Sök i Ratio Lex

Angående lönereglering för personalen vid statens jernvägar

1897-01-29 · 144 sidor, varav 142 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 142 av 144 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1897:27, Angående lönereglering för personalen vid statens jernvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Fr oposition N:o 27.

1

N:o 27.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående lönereglering

för personalen vid statens jernvägar; gifven

Stockholms slott den 29 januari 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva,

att, med ändring af hvad rörande vilkoren för personalens vid

statens jernvägar anställning samt grunderna för dess aflöning nu finnes

af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stadgadt, följande bestämmelser

må i nämnda hänseenden från och med ingången af år 1898

lända till efterrättelse:

I. Tjenstemän och betjente vid statens jernvägar tillsättas genom

konstitutorial.

Tjensteman eller betjent må kunna utan ansökning förflyttas till

annan befattning vid statens jernvägar, dock utan minskning i det

honom enligt stat tillkommande arvode.

Tjensteman eller betjent är förpligtad att, då han fyllt sextiofem år

eller, om han tillhör tågpersonalen, sextio år samt uppnått sådan tjensteålder,

att han enligt reglemerrtet för statens jernvägstrafiks pensionsinrättning

är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår

berättigad till pension från nämnda inrättning, från tjensten afgå, Kongl.

Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, jernvägsstyrelsen

dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge han

pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan

finnas villig qvarstå.

Tjensteman eller betjent, som på grund af antalet sammanräknade

lefnads- och tjensteår är berättigad till pension från statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående stycke

omförmälda lefnadsålder, må kunna, derest så finnes för tjensten fördelBih.

till Riked. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. fN:o 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 27.

aktigt, af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen,

af jernvägsstyrelsen entledigas.

Tjensteman eller betjent, som icke kan sin befattning behörigen

sköta vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i

tjensteutöfning vid statens jernvägar sig ådragit, eller ock, efter minst tio

tjensteår i ordinarie anställning vid samma jernvägar, till följd af antingen

sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjensteutöfning, eller ålderdomssvaghet,

må jemväl kunna af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej

tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Öfriga bestämmelser för antagande, entledigande eller förflyttning

af personal vid statens jernvägar meddelas af Kongl. Maj:t.

II- Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld tjensteman

eller betjent, är antingen fast arvode, sådant som uti stat, hvilken

af Riksdagen godkänts, finnes för vissa till antalet bestämda befattningar

anslaget, eller ock arvode efter klass, sådant som med tillämpning

af den i punkt VI här nedan angifna löneklassreglering för

hvarje år bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl till

antalet faststälda befattningar.

III. Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i

punkt IV finnes för hvarje befattning angifvet.

Af arvode efter klass, som uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor,

anses tre fjerdedelar utgöra lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar

samt af lägre belopp fyra femtedelar lön och en femtedel tjenstgöringspenningar.

IY. Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat:

A) inom styrelsen.

1 generaldirektör.............

1 öfverdirektör................

3 öfverdirektörer.............

1 byrådirektör ................

6 byrådirektörer..............

1 arkitekt.......................

Lön.

Tjenst- görings- pen- •

ningar.

Summa

arvode.

Kr.

Kr.

Kr.

8,000

4,000

12,000

4,400

2,000

6,400

13,200

6,000

19,200

3,000

1,500

4,500

18,000

9,000

27,000

3,000

1,500

4,500

49,600

24,000

73,600

Aflöningen kan höjas efter 5 år

med 500 kronor och efter 10

år med ytterligare 500 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

3

Lön.

Tjcnst-

görings-

Summa

pen-

ningar.

arvode.

Er.

Kr.

Kr.

Transport

49,600

24,000

73,600

1 telegrafdirektör.............................

3,000

1,500

4,500

1 kamererare..................................

2,600

1,400.

4,000

1 hufvudkassör................................

2,600

1,400

4,000

1 föreståndare för statistiska kontoret

2,600

1,400

4,000

1 d:o för milkontoret...........

2,600

1,400

4,000

1 förste kontrollör...........................

2,600

1,400

4,000

2 förste kontrollörer........................

5,200

2,800

8,000

Afiöningen kan höjas eftor 5 år

, med 500 kronor och efter 10 år

1 byråingeniör................................

2,600

1,400

4,000

3 byråingeniörer..............................

7,800

4,200

12,000

med ytterligare 500 kronor.

1 registrator ocb aktuarie.................

1,800

1,200

3,000

1 revisor.......................................

1,800

1,200

3,000

1 notarie........................................

1,800

1,200

3,000

4 notarier.......................................

7,200

4,800

12,000

1 förrådsförvaltare...........................

1,800

1,200

3,000

1 kontrollör....................................

1,800

1,200

3,000

4 kontrollörer................................

7,200

4,800

12,000

[''Åtnjuter förste vaktmästaren fri

'' bostad, skall lönen minskas med

150 kronor.

1 förste vaktmästare........................

800

300

1,100

Anm. Ålderstilläggen anses tillhöra

lönen.

B) vid distrikten.

1 distriktschef...............................

4,125

1,375

5,500

1 Efter 5 år kan afiöningen höjas

3 distriktschefer..............................

12,375

4,125

16,500

r med 500 kronor.

1 bandirektör ................................

3,375

1,125

4,500

Aflöijingen kan höjas efter 5 år

med 500 kronor och eftor 10 år

3 bandirektörer.............................

10,125

3,375

13,500

1 maskindirektör............................

3,375

1,125

4,500

med ytterligare 500 kronor.

3 maskindirektöror..........................

10,125

3,375

13,500

Afiöningen kan höjas efter 5 år

1 trafikinspektör...........................

2,250

750

3,000

med 500 kronor, efter 10 år

med ytterligare 500 kronor och

11 trafikinspektörer.........................

24,750

8,250

33,000

eftor 15 år med ytterligare 500

kronor.

Transporl

1175,900

80,300

256,200

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Tjenst-

Lön.

görings-

pen-

ningar.

Summa

arvode.

Kr.

Kr.

Kr.

Transporl

175,900

80,300

256,200

1 distriktssekreteraro ....................

2,250

750

3,000

B distriktssekreterare...

6,750

2,250

9,000

1 baningeniör .........

2,250

750

3,000

21 baningeniörer..........

47,250

15,750

63,000

1 maskiningeniör ........

2,250

750

3,000

7 maskiningeniörer.........

15,750

5,250

21,000

1 distriktskassör ..............

2,025

675

2,700

3 distriktskassörer .......

6,075

2,025

8,100

1 verkstadskamererare.....................

2,025

675

2,700

3 verkstadskamererare......

6,075

2,025

8,100

1 förrådsförvaltare ........................

2,025

675

2,700

3 förrådsförvaltare .............

6,075

2,025

8,100

1 maskininspoktor ............

2,025

675

2,700

3 maskininspektorer...........

6,075

2,025

8,100

1 verkmästare ..............................

2,025

675

2,700

8 verkmästare...................

16,200

5,400

21,600

1 telegrafinspektor ........................

2,025

675

2,700

3 telegrafinspektorer.....

1 stationsinspektor å l:a klassens sta-

6,075

2,025

8,100

tion ........................................

4 stationsinspektorer å l:a klassens

2,625

875

3,500

stationer..........................

1 stationsinspektor å 2:a klassens sta-

10,500

3,500

14,000

tion........................................

16 stationsinspektorer å 2:a klassens

2,250

750

3,000

stationer......................

1 stationsinspektor å 3:e klassens sta-

36,000

12,000

48,000

tion .........................

29 stationsinspektorer å 3:e klassens

1,800

600

2,400

stationer.....................

52,200

17,400

69,600

1 byråassistent.........................

1,575

525

2,100

11 byråassistenter..................

17,325

5,775

23,100

Transport)

435,400 |

166,800 |

602,200

Aflöningen kan höjas efter 5 år

■ med 500 kronor och efter 10 år

med ytterligaro 500 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år

med 300 kronor, efter 6 år med

ytterligare 300 kronor och efter

9 år med ytterligare 300 kronor.

Efter 5 år kan aflöningen höjas

med 500 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år

1 med 300 kronor och efter 6 år

med ytterligare 300 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år

med 300 kronor, efter 6 år med

ytterligare 300 kronor och efter

9 år med ytterligare 300 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

5

Lön.

Tjenst-

görings-

pen-

mngar.

Summa

arvode.

Kr.

Kr.

Kr.

Transport

435,400

166,800

602,200

1 underinspektör å l:a klassens station

1,575

525

2,100

1 expeditionsföreståndare å l:a klassens

station .....................................

20 underinspektörer eller expeditions-

1,575

525

2,100

Aflöningen kan höjas ofter 3 år

med 300 kronor, efter 6 år med

. ytterligare 300 kronor och efter

9 år med ytterligare 300 kronor.

föreståndare å l:a klassens sta- tioner ...................................

31,500

10,500

42,000

Summa

470,050

178,350

648,400

Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelar tillhöra lönen och en fjerdedel tjonstgöringspenningarne.

Anm. 2. 1 trafikinspoktör, 1 baningeniör och 3 masldningeniörer åtnjuta särskilda tilläggs
arvoden

efter 500 kronor för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan

erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del

uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tjensten förrättar.

Y. Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

för

l:a klassen

med.......

...... kr.

3.000

—

»

2: a

3)

3) ......

...... 3)

2,700

—

))

3:e

3)

3)

3)

2,400

»

4:e

3)

3) .....

...... 3)

2,100

—

3>

5:e

3)

3» ......

...... 3)

1,800

—

D

I»

3) .....

3)

1,500

_

D

7:e

3)

3) .......

D

1,200

»

8:e

3>

3) .......

...... »

1,080

—

9:e

3)

3) ......

...... 3>

960

—

»

10:e

3)

3> .......

...... 3)

900

—

»

lire

3)

3) .......

...... 3)

840

—

»

12:e

3>

3) .......

...... 3)

780

—

3>

13:e

3)

3) .......

...... »

720

—

3)

14:e

3)

3) ......

...... 3)

660

—

S

15:e

3)

3) ......

...... 3)

600

—

3>

16:e

3)

3) .......

...... D

540

—

»

17:e

3)

3) ......

...... D

480

3)

18:e

3)

D ......

...... 3)

420

—

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Yl. l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjensteman

och betjente enligt följande reglering:

Lägsta

Högsta

arvode.

arvode.

A) inom styrelsen.

a) tjensteman.

Klass.

Kr.

Klass.

Kr.

bokhållare......................................

3

2,400

1

3,000

ritaro.............................................

4

2,100

2

2,700

manlig kontorsskrifvare.....................

8

1,080

3

2,400

qvinlig d:o ....................

10

900

6

1,500

b) betjente.

manligt kontorsbiträde..............

15

600

7

1,200

vaktmästare....................................

12

780

10

900

JÄtnjuter vaktmästare fri bostad, skall

\ lönen minskas med 150 kronor.

qvinligt kontorsbiträde.....................

16

540

11

840

kontorsvakt.....................................

17

480

15

600

B) vid distrikten.

a) tjensteman.

underingeniör och ritare...................

) 5

1,800

3

2,400

stationsinspektor å 4:de kl. station.....

bokhållare......................................

telegrafist.......................................

förste stationsskrifvare......................

l 6

1,500

3

2,400

stationsinspektor å 5;e kl. station.......

manlig kontorsskrifvare.....................

6

1

1,500

4

2,100

stationsskrifvare å l:a, 2:dra eller 3:dje

8

1,080

4

2,100

kl. station...................................

)

stationsskrifvare å annan station........

8

1,080

5

1,800

qvinlig kontorsskrifvare....................

11

840

8

1,080

b) betjente.

lokomotivmästare............................

} 7

1,200

3

2,400

vagnmästare....................................

lokomotivförare................................

9

960

5

1,800

| öfverbanmästare..............................

10

900

5

1,800

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

7

Lägsta

arvode.

Högsta

arvode.

Klass.

Kr.

Klass.

Kr.

öfverkondnktör och konduktör............

11

840

6

1,500

stationsmästare å 6:te kl. station........

trädgårdsmästare.............................

9

1

960

7

1,200

maskinist........................................

material vakt....................................

I"

840

7

1,200

vagnförman.....................................

11

840

8

1,080

hallmästare.....................................

12

780

8

1,080

eldare............................................

13

720

8

1,080

manligt kontorsbiträde......................

15

600

8

1,080

stationsmästare å 7:de kl. station.......

12

780

9

960

packmästare....................................

stationskarlsförman..........................

13

720

9

960

portvakt vid l:a kl. station eller vid

verkstad......................................

. 14

660

9

960

vaktmästare...................................

15

600

11

840

qvinligt kontorsbiträde.....................

16

540

11

840

vagn8mörjare...................................

portvakt................................. ......

lokomotivputsarc..............................

16

540

12

780

vagnputsare....................................

pumpare........................................

kolvakt.........................................*

16

540

13

720

stationskarl.....................................

17

480

14

660

banvakt.........................................

kontorsvakt.....................................

17

480

15

600

notisbärare.....................................

18

420

16

540

I Stationskarlsförman, hvilken tjenstgör

såsom vexel- eller magasins\

förman vid större station, kan

I -erhålla ett tilläggsarvodo efter

I 00 å 180 kronor för år.

Stationskarl, hvilken tjenstgör såsom

signalkarl, vexelkarl eller

magasinskarl vid störro station

kan erhålla ett tilläggsarvode efter

högst 00 kronor för år.

llanvakt, hvilken tjenstgör såsom

vakt vid rörlig bro, kan under

seglationstiden erhålla ett tilläggsarvode

efter 00 å 120 kronor

, för år.

Anm. Om tilläggsarvodo enligt denna punkt gäller livad i punkt I\ för der omnämndt tilläggsarvode

är stadgadt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 27.

2:o. Då Kongl. Maj:t finner sådant lämpligt, må kontors skrifvare

aflönas efter beting på det sätt att han erhåller betalning i den mån

han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad

kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke

lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme

enligt pris, som styrelsen fastställer.

YII. l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg enligt

punkt IV gäller: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af den

tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt

sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att

härvid ej må honom till last räknas den tid, han kan hafva åtnjutit

semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag; att hans tjenstgöring

under denna tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att

den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret

näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd.

2:o. Tjensteman, som från en befattning, med hvilken förmånen

af ålderstillägg är förenad, förflyttas till annan dylik befattning med

samma eller lägre arvode, eger i fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna

sig den tid, han innehaft den förra befattningen.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid distrikten, med

hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, till annan dylik befattning

med högre arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen,

hyresbidrag jemlikt punkt X här nedan deri inräknadt, på grund af

intjenadt ålderstillägg redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte

hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom personligt tillägg

till lönen uppbära skilnaden intill dess hans aflöning i den nya befattningen

stigit till samma belopp. År med någondera befattningen i

stället för hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna, allt

efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent af arvodet, på sätt

i punkt X sägs. .

Dylikt personligt lönetillägg må i motsvarande fall jemväl utgå till

distriktstjensteman, som befordras till befattning inom styrelsen, äfvensom

till tjensteman inom styrelsen, som befordras till annan befattning

derstädes, dock att ersättning för hyresbidrag eller fri bostad ej må

beräknas.

4:o. Förflyttas tjensteman från befattning med arvode efter klass

till befattning med fast arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen

redan uppgått till högre belopp än aflöningen i den nya

befattningen, eger han åtnjuta sådant personligt lönetillägg, hvarom i

mom. 3:o sägs; och gäller dervid i fråga om hyresbidrag och fri bostad

hvad i nämnda mom. stadgas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 27.

Vill. l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag, hvarom

i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han

verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester.

Hindras han af sjukdom att sin tjenst förrätta, eger han uppbära

hela lönen. Undfår han ledighet för svag helsas vårdande, enskilda

angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan han förpligtas att under

ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,

som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag, hvarom i

inom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han

verkligen tjenstgjort eller varit tjenstledig under förhållanden, som enligt

mom. 3 berättiga till fullt arvodes åtnjutande.

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som åtnjuter tjenstledighet

för enskilda angelägenheter, utgå för en tid af högst trettio

dagar under loppet af ett och samma kalenderår; skolande likväl vid

bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens

medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort på egen

bekostnad göra iakttagelser i sitt yrke, eller den tid, som åtgått för

fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullmägtig

eller revisor vid statens jern vägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar,

han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring för att bevista

gudstjenst.

Åtnjuter han ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande, må

fullt arvode till honom utgå för en tid af högst sextio dagar under ett

och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter som

för sjukdom eller svag helsas vårdande, må dock sammanlagda antalet

dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden eger uppbära fullt

arvode, icke öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet för enskilda angelägenheter

utöfver den i mom. 3 omförmälda tid af trettio dagar, eller

för svag helsas vårdande utöfver den i samma mom. först omförmälda

tid af sextio dagar eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att

utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för

tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Har han för

sjukdom * åtnjutit tjenstledighet under sextio dagar utöfver den tid af

sextio dagar, hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas

att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket af lönen,

som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i fråga om arvodesafdrag

i allmänhet likstäld med distriktstjensteman, dock att under lopBih.

till Rihd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

pet af ett och samma år fullt arvode må utgå vid ledighet för enskilda

angelägenheter endast under högst femton och vid ledighet för sjukdom

eller svag helsas vårdande under högst fyratiofem dagar, samt att,

då ledighet åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för sjukdom

eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka betjent

eger uppbära dylikt arvode, icke må öfverstiga fyratiofem.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada, ådragen

i tjensteutöfning, må arvodet till honom utgå under högst sex

månader oafkortadt samt efter denna tid med belopp, som för tjensteman

af Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen bestämmes.

IX. Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse under

tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en månads aflöning,

såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

X. l:o. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten

af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må,

der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma

följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen:

distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör,

byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör,

expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stations skrifvare å

station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare,

maskinist, materialvakt, vagnförmau, banmästare och vaktmästare

äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare,

vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde;

dock att förhyrning af bostäder icke må ega rum utan Kongl. Maj:ts

särskilda medgifvande.

Der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri

bostad i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän

eller betjente vid distrikten.

2:o. Med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt

stat, som af styrelsen fastställes.

3:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri

bostad, eg a uppbära hyresbidrag, utgörande tjugo procent af arvodet

(fast arvode jemte ålderstillägg eller ock arvode efter klass) för dem,

som äro stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund,

och femton procent för dem, som äro annorstädes stationerade. Hyresbidraget

anses tillhöra lönen.

XI. l:o. Felräkning spenning ar tillkomma:

a) hufmidkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 27.

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassorsgöromål

vid banafdelningen, med högst 300 kronor om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas upphör dsp er sonal med högst 0,3

procent af redovisade trafik- och telegraminkomster jemte efterkrafsbelopp

till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och mottagningsstationerna,

med iakttagande att beloppet ej må för någon

öfverstiga 1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de närmare grunder,

Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen vid revisionsoch

kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer,

med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning

gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet,

till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt,

till vederbörande återgäldas.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande till den

väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt

de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser

kunna tilldelas betjente, till följd af hvilkas hushållning

med materialier afsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna punkt gäller hvad i punkt

IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

XII. Lokomotivmästare, lokomotivförare, eldare, öfverkonduktör,

konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt och notisbärare

äfvensom öfverbanmästare, baumästare, banvakt, vagnsmörjare,

stationskarlsförman och stationskarl erhålla uniformspersedlar in natura

eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp, allt enligt reglemente,

som af styrelsen fastställes.

XIII. Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt de

närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten

anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem boende

hustrur och oförsörjda barn.

XIV. Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas i följd

deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner,

eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad,

intilldess han kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor

motsvarande dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare ansedd

lika med arvode och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar på sätt

i punkten III är för arvode efter klass stadgadt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen medgifva,

att Kongl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser med afseende å

öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen

vid statens jernvägar, som erhållit förordnande å sina befattningar

före den 15 november 1895, hvilka bestämmelser må hvila på följande

allmänna grunder:

att den nya ordningen bör omedelbart tillämpas med afseende å

sådana aflöningsformer, som för personalen äro af jemförelsevis mindre

vigt och hvilkas bibehållande enligt nuvarande grunder för allenast en

del af personalen skulle föranleda invecklade anordningar och oegentligheter;

men

att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner

som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser,

som nu gälla, böra fortfarande tillämpas, intill dess att

vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat — hvilken

anmälan må för att vinna afseende ega rum inom viss af Kongl. Maj: t

föreskrifven tid — eller erhåller befordran eller ock uppflyttas i löneklass,

dock att, om öfvergång till ny stat på grund af uppflyttning i

löneklass skulle medföra försämring i vederbörandes lönevilkor, skälig

godtgörelse härför må lemnas.

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen medgifva,

att generaldirektören och chefen för jern vägsstyr elsen må vara berättigad

att från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem

lefnadsår och minst tio tjensteår såsom chef för jernvägsstyrelsen

från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att detta belopp

skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära

från statens jernvägs trafiks pensionsinrättning.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

13

4

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 29 januari

1897.

Närvarande:

• , • T *ö * i - ’ j • . ., . _ , • , r
Hans

excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAP,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

l:o.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna yttrade:

Vid fastställande den 31 december 1891 af arvodesstat. vid statens

jernvägstrafik för år 1892 anbefalde Eders Kongl. MJf:t jemvägsstyrelsen

att med anledning af de förändrade förhållanden, som inträdt

sedan gällande aflöningsreglemente för embets- och tjenstemän samt

betjente vid statens jernvägstrafik faststäldes, inkomma med förslag till

nytt dylikt reglemente. Till åtlydnad häraf afgaf styrelsen den 26

november 1892 underdånigt memorial med förslag i ämnet; och anförde

styrelsen dervid beträffande den allmänna karakteren af förslaget

Inledning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

att, enär den (Kfctills vunna erfarenheten ej syntes påkalla någon förändring

i sjelfva^hufvudgrunderna för förvaltningens fördelning, nemligen

uti af arbetenas beskaffenhet betingade särskilda afdelningar, å linien

fördelade uti distrikt, förslaget ifrågasatte allenast inrymmande inom

nämnda ram af åtskilliga befattningar, till en del redan befintliga, men

under nya, efter befattningarnas vigt och det allmänna uttryckssättet

bättre än dittills lämpade namn, indelning af vissa befattningar i högre

och lägre grupper efter olika betydenhet samt slutligen omreglering af

arvodesbeloppen, i de flesta fall med inskränkning af antalet befattningen

tillkommande löneklasser.

Då styrelsens underdåniga memorial den 2 juni 1893 föredrogs

inför Eders Kongl. Maj:t, framhöll emellertid dåvarande departementschefen,

att vid behandlingen af frågan om fastställande af nytt aflöningsreglemente

för en så stor korps som jernvägsstaten, der fördelningen

af göromålen i lämpligt förhållande till hvad af en hvar med

hänsyn till de löneförmåner, han åtnjöte, skäligen kunde begäras vore

af väsentligt inflytande på det antal personer, som för arbetenas fullgörande

erfordrades, och till följd deraf äfven på aflöningsstatens slutsumma,

syntes i främsta rummet böra noga undersökas, huruvida organisationen

såväl inom styrelsen som ock inom förvaltningens underafdelningar

vore tillbörligen afvägd efter hvad förhållandena kräfde och

medgåfve. Departementschefen hemstälde på grund häraf och på i

öfrigt anförda skäl, att Eders Kongl. Maj:t täcktes tillsätta en komité

af sakkunnige män med uppdrag, bland annat, att efter noggrann undersökning

af jernvägsadministrationens organisation och det sätt, hvarpå

dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad

taxeväsendet, rörde, till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt betänkande

äfvensom förslag ej mindre till ny instruktion för jernvägsstyrelsen

och nytt aflöningsreglemcnte för jernvägsstaten än äfven till de

öfriga bestämmelser, som syntes '' komiterade i fråga om statsbaneförvaltningen

böra meddelas.

Den sålunda ifrågasatta komitén blef samma dag af Eders Kongl.

Maj:t tillsatt.

Efter afl den 13 januari 1894 hafva aflemnat underdånigt betänkande

rörande den till komiténs utredning jemväl hänskjutna frågan

om förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jern vägar, afgaf

komitén den 24 oktober 1895 betänkande och förslag angående jernvägsadministrationen.

Detta omfattade följande fyra hufvudafdelningar:

I) undersökning af jernvägsadministrationens organisation och det

sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades m. m.;

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

II) förslag till instruktion för jern vägsstyrelsen med underlydande

distriktsförvaltningar jemte motiv;

III) förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar

jemte motiv;

IV) sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag jemte approximativ

beräkning af förslagets ekonomiska innebörd.

Den under bufvudafdelningen I framlagda undersökningen innehöll

i sin ordning flera underafdelningar. Först och främst uttalade sig

komitén särskildt om en ifrågasatt organisationsförändring, hvilken betecknades

såsom varande af principiel och genomgripande betydelse för

hela reorganisationen af jern vägsförvaltningen, nemligen frågan om behöjligheten

af en de centralisation inom förvaltningen (afd. 1). Derefter

angåfvos de åtgärder i - öfrigt, hvilka syntes böra vidtagas för vinnande

af ett bättre ekonomiskt utbyte af statens jernvägsdrift (afd. 2). Och slutligen

yttrade sig komitén om en del andra reformer, hvilka komitén

ansåge sig böra föreslå, men hvilka icke vore af direkt ekonomisk innebörd

och icke heller af beskaffenhet att lämpligen kunna upptagas i

förslagen till ny instruktion och nytt aflöningsreglemente (afd. 3). Bland

dylika reformer må särskildt nämnas det redan af 1887 års taxekomité

framstälda förslaget om införande i vår jernvägsförvaltning af institutionen

»jernvägsråd».

Med afseende å den under afdelningen 2 behandlade frågan om

åtgärder till förbättring af statsbaneförvaltningens ekonomi skilde komitén

åter mellan sådana åtgärder, som afsåge minskning af utgifterna,

och sådana, som afsåge ökning af inkomsterna. I detta senare hänseende

upptog komitén, hvars uppdrag, såsom af det ofvan anförda

framgår, icke sträckte sig till taxeväsendet, bland annat till behandling

frågan om reglering af statsjernvägarnes ekonomiska mellanhafvanden

med de enskilda jernvägarne rörande gemensamt begagnande

af stationer, samtrafiks- och milkontroll m. m.

Vid anmälan i Statsrådet den 15 november 1895 af komiténs betänkande

och förslag fann Eders Kongl. Maj:t godt anbefalla jernvägsstyrelsen

att deröfver inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket, åtminstone

hvad beträffade de allmänna grunderna för organisationen

äfvensom förslaget till aflöningsreglemente för personalen, borde, derest

förhållandena i öfrigt sådant medgåfve, afgifvas i så god tid, att framställning

i ämnet måtte kunna till 1896 års riksdag aflåtas; hvarjemte

Eders Kongl. Maj:t, i enlighet med af komitén gjord hemställan, föreskref,

bland annat, att det ålåge styrelsen att, intill dess Eders Kongl.

Maj:t efter komité förslagets slutliga pröfning vidare bestämde, dels vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

uppkommande ledigheter å sådana befattningar, livilka komitén föreslagit

till indragning eller förändring, icke återbesätta befattningarna med

ordinarie innehafvare utan endast meddela förordnande att tillsvidare

upprätthålla de med befattningarna förenade göromål, dels vid ledigbeter

å befattningar, i fråga om bvilka komitén ansett inskränkning i

antalet möjlig, återbesätta befattningarna endast i den mån, som kunde

blifva erforderlig för bibehållande af det antal ordinarie beställningar

af hvarje slag, komitén beräknat, hvadan göromålen för det Överskjutande

antalet beställningar alltså skulle i den omfattning, sådant

under för handen varande förhållanden kunde finnas nödigt, uppehållas

endast genom förordnande tillsvidare, dels ock i de förordnanden å

ordinarie befattningar, styrelsen kunde komma att utfärda under tiden till

dess komitéförslaget blifvit slutligen pröfvadt, intaga uttrycklig erinran

om vederbörandes förpligtelse att underkasta sig de nya aflöningsbestämmelser,

som vid den ifrågastälda löneregleringen för jernvägsstaten

kunde komma att fastställas.

Den 30 januari 1896 afgaf jernvägsstyrelsen underdånigt utlåtande

öfver de allmänna grunderna för den föreslagna organisationen äfvensom

öfver förslaget till aflöningsreglemente. Hvad af komiténs betänkande

och förslag styrelsen gjorde till föremål för yttrande i detta

utlåtande var alltså — förutom förslaget till aflöningsreglemente jemte

de motiv derför, komitén dels vid den allmänna undersökningen af

jernvägsadministrationen dels ock vid förslagets särskilda paragrafer

anfört — allenast de delar af nämnda allmänna undersökning samt af

instruktionsförslaget, bvilka afsågo mera väsentliga förändringar i den

bestående eller af styrelsen i dess ofvan omförmälda underdåniga memorial

den 26 november 1892 ifrågasatta ordningen i organisativt hänseende.

Beträffande de delar af den allmänna undersökningen, bvilka

icke vore af väsentligt organisativ natur utan hufvudsakligen afsåge införandet

af föx-ändrade normer för sjelfva handbafvandet af förvaltningen,

likasom beträffande instruktionsförslagets detaljer anhöll styrelsen åter

att framdeles, så snart sådant ske kunde, få inkomma med särskildt

yttrande.

Någon proposition angående jernvägsadministrationen bann ej framläggas

för nästlidna års riksdag. Emellertid afgaf jernvägsstyrelsen

den 19 sistlidne juni särskildt underdånigt utlåtande angående de delar

af komiténs förslag, som afsågo åtgärder för åstadkommande af ökning

i statsbaneförvaltningens inkomster; och behagade Eders Kongl Maj:t

den 31 oktober och den 29 december nästlidna år i detta ämne meddela

nådiga beslut. På anmodan af mig har styrelsen vidare den 25

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:g 27.

sistlidne november afgifvit särskildt yttrande rörande den del af ifrågavarande

förslag, som afser vilkoren för tjenstemännens anställning.

Beträffande öfriga delar af komitébetänkandet bar deremot utlåtande från

styrelsen ännu icke inkommit, men pågå, enligt hvad jag inhemtat, för

närvarande inom jernvägsförvaltningen försök med tillämpning af vissa

bland de af komitén ifrågasatta förvaltningsnormerna. Först sedan

någon tids ytterligare erfarenhet i dessa afseenden vunnits, lärer jernvägsstyrelsens

yttrande häröfver vara att införvänta.

Jag anhåller emellertid nu att få för Eders Kongl. Maj:t anmäla

komiténs betänkande och förslag, för såvidt detsamma afser sådana

ändringar i den bestående ordningen, att för deras genomförande erfordras

medverkan af Riksdagen. Det är således framför allt den

ifrågastälda löneregleringen för jernvägsstaten och dermed sammanhängande

organisationsförändringar, som nu skulle göras till föremål

för behandling. Innan jag inlåter mig på de särskilda aflöningsbestämmelserna,

torde jag få i ett sammanhang redogöra för de väsentligaste

reformer i organisativt hänseende, som af komitén föreslagits.

Vid granskningen af jern vägsförvaltningens nuvarande organisation

har komitén allra främst fäst sin uppmärksamhet vid den relativt starka

centralisation, som derinom är rådande; och inledes, såsom af det ofvan

sagda framgår, betänkandet med en undersökning i syfte att ådagalägga

behöfligheten af en decentralisation inom förvaltningen. Komitén

erinrar dervid, hurusom statens jernvägar, hvilka år 1868, då förslag

till definitivt ordnande af jernvägsadministrationen första gången förelädes

Riksdagen, hade en längd af 100,7 mil, vid 1895 års början hade

en sammanlagd längd af 3,285 kilometer och sålunda redan då mera

än tredubblats. På samma gång hade naturligtvis arbetet inom förvaltningen

i dess helhet i hög grad ökats och detta icke allenast i

följd af nätets tillväxt och rörelsens stegrade intensitet utan äfven

genom tillkomsten af nya vigtiga förvaltningsgrenar, såsom t. ex. de,

hvilka afsåge den inländska samtrafiken och de många internationella

aftalen om person- eller godssamtrafik. Förvaltningen försigginge dock

under väsentligen samma centrala former som i slutet af 1860-talet;

och gränsen mellan styrelsens och distriktsbefälets, d. v. s. afdelningsföreståndarnes

inom trafikdistrikten, myndighet vore för öfrigt icke

närmare uppdragen genom sammanförda reglementariska bestämmelser,

Bih. till Bibid. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Uäft. 3

Komiténs förslag

till organisationsförändringar.

Distriktsför
valtningen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

titan förhållandena i detta hänseende hade till icke ringa del ordnats

allenast genom praxis.

Efter att hafva redogjort för ifrågavarande afdelningsföreståndares

nuvarande åligganden (komiténs betänkande sid. 6—12), anför komitén

vidare att, om man med ledning af styrelsens diarier i detalj granskade

arten och beskaffenheten af de ärenden, hvilka under en viss

tidsperiod faktiskt gjorts till föremål för styrelsens afgörande, framginge

ännu tydligare än af nyssnämnda redogörelse, att den sjelfständiga

beslutanderätt, som tillkomme samma afdelningsföreståndare, icke vore

så synnerligt stor. Man funne visserligen bland dessa ärenden en mängd

frågor af den särskilda natur eller af den vigt och betydelse i öfrigt,

att de uppenbarligen under alla förhållanden måste af styrelsen behandlas

och pröfvas, såsom t. ex. förhandlingar med in- och utländska

jernvägsförvaltningar samt med centrala embetsverk; revisionsärenden;

pensions- och understödsärenden äfvensom anspråk, riktade mot jernvägen

på grund af lagen om ersättning för skada i följd af jernvägs

drift; vigtigare personalärenden; frågor om jordförvärf, nya byggnader

och anläggningar, spårutvidgningar o. d.; restitutionsärenden; frågor

pm fraktlindringar och nedsättningar i de allmänna afgifterna för personbefordran;

vigtigare upphandlingsfrågor; fastställandet af den ordinarie

tidtabellen m. m. Men man funne också, att styrelsen toge befattning

med en mängd ärenden, i fråga om hvilka man icke kunde säga, att de

med samma nödvändighet tillhörde området för hennes afgörande, utan

hvilkas öfverflyttande till distriktsmyndigheterna syntes kunna ifrågasättas.

Till detta senare slags ärenden räknade komitén först och främst

åtskilliga frågor om tjenstledighet, sjukaflöning samt antagande, befordran

m. m. af personal. En del ärenden angående tilldelande af

gratifikationer eller ersättning för arbete på öfvertid m. m. åt viss

personal syntes likaledes lämpligen kunna af distriktsbefälet slutbehandlas,

under förutsättning att allmänna grunder derför af styrelsen faststälts

samt att i de årliga staterna anslag för ändamålet till visst belopp anvisats

hvarje distrikt. Det förckomme vidare en grupp af ärenden angående

tillstånd för enskilde till anläggningar å jernvägens område, i

fråga om hvilka beslut af styrelsen nu meddelades, ehuru sådant svårligen

kunde anses i hvarje särskildt fall erforderligt, då flera af dessa

ärenden utan olägenhet torde kunna öfverlemnas till distriktsbefälets

afgörande efter vissa af styrelsen faststälda allmänna grunder. Åtskilliga

frågor angående restaurationsväsendet och hvad dermed stode

i sammanhang syntes också nu onödigtvis vara beroende på styrelsens

omedelbara pröfning. Äfven frågor om beviljande af fraktkredit samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

om tåganordningar i vissa fall, dor styrelsen nu ingrepe, kunde enligt

komiténs förmenande lämpligen handläggas af distriktsmyndigheterna;

och enahanda vore förhållandet med många andra ärenden af skilda

slag, som, enligt hvad diarierna utvisade, nu gjordes till föremål för

styrelsens afgörande.

Vidare framhåller komitén, hurusom distriktsförvaltningen för närvarande

vore svagt organiserad äfven i det afseende, att en verkligt sammanhållande

kraft inom distriktet saknades. Den myndighet, t. f. intendenten

i detta afseende utöfvade, vore nemligen — yttrar komitén — faktiskt

föga betydande. I sjelfva verket funnes ingen samlad distriktsförvaltning,

utan förvaltningen inom distriktet vore delad i en byrå-, en ban-,

en maskin- och en trafikafdelning, hvilka afdelningar vore af hvarandra

temligen oberoende. Häri läge enligt komiténs förmenande just en af de

förnämsta bristerna i jernvägsförvaltningens nuvarande prganisation, en

brist som, redan från början påtaglig, framträdt allt tydligare i den

mån statsbanenätet svält ut och antagit mera storartade dimensioner.

Komitén öfvergår härefter till att närmare påvisa olägenheterna af

den rådande centraliserade administrationsformen samt fördelande af en

decentralisation med starkt organiserade distriktsförvaltningar.

De olägenheter, som enligt komiténs uppfattning i följd af centralisationen

förefinnas, äro dels sådana, hvilka härflyta ur förvaltningsformens

egen natur, dels ock sådana, hvilka närmast äro att tillskrit va den

omständigheten att styrelsen genom centralisationen kommit att erhålla

en allt för tung arbetsbörda.

Till den första gruppen räknar komitén till att börja med det förhållande

att en del till den löpande tjensten hörande ärenden icke

erhålla den snabba behandling, som är önsklig eller möjlig. Det

gåfves nemligen — anför komitén — en mängd personal- och andra

ärenden, hvilka af styrelsen svårligen kunde afgöras annat än i enlighet

med distriktsbefälets i ämnet gjorda hemställan; men vid sådant förhållande

syntes det icke vara en ändamålsenlig anordning, att framställningar

från distrikten insändes till styrelsen och att styrelsens

beslut sedermera expedierades till distrikten. Vore ett dylikt ärende

af den vigt, att styrelsen ansåges böra vara om det samma underrättad,

kunde ju detta lämpligen ske genom rapports insändande från distriktsförvaltningen,

i hvilket fall åtminstone en expedition inbesparades.

En annan, med nu omhandlade nära sammanhängande olägenhet

vore den att, då förvaltningen vore för mycket koncentrerad i hufvudstaden

och distriktsbefälet följaktligen saknade vederbörlig myndighet,

den trafikerande eller med jernvägen i öfrigt förhandlande allmänheten

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 27.

icke komme i nog direkt beröring med sådana representanter för förvaltningen,

med hvilka den kunde träffa mera ingående aftal och överenskommelser.

Inom en industriel rörelsegren sådan som en jernvägsförvaltning

vore emellertid de personliga, omedelbara underhandlingarna

af en mycket stor betydelse. Att förlägga dessa till hufvudstaden läte

sjg i många fall icke göra, likasom de icke gerna kunde inskränkas

till de få tillfällen, då styrelseledamöterna under inspektions- eller andra

resor passerade vederbörande orter. Det syntes då vara af synnerlig

vigt, att styrelsens representanter i distriktens hufvudcentra vore utrustade

med sådan myndighet och så qvalificerade i öfrigt, att de kunde

föra dessa underhandlingar till slut eller åtminstone så nära slutet, som

med bevarande af nödig enhet och öfverensstämmelse i förvaltningen

vore förenligt.

Såsom en ur den nuvarande organisationsformen härflytande olägenhet

vore vidare att framhålla, att styrelsen i de nu befintliga distriktsförvaltningarnas

utlåtanden och framställningar icke alltid kunde

påräkna ett fullt tillfredsställande och allsidigt underlag för sina beslut.

Orsaken härtill vore naturligen afdelningsföreståndarnes mindre sjelfständiga

ställning i allmänhet samt framför allt den bristande sammanhållningen

dem emellan.

Slutligen vore, yttrar komitén, i detta sammanhang att erinra,

hurusom med den nuvarande anordningen en verkligt effektiv inspektion

af linieförvaltningen saknades. Redan vid den tid, då jernvägsförvaltningen

organiserades, hade man dock, fastän nätet då i jemförelse

. med nu var litet, lagt den största vigt uppå, att en sådan inspektion

funnes. Då styrelsen år 1867 afgaf sitt organisationsförslag,

hade styrelsen ifrågasatt, att i stället för de förutvarande intendenterna,

af. hvilka två såsom ledamöter ingått i styrelsen, skulle anställas särskilde

distriktschefer. Sedan 1868 års riksdag vid behandlingen af

detta förslag anhållit om undersökning, huruvida icke de föreslagna

distriktschefstjensterna kunde undvaras, hade styrelsen i häröfver den

31 december 1868 afgifvet utlåtande yttrat, bland annat, att den direkta

inspektion öfver linieförvaltningen, som af styrelsens chef och ledamöter

utöfvades, i allmänhet icke kunde sträcka sig längre än till ett

färre antal inspektionsresor hvarje år; att dessa resor, om något dermed

skulle uträttas, alltid droge en dyrbar tid från de många göromålen

inom styrelsen; att vid jernvägar af så stor utsträckning, som

den de svenska hade, en sådan periodvis återkommande inspektion ej

kunde ersätta det mera permanenta öfvervakande af hushållningen och

tjenstgöringen å linien i öfrigt, som egt rum, innan intendenterna å

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

första och andra distrikten blifvit inkallade för att inom styrelsen öfvertaga

dem anförtrodda åligganden; att samma erfarenhet för länge

sedan vunnits inom andra länders jern vägsförvaltningar, hvarför det

icke, styrelsen veterlig!, funnes någon jernväg i Europa af en med

svenska stambanornas jemförlig längd, der icke nyssnämnda arbetskraft

blifvit tagen i anspråk och på ett eller annat sätt införd; att i

fråga om sättet att anordna detta permanenta öfvervakande styrelsen

haft att välja mellan två olika system, som utomlands begagnades, det

ena med vissa trafikområden och det andra med de särskilda förvaltningsgrenarne

såsom grund för indelningen; att fördelen af det förra

systemet vore större sammanhållning mellan de på ett område gemensamt

verkande afdelningarna, under det att dess olägenhet förnämligast

bestode i svårigheten att vid tillämpningen finna personer med den allmänna

insigt i förvaltningens alla grenar, som vore nödvändig för att

kunna bedöma, huru tjensten inom dem utöfvades och hushållningen

iakttoges; att denna svårighet visserligen ej förekomme vid tillämpningen

af det senare systemet, men att, då detta drefve centrali sationen

till sin yttersta spets, styrelsen för sin del ansåge, att man måste

med mycken försigtighet framgå med försök i denna riktning, intill

dess mera erfarenhet inhemtats af den i allt fall ganska starka centralisation,

som inrättandet af öfverdirektörsembeten innebure; att styrelsen

derför ej tilltrodde sig att utan praktisk pröfning afgöra, hvilket

af de båda systemen vore att föredraga; samt att en början till pröfning

af det förra systemet kunde anses redan vara gjord, enär intendentsbefattningen

i tredje trafikdistriktet i sjelfva verket vore att betrakta

såsom ett distriktschefsembete, sådant styrelsen i sitt förslag

framstält detsamma; och hade styrelsen på dessa och i öfrigt anförda

skäl hemstält, att sagda system måtte få gälla intill dess, efter praktisk

pröfning af något annat, detta andra visat sig ega bestämda

företräden.

Kongl. Maj:t hade vid öfvervägande af hvad styrelsen anfört funnit,

att den utgift, som för distriktschefsbefattningarna beräknats, icke

kunde undvaras, men att för det dåvarande, innan det ena eller andra

systemet för ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen blifvit

vidare praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas, huruvida

distriktschefsembeten skulle införas eller nämnda öfvervakande lämpligare

på annat sätt anordnas. I enlighet härmed hade i don år 1869

utfärdade instruktionen för styrelsen, i stället för de i det ursprungliga

organisationsförslaget förekommande bestämmelserna om distriktschefer

och hvad dermed stode i sammanhang, införts det i nu gällande in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

struktion ännu qvarstående stadgandet att »den ständiga tillsynen öfver

linieförvaltningen utföres af styrelsen med den personal, som Kongl.

Maj:t efter förslag af styrelsen för hvarje år uti stat bestämmer». För

att båda de ifrågastälda systemen samtidigt måtte komma under pröfning,

hade Kongl. Maj:t vidare genom särskildt nådigt bref förklarat,

att den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen skulle under år 1870

utöfvas å tredje distriktet af dåvarande intendenten samt å första och

andra distrikten af öfverdirektörerna med biträde af nödig inspektionspersonal

v), dock att styrelsen för sammanhållningen af de olika afdelningarnas

verksamhet samt med afseende å distriktets förhållande till

främmande myndigheter och personer egde att förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne

att vara tjenstförrättande intendent. Enahanda

anordning hade sedermera faststälts att gälla för år 1871, men

redan i juni månad samma år hade en ändring härutinnan inträdt, i det

att Kongl. Maj:t, samtidigt med inrättandet af det fjerde trafikdistriktet,

med anledning af ett af styrelsen framstäldt förslag medgifvit, att tillsynen

öfver förvaltningen af såväl detta distrikt som det tredje distriktet

finge ordnas på samma grunder, som vore gällande vid första och

andra distrikten, samt att intendenten vid tredje distriktet finge inkallas

till styrelsen för att tills vidare tjenstgöra såsom inspektör vid ban-,

maskin- och trafikafdelningarna. Vid framställandet af sitt förslag i

ämnet hade styrelsen, efter att hafva erinrat om de båda nyss omförmälda

systemen för linieförvaltningens permanenta öfvervakande, yttrat,

bland annat, att genom den förordade anordningen öfvergången till

det på sträng centralisering inom styrelsen bygda systemet skulle blifva

fullständig, och att styrelsen, efter den erfarenhet som dittills vunnits,

ansåge sig böra ifrågasätta en sådan öfvergång. Inspektörstjensten

hade sedermera utsträckts till att omfatta jemväl byråafdelningen och

blifvit en ordinarie befattning. År 1888 hade emellertid tjensten indragits,

sedan styrelsen på gifven anledning förklarat, det erfarenheten

lärt, att de göromål, som tillhört inspektören, icke vore af den betydelse

eller så omfattande, att derför oundgängligen behöfdes en särskild

tjensteman i den ställning, inspektören haft. Någon återgång till

det andra systemet för linieförvaltningens permanenta öfvervakande

hade emellertid icke samtidigt skett, hvarför något dylikt öfvervakande

i den mening, styrelsen i slutet af 1860- och början af 1870-talet dermed

afsett, icke heller sedermera kunde anses hafva egt rum — och *)

*) Riksdagen hade år 1869, på Kongl. Maj:ts förslag och i afvaktan på definitivt beslut om

sättet för hela linieförvaltningens permanenta öfvervakande, anvisat ett årsanslag af 15,000 rdr för detta

ändamål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

detta så mycket mindre, som under en lång följd af år hvarken Kongl.

Maj:t uti stat anvisat någon inspektionspersonal till styrelsens biträde

vid den ständiga tillsjmen öfver linieförvaltningen eller i öfrigt medel

för detta ändamål af styrelsen disponerats i vidsträcktare mån än att

ett mindre månatligt arvode utgått till den afdelningsföreståndare å distriktet,

som innehaft förordnande att vara tjenstförrättande intendent.

