Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 december 1892

18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1898:25, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 december 1892

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 25.

1

N:o 25.

\l B l>Ä i C

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen

om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant

detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 december

1892; gifven Stockholms slott den 10 december 1897.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af protokollet öfver

civilärenden för denna dag innehåller vill Kongl. Maj:t härmed föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad

lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21

mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 december

1892.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

■ ib 1J .1 -i vVm»>

Etik till Itiksd. Prut. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 15 Raft. (N:o 25.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

x i -i v.» v ''A? •- - \ A . v t v «

\‘! \V - .. \-W • »;.»\ >

lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen angående

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant

detta lagrum lyder enligt förordningen

den 2 december 1892.

Härigenom förordnas, att § 58 i förordningen angående kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt

förordningen den 2 december 1892, skall erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 58.

*" ''i»• ■ » . . Jj.o • • k''*ii ■ •! .?, !•'' •»! i. :ifi

De i nästföregående § omförmälda bidrag skola, såsom kornmunalutskylder,

utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter

nedanstående grunder påförda fyratal.

Till beräkningsgrund för fyrktalssättningen tjenar den bevillning

enligt gällande förordning om bevillning af fast egendom samt af inkomst,

som jemlikt senast faststälda taxeringslängder till staten erlägges,

sålunda att för hvarje beskattningsföremål påföres en fyrk för

bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre; två fyrkar för bevillning

utöfver 10 till och med 20 öre; tre fyrkar för bevillning utöfver

20 till och med 30 öre o. s. v.

För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,

påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma

enligt gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt

af inkomst utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevill
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ning Bvarar, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall

i fyrktal sättas. Hvad sålunda stadgats gäller jemväl kronopark, som

bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början,

eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan.

I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall bevillningen

för inkomst från bostället, hvilket enligt ofvan stadgade grunder

särskildt till fyrktal sättas bör, icke vid fyrksättningen för den öfriga

lönen i beräkning tagas.

Inom de delar af Stora Kopparbergs län, der kommunalutskylder

hittills blifvit efter andel i soldatrote debiterade och uppburne, gäller

hvad derom särskildt stadgas. Av.'''''' i ■

fri ?!

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 10 december

1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

l:o.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anmälde departementschefen statsrådet von Krusenstjerna Riksdagens

skrifvelse till Konungen den 22 april 1892 i anledning af väckta motioner

om ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862; och anförde dervid statsrådet von Krusenstjerna

följande:

Uti den nu anmälda skrifvelsen har Riksdagen till en början redogjort

för de båda i ärendet väckta motionerna. Uti den ena af dessa

hade motionären erinrat, huru som — sedan genom Kongl. brefvet den

29 maj 1874 medgifvits, att kronan tillhöriga mindre hemman och lägen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 25.

heter, hvilkas årliga arrendeafkastning understege 200 riksdaler, finge

försäljas, hvarefter jemlikt Riksdagens beslut vid samma års riksmöte

köpeskillingen för de sålunda försålda hemman och lägenheter skulle

användas till inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark —

ett stort antal hemman med så beskaffad mark af kronan inköpts och

förvandlats i kronoparker, för hvilka sålunda, enligt 4 § mom. a) bevillningsstadgan,

fastighetsbevillning icke erlades. Vidare fästes uppmärksamhet

derpå, att bestämmelsen i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse

på landet icke tillika innehölle föreskrift om eller efter

hvilken grund utskyld till kommunen skulle betalas för kronopark.

Deraf hade blifvit en följd att kommunalskatt lagligen icke kunde påläggas

de jordbruksfastigheter, som till kronoparker inköpts, och att den

tunga i berörda afseende, som förut hvilat å dessa fastigheter, sålunda

öfverflyttades på öfriga beskattningsföremål inom en socken, hvilka, i

synnerhet i de socknar, der stora områden inköpts till kronopark, deraf

hårdt drabbades. Denna öfverflyttning af en skattebörda från staten

till den enskilde kunde emellertid ej gerna vara med rättvisa öfverensstämmande.

Den andre motionären hade i en annan för kronoparkers bildande

vanlig form funnit anledning till en framställning med enahanda syfte,

som utmärkte nyss berörda framställning.

I sådant hänseende erinrades, huru som genom domänstyrelsens

åtgöranden skogsmark kunde från indragna militieboställen i lämplig utsträckning

afsöndras och utläggas till kronopark. Denna tvifvels utan

ganska nyttiga och välbetänkta bestämmelse kunde emellertid för den

kommun, hvarinom de indragna boställena, från hvilka af söndringar egt

rum, vore belägna, föranleda till ganska stor orättvisa och skada.

För att närmare belysa detta påstående hade motionären anfört ett

fall, som kort förut timat inom en kommun i Skåne. Inom nämnda

kommun vore belägna åtskilliga indragna militieboställen, hvilka dels

vore utarrenderade, dels afsöndrade till en kronopark, bestående af omkring

två hela mantal, för hvilken afsöndring — oaktadt kommunalskatter

för hela de hemman, hvarifrån afsöndringen egt rum, så långt

minnas kunde erlagts — kommunalutskylderna under det sistförflutna

året icke utgått.

