Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1815

1895-01-29 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1895:27, Med förslag till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1815

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

1

N:o 27.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt

lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1815; gifven

Stockholms slott den 29 januari 1895.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående hvad till fast egendom är att hänföra, samt

lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång

till fast egendom den 16 juni 1875.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR

Aug. öst er gr

en.

lull. till Riksd. Prot. ISO'',. 1 Sami, 1 Afd. 21 liåfl. (N:o 21.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Förslag

till

lag angående hvad till fast egendom är att hänföra.

1 §•

Fast egendom är jord å landet och i stad.

2 §•

Till jorden höra: derå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,

för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar,

stängsel, å rot stående träd och andra växter tillika med frukt derå, samt

gödsel.

3 §•

Till byggnad höra: fast inredning, såsom afbalkningar, ledstänger,

spiltor, krubbor och annat dylikt, ledningar för uppvärmning, belysning,

luftvexling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande,

annat, som i vägg, tak eller golf är inmuradt eller intimradt, samt hvad

till stadigvarande bruk för byggnaden blifvit anskaffadt, såsom dubbeldörrar,

innanfönster, nycklar, jernspislar, jernugnar, kaminer, brandredskap

med mera.

Till fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad hör

dessutom hvarje motor, maskin, kärl eller dermed jemförlig! redskap, som

för sin användning kräfver och jemväl hvilar pa fast, från grunden beredt

underlag, så ock kraftledningar med dertill hörande inrättningar, dock

med undantag* af sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet

öfverföra kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till fast egendom.

Finnes till något, som, efter ty i denna paragraf sägs, till byggnad

hörer, reservdel eller duplett, då må den ej till den fasta egendomen hänföras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. 4QTaj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4 §•

Har någon efter särskilt stadgande eller på annan emot en hvar

gällande grund eganderätt till byggnad eller annat, som, efter ty i 2 eller

3 § sägs, skulle till annans fasta egendom höra, då må det ej till den fasta

egendomen räknas.

För grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning,

hvarom i 2 § är sagdt, må ej, ändå att den tillhör egaren af den

jord, hvarå grufvan är belägen, till den jord hänföras.

5 §•

Såsom fast egendom anses:

byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten, att

den ej må af egaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att

lösen för byggnaden gifves;

vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt till grunden,

att den ej må af egaren återtagas, så länge verket uppehälles;

i jordeboken upptaget fiskeri, hvarmed eganderätt till grunden ej

är förenad; samt

frälseränta.

6 §•

Genom denna lag göres ej ändring i hvad förordningen innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg,

så ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs den 15

oktober 1880 stadgar rörande hvad i vissa fall är att till jernväg hänföra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition

<f:o 27.

*

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å

fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående lagfart å fång

till fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen

af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,

söke lagfart å fånget vid den rätt, hvarunder egendomen lyder.

Hörer egendomen under flera rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den

rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl fäst egendom, som innehafves

såsom fideikommiss.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.

5

p.i

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 13 april 1894,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Levvenhaopt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Östergren anmälde i underdånighet:
att

— sedan nya lagberedningen med underdånig skrifvelse den 4

juli 1892 öfverleinnat af beredningen, jemlikt nådigt uppdrag den 31

december 1891, utarbetadt förslag till lag angående hvad till fast egendom

är att hänföra jemte motiv, samt Kongl. Maj:t den 22 december 1892 förordnat

att kommerskollegium och landtbruksstyrelsen skulle anbefallas att

inkomma med underdåniga utlåtanden öfver samma förslag — de sålunda

infordrade utlåtandena numera afgilvits, samt hemstälde tillika i underdånighet,

att Kongl. Maj:t måtte förordna, att öfver ifrågavarande, af nya

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

lagberedningen

ändamål 87 §

infordras.

Ronyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.

afgifna förslag högsta domstolens utlåtande skulle, för det

regeringsformen omförmälde, genom note ur protokollet

Till hvad föredraganden sålunda hemstält, täcktes

Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets

öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Carl Boheman.

»i

O!

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

7

Utdrag af protollet öfver ett lagärende, hållet i Kongl. Maj ds

högsta domstol tisdagen den 6 november 1894.

Första rummet.

Närvarande:

:. •. , • ; !%•-, '' * .... ’ »■ | ■ . ’ • ’ ; • ■

i

Justitieråden Heenmaeck,

Lilienberg.

Hammarskjöld.

Caelson,

Apzelids,

Isberg,

Claéson.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 7 sistlidne maj handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade

förslaget till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra

emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs

nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar af

berörda förslag bilagdt, detta protokoll.

Under granskningen af omförmälda förslag framstäldes inom högsta

domstolen följande anmärkningar, nemligen vid

1 §•

.T u sti ti oråd et Claéson yttrade: Denna paragraf synes vara obehöflig

och kali, om den bibehålies, möjligen gifva anledning till missförstånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Obehöflig är paragrafen, ity att något särskildt stadgande ej lärer

vara af nöden för att bekräfta, att jord å landet och i stad är fast egendom.

Detta är efter svenskt begrepp en så sjelfklar sak, att den icke

behöfver i lagen uttryckligen angifvas, allraminst i en lag af förevarande

art, hvilken icke omfattar hela civilrätten utan blott såsom ett supplement

ansluter sig till det nuvarande rättssystemet. Anses det nödigt att den

föreslagna bestämmelsen bibehålies, fordrar följdrigtigheten, att dylika allmänna,

för eu och hvar redan kända satser införas på en mängd ställen

i den gällande rätten. En sådan lagstiftning skulle helt säkert te sig

mycket underlig för vart folk. Väl är det sant, att lagkomitén och

äldre lagberedningen i sina förslag till 1 § i 1 kapitlet jordabalken intagit

stadganden af enahanda innehåll som det förevarande. Men dessa

stadganden, lästa i sitt sammanhang, innehålla derjemte så mycket annat,

att den sjelfklara saken icke framträder der på långt när så bjert som i

denna paragraf.

dill en origtig uppfattning kan paragrafen leda derigenom, att densamma

icke gör undantag för grufvor. Enligt svensk rätt anses grufvor

för lös egendom, och derutinnan åsyftas icke någon ändring, enligt hvad

de vid lagförslaget fogade motiv angifva. Men då förslaget kategoriskt

säger, att jord är fast egendom, torde vara förklarligt, om detta stadgande

fattas så, att det afser jemväl grufvor.

Finnes det emellertid i någon mån önskvärdt att stadgandet bibehalles,

synes det lämpligen kunna ske sålunda, att 5 § sättes främst i

lagen och inledes t. ex. med orden: Utom jord å landet och i stad anses

såsom fast egendom o. s. v., samt att i 6 § införes, att lagen ej afser att

göra förändring deri, att grufva icke hänföres till fast egendom.

Justitierådet Afzelius anförde: I likhet med justitierådet Claöson hemställer

jag, att denna paragraf sammanföres med 5 § och sålunda må

komma att innefatta en fullständig uppräkning af de särskilda slagen af

fastighet enligt svensk rätt. Uttrycket »jord'' måste, om det icke skall

verka missledande, fattas i en viss, juridiskt teknisk mening, och denna

art af fastighet är derför i sj elfva verket fullt sidoordnad med de i 5 §

omförmälda.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: I likhet med justitierådet Claéson

finner jag den i paragrafen innehållna bestämmelse icke vara af något

praktiskt behof påkallad. Den kan ock, såsom justitierådet Afzelius antydt,

verka missledande. Derest af formella skäl det anses oundgängligt

att i lagen nämna något i ämnet, instämmer jag i förslaget att paragrafen

sammanföres med § 5.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

2 §•

Justitierådet Claeson utlät sig: Då ledningar äfven finnas för att leda

vatten till eu fastighet, och dessa betraktas såsom tillhörande jorden lika

väl som ledningar, de der föra bort vatten, synas ordalagen böra något

ändras så, att paragrafen kommer att omfatta jemväl ledningar af det

förra slaget.