Det syntes likväl — anmärker komitén — som om styrelsen i sitt

ofvan omförmälda utlåtande af den 31 december 1868 anfört öfvertygande

skäl för behöfligheten redan då af en inspektion af linieförvaltningen

utöfver den, som kunde utöfvas af styrelsens chef och ledamöter;

och beliofvet måste naturligen vara än större nu, då jernvägsnätet

vore mera. än tre gånger så stort. Enär försöket med den särskilda

centrala inspektionen — hvilket i öfrigt icke kunde anses hafva rationelt

anordnats, då en och samme tjensteman anstäldes såsom inspektör

vid samtliga afdelniugarna — icke utfallit tillfredsställande, syntes en

återgång till det före år 1870 använda systemet — till äfventyrs mera

eller mindre modifieradt — vara den närmast till hands liggande utvägen.

Att finna personer, hvilka vore fullt kompetenta att utöfva en

dylik distriktsvis och ej afdelningsvis anordnad inspektion, torde numera,

med de tillfällen till allsidig utbildning jernvägsväsendets utveckling

medfört, ej behöfva möta några större svårigheter.

Med afseende å de af den nuvarande centralisationen alstrade olägenheter,

hvilka närmast härflöte från den på styrelsen hvilande arbetsbördan,

så vore det — fortsätter komitén — uppenbart, att trycket af

en dylik arbetsbörda i många olika afseenden måste hafva en menlig

och hämmande inverkan på verkets förvaltning.

Det hopade arbetet hade sålunda först och främst den naturliga

påföljden att afgörandet af en del ärenden fördröjdes, och då de ärenden,

som hörde till den löpande tjensten, ofta vore af den beskaffenhet,

att de icke kunde uppskjutas, blefve det de stora, grundligare utredning

kräfvande frågorna, som man nödgades .skjuta åt sidan. Af dessa

senare måste åter företrädesvis till behandling företagas sådana, som

utifrån dragits under styrelsens pröfning eller gjorts till föremål för

dess yttrande. Den tid, som styrelsen sedan finge öfrig att egna åt de

vigtiga frågor, hvilkas lösning borde bero på styrelsens eget initiativ,

blefve skäligen knapp. Men inom ett verk sådant som statens jernvägsförvaltning

med dess rörlighet, dess hastiga utveckling och dess

nära samband med det kommersiella lifvets skiftande företeelser vore

förmågan af initiativ hos styrelsen af den allra största betydelse.

Den tryckande arbetsbördan föranledde vidare dertill, att sam
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

arbetet mellan styrelsens ledamöter försvårades. En hvar af öfverdirektörerna

vore så upptagen af sin egen afdelnings ärenden, att han

icke hunne följa med de öfriga afdelningarnas arbeten samt verkets

skötsel i dess helhet i den utsträckning, som önskligt vore och i en

förvaltningsgren af så afsevärd betydelse för så väl statens finanser

som hela landets näringslif blefve allt nödvändigare, i den mån

verkets utveckling gjorde det för chefen svårare att ensam beherska

det hela.

Arbetets hopande framkallade äfven en lätt förklarlig sträfvan hos

styrelsen att skapa så enkla former som möjligt för ärendenas handläggning

och afgörande. Huru riktig i och för sig denna sträfvan än

kunde vara inom ett industrielt verk, kunde den likväl gå för långt,

då detta industriella verk tillika vore en statsinstitution, som skulle stå

under offentlig kontroll och hvars i sakens natur grundade vidsträckta

myndighet just gjorde cn dylik kontroll så mycket angelägnare. I detta

afseende hade Riksdagens revisorer gång efter annan framstält anmärkningar

mot sakernas nuvarande ordning, och i underdånig skrifvelse

den 17 maj 1892 hade Riksdagen anslutit sig till revisorernas

uppfattning. Då denna Riksdagens skrifvelse remitterats till komitén

för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade

uppdraget, hade komitén haft särskild anledning att påpeka orsaken —

eller åtminstone en af orsakerna — till det anmärkta förhållandet.

Olägenheterna af den nu rådande centralisationen skulle kunna

ytterligare i detalj angifvas, men det nu anförda syntes komitén vara

nog för att ådagalägga behöfligheten af en förändring härutinnan. Fördelarne

af förändringen läge åter, efter hvad förut sagts, i öppen dag.

Genom att åt distriktsmyndigheterna gåfves en starkare organisation

och på dem öfverflyttades åtskilliga grupper af ärenden, hvilka nu vore

föremål för styrelsens omedelbara afgörande, skulle tid och tillfälle beredas

styrelsen att mera odeladt egna sig åt lösningen af de stora och

vigtiga frågor, som allti.d framstälde sig för ledningen af en vidtomfattande

jernvägsförvaltning och hvilka, enligt hvad förut blifvit angifvet,

nu måste eftersättas, hvarförutom det för styrelsens ledamöter

skulle blifva möjligt att genom tätare inspektionsresor på ett mera

effektivt sätt öfvervaka, att enhet och öfverensstämmelse egde rum

mellan distriktsförvaltningarna vid utöfvandet af deras verksamhet.

Med en sådan anordning skulle äfven styrelsen i distriktsförvaltningarnas

framställningar och utredningar erhålla ett betydligt säkrare underlag

för sina beslut, särskildt i de svårlösta taxe- och trafikfrågorna.

De kraftigare distriktsförvaltningarna skulle nemligen kunna, en hvar

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

inom sitt område, i grunden lära känna alla der rådande, jernvägsdriften

berörande förhållanden samt dels sjelfva vidtaga, dels ock hos

styrelsen föreslå nödiga åtgärder till främjande af rörelsen i dess helhet.

Den af behofvet påkallade, mera ingående inspektion, som distriktsförvaltningarna,

rätt organiserade, kunde åstadkomma, skulle vidare

enligt komiténs åsigt vara egnad att leda till afhjelpande af eventuella

missbruk i förvaltningen samt framför allt till åstadkommande af en

icke allenast verksammare utan äfven billigare linieförvaltning. I detta

sistnämnda hänseende ville komitén särskildt påpeka att, om en sammanhållande

kraft funnes inom distriktet, som kunde göra sig noga

underrättad om tjensteförhållandena derinom, sådana de taktiskt gestaltade

sig, detta måste leda till en större samverkan afdelningarna emellan

än den, som för närvarande egde rum. Och att med en dylik större

samverkan, hvarvid den ena afdelningens personal vid förefallande

behof i vidsträcktare mån än nu vore fallet biträdde den andras, en

reducering af personal i många fall skulle visa sig möjlig, ansåge sig

komitén ega fullgiltiga skäl att antaga. Jemväl i andra afseenden än

i fråga om utgifterna för personalens aflönande skulle för öfrigt, enligt

komiténs förmenande, det kraftigare samarbetet komma att visa sig

ekonomiskt fördelaktigt, då vid det förhållande att distriktet komme

att utåt mera framstå såsom en ekonomisk euhet distriktsförvaltningen

skulle känna sig särskildt uppfordrad att söka åstadkomma en sparsam

förvaltning i allmänhet och jemväl hafva större förutsättningar att härutinnan

lyckas än hvad förhållandet kunde vara med de nuvarande afdelningsföreståndarne,

hvilka helt naturligt ansåge sig böra i törsta

hand söka tillvarataga sin egen afdelnings intressen.

Gifvet. vore äfven, såsom i det föregående antydts, att en decentralisation

skulle framkalla ett snabbare afgörande af åtskilliga ärenden

af mera löpande natur samt särskildt leda till förenklingar i vissa afseenden

vid ärendenas handläggning.

Komitén framhåller emellertid att, om den sålunda förordade förvaltningsreformen

skulle kunna medföra det dermed åsyftade resultatet,

åt distriktsförvaltningarna måste gifvas en stark organisation. Komitén

har för den skull ansett sig böra upptaga ofvan omförmälda, redan år 1867

af dåvarande styrelsen för statens jernvägstrafik väckta samt af särskilde

komiterade tillstyrkta och för 1868 års riksdag framlagda förslag om

inrättande af distriktschefsbefattningar. Endast genom anställande af en

verklig chef syntes nemligen, yttrar komitén, den nödiga enheten och

sammanhållningen inom distriktets förvaltning kunna fullt uppnås, enär

en afdelningsföreståndare i en ställning mera analog med den, som

Bih. till liiksd. Prot. 1897. 1 Sami. I Åfd, 18 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

t. f. intendenten nu intoge, om ock med en i vissa afseenden utvidgad

kompetens, svårligen kunde erhålla tillräckligt inflytande gent emot

öfriga afdelningsföreståndare.

Komitén hade — meddelar den vidare — till en början äfven förestält

sig, att distrikt schefen borde vara en särskild tjensteman och

således icke vid sidan af distriktschefsbefattningen tillika utöfva toreståndareskapet

för någon al de stora afdelningarna inom distriktet utan

allenast för byråafdelningen med dess hufvudsakligen till distriktsförvaltningens

expedition hänförliga göromål. En sådan anordning hade

nemligen synts komitén vara den ur principiel synpunkt riktigaste och

särskildt medföra den fördel att distriktschefen finge tillfälle att i vidsträckt

mån egna sig åt fullgörandet af de vigtiga åligganden, som

borde i inspektionshänseende tillkomma honom. Vid närmare öfvervägande

hade komitén likväl ansett sig böra frånträda denna ståndpunkt.

Komitén hade nemligen befarat att, om distriktschefen, hvilken skulle

representera det så att säga affärsmessiga elementet inom distriktsförvaltningen

— tillse att transportindustrien bedrefves på det för staten

mest förmånliga sätt — icke finge tillfälle att mera omedelbart lägga

hand vid göromålen inom den gren af förvaltningen, som hade till ändamål

att utföra sjelfva transportarbetet, d. v. s. trafiken, han icke skulle

kunna så noggrann! följa och blifva så förtrogen med förhållandena inom

denna förvaltningens hufvudgren, att han i tillfyllestgörande grad kunde

ega förutsättningarna för att i förekommande fall träffa det riktigaste

afgörandet; och hade komitén i främsta rummet af denna anledning

trött sig böra ifrågasätta, att distriktschefen tillika skulle fungera såsom

föreståndare för, utom byråafdelningen, jemväl trafikafdelningen. Äfven

andra synpunkter än den nu nämnda liade emellertid dervid varit, för

komitén bestämmande. Sålunda hade det förefallit komitén, som om en

distrikt stör vältning, bestående af icke mindre än fyra medlemmar, vore

en vidlyftigare och dyrbarare anordning än åtminstone de nuvarande

trafikförhållandena kunde anses kräfva, och att det särskildt vore öfverflödigt,

att inom distriktsförvaltningen funnes två medlemmar, af hvilka

den ene uteslutande och den andre hufvudsakligen sysselsatte sig med

trafikfrågor. \ i da re och då med anställandet af en särskild tjensteman

såsom distriktschef väl skulle följa, att denne egde att på föredragning

af vederbörande afdelningsföreståndare besluta i alla till distriktsförvaltningens

handläggning hörande frågor, hvilka icke vore rena detaljsaker,

hade komitén icke kunnat fria sig från den föreställningen att

härigenom skulle å ena sidan skapas allt för tunga former för att den

snabbhet och smidighet, med hvilken en linieförvaltniug måste arbeta,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

skulle kunna bevaras och å andra sidan afdelningsföreståndarne komma

att erhålla ett mindre inflytande på förvaltningen af vederbörande afdelning

än som vore lämpligt och för vinnande af det med distriktschefsinstitutionens

införande afsedda syftet i sjelfva verket behöfligt.

I detta senare afseende borde nemligen fasthållas, att distriktschefens

hufvudsakligaste uppgift vore att verka för att ett så i ekonomiskt

som i öfriga hänseenden tillfredsställande samarbete egde rum mellan

de olika afdelningarna inom distriktet.

För ernående af största möjliga samarbete och en verkligt allsidig

utredning af de gemensamma ärendena borde vidare, enligt komiténs förmenande,

samtliga afdelningsföreståndares medverkan tagas i anspråk.

Komitén hade derföre fullständigat 1867 års förslag om inrättande af

distriktschefsbefattningar derhän, att distriktschefen gjorts till chef för

en distrikts förvaltning, i hvilken utom honom ban- och maskindirektörerna

vore medlemmar. Det vore således i sjelfva verket icke en

distriktschef utan en distrikts förvaltning, som enligt komiténs förslag

skulle stå i spetsen för distriktets skötsel. Denna distriktsforvaltning

skulle sammanträda till gemensam öfverläggning och beslut i alla ärenden,

hvilka anginge förvaltningen i allmänhet eller eljest vore af den

vigt eller beskaffenhet i öfrigt, att samarbete mellan de olika afdelningarna

borde i fråga om dem ega rum. Vid sammanträdena skulle

en hvar afdelningsföreståndare föredraga de ärenden, som anginge hans

afdelning, men beslutanderätten borde för beredande af nödig enhet,

kraft och smidighet åt förvaltningens verksamhet tillkomma distriktschefen

ensam. Annan ledamot borde det dock stå öppet att reservera

sig mot distriktschefens beslut; och genom att föreskrifva, det reservation

i ärende, som skulle hos styrelsen anmälas, alltid och i annat

ärende, så snart densamma afgifvits af föredraganden, omedelbart

skulle till styrelsen insändas, syntes det komitén, som om man på ett

tillfyllestgörande sätt kunde sörja för att den uppfattning och de fackinsigter,

hvilka de öfriga ledamöterna representerade, i vederbörlig grad

finge göra sig gällande.

Årenden, som icke vore gemensamma, borde åter enligt komiténs

förslag handläggas och afgöras af de särskilde afdelningsföreståndarne

hvar för sig, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande

egde rum. Härförutom skulle dock distriktschefen, hvilken i sin egenskap

af förvaltningens chef borde vara styrelsen i första hand ansvarig

för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet, eg a att

utöfva inspektion öfver samtliga afdelningarna och dervid, allt efter

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 37.

omständigheterna, till styrelsen ingifva rapport öfver anmärkt förhållande

eller vidtaga annan åtgärd till rättelses vinnande.

En gifven förutsättning för inrättande af dylika med större myndighet

utrustade och på sätt nu blifvit angifvet sammansatta distriktsförvaltningar

vore emellertid — fortsätter komitén — den, att distrikten

erhölle en relativt stor omfattning och följaktligen blefve få till antalet.

I annat fall blefve nemligen apparaten allt för tung och kostsam, på

samma gång det blefve svårare att bevara den behöfliga enheten inom

förvaltningen. Komitén hade kommit till den uppfattning, att distriktens

antal, lämpligen borde fastställas till /yra, i det att linierna på andra sidan

om Ange skulle utgöra ett distrikt, det norra, och linierna hitom Ange,

f. d. Vestkustbanan deri inberäknad, fördelas i tre distrikt, beuämnda

mellersta, vestra och södra distrikten.

Det vore således — anmärker komitén — ganska ansenliga sträckor,

som de nya distriktsförvaltningarna skulle ega att hvar för sig omhänderhafva.

I all synnerhet gälde detta om förvaltningen i norra

distriktet, men vore dervid att märka, att trafiken inom detta distrikt

vore så relativt svag eller, der såsom på Gellivarebanan detta icke vore

fallet, så ensartad, att några betänkligheter mot den för distriktet föreslagna

omfattningen icke syntes komitén böra möta, allra helst med den

uppdelning .af distriktet i särskilda trafiksektioner, komitén ville föreslå.

.Hvad i öfrigt beträffade distrikten i allmänhet, så borde enligt

komiténs förmenande någon svårighet med afseende å byråafdelningen

samt ban- och maskinafdelningarna icke uppstå att från eu punkt handhafva

förvaltningen af äfven så pass vidsträckta områden, som nu ifrågasatts,

särskildt om ban- och maskiningeniörerna bekläddes med befogenhet

att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor. Vidkommande åter

trafikafdelningen, med dess mångfald af ärenden som kräfde ett snabbt

afgörande,, erfordrades onekligen särskilda anordningar för att möjliggöra

en jemn och regelbunden förvaltning af de distrikten tilldelade

linierna, i all ^ synnerhet som här tillstötte den omständigheten att afdelningsföreståndaren

tillika vore distriktschef. En lösning af dessa

svårigheter hade komitén trott sig finna deri, att distrikten för den

löpande trafiktjenstens handhafvande indelades i särskilda trafiksektioner

under befäl af tjenstemän, benämnda trafikinspektörer och utrustade

med en jemförelsevis större grad af sjelfständig myndighet.

Sålunda skulle trafikinspektören icke allenast handhafva ledningen af

tågens gång och ombesörja deras utrustande med vagnar och trafikpersonal

samt verkställa vagnfördelningen inom sektionen utan äfven

ega att till utbetalning godkänna räkningar på distriktskassan för sek
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tionens behof, hvarförutom honom skulle tillkomma enahanda befogenhet

att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor, som ifrågasatts

för ban- och maskiningeniörerna. Trafikinspektörens ställning blefve

alltså närmast att jemföra med den, som nu intoges af trafikdirektörsassistenten

i Söderhamn, hvilken sedan den 1 februari 1893 hade ett

delegeradt befäl under trafikdirektören vid femte trafikdistriktet, i hvad

anginge iinierna Bollnäs—Ange, Kilafors—Stugsund och Ljusdal—

Hudiksvall. Antalet trafikinspektörer hade komitén i öfrigt trott lämpligen

kunna fastställas till 11 för det dåvarande statsbanenätet, hvartill

skulle för f. d. Vestkustbanan komma ytterligare 1, motsvarande den

trafikdirektör, som komitén uti inköpsbetänkandet beräknat erfordras för

denna bana efter dess öfvergång i statens hand. Med ett antal af

tolf sektioner syntes den löpande trafiktjensten inom distrikten kunna på

ett nöjaktigt sätt besörjas, under det att å andra sidan distriktscheferna

bereddes tid och tillfälle att bereda och handlägga de vigtigare

trafikfrågorna.

Då distriktschefen skulle ega ensam beslutanderätt i alla ärenden,

som vore föremål för handläggning af samlad distriktsförvaltning, äfvensom

förrätta inspektion af samtliga afdelningarna, blefve, anmärker

komitén, häraf en följd, att den fordran i allmänhet borde ställas på

honom, att han vore i besittning af teknisk bildning, något som för

öfrigt icke kunde vara annat än till fördel för tjensten äfven hvad

den egentliga trafikförvaltningen anginge. Som emellertid för embetets

behöriga handhafvande administrativ duglighet och praktisk affärsskicklighet

framför allt vore af vigt, borde fordran på teknisk bildning icke

vara ovilkorlig.

För sina åsigter rörande distrikts förval tni n ga mas organisation i

väsentligare detaljer redogör komitén i öfrigt närmare vid afgifvandet

af förslag till instruktion för jernvägsstyrelsen med imderlydande distriktsförvaltningar

(kom.-bet. sid. 177—195; 234—241). Jag tillåter mig i

detta hänseende här meddela endast följande.

Vid hvarje distriktschefs expedition skulle i ordinarie tjenst anställas

en juridiskt bildad distriktssekr eter are, hvilken hos sig förenade

de nuvarande befattningarna af byråassistent vid intendentsexpeditionen

och juridiskt biträde vid distriktet. Härigenom skulle beredas någon

besparing och på samma gång tillföras distrikts förvaltningarna den afsevärda

förmånen att hafva ständig tillgång till ett juridiskt biträde,

icke allenast för uppkommande rättegångar och rent juridiska spörsmål

utan äfven för uppsättning af expeditioner och protokoll.

Vidare skulle i fråga om kassaväsendet den väsentliga ändring

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

vidtagas, att distriktskassörerna, livilka nu allenast hafva att verkställa

de på distriktet ankommande utbetalningarna samt mottaga den inkomst,

som icke är att hänföra till trafikuppbörd, skulle ega att mottaga jemväl

denna senare uppbörd, hvilken de dock genom bevis om insättning

å riksbankens vederbörande afdelningskontor skulle omedelbart redovisa

till det s. k. hufvudkassakontoret i styrelsen. Det nuvarande uppbördskassakontoret

inom styrelsen, der uppbörden från hela det vidsträckta

statsbanenätet i kontanta penningar uppsamlas, skulle således blifva

obehöfligt och indragas. Och ehuru i sammanhang härmed löneförbättring

måste beredas distriktskassörerna samt personalen vid kassorna

förstärkas, skulle ändock genom en dylik i och för sig tidsenlig och

praktisk anordning en besparing på ett par tusen kronor uppkomma.

Nyss omförmäldes, att närmast under distriktscheferna i deras

egenskap af föreståndare vid trafikafdelningen skulle anställas 12 trafikinspektörer

såsom chefer för särskilda, för den löpande trafiktj en stens

handhafvande inrättade trafiksektioner. Dessa trafikinspektörer skulle

således komma att intaga en mellanställning mellan de nuvarande trafikdirektörerna

och trafikdirektörsassistenterna, hvilka senares befattningar

skulle helt och hållet indragas.

Närmast under banafdelningens liniechefer, bandirektörerna, skulle

åter enligt komiténs förslag anställas inalles 22 baningeniörer, chefer

för hvar sin bansektion. Antalet af dessa funktionärer kan dock icke

sägas vara bestämdt af den ändrade distriktsorganisationen. Visserligen

har i följd af distriktens förlängning den anordning föreslagits,

att bandirektören icke längre skulle såsom nu, med biträde af

särskild baningeniör, vid sidan af bandirektörstjensten förestå egen

sektion, utan skulle han i stället, med biträde närmast af s. k. underingeniör,

uteslutande sysselsätta sig med de åligganden, som tillkomme

honom såsom afdelningsföreståndare. Men beräknandet för hela statsbanenätet

— f. d. Vestkustbanan deri inbegripen — af allenast 22

baningeniörer, hvilket innnebär en indragning i förhållande till 1895

års arvodesstat af ej mindre än 7 baningeniörsbefattningar, har sin

grund i komiténs öfvertygelse att vederbörande bansektioner kunna

utsträckas så, att medeltalet på hvarje sektion belöpande banlängd

blifver icke obetydligt större än nu. I detta hänseende har komitén

erinrat, bland annat, hurusom före Vestkustbanans inköp vid Bergslagernas

jernväg och den med denna gemensamt förvaltade Göteborg—

Hallands jernväg med en längd af tillsammans 563 kilometer funnes

endast 3 baningeniörer, hvilkas sektioner således i medeltal utgjorde

187,66 kilometer; och komitén har vid sådant förhållande uttalat den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

mening, att sektionernas medellängd vid statsbanorna borde bestämmas

till 150 kilometer söder om Upsala och 200 kilometer norr derom,

hvarvid dock vore att märka, att sträckornas längd i verkligheten måste

komma att förete variationer på grund af nödvändigheten dels att gifva

sektionerna invid hufvudstationerna en mindre utsträckning och dels

att inpassa sektionerna inom gränserna för de särskilda distrikten.

Under maskinafdelningens liniechefer, maskindirektörerna, skulle enligt

komiténs förslag närmast anställas tillsammans 7 maskiningeniörer,

nemligen en vid hvarje distrikts hufvudstation och en vid en hvar af

verkstäderna i Kristinehamn, Bollnäs och Boden.

Beträffande komiténs förslag till distriktsförvaltningens ordnande

må slutligen nämnas, att komitén framhållit, det antagandet af detta

förslag skulle, förutom den ekonomiska fördel som skulle beredas genom

ett bättre tillgodogörande af trafikområdena och ett kraftigare samarbete

mellan de olika afdelningarna, för staten medföra en redan nu till siffran

någorlunda bestämbar minskning i utgifterna för aflöningen af

distriksförvaltningens personal — detta hufvudsakligen genom reduceringen

af distriktens antal.

1 detta hänseende har komitén beräknat, att kamererare- och förrådskontorens

ordinarie personal skulle kunna minskas; och skulle

härigenom och medelst, utbyte af åtskilliga bokhållareplatser mot kontorsskrifvareplatser

en besparing för år räknadt af öfver 36,000 kronor

uppkomma. Härtill kunde — anmärker komitén — läggas besparing

med afseende å kassaväsendet, omkring 2,000 kronor. Då emellertid,

oaktadt reduceringen i distriktens antal, distrikts förvaltningarnas kraftigare

organisation skulle, med tillämpning af de utaf komitén föreslagna

bestämmelserna i aflöningsreglementet, medföra en ökad kostnad af omkring

4,000 kronor för aflöning af afdelningsföreståndare, maskiningeniörer,

trafikinspektörer samt distriktssekreterare och öfrig expeditionspersonal,

kunde den årliga besparing, som genom den ändrade distriktsförvaltningen

skulle uppstå, icke beräknas till högre belopp än omkring

34,000 kronor. Att märka är emellertid, att i detta belopp icke ingår

den genom indragningen af de sju baningeniörsbefattningarna uppkommande

besparingen, af komitén beräknad till 29,400 kronor, eller rättare

— efter afdrag af sammanlagda beloppet af de arvoden, livilka skulle

utgå till de biträdande ingeniörerna å bandirektörsexpeditionerna, förslagsvis

10,000 kronor — till omkring 19,000 kronor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Centralförvaltningen.

Personalens

anställning

m. ra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Om således komitén med afseende å distriktsförvaltningens organisation

ifrågasatt en ganska väsentlig förändring, kan detta icke i samma

grad sägas vara fallet beträffande centralförvaltningen, åtminstone icke

hvad den yttre organisationen vidkommer. Komitén har här, i stort

sedt, icke funnit anledning frångå den nuvarande ordningen annat än

i hvad af decentralisationen betingas, men i stället sökt vidare utveckla

och mera i detalj bestämma denna ordning, i syfte bland annat att

närmare öfverensstämmelse måtte vinnas med de normer, som blifvit

fastslagna för våra öfriga stora kommunikationsverks förvaltning, alltid

dock med aktgifvande på den undantagsställning, hvartill jernvägsförvaltningens

egenartade natur kunde synas med fog föranleda. Sålunda

har komitén vid den genomgripande omarbetning af den för jernvägsstyrelsen

nu gällande instruktion, som komitén företagit, sökt uppdraga

bestämda gränser mellan de ärenden, hvilkas afgörande skulle tillkomma

styrelsen, och dem, som borde underställas Kongl. Maj:t, äfvensom i

ganska väsentlig mån fullstäudigat de nu gällande bestämmelserna i

fråga om sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen — detta

senare framför allt, såsom komitén anmärker, i syfte att inom styrelsen

åstadkomma det samarbete, som för ett verk af jern vägsförvaltningens

afsevärda ekonomiska betydelse måste vara af synnerlig vigt,

samt att dymedelst och genom bestämdare föreskrifter i allmänhet angående

formerna för ärendenas behandling tillgodose den uppfattning,

som legat till grund för Riksdagens i skrifvelse den 17 maj 1892

gjorda framställning angående utfärdande af särskild arbetsordning

för jernvägsstyrelsen. Vidare har komitén, bland annat, föreslagit

närmare bestämmelser rörande kompetensfordringarna för erhållande

af anställning i jernvägens tjenst äfvensom ifrågasatt föreskrift derom,

att tjenstemannabefattningarna i allmänhet skulle tillsättas först efter

det ledigheten i behörig ordning kungjorts och tillfälle till ingifvande

af ansökningar sålunda stått vederbörande öppet; gällande detta i

öfrigt så väl central- som distriktsförvaltningens personal. Genom

denna sista föreskrift skulle, såsom komitén anmärker, ett gammalt

önskningsmål hos personalen uppfyllas och på samma gång från statens

synpunkt erhållas ökad garanti för att tjensterna i hvarje särskildt

fall blefve på bästa sätt besatta. Beträffande en härmed nära

sammanhängande fråga — den om arten af personalens anställning

d. v. s. huruvida fullmakt, konstitutorial eller allenast förordnande må

erhållas å befattningarna — har komitén åter ansett den nuvarande

ordningen att jemväl ordinarie tjenst innehafves allenast på förordnande

och med tre månaders uppsägning böra bibehållas. Inom komitén, deri

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

jag var ledamot, hyste jag i detta fall en mot flertalets afvikande

mening; och jag anhåller att längre fram få återkomma till detta ämne.

Med afseende å en del andra förhållanden såsom semester, tjenstledighet,

åtal för tjenstefel och dylikt har komitén åter sökt att likställa jernvägspersonalen,

särskildt centralförvaltningens, med personalen inom

andra verk.

Ehuru sålunda, hvad centralförvaltningen angår, någon mera genomgripande

omorganisation icke af komitén föreslagits, hafva dock några

ganska vigtiga detaljförändringar i organisativt hänseende ifrågasatts.

Bland dessa må främst nämnas förslaget om inrättande å trafikafdelningen

af en särskild taxebyrå. I detta hänseende har komitén

framhållit, att i en fullständig organisation af centralförvaltningen borde

— hos oss likasom i utlandet — ingå, att en särskild föredragande

för taxeväsendet anstäldes, och att följaktligen i stället för öfverdirektören

för trafikafdelningen trädde två öfverdirektörer såsom chefer, den

ene för den egentliga trajttafdelningen och den andre för en nybildad

teéafdelning inom styrelsen. Med afseende å den minskning, som

genom den föreslagna decentralisationen komme att inträda i öfverdirektörens

för trafikafdelningen nuvarande göromål, har komitén emellertid

icke trott sig böra föreslå inrättandet redan nu af en dylik femte

öfverdirektörsbefattning, men har i stället ansett sig böra på det bestämdaste

påyrka, att taxeväsendet så till vida måtte erhålla en särskild

målsman inom styrelsen, att under öfverdirektören för trafikafdelningen

anstäldes en särskild assistent eller byrådirektör — såsom benämningen

för öfverdirektörsassistent skulle blifva — hvars befattning vore skild

från såväl chefsskapet för kontrollkontoret som handläggningen af

trafikärenden. Komitén har således inlagt en gensaga mot den provisoriska

anordning, som i detta afseende egt rum från och med början

af år 1890, eller att en af öfverdirektörsassistenterna å trafikafdelningen

tillika såsom t. f. öfverkontrollör förestått kontrollkontoret. En

särskild byrådirektör för det hos oss hittills mindre bearbetade, men i

den mån rörelsen i allmänhet samt den internationella trafiken i synnerhet

tilltoge allt mera vigtiga taxeväsendet erfordrades nemligen —

anför komitén — oundgängligen, då det icke syntes vara möjligt, att

en och samma person skulle kunna på en gång förestå det stora kontrollkontoret

samt åt taxeväsendet egna det ingående studium och den

ständiga uppmärksamhet, som vore af nöden, derest hithörande, vexling

ofta underkastade förhållanden skulle kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt ordnas.

Vidkommande ombudsmannabefattningen hos styrelsen har komitén

Bih. Ull Rlisd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

•°>4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

äfven ifrågasatt förändring. Denna befattning, som uti instruktionen

af år 1875 nämnes bland ordinarie tjenster, ehuru vid löneregleringen

år 1874 befattningen icke upptogs såsom sådan, har i sjelfva verket,

såsom komitén framhåller, aldrig varit med ordinarie innehafvare besatt,

utan har den uppehållits till en början af jernvägsbyggnadens ombudsman

och sedermera af annan person, vanligen en revisionssekreterare.

Från och med år 1870 hade nemligen —yttrar komitén — Kongl. Maj:t

årligen på framställning af styrelsen bemyndigat henne att hålla befattningen

obesatt med skyldighet att låta förvalta de göromål, som hörde till

befattningen, emot särskild ersättning från byråafdelningens anslag till

tillfälliga biträden. Då emellertid de åligganden, som enligt instruktionen

tillkomme ombudsmannen — såsom att iakttaga, bevaka och fullfölja

statens jernvägstrafiks rätt uti alla mål, som antingen blefve till lians

embetsåtgärd af styrelsen öfverlemnade eller hvaruti han eljest kunde

finna sig befogad att talan föra — vore af den beskaffenhet, att en

revisionssekreterare vore af sitt embete lagligen förhindrad att dem

fullgöra, hade detta haft till följd, att den i instruktionen förutsatte

ombudsmannen i verkligheten ersatts med en slags styrelsens juridiske

rådgifvare, hvars namn icke synts i handlingarna men hvars åsigt i

förekommande juridiska frågor inhemtats, dock utan att yttrandet afgifvits

under tjenstemannaansvar. Önskvärdt vore visserligen, att jernvägsstyrelsen

med den mängd juridiska spörsmål af betydande ekonomisk

räckvidd, styrelsen hade att handlägga, egde tillgång till en i juridisk

praxis förfaren rådgifvare med större kapacitet än som kunde påräknas

hos en tjensteman af lägre grad; och förty hade ock i § 16 af

instruktionsförslaget intagits ett stadgande, som lemnade styrelsen rätt

att i förekommande fall anlita dylik rådgifvare. Men de med ombudsmannabefattningen

förenade göromål af mera löpande natur, hvilka omförmäldes

i den nuvarande instruktionen, syntes deremot komitén böra

handläggas af en ordinarie tjensteman hos styrelsen och icke, såsom

nu understundom måste ske, utföras genom tillfälliga biträden mot särskild

ersättning för hvarje gång. Och hade komitén trott, att dessa

göromål lämpligen skulle kunna ombesörjas af notarien å administrativa

byrån (= nuvarande kansliet) till den omfattning, styrelsen genom

utfärdad arbetsordning eller särskild instruktion kunde finna skäligt föreskrifva.

I anslutning till ett af jernvägsstyrelsen i dess underdåniga memorial

den 26 november 1892 framstäldt förslag har komitén vidare förordat,

att å såväl ban- som maskinafdelningen måtte anställas två

tjenstemän under benämning byräingeniörer. Dessa skulle emellertid i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

verkligheten endast träda i stället för vissa nu från linien till tjenstgöring

lios styrelsen inkommenderade tjenstemän; och åberopar komitén

sig härvid på hvad jern vägsstyr elsen anfört till stöd för förslaget,

nemligen: att sträfvandet att förebygga för stora olikheter i utförande

af konstruktions- och reparationsarbeten inom de särskilda distrikten

fort derhän, att en del göromål, som fordrade tekniskt bildad personal,

förlagts från distrikten till ban- och maskinafdelningarna inom styrelsen;

att till dessa göromåls bestridande hittills tjenstemän från linien

inkallats till tjenstgöring å sagda afdelningars ötverdirektörsexpeditioner;

men att, då det visat sig, att dessa kommenderingar i flera fall

antagit permanent natur, det syntes med reda och ordning öfverensstämmande,

att de motsvarande sysslorna i reglementet uppfördes såsom

tillhörande styrelsen och så aflönades, att de ifrågavarande tjenstemännen

kunde utan nämnvärd ändring i deras aflöningsvilkor förflyttas

från distrikten till styrelsen eller tvärtom. Komitén anmärker emellertid,

att den ene af maskinafdelningens byråingeniörer af komitén placerats

å förrådsbyrån (enligt komiténs förslag skulle maskinafdelningen

inom styrelsen, i hufvudsaklig enlighet med hvadjhedan nu eger

ruln, fördelas på tvä byråer, nemligen en maskinbyrå och en förrådsbyrå)

och 5 detta af det skäl, att det med hänsyn till arten och omfattningen

af de upphandlingar, som nu verkstäldes genom styrelsens försorg,

synts komitén nödigt, att byrådirektören å förrådsafdelningen hade

till sitt förfogande ett tekniskt bildadt biträde med sådan stadigvarande

anställning vid styrelsen, att han blefve med der förekommande

förrådsärenden fullt förtrogen, medan a andra sidan icke mera än en

biträdande tjensteman med dylik anställning synts oundgängligen erforderlig

å maskinbyrån.

Beträffande maskinafdelningens organisation må derjemte _ framhållas

att, på samma gång styrelsen i sitt förslag af år 1892 ifrågasatt

bibehållande af den nuvarande öfverdirektör sassistentens (byrådirektörens)

för förrådsafdelningen befattning samt återinrättande af

en dylik befattning för tekniska m. fl. ärenden, för hvilken arvode

under en lång följd af år till år 1894 varit i stat uppfördt, ehuru

tjensten sedan år 1876 ej varit med ordinarie innehafvare besatt,

styrelsen äfven tänkt sig, att den tjensteman, som under benämning

af maskininspektör sedan början af år 1891 varit å distriktens stat uppförd

med maskindirektörs arvode, skulle med byrådirektörs aflöning i

styrelsen inflyttas, men att komitén, under förutsättning att inspektion

öfver de enskilda jernvägarnes rullande materiel icke i vidsträcktare

grad än hittills komme att åligga jernvägsstyrelsen, ansett befatt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Jernvägsstyrelsens

yttrande

öfver

Jcomiténs förslag

till organisationsförändringar.

Distriktsförvaltningen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ningen såsom maskininspektör kunna uppgå i befattningen såsom byrådirektör

för tekniska m. fl. cärenden (kom.-bet. sid. 212).

För öfriga detaljförändringar i organisativt hänseende, hvilka äro

af beskaffenhet att böra för Eders Kong], Maj:t nu anmälas, torde jag

få redogöra i sammanhang med förslaget till aflöningsreglemente.

I sitt den 30 januari 1895 afgifna underdåniga utlåtande har jernvägsstyrelsen

till en början yttrat sig öfver den ifrågasatta decentralisationen.

Styrelsen anmärker dervid, att beträffande sättet för linieförvaltningens

ledning och öfvervakande två olika slags system kunde

sägas kämpa om öfvertaget inom den europeiska jernvägsadministrationen,

af hvilka det ena vanligen plägade benämnas centralisations- och

det andra decentralisationssystemet. Styrelsen meddelar vidare, hurusom

vid den internationella jernvägskongress, som under 1895 års sommar

hölls i London, jemväl denna gren af jernvägsadministrationen varit

föremål för behandling i den omfattande utredning angående jernvägsförvaltningens

organisation i skilda länder, som till kongressen afgafs

af vederbörande referent, generaldirektören vid de rumäniska statsjernvägarne

Gf. Duca; och redogör styrelsen för frågans behandling vid

kongressen, af hvilken redogörelse framgår, att referenten ansett företräde

ostridigt böra gifvas åt det förra systemet, detta särskildt med

anledning af hvad från preussiska regeringens sida gjorts gällande vid

den år 1895 genomförda organisationsförändringen inom den preussiska

jernvägsförvaltningen, då den lägsta förvaltningsinstansen, trafikamten,

_ indrogs och administrationen fördelades på allenast två instanser,

ministeriet och direktionerna. Kongressen synes äfven i det hela hafva

anslutit sig till referentens uppfattning, ehuru visserligen framhölls, att

en viss decentralisation vore nödvändig vid jernvägar med stor utsträckning.

^ Efter det jernvägsstyrelsen ytterligare erinrat om de försök

till frågans lösning i de olika riktningarna, som hos oss förut

gjorts, samt omnämnt frågans nuvarande läge i våra grannländer, har

styrelsen utvecklat sina egna åsigter i ämnet. Dervid har styrelsen

först och främst framhållit den förändring, som komitén under arbetenas

gång vidtagit i sitt ursprungliga förslag till distriktsförvaltningarnas

organisation genom att uppgifva förslaget om anställande af en

särskild tjensteman såsom distriktschef och i stället ifrågasätta, att distriktschefen

tillika skulle vara trafikdirektör samt såsom distriktschef

förutom utöfvandet af inspektion öfver samtliga afdelningarna —

ega verklig afgöranderätt allenast i sådana ärenden, hvilka enligt sin

natur borde blifva föremål för gemensam behandling af samtliga afdel
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ningsföreståndare. En närmare undersökning af hvad denna förändring

innebure måste — anför nu styrelsen — gifva vid handen, att förändringen

varit mycket genomgripande. Antagandet af den organisationsform,

komitén först tänkt sig, skulle nemligen i sjelfva verket icke

hafva varit någonting annat än ett införande hos oss af det äldre

preussiska systemet för linieförvaltningens ledning — efter det att detta

system blifvit i sitt eget hemland utdömdt och utan att några historiska

förhållanden af den art, som i Preussen närmast föranledt dess

tillämpning, förefunnes. Då enligt nämnda system direktionerna kunde

hafva en omfattning af ända till 4,000 km. och trafikamten en sådan

af ända till 450 km. — ett trafikamt (Königsberg-) syntes till och med

hafva omfattat 650 km. — måste nemligen, särskildt med afseende å

den ojemförligt större tralikintensiteten på de preussiska linierna, i

hvad förhållandet till linieförvalthingen anginge, en preussisk direktion

närmast vara att jemföra med vår jernvägsstyrelse och ett preussiskt

trafikamt med en distriktsstyrelse, sådan komitén först tänkt sig densamma.

Efter den erfarenhet, som vunnits i Preussen, skulle styrelsen

hafva ansett sig pligtig att för sin del på det bestämdaste afstyrka

införandet hos oss af en distriktsförvaltningsorganisation, sådan som

den komitén ursprungligen ifrågasatt. Denna organisation skulle nemligen

— om den eljest kunnat konseqvent genomföras — med nödvändighet

hafva medfört en söndersplittring af den nu enhetliga förvaltningen,

hvilken, i allt fall efter styrelsens förmenande, ingalunda

kunnat anses påtingad af det svenska statsbanenätets omfattning eller

här eljest förefintliga förhållanden, hvarförutom organisationen äfven i

många andra hänseenden skulle hafva verkat förtyngande och hämmande

på förvaltningens gång.

Gent emot det förslag, komitén slutligen framstält, blefve åter styrelsens

ställning en annan.

Hvad först beträffade den öfverflyttning af ärenden frän centralförvaltningen

till liniebefälet, som ifrågasatts, så erkände styrelsen villigt,

att en lättnad i den styrelsen nu åliggande arbetsbördan vore af behofvet

påkallad, och att åtminstone större delen af de ärenden, hvilka

komitén ansett kunna på detta sätt fråntagas styrelsen, utan egentlig

olägenhet läte sig af distriktsmyndigheterna definitivt handläggas. Då

emellertid en dylik öfverflyttning i ganska stor omfattning skulle kunna

ske jemväl inom ramen af den nuvarande organisationen och till icke

ringa del äfven kunna af styrelsen sjelf — med stöd af bestämmelserna

i §§ 3 och 44 af gällande instruktion — vidtagas, utan att frågan härom

behöfde underställas Kongl. Maj:ts pröfning, blefve den för sty
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

relsens ställning till förslaget afgörande synpunkten icke så mycket arten

och omfattningen af de ärenden, med afseende å hvilka decentralisation

skulle ega rum, som icke mera formerna för dessa ärendens handläggning

hos liniebefälet och distriktsförvaltningens organisation i öfrigt.

För så vidt då styrelsen rätt uppfattat innebörden i förslaget till

sjelfva organisationen af distriktsförvaltningen, hade i verkligheten två

hufvudmotiv varit bestämmande för detta förslag, nemligen dels en

önskan att åstadkomma garanti för ett kraftigt samarbete mellan de

olika afdelningarna å distrikten och dels — hvad härmed nära sammanhängde

— en uppfattning om nödvändigheten att införa en effektiv inspektion

af förvaltningen å linien.

Hvad anginge det kraftiga samarbetet mellan afdelningarna, så vore

detta — hvilken åsigt man än kunde hysa om centralisations- eller decentralisationssystemets

principiella företräde — ett önskningsmål, hvars

förverkligande i största möjliga mån, särskildt å linier, der trafiken vore

svag och der den ena afdelningens personal förty kunde vara i tillfälle

att bispringa den andras i dennas göromål, syntes böra blifva af en

viss ekonomisk betydelse, likasom det naturligen i alla händelser måste

vara till fördel för förvaltningen, att de ärenden, som vore beroende

på utredning af vederbörande liniebefäl, erhölle en så mångsidig belysning

som möjligt, samt att de åtgärder, som af samma befäl sjelfständigt

beslutades, vidtoges i största möjliga samförstånd de olika afdelningarna

emellan. 1 dessa hänseenden syntes komitéförslaget emellertid

närmast vara att anse såsom en utveckling af den nuvarande t. f.

intendentsinstitutionen, med utvidgad myndighet för intendenten och

med trafikdirektören såsom sjelfskrifven intendent. I stället för att, såsom

i Norge skett och väl äfven hos oss läge närmast att göra, söka

åstadkomma garantin för samarbetet å distriktet genom en mängd specialinstruktioner

för liniecheferna, hvilka ålade dessa att, innan de i vissa

ärenden afgåfve yttrande eller träffade afgörande, meddela sig med

vederbörande andra liniechefer, hade komitén trott sig böra ifrågasätta,

att afdelningscheferna inom distriktet för behandling af alla sådana

ärenden, hvilka kunde anses vara af gemensam natur, skulle konstituera

sig till en särskild distriktsstyrelse, hvilken under namn af distriktsförvaltning

hade att fungera efter en gemensam instruktion, hvarjemte

komitén ansett, att vid förvaltningens sammanträden beslutanderätten

borde för beredande af nödig enhet, kraft och smidighet åt förvaltningens

verksamhet tillkomma trafikafdelningens chef ensam, med rätt

för öfriga afdeluingschefer att reservera sig mot besluten. Styrelsen

ville icke förneka, att en dylik anordning, om den tillämpades med

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

vederbörlig moderation, så att begreppet »gemensamma ärenden» icke

utsträcktes längre än hvad sakens egen natur fordrade, kunde vara

egnad att åstadkomma ett godt samarbete på linien, utan att derför

förvaltningen behöfde allt för mycket förtyngas. Hvad särskildt beträffade

den omständigheten att trafikafdelningens chef skulle vara sjelfskrifven

chef jemväl för den samlade distriktsstyrelsen, så stämde detta

öfverens med den praxis, som under t. f. intendentsinstitutionens första

tider följts; och styrelsen ansåge sig böra i fråga härom framhålla,

att statsutskottet vid 1868 års riksdag, då utskottet hemstälde om afsteg

å Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af särskilda distriktschefer,

såsom sin mening uttalade, att »de ekonomiska och disciplinära göromål,

hvilka skulle utgöra en del af distriktschefens åligganden, lämpligen

torde kunna uppdragas åt trafikdirektören».

Vidkommande derefter frågan om åstadkommande af en effektiv

inspektion af låneförvaltningen, så vore detta visserligen en fråga, som

i den mån statsbanenätet tillväxte i omfattning och trafikintensitet allt

mera kräfde en tillfredsställande lösning. Komitén hade trott denna

lösning kunna åstadkommas dels genom distriktsehefernas beklädande

med inspektionsmyndighet för samtliga afdelningars vidkommande och

dels genom en ökad inspektionsverksamhet från styrelseledamöternas

sida — något hvartill tillfälle skulle beredas dessa senare genom den

föreslagna öfverflyttningen af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen.