På framställning om kommunalutskyldernas erläggande för ifrågavarande

kronopark hade domänstyrelsen svarat, att den icke ansett sig

skyldig att utbetala de fordrade beloppen, och stödt sitt vägrande svar

på en, i bestyrkt afskrift motionen Inlagd resolution af den 28 januari

1881, hvaruti Eders Kongl. Maj:t i ett likartad! fall förklarat, att kom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 25.

munalutskylder icke skulle erläggas för eu inom Linköpings län belägen

kronopark.

Då det läge i domänstyrelsens skön att afsöndra kronoparker från

staten tillhörig jordbruksfastighet, hvarigenom den sistnämnda minskades

i taxeringsvärde, enär med den afsöndrade kronoparken oftast

följde icke obetydlig areal öppen åkerjord äfvensom ängsmark, hvilka

utarrenderades till torpare, komme naturligtvis äfven kommunens fyrktal

genom en sådan åtgärd att icke oväsentligt förminskas, och i följd

häraf kommunalutskylderna på de qvarstående fyrkarne ökas. Domänstyrelsen

hade således i sin hand, om än indirekt, att lägga skatt och

tunga på rikets undersåtar, på samma gång regeln i § 57 af förordningen

om kommunalstyrelse på landet om skyldighet äfven för egare

af annan i mantal satt jord att lemna bidrag till kommunens gemensamma

angelägenheter blefve gjord om intet.

För egen del har Riksdagen yttrat följande:

»De förhållanden, som i de båda föreliggande framställningarne

sålunda berörts, hafva synts Riksdagen förtjena all uppmärksamhet, så

mycket mera som de med all säkerhet kunna antagas komma att i

framtiden spela en betydande roll i vår statshushållning. Såsom framgår

af en jemförelse mellan innebörden i de båda framställningarne,

fullständiga de hvarandra så till vida, att den ena afser sådana kronoparker,

som bildas af ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, hvilka

af kronan inköpts för köpeskillingen för de jemlikt ofvan omförmälda

Kongl. bref försålda, kronan tillhöriga mindre hemman och lägenheter,

medan den andra motionen afser de fall, der delar af kronodomäner

afsöndras till kronopark. Ett tredje fall torde emellertid också kunna

inträffa, nemligen att en hel kronodomän med delvis skogbärande, delvis

till skogsodling tjenlig mark förvandlas till kronopark och sålunda

— då dylik fastighet icke anses vara till jordbruksfastighet hänförlig —

undandrages den kommunala beskattningen.»

»Lika med motionärerna anser Riksdagen önskligt, att de betänkliga

rubbningar i grunderna för den kommunala beskattningen och i

de enskilda kommunernas ekonomi, som de angifna formerna för kronoparkers

bildande under nuvarande förhållanden icke kunna undgå att

framkalla, måtte för framtiden så vidt möjligt förebyggas. Ej mindre

frågans egen vigt och hänsynen till de många och stora intressen, som

beröras af densamma, än äfven särskildt hänsynen till det afbräck i

statens hushållning, som den ifrågasatta beskattningsåtgärden tilläfventyrs

skulle komma att orsaka, göra det emellertid angeläget, att största

varsamhet vid en lagstiftning i ämnet iakttages, och Riksdagen har

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ansett en dylik varsamhet kräfva, att frågan i hela sin vidd bringas

under regeringens ompröfning. Till en dylik åtgärd torde för öfrigt

finnas så mycket större fog, som, enligt hvad inom Riksdagen blifvit

upplyst, kommunalutskylder en eller annan gång erlagts för kronoparker,

som bildats på något af här ofvan angifna sätt, men det uppenbarligen

är af största vigt, att full likformighet i förevarande hänseende

varder gällande.»

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen anhållit, att

Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862, att ej mindre för de hemman eller hemmansdelar,

hvilka staten från enskilda personer inköpt och förvandlat

till. kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner eller de delar af

sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal skulle med hänsyn

till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest

bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning

utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning.

Sedan domän st};,relsen anbefalts att, efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning

af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, har domänstyrelsen med underdånigt

utlåtande den 16 maj 1893 öfverlemnat från Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande inkomna utlåtanden i ärendet. Af den af domänstyrelsen

meddelade sammanfattningen torde jag, till framhållande af

den olikhet i uppfattning och tillämpning, som beträffande kronoparkers

beläggande med kommunalutskylder gjort sig gällande, få redogöra

för den del, som rör tillämpningen inom de skilda länen af nu gällande

föreskrifter uti ifrågavarande hänseenden.

Meningarne härutinnan hade hos befallningshafvandena visat sig

ganska delade.

