelser på det kyrkliga området i vår tid gifva anledning

att ifrågasätta, huruvida förhållandena inom den svenska kyrkan för

närvarande äro sådana, att en verksam kyrkotukt kan till sannskyldigt

gagn för kyrkan och församlingslifvet utöfvas, och för min del hyser

jag härutinnan allvarliga tvifvelsmål. Men då såväl från kyrkomötets

sida som från Riksdagen föreligga tid efter annan gjorda uttalanden,

deri vigten och behofvet af kyrkotukt erkännas, och uppenbart är, att

flertalet af de härom nu gällande bestämmelser äro helt och hållet föråldrade,

har jag icke tilltrott mig att åt mina tvifvelsmål i en fråga af

så öfvervägande kyrklig art, som förevarande, tillmäta sådan betydelse,

att jag på grund af dem kan afstyrka i sin helhet det förslag till ny

lagstiftning i ämnet, som nu föreligger. Vid granskning af detsamma

har jag emellertid funnit anledning till följande anmärkningar:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Ingressen.

I likhet med landssekreteraren Bagge och hufvudsakligen på de af

honom angifna grunder auser jag, att stadgandena i nu gällande kyrkostämmoförordningar

rörande den kyrkotukt, kyrkorådet i vissa fall eger

utöfva, böra upphäfvas, så att alla bestämmelser, som angå den allmänna

kyrkotukten, hvartill jag då ej hänför varning för oenighet i äktenskap

eller åsidosättande af föreskrifter i afseende å barns skolgångsskyldighet,

komma att innefattas i den nya lagen.

1-5 §§•

Mot förslaget i denna del synes mig i främsta rummet kunna anmärkas,

att deri sammanföras såsom föremål för ett och samma kyrkotuktsförfarande

förhållanden, hvilka, enligt mitt förmenande, ur principiel synpunkt

påkalla inskridande från kyrkans sida af väsentligen olika art.

Den som »förer ett lastbart och förargelseväckande lefverne» eller, såsom

meningen enligt min tanke rigtigare borde uttryckas, den som genom

förhärdelse i uppenbar synd eller last väcker allmän förargelse i församlingen,

lärer visserligen, om någon kyrkotukt öfver hufvud skall ega

rum, med rätta göras till föremål för kyrkans straffande verksamhet,

och kyrkan må väl anses ega befogenhet att kalla en sådan medlem

inför sig och genom sina tjenare och förtroendemän tillrättavisa och

varna honom. Men beträffande öfriga i förslaget upptagna fall synes

mig förhållandet vara ett annat. Dessa fall afse väsentligen antingen

sådana företeelser, som hafva sin grund i från kyrkans lära afvikande

religiösa åsigter och mot kyrkan fiendtliga sträfvanden, eller ock handlingar,

som äro belagda med straff i den borgerliga lagen. Hvad det

första slaget angår, synes mig hvarken ett öppet bekännande af annan

lära än den kristna eller en afvikelse från statskyrkans ordning, föranledd

af skiljaktighet i religiös tro, böra under nuvarande förhållanden

göras till föremål för någon till verkligt strafförfarande hänförlig åtgärd

från kyrkans sida. Då gällande bestämmelser icke medgifva medlemmar

af statskyrkan obetingad rätt att utträda ur kyrkans gemenskap, och

ett sådant utträdande icke heller låter sig göra utan afsevärda olägenheter

äfven i borgerligt hänseende, skulle kyrkan, derest hon uppträdde

såsom straffande gent emot här ifrågavarande företeelser, icke utan skäl

kunna sägas göra sig skyldig till religions- och samvetstvång, och

hennes tuktande verksamhet skulle snarare öka än minska den fiendtlighet

mot henne och hennes institutioner, som nu från så månget håll

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förspörjes. Härtill kominer, att kyrkostraffets eller kyrkotuktens ändamål,

för såvidt angår det moment i detsamma, som afser den felandes

rättande och återförande till kyrkan, icke gerna kan tänkas i dessa fall

skola kunna genom straffmedel uppnås. — Beträffande handlingar, hvilka

i den borgerliga lagen äro belagda med straff, synes mig icke heller

kyrkotukt i egentlig mening böra ega rum, likasom sådan icke torde

hafva varit afsedd i 1686 års kyrkolag. Dylika brottsliga handlingar

lära icke kunna konstateras i annan ordning, än den borgerliga lagen

bestämmer, och någon straffåtgärd från kyrkans sida skulle derför ej

kunna i anledning af dem vidtagas, innan vederbörande vid verldslig

rätt befunnits saker. Men är någon för begången förseelse dömd till

verldsligt straff, och har detta gått i verkställighet, bör enligt min mening

samma straff, hvilket ju äfven har till ändamål den felandes fölbättring,

anses till fullo försona förseelsen, så att något ytterligare

strafförfarande icke må från kyrkans sida mot den felande ega rum.

Om jag således icke kan biträda komiterades uppfattning, att kyrkan

skulle ega att i ofvan afsedda fall använda straffmedel eller kyrkotukt i

egentlig mening, synes det mig dock, att man ensamt ur synpunkten af

den kyrkan såsom statskyrka tillkommande rätt att värna om sig och

sina institutioner kan och bör tillerkänna kyrkan befogenhet att vidtaga

åtgärder, som, ehuru ej hänförliga till straff eller tuktmedel, dock äro

egnade att sätta sådana medlemmar, hvilka i ord eller gerning visat

sig såsom uppenbara motståndare till kyrkans lära och lagstadgade

ordning eller eljest oskickliga att handhafva vården om församlingen

och kyrkans angelägenheter, ur stånd att i dessa afseenden utöfva ett

för kyrkan och hennes verksamhet skadligt inflytande. Kyrkan böi

alltså, enligt min mening, visserligen icke ega rätt att mot dessa sina

medlemmar använda tillrättavisningar och varningar inför pastor eller

kyrkoråd, hvilka åtgärder äro att hänföra till verkliga kyrkostraff; men

deremot bör man, på sätt förslaget äfven innehåller, tillerkänna henne

befogenhet att förklara sådana medlemmar förlustige valrätt och valbarhet

i afseende å sådana kyrkliga förtroendeuppdrag, som i förslaget

omnämnas.

Huruvida ett sådant uteslutande från valrätt och valbarhet äfven

må användas i fall, der, enligt hvad jag ofvan utvecklat, ett verkligt

strafförfarande kan anses böra ega rum, är en annan fråga. Visserligen

torde det icke vara lämpligt att, såsom komiterade föreslagit, göra uteslutandet

från valrätt och valbarhet till en särskild grad. af kyrkotukt,

1 afsedd att tillämpas, der de två första graderna, tillrättavisning och varning

inför kyrkoherde och kyrkoråd, visat sig fruktlösa, eftersom ett

liih. Ull Riked. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Åfd. 13 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

sådant uteslutande icke kan göras gällande mot alla församlingsmedlemmar,

utan endast är tillämpligt i afseende å dem, som verkligen ega

valrätt och valbarhet i här afsedda fall. Men då en församlingsmedlem,

hvilken uppfört sig så, att han upprepade gånger blifvit föremål för tillrättavisningar

och varningar från kyrkans sida, lika litet kan anses

skickad att deltaga i vården af kyrkans angelägenheter som den medlem

i kyrkan, hvilken omfattat annan troslära eller gjort sig skyldig till

religionsbrott, synes kyrkans rätt att skydda sig och sina intressen påkalla,

att äfven den, som ådragit sig kyrklig tillrättavisning andra gången,

omedelbart såsom följd deraf förklaras förlustig ifrågavarande kyrkliga

rättigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag:

att i 2 § såsom föremål för kyrkans straffande verksamhet eller

kyrkotukt i egentlig mening allenast upptages det fall, att församlingsmedlem

genom förhärdelse i uppenbar synd eller last åstadkommer allmän

förargelse i församlingen; dock att sådan kyrkotukt ej må ega rum,

der fråga är om gerning, som är belagd med sträft'' i allmän lag;

att medlen för utöfvande af denna kyrkotukt bestämmas till de af

komiterade föreslagna två första graderna, tillrättavisning och varning

inför kyrkoherde och kyrkoråd, med den afvikelse från förslaget likväl,

att äfven tillämpningen af första tuktgraden göres beroende på bestämmande

af kyrkorådet;

att i 3 § stadgas: dels att, der församlingsmedlem blifvit genom

laga kraftvunnet utslag sakfäld för brott, som omförmäles i 1 eller 2 §

af 7 kap. strafflagen eller i förordningen angående ansvar för den, som

söker förmå annan till affall från den evangeliskt lutherska läran den

16 november 1869, eller genom smädande af den kristna tron eller eljest

visadt uppenbart motstånd mot densamma åstadkommit allmän förargelse

i församlingen, kyrkorådet skall ega förklara sådan församlingsmedlem,

sedan tillfälle lemnats honom att, om han så åstunda^ afgifva yttrande

i ärendet, förlustig valrätt och valbarhet i de i förslaget angifna hänseenden,

dock att sådant förklarande ej må meddelas, sedan mera än

ett år förflutit efter inträffandet af det förhållande, hvarå förklarandet

skulle grundas; dels ock att samma lag skall vara gällande i fråga om

den, som ådragit sig kykotukt i andra graden enligt 2 §; dervid emellertid,

i händelse förklarandet meddelas vid samma tillfälle då nämnda

tukt utöfvas, någon ytterligare procedur för inhemtande af vederbörandes

yttrande särskilt i anledning af frågan om berörda förklarande icke

lärer erfordras;

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

samt att i 4 §, för åsidosättande af kyrklig ordning i der afsedda

fall, och i 5 §, för öfverträdelse af der omnämnda förbud, stadgas enahanda

påföljd, som enligt hvad jag nu hemstält skulle i 3 § föreskrifvas.

Komiterade hafva, såsom förslaget visar, ansett, kyrkorådets förklarande

rörande förlust af ifrågavarande kyrkliga rättigheter böra gälla

tills vidare, intill dess den, som åt förlusten drabbats, rättat sig, då kyrkorådet

skulle ega att till all kraft och verkan upphäfva detsamma. En

sådan bestämmelse kan möjligen anses följdrigtigt framgå ur komiterades

uppfattning, att nämnda förklarande är att betrakta såsom en

särskild grad af kyrkotukt, hvilken såsom sådan har till ändamål, bland

annat, att verka till den tuktades förbättring och återförande till kyrkan.

Men den för med sig verkningar, hvilka, enligt mitt förmenande,

äro i hög grad betänkliga. Särskild! förefaller pröfningen, huruvida

bättring inträdt eller ej, vara af synnerligen ömtålig art och synes

lätt kunna föranleda maktmissbruk å ena sidan och oförskyld förödmjukelse

å den andra, Ej heller torde en bestämmelse af denna beskaffenhet

vara af nöden, om man, i likhet med hvad jag föreslagit, ser i

uteslutandet från de kyrkliga rättigheterna endast ett medel i kyrkans

hand till att förekomma, att icke vården af hennes angelägenheter faller

i händerna på personer, hvilka kunna befaras komma att verka till

kyrkans skada. Utgår man från sistnämnda förutsättning, synes man

kunna fixera fortvaron af förlusten till viss tid, i det man antager, att,

om vederbörande under någon jemförelsevis längre tidsföljd efter förlustens

inträdande icke låtit komma sig till last något förfarande, som

gifver anledning fill nytt förlustförklarande, detta förhållande utgör

bevis derom, att den fara för skadligt inflytande på kyrkans angelägenheter,

som förut ansetts hafva från hans sida förefunnits, icke vidare

är för handen. Ett sådant antagande är visserligen icke berättigad! i

de i 4 § omnämnda fall, då församlingsmedlem vägrar att låta döpa

sitt barn eller hindrar barn, som åtnjutit konfirmationsundervisning, mot

dess vilja från att konfirmeras, med mindre rättelse verkligen skett;

men en vidhållen vägran eller ett fortsatt hindrande i dessa fall utgör

förnyad anledning för kyrkorådet att genom upprepade förlustförklaranden

utesluta en sådan församlingsmedlem från ifrågavarande rättigheter,

så länge kyrkans val sådant fordrar och förhållandena i öfrigt dertill

föranleda.

Jag föreslår alltså, att i lagen införes föreskrift derom, att den

förlust af valrätt och valbarhet, hvarom här är fråga, skall gälla för

viss tid, hvilken med hänsyn särskild! till de stadgade perioderna för

kyrkorådsvalen synes lämpligen kunna bestämmas till två år.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 och 7 §§.

De af mig vid föregående paragrafer gjorda anmärkningar föranleda

åtskilliga ändringar i 6 och 7 §§, hvarom jag här endast velat

erinra.

8 och 9 §§.

Såsom följd af hvad jag ofvan hemstält skulle 8 § komma att

utgå liksom den i 9 § förekommande satsen »så ock beslut, hvarigenom

dylikt förklarande blifvit upphäfdt».

10 §.

I likhet med reservanten inom komitén anser jag bestämmelsen

rörande tid och ordning för öfverklagande af kjo-koråds beslut i här

afsedda fall böra införas i föreliggande lagförslag; och åberopar jag

härom i öfrigt mitt yttrande i anledning af komiterades särskilda förslag

till lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål.