I sjelfva verket syntes komitén alltså hafva tänkt sig den

ökade inspektionen förverkligad genom en förmedling af distriktsinspektion

och afdelningsinspektion. Under det att komiténs flertal emellertid

företrädesvis framhållit distriktsinspektionens betydelse, hade ett par

reservanter, enligt styrelsens mening fullt berättigadt, gjort gällande,

att distriktsehefernas inspektion af ban- och maskinafdelningarnas verksamhet

enligt sakens natur torde komma att inskränka sig till sådana

ärenden, som berörde eller kunde hafva inflytande på flera afdelningar

eller der genom användning af en afdelnings personal jemväl för annan

afdelnings behof besparing kunde vinnas, men att inspektionen öfver

afdelningarna i fackhänseende fortfarande måste ske genom vederbörande

öfverdirektörer i styrelsen och vid verkets framtida utveckling

den utväg i detta senare hänseende tillgripas, att öfverdirektörerna till

biträde vid denna inspektion erkölle särskilda inspektörer. Begränsning

af distriktschefens ingripande i öfriga afdelningsföreståndares verksamhet.

till hvad skäligt och nödigt vore syntes styrelsen i sjelfva

verket vara en oeftergiflig förutsättning för att den af komitén föreslagna

ordningen för linieförvaltningens ledning och öfvervakande skulle

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kunna lemna ett godt resultat och icke i stället gifva anledning till

ständiga slitningar mellan afdelningscheferna.

Om det således måste anses vara af vigt — fortsätter styrelsen —

att distriktschefens myndighet begränsades i förhållande till öfriga afdelningsföreståndares,

på det att dessa senare, såsom komitén ock

ansåge vigtigt, icke måtte komma att på förvaltningen af vederbörande

afdelning erhålla ett mindre inflytande än som vore lämpligt och för vinnande

af det med distriktschefsinstitutionens införande afsedda syftet i

sjelfva verket behöfligt, syntes å andra sidan vara icke mindre nödigt,

att gränsen mellan öfverdirektörernas och distriktschefernas myndighet

i fråga om linieförvaltningen tydligt bestämdes. Det hade just varit

farhågor för förvecklingar i detta hänseende, som föranledt 1868 års

riksdag att afslå det kongl. förslaget om anställande af särskilda distriktschefer.

Då emellertid enligt komiténs förslag distriktscheferna ej skulle

utgöra någon särskild förvaltningsinstans mellan styrelsen och afdelningscheferna

å linien utan endast i afdelningarna gemensamt rörande ärenden

fatta beslut å samtliga afdelningsföreståndares vägnar, uppenbarligen på

det att besluten icke skulle behöfva blifva beroende på en genom omröstning

uppkommen tillfällig majoritet bland dessa, och då komitén vidare

i § 22 af instruktionsförslaget väl bibehållit öfverdirektörs nuvarande

befogenhet att för ärendes beredning infordra förklaringar, upplysningar

eller yttranden af hvem som vederborde, men i fråga om de direkta

ordres, genom hvilka öfverdirektörerna egde att meddela nödiga detaljbestämmelser

för omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller gällande

reglementen o. d., intagit föreskrift derom, att dessa ordres skulle

ställas till distriktsforvaitningen såsom sådan, i följd hvaraf de komme

att, innan de nådde vederbörande afdelningsföreståndare, passera distriktschefen,

syntes faran för kollisioner mellan öfverdirektörernas och

distriktschefernas verksamhet med afseende å linieförvaltningen vara

undanröjd, helst i fråga om sjelfva inspektionen någon sådan kollision

ej syntes kunna uppkomma, då öfverdirektörens inspektion blefve dels

väsentligen en fackinspektion och dels i alla händelser öfverordnad

distriktschefens.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framginge — yttrar styrelsen —

att styrelsen icke ansåge sig böra motsätta sig det af komitén i fråga

om distriktsförvaltningens organisation framstälda förslaget, i hvad det

väsentliga anginge. Ur principiel synpunkt sedt måste detta förslag

visserligen betraktas såsom en blandning af de båda förut omförmälda

systemen för linieförvaltningens ledning och öfvervakande, nemligen

centralisations- och decentralisationssystemen; och då, att döma af ut
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

talandena vid Londonerkongressen, centralisationssystemet syntes vara

det, som vunnit det allmännaste erkännandet, samt frågan om jernvägsadministrationens

lämpligaste organisation nu skulle göras till föremål

för pröfning af statsmakterna, kunde det synas, som om styrelsen med

dess ståndpunkt till frågan bort utarbeta ett nytt, efter verkets nuvarande

utveckling afpassadt organisationsförslag, konseqvent bygdt på

principen af centralisation. Att styrelsen ej så gjort, hade sin grund

förnämligast i två omständigheter. För det första kunde man nemligen

ej för närvarande bedöma, hvilken inverkan ett genomförande af det å

bane bragta förslaget om inrättande af ett statsdepartement för kommunikationsväsendet

kunde komma att utöfva på styrelsens sammansättning

och derigenom indirekt på dess ställning till linieförvaltningen.

Och vidare företedde centralisationssystemet i sin senaste form — eller

det nyaste preussiska systemet — åtskilliga märkliga nyheter med afseende

å väsentliga detaljorganisationer, i fråga om hvilka nyheter

någon tids erfarenhet om deras verkningar syntes böra afvaktas, innan

deras tillämpning hos oss ifrågasattes.

Under sådana omständigheter vore det som styrelsen ansett sig

sakna anledning att motsätta sig komiténs förslag till distriktsförvaltningens

ordnande. Ty om också detta ur teoretisk synpunkt kunde

synas mindre tillfredsställande, torde det likväl i praktiskt hänseende

medföra en del förbättringar i den nu bestående ordningen. Och från

denna skilde det sig å andra sidan ej heller i sådan grad, att dess antagande

kunde anses komma att försvåra en eventuel öfvergång till en

mera konseqvent genomförd centralisation. Men om styrelsen således

i hufvudsakliga delar biträdde förslaget, utginge styrelsen dervid från

den förutsättningen att området för den samfälda distriktsförvaltningens

verksamhet komme att begränsas i enlighet med hvad i § G7 åt instruktionsförslaget

angåfves, och att distriktschefens myndighet följaktligen

icke utsträcktes längre än hvad för uppnående åt ett tillfredsställande

samarbete erfordrades, utan att en hvar afdelningsföreståndare finge

för sig besluta och vidtaga åtgärder i den stora mängd af ärenden,

der samverkan afdelningarna emellan enligt sakens natur vore utesluten.

Hvad derefter beträffade vigtigare enskildheter i komiténs berörda

förslag, kunde det icke vara annat än med tvekan, som styrelsen biträdde

förslaget att inskränka distriktens antal till fyra. I sin underdåniga

skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente

hade styrelsen visserligen framhållit, att en af de väsentligaste

förutsättningarna vid detta förslags uppgörande varit, att trafikdistrikten

skulle minskas i antal och ökas i omfång, men dels hade

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

statsbanenätet sedan dess icke obetydligt utvidgats, och dels vore den

af komitén ifrågasatta begränsningen från sju distrikt — bandelen Vännäs—Lideå—Gellivare

dervid räknad såsom särskildt distrikt — till fyra

väl långt gående. I sakens nuvarande läge ansåge sig styrelsen emellertid

icke böra motsätta sig ett försök med linieförvalt.ningens ordnande

på fyra distrikt, men skulle efter någon tids erfarenhet befinnas

oundgängligen nödigt att öka distriktens antal, skulle styrelsen icke

underlåta att till Eders Kongl. Maj:t göra den framställning i sådant

syfte, hvartill förhållandena då kundo föranleda. Hvad anginge det

norra distriktet, hvilket med Umeåbanan skulle få en utsträckning af

nära 1,300 km., torde dock, på sätt reservanter inom komitén framhållit,

särskilda anordningar redan från början blifva erforderliga, ehuru

styrelsen för sin del förestälde sig att, sedan kompletteringsarbetena å

distriktets öfre del hunnit afslutas, någon särskild tjensteman af direktörs

grad ej, såsom bemälde reservanter ifrågasatt, beliöfde å denna

del anställas, utan att den erforderliga, mera fristående förvaltningen

derstädes kunde åstadkommas genom att vederbörande trafikinspektör

samt ban- och maskiningeniörer erhölle ett mera sjelfständigt befäl

samt utvidgad kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det

öfriga statsbanenätet. *

Styrelsen, som ville framhålla, att enligt styrelsens mening förslagen

om inrättande af särskilda trafiksektioner samt om anställande af

juridiskt bildade distriktssekreterare tillhörde de stycken af den ifrågastälda

organisationen, hvilka syntes egnade att tillvinna sig mera odeladt

erkännande, hade, utöfver hvad ofvan blifvit anmärkt, emot planen

för distriktsförvaltningens ordnande icke annat väsentligt att erinra, än

att styrelsen, lika med merbemälde reservanter, ansåge nödigt, att vid

mellersta distriktets maskinafdelning anstäldes ytterligare en maskiningeniör.

Det syntes nemligen styrelsen uppenbart, att en maskindirektör,

hvars distrikt enligt komiténs förslag skulle sträcka sig från

Hallsberg till Ange och omfatta de redan befintliga verkstäderna vid

Liljeholmen, Stockholms norra station och Bollnäs samt den, såsom styrelsen

ville antaga, snart blifvande verkstaden vid Tomteboda, omöjligen

skulle kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sin särskildt i

ekonomiskt hänseende så ytterst vigtiga befattning med biträde af allenast

två maskiningeniörer, en i Stockholm och en i Bollnäs.

Hvad särskildt beträffade förslaget om uppbördskassagöromålens

öfverflyttning till distriktskassorna — hvilket således förutsatte indragning

af uppbördskassakontoret hos styrelsen — syntes denna åtgärd,

om den också icke stode i något nödvändigt sammanhang med den

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ifrågasatta decentralisationen, påkallad redan af den stora utsträckning,

statsbanenätet numera erhållit; och för sin del kunde styrelsen icke finna,

att härigenom uppbördssäkerheten skulle minskas eller andra afsevärda

olägenheter uppstå.

Beträffande de förändringar, komitén föreslagit i centralförvaltningens

organisation, yttrar sig styrelsen särskildt om förslagen att

inrätta en taxebyrå och att sammanslå befattningarna såsom maskininspektör

och teknisk byrådirektör å maskinafdelningen.

Hvad förstnämnda förslag angår, anmärker styrelsen, att hon visserligen

i sin underdåniga skrifvelse af den 26 november 1892 icke förutsatt

annat än att den nuvarande provisoriska, sedan början af år 1890

bestående ordningen att en af trafikafdelningens öfverdirektörsassistenter

— eller byrådirektörer såsom styrelsen föreslagit, att dessa tjensteman

borde benämnas — tillika förestode kontrollkontoret skulle fortfara.

Taxeväsendets — särskildt efter utvecklingen af den internationella

trafiken — allt mera växande betydelse, omfattningen och beskaffenheten

af de arbetskrafter, som under de senare åren måst egnas åt

denna gren af förvaltningen, samt de skäl,fkomitén i öfrigt anfört till

stöd för sin uppfattning i denna del, gjorde emellertid, att styrelsen

nu ansåge sig ega fullgiltig anledning att instämma i komiténs ifrågavarande

förslag.

Förslaget att befattningen såsom maskininspektör skulle uppgå i

befattningen såsom teknisk byrådirektör motiveras af komitén, bland

annat, dermed, att det för en öfverdirektörsassistent för maskinärenden

förut uppförda arvode i staten för år 1894 indragits på hemställan af

styrelsen, som dervid meddelat, att tillfälle ännu ej yppat sig att finna

lämplig person för ordinarie innehafvande! af tjensten, samt att några

särskilda omständigheter icke af styrelsen i 1892 års memorial blifvit

anförda af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten af en teknisk byrådirektör

vid sidan af maskininspektören. Styrelsen har nu häremot anfört,

att maskininspektörens arbetstid numera så upptoges af resor för

besigtning af den materiel, som levererades till statens jernvägar, samt

för inspektion af de enskilda jernvägarnes rörliga materiel, att det

byråbiträde, han kunde lemna öfverdirektören för maskinafdelningen,

icke kunde blifva mycket betydande, utan att han snarare i och för

sina inspektionsåligganden behöfde biträde af annan tjensteman; att

anledningen till att den tekniska öfverdirektörsassistentbefattningen under

en följd af år icke kunnat besättas varit den, att de dermed förenade

löneförmånerna varit så relativt låga, att de personer, som kunnat

Centralförvaltningen.

Personalens

anställning

m. m.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

anses till befattningen kompetenta och hvilka densamma förty erbjudits,

vägrat att mottaga densamma; att styrelsen på grund häraf

varit nödsakad att, i den utsträckning sådant kunnat ske, uppehålla befattningen

genom provisoriska anordningar; samt att styrelsen, då fråga

nu vore om revision af organisationen, icke ansåge sig kunna underlåta

att påyrka uppförandet å maskinafdelningens stat af en särskild teknisk

byrådirektör med uppgift, bland annat, att förestå afdelningens rit- och

konstruktionskontor samt att vid förfall för öfverdirektören för maskinafdelningen

inom styrelsen ersätta denne såsom föredragande för de

maskintekniska ärendena.

Vidkommande i öfrigt förslaget till instruktion för centralförvaltningen

har styrelsen ansett sig böra anmäla att, då komiténs uppfattning

i detta hänseende i det stora hela öfverensstämde med den rådande

ordningen, samt de förändringar i instruktionen, komitén ifrågasatt,

hufvudsakligen afsåge att åstadkomma förtydligande och kompletterande

Bamt af verkets utveckling eljest påkallade detaljbestämmelser

utan att rubba sjelfva grunderna för organisationen, styrelsen, om hon

också i sitt blifvande yttrande öfver instruktionsförslagets detaljer komme

att framställa en del från komitéflertalets afvikande meningar, likväl i

hufvudsak komme att till sagda förslag förorda nådigt bifall.

I sitt underdåniga utlåtande den 25 sistlidne november har jernvägsstyrelsen

afgifvit särskildt yttrande uti den ofvan berörda frågan

om arten af personalens anställning. Såsom nyss antyddes, intog jag

inom komitén i denna vigtiga fråga en annan ställning än flertalet.

Medan detta förordade bibehållandet af den nuvarande ordningen, uttalades

nemligen af mig och en annan ledamot reservationsvis den mening

att åtminstone styrelsens hela ordinarie personal borde tillsättas

medelst konstitutorial, och att äfven hvad liniepersonalen beträffade

samma förfarande torde böra vara regel, men att komitén bort ingå i

en undersökning, huruvida för någon eller några grupper deraf särskilda

förhållanden skulle förefinnas, som borde föranleda, att i fråga

om dem anställningen blefve mindre fast.

Komitén hade till stöd för sin hemställan i ämnet anfört: att

bland personalen visserligen rådde en allmän önskan att erhålla en

fastare ställning, i följd hvaraf ock i en af åtskilliga stationstjenstemän

till Kongl. Maj:t ingifven och af Kongl. Maj:t till komitén för

behandling öfverlemnad petition yrkats, att tjenstemännen vid statsbanorna

måtte, i likhet med hvad som egde rum vid andra statens

verk, »konstitueras till sina befattningar, så att de ej kunde från desamma

skiljas utan laga dom och ransakning»; att icke heller kunde

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nekas, att för åtskilliga befattningar, i synnerhet inom styrelsen, likställighet

i detta fall med andra embetsverk skulle kunna utan olägenhet

för jernvägstjensten medgifvas; men att, då för det stora

flertalet befattningar och särskildt för alla dem, som tillhörde den egentliga

linietjensten, detta af hänsyn till trafikens säkerhet icke skulle

kunna ifrågakomma, komitén ansåge lämpligast, att den nuvarande ordningen

bibehölles för jernvägspersonalen i dess helhet, helst likställighet

inom verket i detta vigtiga afseende syntes önskvärd, bland annat

af den anledning, att åtskilliga svårigheter vid förflyttningar o. d. härigenom

undvekes.

Grunderna för reservationen voro hufvudsakligen följande:

Reservanterna erinra till en början, hurusom bestämmelsen att

tjenstemän och betjente vid statens jernvägar innehafva sina befattningar

endast på förordnande meddelades i sammanhang med jernvägsförvaltningens

definitiva organisation och grundade sig på beslut,

som af 1868 års riksdag fattats med bifall till en af Kongl. Maj:t i

ämnet gjord framställning. Då emellertid förhållandena såväl inom jernvägsförvaltningen

som inom statsförvaltningen i öfrigt sedan år 1868

i mångt och mycket vore förändrade, hade det synts reservanterna,

som om komitén nu, då fråga vore om jernvägsförvaltningens reorganisation,

bort ingå i närmare undersökning, huruvida de skäl, som vid

nämnda tidpunkt anfördes till stöd för jernvägspersonalens undantagsställning,

fortfarande egde giltighet.

I den skrifvelse af den 30 april 1867, som föranledt framläggandet

af den kongl. propositionen för 1868 års riksdag, hade Riksdagen anhållit

bland annat, att fullständig framställning måtte ske till Riksdagen

rörande de vilkor, hvarunder jernvägstjenstemännen skulle komma

att anställas. Med anledning häraf hade trafikstyrelsen utarbetat förslag

till reglemente för antagande och entledigande af personalen, deraf

dock endast de vigtigaste bestämmelserna förelädes Riksdagen. I motiven

till detta förslag hade styrelsen yttrat sig öfver den af Riksdagen

vidrörda frågan huruvida de vid statens jernvägstrafik anstälda personer

borde komma i åtnjutande af de rättigheter, § 36 regeringsformen

tillerkände statens tjenstemän i allmänhet, och dervid anfört,

bland annat, att tvenne all jernvägstrafik tillhörande förhållanden egentligen

föranledde den olikhet, som måste förefinnas i vilkoren för anställning

af trafikpersonal och af tjenstemän vid de flesta andra statens

verk.

Det ena bestode deri, att vid de allra flesta befattningar inom jernvägsförvaltningen

hos innehafvaren fordrades ej allenast insigter i be
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

fattningen tillhörande åligganden i allmänhet utan äfven speciella personliga

egenskaper, såsom rådighet, mod, sjelfbeherskning etc., och

slutligen en frisk och stark kropp, och att således fordringarna på en

jernvägstjensteman vore sådana, att man icke förr än efter längre tids

erfarenhet kunde afgöra, huruvida lian vore i alla hänseenden passande

för den befattning, hvartill han en gång blifvit antagen. Om då efter

en längre pröfning tjenstemannen icke skulle befinnas ega alla de egenskaper,

man hos honom förutsatt, eller om till följd af sjuklighet eller

andra omständigheter de erforderliga egenskaperna försvagades, skulle,

derest den åberopade paragrafen vore gällande äfven för trafikpersonalen,

en sådan tjensteman icke kunna utan eget medgifvande förflyttas

till någon annan befattning, der dessa egenskaper i mindre grad

toges i anspråk, men der hans insigter och förmåga i öfrigt gjorde

honom fullt lämplig. Dertill kunde äfven läggas, att vid en inrättning

sådan som jernvägarne, der allt berodde på en talrik och spridd personals

sammanhållande till gemensamt och punktligt arbete för ett och

samma ändamål, som förfelades om en enda icke förstode eller fullgjorde

sin skyldighet i det rätta ögonblicket, vore, för att jernvägstransporten

skulle kunna försiggå utan faror och förluster af många

slag, en sträng disciplin i tjensten det oeftergifligaste vilkor, hvarunder

någon kunde ikläda sig det höga ansvar, som nödvändigtvis måste tillhöra

och kännas af hvar och en på den plats, han beklädde, hvarföre

enligt styrelsens tanke vore nödvändigt, att en hvar, som vore anstäld

i jernvägens tjenst, visste, att han innehade sin plats uteslutande på

förtroende till sin duglighet och redbarhet.

Det andra förhållandet, som bidroge till jernvägstjenstemännens

undantagsställning, vore den föränderlighet i behofvet af personal, hvilken

betingades af vexlingarna dels i sjelfva rörelsen på jernvägarne,

dels i systemen för trafikens besörjande samt banornas underhåll och

bevakning, hvarutinnan det städse måste vara förvaltningens syftemål

att åstadkomma förenklingar, som ledde till förökad besparing, ordning,

säkerhet och allmän beqvämlighet.

Granskade man — anmärka nu reservanterna — de skäl, som sålunda

på sin tid anfördes till stöd för bestämmelsen om jern vägspersonalens

anställande allenast på förordnande, torde man finna, att

desamma under nuvarande, väsentligt förändrade förhållanden icke

kunde tillmätas synnerlig betydelse.

Sålunda blefve väl numera, då staten drifvit jernvägstrafik i nära

40 år och en ofta lång extra ordinarie tjenstgöring föreginge anställandet

i ordinarie beställning, ingen antagen till en plats, der särskilda

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

personliga egenskaper erfordrades, utan att man förut varit i tillfälle

att försäkra sig om hans lämplighet för platsen. Skulle senare inträffande

omständigheter göra en förflyttning önskvärd, kunde en sådan

numera verkställas, äfven om tjenstemannen i fråga anstälts under former,

som mera öfverensstämde med dem, under livilka tjenstemän vid

likartade verk antoges. Reservanterna ville i detta hänseende erinra,

att det stora flertalet tjensteinnehafvare inom post- och telegrafverken

nu vore underkastade förflyttning, ändock de vore tillsatta medelst fullmakt

eller konstitutorial, samt att instruktionen för generaltullstyrelsen

innehölle uttrycklig föreskrift derom, att tjensteman eller betjent vid

lokalförvaltningen eller kust- och gränsbevakning, som befunnes ej vidare

nöjaktigt uppfylla sina åligganden vid den befattning, lian innehade,

men kunde lämpligare användas till annan tjenstgöring, finge

förflyttas till befattning i samma grad å samma eller annan ort, dock

utan minskning i den ordinarie lön, han förut enligt stat åtnjutit. Jemväl

för det fall att jernvägspersonalen å sina befattningar erhölle fullmakt

eller konstitutorial, skulle alltså kunna bibehållas de nuvarande bestämmelserna

att tjenstemän och betjente vid statens jernvägar kunde till

andra befattningar förflyttas af den myndighet, som dem antagit, samt

att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning antagen, skulle tjenstgöra

när och hvarhelst han dertill beordrades.

Hvad anginge det ur trafiksäkerhetens synpunkt framstälda krafvet

på en sträng disciplin inom jern vägsförvaltningen, så syntes denna disciplin

kunna uppehållas, äfven om icke all personal vore anstäld på

tre månaders uppsägning. Post- och telegrafstyrelsernas samt framför

allt tullstyrelsens instruktioner innehölle i dessa hänseenden stadganden,

livilka redan i och för sig syntes betryggande och hvilka skulle

blifva det än mera med den vidsträcktare disciplinära bestraffningsrätt,

som från början tillkommit jernvägsförvaltuingen.

Beträffande slutligen det sista skälet för jernvägspersonalens anställande

på förordnande, eller att behofvet af personal vore föränderligt,

så läge det i sakens natur, att jernvägspersonalen i stort sedt

måste successivt ökas, och der i följd af systemförändring af ett eller

annat slag inskränkning af antalet beställningar inom någon kategori

blefve möjlig, torde i alla händelser, sedan verket för länge sedan erhållit

ett ordnadt pensionsväsende, icke kunna ifrågakomma att afskeda

de öfvertaliga befattningshafvarne ur jernvägens tjenst, utan torde

dessa allenast komma att underkastas förflyttning till annan tjenstgöring.

Derom vittnade bäst det uttalande, komitén gjort i fråga om sättet för

den af komitén föreslagna omorganisationens verkställande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

De skäl, som anförts till stöd för den nuvarande bestämmelsen

om arten af jernvägspersonalens anställning, syntes reservanterna således

— i allmänhet taget — icke längre hålla streck. Men å andra

sidan kunde detta förhållande — att en ordinarie tjensteinnehafvare

kunde, utan att någon som helst försummelse förelåge, från verket

aflägsnas — medföra menliga följder för verket i dess helhet och det

innebure bestämda olägenheter för personalen. Gerna medgåfve reservanterna,

att den stora makt öfver underordnades väl och ve, som sålunda

vore inom jernvägsförvaltningen inrymd åt de öfverordnade, icke

torde hafva blifvit missbrukad, att uppsägningsrätten i praktiken i allmänhet

icke torde hafva användts annat än under förhållanden, likartade

med dem, hvarunder post-, telegraf- och tullstyrelserna tillämpade sin

afsättningsrätt, men möjligheten att varda utsatt för en förmans godtycke

utan utsigt att i besvärsväg vinna ändring förefunnes dock alltid,

och detta kunde alstra en undfallenhet, en brist på sjelfständighet, som

efter reservanternas åsigt icke vore gagnande för att tjensten skulle

skötas så som sig borde. Hvad särskildt de högre tjenstemännen

anginge, intoge de rättsligen icke den sjelfständiga ställning, som

borde tillkomma dem enligt den åskådning, hvilken af ålder gjort sig

gällande inom den svenska statsförvaltningen. I all synnerhet gälde

detta om styrelsens ledamöter, hvilka det ålåge att i förekommande

fall anmäla mot chefen afvikande meningar; och då efter jernvägarnes

tillkomst den ändring vidtagits i regeringsformens § 35, aitt chefen för

statens jernvägar upptagits bland förtroendeembetsmännen, vore det

uppenbarligen en inkonseqvens, att jemväl föredragandena i styrelsen

kunde af Kongl. Maj:t när som helst från sina befattningar afskedas.

Från personalens synpunkt sedt företedde den nuvarande ordningen

särskildt en stor olägenhet. Reservanterna hade nyss erinrat,

att i praktiken uppsägning af personal visserligen i allmänhet icke

torde förekomma annat än under förhållanden, likartade med dem, hvarunder

andra styrelser tillämpade sin afsättningsrätt, men ett betydelsefullt

undantag gåfves härifrån, nemligen vid sjukdomsförfall. Drabbades

en annat verk tillhörande tjensteman eller betjent af sjukdom, finge

han behålla lönen intill dess han blefve berättigad till pension, men en

tjensteinnehafvare vid jernvägen blefve enligt praxis, oaktadt han såsom

ordinarie fått ingå i verkets pensionsinrättning, afskedad, då han

af sjukdom varit hindrad att tjenstgöra under tre år i följd, och detta

äfven om han icke vore berättigad till någon som helst pension. Detta

syntes reservanterna innebära en orättvisa, som icke kunde försvaras.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Af hvad nu blifvit anfördt framginge, att enligt reservanternas förmenande

någon verklig grund icke förefunnes för bibehållande af den

undantagsställning, hvari jernvägspersonalen hittills befunnit sig. I all

synnerhet gälde detta om tjenstemännen inom styrelsen, hvilka syntes

i fråga om arbetets art vara fullt jemforliga med tjenstemännen inom

andra centrala embetsverk. Så t. ex. torde någon skilnad i detta hänseende

icke kunna uppdragas mellan kamererare, revisor, registrator,

notarie etc. inom jern vägsstyrelsen och motsvarande tjensteman på andra

håll. Komitén hade också, enligt hvad flera gånger uttalats, sökt likställa

styrelsens tjenstemän med dom inom motsvarande verk, men då

komitén icke velat medgifva jernvägsstyrelsens tjenstemän en fastare

ställning, hade likställigheten hufvudsakligen kommit att bestå deri, att

desse senare beröfvats de särskilda förmåner, de hitintills — och detta

törhända just med afseende å anställningens art — innehaft, såsom

t. ex. det fördelaktigare förhållandet mellan lön och tjenstgöringspenningar

samt rättigheten att vid tjenstledighet på grund af sjukdomsförfall

bibehålla full aflöning under någon tid. Då komitén en gång

antagit principen om likställighet med andra styrelseverk, syntes det

reservanterna, som om komitén ock bort fullfölja denna princip och

icke, der sådant varit egnadt att försämra styrelsepersonalens ställning,

i stället åberopa nödvändigheten af likställighet med jornvägens egen

liniepersonal. Några afsevärdare svårigheter vid förflyttningar från

t styrelsen till linien syntes i verkligheten icke heller kunna uppstå.

I sitt ofvan omförmälda utlåtande af den 25 sistlidne november

yttrar jernvägsstyrelsen, att styrelsen genom reservanternas anförande

finner vara till fullo ådagalagdt, att den uppfattning, som på 1860-talet

föranledt till den nuvarande bestämmelsen om arten af jernvägspersonalens

anställning, icke längre kan med fog göras gällande, och

förklarar sig icke tveka att under vissa förutsättningar tillstyrka beredandet

åt jernvägspersonalen af en anställning, som gör den mera

likstäld med personalen inom närmast jemforliga förvaltningsgrenar.

Vid granskning af de bestämmelser, som i dylikt hänseende gälla för

de med jernvägsförvaltningen närmast likartade verken, har styrelsen

vidare trott sig finna, att förhållandena vid tullverket lämpligen kunna

tjena till förebild för ordnandet af jernvägspersonalens ställning; och

har styrelsen, efter att hafva redogjort för åtskilliga, för tullpersonalen

uti ifrågavarande hänseende gällande bestämmelser, uttalat sig för att

åt personalen vid statens jernvägar måtte beredas en ställning analog

med den, som intages af tullverkets personal, ehuru med vissa skärpta

liih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

bestämmelser särskild! i fråga om tjenstgöringsskyldighet samt skyldighet

att vara underkastad förflyttning.

Vid dot förhållande att således endast konstitutorial af det för tullverket

förefintliga slag ifrågasattes, ansåge sig styrelsen — yttrar den

vidare — i öfrigt sakna anledning att föreslå, det någon eller några grupper

åt personalen uteslötes från erhållande af denna förmån. En oeftergiflig

förutsättning för styrelsens tillstyrkande af den fastare anställningen

vore emellertid —- styrelsen ansåge sig icke nog kunna betona

detta — att en sträng disciplin upprätthölles vid statsbanorna. För

att möjliggöra sådant måste styrelsens nuvarande bestraffningsrätt bibehållas

— eventuelt med komiténs, såsom det ville synas, delvis ur

generaltullstyrelsens instruktion hemtade formulering. Framför allt

måste den af komitén i §§ 59, 93 och 94 af instruktionsförslaget inrymda

rätt för styrelsen att döma till afsättning eller, om vederbörande

tillsatts af Kongl. Maj:t, göra framställning om afsättning, bibehållas.

Och styrelsen förutsatte derjemte, att åt begreppet disciplinär förseelse

gåfves samma omfattning, som i § 18 af gällande tjenstgöringsreglemente

vid statens jernvägar. Styrelsen ansåge sig vidare böra

hemställa om bibehållande af nuvarande bestämmelser att en hvar, som

blifvit till ordinarie befattning vid statens jernvägar antagen, skulle

vara pligtig tjenstgöra, när och hvarhelst han dertill beordrades, samt

att såväl tjenstemän som betjente måtte kunna till andra befattningar

af vederbörande myndighet förflyttas. I sistnämnda fall syntes dock »

böra, delvis i enlighet med hvad som förekomme i fråga om tullverket,

tilläggas »dock utan minskning i ordinarie arvode». Såsom

en ytterligare förutsättning för att jern vägspersonalen skulle å sina

befattningar erhålla konstitutorial borde vidare, i nära öfverensstämmelse

med hvad gälde för tullpersonalen i allmänhet, stadgas, att

tjensteman eller betjent, som vore berättigad till pension af någon utaf

de anledningar, som omförmäldes i § 6 af gällande reglemente för

statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, måtte kunna, jemväl utan

egen ansökning, från tjensten entledigas. Och slutligen ansåge sig

styrelsen jemväl böra, ehuru tillsvidare i något modifierad form, såsom

en dylik förutsättning upptaga komiténs i §§ 57 och 92 af instruktionsförslaget

framstälda yrkande, att tjensteman eller betjent, som fylt 65

år, eller betjent, tillhörande tågpersonalen, 60 år, skulle vara pligtig sjelf

omedelbart ingifva ansökan om afsked, vederbörande myndighet obetaget

att medgifva hans bibehållande i tjenst, derest och så länge han

pröfvades kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. Den

modifikation, styrelsen påyrkade, antyddes redan af komitén, i det att

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

uti motiveringen till § 57 framhölles, att en dylik bestämmelse för sin

tillämpning förutsatte sådan ändring i pensionsreglementet, att möjlighet

bereddes vederbörande att vid uppnådd ålder af resp. 65 eller 60

år erhålla någon pension, jemväl om icke de för dylik förmån i reglementet

nu föreskrifna vilkor uppfylts. Intill dess en dylik ändring

komme till stånd —- hvilket icke lämpligen syntes kunna ske annat än

i sammanhang med den reorganisation af pensionsinrättningen, som

ifrågastälts — syntes för den skull omförmälda skyldighet att ingifva

ansökan om afsked böra blifva beroende på att vederbörande enligt

pensionsreglementet kunde komma i åtnjutande af någon pension.

Om de sålunda angifna förutsättningarna — och framförallt de

om bibehållande i allt väsentligt af jernvägsförvaltningens bestraffningsrätt

samt förflyttningsrätt — vore för handen, kunde styrelsen emellertid

icke finna att — såsom komitémajoriteten antydt — fara för trafiksäkerheten

skulle uppkomma genom att den ordinarie jernvägsperSonalen

å sina beställningar erhölle konstitutorial; och under sagda förutsättningar

tillstyrkte styrelsen för den skull i underdånighet den ändring

med afseende å den ordinarie jernvägspersonalens anställning,

att anställningen, i stället för medelst förordnande tillsvidare, gällande

der förordnandet meddelades af styrelsen med tre månaders uppsägning,

måtte ega rum medelst konstitutorial.

Hvad nu angår den underdåniga hemställan jag har att göra beträffande

de organisationsförändringar, som sålunda satts i fråga och

för hvilka jag ofvan redogjort, så skulle jag, beträffande först den föreslagna

decentralisationen, vid det förhållande att komiténs förslag härom,

i hvilket jag deltagit, blifvit i allt väsentligt biträdt af jern vägsstyrelsen,

kunna inskränka mig till att på de skäl, komitén anfört, hos Eders

Kongl. Maj:t förorda den framställning till Kiksdagen, som är erforderlig

för ändringens genomförande. Jernvägsstyrelsen har emellertid i sitt

utlåtande så starkt framhållit vigten af att området för distriktsförvaltningens

verksamhet begränsas, att jag, då jag i detta hänseende icke

i allo delar styrelsens uppfattning, anser mig böra härvid göra några

erinringar.

öfvertygad som jag är om nödvändigheten af att decentralisationens

idé kommer till tillämpning vid förvaltningen af ett stort kommunikationsverk

— och detta allt mera i den mån verket sväller ut — delade jag

inom komitén deras mening, som att börja med förordade inrättandet

af särskilda distriktschefsbefattningar. Tydligt är nemligen, att med

Departementschefens

yttrande i

organisationsfrågan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

en sådan anordning större förmåga af effektivitet skulle tillföras den

nya organisationen, och att denna derigenom skulle framstå såsom mera

helgjuten. På de i komitébetänkandet anförda skäl lät man emellertid

inom komitén förslaget om de särskilda distriktscheferna falla och

enades i stället om den anordning, som i komitéförslaget fått sitt uttryck.

Utöfver hvad af komitén sjelf anförts till stöd härför åberopar

nu jernvägsstyrelsen, bland annat, erfarenheten i utlandet, särskildt i

Preussen, och förklarar sig skola hafva på det bestämdaste afstyrkt

införandet hos oss af den distriktsförvaltningsorganisation, som inom

komitén först ifrågasattes. Ett dylikt åberopande af exempel från utlandet,

då det gäller särskilda, här bestående eller föreslagna organisationsformer,

synes mig visserligen icke böra tillmätas allt för stor betydelse,

enär det på grund af den mängd olikheter i förhållandena, som i öfrigt

förefinnes, måste vara synnerligen vanskligt att få jemförelsepunkterna

fullt riktiga. Jag erkänner dock, att hvad styrelsen andragit kan utgöra

ett ytterligare skäl till de af komitén framhållna. att/or närvarande

i decentralisationshänseende inskränka sig till det steg, som af komitén

ifrågasatts, men jag anser mig på samma gång böra betona att, om

organisationen å ena sidan, såsom styrelsen antyder, ej skiljer sig

från den nu bestående ordningen i sådan grad, att dess antagande kan

anses komma att — åtminstone i någon mera afsevärd grad — försvåra

en eventuel öfvergång till en konseqvent genomförd centralisation,

den å andra sidan i sig innebär möjlighet till en mera utsträckt decentralisation;

och min tro är, att omständigheterna skola befinnas komma

att med nödvändighet framkalla en utveckling i denna senare riktning.

I hvarje fall medför komitéförslaget, sådant det slutligen formulerats

och af jernvägsstyrelsen tillstyrkts, så stora förutsättningar för

uppnåendet af de två önskningsmål, som i främsta rummet väckt tanken

på en organisationsförändring af detta slag — nemligen en mera ingående

inspektion och ett kraftigare samarbete de olika afdelningarna

emellan — att jag icke tvekar att förorda förslaget.

Den af en ledamot inom jernvägsstyrelsen reservationsvis uttalade

meningen att särskilda trafikdirektörsbefattningar borde i staten uppföras

samt åt jernvägsstyrelsen öfverlemnas att förordna den af afdelningsföreståndarne

å distriktet, som dertill befunnes lämpligast, att mot åtnjutande

af extra arvode utöfva ungefärligen de funktioner, som enligt

komitéförslaget skulle tillkomma distriktschefen i sådan egenskap

och i egenskap af föreståndare för den administrativa afdelningen —

denna mening kan jag så mycket mindre biträda, som jag är öfvertygad

om riktigheten af komiténs uppfattning, att endast genom an
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ställande af en verklig chef den nödiga enheten och sammanhållningen

inom distriktsförvaltningen fullt uppnås, samt komitén synes mig hafva

anfört fullgiltiga skäl för att detta chefsskap bör tillkomma föreståndaren

för förvaltningens hufvudgren — trafikafdelningen. Reservantens förslag

innebär åter ett bibehållande af den nuvarande anordningen med

en t. f. intendent.

Hvad beträffar de anmärkningar, jernvägsstyrelsen framstält mot

vissa enskildheter i distriktsförvaltningens af komitén föreslagna organisation,

så torde styrelsens åsigt att, för beredande af en utaf den

långa utsträckningen betingad, mera fristående förvaltning af norra

distriktets öfre del, vederbörande trafikinspektör samt ban- och maskiningeniör

a denna del böra erhålla ett mera sjelfständigt befäl samt utvidgad

kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det öfriga

statsbanenätet, vara af beskaffenhet att böra godkännas, likasom styrelsen

ock synes mig hafva ådagalagt nödvändigheten af att ytterligare

en raaskiningeniör anställes vid mellersta distriktets maskinafdelriing.

Vidkommande derefter de i detta sammanhang förut omförmälda

ändringarna i centralförvaltningens organisation, så synes komiténs

med synnerlig styrka framstälda och af jernvägsstyrelsen biträdda förslag

om inrättande af en särskild taxebyrå å trafikafdelningen vara ett

förslag af största vigt, som är egnadt att afhjelpa en känbar brist^ i

den nuvarande ordningen. Jag tillåter mig i öfrigt i fråga härom påpeka,

att början till den sålunda ifrågasatta förändringen redan kan

anses vara vidtagen genom Eders Kongl. Maj:ts den 31 nästlidne december,

vid fastställande af arvodesstat vid statens jern vägstrafik för

innevarande år, lemnade medgifvande om anställande af ytterligare en

öfverdirektörsassistent å trafikafdelningen, ehuru visserligen åtgärden,

då befattningen till följd af föreskriften i nådiga bref v c t. till jernvägsstyrelsen

den 15 november 1895 icke kan med ordinarie innehafvare

besättas, är att anse såsom helt och hållet provisorisk.

Jern vägsstyrelsens hemställan att jemte den nuvarande maskininspektören

måtte å maskinafdelningens stat uppföras <m särskild teknisk

byrådirektör finner jag mig deremot för närvarande icke kunna understödja.

Såsom af styrelsens redogörelse framgår, torde. visserligen

maskininspektörens arbetstid i väsentlig mån upptagas af inspektionsresor,

men å andra sidan torde de göromål, som i öfrigt skulle tillkomma

den tekniske byrådirektören å maskinafdelningen, icke vara så

omfattande, att de icke — åtminstone tills vidare — kunna, på sätt för

närvarande kan anses ega rum, utföras af samma person, som förrättar

inspektionerna, helst om denna till närmaste man erhaller ett biträde af

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

byråingeniörs qvalifikation, samt, såsom komitén ock föreslagit, en

notarie i ordinarie tjenst å maskinafdelningen anställes.

Hvad i öfrigt angår de ofvan berörda förändringar uti nu bestående

anordningar, som komitén ifrågasatt med afseende å centralförvaltningen,

anser jag — lika med styrelsen — dessa enligt regeln

vara af beskaffenhet att böra af Eders Kongl. Maj:t godkännas, om

också vid den slutliga granskning, som förslaget med afseende å detaljbestämmelserna

lärer komma att undergå, en och annan modifikation

torde böra vidtagas. I detta hänseende torde särskildt föreskrifterna

rörande semester böra alfattas än mera i öfverensstämmelse med hvad

inom andra verk gäller än hvad komitén tänkt sig.

Beträffande frågan om beskaffenheten af personalens anställning

— huruvida den i detta hänseende bör i möjligaste mån likställas

med personalen inom andra likartade förvaltningsgrenar eller om dess ställning

fortfarande skall vara så osäker, att den skall kunna efter endast en

kortare varsel utan eget förvållande skiljas från verket — kan jag ej

annat än vidhålla mina inom komitén uttalade åsigter. Då man, såsom

mig synes, med goda skäl sökt i fråga om aflöningsformer i allmänhet

likställa jernvägspersonalen med personalen inom andra verk och derföre

velat afskaffa en del endast för jernvägspersonalen införda undantagsförmåner,

är det en enkel gärd af rättvisa, att man tillämpar denna

grundsats äfven der likställigheten skulle innebära en fördel för personalen.

Och enligt min uppfattning innebär beredandet af en fastare

ställning åt statstjenarne en fordel äfven för staten sjelf. Det allmänna

torde i längden vara bäst betjent med att dessa äro sjelfständiga —

icke äro utsatta för frestelsen att öfvergifva hvad de anse vara rätt för

faran att misshaga en förman och derigenom möjligen förlora sin plats.

Såsom framgår af den ofvan lemnade redogörelsen för jernvägsstyrelsens

underdåniga utlåtande i ämnet den 25 sistlidne november, har styrelsen

numera ock anslutit sig till denna uppfattning; och jag hemtar deri ett

ytterligare skäl för min underdåniga hemställan om framställning till

Riksdagen i syfte att bereda jernvägens tjenstemän och betjente konstitutorial

å sina befattningar, så att de ej må kunna mot sin vilja innan

uppnådd pensionsrätt ur verket skiljas annat än för tjenstefel. Mot

detaljerna i det förslag till frågans lösning, styrelsen framstält, har jag

ej något väsentligt att erinra. Att personalen skall kunna, när det

allmännas intresse sådant kräfver, utan egen ansökning förflyttas till

annan befattning, dock alltid utan minskning i ordinarie arvode, betingas

af jernvägsadministrationens hela beskaffenhet. Att personalen

ock skall, såsom styrelsen framhåller, kunna i administrativ väg från

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,27- 55

sin tjenst skiljas torde ligga i sjelfva begreppet af konstitutorial. Det

är dock väl att märka, att sådant skiljande kan ega rum endast på

grund af verkligt tjenstefel, som med iakttagande af laga former beifrats;

den beslutande handlar dervid under tjenstemannaansvar och vederbörande

har sig öppen rätten att öfver beslutet besvära sig.

De närmare bestämmelserna rörande personalens entledigande för

tjenstefel torde böra af Eders Kongl. Maj:t meddelas i den blifvande

instruktionen för jernvägsstyrelsen. Deremot lärer nödigt vara att, i

sammanhang med att Riksdagens medgifvande äskas rörande personalens

anställande medelst konstitutorial, vissa andra af de ofvan angifna

förutsättningarna för en dylik anställning underställas Riksdagen.

Så synes böra ega rum med bestämmelserna om personalens skyldighet

att vara underkastad förflyttning samt att vid viss lefnadsålder från

tjensten afgå äfvensom angående vederbörande myndighets rätt att

jemväl utan ansökning entlediga tjensteman eller betjent, som enligt

pensionsreglementet kan erhålla afsked med pension på grund af det

för normal pensions erhållande faststälda antal sammanlagda lefnadsoch

tjensteår eller ock på grund af kroppsskada, sjuklighet eller ålderdomssvaghet.

I detta sammanhang torde jag få erinra derom, att i fråga om

möjligheten att med jernvägstjenst förena annan tjenst finnes i gällande

instruktion (§ 38) stadgadt, att den, som af styrelsen blifvit till ordinarie

befattning antagen, icke får åtaga sig annat uppdrag, så framt ej

styrelsen anser det kunna utföras utan hinder för hans tjenstgöring

vid statens jernvägstrafik, samt att komitén med någon förändrad formulering

upptagit detta stadgande i sitt instruktionsförslag (§ 54).

öfvergår jag så till att redogöra för den ifrågasatta löneregleringen

vid jernvägsstaten, får jag dervid först erinra, att komitén vid uppgörande

af sitt förslag till nytt aflöningsreglemente haft att taga under

öfvervägande jernvägsstyrelsens i dess underdåniga memorial den 26

november 1892 gjorda framställning i samma ämne. Komitén har ock

i hufvudsak följt den uppställning af reglementsbestämmelserna, styrelsen

iakttagit, men med afseende å innehållet i samma bestämmelser

funnit sig böra föreslå åtskilliga afvikelser från styrelsens förslag, i

det att komitén å ena sidan trott sig böra ifrågasätta långt flera och

mera betydande förändringar i nu gällande stadganden än de, som

innehållas i styrelsens framställning, men å andra sidan icke biträdt

åtskilliga af de förändringar, styrelsen för sin del förordat.

Komiténs

förslag till

lönereglering.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Beträffande den allmänna karakteren af sitt aflöningsförslag, särskilt

i jemförelse med styrelsens förslag af år 1892, anför komitén,

bland annat, följande.