Så ansåge Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län

att, då jemlikt §§ 57 och 58 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet en hvar, som inom kommunen, ehvad han

derstädes vore bosatt eller ej, egde eller brukade hemman, hemmansdel

eller annan i mantal satt jord eller från hemman under full eganderätt

afsöndrad eller till allmän bevillning för sig taxerad fastighet, vore

skyldig att till kommunens gemensamma utgifter bidraga, dervid för

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras

fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma

skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade,

samt vidare jemlikt §§ 1—5 af gällande förordning angående bevillning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

af fast egendom och af inkomst all fast egendom, med undantag af de

i § 4 mom. c omförmälda kanaler, jernvägar m. m., skulle åsättas

taxeringsvärde antingen såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet,

tvekan ej, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande,

borde finnas derom, att ifrågavarande kronoparker skulle, sedan de åsatts

taxeringsvärden såsom jordbruksfastigheter, utgöra skatt till kommunen;

hvarföre ingen ändring i gällande författningar ansåges nödig. Samma

åsigt hade äfven uttalats af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Kalmar län.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands, Södermanlands,

Göteborgs och Bohus, Hallands och Blekinge län funne visserligen likaledes

nu gällande författningar gifva stöd för ifrågavarande slag af kronoparkers

skattskyldighet till kommun, men då frånvaron af uttrycklig

löreskrift föranledt annan tolkning, ansåges förtydligande af behofvet

påkalladt; och har dervid särskildt dels Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Jemtlands län gent emot Eders Kongl. Maj:ts i Riksdagens

skrifvelse omförmälda förklaring i resolution af den 28 januari 1881 uti

fråga angående skattskyldighet till kommun för mark, som till kronopark

afrösats från Kungs Norrby kungsgård i Östergötlands län, det

sådan skyldighet icke egde rum af skäl, att kronopark ej vore jordbruksfastighet,

åberopat Eders Kongl. Majds nådiga resolution af den

29 januari 1892, enligt hvilken vissa genom afsöndring från kronan tillhöriga

jordbruksfastigheter uppkomna kronoparker i Jemtlands län förklarats

skola taxeras såsom jordbruksfastigheter, hvaraf lagenligt följde,

att kommunalutskylder skulle dem påföras; dels Eders Kong]. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt Hallands län sökt förklara

förenämnda 1881 års nådiga resolution dermed att då gällande

1880 års bevillningsförordning ej lemnade ledning, huruvida skogsområde

vore att hänföra till »jordbruksfastighet)), eller »annan fastighet»,

hvaremot uti 1883 och 1892 årens bevillningsförordningar vissa skogsområden

hänfördes till jordbruksfastighet, hvaraf ock enligt förmenande

borde följa, att jemväl kronopark dit hänfördes; dels ock Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län framhållit, hurusom de för

afgifvande af förslag till ändring i vissa delar af bevillningsförordningen

år 1890 utsedde komiterade i sitt betänkande uttalat den mening, att

kronopark vore i bevillningsafseende att anse såsom jordbruksfastighet,

som borde påföras fyrktal och utgöra kommunalutskylder.

I skarp motsats till dessa anföranden framhölle Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Skaraborgs län såsom en obestridlig grundsats, att

staten, såsom utgörande sammanfattningen af alla landets kommuner, ej

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

kunde vara eller anses vara medlem af någon särskild kommun, äfven

om staten derinom egde fastigheter, hvilken grundsats ock genom bestämmelserna

om rösträtt i §§ 8, 9, 10 och 13 af 1862 års kommunalförordning

vore af lagstiftarne erkänd. Afvikelse derifrån kunde ej

varit åsyftad genom stadgandet i § 58, att för sådan jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras fyrktal efter föreskrifven

grund, alldenstund vid tiden för denna förordnings utfärdande inga

staten tillhöriga, med jordbruk förenade fastigheter funnits, som ej

varit utarrenderade, anslagna till boställen eller eljest på lön, eller ock

upplåtna till viss anstalt eller inrättning. Med uttrycket »jordbruksfastighet»

skulle således hafva åsyftats, att fyrktal borde åsättas all

sådan statens fasta egendom på landet, hvars innehafvare kunde vara

eller anses vara medlem af vederbörande kommun. Den af Riksdagen

ifrågasatta lagstiftningen skulle derföre kräfva omarbetning af flera väsentliga

delar af sagda förordning, men ändock, såsom stridande mot förenämnda

grundsats, enligt Eders Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvandes

förmenande leda till oegentligheter, svårigheter och förvecklingar. Konseqvent

borde staten då ock få rösträtt inom kommunen, hvars utöfvande

genom underordnade kunde skada följdriktighet och likhet i lagtillämpning

och medföra intrång i kommuns sjelfst.yrelse. De i Riksdagens

skrifvelse anmärkta rubbningarne i förutvarande fördelning af skattebördorna

vore ej afse värd a, enär vanligen det å kronopark befintliga

jordbruket utarrenderades till enskild man, som erlade utskylderna.