Mina anmärkningar vid 1—5 §§ föranleda vissa jemkningar i redaktionen

af första stycket af förevarande § och möjligen äfven uteslutande

af andra stycket.

11 §•

Såsom följd af mina förut framstälda ändringsförslag bör sista

punkten i första stycket af denna § utgå och lydelsen af §:n i öfrigt

omredigeras.

12 §.

Under hänvisning till mitt yttrande vid 14 § i komiterades särskilda

förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens

heliga nattvard, hemställer jag, att förevarande § måtte utgå.

13 §.

Bestämmelsen i 14 kap. 1 § gifterinålsbalken, att makar för oenighet

i äktenskap skola af kyrkoherden i församlingen varnas »efter ty

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

i kyrkolagen säges», syftar å 16 kap. 11 § kyrkolagen. Detta lagrum

föreslå nu korniterade skola genom den nya lagen upphäfvas, hvaraf

möjligen skulle kunna dragas den slutsats, att hänvisningen i 14: i

gifitermålsbalken hädanefter skulle afse lagen om kyrkotukt, och förenämnda

varning för oenighet i äktenskap ske i öfverensstämmelse med

dess föreskrifter, d. v. s. af kyrkoherden i närvaro af en eller två församlingsmedlemmar.

Då detta ej är meningen, bör till undvikande af

missförstånd antingen i förslaget uttryckligen utsägas, att det ej åsyftar

ändring i det förfarande 14: l giftermålsbalken omnämner, eller ock ur

sistnämnda lagrum uteslutas orden: »efter ty i kyrkolagen säges».

De i 5 kap. 2 § kyrkolagen samt kongl. trefven den 12 januari

1698, den 26 augusti 1756 och den 24 augusti 1784 förekommande

bötesbestämmelser, livilka af korniterade nu föreslås till upphäfvande,

måste anses redan genom nya strafflagens införande vara upphäfda och

böra derför från §:n uteslutas. I öfrigt torde böra erinras, att äfven

vissa andra bland de till upphäfvande föreslagna författningar, om de

än icke blifvit genom senare lagstiftning uttryckligen upphäfda, likväl

såsom föråldrade upphört att tillämpas.

Justitierådet Afzelius utlät sig: Kyrkans rätt att mot dem af

hennes medlemmar, livilka uppträda såsom hennes fiender eller öfverträda

hennes ordning, inskrida tillrättavisande och tuktande, kan icke

dragas i tvifvel, och kyrkotukten kan för sitt berättigande åberopa uttrycklig

biblisk grund. Men vid dess utöfning måste tillses, att icke

dess ändamål — främjandet af det andliga lifvet inom kyrkan — förfelas.

För att den skall kunna verka på samma gång kraftigt och

välsignelsebringande, måste den uppbäras af ett starkt och lifligt församlingsmedvetande

och utöfvas genom medel, hvilka äro egnade att

befordra nämnda högre ändamål. I en folk- eller statskyrka måste

kyrkotuktens utöfning blifva förenad med en viss svårighet, då kyrkan

inom sig hyser element, hvilka i verkligheten äro för henne främmande,

men hvilka, å ena sidan, icke ega obetingad frihet att ur henne utträda

och hvilka, å andra sidan, kyrkan icke eger att från sig utsöndra;

hennes tuktande inskridande mot dessa element får derför lätt nog utseende

af ett tvång mot olika tänkande. Lemnar icke det kyrkliga

församlingsmed vetandet tuktförfarandet erforderligt stöd, förlora dessa

tuktåtgärder, äfven om de inskränkas till påföljder af kyrklig art, i

den allmänna uppfattningen sin rent kyrkliga karakter och få sin betydelse

egentligen genom det i yttre måtto förödmjukande, som vid

dem kan fästas. Tukten blifver på samma gång svag och för sitt egentliga

ändamål otjenlig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Att vid sådant förhållande den närvarande tidpunkten är föga

gynsam för lagstiftningsåtgärder på detta område inom vår kyrka, synes

uppenbart och har jemväl under frågans föregående behandling inom

den kyrkliga representationen blifvit af flere bland kyrkans erfarnaste

målsmän vitsordadt. Det försök till sådan lagstiftning, det remitterade

förslaget innefattar, torde icke heller vara egnadt att jäfva ett sådant

omdöme. Förslaget synes vara både i sig sjelft otillfredsställande och

med afseende å för handen varande förhållanden olämpligt.

Kyrkotukten skulle enligt förslaget utöfvas dels genom förmaningar

och varningar, dels genom frånkännande af vissa kyrkliga rättigheter.

Hvad först angår detta sistnämnda tuktmedel, hvilket är för

vår kyrkolagstiftning nytt, är detsamma såsom tuktmedel synnerligen

svagt. Det lider af den för ett sådant — särskildt det som skulle vara

tuktförfarandets slutpunkt — väsentliga bristen att icke kunna mot alla

felande användas. Men äfven der icke saknaden af de kyrkliga rättigheter,

om hvilka här är fråga, af sig sjelf utesluter tuktmedlets användning,

skulle i det öfvervägande antalet fall förlusten såsom sådan

för den deraf träffade sakna verklig betydelse, då utöfningen af dessa

rättigheter i allmänhet icke för honom vore af något värde. Väl åberopas

af komitén för införandet af nämnda anordning jemväl ett annat

skäl för att sålunda »de församlingsmedlemmar, som kunna utöfva inflytande

på och deltaga i kyrkostyrelsen såväl inom den enskilda församlingen

som inom kyrkan i dess helhet, blifva, så länge de äro felande,

beröfvade möjligheten till ett sådant inflytande». Men icke heller

från sådan synpunkt torde den föreslagna anordningen vara behöflig eller

lämplig. Der församlingsmedvetandet icke är alldeles förvilladt, lärer

ett sådant inflytande, som härigenom skulle utestängas, icke behöfva

befaras; och skulle i någon församling förhållandena vara sådana, att

personer, hvilka af denna förlust borde träffas, verkligen kunde utöfva

inflytande på kyrkostyrelsen — något som väl endast i fråga om de i 4

och 5 §§ afsedda personer torde ligga inom möjlighetens område —,

lära samma förhållanden utan tvifvel föranleda, att, innan den ifrågavarande

påföljden hunnit i erforderlig utsträckning tillämpas, kyrkorådet

erhölle en sammansättning, som uteslöte påföljdens vidare användande.

Vidkommande åter den andra arten af kyrkotuktsmedel, hvilken skulle

bestå i förmaningar och varningar, så innefattar förslaget i denna del

endast en vidare utveckling af nu gällande ordning; väsentligen enahanda

befogenhet tillkommer äfven för närvarande församlingens pastor

och kyrkoråd. Om emellertid erfarenheten visat, att denna befogenhet

endast i ringa utsträckning begagnas, synes detta ådagalägga, att en

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

utveckling af samma befogenhet nu icke är påkallad. De förhållanden,

hvilka inverkat förlamande på denna art af kyrkotukt, lära icke vara

med stiftandet af den nya lagen undanröjda och skulle antagligen föranleda,

att äfven den nya lagen blefve en lag på papperet eller, der den

verkligen och med kraft tillämpades, visade sig sakna nödigt underlag

i församlingsmedvetandet. I intetdera fallet komme den att medföra

verkligt gagn.

På grund af nu anförda förhållanden finner jag mig böra afstyrka

förslagets upphöjande till lag.

Justitierådet Carlson afgaf följande yttrande: Enligt förslaget skulle

kyrkotukt kunna åläggas

dels på grund af brott,

dels på grund af andra osedliga gerningar och

dels på grund af rent kyrkliga förseelser.

Då förstnämnda två slag af gerningar äfven utgöra föremål för den

borgerliga lagstiftningen, synes det vara af vigt att tillse, huruvida förslagets

bestämmelser i dessa delar låta förena sig med den borgerliga

lagens stadganden och åskådningssätt.

Enligt min uppfattning är detta icke förhållandet.

Den borgerliga lagen skiljer emellan brott, som höra under allmänt

åtal, och brott, som få åtalas endast af målsegaren eller, efter angifvelse

af honom, af allmän åklagare. I fråga om förra slaget af brott anser

lagen det vara statens pligt att, oberoende af målsegarens vilja, söka

upptäcka brottet och befordra gerningsmannen till straff. Beträffande

brott, som ej höra under allmänt åtal, företager deremot staten icke

utan målsegarens vilja någon åtgärd för brottets upptäckande; tvärtom

tillåter staten icke att brottet, utan målsegarens önskan eller gerningsmannens

eget åtgörande, må blifva kändt. Staten fordrar, enligt 16

kap. strafflagen, att tredje man, som erhållit vetskap om ett sådant

brott, skall, om målsegaren låter sig nöja, behålla denna vetskap för

sig sjelf och icke meddela den åt andra. Vissa arter af dylika brott,

såsom hor och våldtägt, äro just af det skäl undantagna från allmänt

åtal, att man ansett det kunna medföra skada eller obehag för den förorättade,

att brottet blefve kändt.

Då nu förslaget tillåter, att ett brott, som ej hörer under allmänt

åtal, oberoende af målsegarens vilja och utan hänsyn till den skada

han tilläfventyrs kan lida genom brottets dragande inför offentligheten,

göres till föremål för förhandling inför de kyrkliga myndigheterna och

af dessa konstateras, torde det icke kunna förnekas, att i detta afse
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ende en betänklig stridighet förefinnes emellan förslaget och den borgerliga

lagen.

I lika hög grad är detta fallet beträffande osedliga gerningar, hvilka

icke innefatta brott.

Den borgerliga lagen straffar den, hvilken mot annan utsätter eller

fortsprider rykte om sådan gerning, äfven om ryktet skulle vara sant,

livilket icke tillätes honom att bevisa; förslaget åter låter de kyrkliga

myndigheterna gifva ryktet ökad offentlighet genom att konstatera gerningen.

Nödig hänsyn till den borgerliga lagen synes alltså fordra, att förslagets

bestämmelser, i hvad de angå brottsliga gerningar, i viss mån

begränsas, och att hvad förslaget innehåller om kyrkotukt för andra

osedliga gerningar helt och hållet uteslutes.

Ett annat vigtigt skäl talar ock för sistnämnda åtgärd.

Om det ock må antagas, att användande af kyrkotukt mot den,

som, utan att begå brott, förer ett lastbart och förargelseväckande lefverne,

någon gång kunde vara till nytta för honom eller kyrkan, torde

dock detta icke vara förhållandet i allmänhet. Med ett skoningslöst

tillämpande af den föreslagna lagen i denna del å alla förekommande

fall, utan hänsyn till person, skulle säkerligen uträttas mera ondt. än

godt, icke minst för kyrkan sjelf. Men å andra sidan skulle det icke

vara lämpligt att vid lagens tillämpning taga hänsyn till personliga förhållanden

och den nytta eller skada, som i hvarje särskild! fall kunde

väntas af en kyrkotuktsåtgärd. Då en dylik åtgärd, i följd af den vanära

gerningens konstaterande och bekantgörande medför, har karakteren

af ett straff, skulle det vara sårande för rättskänslan, om detta

straff komme att drabba vissa, men icke andra, lika skyldiga församlingsmedlemmar.

Men om en osedlig gerning icke bör medföra kyrkotukt i annat

fall, än då densamma utgör ett brott, måste man för kyrkotukts användande

å sådan gerning uppställa det ytterligare vilkor, att gerningens

verklighet och brottslighet blifvit konstaterad af domstol. Det

skulle nemligen icke vara med god ordning och gällande rättsuppfattning

förenligt, att de kyrkliga myndigheterna, innan åtal för brott blifvit

vid domstol anstäldt eller medan åtal vore på domstols pröfning

beroende eller sedan åtal blifvit af domstol ogilladt, förklarade brottet

uppenbart och för detsamma ålade kyrkotukt.

Såsom föremål för kyrkotukt upptager förslaget dels vissa angifna

arter af brott, nemligen de, hvilka omnämnas i 7 kap. 1 och 2 §§ straff
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

lagen samt i förordningen den 16 november 1869, dels och brott i allmänhet,

hvilka utmärka ett lastbart och förargelseväckande lefverne.

I förstberörda afseende gifver förslaget, enligt min uppfattning,

icke anledning till annan anmärkning, än att med nämnda arter af brott

måhända borde likställas vissa andra brott, som omedelbart röra kyrkan.

Hvad åter angår öfriga brotten, så torde emellan dessa, å ena sidan,

och de endast osedliga gerningarne, å andra sidan, icke från kyrklig

synpunkt förefinnas så väsentlig skilnad, att kyrkotukt bör användas

mot de förra, om sådan ej kan tillämpas å de senare.

Förslagets bestämmelser i fråga om de kyrkliga förseelser, hvilka

böra föranleda kyrkotukt, torde kunna i hufvudsak godkännas, under

förutsättning att de öfverensstämma med de stadgande!!, hvilka i sammanhang

med lagen om kyrkotukt varda antagna angående Herrens heliga

nattvard, jordfästning samt särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Då allmänna kyrkomötet har till uppgift att deltaga i den lagstiftning,

genom hvilken kyrkans lära och ordning bestämmas, synes det

icke vara rigtigt att från valrätt och valbarhet till kyrkomötet utesluta

någon allenast på den grund, att han i en viss fråga, t. ex. om lekmans

befogenhet att utdela nattvarden, hyser en åsigt, som icke öfverensstämmer

med den i gällande kyrkolagstiftning uttalade. Så skulle

emellertid kunna ske, derest, såsom föreslagits, förlust af sådan valrätt

och valbarhet finge användas såsom kyrkotuktsmedel mot de i 4 och

5 §§ omnämnda kyrkliga förseelser. I följd häraf och då skäl torde

saknas att stadga dylik påföljd endast för de få fall, då ett kyrkotuktsförfarande

af annan anledning bör inträda, hemställer jag, att hvad förslaget.

i denna del innehåller måtte uteslutas. Härigenom skulle tillika

den fördel vinnas, att verkan af ett beslut om kyrkotukts användande

inskränkes till den församling, som meddelat beslutet.