Vid angifvandet af de allmänna skäl, som enligt styrelsens förmenande

gjorde en omarbetning af reglementet behöflig, hade styrelsen

påvisat, att under den tid, som förgått sedan år 1874, då gällande aflöningsreglemente

faststäldes, jern vägstrafiken svält ut i afseende på

såväl utsträckning som transportarbete till nära dubbelt, att åtskilliga

arter af trafik, som till en början legat i sin linda, t. ex. samtrafiken

med främmande inhemska och utländska banor, numera intoge en framstående

plats, samt att större erfarenhet vunnits om behof vet af arbetskrafter

och arbetets fördelning på olika befattningar. Då styrelsen

emellertid vidare — under framhållande af det oafvisliga behofvet att

reglera arvodena så, att de bättre än nu komme att motsvara befattningarnas

vigt och det med dem förenade ansvar samt blefve tillräckliga

för innehafvarnes skäliga lefnadsbehof — anförde, att det icke

torde kunna förnekas, att aflöningarna vid statens jernvägar i många

fall vore lägre än hvad som uti på senare åren faststälda stater bestämts

för analoga tjenster vid sådana statens embetsverk, hvilka, likt

jernvägarne, stode i omedelbar beröring med det industriella och kommersiella

lifvet, såsom t. ex. post- och tullverken, ansåge sig komitén

böra häremot göra några erinringar. Hvad styrelsen sålunda anmärkt

hade nemligen visserligen sin riktighet i fråga om en del befattningar,

särskildt inom centralförvaltningen, der aflöningen endast utgjordes af

det i stat upptagna arvodet, men åtminstone med afseende å tjenster

inom de högre betjeningsgraderna vid distrikten gälde att, om man,

såsom skäligt vore, sammanräknade värdet af de särskilda löneförmåner

af olika slag, hvilka förutom det egentliga arvodet vore med tjensterna

förenade, jemförelsen med motsvarande befattningar inom andra

verk ingalunda utfölle till jernvägskorpsens nackdel. Härvid vore emellertid

att märka, att man måste räkna med arvodesbeloppen sådana de

faktiskt utginge, och icke sådana de enligt aflöningsreglementet kunde

utgå, ty detta senare upptoge i fråga om åtskilliga befattningar inom

skalan af löneklasser så relativt låga arvodesbelopp, att tillämpning af

desamma icke på länge — om ens någonsin — kunnat ega rum. I

detta senare hänseende hade styrelsen i öfrigt anmärkt, att de uti nuvarande

reglemente upptagna tre lägsta arvodsklasserna (den 23:dje å

360, den 24:de å 300 och den 25:te å 240 kronor) af styrelsen uteslutits,

enär erfarenheten ådagalagt, att under numera rådande högre lefnadskostnader

och ökade dagsverkspris dugliga arbetskrafter ej kunde er
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27■

hållas för så låga aflöningar, som enligt dessa klasser skulle utgå.

Likaledes hade styrelsen för de högre befattningarna bestämt minimibeloppet

af arvode efter befattningens betydenhet och med afseende

derå, att utom i sällsynta undantagsfall ingen torde komma att med

högre befattning beklädas utan att hafva visat sig dertill kompetent

under en föregående längre tjenstgöring å lägre platser inom verket

och genom erforderliga högre kunskapåmått. Derför hade ock vid sådana

befattningar uteslutits åtskilliga lägre arvodsbelopp, som det nuvarande

reglementet upptoge, men hvilka ej kunde komma till användning.

Styrelsen hade vidare föreslagit en del förändringar i afseende

på den högre gränsen för arvoden inom samma befattning. Arvodena

för några befattningar, om hvilkas fortfarande behöflighet till visst antal

erfarenhet vunnits under den förflutna tiden, hade vidare öfverförts

från löneklasser till fasta.

* p Det förslag till nytt aflöningsreglemente, som komitén uppgjort, inneIjure

åter större och mera genomgripande förändringar i den bestående

ordningen än dem, styrelsen ansett erforderliga. Sålunda måste den af

komitén påyrkade decentralisationen af ärendena samt inrättandet af

särskilda distriktsförvaltningar föranleda en betydande förändring i aflöningsreglementets

bestämmelser. Enahanda måste verkan blifva åt

de sträfvanden efter åstadkommande af största möjliga likhet i aflöningsformer

med öfriga embetsverk, hvilka komitén sökt fullfölja och hvilka,

bland annat, fått sitt uttryck i reglering af de särskilda, vid sidan af

det egentliga arvodet utgående förmåner, som i så stor utsträckning

för närvarande förekomme inom jernvägsförvaltningen, samt i öfverförande

till aflöning medelst fasta arvoden af ett vida större antal befattningar

än jernvägsstyrelsen för sin del ifrågasatt. Hvad åter anginge

jernvägsstyrelsens förslag om uteslutande af vissa lägre löneklasser så

väl från skalan af sådana klasser öfver hufvud taget som med afseende

å särskilda befattningar, så hade komitén i allt väsentligt anslutit sig

till detta förslag. I förstnämnda hänseende kunde naturligen icke ifrågakomma

att i ett nytt aflöningsreglemente uppföra så låga arvodesbelopp

som de, hvilka vore faststälda för de tre lägsta nu befintliga löneklasserna.

Och i sistnämnda hänseende innehölle gällande aflöningsreglemente

bestämmelser, som enligt nuvarande förhållanden vore orimliga

och hvilka endast kunde historiskt förklaras deraf att, då de

ifrågavarande bestämmelserna först meddelades, verket varit under uppsättning

samt åtskilliga personer fått anställning derstädes, äfven i

relativt öfverordnade befattningar, utan någon egentlig föregående tjenstgöring

och utan att bestämda kompetensfordringar gjordes gällande.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

Under sådana omständigheter och då närmare erfarenhet tillika saknades

om det arbete, som i verkligheten kunde komma att af befattningarnas

innehafvare kräfvas, kunde försigtigheten bjuda att tillmäta rymliga

latituder i fråga om löneklasser. Af dessa anledningar hade de i reglementet

för en och samma befattning uppförda arvodesbeloppen kunnat

komma att förete så väsentliga skiljaktigheter mellan minimi- och

maximiaflöningen som exempelvis för chefen för milkontoret från 1,800

till 4,200 kronor, för distriktskassör från 720 till 2,400 kronor, för

han-, maskin- eller trafikdirektör från 3,000 till 4,800 kronor, för baningeniör

från 1,200 till 3,600 kronor, för maskiningeniör från 1,800 till

3,900 kronor och för telegrafist, livilkens befattning numera vore öfverordnad

stationsskrifvaretjenst, från 240 till 2,400 kronor. Numera då,

på sätt jernvägsstyrelsen erinrat, till innehai vare af högre befattningar

enligt regeln befordrades personer, hvilka förut tjenstgjort i lägre befattningar

inom verket och der intjenat flera löneklasser eller hvilka

aflagt särskilda högre kunskapsprof, borde aflöningsgraderna lämpas

efter de förändrade förhållandena och sådana grader, hvilka icke kunde

erhålla användning, uteslutas.

Jag anhåller nu att få i paragrafföljd redogöra för innehållet i

äfvensom motiven till komiténs reglementsförslag, för så vidt samma

förslag är åt beskaffenhet att böra här särskildt anmälas; och blir jag

dervid i tillfälle att på vederbörliga ställen beröra jemväl jernvägsstyrelsens

år 1892 afgifna framställning i ämnet.

Beträffande § 1, hvilken angifver skilnaden mellan de två hufvudslag

af ordinarie arvode, hvilka förekomma vid jern vägsstaten, nemligen

fast arvode och arvode efter klass eller »föränderligt arvode», såsom

dylikt arvode för närvarande kallas, har komitén anmärkt, bland annat,

att åt definitionerna på de båda slagen af arvode gifvits en större

omfattning i syfte att skilnaden dem emellan, sådan den nu faktiskt

förelåge och enligt komiténs förslag än afgjordare skulle framträda,

måtte komma att tydligare framstå. Komitén har vidare redogjort

för grunden till och uppkomsten af den för jernvägsstaten egendomliga

aflöningsformen »arvode efter klass», hvars bibehållande —

ehuru i mindre utsträckning än förut — komitén sålunda föreslagit.

Rörande denna redogörelse torde det tillåtas mig att hänvisa till

komitébetänkandet (sid. 263—264).

I fråga om berörda aflöningsform anser jag mig emellertid böra

vidare framhålla, att komitén i § 20 af instruktionsförslaget föreslagit

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

en, såsom mig synes fullt befogad, bestämmelse derom, att i plenum

inom jernvägsstyrelsen skola behandlas »frågor om de allmänna grunder,

enligt hvilka uppflyttning af personal i löneklass bör eg a rum».

Detta sitt förslag har komitén motiverat sålunda:

Upptagandet bland plenimålen och öfver hufvud taget i instruktionen

af en bestämmelse om allmänna grunder för personalens uppflyttning

i löneklasser innebure en väsentlig nyhet. På sätt af förslaget till

nytt aflöningsreglemente inhemtades, hade komitén kommit till den

uppfattning att den nuvarande aflöningsformen af s. k. föränderligt

arvode eller arvode efter löneklass borde, om också i inskränktare

omfattning, fortfarande bibehållas. Allmänt kändt vore emellertid,

att bland personalen rådde en önskan om ändring af denna aflöningsform

— en önskan som bland annat fått sitt uttryck i en af flera

stationstjenstemän till Kongl. Maj:t ingifven och genom nådig remiss

till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af dess uppdrag

öfverlemnad petition, deri bland annat hemstälts, att i aflöningsreglementet

måtte inflyta sådana bestämmelser angående dess tillämpning,

att personalen efter ett bestämdt antal år af oförvitlig tjenstgöring

komme i successivt åtnjutande af de i reglementet för resp.

tjenstegrader faststälda löneklasser.

Att en dylik önskan rådde torde bero på föreställningen att uppflyttningarna

i löneklasser, då uttryckliga bestämmelser angående grunderna

härför saknades, lätt kunde blifva beroende på vederbörandes

godtycke, hvilken föreställning måhända i viss mån underhölles deraf,

att olika grunder i detta hänseende i verkligheten tillämpades med

afseende å olika befattningar. Komitén, som icke kunnat undgå att

finna önskvärdt, det bestämdare föreskrifter uti ifrågavarande hänseende

meddelades, hade jemväl varit betänkt på att efter finskt mönster

föreslå intagandet i aflöningsreglementet af bestämmelse att innehafvare

af föränderligt arvode skulle i allmänhet vara berättigad att

efter visst antal år uppflyttas i närmast högre klass. Men då behof

af sådan uppflyttning i sjelfva verket icke i lika grad förefunnes för

alla med föränderligt arvode aflönade kategorier, och då vid sådant

förhållande meddelandet af ett dylikt generelt stadgande skulle medföra

orättvisor och på samma gång, enär löneförhöjning i vissa fall

komme att ega rum utan grundad anledning, blifva i ekonomiskt hänseende

för jernvägen betungande, medan å andra sidan intagandet i

aflöningsreglementet af detaljerade bestämmelser, som toge hänsyn till

alla de särskilda omständigheter, hvilka för olika grupper af personalen

påkallade olika stadganden i detta hänseende, skulle blifva allt för om
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ständligt, hade komitén i stället i instruktionsförslaget infört ett stadgande,

som förutsatte, att styrelsen skulle genom formligt beslut

fastslå de grunder för uppflyttning i löneklasser, styrelsen funne för

de särskilda befattningarna böra i allmänhet tillämpas. Om sedermera

dessa grunder — såsom komitén förutsatte — för personalen

bekantgjordes, syntes förhållandena uti ifrågavarande hänseende vara

på ett jemväl för personalen tillfredsställande sätt ordnade.

I § 2 meddelas föreskrift om arvodets fördelning i lön och tjenstgöringspenningar.

Gällande aflöningsreglemente faststälde — anmärker komitén —

tjonstgöringspenningarne för arvodesbelopp, som uppginge till eller

öfverstege 1,200 kronor, till en femtedel och för lägre arvode till

en sjettedel; och styrelsens förslag vore härmed öfverensstämmande.

Denna delningsgrund, hvilken infördes vid statsbaneförvaltningens

första organisation och godkändes af 1868 års riksdag, men sedermera

icke varit föremål för Riksdagens pröfning, vore för personalen

vida förmånligare än de delningsgrunder, som vid de stora löneregleringarna

på 1870- och 1880-talen fastställs för de civila verken

i allmänhet och särskildt för de med jernvägsstaten närmast jemförliga,

eller post- och telegrafstaterna.

Då den åskådning, som fått göra sig gällande vid löneregleringarna

för de civila verken i allmänhet, syntes ega full tillämplighet jemväl

på jernvägsstaten, hade komitén emellertid, ändock att förändringen

innebure en försämring i jernvägspersonalens nuvarande förmåner,

funnit sig icke kunna tillstyrka bibehållandet af nuvarande delningsgrund

utan böra för jernvägsstaten i detta hänseende ifrågasätta största

möjliga likställighet med motsvarande embetsverk. Komitén hade derför

vid affattandet af staten för fasta arvoden i § 3 för de arvoden

inom central förvaltningen, hvilka fullt motsvarade lönegrader vid de

öfriga centrala embetsverken, tillämpat det för dessa lönegrader fastslagna

förhållande mellan lön och tjenstgöringspenningar samt för

sådana arvoden inom centralförvaltningen, hvilka icke fullt motsvarade

lönegrader vid de centrala verken, men öfverstege den vid dessa senare

förekommande lägsta tjenstemannaaflöningen, låtit fördelningen blifva

analog med den för närmast jemförliga befattningar gällande. I fråga

åter om öfriga arvoden inom centralförvaltningen äfvensom samtliga

arvoden vid distrikten hade följts den vid de stora lokalstaterna

i allmänhet tillämpade principen att lönen borde utgöra tre fjerdedelar

och tjenstgöringspenningarne en fjerdedel af aflöningen, dock

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att komitén beträffande arvoden, som understege 1,500 kronor, ansett

sig, för att icke i fråga om dessa små aflöningsbelopp. förändringen

måtte blifva allt för genomgripande, böra göra den modifikation

att föreslå lönen till fyra femtedelar och tjenstgöringspenningarne

till en femtedel. Rörande de endast vid fasta arvoden förekommande

ålderstilläggens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar hade styrelsen

i förevarande paragraf föreslagit bibehållande af nu gällande

norm, eller att fördelningen måtte ske enligt samma grund, som vore

bestämd för det ursprungliga arvodet. För åstadkommande jemväl i

detta hänseende af öfverensstämmelse med närmast likartade embetsverk

hade åter komitén i § 3 föreslagit, att ålderstilläggen måtte vid

centralförvaltningen helt och hållet räknas till lönen, men vid distrikten

utgå till tre fjerdedelar såsom lön och till en fjerdedel såsom tjenstgöringspenningar.

§ 3 innehåller bestämmelser rörande de fasta arvodena, Komitén

anför i detta afseende hufvudsakligen följande.

Bland de med fast arvode aflönade befattningarna hade redan

styrelsen upptagit flera, för hvilka aflöningen förut utgått efter klass.

Medan sålunda af de i arvodesstaten för år 1895 uppförda 6,156

ordinarie arvoden endast 13 vore fasta, skulle antalet sådana arvoden

enligt styrelsens förslag uppgå till 29. Komitén hade, såsom redan

förut antydts, ansett sig böra betydligt öka antalet fasta arvoden och

hade dervid utsträckt denna aflöningsform, som förut endast tillämpats

inom centralförvaltningen, jemväl till distrikten. Men ehuru fast arvode

föreslagits för alla sådana befattningar, i afseende å hvilka befattningshafvarnes

antal synts utan olägenhet kunna för någon längre tid af

Riksdagen fastställas, hade dock de vid jernvägsförvaltningen i detta

hänseende rådande egendomliga förhållandena haft till följd, att antalet

fasta arvoden blifvit jemförelsevis litet i proportion till antalet rörliga.

Enligt komiténs förslag skulle emellertid förstnämnda antal uppgå till

208. Utöfver nu befintliga fasta arvoden för generaldirektör, öfverdirektör,

kamererare, föreståndare för statistiska kontoret, registrator och

aktuarie, notarie, revisor, hufmidkassör och uppbördskassör hade styrelsen

föreslagit dylika för följande personal: byrådirektör, maskininspektör,

föreståndare för milkontoret, telegraf direktör, förste kontrollör, biljett- och

formulärförvaltare, byråsekreterare samt förste vaktmästare hos styrelsen.

Komitén, som uteslutit maskininspektörs- och uppbördskassörstjensterna,

men deremot ansett den af styrelsen till indragning ifrågasatta, för

närvarande med fast arvode i stat uppförda öfverkontrollörsbefattningen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

böra, om ock under den förändrade benämningen af byrådirektör, med

dylikt arvode bibehållas, hade för sin del i öfrigt föreslagit följande

tjenstemän att utöfver de af styrelsen upptagna erhålla fast arvode,

nemligen inom centralförvaltningen: arkitekt, byråingeniör och kontrollör

samt vid distrikten: distriktschef, handirektör, maskindirektör, trafikinspektör,

distriktssekreterare, baningeniör, maskiningeniör, distriktskassör,

verkstadskamererare, förrädsförvaltare, maskininspektor, verkmästare, telegrafinspektör,

stationsinspektor å station af l:sta, 2:dra och 3:dje klass, byråassistent

samt underinspektör och expeditionsföreståndare.

Generaldirektören och chefen för jernväg sstyr elsen uppbure för närvarande

ett årligt arvode af 10,000 kronor samt åtnjöte dessutom förmånen

af fri bostad (med vedbrand) i statens hus. Enligt hvad i annat

sammanhang framhölles, hade komitén icke kunnat finna fullgiltiga skäl

föreligga för att styrelsens chef skulle åtnjuta nämnda naturaförmån.

Att med förmånens borttagande bibehålla arvodet vid det nu i stat

faststälda beloppet, 10,000 kronor, ansåge komitén likväl icke tillrådligt.

Tungt vägande skäl funnes nemligen enligt komiténs förmenande för

att statsbaneförvaltningens chef måtte erhålla en något högre aflöning.

Statsbaneförvaltningen vore statens utan jemförelse största industriella

affär och det sätt, hvarpå högsta ledningen af denna affär utöfvades,

blefve, helst sedan stambanebyggnaden fullbordats och nödvändigheten

att genom ändamålsenliga anordningar uppdrifva affärens afkastningsförmåga

trädt, i förgrunden, af allt större betydelse ej blott för statens

finanser utan för landets hela ekonomiska lif. Under sådana omständigheter

måste det vara af synnerlig vigt, att löneförmånerna för den ansträngande

och ytterst ansvarsfulla befattningen ej sattes så låga, att

möjlighet uteslötes att i förekommande fall besätta platsen i stället för

från statstjenstemännens led med någon framstående industriidkare eller

inom näriugslifvet eljest erfaren person. Men de löneförmåner, hvilka

stode till buds för de framskjutne männen på detta område, vore, såsom

bekant, vida högre än hvad staten lemnade cheferna för de centrala

embetsverken, i det att storindustrien med rätta ansåge, att de

ökade omkostnaderna i följd af något högre aflöning flerfaldiga gånger

uppvägdes af den fördel, som tillskyndades affären genom att i spetsen

för denna stäldes den mest lämpliga person, som kunde erhållas. Med

afseende å hvad nu blifvit anfördt och då statsbaneförvaltningens chef

alltså såsom ledare af en stor industri i flera afseenden intoge en helt

annan ställning än cheferna för de centrala embetsverken, hade komitén

ansett det vara med klok hushållning förenligt, att förstnämnde chef

erhölle en något högre aflöning än hvad i allmänhet bestodes dessa

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 27.

senare; och hade komitén i sådant hänseende förestält sig, att arvodet

lämpligen borde bestämmas till 12,000 kronor, deraf 8,000 kronor lön

och 4,000 kronor tjenstgöringspenningar.

I sammanhang med regleringen af chefens aflöning hade komitén

icke kunnat underlåta att bringa på tal en fråga, som kräfde en tillfredsställande

lösning, nemligen frågan om ett bättre ordnande af chefens

pensionering. För närvarande gälde för denna pensionering enahanda

grunder som för all öfrig jernvägspersonals pensionering, så att

chefen måste för erhållande af full pension hafva efter minst 30 års

tjenst i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik uppnått sådan ålder,

att hans lefnadsår och tjensteår sammanräknade uppginge till talet 95.

Om nu den person, som förordnades till chef, icke förut tillhört jernvägsstaten,

så vore det högst sannolikt, att han vid sitt afskedstagande

icke hunnit uppfylla de för pensions erhållande sålunda föreskrifna

vilkor, utan att han måste, derest Riksdagen icke trädde emellan, afgå

utan pension eller — om han tjenat i öfver 10 år — med en högst

otillräcklig sådan, och detta äfven om hatt förut varit anstäld i annan

statstjenst. En dylik anordning måste uppenbarligen försvåra möjligheten

att få den vigtiga posten på bästa sätt besatt och vore dessutom

i sig orättvis, ty under sin tjenstetid nödgades chefen, förutom

betydande retroaktivafgifter, erlägga högst afsevärda årliga pensionsafgifter,

hvilka, om chefen exempelvis vid utnämningen varit 50 år

gammal, för pensionsinrättningen samt enke- och pupillkassan sammanlagdt

uppginge till icke mindre än 1,068 kronor om året.

Med afseende å hvad nu blifvit anmärkt och med stöd af exempel

från Danmark, der statsbanechefen pensionerades efter andra grunder

än den öfriga personalen, hade komitén ansett sig böra föreslå, att

generaldirektören och chefen för jern vägsstyrelsen icke behöfde ingå

såsom delegare i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning samt i dess

enke- och pupillkassa utan skulle vara berättigad till erhållande af

pension å allmänna indragningsstaten i enlighet med de grunder, som

för cheferna för öfriga centrala embetsverk vore eller kunde blifva

bestämda.

Hvad derefter anginge öfver direktör sbefattningarna, så vore för öfverdirektör

för närvarande uppfördt ett årligt arvode af 6,000 kronor

jemte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera, att inträda efter resp.

5 och 10 år. Jemlikt nådiga brefvet den 23 december 1880 tillkomme

öfverdirektör dessutom förmånen af fri bostad jemte vedbrand, dock

att öfverdirektören för byråafdelningen, som förut benämnts byråchef

och först genom nådigt bref den 23 december 1881 erhållit sin nuva
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

rande titel, icke åtnjutit dylik förmån. Styrelsen hade icke föreslagit

någon direkt förändring i de nuvarande aflöningsförhållandena, men

skulle, om den nuvarande formuleringen af bestämmelsen om öfverdirektörs

rätt till bostadsförmån, på sätt styrelsen afsett, intoges i det

nya aflöningsreglementet, äfven öfverdirektören för byråafdelningen erhålla

uttrycklig rätt till dylik förmån.

Komitén hade i annat sammanhang uttalat sig för upphörande af

öfvevdirektörs rätt till fri bostad; och frågan blefve dä endast till hvilket

belopp i kontanta penningar arvode borde för honom i den nya

lönestaten uppföras. Enär öfverdirektörsbefattning vore mest jemförlig

med byråchefstjenst vid de centrala verken, syntes ligga närmast till

hands att för befattningen uppföra den aflöning, som vore byråchef

tilldelad, eller 6,400 kronor jemte ett ålderstillägg å 600 kronor efter

5 år. Komitén hade emellertid icke ansett sig kunna förorda en så

stor nedsättning i öfverdirektörernas nuvarande löneförmåner, som en

dylik åtgärd skulle innebära. Om ledamot i jernvägsstyrelsen gälde

nemligen delvis hvad förut vore framhållet beträffande styrelsens chef,

eller att vid aflöningens bestämmande hänsyn måste tagas till jernvägsförvaltningens

industriella karakter. Aflöningcn borde alltså icke

sättas allt för lågt i förhållande till hvad motsvarande befattningar å

det industriella — och här särskildt det jernvägsindustriella — området

betingade, på det att framstående förmågor inom facket icke måtte

drifvas öfver till den privata industrien. Och vidare måste i följd af

jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af jernvägsstyrelsen

anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna

i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget — något som i

viss mån torde vara erkändt redan genom den benämning, hvilken tilldelats

jernvägsstyrelsens ledamöter, och jemväl framginge af den nödvändighet,

som visat sig vara för handen att bemyndiga dessa att i

större utsträckning än andra styrelseledamöter träffa afgöranden å styrelsens

vägnar. Vid öfvervägande af alla dessa omständigheter hade

komitén kommit till den uppfattning, att i stället för det enda ålderstillägg

å 600 kronor efter 5 år, som vore byråchef tilldeladt, öfverdirektör

borde med samma begynnelselön som byråchef, eller 6,400

kronor, kunna erhålla två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och

10 år.

Öfverdirektörsassistent hade under senare tider antagits med ett

arvode af 4,200 kronor samt kunde derutöfver erhålla två ålderstillägg

å 300 kronor efter resp. 3 och 6 år. För byrådirektör — såsom benämningen

ansetts böra blifva — hade styrelsen föreslagit en aflöning

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

af 4,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och

10 år, eller samma aflöning, som vid de centrala embetsverken vore

faststäld för tjenst af andra graden. Då ifrågavarande tjensteman, hvilka

vore öfverdirektöremas närmaste män samt enligt förslaget till instruktion

skulle få till åliggande, bland annat, att i öfverdirektörs frånvaro,

der Kongl. Maj:t ej annorlunda bestämde, utan särskildt förordnande

upprätthålla dennes tjenst, numera, efter den utvidgade kompetens befattningarna

tid efter annan erhållit, torde vara fullt jemförliga med

tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken, hade komitén

icke tvekat att biträda styrelsens förslag i denna del.

För den byrådirektör, hvilken skulle vara föreståndare för kontrollkontoret

(kom.-bet. sid. 212—214), hade komitén uppfört samma aflöning

som för öfriga byrådirektörer, enär platsens vigt och betydenhet

särskildt efter den storartade utvidgning, kontrollkontoret genom samtrafiken

erhållit, ansetts kräfva detta.

Antalet byrådirektörer är af komitén upptaget till 7, hvilket med

inberäkning af maskininspektören, öfverkontrollören och den i årets

arvodesstat upptagne njm öfverdirektörsassistenten å trafikafdelningen

motsvarar nuvarande antal dylika funktionärer.

Gällande instruktion upptoge — anför komitén vidare — bland

tjenstemännen vid banafdelningen inom styrelsen en arkitekt, med åliggande

att utföra ritningar och kostnadsförslag till nya husbyggnader

eller förändringar af äldre sådana samt att årligen inspektera vården

om de redan befintliga och föreslå de åtgärder, han med anledning

deraf ansåge behöfliga. Styrelsen hade emellertid i sitt förslag till

nytt aflöningsreglemente, då de till befattningen hörande bestyren alltsedan

år 1863 utöfvats af en person, som med Kongl. Maj:ts i de

årligen faststälda arvodesstaterna lemnade medgifvande aflönats enligt

med honom träffadt aftal, samt med hänsyn i öfrigt till stambanebyggandets

inskränkning (kom.-bet. sid. 273) hemstält, att nämnda

befattning icke borde aflönas med i ordinarie stat faststäldt arvode.

Med afseende å det stora antal husbyggnader, som vid statens

jernvägar funnes — detta antal uppginge år 1895 till omkring 3,500

— syntes det emellertid komitén ligga i öppen dag, att en arkitekt

jemväl efter stambanebyggandets afslutande erfordrades vid statsbanorna.

Det måste då enligt komiténs förmenande vara med klok hushållning

förenligt samt i öfrigt ändamålsenligt att göra denna befattning

till ordinarie för att försäkra sig om på en gång ett relativt billigt

arbete och kontinuitet deri. Jernvägsarkitekturen hade numera erhållit

en så stor betydelse, att densamma med allt skäl syntes böra

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 A/d. 18 Bäft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

göras till föremål för specialstudium, på det att erfarenheten vid

främmande jernvägar och resultaten af der anstälda försök i olika riktningar

måtte kunna komma äfven oss till godo. Anställandet af en

särskild arkitekt vid statsbanorna borde emellertid ingalunda utesluta

möjligheten att, då fråga vore om byggnadsföretag af mycket omfattande

art, här som på andra håll anordna täflan mellan flera arkitekter

för att dymedelst erhålla garanti för att byggnadsfrågan blefve underkastad

den sorgfälligaste pröfning. En sådan möjlighet vore ock förutsatt

i § 16 af förslaget till ny instruktion genom stadgandet att styrelsen

finge för arkitektoniska ändamål anlita tillfälligt biträde af sakkunnige.

Vid öfvervägande af de löneförmåner, som borde tillkomma statsbanornas

arkitekt, hade denne tjensteman synts skäligen böra likställas

med tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken och således

erhålla en aflöning af 4,500 kronor, med rätt till två ålderstillägg å

500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

För telegraf direktören upptoge gällande reglemente ett föränderligt

arvode af lägst 2,700 och högst 3,900 kronor, förutom två ålderstillägg

å 300 kronor, att inträda resp. 3 och 6 år efter det han uppnått den

för befattningen bestämda högsta arvodesklassen. Ehuru numera icke

kunde ifrågakomma annat än att detta högsta arvodesbelopp 3,900

kronor vid befordran till platsen omedelbart tillämpades, vore likväl

aflöningen enligt komiténs uppfattning alldeles för låg för att motsvara

det arbete, som efter den ökade utsträckning, jernvägsnätet sedan

löneregleringen år 1874 erhållit, samt de förändringar, de elektriska

anordningarna derstädes sedan dess undergått, numera vore med tjensten

förenadt. Styrelsen hade jemväl ifrågasatt aflöningens likställande med

hvad af styrelsen för kontorsföreståndare föreslagits, eller 4,000 kronors

fast arvode jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10

år. För sin del ansåge komitén emellertid rättvisa och billighet kräfva,

att man gjorde äfven denna plats i aflöningshänseende fullt likstäld med

en andra gradens tjenst inom de centrala embetsverken.

Telegrafdirektören, hvilken måste vara en i sitt fack framstående

ingeniör, hade enligt gällande instruktion att tillse uppsättningen och

underhållet af statens jern vägars samtliga telegraflinier och apparater

samt att utöfva uppsigt öfver de för detta ändamål inrättade reparationsverkstäder.

Numera hade han emellertid — och skulle enligt

komiténs förslag fortfarande få — enahanda åligganden jemväl i fråga

om statsbanornas öfriga elektriska anordningar. I hvilken grad telegrafdirektörens

arbete i sjelfva verket ökats sedan början af 1870-talet

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kongl. Maj tis Nåd. Fr oposition N:o 27.

framginge bland annat deraf, att statens jernvägar nu hade mera än

2’/j gång så långa telegrafledningar och mera än 2’A- gång så många

telegrafstationer och telegrafapparater som då; att en mängd elektriska

anordningar för betryggande af trafikens säkerhet numera blifvit efter

utlandets föredöme införda vid statsbanorna; samt att, medan i början

af 1870-talet telefonen ej var uppfunnen och elektricitetens praktiska

användning för belysning ej känd, jernvägen nu använde en mängd

telefoner samt på många ställen infört elektrisk belysning. Om man

derjemte betänkte, att elektriciteten med al] säkerhet komme att i flera

olika hänseenden erhålla en allt större betydelse för jernvägsdriften,

syntes någon tvekan icke böra råda derom, att aflöningen för styrelsens

telegrafdirektör, hvilken vid sidan af sin omfattande praktiska

verksamhet hade att genom studier följa utvecklingen på detta område,

icke borde för knappt tillmätas. Komitén ville slutligen icke lemna

oanmärkt, att den löneförhöjning, komitén ifrågasatt, faktiskt icke skulle

blifva så betydande, som till en början kunde synas, enär den nuvarande

telegrafdirektören tillika varit i åtnjutande af ett extra arvode af

600 kronor om året för upprätthållande af befattningen såsom telegrafinspektör

vid första trafikdistriktet, hvadan alltså hans löneförmåner

redan vid tillträdet till telegrafdirektörstjensten uppgått till 4,500 kronor

och sedermera ökats genom ålderstillägg.

Efter nu omförmälda befattningar följde i den uti förevarande

paragraf intagna staten en grupp af tjenster, för hvilka komitén i anslutning

till styrelsens förslag uppfört en aflöning, liggande emellan

den för andra gradens tjenster vid de centrala embetsverken faststälda

och den för första gradens tjenster derstädes gällande, nemligen 4,000

kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

Till denna grupp hade hänförts befattningarna såsom kamererare, hufvud)kassör,

föreståndare för statistiska kontoret, föreståndare för milkontoret

samt förste kontrollör. Af dessa tjensteman åtnjöte kamereraren och

föreståndaren för statistiska kontoret (förste aktuarien) redan nu sagda

aflöning, och anledning syntes komitén icke förefinnas att lör dem

ifrågasätta någon förhöjning deri. Hvad särskildt kamereraretjensten

beträffade, så aflönades visserligen närmast motsvarande befattningar

vid de centrala embetsverken såsom tjenster af andra graden, men befattningarna

vore icke med hvarandra fullt jemförliga, bland annat af

den anledning att bokföringen vid jernvägen väsentligen verkstäldes

vid distrikten samt kamererarens åtgörande i denna del hufvudsakligen

bestode i att sammanföra de inkomna räkenskaperna.

Föreståndarens för milkontoret (milkontrollörens) aflöning vore i af
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

löningsreglementet bestämd till lägst 1,800 och högst 4,200 kronor.

Förstnämnda belopp vore emellertid alldeles för lågt. På grund af

tjenstens i sammanhang med utvidgning af kontorets arbeten ökade

betydelse hade redan från början tilldelats nuvarande innehafvaren

högsta arvodesbeloppet. Då denne tillika uppbure extra ersättningar

med 600 kronor för tillsyn af kontroll för enskilda jernvägars räkning,

som af dessa jernvägar efter visst pris betalades, och med 300 kronor

för nytillkomna, genom föreståndarens enskilda försorg utförda beräkningar

för maskinafdelningen, hvilka extra ersättningar, sedan det föreslagna

arvodet komme till tillämpning, skulle indragas, blefve förhöjningen

— erinrade jernvägsstyrelsen — i sjelfva verket för den

nuvarande innehafvaren ingen. Komitén hade för sin del ansett den

af jernvägsstyrelsen föreslagna lönereglering, enligt hvilken milkontorets

föreståndare komme att i aflöningshänseende likställas med statistiska

kontorets, fullt befogad.

Hvad hufvudkassören beträffade, så åtnjöte denne nu ett arvode af

3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och

10 år samt dessutom 750 kronor i felräkningspenningar. Som emellertid

samme tjensteman tillika vore förordnad att upprätthålla befattningarna

såsom distriktskassör vid första och femte trafikdistrikten

emot åtnjutande af ett årligt extra arvode af 600 kronor för hvardera

befattningen samt dessutom felräkningspenningar enligt bestämmelserna

i § 15 af gällande aflöningsreglemente, hvilka felräkningspenningar

uppginge till sammanlagdt omkring 2,500 kronor om året, så utgjorde

hans löneinkomster, ålderstillägg oberäknadt, i verkligheten inemot

7,500 kronor. Då styrelsen föreslagit arvodet för hufvudkassören såsom

sådan till 4,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor samt dessutom

1,000 kronor i felräkningspenningar, hade styrelsen motiverat

denna förhöjning hufvudsakligen med det stora ekonomiska ansvar, som

hvilade å denna tjensteman. Komitén hade ansett sig kunna tillstyrka

den sålunda föreslagna regleringen, under förutsättning — hvad styrelsen

icke bestämdt uttalat — att någon förening af distriktkassörstjenst

med befattningen icke vidare skulle förekomma.

Med afseende å förste kontrollörerna hade styrelsen anfört bland

annat, att kontrollkontoret sedan år 1874 undergått en högst betydande

utveckling, hvilken kunde bedömas redan deraf att, medan kontrollen

år 1874 omfattade 334 stationer, deraf 143 statsjernvägarnes och resten

stationer vid. främmande banor, den år 1892 vore utsträckt till 977,

hvaraf 265 vid statsjernvägarne och 712 vid 74 främmande banor0); att

f) I januari månad år 1897 omfattar kontrollen 1,229 stationer, deraf 377 Tid statsbanorna och

852 vid enskilda jernvägar.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kontoret i följd häraf ock behöft ansenligt utvidgas, så att personalen

vid hvar och en af de tre afdelningar, hvarå kontrollen handlades, i

medeltal öfverstege i antal kontorets hela personal under det förstnämnda

året; samt att det vore föreståndarne för omförmälda tre afdelningar,

som styrelsen föreslagit att föras på fast stat under namn af

förste kontrollörer. Enär de kontrollörer, hvilka förestode de olika

afdelningarna inom kontrollkontoret, redan nu kunde nå en aflöning af

inemot 4,800 kronor, i det att de förutom det ordinarie maximiarvodet

af 4,200 kronor kunde erhålla öfvertidsersättning för högst 28 timmar

i månaden efter 1 krona 75 öre i timmen, samt den af styrelsen föreslagna

regleringen syntes väl afvägd, hade komitén upptagit styrelsens

förslag, men komitén hade dervid förutsatt, att öfvertidsersättning icke

vidare skulle tilldelas ifrågavarande tjenstemän.

För byråingeniörerna hade styrelsen föreslagit arvode efter klass

med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor; och hade aflöningen

ansetts böra bestämmas på detta sätt för att bemälde tjenstemän måtte

blifva närmast likstälda med ban- och maskiningeniörerna vid linien,

dervid en arvodesförhöjning af 500 kronor synts böra beredas byråingeniörerna

såsom vederlag för den ban- och maskiningeniörerna tillkommande

inqvarteringsersättningen. Komitén, som för ban- och maskiningeniörerna

föreslagit ett skäligen ansedt fast arvode af 3,000

kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år,

hade för byråingeniörerna tillagt ett tredje ålderstillägg å 500 kronor,

jemväl såsom vederlag för inqvarteringsersättning. Detta ålderstillägg

hade synts behöfligt för att man måtte kunna påräkna att få såsom

byråingeniör hos styrelsen behålla en ingeniör, som för tjenstgöring

derstädes visat sig lämplig, i det att denne med sådan förmån mindre

frestades att söka transport till linieförvaltningen för erhållande af inqvarteringsersättning.

Efter byråingeniörerna hade komitén uppfört en grupp af tjenstemän

med aflöning motsvarande den, som vid de centrala verken i allmänhet

bestodes tjenstemän af första graden, nemligen 3,000 kronor

jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. Till

denna grupp hade hänförts registrator och aktuarie, revisor, notarie, biljett-

och blankettförvaltare (förrådsförvaltare) samt kontrollör.

Med styrelsens förslag öfverensstämde denna reglering i hvad anginge

notarie och delvis äfven kontrollör. Styrelsen hade nemligen

ansett någon anledning ej förefinnas, hvarför den å byråafdelningen

anstälde notarien, hvars arvode nu uppginge till 2,500 kronor jemte

två ålderstillägg å 500 kronor, ensam skulle qvarstå med lägre arvode,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

under det att motsvarande tjensteman inom samtliga öfriga centrala

embetsverk efter der verkstälda löneregleringar vore i åtnjutande af

aflöning med 3,000 kronor jemte enahanda ålderstillägg; hvarjemte styrelsen

föreslagit förändring af vissa bokhållare- eller byråassistentbefattningar

å öfverdirektörsexpeditionerna vid ban- och trafikafdelningarna

till hvad styrelsen benämnde byråsekreterarebefattningar med

aflöning motsvarande notariens. Med de åligganden, som enligt instruktionsförslaget

(kom.-bet. sid. 163, 207, 210, 212 och 215) skulle

tillkomma ifrågavarande tjenstemän, hade komitén icke kunnat annat

än förorda den af rättvisa och billighet påkallade regleringen; och

hade komitén i stället för den af styrelsen föreslagna byrådirektören

å maskinafdelningen uppfört en notarie, så att hela antalet dylika

tjenstemän enligt komiténs förslag skulle blifva fem. I fråga om kontrollörerna

hade styrelsen åter anfört, att dessa tjenstemän för närvarande

enligt reglementet uppbure aflöning med lägst 1,800 kronor

och högst 4,200 kronor; att emellertid faktiskt ingen åtnjöte lägre

aflöning än 3,000 kronor; samt att, efter den utbrytning från gruppen

af särskilda förste kontrollörsbefattningar som föreslagits, styrelsen ansåge

aflöningen för de qvarstående kontrollörerna skäligen kunna bestämmas

till lägst 3,000 kronor och högst 4,000 kronor. Komitén hade

ansett antalet dylika kontrollörer eller de s. k. resekontrollörerna, hvilka

enligt gällande instruktion, bland annat, hade att vid resor utefter jernvägslinierna

inventera stationernas biljettförråd och godsmagasin samt

granska der förda redovisningshandlingar m. m. äfvensom verkställa

dem anbefalda undersökningar, kunna begränsas till tre och i sammanhang

dermed omfört den af styrelsen föreslagna aflöningen efter klass

till fast arvode med ålderstillägg.

Med afseende å registrator,1;, revisors, samt biljett- och blankettförvaltares

löneförmåner skilde sig åter komiténs förslag från styrelsens, i

det att detta senare för bemälde tjenstemän upptoge samma aflöning

som för föreståndarne för statistiska och milkontoren, eller 4,000 kronor

jemte ålderstillägg. Till stöd för sin hemställan i denna del hade

styrelsen hufvudsakligen anfört beträffande registratorn, som enligt gällande

reglemente) åtnjöte 3,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500

kronor efter resp. 5 och 10 år: att bemälde tjensteman alltid ansetts

böra vara bättre aflönad än registratorerna hos do med styrelsen närmast

jern förliga centrala embetsverken af den anledning, att han icke

allenast tillika vore aktuarie inom det stora embetsverket utan äfven

allt ifrån styrelsens första bildande haft att ombestyra en betungande

detalj af kansligöromålen, som icke ålåge registratorn inom andra verk,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nemligen expedierandet af alla utgående handlingar, en anordning hvilken

styrelsen funnit leda till mycken redighet och i hvilken styrelsen

ej skulle vilja se någon ändring; att emellertid registratorns göromål

efter hand ökats i högst betydande grad •— oafsedt att på senaste tid

honom ålagts att registrera, förvara och expediera handlingar rörande

jernvägsbyggnadsärenden — samt att styrelsen för den skull ansett sig

böra påyrka, att registratorn måtte erhålla samma aflöning som kontorschef

i styrelsen; beträffande revisorn, hvilken för närvarande innehade

samma aflöning, som komitén för honom ifrågasatt: att inom de

flesta andra embetsverk revisor icke åtnjöte högre aflöning än den, som

nu tillkomme jern vägsstyrelsens revisor, men att han inom dessa embetsverk

icke heller intoge samma ställning som inom jern vägsstyrelsen,

der han vore chef för ett särskildt kontor; att jernvägsstyrelsens

revisor deremot syntes snarast vara att jemföra med revisionskommissarierna

i kammarrätten samt förste revisorn i statskontoret, hvilka

vore tjenstemän af andra lönegraden; samt att, då de räkenskapshandlingar,

hvilka vore föremål för revisorns handläggning — omfattande

samtliga s. k. diverse inkomster och alla utgifterna vid statens jernvägar

äfvensom den vidlyftiga förrådsräkenskapen — under de senaste

tio åren mer än fördubblats och revisorn i fråga om trägna och ansvarsfulla

göromål kunde anses fullt likstäld med öfriga kontorschefer

inom styrelsen, styrelsen icke ansett sig kunna underlåta att för honom

ifrågasätta samma aflöning som den, hvilken tillkomme dessa senare;

samt beträffande biljett- och blankettförvaltaren: att dennes funktioner

enligt instruktionen vore att enligt öfverkontrollörens bestämmande besörja

biljetters tryckning och utsända de tryckta biljetterna till stationerna,

att anskaffa, förvara och utlemna faststälda formulär för samtliga

afdelningarnas behof och tillse, att nödigt förråd af dessa ständigt

förefunnes, och att afgifva redovisning för honom tillhörande förrådsförvaltning;

att dessa bestyr, till hvilka äfven lagts det att till större

delen anskaffa för samtliga afdelningar erforderliga skrifmaterialier, i

jemnbredd med rörelsens utvidgning ökats i hög grad, så att deras

skötande numera fordrade flera personers arbete; att ledningen af dessa

arbeten och ansvaret för anskaffningen till minsta möjliga pris af de mångfaldiga

artiklarna samt deras riktiga och rättidiga utsändning till vederbörliga

orter hvilade på förvaltaren, hvilkens omsorg och förtänksamhet

alltså i hög grad toges i anspråk; att för ifrågavarande förvaltare

vore i 1874 års reglemente upptaget ett högsta arvode af 3,000

kronor, hvilket väl kunnat anses tillräckligt för en då till kontrollkontoret

hörande tjensteman med den omfattning, hans tjenstgöring för

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förrådet då kräfde, men att med den mera sjelfständiga ställning, befattningen

derefter intagit, och det ökade arbete, honom pålagts, vore

tillbörligt, att arvode motsvarande kontorsföreståndares honom tillädes;

samt att styrelsen redan under årens lopp funnit sig böra tillerkänna

den nuvarande innehafvaren ersättning för hans ökade bestyr ocli

ansvar i form af extra arvoden, utgående af det vederlag, främmande

jernvägar erlade utöfver varans anskaffningspris för de genom detta

förråd dem tillhandahållna formulär och biljetter, men att dessa arvoden

skulle indragas, efter det att det föreslagna fasta arvodet komme att

för befattningen tillämpas.

I motsats till styrelsen hade komitén först och främst icke funnit

anledning föreligga, att registratorn skulle tilldelas högre aflöning än

registratorerna hos öfriga centrala embetsverk. Flera af dessa tjensteman

— exempelvis de hos tull- och telegrafstyrelserna, kammarrätten

och statskontoret anstälda — vore nemligen tillika aktuarier, och hvad

anginge den registratorn nu åliggande expedieringen af utgående handlingar,

så torde efter införandet af den anordning med afdelningsvis

förda föredragningslistor, som komitén uti instruktionsförslaget förordat,

denna expediering komma att ordnas afdelningsvis, hvarvid registratorn

befriades från expedieringen åtminstone i de ärenden, som vore uppförda

på ban-, maskin- och trafikafdelningens föredragningslistor. Den

jemförelse, styrelsen uppdragit mellan jernvägsstyrelsens revisor å ena

sidan samt kammarrättens revisionskommissarier och statskontorets

förste revisor å den andra, ansåge komitén vidare icke hålla streck, då

dessa senare tjenstemäns åliggande till sin art och omfattning vore

betydligt mera maktpåliggande än jernvägsrevisorns samt särskild t förutsatte

en ojemförligt vidsträcktare författningskunskap. Den omständighet

att jernvägsrevisorn i följd af ökningen i revisionsgöromålen

numera fått till sitt biträde två ordinarie tjenstemän, deraf en i bokhållare-

och en i kontorsskrifvaregrad, syntes icke heller böra föranleda

till en aflöningsförhöjning för honom. Hvad slutligen anginge biljettoch

blankettförvaltaren, torde, såsom ock uti instruktionsförslaaret förutsatts,

anskaffandet af de vigtigare artiklar, som å kontoret förvarades

och genom dess försorg distribuerades, böra ske på grund af beslut,

som i styrelsen fattades å vederbörande öfverdirektörs föredragning.

