Sök i Ratio Lex

Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28

1898-01-22 · 126 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 120 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1898:28, Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28.

■, Ö 0» {<5 b v! £ur.d -ii ..abifö:

N:o 28.

ob:S-3K,

Kongl. Majits nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående ändring i vis§a delar af giftermålsbalken,

till lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § årfdabalken,

till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 §

handelsbalken, till lag angående ändrad lydelse af 70 §

utsökning slag en, till lag angående ändrad lydelse af

5 § konkurslagen, till lag om boskilnad, till lag angående

ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas

skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september

1862, till lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så

ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,

samt till lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i

förordningen angående inteckning i fast egendom den

16 juni 1875; gifven Stockholms slott den 22 januari

1898.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

Bih. till liiksd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

6:o) lag om boskilnad;

7:o) lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall

betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862;

8:o) lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild

hustrus ansvarighet för gäld i boet; och

9:o) lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen. # •

\ " •.''$* ''''/<•• \\ J. V \ ■''n -v.1, y*** V'' '' r,\ «r, y.yij V; ,

OSCAR. ^

L. Annerstedt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

3

• b • t

uc .• . u

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.

I|>." . f ’ . r; )\yy, \ r: "i )■; • »* [ ** y J.v) ijvfl ’ . •

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1, 2 och 3 §§, 10 kap. 2 § samt

11 kap. giftermålsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 Kap.

1 §•

Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte

målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,

som är från hans förvaltning undantagen, samt sådan af hustrun under

äktenskapet gjord gäld, för hvilken allenast hennes giftorätt och enskilda

egendom enligt lag svara; hustrun följe ock mannens stånd och vilkor.

År genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom

skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande

meddeladt angående egendom, som genom gåfva eller testamente till

hustrun gifven är med vilkor att den henne enskildt tillhöra skall; då

ege hustrun öfver den egendom och afkomsten deraf råda, der ej annorledes

blifvit om förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget

arbete något förvärfva, deröfver må hon ock råda.

2 §•

Mannen kåfve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning

för gäld eller med servitut belasta hustruns enskilda fasta egendom,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

som af honom förvaltas, utan att han häfver hennes frivilliga ja och

underskrift i tvenne gode mäns närvaro, ej heller att utan sådant samtycke

upplåta rätt till afkomst af egendomen. Sker det ändock, vare den

åtgärd ogin, der klander derå väckes af hustrun eller hennes arfvingar.

Har mannen utan hustruns samtycke upplåtit nyttjanderätt till fastighet,

hvarom nu är sagdt, ege hon efter mannens död, eller då äktenskapet

eljest blifvit upplöst eller boskilnad skett, rätt att uppsäga den,

som nyttjanderätten innehafver; dock njute landbo eller hyresman, som

uppsagd varder, laga fardag. Dör hustrun före mannen, ege hennes

artvingar enahanda uppsägningsrätt. Vill nyttjanderättens innehafvare

sjelf uppsäga, hafve dertill lof. Ej må på grund af upplåtelse af mannen

fastighet, som här afses, för nyttjanderätt intecknas, med mindre hustrun

skriftligen till upplåtelsen samtyckt.

Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af

annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, ege hustrun till nödtorft

pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej egt

råda; dock må ej fast gods intecknas eller afyttras, med mindre rätten,

efter det mannens närmaste fränder blifvit hörde, det medgifver.

3 §•

F^re vigseln skall han till henne viss morgongåfva utfästa, antingen

x löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehvad han med mö, eller enka,

sig gifter.

Morgongåfva skall tagas af mannens enskilda lott i boet. Har

hustru, som mannen öfverlefver, barn efter honom, eller dör hustrun förr

än mannen, då ege morgongåfva ej rum.

10 Kap.

t-ro*1 i i!'' •; i •"*'' -i /> * • ''■ - .,r- - • • • , «• , , I,}

2 §•

Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa

egendom, som de ega eller ega få, så ock den fasta egendom, hvilken

de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom, som man eller

hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärf!, eger ej

andra maken giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under

lösören räknad. Varder under äktenskapet egendom genom gåfva eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

testamente till ena maken gifven med vilkor att den honom eller henne

enskildt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej heller

giftorätt.

11 Kap.

Om ansvarighet för gäld i makars bo och om vederlag vid bodelning.

Gäld, som af ena maken före äktenskapet gjord är, skall med

dess giftorätt och enskilda egendom betalas.