Skulle någon gång inträffa, att genom kronoparks bildande en liten

kommuns skatteförmåga minskades så, att dess bestånd såsom sjelfständig

hotades, borde den sammanslutas med angränsande kommun.

Likväl borde staten träda emellan, när en kommun för utförande af ett

större företag med nådigt tillstånd upptagit amorteringslån, men sedermera

genom statens åtgärd den för afbetalningen påräknade skatteförmågan

minskades. Af dessa skäl hemstälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Skaraborgs län, att Riksdagens skrifvelse ej måtte till

annat föranleda, än att Eders Kongl. Maj:t, efter Riksdagens samtycke,

förklarade sig vilja efter pröfning i hvarje särskildt fall tillse, huruvida

icke kommun, inom hvars område kronopark bildats på sätt Riksdagen

omförmält och som med nådigt tillstånd dessförinnan upptagit ännu ej

infriadt amorteringslån, kunde tillerkännas årliga bidrag af skogsmedel,

motsvarande den på kronoparken i förhållande till taxeringsvärdet belöpande

andel i ränta och amortering.

Of riga 16 länsstyrelser hade, utan att närmare inlåta sig på frågan

om rätta tolkningen af nu gällande bestämmelser, mer eller mindre

Ditt. till Riksd. Prof. 1858. 1 Sami. 1 Ajd. 15 lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

framhållit olägenheterna af den rubbning i förut varande fördelning af

kommunernas skattebördor, som skulle föranledas deraf, att kronoparker,

bildade af utaf staten från enskilda personer inköpta hemman eller

hemmansdelar eller af statens förutvarande jordbruksdomäner eller delar

af sådana, upphörde att bidraga till kommunens utgifter, och derföre

tillstyrkt ändring i gällande författningar i syfte att upphäfva denna

rubbning.

För egen del har domänstyrelsen anfört hufvudsakligen följande:

Lika med Riksdagen ansåge domänstyrelsen oegentligt, att rubbningar

i grunderna för den kommunala beskattningen och i de enskilda

kommunernas ekonomi uppkomme genom de af Riksdagen angifna formerna

för kronoparkers bildande, om än dessa rubbningar icke torde

hafva varit af den omfattning, Riksdagen syntes hafva förutsatt.

En annan fråga vore, huruvida för ernående af det utaf Riksdagen

angifna målet ändring erfordrades i nu gällande lagstiftning, och, om

så vore fallet, huru sådan ändring lämpligast borde kunna åstadkommas.

De lagrum, som här vore att beakta, vore dels förordningen af den

21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet § 57, som bestämde, bland

annat, att skyldig att till kommunens gemensamma utgifter lemna bidrag

är eu hvar, som inom kommunen, ehvad han derstädes bosatt är

eller ej, eger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal

satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad eller till

allmän bevillning för sig taxerad fastighet, dels § 58 af samma förordning,

sådan denna § lydde jemlikt förordningen af den 2 december 1892,

i det den föreskrefve, att (inom. 1) sagda bidrag skola, såsom kommunalutskylder,

utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter

nedanstående grunder påförda fyrktal, att (mom. 2) till beräkningsgrund

derför skall tjena den bevillning enligt art. II i bevillningsstadgan, som

jemlikt senast faststälda taxeringslängder till staten erläggas, och att

(mom. 3) för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,

påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma

enligt art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet

mot sådan bevillning svarar; dels ock förordningen den 3 juni

1892 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, som stadgade

i § f att för all fast egendom skulle, med vissa undantag, bevillning

utgöras efter fastighetens uppskattade värde, dels för »jordbruksfastighet»

och dels för »annan fastighet och frälseränta»; i §4 inom 1 a), att

fastighetsbevillning icke skulle erläggas af staten, samt i § 5, att vid uppskattning

af fast egendom särskilda värden skulle utsättas a) å jordbruksfastighet

för hvarje hemman och jordlägenhet eller, om hemmanet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

eller lägenheten bestode af två eller flere brukningsdelar eller afsöndring

af jord derifrån egt rum, för hvarje sådan brukningsdel eller jordafsöndring,

samt för skogsområde, som omförmäldes i § 2 a) — d. v. s. sådant,

som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk

eller kanalbolag, eller ock innehades af stad eller annan menighet —

äfvensom b) å annan fastighet.

Enligt dessa stadganden kunde följaktligen sådan staten tillhörig

fastighet, för hvilken bevillning icke erlades, åsättas fyrk, nemligen

derest den vore »jordbruksfastighet», men ej om den hänförts till »annan

fastighet»; och till »jordbruksfastighet» skulle enligt bevillningsförordningen

räknas jemväl »skogsområde» utan tillhörande jordbruk, dock

endast för såvidt området vore upplåtet till bergshandteringens understöd,

till sågverk eller kanalbolag, eller ock innehades af stad eller annan

menighet. Att det här använda uttrycket »skogsområde» ej kunde

innefatta jemväl till jordbruk hörande skogsmark, framginge tydligt af

§ 1 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, enligt hvilken dylik

skogsmark skulle jemte åker, äng m. m. ingå i beräkning af jordbruksegendomens

värde.