I likhet med den skiljaktige ledamoten inom komitén anser jag det

vara förkastligt att genom böter, viten eller hemtning tvinga personer

till inställelse inför kyrkorådet, då fråga är om kyrkotukt för rent kyrkliga

förseelser. Men jag håller tillika före, att sådana tvångsmedel icke

heller böra användas vid utöfning af kyrkotukt i andra fall. Om det

anses nödigt, att den strängaste art af kyrkotukt, förlust af vissa kyrkliga

rättigheter, bör föregås af en lindrigare art, nemligen varning,

torde sådan böra meddelas skriftligen, i händelse den felande icke på

kallelse frivilligt inställer sig.

Derest förslaget ändras i sådan rigtning, synas föreskrifterna i 5 §

samt i förslaget till lag angående särskilda sammankomster för andaktsliih.

till ltiksd. l‘rot. 181)4. 1 Hand. I Afd. 13 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

öfning lämpligen kunna utbytas mot stadganden af innehåll, att medlem

af kyrkan, hvilken uppträder på sådant sätt, som i sistnämnda förslag

omnämnes, gör sig förfallen till kyrkotukt enligt 2 § 2 mom. i förslaget

till lag om kyrkotukt. Det af komitén föreslagna förfaringssättet

att meddela förbud skulle nemligen vara oformligt i det fall, att personen

icke egde rösträtt å kyrkostämma och någon påföljd af förbudets

öfverträdande följaktligen icke kunde tillämpas.

Om en lag om kyrkotukt utfärdas, torde denna böra upptaga alla

de förseelser, för hvilka kyrkotukt må ega rum. Kyrkorådets befogenhet

att meddela föreställningar och varningar på grund af förordningarne

om kyrkostämma m. m. samt om kyrkostämma in. in. i Stockholm

synes derför böra inskränkas till de fall, som omförmälas i 14

kap. giftermålsbalken samt i 51 § af stadgan angående folkundervisningen

i riket.

Med den skiljaktige ledamoten inom komitén är jag ock ense

derom, att lagen om kyrkotukt bör innehålla föreskrifter angående sättet

och vilkoren för sökande af ändring i beslut, sond kyrkorådet på

grund af samma lag meddelar.

Justitierådet Lilienberg anförde: De af flere högsta domstolens ledamöter

nu framstälda anmärkningar emot ifrågavarande förslag finner

jag fullt befogade, såvidt angår de föreslagna åtgärderna såsom kyrkotukt

betraktade, och den enda synpunkt, ur hvilken jag för min del

skulle kunna finna giltiga skäl tala för den strängaste gradens antagande,

är kyrkans obestridliga rätt att från deltagande i dess förvaltning

utesluta dåliga eller fiendtlig element. Men derest man i detta

afseende icke hyser förtroende till valkorporationerna sjelfva, utan så

att säga genom en dom vill söka garantier, mötes man af synnerligen

störa svårigheter, som förslaget enligt min tanke icke kunnat öfvervinna.

Ty denna förlust af valrätt och valbarhet, såsom redan är anmärkt

omöjlig att tillämpa mot hvarje felande församlingsmedlem, komme

att i verkligheten te sig såsom en ny sorts förlust af medborgerligt förtroende

med ty åtföljande vanära inför allmänna opinionen. Det måste

vidare anses som en stor oegentlighet att, fastän eu och samma kyrka

är i hela riket rådande, förlusten ändock upphör genom flyttning från

en till annan församling. Men det är dock kanske mest då upphäfvandet

af beslutet ifrågakommer, som svårigheterna möta, enär upphäfvandet

skulle bero icke deraf att viss tid förflutit, utan af en undersökning,

huruvida den ifrågavarande personens sinnestillstånd förändrats;

och huru svårt skulle det icke i synnerhet i stora stadsförsamlingar

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

blifva att finna erforderligt material för ett samvetsgrant omdöme i

dessa ömtåliga fall? Slutligen kan jag icke underlåta att i likhet med

justitierådet Lindbäck anmärka, att kyrkoråden icke synas mig vara i

besittning af erforderliga egenskaper för denna kyrkotukts handhafvande,

valda, såsom de äro, med hufvudsakligt afseende å förvaltningen

af kyrkans ekonomi. Deras opartiskhet vid bedömande af andra församlingsmedlemmars

kompetens till befattningar, som de sjelfva kunna

vara angelägna att få bibehålla, skulle också säkerligen komma att

blifva föremål för tvifvel. På dessa skäl måste jag förena mig med

justitieråden Afzelius och Lindbäck i deras afstyrkande af förslaget.

Justitierådet Skärm yttrade: Liksom andra trossamfund har den

svenska lutherska kyrkan, sedan den vunnit erkännande såsom statskyrka,

sökt att med yttre maktmedel såväl skydda sig sjelf mot intrång

af andra trosläror som ock bland sina församlingsmedlemmar

upprätthålla ordning, tukt och sedlighet.

De maktmedel, som i detta afseende stälts till kyrkans förfogande,

hafva ingalunda varit obetydliga. Varningar och förmaningar af själasörjaren,

ensam eller i närvaro af tillkallade församlingsmedlemmar, af

kyrkoråd, af biskop och konsistorium, stockstraff, arbete till kyrkan,

penningeböter, uppenbar och enskild skrift eller kyrkopligt, utestängande

från nattvardens bruk och andra kyrkans friheter, eller det mindre

bannet, samt syndarens skiljande från den kristliga kyrkans delaktighet

och hans sättande utom Guds församlings gemenskap, eller det större

bannet, äro allt medel, som lagstiftningen bemyndigat kyrkan att mot

felande församlingsmedlemmar använda.

Hvad historien och erfarenheten lära om de resultat, som med

dessa medel vunnits, är emellertid ej egnadt att ingifva särdeles förtroende^

vare sig till deras ändamålsenlighet eller till lämpligheten af

deras användning af kyrkan för dess syften.

I den mån upplysningen och samhällsmedlemmarnes förmåga af

sjelfständigt omdöme ökats, hafva dessa medel, det ena efter det andra,

af allmänna tänkesättet utdömts.

Stockstraff och uppenbar kyrkopligt äro genom uttryckliga lagbud

afskaffade; och ehuru de öfriga tuktmedlen nominelt qvarstå, kan ju

knappast sägas, att de såsom kyrkotukt numera komma till användning.

Visserligen måste på grund af särskilda stadganden (14: 1, 2

giftermålsbalken och 51 § i folkskolestadgan samt kongl. förordningen

angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj

1855) i vissa bestämda fall varningar af pastor eller kyrkoråd äfven
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 28.

som enskild skrift ega rum; men detta, som sker utan någon egentlig

pröfning eller beslut å kyrkans sida, kan svårligen hänföras till kyrkotukt.

Faktiskt torde sålunda i vårt land numera kyrkotukt, oaktadt de

många derom qvarstående lagbuden, icke eller åtminstone endast i

mycket obetydlig grad utöfvas.

Förslaget vill emellertid genom de antiqverade lagbudens återupplitvande

och deras lämpande efter nuvarande förhållanden, ånyo

införa sådan.

Det. vill i sådant syfte såsom tuktmedel använda dels de redan

nu legaliter existerande varningarne af pastor i tillkallade församlingsmedlemmars

närvaro och af kyrkoråd och dels ett hittills oförsökt dylikt

medel, förlust af valrätt och valbarhet till kyrkoråd och kyrkomöte.

Att återupprepandet i den nya lagen af redan nu gällande stadganden

och varningar skulle göra dessa mer än hittills användbara

och använda, synes föga antagligt.

Det njra tuktmedlet, förlusten af förenämnda valrätt och valbarhet,

förfäder allt för svagt, att deraf någon förbättring i nu rådande

förhållanden torde vara att påräkna. Det är, såsom redan inom högsta

domstolen framhållits, ej tillämpligt på alla samhällsmedlemmar; och

det kommer antagligen att i regeln drabba endast sådana, för hvilka

förlusten af valrätt eller valbarhet i nämnda hänseende icke har någon

betydelse.

Jag är för min del urståndsatt att inse, på hvad grund någon

mera verksam och ändamålsenlig kyrkotukt är att af förslaget hoppas.

Det mest sannolika synes mig vara, att detsamma, om det till lag upphöjes,

kommer att, liksom de nu gällande lagbuden om kyrkotukt, i

de flesta fall förblifva en död bokstaf, utan annan betydelse än att

utgöra ett nytt bevis pa vanmakten af lagbud, som icke öfverensstämma

med eller hafva sin grund i det allmänna rättsmedvetandet; och skulle

i något fall försök å kyrkans sida göras att med de tuktmedel, förslaget

erbjuder, städja oordningar och oskick, lärer erfarenheten snart

nog komma att, ändå mer än hittills, visa olämpligheten att med dylika

medel söka verka för kyrkans ändamål.

Efter min uppfattning är införandet af verksam kyrkotukt för

närvarande så stridande mot allmänna tänkesättet, att det torde befinnas

omöjligt att nu framlägga en antaglig och ändamålsenlig lag

derom.

Upprätthållandet af yttre ordning, tukt och sedlighet lärer lämpligast

böra öfverlemnas åt de verldsliga myndigheterna, som derför ega

tillräckliga utvägar, eller åtminstone lätteligen kunna få fyldt hvad

opaginerad Kontrollera mot PDF

2S

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

härutinnan kan brista. Staten har naturligtvis både pligt och intresse

att genom sin lagstiftning och lagskipning värna om kyrkan liksom

om sina öfriga institutioner.

För kyrkan och dess ställning inom församlingen torde det vara

en afgjord fördel, att dess tjenare befrias från omsorgen och ansvaret

för upprätthållandet af den yttre ordningen. Själasörjaren kan ej mot

sina församlingsbor uppträda såsom tuktomästare, åklagare Qch domare,

utan menligt inflytande på det kärleksfulla förhållande, som bör dem

emellan råda och som torde vara ett nödvändigt vilkor för att han

skall kunna med framgång verka till församlingens bästa.

Befrielsen från detta verldsliga bestyr lärer derjemte ej hindra,

utan tvärtom befrämja det djupt ingripande, i många fall rent af oemotståndliga

inflytande, kyrkan bär att vinna, när dess tjenare, uteslutande

med de medel, deras höga uppgift dem anvisar, i uppoffrande kärlek

och oegennyttigt nit samt i förtröstan till ordets och sanningens egen

kraft genom lära och föredöme verka på åhörarnes hjertan och samveten

för kyrkans heliga ändamål.

Derw kyrkan vunnit sådant inflytande, lärer föga behof af kyrkotukt

förefinnas.

I följd af hvad jag sålunda anfört, och instämmande för öfrigt i

det hufvudsakliga af hvad justitieråden Lindbäck, Afzelius och Lilienberg

yttrat, måste jag i likhet med dem afstyrka förslaget.

Justitierådet Svedelius instämde med justitierådet Afzelius.

2:o) Förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens

heliga nattvard.

Justitieråden Lilienberg och Isberg hemstälde, att, då vissa af de

i 7 och 17 kapitlen kyrkolagen meddelade stadganden redan blifvit

genom senare utkomna författningar upphäfda, ingressen måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

»Med upphäfvande ej mindre af G och 8 kapitlen kyrkolagen,

gällande delar af 7, 11 och 17 kapitlen samma lag, cirkuläret — — —

förordnas som följer:))

Genom en sådan ändring i redaktionen skulle älven undvikas uttrycket

»gällande §§ i 11 kap. samma lag», hvilket. i förslaget användts

i en något oegentlig betydelse, i det dermed afsetts äfven §§, hvilka i

vissa delar redan blifvit upphäfda, ehuru de i andra ännu gälla.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

2 §•

Justitieråden Skärm, Lilienberg, Carlson, Afzelius och Isberg anmärkte,

att då den i 2:dra mom. presten ålagda skyldighet att utan

särskild kallelse i själavårdande syfte besöka de församlingsmedlemmar,

som befinna sig i lekamlig eller andlig nöd, kunde anses följa redan

af stadgandet i 1 §, syntes detta mom. kunna utgå. Bibehölles det,

torde bestämmelsen derom böra affatta» mindre ovilkorlig!, så att den

lemnade presten öppet att inskränka dessa besök till sådana fall, der

verkligt gagn af desamma kunde vara att förvänta.

4 §•

Högsta domstolens samtlige ledamöter förenade sig om det yttrande,

att då i slutet af förevarande § medgåfves prest att, der den skriftandes

bekännelse gåfve vid handen, att brottslig gerning mot någon

tillänmades, varna »denne», och detta uttryckssätt förde tanken allenast

på brott, som tillämnades mot en fysisk person och ej t. ex. mot staten

(8 kap. strafflagen), men en sådan begränsning i stadgandet icke läte

sig förklara och helt säkert ej heller i förslaget afsåges, hemstäldes

om en sådan jemkning i redaktionen, att den påpekade oegentligheten

undanröjdes.