Med afseende derå att vattenledningar ofta så anbringas, att en och

samma rörledning på olika sträckor än är nedgräfd i jorden, än lagd

omedelbart på marken eller på stolpar ofvanpå densamma, och i dylika

fall tvifvelsmål kan uppstå, huruvida med den föreslagna ordalydelsen de

i dagen befintliga delarne af ledningarna höra till jorden, behöfves äfven

här en jemkning af uttrycken.

Enligt hvad lagberedningens motiv innehålla, afses att orden: »å

marken upplagd gödsel» skola omfatta icke blott spillning, som finnes

hopsamlad ute å fria fältet, utan äfven sådan, som lagts i gödselstad eller

i s. k. komposthög. Då det tvifvelsutan är lagberedningens åsigt, att äfven

i ladugårdar, fårhus in. m. befintlig gödsel skall höra till fastigheten, men

denna mening icke tydligt framgår af orden, hvilka nog ofta komma att

fattas såsom afseende allenast spillning, som ej förvaras under tak, böra

andra ordalag väljas, hvilka bättre angifva lagbudets mening. Nyttjas

ordet gödsel eller spillning, lärer ej vara någon farhåga, att artificiella gödningsämnen

derunder inbegripas.

Justitierådet Carlson, som ansåg, att endast å fastigheter med jordbruk

gödsel borde räknas såsom tillbehör till jorden, instämde i justitierådet

Claesons yttrande så vidt det afsåge sådana fastigheter.

Justitierådet Hammarskjöld var ense med justitierådet Carlson.

Justitierådet Lilienberg anförde: Då »vattens afledande» onekligen i

våra lagar betyder jordens befriande från skadligt vatten, vore önskligt om,

på sätt i yttrandena öfver förslaget blifvit anmärkt, nämnda ord kunde utbytas

emot annat, som betecknar äfven vattens ledande till jorden. Jemte

det jag instämmer med justitierådet Carlson deruti, att till jorden å fastighet,

hvarest jordbruk bedrifves, bör räknas all vid fastigheten befintlig

gödsel, hemställes om icke, på sätt landtbruksstyrelsen önskat, äfven andra

å marken eller gödselstad upplagda jordförbättringsmedel böra upptagas

såsom tillbehör till jorden.

3 §•

Justitierådet Claeson yttrade: Enär tvist ofta uppstått derom, huru
vida

de numera så vanliga jernspislarne äfvensom jernugnar och kaminer

Bih. till Rilcsd. Prut. 1896. 1 Sand. 1 Afd. 21 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

höra till byggnaden, och dylika föremål, äfven om de icke blifvit inmurade

eller på annat sätt med byggnaden fast förenade, synas böra betraktas

såsom tillbehör till densamma, tillstyrker jag, att uttrycklig föreskrift härom

införes i lagen.

Då hvad här stadgas om byggnads fasta inredning äfven afser fabrikshus,

och, såsom kommerskolleg-ium anfört, i fabriker ofta finnas ledningar

för andra vätskor än vatten samt ledningar för andra gaser än sådana,

som användas till uppvärmning eller belysning, lärer fullständigheten

kräfva, att jemväl dylika ledningar angifvas såsom hörande till den fasta

inredningen.

Oberoende deraf, huruvida byggnad är brandförsäkrad eller ej samt

huruvida den anskaffade brandredskapen är större än hvad för försäkringsrättens

bibehållande erfordras, synes det mig böra stadgas, att befintlig

brandredskap hör till .byggnaden. Detta blir onekligen det enklaste och

förebygger helt säkert många tvister om skyldighet för säljare af fastighet

att tillhandahålla felande brandredskap och skyldighet för köpare af fastighet

att utlemna den del af brandredskapen, som tilläfventyrs öfverskjuter

hvad brandstodsbolaget föreskrifvit såsom vilkor för försäkringsrättens

bibehållande. Med en dylik förändring af förslaget synes ock

blifva afgjordt att, om, såsom stundom lärer inträffa, en by för gemensam

räkning anskaffar vidlyftigare brandredskap och ett hemman, hvars egare

deltagit i kostnaden härför, säljes, så följer rätten till andel i brandredskapen

med hemmanet, der ej annat uttryckligen aftalats.

De föremål, om hvilka vid jordbruksfastigheter eller byggnader i allmänhet

fråga kan uppstå, huruvida de äro hänförliga till fast eller lös

egendom, hafva i vanliga fall icke något särdeles betydande värde. Helt

annorlunda är förhållandet med industriella verk. Mycket stora kapital

nedläggas der i maskiner och andra inventarier, och det gäller ofta högst

betydliga belopp, när i dylika fall tvistas om hvad som hör till den fasta

eller lösa egendomen. Det är fördenskull af stor vigt, att lagstiftningen

gifver klart besked på hvad som inom industrien är att hänföra till det

ena eller andra slaget. Efter min uppfattning är den del af lagförslaget,

som handlar härom, nemligen näst sista stycket i 3 §, vigtigast. På affattningen

deraf beror i främsta rummet, om lagen blir till egentligt

gagn.

Lagförslaget uttrycker nog i allmänhet de grundsatser, hvilka under

nuvarande förhållanden skulle blifva af svensk domstol tillämpade. Men

de öfver förslaget afgifna yttranden utvisa, att dessa grunder kunna i det

praktiska lifvet lemna högst otillfredsställande resultat. Det sålunda sagda

gäller icke bestämmelsen, att till fabriksbyggnad höra hufvudledningar för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 27.

öfverförande af drifkraft, ty dessa kunna ju närmast hänföras till fast inredning.

Anmärkningen drabbar deremot det föreslagna stadgandet att

till fabriksbyggnad skall höra de å fasta, lör ändamålet särskild! från

grunden uppförda underlag hvilande motorer, maskiner och redskap.

De afgifna yttrandena utvisa nemligen, att det ofta bänder att eu

maskin, som varit uppstäld på en särskild för densamma konstruerad grund,

flyttas till annan plats i samma fabrik, der särskild grundläggning ej erfordras.

Äfvenså förekommer, att två fullkomligt lika maskiner stå nära

hvarandra, den ena hvilande på särskild grund, den andra icke. Samma

slags maskiner äro ej sällan uppstäda dels i bottenvåningen, der särskild

grund för dem uppförts, dels i öfre våningar, der i flera fall bjelklaget

allena är tillräckligt att uppbära maskinerna. Erfarenheten synes således

ådagalägga att det oftast komme att bero på ytterst tillfälliga lokala anordningar,

om en maskin borde hänföras till fast eller lös egendom, samt

att det mycket lätt kunde inträffa, att i en och samma fabrik en maskin

skulle räknas till fastigheten, under det att en annan fullkomligt likartad

eller större maskin borde räknas bland den lösa egendomen, ja till och

med att samma maskin skulle hänföras än till fastigheten än till lösegendomen,

allt beroende på maskinens plats i fabriken för tillfället. I en på

berggrund uppförd fabrik tarfvas kanske ej särskild! underlag för någon

af maskinerna.

Att genom ny lag fastslå, att dylika tillfälligheter skola vara för

frågan afgörande, anser jag mig ej kunna tillråda. Det kan gifva upphof

till många, mindre rättskaffens förfoganden af fabriksegaren, allt eftersom

han vill gynna den, som har inteckning i fastigheten, eller den, som har

förlagsinteckning i den lösa egendomen. De antydda svårigheterna synas

mig leda derhän, att lagstiftningen bör gå antingen i den rigtningen, att

ej upptaga några särskilda bestämmelser för fabriker utan stanna vid de

allmänna föreskrifterna om hvad till byggnad hörer, eller ock i afseende å

fabriken utsträcka pertinensbegreppet vida utöfver hvad eljest gäller för

byggnader.

Jag tillstyrker för min del det senare alternativet och åberopar till

stöd härför, utom de! nyss sagda, äfven i hufvudsak de skäl, lagberedningen

anfört å sid. 26 och ‘27 i motiven. En sådan utsträckning af pcrtinensbegreppet

oger i visst fall redan rum i den svenska lagstiftningen.