Vid sådant förhållande syntes vigten och beskaffenhet af de göromål,

som tillkomme bemälde förvaltare, icke vara större än att han borde

kunna anses skäligen ersatt med den aflöning, som bestodes den aktuarie

hos generalpoststyrelsen, som vore förvaltare af dess blankettförråd,

samt förrådsförvaltaren hos telegrafstyrelsen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Styrelsen liade för en förste vaktmästare, hvars befattning finge

anses under alla förhållanden nödvändig, uppfört fast arvode med 900

kronor jemte två ålderstillägg å 100 kronor efter resp. 5 och 10 år;

hvarförutom denne vaktmästare, likasom de öfriga, skulle åtnjuta fri

bostad med vedbrand. Komitén hade åter ansett förste vaktmästaren

hos jernvägsstyrelsen böra med afseende å aflöningen i allo likställas

med sina vederlikar inom de öfriga centrala embetsverken.

Vidkommande härefter de fasta arvoden, som föreslagits för tjensteman

vid distrikten, så måste naturligen vid dessa arvodens bestämmande

hänsyn tagas till den förmån af fri bostad in natura eller hyresbidrag,

som tillkomme all vid distrikten anstäld personal. Vid öfvervägande

af den aflöning, som skäligen kunde anses böra tillkomma

distriktsförv ältning ar nas chefer och ledamöter, hade komitén emellertid först

och främst trott sig kunna instämma i jernvägsstyrelsens uttalande att,

äfven om afseende fästes å inqvarteringsförmånen, den aflöning, som

nu vore faststäld för direktörerna, eller lägst 3,000 kronor och högst

4,200 kronor med möjlighet till två ålderstillägg å 300 kronor efter

resp. 3 och 6 år efter det de uppnått högsta löneklassen, icke kunde

anses tillräcklig, då hänsyn toges till det ansvar och vidsträckta personliga

befäl, som med befattningarna vore förenade. Med afseende

såväl härå som på den utvidgade verksamhet, direktörerna enligt styrelsens

förmenande borde erhålla vid småningom skeende förändring

af tjenstgöringsområden, hade styrelsen hemstält, att arvodet för direktör

måtte bestämmas till lägst 4,000 och högst *4,500 kronor, äfvensom

att båda ålderstilläggen måtte, för vinnande af likformighet med

de fasta arvodenas ålderstillägg, höjas från 300 till 500 kronor, men i

stället utgå först efter resp. 5 och 10 år.

Då genom inskränkningen i distriktens antal komitén för ban- och

maskindirektörerna föreslagit väsentligt utvidgade verksamhetsområden,

samt jemväl till arten nya åligganden skulle tillkomma dessa tjensteman

såsom ledamöter i distriktsförvaltningarna, hade komitén vid löneklassaflöningens

öfverförande till fast arvode ansett sig böra utesluta

aflöningen å 4,000 kronor, och detta så mycket hellre, som redan nu

ej torde kunna ifrågakomma, att en ban- eller maskiningeniör vid befordran

till direktör erhölle lägre aflöning än 4,200 kronor. Den högre aflöning

i förhållande till öfriga afdelningsföreståndare, som uppenbarligen borde

tillkomma distriktschefen, hade komitén åter ansett lämpligen kunna

bestämmas så, att distriktschef redan vid tillträdet till befattningen erhölle

direktörs högsta arvode — han torde, om han till befattningen

Bih. till Riktd. Prat. 1897. 1 Sami 1 Afd. 18 Eäft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

befordrats från direktör, redan hafva intjenat denna aflöning — samt

efter 5 års tjenstgöring ett ålderstillägg å 500 kronor.

För den nya befattningen distriktssekreterare, i hvilken skulle uppgå

de nuvarande befattningarna af byråassistent och juridiskt biträde, likasom

för ban- och maskiningeniörs-befattningarna hade komitén föreslagit

arvoden å 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp.

5 och 10 år. Då för distriktssekreterare skulle erfordras juridisk bildning,

samt de med befattningen förenade göromålen blefve ganska omfattande

och ansträngande, hade mindre aflöning för denna tjenst ej

ansetts kunna ifrågasättas. Ban- och maskiningeniörerna kunde nu nå

en högsta aflöning, de förra af 3,600 kronor och de senare af 3,900

kronor. Styrelsen hade för dem föreslagit klassarvoden, vexlande mellan

3,000 kronor och 4,000 kronor; och hade styrelsen, hvad särskildt anginge

baningeniörerna, motiverat förhöjningen bland annat dermed, att

flera bland dessa ingeniörer skulle, i sammanhang med omregleringen

af bandirektörernas distrikt, få sina nuvarande sektioner utsträckta.

Enär den af styrelsen föreslagna förbättring i aflöningen i och för sig

syntes billig, samt komitén dessutom ifrågasatt väsentligt ökade sektioner

för baningeniörerna och större sjelfständig myndighet för såväl

dem som maskiningeniörerna, hade komitén vid omförandet till fast

arvode tillämpat styrelsens förslag till aflöningsbelopp; hvarjemte ytterligare

ansetts nödigt att för tre maskiningeniörer, hvilka såsom föreståndare

för verkstäder, belägna utom distriktens hufvudstationer, intoge

en särskild städning, uppföra tilläggsarvoden å 500 kronor.

För trafikinspektör hade med afseende å den större befogenhet, som

skulle tillkomma denna tjensteman, hvilken nära nog i allt hvad den

löpande linietjensten anginge komme att intaga samma ställning som

den nuvarande trafikdirektören, ansetts böra utöfver den för ban- och

maskiningeniör uppförda högsta aflöningen 4,000 kronor upptagas ett

tredje ålderstillägg å 500 kronor.

För distriktskassör, verkstadskamererare, förr åd sförvaltare, maskininspektor,

verkmästare och telegraf inspektor0) hade komitén föreslagit en aflöning

af 2,700 kronor med 3 ålderstillägg å 300 kronor efter resp.

3, 6 och 9 år. Hvad de fem sistnämnda befattningarna beträffade, öfverensstämde

denna reglering med styrelsens förslag, allenast att af styrelsen

ifrågasatta klassarvoden omförts till fasta arvoden. Verkstadskamererare,

förrädsförvaltare och verkmästare kunde redan nu nå en maximiaflöning

af 3,600 kronor, hvadan den enda ändring, styrelsen för- *)

*) Komitén har beräknat 2 verkmästare samt 1 af öfriga nu nämnda tjenstekategorier vid hvarje

distrikt (kom.-bet. sid. 178—179).

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ordat i deras aflöning, vore en förhöjning i minimiarvodet, hvilken

syntes komitén fullt skälig och stode i öfverensstämmelse med hvad

redan nu i de flesta fall tillämpades. De af komitén föreslagne maskininspektorerna

skulle motsvara de tjensteman, hvilka styrelsen ansett böra

anställas under namn af maskiningeniörer af andra graden. De skulle

närmast under maskiningeniörerna vara maskinafdelningens liniebefäl i

distriktförvaltningarnas hufvudorter och således, hvad dessa förvaltningens

centra beträffade, utöfva ungefärligen de göromål, som å öfriga

mera betydande platser tillkomme lokomotivförareförmän och vagnmästare.

Styrelsen hade nemligen — enligt komiténs förmenande med

rätta — ansett, att hithörande funktioner å de vigtigaste stationerna

borde utöfvas af tjensteman i stället för af betjente; och hade i sammanhang

härmed — hvad komitén jemväl biträdt — de två högsta

arvodesklasserna för lokomotivförareförmän och vagnmästare, 3,000

kronor och 2,700 kronor, föreslagits till indragning. Telegraf inspektörerna

åtnjöte för närvarande med ett nominelt minimiarvode af 1,200

kronor ett maximiarvode af allenast 2,700 kronor, men styrelsen hade

till stöd för arvodesförhöjningen åberopat nödvändigheten deraf, att

dessa tjenstemän vore tekniskt bildade, samt att deras aflöningar stäldes

i öfverensstämmelse med aflöningarna för jemförliga befattningar inom

telegrafverket; hvarjemte styrelsen meddelat, att i sammanhang med

en dylik arvodesförhöjning de till telegrafinspektorer hittills utgående

extra arvodena af 300 kronor om året för konduktörers instruktion i

telegraftjenst skulle indragas. Den aflöning, styrelsen i staten uppfört

för distriktskassör, utgjorde lägst 1,800 kronor och högst 2,400 kronor.

Komitén hade emellertid ansett en ändring häri nödig af två skäl.

Först och främst hade komitén ifrågasatt felräkningspenningar till fixt

belopp af allenast 500 kronor, under det att styrelsen ansett denna

förmån böra utgå enligt nuvarande grund, eller med 40 öre för hvarje

fullt tusental kronor, som utgått till bestridande af kontanta liqvider

för distriktets räkning — en grund hvilken måste anses betydligt förmånligare

för tjensteinnehafvaren, enär exempelvis med nuvarande relativt

små distrikt en distriktskassör år 1894 i felräkningspenningar uppburit

ända till 1,539 kronor. Och vidare vore distriktskassörsbefattningarna

enligt komiténs förslag långt vigtigare än enligt styrelsens,

enär enligt det förra vid distriktskassorna jemväl skulle mottagas den

från stationerna inkommande uppbörden.

För ett rättvist bestämmande af aflöningarna för stationsföreståndarne

hade styrelsen ansett nödigt, att stationerna indelades i klasser i

förhållande till hvars och ens vigt och betydelse med afseende på såväl

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

trafik och inkomster som underlydande personal. Antalet sådana klasser

hade styrelsen trott lämpligen kunna fastställas till 8, deraf stationerna

inom klasserna 1—5 vore afsedda att förestås af stationsinspektorer

och stationerna inom klasserna 6—8 af stationsmästare. Komitén

hade anslutit sig till detta förslag med den ändring att stationsmästarestationerna

synts för vinnande af större enkelhet kunna indelas i allenast

två klasser. Hvad stationsinspektorsstationerna beträffade, hade komitén

emellertid ansett större vexlingar icke skäligen kunna förekomma i antalet

inom de tre högsta klasserna än att detta måtte kunna fastställas

af Riksdagen, hvarför komitén, med stöd af en från jernvägsstyrelsen

tillhandahållen uppgift, som jemväl upptoge den förändring, hvilken

synts kunna föranledas af de fem privatbanornas förvärfvande vid

1895 års slut, uppfört fasta arvoden för 5 stationsinspektorer af

första, 17 af andra och 30 af tredje klass. Medan enligt gällande aflöningsreglemente

arvodet för stationsinspektorer vexlade mellan lägst

1,200 kronor och högst 3,600 kronor, hade styrelsen föreslagit följande

arvoden för dessa tjenstemän:

Lägst.

Högst.

0

a

l:sta klassens

station.........................

...................... 3,600

4,000

kronor

5)

2: dra

D

» .........................

..................... 3,000

3,600

»

»

3:dje

3>

» ..........................

..................... 2,400

3,000

D

4:de

»

D ......................

..................... 1,800

2,400

3>

5:te

)) ..........................

...................... 1,500

2,100

»

Komitén, som med den stora utsträckning, anställandet af stationsmästare

numera erhållit och än ytterligare torde komma att erhålla,

funne uppenbart, att ett lägre arvode än 1,500 kronor icke kunde för

stationsinspektor förekomma, hade, såsom framginge af förevarande paragraf

äfvensom af § 5, i hufvudsak biträdt. styrelsens förslag, dock

att vid klassarvodenas omföring till fasta arvoden med ålderstillägg

smärre jemkningar vidtagits beträffande stationerna af första och andra

klass. I öfverensstämmelse med hvad nu faktiskt egde rum, hade

dessutom intagits bestämmelse derom, att stationsinspektor, som tillika

vore tågdirigent, kunde erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor

för år.

I § 3 hade komitén slutligen upptagit ett lägsta fasta arvode af

2,100 kronor, jemte tre ålderstillägg å 300 kronor att utgå efter resp.

3, 6 och 9 år. Denna aflöning skulle åtnjutas af byråassistenter, underinspektörer

och expeditions föreståndare. I fråga om byråassistenterna,

hvilka skulle vara trafikinspektörernas biträden, öfverensstämde maximi
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

och minimiaflöningarna med styrelsens förslag, deri byråassistenterna

benämndes byråsekreterare; och skilde sig detta senare förslag från

de nuvarande bestämmelserna genom minimiarvodets nominella höjning

från 1,800 kronor till 2,100 kronor. För underinspektörer och expeditionsföreståndare

°), hvilka skulle motsvara trafikafdelningens nuvarande

bokhållare vid hufvudstationerna, hade styrelsen föreslagit arvoden å

lägst 1,800 kronor och högst 2,700 kronor, men vid omförandet till

fasta arvoden hade komitén ansett någon förhöjning nödig, helst

komitén i § 13 föreslagit en inskränkande bestämmelse i fråga om

felräkningspenningar, under hvilken form särskildt expeditionsföreståndarne

nu uppbure och enligt styrelsens förslag jemväl skulle komma

att uppbära en icke ringa del af sin aflöning.

I § 4 angifves antalet löneklasser jemte aflöningsbeloppen i dessa; § *

och är dervid att märka att, då efter den omföring till fasta arvoden,

komitén ifrågasatt, arvode efter klass icke skulle utgå med

högre belopp än 3,000 kronor, de nuvarande fyra högsta arvodesklasserna

uteslutits; i följd hvaraf och då jemväl de tre lägsta klasserna

såsom omöjliga att tillämpa undantagits, hela antalet klasser

enligt komiténs förslag utgör endast 18 mot 22 enligt styrelsens förslag

och 25 enligt gällande reglemente.

I fråga om klassarvodenas reglering för de olika befattningarna § 5

har komitén anfört hufvudsakligen följande.

Arvode efter löneklass hade bibehållits för allenast följande tjenstemän

inom styrelsen: bokhållare, ritare och kontorsskrifvare. För bokhållare

och manlig kontorsskrifvare vore de ifrågasatta löneförmånerna desamma

som enligt styrelsens förslag samt skilde sig från de nuvarande

endast genom höjning af minimiarvodena, hvilka, sådana de nu vore,

icke kunde tillämpas. Komitén hade emellertid ansett sig böra, i öfverensstämmelse

med hvad i viss mån redan faktiskt tillämpades, föreslå

en särskild lägre aflöning för qvinlig kontorsskrifvare af den anledning

att samma arbetsprodukt icke kunde, särskildt vid mera framskriden

*) Komitén har beräknat 5 underinspektörer (vid Stockholms central-, norra och södra stationer

äfvensom hufvudstationerna i Göteborg och Malmö) samt 17 expeditionsföreståndare (1 för afgående och

1 för ankommande ilgods samt 1 för biljettförsäljningen vid Stockholms centralstation, 1 för afgående

och 1 för ankommande fraktgods vid en hvar af Stockholms norra och södra stationer, 1 för expeditionen

vid Skeppsbron i Stockholm, 1 för afgående fraktgods, 1 för ankommande fraktgods, 1 för ilgods

och l för biljettförsäljningen vid en hvar af hufvudstationerna i Göteborg och Malmö samt 1 för ångfärjestationen

i sistnämnda stad).

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ålder, påräknas af qvinna som af man; och hade qvinlig kontorsskrifvares

maximiarvode, som för närvarande enligt praxis vore 1,800

kronor, synts skäligen böra sänkas till 1,500 kronor. Ehuru enligt

gällande instruktion ritare kunde anställas å ban- och maskinafdelningarna

inom styrelsen, samt dylika tjenstemän jemväl derstädes nu förekomme,

upptoge nuvarande aflöningsreglemente icke några ritarearvoden å

styrelsens stat. De ritare, som tjenstgjorde å de tekniska öfverdirektörsexpeditionerna,

vore derför antingen antagna allenast i extra ordinarie

beställning eller ock från distrikten inkommenderade till tjenstgöring

inom styrelsen. Då emellertid tjenstemän af ifrågavarande slag faktiskt

hade permanent tjenstgöring inom stj^relsen, hade aflöning till skäligt

belopp synts böra från styrelsens stat komma dem till godo.

Vidkommande de betjente, hvilka ansetts böra å styrelsens stat uppföras

med arvoden efter klass, eller kontor sbiträden, vaktmästare och

kontor svakter, hade aflöningen för kontorsbiträden och kontorsvakter,

för hvilka arvoden icke funnes i gällande aflöningsreglemente bestämda,

uppförts med de belopp, styrelsen föreslagit, dock att, i öfverensstämmelse

med förut uttalad uppfattning angående skilnaden mellan mans

och qvinnas arbetsförmåga, qvinligt kontorsbiträde föreslagits till något

lägre aflöning. För vaktmästarns hade åter aflöningsbestämmelserna afpassats

så, att dessa betjente komme att blifva i möjligaste mån likstälda

med sina vederlikar inom andra centrala embetsverk.

De distriktstjenstemän, hvilka enligt komiténs förslag skulle aflönas

medelst arvode efter klass, vore förutom stationsinspektor er å stationer

af fjerde och femte klass, rörande hvilkas aflöning komitén redan under

§ 3 yttrat sig, vid samtliga afdelningarna: kontorsskrifrare; vid banoch

maskinafdelningarna: underingeniörer och ritare; vid maskinafdelningen:

bokhållare; samt vid trafikafdelningen: telegrafister, förste stationsskrifvare

och stationsskrifvare.

För kontor sskr ifrare hade komitén, lika med styrelsen, bibehållit

de nuvarande arvodesklasserna med erforderlig höjning af minimiarvodet,

dock att för qvinlig kontorsskrifvare uppförts särskild lägre aflöning.

Ritare, hvilken benämning synts komitén böra för vissa fall bibehållas

jemte den af underingeniör som styrelsen föreslagit, hade likaledes ansetts

böra tilldelas samma aflöning som enligt nuvarande reglemente

med höjning af minimiarvodet; och enahanda hade förhållandet varit

med bokhållare.

Hvad åter anginge trafikafdelningens nyss omförmälda tjenstemän,

så vore efter den uppdelning af stationsskrifvarebefattningarna, som

egt rum genom nådiga brefvet den 30 december 1885, arvodesklas
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

serna för stationsskrifvare lägst 720 kronor och högst 1,800 kronor

samt för förste stationsskrifvare lägst 1,500 kronor och högst 2,100

kronor. Maximiaflöningen för stationsskrifvare i allmänhet hade således

genom berörda bref nedsatts från 2,100 kronor till 1,800 kronor. Telegrafisterna,

hvilka tjenstemän numera vore öfverordnade stationsskrifvare

och h vilka dels å de största telegrafstationerna stode närmast under

telegraf inspektören och i hans frånvaro förrättade hans tjenst dels å

andra stationer, der särskild telegrafpersonal erfordrades, förestode

telegrafexpeditionen, åtnjöte enligt aflöningsreglementets föråldrade bestämmelser

lägst 240 kronor och högst 2,400 kronor, dock att minimiarvodet

i verkligheten vore 1,500 kronor. Styrelsen hade nu ansett,

dels att minimiarvodet borde bestämmas för stationsskrifvare till 1,080

kronor och för telegrafist till nyss angifna belopp 1,500 kronor, dels

ock att maximiarvodet borde höjas för förste stationsskrifvare till det

för telegrafist nu faststälda beloppet 2,400 kronor och för annan stationsskrifvare

till 2,100 kronor. Hvad do föreslagna förändringarna med

afseende å telegrafist och förste stationsskrifvare anginge, hade komitén

icke haft något att häremot erinra, då förhöjningen med afseende å

telegrafisterna endast vore nominel, samt det syntes vara med rättvisa

och billighet öfverensstämmande, att förste stationsskrifvarne, hvilka i

allmänhet vore souschefer å stationer af andra och tredje klass och

hvilkas göromål förty vore med stort ansvar förenade, kunde nå en

dylik maximiaflöning, som redan nu åtnjötes af maskinafdelningens

bokhållare. Vidkommande åter stationsskrifvaretjensterna, så kunde

visserligen talande skäl anföras för en förbättring i de med dessa

tjenster förenade lönevilkor. Hvad särskildt den nu befintliga stationsskrifvarekorpsen

beträffade, så minskades, i den mån allt flera stationer

förändrades från inspektörs- till mästarestationer, befordringsutsigterna

för densamma i hög grad. Efter den nuvarande uppsättningens afgång

torde visserligen utsigterna i detta hänseende blifva något större, enär,

om också antalet inspektorsplatser minskades, konkurrensen af sökande

torde komma att i större mån nedgå genom minskad rekrytering, men

å andra sidan komme då stationsbiträden af tjenstemannagrad att användas

allenast å mera ansvarsfulla och vigtiga platser, hvadan fordringarna

å korpsen i dess helhet komme att ökas. Med afseende å nu

anmärkta förhållanden hade komitén funnit billigt, att minimiarvodet

för stationsskrifvare, livilket faktiskt vore 960 kronor — en arvodesklass

som enligt praxis dock endast bibehölles i två år — på sätt styrelsen

föreslagit höjdes till 1,080 kronor. Beträffande maximiarvodet

hade komitén åter trott en ytterligare uppdelning af befattningarna i

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

olika grader vara af omständigheterna påkallad och i öfverensstämmelse

härmed ifrågasatt, att stationsskrifvarne å de tre högsta klassernas

stationer skulle kunna nå den af styrelsen föreslagna aflöningen af

2,100 kronor, men de öfriga stanna vid nuvarande maximarvodet 1,800

kronor.

Af tjenstemän, hvilka enligt gällande aflöningsreglemente kunde

vid distrikten förekomma, skulle enligt komiténs förslag indragas trafikdirektör

och dennes assistent — hvilka dock kunde anses ersatta med

distriktschef och trafikinspektör — samt vidare bandirektörsassistent, maskindirektörsassistent,

konstruktör och stationskassör. Assistenter till ban- och

maskindirektörerna hade emellertid under en lång följd af år icke förekommit

annat än under formen af ban- och maskiningeniörer. Endast

en konstruktör funnes för närvarande, hvilken tjenstgjorde hos styrelsen ;

och dennes befattning skulle enligt såväl styrelsens som komiténs förslag

förändras till en byråingeniörstjenst å maskinafdelningens stat.

Jemväl stationskassörstjensterna, af hvilka numera icke heller mera än

en funnes tillsatt, skulle enligt styrelsens förslag indragas, i det att

dithörande göromål skulle uppdragas åt stationsinspektor eller annan

stationstjensteman mot viss andel i de stationernas uppbördspersonal

tillkommande felräkningspenningar.

Vidkommande derefter betjente vid distrikten, så hade först och

främst för lokomotivmästarne (— lokomotivförareförmännen) och vagnmästare

uppförts de af styrelsen i sådant hänseende föreslagna belopp,

eller lägst 1,200 kronor och högst 2,400 kronor. Den nedsättning,

detta innebure gent emot nuvarande aflöning, grundade sig, såsom

under § 3 antydts, derpå, att de åligganden, som tillkomme dessa befattningar,

ansetts å de vigtigaste platserna i stället böra utöfvas af

funktionärer, tillhörande tjenstemannagraden.

För lokomotiv/örare hade komitén, lika med styrelsen, bibehållit

nuvarande arvodesbelopp, lägst 960 kronor och högst 1,800 kronor.

På sätt komitén vid behandlingen af frågan om milpenningar framhållit,

ansåge komitén visserligen, att ifrågavarande betjente för närvarande

vore väl högt aflönade, men då inskränkning i milpenningarnes belopp

för dem stälts i utsigt, samt en del hithörande befattningar jemväl

skulle komma att få löneförmånerna minskade genom upphäfvandet af

stadgandet att inqvarteringsersättning för tågpersonal skulle utgå med

20 procent af arvodet oberoende af den ort, der bostaden vore belägen,

hade sjelfva det ordinarie arvodet ansetts böra qvarstå oförändradt,

helst lefnadskostnaderna för lokomotivförare likasom för annan

tågpersonal under de ständiga resorna blefve relativt stora, samt i

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 27.

öfrigt den högsta arvodesklassen enligt regeln icke torde komma att

uppnås förr än vid mera framskriden lefnads- och tjensteålder.

Beträffande öfverbanmästarne hade styrelsen anfört, att dessa jemlikt

nådiga brefvet den 1 juni 1877 åfnjöte arvode med lägst 720 och

högst 1,500 kronor, men att styrelsen trott sig böra föreslå höjning af

dessa belopp till resp. 900 och 1,800 kronor — en löneförbättring som

ingalunda kunde anses oskälig, då hänsyn toges dels dertill att ifrågavarande

betjente måste, till undvikande af större kostnad för vikariatens

uppehållande, vara så qvalificerade, att de i baningeniörernas frånvaro

kunde sköta dessas tjenster, och dels dertill att äfven öfverbanmästarnes

göromål komme att ökas genom bansektionernas utsträckning.

Från den nuvarande öfverbanmästareklassen hade i öfrigt utbrutits

trädgårdsmästaregruippen, hvilken ej syntes vara förtjent af lika stor

aflöning utan kunna åtnöjas med lägst 840 och högst 1,200 kronor,

utöfver hvilket sistnämnda belopp i verkligheten icke heller någon

såsom trädgårdsmästare tjenstgörande öfverbanmästare fått uppbära

arvode. Komitén hade ansett sig böra biträda styrelsens förslag i

hvad anginge såväl öfverbanmästare som trädgårdsmästare. Längre

vikariat för baningeniörerna torde visserligen hädanefter komma att

bestridas af de underingeniörer, som borde å bandirektörsexpeditionerna

anställas, men å andra sidan hade bansektionerna enligt komiténs förslag

blifvit väsentligt utsträckta.

Lika med styrelsen hade komitén för öfverkonduktör och konduktör

med bibehållande af maximilönen föreslagit förhöjning af minimilönen

från 720 kronor, hvilket belopp icke mera komme till tillämpning, till

840 kronor. Ehuru om hänsyn toges till att ifrågavarande betjente

jemväl åtnjöte milpenningar och beklädnad in natura, erkännas måste,

att de i förhållande till sina vederlikar inom verket vore jemförelsevis

högt aflönade, hade komitén likväl i betraktande af de högre lefnadskostnaderna

för tågpersonal icke velat ifrågasätta någon nedsättning.

Med afseende å stationsmästarnes arvoden hade styrelsen icke

föreslagit annan förändring än att aflöningarna inom förut gällande

minimi- och maximibelopp skulle utgå på grund af stationernas indelning

i klasser eller till

Lägst. Högst.

stationsmästare å 6:te klassens station 900 1,500 kronor.

•» å 7:de » » 840 1,200 »

» å 8:de » » 720 960 »

Bih. till Rikd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Nä/t.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Komitén hade emellertid, såsom redan förut framhållits, ansett mästarestationerna

skäligen böra uppdelas i allenast två klasser; och hade vid

bestämmandet af de arvodesbelopp, som skulle tillhöra befattningarna,

uteslutits så väl lägsta som högsta nu medgifna arvodesklass. Å

ena sidan hade det nemligen icke synts komitén möjligt, att en stationsföreståndare

skulle kunna aflönas med så lågt arvode som 720 kronor

— enligt 1895 års arvodesstat funnes icke lägre arvode än 840 kronor

tillämpadt — och å andra sidan måste, om den åsyftade fördelen af

stationsinspektorers ersättande med stationsmästare skulle kunna ernås,

aflöningen för dessa senare icke blifva för hög. Ett särskildt skäl att

föreslå nedsättning af maximiarvodet till 1,200 kronor hade komitén

dessutom trott sig kunna hemta från det faktum att arvodesklassen

1,500 kronor hittintills blott i ett enda fall tillämpats, nemligen för

aflönande af en person, som vid statens öfvertagande af en privatbana

öfvergått i statsbanornas tjenst och hvars aflöningsförmåner genom

köpekontraktet varit bestämda. Denne ensam hade erhållit högsta medgifna

stationsmästarearvodet 1,500 kronor förutom 375 kronor i årlig

lönefyllnad.

För maskinist och materialvakt hade komitén, lika med styrelsen,

föreslagit skäligen ansedda arvoden af lägst 840 kronor och högst

1,200 kronor. Maskinister skulle de betjente benämnas, hvilka omhänderliade

fast ångmaskin eller inrättning för uppvärmning eller central

belysning. Material vakterna åtnjöte enligt gällande aflöningsreglemente

arvoden af lägst 600 kronor och högst 900 kronor, men dessa måste

anses alldeles otillräckliga i förhållande till de i ekonomiskt hänseende

vigtiga göromål, som tillkomme dessa betjente.

I fråga om vagnförmännen hade af komitén, likasom af styrelsen,

allenast ifrågasatts höjning af det nominella minimiarvodet.

För banmästarne hade styrelsen med uteslutande af de tre för dem

nu gällande lägsta löneklasserna, hvilka ansetts otillräckliga, föreslagit

minimarvodet till 780 kronor och maximiarvodet till 960 kronor eller

en klass högre än för närvarande; och hade en sådan förbättring i

deras ställning synts styrelsen vara både billig och lämplig, särskildt

med afseende fästadt derå, att de i första hand utöfvade tillsynen öfver

alla å banorna förekommande, ofta mycket maktpåliggande underhållsarbeten

och de vid dessa anstälda arbetare. Komitén hade biträdt styrelsens

förslag i fråga om minimiarvodet, men ansett sig af två särskilda

skäl böra gå ett steg längre än styrelsen i fråga om maximiarvodet

och således föreslå detta till 1,080 kronor. Först och främst

hade komitén nemligen förutsatt, att längden af banmästarnes. afdelningar

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

83

skulle ökas med icke mindre än 50 procent. Ock vidare skulle, då samtliga

banmästare nu åtnjöte och enligt komiténs förslag fortvarande skulle

åtnjuta fri bostad in natura, för banmästaregruppen i dess helhet uppkomma

en för personer i denna ställning ganska afsevärd minskning i

lönevilkoren genom det ifrågasatta borttagandet af den fria vedbranden.

Medan komitén, lika med styrelsen, ansett aflöningen för eldare

böra uppföras med oförändrade belopp, hade komitén föreslagit nedsättning

med en löneklass i de manliga kontor sbiträdenas maximiaflöning,

sådan denna enligt styrelsens förslag skulle utgå; hvarjemte en särskild

lägre aflöning föreslagits för qvinliga kontorsbiträden. Att jemväl

för manliga kontorsbiträden en arvodessänkning synts nödig hade sin

grund hufvudsakligen i samma skäl, som föranledt nedsättningen för

stationsmästare, eller att aflöningen, om det med befattningens inrättande

afsedda syftet skulle uppnås, icke borde sättas för hög.

För packmästare hade styrelsen föreslagit förhöjning af minimioch

maximiarvodena från resp. 600 och 900 kronor till 720 och 960

kronor; och hade komitén biträdt detta förslag, enär billigheten synts

fordra, att packmästarnes aflöning ej blefve för låg i förhållande till konduktörernas.

Beträffande stationskarlsförmän och stationskarlar, hvilka enligt gällande

aflöningsreglemente åtnjöte, de förra lägst 240 kronor och högst 900

kronor samt de senare lägst 240 kronor och högst 660 kronor, hade

styrelsen, som ansett, att ifrågavarande befattningar borde indelas i

grupper med högre aflöning för dem, som komme att tillhöra de grupper,

åt hvilka de mera maktpåliggande göromålen blefve anförtrodda, ifrågasatt,

att de göromål, som hittills förrättats af stationskarlsförmän och

stationskarlar, borde fördelas i förra fallet på vexel-, magasins- och

stationskarlsförmän, i senare fallet på vexelkarlar, magasinskarlar, signalkarlar

och stationskarlar; i sammanhang hvarmed styrelsen föreslagit,

att aflöningarna skulle utgå till vexelförmän och magasinsförmän med

lägst 720 och högst 1,080 kronor, till stationskarlsförmän med lägst

660 och högst 900 kronor, till vexelkarlar, magasinskarlar och signalkarlar

(vid de större stationerna) med lägst 600 och högst 720 kronor

samt till stationskarlar med lägst 480 och högst 660 kronor.

För sin del hade komitén icke kunnat förorda den sålunda föreslagna

uppdelningen af ifrågavarande befattningar. De göromål, hvilka

tillkomme den del af ifrågavarande personal, som användes till vexel-,

signal- och magasinstjenst vid de större stationerna, vore nemligen af

den beskaffenhet, att de fordrade full spänstighet och vigör hos personalen.

Det kunde för den skull lätt inträffa, att en karl, som användts

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

i dylik tjenstgöring, efter några år icke funnes för densamma längre lämplig

utan ansåges böra återflyttas till vanlig stationstjenst. Någon anledning

gåfves emellertid då icke, hvarför han skulle uppbära det högre arvode,

han under den särskilda, mera maktpåliggande tjenstgöringen erhållit.

Med hänsyn härtill både komitén ansett att, i öfverensstämmelse

med hvad nu faktiskt egde rum, den ifrågavarande särskilda tjenstgöringen

hellre borde ersättas med tilläggsarvode, som endast utginge,

så länge den särskilda tjenstgöringen fortfore, hvarför ock i förevarande

paragraf intagits bestämmelse om dylikt tilläggsarvode för signal-,

vexel- och magasinstjenst vid större station. Hvad åter den för stationskarlsförmän

och stationskarlar af styrelsen föreslagna ordinarie aflöningen

beträffade, så hade först och främst giltiga skäl synts komitén

föreligga för minimiarvodenas höjande till de angifna beloppen. Vidare

hade stationskaris maximiarvode synts böra, på sätt styrelsen hemstält,

bibehållas vid nuvarande belopp 660 kronor. Sant vore visserligen,

att för den del af stationskarlsgruppen, som kunde påräkna bostad in

natura, en minskning i lönevilkoren skulle enligt komiténs förslag uppkomma

genom borttagandet af förmånen af fri vedbrand, men då denna

förmån, enligt hvad komitén förutsatte, icke komme att fråntagas de nuvarande

innehafvarne deraf utan vederlag i annan form, samt ett arvode

af 660 kronor med åtföljande inqvartering eller ersättning derför jemte

öfriga enligt det nya reglementet utgående förmåner syntes i och för

sig vara skälig maximiaflöning för en person i en stationskaris ställning,

allra helst i jemförelse med hvad som bestodes hans vederlikar inom

den privata jernvägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt, hade komitén

icke ansett sig kunna förorda någon förhöjning. Med afseende å stationskarisförmännen

hade åter en höjning af maxiiniarvodet med en

löneklass af komitén ifrågasatts, enär denna grupp af stationsbetjeningen,

som för sin befordran från stationskarlsgraden måste hafva ådagalagt

särskild duglighet, syntes böra kunna nå en aflöning af 960 kronor,

samt gruppen i sin helhet måste anses mera än stationskarlsgruppen

blifva lidande genom den fria vedbrandens borttagande, då förmånen

af bostad in natura för den förekomme i relativt större utsträckning.

För sådan portvakt, som vore anstäld vid l:sta klassens station

eller verkstad, hade styrelsen med bibehållande af nuvarande högsta

arvode, 960 kronor, föreslagit en höjning åt lägsta arvodesbeloppet

från 600 till 660 kronor. För öfriga portvakter hade åter arvodet synts

styrelsen kunna bestämmas till lägst 540 och högst 720 kronor. Hvad

styrelsen sålunda föreslagit hade af komitén biträdts.

Med afseende å vaktmästarne vid distrikten, för hvilka i gällande

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

aflöningsreglemente arvode vore uppfördt med lägst 240 kronor och

högst 900 kronor, hade styrelsen icke föreslagit annan förändring än

höjning af minimiarvodet till 600 kronor. På det att ifrågavarande betjente

icke måtte, med inberäkning af den dem tillkommande förmånen

af hyresbidrag eller hyresfri bostad, blifva allt för högt afiönade i

förhållande till deras vederlikar inom styrelsen, för hvilka komitén föreslagit.

löneförmåner, närmast motsvarande dem, som åtnjötes af vaktmästare

inom de centrala embetverken i allmänhet, hade komitén uppfört

minimiarvodet med 600 kronor och maximiarvodet med 840 kronor.

Vagnsmörjarne, hvilkas aflöning enligt gällande aflöningsreglemente

vore lägst 240 kronor och högst 660 kronor, hade af styrelsen satts

i paritet med lokomotiv- och vagnputsare, som redan nu åtnjöte ett maximiarvode

af 720 kronor och för hvilka styrelsen föreslagit att minimiarvode

af 540 kronor. Enligt komiténs förmenande borde dock vagnsmörjarne,

hvilka tillhörde tågpersonalen och förty hade en mera ansträngande

tjenst, kunna nå en något högre aflöning än putsarne, och

detta så mycket hellre som denna grupp af tågpersonalen vore äfven

förhållandevis lägre aflöriad än den öfriga. Komitén hade derföre i styrelsens

ifrågavarande förslag gjort den ändring, att maximiarvodet för

vagnsmörjare uppförts med 780 kronor.

I aflöningen för pumpare, kolvakt, kontorsvakt och notisbärare hade

hvarken styrelsen eller komitén föreslagit annan ändring än höjning af

de nu utgående, alldeles otillräckliga minimiarvodena.

Hvad slutligen anginge banvakterna, så vore för dem och de med

dem likstälda grind- och brovakterna i gällande aflöningsreglemente

uppfördt arvode af lägst 240 kronor och högst 540 kronor; hvarjemte

vore stadgadt, att styrelsen egde att tillägga högst 20 kronor i månaden

under seglationstiden för vakt vid rörlig bro samt att för bevakning

af grindar anställa personer med lägre arvoden.

Beträffande banvakternas aflöning hade styrelsen erinrat, hurusom

styrelsen i underdånigt utlåtande den 10 december 1891 af anförda skäl

hemstält om aflåtande af proposition till Riksdagen derom, att aflöningsreglementet

måtte sålunda ändras, att arvoden inom 19:de löneklassen

med årligt belopp af 600 kronor kunde banvakterna tilldelas.

Det förslag, Kongl. Maj:t med bifall till denna hemställan förelagt 1892

års riksdag, hade också -- yttrade styrelsen — vunnit en välvillig

behandling af Riksdagen, som medgifvit, att ett belopp af högst 12,000

kronor finge under år 1893 användas till förhöjning i vissa fall af banvakternas

löneförmåner utöfver nuvarande högsta arvodesbeloppet med

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

högst 60 kronor för hvarje banvakt,0) men Riksdagen hade ansett, att

den slutliga pröfningen af frågan om förbättring af banvakternas lönevilkor

borde anstå, tills förslag till en allmän revision af aflöningsreglementet

kunde Riksdagen föreläggas. Under sådana förhållanden förnyade

styrelsen omförmälda förslag och hemstälde alltså, att arvodena

för banvakter måtte fastställas att utgå med från och med 480 kronor

— de fyra lägsta nuvarande löneklasserna kunde nemligen ej ifrågakomma

— till och med 600 kronor. Hvad åter brovakterna anginge —

anförde styrelsen vidare — så uppbure de banvakter, h vilka under detta

namn vore anstälda för bevakningen och manövreringen af svängbroar,

för närvarande i allmänhet utöfver sin banvaktslön ett viss belopp för

år eller också för månad under seglationstid, men styrelsen hade nu

trott sig böra föreslå, att i stället lägsta och högsta arvodena för brovakterna

höjdes till resp. 540 och 720 kronor. Aflöningen till de

banvakter, som hade sig uppdragen bevakningen af grindar vid större

vägöfvergångar och derför särskildt benämndes grindvakter, hemstälde

styrelsen måtte få som hittills utgå efter de för banvakter i allmänhet

faststälda arvodesklasser. I detta sammanhang ville styrelsen äfven

nämna, att styrelsen fortfarande ämnade vid flertalet grindar anställa

vaktare eller vakterskor på extra stat med betydligt lägre aflöning

än hvad föreslagits för sådana, som tillhörde den ordinarie personalen.

Styrelsen hade vidare i ett senare mom. af den paragraf, som angåfve

klassarvodena för de särskilda befattningarna, intagit ett stadgande

derom, att banvakt eller stutionskarl, som med godt vitsord

tjenstgjort i ordinarie anställning i femton år i Norrland, skulle kunna,

om han tjenstgjorde å särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen

faststälda högsta arvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarvode af 60 kronor

för år, hvilket arvode dock skulle vid förflyttning till mindre dyr ort

indragas.

Hvad först anginge förslaget att uppföra särskild aflöning för brovakt,

så hade komitén af samma skäl, som föranledt komitén att motsätta

sig förslaget om uppdelning af stationskarlsförmans- och stationskarlsbefattningarna,

icke kunnat biträda detta förslag, utan hade komitén,

som i öfrigt ansett benämningarna brovakt och grindvakt böra försvinna

och samtliga ifrågavarande betjente kallas banvakter, intagit bestämmelse

derom, att banvakt, hvilken tjenstgjorde såsom vakt vid rörlig bro,

måtte under seglationstiden kunna erhålla ett tilläggsarvode efter 60 å

120 kronor för år. Någon erinran på detta ställe i aflöningsreglementet

*) Enahanda medgifvande har lemnats för åren 1894—97.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

om styrelsens befogenhet att anställa extra grindvakter hade deremot

icke ansetts behöflig.

Beträffande derefter det för banvakt föreslagna minimiarvodet, så

hade komitén icke haft något att deremot erinra.

Vidkommande slutligen maximiaflöningen, hvilken för banvakt i

allmänhet skulle utgöra 600 kronor, men för banvakt i Norrland kunna

uppgå till 660 kronor, så hade komitén först och främst icke kunnat

ansluta sig till förslaget om ett särskildt dyrortstillägg för den norrländska

betjeningen. Förslaget hade föranledts deraf, att ofvan omförmälda

af Riksdagen anvisade anslagsbelopp, med stöd af inom Riksdagen

gjorda uttalanden, användts till förbättring af de i Norrland

stationerade äldre banvakternas vilkor. Steget mellan ett dylikt tillfälligt

understöd och ett fastslående i aflöningsreglementet af ett särskildt

dyrortstillägg för vissa grupper af betjeningen vore emellertid

stort. Vunne principen fotfäste, kunde den framkalla anspråk på liknande

förmån ej blott från öfriga grupper af jernvägspersonalen utan

äfven från personalen inom andra statsförvaltningens grenar; och den

syntes i sjelfva verket så mycket mindre böra komma till tillämpning

för jernvägspersonalen, som denna i sina hushållsbiljetter egde en möjlighet

att åtminstone i någon mån förskaffa sig billigare födoämnen,

hvilken ej förefunnes för personalen inom andra verk. Komitén, som

alltså icke kunde tillstyrka det ifrågastälda dyrortstillägget, hade deremot

biträdt styrelsens förslag om maximiarvodets belopp. Då förmånen

af fri vedbrand enligt komiténs förslag skulle upphöra, blefve

visserligen den löneförbättring, som genom den nya löneklassen skulle

beredas banvakterna, mindre afsevärd om ens någon; men i fråga om

banvakternas lönevilkor, sådana de af komitén föreslagits, gälde det

samma, som nyss sagts om stationskarlarnes, eller att de måste anses

skäliga, särskildt i jemförelse med hvad som bestodes vederlikar inom

den privata jern vägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt.

Af de i gällande aflöningsreglemente omförmälda ordinarie betjente

vid distrikten hade styrelsen uteslutit ej mindre eldarelärlingar och

bromsare, hvilka ansetts icke vidare böra såsom ordinarie förekomma,

än äfven förrådsdrängar, hvilka icke längre anstäldes under sådan

benämning. Komitén hade uteslutit jemväl telegrambud, enär sådana

icke synts böra i ordinarie befattning antagas, samt kuskar, enär för

närvarande endast en sådan funnes anstäld, samt de med dylik befattning

förenade göromål, i den mån sådana för framtiden kunde förekomma,

torde kunna utföras af annan betjening.

I gällande aflöningsreglemente funnes — anför komitén vidare —

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

intagen en bestämmelse att, då styrelsen funne sådant lämpligt, kontorsskrifvare

finge, utan hinder af hvad aflöningsreglementet föreskrefve i

fråga om aflöningsklasser och tjenstledighet för skötande af egna

angelägenheter, aflönas efter beting, det vill säga sålunda att han erhölle

betalning, i den mån han verkstälde arbete, hvarå styrelsen utsatt

visst pris; och skulle så aflönad kontorsskrifvare för utförandet af sådana

arbeten å kontoret, livilka icke lämpligen kunde på nämnda sätt godtgöras,

erhålla betalning för timme enligt pris, som styrelsen faststälde

i förhållande till den arbetandes förmåga och flit samt arbetets beskaffenhet.

Denna bestämmelse, som för närvarande endast tillämpades i

fråga om en del kontorsskrifvare å statistiska kontoret, hade styrelsen

ansett böra bibehållas. Då enligt komiténs förmenande ordinarie kontorsskrifvare

icke vidare borde å nämnda kontor anställas, och då i

öfrigt en dylik aflöningsform för ordinarie personal synts mindre lämplig,

hade komitén uteslutit bestämmelsen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser huru med atlöningen skall

förfaras, då vederbörande af en eller annan anledning icke tjenstgör.

Under det att hvarken i gällande reglemente eller styrelsens förslag i

detta hänseende gjordes någon skilnad mellan styrelse- och distriktspersonal,

hade komitén — anför den — i enlighet med den sträfvan

att likställa förstnämnda personal med den inom andra centrala verk,

som komitén sökt fullfölja, ifrågasatt en dylik skilnad och dervid för

styrelsepersonalen upptagit liknande bestämmelser som de, hvilka vid

de allmänna löneregleringarna under de senare åren faststälts. Hvad

distriktspersonalen anginge, hade komitén åter i allmänhet bibehållit nu

gällande föreskrifter, dock att dessa dels väsentligen omredigerats, dels

ock i vissa afseenden fullständigats. Den vigtigaste förändring, komiténs

förslag i denna del innebure i sak, vore den, att komitén, lika med

styrelsen, borttagit den i fråga om tjenstemans ledighet för enskilda

angelägenheter nu gällande inskränkningen att dylik ledighet icke finge

med arvodets bibehållande i ett sammanhang medgifvas för längre tid

än femton dagar, hvarvid emellertid, såsom framhållits i motiveringen

till § 90 af instruktionsförslaget (kom.-bet. sid. 239—240), förutsatts, att

ledighet under fulla trettio dagar i följd mera undantagsvis skulle erhållas.

Med afseende å innehållet i förevarande paragraf (kom.-bet. sid.

303—305) torde här i öfrigt endast behöfva framhållas, att komitén

bibehållit aflöningsreglementets nuvarande allmänna stadgande om betjentes

löneförmåner under tjenstledighet, eller att de äro underkastade

afdrag af arvodet under de förhållanden och i den ordning, styrelsen

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kongl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 27.

föreskrifver. De föreskrifter, styrelsen i detta hänseende meddelat

(cirkulären n:o 262 af den 29 december 1869 och n:o 279 af den 26

april 1870), innehålla i hufvudsak, att betjente väl kunna med bibehållande

af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af egna angelägenheter

under femton dagar årligen, men att deremot vid sjukdomsförfall

tjenstgöringspenningarne redan första dagen indragas. Någon

jemkning i detta sistnämnda förhållande har visserligen synts komitén

kunna ifrågasättas, men i betraktande af det särdeles stora antal betjeningspersonal,

som funnes vid statsbanorna, och denna personals utbredning

öfver hela landet till stor del milsvidt från läkare och befäl samt

svårigheterna att vid sådant förhållande utöfva erforderlig kontroll öfver

att uteblifvande från tjenstgöring icke hade sin grund i föregifvet sjukdomsförfall,

har det synts komitén såväl af ekonomiska skäl som ock

för tjenstens fordringar lämpligast att hädanefter såsom hittills åt jernvägsstyrelsen

öfverlemnades att ordna denna sak på sätt, som på samma

gång tillgodosåge personalens berättigade intresse och jernvägens fördel.