5 § 2 mom.

Justitierådet Isberg yttrade: Då det torde få anses öfverensstämmande

med en rigtig uppfattning af den svenska kyrkans lära, att det mått af

insigter i kristendomens sanningar och särskilt betydelsen af den heliga

nattvarden, hvilket bör ställas såsom vilkor för rättigheten att blifva delaktig

af detta sakrament, icke må sättas öfver det väsentliga och rent

elementära, synes man vara berättigad att antaga, att ett barn, som,

efter att redan i skolan hafva haft tillfälle inhemta kännedom om kristen^

domens grundsanningar, ytterligare- fått åtnjuta särskild konfirmationsundervisning,

så anordnad som förhållandet är inom svenska kyrkan, i

allmänhet skall vara så beredt, att tillträde till nattvarden icke på grund

af bristande kristendomskuuskap kan detsamma förvägras, och att i de

undantagsfall, der det normala kunskapsmåttet icke kan antagas vara

uppnådt, sådant berott på en mindre vanlig brist i förståndsförmågan

eller andra särskilda omständigheter, som böra föranleda nedsättning

jemväl i de fordringar, som uti ifrågavarande afseende i allmänhet

böra ställas på dem, hvilka lemnas rätt att af sakramentet undfå del.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

Jag anser derför att, sedan ett barn en gång blifvit delaktigt af konfirmationsundervisning,

detta förhållande bör i och för sig betraktas

såsom tillfyllestgörande bevis för, att hinder af här ifrågakomna art

icke möter för barnet att begå nattvarden, och att således presten ej

må ega ingå i vidare pröfning af barnets kristendomskunskap eller,

såsom hittills ofta inträffat, år efter annat uppskjuta barnets kommunion

för att under tiden låta det genomgå upprepade kurser i konfirmationsundervisning.

För sådant ändamål hemställer jag, att ur 2:a mom. af

förevarande § uteslutas de uttryck, som syfta på en dylik pröfningsrätt,

hvarjemte, för det fall att någon, som deltagit i konfirmationsundervisning,

skulle undandraga sig den derpå följande konfirmationen, ett tilläggtorde

böra göras till §:n af innehåll, att anteckning om erhållen konfirmationsundervisning

skall göras i kyrkoboken, på det att detta förhållande

må kunna äfven i nyssnämnda fall när som helst med lätthet

konstateras.

Justitierådet Skärm anförde: Af detta föreslagna lagrum jem
fördt

med 13 § följer, att barn, som efter erhållen konfirmationsundervisning,

pröfvats beredt att få tillträde till den heliga nattvarden, skall,

såvida barnet åstundar deraf varda delaktigt, »offentligen konfirmeras».

Enligt kyrkohandboken innebär denna konfirmation, bland annat, att

barnet skall med »ja» besvara fem särskilda, till detsamma stälda, i

handboken formulerade frågor, af hvilka tre afse trosbekännelsen och

två trohetslöften.

Naturligtvis är kyrkans mening, att dessa svar, hvad trosbekännelsen

angår, skola af barnet afgifvas endast i det fallf att de grunda

sig på barnets verkliga och upprigtiga tro och öfvertygelse, emedan i

annat fall svaren ju skulle innebära en osanning.

Nu är väl att hoppas, att i de flesta fall barnet kan ur sitt fulla

hjerta lemna de svar, kyrkan äskar. Det kan emellertid hända och

lärer, efter hvad jag försport, i icke så få fall händt, att barnet funnit

sig icke kunna med rent samvete jakande besvara handbokens frågor

angående trosbekännelsen och att det af sådan anledning afhållit sig

från konfirmationen och i följd deraf ej heller fått deltaga i nattvarden.

Men, oaktadt barnet funnit sig ej ega sådan öfvertygelse, att det

kunnat offentligen förklara sig tro allt hvad de tre frågorna om trosbekännelsen

innehålla, så kan barnet känna on innerlig längtan och

ett djupt behof att få deltaga i nattvarden, fastän det har nog rättskänsla

och sanningskärlek att ej vilja köpa sig rättigheten dertill med

ett uttalande, som det finner vara mot sanningen stridande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Lagstiftaren måste här göra sig den allvarliga frågan, huruvida

den omständighet, att barnet ej kunnat komma till - öfvertygelse om

sanningen af allt hvad den apostoliska trosbekännelsen innehåller och

förty ej velat underkasta sig den offentliga konfirmationen, är tillräckligt

skäl föi att utestänga barnet från nattvarden. Det förefaller mig

som ett sådant barn mindre borde anses dertill ovärdigt, än ett sådant,

som vid konfirmationen afgifver sina svar utan eller möjliaren mot ee:en

öfvertygelse. ö

Då det synts mig af vigt, att denna fråga tages under noggrant

öfvervägande, har jag ansett mig böra uttala de betänkligheter jag för

min del hyser mot lagbud, hvarigenom den offentliga konfirmationen

göres till vilkor för rättigheten att varda af den heliga nattvarden

delaktig.

7 §■

Justitieråden AJzelius och Isberg liemstälde, att genom jemkning af

redaktionen måtte utmärkas, att bestämmelsen i andra punkten af första

stycket afsåge allenast offentlig eller allmän nattvardsgång.

8 §•

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Skärm, Lilienberg,

Afzelius och Isberg instämde, yttrade: I det förslag till kyrkolag,

som år 18/3 afgafs af utsedde komiterade, förekommer i kap. 4 § 3

det stadgande* att ej må annan än prest utdela nattvarden; men om

någon är i dödsfara stadd och prest ej kan anträffas, må hvilken kristen,

som derom anlitas, aflösning och nattvard meddela; och blef förslaget

härutinnan vid dess granskning af högsta domstolen lemnadt

utan anmärkning. Eu motsvarande bestämmelse återfinnes ock i den

för Finland gällande kyrkolag af den 9 december 1868. Med afseende

härå, och då rättighet för lekman att i omförm Sida fall utdela nattvarden

torde vara öfverensstämmande med den protestantiska kyrkans grundsatser,

synes det önskvärdt, att föreskrift angående en dylik rätt äfven

må inrymmas i den nya lag om nattvarden, som kan varda utfärdad,

i hvilken händelse förevarande § bör erhålla sådan ändrad lydelse, som

åt den itrågastälda föreskriften betingas.

Justitieråden Lilienberg och Isberg ville ytterligare fästa uppmärksamheten

derå, att det ifrågasatta tillägget till denna § syntes särskilt

pakallas af hänsyn till personer, stadda på längre sjöresor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

33

9 §•

Justitierådet Lindbäck anförde: Derest förslaget till lag angående

kyrkotukt, i enlighet med min redan yttrade mening, ej varder antaget,

och det tillika skulle anses vara af behof påkalladt att fortfarande

bibehålla de med" hänsyn till kyrkotuktens upprätthållande gifna bestämmelser

om förbud att i vissa fall undfå nattvarden, torde det blifva

nödigt att såsom vilkor för erhållande af sådan tillåtelse, som i § 9

afses, den, som begär tillåtelsen, med sin själasörjares bevis styrker,

att han till sakramentets begående är, efter gällande lag, oförhindrad,

på sätt för närvarande finnes stadgadt i kong], förordningen den 20

september 1859.

Justitierådet Isberg hemstälde, under hänvisning till det af honom

vid 14 § afgifna yttrande, att orden »efter vederbörlig pröfning» måtte

såsom öfverflödiga utgå.

Justitierådet Carlson yttrade: Då i förevarande paragraf synes

förutsättas, att den, som begär nattvarden, är medlem af församling i

svenska kyrkan, torde ett stadgande erfordras, hvarigenom bestämmes,

under hvilka förutsättningar svensk prest eger utdela nattvarden åt

annan än medlem af svenska kyrkan.

10 §.

Justitierådet Afzelius hemstälde, att genom jemkning af redaktionen

måtte utmärkas, dels att här gifna bestämmelse afsåge allenast

offentlig eller allmän nattvardsgång, dels ock att stadgandet icke vore

så ovilkorlig^ att försummad anmälan utgjorde hinder att i nattvarden

deltaga.

13 §.

Justitierådet Lindbäck yttrade: Jag anser mig böra erinra derom,

att i förenämnda år 1873 afgifna kyrkolagsförslag kap. 4 § 11 stadgas,

att, om någon är i dödsfara stadd och gifver, vid fullt förstånd, med

ord eller tecken tydligen tillkänna, att han åstundar nattvarden, den

icke under någon förevändning må honom förvägras, hvilket stadgande

vid granskningen i högsta domstolen icke föranledde någon anmärkning.

Rigtigheten af den grundsats, hvarifrån detta stadgande härleder

sig, lärer vara så uppenbar, att närmare motivering derför icke är af

Dih. Ull Itiksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 lläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:t-s Nåd. Proposition N:o 28.

\

nöden; och hemställes förty, att en dylik bestämmelse jemväl i föreslagna

nya lagen intages, helst i annat fall 9 §:ns föreskrift, att nattvardens

utdelande i der afsedda händelser finge på prestens vilja bero,

i tillämpningen kunde leda till den, efter min tanke, med en sann uppfattning

af sakramentets betydelse såsom nådemedel icke förenliga påföljd,

att en person allenast derför, att hans sista sjukdom inträffar

under hans vistelse i annan församling än den han tillhör, förvägrades

att på dödsbädden undfå nattvarden.

Då den bestämmelse, om hvars införande i lagen sålunda hemstälts,

enligt min åsigt bör ega tillämpning äfven på okonfirmerad,

torde bestämmelsen lämpligen böra intagas i en ny § efter § 13, hvars

innehåll i följd häraf skulle inskränkas allenast dertill, att den, som

vill blifva delaktig af nattvarden, skall vara konfirmerad.

Justitieråden Lilienberg, Afzelius och Isberg hemstälde i likhet med

justitierådet Lindbäck, att. senare delen af denna § måtte utgå och i

stället, tilläggas en ny § af innehåll, att., der nattvarden begärdes af

någon som vore stadd i dödsfara, den, utan afseende å hvad lagen i

öfriga delar innehölle, icke finge i något fall förvägras.

Justitierådet Skärm åberopade hvad bär ofvan vid 5 § 2 mom. af

justitierådet anförts samt instämde för öfrigt i hvad justitierådet Lindbäck

yttrat om behofvet af ett stadgande om ovilkorlig skyldighet att

meddela nattvarden åt den, som, i dödsfara stadd, sådant begär.

14 §.

Justitierådet Lindbäck anförde: Här möter den vigtiga föreskrift,

att kyrkoherden skulle eg a i vissa fall förvägra församlingsmedlem att

erhålla nattvarden. I denna omtvistade fråga ansluter jag mig till dem,

hvilka af principiella skäl anse en dylik rätt. icke böra presterskapet

medgifvas. Denna åsigt hvilar, såsom bekant är, på den grunduppfattning,

att i nattvarden träder syndaren, oberoende af prest och församling,

i personligt förhållande till sin Frälsare. Om genom hans nattvardsgång

sakramentet tilläfventyrs varder missbrukadt, är icke vare

sig prest eller annan menniska gifvet att på förhand inse och bedöma.

Huru obotfärdig och djupt sjunken i laster och brott en syndare än

må synas vara, kan dock — måhända just i den högtidliga stund, då

han med den öfriga församlingen framträder till nattvardsbordet — en

stråle af det gudomliga ljuset tränga ned i hans själ, så att nattvardens

begående varder ett medel till hans väckelse och pånyttfödelse.

Men äfven om man uti ifrågakomna ämne hyllar en mening,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

motsatt den här ofvan nämnda, synas dock bestämmelserna i förevarande

§ i flere hänseenden vara mindre tillfredsställande.

Komiterade, hvilka icke såsom kyrkotuktsmedel bibehållit uteslutande

från nattvarden, eller det så kallade mindre bannet, hafva i motiven

anfört, att den vägran af tillträde till sakramentet, som här afses,

bör betraktas såsom ett själavårdsärende, och att samma vägran följaktligen

icke bör få framdragas i offentlighetens ljus annorledes än

genom den från nattvarden uteslutnes egna åtgöranden. Då likväl dels

såsom förseelser, hvilka skulle medföra sådant uteslutande, upptagits

just desamma, hvilka enligt 2 § 1 mom. af förslaget till lag angående

''kyrkotukt böra föranleda dylik tukt, dels föreslagits att, när nattvarden

af kyrkoherden förvägras församlingsmedlem och tillträde dertill åter

medgifves honom, kyrkoherden skall derom ej mindre underrätta församlingens

kyrkoråd än äfven göra anteckning i kyrkoboken, måste,

efter min tanke, den föreställning med fog hos allmänheten vinna insteg,

att kyrkoherdens åtgärd i afseende å uteslutande från nattvarden

i sjelfva verket vore en art af kyrkotukt, närmast jemförlig med det

mindre bannet, helst förslaget till lag angående kyrkotukt i en särskild

§ hänvisar till de stadganden i förevarande lagförslag, hvarom nu är

fråga. Enär utestängande från nattvarden såsom kyrkotuktsmedel nu

mera är af allmänna meningen alldeles utdömdt, kan med temlig visshet

förutses, att enahanda åtgärd, använd såsom medel för enskild

själavård, skulle inom församlingen mötas med misstro och inom kort

anses lika olämplig som det mindre bannet.