Hade nu staten inköpt hemman, hemmansdel eller från hemman

afsöndrad jord för att deraf bilda kronopark, och bevillning till staten

derför alltså upphört, syntes det styrelsen, äfven emot de skäl, Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län anfört för en motsatt

åsigt, vara alldeles klart, att sådan fastighet skulle i taxeringslängd

uppföras såsom »jordbruksfastighet» samt fyrk åsättas densamma, åtminstone

om, såsom väl vanligen inträffade, jordbruk derstädes fortfarande

bedrefves. Också hade i alla de frågor af detta slag, som

kommit under styrelsens pröfning och der ej, på grund af med styrelsen

upprättadt kontrakt, arrendator förbundits utgöra alla utskylder,

styrelsen anbefalt utbetalning från skogsförvaltningsmedel af debiterade

kommunalutskylder.

Skulle emellertid inträffa, att kronan å sålunda bildad kronopark

nedlade jordbruket, eller till kronopark förvärfvade endast skogsområde,

som från hemman afsöndrats, kunde tvifvel uppstå, huruvida denna

kategori af »skogsområden», såsom icke hänförlig till dem, som enligt

bevillningsförordningens uttryckliga föreskrift skulle taxeras såsom jordbruksfastigheter,

finge åsättas fyrk; ehuru å andra sidan af § 57 i kommunalförordningen

kunde framgå skyldighet för äfven sådan kronopark

att till kommunens utgifter bidraga.

Vidkommande derefter sådan kronopark, som bildats af statens

förutvarande jordbruksdomäner eller delar af sådana — dervid antingen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg särskild! mantal

åsattes den nybildade kronoparken eller uti arrendekontrakt för utarrendering

af den qvarvarande jordbruksegendomen föreskrefves, att

arrendatorn skulle ansvara för alla på egendomen belöpande skatter och

onera — så torde, i fråga om dess skyldighet att utgöra kommunalutskylder,

i allmänhet kunna gälla hvad som anförts om inköpt kronopark,

hvarå jordbruk ej bedrefves, enär densamma i vanligaste fall bildats

genom afrösning af endast skogsmark utan annat jordbruk än möjligen

ett eller annat torp; till följd hvaraf ock tvekan rådt angående

förfajttningarnes tillämpning på dem. Men sedan.till domänstyrelsens

kännedom kommit en nådig resolution af den 28 januari 1881, genom

hvilken den från Kungs Norrby för statsverkets räkning utarrenderade

kungsgård i Östergötlands län till kronopark afrösade, jemväl torplägenheter

omfattande skogsmarken befriats från kommunalutskylders utgörande

af skäl, att den ej vore »jordbruksfastighet», hade styrelsen ansett

sig böra vidtaga åtgärder för sådana utskylders borttagande jemväl från

andra på lika sätt bildade kronoparker. Emellertid hade villrådigheten

ånyo framträda efter det att uti nådig resolution den 29 januari 1892

förklarats, att de genom afsöndring från kronan tillhöriga jordbruksfastigheter

uppkomna kronoparkerna Högdalen, Trappnäs och Fjellhalsen

i Jemtlands län skulle taxeras såsom »jordbruksfastigheter», hvaraf nemligen

följde, jemlikt § 58 i kommunalförordningen, att fyrk skulle dem

åsättas.

I sammanhang härmed ansåge styrelsen sig böra erinra, att kronoparks

bildande genom att skog afskiljes från statens jordbruksdomäner,

hvilket förr egt rum jemlikt § 16 i förordningen den 29 juni 1866

angående de allmänna skogarne efter Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut

i hvarje särskildt fall, numera skedde dels genom åtgärd vid ny utarrendering

jemlikt 2:a punkten af nådiga kungörelsen den 10 november

1882 angående grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,

dels ock genom bibehållande i kronans ego till afsättande af kronopark

af viss del utaf sådan egendom, som i öfrigt försåldes; med hvilket

afskiljande till kronopark icke finge förblandas de fall, då i enlighet

med 3:e punkten af samma nådiga kungörelse skog blott från arrendet

undantoges med rätt för arrendatorn till virkesutsyning, enär vid sådant

förhållande skogen, ehuru förvaltad af skogsstaten, fortfore att utgöra

en del af jordbruksdomänen, för hvars samtliga utskylder arrendatorn

ansvarade enligt kontrakt.

Af hvad sålunda anförts ansåge styrelsen framgå att, äfven om nu

gällande författningar icke borde i fråga om sådana kronoparker, hvilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

bildats genom markinköp, åtminstone i de flesta fall kunna tydas annorlunda

än på det sätt Riksdagen angifvit såsom mål, desamma likväl i

öfrigt tarfvade förtydliganden af beskaffenhet, att sagda mål måtte kunna

ernås utan tvekan vid tillämpningen om föreskrifternas rätta tolkning.

