Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877

1897-01-09 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1897:8, Med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 8.

1

N:o 8.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag

till lag om ändring i vissa delar af lagen angående

eganderätt till skrift den 10 augusti 1877; gifven Stockholms

slott den 9 januari 1897.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring

i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877.

Kongl. Maj:t forblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den

10 augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 3, 4, 8, 9 och 12 §§, 2 kap.,

3 kap. 15 och 16 §§ samt 4 kap. 19 och 20 §§ i lagen angående eganderätt

till skrift den 10 augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 Kap.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom

tryck, hvarmed i denna lag förstås äfven fotokemiskt förfarande, mångfaldiga

sin skrift, ehvad den förut blifrit offentliggjord eller förefinnes

endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt

med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,

land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller

afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta såsom

konstverk.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på

hvartdera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande

på titelbladet eller vid skriftens början gjort förbehåll, som afser rätten

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

att föranstalta om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet, under

två år från det skriften först utgafs, att öfversättning deraf på annat

språk utgifva, och, der författaren inom nämnda tid utgifver sådan öfversättning,

under ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det eller

de språk, hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

4 §.

Den, som öfversatt skrift till annat språk, hafve för sin öfversättning,

der enligt denna lag öfversättningen må utan författarens samtycke

genom tryck utgifvas, den författarerätt, som i 1 § är nämnd,

en hvar obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af

samma skrift.

Under tid, då öfversättning ej utan författarens samtycke ma utgifvas,

ege i afseende på öfversättning, till hvars utgifvande sadant samtycke

meddelats, öfversättaren utöfva författarens rätt med de inskränkningar,

som af aftalet må föranledas.

8 §•

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,

som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, soin utgifves

först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från

det skriften först utgafs. Lag samma vare om skritt af författare utan

uppgifvet eller under diktadt namn; dock att, der författaren före utgången

af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig tillkänna

antingen å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i

justitiedepartementet och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse,

han då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs. Intilldess

författaren sålunda gifver sig tillkänna, företrädes han i författarerättens

utöfning af den, hvilken finnes å skriften angifven såsom förläggare.

9 §.

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;

då skall skyddstid, som i 3 eller 8 § omförmäles, räknas från det år,

den sista afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare än två

år efter den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af

dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från det ar, den sista

bland de äldre afdelningarna utgafs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

12 §.

Till eftertryck hän före b ej heller, att i periodisk skrift intaga ur

annan sådan skrift heoitad uppsats; dervid den nyttjade skriftens titel

likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar och vittra arbeten

äfvensom andra, icke politiska uppsatser, så vida de äro af större omfång,

må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blifvit gjordt vid

deras början eller, der de äro i tidskrift intagna, vid början af det eller

de häften, hvari de förekomma.

2 Kap.

Om begagnande af skrift för skådebanan, så ock om annat offentligt

föredragande af skrift.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete i original eller i

sådan öfversättning, som enligt denna lag ej må utan författarens samtycke

genom tryck utgifvas, må ej offentligen uppföras utan samtycke

af författaren eller den, som enligt denna lag innehar eller utöfvar författarens

rätt. Offentligt föredragande af sådant arbete, utan utstyrsel

för skådebanan, eller af musikaliskt arbete vare på sätt nu är sagdt förbjudet,

der arbetet är otryckt eller ock, vid arbetets utgifvande, genom

tillkännagifvande på titelbladet eller vid arbetets början gjorts förbehåll,

som afser rätten att föranstalta om offentligt föredragande deraf.

För öfversättning, som må utan författarens samtycke utgifvas,

ege öfversättaren den rätt, som i fråga om originalarbete enligt hvad

nu är sagdt tillkommer författaren.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt

är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra eller föredraga arbetet så

ofta han för godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, såvida ej annorlunda är aftaladt, icke förment

att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande

rätt att uppföra eller föredraga arbetet, men denne under fem på hvarandra

följande år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna

samtycke äfven åt andra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kmigl. Majds Nåd. Proposition N:o 8.

5

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare

ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det

att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes

eller föredrogs, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

j . ■ fr

3 Kap.

;; < t 1 i ''v '' . * Yll • '' *! II ■ 1

15 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från

och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till

målseganden förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar

deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar

af den senast utgifna rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt allenast

till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas

endast på denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller föredrager dramatiskt,

musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare straffet böter

från och med tio till och med ett tusen kronor; och skall han i skadestånd

till målseganden utgifva hvad vid tillfälle, då arbetet uppfördes eller föredrogs,

influtit, utan afdrag för kostnader; dock må, der vid samma tillfälle

jemväl annat arbete uppförts eller föredragits, skadeståndet i förhållande

härtill jemkas.

Kunna de i denna paragraf stadgade grunder för beräkning af

skada icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som

pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd ma sättas, vare i ty

fall tjugufem kronor.

16 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara

materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så ock

för olofligt uppförande eller föredragande af dramatiskt, musikaliskt eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag och

värde med dem, der ej parteme annorlunda öfverenskomma, så förfaret,

att missbruk ej kan ske.

4 Kap.

19 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare, så ock på

utländsk medborgares skrift, som först utgifvits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet,

Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven skrifter

af annat lands medborgare och skrifter, som i samma land först utgifvits.

20 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning

eller offentligt uppförande eller föredragande lagligen må ske, lemnas

af en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt

arbete tillfyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke

lemnas af dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1898.

Den skall ega tillämpning jemväl i afseende på dessförinnan offentligSjord

skrift; dock att lagen icke verkar inskränkning i den rätt, som

blifvit enligt äldre lag förvärfvad, samt att dels den, som före lagens

trädande i kraft på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt eller

musikaliskt-dramatiskt arbete, fortfarande är oförhindrad att det uppföra,

dels ock, der arbete före samma tid lofligen utgifvits, redan tryckta

exemplar deraf fritt må utgifvas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

7

H * ii. Ur

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, /ta/tet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 27 juni 1896

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkeriiielm,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Wersåll,

Annerstedt.

Departementschefen statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:

dels en från Sveriges författareförening den 22 december 1894

inkommen underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen

göra framställning om de förändringar i gällande lag om eganderätt

till skrift, som kunde finnas nödiga för Sveriges anslutning till

bernerkonventionen,

äfvensom de yttranden, som i anledning deraf afgifvits af musikaliska

akademien, af chefen för kongl. operan, af teaterdirektören Gustaf

Fredrikson i egenskap af direktör för kongl. dramatiska teaterns association,

af svenska bokförläggareföreningen, af nya bokförläggareföreningen

samt af publicistklubben;

deh ock en af Bertha Straube med flere den 22 januari 1891 ingifven

underdånig ansökning i samma syfte.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 8.

Härefter anförde departementschefen:

»Jemväl med afseende på rätten att efterbilda konstverk och att

återgifva, fotografisk bild hafva särskilda underdåniga framställningar

blifvit. gjorda. Då dessa framställningar emellertid kräfva ytterligare

utredning och frågan om ändringar i lagen om eganderätt till skrift

synes lämpligen kunna särskildt för sig blifva föremål för handläggning,

anhåller jag att med uppskjutande till annat tillfälle af de förslag, hvartill

nyssberörda framställningar kunna gifva anledning, nu få inför Eders

Kongl. Maj:t framlägga allenast sistnämnda fråga.

Art. V af den uti Bern den 9 september 1886 afslutade konvention

angående, en internationel union till skydd för litterära och artistiska

arbeten innehåller, i fråga om skydd mot öfversättning, att författare,

som tillhör något till unionen hörande land, i öfriga unionsländer åtnjuter

uteslutande rätt att öfversätta eller låta öfversätta sitt arbete under

en.tidrymd af tio år från utgången af det, då arbetet först i något

till unionen hörande land offentliggjordes. Hos oss är denna fråga

genom förordningen den 10 januari 1883 ordnad sålunda, att der författare

vid skrifts utgifvande genom tillkännagifvande på titelbladet

förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta om öfversättning af densamma

till ett eller flera uppgifna språk, och han inom två år från utgången

af det, hvarunder skriften först trycktes, sådan öfversättning

utgifvit, det under fem år från nämnda tid är annan förbjudet att öfversättning

deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfversättningsrätten

sålunda blifvit förvarad. Att i denna vigtiga punkt den svenska lagstiftningen

må bringas till öfverensstämmelse med de genom bernerkonventionen

fastslagna grundsatser utgör hufvudföremålet för de nu gjorda

framställningarna. Innan jag närmare yttrar mig öfver desamma, torde

jag få i ett sammanhang redogöra för det vigtigaste af hvad inom vårt

land rörande frågan om öfversättningsskydd på senare tid förekommit.