Har den gäldbundne maken i boet medfört egendom, deri giftorätt

andra maken tillkommer, skall så stor del af gälden, som mot värdet

af den egendom svarar, utgå ur samfälda boet, för så vidt ej annan, af

den gäldbundne maken medförd egendom, som på grund af inteckning

eller eljest utgjorde säkerhet för gälden, kunnat till betalning deraf

lemna tillgång.

Hvad nu är sagdt om ansvarighet för gäld, hvarför make vid

äktenskapets ingående häftade, skall ega motsvarande tillämpning i

fråga om gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd af arf

eller mottagande af gåfva eller testamenterad egendom.

2 §•

År i äktenskapet gäld gjord af begge makarne, eller har hustrun

för det gemensamma boets räkning gjort gäld under sådana förhållanden,

att det kunnat antagas ske med mannens samtycke, den gäld

skall med samfäld egendom betalas. Räcker ej den egendom till fulla

gälden, fylles det, som brister, af begges enskilda egendom efter den

andel hvardera i samfälda boet eger. Har allenast endera maken enskild

egendom: är det mannen, betale det som återstår; är det hustrun,

betale ej mer än sin andel i gälden, der hon ej till vidsträcktare betalningsansvar

sig förbundit.

3 §•

För gäld, som i äktenskapet af mannen gjord är, gånge betalning

ut af samfäld egendom och, der den ej förslår, af mannens enskilda;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 28.

dock må ej, der gälden utgöres af böter eller skadestånd för brottslig

gerning eller grundar sig på borgen, af samfälda boet användas mera

än mannens andel deri.

Har hustrun i annat fall, än i 2 § sägs, gjort gäld i äktenskapet,

gånge hennes giftorätt i boet och enskilda egendom till gäldens betalning.

4 §•

/•k* ht i -. .« ''.:j > v ?:«•/ iiifO t*i( i ii*. ) »IH;, u* i■ i; Tt t •• \*^h •,. *

Har under äktenskapet ena maken åtagit sig betalningsansvar för

andra makens gäld, hvarom i 1 eller 3 § sägs, skall, såvidt borgenärs

rätt rörer, gälla hvad i 2 § finnes stadgadt; dock vare hustrun, der

gälden är af henne gjord, med sin enskilda egendom för hela gälden

ansvarig.

5 §•

Sökes i makars bo utmätning för gäld, som i detta kap. afses,

och är ej ansökning om boskilnad gjord, ege make undantaga allenast

sådan egendom, som är dess enskilda tillhörighet och, efter ty ofvan är

sagdt, ej svarar för gälden; dock må ej, der för gäld, som i äktenskapet

af hustrun gjord är, betalningsskyldighet blifvit. allenast henne ålagd,

utmätas egendom, hvaröfver mannen eger råda, utan så är att gälden

utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning.

Huru egendom eljest må fredas för gäld, derför den ej bör svara,

finnes särskilt stadgadt.

■ “ 6 §.

"•■''■> V. v !''<'':»})?,f ,i L, . n-.tiv ■ > . ■''

Har samfäld egendom gått till betalning af gäld, derför, efter ty

i 1 eller 3 § är sagdt, samfälda boet ej svarar, eller blifvit genom ena

makens särskilda vållande och förgörelse, utan nytta för andra maken,

boet afhänd, skall vid boets delning den make, som sålunda njutit

enskild fördel af samfälda boet eller vållat dess minskning, af sin lott

i boet och enskilda egendom gifva andra maken vederlag till så stort

belopp, som svarar mot dess giftorätt i hvad ur samfälda boet gått.

Finnes vid bodelning samfäld egendom vara använd till sådan förbättring

af ena makens enskilda egendom, som ej är att räkna till dess

underhåll och skötsel, gifve ock den make af sin giftorätt och enskilda

egendom vederlag, beräknad efter andra makens giftorätt i hvad mot

värdet af förbättringen svarar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Måj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