Vidkommande frågan i hvilken af de två författningarne, kommunaleller

bevillningsförordningen, förtydligande tillägg lämpligast borde inflyta,

hölle domänstyrelsen före att, om ock ändamålet kunde vinnas på

bägge dessa vägar, likväl af det skäl, att kommunalutskylderna utginge

efter fyrktalssättningen, som i sin ordning grundades på taxeringslängderna,

hvilkas upprättande åter skulle ske enligt bevillningsförordningen,

denna sist nämnda ock borde innehålla de härför nödiga föreskrifterna

till rättesnöre för taxeringsmyndigheterna vid upprättande af de grundläggande

taxeringslängderna. Detta vore ock i konseqvens dermed,

att förberörda, förut i skatteafseende ej nämnda »skogsområdens» upptagande

såsom skatteföremål skett i 1883 års bevillningsförordning utan

ändring af kommunalförordningen.

I anledning deraf att, såsom i det föregående erinrats, debiterade

utskylder för till kronopark inköpta hemman redan nu utginge, komme

den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen icke att i synnerligen afsevärd

mån föranleda skogsväsendets betungande med ytterligare ökade

årliga utgifter. Enligt beräkning, grundad på skogsförvaltningarnes

uppgifter derom, torde häraf uppkommen ökning för närmaste framtid

antagligen icke öfverstiga 9,500 kronor.

Med stöd af hvad domänstyrelsen sålunda framhållit, har styrelsen

hemstält att i § 5 af nådiga förordningen den 3 juni 1892 angående

bevillning af fast egendom samt af inkomst måtte inrymmas, att de

hemman eller hemmansdelar, som staten från enskilde inköpt och förvandlat

till kronopark, äfvensom de statens jordbruksdomäner eller de

delar af sådana, af hvilka kronopark^- bildats, vid uppskattning skulle

hänföras till »jordbruksfastighet», men öfriga kronoparker till »annan

fastighet».

Derefter hafva till åtlydnad af nådig befallning kammarrätten och

statskontoret den 9 mars 1894 afgifvit utlåtande i ärendet och dervid

hufvudsakligen yttrat följande:

Enligt 58 § i kommunalförordningen för landet skulle kommunalutskylder

utgöras för sådan staten tillhörig bevillningsfri fast egendom,

som vore att hänföra till »jordbruksfastighet». Nämnda lagrum hade,

utom så vidt anginge fyrktalets beräkning, erhållit sin nuvarande lydelse

genom kungörelsen den 15 september 1863. Enligt den vid tiden för

berörda kungörelses utfärdande gällande bevillningsstadgan den 17 maj

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1861 skulle all fast egendom åsättas taxeringsvärden; och skilde författningen

i fråga om bevillningens belopp mellan, å ena sidan, »jordbruksfastighet»

och, å andra sidan, »all annan fastighet». Ordalagen i 58 § kommunalförordningen,

sådant detta lagrum lydde enligt kungörelsen den 15

september 1863, gåfve otvetydigt vid handen, att uttrycket »jordbruksfastighet»

i nämnda lagrum hade samma betydelse som i då gällande

bevillningsstadga. Emellertid lemnade ingendera af nämnda författningar

likasom ej heller de bevillningsstadgar, som utkommit senare

men före bevillningsförordningen den 14 september 1883, någon ledning

för bedömande af frågan, huruvida fastigheter, hvilka såsom fallet

vore med kronoparker, uteslutande eller så godt som uteslutande användes

till skogshushållning, borde hänföras till »jordbruksfastighet»

eller ej. Vanligt språkbruk syntes tala för det senare alternativet och

i Eders Kongl. Maj:ts i ärendet omförmälda resolution den 28 januari

1881 hade denna uppfattning vunnit godkännande. Häraf torde framgå,

att före utfärdandet af bevillningsförordningen den 14 september 1883

kronoparker varit fria från kommunalbeskattning, enär desamma ej voro

hänförliga till »jordbruksfastighet».

I bevillningsförordningen den 14 september 1883 likasom i bevillningsförordningen

den 3 juni 1892 syntes begreppet »jordbruksfastighet»

hafva erhållit en annan och vidsträcktare innebörd, så att

detsamma i bevillningsafseende numera omfattade jemväl till skogshushållning

använd fast egendom. I författningarnes 5 § mom. a) betecknades

nemligen viss sådan egendom såsom »jordbruksfastighet»;

och då ifrågavarande indelning uppenbarligen vore gjord med hänsyn

till sättet för fast egendoms användning, måste äfven andra för skogshushållning

använda fastigheter såsom »jordbruksfastighet» anses. Den

omständighet, att inga andra sådana fastigheter än de nyssnämnda

vore uttryckligen omtalade i 5 §, torde ej höra föranleda till tvekan

vid bedömandet af den föreliggande frågan. Äfven andra slag af fastigheter

vore i 5 § utlemnade och lagstiftaren hade helt visst ej afsett,

att lagrummet skulle innehålla en fullständig förteckning å alla slag af

fastigheter. I öfverensstämmelse med den nu uttalade uppfattningen

hade Eders Kongl. Maj:t genom två särskilda den 29 •januari och den

8 juli 1892 meddelade utslag förklarat, att vissa ifrågakomna kronoparker

skulle i taxeringslängd upptagas såsom »jordbruksfastighet».