Genom förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning af jernväg m. in., den 15 oktober 1880 är stadgadt,

att jernvägen i hela dess sträckning med dertill hörande mark samt

verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast

egendom, äfvensom att jernvägsegarens för jernvägens drift anskaffade,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

under hans värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med jernväg011

stående bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd

anses såsom tillhörigheter till den fasta egendomen.

Blifver i enlighet med hvad jag hemstält lagförslaget omarbetadt derhän,

att till fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad

höra samtliga der befintliga, för det industriella ändamålet afsedda inventarier,

möjligen undantagandes handverktyg, skall det efter min öfvertygelse

mycket förenkla den invecklade frågan och förebygga många eljest

uppkommande tvistigheter, hvilka svårligen kunna med det nu framlagda

förslaget lösas på ett för rättskänslan tillfredsställande sätt. Lägges antydda

princip till grund för lagstiftningen i ämnet, blir en följd, att de

förlagsinteckningar, som derefter beviljas, icke medföra förmånsrätt i omnämnda

inventarier, enär dessa dåmera icke betraktas såsom lös egendom.

Men i afseende å redan beviljade förlagsinteckningar får lagstiftningen ej

inverka till minskning af den rätt desamma redan medföra, hvilket bör

tydligen utsägas. Den oegentlighet, som härigenom uppkommer, eller att

inventarier i fabrikshus i allmänhet räknas höra till byggnaden, men i

visst fall, nemligen i fråga om äldre förlagsinteckningar, fortfarande anses

såsom lös egendom, är emellertid af öfvergående art. Eu sådan oegentlighet

hade förebyggts, om det ämne, lagförslaget afser, företagits till

behandlig samtidigt med den nya lagstiftningen rörande förlagsinteckningar.

I fråga om sista stycket i denna paragraf synes giltig anledning saknas

att undantaga redan anskaffade reservdelar eller dupletter från hvad som

räknas till fast egendom. Det är ju mycket vanligt, framför allt i städerna,

att till boningshus finnas derå portnycklar. Dessa höra så nära

samman, med byggnaden, att det ej kan anses lämpligt att genom ett lagbud

gifva säljare af fastighet uttrycklig rätt att taga med sig alla dessa

nycklar, utom en. Inom industrien torde det vara nödigt att hafva reservdelar

till hands för att fabriksverksamheten oafbrutet må kunna fortgå.

Dessa reservdelar hafva ofta sitt egentliga värde deri, att de äro afpassade

för en viss maskin. Afyttras fabriken, synes det vara i sin ordning att

dessa reservdelar följa maskinerna åt. Uteslutes detta stycke, stannar man

i ovisshet huruvida reservdelar eller dupletter skola hänföras till den

fasta egendomen. Jag tillstyrker, att sådant blifver i lagen tydligen utsatt.

Justitieråd et Isberg anförde: Med afseende å stadgandet i första

punkten, att motorer till ledningar för uppvärmning, belysning in. m. skola

anses såsom tillbehör till den byggnad, hvari ledningarna finnas inrättade,

synes böra erinras, att fall kunna inträffa, då ledningar inom två eller

flera byggnader, hvilka hvar för sig höra till olika, i samma persons ego

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

13

befintliga fastigheter, drifvas af en gemensam motor, anbragt inom den

ena fastigheten, men att det föreslagna stadgandet icke lemnar någon tillfyllestgörande

ledning för bedömande af motorns pertinensförhållande i

sådana fall.

I likhet med justitierådet Claeson anser jag stadgande böra meddelas

derom, att jernugnar, jernspislar och kaminer, som finnas i byggnad och

anskaffats för dess bruk, skola betraktas såsom tillbehör till byggnaden,

äfven om de icke blifvit inmurade eller på annat sätt med byggnaden fast

förenade; och synes det mig jemväl lämpligast, att brandredskap utan

vilkor eller inskränkning anses utgöra pertinens till den eller de byggnader,

för hvilka densamma anskaffats.

Beträffande förslagets bestämmelser om hvad som bör anses såsom

tillbehör till fabriks eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad

ansluter jag mig i hufvudsak till den af justitierådet Claeson uttalade

åsigt. Såsom af hans yttrande framgår, kan det ur principiel synpunkt

anmärkas mot förslaget liksom mot nu gällande lagstiftning, att sättet,

hvarpå en motor eller maskin är fästad vid en fabriksbyggnad, icke är åt

så väsentlig betydelse, att den bör tillerkännas afgörande vigt i fråga om

huruvida så dyrbara värdeföremål, som motorer och maskiner ofta äro,

skola anses såsom tillbehör till byggnaden eller sjelfständiga rättsobjekter.

Härtill kommer att de mångskiftande former, under hvilka till följd af

sakens natur motorer och maskiner i olika fall äro i dylika byggnader

anbragta, göra hvarje försök att medelst allmänna rättbestämningar eller

exemplifikationer åstadkomma eu säker begränsning i fråga om hvad som

skall tillhöra fastigheten eller anses såsom lös egendom fruktlöst. Och om

än beredningens förslag är egnadt att i ej ringa mån underlätta bedömandet

af hithörande förhållanden, lemnar det dock ett så stort utrymme åt

tvifvelsmål och osäkerhet i tillämpningen, att ändamålet med lagförändringen

icke kan anses vara genom samma förslag i hufvudsak vunnet. Vill

man verkligen uppnå detta ändamål, finnes, efter min uppfattning, ingen

annan utväg än att öfvergifva hittills gällande grunder för ifrågavande lagstiftning

och ordna denna så, att alla motorer, maskiner och redskap jemte

tillhörande dupletter och reservdelar, hvilka finnas vid fabrik eller annan

för industriel verksamhet inrättad byggnad och äro erforderliga för den der

bedrifna rörelse, utan afseende om de äro fast förenade med byggnaden eller

icke, betraktas såsom tillbehör till denna. Beredningen har å det af justitierådet

Claeson åberopade ställe på ett, såsom mig synes, synnerligen öfvertygande

sätt anfört skäl för en lagstiftning i sådan rigtning, och vigten af

dessa skäl synas mig icke omintetgöras af de omständigheter, beredningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

sedermera åberopat såsom stöd för sin mening att det oaktadt fasthålla

vid hittills gällande grunder för lagstiftningen i ämnet.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att beredningens

förslag i denna del icke må vinna godkännande, utan att lagstiftningen

härutinnan ordnas på det sätt, jag ofvan förordat; dock torde af hänsyn

till deras rätt, som före lagens utfärdande lemnat lån mot förlagsinteckning,

böra stadgas, att föreskrifterna om utsträckande utöfver hvad nu alfabet

af maskiners och redskaps pertinensförhållande till fabriksfastighet

icke skola träda i tillämpning i afseende å fabriker, der sådana förlagslån

äro utestående, förr än någon längre tid, exempelvis fem år, förflutit från

lagens utfärdande.

Justitierådet Afzelius afgaf följande yttrande: Denna paragraf innefattar

förslagets vigtigaste bestämmelser; det är egentligen beträffande tillbehör

till byggnad för fabrik eller annan industriel inrättning, uppfattningen

varit osäker, det är endast här större intressen äro i fråga. Huruvida

förslaget är egnadt att i detta hänseende medföra de fördelar, man

velat uppnå, synes vara underkastadt tvifvel. Så länge man fasthåller det

yttre sammanhanget såsom hufvudsakligen bestämmande i detta afseende,

kommer alltid en för hvarje fall säker måttstock att saknas, allt för stort

utrymme att lemnas åt tillfälligheten. Härom innefatta redan de öfver

förslaget afgifna yttranden tillräckliga bevis. Hade lagstiftaren fria händer,

synes det mig icke kunna dragas i tvifvel, att han för frågans lösning

borde välja den väg, för hvilken beredningen sjelf i förslagets motiv

anfört så goda grunder, och låta det inre sambandet — byggnadens ändamål

—- blifva bestämmande för omfånget af dess adpertinenser. Sedan

emellertid lagstiftaren lemnat obegagnadt det i sådant hänseende gynsamma

ögonblicket — när förlagsinteckningsinstitutet ordnades — torde

knappt återstå annat än att så nära som möjligt ansluta sig till det bestående

— snarare gifva en lagförklaring än stifta en ny lag. Att införa

ett nytt system, hvarigenom till fastigheten skulle hänföras föremål, hvilka

utgöra en förlagsintecknings kanske väsentligaste underlag, låter sig svårligen

göra. Skulle förändringen ske sålunda, att redan bestående förlagsinteckningar

bibehölles vid den dem tillkommande förmånsrätt i hela dess

utsträckning, skulle sådant föranleda snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter

vid tvångsrealisationen, i det att uti vissa af fastighetsadpertinenserna

komme att konkurrera (äldre) förlagsinteckningar och (yngre) fastighetsinteckningar,

deraf synnerligt invecklade komplikationer kunde uppstå,

Skulle åter -— i öfverensstämmelse med hvad förut iakttagits vid förändringar

i förmånsrättsordningen — förlagsinteckningarna, i och med det

att den nya lagen trädde i kraft, förlora förmånsrätt i de föremål, hvilka

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

derefter blefve att hänföra till fastigheten, komme detta, derest icke lagens

trädande i kraft uppskötes till en nog aflägsen framtid, att innefatta ett

så betydande ingrepp i förlagsgifvarnes rätt, att det icke utan alldeles

tvingande skäl kunde försvaras.