7

''7 §•

Har ena makens enskilda egendom blifvit använd till betalning af

den andres gäld, hvarom i 6 § förmäles, njute vid bodelning den make,

som egendom sålunda frångått, vederlag af andra makens giftorätt och

enskilda egendom. Lag samma vare, der makes enskilda egendom eljest

blifvit till nytta för andra maken eller genom dess vållande och förgörelse

använd, som i 6 § sägs.^j ; T

8 §•

u x. ■

År gäld, derför enligt 1 eller 3 § samfälda boet svarar, betald

med den gäldbundne makens enskilda egendom, njute vid bodelning den

make vederlag ur samfälda boet. Har andra makens enskilda egendom

gått till betalning af sådan gäld, gånge vederlag ut ej allenast af samfälda

boet utan ock, der det ej förslår, af den gäldbundne makens enskilda

egendom. * 8-''- : _ (v“ _ ’

Har ena makens enskilda egendom gått till betalning af gäld, som

i 2 § afses, eller har sådan egendom blifvit annorledes än till betalning

af gäld använd för gemensam räkning, skall vederlag utgå ur samfälda

boet. Räcker det ej till, fylle andra maken med sin enskilda egendom

så stor del af bristen, som på den make belöper i förhållande till dess

andel i boet.

9 §•

För vederlag ansvara ej make méd annan egendom än den, som

hör till boet, då det delas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock skall hvad i

10 kap. 2 § finnes stadgadt icke gälla i afseende å äktenskap, som

före nämnda dag blifvit ingånget.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

. c OijiTii

Förslag

till

angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att

vårda gods sitt, varde under förmyndare stäld. År det hustru, varde

mannen eller annan förordnad till god man att utöfva hennes rätt i

afseende å egendoms förvaltning; och skall för gode mannen gälla hvad

om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet finnes föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

r

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af I kap. 8 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Ingen må något köpa af annan mans barn eller tjenstehjon, utan

de hafva lof att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon,

och åkäres; vare det ogilt, och böte tio daler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

r t

• (J

Bill. till lii/csd. Prof. 18!)8.

1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Vill vid utmätning i makars bo endera undantaga viss egendom,

förty att den enligt 11 kap. 5 § giftermålsbalken eller lagen om boskilnad

ej bör gå i betalning för den gäld, som sökes, och är ej med

afseende å egendomens och gäldens beskaffenhet uppenbart, att utmätning

ej må ske, skall hvad i 69 § finnes stadgadt angående förfarandet

i der afsedt fall lända till efterrättelse; dock att föreskriften om gäldenärens

instämmande ej skall å andra maken lämpas. Hvad nu är sagdt

ege ock tillämpning, då efter vunnen boskilnad make vill vid utmätning

i andra makens bo freda egendom.

Om utmätning af lösören, som blifvit, sålda, men lemnats qvar i

säljarens vård, gälle hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af

gods, hvarom i 131 § sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.

, Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att, der utmätning

dessförinnan skett, äldre lag länder till efterrättelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 28.

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 5 § konkurslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,

på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare

den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom

inteckning i fast egendom; ege ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ om förmäld

är, der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande

af hans fordran otillräcklig är. Ej heller ege borgenär söka, att

makars bo afträdas skall, der hans fordran är sådan, att för densamma

ej kan vinnas utmätning i egendom, hvaröfver mannen eger råda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

jtiUi

Lag

om boskilnad.

Med upphäfvande af förordningen om boskilnad och undansättande

af egendom i makars bo den 18 september 1862 förordnas som följer:

I.

Allmänna bestämmelser.

i §.

Makar ege, efter ansökan, vinna boskilnad, när de derom ense äro.

Häftar mannen för gäld, hvarom i 11 kap. 1 eller 3 § giftermålsbalken

sägs, och kan den gäld ej betalas utan att hustruns enskilda

egendom eller giftorätt, som för gälden ej svarar, tillgripes, eller är

fara för handen att, der gälden betalas, vederlag, som hustrun vid bodelning

bör njuta, ej kan till fullo utgå; då må hon vinna boskilnad.

Häftar hustrun för sådan gäld, vare om mannens rätt att erhålla boskilnad

lag samma.

År makars bo till konkurs afträdt, varde, på ansökan af endera

maken, till boskilnad dömdt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majis Nåd. Proposition N:o 28.

13

3 §•

Hustrun ege ock vinna boskilnad i de fall, att

makarnes gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den

ej kan betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den

enskilda, som för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen,

att, der gälden betalas, hustrun tillkommande vederlag ej kan till

fullo utgå;

eller hustruns enskilda egendom eller ock samfäld egendom, hvaröfver

hon egde råda, utan hennes samtycke blifvit till betalning af

gäld, för hvilken hennes enskilda egendom ej bort svara, använd eller

för sådan gäld pantsatt, utmätt, med qvarstad belagd eller satt under

förbud att säljas eller skingras, eller ock mannen annorledes obehörigen

förfogat öfver sådan egendom;

eller mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller

eljest vanvårdat eller försummat boets angelägenheter;

eller han på annat sätt än nu är sagdt missbrukat sitt målsmanskap

eller öfvergifvit hustrun och rest bort utan veterligt ärende samt

ej kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare stäld.