Ehuru sålunda uttrycket »jordbruksfastighet» i bevillningsförordningen

fått förändrad innebörd, följde deraf ej, att samma uttryck i kommunalförordningen

äfven erhållit sådan förändrad betydelse. Öfvervägande

skäl talade för den uppfattningen, att allenast en förändring i bevill
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ningsförordningen ej kunde föranleda dertill, att fast egendom, som

kommunalförordningen velat undantaga från beskattning, skulle blifva

underkastad sådan.

Enligt embetsverkens åsigt vore sålunda kronoparker jemväl efter

utfärdandet af bevillningsförordningarne den 14 september 1883 och

den 3 juni 1892 fria från kommunalbeskattning.

Denna uppfattning syntes också stå i öfverensstämmelse med

dittills i allmänhet följd praxis. Af i kammarrätten förvarade taxeringslängder

för år 1892 inhemtades, att mycken skiljaktighet vore rådande

i fråga om norrländska kronoparkers upptagande i längderna såsom

»jordbruksfastighet» eller »annan fastighet». Så t. ex. upptoges inom

Piteå, Elfsbyn, Arvidsjaur, Arjeploug, Råneå, Neder Kalix, Öfver Kalix,

Gellivare, Öfver Torneå, Korpilombolo, Pajala, Degerfors, Jörn, Malå,

Hallen, Färila, Lima, Transtrand med flere socknar kronoparkerna såsom

»jordbruksfastighet», under det att desamma inom öfver Luleå,

Jockmock, Lith, Hammerdal, Ström, Berg, Åsarne, Rätan, Ytterhogdal,

Brunflo, Hackås, Hafverö med flere socknar upptoges såsom »annan fastighet».

Ehuru kronoparkerna i Norrland i flertalet fall upptagits såsom

»jordbruksfastighet», hade dock, enligt hvad af domänstyrelsens

underdåniga utlåtande framginge, kommunalutskylder dittills icke af

staten för dem erlagts.

Mot den af Riksdagen ifrågasatta skyldigheten för staten att erlägga

kommunalutskylder för vissa uppgifna slag af kronoparker syntes

icke vara något att erinra. Deremot skulle sådan skattskyldighet för

andra kronoparker och särskildt för de i Norrland belägna blifva för

statsverket synnerligen betungande och kunde icke anses vara af rättvisa

eller billighet påkallad.

För vinnande af det utaf Riksdagen åsyftade målet borde ändringgöras

icke i bevillningsförordningen utan i kommunalförordningen, i

hvilkens 58 § torde böra stadgas, att fyrktal skulle åsättas sådana kronoparker,

hvilka bildats af hemman eller hemmansdelar, som för sådant

ändamål af staten förvärfvats, eller ock af kronans jordbruksdomäner

eller delar deraf. I betraktande af det nära sammanhanget mellan

kommunal- och bevillningsförordningarne syntes det riktigast, att begreppet

»jordbruksfastighet» finge samma betydelse i dessa författningar;

och torde följaktligen den ifrågasatta ändringen i kommunalförordningen

böra afse jemväl åstadkommande af sådan öfverensstämmelse.

Slutligen anser jag mig böra omförmäla, att de komiterade, som

den 2 november 1894 enligt nådigt uppdrag afgifvit betänkande och

förslag till förordning angående inkomstbevillning m. m., uti förslagets

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

4 § räknat såsom jordbruksfastighet »hemman, lägenhet eller annan

jordegendom, som hufvudsakligen användes för jordbruk eller skogsbörd»,

och i motiveringen till gjorda ändringsförslag beträffande förordningen

om kommunalstyrelse på landet anfört, bland annat, följande:

Från regeln att fastighet, i afseende å hvilken frihet från bevillning

egde rum, ändock skulle deltaga i de kommunala utskylderna hade

komiterade funnit ett undantag af omständigheterna påkalladt i fråga

om vissa af de under statens omedelbara förvaltning stående skogar.

Det torde nemligen vara billigt, att de, på grund af Riksdagens beslut,

efter år 1874 af staten från enskilde förvärfvade och till kronoparker

utlagda fastigheter likasom ock de för enahanda ändamål icke sällan

gjorda afsöndringar från indragna boslällen allt fortfarande påfördes

kommunalutskylder. Medgifvande af frihet från sådan skatt i berörda

fall skulle medföra afsevärd olägenhet för många kommuner.

Men lika betänkligt vore det — anföra komiterade vidare — att

icke, såsom hittills i tillämpningen torde hafva förfarits, fritaga staten

från enahanda skyldighet med afseende å dess sedan gammalt egande

skogsdomäner. Staten skulle eljest för framtiden tillskyndas utgifter

för dessa domäner i en omfattning, som knappast kunde öfverskådas.