Uti det inom justitiedepartementet utarbetade förslag, som ligger

till grund för nu gällande lag angående eganderätt till skrift den 10

augusti 1877, fanns intagen en bestämmelse om uteslutande rätt för författare,

under vissa närmare angifna vilkor, att låta utgifva sin skrift i

öfversättning på annat språk. Vid förslagets granskning fann emellertid

högsta domstolen denna bestämmelse vara betänklig och kunna lända

vår egen litteratur till allt för stort men. För ett folk, yttrade högsta

domstolen, hvars språkområde vore så inskränkt som det svenska, kunde

icke ett band på öfversättningsfriheten undgå att verka hämmande på

spridning af kunskap och upplysning. Behofvet för ett sådant folk att

fullständiga sin egen litteratur med öfversättningar från utlandets bättre

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

verk vore oändligt mycket större, än det som förefunnes hos folk med

vidsträckt språkområde och betydligt rikhaltigare litteratur än den svenska;

och det kunde befaras, å ena sidan att de utländska författarne skulle

icke sällan fordra så höga arfvoden för rättigheten att i svensk öfversättning

utgifva sina arbeten, att vår inhemska litteratur komme att

under skyddstiden sakna månget värdefullt utländskt arbete, och å andra

sidan att de utländska förläggarne i allmänhet icke skulle bjuda de

svenska författarne någon motsvarande godtgörelse för rättigheten att

öfversätta svenska arbeten. Vid sådant förhållande syntes det icke vara

rådlig! antaga lagförslagets vidsträcktare stadgande om skydd mot öfversättningar

af tryckt arbete, och det så mycket mindre, som detta skydd,

med afseende å vilkoren för dess tillgodonjutande och den föreslagna

korta skyddstiden, ofta vore af tvifvelaktigt värde för författarne sjelfva.

Genom att lemna öfversättningsrätten i allmänhet fri, vunnes ock den

fördel, att Sverige och Norge i det hänseendet komme uti lika ställning

till utlandet.

I enlighet med högsta domstolens hemställan lemnades i det för

1877 års Riksdag framlagda förslag i ämnet öfversättningsrätten fri,

dock med de inskränkningar, alt skrift ej finge utan författarens samtycke

utgifvas på annan munart af samma språk, dervid svenska, norska

och danska i detta hänseende ansåges såsom olika munarter af samma

språk; att skrift, som af författaren samtidigt utgåfves på olika, å titelbladet

uppgifna språk, skulle anses såsom författad på hvartdera af dessa;

och att öfversättning af annans otryckta skrift ej finge utgifvas. Riksdagens

lagutskott fann rättvisan kräfva, att åt författaren bereddes skydd

lika väl mot öfversättning som mot rent eftertryck, och yttrade, att de

framstälda betänkligheterna borde vika för detta författarens berättigade

anspråk. Utskottet föreslog derföre ett tillägg af samma lydelse som

det sedermera genom förordningen den 10 januari 1883 tillkomna mom.

2 i 3 § af 1877 års lag.

Utskottets förslag vann emellertid icke Riksdagens godkännande,

utan blefvo de i Eders Kongl. Maj:ts förslag upptagna bestämmelserna

om skydd mot öfversättning'' af Riksdagen i oförändradt skick antagna.

Vid 1882 års riksdag upptogs af enskild motionär lagutskottets

nyssnämnda förslag. Detta vann nu Riksdagens godkännande, hvarefter

omförmälda förordning den 10 januari 1883 utfärdades.

Påföljande år började de förhandlingar, som ledde dertill, att

mellan åtskilliga länder, bland hvilka England, Frankrike, Italien och

Tyskland äro de vigtigaste, afslöts den öfverenskommelse, som benämnes

bernerkonventionen.

Dih. till Riksd. Prot. 181)7. 1 Sami. 1 Afd. 8 Iliift.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 8.

Samma år bernerkonventionen afslöts, utarbetades inom iustitiedepaitementet

ett förslag till sadana ändringar i 1877 års lag om eganderätt

till skrift, som ansågos erforderliga för anslutning från Sveriges

sida till konventionen; och innehöll detta förslag, i fråga om skydd mot

öfversättning till främmande språk, att sådant skydd skulle af författare

åtnjutas under en tidrymd af tio år från utgången af det kalenderår då

hans skrift först utgafs.

öfver förslaget afgåfvos yttranden af musikaliska akademien, direktionen

öfver de kongl. teatrarne samt svenska bokförläggareföreningen,

bland hvilka dock musikaliska akademien ej särskild! uttalade sig om

öfversättningsfrågan.

Direktionen öfver de kongl. teatrarne ansåg fördelen af en anslutning.

till konventionen ganska tvifvelaktig. Gifvet vore, att derest

Sverige anslöte sig till densamma, författare och kompositörer i öfriga

till unionen hörande länder komme att betydligt stegra sina redan nu

ganska, högt stälda anspråk på pekuniär ersättning för musikaliska och

dramatiska arbeten, hvartill svenska teatrar ville förvärfva sig uppföranderätt.

Då det närvarande tillståndet vore för teatrarne tillräckligt betungande,

sjmtes det icke vara förenligt med deras intresse att införa ett

nytt, som skulle föranleda ökade utgifter. Orättvist vore äfven, att ett

land, hvars dramatiska och musikaliska litteratur vore så föga känd i

de stora kulturländerna, frivilligt ålade sig ökade kostnader till utländske

författare och kompositörer utan att motsvarande fördelar komme våra

egna landsmän till del; den möjlighet härtill, som bernerkonventionen

erbjöde, skulle nemligen komma att blifva endast skenbar. Hufvudsakligen

på dessa skäl, och med hänsyn dertill att åtskilliga andra länder,

såsom Danmark,. Ryssland och Holland, icke anslutit sig till bernerunionen,

ansåg direktionen Sverige icke böra »gå i spetsen för en dylik

rörelse».

Äfven svenska bokförläggareföreningen stälde sig afvisande till förslaget.

^ För oss skulle, ansåg föreningen, ett utsträckt skydd mot eftertryck

å svenska språket af härstädes utkommet arbete icke hafva någon

betydelse annat än gentemot linland och framförallt Amerikas Förenta

Stater, i hvilket senare land redan nu eftertryck af svenska arbeten egde

rum i stor skala, till ej obetydligt förfång för svenska författare och

förläggare. Men då hvarken Amerikas Förenta Stater eller Ryssland

(med Finland) tillträdt konventionen, kunde en anslutning till densamma

från vår sida icke bereda den inhemska bokmarknaden något skydd mot

rent eftertryck på de håll, der sådant skydd skulle hafva något värde.

Beträdande frågan om öfversättningsskydd erinrade föreningen derom,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

att författare i en främmande stat, med hvilken Sverige ingått särskild

konvention, redan enligt gällande lag kunde skaffa sig skydd mot öfversättning

till svenska språket derigenom, att han antingen, samtidigt med

att originalet utkomme, läte utgifva sin skrift på nämnda språk, eller

ock inom två år föranstaltade om arbetets utgifvande i öfversättning till

detta språk. Den föreslagna utsträckningen af tiden för åtnjutande af

öfversättningsskydd inneburc en ändring, som ej vore förenlig med nödig

varsamhet i lagstiftningen och som i flere hänseenden skulle blifva för

Sverige synnerligen ofördelaktig. Ett tioårigt skydd syntes i sjelfva

verket innebära ett fullständigt upphäfvande af den före år 1877 fria

öfversättningsrätten, enär i våra dagar endast undantagsvis en skrift

vore af den beskaffenhet, att det, sedan tio år förflutit från dess första

utgifvande, kunde blifva fråga om att öfversätta densamma.

Af en bifogad förteckning öfver 1885 års svenska öfversättningslitteratur

inhemtades bland annat, att öfversättningar till ojemförligt

största delen verkstälts från engelska och tyska språken och att auktorisation

för öfversättning endast mera sällan forvärfvats. Om Sverige

anslöte sig till bernerkonventionen, skulle auktorisation, som hittills

varit undantag, uppenbarligen komma att blifva regel; att auktorisationen

skulle meddelas endast mot någon, större eller mindre, ersättning, och

att i följd deraf förlagskostnaderna samt med dem bokhandelsprisen skulle

stegras, vore, enligt bokförläggareföreningens åsigt, höjdt öfver allt

tvifvel. Vid en prisökning å öfversättningslitteratur fäste emellertid den

stora allmänheten stort afseende; och då de skrifter, som, enligt hvad

erfarenheten visade, mest af alla plägade öfversättas, vore religiösa och

för undervisningen afsedda arbeten, men dessa hade sin största marknad

inom de mindre burgna klasserna, komme dessa att mest betungas af

den motsedda prisstegringen.

Till bemötande af den uttalade farhågan om en prisstegring kunde

redan vunnen erfarenhet om utländske författares ersättningsanspråk ej

skäligen åberopas, då anledning förvisso icke saknades till det antagande,

att författarne, som hittills saknat utväg att förhindra öfversättnings

utgifvande, skulle, om en dylik möjlighet bereddes dem, för sitt medgifvande

uppställa helt andra fordringar än förut. Ej heller borde i

detta hänseende någon afgörande vigt fästas vid de förhållanden, som

framträdt i fråga om norska och danska författares anspråk; arbeten på

dessa närbeslägtade språk kunde nemligen utan svårighet läsas af en

stor del af vårt folk, i följd hvaraf norska och danska originalarbeten

hade en högst afsevärd spridning inom Sverige.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Muj-ts JS''äd. Froposilion N:o 8.

Slutligen anmärkte föreningen, att den icke skulle hafva uttalat

sig mot en anslutning till bernerkonventionen, så framt de svenske författarnes

ställning verkligen kunde antagas derigenom skola blifva i

någon nämnvärd grad förbättrad. Detta vore dock, enligt föreningens

mening, icke förhållandet, enär de nutida författare, hvilkas skriftställareverksamhet

tillvunnit sig uppmärksamhet inom andra länder, nästan alla

tillhörde vetenskapsmännens klass och så godt som alltid för sina arbeten

begagnade något af de stora kulturstaternas språk, samt, beträffande

våra öfrige författare, desse, om och i den mån deras namn ginge

öfver landets _ gränser, lätteligen kunde bereda sig samma skydd, som

bernerkonventionen lemnade, genom att samtidigt med tryckningen af

den svenska upplagan föranstalta öfversättning deraf till ett eller annat

främmande språk.

