Sök i Ratio Lex

Angående ändring af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbrulcsdomäner

9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1896:44, Angående ändring af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbrulcsdomäner

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.

N:o 44.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring

af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882

meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans

jordbrulcsdomäner; gifven Stockholms slott den 13

mars 1896.

Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för

denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta,

att de i 5:te och 26:te punkterna af nådiga kungörelsen den 10 november

1882 meddelade bestämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

skola utbytas mot följande stadganden:

5:o. Kär kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar under

ett arrende upplåtas eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-,

grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af den

egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt

arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller

stentägt eller torfmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen,

der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till afsalu

begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i

arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits

sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan rätt för

arrendatorn att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt,

som hädanefter utlärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning

Bih. till Iliksd. Vrot. 1896. 1 Sami. 1 Afd. Öl Raft. (Näs 44, 45). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

derom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person

lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den

afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen bestämmas; skolande

dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand, grus eller sten, arrendator,

som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt

ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig

mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften,

motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar,

åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å

utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning

deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning för härigenom

möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å arrendet, som

af domänstyrelsen bestämmes.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott

tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.

nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Claes WersäU.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1836.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Groll,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet:

I underdånig skrifvelse den 6 maj 1895 anhöll Riksdagen, att .Eders

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke förändrade bestämmelser

borde utfärdas angående tägt af sand, grus och sten samt angående

stenbrott å kronans utarrenderade domäner, och efter ärendets utredning till

Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Rörande detta ämne anförde Riksdagen, att i § 65 af nådiga kungörelsen

angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26 januari

1894 stadgades, att å de under skogsstatens vård och förvaltning strida allmänna

skogar, från livilka försäljningsmedel för virke inginge till statsverket,

finge på högst enahanda tid, som för utarrendering af kronans jordbruksdomäner

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.

vore eller blefve bestämd, af domänstyrelsen upplåtas tägt af mossa, dyjord,

bränntorf, sand, grus och sten äfvensom att dessa ämnen finge, der så funnes

vara lämpligt, afyttras i den ordning, som angående skogsalsters försäljning

vore föreskrifven, men att dessa föreskrifter icke egde motsvarighet i fråga

om kronans utarrenderade egendomar. Nådiga kungörelsen den 10 november

1882 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

angåfve nemligen icke, att derifrån finge afyttras något af ofvanberörda

eller likartade ämnen med undantag af hvad som afsåges i kungörelsens

mom. 5 eller då sten- och kalkbrott samt torftägt på särskildt arrende

upplätes, dervid gifvetvis vederbörande ämnen finge tillgodogöras.

Upplåtelse af tägt af mossa, dyjord och bränntorf syntes visserligen icke

böra ifrågakomma i afseende å jordbruksdomänerna, helst i mom. 13 af nyssberörda

nådiga kungörelse föreskrefves, hurusom arrendatorn finge begagna

torfmosse samt till egendomens förbättrande upptaga dyjord m. fl. jordens beståndsdelar.

Hvad deremot beträffade tägt af sand, grus och sten, syntes omständigheter

förefinnas, som borde föranleda dess utöfvande äfven å jordbruksdomänerna.

Härvid syntes, såsom jemväl påvisats i den motion, som legat till grund för

Riksdagens skrifvelse, hänsyn böra tagas till bestämmelserna i 33 § af lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, i

hvilken § stadgades, att å kronans allmänning finge sand, grus eller sten till

vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning,

men att, om någon ville å annan mark taga sand, grus eller sten till

vägs underhåll och öfverenskommelse med jordegaren icke kunde träffas, häradsrätten

egde att, då väghållningsskyldig derom instämde talan, bestämma, hvarest

nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge

afhemtas, samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifvas.

Enligt Riksdagens mening vore det af vigt, att åtgärder vidtoges till

underlättande af dessa bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra

kronoegendomar än kronoallmänningarna; och dervid syntes vara af nöden, att

föreskrifter meddelades i fråga om ofvanberörda väglagningsämnens afkantande

från kronans utarrenderade domäner.