I öfverensstämmelse härmed hade komiterade föreslagit ett särskildt

undantagsstadgande angående frihet från kommunalutskylder för domäner

af sistnämnda slag.

I likhet med flertalet i ärendet hörda myndigheter anser jag ett

lagstadgande om skyldighet att för de nu särskildt ifrågavarande kronoparkerna

erlägga kommunalutskylder vara nödigt redan i syfte att

all ovisshet må undanrödjas, huru i detta hänseende rätteligen skall

förfaras.

Jag finner det vidare vara uppenbart, att fall gifvas, då kommunalutskylders

utgående från kronoparker betingas af billighet och rättvisa,

nemligen då nya kronoparker bildats eller bildas vare sig genom

inköp af mark från enskilde eller genom frånskiljande af skogsmark

från kronodomäner eller genom afsättande för sådant ändamål af hela

domäner. Det kan ock förtjena afseende att, på sätt domänstyrelsen

framhållit, den härigenom vållade ökningen i statsverkets årliga utgifter

blifver jemförelsevis mycket ringa, under det att, såsom ock i

Riksdagen påvisats, ett motsatt förfarande kan ganska känbart drabba

en eller annan mindre kommun.

Deremot anser jag, på de af embetsverken anförda grunder och i

likhet med hvad Riksdagen tydligen åsyftat, att det icke är skäl ifråga
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sätta, att för statens äldre skogsdomäner kommunalutskvlder skulle få

påföras. I afseende å dessa domäner finnes icke det nyss anförda skälet

att kommunen skulle orättvisligen beröfvas förut åtnjutna inkomster,

eller att de skattdragande i kommunen skulle betungas med ytterligare

utskylder till följd af förändrad disposition af fastighet inom kommunen.

Gränsen mellan de kronoparker, som i detta hänseende skulle räknas

såsom äldre, och dem, som vore att anse för nyare, erbjuder sig

sjelfmant i hänsynen till förhållandena vid början af år 1874, emedan

under detta år faststäldes bestämmelser om afyttring af mindre kronodomäner

och köpeskillingens användande till inköp af skogbärande

eller till skogsbörd tjenlig mark.

I frågan om hvar de erforderliga bestämmelserna skola meddelas

kan efter mitt förmenande en viss tvekan uppkomma.

Om man nemligen följer den från flera håll framstälda meningen

att ifrågavarande kronoparker äro att hänföra eller åtminstone borde

hänföras till »jordbruksfastighet», vore uppenbarligen enklast att i bevillningsförordningen

af den 3 december 1897, hvilken i nu ifrågavarande

delar innehåller samma bestämmelser, som 1892 års bevillningsförordning,

införa ett uttryckligt stadgande derom, i likhet med hvad

som redan finnes der — i § 5, jemförd med § 2 a) — angående skogsområde,

som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd m. m.

Men på sätt kammarrätten och statskontoret antydt, måste det

anses mindre egentligt att, då man åsyftar en bestämmelse angående

kommunalutskylder för viss egendom, göra ändring i bevillningsförordningen

i stället för vederbörande kommunalförfattning.

Riktigast torde derför vara, att den behöfliga ändringen göres i

förordningen angående kommunalstyrelse på landet; och torde det, i

händelse af bifall till ett sådant ändringsförslag, blifva en senare fråga,

huruvida någon motsvarande ändring .af bevillningsförordningen behöfver

göras.

Förslag har derför upprättats till ändring, i öfverensstämmelse med

Riksdagens uttalade önskan och i enlighet med kammarrättens och statskontorets

hemställan, af § 58 i förordningen angående kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt

förordningen den 2 december 1892, dervid det jemväl synts lämpligt

att utbyta den lemnade hänvisningen till »bevilIningsstadgan» med eu

dylik till gällande bevillningsförordning.

Efter att hafva uppläst ifrågavarande förslag till lag om ändrad

lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, hem
Bih.

till Ittk»d. Brot. ISiJH. 1 Sami. 1 A/U. 15 Haft. ;j

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

stälde föredragande departementschefen^ att berörda förslag måtte för

Riksdagen till antagande framläggas.

.it'',.!- • »1*. :•>! ii i i''1 »r * s, . j / * i <*! ‘1 ''• v. i. v’ : Tf it notkil* >*, i-.'' .

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna

bifall; och skulle nådig proposition i ämnet af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen

aflåtas.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

•», ''liil?,; •* rt •. • «v'' .. • . , • ■ •_ 1 ; ,* ■ (i .. *''t J 1 ''

:.■ * ; .''v^r! - r -v. ■* .. . : ? »m I* i«-i '' * i f - f ;''i :..

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. LU 1898:30 Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för staten att till kommun erlägga skatt för egendom och rörelse. a1 i texten
  2. LU 1898:19 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mar s. 10 i texten