Med anledning af hvad sålunda förekommit fick frågan om Sveriges

anslutning till bernerkonventionen för det dåvarande hvila.

Under år 1890 lät Kongl. Danska regeringen — med förmälan att

den låtit utarbeta förslag till lag om skydd för litterär och artistisk

eganderätt samt eganderätt till konstindustriella teckningar och modeller

samt till fotografier — göra förfrågan, huruvida de Förenade Rikena

voie villiga att begagna tillfället för åvägabringande af en gemensam

skandinavisk lagstiftning, vare sig angående samtliga i berörda lagförslag

behandlade ämnen eller ock angående endast den litterära eganderätten.

Vid föredragning den 26 september samma år inför Eders Kongl. Maj:t

af berörda framställning, så vidt Sverige angick, yttrade dåvarande

chefen för justitiedepartementet, att det danska förslaget afsåge, bland

annat, att bringa ifrågavarande lagstiftning till öfverensstämmelse med

de stadganden, hvilka vore gällande för den vid bernerkonferensen år 1886

upprättade . internationela unionen, men att enär, på sätt de yttranden,

som afgifvits öfver det inom härvarande justitiedepartement samma år

uPPgj°rda lagförslag, gåfve vid handen, en anslutning till unionen under

(lavarande förhållanden icke skulle för Sverige medföra någon nämnvärd

fördel, utan fast hellre komme att i mer än ett hänseende lända till

men för^ Sverige, han ansåge sig för det dåvarande icke böra tillstyrka

Edeis Ivongl. Maj:t att för Sveriges del biträda unionen; och beslöt

Eders Kongl. Maj:t, att någon åtgärd från Sveriges sida i det af Kongl.

Danska regeringen angifna syfte icke skulle vidtagas.

Frågan om Sveriges anslutning till bernerkonventionen har nu åter

upptagits genom de af mig denna dag anmälda underdåniga framställnmgarne,

särskildt den som gjorts af svenska författareföreningen. Efter

eu öfversigt af de skäl, som pläga anföras emot Sveriges inträdande i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

bernerunionon, anmärker föreningen, att i det åskådningssätt, som hos

auMngarne af denna mening gjort sig gällande, obetydlig, om ens någon,

hänsyn tagits till skyldigheten för en stat att, under förutsättning af

ömsesidighet, bex-eda andra staters medborgare samma privaträttsliga

skydd, som den skänkte sina egna undersåtar. Erkände man, att den

inhemske arbetaren på det immateriela området egde anspråk på att

slippa att genom en dålig öfversättning uppträda i vanställande omgestaltning,

och att han, likasom hvarje annan producent, borde få komma

i odeladt åtnjutande af sitt arbetes frukter, så vore det från rättens och

billighetens ståndpunkt omöjligt att behandla hans utländske yrkesbroder

med mindre hänsyn. Till bemötande af de farhågor, som ur ekonomisk

synpunkt yppats, anmärker författareföreniugen, att för den om rätta

halten af sitt kall medvetne författaren det ekonomiska utbytet af hans

verksamhet ingalunda utgjorde det förnämsta målet för hans intresse,

utan detta vore i minst lika hög grad riktadt derpå, att hans verk måtte

spridas i så vidsträckta kretsar som möjligt och hans namn blifva kändt

äfven utanför det egna landets gränser. Då dertill komme, att redan

en temligen ringa grad af eftertanke måste säga främlingen, att han

från ett litet och fattigt land ej kunde vänta ett honorar i någon mån

jemförligt med hvad i stora och rika kulturländer erbjödes, syntes man

ega rätt att förmoda, att den utländske författaren, sedan han erhållit

säkerhet mot att »alldeles exploiteras för att rikta ett utländskt förläggareintresse»,

komme att nöjas med den ersättning, som kunde bjudas honom.

Också hade vid anstäld undersökning visat sig, att öfversätta arbeten

af vissa framstående franska och italienska törfattare i de flesta

fall icke betingat högre boklådspris, efter det att med Frankrike och

Italien konventioner om ömsesidigt författareskydd afslutits, än dessförinnan.

En möjlig prisstegring skulle för öfrigt hufvudsakligen trätfa

arbeten tillhörande litteraturgrupperna teologi med uppbyggelseskrifter,

barn- och ungdomsskrifter samt — i mindre mån — vitterhet samt i många

fall till följd af arbetenas ringa omfång och pris blifva föga afsevärd.

Deremot skulle utan tvifvel ett tillträde till bernerkonventionen vålla

något afbräck för den periodiska pressen, ehuru äfven för denna kostnader

och besvär betydligt minskades derigenom, att i utlandet öfverallt

funnes byråer eller agenturer, livilka, med en stor kundkrets af tidningar,

kunde till ett ganska måttligt pris lemna rätt till öfversättning

af s. k. följetonger.

I allt fall syntes de olägenheter, som möjligen på något håll kunde

föranledas af en anslutning till bernerkonventionen, icke uppväga dermed

förenade fördelar. Bättre öfversättningar skulle kunna åstadkommas och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 8.

tidpunkten för deras utgifvande fördelaktigare väljas, då förläggaren icke

behöfde befara att blifva förekommen af konkurrenter — en möjlighet,

som under nuvarande förhållanden ingalunda kunde på ett betryggande

sätt förebyggas. Äfven öfversättningslitteraturens inre halt skulle höjas

genom ett omsorgsfullare val af arbeten för öfversättning, och för den

inhemska litteraturen skulle lända till förkofran, att förläggarne icke

vidare kunde kostnadsfritt hemta förlagsartiklar ur utlandets rika förråd.

Beträffande slutligen svenska författares skydd i utlandet, så förelåge

äfven här ett vigtigt intresse, då antalet svenska författare, hvilkas

arbeten till tyska och engelska språken öfverflyttats, enligt hvad redan

en ingalunda fullständig förteckning utvisade, icke vore obetydligt. Den

af svenska bokförläggareföreningen angifna utväg att vinna öfversättningsskydd

genom att utgifva öfversättning samtidigt med originalet kunde

ej anses tillfyllestgörande, då den nemligen endast kunde anlitas af det

ringa fåtal författare, som egde ett berömdt namn äfven utanför det egna

fosterlandet, men för de öfrige vore så godt som oanvändbar.

Öfver denna författare föreningens framställning hafva, såsom ofvan

nämnts, yttranden afgifvits af musikaliska akademien, chefen för kongl.

operan, teaterdirektören Gustaf Fredrikson i egenskap af direktör för

kongl. dramatiska teaterns association, svenska bokförläggareföreningen,

nya bokförläggareföreningen samt publicistklubben.

Musikaliska akademien har i sitt utlåtande, hvartill jag framdeles

vid frågan om rätt till offentligt uppförande eller föredragande af musikaliska

arbeten torde få återkomma, såsom sin åsigt uttalat, att en

anslutning från Sveriges sida till bernerkonventionen vore önskvärd.

Chefen för kongl. operan anmärker, att styrelsen för operan redan

nu måste foga sig efter bernerkonventionens bestämmelser i fråga om

dramatiskt-musikaliska arbeten. Förhållandena vore nemligen sådana,

att dylika arbeten för att kunna af operan användas måste förvärfvas

genom köp eller genom erläggande af årliga afgifter. Med afseende

härpå syntes visserligen någon större skada icke kunna tillskyndas kongl.

operan genom Sveriges anslutning till bernerkonventionen; dock kunde

måhända någon ringa fördel ligga uti att ej biträda densamma, enär denna

omständighet torde i någon mån af vederbörande förläggare beaktas.

Direktören Fredrikson anser sig, ehuru riktigheten af den rättsprincip,

som läge till grund för svenska författareföreningens framställning)

ej kunde underkännas, dock böra på rent praktiska skäl afstyrka

densamma, såsom medförande alltför betungande vilkor för teaterverksamheten

inom vårt land.

Svenska bokförläggareföreningen hänvisar till sitt föregående, här

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

ofvan omförmälda utlåtande och finner de deri anförda skäl mot en anslutning

till bernerkonventionen i det stora hela fortfarande ega giltighet.

Beaktas borde äfven, att sedan bernerkonventionen afslöts, icke någon

enda mera betydande stat biträdt densamma, ett förhållande hvartill orsaken,

enligt föreningens åsigt, vore att söka deri, att man funnit de i

bernerkonventionen fastslagna bestämmelser vara alltför betungande och de

artistiska, litterära och musikaliska kulturintressena för den stora allmänhetens

behof bättre tillvaratagna utan konventionen än med densamma.

Väl kunde konventionens bestämmelser vara till fördel för de stora

kulturländerna, såsom Frankrike, Tyskland och England, och möjligen

äfven för sådana mindre stater, hvilka hade samma språk som något af

dessa, såsom fallet vore med Belgien och Schweiz. Men vår litteratur

vore icke nog rik att kunna undvara den lifaktighet och det stöd, som

stode att hemta från öfversättningar och bearbetningar af utländska arbeten.