Vidkommande särskildt de å dessa domäner förefintliga bergarter kunde,

såsom i förenämnda motion åberopats, fall förekomma, då de genom sin beskaffenhet

samt genom möjligheten till deras förmånliga tillgodogörande kunde

bereda arrendatorerna afse värda inkomster; och vid sådant förhållande syntes

dessa inkomstkällor icke böra lemnas obegagnade, helst medgifvandet för arrendatorn

att bryta och bearbeta sten till försäljning borde vid arrendekontraktets

upprättande eller vid derefter lemnadt tillstånd till stenbrott lända till arrendeafgiftens

förhöjning.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse har domänstyrelsen afgifvit infordradt

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

underdånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inliemtade yttranden i ämnet

från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, af hvilka

myndigheter flertalet tillstyrkt utfärdande af bestämmelser i den rigtning, Riksdagens

skrifvelse afser.

För egen del har domänstyrelsen, hvad först anginge å kronodomäner

befintliga stenbrott, anfört, att i afseende å sådana funnes, såsom Riksdagen

i sin skrifvelse anmärkt, redan nu ett stadgande i 5:te punkten af nådiga

kungörelsen den 10 november 1882, hvilken punkt innehölle i mom. 1, att,

när kronans fördel ansåges sådant fordra, flera egendomar finge under ett

arrende upplåtas eller eu egendom i flera lotter utarrenderas, samt i mom. 2,

att qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, torfmosse eller annan

lägenhet likaledes finge vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma

hörde, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om

högre afkomst derigenom kunde påräknas. I följd af dessa stadganden, jemförda

med innehållet i berörda kungörelses 4:de punkt mom. 2, enligt hvilket

för arrende af annan kronans fastighet än jordegendom tiden finge i hvarje

fall efter för handen varande förhållanden af domänstyrelsen bestämmas, och i

9:de punkten, hvilken innehölle, bland annat, att vid utarrendering af fiske

eller annan lägenhet, som ej vore att till jordegendom hänföra, skulle förfaras

på sätt domänstyrelsen för hvarje fall funne lämpligast, hade styrelsen ansett

sig ega rätt att, när sådant med kronans fördel öfverensstämde, ej allenast vid

utarrendering af egendom, der stenbrott funnes, medgifva arrendatorn rättighet

att bearbeta stenbrottet till afsalu, hvilket då naturligen komme att utöfva

inflytande vid arrendets bestämmande, utan ock, der sådant medgifvande ej

lemnats, under arrendetiden på framställning af arrendatorn tillerkänna honom

eller annan person en dylik rättighet mot särskildt arrende.

Derest den af domänstyrelsen sålunda uttalade åsigt angående vidden af

styrelsens befogenhet i afseende å upplåtelse af rätt till brytning af sten till

afsalu icke skulle godkännas, anser domänstyrelsen, att styrelsen borde uttryckligen

tillerkännas rätt till dylika upplåtelser genom ett tillägg till 5:te punkten

i 1882 års kungörelse.

Det kunde emellertid inträffa, att under löpande arrendeperiod å kronodomän

upptäcktes bergart, lämplig för bearbetning till afsalu, eller att till följd

af byggnadsföretag i orten å domänen befintlig sten funne efterfrågan, utan

att arrendatorn ville, trots gynsannna konjunkturer för bergartens afsättande,

utsätta sig för den risk, som kunde blifva förenad med bedrifvande af stenhuggerirörelse,

isynnerhet om denna måste utöfvas i större omfång, och ej heller

vore villig att taga befattning med arbetet vid uttagande af byggnadssten för

ett visst företag, hvari arrendatorn icke vore intresserad, men deremot icke

vore obenägen att, mot någon mindre ersättning eller kanske endast mot det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

tillfälle bereddes honom att genom körslor och dylikt förskaffa sig inkomst,

medgifva, att bergartens bearbetande eller stenens uttagande finge till annan

af domänstyrelsen öfverlemnas. Vid sådant förhållande syntes ifrågavarande

tillägg böra gifvas sådan omfattning, att domänstyrelsen ej betoges rätt att

till annan person än arrendator upplåta stenbrytningen; och då någon anledning

ej syntes förefinnas att göra skilnad mellan domänstyrelsens befogenhet i fråga

om upplåtelse af stenbrott och upplåtelse af kalkbrott eller torfmosse, syntes

jemväl dessa böra i tillägget upptagas, ehuru de ej blifvit i Riksdagens skrifvelse

berörda.