Vidare och då det icke skäligen kan antagas vara öfverensstämmande

med förslagets syfte, att den af komiterade i fråga om användande

af kyrkotukt uppstäda fordran på fullkomlig visshet rörande

tillvaron af de förseelser, som skola utgöra föremål för tukten, bör i

någon mån eftergifvas, när uteslutande från nattvarden skall å samma

förseelser följa, synas jemväl i sistnämnda fall gälla de af mig vid

granskningen af förslaget till lag angående kyrkotukt framhallna betänkligheter

i afseende å den stora svårighet för kyrkoherden att med

säkerhet afgöra, då förseelserna verkligen vore för handen, och de misstag

med derpå grundade obehöriga åtgärder, som skulle af detta förhållande

orsakas.

Slutligen torde hufvudsakliga syftemålet med förslaget uti ifrågavarande

del, eller att förhindra uppenbart obotfärdiga syndare från

delaktighet i nattvarden, endast i högst ofullständig grad kunna ernås,

enär jemlikt förslaget rått till nattvardens begående skulle tillstädjas

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

den felande, så snart, han bekände sin synd och lofvade bättring, således

äfven om hans lefverne eller handlingar bore det mest tydliga

vittnesbörd derom, att någon förbättring i verkligheten icke inträdt.

Att häraf också lätt kunde framkallas hycklade bekännelser om botfärdighet

ligger i öppen dag.

Med åberopande af hvad sålunda yttrats, hemställer jag, att förevarande

§ måtte helt och hållet utgå ur förslaget.

Justitierådet Isberg yttrade: Vid granskning af 1873 års förslag till

kyrkolag, hvilket. upptog prestens rätt att vägra tillträde till nattvarden

bland kyrkotuktsmedlen, anförde högsta domstolens fleste ledamöter, att

uteslutande från nattvarden, hvarigenom den som uteslöte likasom stälde

sig hindrande i vägen för syndaren, då han ville närma sig sin Frälsare,

syntes vara eu olämplig, likasom för den äldsta kyrkan okänd kyrkotuktsform.

I förevarande förslag är så tillvida hänsyn tagen till berörda yttrande,

att uteslutande från nattvarden icke upptagits bland kyrkotuktsmedlen.

Men bestämmelsen har i stället införts såsom en akt af den enskilda

själavården; den är iklädd en annan form, men sjelfva dess innebörd

är densamma som förut, och hvad i anledning af 1873 års förslag inom

högsta domstolen anmärkts deremot, synes mig tillämpligt äfven nu.

Instämmande i öfrigt i hufvudsak med hvad justitierådet Lindbäck härutinnan

anfört, hemställer jag, att 14 § måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Lindbäck.

Justitieråden Svedelius och Afzelius anmärkte, att, då till den själavårdande

verksamheten syntes höra, att hvad dervid mellan själasörjaren

och den enskilde församlingsmedlemmen förefölle icke af den förre

öfverlemnades åt offentligheten, föreskriften i 3 mom. angående tillkännagifvande

för kyrkorådet och anteckning i kyrkoboken om här

ifrågavarande åtgärd icke vore förenlig med dennas karakter af en själavårdande

handling utan fasthellre vore egnad att förvandla den till ett

straffmedel. Vid sådant förhållande och då det korrektiv mot missbruk,

man genom samma föreskrift möjligen afsett att åstadkomma, syntes

vara af ringa betydelse, hemstälde justitieråden, att 3 inom. måtte utgå.

Justitierådet Carlson anförde: Det torde icke kunna undvikas,

att då någon på grund af lastbart och förargelseväckande lefverne förvägras

nattvarden, denna åtgärd och anledningen dertill kommer till

allmän kännedom, och att i följd häraf hans medborgerliga anseende

eller göda. namn och rykte nedsättes. Hvad jag vid granskning af

förslaget till lag . om kyrkotukt anmärkt om deri intagna stadgandens

förhallanden till vissa bestämmelser i den borgerliga lagen eger derför,

enligt min uppfattning, äfven tillämpning på föreskrifterna i denna

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

paragraf. På grund häraf måste jag afstyrka, att det föreliggande förslaget

i denna del varder upphöjdt till lag.

15 §•“; '' ;

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Skärm och Lilienberg

förenade sig, yttrade: Af förslagets innehåll framgår, efter min

uppfattning, icke med tydlighet, huruvida meningen är, att blotta försummelsen

af sådan anmälan till nattvardsgång, som i 10 § sägs, i

och för sig är att hänföra under de fall, hvilka enligt lagen skola föranleda

uteslutande från delaktighet i nattvarden och följaktligen äfven

till den försumliges förbigående vid sakramentets utdelande. Då dylik

försummelse ofta kan hafva sin grund i glömska och någon gång i

okunnighet om anmälningsskyldigheten, synes försummelsen icke böra

föranleda omförmälda stränga påföljder, der i öfrigt icke förefinnes i

lagen angifvet särskildt. hinder att meddela nattvarden åt den försumlige;

och torde detta, till undvikande af missförstånd om lagens rätta

tydning härutinnan, böra utmärkas t. ex. derigenom, att emellan orden

»enligt» och »denna lag» intoges en hänvisning till de §§ i lagen, hvilka

afsåge sådana fall, då någon icke må varda af nattvarden delaktig.

Justitierådet Isberg anförde: Under antagande att det i denna §

begagnade uttryck »någon, som enligt denna lag icke må varda af nattvarden

delaktig», icke eger tillämplighet i fråga om sådana nattvardsgäster,

mot hvilka ej förekommer annan anmärkning, än att de försummat

att enligt 10 § anmäla sig till nattvardsgång, har jag icke annat

att erinra mot §:ns affattning, än att bland de orsaker, som må föranleda

förbigående vid sakramentets utdelande torde böra upptagas äfven förargelseväckande

uppförande vid sjelfva nattvardstillfället.

Justitierådet Afzelius åberopade sin anmärkning vid 10 §.

16 §.

Justitierådet Isberg erinrade, att derest såsom justitierådet ofvan

hemstält, 14 § uteslötes, behof ej torde förefinnas för bibehållande af

de i 16 § föreslagna stadganden.

Slutligen ville justitieråden Lilienberg och Afzelius erinra, att i

händelse förslaget till lag angående kyrkotukt icke vunne godkännande,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ännu gällande bestämmelser i kyrkolagens 9 kap. samt i 10 kap., såvidt

angår mindre och större bannet, äfvensom förordninggn den */s 1855

angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande samt 71 §

i förordningen den 2% 1861 angående mord, dråp och annan misshandel

syntes böra vid utfärdandet af förevarande lag upphäfvas.

3:o) Förslag till lag angående jordfästning.

Beträffande förslagets ingress anförde justitieråden Lilienberg och

Isberg, att, då 18 kap. kyrkolagen innehölle, särskild! i de två sista

punkterna af 4 §, åtskilliga bestämmelser rörande tiden och sättet för

begrafnings verkställande, livilka syntes vara af beskaffenhet att icke

böra upphäfvas, med mindre andra sattes i deras ställe, justitieråden

med afseende härå, och då den nu föreslagna lagen icke upptoge några

nya stadganden i dessa afseenden, ansåge den i ingressen förekommande

bestämmelsen om upphäfvande genom nya lagen af 18 kap. kyrkolagen

i dess helhet böra ändras.

Justitieråden Skärm och Lindbäck yttrade, att enligt ingressen

till den föreslagna lagen skulle genom densamma 18:de kap. kyrkolagen

helt och hållet upphäfvas; men enär detta kapitel innehölle, förutom

stadganden angående jordfästning, jemväl föreskrifter rörande

begrafning och begrafningsplatser, hvilka ämnen, såsom ock af högsta

domstolens fleste ledamöter erinrades vid granskning af 1873 års kyrkolagsförslag,

icke rätteligen folie inom området för den kyrkliga lagstiftningen,

hemstälde justitieråden, att åt ingressen måtte gifvas sådan

förändrad lydelse, som utmärkte, att genom antagande af ifrågavarande

lag berörda kapitel i kyrkolagen komme att upphäfvas endast i hvad

det innefattar föreskrifter beträffande jordfästning.

2 §•

Justitieråden Lilienberg, Carlson och Isberg hemstälde, huruvida

icke stadganden kunde anses erforderliga, genom hvilka bestämdes, dels

under hvilka förutsättningar svensk prest egde jordfästa lik efter annan

än medlem af svenska kyrkan, och dels huru med jordfästning borde

förfaras, då dödsfall timade å fartyg under längre sjöresa.

3 §•

Justitieråden Lilienberg, Afzelius och Isberg förenade sig om följande

yttrande: Det inträffade väl någon gång att en person i lifstiden

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förordnade om det ställe, hvarest han önskade varda begifven, men

knappt någonsin torde deremot förekomma, att någon meddelade bestämmelse

om *den församling, hvarest han ville blifva jordfäst. Vid

sådant förhållande syntes första stycket af förevarande § sakna praktisk

betydelse och lämpligen kunna utbytas mot ett stadgande, som angåfve,

att, om lik skulle begrafvas i annan församling än den, der dpdsfallet

timat, jordfästningen kunde förrättas i den af dessa församlingar vederbörande

åstundade. _ .

Med afseende å paragrafens andra stycke anmärkte justitieråden

Lilienberg, Carlson, Afzelius och Isberg, att det deri meddelade stadgande

borde så affattas, att det ej utgjorde hinder för Konungen att

förordna, det jordfästning kunde ega rum å annan plats än de i stadgandet

angifna, exempelvis i fängelse eller å sjukhus, då fråga vore

om person, som å sådant ställe aflidit.

Justitierådet Lilienberg anförde vidare: Af sammanhanget mellan

första pch andra punkterna i sista stycket af denna paragraf följde, att

det i första punkten använda uttrycket »rum, som församlingen för

jordfästning anvisat», måste antagas omfatta äfven kyrka, hvarest, enligt

andra punkten jordfästning i vanlig ordning finge ske. I motiven

hade komitén uppgifvit endast särskilt grafkor eller grafkapell vara

med nämnda uttryck åsyftadt. På den skiljaktighet, som sålunda förefunnes

mellan förslagets text och motiven, ansåg justitierådet sig böra

fästa uppmärksamhet.

4—6 §§.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Skärm instämde,

yttrade: Att, på sätt förslaget afser, i lagstiftningen införa en ny,

tredje form af jordfästning, så vidt angår dödfödde och dem, hvilka

utan döpelse do, dertill synas mig tillräckliga skäl icke vara förebragta.

Jag hemställer förty, att allt hvad förslaget i sådan syftning innehåller

måtte utgå samt att- deremot, i öfverensstämmelse, med nu gällande lag,

förslagets bestämmelser i fråga om jordfästning i stillhet måtte göras

tillämpliga jemväl på dödfödda barn.

Justitierådet Isberg ansåg giltiga skäl ej föreligga att. i fråga om

dem, som do utan att hafva undfått dopet, vägra jordfästning i vanlig

ordning; och då jordfästning af dödtödda barn, derest sådan öfverhufvud

ansåges böra bibehållas i fråga om varelser, hvilka aldrig haft sjelfständigt

lif, enligt justitierådets mening borde, liksom hittills ^ varit

fallet, ske i stillhet, hemstälde justitierådet, att 5 § måtte utgå och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

jordfästning af dödfödda barn upptagas bland de fall, som omnämndes

i 6 §. Häraf skulle föranledas vissa iemkningar i redaktionen af 1, 4

och 7 §§.

Angående innehållet i sista delen af 6 § yttrade justitieråden

Lilimberg, Afzelius och Isberg, att jordfästning i vanlig ordning, enligt

justitierådens omdöme, borde medgifvas i afseende å den, som förgjort

sig sjelf, såvida han saknat förståndets fulla bruk, ehuru han icke kunde

sägas hafva varit alldeles beröfvad sitt förstånd, och jemväl om detta

förhållande haft sin grund i en blott tillfällig sinnesförvirring.

Dessutom hemstälde justitieråden, att orden »enligt läkares intyg»

matte uteslutas, så att presten blefve i tillfälle att för bedömande af

den dödes sinnesbeskaffenhet vid gerningens föröfvande taga hänsyn

jemväl till andra omständigheter, som kunde på frågan inverka. En

sådan pröfning torde ej blifva vanskligare än att den kunde öfverlemnas

åt presten, helst i tvifvelaktiga fall jordfästning i vanlig ordning väl

alltid borde medgifvas.

8 och 9 §§.

Justitieråden Lilienberg och Isberg anmärkte, att sista stycket af

8 § afsåge ett ämne, som icke tillhörde kyrkolagens område, och derför

borde utgå ur förslaget.

Justitieråden Svedelius, Carlson och Afzelius hemstälde, att, då

annat stadgande om begrafning icke syntes tillhöra den kyrkliga lagstiftningen,

än hvad som innefattades i första stycket af 8 §, andra

stycket af samma § äfvensom 9 § måtte utgå.

Justitieråden Skärm och Lindbäck hemstälde, att 8 och 9 §§ i förevarande

lagförslag, hvilka blott innehölle stadganden om begrafningsplatser,

måtte uteslutas ur förslaget.