Någon förbättring af svenska öfversättningars beskaffenhet vore ej att

förvänta af en anslutning till konventionen; snarare kunde det inträffa, att

utländingen, af obekantskap med förhållandena, gåfve sitt bemyndigande

åt en oskicklig öfversättare och derigenom hindrade framkomsten af en

god öfversättning. I fråga om åtskilliga vigtiga arter af litteraturalster

— exempelvis skrifter i populär helsovård, historia, geografi, naturvetenskap,

konst m. m. — hvilka ofta till större eller mindre del utgjordes

af bearbetningar efter utländska källor, skulle rättstvister rörande

tillåtet eller otillåtet begagnande af källskrifterna ej alltid kunna undvikas,

och särskildt skulle kostnaderna för de i dylika arbeten vanliga,

merendels från många olika håll hemtade illustrationerna blifva vida

större än nu. För närvarande plägade förläggare af i utlandet, särskildt

i Tyskland, utkomna musikalier visa det tillmötesgående att vid svenska

musikhandlares inköp af större partier af för Sverige afsedda separatupplagor

priset nedsattes, men mycket tvifvelaktigt vore, huruvida samma

tillmötesgående kunde väntas äfven sedan en anslutning från Sveriges

sida till konventionen egt rum, eller om den musikidkande allmänheten

skulle vara hänvisad till de i regel betydligt dyrare utländska originaleditionerna,

och i fråga om kompositioner till främmande text, som

måste öfversättas för att blifva njutbar för en större allmänhet hos oss,

kunde det, om förläggaren af originalet uppstälde obilliga anspråk, inträffa,

att dylika kompositioner under lång tid blefve för oss alldeles

otillgängliga.

Svenska bokförläggareföreningen anmärker vidare, att det för våra

litterära intressen vigtigaste syftemålet vore att vinna skydd mot rent

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 8.

eftertryck af svenska böcker, hvilket i stor skala bedrefves i Nordamerikas

Förenta Stater och äfven kunde förekomma i Finland. Skulle en

öfverenskommelse med dessa länder, hvarigenom våra intressen fullt

tillgodosåges, komma till stånd, kunde måhända fördelen deraf uppväga

de olägenheter och bördor, som skulle påläggas vårt land genom bestämmelserna

i bernerkonventionen. De summor, som på grund af traktaten

med Frankrike från vårt land utgått för rätten att uppföra franska

musikaliskt-dramatiska verk, för musikupplagor af franska kompositörers

arbeten, för öfversättningar. af franska författares skrifter, för franska

konstnärers verk samt för illustrationer af grafisk art, uppginge till ej

obetydliga belopp, medan deremot motsvarande ekonomiska vinst för

Sverige varit ingen eller knappt nämnvärd; och detsamma gälde, särskddt

ifråga om musikalier, Sveriges traktat med Italien. Många och

svara olägenheter för vart land skulle uppstå, om Sverige anslöte sig till

bernerkonventionen, medan de öfriga skandinaviska länderna och Finland

stode utom densamma, i hvilket afseende särskildt förtjenade påpekas

frågan om delad utgifnings- och uppföranderätt. Med afseende å

hvad sålunda anförts hemställer svenska bokförläggareföreningen, att

författareföreningens framställning ej för närvarande måtte vinna bifall

och att i hvarje händelse någon anslutning från Sveriges sida till konventionen

ej måtte ifrågakomma, med mindre jemväl Norge, Danmark

och Ryssland för Finland samtidigt inträdde i linionen.

k.n Anande uppfattning har gjort sig gällande äfven hos nya

bokförläggareföreningen, hufvudsakligen på enahanda grunder, som af

svenska bokförläggareföreningen åberopats. Derjemte anför nya bokförläggareföreningen,

att Sveriges författare förening vid sin undersökning

i frågan, huruvida genom bestående traktater öfversättningar från franska

och italienska språken fördyrats, gjort sig skyldig till misstag, i ty att

vid närmare granskning befunnits, att, alldenstund sådant förbehåll,

som stadgas i 3 § af gällande lag, icke å titelbladen till originalarbetena

gjorts, ej ett enda bland de arbeten, som af författareföreniugen åberopats

såsom öfversätta med vederbörande författares tillstånd, lagligen

varit mot öfversättning skyddadt. För öfrigt vore det öfversättningsskydd,

som nu tillkomme franska och italienska författare, långt mindre

betungande för vårt land, än bernerkonventionens tioåriga skydd skulle

blifva, i synnerhet som det nu för skydd uppstälda vilkoret, att öfversättning

till vårt språk skulle utgifvas inom två år, väsentligen minskade

faran för öfverdrifna anspråk från de utländska författarnes sida. Förhoppningen

att en anslutning till bernerkonventionen skulle bereda en

ljusare framtid för den svenska skönlitteraturen och dess idkare syntes

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

knappast grundad. För de erkändt framstående författarne i vart land

saknade denna anslutning verklig betydelse, enär desse alltid kunde

betinga sig fullt tillfredsställande honorar, ej mindre för originalarbeten

än ock för öfversättningar, som utgåfves inom något till unionen hörande

land. Om åter för mindre framstående författare honoraret vore jemförelsevis

ringa eller kanske i vissa fall intet, så berodde detta förhållande

på den ringa spridning deras alster äfven under gynnsamma

omständigheter kunde ernå. Beträffande det skydd, inhemska författare

skulle vinna mot öfversättning till främmande språk, vore att märka:

att sådant skydd redan nu kunde ernås, genom utgifvande i utlandet

af öfversättning samtidigt med originalet; och att: äfven om Sverige

anslöte sig till bernerkonventionen, endast ett ringa fåtal af de mest

framstående författarne hade någon rimlig utsigt att vinna ekonomisk

fördel genom att utgifva sina arbeten inom någon till bernerunionen

hörande stat.

Publicistklubben, hvars beslut dock fattats endast med mycket

knapp röstöfvervigt, har anfört, att den funne principfrågan om författarerättens

omfattning ingalunda vara så enkelt löst, som petitionärerna

syntes anse. Afgörande vigt borde derföre läggas på de praktiska. skäl,

som i saken kunde andragas. Frågans föregående behandling i vårt

land hade också visat, att man haft skarpt öga för de öfvervägande

svårigheter, som för ett land med så litet språkområde som vårt kunde

beräknas uppstå af en anslutning till bernerkonventionen, och hvilka

skulle blifva ännu mer kännbara, om ej de ötriga skandinaviska

rikena samtidigt biträdde densamma, Fördelame. för den inhemska

litteraturen af en sådan anslutning syntes vara i de allra flesta fall

illusoriska, medan deremot olägenheterna kunde blifva ganska betydande

och särskildt för pressen otvifvelaktigt skulle blifva betänkliga. Vår

lagstiftning hade redan genom förordningen den 10 januari 1883 i

princip godkänt yrkandena om begränsning af öfversättningsfriheten till

förmån för författarne, och ett ytterligare steg i samma rigtning syntes

åtminstone icke böra tagas, innan erfarenheten af redan ingångna konventioners

verkningar kunde dertill föranleda. Men af förhållandena,

sådana de hittills gestaltat sig, syntes framgå, att icke ens de mera

framstående bland våra författare ännu kunde i utlandet påräkna en sa

betydande publik, att bernerkonventionen kunde bereda dem afsevärda

fördelar.

Såsom af det nu anförda framgår, hafva i allmänhet de myndigheter

eller föreningar, som blifvit hörda öfver författareföreningens förevarande

framställning — med hvilken den af B. Straube med flere ingifna

Bih. till Bihsd. Prof. 1897. 1 Sami 1 Afd. 8 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 8.

ansökan öfverensstämmer för så vidt angår uppförande af dramatiska

arbeten uttalat den mening, att Sveriges anslutning till bernerkonventionen

skulle åtminstone för det närvarande medföra afsevärda olägenheter.

Sedan omförmälda yttranden afgåfvos, hafva emellertid i någon

mån förändrade förhållanden inträdt, särskildt genom Norges anslutning

till bernerunionen. Under det att man förut icke utan skäl kunde

emot _ Sveriges anslutning till denna åberopa, att Sverige och Norge

lämpligast borde i det ifrågavarande hänseendet intaga samma ställmng

gent emot utlandet, kan detta argument numera användas i motsatt

rigtning. Särskildt kan det anföras, att det skydd, som bernerkonventionen,

oberoende af författarens nationalitet, lemnar ett inom något

till bernerunionen hörande land utgifvet arbete, kan komma att, till

förfång för svenska förläggare och boktryckare, föranleda svenska arbetens

utgifvande i Norge, i stället för i Sverige. Härtill kommer, att Norges

anslutning till nämnda union är egnadt att gifva ny fart åt sträfvandena

i Danmark att genomdrifva detta lands tillträdande, hvilka sträfvanden

redan varit nära att lyckas; och tydligen skulle anslutningen

af äfven Danmark för Sverige vara ytterligare ett skäl att biträda konventionen.

Vidare har vid den under innevarande år hållna första konferensen

för revision af bernerkonventionen det visat sig, att någon utsigt

icke förefinnes till mildring af de i konventionen upptagna bestämmelser,

som kunna anses alltför betungande; hvaremot — under det att

flertalet till unionen hörande stater sins emellan öfverenskommit om ett

längre utsträckt skydd särskildt mot öfversättning — möjligheten att

tillträda unionen på de förut bestämda vilkoren fortfarande hållits öppen.

Vissa af de skäl, som anförts eller kunnat anföras mot att nu

tillträda bernerunionen, torde i följd af nyss framstälda omständigheter

förfalla. Emot de uttalanden, som, enligt hvad förut nämnts, inom vårt

land gjorts af målsmän för vigtiga intressen, och som till stor del fortfarande

bevara sin giltighet, anser jag mig emellertid icke ega tillräcklig

anledning att tillstyrka en sådan utsträckning af öfversättningsskyddet,

som för anslutning till bernerkonventionen skulle erfordras. Deremot

synes det mig påkalladt att söka ej mindre beträffande öfversättningsskyddet

närma vår lagstiftning till bernerkonventionens bestämmelser,

än äfven i åtskilliga andra afseenden, hvari skiljaktigheterna äro af

mindre betydelse, åvägabringa öfverensstämmelse med nämnda konvention.