Vid nu anförda förhållanden anser jag mig böra lemna förslaget

utan annan anmärkning, än att jag biträder hvad justitieråden Claeson

och Isberg hemstält beträffande jernugnar, jernspislar och kaminer samt

brandredskap.

Justitierådet Carlson instämde uti hvad justitierådet Claeson anfört

beträffande jernspislar, jernugnar och kaminer äfvensom brandredskap samt

yttrade vidare: För min del anser jag icke tillräckliga skäl förefinnas för

det stadgande i första punkten, enligt hvilket motorer, hörande till ledningar

för uppvärmning, belysning, luftvexling eller vattens inledande

eller bortförande, skulle allenast på grund af deras berörda bestämmelse

räknas såsom tillbehör till byggnad.

Men äfven om nya lagberedningens mening i denna del i hufvudsak

gillas, gifver stadgandet anledning till anmärkning. Derest en motor i en

byggnad, jemte det den t. ex. matar elektriska ledningar för belysning åt

byggnaden, tillika användes för annat arbete a fastigheten, kan tvekan

uppstå, huruvida motorn är att anse såsom hörande till ledningarna och

förty bör räknas såsom tillbehör till byggnaden, eller icke. Ungefär detsamma

gäller, om en motor, t. ex. för elektrisk belysning, står i förbindelse

med ledningar icke allenast i den byggnad, hvari han har sin plats,

utan äfven i byggnader å andra fastigheter. Da vidare i förslaget synes

förutsättas, att motorn, om hvilken fråga är, finnes i den byggnad, till

hvilken ledningarne höra, kan det anses tvifvelaktigt, huruvida eu motor,

som tjenar t. ex. för belysning af en eller flera byggnader å en fastighet

eller för vattens inledande i desamma, men finnes i en annan byggnad a

fastigheten, enligt förslaget bör hänföras till fast eller till lös egendom.

Ett förtydligande af stadgandet torde derför vara behöfligt.

Stadgandet att — utom fast inredning — äfven annat, som i''vägg,

tak eller golf är inmuradt eller intimradt, hörer till byggnaden, afser äfven

motorer, maskiner och redskap i fabriker och dermed jemförliga byggnader.

Såsom skäl för stadgandet anföres i motiven till förslaget, att genom ett

dylikt föremåls frånskiljande vanligen astadkoinmes afsevärd skada antingen

å föremålet sjelft eller å byggnaden. Må vara att förhållandet i allmänhet

är sådant, så saknar dock denna regel icke^ undantag. Inmurningen

eller intimringen kan möjligtvis vara gjord pa sadant sätt, att kostnaden

för föremålets frigörande och afhjelpande af den derigenom vallade

skada måste i förhållande till föremålets värde anses såsom en ren obe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.

tydlighet. Kostnaden skulle måhända uppgått till lika högt belopp, om

föremålet varit pa annat sätt fästadt vid byggnaden. Stadgandets betydelse

ökas i högst väsentlig mån derigenom, att en motor, en maskin

eller ett redskap, enligt hvad i motiven angifves, skulle komma att hänföras

till fast egendom, icke allenast om föremålet i dess helhet kunde

sägas vara inmuradt eller intimradt i vägg, tak eller golf, utan jemväl om

en större eller mindre beståndsdel af föremålet vore på dylikt sätt fästad

vid byggnaden, och detta, efter hvad det vill synas, äfven i det fall att

nämnda del icke med öfriga delar af föremålet utgjorde en fast sammanhängande

pjes utan tilläfventyrs vore alldeles skild från dessa eller med

dem förbunden endast genom en dragrem eller dylikt. Om en del af ett

rör till en maskin framdroges genom ett upptaget hål i golf eller vägg

eller placerades i en deri gjord fördjupning och hålet eller fördjupningen

derefter fyldes genom murning, skulle maskinen räknas såsom tillbehör

till byggnaden. Likaså måhända om en trissa för ett snöre till maskiner

vore genom murning fästad vid vägg, tak eller golf. Det förefaller mig

som om frågan, huruvida en värdefull motor eller maskin skall räknas

såsom tillbehör till en byggnad eller icke, genom ifrågavarande stadgande

göres beroende af allt för obetydliga och tillfälliga omständigheter, och

jag hyser derför stora betänkligheter mot förslaget i denna del.

Det ligger i sakens natur, att en lag i det ämne, hvarom näst sista

stycket handlar, svårligen kan sa affattas, att den icke lemnar rum för

olika tolkningar. Vid granskningen af det föreliggande förslaget framställa

sig ock åtskilliga spörsmål, hvilka åtminstone för den icke tekniskt

bildade äro svara att besvara. Redan omfattningen åt lagstiftningsområdet

eller, med andra ord, betydelsen af uttrycket ''fabrik eller annan för industriel

verksamhet inrättad byggnad» är i viss mån obestämd. Det torde

vara tvifvelaktigt, huruvida sådana å eu landtbruksfastighet befintliga,

uteslutande för dess behof afsedda byggnader som t. ex. en mjöl- eller

sågqvarn, ett mejeri eller en smedja skola anses vara inrättade för industriel

verksamhet eller icke. Vidare torde ofta vara svårt att afgöra,

huruvida ett föremal eller eu inrättning är att anse såsom en motor, en

del af en motor, en maskin, en maskindel eller en ledning. Denna fråga

är dock af största vigt för bedömande af hvad som bör räknas såsom tillbehör

till byggnaden. Om en ångpanna med tillhörande ångmaskin räknades

såsom en motor, skulle båda samtidigt vara antingen fast eller lös

egendom, men om de hvar för sig ansåges såsom en motor, skulle den

ena kunna vara fast och den andra lös egendom. Siktinrättningen i en

qvarn kunde komma att hänföras till lös eller fast egendom, allt efter som

inrättningen betraktades såsom en särskild maskin eller icke. Om en axel

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

med tillhörande remskifva in. m. funnes utgöra en del af en maskin, skulle,

derest axeln till följd af underlagets beskaffenhet vore att räkna såsom

tillbehör till byggnaden, maskinen i dess helhet anses höra till byggnaden;

hvaremot, om axeln betraktades såsom kraftledning för maskinen, dennas

egenskap af fast eller lös egendom vore oberoende af axelns. Ytterligare

kan anmärkas, att säker grund saknas för bedömande, hvilka kraftledningar

i en fabrik eller dylik byggnad böra hänföras till hufvudledningar.