^ Några särskilda föreskrifter angående de vilkor, under hvilka upplåtelser

af ifrågavarande slag finge ega rum, hade icke synts domänstyrelsen vara erforderliga,

utan ansåge styrelsen, att härvid borde få gälla hvad i 9:de punkten

af 1882 års kungörelse funnes stadgadt.

Beträffande de i Riksdagens skrifvelse ifrågasatta upplåtelser af sand-, gruseller

stentägt har domänstyrelsen anfört, att Riksdagens uttalande om önskvärdheten

deraf, att åtgärder vidtoges till underlättande af de i § 33 af väglagen

meddelade bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra kronoegendomar

än kronoallmänningar, föranledt flera af de i ärendet hörda myndigheter

att hemställa, det i nämnda § omförmälda väglagningsämnen skulle å

kronans utarrenderade domäner få af väghållningsskyldige hemtas utan ersättning,

såsom dem nu vore medgifvet i afseende å kronans allmänningar.

Att med Riksdagens skrifvelse skulle hafva afsetts en sådan förändring i den

nyligen antagna väglagen, derför syntes dock hvarken den motion, som legat

till grund för skrifvelsen, eller innehållet i sjelfva skrifvelsen lemna stöd. Hvad

Riksdagen enligt domänstyrelsens uppfattning i detta afseende åsyftat vore

att underlätta möjligheten för väghållningsskyldige, då de önskade hemta väglagningsämnen

från en utarrenderad kronoegendom, att om vilkoren derför

kunna få en öfverenskommelse till stånd, så att häradsrätt ej ovilkorligen behöfde

anlitas för frågans afgörande. För närvarande funnes, om väglagningsämnena

ej skulle tagas å utmark, som vid utarrenderingen undantagits och

stälts under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, icke någon myndighet,

som egde att för kronan såsom jordegare ingå aftal i förevarande hänseende.

För väghållningsskyldige vore det emellertid af vigt, att öfverenskommelse

kunde träffas, då genom en rättegång orsakades dem både tidsutdrägt

och kostnader, hvilka senare i alla de fall, der vägstyrelse i väghållningsdistrikt,

Som sammanfölle med häradet, anhängiggjort rättegången, blefve

särskildt betungande till följd deraf, att uthäradsnämnd måste tillkallas. Om

nu, såsom domänstyrelsen lika med flertalet af de i ärendet hörda myndigheter

ansåge lämpligt, styrelsen erhölle bemyndigande att träffa aftal angående

tägt af sand, grus och sten å kronodomän, när väghållningsskyldige önskade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

der hemta sådana ämnen, syntes under detta bemyndigande böra innefattas

äfven de fall, då upplåtelse till andra än väghållningsskyldige kunde till fördel

för kronan ega ruin. Sådant kunde särskilt blifva fallet med lågt åt

sand eller grus å kronodomän i närbeten af stad, der byggnadsverksamhet i

större omfattning vore rådande.

Jemväl i afseende å upplåtelse af sand-, grus- eller stentägt syntes böra

lända till efterrättelse innehållet i 9:de punkten i 1882 års kungörelse, hvilken

punkt utan någon förändring i dess nuvarande lydelse syntes få tillämplighet

å lägenhet af ifrågavarande slag, om sådan upptoges bland de i 5:te punkten

uppräknade.

För framtiden komme, anför domänstyrelsen vidare, antagligen ej sällan

att inträffa, att, först sedan utarrendering af en kronodomän för ny arrendeperiod

egt rum, väghållningsskyldige anmälde sig att der hemta sand, grus

eller sten. I sådant fall skulle, om ej något förbehåll gjorts i arrendekontraktet,

domänstyrelsen för träffande af ett för kronan nöjaktigt aftal med

väghållningsskyldige vara helt och hållet beroende af de fordringar, som arrendatorn

komme att uppställa för sitt medgifvande till väglagningsämnenas afhemtande.

Toges dessa ämnen å utmark, hade emellertid arrendatorn i allmänhet

endast ringa olägenhet deraf, och om i blifvande arrendekontrakt inrycktes

bestämmelse derom, att arrendatorn skulle vara skyldig, när domänstyrelsen

sådant påfordrade, att åt väghållningsskyldige öfverlemna å utmarken

tilläfventyrs befintlig tägt af sand, grus eller sten och dertill upplåta nödigväg

mot den ersättning för skada och intrång, som af domänstyrelsen bestämdes,

hölle styrelsen före, att ett sådant förbehåll ej skulle i någon mån

inverka på beloppet af arrendeafgiften för domänen. Annat kunde förhållandet

blifva, om förbehållet utstrilcktes till å inegorna möjligen varande sand-,

grus- eller stentägt, men då så belägna tägter med afseende å den större ersättning,

som för deras begagnande måste utgå, endast sällan af väghållningsskyldige

anlitades, syntes det icke vara skäl att i afseende å dylik tägt genom

kontraktet pålägga arrendatorn någon särskild förbindelse.