4:o) Förslag till lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig

person.

Högsta domstolens samtlige ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Att ifrågavarande lagförslag tillkommit till betryggande af borgerlig

ordning syntes vara uppenbart och hade jemväl af komitén medgifvits.

Såsom skäl för lagens behöflighet vore nemligen i motiven

anfördt att, om än den handling, som afsåges att betraktas såsom

vigsel, förblefve utan borgerlig verkan, just denna omständighet kunde,

om kontrahenterna befunne sig i villfarelse derom, för dem medföra

menliga följder i borgerligt hänseende. Det kunde emellertid icke an
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tagas, att personer, som i vårt land ämnade ingå äktenskap, befunne

sig i sådan okunnighet om våra samfundsförhållanden, att de ansåge

vigsel kunna ''förrättas af annan än dertill berättigad prest. Allenast

i det fall, att någon svikligen tillvällade sig utöfningen af prestembete

eller eljest obehörigen gåfve sig ut för prest, kunde man med fog tala

om villfarelse hos kontrahenterna; men för dylikt fall vore ansvarsbestämmelse

redan i strafflagen meddelad. På grund af hvad sålunda

anförts och då straffbestämmelse i förevarande afseende ej heller ur

annan synpunkt kunde anses vara af behofvet påkallad, funno justitieråden

sig böra afstyrka ifrågavarande lagförslags godkännande.

5: o) Förslag till lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Justitieråden Lilienberg och Lindbäck funno, med afseende å det

nära sammanhanget emellan det af justitieråden afstyrkta förslaget till

lag angående kyrkotukt och nu ifrågavarande lagförslag, sig ej heller

kunna till antagande förorda sistnämnda förslag.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Svedelius och Skärm

instämde, anförde: Under åberopande af hvad jag vid granskning af

förslaget till lag angående kyrkotukt anfört, och då den förlust af

kyrkliga rättigheter, hvilken skulle blifva enda påföljden för den,

som icke stälde sig till efterrättelse kyrkorådets förbud att uppträda,

särskild! i bär afsedda fall komme att sakna tillämplighet, kan jag

icke tillstyrka förslagets godkännande i förefintligt skick. Då det synes

vara alltför oegentlig!, att ett af vederbörlig myndighet utfärdadt

förbud må kunna utan hvarje äfventyr åsidosättas, lärer, derest icke

för förbudets öfverträdande kunna stadgas påföljder, Indika äro i hvarje

fall tillämpliga, följdrigtigheten fordra, att jemväl sjelfva förbudet uteblifver.

Justitierådet Carlson hänvisade till hvad justitierådet yttrat angående

föreliggande förslag vid granskning af förslaget till lag om

kyrkotukt.

Justitierådet Isberg hade icke annat att erinra mot detta förslag,

än att, då den förlust af kyrkliga rättigheter, hvilken enligt 5 § i förslaget

till lag angående kyrkotukt vore stadgad såsom påföljd för

öfverträdande af sådant förbud, som i förevarande förslag afsåges, enligt

den al’ justitierådet redan vid granskning af nyssnämnda lag uttalade

åsigt icke vore att betrakta såsom kyrkotukt i egentlig mening, justitierådet

hemstälde, att i sista stycket af förslaget orden »vare förfallen

till den kyrkotukt, hvarom särskild! är stadgadt» måtte utbytas mot

Bdt. till l{iked. Prut. J81/4. J Hand. 1 Afd. JU Höft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:t.‘i Nåd. Proposition N:o 28.

»vare underkastad påföljd, som i lagen angående kyrkotukt för sådant

fall finnes stadgad».

6:o) Förslag till lag om klagan öfver kyrkorådets beslut i vissa mål.

Justitieråden Svedelius, Skärm, Afzelius och Lindbäck yttrade, att

då den föreslagna lagen angående kyrkotukt blifvit af justitieråden

afstyrka samt, äfven om det skulle befinnas nödigt att meddela föreskrifter

rörande Överklagande af kyrkoråds beslut i öfriga mål, Indika

i förevarande lagförslag afsåges, dylika föreskrifter, såsom hörande till

olika lagstiftningsområden, syntes icke lämpligen böra i eu författning

sammanföras, ansågo justitieråden sig förhindrade tillstyrka, att ifrågavarande

förslag erhåller kraft af lag.

Justitierådet Isberg anförde: I afseende å de af komité» här föreslagna

bestämmelser, för såvidt angår klagan öfver kyrkoråds beslut

i de i 10 § af förslaget till lag angående kyrkotukt afsedda fall,

har jag icke något annat att erinra, än hvad jag redan vid nyssnämnda

§ anmärkt, eller att dessa bestämmelser lämpligen böra införas

i lagen angående kyrkotukt och icke meddelas genom eu särskild

författning.

I öfrigt instämmer jag i hvad justitieråden Svedelius, Skarin, Afzelius

och Lindbäck yttrat beträffande förevarande lagförslag.

Justitierådet Lilienberg utlät sig, att angående fullföljd af talan

emot kyrkoråds beslut saknades för närvarande stadgande i kyrkostämmoförordningen,

eu omständighet, som dock ej i praxis uteslutit

möjligheten att öfverklaga sådant beslut. Då behofvet af lagstadgande

i berörda hänseende skulle framträda starkare, i fall komiténs förslag till

lag angående kyrkotukt blefve antaget och kyrkorådet derigenom finge

större befogenhet än det nu egde, hade koinitén funnit sig böra upprätta

förslag till dylikt stadgande. Det ville emellertid synas, som om

detta lämpligast kunnat ske meddelst införande af erforderliga bestämmelser

i kyrkostämmoförordningen, till hvilken de öfriga författningar,

på grund hvaraf kyrkorådet egde fatta beslut, redan förut kunde anses

hänföra sig. En annan utväg hade jemväl stått öppen, den nemligen

att, i den mån s.å ansetts nödigt, i de särskilda författningarna meddela

föreskrift i ämnet. Men att, såsom i det afgifna förslaget skett,

i en lag af kyrkolags natur intaga bestämmelser, som tillika supplerade

allmän civillag, kommunallag och administrativ författning, syntes deremot

icke tillrådligt; och fann justitierådet sig förty icke kunna tillstyrka

förslagets godkännande i befintligt skick.

Justitierådet Carlson yttrade: Jag har vid granskning af förslaget

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

till lag om kyrkotukt hemstält, dels att kyrkorådets rätt att i vissa.fall

meddela förbud att inom församlingen uppträda såsom lärare måtte utbytas

mot rätt för kyrkorådet att i dessa fall utöfva kyrkotukt; dels att

i lagen om kyrkotukt måtte intagas föreskrifter om vilkoren och sättet

för fullföljd af talan mot kyrkoråds beslut, hvarom nämnda lag handlar;

dels ock att kyrkorådets befogenhet att, utom vid tillämpning af lagen

om kyrkotukt, meddela varning, måtte inskränkas till de fall, Indika

omnämnas i 14 kap. giftermålsbalken och i folkskolestadgan.

Med erinran härom hemställer jag vidare, att stadganden icke måtte

meddelas om rätt till klagan öfver varning, som meddelas på grund af

14 kap. giftermålsbalken eller folkskolestadgan. Behörigheten af en sådan

varning bör nemligen, enligt min uppfattning, pröfvas i sammanhang

med frågan om tillämpning af den strängare påföljd, som skall inträda,

då varningen icke medför åsyftad verkan.

7:o) Förslag till lag angående fröjde- och flyttning sbetyg, som af pr esterskapet

utfärdas.

Justi tieråden Skärm, Af tellus och Lindhäck förenade sig om följande

yttrande: Då, efter hvad i motiven anförts, med förevarande lagförslag

uteslutande åsyftades den ändring i gällande bestämmelser om

fräjde- och flytt ningsbetyg, som betingades af de i 11 § af förslaget

till lag angående kyrkotukt och 14 § 3 mom. i förslaget till lag angående

själavård in. m. meddelade förbud om anteckning i prestbevis

af tuktåtgärd eller af beslut, hvarigenom tillträde till nattvarden blifvit

någon förvägradt, men det åsyftade ändamålet vunnes genom att allenast

upphäfva de särskilda föreskrifter, hvilka i kongl. förordningen den

20 januari 1865 stadgade^ i fråga om prestbevis, som meddelades för

flyttning från eu församling till en annan, syntes förslaget kunna inskränkas

till en sådan åtgärd. Skulle deremot, för vinnande af formella

fördelar, finnas lämpligt att gifva förslaget den utsträckning, som

af komitén förordats, d. v. s. att, med omarbetning af samtliga^bestämmelse:)''

i ämnet, sammanföra dem i en författning, ansåge justitieråden

det vara önskvärdt, att vid denna omarbetning undvekes de oegentligheter,

som beträffande förslagets uppställning och redaktion syntes

kunna anmärkas, i hvilket afseende särskilt påpekades, dels det olämpliga

att i första rummet meddela bestämmelser om fräjdebetyg för de numera

säkerligen ganska få personer, som före 1865 års början blifvit för brott

dömde, dels ock att beträffande fräjdebetyg för person, som enligt lagen

af den 20 juni 1890 blifvit förklarad förlustig medborgerligt förtroende,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

uppgift om tiden, hvarigenom besvär mot utslaget skolat anföras, saknade

all betydelse.

Justitieråden Svedelius, Lilienberg, Carlson och Isberg yttrade, att

då den förändring i afseende å flyttningsbetygen, som ined förslaget

åsyftades, lättast syntes kunna åstadkommas genom upphäfvande af

hvad 1865 års förordning i detta afseende innehölle, helst ett sammanförande

af ötriga stadganden i ifrågavarande författningar vore förenadt

med hvarjehanda svårigheter och, derest, såsom i förslaget skett, förändrade

ordalag begagnades, alltid komrne att lemna rum för tvekan

huruvida afsigten vore att stadga något annat än som nu gälde, hemstälde

justitieråden, att lagförändringen måtte inskränkas till ett sådant

upphäfvande, som justitieråden nyss antydt.

Ex protocollo:

Carl Boheman.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

45

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet i Marstrand

fredagen den 11 augusti 1893,

i närvaro af

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt.

Statsråden: friherre von Essen,

Östergren,

Groll,

Gilljam,

friherre Rappe,

Justitieråden: Norberg,

Isberg.

Sedan undertecknad blifvit i nåder förordnad att denna dag föra

protokollet öfver justitiedepartementsärenden, anmälde chefen för justitiedepartementet

statsrådet Östergren efter gemensam beredning med chefen

för ecklesiastikdepartementet i underdånighet:

dels att — sedan komiterade för utarbetande af förslag till ändringar

i kyrkolagen m. m. den 5 april 1892 aflåtit underdånig skrifvelse,

hvarmed öfverlemnats i tryckt exemplar ett åt komiterade affattadt betänkande

innehållande förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard,

3:o) lag angående jordfästning,

4:o) lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5:o) lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,

6:o) lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

7:o) lag angående fräjde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet.

utfärdas, samt

8:o) kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,

Indika förklarats förlustige medborgerligt förtroende,

och Kongl. Maj:t, efter det samtliga domkapitlen i riket, Stockholms

stads konsistorium och hofkonsistorium afgifvit infordrade underdåniga

utlåtanden öfver samma förslag, genom nådig remiss den 30 september

1892 anbefalt högsta domstolen att för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, öfver komiterades förberörda under l:o—7:o upptagna

förslag afgifva underdånigt utlåtande, — detta utlåtande nu inkommit,

dels ock att ej mindre från domkapitlet i Kalmar stift inkommit

underdånig skrifvelse af den 27 januari 1892, hvari domkapitlet anmält

en af presterskapet inom stiftet gjord anhållan om afhjelpande af viss

angifven bristfällighet i kyrkotuktslagstiftningen, än äfven från domkapitlet

i Lunds stift inkommit underdånig skrifvelse af den 10 februari

1892, med hvilken domkapitlet insändt en af presterskapet inom stiftet

gjord framställning i afseende å samma lagstiftning.

Efter att hafva redogjort ej mindre för komiterades förslag samt .

deröfver infordrade utlåtanden än äfven för förenämnda af presterskapet

inom Lunds och Kalmar stift gjorda framställningar, yttrade departementschefen

:

»Af den gjorda redogörelsen torde framgå att, då högsta domstolens

fleste ledamöter ansett sig böra afstyrka förslaget till lag angående kyrkotukt

i dess helhet, de dertill i främsta rummet föranledts af farhåga,

att förhållandena inom den svenska kyrkan för närvarande icke lämpade

sig för utfärdande af nya lagbestämmelser å kyrkotuktens område. För

att kyrkotukten skulle verka på samma gång kraftigt och välsignelsebringande

borde den uppbäras af ett starkt och lifligt församlingsmedvetande

och utöfvas genom medel, hvilka vore egnade att befrämja det

andliga lifvet inom kyrkan, men ett sådant församlingsmedvetande saknades

och för tv skulle tukten, äfven om den inskränktes till påföljder

af kyrklig art, komma att förlora sin rent kyrkliga karakter och blifva

för sitt ändamål otjenlig. Äfven komiterade hafva, med hänsyn till den

brist j>å lifaktighet, som i flera afseenden länge varit rådande inom

kyrkan, samt de upplösande och söndrande tendenser, som i senare tider

gjort sig gällande, icke kunnat frigöra sig från tvekan, huruvida de nödiga

förutsättningarne för eu rätt tillämpning af kyrkotukten för närvarande

vore till finnandes; men komiterade hafva dock såsom sin me
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ning; uttalat, att äfven under för handen varande förhållanden kyrkan

icke borde underlåta att bekänna sin ställning gent emot hädelsen och

gäckeriet af hennes trosföremål samt det grofva och förargelseväckande

syndandet eller att skydda sig mot de fiendtliga anfallen mot hennes lära

och ordning, allenast dervid, såväl i afseende å föremålen för tuktverksamhet

som oek beträffande medlen och sättet för tuktens utöfning,

erforderlig varsamhet iakttages.