Med afseende å de i denna paragraf intagna bestämmelserna om § io.

begrafningshjelp har komitén föreslagit en afsevärd inskränkning.

Enligt § 10 i aflöningsreglementet eger styrelsen att såsom begrafningshjelp

tilldela sterbhuset efter afliden tjensteman, betjent eller

arbetare ett belopp, motsvarande en månads aflöning, sådan denna

genom arvodesstat eller aftal är vederbörligen bestämd.

Komitén anmärker nu, att denna förmån nästan öfverallt annorstädes

inom statsförvaltningen afskaffats, samt att komitén, som hölle

före, att anskaffningen af dylik hjelp borde af personalen sjelf ombesörjas

genom deltagande i begrafningskassor eller andra dylika föreningar,

jemväl varit betänkt på att föreslå dess fullständiga indragning

vid jern vägsstaten, men likväl ansett sig böra ifrågasätta dess bibehållande

vid dödsfall i följd af olyckshändelse under tjenstgöring. Då

begrafningshjelp år 1894 utgått med ett sammanlagdt belopp af 7,784

kronor 87 öre, hade komitén, ehuru utgifterna å denna post naturligen

vore temligen vexlande, antagit en årlig besparing af omkring

6,500 kronor kunna uppkomma genom den i detta afseende föreslagna

ändringen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande den vid jern vägs- § H
staten

i så stor utsträckning förekommande löneförmånen fri bostad

eller inqvarteringsersättning; och har komitén med afseende å sagda

förmån föreslagit högst genomgripande förändringar.

Bih. till Rihsd. Prot. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

För närvarande är förmånen i fråga reglerad genom nådiga brefvet

den 23 december 1880, hvilket utfärdats på grund af en Riksdagens

skrifvelse af år 1877. Sedan Riksdagens år 1876 församlade revisorer

fästat uppmärksamheten på önskvärdheten af att bestämdare föreskrifter

lemnades angående jernvägspersonalens förseende med inqvarteringsersättningar

eller bostäder, anhöll nemligen 1877 års riksdag, att Eders

Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning

tjenstebefattningar vid statens jernvägstrafik borde vara med fördelen

af fri bostad, vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler, förenade,

samt derefter såväl i berörda hänseende som i de med denna

fråga sammanhängande öfriga omständigheter meddela de föreskrifter,

Eders Kongl. Maj:t kunde finna vara för ändamålet tjenliga. Genom

nyssnämnda nådiga bref meddelade Eders Kongl. Maj:t i anledning

häraf, med upphäfvande af § 11 i gällande aflöningsreglemente, särskilda

bestämmelser uti ifrågavarande afseende. De vigtigaste af dessa

bestämmelser voro följande.

Fri bostad, vare sig uti styrelsen för statens jernvägstrafik tillhörig

eller uti någon i närheten af Stockholms centralstation belägen,

för ändamålet förhyrd lägenhet skulle tillkomma styrelsens chef samt

öfverdirektörerna.

Enahanda förmån af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten

deraf belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter skulle ock, der

styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,

tillkomma vaktmästare i styrelsen samt följande tjenstemän

och betjente vid distrikten, nemligen: afdelningsföreståndare och hans

assistent; baningeniör; maskiningeniör; stationsinspektor; telegrafinspektör;

verkmästare; stationsskrifvare; öfverbanmästare; lokomotivförareförman;

vagnmästare; stationsmästare; vaktmästare; banmästare;

lokomotivförare; vagnförman; öfverkonduktör; konduktör; packmästare

samt betjente af lägre grad än de nämnda.

Med fri bostad skulle vara förenad förmånen af fri vedbrand.

Embete- och tjenstemän samt betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjöte

fri bostad, skulle ega uppbära inqvarteringsersättning, utgörande

20 % af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar deri inbegripna, för dem,

som vore stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, och 15 %

för dem, som vore annorstädes stationerade; dock att lokomotivförare,

eldare, smörjare, konduktörer och packmästare egde bekomma 20 %

oberoende af de orter, der de vore tidtals kommenderade och hade

sin bostad.

Mot den sålunda faststälda ordningen i fråga om åtnjutande af fri

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27. ''

bostad eller inqvarteringsersättning har nu synts komitén först och

främst kunna erinras, att den uppfattning, som vid jernvägarnes införande

gjorde sig gällande om nödvändigheten af att nästan all jernvägspersonal

bodde i jernvägens omedelbara närhet, numera blifvit betydligt

modifierad. Erfarenheten hade nemligen — yttrar komitén —

visat, att antalet af de tjenstekategorier, hvilkas bostäder med nödvändighet

måste vara så belägna, icke vore så stort; och särskildt

i våra grannländer Norge och Danmark förekomme förmånen af fri

bostad in natura i långt mindre utsträckning än hos oss. De lägenheter,

i hvilka vår liniepersonal inrymts, hade äfven i verkligheten icke

så sällan befunnit sig på ganska långt afstånd från vederbörande station

eller annan tjenstgöringsplats.

Att märka vore vidare, att förmånen af fri bostad in natura vore

en vida större förmån än den kontanta inqvarteringsersättningen. Då

det nu ofta förekomme, att inom en och samma tjenstekategori en del

af personalen åtnjöte förmånen in natura, medan åter en annan del

endast hade inqvarteringsersättning, skedde härigenom uppenbart en

orättvisa, då den förra delen befunne sig i en afgjordt bättre ställning

än den senare.

Komitén hade vid företagen undersökning jemväl funnit, att jernvägens

utgifter för förhyrda bostäder stege till högst afsevärda belopp.

Detta gälde i all synnerhet om de s. k. boställshus, hvilka jernvägsstyrelsen

tid efter annan med Kongl. Maj:ts tillstånd för en tidrymd

af 25 år förhyrt af statens järnvägstrafik s enke- och pupillkassa.

I hyresafgift för ett sådant hus erlade styrelsen nemligen 4 % å 5 %

af hvad huset kostat samt bestrede dessutom allt underhåll. Härigenom

komme i vissa fall statens årliga utgift för inqvartering in natura af en

tjensteman eller betjent att uppgå till vida högre belopp än om endast

inqvarteringsersättning lemnats.

Vidare hade komitén icke kunnat finna tillräckliga skäl föreligga

för bibehållande af den bestämmelsen att med fri bostad skulle vara

förenad förmånen af fri vedbrand. Nästan öfverallt annorstädes inom

statsförvaltningen, der fri bostad in natura förekomme såsom löneförmån,

vore nemligen den fria vedbranden numera indragen; och att

under sådana förhållanden låta löneförmånen qvarstå för jernvägsförvaltningen

ansåge komitén icke böra ifrågakomma, helst komitén

förestälde sig, att vederbörande, derest förmånen borttoges, skulle låta

sig angeläget vara att genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade

syllar och medgifvande af lättnader i transporterna och vid anskaffandet

m. m. bereda den utefter jernvägslinierna boende personal,

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

för hvilken svårighet att erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle

att utan för dryga kostnader förskaffa sig sådant.

Slutligen kunde komitén för sin del icke finna, att under nuvarande

förhållanden bestämmelsen att tågpersonalen skulle i inqvarteringsersättning

erhålla 20 % af arvodet oberoende af boningsorten borde qvarstå.

Detta medgifvande för tågpersonalen, hvilket af Kongl. Maj:t lemnats

år 1872 genom tre särskilda beslut, både icke af Riksdagen stadfästs.

1 det till 1874 års riksdag afgifna förslaget till lönereglering hade

Kongl. Maj:t väl ifrågasatt, att all personal vid distrikten, som ej åtnjöte

fri bostad in natura, skulle erhålla 20 % af arvodet i inqvarteringsersättning,

men någon särskild framställning om tågpersonalen hade

vid sådant förhållande icke gjorts; och då Riksdagens beslut beträffande

den kongl. propositionen i denna del innehållit, att inqvarteringsersättningen

finge å landet höjas från 10 till 15 /&'', men deremot borde för

de mindre städerna bibehållas vid 15 hade Riksdagen alltså icke

heller särskildt yttrat sig om tågpersonalen.

Efter att närmare hafva redogjort för Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda

beslut i ämnet (kom.-bet. sid. 68-- 69) har komitén vidare

anfört, att af samma beslut framginge, det hufvudsakligaste grunden

till den medgifna procentförhöjningen varit föreställningen att tågpersonalen

vore underkastad så godt som ständiga ombyten af förläggningsort.

Under jernvägsförvaltningens första tider, då stambanebyggandet

försiggått i stor omfattning och nya statsbanelinier tidt och

ofta öppnades för trafik, hade detta också varit händelsen; men numera

vore förhållandena i detta hänseende helt och hållet förändrade, i det

att tågpersonalen på det hela taget icke förflyttades oftare än annan

personal. Härtill ville komitén lägga, att i de fall, då förflyttning

förekomme under sådana förhållanden, att vederbörande någon tid måste

hålla sig bostad å tvenne håll, han derunder, såsom tjenstgörande å

annan ort än den, der han vore bosatt, egde uppbära dagtraktamente

och således icke kunde anses göra någon ekonomisk förlust. Komitén

tvekade i öfrigt så mycket mindre att påyrka tågpersonalens likställande

med den öfriga personalen i fråga om inqvarteringsersättning, som

förstnämnda personal, särskildt lokomotivförarne, tillhörde den förhållandevis

bäst aflönade statsbanepersonalen.

Komitén, som sålunda ansett, att förmånen af fri vedbrand borde

bortfalla samt tågpersonalen i fråga om inqvarteringsprocent likställas

med den öfriga liniepersonalen, har härefter närmare angifvit, huru

komitén tänkt sig förmånen af fri bostad in natura reglerad.

Vid uppgörande af sitt förslag i denna del hade komitén — för
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

klarar den — utgått från den allmänna förutsättning att rätt till en dylik

förmån endast borde tillkomma sådan personal, som för tjenstens behöriga

skötande deraf kunde anses vara i verkligt behof, men att styrelsen,

vid det förhållande att statens jernvägar tillhöriga bostadslägenheter

kunde finnas disponibla, borde eg a befogenhet att i dessa lägenheter

i män af tillgång inqvartera jemväl annan personal, åt hvilken

förmånen af inqvarteringsersättning eljest vore medgifven. Då komitén

härefter haft att undersöka, hvilka kategorier af personalen borde anses

vara i verkligt behof af fri bostad in natura, hade komitén först och

främst ansett detta icke vara förhållandet med styrelsens chef och ledamöter.

Desse hade icke från början varit i åtnjutande af denna förmån,

.utan först år 1880 blifvit delaktige af densamma0); och från sin

ståndpunkt kunde komitén så mycket mindre erkänna behöfligheten af

förmånens bibehållande, som enligt komiténs förslag till distriktsförvaltningens

ordnande det direkta ingripande i linieförvaltningens handhafvande,

hvilket från styrelsens sida nu egde rum, skulle komma att

väsentligen minskas.

Af den vid styrelsen anstälda personalen, hvilken alltifrån styrelsens?

organisation år 1863 varit i saknad af inqvarteringsersättning,

vore det enligt komiténs förmenande endast vaktmästarne, som för

tjenstens förrättande kunde anses vara i behof af fri bostad in natura.

Men medan bemälde betjente enligt gällande bestämmelser egde, der

styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,

åtnjuta sådan förmån såsom ett tillägg till det i penningar

bestämda arvodet, ansåge komitén intet skäl förefinnas att med afseende

å jernvägsstyrelsens vaktmästare tillämpa annan grundsats än den, som

genomförts beträffande vaktmästare i andra centrala embetsverk, eller

att, der bostad in natura åtnjötes, afdrag å den kontanta lönen skulle

ega rum med visst belopp.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så hade komitén för sin del

funnit följande tjenstemän och betjente böra för tjenstens behöriga

skötande vara i åtnjutande af fri bostad in natura, nemligen: distriktschef,

trafikinspektör, byråassistent, stationsinspektor, underinspektör,

stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt vid l:a klassens station

eller verkstad och maskinist, som skötte värmeledning eller central belysning.

Då emellertid i ett eller annat fall på grund af särskilda för- *)

*) Öfverdirektörerna för ban- och trafikafdelningarna hade visserligen redan år 1872 erhållit bostad

i centralstationshuset i Stockholm men detta endast tillsvidare och intill dess bostadslägenheterna

för styrelsen eller trafikt.jensten å stationen blefve behöfliga samt emot en viss årlig afgift, motsvarande

räntan å kostnaden för lägenheternas inredning.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hållanden skulle kunna inträffa, att äfven nu nämnd tjensteman eller

betjent skulle kunna undvara berörda förmån, syntes det böra öfverlemnas

åt jern vägsstyrelsens pröfning att bestämma, huruvida förmånens

utgående till ifrågavarande personal kunde anses vara för jernvägstrafiken

behöfligt eller ej. Å andra sidan kunde emellertid undantagsvis

blifva händelsen, att tjenstens kraf eller lokala förhållanden gjorde det

oundgängligen nödigt att jemväl åt nu ej nämnd personal, utöfvande

den egentliga stationstjensten, bereda inqvartering in natura; och komitén

hade för den skull ansett sig böra i aflöningsreglementet intaga ett

stadgande i sådant syfte.

Den personal, som enligt ofvanstående grunder skulle erhålla bostad

in natura, skulle bekomma förmånen, vare sig jernvägen sjel^ egde

erforderliga lägenheter eller nödgades förhyra sådana. För den öfriga

liniepersonalen borde deremot enligt komiténs förmenande förhyrning

af bostadslägenheter ej vidare ega rum, utan skulle, såsom förut nämnts,

styrelsen endast vara berättigad att — alltid mot skyldighet för vederbörande

att afstå den kontanta inqvarteringsersättningen — till densamma

i mån af tillgång upplåta sådana bostadslägenheter, som för

jernvägens räkning uppförts eller inköpts.

Hvad beträffade den ekonomiska innebörden för jernvägen af komiténs

förslag till inqvarteringsförmånens reglering, så hade — yttrar

komitén — en öfverslagsberäkning först och främst gifvit, vid handen,

att skilnaden mellan det belopp, jernvägsförvaltningen år 1893 faktiskt

utgifvit för förhyrda bostäder åt liniepersonalen, och det belopp, styrelsen

samma år skulle fått utgifva, derest den i de förhyrda bostäderna

inqvarterade personalen i stället åtnjutit inqvarteringsersättning

enligt de vanliga grunderna, uppginge till omkring 65,000 kronor.

Hela detta belopp skulle dock i alla händelser icke komma att besparas,

enär jemväl enligt komiténs förslag förhyrning af bostäder fortfarande

kunde komma att i vissa fall ega rum; och då en afsevärd del af samma

belopp representerade hyresafgifter för de enke- och pupillkassan tillhöriga

boställshus, hvilka för ett flertal år förhyrts, kornme det i alla

händelser att dröja, innan besparingen nådde upp inemot nämnda summa.

Jernvägens utgifter för inköp af bränsle åt boställshafvare belöpte

sig år 1894 till omkring 163,000 kronor. Transportkostnaderna för

samma bränsle, hvilka icke särskildt bokförts, torde, enligt hvad framginge

af visserligen helt och hållet approximativa beräkningar, kunna

upptagas till omkring 27,000 kronor. Inalles skulle alltså jernvägens

kostnader för bränsle åt personalen kunna beräknas uppgå till omkring

190,000 kronor om året. Detta belopp representerade likväl naturligen

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

icke den för jernvägen genom förmånens borttagande uppkommande

vinsten, ty i flera fall skulle personalen, särskildt den lägre, beredas

ersättning genom höjning af den kontanta aflöningen.

Genom tågpersonalens likställande med den öfriga personalen i

fråga om inqvarteringsersättning skulle vidare en besparing af omkring

35,000 kronor kunna beredas.

Med afseende å nu ifrågavarande paragraf bar komitén vidare anmärkt,

bland annat, att komitén ej kunnat biträda ett af styrelsen framstäldt

förslag att hela den liniepersonal, som ej åtnjöte inqvartering in

natura, skulle i ersättning bekomma 20 procent af arvodet oberoende

af bostadsorten, utan hade allenast den i distriktsförvaltningarnas naturliga

hufvudorter, Stockholm, Göteborg, Malmö och Östersund, stationerade

personalen ansetts böra komma i åtnjutande af en dylik högre

inqvarteringsprocent. Inqvarteringsersättningen hade i öfrigt synts komitén

böra riktigare benämnas hyresbidrag; hvarjemte införts ett såsom

behöfligt, ansedt stadgande att dylikt hyresbidrag vore af löns och ej

tjenstgöringspenningars natur.

I fråga om felräkning spenningar föreskrifver gällande aflöningsreglemente,

att sådana tillkomma styrelsens hufvudkassör med 750 kronor

om året, styrelsens uppbördskassör med 25 öre för hvarje fullt tusental

kronor af den uppbörd, som under hvarje år blifvit från stationerna till

uppbördskassan inremitterad, samt distriktskassör med 40 öre för hvarje

fullt tusental kronor, som utgått till bestridande af kontanta liqvider

för samtliga afdelningarnas vid distriktets räkning, allt i don ordning,

styrelsen på grund af godkända kassaräkningar närmare bestämmer.

Reglementet stadgar vidare, att trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal

eger att uppbära provision med 0,3 procent af redovisade trafikeller

telegraminkomster till fördelning emellan nämnda personal på afsändnings-

och mottagningsstationerna enligt grunder, som styrelsen

eger att bestämma. Denna provision är emellertid till sin art i sjelfva

verket felräkningspenningar och benämnes numera så äfven officielt.

Med undantag af hufvudkassören, som åtnjöte felräkningspenningar

till fixt belopp, uppbure alltså — anför komitén — öfriga tjensteman,

som vore delaktiga af denna förmån, felräkningspenningar med viss

procent å uppburna eller utgifna belopp. Detta hade emellertid haft

till följd, att med jernvägsrörelsens tillväxt inkomsten af förmånen

stigit till belopp, som vid aflöningsreglementets utfärdande år 1874

svårligen vore beräknade eller afsedda. År 1894 hade sålunda uppbördskassören

med ett årligt arvode af, inberäknadt två ålderstillägg,

§ 13.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4,000 kronor, uppburit felräkningspenningar till belopp af 4,905 kronor,

en distriktskassör med årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp

af 1,539 kronor samt en bokhållare och expeditionsföreståndare med

årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp af 2,800 kronor.

Dessa siffror ådagalade hvad ock läge i sakens natur, eller att felräkningspenningarnes

bestämmande till viss procent af uppburna eller

utgifna belopp icke vore lämpligt i följd af den tendens att stiga i

större proportion än hvad motsvarade det ökade arbetet, som inkomsten

i fråga då erhölle. I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente hade

jern vägsstyrelsen jemväl föreslagit felräkningspenningarnes fixerande

för uppbördskassören men ansett nuvarande bestämmelser böra bibehållas,

i hvad anginge distriktskassörer samt trafik- och telegrafstationernas

uppbördspersonal. Komitén, som i sammanhang med decentralisationen

ifrågasatt indragning af uppbördskassörstjensten, hölle deremot

före, att ifrågavarande förmån borde fastställas till fixt belopp

(500 kronor) jemväl för distriktskassörerna, samt att i fråga om trafikoch

telegrafstationernas uppbördspersonal bestämmelse borde meddelas

derom, att beloppet icke finge för någon öfverstiga visst belopp för år

(1,000 kronor). Till undvikande af missförstånd ville emellertid komitén

framhålla, att endast några få tjenstemän, förnämligast föreståndarne för

de stora expeditionerna vid hufvudstationerna, skulle kunna nå denna gräns,

i det att nemligen felräkningspenningarne för det stora flertalet uppbördstjensteinän

uppginge till högst obetydliga belopp. Med felräkningspenningar

till belopp af 1,000 kronor skulle emellertid en expeditionsföreståndare,

hvars arvode, inberäknadt tre ålderstillägg, skulle uppgå

till 3,000 kronor och hvars hyresbidrag alltså skulle belöpa sig till

högst C00 kronor, kunna nå en högsta inkomst af 4,600 kronor, något

som torde få anses för honom utgöra fullt skälig aflöning, ehuru visserligen

eu eller annan dylik tjensteman nu åtnjöte icke så obetydligt

högre inkomst.

Komitén har vidare föreslagit, att felräkningspenningar må utgå efter

samma grund för efterkrafsbelopp som för redovisade trafikiukomster.

Detta innebure — yttrar komitén — en ändring af nu gällande bestämmelser

om personalens rätt till felräkningspenningar å efterkrafsbelopp,

hvilka bestämmelser, af styrelsen meddelade genom cirkulär (n:o 442) af

den 31 mars 1875, föreskrefve, att af de belopp, som uppbures i provision

för efterkraf, fyra tiondedelar skulle tillfalla stationernas uppbördsmän

till lika fördelning mellan afsändnings- och mottagningsstationen. Någon

giltig anledning till en dylik olika beräkningsgrund med afseende å

efterkrafsbelopp hade emellertid icke synts komitén förefinnas.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

I bestämmelserna angående anmärkning sprovision hade ^— anför

komitén vidare — de ändringar vidtagits, att denna förmån, såsom

styrelsen föreslagit och billigt synts vara, utsträckts jemväl till tjenstemännen

vid revisionskontoret, samt att vidare anmärkningsprocenten,

för åstadkommande af öfverensstämmelse med livad inom statsförvaltningen

allmänt gälde, faststälts till 15.

Med afseende å såväl uppbördspersonalens felräkningspenningar

och anmärkningsprovisionen som milpenningar no och premierna hai

dessutom ifrågasatts, att de närmare bestämmelserna i dessa hänseenden,

hvilka nu meddelas af styrelsen, i stället skulle utfärdas af Eders

Kongl. Maj:t.

I öfrigt har komitén uttalat sig för en revision af sjelfva de

grunder, enligt hvilka milpenningar, särskildt till lokomotivförare, nu

utgå (kom. bet. sid. 79—80); hvarjemte komitén i fråga om premierna

anmärkt, att sådana för närvarande förekomme i ringa utsträckning, i ■

det att allenast vagnsmörjare erliölle dylika för besparad olja och talg,

men att komitén dock ansett sig böra gifva stadgandet i fråga den

generella affattning, det erhållit, med hänsyn till möjligheten att denna

aflöningsform framdeles skulle finnas böra erhålla vidsträcktare tillämpning.

Komitén har vidare omförmält, hurusom styrelsen i den skrifvelse,

hvarmed till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats förslag till nytt aflöningsreglemente,

anmält, att styrelsen plägade för sådant arbete, som af viss

personal utfördes utöfver den reglementsenligt bestämda eller eljes

skälig: ansedda arbetstiden, lemna särskild godtgörelse, äfvensom att

styrelsen, då till banbevakningen eller tågpersonalen hörande betjente

i följd af inträffad t snöhinder eller annan dylik orsak tillfälligtvis varit

synnerligen ansträngda, brukade tilldela dem smärre gratifikationer,

men att, då den förstnämnda ersättningen helt och hållet hade samma

karakter som den aflöning, hvilken utginge till extra personal, och

den sistnämnda ersättningen vore rent tillfällig, styrelsen icke ansett

sig behöfva i reglementsförslaget särskildt omnämna dessa aflöningsformer.

Komitén, som ansåge möjlighet böra förefinnas för styrelsen

att aflöna visst arbete under formen af öfvertidsersättning samt att i

fall sådana som de omnämnda utdela gratifikationer, hade icke heller

trott bestämmelse härom böra inflyta i aflöningsreglementet, men deremot

uti § 69 af instruktionsförslaget intagit ett stadgande, som visade,

att dylika förmåner kunde vid jernvägsstaten förekomma.

I fråga om den viss personal medgifna förmånen att erhålla uniformspersedlar

in natura eller ock beklädnadsersättning har styrelsen

Bih. till Rihd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 13

§ 14.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

§ 15.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

i sitt förslag gjort den ändring, att till de kategorier, hvilka förut varit

i åtnjutande af denna förmån, lagts några nya grupper af betjente,

hvilka till följd af tjensten komme i beröring med allmänheten och

förty syntes styrelsen böra genom mer eller mindre fullständig uniform

vara lätt igenkänliga såsom hörande till jernvägens personal och af

hvilka största delen, under förut öflig benämning, varit i åtnjutande af

beklädnadsförmån.

Hvad särskildt anginge stationsmästare, hade — anmärker komilén

styrelsen anfört, att dessa betjente stundligen komme i beröring

med den trafikerande allmänheten och derför borde vara iklädda

uniform; att, då de vore i afseende på aflöning likstälda med konduktörer,

de syntes likasom dessa senare böra på jernvägens bekostnad

förses med uniformspersedlar, men att likväl ej borde lemnas oanmärkt,

att utgiften för ifrågavarande beklädnad skulle, då deras antal vore

jemförelsevis betydligt, stiga till en afsevärd summa, i det att för 128

stationsmästare, som funnes anstälda (år 1892), sagda utgift skulle gå

till omkring 16,000 kronor, med hvilket belopp sålunda den besparing

skulle minskas, som man vunne genom att stationsföreståndareplatser

besattes med betjente.

Från det förslag till beklädnadsförmånens förändring, som styrelsen

sålunda framstält, innebure komiténs förslag — förutom att sådana befattningar

ej. upptagits, hvilka enligt komiténs åsigt ej skulle såsom

särskilda ordinarie tjenster bibehållas — den hufvudsakliga skilnad att

vagnmästare, vagnförmän och stationsmästare uteslutits från de i mom. 1

uppräknade grupper af betjente. De två första grupperna hade nemligen

icke ansetts komma i den beröring med allmänheten, att särskild

uniform för dem erfordrades; och hvad stationsmästarne beträffade —

hvilka i öfrigt enligt komiténs förslag ej skulle i aflöningshänseende

likställas med konduktörerna — så hade dessa betjente särskildt i betraktande

af de löneförmåner, som enligt regeln af dem uppbures från

postverket, ej synts vara i behof af den löneförbättring, förmånens

medgifvande skulle innebära; hvartill kommit hänsynen till den jemförelsevis

stora kostnad, som genom förbättringen skulle förorsakas staten.

Enligt § 17 mom. 1 i gällande aflöningsreglemente lemnas kostnadsfri

läkarevård genom de vid jernvägarne på statens bekostnad anstälde

läkare eller vid särskilda sjukdomsfall genom annan af läkaren anvisad

person åt de vid distrikten anstälde:

a) ordinarie tjenstemän och betjente jemte de senares hos dem

boende familjemedlemmar;

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

b) extra ordinarie tjensteman och betjente, som åtnjuta aflöning,

äfvensom familjemedlemmar, boende hos aflönade extra ordinarie betjente,

hvilka tillika få begagna bostad i statens jernvägar tillhöriga

eller för deras räkning förhyrda byggnader;

c) verkstadsarbetare jemte deras hos dem boende familjemedlemmar,

under de vilkor, styrelsen eger bestämma;

d) extra arbetare, som under tjenstgöring vid jernvägen ådraga

sig sjukdom eller lida kroppsskada.

Jemlikt mom. 2 i samma paragraf skola af vederbörande läkare

föreskrifna medikament äfvensom tillfälliga bad, hvilka läkaren anser

nödvändiga till botande af sjuklighet, bekostas af trafikmedlen för alla

dem, hvilka åtnjuta kostnadsfri läkarevård.

Komitén har nu anmärkt, att statens jernvägars utgifter för sjukvård

år 1894 uppgått till icke mindre än 146,163 kronor 25 öre. Deraf

utgjorde 47,663 kronor 50 öre arvoden till de vid jernvägarne anstälde

ordinarie läkarne, 6,583 kronor 89 öre arvoden till specialister,

fältskärer, barnmorskor o. d. och 64,539 kronor 41 öre kostnaden för

medikament och bad, under det att återstående beloppet representerade

öfriga utgifter för sjukvård, såsom lasarettsvård o. d.

I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente hade jernvägsstyrelsen

föreslagit åtskilliga förändringar i liniepersonalens rätt till kostnadsfri

läkarevård samt fria medikament och bad, hvilka förändringar hufvudsakligen

ginge i den riktning, att nämnda förmån skulle något inskränkas.

»Erfarenheten hade nemligen ådagalagt», yttrade styrelsen,

»att de nuvarande bestämmelserna i detta afseende gifvit anledning till

missbruk, delvis föranledt af missförstånd.» De väsentligaste förändringar,

styrelsen ifrågasatt, vore dels att den allmänna bestämmelsen att kostnadsfri

läkarevård vid särskilda sjukdomsfall finge utgå äfven genom

andra personer än de ordinarie jernvägsläkarne allt efter dessa senares

anvisning utbytts mot en föreskrift att kostnaden för vård eller behandling

genom af jernvägsläkaren anvisad person finge utgå af jernvägsmedlen

allenast i de fall och under de vilkor, styrelsen bestämde,

och dels att rätten till fria medikament m. m., hvad tjenstemän anginge,

inskränkts till de fall, då någon under tjenstgöring ådragit sig sjukdom

eller lidit kroppsskada.

Förmånen af fri läkarevård med hvad dertill ansetts höra torde

emellertid — yttrar komitén vidare — kunna och böra inskränkas betydligt

mera än hvad styrelsen sålunda ifrågasatt. Det syntes komitén vara

fullt riktigt, att staten — och detta ej minst i sitt eget intresse —

sörjde för läkarevårdens upprätthållande bland den talrika personalen å

s. 100 Kontrollera mot PDF

Öfvergångs
bcstämmelser.

100 Kongl, Majds Nåd. Proposition N:o 27.

distrikten genom anställande af särskilda jernvägsläkare; och '' billigheten

kunde jemväl anses fordra, att det vore betjeningen medgifvet

att för sina hustrur och oförsörjda barn anlita vederbörande läkare,

hvars aflöning utginge efter visst belopp för hvarje till hans läkaredistrikt

hörande tjensteman och betjent. Men att derutöfver låta personalen

på jernvägens bekostnad för sig och sina familjemedlemmar

anlita särskilda specialister, fältskärer, barnmorskor o. d. ansåge komitén

vara att gå längre åt detta håll än hvad skäligt vore. I detta hänseende

syntes jernvägspersonalen i stället böra likställas med arméns

och flottans personal, der, så vidt komitén hade sig bekant, något dylikt

anlitande af specialister icke förekomme. Komiténs mening vore

dock naturligen icke, att förbudet att på jernvägens bekostnad anlita

annan läkare än ordinarie jernvägsläkare skulle gälla vid olycksfall,

utan borde då hjelp sökas på närmaste håll.

Beträffande derefter de fria medikamenten och baden, så belöpte

sig jernvägens utgifter härför till ett afsevärdt högt belopp; och med

stöd af beräkningar, som verkstälts inom olika läkaredistrikt, kunde

antagas, att omkring 60 % af detta belopp — eller sålunda omkring

39,000 kronor — utgåfves för betjeningens familjemedlemmar. Enligt

komiténs förmenande vore det emellertid icke något statsändamål att

tillhandahålla jemväl betjeningens familjemedlemmar en dylik förmån,

utan syntes denna alltså endast böra tillkomma betjeningen för dess

egna personer.

Då sammanlagda beloppet af de arvoden, som år 1894 utbetalats

till specialister, fältskärer, barnmorskor o. d., utgjorde 6,583 kronor 89

öre, ansåge sig komitén kunna beräkna den genom regleringen i detta

hänseende uppkommande årliga besparingen till omkring 6,500 kronor.

Besparingen genom den af komitén förordade inskränkningen i

rätten till fria medikament och bad syntes, i enlighet med hvad nyss

antydts, kunna upptagas till c:a 39,000 kronor om året.

Under erinran att vid ett eventuelt genomförande af komiténs förslag

särskilda öfvergångsbestämmelser, i synnerhet hvad aflöningsreglementet

beträffade, blefve erforderliga, har komitén något närmare angifvit

de allmänna grunder, på hvilka dessa bestämmelser synts böra

hvila.

Utfärdandet af dylika bestämmelser förutsatte — anmärker komitén

— en pröfning huruvida och i hvad mån den förutvarande personalen

vore underkastad regleringen. Undersökte man då innehållet i

de handlingar, hvilka för denna frågas afgörande vore bestämmande,

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

så funne man, att § 34 af gällande instruktion innehölle den af Riksdagen

år 1868 godkända bestämmelsen i afseende å vilkoren för personalens

anställning att embets- och tjenstemän samt betjente vid statens

jernvägstrafik innehade sina beställningar endast på förordnande

och kunde från dessa skiljas eller till andra befattningar inom trafikstaten

förflyttas af samma myndighet, som antagit dem; att §§ 37 och

38 af samma instruktion bestämde, bland annat, att i utbyte mot det

förordnande, styrelsen utfärdade för person, som till ordinarie befattning

blifvit antagen, denna skulle lemna en af honom undertecknad

förbindelse att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i

afseende å hans befattning vore eller blefve gällande, samt att en hvar,

som af styrelsen blifvit till ordinarie befattning antagen, skulle tjenstgöra

när och hvarhelst han dertill beordrades; att de förordnanden,

hvilka af styrelsen utfärdades för ordinarie personal, vore af den lydelse,

att styrelsen »förordnade N. N. att från och med den--tills
vidare

vara — — — (stationsskrifvare) — — — med åtnjutande af

de löneförmåner, som i enlighet med af Kongl. Maj:t nådigst faststälda

arvodesstater och aflöningsreglementen af styrelsen bestämdes, och

med förbindelse att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som

i afseende å hans befattning vore eller blefve gällande»; samt att i

den förbindelse, hvarom ofvan förmäldes, vederbörande förpligtade

sig, bland annat, att tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordrades

äfvensom att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende

å hans befattning vore eller blefve gällande.

Af det sålunda meddelade framginge till en början, att någon

tvekan ej kunde råda derom, att jern vägs förvaltningen vid omorganisationen

hade fullständigt fria händer att förflytta hvarje tjensteman

och betjent till den ort och den befattning, der han efter den nya

organisationen kunde finnas böra tjenstgöra. Och vidare syntes staten

onekligen hafva formel rätt att verkställa omorganisationen med åtföljande

lönereglering så, att den del af personalen, som funnes öfverflödig,

med tillämpning af den i tjenstgöringsreglementet vid statens

jernvägar förutsatta uppsägningstid af tre månader, uppsades ur jernvägens

tjenst, medan den återstående delen stäldes inför valet att

antingen i allo underkasta sig de nya aflöningsbestämmelserna eller

ock lemna sin anställning. Ett sådant förfarande — med de vidtgående

följder i ekonomiskt hänseende detsamma skulle för en talrik

personal medföra — syntes dock komitén så mycket mindre kunna

ifrågakomma, som den egentliga grunden till att den ordinarie jernvägspersonalen,

äfven efter det att verket definitivt organiserats, an
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

setts böra antagas allenast på förordnande, enligt hvad komitén förestälde

sig, varit hänsynen till trafikens säkerhet, hvadan alltså icke

någon annan i ordinarie tjenst antagen person skäligen syntes böra

mot sin vilja från verket aflägsnas än den, som befunnits för jernvägstjensten

olämplig. Att märka vore dessutom, att gällande aflöningsreglemente

innehölle en af Riksdagen år 1868 godkänd bestämmelse,

som berörde det fall, hvarom nu vore fråga, i det att uti § 18

föreskrefves att, om någon befattning indroges eller förändrades och

styrelsen till följd deraf ansåge lämpligt att förflytta innehafvaren till

tjenstgöring å annan plats med mindre aflöningsförmåner, styrelsen

egde tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intill dess han kunde

erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande dem, han förut

innehade. Komitén måste för den skull såsom sin mening uttala, att

det tvångsmedel, staten egde öfver jernvägspersonalen i stadgandet

om uppsägningsrätten, vid den ifrågastälda omorganisationen och löneregleringen

icke borde i vidare mån göras gällande, än för så vidt

kunde erfordras för att, utan väsentligt ekonomiskt men för personalen,

i sin helhet genomföra sådana beslutade förändringar i aflöningsförhållandena,

hvilkas tillämpning, om de skulle gälla endast för en

del och icke för samtliga innehafvare af de befattningar, desamma

afsåge, vore förenad med afsevärda svårigheter.

Af det nu sagda följde först och främst, att den af komitén ifrågasatta

inskränkningen i åtskilliga tjenstebefattningars antal enligt

komiténs förmenande icke borde åstadkommas genom uppsägning af

öfvertalig personal, utan successivt verkställas i den mån personalen

kunde förflyttas till andra befattningar eller ock afginge. Vidare följde,

att med afseende å sådana aflöningsförmåner, som för personalen vore

af jemförelsevis mindre vigt och hvilkas bibehållande allenast för den

nuvarande personalen skulle föranleda invecklade anordningar och

oegentligheter, den nya ordningen borde omedelbart tillämpas. Så

syntes exempelvis böra blifva förhållandet med bestämmelserna i § 2

angående fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar, i § 8 angående

aflöningsförhållandena vid tjenstledighet och i § 15 angående

den kostnadsfria läkarevården m. m. En förmån sådan som begrafningshjelp,

med afseende å hvilken svårighet att bestämma, huruvida

den i ett visst fall borde utgå eller icke, ej vore för handen, syntes

deremot böra tillkomma den del af den redan antagna personalen, som

aflede, under det att den qvarstode i tjenst, oafsedt om dödsfallet förorsakats

af olyckshändelse under tjenstgöring eller ej. Men slutligen

följde äfven af den uppstälda förutsättningen, att i fråga om sådana

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för personalen väsentliga aflöningsförmaner som arvode och inqvartering

in natura eller ersättning derför de bestämmelser, som nu gälde,

borde med afseende å den nuvarande personalen fortfarande tillämpas,

intill dess att vederbörande antingen anmälde sig till öfvergång på ny

stat — hvilken anmälan torde för att vinna afseende böra ega rum

inom viss af Kongl. Maj:t föreskrifven tid — eller erhölle befordran

eller ock uppflyttades i löneklass, dock att sådan jemkning i de nuvarande

förmånerna torde böra kunna ega rum som exempelvis löneveds

ersättande med kontanta penningar, om en dylik reglering skulle

anses böra vidtagas. Då emellertid öfvergång på ny stat på grund af

uppflyttning i löneklass understundom skulle för den lägst aflönade

personalen i följd af bostadsförmåns med ty åtföljande löneved eller

allenast löneveds indragning medföra förlust, torde åtgärder böra vidtagas

för att i dylika fall bereda vederbörande skälig godtgörelse.

Härförutom blefve detaljbestämmelser af olika slag erforderliga

under öfvergångstiden. Sålunda funnes för närvarande å statistiska

kontoret i ordinarie befattning anstälda åtskilliga kontorsskrifvare, hvilka

jemlikt § 6 mom. 3 i gällande aflöningsreglemente aflönades efter beting

i stället för med fäst arvode; men enligt komiténs förslag skulle

hvarken ordinarie kontorsskrifvare å kontoret finnas anstälda eller betingsersättning

utgå till ordinarie personal annat än under formen af

öfvertidsersättning. Särskilda föreskrifter angående ordnandet af ifrågavarande

kontorsskrifvares arbete och lönevilkor erfordrades alltså.

Vidare torde, då en del innehafvare af fasta arvoden antagligen funne

med sin fördel förenligt att qvarstå på gammal stat, men i fråga om

fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar uti § 2, hvad de fasta

arvodena vidkomme, hänvisades till den i § 3 intagna lönestaten, der

de äldre arvodena icke funnes upptagna, blifva nödigt, att föreskrift

meddelades, huru för innehafvare af fästa arvoden på gammal stat lön

och tjenstgöringspenningar skulle fördelas. Det kunde nemligen icke

vara billigt, att dessa relativt högt aflönade tjenstemän skulle bibehållas

vid den nuvarande fördelaktigare delningsgrunden, då denna för

hela den öfriga personalen skulle upphöra. Och slutligen syntes särskilt

böra framhållas, att de i § 6 för underlättande af öfvergången

till andra befattningar intagna bestämmelserna, vid det förhållande att

den gamla och den nya aflöningsstaten företedde så väsentliga olikheter

särskildt med afseende å arvodenas natur af fasta eller föränderliga,

icke vore tillräckliga för att åstadkomma en öfvergång till den

nya ordningen, utan att särskilda föreskrifter erfordrades, hvilka berättigade

icke allenast dem, som bibehölle samma, utan äfven dem,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

som erhölle nya men likartade befattningar, att vid den nya aflöniugens

bestämmande få i fråga om ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, de

förut tjenstgjort i vederbörande befattningar.

Jemvägssty- I sitt underdåniga utlåtande af den 30 januari 1896 har jernvägsrande*öfver

styrelsen i fråga om komiténs förslag till nytt aflöningsreglemente först

komitmslöne- yttrat sig öfver §§ 3—5 och 11, enär dessa innehölle bestämmelserna

rJörslagS'' om personalens vigtigaste löneförmåner — arvode och inqvartering —

och dervid, då beskaffenheten af de stadganden, som kunde finnas böra

meddelas med afseende å inqvarteringsförmånen, i viss mån inverkade

på bestämmelserna om arvodesbeloppen, gjort början med § 11.

§>■ u. Beträffande inqvarteringsförmånen har styrelsen erinrat, att vid den

interimistiska löneregleringen år 1863 likasom sedermera vid de definitiva

regleringarna åren 1869 och 1874 bestämts, att den distriktspersonal,

som icke erhölle bostad in natura, skulle få åtnjuta ersättning

härför i penningar. Inqvarteringen in natura hade alltså — yttrar styrelsen

— varit den primära aflöningsformen och inqvarteringsersättningen

endast ett surrogat härför — något som jemväl låge i denna

senare förmåns begrepp, enär förmånen eljest icke syntes hafva något

som helst berättigadt i sig. Anledningen till att liniepersonalen i dess

helhet ansetts böra komma i åtnjutande af förmånen af inqvartering

hade naturligen legat i uppfattningen om lämpligheten och fördelen af

att denna personal bodde i jern vägens omedelbara närhet, hvartill i

vissa fall kommit den absoluta nödvändigheten att på orter, der tjenliga

bostäder icke stått att erhålla, anskaffa sådana. Att nu i ett eller

annat fall tjenstens beskaffenhet kunde göra vederbörande tjensteinnehafvares

boende i jernvägens närhet mindre behöflig! syntes styrelsen

icke. kunna förringa betydelsen af den generella regeln — och denna

regel kunde äfven anses vara af jern vägsadministrationerna allt hitintills

allmänneligen godkänd. Om — antagligen af lokala skäl — i Norge

och Danmark befunnits i relativt mindre mån än hos oss nödigt att

genom jernvägsförvaltningens försorg åt personalen anskaffa bostäder i

jernvägens närhet, borde å andra sidan nämnas, att man exempelvis i

Finland i detta fall gått längre än hos oss. I öfrigt vore att märka,

att den liniepersonalen tillkommande förmånen af fri inqvartering in

natura alltifrån början ingått såsom en så vigtig faktor vid bestämmandet

af denna personals — eller åtminstone stora gruppers deraf —

totalaflöning, att dess allmännare indragning och ersättande med allenast

hyresbidrag skulle, om ej afsevärda höjningar af de kontanta ar
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

vodena samtidigt vidtoges, medföra en minskning i löneförmånerna,

som måste anses alldeles opåkallad.

Komitén hade framhållit den orättvisa, som skulle ligga deri, att

inom en och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjöte inqvartering

in natura men en del endast inqvarteringsersättning. Styrelsen

skulle nu gerna sett, om förhållandena medgifvit, att denna

orättvisa kunnat i större mån än som skett utjemnas på den naturliga

och med aflöningsförmånens begrepp, såsom nyss visats, mest öfverensstämmande

vägen att efter hand öka antalet för naturainqvartering

disponibla lägenheter. Då emellertid naturainqvarteringen i allt fall nu

kunnat utsträckas derhän, att exempelvis eldigt 1895 års arvodesstat

af 269 stationskarlsförmän 195 eller 72.5 procent och af 1,375 stationskarlar

846 eller 61.5 procent kommit i åtnjutande deraf, samt — frånsedt

den inverkan rent lokala förhållanden utöfvade — bostäder enligt

regeln i tur och ordning tilldelades de äldre befattningshafvarne inom

vederbörande kategori, förestälde sig styrelsen, att de befattningshafvare

derinom, hvilka ej vore i åtnjutande af förmånen, hellre såge, att den

nuvarande ordningen i detta hänseende, enligt hvilken utsigt äfven för

dem förefunnes att i sin tid erhålla förmånen, bibehölles än att den af

komitén förordade åtgärden vidtoges.

Till ofvan angifna förhållanden, hvilka talade för ett bibehållande

af gällande bestämmelser i fråga om liniepersonalens naturainqvartering,

kunde — hvad särskildt beträffade den lägre betjeningen — läggas

det af två reservanter inom komitén jemväl antydda, tungt vägande

skälet att naturainqvarteringen för denna personal äfven från fysisk

och moralisk synpunkt sedt vore en synnerligen lämplig aflöningsform.

De s. k. boställshus, hvilka styrelsen med Kongl. Maj:ts begifvande för

längre tid förhyrt af enke- och pupillkassan, vore hufvudsakligen afsedda

just för den lägre trafikbetjeningen; och deras förhyrande hade

i väsentlig mån föranledts af nödvändigheten att genom anskaffande af

lämpliga bostäder åt sagda betjening medverka till, att denna bibehölles

vid den, enligt hvad allmänt torde vara erkändt, mönstergilla beskaffenhet,

som från början utmärkt densamma. Styrelsen kunde för sin

del bestämdt vitsorda, att den mindre goda anda, som vid tidpunkten

närmast före boställshusens uppförande här i Stockholm hållit på att

tränga sig in bland stationsbetjeningen, sedermera försvunnit, helt visst

just i följd af bostadsförhållandenas ordnande. För närvarande funnes

dylika boställshus uppförda i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping

och Sköfde om tillsammans 459 boningsrum förutom kök och

ekonomirum. De vore förhyrda enligt sju särskilda kontrakt, hvilkas

Bih. till liiksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

giltighetstid utginge ett hvart af åren 1903, 1910, 1913, 1914, 1918,

1919 och 1920. Att nu, såsom komitén förordade, meddela förbud mot

ingående af nya dylika hyresaftal samt mot förnyande af de ingångna

aftalen vid hyrestidens slut syntes styrelsen så mycket mindre böra

ifrågakomma, som dessa förhyrningar delvis föranledts af Riksdagens

uttalanden i den skrifvelse af den 11 maj 1876, deri Riksdagen tillkännagifvit

sitt beslut i anledning af Kongl. Maj:ts framställning om

anvisande af ett anslag till uppförande af boställshus åt betjeningen.