På grund af det sålunda anförda har domänstyrelsen framstäf alternativa

förslag till ändringar i och tillägg till nådiga kungörelsen den 10 november

1882.

Enligt det ena alternativet, som uppgjorts under förutsättning att domänstyrelsens

åsigt angående styrelsen redan nu tillkommande befogenhet i afseende

å upplåtelser af de i 5:te punkten af nämnda kungörelse omförmälda

lägenheter icke vunne godkännande, skulle, jemte det att bland de i 2:dra

momentet af samma punkt uppräknade lägenheter äfven upptoges sand-, gruseller

stentägt, stadgas, att, der sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt

eller torfmosse ansåges icke böra från egendom skiljas, domänstyrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Ma.jts Nåd. Proposition N:o 44.

skulle ega att, der så lämpligt funnes, åt arrendator!! upplåta rättighet att

dylik lägenhet enligt de bestämmelser, som i arrendekontraktet intoges, till

afsalu begagna.

Derjemte skulle till punkten läggas ett nytt moment, innehållande bestämmelse

derom, att, derest genom utfärdadt arrendekontrakt med utarrenderad

egendom upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse

utan rätt för arrendatorn att något derifrån sälja, detta icke utgjorde

hinder för domänstyrelsen att, om framställning derom gjordes, åt arrendatorn

eller med hans begifvande åt annan person lemna rättighet till föryttrande åt

sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift och på de vilkor, som af

domänstyrelsen bestämdes.

Ansåges åter domänstyrelsens tolkning af 1882 års kungörelse vara

rigtig, skulle enligt styrelsens mening annan ändring i kungörelsen ej behöfva

vidtagas, än att sand-, grus- eller stentägt tillädes de i 5:te punkten 2:dra

momentet uppräknade lägenheter.

I båda fallen hemställer domänstyrelsen, att med 26:te punkten måtte

förenas ett nytt moment af innehåll, att arrendator skulle vara skyldig att,

om domänstyrelsen sådant påkallade, åt väghållningsskyldig till användande

för allmän vägs underhåll öfverlemna å utmarken möjligen befintlig tägt af

sand, grus eller sten samt för hemtning deraf upplåta nödig väg, mot det

arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång

erhölle det afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen bestämdes.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit af domänstyrelsen antördt och

då, hvad särskildt angår å kronodomän befintliga torfmossar och kalkbrott,

desamma, äfven om de finnas icke böra särskildt utarrenderas, likväl torde, i

den mån de icke erfordras för gårdens behof, böra göras inkomstbringande, då

lämpligt tillfälle dertill yppar sig, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med domänstyrelsens törstberörda alternativ, hvilket, till

förebyggande af all tvekan rörande den domänstyrelsen i ämnet tillkommande

befogenhet, synes mig vara att föredraga framför styrelsens andra alternativ,

måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att de i

5:te och 26:te punkterna af nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade

bestämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola

utbytas mot följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar under

ett arrende upplåtas eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-,

grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af den

egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på

särskildt arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller

stentägt eller torfmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen,

der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till afsalu

begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i

arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits

sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan rätt för

arrendatorn att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt,

som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning

derom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person

lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den

afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen bestämmas; skolande

dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand, grus eller sten, arrendator,

som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt ändamål

å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark

äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften,

motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar,

åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna

å utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning

deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning för härigenom

möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å arrendet, som

af domänstyrelsen bestämmes.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti

statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Ma:jt

Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig proposition

till ^Riksdagen aflåtas af (len lydelse, bilagan litt. — vid detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Adolf von Hofsten.

Bil,, till Riksd. Vrot. ISfW. 1 Samt. 1 Afd. .11 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:81 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts ''proposition till Riksdagen angående ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelad s. 8 i texten