Då den af korniterade sålunda uttalade uttalade åsigt torde hvila

på en ur kyrklig synpunkt, fullt rigtig uppfattning, samt den nuvarande

tuktlagstiftningen onekligen är i åtskilliga hänseenden olämplig eller

till och med oanvändbar samt dessutom föga egnad att lemna kyrkan

nödigt skydd mot fiendtliga eller eljest för kyrkan skadliga, inom kyrkans

egna församlingar befintliga element, synes mig den af kyrkomötet i

dess underdåniga skrifvelse den BO september 1878 begärda revision

af den kyrkliga tuktlagstiftningen vara af ett verkligt behof påkallad

och så mycket mindre böra vidare uppskjutas, som ett sådant uppskof

med frågans behandling svårligen kan antagas öka utsigterna för dess

lyckliga lösning.

Vid verkställande af denna revision torde ock det af korniterade

afgifna förslag i allmänhet böra kunna komma till användning. Såvidt

förslaget afser att angifva de förseelser, som skola utgöra föremål för

kyrkans tuktande verksamhet, har detsamma af det öfvervägande flertalen

bland domkapitlen lemnats utan anmärkning; och hvad tvenne

domkapitel erinrat derom, att området för tuktverksamheten af komiterade

utstakats inom för trånga gränser, synes mig icke, lika litet som

de inom högsta domstolen i motsatt rigtning gjorda anmärkningar, böra

föranleda ändring i förslaget.

Hvad åter angår medlen och sättet för utöfningen af kyrkotukten,

lärer komiterades förslag ej i allo kunna bibehållas oförändradt. Beträffande

de två första tuktgraderna torde visserligen de deri afsedda tuktmedlen,

nemligen tillrättavisning och förmaning inför kyrkoherden i närvaro

af eu eller två församlingsmedlemmar samt föreställningar och

varningar inför kyrkorådet, icke kunna undvaras med mindre väsentliga

ändringar vidtagas i sjelfva organisationen af kyrkans styrelse, någonting,

som dock för närvarande icke torde böra ifrågakomma. Berörda tuktmedel

återfinnas ock bland nu gällande tuktformer och äro af dessa de

enda, hvilkas bibehållande såsom tuktmedel lärer kunna ifrågasättas.

Men då korniterade, för det fall att den felande icke hörsammar kyrkoråds

kallelse, icke föreslagit ändring i nu gällande föreskrifter, enligt

Indika den uteblifne skall erlägga böter till församlingens skolkassa, af

opaginerad Kontrollera mot PDF

4K Kong1. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 28.

kyrkorådet genom viten tillhållas att sig- infinna samt eventuel! genom

kronobetjeningens försorg till inställelse inför kyrkorådet hemtas, synas

komiterade icke hafva med önskvärd följdrigtighet. genomfört den onekligen

rigtiga tanke, som komiterade ansett böra ligga till grund för eu

blifvande lag om kyrkotukt, nemligen att kyrkan vid utöfningen af sin

tuktande verksamhet icke får använda borgerliga straff, hvarmed, enligt

min åsigt, tvångsmedel af förenämnda, rent verldsliga art äro att jemföra.

Jag har derför — i öfverensstämmelse med hvad af eu ledamot

i högsta domstolen blifvit hemstäldt — trott, att kyrkostämmoförordningarnes

föreskrift om böter, viten och hemtning icke borde ega tillämpning

i afseende å kyrkotuktsmål, utan beträffande sådana mål allenast

stadgas att, om den felande underlåter att på kyrkorådets kallelse iakttaga

inställelse, kyrkorådet skall ega att tillställa honom skriftlig varning;

och har jag i enlighet härmed vidtagit ändringar i 2 § 2 mom. af

förslaget.

Vidkommande det vid tredje tuktgraden använda medel, bestående

i frånkännande af vissa kyrkliga rättigheter, bär såväl af åtskilliga domkapitel

som ock inom högsta domstolen såsom en väsentlig brist anmärkts

dels att, då inträffa kunde att den, mot hvilken tukten skulle

tillämpas, redan förut vore i saknad af dessa rättigheter, ifrågavarande

tuktmedel icke kunde mot alla felande användas, dels ock att detsamma

i de fall, då det komme till användning, ofta nog skulle förlora egenskapen

af verklig tukt, enär utöfningen af de rättigheter, hvaraf den

felande komme i mistning, för honom saknade allt värde. Vore det

nu så, att kyrkan vid sin tuktande verksamhet hade att uteslutande

taga hänsyn till den felande, att uteslutande vända sig mot dennes

osedliga eller mot kyrkans ordning stridande vilja, skulle den gjorda

anmärkningen ej sakna giltighet, men då kyrkotukten äfven, och i

främsta rummet, afser att omedelbart värna om kyrkans egen sjelfuppehållelse,

dess nådemedel, lära och ordning, kan jag för min del ej undgå

att finna anmärkningen hvila på en ensidig och icke fullt kyrklig uppfattning.

fy ur sistnämnda synpunkt är det af obestridlig vigt, att eu

felande församlingsmedlem beröfvas möjligheten att i afseende å kyrkostyrelsen

utöfva ett inflytande, som han på grund af omständigheterna

måste antagas komma att missbruka; och ur samma synpunkt synes

det förhållandet, att församlingsmedlemmar finnas, hvilka på grunder,

som falla utom kyrkotuktens område, äro utestängda från handhafvandet

af kyrkans angelägenheter och från hvilkas sida, i händelse de

gjort sig skyldige till ett i kyrkotuktsafseende felaktigt förfarande,

missbruk i förberörda hänseende således faktiskt icke kan ifrågakomma,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

49

icke kunna på frågan inverka, liksom ej heller den omständigheten,

huruvida den felande sjelf sätter större eller mindre värde på rättigheten

att deltaga i handhafvande! af kyrkans angelägenheter. Vid sådant

förhållande och då äfven i andra lutherska länder, hvarest en ordnad

och tidsenlig tuktlagstiftning finnes (Finland, Tyskland), kyrkotukten

ansetts böra kunna afslutas genom ett förklarande, att den felande

skall vara förlustig vissa kyrkliga rättigheter, har jag icke af förevarande

anmärkningar kunnat öfvertygas om olämpligheten af komiterades

förslag i denna del, hvilket derutinnan alltså af mig lemnats oförändradt.

Med föranledande af anmärkningar inom högsta domstolen har jag

deremot ansett, att föreskrifterna i 5 § af förslaget borde utbytas mot

ett stadgande af innehåll, att församlingsmedlem, hvilken uppträder på

sådant sätt, som i förordningen angående särskilda sammankomster för

andaktsöfning den 11 december 1868 angifves kunna föranleda förbud

att utöfva lärareverksamhet, derigenom gör sig förfallen till kyrkotukt enligt

2 § 2 inom., och, om en sådan ändring vidtages i, förslaget, torde

dels 7 § böra utgå, dels ock den af komiterade föreslagna lag angående

särskilda sammankomster för andaktsöfning kunna utbytas mot en lag,

hvarigenom förordnas, att hvad för närvarande finnes stadgadt om rätt

för kyrkoråd att meddela förbud mot utöfvande af lärareverksamhet

äfvensom om ansvar för öfverträdelse af sådant förbud skall upphöra

att gälla.

I 10 § af komiterades förslag finnes stadgadt, att kyrkoråds åtgärd

att tilldela någon föreställningar och varningar eller att förklara

någon förlustig de i 2 § 2 mom. omförmälda kyrkliga rättigheter, så

ock dess vägran att upphäfva sådant förklarande finge öfverklagas inom

den tid och i den ordning, som vore stadgade i särskild lag om klagan

öfver kyrkoråds beslut i vissa mål. Såsom af en reservant inom

komitén föreslagits och jemväl vid förslagets granskning hos domkapitlen

och högsta domstolen förordats, torde emellertid i nyssnämnda

§ fullständig hänvisning i fråga om besvärs anförande öfver kyrkoråds

åtgärd och beslut rörande kyrkotukt böra införas; vid hvilket förhållande

komiterades förslag till lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa

mål lärer kunna helt och hållet utgå.

Då i förslaget till lag angående kyrkotukt stadgas, att uppgift om

kyrkotukt oj må inflyta i prestbevis, skulle, derest förslaget antoges

till lag, nu gällande bestämmelse, att i flyttningsbevis böra intagas

vissa uppgifter i afseende å kyrkotukten, i och med detsamma upphöra

att gälla, men för* undanrödjande af hvarje tvifvel härom har jag dock

Bih. till Biksd. B rot. 1884. / Barn!. 1 Afd. 13 Ifä/t. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

låtit införa sagda bestämmelse bland de lagrum, som i förslaget angifvas

såsom upphäfda; och har jag i sammanhang härmed, och med föranledande

af hvad inom högsta domstolen erinrats vid komiterades förslag

till lag angående fräjde- och flyttning sbetyg, som af presterskapet utfärdas,

ansett sistberörda förslag böra utgå.

I fråga om förslaget till lag angående kyrkotukt tillåter jag mig

slutligen biträda den af reservanten inom komitén framstälda, af åtskilliga

domkapitel samt flere ledamöter inom högsta domstolen gillade

mening, att stadgandena i nu gällande kyrkostämmoförordningar rörande

den kyrkotukt, kyrkorådet i vissa fall eger utöfva, böra upphäfvas, så

att alla bestämmelser, som angå den allmänna kyrkotukten, komma att

innefattas i den nya lagen; hvadan, för den händelse förslag till lagom

kyrkotukt varder af kyrkomötet godkändt och för Riksdagen framlagdt,

förslag till lag om förenämnda ändring i kyrkostämmoförordningarne

enligt mitt förmenande ock böra Riksdagen föreläggas; och torde

då, derest den af mig framhållna åsigt om borttagande af böter, viten

och hemtning vid förfallolöst uteblifvande i mål rörande kyrkotukt gillats,

tillika böra åt de §§ i kyrkostämmoförordningarne, hvilka beröra

sagda ämne, gifvas en affattning, som tydligen utmärker, att desamma

icke skola ega tillämpning i afseende å dylika mål.

1 anledning af åtskilliga inom högsta domstolen gjorda anmärkningar

har jag ock ansett vissa ändringar böra ske i förslaget till lag

om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard samt förslaget

till lag angående jordfästning; och då vid vidtagande af dessa

ändringar de grunder, som i högsta domstolen åberopats, uteslutande

varit för mig bestämmande, anser jag mig härutinnan kunna hänvisa

till hvad inom högsta domstolen i sådant afseende anförts.

Beträffande förslaget till lag om ansvar för vigsels förrättande af

obehörig person — hvilket förslag för öfrigt afser ett ämne, som ej är

att hänföra till kyrkolag — torde detsamma, på de af högsta domstolens

samtlige ledamöter anförda skäl, icke böra till någon Eders Kong!.

Maj:ts åtgärd föranleda; och hvad angår det af komiterade upprättade

förslag till kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,

hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende, lärer detsamma, hvilket

ej heller tillhör den kyrkliga lagstiftningen, ''framdeles, der så skulle

erfordras, få af mig underställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Sedan departementschefen härefter uppläst förslagen till lag angående

kyrkotukt, lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens

heliga nattvard och lag angående jordfästning, sådana de efter vidtagna

ändringar lyda, samt det inom departementet upprättade förslaget

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 28.

till lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående särskilda

sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868, hemstälde

departementschefen, att Kongl. Maj:t ville, jemlikt § 87 mom. 2

regeringsformen, inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet

godkänner berörda fyra lagförslag.

Justitierådet Norberg förklarade sig i hufvudsak dela de åsigter,

som beträffande de ifrågasatta kyrkotuktsmedlen uttalats i högsta donistolen

af justitierådet Afzelius och de öfrigé ledamöter, hvilkas yttranden

gånge i samma rigtning som dennes; och ville justitierådet alltså

äfven för sin de! nu åberopa dessa uttalanden.

Justitierådet Isberg åberopade sina vid förslagens granskning i

högsta domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari de nu framlagda

förslagen afveke från den af justitierådet uttalade åsigt.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle nådig

skrifvelse till kyrkomötet aflåtas af den lydelse bilagan

A till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Solve Berger.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 28.

Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till kyrkomötet, med förslag till

lag angående kyrkotukt in. m.; gifven Marstrand den 11

augusti 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt § 87 mom. 2 regeringsformen,

härmed inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner

bilagda förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard,

3:o) lag angående jordfästning, samt

4:o) lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående

särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868.

Kongl. Maj:t förblifver kyrkomötet med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

O S C A It.

Vidimeras ex officio

Otto Rooth.