Härigenom ökas utan tvifvel möjligheten att med främmande stater

sluta separataftal angående ömsesidigt skydd för litterära alster, en

utväg, genom hvars anlitande det af författareföreningen åsyftade målet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

i hufvudsak vinnes, på samma gång som de på åtskilliga håll befarade

olägenheterna af öfversättningsskyddets utsträckande helt och hållet undvikas.

Vid en i sådant ändamål företagen omarbetning af 1877 års

lag synes skälig hänsyn äfven böra tagas till de tilläggsbestämmelser

och autentiska förklaringar,1 som på nyssnämnda konferens antagits;

hvarjemte på samma gång torde i lagtexten böra vidtagas vissa jemkningar,

som i öfrigt visat sig vara påkallade.^

För de vigtigare ändringar, som jag i nu angifna syften funnit

erforderliga, täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att i korthet redogöra.

Under det att enligt nu gällande lag otryckta skrifter äro skyddade,

är detta icke förhållandet med muntliga föredrag. En bestämmelse

om skydd äfven för sådana fanns upptagen i det år 1876 utarbetade

lagförslaget, men fick utgå till följd af de betänkligheter, som vid

förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes. Af högsta

domstolens fleste ledamöter yttrades nemligen, att det endast muntligt

uttalade ordet ej lämpligen kunde utgöra föremål för eganderätt. Först

sedan tanken genom dess nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och

stadigvarande fästad vid ett yttre föremål kunde åt den sålunda uppkomna

handskriften med rätta gifvas eganderätts helgd. Innan nedskrifvandet

skett, vore det nämligen icke möjligt afgöra hvad som rätteligen

vore föremål för eganderättsskyddet, då en bevisning härom, t. ex.

genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom, då det icke kunde

komma i fråga att med eganderätts helgd skydda hvarje muntligt

yttrande, utan tvärtom ojemförligt största delen sådana måste anses icke

höra under skyddet, uppstode en oöfverstiglig svårighet att med nödig

noggrannhet bestämma och vid tillämpningen afgöra, hvilka muntliga

föredrag som vore föremål för eganderättsskyddet. Hufvudsakliga anledningen

till tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde

få sökas i farhågan att en redan i handskrift befintlig afhandling, såsom

predikan, föreläsning med mera, skulle, sedan hon blifvit offentligen uppläst,

kunna opåtaldt tryckas af hvem som helst. Men lika litet som en redan

tryckt bok förlorade sitt eganderätt sskydd derigenom, att författaren

eller annan offentligen uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift

göra det.

Emot hvad sålunda blifvit anfördt synas mig dock grundade erinringar

kunna göras. Föremålet för nu ifrågavarande lagstiftning är ej en

eganderätt i vanlig mening, vare sig till det skrifna eller till det oskrifna

ordet, utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster af andlig verk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o”''8.

samhet; och det är svårt att inse, hvarför ett föregående nedskrifvande härvid

skall vara en nödvändig förutsättning. Farhågan för oöfvervinneliga

svårigheter i fråga om bevisningen har ej, såvidt kändt är, bekräftats af

erfarenheten i utlandet, der på do flesta håll muntliga föredrag åtnjuta

skydd, och synes ej mera än på åtskilliga andra områden vinna stöd af

sjelfva sakförhållandena. I hvarje fall lärer möjligheten, att någon gång

svårigheter i afseende på bevisningen uppkomma, näppeligen böra utgöra

hinder för en lagstiftningsåtgärd, som eljest finnes vara nödig och nyttig.

Missbruk, hvilka väsentligen underlättats genom den utbredda användning,

som stenografien på senare tid vunnit, torde hafva till fullo ådagalagt

behofvet att mot obehörigt återgifvande skydda vissa slag af muntliga

föredrag, särskild!, föreläsningar. Jag anser derföre ett stadgande

i detta syfte böra i lagen upptagas, dervid dock, af lätt insedda skäl och

i öfverensstämmelse med hvad i utländska lagar iakttagits, endast sådana

föredrag, som i regel hafva en mera utpregladt literär karakter,

och som ej hållas i politiskt eller dermed jemförlig^ syfte eller inför

domstolar eller andra offentliga myndigheter, angifvits såsom föremål

för skydd.

I 3 § 2 mom. af 1877 års lag, sådant detta lagrum lyder enligt

förordningen den 10 januari 1883, föreskrifves såsom vilkor för åtnjutande

af skydd mot öfversättning, bland annat, att författaren vid utgifvandet

af sin skrift å titelbladet uppgifvit det eller de språk, hvartill

han vill förbehålla sig uteslutande rätt att öfversätta skriften. Detta

vilkor förbises ofta af utländska författare, hvilka äro vane att, såsom i

främmande lagar plägar vara medgifvet, uttrycka förbehållet endast i

allmänna ordalag. Föreskriften om förbehållets specialisering genom angifvande

af visst eller vissa språk torde äfven sakna verklig grund och

derföre böra utgå, dervid, till undvikande af möjligt missförstånd, stadgandet

om förbehåll af öfversättningsrätt äfven i öfrigt synes böra något

jemkas.

Enligt gällande lag eger sådant förbehåll ovilkorlig verkan under

två år samt, förutsatt att författaren under denna tid utgifver öfversättning,

under ytterligare tre år. Sistnämnda tid synes utan olägenhet

kunna förlängas. Om nämligen under de första två åren en öfversättning

utgifvits, lärer man ej behöfva befara, att den svenska allmänheten

afstänges från bekantskap med arbetet. Å andra sidan lärer förbudet

att utgifva en annan öfversättning icke hafva särdeles stor praktisk innebörd,

eftersom det endast ganska sällan kan vara lönande att under en

tidrymd af några få år utgifva flera öfversättningar af samma arbete.

Bestämmes den ifrågasatta förlängningen på sådant sätt, att den sam
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 8.

manlagda skyddstiden uppgår till tio .år, vinnes den fördel., att vår lagstiftning

derefter kommer att skilja sig från bernerkonventionen allenast

genom upprätthållandet af det, visserligen betydelsefulla, vilkoret för ten tsatt

skydd, att författaren skall inom de två första åren utgifva öfversättning.

. , „ „ t~\ , 1

Stadgandet i 4 § af 1877 års lag är icke fullt tydligt. Det lem
nar

nämligen rum för tvekan, huruvida törfattarerätt för öfversättning

tillkommer jemväl den, som med författarens tillstånd och alltså lofligen

öfversätter skrift, medan ännu enligt 3 § författaren åtnjuter öfversättningsskydd.

Med förhållandenas natur torde bäst öfvensstämma, att, så

länge författaren har uteslutande rätt till öfversättning, ^ öfver sätt ar en ej

anses ega annan rätt, än som kan tillkomma honom på grund af aftal

med författaren. I denna rigtning torde stadgandet böra förtydligas.

1 förut omförmälda, år 1886 upprättade förslag fanns intagen en

från bernerkonventionen hemtad regel, att i fråga om anonym eller pseudonym

skrift förläggare, hvilkens namn funnes å skriften utsatt, skulle

betraktas såsom den okände författarens rättsinnehafvare. Den. praktiska

lämpligheten af en sådan bestämmelse lärer vara obestridlig och

vitsordades äfven kraftigt af svenska bokförläggareföreningen i dess

öfver förslaget afgifna yttrande. Ifrågavarande bestämmelse torde derföre

nu böra återupptagas, allenast med sådan för fullständigt Klargörande

af rättsförhållandet nödig jemkning,, att förläggaren eger i författarerättens

utöfning företräda författaren, intill dess denne i den ordning

8 § föreskrifver gifvit sig till känna.

I 9 § gifvas bestämmelser, huru en skyddstid, som löper från en

skrifts utgifvande, skall beräknas i fråga om skrifter, som utgifvas i .flera

afdelningar med inbördes sammanhang. Dessa bestämmelser, som innehålla,

att om mellantiden mellan tvenne afdelningars utgifvande icke

öfver stiger tre år, skyddstiden för den tidigare afdelningen är densamma

som för den senare, äro emellertid enligt stadgandets ordalydelse tilllämpliga

endast å den i 8 § nämnda femtioåriga skyddstiden. för skrifter,

hvilka utgifvits af vetenskapliga samfund eller andra föreningar, som

utesluta personlig författarerätt, samt för posthuma, anonyma och pseudonyma

skrifter. Deremot gälla de icke i fråga om tiden för öfversättningsskydd,

hvilken tid äfvenledes beräknas från ett arbetes utgifvande.

Denna brist, som skulle blifva ännu mera kännbar i följd af den vid

3 § ifrågasatta förlängningen af sistnämnda skyddstid, torde böra afhjelpas.

I fråga om öfversättningsskydd bör dock af lätt insedda skäl

den medgifna mellantiden mellan tvenne afdelningar icke öfverstiga två

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

år. En sådan mellantid torde efter nuvarande förhållanden kunna anses

fullt tillräcklig äfven för de fall, som i 8 § afses.

Enligt bernerkonventionen få inom den periodiska pressen politiska

artiklar fritt eftertryckas. Denna vigtiga och i sakens natur grundade

princip torde äfven i vår lag (12 §) böra erkännas.