Slutligen torde äfven uttrycket »fasta, för ändamålet särskildt från grunden

uppförda underlag» lätt kunna gifva anledning till olika tolkningar. Efter

ordalydelsen torde under detta uttryck icke inbegripas den naturliga berggrunden

eller det derå murade golfvet i en källarvåning, men det synes

dock tvifvelaktigt, huruvida icke förslagets författare afsett äfven sådana

underlag. Och då det vidare icke torde vara förslagets mening, att konstruktioner

af sten, jern eller trä, för att kunna anses såsom fasta, för

ändamålet särskildt uppförda underlag för motorer, maskiner eller redskap,

skola vara alldeles fristående och uteslutande tjena nämnda ändamål, kan

tvekan jemväl uppstå, huruvida t. ex. en konstruktion af från grunden

uppresta stolpar med tvärbjelkar, hvilken tjenar såsom stöd för golfbjelkarne

i en del af en våning, kan anses utgöra ett sådant underlag för de

å golfbjelkarne öfver konstruktionen stående maskiner m. m., hvarom förslaget

handlar, eller om från grunden uppresta stolpar, hvilka, jemte det

de stödja golfbjelkarne i öfre våningen, tillika i nedre våningen uppbära

tvärbjelkar, å hvilka maskiner, delar deraf eller redskap hvila, böra hänföras

till dylika fasta underlag för nämnda maskiner och redskap.

Såsom redan antydts, får man icke vid en lagstiftning i förevarande

ämne ställa allt för stora anspråk på tydlighet och lättfattlighet, men jagtror

dock, att förslagets brister i detta afseende skulle kunna i någon mån

afhjelpas, om tekniskt bildadt biträde anlitades vid förslagets omarbetning.

Granskar jag förslaget från mera materiel synpunkt, så förefaller det

mig, som om förslagets författare icke tagit tillräcklig hänsyn till de på

landet synnerligen talrika mindre tullmjölqvarnar, tullsågqvarnar in. ti.

verk, hvilka drifvas af vatten eller vind. Det synes mig till och med

tvifvelaktigt, huruvida de i förslaget uttalade principer öfver hufvud äro

lämpliga att läggas till grund för lagstiftningen i hvad den rörer dylika

verk. Skäl torde icke saknas att beträffande sådana verk utsträcka tillbehörsbegreppet

längre än i fråga om egentliga fabriksanläggningar.

Hvad angår dessa sistnämnda, så delar jag koinmerskollegii uppfattning,

att den omständigheten, att en motor, en maskin eller ett redskap

hvilar å särskildt från grunden uppfördt fast underlag, icke i och för sig

bör föranleda dertill att motorn, maskinen eller redskapet räknas såsom

Bih. till lliksil. Prut. 18H.J. I Sami. 1 Afd. 21 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kong!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 27.

tillbehör till byggnaden, utan att derför jemväl bör fordras, att motorn,

maskinen eller redskapet för sin användning klöfver ett sådant underlag.

Huruvida underlaget blifvit beredt i ändamål att uppbära ett dylikt föremål

eller i annat syfte, torde deremot vara likgiltigt. Förutsatt, att förslaget

i fråga om ledningar för öfverförande af drifkraft verkligen kunde

anses innefatta hvad i motiven angifves, eller att under ordet »hufvudledningar»

inbegrepes alla kraftledningar med undantag blott af de ledningar,

som från det allmänna kraftledningssystemet öfverföra drifkraft

till särskild till lös egendom hänförlig maskin, skulle förslaget i denna

del från min sida föranleda endast ett par detaljanmärkningar. Någon

gång torde inträffa, att en till kraftledning hänförlig axel med tillbehör

icke är omedelbart fästad vid byggnaden eller något, som till densamma

hörer, utan hvilar på föremål, som utgöra lös egendom. I sådant fall

torde ledningen icke böra räknas till byggnaden. Vidare synes kunna

ifrågasättas, huruvida lösa draglinor och dragremmar böra anses såsom

tillbehör till byggnaden i andra fall, än då de tjena att öfverföra drifkraften

från till fast egendom hänförliga hjul eller remtrissor till andra

sådana. I hvilket fall som helst torde en draglina eller en dragrem, hvilken

direkt öfverför drifkraften från en till lös egendom hänförlig motor, t. ex.

en lokomobil, till en likaledes till lös egendom hänförlig arbetsmaskin,

t. ex. en separator, icke böra räknas till den fasta egendomen, såsom enligt

kommerskollegii och möjligtvis äfven efter nya lagberedningens förslagskulle

blifva förhållandet.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att frågan om

hvad vid fabrik eller dermed jemförlig anläggning bör räknas såsom tillbehör

till den fasta egendomen göres till föremål för ytterligare teknisk

utredning, innan frågan af de lagstiftande myndigheterna slutligen behandlas.

Justitierådet Hammarskjöld utlät sig: Hvad emot förslaget blifvit

anmärkt angående bestämmelsen att till fabrik eller annan för industriel

verksamhet inrättad byggnad skall höra å fasta, för ändamålet särskildt

från grunden uppförda underlag hyllande motorer, maskiner och redskap,

synes visa, att den sålunda föreslagna gränsen mellan fast och lös egendom

är föga tillfredsställande, såsom utgående från en mera tillfällig omständighet

och derför ledande till för rättsmedvetandet sårande ojemnheter

vid tillämpningen. Det vore önskvärdt, om någon bättre begränsning

kunde utfinnas. I saknad af de tekniska insigter, som för frågans allsidiga

bedömande erfordras, tilltror jag mig emellertid icke att afgöra, om sådant

är möjligt.

I öfrigt instämmer jag med justitierådet Afzelius.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kong1. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Justitierådet Lilienberg var beträffande l:a och 3:e punkterna i förevarande

paragraf ense med justitierådet Claeson samt anförde vidkommande

2:a punkten: Detta stadgande, hvars rätta lydelse blifvit i så hög grad

omtvistad, åsyftar enligt min mening att bestämma icke hvad som skall

anses tillhöra en fabrik, i hvilket fall begreppet skulle vara mycket omfattande,

utan hvad som skall anses såsom tillbehör till sjelfva den byggnad,

i hvilken fabrikationen bedrifves. Enligt denna uppfattning bör medtagas

endast det i egentlig mening till sjelfva byggnaden hörande, hvilket

således blir fast egendom, under det att återstoden blir lösören. Derigenom

låter det sig också göra att, såsom kommerskollegium hemstält, hänföra

maskiner i så liten omfattning som möjligt till fastigheten, ja man kan, likasom

kollegiet synes göra, hysa tvekan, huruvida alls några maskiner eller

fabriksinventarier skola hänföras till fast egendom. En byggnad, som en

tid användts till inrymmande af en fabrik af ett slag, kan ofta utan synnerlig

förändring en annan tid användas för ett annat slags fabrikation,

motorer och maskiner kunna från ett »fast underlag» flyttas ut på ett golf

o. s. v., med ett ord, man kommer slutligen derhän, att till byggnaden

såsom sådan hör egentligen endast hvad som räknas till byggnader i allmänhet

och som upptages i l:a punkten af denna paragraf. Det är också

antagligt, att detta närmast öfverensstämmer med nuvarande rättsuppfattning

här i landet, då fråga är om omfattningen af en i fastigheten beviljad

inteckning, och det är, såsom justitierådet Afzelius yttrat och så äfven

enligt min mening, nödvändigt att göra lagen till uttryck för denna uppfattning,

som också synes öfverensstämma med önskningarna hos industriens

idkare och målsmän. Såvida dessa »hufvudledningar» eller dessa å fasta

underlag hvilande motorer etc. ostridigt vore lika väsentliga tillbehör till

sjelfva fabriksbyggnaden, som fast inredning m. m. till en annan byggnad,

vore ett stadgande af hufvudsakligen det innehåll, som föreslagits, ju befogad!;

men hvad som ofvan anförts angående föränderligheten af fabriksbyggnaders

användning och utrustning tillika med de af utlåtandena ådagalagda

svårigheterna att enas angående stadgandets innehåll och affattning,

allt synes mig visa, att det lämpligaste i detta fall är att äfven i afseende

å fabriksbyggnader stanna vid den allmänna bestämmelsen och således

utesluta nu ifrågavarande punkt, hvarmed ingalunda förnekas, att ju icke

svårigheter stundom kunna uppstå vid lagens tillämpning; men sådana

torde i anseende till ämnets beskaffenhet icke kunna undvikas.