4 §•

Ansökning om boskilnad skall ingifvas till underrätt i den stad

eller, å landet, till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol

svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. År i stad ej rättegångsdag,

och finnes ej någon satt att å rättens vägnar inlagor mottaga,

må ansökningen ingifvas till rättens ordförande.

5 §•

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskilnad ej kan

upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld eller af annan orsak,

teckne det skriftligen å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte rätten eller domaren genast om densamma

och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidni

ngarne äfvensom, der så ske kan, i tidning inom orten.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 §•

Har ej vid boskilnadsansökning, som af begge makarne gjord är,

fogats af dem med edsförpligtelse underskrifven förteckning å boets

tillgångar och skulder, varde föreläggande dem meddeladt att inom

viss tid sådan uppteckning till rätten eller domaren ingifva. Försummas

det, uppdrage rätten eller domaren åt magistratsperson, kronofogde,

länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att uppteckningen

utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet hörer,

under edsförpligtelse redligen uppgifva.

7 §•

År ansökning om boskilnad gjord allenast af endera maken, teckne

rätten eller domaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid

rätten inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under

pågående eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting,

der sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg deigifvas andra maken.

År denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej,

att kallelsen blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga

inställelse, eller ock att för delgifningen hinder mött, vare ansökningen

förfallen. Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt

hemvist, utan att maken sjelf eller ombud kunuat träffas eller upplysning

vinnas, hvar maken sig uppehåller, utgöre den omständighet, att kallelsen

ej blifvit delgifven, icke hinder för boskilnadsmålets vidare handläggning.

Varder boskilnadsansökningen medgifven eller visas till densamma

skälig anledning, och är ej bouppteckning ingifven, meddele rätten

förordnande för lämplig person att uppteckningen förrätta, såsom i 6 §

sägs.

8 §■

Sedan boet blifvit i laga ordning upptecknadt, meddele rätten

så snart ske kan beslut i boskilnadsfrågan.

9 §■

Riktigheten af upprättad bouppteckning vare make pligtig att

med ed inför rätten fästa, der det af andra maken yrkas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No. 28.

15

10 §.

När boskilnad blifvit sökt, förordne rätten eller domaren, der

hustrun det begär, god man att benne biträda. Den, som dertill

blifvit utsedd, ege att i afseende å boskilnaden och hvad dermed har

samband hustruns talan bevaka, der den ej af henne sjelf utföres.

11 §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på domaren ankommer, ege

han vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, der förordnande för

särskild domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.

12 §.

Vill hustrun, att egendom, som tillhör henne enskildt men af

mannen förvaltas, skall, utan afbidan på skifte i boet, från hans förvaltning

undantagas, göre derom ansökning i boskilnadsmålet; och förordne

rätten, der till boskilnad dömes, att egendomen skall till hustrun

öfverlemnas. Sådan ansökning må ock göras sedan till boskilnad blifvit

dömdt.

Har hustrun gjort ansökning, hvarom nu är sagd!, må rätten, der

hon det äskar, förordna, att egendom, som ansökningen afser, skall sättas

under särskild vård och förvaltning till dess öfver ansökningen blifvit

dömdt; ege ock, der hustrun för egendomen ställer borgen, som af rätten

godkännes, medgifva, att i afbidan på ansökningens pröfning egendomen

skall till hustrun utlemnas.

13 §.

Utan hinder deraf att rätten enligt 12 § meddelat förordnande

om egendoms undantagande från mannens förvaltning, varde,

der tvist sedermera yppas, frågan om makes rätt till egendomen efter

lag bedömd.

14 §.

Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der endera maken det äskar,

att viss egendom, motsvarande den makes giftorätt eller någon del deraf,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

skall för makens räkning från samfälda boet afskiljas och sättas under

särskild vård och förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen

dömdt blifvit och, der den bifalles, boet skiftas skall; dock må afskiljandet

ej, mot andra makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig

anledning, att boet deraf skulle lida märklig skada, eller ställer borgen,

som af rätten godkännes, för hvad vid skifte af samfälda boet bör tillkomma

sökanden. Afskiljande, hvarom nu är sagdt, må jemväl efter

vunnen boskilnad sökas.