Jemväl i öfverensstämmelse med bernerkonventionen innehöll 1886

års förslag förbud att utan författarens eller hans rättsinnehafvares samtycke

offentligen uppföra musikaliskt arbete, som ännu ej blifvit genom

tryck offentliggjordt, eller vid hvars utgifvande förbehåll om uppföranderätten

blifvit å titelbladet eller vid arbetets början meddeladt. I sitt

förut omförmälda, öfver förslaget afgifna utlåtande anförde musikaliska

akademien, att sagda förbud syntes vara en följdriktig tillämpning af

principen om eganderätt till skrift, samt att den förbättring i de svenska

tonsättarnes rättsliga och ekonomiska ställning, som det komme att

medföra, kunde väntas lända till gagn för den svenska tonsättningen och

blifva en driffjeder till ökad och framgångsrikare verksamhet på detta

område. Det sålunda anförda, som af akademien åberopas i dess öfver

nu föreliggande framställning afgifna utlåtande synes mig innebära

tillräckligt skäl för att, da en omarbetning af 1877 års lag" är i fråga,

der intaga en bestämmelse af nyss angifvet innehåll.

Enligt 13 § af gällande lag är offentligt föredragande af dramatiskt

eller musikaliskt-dramatiskt arbete tillåtet, när det sker utan utstyrsel

för skådebanan. En sådan inskränkning i författarerätten lärer emellertid

ej väl stå tillsammans vare sig med de principer, som eljest i

lagen gjort sig gällande, eller med det nu ifrågasatta förbudet mot

offentligt uppförande af musikaliskt arbete. Hvad särskildt angår sådana

i dramatisk form affattade arbeten, hvilka icke egentligen äro afsedda

eller lämpade för sceniskt uppförande, kan det vara af stor vigt för

författaren att ega skydd mot uppläsningar, hvilka kunna vålla en betydande

minskning i arbetets afsättning. Då förbudet inskränkes till

att gälla allenast offentligt föredragande af arbeten, som äro otryckta,

eller vid hvilkas utgifvande särskildt förbehåll gjorts, kan det icke anses

obilligt, att författarens samtycke skall inhemtas.

Angående rätten att offentligen uppföra dramatiska eller musikalisktdramatiska

arbeten i öfversättning innehåller gällande lag icke något

uttryckligt stadgande. Bestämmelser torde emellertid vara af nöden

och, såsom i 1886 års förslag ifrågasatts, böra gå i den rigtning, att

öfversättare, som för sin öfversättning eger den i 1 § omförmälda författarerätt,

skall jemväl i det hänseende, hvarom nu är fråga, njuta

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

skydd för sin öfversättning, hvaremot under den tid, då originalarbetet

är skyddadt mot öfversättning, rättigheten att förbjuda öfversättnings

uppförande tillkommer originalförfattaren.

För det fall, att ett olofligen uppfördt eller föredraget arbete utgör

allenast en mindre del af en föreställnings program, synes den i

15 § 2 stycket af gällande lag förekommande bestämmelsen, att hela

den vid tillfället influtna bruttoinkomsten skall vara förbruten, kunna

medföra en alltför sträng påföljd. För sådan händelse synes det böra

öfverlemnas åt domstol att pröfva, huruvida ej allenast en del af inkomsten

skall vara förverkad. På liknande grunder torde det vara erforderligt

att sänka de med afseende å böter och skadestånd stadgade minimibelopp.

I fråga om skrift, som utgifvits här i riket, men författats af

medborgare i annat land, åt hvilket Sverige icke särskildt rnedgifvit

skydd för literära alster, bereder gällande lag icke något författareskydd.

Den svenske förläggaren af exempelvis ett finskt arbete är

följaktligen rättslös gent emot eftertryck. Förslaget af år 1886 innehöll

en bestämmelse om skydd för utländska, men här i riket utgifna

arbeten, och i sitt öfver samma förslag afgifna utlåtande anförde svenska

bokförläggareföreningen, att hvad sålunda ifrågasatts vore synnerligen

välbetänkt och borde, oberoende af förslagets öde i öfrigt, till lagupphöjas.

En bestämmelse härom torde derför böra i lagen upptagas.

Men enär det år 1886 förordade, med bernerkonventionens grundsatser

öfverensstämmande stadgandet, att i afseende på utländsk medborgares

här i riket utgifna skrift förläggaren är innehafvare af författarerätten,

kan i åtskilliga afseenden medföra förvecklingar och svårigheter, synes,

i enlighet med hvad å förut omförinälda konferens beslutits, det böra

föreskrifvas allenast, att jemväl utländsk författares skrift är skyddad,

så framt den här i riket utgifvits, och sålunda öfverlemnas åt ordnande

genom aftal, i hvad mån den utländske författarens rätt skall anses

öfvergå på den inländske förläggaren. Jemväl i öfverensstämmelse med

meranämnda konferens’ beslut, har förutsättningen om utgifvande här i

riket ansetts böra förtydligas genom utsägande, att det första utgifvandet

åsyftas. Till följd af dessa ändringar i afseende på fönitsättningarne

för lagens tillämplighet måste äfven bestämmelsen derom, att Konungen

kan medgifva annat land likställighet med Sverige, på motsvarande

sätt jemkas.

Slutligen torde det vara nödigt att gifva öfvergångsbestämmelser

för att förebygga, att genom den föreslagna utsträckningen af skyddet

någon skulle komma att tillskyndas oförvållade ekonomiska förluster.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med

de af honom nu uttalade åsigter upprättadt lagförslag, af den lydelse

bilagan vid detta protokoll utvisar; samt hemstälde att öfver detta förslag|högsta

domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom note ur protokollet infordras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna

bifall.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

25

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om '' ändring i vissa delar af lagen angående eganderält till skrift den

10 augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 3, 4, 8, 9 och 12 §§,. 2 kap.

samt 3 kap. 15, 16, 19 och 20 §§ i lagen angående eganderätt till skrift

den 10 augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 Kap.

1 §•

Författare väre berättigad att, med andras uteslutande, låta genom

tryck, hvarmed i denna lag förstås äfven fotokemiskt förfarande, mångfaldiga

sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller förefinnes

endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, aftattadt

med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,

land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller

afbildning, söm ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta

såsom konstverk. .

Hvad i denna lag stadgas om skrift skall i tillämpliga delar galla

äfven om predikan, föreläsning eller annat till uppbyggelse, undervisning

eller förströelse hållet muntligt föredrag.

3 §■

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och^å titelbladet

eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på

hvartdera af dessa språk författad.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 3 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Har författar© vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande

på titelbladet eller vid skriftens början förbehållit sig rätt att föranstalta

om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet, under två år från

det skriften först utgafs, att öfversättning deraf på annat språk utgifva,

och, der författaren inom nämnda tid utgifver sådan öfversättning, under

ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det eller de språk, hvartill

skriften sålunda blifvit öfversatt.

4 §•

Den, som öfversatt skrift till annat språk, bafve för sin öfversättning,

der enligt denna lag öfversättningen må utan författarens samtycke

genom tryck utgifva s, den författarerätt, som i 1 § är nämnd,

en hvar obetaget att med enahanda rätt gorå annan öfversättning af

samma skrift.

Under tid, då öfversättning ej utan författarens samtycke må utgifvas,

ege öfversättaren ej annan rätt, än som på grund af aftal med

författaren må honom tillkomma.

8 §•

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,

som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves

först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från

det skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af författare utan

uppgifvet eller under diktadt namn; dock att, der författaren före utgången

af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig tillkänna

antingen å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i

Justitiedepartementet och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse,

han då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs. Intilldess

författaren sålunda gifver sig tillkänna, företrädes han i författarerättens

utöfning af förläggare, hvilkens namn finnes å skriften utsatt.

9 §\

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;

då skall skyddstid, som i 3 eller 8 § omförmäles, räknas från det år,

den sista afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare än två

år efter den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af

dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från det år, den sista

bland de äldre afdelningarna utgafs.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

27

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga ur

annan sådan skrift hemtad uppsats; dervid den nyttjade skriftens titel

likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar och vittra arbeten

äfvensom andra, icke politiska uppsatser, så vida de äro af större omfång,

må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blifvit gjordt vid

deras början eller, der de äro i tidskrift intagna, vid början af det eller

de häften, hvari de förekomma.

2 Eap.

Om begagnande af skrift för skådebanan, så och om annat offentligt

föredragande af skrift.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete i original eller i

sådan öfversättning, som enligt denna lag ej må utan författarens samtycke

genom tryck utgifvas, må ej offentligen uppföras utan samtycke

af författaren eller den, som enligt denna lag innehar författarens rätt.

Offentligt föredragande af sådant arbete, utan utstyrsel för skådebanan,

eller af musikaliskt arbete vare på sätt nu är sagdt förbjudet, der arbetet

är otryckt eller ock, vid arbetets utgifvande, på titelbladet eller vid

arbetets början meddelats förbud mot offentligt föredragande deraf.

För öfversättning, som må utan författarens samtycke utgifvas,

ege öfversättaren den rätt, som i fråga om originalarbete enligt hvad

nu är sagdt tillkommer författaren.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt

är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra eller föredraga arbetet så

ofta han för godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, såvida ej annorlunda är aftaladt, icke förment

att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande

rätt att uppföra eller föredraga arbetet, men denne under fem på hvarandra

följande år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna

samtycke äfven åt andra.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare

ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det

arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes

eller föredrogs, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

3 Kap.

15 §.