Aug. Östergren.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 28.

53

Till Konungen.

Genom nådig skrifvelse den 11 sistlidne augusti tiar Eders Kongl.

Maj:t täckts inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände

skrifvelsen bilagda förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard,

3:o) lag angående jordfästning, samt

4:o) lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående

särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868.

Kyrkomötet, som för sin del finner önskvärd!, att en lagstiftning

i det syfte, som angifves i ingressen till det framlagda förslaget till

lag angående kyrkotukt, kommer till stånd, vill dock i afseende å den

allmänna arten af denna lagstiftning anmärka följande.

I motiven till sitt med betänkande den 5 april 1892 afgifna

förslag till lag angående kyrkotukt m. fl. författningar har komitén för

utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m. erinrat derom,

att, för att en lagstiftning om kyrklig tukt skall kunna blifva till verkligt

sann såväl för församlingen i dess helhet som för den enskilde

församlingsmedlem, hvilken göres till föremål för tukten, erfordras en

inom församlingen rådande öfvertygelse om nyttan af sådan tukt och

eu rätt uppskattning af tuktens värde för befrämjande af andligt lif

inom kyrkan. Derefter tillägger komitén: »Till följd af dels den brist

på lifaktighet, som i flere afseenden länge varit rådande inom kyrkan,

dels de hedniska och upplösande tendenser, som utmärka vår tid, dels

ock den omständighet, att en betydlig del af vårt folks religiösa element

dragits från kyrkan af sekter och partier, har dock uppfattningen

af kyrkotukt såsom helsosam och nödig förslappats och mångenstädes

så utplånats, att man icke finner de nödiga förutsättningarna för en rätt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Majäs Nåd. Proposition N:o 28.

tillämpning af kyrkotukten under samverkan af enskild själavård och

vaket församlingsmedvetande.»

Rigtigheten af hvad komitén sålunda uttalat lärer icke kunna bestridas

af någon, som eger kännedom om de i vårt land rådande förhållanden

i religiöst hänseende; och samma uppfattning har äfven

framträdt i åtskilliga af de yttranden, som inom högsta domstolen afgifvits

vid granskningen af komiténs förslag till lag angående kyrkotukt.

Denna uppfattning har ock vid utarbetandet af nämnda förslag

i sådan grad gjort sig gällande, att detsamma knappast kan anses

innefatta bestämmelser om kyrkotu kt i den mening, hvari uttrycket

kyrkotukt hittills blifvit använda Detta gäller särskildt om den af

komitén föreslagna tredje graden af tuktförfarandet, .hvarigenom den

felande förklaras förlustig vissa kyrkliga rättigheter — en åtgärd, som

väl närmast är att betrakta såsom en skyddsåtgärd från kyrkans sida.

Om emellertid den i förslaget sålunda iakttagna varsamhet måste anses

fullt befogad, hyser kyrkomötet för sin del den mening, att man bör

gifva ett uttryck deråt genom att ur lagens rubrik och ur dess särskilda

paragrafer utesluta ordet kyrkotukt, hvilket, på sätt kyrkomötet

antydt, icke eger någon full motsvarighet i förslagets innehåll. Af

detta skäl har kyrkomötet funnit sig böra antaga en annan rubrik för

förslaget och jemväl i sådant syfte ändrat redaktionen af flere paragrafer

i detsamma. Den af kyrkomötet antagna utförligare rubrikeu

»Lag angående förfarande mot dem, som i församling inom svenska

kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning» torde rigtigast

återgifva förslagets innehåll och ansluter sig för öfrigt på det närmaste

till lydelsen af ingressen till Eders Kongl. Maj:ts förslag.

På grund af hvad sålunda förekommit får kyrkomötet, med förklarande

att de med Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse n:o 1 framlagda

lagförslagen icke kunnat i oförändradt skick af kyrkomötet godkännas,

härigenom i underdånighet anmäla, att kyrkomötet för sin del,

med anledning af den nådiga skrifvelsen, godkänt förslag till

l:o) lag angående förfarande mot dem, som i församling inom svenska

kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning;

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard;

samt

3:o) lag angående jordfästning;

samtliga förslagen enligt den lydelse bilagan vid denna skrifvelse utvisar.

I sammanhang härmed och då, för den händelse det af kyrkomötet

godkända förslaget till lag angående förfarande mot dem, som i

församling inom svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ordning, icke skulle varda af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antaget,

vissa af de i 12 § af samma förslag uppräknade lagbestämmelser

borde förklaras vara upphäfda genom lagen om enskild själavård, konfirmation

och Herrens heliga nattvard, får kyrkomötet vidare i underdånighet

anmäla, att kyrkomötet, under berörda förutsättning, för sin

del godkänt följande ingress till den föreslagna lagen om enskild själavård,

konfirmation och Herrens heliga nattvard:

»Med upphäfvande ej mindre af 6, 8 och 9 kapitlen kyrkolagen,

10 kapitlet samma lag så vidt det angår mindre och större bannet,

gällande delar af 7, 11 och 17 kapitlen kyrkolagen, cirkuläret den 18

december 1695, § 2 af resolutionen på presterskapets besvär den 17

december 1697, cirkuläret den 8 maj 1765, cirkuläret den 12 november

1808 och förordningen den 20 september 1859, i hvad sistberörda cirkulär

och förordning röra skriftermål och nattvard, förordningen den

4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande

och 71 § i förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och

annan misshandel äfvensom förordningen af sistnämnda dag angående

jemkning i gällande föreskrifter om tiden för begående af Herrens

nattvard, än äfven af allt hvad lag och författningar i öfrigt innehålla

stridande mot denna lag, förordnas som följer.

Underdånigst

A. N. SUNDBERG.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm den 17 oktober 1893.

Kyrkomötet, i anledning af Kongl. Maj:ts skrifvelse med förslag

till lag angående kyrkotukt m. m. N:o 33.

(Kvrkolagsutskottets betänkande N:o 14).

Vidimeras ex officio

Otto Rootli.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsiirenden, hållet

inför Hans May.l Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott lördagen den 30 december 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Levvenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Norberg,

Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet

anmälde föredragande departementschefen statsrådet Östergren

i underdånighet:

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 17 sistlidne oktober, deruti

— sedan Kongl. Magt. genom nådig skrifvelse den 11 förutgångna

augusti begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände

skrifyelsen bilagda förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt;

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard;

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kong!, Majds Nåd. Proposition N:o 38.

3:o) lag angående jordfästning; och . . ,

4:o) lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående

särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868

— kyrkomötet, med förklarande att ifrågavarande lagforslag icke kunnat

i oförändradt skick af kyrkomötet godkännas, gifvit tillkänna, att

kyrkomötet för sin del, med anledning af den nådiga sknfvelsen, godkänt

förslag till . ...

l:o) lag angående förfarande mot dem, som i församling inom

svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning,

2:0) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard; och .. , , , , ,

3:o) lag angående jordfästning; samtliga förslag enligt den lydelse,

bilagan vid kyrkomötets berörda skrifvelse utvisade.

Varande af kyrkomötet i sammanhang härmed anmäldt, att, för den

händelse det af kyrkomötet godkända förslaget till lag angående förfarande

mot dem, som i församling inom svenska kyrkan väcka förargelse

eller bryta kyrklig ordning, icke skulle varda af Kong!. Maj:t

och Riksdagen antaget, kyrkomötet, under berörda förutsättning, till

den af kyrkomötet föreslagna lagen om enskild själavård, konfirmation

och Herrens heliga nattvard godkänt eu ingress af det innehåll, kyrkomötets

skrifvelse utvisade.

Efter att hafva redogjort för kyrkomötets skrifvelse äfvensom för

de vid densamma fogade, af kyrkomötet godkända lagförslag, yttrade

departementschefen: . .,

De sakliga ändringar, som kyrkomötet ansett sig böra vidtaga i

det af Eders Kongl. Maj:t till kyrkomötet remitterade förslag till lag

angående kyrkotukt, äro, såsom af den gjorda framställningen torde

framgå, i allmänhet ganska väsentliga. Framför andra synes mig doc?:

den ändring vara af vigt, hvilken kyrkomötet vidtagit i 2 § 2 inom.

Åt detta moment har nemligen gifvits en affattning., som utesluter möjli

o-heten att tilldela uteblifven felande skriftliga föreställningar och varningar,

och som alltså, hvad ock kyrkomötet framhållit, förutsätter, att

de nuvarande föreskrifterna i kyrkostämmoförordningarne om bötei,

viten och hemtning lemnas oförändrade. Såsom jag redan förut lnföi

Eders Kongl. Maj:t haft tillfälle yttra, möta emellertid betänkligheter

vid att i eu ny kyrkotuktslag bibehålla stadganden, hvilka ej stå, i öfverensstämmelse

med den grundtanke, som torde böra oeftergiflig^]!

genomgå hela den nya tuktlagstiftningen, den nemligen att kyrkan vid

sin tuktande verksamhet ej får använda verldsliga straff och tvångsmedel;

och dessa betänkligheter te sig för mig så betydande, att jag

Bill. till Rihsd. Frot. 181)4. '' 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

redan på grund af desamma skulle tveka att inför Eders Kongl. Mai-t

förorda godkännande af kyrkomötets förslag i ämnet. J''

Enahanda tvekan måste ock för mig uppstå i anledning af den

genomgripande förändring, kyrkomötet låtit förslaget i fonnelt hän
aeemde

cUcndengf’11 det .ordet kyrkotukt ur förslagets rubrik och särskilda

§§ alldeles uteslutits. Jag kan nemligen ej annat än dela den

ledan vid kyrkomötet med skärpa framhållna åsigten om det olämpliga

c en, att, under det man vill bibehålla begreppet kyrkotukt inom den

svenska kyrkan, man dock ängsligt undviker att använda den gamla

benamningen derå; och jag tror ock för min del, att föga eller intet

-k ? ,kumf Vlnnas Senom en sädan omskrifning, som den af kvrkomotet

före slagna. J

. Då, 1!frtdl . kommer, att vid den af kyrkomötet företagna omarbetning

åt 7 § insmugit sig en formel oegentlighet af den art, att förslaget

ej kan upphöjas till lag, med mindre felet varder afhjelpt, finner

aUjU behjertansvärdt behofvet af en förbättrad lagstiftning'' å

ifrågavarande område än må vara — förhållandena icke medgifva mig

att inför Eders Kongl. Majrt tillstyrka framläggande för Riksdagen af

, oi slaget i det skick, hvari detsamma blifvit af kyrkomötet för dess

del godkandt.

• Då kyrkomötet icke godkänt förslaget till lag om upphäfvande i

vissa delar af forordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning

clen 11 december 1868 utan funnit innehållet i detsamma böra intoras

i 12 § åt den af kyrkomötet omarbetade kyrkotuktslagen, har

kyrkomötet ock derigenom föranleda att den i berörda förslag befint1

anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 mars

vt. jPP^atkade lagbestämmelse ej kan antagas, med mindre det omarbetade

forslaget till kyrkotuktslag varder godkändt; och torde vid

sadant förhållande, för den händelse sistberörda förslag ej förelägges

Riksdagen, Riksdagens omförmälda skrifvelse ej kunna till någon vidare

åtgärd föranleda.

I de förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens

heliga nattvard samt lag angående jordfästning, som af Eders Kongl.

.''tapt till kyrkomötet öfverlemnats, har kyrkomötet jemväl vidtagit åtskilliga

andrmgar. Om än jag ej kan i allo dela den uppfattning, som

i dessa andrmgar gjort sig gällande, finner jag dem dock ej vara af

beskaffenhet. att höra utgöra hinder förförslagens godkännande; dervid

sa vidt angår förslaget till lag om enskild själavård, konfirmation och

Herrens heliga nattvard, synes, för den händelse Eders Kongl. Majrt

skulle gilla den af mig i afseende å kyrkotuktslagens behandling fram
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

stälda åsigt, böra, i öfverensstämmelse mod hvad inom högsta domstolen

vid förslagets granskning härutinnan hemstälts, användas den af

kyrkomötet alternativt godkända ingress.

På grund af det nu anförda hemställer jag i underdånighet, att

Eders Kongl. Maj:t måtte finna det af kyrkomötet godkända förslaget

till lag, angående förfarande mot dem, som i församling inom svenska

kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning, icke böra till någon

Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, men deremot täckas, jemlikt § 87

regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga de af kyrkomötet godkända

förslagen till lag angående enskild själavård, konfirmation och

Herrens heliga nattvard samt till lag angående jordfästning, det förstnämnda

af dessa förslag med den ingress kyrkomötet godkänt, för den

händelse förslaget till lag angående förfarande mot dem, som i församling

inom svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta mot kyrklig

ordning, icke blefve antaget; och tillåter jag mig i sammanhang härmed

tillika hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t finna Riksdagens

ofvan omförmälda skrifvelse den 16 mars 1886 ej böra till någon vidare

Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda,

Till hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna

bifall; och skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas

nådig proposition af innehåll bilagan litt. E vid detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Aug. von Hartmansdorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1894:52 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majis proposition n:o 28 med förslag till lag om enskild själavård m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1894:65 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, n:o 28, med förslag till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång till svenska kyrkan. a1 i texten
  3. LU 1894:27 Lagutskottets Utlåtande N:o 27 s. 1 i texten