För de äldre boställsliusen, hvilka bygdes under tider, då hyror

samt priser på byggnadsmaterialier varit höga, kunde i öfrigt statens

utgifter visserligen anses nog dryga, men förhållandet i detta hänseende

hade de senare åren blifvit gynsammare och torde för framtiden kunna

komma att ställa sig än fördelaktigare.

Om inskränkning nu vidtoges i den förmån af inqvartering in

natura, som, allt sedan statsbaneförvaltningens uppkomst stäld i utsigt

jemväl för maskin- och stationsbetjeningen, under de senare åren

kunnat i afsevärdare grad beredas denna betjening, skulle detta komma

att stå i den bjertaste motsats till den sträfvan från stora arbetsgifvares

sida att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, som allt mera

gjorde sig gällande. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens förmenande

icke vara staten värdig och icke heller ur ekonomisk synpunkt klok,

ty den skulle säkerligen, såsom förut antydts, med tiden resultera i

en sämre personaluppsättning.

Vidkommande härefter komiténs förslag att förmånen af inqvartering

in natura skulle upphöra för styrelsens chef och öfverdirektörerna,

så hade styrelsen i annat sammanhang framhållit, att styrelsens

befogenhet med afseende å linieförvaltningen enligt komiténs slutliga

förslag — om också något inskränkt i följd af en del personal- och

andra ärendens öfverflyttning från styrelsen till distriktsförvaltningen —

i mångt och mycket skulle komma att blifva densamma som för närvarande.

Vid sådant förhållande och då det i öfrigt syntes styrelsen

uppenbart, att det icke kunde vara annat än till afsevärd fördel för en

administration af jernvägsförvaltningens natur med dess mångfald af

löpande ärenden, hvilka kräfde, snart sagdt, ögonblickligt afgörande,

att styrelsemedlemmarne bodde i embetslokalernas omedelbara närhet,

hade styrelsen ansett sig böra påyrka, att den sedan lång tid tillbaka

i detta hänseende bestående ordningen, sådan den i styrelsens förslagtill

aflöningsreglemente närmare angifvits, måtte få fortfara. Och styrelsen

ansåge sig så mycket hellre böra göra detta, som komiténs förslag

till aflöningsförmåner för styrelsemedlemmarne skulle genom bo
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

stadsförmånens borttagande, åtminstone hvad öfverdirektörerna beträffade,

medföra en väsentlig försämring i dessas ställning, hvars vidtagande,

enligt styrelsens bestämda uppfattning, måste verka hindrande

för de vigtiga befattningarnas besättande på tillfredsställande sätt och

sålunda ingalunda vara med klok hushållning förenligt. För styrelsens

chef hade nemligen komitén visserligen i sammanhang med bostadsförmånens

indragning föreslagit en arvodesförhöjning af 2,000 kronor,

hvilken torde kunna anses ungefärligen uppväga nämnda förmån, men

för öfverdirektörerna hade såsom vederlag en arvodesförhöjning af allenast

400 kronor ansetts tillräcklig. Af komiténs motivering till förslaget

härom (sid. 271—272) framginge dock, att komitén erkände, att

vid bestämmandet af aflöningen för bemälde tjenstemän hänsyn borde

tagas ej mindre till hvad motsvarande befattningar å det industriella —

och särskildt det jernvägsindustriella — området betingade, än äfven

dertill, att i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af

jernvägsstyrelsen måste anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande

arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud

taget. Under sådana förutsättningar syntes komitén hafva bort i sammanhang

med indragningen af bostadsförmånen föreslå en vida större

arvodesförhöjning för öfverdirektörerna. För sin del ansåge emellertid

styrelsen, som sagdt, att vid nuvarande aflöningsförmåner lämpligen

borde bero för såväl styrelsens chef som öfverdirektörerna.

Den inskränkning i styrelsevaktmästarnes rätt till fri bostad, som

komitén ifrågasatt, kunde styrelsen icke finna af omständigheterna påkallad,

utan hemstälde styrelsen, att ifrågavarande betjente måtte få

bibehållas vid sina nuvarande förmåner, med allenast den ändring deri,

som innefattades i styrelsens den 26 november 1892 afgifna förslag till

aflöningsreglemente.

Hvad anginge förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja

förmånen af fri bostad, kunde styrelsen inskränka sig till att instämma

i den reservation, som afgifvits af fem utaf komiténs elfva

ledamöter, dervid gifvetvis med särskild anslutning till den formulering

af stadgandet om den fria vedbranden, som af reservanterna Hahr och

friherre Sparre påyrkats (kom.-bet. sid. 331—333; 371—372).

Förslaget om nedsättning i inqvarteringsprocenten för tågpersonal

från 20 till 15 kunde styrelsen så mycket mindre biträda, som någon

anledning icke förefunnes för styrelsen att frånträda sitt redan i underdånig

skrifvelse den 28 november 1873 framstälda, af Kongl. Maj:t då

godkända och för 1874 års Riksdag framlagda samt af styrelsen i

dess underdåniga skrifvelse den 26 november 1892 sedermera för
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nyade förslag att all liniepersonal, som ej bereddes förmånen af fri

bostad, måtte i inqvarteringsersättning erhålla 20 procent af arvodet.

Styrelsen hemstälde alltså, att § 11 i aflöningsreglementet måtte,

med iakttagande i vederbörliga fall af förändrade benämningar på

tjensteinnehafvare, affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens

sistberörda förslag, dock att styrelsen icke både något att erinra

mot att bestämmelserna om bostadens storlek samt vederbörandes skyldighet

att afflytta och att upplåta nödigt utrymme åt vikarie eller ny

tjensteinnehafvare formulerades i enlighet med hvad komitén föreslagit.

§ 3 af komiténs förslag skilde sig — anför styrelsen — från § 4 af

styrelsens förslag af år 1892 i främsta rummet deri, att komitén högst

betydligt ökat antalet af de befattningshafvare, som skulle komma i åtnjutande

af s. k. fasta arvoden. Med hänsyn till hvad komitén anfört

till stöd för sitt förslag i denna del ansåge sig styrelsen böra biträda

detsamma, hvadan styrelsen alltså icke hade något att erinra mot att

de af komitén föreslagna tjenstekategorierna försåges med fasta arvoden.

Hvad särskildt beträffade arkitektsbefattningen, hvilken styrelsen år

1892 tänkt sig fortfarande bibehållen på extra ordinarie stat, medgåfve

styrelsen, att talande skäl andragits för dess uppföranda å ordinarie stat.

Vidkommande antalet med fasta arvoden försedda befattningshafvare

af olika slag, ansåge styrelsen de af komitén i detta hänseende

verkstälda beräkningarna med hänsyn till nu för handen varande förhållanden

i allmänhet vara riktiga, dock att, förutom hvad förut anförts

om behofvet af ytterligare ett byrådirektörs- och ett maskiningeniörsarvode,

dels på de af två reservanter anförda skäl (kom.-bet. sid.

377 — 378) antalet kontrollörer borde ökas med två, dels ock i anledning

af de fem vestkustbanornas förvärfvande antalet verkmästare, i enlighet

med styrelsens i underdånig skrifvelse den 31 december 1895 gjorda

och af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 2 januari 1896 biträdda

förslag, måste ökas med en.

Hvad derefter anginge de arvodesbelopp, komitén föreslagit för

innehafvarne af fasta arvoden, så hade styrelsen redan förut yttrat sig

rörande aflöuingen för styrelsens chef och ledamöter äfvensom förste

vaktmästare. I fråga om byrådirektör, kamererare, hufvudkassör, föreståndare

för statistiska- och milkontoren, förste kontrollör och notarie

(byråsekreterare) öfverensstämde komiténs förslag med styrelsens; och

det arvode, styrelsen föreslagit för kontrollör, lägst 3,000 och högst

4,000 kronor, hade komitén allenast omfört från klassarvode till fast

arvode med ålderstillägg. Den för telegrafdirektören af komitén ifråga
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

satta arvodesförhöjningen ansåge sig styrelsen med afseende å de af

komitén anförda skal böra i underdånighet tillstyrka, och mot det föreslagna

arkitektsarvodet hade styrelsen icke något att erinra.

Vidkommande åter arvodena för registrator, revisor och förrådsförvaltare

hade styrelsen af hvad komitén i sådant hänseende anfört

icke funnit sig föranledd att frångå sitt år 1892 härom framstälda förslag.

För den såsom särskild befattning föreslagna nya byråingeniörstjensten

hade styrelsen år 1892, på det att tjensten måtte blifva något så

när likstäld med ban- och maskiningeniörsbefattningarna, föreslagit ett

arvode efter klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor. Komitén

hade omfört detta till fast arvode å 3,000 kronor, motsvarande

första gradens aflöning vid de centrala verken, men med tre — i stället

för två — ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år; och

hade det tredje ålderstillägget synts komitén behöfligt, för att man

måtte kunna påräkna att få såsom byråingeniör hos styrelsen behålla

en ingeniör, som för tjenstgöring derstädes visat sig lämplig, i det att

denne med sådan förmån mindre syntes skola frestas att söka transport

till linieförvaltningen för erhållande af inqvarteringsersättning. Att märka

vore emellertid att, då arvodesförhöjningarna enligt komiténs förslagför

såväl byråingeniörer som ban- och maskiningeniörer endast inträdde

efter bestämda år, någon möjlighet att, genom ett tidigare tilldelande

af skälig arvodesförhöjning, i det antydda syftet reglera aflöningen för

en byråingeniör, som ville söka sig ut på linien, enligt komiténs förslag

icke funnes; och vore aflöningama för de ifrågavarande tjensterna i

sjelfva verket så afpassade, att en ban- eller maskiningeniör, som flyttades

in i styrelsen, alltid erhölle löneförsämring samt en byråingeniör,

som flyttades ut på linien, alltid löneförbättring. Under sådana förhållanden

och med afseende jemväl derå, att till byråingeniörer borde

efter längre eller kortare tjenstgöring å linien befordras sådana ingeniörer,

hvilka vore särskildt framstående, enligt regeln i någon viss

gren af tjensten, tvekade styrelsen icke att hemställa, att vid omförande

till fast arvode af aflöningen för byråingeniör denna måtte bestämmas

till 4,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter

resp. 5 och 10 år.

Beträffande de särskilda aflöningsbelopp, komitén föreslagit för

sådana befattningar vid distrikten, för hvilka fasta arvoden skulle fastställas,

hade styrelsen icke något att erinra.

Med afseende å de tilläggsarvoden, komitén i anm. 2 under § 3

föreslagit, anmärkte styrelsen att, derest bestämmelse om dylika tillläggsarvoden

skulle i aflöningsreglementet intagas och icke — hvad

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

styrelsen med hänsyn till vexlingen af de olika förhållanden, hvilka

kunde göra anvisandet af tilläggsarvoden för förvaltningen ur ekonomisk

synpunkt fördelaktigt, ansåge ändamålsenligare — i stället åt

Kongl. Maj:t öfverlemnades att uti de årliga arvodesstaterna meddela

föreskrifter härom, de af komitén ifrågasatta tilläggsarvodena å 500

kronor borde ökas med åtminstone två, nemligen för den trafikinspektör

och den baningeniör, hvilka borde erhålla delegeradt befäl å den nordligaste

delen af statsbanenätet.

Maximiarvodena för qvinliga kontorsskrifvare och biträden såväl

inom centralförvaltningen som vid''distrikten hade enligt styrelsens förmenande

af komitén beräknats alltför låga; hvarvid särskildt vore att

märka, det qvinliga kontorsskrifvare å distrikten erhållit för låg aflöning

jemväl i förhållande till sina kamrater inom centralförvaltningen.

För sin del ansåge sig styrelsen böra i fråga om dessa båda slags kontorsskrifvare

påyrka bibehållandet af de maximiarvoden, som hittills

faktiskt tillämpats, eller 1,800 kronor inom centralförvaltningen och

1,500 kronor vid distrikten; och syntes maximiarvodena för de qvinliga

kontorsbiträdena styrelsen lämpligen böra bestämmas till 1,080 kronor

inom centralförvaltningen och 900 kronor vid distrikten. Jemväl minimiarvodet

syntes för qvinligt kontorsbiträde inom centralförvaltningen

skäligen böra höjas från 540 till 600 kronor.

Med afseende å stationsskrifvarne hade komitén ansett höjning af

maximiarvodet till 2,100 kronor böra förekomma endast i fråga om de

skrifvare, som vore anstälda å stationer af l:sta, 2:dra och 3:dje klass.

Ehuru visserligen stationsskrifvare å annan station endast undantagsvis

— efter synnerligen lång tjenstetid — torde böra kunna komma i åtnjutande

af en dylik aflöning, ansåge sig styrelsen likväl, med hänsyn

till dessa undantagsfall, böra vidhålla sitt år 1892 i ämnet framstälda

förslag.

I fråga om aflöningen för stationsmästare anslöte styrelsen sig till

det af två reservanter gjorda yrkandet (kom.-bet. sid. 381— 382) och

hemstälde alltså, att denna aflöning måtte regleras med hänsyn till

stationernas indelande i trenne klasser och utgå sålunda:

lägst: högst:

till stationsmästare å 6 klassens station med 900 — 1,500 kronor

b b b 7 b b b 840 — 1,200 »

B B B 8 B B B 780 - 960 B

Emot de ifrågasatta högre aflöningarna för banmästare och vagnsmörjare

hade styrelsen icke något att erinra; hvaremot styrelsen för

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

sin del icke kunde tillstyrka de nedsättningar i förhållande till styrelsens

förslag, som ifrågasatts i maximiarvodena för manligt kontorsbiträde

och vaktmästare vid distrikten.

Med afseende å stationskarlsförmäns- och stationskarlsbefattningarnas

uppdelning i respektive vexel-, magasins- och stationskarlsförmäns- samt

signalkarls-, vexelkarls-, magasinskaris- och stationskarlsbefattningar

äfvensom beträffande brovaktstjenstens uppförande såsom särskild befattning

vidblefve styrelsen sitt år 1892 afgifna förslag med deri för

vederbörande befattningar ifrågasatta löneförmåner.

Den föreslagna indragningen af kusk- och telegrambudsbefattningarna

kunde styrelsen åter biträda.

Af hvad komitén anfört till gendrifvande af styrelsens förslag derom,

att ett särskildt dyrortstillägg måtte under vissa förutsättningar

kunna tilldelas ban- och stationsbetjeningen i Norrland, hade styrelsen

icke blifvit öfvertygad om detta förslags olämplighet, hvarför styrelsen

vidhölle detsamma.

Komiténs förslag om uteslutande ur aflöningsreglementet af bestämmelsen

derom, att kontorsskrifvare måtte under vissa förhållanden

kunna aflönas efter beting kunde styrelsen icke biträda. Styrelsen vore

visserligen betänkt på att försöksvis successivt inskränka ifrågavarande

aflöningsforms tillämpning, men då betingsaflöningen, väl afvägd, hade

många förutsättningar för att kunna blifva en lämplig aflöningsform för

personal, som vore sysselsatt med statistiskt eller liknande räknearbete,

samt styrelsen, på sätt i följande utlåtande öfver komiténs betänkande

komme att närmare utvecklas, för sin del måste motsätta sig förslaget

att indraga all ordinarie kontorsskrifvarepersonal å såväl statistiska som

milkontoret, ansåge sig styrelsen böra påyrka ofvanomförmälda bestämmelses

bibehållande, på det att återgång till ifrågavarande aflöningsform

måtte stå öppen, derest erfarenheten skulle gifva vid handen, att utgifterna

för personalens aflöning med fixa arvoden skulle komma att

ställa sig dyrare.

Lika med två reservanter och på af dem anförda skäl (kom.-bet. § 2.

sid. 380) har styrelsen hemstält, att förevarande paragraf måtte i hufvudsak

erhålla den i 1892 års förslag ifrågasatta lydelse.

Med afseende å § 8 har styrelsen, lika med samma reservanter, § s.

yrkat, att den i mom. 1 af denna paragraf intagna särskilda föreskriften

rörande tjenstemännen inom centralförvaltningen må utgå och föreskrifterna

i mom. 2, 3 och 4 rörande distriktstjenstemännen i stället

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kontjl. Majits Nåd. Proposition N:o 27-

erhålla sådan formulering, att de blifva gällande för jernvägsstatens

samtlige tjensteman.

§ 10. Beträffande den ifrågastälda regleringen af bestämmelsen om be
grafningsbjelp

bar styrelsen likaledes instämt i det af bemälde reservanter

gjorda yrkande, att samma bestämmelse måtte bibehållas vid den

lydelse, 1892 års förslag upptager; och hänför sig styrelsen i detta

hänseende till de af reservanterna anförda skäl (kom.-bet. sid. 372).

$ 14. Styrelsen har i fråga om § 14 inskränkt sig till att, med hänvis
ning

till hvad styrelsen i ämnet anfört i sin underdåniga skrifvelse

den 26 november 1892, påyrka beklädnadsförmånens tillerkännande åt

deri personal, som angifvits i § 16 af då afgifna förslag, med undantag

för telegrambud, hvilka icke längre skulle i ordinarie befattning anställas

och förty icke behöfde i paragrafen omnämnas.

§15. Styrelsen har i fråga om § 15 erinrat, att i hvad anginge inskränk
ningen

i den fria medicinen 1895 års statsrevision i viss mån kunde anses

hafva anslutit sig till komiténs mening, i det att revisionen förmält sig

hafva fäst sin uppmärksamhet å de ansenliga belopp, hvartill kostnaden

för medicin åt den vid trafiken anstälda personal under revisionsåret

uppgått, ehuru revisionen med afseende å jernvägskomiténs förslag

i ämnet inskränkt sig till att anmäla förhållandet. Styrelsen kunde

emellertid icke tillstyrka Kongl. Maj:t att godkänna komiténs förslag

rörande kostnadsfri läkarevård och fri medicin. Hvad anginge den afse

värda inskränkningen i rätten att anlita annan än ordinarie jernvägsläkare,

så skulle en sådan inskränkning numera, då allt flera läkare utbildade

sig till specialister, lätt kunna få till följd, att just de svåraste

sjukdomsfallen bland personalen ej erhölle den behandling, som för

deras botande vore den lämpligaste; och då härtill komme, att jernvägens

utgifter för dylik läkarevård vore jemförelsevis obetydliga, syntes

anledning icke förefinnas att reglera ifrågavarande förmån på annat sätt

än styrelsen föreslagit. Jernvägens utgifter för medicin åt betjeningens

familjemedlemmar stege visserligen till ganska betydande belopp;

men om personalens stora antal toges i betraktande, kunde utgiftssumman

icke anses oskäligt hög; och att nu borttaga en häfdvunnen förmån

af ifrågavarande art syntes styrelsen så mycket mindre böra förekomma,

som den fria läkarevården för en personal i den ekonomiska

ställning, hvari största delen af statsbanepersonalen befunne sig, egde

föga värde, om den icke åtföljdes af rätt till kostnadsfri medicin. Mot

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

de smärre förändringar, komitén i öfrigt föreslagit i bestämmelserna

angående fri läkarevård med hvad dertill hörde, hade styrelsen icke

något att erinra.

Hvad beträffar komiténs förslag till öfvergångsbestämmelser, har

styrelsen anfört att, då den af komitén i detta hänseende föreslagna

hufvudprincipen — eller att i fråga om för personalen väsentliga löneförmåner

de bestämmelser, som nu gälde, borde med afseende å den

nuvarande personalen fortfarande tillämpas, intill dess att vederbörande

antingen anmälde sig till öfvergång på ny stat eller erhölle befordran

eller uppflyttning i loneklass — stode i nära öfverensstämmelse med

styrelsens år 1892 i detta hänseende framstälda förslag — eller att,

om det vid tillämpningen af den nya arvodesstaten skulle befinnas, att

tjenstemans eller betjents aflöning enligt den nya staten utfölle lägre

än hvad han enligt det äldre reglementet åtnjöte, han måtte få vid redan

innehafda löneförmåner bibehållas — styrelsen icke hade något väsentligt

att emot komiténs ifrågavarande förslag erinra. Innan Kongl.

Maj:t pröfvat, hvilka nya bestämmelser borde meddelas angående statsbanepersonalens

löneförmåner äfvensom från hvilken tidpunkt dessa bestämmelser

borde tillämpas, ansåge sig styrelsen emellertid sakna anledning

att utarbeta något detaljeradt förslag till öfvergångsbestämmelser.''''

Af ofvan lemnade redogörelse för jernvägsstyrelsens senaste yttrande

i löneregleringsfrågan framgår, att styrelsen, som i organisationsfrågan

väsentligen anslutit sig till komitéförslaget, deremot haft åtskilligt

att erinra mot den lönereglering, som af komitén ifrågasatts. Det torde

då tillåtas mig att yttra mig öfver hvad styrelsen i detta hänseende

andragit.

Jemte det att styrelsen påyrkat förhöjningar i en del af komitén

föreslagna arvodesbelopp, har styrelsen på det bestämdaste afstyrkt

komiténs förslag till ordnande af den förnämsta bland de särskilda förmåner,

jernvägsstaten åtnjuter, eller inqvarteringsförmånen, hvarjemte

styrelsen äfven motsatt sig den reglering, komitén föreslagit rörande

vissa andra förmåner, som dock äro af mera underordnad vigt.

Hvad då angår frågan om regleringen af de särskilda förmånerna,

så kan jag för min del — beträffande först de mera underordnade —

icke finna tillräckliga skäl anförda för bibehållande i detta hänseende

af en undantagsställning för jernvägsstaten i vidare mån än hvad äfven

enligt komitéförslaget skulle eg a rum. Såsom jag förut framhållit, anBih.

till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Raft. 15

Öfvergångs
bestämmelser.

Departementschefens

yttrande i

löneregleringsfrågan.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ser jag lämpligt och riktigt att i fråga om aflöningsformer i allmänhet

i görligaste mån likställa jernvägspersonalen med personalen inom andra

statsförvaltningens grenar; och jag har jemväl såsom en konseqvens

häraf tillstyrkt Eders Kongl. Maj:t att göra framställning till Riksdagen

i syfte att bereda jernvägspersonalen konstitutorial å sina befattningar.

Hvad till stöd för bibehållandet af jernvägsstatens nu ifrågavarande

undantagsförmåner kan anföras ur synpunkten af att samma personal i

fråga om anställningens art icke är likstäld med personalen inom närmast

jemförliga verk förlorar således sin betydelse, om denna framställning

bifalles. Under sådana förhållanden kan jag ej underlåta hemställa, det

Eders Kongl. Maj:t måtte finna hvad komitén föreslagit i fråga om

arvodenas fördelning i lön och tjenstgöring spenning ar (§ 2.), arvodesafdrag

vid tjenstledighet (§ 8.), hegrafningshjelps utgående (§ 10.), och rättigheten

till kostnadsfri sjukvård m. m. (§ 15.) i allmänhet vara af beskaffenhet

att kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas. Med afseende å

detaljbestämmelserna rörande den fria sjukvården, hvilka, lika litet som

hittills, lära böra underställas Riksdagen, torde emellertid någon modifikation,

särskildt i syfte att undantagsvis bereda möjlighet till specialisters

anlitande, kunna finnas behöflig. Och hvad angår bestämmelsen i § 8

mom. o i fråga om arvodesafdrag för betjente vid tjenstledighet, får

jag i underdånighet hemställa om nådigt bifall till den af mig jemte

tre andra ledamöter inom komitén i denna del afgifna reservation

(kom.-bet. sid. 350—352). Under det att komiténs flertal uttalade

sig för bibehållande af nu gällande stadgande att dylikt afdrag må ega

rum »under de förhållanden och i den ordning, styrelsen föreskrifver»,

yrkades från reservanternas sida, att i sjelfva aflöningsreglementet måtte

intagas bestämmelser, som i fråga om arvodesafdrag i allmänhet likstälde

betjente med distriktstjenstemän, dock att vid tjenstledighet för

enskilda angelägenheter fullt arvode finge för betjente utgå endast under

högst femton dagar under loppet af ett och samma år och följaktligen,

då ledighet åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för

sjukdom eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för

hvilka betjent egde uppbära dylikt arvode, icke öfverstiga fyratiofem.

Till stöd för detta yrkande anfördes bland annat: att det ur såväl jernvägsstyrelsens

egen som den underlydande personalens synpunkt borde

vara önskvärdt, att i aflöningsreglementet bestämdt angåfves de förmåner,

personalen egde åtnjuta; att i förevarande fall bestämmelsens intagande

i aflöningsreglementet syntes vara än angelägnare, enär de föreskrifter

i ämnet, jernvägsstyrelsen hittills utfärdat, icke vore så förmånliga

för personalen, som reservanterna ansåge billigheten bjuda;

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att i delta hänseende för närvarande gälde, det betjente visserligen kunde

med bibehållande af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af

egna angelägenheter under femton dagar årligen, men att deremot vid

sjukdomsförfall tjenstgöringspenningarne redan första dagen indroges;

att med afseende å arten af betjeningens arbete anledning väl icke

syntes förefinnas att utsträcka tiden för den afdragsfria tjenstledigheten

för förstnämnda ändamål längre än hvad nu vore medgifvet, hvilket utgjorde

hälften mot hvad bestodes tjensteman; att hvad åter tjenstledighet

vid sjukdomsförfall beträffade, det icke kunde vara rättvist att, då

tjenstemannapersonalen egde att vid dylikt förfall under någon tid uppbära

fullt arvode, betjeningspersonalen, som i allmänhet åtnjöte lägre

aflöning, skulle nödgas från första stund vidkännas afdrag; att komitén

syntes hafva motsatt sig intagandet i aflöningsreglementet af en bestämmelse

i ämnet af den anledning att komitén befarat, att med en

dylik bestämmelse betjeningspersonalen skulle komma att i vissa fall

uteblifva från tjenstgöring på grund af allenast föregifvet sjukdomsfall,

något som skulle kunna blifva icke allenast för jernvägsförvaltningen

kostsamt utan äfven för trafiken hinderligt; att en sådan farhåga dock

syntes reservanterna oberättigad, då jernvägsförvaltningen nog torde

ega medel i sin hand att förekomma missbruk af ifrågavarande art; att

i hvarje fall den nuvarande ordningen icke kunde försvaras dermed, att

en ändring skulle för jernvägsförvaltningen medföra en ekonomisk uppoffring;

och att för öfrigt betjentes likställande med tjenstemän i detta

hänseende under vanliga förhållanden icke syntes åsamka statens jernvägar

någon större utgift, enär exempelvis sammanlagda beloppet af de

arvodesafdrag, statsbanebetjeningen år 1893 fått vidkännas vid sjukdom

från och med en till och med trettio dagar, uppgått till allenast 7,995

kronor 98 öre.

1 fråga om be. kl ä d na dsfönn än ens ordnande (§ 14) anser jag mig på

de af komitén anförda skäl icke kunna biträda jernvägsstyrelsens mening,

utan får jag jemväl i denna del förorda bifall till komiténs förslag,

dock att det synes böra stå styrelsen öppet att, allt efter som kan finnas

för staten fördelaktigast, tillhandahålla uniformspersedlarna in natura

eller mot ersättning i penningar öfverlemna åt personalen att anskaffa

persedlarna.

Vidkommande den vigtiga frågan om inqvartering sförmånens reglering

(§ 11), har deremot, synes mig, styrelsen anfört omständigheter,

som kunna väcka tveksamhet, huruvida fullgiltig anledning verkligen

förefinnes att gå så långt i inskränkning af denna förmån, som komitén

föreslagit. Styrelsens anmärkning att den liniepersonalen tillkommande

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förmånen af fri inqvartering in natura alltifrån början ingått såsom en

så vigtig faktor vid bestämmandet af denna personals — eller åtminstone

stora gruppers deraf — totalaflöning, att dess allmänna indragning och

ersättande med allenast hyresbidrag skulle, om ej afsevärda höjningar

i de kontanta arvodena samtidigt vidtoges, medföra en opåkallad

minskning i löneförmånerna, synes icke kunna frånkännas en viss betydelse;

och ännu mera vigt synes böra tillmätas hvad styrelsen, under

åberopande af erfarenheten just vid jernvägsstaten, anfört om naturainqvarteringens

lämplighet såsom aflöningsform för lägre betjening af

det slag, hvarom här är fråga. Det är denna, så att säga, sociala sida

af frågan, som komitén kanske icke nog uppmärksammat, men hvilken

obestridligen förtjenar beaktande. Den allmänna sträfvan hos stora

arbetsgifvare att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, hvarom

styrelsen erinrar — denna sträfvan i riktning att åt arbetarne bereda

egna hem — torde hafva sin grund i den erfarenhet man gjort, att vidtagandet

af en dylik åtgärd ej endast innebär beredandet af en afsevärd

ekonomisk förmån åt arbetarne utan äfven bidrager till att höja deras

sedliga nivå och ingifva hos dem känslan af mera samhörighet med

den institution, för hvars räkning de använda sina arbetskrafter. Och

det kan ju då ifrågasättas, om icke äfven för jern vägsförvaltningen, som

ock är en mycket stor arbetsgifvare, denna synpunkt är så pass vigtig,

att hänsynen till den ekonomiska vinsten af en väsentligare begränsning

i nu utgående inqvarteringsförmån derför bör vika. Man lärer

icke heller vid frågans bedömande kunna underlåta att taga hänsyn

till den omständigheten att staten redan för en lång följd af år anskaffat

bostäder åt personalen, dels direkt genom byggande för egen

räkning och dels indirekt genom jernvägens enke- och pupillkassa såsom

mellanhand. Vid dylikt förhållande torde en genomgripande förändring,

sådan den komitén principielt föreslagit, icke — i allt fall icke

på länge — kunna med verklig ekonomisk fördel för statsbanorna genomföras

i någon mera afsevärd utsträckning. Äfven detta förhållande

kan väcka tvekan, huruvida skäl förefinnes att i princip besluta en förändring,

som i verkligheten icke skulle kunna konseqvent föras igenom,

utan hufvudsakligen resultera deri, att befattningshafvare, som vore

placerade å platser, der jernvägen nu af annan än enke- och pupillkassan

förhyr bostadslägenheter, skulle komma i sämre ekonomisk ställning

än deras vederlikar å sådana platser, der jernvägen eger eller af

nämnda kassa förhyr lägenheterna. Och slutligen vill jag icke förneka,

att de lokala förhållandena kunna vara sådana, att jemväl andra befattningshafvare

än de af komitén angifna grupperna kunna för tjen
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

stens behöriga skötande vara i verkligt behof af att genom jernvägsförvaltningens

försorg erhålla bostäder, belägna i jernvägens omedelbara

närhet.

Om således komiténs regleringsförslag i denna del icke torde böra

i hela sin utsträckning genomföras, följer dock deraf ingalunda, att de

nuvarande bestämmelserna böra bibehållas oförändrade eller med den

af jernvägsstyrelsen ifrågasatta formuleringen. Den inskränkning, som

torde vara erforderlig uti ifrågavarande förmån, synes deremot kunna

åstadkommas genom en partiel revision af de utaf Eders Kongl. Maj:t

genom nådiga brefvet den 23 december 1880 meddelade föreskrifterna,

hufvudsakligen sålunda att från möjligheten att erhålla fri inqvartering

in natura enligt den allmänna regeln uteslötes sådana grupper af personal,

som erfarenheten visat näppeligen vara deraf i behof, och att i

sammanhang dermed stadgades att förhyrning af bostadslägenheter åt

personalen icke finge af jern vägsförvaltningen verkställas utan Eders

Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande.

Enligt sagda nådiga bref skall — jag erinrar derom — fri bostad

tillkomma styrelsens chef och ledamöter, hvarjemte, med iakttagande af

den uppdelning af stationsskrifvareklassen, som införts genom nådiga

brefvet den 30 december 1885, dylik förmån kan, der styrelsen finner

sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, i statens

egna eller förhyrda lägenheter tillkomma vaktmästare i styrelsen samt

följande tjenstemän och betjente vid distrikten: afdelningsföreståndare

och hans assistent, baningeniör, maskiningeniör, stationsinspektor, telegrafinspektor,

verkmästare, stationsskrifvare jemte bokhållare (byråassistent

å trafikafdelningen, underinspektör och expeditionsföreståndare),

förste stationsskrifvare och kontorsbiträde, öfverbanmästare, lokomotivförareförmån,

vagnmästare, stationsmästare, vaktmästare, banmästare,

lokomotivförare, vagnförman, öfverkonduktör, konduktör, packmästare

samt betjente af lägre grad än de nämnde.

Hvad då först angår den styrelsepersonal, som nu är i åtnjutande

af fri bostad, så anser jag mig på de af komitén anförda skäl icke

kunna förorda förmånens bibehållande för styrelsens chef och ledamöter,

likasom jag icke heller finner anledning att beträffande styrelsevaktmästarne

föreslå annan ordning i detta hänseende än den, som gäller

för deras vederlikar inom andra verk, eller att, der fri bostad åtnjutes,

afdrag med visst belopp skall ega rum å lönen.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så framgår af den på grund

af nådiga brefvet den 31 december 1895 upprättade arvodesstaten vid

statens jernvägstrafik för år 1896 — personalen vid f. a. Vestkust
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

banan deri icke upptagen — att af de grupper, hvilka enligt gällande

bestämmelser kunna komma i åtnjutande af naturainqvartering, förmånen

tillkommer samtliga eller i det närmaste samtliga afdelningsföreståndare,

trafikdirektörsassistenter, ban- och maskiningeniörer, stationsinspektorer,

förste stationsskrifvare, öfverbanmästare, stationsmästare, vaktmästare,

banmästare och banvakter; och torde, då någon inom nu nämnda

grupper ej tilldelats inqvartering in natura, detta varit beroende på

rent speciella förhållanden. Vidare visar det sig, att inom följande

grupper ett relativt stort antal befattningshafvare åtnjuta bostad in natura,

nemligen af 32 bokhållare å trafikafdelningen (byråassistenter,

underinspektörer och expeditionsföreståndare) 23, af 15 verkmästare 7,

af 22 lokomotivförareförmän 11, af 5 vagnmästare 2, af 27 vagnförmän

12, af 13 materialvakter 6, af 268 stationskaris förmän 199, af 1,372

stationskarlar 860 och af 24 portvakter 13; medan åter af 4 telegrafinspektörer

ingen samt inom följande grupper endast ett mindre antal

erhållit ifrågavarande förmån, nemligen af 250 stationsskrifvare 18,

af 302 lokomotivförare 8, af 334 eldare och eldarelärlingar 8, af 102

lokomotivputsare 6, af 82 pumpare och kolvakter 6, af 151 vagnsmörjare

2, af 44 vagnputsare 2, af 200 kontorsbiträden å trafikafdelningen

55, af 236 öfverkonduktörer och konduktörer 18, af 102 packmästare 8

och af 63 kontorsvakter, notisbärare (och telegrambud) 14. Af samtliga

3,331 liniepersonal tilldelade bostadslägenheter voro i öfrigt 2,879 belägna

i jernvägens egna hus och 452 förhyrda, af hvilka senare 321

funnos i de af enke- och pupillkassan förhyrda bostadshusen.

Det synes nu först och främst, som om man utan tvekan skulle

kunna från förmånens erhållande utesluta telegrafinspektorer, lokomotivförare

och eldare, öfverkonduktörer och konduktörer, hvilka hittills faktiskt

endast undantagsvis åtnjutit dylik inqvartering. Sådan uteslutning

skulle äfven synas kunna ega rum med de på löneskalan lågt stående

grupperna lokomotivputsare, pumpare och kolvakter, vagnsmörjare, vagnputsare,

packmästare, kontorsvakter och notisbärare, bland hvilka likaledes

endast ett ringa fåtal haft fria bostäder. Men med hänsyn till de

ofvan framhållna skäl, som tala för den lägsta personalens förseende

med naturainqvartering, synes mig dock möjligheten att, der tillfälle dertill

skulle yppas, bereda nämnda grupper denna förmån icke böra genom

stadgande i aflöningsreglementet uteslutas; och torde i öfrigt bestämmelsen

i fråga beträffande hela den lägsta betjeningen böra i hufvudsaklig

enlighet med nu gällande stadgande så affattas, att möjlighet att erhålla

fri bostad må förefinnas för lägre personal än vissa angifna befattningshafvare

å vederbörande afdelningar, i hvilket afseende lämpligen torde

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kunna fastslås för banafdelningen banmästare, för maskinafdelningen

eldare och för trafikafdelningen kontorsbiträden. Härigenom skulle,

bland annat, grupperna stationskarlsförmän, portvakter och stationskarlar,

hvilka nu åtnjuta naturainqvartering i ganska stor utsträckning, fortfarande

kunna blifva deraf delaktiga.

Hvad beträffar grupperna stationsskrifvare och kontorsbiträden å

trafikafdelningen, så torde inqvartering in natura icke behöfva för dem

förekomma annat än der, i enlighet med hvad nedan närmare framhålles,

rent lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt och

der jernvägsstyrelsen uppfört egna hus.

Vagnmästare åtnjuta visserligen för närvarande till ej så ringa procenttal

fri bostad, men då deras tjenstgöring icke är af beskaffenhet

att påkalla deras närvaro å tjenstelokalerna annat än på bestämda tider,

synes anledning icke förefinnas att längre upptaga dem bland de grupper,

hvilka enligt den allmänna bestämmelsen skulle kunna erhålla förmånen;

och enahanda lärer vara förhållandet med verkmästarne, dock

med undantag af de fyra bland dem, hvilka under den förändrade benämningen

af maskininspektorer skulle närmast förestå den yttre maskintjenstcn

å hufvudstationerna.

Hvad åter angår lokomotivförareförmän (lokomotivmästare) och vagnförmän,

hvilka hafva att i första hand taga vård om den till stationerna

inkommande tågmaterielen i händelse af smärre skador, så torde det i

flera fall vara för jernvägstjensten mycket fördelaktigt, att åt dem genom

jernvägens försorg beredas bostäder i stationens omedelbara närhet.

Af materialvakterna torde åtminstone en vid hvarje förråd böra

hafva sin bostad i förrådets omedelbara närhet för att finnas tillgänglig

vid uttagningar från förrådet å extra ordinära tider.

Vidkommande derefter bokhållarne å trafikafdelningen, så måste

naturainqvartering gifvetvis, på sätt komitén ock förordat, tillkomma de

föreslagne byråassistenterna, bland hvilkas funktioner tågledning skulle

ingå, äfvensom underinspektörerna. De återstående bland ifrågavarande

bokhållare, hvilka nu alla äro berättigade till denna förmån, benämnas i

det nya förslaget expeditionsföreståndare och utgöras af föreståndarne

för il-, frakt- och biljettexpeditionerna å de stora hufvudstationerna. Af

dessa synas emellertid endast föreståndarne för biljettexpeditionerna behöfva

hafva böstad i stationens omedelbara närhet.

Af de grupper personal, för hvilka naturainqvarteringen nu är

allmän, torde vidare kunna uteslutas öfverbanmästarne, som hufvudsakligen

äro skrif- och bokföringsbiträden å baningeniörsexpeditionerna och hvilka

enligt det nya förslaget icke längre skulle i samma mån som förut

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tjenstgöra såsom vikarier för baningeniörerna; hvarjemte beträffande

förste stationsskrifvarne, hvilka äro souschefer dels å de olika expeditionerna

vid hufvudstationerna dels ock å stationerna af andra och

tredje klass, förmånen lärer vara erforderlig endast för de å andra och

tredje klassens stationer, der de motsvara underinspektörerna å första

klassens stationer.

Samtliga de grupper, komitén ansett böra vara berättigade till fri

bostad, torde böra deraf komma i åtnjutande, hvarvid emellertid är att

erinra att, om bestämmelsen med afseende å den lägre betjeningen

affattas såsom ofvan föreslagits, grupperna banvakter och portvakter ej

behöfva särskildt namngifvas.

Med afseende derå, att lokala förhållanden — exempelvis i öfverstå

Norrland — kunna göra det oundgängligen nödigt att genom statens

försorg anskaffa bostäder jemväl åt annan liniepersonal än de grupper,

som enligt ofvan angifna bestämmelser skulle deraf komma i åtnjutande,

och med hänsyn jemväl dertill, att vid en eller annan station kunna

finnas bostadslägenheter disponibla, hvilka icke kunna användas till inrymmande

af personal, tillhörande sagda grupper, torde i öfrigt, delvis

i enlighet med hvad komitén ifrågasatt, böra stadgas att, der lokala

förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, fri bostad må i jernvägens

egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän och betjente

vid distrikten.

Bestämmelsen om naturainqvarteringen synes alltså kunna så affattas,

att förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten

af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må,

der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma

följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen: distriktschef,

ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör, byråassistent,

maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare

för biljettexpedition, förste stationsskrifvare å station af

andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare, maskinist,

materialvakt, vagnförman, banmästare och vaktmästare äfvensom betjente

af lägre grad än vid banafdeluingen: banmästare, vid maskinafdelningen:

eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde; att förhyrning af

bostäder dock icke må ega rum utan Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande;

samt att, der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt,

fri bostad i jernvägens egna hus må tillkomma jemväl nu ej

nämnde tjenstemän eller betjente vid distrikten.

Hvad angår förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja

förmånen af fri bostad, antogs detta förslag, såsom styrelsen erinrat, af

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27-

komitén med 6 röster mot 5. I afgifven reservation (kom.-bet. sid.

331—333) anförde minoriteten, bland annat, att fritt bränsle så väl vid

flera enskilda jernvägar inom landet som vid grannländernas jernvägar,

i allmänhet åtföljde den fria bostaden; att icke heller kunde nekas, det

för flera befattningshafvare, hvilka åtnjöte fri bostad in natura, den

ifrågavarande förmånen måste anses vara en lämplig aflöningsform — och

detta icke allenast för lägre banbetjening, såsom banvakter och stationskarlar,

utan äfven för sådana tjenstemän som stationsföreståndare, hvilka

bodde invid tjenstelokaler, som i alla händelser skulle uppeldas med af jernvägen

auskaffadt bränsle; att hvad i denna fråga dock för reservanterna

varit framför allt bestämmande varit den omständighet att komitén vid

uppgörandet af sitt förslag till arvodesklasser för de olika befattningarna

icke tagit tillräcklig hänsyn dertill, att fri vedbrand icke längre skulle

af befattningshafvarne åtnjutas, hvadan alltså den af komitén föreslagna

regleringen skulle i flera fall innebära en alldeles opåkallad nedsättning

i nu utgående aflöningsförmåner; att detta senare särskildt blefve händelsen

med flere tjenstemän och betjente, utöfvande den egentliga

stationstjensten, samt äfven i viss mån med banvakterna; att bland den

förra gruppen särskildt kunde framhållas stationsmästarne, hvilka enligt

komiténs förslag icke skulle nå högre maximi- och minimiaflöningar än

de nu faktiskt tillämpade, resp. 1,200 kronor och 780 kronor, samt

stationskarlarne, hvilka af komitén likaledes bibehållits vid deras nuvarande

faktiska minimiarvode 480 kronor samt reglementsenliga maximiarvode

660 kronor; att hvad åter anginge banvakterna, komitén visserligen

för dem föreslagit höjning med en klass af såväl deras faktiska minimiarvode

som deras maximiarvode — en höjning som kunde anses uppväga

den fria vedbrandens borttagande — men att, då 1892—95 årens riksdagar,

i afbidan på en allmän revision af aflöningsreglementet, medgifvit, att

ett belopp af högst 12,000 kronor finge för hvarje år användas till förhöjning

i vissa fall af banvakternas löneförmåner utöfver nuvarande

högsta arvodesbeloppet med 60 kronor för hvarje banvakt, komiténs

förslag om den fria vedbrandens borttagande i sjelfva verket medförde

en nedsättning med en arvodesklass under hvad Riksdagen sålunda

ansett banvakterna skäligen böra kunna i aflöning erhålla; samt att

komitén visserligen för att i någon mån förringa betydelsen af förmånens

borttagande framkastat den tanken att vederbörande borde

genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade syllar och medgifvande

af lättnader i transporterna och vid anskaffandet m. m. bereda

den utefter jernvägslinierna boende personal, för hvilken svårighet att

erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle att utan för dryga kostBih.

till Biksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. IG

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nåder. anskaffa sig sådant, men att ett dylikt statsbaneförvaltningens

kommissionärsskap för en del af personalen syntes reservanterna mindre

lämpligt och i allt fall förenadt med mera omgång än som motsvarade

•den fördel, som dermed skulle vinnas.

Jag, som inom komitén tillhörde minoriteten, vidhåller fortfarande

de åsigter rörande den fria vedbranden, som i reservationen sålunda

uttalats, hvarvid jag emellertid får erinra, att i enlighet med den af

mig nu föreslagna formuleringen för bestämmelsen om naturain q var tering

fri vedbrand skulle tillkomma en hvar, som erhölle fri bostad.

Vidkommande slutligen frågan om den inqvartering sprocent (hyresbidrag),

som må tillkomma de tjensteman och betjente vid distrikten,

hvilka icke åtnjuta fri bostad, så synes först och främst vara af komitén

tydligt ådagalagdt, att ingen som helst anledning längre förefinnes att,

tillerkänna den relativt väl aflönade tågpersonalen högre dylik procent

än den öfriga personalen. Icke heller synes skäl vara för handen att, på

sätt styrelsen . ifrågasatt, för personalen i dess helhet höja procenten,

utan ansluter jag mig till det af komitén framstälda förslaget att den

högre procenten måtte utgå, förutom såsom nu till den i Stockholm,

Göteborg och Malmö stationerade personalen, jemväl till personalen i

den norra distriktsförvaltningens hufvudort Östersund.

Innan jag härefter öfvergar till yttrande angående de förhöjningar,

jernvägsstyrelsen förordat i vissa af komitén föreslagna fasta arvodesbelopp,

får jag anmäla, att den ökning, jernvägsstyrelsen föreslagit i

antalet . kontrollörs- och verkmästare befattningar, synes, efter den utsträckning

statsbanenätet särskildt genom inköpet af den s. k. Vestkustbanan

erhållit, vara motiverad.

Med afseende å de skiljaktigheter, som råda mellan komitén och

styrelsen i fråga om beloppen af vissa fasta arvoden, kan jag på de af

komitén anförda skäl icke annat än ställa mig på dess sida i hvad angår

arvodena för registrator, revisor samt biljett- och blankettförvaltare,

hvaremot styrelsen i sitt utlåtande af den 30 januari 1896 synes hafva

anfört talande skäl för det högre arvode, som der ifrågasättes för byrdingeniör.