Den, . som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från

0C|1 fiH och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till

målseganden. förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar

deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar

af den senast _ utgifna rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt^allenast

till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas

endast på denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller föredrager

dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare straffet

böter från och med tio till och med ett tusen kronor; och"skall han i

skadestånd till målseganden utgifva hvad vid tillfälle, då arbetet uppfördes

eller föredrogs, influtit, utan afdrag för kostnader;'' dock må,1 der

vid samma tillfälle jemväl annat arbete uppförts eller föredragits, skadeståndet

i förhållande härtill jemkas.

Kunna de i denna paragraf stadgade grunder för beräkning af

skada icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter^annan grund, som

pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare i ty

fall tjugufem kronor.

16 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara

materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så ock

för olofligt uppförande eller föredragande af dramatiskt, musikaliskt eller

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag;

ocb varde med dem, der ej parterne annorlunda öfverenskomma, så

förfaret, att missbruk ej kan ske.

'' 19 §•

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare, så ock på

utländsk medborgares skrift, som först utgifvits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet,

af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven skrifter

af annat lands medborgare och skrifter, som i samma land först utgifvits.

20 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning

eller offentligt uppförande eller föredragande lagligen må ske, lemnas

af en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt

arbete tillfyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke

lemnas af dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari . Den skall ega tilllämpning

jemväl i afseende på dessförinnan offentliggjord skrift eller

hållet muntligt föredrag; dock att, der arbete före nämndajlag lofligen

utgifvits, redan tryckta exemplar deraf fritt må säljas, äfvensom att den,

som före samma dag på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt

eller musikaliskt-dramatiskt arbete, fortfarande är berättigad att det

uppföra.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

%

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol måndagen den 23 november 1896.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Norberg,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Huss,

WlJKANDER.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 16 juli innevarande

år handlingarne rörande det till högsta domstolen för afgifvande af

utlåtande öfverlemnade förslaget till lag om ändring i vissa delar af

lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877 mellan högsta

domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta

ärende till slutlig behandling; varande samma förslag detta protokoll

bilagdt. *

Under granskningen af omförmälda förslag framstäldes inom högsta

domstolen följande anmärkningar, nemligen vid

1 §•

Justitierådet Huss yttrade: Att, på sätt i tredje stycket af denna

§ skett, meddela skydd åt vissa muntliga föredrag kan jag icke gilla;

och åberopar jag till stöd härför hvad vid granskningen af det år 1876

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

utarbetade förslag till lag angående eganderätt till skrift inom högsta

domstolen i denna fråga yttrats, hvilket yttrande ock finnes intaget i

vederbörande departementschefs anförande vid föredragningen i statsrådet

af nu ifrågavarande lagförslag. Särskildt vill jag erinra att, då

predikningar och föreläsningar i regel hållas af personer, hvilka härför

åtnjuta godtgörelse af allmänna medel, dessa föredrag böra, så snart

de hållits, vara att anse såsom allmänhetens egendom så att enhvar

må ega att, der han förmått uppteckna föredraget, jemväl från trycket

utgifva detsamma. Beträffande föreläsningarna vid landets högskolor

vill jag ej lemna oanmärkt det allmänt kända förhållande att dessa

endast undantagsvis utgifvas från trycket af föreläsarne sjelfva, samt

att i följd deraf den studerande ungdomen, som af lätt insedda skäl ej

är i tillfälle att personligen åhöra samtliga i de till studiekursen hörande

ämnen hållna föreläsningar, är hänvisad att delvis förskaffa sig kännedom

om nämnda föredrag genom de uppteckningar deraf, som åhörare

verkstält och låtit genom tryck mångfaldiga. Den lättnad vid studiernas

idkande, som sålunda genom gällande lagstiftning blifvit de studerande

beredd, skulle genom förslagets antagande varda omintetgjord. Visserligen

må medgifvas att jemväl på ifrågavarande område friheten kan

missbrukas så att föredraget blifver felaktigt återgifvet eller rent af

vanstäldt, men står det ju i sådant fall den, som hållit föredraget fritt,

att offentligen erinra härom och såmedelst betaga publikationen allt

värde.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: Sedan Riksdagen vid antagande

af nu gällande lag om eganderätt till skrift afböjde förslag

att utsträcka skyddet äfven till muntliga föredrag, hafva, så vidt jag

känner, önskningar om sådant skydd icke på något fiffigare sätt framträdt.

Man kan då tveka, om allenast teoretiska skäl samt exempel

från utlandet böra föranleda införande af denna nyhet i vår lagstiftning.

Det finnes dessutom större betänkligheter emot författareskydd för

muntliga föredrag än emot sådant för tryckta skrifter. De senare äro

på ett varaktigt sätt tillgängliga för allmänheten. Föredragen såsom

sådana äro, ehuru öfverlemnade åt offentligheten, tillgängliga blott för

åhörarne för stunden. Det allmännas intresse, att föredragen blifva

fortfarande och för alla tillgängliga, kan komma i strid med författarens

intresse att uteslutande förfoga öfver sitt alster. Det senare intresset

torde ej ovilkorligen böra tillerkännas företrädet, såsom framgår bland

annat af de af justitierådet Huss anförda exempel.

Justitierådet Lilienberg instämde med justitieråden Hammarskjöld

och Huss.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Justitierådet Herslow framhöll, att bernerkonventionen icke tillerkände

muntliga föredrag något skydd; och anförde justitierådet

vidare:

Om också någon fullt befogad anmärkning icke kan framställas

deremot, att i allmänhet muntliga föredrag af utpregladt literär karakter,

lika väl som skrifter, blifva föremål för skydd, torde dock ett

undantag från denna regel böra göras i afseende å sådana muntliga

föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare hålla

å tjenstens vägnar. Hvarje sådant föredrag är i sjelfva verket ingenting

annat än en tjensteprestation, hvarför den med tjensten förenade

lön måste anses innefatta full godtgörelse. Vid sådant förhållande kan

den, som hållit föredraget, näppeligen ega befogade anspråk på någon

slags eganderätt till detsamma. Reproduktionsrätten tillkommer i detta

fall fastmer det allmänna. Det synes mig ligga i sjelfva syftet med

en dylik af staten inrättad tjenstebefattning, att föredrag, som kommer

till stånd på grund af tjenstepligten, må, vare sig det går ut på uppbyggelse

eller undervisning, erhålla så vidsträckt publikation som möjligt.

Föredragets återgifvande i tryck bör derföre icke vara beroende

af den persons vilja eller åtgörande, som hållit detsamma.

Af den redogörelse för innehållet af ifrågavarande lagförslag, som

justitiedepartementets chef meddelat vid ärendets anmälande för Hans

Maj:t Konungen i statsrådet den 27 sistlidne juni, inhemtas, att föredrag,

som hållas i politiskt eller dermed jemförligt syfte, skulle vara

från det föreslagna skyddet uteslutna. Detta framgår emellertid icke

af förslagets ordalydelse. Den omständighet, att ett föredrag har ett

politiskt syfte, förhindrar nemligen icke, att föredraget tillika kan hafva

till ändamål att tjena till undervisning; och i hvarje fall, der föredraget

tillkommit i sistnämnda ändamål, skulle föredraget enligt förslagets

nuvarande redaktion vara föremål för skydd. Förslaget torde derföre

så framt det i denna del vidhålles, erfordra någon omredigering.

Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Herslow.

3 §•

Justitierådet Lilienberg, med hvilken justitieråden Norberg och

Herslow förenade sig, anförde:

Meningen torde vara, att ett i helt allmänna ordalag affattadt

förbehåll (»Allé Rechte vorbehalten», »Tous droits reservés» eller motsvarande)

enligt förslaget skall vara verksamt såsom öfversättningsförbehåll.

Denna afsigt har emellertid icke fått tillfyllestgörande uttryck

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

i den föreslagna texten, hvilken måhända snarast kan tolkas så'', att

skilnaden emot gällande lag allenast består i uppgifvandet af fordran

på nämnandet af visst eller vissa språk, hvartill öfversättningsrätten

förbehålles.

4 §•

Justitierådet Wijkander yttrade: Aftal mellan författare och öfversättare

torde i allmänhet ej innehålla andra bestämmelser än att å ena

sidan öfversättaren berättigas att öfversätta författarens arbete och å

den andra författaren tillförsäkras visst vederlag för den sålunda öfverlåtna

rättigheten. Sällan eller aldrig lärer deremot i aftalet angifvas

hvad med öfversättningsrätten skall förstås — hvilka rättigheter skola

derunder anses inbegripna. Öfversättaren kan dock anses vara föga

betjent med att erhålla sjelfva öfversättningsrätten, med mindre han

tillika vinner säkerhet derför, att hans öfversättning ej af annan eftertryckes;

och vill det vid sådant förhållande, och då förslaget i andra

stycket af förevarande § ej gifver öfversättaren annan rätt än som på

grund af aftal med författaren må honom tillkomma, synas lämpligt

att derstädes införa den föreskriften att, i saknad af annan öfverenskommelse,

med öfversättningsrätten skall anses vara förbunden författarerätt

till öfversättningen.

Beträffande sådan öfversättning, som i 13 § omförmäles, torde

eu dylik föreskrift vara så mycket mera erforderlig, som eljest öfversättningen

tilläfventyrs kan varda utan öfversättarens tillstånd använd

vid offentligt uppförande eller föredragande af arbetet.

Justitierådet Huss instämde med justitierådet Wijkander.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: Lika väl som författaren

skyddas i sin rätt till sitt arbete, synes äfven öfversättaren böra skyddas

i sin rätt till den öfversättning, han verkstält och icke missbrukat.