Justitierådet Hernmarck yttrade: Emot den i 2:a punkten förekom
mande

bestämmelsen, att till fabrik eller annan för industriel verksamhet

inrättad byggnad skola höra »å fasta, för ändamålet särskildt från grunden

uppförda underlag hvilande motorer, maskiner och redskap», hafva en

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kansli. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

mängd anmärkningar blifvit framstälda af myndigheter, korporationer och

bolag, hvilka öfver förslaget afgifvit yttranden, och med hänsyn till innebörden

af hvad sålunda anmärkts hyser jag stor tvekan i fråga om lämpligheten

och ändamålsenligheten af sagda bestämmelse, sådan den nu är

affattad. Det synes emellertid antagligt, att genom omarbetning af förslaget

i denna del de uttalade betänkligheterna kunde, om ej fullständigt,

dock i väsentlig mån häfvas, men för att kunna åt stadgandet gifva ett

mera tillfredsställande innehåll, erfordras en teknisk insigt i ämnet, som ej

står mig till buds. Vid sådant förhållande anser jag mig böra allenast

framhålla önskvärdheten af att före ärendets slutliga beredning förslaget

uti ifrågavarande del varder, efter inhämtande af utlåtande i ämnet från

vederbörande lärare vid tekniska högskolan eller andra sakkunnige män,

ytterligare granskadt och underkasta^ den omredigering, som må finnas

vara af omständigheterna påkallad.

I öfrigt är jag beträffande 3 § ense med justitierådet Afzelius.

4 §•

Justitierådet Afzelius yttrade: Hvad första stycket af denna paragraf

innehåller torde saklöst kunna utgå. Det tillhör uppenbarligen icke lagstiftaren

att terminologiskt fastställa adpertinensbegreppet och det torde för

öfrigt vara temligen likgiltigt, huruvida man vill såsom adpertinenser till

fastigheten beteckna ifrågavarande föremål äfven i här afsedda fall eller

icke, blott man låter den särskilda rätt, som må tillkomma annan än fastighetens

egare, upprätthållas; och detta innefattas just i sjelfva förutsättningen:

»mot enhvar gällande ...» Ingenstädes är sagd t, att hvad till fastighet

hörer ej kan blifva föremål för särskild rätt, och under hvilka förutsättningar

sådan rätt är mot enhvar gällande upplyser förslaget icke.

Äfven innehållet af andra stycket synes mig sjelfklart, då byggnaden

här uppenbarligen måste betraktas såsom adpertinens till grufvan, ej till

jordegendomen. Stadgandet torde emellertid lämpligen kunna ingå i 2 §

för att lemna en antydan derom, att grufva är ett från sjelfva jorden

skildt rättsobjekt.

Justitierådet Lilienberg anförde:

l:a punkten. Afsigten med förevarande stadgande är icke att uttala

den allmänna grundsatsen att de föremål, som eljest äro tillbehör till fast

egendom, kunna skiljas från sitt sammanhang med denna och derigenom

blifva lös egendom, utan att ett dylikt föremål kan, oaktadt detta sammanhang

är för handen, vara att betrakta såsom icke hörande till den fasta

egendomen, i fall dennas egare icke är egare till nämnda föremål, utan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

21

detta tillhör en annan. Att dessa ting kunna vara föremål för särskild,

emot eu hvar gällande rätt är ostridigt, att denna rätt skall tillgodonjutas,

oberoende af stadgandena om hvad till fast egendom är att hänföra, är

också obestridligt, och huru sådan rätt förvärfvas, skall naturligen icke afgöras

genom denna lag. Men förevarande stadgande har erhållit en form,

som synes mig göra det synnerligen svårt att bedöma dess räckvidd. Antagligen''

skall det, likasom lagens öfriga innehåll, komma att ega tillämpning

vid utmätning, inteckning, försäljning af en fastighet, och det i så

måtto, att dervid på grund af stadgandet anses uteslutna t. ex. en arrendators

egna hus eller föremålet för en genom inteckning skyddad skogsåverkan

gsrätt, äfven om sådant icke uttryckligen vid utmätningen etc.

uttalats. Det är att befara, att förvecklingar härigenom kunna uppstå. Så

skola enligt 2 § å rot stående träd tillhöra jorden, och om nu, såsom ofta

händer, fastighetsegaren säljer en egendom, hvarå ståndskogen genom intecknadt

kontrakt är upplåten till afverkning åt tredje man, skulle träden

enligt ifrågavarande stadgande »ej till den fasta egendomen räknas». I

händelse inteckningen sedermera förfaller, skulle enligt nu gällande lagtillämpning

skogen derefter tillfalla köparen; men enligt förslaget skulle

den svårligen kunna anses vara såld jemte fastigheten, utan måste väl

betraktas såsom säljarens tillhörighet. Liknande svårighet skulle kunna

uppstå vid eu utmätning. Dylika intecknade rättigheter äro nemligen vid

utmätningen emot en hvar gällande, föremålen för dem finge således ej

räknas till den fasta egendomen; men deras bestånd är dock beroende af

de vilkor, under hvilka den exekutiva försäljningen framdeles eger rum.

Omfattar då utmätningen dessa föremål eller icke? Visserligen äro dessa

rättigheter egentligen att hänföra under nyttjanderätt; men det hindrar ej,

att lagen både i ena och andra afseendet är å föremålet för dem tillämplig,

så att detta skall räknas till den fasta egendomen, derest icke rättigheten

är särskildt skyddad, men i annat fall icke.

öfvertygad att derå liknande fall skulle kunna uppsökas, står jag för

min del synnerligen tveksam gent mot detta stadgande. Det hade i äldre

lagberedningens förslag ett mera oskadligt innehåll af obestridlig sanning,

och, ehuru naturligtvis sjelfkärt, tjenacle det dock till en erinran derom,

att adpertinensförhållandet icke var så orubbligt, att man för dess upprätthållande

skulle vara förhindrad att taga hänsyn till andra lagstadganden

eller giltiga aftal. Sedt från denna synpunkt, kan det icke heller

med fog sägas vara främmande för lagens innehåll i öfrig!. Helst skulle

jag dock för min del se, om stadgandet kunde alldeles uteslutas, och jag

tror icke att derigenom någon fara skulle uppstå för beståndet af ifrågavaran

de sp ed a lrätti gh eter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No, 27.

I händelse stadgandet bibehålies, bör erinras derom, att en Rättighet

genom aftal kan vara skyddad emot den, som eljest på grund af denna

lag skulle kunna göra anspråk på rättighetens föremål, t. ex. emot eu

köpare, utan att den derför är skyddad »emot en hvar», och att följaktligen

dessa ord, hvilka saknas hos äldre lagberedningen, synas böra utgå.

2:a punkten. Jag instämmer med justitierådet Afzelius deri, att detta

stadgande borde uppflyttas till 2 §; men dessutom måste jag ifrågasätta,

huruvida det med stadgandets föreslagna lydelse verkligen är klart, att

det skall komma att tillämpas endast i afseende å grufva, som drifves,

och icke äfven å sönad eller nedlagd grufvas byggnader in. m.

5 §•

Högsta domstolens ledamöter

ansågo sig böra med afseende å innehållet i denna paragraf erinra, att,

derest förslaget härutinnan blefve lag, lydelsen af 1 § i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 borde derefter

lämpas.

Justitierådet Lilienberg tilläde: Att fiskebyggnad, uppförd för sådant

fiskeri, som här omnämnes, är att anse såsom till fiskeriet hörande och af

samma natur som detta, torde ej med sådan tydlighet följa af detta stadgande,

att det icke uttryckligen behöfver utsägas.

6 §.

Justitierådet Claeson hänvisade till hvad han yttrat vid 1 §.

Ex protocollo

A ag. von Hartmansdorff.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maf:ts Nåd. Proposition N:o 27.

23

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

tisdagen den 29 januari 189Ö,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr mipistern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad, ,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

Justitieråden: Carlson,

Afzelius.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Östergren, anmälde i underdånighet:
Nya

lagberedningens förslag till lag angående hvad till fast egendom

är att hänföra, äfvensom öfver detta förslag afgifna underdåniga utlå
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tanden dels af kommerskollegium och landtbruksstyrelsen efter vederbörandes

hörande, dels ock af högsta domstolen.