'' I fråga om de i anm. 2 under § 3 föreslagna tillägg sarvoden,

hvilka jag, lika med komitén, anser böra i aflöningsreglementet upptagas,

följer af hvad ofvan yttrats rörande organisationen af norra

distriktets öfre del, att antalet af dessa arvoden lärer böra ökas med

två, nemligen för en trafikinspektör och en baningeniör.

Beträffande de rörliga arvodesbelopp, med afseende å hvilka komitén

och styrelsen aro af olika mening, ansluter jag mig i allt till

komiténs förslag, likasom jag, på skäl som af komitén anförts, icke

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kan förorda inrättandet af ett särskildt dyrortstillägg för banvakter och

stationskarlar i Norrland.

Hvad åter angår bibehållandet i aflöningsreglementet af en bestämmelse,

som gör det möjligt att under vissa förhållanden aflöna kontorsskrifvare

ej ter beting, så synes mig styrelsen hafva anfört ganska goda

skäl härför; och under förutsättning att bestämmelsens tillämpning blir

beroende på Eders Kongl. Maj:ts pröfning vid fastställandet af de årliga

arvodesstaterna anser jag mig kunna förorda styrelsens hemställan

i denna del.

Med här ofvan angifna undantag torde således komiténs förslag

rörande arvodesbeloppen för de olika befattningarna böra vinna godkännande.

Den löneförbättring, som genom detta förslags genomförande

skulle komma till stånd, kan visserligen i jemförelse med nu gällande

reglementsbestämmelser för en del befattningar på papperet synas betydlig

nog, helst om man endast tager i betraktande de ordinarie arvodena.

Men jag vill erinra, att — på sätt såväl styrelsen som komitén framhållit

— en stor del af de arvodesklasser, som enligt nu gällande reglemente

skulle kunna utgå för de olika befattningarna, i verkligheten numera

icke kunnat tillämpas, äfvensom att en för personalen oförmånlig

reglering af de vid sidan af de ordinarie arvodena befintliga särskilda

förmånerna i flera fall skulle eg a rum. Och vidare är att märka, att

sedan jernvägspersonalens arvoden sist reglerades en tid af tjugutre

år förflutit, under hvilken med hänsyn till stegrade lefnadskostnader

generella eller partiella löneförbättringar genomförts för personalen inom

de flesta andra förvaltningsgrenar. Hvad särskildt angår den del af

jernvägspersonalen, som närmast kan anses jemförlig med personalen

inom andra verk, nemligen styrelsepersonalcn, så gjorde sig vid såväl

1869 som 1874 års lönereglering i flera fall den åsigt gällande, att

denna personal, som i motsats till liniepersonalen i det hela är i afsaknad

af särskilda förmåner, borde vara bättre aflönad än dess vederlikar

inom andra verk. Under den sedermera förflutna tiden hafva

emellertid löneregleringarna på andra håll medfört, att personalen inom

jernvägsstyrelsen nu i åtskilliga fall är sämre stäld än dess vederlikar

inom de andra verken — ett förhållande som icke synes kunna ur

rättvisans och billighetens synpunkt försvaras, om jag än icke kan

finna skäl längre vara för handen, att jernvägsstyrelsens tjenstemän

och betjente i aflöningshänseende bättre tillgodoses än deras bemälda

vederlikar.

Vid bedömandet af frågan om'' lönereglering för jernvägsstaten

torde vidare ännu en synpunkt böra framhållas. Att denna fråga, trots

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kongl. Ma,j:t$ Nåd. Proposition N:o 27.

den storartade utveckling statsbaneförvaltningen under de senare årtiondena

erhållit, icke förr trängt sig fram till lösning, torde hafva

berott — förutom på befintligheten af de särskilda förmånerna, hvilka

för talrika grupper bland personalen representerat rätt afsevärda löneinkomster

— delvis äfven på den omständigheten att styrelsen för

en del befattningshafvare, särskildt der utvecklingen medfört jemväl

till arten nya göromål, upphjelpt aflöningen genom tilldelandet af extra

arvoden. Enligt hvad styrelsen i fråga om olika befattningar anmält,

vore styrelsens mening, att dessa extra arvoden i sammanhang med löneregleringen

skulle upphöra; och komitén har för dess del — såsom

det synes mig med allt fog — på det bestämdaste uttalat sig mot

detta system och hemstält, att föreskrift måtte meddelas derom, att

ingen tjensteman i styrelsen, hvars minimiaflöning voro 3,000 kronor

och hvilken följaktligen innehade samma ställning som en första gradens

tjensteman inom de centrala embetsverken, finge af jernvägsmedlen

åtnjuta något annat arvode än det, som funnes för hans ordinarie tjenst

faststäldt eller han i egenskap af vikarie vore berättigad att uppbära,

och dels derom, att inom jérnvägsförvaltningen i dess helhet ersättning

genom extra arvode icke finge utgå för arbete, som verkstälts under

den ordinarie arbetstiden, för så vidt icke sådant funnes i aflöningsreglementet

eller instruktionen förutsatt (kom.-bet. sid. 64—65). Det

är min afsigt att föreslå Eders Kongl. Maj:t att utfärda föreskrift i

den af komitén angifna riktningen.

Beträffande några af de utaf mig ofvan förordade ordinarie arvodesbeloppen

torde det tillåtas mig att ytterligare göra några erinringar.

I fråga om arvodet för öfverdirektörerna har styrelsen anmärkt,

att komitén väl erkänt, det vid bestämmandet af aflöningen för bemälde

tjenstemän hänsyn borde tagas ej mindre till hvad motsvarande befattningar

å det industriella — särskildt det jcrnvägsindustriella — området

betingade än äfven dertill, att i följd af jernvägstjenstens egenartade

natur en ledamot af jernvägsstyrelsen måste anses hafva större

ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna i de öfriga

styrelseverken öfver hufvud taget, men att komitén, sådant oaktadt,

ansett en arvodesförliöjning af allenast 400 kronor vara tillräckligt vederlag

för förlusten af fri bostad jemte vedbrand; och har styrelsen

uttalat den mening, att den försämring i öfverdirektörernas ställning,

som sålunda skulle inträda, måste verka hindrande för de vigtiga befattningarnas

besättande på tillfredsställande sätt och sålunda ingalunda

vara med klok hushållning förenlig. Då jag af förut anförda skäl

icke kan tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att för öfverdirektörerna bibe
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hålla förmånen af fri bostad, hade det visserligen varit önskligt, om

fullt vederlag härför kunnat beredas dem genom höjning af det kontanta

arvodet, men vid jemförelse med de löneförmåner, som bestås cheferna

för de mindre, förvaltande verken — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

landtbruksstyrelsen och landtmäteristyrelsen — har jag icke

ansett mig kunna förorda högre aflöning än hvad komitén föreslagit.

Med afseende å några lägre befattningar, för hvilka komitén hemstält

om höjning i arvodet, har denna höjning motiverats åtminstone

delvis med den föreslagna regleringen af naturainqvarteringen, särskildt

med borttagandet af den fria vedbranden. Så har förhållandet varit

med arvodena för banmästare, banvakt och stationskarlsförman. För

min del har jag funnit de skäl, som i öfrigt kunna anföras för berörda

förhöjningar, så afgörande, att jag icke tvekat att tillstyrka förhöjningarna,

ehuru någon förändring med afseende å inqvarteringsförinånen

för de ifrågavarande befattningshafvarne enligt mitt förslag icke skulle

inträda.

I sina förslag till nytt aflöningsreglemente har så väl styrelsen som

komitén upptagit en del bestämmelser, som afse den extra ordinarie

personalen. Dessa bestämmelser lära icke vara af den natur, att de i

detta sammanhang böra för Eders Kongl. Maj:t anmälas.

I sammanhang med afgifvandet af förslag till aflöning för statsbaneförvaltningens

chef har komitén väckt fråga om ett bättre ordnande

af chefens pensionering, i det att komitén af anförda skäl förordat,

att chefen skulle blifva berättigad till erhållande af pension å allmänna

indragningsstaten i enlighet med de grunder, som för cheferna

för öfriga centrala embetsverk vore eller kunde blifva bestämda. Den

sålunda å bane bragta frågan synes mig förtjent af synnerlig uppmärksamhet,

ty, såsom komitén uppvisat, måste de nuvarande bestämmelserna

i detta hän seende — enligt hvilka statsbaneförvaltningens chef

pensioneras enligt samma grunder som den allra lägsta ordinarie statsbanepersonalen

— anses synnerligen otillfredsställande ur synpunkten

att få den så ytterst vigtiga chefsplatsen på bästa möjliga sätt besatt.

Skall emellertid detta ändamål fullt vinnas — så att, på sätt komitén

antydt, möjlighet att besätta platsen jemväl med framstående industriidkare

eller inom näringslifvet eljest erfarna personer må i större grad

förefinnas — torde man nödgas gå längre än hvad komitén tilltrott sig

och stipulera jemväl andra pensionsvilkor än dem, som gälla för cheferna

för de öfriga centrala embetsverken, i det att fordran på långvarig statstjenst

för pensionens erhållande måste eftergifvas. I detta hänseende

Generaldirektörens

pensionsrätt.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 27.

lära pensionsvilkoren för landshöfding kunna — vederbörligen modifierade

— läggas till grund för bestämmelsen i fråga. Landshöfding

är Jern likt nådiga brefvet den 30 maj 1884 berättigad att från och med

månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst trettiofem

tjensteår, deraf minst tio såsom landshöfding, från embetet afgår,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension af 6,000 kronor. Enahanda vilkor synas nu lämpligen kunna

fastställas för jernvägsstyrelsens chef med undantag af att fordran på

tjensteålder inskränkes till allenast tio år såsom statsbanechef. På sätt

komitén förordat, torde vidare bestämmelse böra af Eders Kongl. Maj:t

meddelas, derom, att chefen för jern vägsstyrelsen icke behöfver vara

delegare i statsbanornas pensionskassor. Möjligheten till ett sådant delegareskap

synes dock böra stå honom öppen, för den händelse han

vid sin utnämning redan tillhör jernvägsstaten eller ock på grund af

särskilda förhållanden finner med sin fördel förenligt att ingå i kassorna

eller endera af dem. Och då chefen således vid sitt afskedstagande kan

vara. berättigad till erhållande af pension från statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning, synes tillika böra i bestämmelsen om hans pensionsrätt

intagas förbehåll derom, att det från allmänna indragningsstaten till

honom utgående pensionsbeloppet skall minskas med hvad han kan

vara berättigad i pension åtnjuta från nyssnämnda pensionsinrättning.

ISri Såväl under den tid, komiténs. arbeten pågingo, som sedermera

ringar. hafva till Eders Kongl. Maj:t från olika grupper af jernvägspersonalen

ingifvits åtskilliga framställningar, åsyftande förbättring i vederbörande

befattningshafvares lönevilkor och ställning i öfngt. I det omorganisations-

och regleringsförslag, jag nu i underdånighet förordat, hafva

dessa framställningar i vissa fall vunnit afseende i större eller mindre

mån, såsom exempel hvarpå jag kan nämna frågorna om arten af personalens

anställning och om vilkoren för uppflyttning i löneklasser.

I andra fall hafva åter framställningarna syftat längre än att jag ansett

• mig kunna biträda desamma.

bestömmeTer Vidkommande den af komitén jemväl behandlade frågan om de

öfvergångsbestämmelser, som blifva erforderliga vid löneregleringens

genomförande, vidhåller jag komitéflertalets uppfattning om de allmänna

grunder, på hvilka dessa bestämmelser böra hvila. Märkas bör emellertid,

att med don förändring, som nu föreslagits i fråga om inqvarteringsförmånens

reglering, öfvergången till den nya staten betydligt

underlättas. I alla händelser erfordras emellertid för denna öfvergång —

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för att den med den nya uppdelning af befattningar samt den förändring

af klassarvoden till fasta arvoden, som i så stor utsträckning

skulle ega rum, må kunna försiggå på ett i allo rättvist sätt — en del

detalj bestämmelser, hvilka svårligen kunna redan nu fullständigt preciseras,

utan hvilkas beskaffenhet i väsentlig mån måste blifva beroende

på personalförhållandena inom den talrika jernvägskorpsen vid tidpunkten

för öfvergångens verkställande. Lämpligast torde derföre vara, det Eders

Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Eders Kongl.

Maj:t skulle ega i enlighet med de af komitén angifna allmänna grunderna

utfärda nödiga bestämmelser med afseende å öfvergången till ny

stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen, som erhållit

förordnande å sina befattningar före utfärdandet af förut omförmälda

nådiga bref den 15 november 1895. Tillämpningen af de nya bestämmelserna

lära i öfrigt lämpligen böra ega rum från nästinstundande

års början.

Beträffande det ekonomiska resultat, den nu ifrågastälda löneregleringen

skulle medföra, blir det naturligen ytterst vanskligt att vid en

så vidtomfattande samt förändringar så underkastad förvaltning som

statsjernvägarne, med det aflöningssystem som der förekommer, kunna

i detta hänseende framlägga exakta beräkningar. Komitén, som i

sitt betänkande uttalat sig för en mängd till besparing ledande förändringar

i olika hänseenden uti statsbaneförvaltningen, har också

endast i vissa hänseenden kunnat uppskatta resultatet af ett genomförande

af dess förslag — och detta endast approximativt och under

antagande att de ifrågasatta förändringarna läte sig omedelbart verkställas.

Dervid har komitén, hvad pcrsonalstaten beträffar, jemfört

denna med den för år 1895 faststälda staten samt i görligaste mån på

den nya staten tillämpat enahanda förhållanden i fråga om tjensteålder

m. m., som år 1895 voro gällande (kom.-bet. sid. 323—325). Det

torde nu tillåtas mig att med samma utgångspunkt söka angifva de

förändringar i det ur komiténs beräkningar framgångna resultat, som

skulle förorsakas af de modifikationer i förslaget, jag ofvan förordat.

Enligt komiténs kalkyler skulle en årlig besparingssumma af i rundt

tal 1,060,000 kronor kunna erhållas å de poster, i fråga om hvilka

komitén tilltrott sig kunna framlägga siffror. Att märka är emellertid,

att en betydande del af detta belopp icke skulle ernås genom löneregleringen

utan genom anordningar, hvilka icke dermed stode i egentligt

sammanhang.

Sålunda representerade något öfver 350,000 kronor ökade inkomster,

Ekonomiskt

resultat.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hvilka skulle erhållas genom reglering af statsbanornas mellanhafvanden

med de enskilda jernvägarne i fråga om förening sstationer samt mil- och

samtrajilcsJcontroll; och erinrar jag, att genom Eders Kongl. Maj:ts den

31 oktober och 29 december nästlidna år fattade beslut denna dol af

frågan blifvit definitivt löst på ett sätt, som är egnadt att för statsbanorna

medföra en mycket afsevärd ekonomisk fördel, om ock genom

de modifikationer, som ur billighetshänsyn i vissa fall vidtagits i de

af komitén föreslagna grunderna, hela den af komitén kalkylerade vinsten

icke torde kunna påräknas.

Vidare skulle betydande besparingsposter bero på tillämpningen af

med löneregleringen icke direkt förbundna förvaltningsnormer, rörande

hvilkas ändamålsenlighet jernvägsstyrelsen ännu icke yttrat sig, delvis

af den anledning att, såsom jag förut anmält, styrelsen velat afvakta

någon tids erfarenhet rörande försöksvis vidtagna provisoriska anordningar

i komitéförslagets riktning.

Så är förhållandet med större delen af den besparing, som till

belopp af 182,000 kronor kalkylerats å bana/delningen vid distrikten,

nemligen den del som skulle åstadkommas genom reduceringen af

banmästarnes och banvakternas antal. Å staten för sagda afdelning

hafva emellertid under de senare åren afsevärda indragningar egt rum.

Under det att vid början af åré 1892, då statsbanorna hade en

bevakad längd af 2,754 kilometer, vid banafdelningen fanns i ordinarie

tjenst anstäld en personal af 1,767 man, utgör motsvarande

antal vid innevarande års början, då den bevakade banlängden ökats

till 3,698 kilometer, 1,775, således endast 8 flera. Inalles hafva

indragits 1 ban direktörs-, 4 baningeniörs-, 29 banmästare- och 244

banvaktsplatser. Detta har möjliggjorts derigenom, att dels två bandirektörsdistrikt

sammanslagits till ett, dels fyra bansektioner delats

och tillagts närliggande sektioner, dels banmästareafdelningar vid banmästares

afgång utsträckts till omkring 30 kilometer å fiffigare trafikerade

linier och till omkring 40 kilometer å sådana med svagare trafik,

hvarvid medgifvits, att banmästare å sålunda förlängd afdelning finge

fördela inspektionen af afdelningen på tvenne dagar i stället för att

enligt gällande banmästareinstruktion för hvarje dag passera densamma,

dels ock slutligen banvaktsuppsättningen — i den mån sådant

vid banvakts afskedstagande kunnat ske — fått hufvudsakligen syssla

med banans bevakning och förekommande tillfälliga mindre underhållsarbeten,

medan deremot till de egentliga, periodvis återkommande underhållsarbetena,

hvilka i regel äro af den natur, att de kunna ställas

på beting, användts extra arbetare — en anordning som befunnits vara

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ekonomiskt fördelaktigare än att å hvarje banvaktssträcka använda

tvenne ordinarie vakter med sådan fördelning af tjenstgöringen att,

turvis för hvarje vecka, den ene tjenstgör såsom bevakande och den

andre såsom uteslutande arbetande vakt. Till undanrödjande af en,

som jag tror, rätt utbredd missuppfattning får jag särskild!, påpeka,

att — med undantag för de bandelar, der det ringa antalet tåg i alla händelser

ej kräfver, att banan inspekteras 3 gånger dagligen — det hittills

ej medgifvits någon inskränkning i den enligt tjensteordningen vid

banafdelningen den 25 juli 1891 banvakt åliggande skyldighet att

nämnda antal gånger per dag passera honom tilldeladt bevakningsområde,

samt att ej heller vidtagits några väsentliga förändringar i sagda

förordnings föreskrifter rörande banvaktssträckornas längd.

Rörande de af komitén kalkylerade besparingarna i utgifterna för

personalens aflöning vid statistiska-, mil-, kontroll- samt biljett- och blankettkontoret

(tillhopa 39,000 kronor) har styrelsen icke heller ännu afgifvit

slutligt yttrande; men pågå å dessa kontor reformåtgärder i komitéförslagets

riktning, hvarvid emellertid är att märka, att det af komitén

ifrågasatta utbytet af ordinarie personal mot extra enligt sakens natur

i alla händelser icke kan vidtagas annat än i mån af den nuvarande

ordinarie personalens afgång.

Frågan om de af komitén förordade indragningarna af lokomotivmästare

(lokomotivförareförmän; c:a 18,000 kronors besparing; kom.-bet.

sid. 55—56) och lägre stationspersonal (c:a 80,000 kronors besparing; kom.- bet. sid. 57—62) föreligger icke heller nu till behandling; och enahanda

är förhållandet med den besparing (c:a 37,000 kronor; kom.-bet. sid.

79—80), som komitén ansett kunna beredas genom inskränkning i

lokomotivförarepersonalens milpenningar. Med nu angifna undantag

torde de af komitén i förhållande till 1895 års stat kalkylerade besparingarna

väsentligen vara beroende på den ifrågastälda löneregleringen

jemte dermed sammanhängande organisationsförändringar; och det är

då, som sagdt, att efterse, i hvad mån de af mig nu ifrågasatta

modifikationerna kunna antagas inverka på berörda besparingars slutsumma.

Hvad först angår den kontanta aflöningén, kan den ökade utgift,

som skulle uppkomma genom arvodesförhöjning till byråingeniörerna,

med hänsyn till personalförhållandena år 1895 uppskattas till 3,500

kronor; hvarjemte skulle tillkomma ett maskiningeniörsarvode, med

inqvartering 3,600 kronor, samt tilläggsarvoden för en trafikinspektör

och en baningeniör, tillhopa 1,000 kronor. De jemväl föreslagna nya

kontrollörs- och verkmästarebefattningarna äro deremot väsentligen moBih.

till Riksd. Prat. 18''Jl. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tiverade af Vestkustbanans införlifvande med statsbanenätet vid 1896

års början och lära derföre ej böra upptagas i en jemförelse med 1895

års stat.

Besparingen genom inskränkning i rätten till fri bostad i af jernvägeu

förhyrda lägenheter beräknades af komitén i dess slutkalkyl såsom

särskild post till 30,000 kronor, hvarförutom dylik besparing jemväl

med smärre belopp ingick i flera andra poster. Genom de modifikationer,

som ofvan törordats i de af komitén förslagna bestämmelserna

rörande inqvartering in natura, skulle ifrågavarande besparing icke

obetydligt minskas.

I högst väsentlig mån skulle detta vidare blifva förhållandet med

den af komitémajoriteten kalkylerade besparingen, 190,000 kronor, genom

indragning af förmånen fri vedbrand. Då denna senare förmån

enligt ofvan framstälda förslag alltid skulle åtfölja förmånen af fri bostad,

skulle nemligen besparing å bränslekontot endast uppkomma, i den

mån inskränkning i naturainqvarteringen egde rum.

Härtill bör läggas någon eventuel minskning i den beräknade besparingen,

6,500 kronor, genom inskränkning i rätten att för helsovård

anlita specialister o. d., äfvensom den ökade kostnad, som skulle uppkomma

genom betjeningspersonalens likställande med distriktstjenstemännen

i fråga om sjukaflöning — en kostnad som, i enlighet med

hvad ofvan antydts, approximativt torde kunna upptagas till 8,000 kronor.

I öfrigt skulle de af mig ifrågasatta modifikationerna icke inverka på

den af komitén i sammanhang med löneregleringen kalkylerade besparingen.

Trots de löneförbättringar, som på flera håll företagits, skulle

alltså löneregleringen med åtföljande organisationsförändringar medföra

en afsevärd besparing för staten.

Inrättande af Såsom jag förut erinrat, har jernvägskomitén upptagit och förordat

det af 1887 års taxekomité framstälda förslaget om införande i vår

jernvägsförvaltning af institutionen Djernvägsråd». Jernvägskomitén har

emellertid dervid, särskildt med afseende å rådets sammansättning, uttalat

vissa från taxekomiténs afvikande åsigter, i det att komitén gjort

gällande, att enligt taxekomiténs förslag dels rådet blefve talrikare än

omständigheterna i verkligheten påkallade och ur praktisk synpunkt vore

lämpligt, dels proceduren för ledamöternas utseende vore allt för invecklad

och föranledande onödig omgång och dels slutligen jernvägsstyrelsens

ställning gent emot rådet blefve allt för svag, hvadan

fara förefunnes, att rådet kunde komma att tillskansa sig ett större

inflytande på jernvägsadministrationen än i verkligheten vore afsedt.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

Då jag tror, att en sådan rådgifvande komité som det ifrågasatta

jernvägsrådet skulle i många afseenden — särskild! i taxefrågor —

kunna lända till nytta så för det allmänna som för jernvägsstyrelsen

sjelf, har jag för afsigt att framdeles förelägga Eders Kongl. Maj:t förslag

om ett dylikt råds sammankallande. Organisationen torde dock

icke böra fastslås genast, utan hela saken bör till en början betraktas

mera såsom ett försök. Några andra utgifter än vanliga komitékostnader

skulle icke erfordras, och dessa lära böra gäldas af jern vägsmedlen.

Då frågan om jernvägsadministrationen första gången förelädes

Riksdagen, eller år 1868, öfverlemnades till Riksdagens pröfning och

godkännande endast de hufvudsakligaste bestämmelserna i afseende å

vilkoren för tjenstepersonalens anställning samt grunderna för aflöningsstaten

äfvensom ett förslag till kostnadsstat för efterföljande år; och

då Riksdagen år 1878, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts framställning

i ämnet, beslöt att bland anslagen under sjette hufvudtiteln icke vidare

upptaga och beräkna det för »statens jernvägstrafik» erforderliga belopp,

skedde detta under förklarande, det den ordning fortfarande skulle bibehållas,

att frågor om förändring i gällande, af Kongl. Maj:t och Riksdagen

gemensamt antagna grunder för aflöning åt embets- och tjenstemän

samt betjente vid statens jernvägstrafik dädanefter som dittills

understäldes Riksdagens pröfning. Med tillämpning af de grunder, som

sålunda hittills blifvit följda i fråga om Riksdagens deltagande i bestämmandet

af jernvägspersonalens aflöning och ställning i öfrigt, får jag,

på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, i underdånighet hemställa, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att, med ändring af hvad rörande vilkoren för personalens vid

statens jernvägar anställning samt grunderna för dess aflöning nu finnes

af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stadgadt, följande bestämmelser

må i nämnda hänseenden från och med ingången af år 1898

lända till efterrättelse:

1. Tjenstemän och betjente vid statens jernvägar tillsättas genom

konstitutorial.

Tjensteman eller betjent må kunna utan ansökning förflyttas till

annan befattning vid statens jernvägar, dock utan minskning i det

honom enligt stat tillkommande arvode.

Departe
mentschefens
hemställan.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kongl. Maj:t& Nåd. Proposition N:o 27.

Tjensteman eller betjent är förpligtad att, då han fyllt sextiofem år

eller, om han tillhör tågpersonalen, sextio år samt uppnått sådan tjensteålder,

att han enligt reglementet för statens jern vägstrafiks pensionsinrättning

är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår

berättigad till pension från nämnda inrättning, från tjensten afgå, Kongl.

Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, jernvägsstyrelsen

dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge han

pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan

finnas villig qvarstå.

Tjensteman eller betjent, som på grund af antalet sammanräknade

lefnads- och tjensteår är berättigad till pension från statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående stycke

omförmälda lefnadsålder, må kunna, derest så finnes för tjensten fördelaktigt,

af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen,

af jernvägsstyrelsen entledigas.

Tjensteman eller betjent, som icke kan sin befattning behörigen

sköta vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i

tjensteutöfning vid statens jernvägar sig ådragit, eller ock, efter minst

tio tjensteår i ordinarie anställning vid samma jernvägar, till följd af

antingen sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjensteutöfning, eller

ålderdomssvaghet, må jemväl kunna af Kongl. Maj:t eller, der Kongl.

Maj:t ej tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Öfriga bestämmelser för antagande, entledigande eller förflyttning

af personal vid statens jernvägar meddelas af Kongl. Maj:t.

II. Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld tjensteman

eller betjent, är antingen fast arvode, sådant som uti stat, hvilken

af Riksdagen godkänts, finnes för vissa till antalet bestämda befattningar

anslaget, eller ock arvode efter klass, sådant som med tilllämpning

af den i punkt VI här nedan angifna löneklassreglering för

hvarje år bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl till

antalet faststälda befattningar.

III. Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt

i punkt IV finnes för hvarje befattning angifvet.

Af arvode efter klass, som uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor,

anses tre fjerdedelar utgöra lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar

samt af lägre belopp fyra femtedelar lön och en femtedel

tjenstgöringspenningar.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 133

IT. Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat;

Lön.

Tjenst-

görings-

pen-

ningar.

Summa

arvode.

Kr.

Kr.

Kr.

A) inom styrelsen.

1 generaldirektör.............................

8,000

4,000

12,000

1 öfverdirektör................................

4,400

2,000

6,400

3 öfverdiroktörer..............................

13,200

6,000

19,200

1 byrådirektör.................................

3,000

1,500

4,500

6 byrådirektörer..............................

18,000

9,000

27,000

1 arkitekt.......................................

3,000

1,500

4,500

1 telegrafdirektör............................

3,000

1,500

4,500

1 kamererare..................................

2,600

1,400

4,000

1 hufvudkassör ...............................

2,600

1,400

4,000

1 föreståndare för statistiska kontoret

2,600

1,400

4,000

1 d:o för milkontoret..........

2,600

1,400

4,000

1 förste kontrollör...........................

2,600

1,400

4,000

2 förste kontrollörer.........................

5,200

2,800

8,000

1 byråingeniör................................

2,600

1,400

4,000

3 byråingeniörer..............................

7,800

4,200

12,000

1 registrator och aktuarie ................

1,800

1,200

3,000

1 revisor......................... ..............

1,800

1,200

3,000

1 notarie .......................................

1,800

1,200

3,000

4 notarier......................................

7,200

4,800

12,000

1 förrådsförvaltare...........................

1,800

1,200

3,000

1 kontrollör....................................

1,800

1,200

3,000

4 kontrollörer..................................

7,200

4,800

12,000

1 förste vaktmästare........................

800

300

1,100

Anm. Ålderstilläggen anses tillhöra

lönen.

B) vid distrikten.

1 distriktschef................................

4,125

1,375

5,500

3 distriktachefer.............................

12,375

4,125

16,500

Transport

1121,900

62,300

1184,200

A doningen kan höjas efter 5 år

- med 500 kronor och efter 10 år

med ytterligaro 500 kronor.

{Åtnjuter förste vaktmästaren fri

bostad, skall lönen minBkas med

150 kronor.

Efter 5 år kan aflöningen höjas

I med 500 kronor,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 27.

Lön.

Tjenst-

görings-

Summa

pen-

ningar.

arvode.

Kr.

Kr.

Kr.

Transport

121,900

62,300

184,200

1 bandirektör ............................

3,375

1,125

4,500

3 bandirektörer ........

10,125

3,375

13,500

Aflöningen kan höjas efter 5 år

1 maskindirektör ...........................

3,375

1,125

4,500

'' med 500 kronor och efter 10 år

med ytterligare 500 kronor.

3 maskindirektörer ........................

10,125

3,375

13,500

^Aflöningen kan höjas efter 5 år

1 trafikinspektör ...................

2,250

750

3,000

med 500 kronor, efter 10 år

11 trafikinspektörer..........................

24,750

8,250

33,000

\ med ytterligare 500 kronor och

efter 15 år med ytterligare 500

v kronor.

1 distriktssekreterare......................

2,250

750

3,000

3 distriktssekreterare.....................

6,750

2,250

9,000

1 baningeniör.................

2,250

750

3.000

Aflöningon kan höjas ofter 5 år

21 baningeniörer............................

47,250

15,750

63,000

med 500 kronor och ofter 10

år med ytterligare 500 kronor.

1 maskiningeniör.............

2,250

15,750

2,025

6,075

750

5,250

675

2,025

3,000

21,000

2,700

8,100

7 maskiningeniörer................

1 distriktskassör.......

3 distriktskassörer..............

1 verkstadskamererare.....................

2,025

675

2,700

3 verkstadskamererare ....................

6,075

2,025

8,100

1 foirädsförvaltare.......

2,025

675

2,700

3 forrådsförvaltare..........................

6,075

2,025

8,100

Aflöningen kan höjas efter 3 år

med 300 kronor, efter 6 år med

1 maskininspektor........

2,025

6,075

2,025

675

2,025

675

2,700

8,100

2,700

ytterligare 300 kronor och efter

3 maskininspektorer ....

9 år med ytterligare 300 kronor.

1 verkmästare.............

8 verkmästare................................

1 telegrafinspektor ........................

3 telegrafinspektorer.................

16,200

2,025

6,075

5,400

675

2,025

21,600

2,700

8,100

1 stationsinspektor å l:a klassens sta-

tion ...................

2,625

875

3,500

4 stationsinspektorer å l:a klassens

Efter 5 år kan aflöningen höjas

stationer............

10,500

3,500

14,000

med 500 kronor.

1 stationsinspektor å 2:a klassens sta-

tion............................

2,250

750

3,000

Transport

326,500

130,500

457,000

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 135

Tjenst-

görings-

Summa

pen-

arvode.

ningar.

Kr.

Kr.

Kr.

Transport

326,500

130,500

457,000

16 stationsinspektorer å 2:a klassens

(Efter 5 år kan aflöningen höjas

station.....................................

36,000

12,000

48,000

| med 500 kronor.

1 stationsinspektor å 3:e klassens sta-

tion ........................................

1,800

600

2,400

I Aflöningen kan höjas efter 3 år

29 stationsinspektorer a 3:e klassens

med ytterligare 300 kronor.

stationer...................................

52,200

17,400

69,600

1

1 byråassistent..............................

1,575

525

2,100

11 byråassistenter............................

17,325

5,775

23,100

1 underinspektör å l:a klassens station

1,575

525

2,100

Aflöningen kan höjas efter 3 år

1 expeditionsföreståndare ål:a klassens

med 300 kronor, efter 6 år med

station.....................................

1,575

525

2,100

ytterligare 300 kronor och efter

9 år med ytterligare 300 kronor.

20 underinspektörer eller expeditions-

föreståndare å l:a klassens sta-

tioner.....................................

31,500

10,500

42,000

Summa] 470,050

178,350

648,400

1 . . 1 ! .i »

:

Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelär tillhöra lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarne.

Anm. 2. 1 trafikinspektor, 1 baningeniör och 3 maskiningeniörer åtnjuta särskilda tilläggs
arvoden

efter 500 kronor för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan

erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del

uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tj ensten förrättar.

Y. Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

för l:a klassen med................................ kr. 3,000:

» 2:a » » ® 2,700:

» 3:e » » » 2,400: —

» 4:e » » * 2,100:

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för 5:e klassen med

)) 6:e » »

» 7:e » »

» 8:e » »

» 9:e » x>

» 10:e » »

» ll:e » »

» 12:e » b

» 13:e » »

» 14:e » »

» 15:e » »

» 16:e » »

b 17 :e ); »

» 18:e » »

kr. 1,800: —

» 1,500: —

)> 1,200: —

» 1,080: —

» 960: —

» 900: —

» 840: —

» 780: —

» 720: —

» 660: —

» 600: —

» 540: —

)) 480: —

» 420: —

VI. l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjenstemän

och betjente enligt följande reglering:

Lägsta

arvode.

Högsta

arvode.

A) inom styrelsen.

a) tjenstemän.

Klass.

Kr.

Klass.

Kr.

bokhållare.....................

3

2,400

i

3,000

ritare..................................

4

2,100

2

2,700

manlig kontorsskrifvare....................

8

1,080

3

2,400

qvinlig d:o ....................

10

900

6

1,500

b) betjente-

manligt kontorsbiträde.....................

15

600

7

1,200

^Åtnjuter vaktmästare fri bostad,

vaktmästare...................................

12

780

10

900

/ skall lönen minskas med 150

{ kronor.

qvinligt kontorsbiträde...........

16

540

11

840

kontorsvakt .....................

17

480

15

600

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

137

Lägsta

Högsta

arvode.

arvode.

B) vid distrikten.

Klass.

Kr.

Klass.

Kr.

a) tjensteman.

underingeniör och ritare.................

\ 5

1,800

3

2,400

stationsinspektor å 4:de kl. station ....

i

bokhållare......................................

\

telegrafist.......................................

°

1,500

3

2,400

förste stationsskrifvare.....................

)

stationsinspektor å 5:e kl. station......

6

1,500

4

2,100

manlig kontorsskrifvare.....................

)

stationsskrifvare å l:a, 2:dra eller 3:dje

8

1,080

4

2,100

kl. station...................................

1

stationsskrifvare å annan station........

8

1,080

5

1,800

qvinlig kontorsskrifvare.....................

11

840

8

1,080

b) betjente.

lokomotivmästare.............................

1 „

l 7

1,200

3

2,400

vagnmästare....................................

1

lokomotivförare ...............................

9

960

5

1,800

öfverbanmästare ..............................

10

900

5

1,800

öfverkonduktör och konduktör............

11

840

6

1,500

stationsmästare å 6:te kl. station.......

9

960

7

1,200

trädgårdsmästare.............................

)

maskinist..............

11

840

7

1,200

materialvakt.........

1

vagnförman.....................

11

840

8

1,080

hallmästare.....................................

12

780

8

1,080

eldare...........................................

13

720

8

1,080

manligt kontorsbiträde.....................

15

600

8

1,080

stationsmästare å 7:de kl. station ......

12

780

9

960

packmästare....................................

13

720

9

960

1 ?;! >1 ‘; i;ilv . . .

Stationskarlsförman, hvilken tjenst-

gör såsom vexel- eller magasins-

stationskarlsförman.............„...........

forman vid större station, kan

erhålla ott tilläggsarvodo efter

60 ä 180 kronor för år.

14

660

9

960

portvakt vid l:a klassen station eller

vid verkstad..............................

Bih. till Rihd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Lägsta

Högsta

arvode.

arvode.

Klass.

Kr.

Klass.

Kr.

vaktmästare..................................

15

600

ii

840

qvinligt kontorahiträde.....................

16

540

ii

840

vagnsmörj are..................................

16

540

12

780

portvakt.........................................

lokomotivputsare..............................

vagnputsare....................................

pumpare.........................................

kolvakt..........................................

■ 16

540

13

720

(Stationskarl, hvilken tjenstgör så-

som signalkarl, vexelkarl eller

stationskarl....................................

17

480

14

660

C magasinskarl vid större station,

kan erhålla ett tilläggsarvode efter

\ högst 60 kronor för år.

Banvakt, hvilken tjenstgör såsom

banvakt..........................................

kontorsvakt ....................................

} 17

480

15

600

vakt vid rörlig bro, kan under

seglationstiden erhålla ett tilläggs- arvode efter 60 å 120 kronor

för år.

notisbärare.....................................

18

420

16

540

Anm. Om tilläggsarvode enligt denna punkt gäller hvad i punkt IV för der omnämndt tilläggsarvode

är stadgadt.

2:o. Då Kongl. Maj:t finner sådant lämpligt, må kontorsskrifvare,

aflönas efter beting på det sätt att han erhåller betalning i den mån

han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad

kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke

lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme

enligt pris, som styrelsen fastställer.

VII. l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg

enligt punkt IV gäller: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af

den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt

sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att

härvid ej må honom till last räknas den tid, han kan hafva åtnjutit

semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag; att hans tjenstgöring

under denna tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret

näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldem blifvit uppnådd.

2:o. Tjensteman, som från en befattning, med hvilken förmånen

af ålderstillägg är förenad, förflyttas till annan dylik befattning med

samma eller lägre arvode, eger i fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna

sig den tid, han innehaft den förra befattningen.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid distrikten, med

hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, till annan dylik befattning

med högre arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen,

hyresbidrag jemlikt punkt X här nedan deri inräknadt, på grund af

intjenadt ålderstillägg redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte

hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom personligt tillägg

till lönen uppbära skilnaden, intill dess hans aflöning i den nya befattningen

stigit till samma belopp. År med någondera befattningen i

stället för hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna, allt

efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent af arvodet, på sätt

i punkt X sägs.

Dylikt personligt lönetillägg må i motsvarande fall jemväl utgå till

distriktstjensteman, som befordras till befattning inom styrelsen, äfvensom

till tjensteman inom styrelsen, som befordras till annan befattning

derstädes, dock att ersättning för hyresbidrag eller fri bostad ej må

beräknas.

4:o. Förflyttas tjensteman från befattning med arvode efter klass

till befattning med fast arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen

redan uppgått till högre belopp än aflöningen i den nya

befattningen, eger han åtnjuta sådant personligt lönetillägg, hvarom i

mom. 3:o sägs; och gäller dervid i fråga om hyresbidrag och fri bostad

hvad i nämnda mom. stadgas.

Vill. l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag, hvarom

i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han

verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester.

Hindras han af sjukdom att sin tjenst förrätta, eger han uppbära

hela lönen. Undfår han ledighet för svag helsas vårdande, enskilda

angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan han förpligtas att under

ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,

som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag, hvarom i

mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

verkligen tjenstgjort eller varit tjenstledig under förhållanden, som

enligt inom. 3 berättiga till fullt arvodes åtnjutande.

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som åtnjuter tjenstledighet

för enskilda angelägenheter, utgå för en tid af högst trettio

dagar under loppet af ett och samma kalenderår; skolande likväl vid

bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens

medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort på egen bekostnad

göra iakttagelser i sitt yrke, eller den tid, som åtgått för fullgörande

af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullrnägtig eller

revisor vid statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar,

han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring för att bevista

gudstjenst.

Åtnjuter, han ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande, må

fullt arvode till honom utgå för en tid af högst sextio dagar under ett

och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter som

lör sjukdom eller svag helsas vårdande, må dock sammanlagda antalet

dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden eger uppbära fullt

arvode, icke öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet för enskilda angelägenheter

utöfver den i mom. 3 omförmälda tid af trettio dagar, eller

för svag helsas vårdande utöfver den i samma mom. först omförmälda

tid af sextio dagar eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att

utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för

tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Har han

för sjukdom åtnjutit tjenstledighet under sextio dagar utöfver den tid

af sextio dagar, hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas

att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket af lönen,

som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i fråga om arvodesafdrag

i allmänhet likstäld med distriktstjensteman, dock att under loppet

af ett och samma år fullt arvode må utgå vid ledighet för enskilda

angelägenheter endast under högst femton och vid ledighet för sjukdom

eller svag. helsas vårdande under högst fyratiofem dagar, samt att,

då ledighet åtnjutits för såväl enskilda angelägenheter som för sjukdom

eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka''betjent

eger uppbära dylikt arvode, icke må öfverstiga fyratiofem.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada, ådragen

i tjensteutöfning, må arvodet till honom utgå under högst sex månader

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

141

oafkortadt samt efter denna tid med belopp, som för tjensteman af

Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen bestämmes.

IX. Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse under

tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en månads aflöning,

såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

X. l:o. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten

af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må,

der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma

följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen;

distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör,

byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör,

expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stationsskrifvare å

station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare,

maskinist, materialvakt, vagnförman, banmästare och vaktmästare

äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare,

vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde;

dock att förhyrning af bostäder icke må eg a rum utan Kongl. Maj:ts

särskilda medgifvande.

Der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri

bostad i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän

eller betjente vid distrikten.

2:o. Med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt

stat, som af styrelsen fastställes.

3:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri

bostad, ega uppbära hyresbidrag, utgörande tjugo procent af arvodet

(fast arvode jemte ålderstillägg eller ock arvode efter klass), för dem,

som äro stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund,

och femton procent för dem, som äro annorstädes stationerade. Hyresbidraget

anses tillhöra lönen.

XI. l:o. Felräknings^enningar tillkomma:

a) hufvudkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassörsgöromål

vid banafdelningen, med högst 300 kronor om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas uppbörd spersonal med högst 0,3

procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster jemte efterkrafsbelopp

till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och mot
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tagningsstationerna, med iakttagande att beloppet ej må för någon öfverstiga

1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de närmare grunder,

Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen vid revisionsoch

kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer,

med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning,

gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet,

till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt, till

vederbörande återgäldas.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande till den

väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt

de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser

kunna tilldelas betjente, till följd af hvilkas hushållning med

materialier afsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna punkt gäller hvad i punkt

IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

XII. Lokomotivmästare, lokomotivförare, eldare, öfverkonduktör,

konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt och notisbärare

äfvensom öfverbanmästare, banmästare, banvakt, vagnsmörjare,

stationskarlsförman och stationskarl erhålla uniformspersedlar in natura

eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp, allt enligt reglemente,

som af styrelsen fastställes.

XIII. Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt, de

närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten

anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem boende

hustrur och oförsörjda barn.

XIV. Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas i följd

deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner,

eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intilldess

han kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande

dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare ansedd lika med arvode

och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i punkten III är för

arvode efter klass stadgadt.

Jag hemställer vidare, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

medgifva,

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att Eders Kongl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser med afseende

å öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen

vid statens jernvägar, som erhållit förordnande å sina befattningar

före den 15 november 1895, bvilka bestämmelser må hvila på

följande allmänna grunder:

att den nya ordningen bör omedelbart tillämpas med afseende å

sådana aflöningsformer, som för personalen äro af jemförelsevis mindre

vigt och hvilkas bibehållande enligt nuvarande grunder för allenast en

del af personalen skulle föranleda invecklade anordningar och oegentligheter;

men

att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner

som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser,

som nu gälla, böra fortfarande tillämpas, intill dess att

vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat — hvilken

anmälan må för att vinna afseende ega rum inom viss af Kongl. Maj:t

föreskrifven tid — eller erhåller befordran eller ock uppflyttas i löneklass,

dock att, om öfvergång till ny stat på grund af uppflyttning i

löneklass skulle medföra försämring i vederbörandes lönevilkor, skälig

godtgörelse härför må lenmas.

Slutligen hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, måtte föreslå

Riksdagen medgifva,

att generaldirektören och chefen för jernvägsstyrelsen må vara

berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter

sextiofem lefnadsår och minst tio tjensteår såsom chef för jernvägsstyrelsen

från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att

detta belopp skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i

pension uppbära från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning.

Till hvad departementschefen sålunda hemstält

täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af Statsrådets

öfrige ledamöter, lemna bifall samt förordnade,

att nådig proposition af den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Aug. Alströmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL.

Kongl. Maj:ts proposition.................................................

Statsrådsprotokollet.................................................... 13—143

Inledning..................... ............. i >„ L>^7

Komiténs förslag till organisationsförändringar............... .. ^_gg

Distriktsförvaltningen........................................ i , , , ’ * 17

Centralförvaltningen, Personalens anställning m. m..................‘.v................ 32

Jernvägsstyre.lse.ns yttrande öfver komiténs förslag till organisationsförändringar............ 36—51.

DistriktsföiTaltningen .i.,..,..-,...,.,.;., i.........Vr 36

Centralförvaltningen. Personalens anställning m. m........................ 43

Departementschefens yttrande i organisationsfrågan............................. . 51—55.

Komiténs förslag till lönereglering...t......55_4Q4

§ 1 S. 58; § 2 s. 60; § 3 s. 61; § 4 s. 77; § 5 s. 77; § 8 s. 88; § 10 s. 89; § 11

s. 89; § 13 s. 95; § 14 s. 97; § 15 s. 98.

Ofvergångsbestämmelser.................................................. jqq

Jemvägsstyrelsens yttrande i löneregleringsfrågan..................,•........................ 104_113.

§ 11 S. 104; §§ 3—5 S. 108; § 2 s. 111; § 8 S. 111; § 10 s. 112; § 14 s. 112;

§ 15 s. 112.

Ofvergångsbestämmelser .r.............................................................. ng

Departementschefens yttrande i löneregleringsfrågan............................... 213_130

Generaldirektörens pensionsrätt..................... 225

Ofvergångsbestämmelser......................... 226

Ekonomiskt resultat.-................................ 227

Inrättande af ett jernväg sr åd....................... 230

Departementschefens hemställan................................................. 232_143

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1897:81 Memorial, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om punkt VI af statsutskottets utlåtande n:o Öl, angående Kongl. Maj ds proposition rörande lönere s. 1 i texten
  2. SU 1897:57 Utlåtande, angående Kongl. Maj ds proposition rörande lönereglering för personalen vid statens jernvägar och i anledning deraf inom Riksdagen väckta motioner. s. 1 i texten