Ett sådant skydd gifves honom äfven i utländska lagstiftningar. Men

enligt förslaget skulle en öfversättare, hvilkens arbete finnes allenast i

handskrift, eller en, som med författarens lof utgifvit sin öfversättning,

under författarens skyddstid sakna skydd i annat fall, än att öfversättaren

af författaren fått uteslutande rätt att öfversätta eller eljest

fått dennes rätt till talan på sig öfverlåten. Samma bristande hänsyn

til! öfversättares rätt visar sig äfven i § 13. En öfversättare af dramatiskt

arbete skulle enligt förslaget sakna sjelfständig rätt att hindra,

att just hans öfversättning utan hans lof användes till uppförande å

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft. o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

teater eller eljest. Lika med justitierådet Wijkander anser jag öfversättaren

böra ega sjelfständig rätt att uppträda såsom målsegande och

sjelfständig rätt till skadeersättning. Målsegande- och skadeersättningsrätt

både för författare och öfversättare torde emellertid böra föranleda

omarbetning af § 15, då det ej kan vara rimligt, att samma upplaga

eller samma inkomst skulle förbrytas tvenne gånger.

Justitierådet Lilienberg instämde med hvad justitierådet Hammarskjöld

yttrat angående denna §, och liemstälde på grund deraf, att §:s

lydelse i nu gällande lag bibehölles oförändrad.

Justitierådet Hersloiv instämde med justitierådet Hammarskjöld.

8 §.

Justitieråden Herslow, Norberg, Lilienberg, Hammarskjöld, Huss

och Wijkander erinrade beträffande redaktionen af det föreslagna tilllägget

att, då densamma kunde gifva anledning till det antagande att

bevisning skulle erfordras huruvida den person, som anmälde sig till

utöfvande af författarerätten, verkligen vore förläggare af arbetet, men

förslagets mening ej torde vara sådan, stadgandet borde erhålla en

lydelse, hvaraf otvetydigt framginge att den, hvilken å skriften funnes

angifven såsom förläggare, jemväl vore att anse såsom sådan.

13 §.

Justitieråden Herslow, Hammarskjöld, Huss och Wijkander erinrade

om hvad af justitieråden vid 4 § anmärkts.

Justitierådet Lilienberg yttrade: I händelse 4 § bibehålies oförändrad

sådan den lyder i nu gällande lag, torde af samma §, jemförd

med den föreslagna 13 §:s lydelse i första stycket, framgå, att för

uppförande af arbete i öfversättning, som efter aftal med författaren

får genom tryck utgifvas, erfordras öfversättarens samtycke. Så torde

enligt gällande lag vara förhållandet, hvaremot sådant med den föreslagna

lydelsen af 4 § icke torde vara fullt tydligt, om ens åsyftadt.

öfvergångsstadgandet.

Justitierådet Wijkander yttrade: Med den utsträckning af skyddet

för litterär eganderätt, som i lagförslaget afsetts, har ansetts nödigt att

jemväl föreslå bestämmelser, åsyftande att förebygga ekonomisk förlust

för den, som under hägn af nu gällande lagstiftning påbörjat viss verk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts JS&d. Proposition N:o 8.

samhet. I sådant hänseende har dock allenast föreslagits att, der

arbete före lagens trädande i kraft lofligen utgifvits, redan tryckta

exemplar deraf finge fritt försäljas, äfvensom att den, som före namnda tidpunkt

på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt eller musikalisktdramatiskt

arbete, fortfarande skulle vara berättigad att det uppfora. Deremot

har icke föreslagits tillstånd till fortfarande begagnande af formar,

stenar, plåtar och dylika till mångfaldigande af skrift bestamda materialier,

hvilka kunnat lagligen nyttjas enligt aldre lag och vant förfärdigade

före den nya lagens kungörande. Det synes dock som om

införande i den nya lagen af ett sådant medgifvande skulle kunna förekomma

kränkning af ganska betydande intressen, under det a andra

sidan olägenheterna deraf tvifvelsutan skulle visa sig skäligen oväsentliga;

och lärer i öfrigt kunna erinras derom, att i norsk Lov om fiorfatterret

og Kunstnerret af den 4 juli 1893, § 38, ansetts lämpligt att

meddela ett stadgande till skydd i förevarande hänseende.

Justitierådet Huss instämde med justitierådet. Wijkander

Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken justitierådet Norberg instämde,

yttrade: Den föreslagna bestämmelsen, att de nya föreskrifterna

skola ega tillämpning jemväl i afseende på en före lagens trådande i

kraft offentliggjord skrift, synes kunna pa åtskilliga satt verka rubbning

i redan bestående rättsförhållanden eller grundade rättigheter.

I de flesta fall torde dessa rubbningar väl komma att sakna större

praktisk betydelse, men icke desto mindre lärer ett. tilläggsstadgande,

ungefärligen motsvarande det i 24 § af gällande lag gifna, att lagen

icke verkar inskränkning i den rätt, som blifvit enligt aldre lag forvärfvad,

vara af behofvet påkalladt. . Särskddt i de fall, da enligt forslaget

tiden för bevarande af en viss rättighet går till anda tidigare

än enligt gällande lag, skulle lagändringen eljest lätteligen komma att

för författarerättens innehafvare medföra oforvallade förluster

Justitierådet Lilienberg yttrade: Vid granskningen af de oreslagna

stadgandena har befunnits, att skyddet för författareratten, ehuru i allmänhet

ökadt, dock i ett par fall (§§ 9 och 12) skulle komma att i

viss mån inskränkas. I afseende å arbeten, som tillkommit eller tillkomma

under skyddet af nu gällande lag, torde derföre en bestämmelse

vara lämplig, som förhindrar, att nya lagen vid tillämpning a redan

offentliggjorda arbeten leder till minskning, af det skydd, som pa grund

af förut gällande bestämmelser må hafva tillkommit författaren.

Justitierådet Herslow instämde med justitierådet Lilienberg.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott lördagen den 9 januari 1897

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

Justitieråden: Claéson,

Petersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde

i underdånighet

Högsta domstolens yttrande öfver det till dess utlåtande hänvisade,

vid statsrådsprotokollet för den 27 juni 1896 fogade förslag till lag

om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den

10 augusti 1877.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 8.

Enligt den föreslagna lydelsen af 1 § skulle stadgandena i lagen

om eganderätt, till skrift i tillämpliga delar gälla äfven om vissa muntliga

föredrag. Beträffande den sålunda ifrågasätta utvidgningen a

föremålet för den s. k. literära egauderätten hafva af högsta domstolens

fleste ledamöter fram stälts anmärkningar, hvilka dels rigta

sig mot hvarje lagstiftningsåtgärd till beredande af skydd för muntliga

föredrag, dels åter innebära, att åtminstone med afseende å föredrag,

som i det allmännas tjenst austälde prester eller lärare å tjenstens

vägnar hålla, något skydd ej bör medgifvas. Att försätta föredrag af

sistnämnda slag i en undantagsställning bland föredrag med liknande

syfte och innehåll synes icke vara lämpligt, och då, såsom inom högsta

domstolen erinrats, önskningar om skyddets utsträckande till muntliga

föredrag ej på något lifligare sätt framträdt, finner jag mig icke emot

de af högsta domstolens fleste ledamöter gjorda uttalanden böra vidhålla

mitt förordande af ifrågavarande lagändring.

Vid 4 § hafva högsta domstolens fleste ledamöter anmärkt, att

enligt den föreslagna lydelsen öfversättarens rätt icke vore nog tillgodosedd

i det fall, att han med författarens samtycke öfversatt en skrift,

hvaraf öfversättning icke må utan sådant samtycke utgifvas. Med

anledning af dessa anmärkningar torde åt paragrafens andra stycke

böra gifvas en ändrad affattning, enligt hvilken i nämnda fall ölversättaren

erhåller skydd, i den mån ej annat föranledes af det mellan

honom och författaren träffade aftal. Genom att välja det uttryck, att

öfversättaren eger utöfva författarens rätt, synes man kunna, utan

ändring i 15 §, förekomma de svårigheter, som, på sätt inom högsta

domstolen framhållits, skulle uppkomma deraf, att målseganderatt tillerkännes

både författaren och öfversättaren.

Det föreslagna öfvergångsstadgandet har af högsta domstolens

fleste ledamöter ansetts vara mindre tillfredsställande derutinnan, att

enligt dess ordalydelse de nya föreskrifterna i alltför stor utsträckning

skulle blifva tillämpliga i fråga om äldre arbeten. Ett uttryckligt

stadgande derom, att den nya lagen icke verkar inskränkning i den

rätt som vid dess trädande i kraft redan tillkommer författare eller

författares rättsinnehafvare, torde derföre böra tilläggas. Deremot

synes det ej vara af verkligt behof påkalladt, att i vidare mån än

enligt förslaget undantag medgifvas från de nya bestämmelser, hvarigenom

till författarens förmån skyddet, utvidgas.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag latit omarbeta

förslaget och dervid tillika vidtagit några af högsta domstolens

yttrande föranledda redaktionella jemkningar.

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 6

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det sålunda

andrade förslaget, hemstälde han i underdånighet, att detsamma

framlägga™ lkt ^ ^ regennSsformen’ för Riksdagen till antagande

Till hvad departementschefen sålunda hemstält,

behagade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan jernval

ai statsrådets öfriga ledamöter, lemna nådigt bifall;

och skulle proposition af den lydelse bil. C till

detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1897:56 Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1 s. 8 i texten