Sedan föredraganden redogjort för förslaget och de deröfver afgifna

utlåtandena, anförde han:

»Saknaden i vår allmänna lag af bestämda föreskrifter om hvad som

är att hänföra till fast egendom har länge gjort sig känbar. Ett uttryck

härför är den skrifvelse 1885 års Riksdag till Eders Kongl. Maj:t aflat

och hvari Riksdagen anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda

hvad som borde vara att till fast eller lös egendom hänföra samt för

Riksdagen framlägga de förslag till tillägg i allmänna lagen, som deraf

kunde föranledas. Behofvet af en dylik lagstiftning har sedan dess ingalunda

förminskats. Ju mera industrien utvecklats och ju mera i följd

deraf förlagsinteckningar kommit i bruk, dess mera har behofvet af eu

skilnadsgräns mellan den fasta och den lösa egendomen visat sig. Ofta

nog stå nemligen, särskildt vid industriella anläggningar, vigtiga ekonomiska

intressen på spel, då fråga uppstår, huruvida t. ex. maskiner och

dylikt skola anses såsom fast eller såsom lös egendom. Att afhjelpa denna

brist i vår lagstiftning lärer således vara synnerligen önskvärdt; men att

åstadkomma en nöjaktig lagstiftning i ämnet är förenadt med stora svårigheter.

De yttranden, som afgifvits öfver beredningens förslag, visa

huru vexlande åsigterna i detta ämne äro. Af den redogörelse, jag lemnat

för innehållet af berörda yttranden, torde emellertid hafva framgått,

att, ehuru förslaget visserligen icke undgått anmärkningar, detsamma dock

till sina hufvudgrunder i allmänhet förordats. Jag tror ock att förslaget

är bygdt på rigtiga principer och anser att detsamma i hufvudsak bör

kunna godkännas. Några smärre ändringar i de särskilda bestämmelserna

synas mig emellertid vara erforderliga, och torde jag för dessa ändringar

få redogöra i sammanhang med granskningen af de mot förslaget framstälda

anmärkningarna, hvartill jag nu öfvergår.

Vid 1 § har anmärkts, att densamma vore obehöflig och skulle, om

den bibehölles, kunna gifva anledning till missförstånd. Obehöflig skulle

paragrafen vara, emedan det vore sjelf klart och således ej behöfde i lag

utsägas, att jord å landet och i stad vore fast egendom; och till missförstånd

kunde paragrafen leda derigenom, att den ej gjorde undantag för

grufvor. Funnes det emellertid nödigt, att paragrafen bibehölles, har man

föreslagit, att den måtte sammanföras med 5 §.

Befogenheten af dessa anmärkningar kan jag för min del icke erkänna.

Att i en lag, som skall angifva allt, som är att anse såsom fast

egendom, utesluta just hvad som allmännast förekommer, den fasta grunden,

synes mig icke vara lämpligt. Jag tror ej heller, att stadgandet kan

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

komma att gifva anledning till missförstånd i afseende å grufvor, ty med

ordet grufva, i rättslig bemärkelse taget, förstås en genom vissa i lag

föreskrifna åtgärder vunnen och bibehållen rättighet att bearbeta en mineralfyndighet,

och en sådan rättighet lärer, lika litet som t. ex. rättighet att

å annans fastighet upptaga torf eller dylikt, komma att betraktas såsom

fast egendom.

Bestämmelsen i 2 §, att till jorden skola höra ''för vattens afledande

eller annat stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar’,

synes mig icke böra lemnas oförändrad. Då nemligen, på

sätt i åtskilliga yttranden blifvit anmärkt, äfven ledningar för vattens

förande till jord böra anses såsom tillbehör till jorden, men, om orden

Vattens afledande’ bibehållas, tvekan kan uppstå, huruvida äfven nyssnämnda

ledningar äro i stadgandet afsedda, lärer en jemkning i ordalagen

erfordras. Ledningar, vare sig de föra vatten till eller från jord,

torde emellertid vara att inbegripa under uttrycket ''för stadigvarande

bruk i jorden anbragta ledningar’, och orden Vattens afledande eller annat’

kunna derför utan olägenhet uteslutas.

Man har vidare erinrat, att uttrycket ’i jorden anbragta’ skulle vara

olämpligt, enär ledningar för vattens förande till eller från jord borde

höra till jorden äfven i det fall, att de, såsom stundom skedde, anbragtes

till en del i och till en del ofvan jord eller ock helt och hållet

ofvan jord.

Jag anser denna anmärkning icke böra föranleda ändring i förslaget.

Enligt detta höra till jorden derå uppförda byggnader, och med byggnad

menas i förslaget alla genom menniskohand å jorden medelst timring,

murning eller på annat dermed jemförligt sätt uppförda konstruktioner,

och vid sådant förhållande lärer någon tvekan ej böra uppstå derom,

att ledningar för vattens förande till eller från jord, äfven i den mån de

blifvit anbragta ofvan jorden, äro att anse såsom tillbehör till densamma.

Enligt förslaget skall till jorden vidare höra ’å marken upplagd gödsel’.

Denna bestämmelse kan emellertid, såsom i några af de öfver förslaget

afgifna yttrandena erinrats, misstydas i så måtto, att spillning, som

finnes inomhus eller i öfverbyggd gödselstad, ej skulle komma att anses

såsom tillbehör till jorden. Stadgandets lydelse torde derför böra undergå

någon jemkning; och synes mig dervid, att, då till en fastighet bör

höra all der befintlig naturlig spillning, orden ’å marken upplagd’ kunna

utgå och bestämmelsen således innehålla allenast, att till jorden skall höra

^gödsel’. Någon fara, att konstgjorda gödningsämnen skulle komma att

Bill. till Iliksd. Prol. 1895. 1 Sami. I Afd. 21 Raft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

härunder inbegripas, synes mig icke förefinnas, då dylika gödningsämnen

af allmänna språkbruket ej benämnas gödsel.

I 3 § af förslaget meddelas bestämmelser om hvad som skall anses

såsom tillbehör till byggnad. Första punkten af paragrafen upptager

hvad som skall anses såsom tillbehör till byggnad i allmänhet, således

äfven fabriksbyggnad eller för annan industriel verksamhet inrättad byggnad.

Bland bestämmelserna i denna punkt förekommer, att till byggnad

skall höra ''ledningar för uppvärmning, belysning, luftvexling samt vattens

inledande eller bortförande’. I likhet med kommerskollegium och på de

skäl kollegium anfört, anser jag att här bör efter ordet ’vattens’ tilläggas

orden ''eller andra ämnens’.

Bland tillbehör till byggnad upptagas vidare ''till sådana ledningar

hörande motorer’. Denna bestämmelse synes mig böra utgå. I de allra

flesta fall lärer en dylik motor komma att såsom tillbehör åtfölja byggnaden

på någon annan af de i denna paragraf angifna grunder, såsom

att den är i byggnaden inmurad eller på annat sätt med densamma fast

förenad eller ock, enligt andra punkten, på grund af underlagets beskaffenhet,

och för de säkerligen sällsynta händelser, då så ej vore fallet,

torde det af beredningen för ifrågavarande stadgande anförda skäl, att

synnerlig olägenhet skulle kunna uppkomma, om genom motorns frånskiljande

ledningarna under någon tid ej kunde begagnas, icke vara tillräcklig

anledning att, såsom enligt förslaget skulle blifva händelsen, till

den fasta egendomen hänföra en motor, som eljest vore att anse såsom

lös egendom, t. ex. en lokomobil, blott derför att den användes t. ex. för

ledningar för luftvexling i en byggnad.

Högsta domstolen har tillstyrkt, att uttrycklig föreskrift måtte i lagen

införas derom, att jernspislar, jernugnar och kaminer, äfven om de icke

blifvit inmurade eller på annat sätt med byggnaden fast förenade, skulle

anses såsom till byggnaden hörande. Derest dylika föremål blifvit till

stadigvarande bruk för byggnaden anskaffade, synas de otvifvelaktigt böra

tillhöra byggnaden, lika väl som innanfönster, nycklar och dylikt; men

om t. ex. i ett rum, der kakelugn finnes, för tillfälligt bruk anbringas en

kamin på sådant sätt, att kaminens rökrör allenast inledes i kakelugnens

öppning, synes icke någon anledning förefinnas att betrakta kaminen såsom

tillbehör till byggnaden. Fn jemkning af ordalagen i sista stycket

af första punkten i 3 § synes derför böra ega rum; och anser jag dervid,

i likhet med högsta domstolen, att brandredskap utan vilkor eller inskränkning

bör upptagas såsom tillbehör till byggnad.

Andra punkten i 3 § innehåller utan tvifvel förslagets i praktiskt

hänseende vigtigaste bestämmelser. Det är också denna del af förslaget,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

som mött mest motstånd och i afseende hvarå de flesta invändningarna

blifvit framstålda. Af den redogörelse jag lemnat för förslaget och de

deröfver afgifna yttrandena torde hafva framgått, huru vexlande åsigterna

äro i fråga om hvad som vid fabrik eller annan för industriel verksamhet

inrättad byggnad skall såsom tillbehör åtfölja byggnaden. Man har härvid,

såsom beredningen i förslagets motiv vidlyftigt utredt, att välja

mellan två hufvudrigtningar, å ena sidan den, som till grund för lagstiftningen

i fråga om hvad som såsom tillbehör bör åtfölja en fabriksbyggnad

vill lägga det inre, organiska sambandet mellan byggnaden och de föremål,

som kunna såsom tillbehör betraktas, och å andra sidan den, som i

detta afseende vill tillämpa det yttre, mekaniska sambandet.

Beaktansvärda skäl kunna utan tvifvel anföras för den förra meningen,

och två ledamöter i högsta domstolen hafva jemväl tillstyrkt förslagets

omarbetning i denna rigtning. För min del kan jag dock ej

biträda denna åsigt, utan anser, att lagstiftningen i detta hänseende bör,

i likhet med förslaget, utgå från det mekaniska sambandet mellan byggnaden

och det föremål, om hvars adpertinensförhållande till byggnaden

är fråga; och åberopar jag såsom skäl för denna min åsigt, förutom hvad

beredningen anfört och vid förslagets granskning inom högsta domstolen

af justitierådet Afzelius yttrats, jemväl våra nuvarande beskattningsförhållanden,

som torde göra det synnerligen önskligt, att vid fabrik eller

annan för industriel verksamhet inrättad byggnad icke allt för mycket

motorer, maskiner och redskap hänföras till den fasta egendomen.

Ehuru jag således i hufvudsak är af samma åsigt som beredningen

i detta hänseende, hafva dock de anmärkningar, som fram st alls ^ mot

beredningens förslag, synts mig utvisa, att den affattning, beredningen

gifvit åt bestämmelserna i förevarande del af förslaget, icke kan oförändrad

godkännas. Då jag derför skolat åt ifrågavarande bestämmelser

söka gifva en förändrad formulering, har jag, med hänsyn till ^ämnets

beskaffenhet, tillkallat tekniskt bildade personer och med dem rådgjort.

På grund af de upplysningar jag dervid erhållit samt hvad i öfrigt

förekommit, har jag kommit till den åsigt, att, i afseende å de ''motorer,

maskiner och redskap’, som skola anses såsom tillbehör till

fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad, kommerskollegii

i detta hänseende framstälda förslag torde kunna i hufvudsak

godkännas. I likhet med kommerskollegium anser jag nemligen, att allenast

en sådan motor eller maskin samt ett sådant kärl eller dermed jemförlig!

redskap, som för att kunna för sitt ändamål användas kräfver ett

fast, för dess uppbärande från grunden beredt underlag, och som således

tillsammans med underlaget bildar en på jorden uppförd konstruktion,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

bör hänföras till byggnaden; men, i enlighet med hvad en ledamot i

högsta domstolen erinrat, synes det vara likgiltigt, om underlaget blifvit

beredt i ändamål att uppbära motorn, maskinen eller redskapet, eller i

annat ändamål. Det synes mig derför, som om ifrågavarande bestämmelse

skulle kunna så afmattas, att till fabrik eller annan för industriel verksamhet

inrättad byggnad skall, förutom hvad i första punkten af paragrafen

är sagdt, höra ''hvarje motor, maskin, kärl eller dermed jemförligt

redskap, som för sin användning kräfver och jemväl hvilar på fast, från

grunden beredt underlag’.

Beträffande åter de i beredningens förslag upptagna ''hufvudledningar

för öfverförande af drifkraft’, kan till en början erinras, att äfven ledningar

för öfverförande af annan kraft än drifkraft, såsom t. ex. kemisk

kraft, der sådana ledningar förekomma, böra, lika väl som ledningar för

drifkaft, tillhöra byggnaden. Då vidare uttrycket ''hufvudledningar’

torde vara allt för obestämdt, men deremot hvad beredningen enligt dess

motiv med detta uttryck afsett synes böra tillhöra byggnaden, kan uttrycket

''hufvudledningar’ utbytas mot: ''kraftledningar med dertill hörande

inrättningar, dock med undantag af de ledningar, som från det allmänna

ledningssystemet öfverföra kraft till särskild maskin, som ej är att till fast

egendom hänföra’.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen hafva två justitieråd

erinrat, att giltig anledning syntes saknas till stadgandet i sista punkten

af 3 §, och hafva dessa justitieråd på anförda skäl tillstyrkt, att i lagen

måtte införas uttrycklig bestämmelse derom, att reservdelar eller dupletter

till sådana föremål, hvarom här vore fråga, skulle till den fasta egendomen

hänföras.

Jag tillstyrker emellertid, att förslaget i denna del lemnas oförändradt.

Med förslagets grunder i öfrigt torde det af beredningen föreslagna stadgandet

otvifvelaktigt vara mest öfverensstämmande, och de skäl, som för

den motsatta åsigten anförts, synas mig icke vara af den vigt, att de böra

föranleda en afvikelse från berörda grunder. Särskildt torde det åberopade

exemplet af flera portnycklar till samma hus icke vara af någon

betydelse, då ingen af dessa nycklar, enligt min mening, kan anses hvarken

såsom reservdel eller duplett, utan hvarje nyckel torde hafva blifvit anskaffad

till stadigvarande bruk för byggnaden och således, enligt första

punkten i 3 §, lärer vara att anse såsom tillbehör till byggnaden.

Stadgandet i första punkten af 4 § i förslaget hafva två justitieråd,

på olika grunder, ansett kunna utan olägenhet uteslutas. Jag kan ej

biträda denna mening. Om detta stadgande uteslötes, skulle helt säkert

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 27. 29

vid lägens tillämpning månget missförstånd uppstå, som stadgandet afser

att förekomma.

Ej heller i afseende å bestämmelsen i andra punkten af samma

paragraf anser jag hvad vid förslagets granskning inom högsta domstolen

deremot erinrats böra föranleda någon ändring i förslaget.

På sätt högsta domstolen vid 5 § af förslaget, erinrat, torde, om

denna paragraf godkännes, en jemkning af ordalagen i 1 § af förordningen

angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 böra

ega rum.

Hvad i öfrigt blifvit erinradt vid 5 § i förslaget synes mig icke böra

föranleda ändring i detsamma.»

Föredraganden uppläste härefter särskilda, i enlighet med hvad han

sålunda yttrat, upprättade förslag till dels »Lag angående hvad till fast

egendom är att hänföra» och dels »Lag om ändrad lydelse af l.§ i förordningen

angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875»,

samt hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte genom nådig proposition förelägga

Riksdagen berörd-a lagförslag till antagande.

Justitieråden Carlson och Afzelius aberopade hvad de vid ärendets

föredragning i högsta domstolen yttrat.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan;

Och fann, med bifall till berörda hemställan, Hans

Maj:t Konungen godt i nåder förordna, att proposition

skulle till Riksdagen aflåtas, af innehåll bil. litt, A vid

detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Carl Bohemav.

Bil,, till. liiksd. Prat. 189ö. 1 Hand. 1 Afd. 21 Höft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1895:19 Lagutskottets Utlåtande N:o 19 s. 1 i texten