Egendom, som i nu stadgad ordning blifvit för hustruns räkning

afskild, må af henne tillträdas, der hon för den egendom ställer borgen,

som af rätten godkännes.

15 §.

Beslut om egendoms afskiljande, efter ty i 14 § sägs, vare,

der konkurs inträffar, emot borgenärerna utan verkan.

16 §.

Hvad i 11 kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt skall jemväl

efter det boskilnad sökts ega tillämpning intill dess skifte sker, dock

att egendom, som jemlikt 14 § i denna lag blifvit för ena makens

räkning från samfälda boet afskild, ej må tillgripas för gäld, derför

den makes giftorätt lagligen icke svarar.

>7 §■

Nu bär boskilnad sökts: äro penningar eller lösören förvandlade,

de der hustrun efter förord eller annorledes enskildt tillhört, eller finnas

sådana lösören pantsatta, och kan det ej antagas, att den förvandling

eller pantsättning med hennes bifall skett; då ege hon vid konkurs

rätt att såsom fordran bevaka värdet af den förvandlade eller pantsatta

egendomen och njute för den fordran betalningsrätt i samfälda boet och

mannens enskilda egendom; svare dock med hvad henne i utdelning

tillfaller såsom med annan enskild egendom.

I öfrigt njute ej make i konkurs betalningsrätt för vederlagsfordran.

18 §.

Sedan till boskilnad dömdt är, skall boet, så snart ske kan,

skiftas i den ordning, som om delning af död mans qvarlåtenskap är i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 28.

lag stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, derför samfälda

boet svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en för

begge och begge för en, för samma gäld.

Då skifte egt rum, läte makarne den öfver skiftet upprättade

handling ingifvas till den rätt, som boskilnadsmålet handlagt; och åligge

det rätten att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarne samt, der så ske

kan, i tidning inom orten kungöra, att handlingen blifvit till rätten inlemnad

med uppgift om dagen då det skett. Varder endera maken försatt i

konkurs, som börjar inom tre månader från det handlingen till rätten

ingafs, gånge skiftet, der det ländt borgenärerna till märklig skada,

på deras åkäran åter; dock må ej talan derom anhängiggöras senare

än en månad från inställelsedagen i konkursen.

19 §.

Då boskilnad beviljad • blifvit, vare all egendom, som, efter det

ansökningen om boskilnad gjord är, ena maken genom arf, gåfva, testamente,

aftal eller annorledes förvärfvar, såsom enskild egendom ansedd.

Hustrun vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld,

som under äktenskapet derförut gjord är, utan så är att hon sjelf

ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med

mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter ty i giftermålsbalken

sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda egendom derför svara.

n: • v (T* • • *-''"■■■. i''- '' ? ''‘-''ii ■ >''> ■'' ‘‘ ''f“.'' • i H l‘:* *

20 §.

Egendom, som, efter det boskilnadsansökning gjord är men

innan den pröfvats, tillfaller hustrun, må, der hon det äskar, under

särskild vård och förvaltning sättas, så ock af henne tillträdas mot

borgen, som af rätten godkännes.

21 §.

Hustru, som vunnit boskilnad, råde sitt gods sjelf.

Intill dess skifte sker behålle hvardera maken, der ej af ofvan

gifua bestämmelser annat föranledes, förvaltningen af den egendom,

hvaröfver maken egde råda vid den tid, då boskilnadsansökningeu

gjordes.

22 §.

Ändå att boskilnad beviljad är, ege ej ena maken till den andre

Bill till Riksd. Prof. 189S. 1 Sami 1 A/d. 17 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

något bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat aftal, än som med

skifte af boet har samband.

'',1;'' 23 §-

i All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad blifvit. sökt,

varde, om boskilnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd.

'' ■*. ;,if,: 24 §.

Makar, som vunnit boskilnad, vare pligtige att hvar efter sin förmåga

bidraga till eget och barnens uppehälle.

* 25 §.

Klagan öfver att boskilnadsansökning ej upptagits, så ock öfver

beslut rörande förordnande af god man för hustru skall i hofrätt föras

genom besvär; och vare dervid för klagan öfver domares beslut tid,

som för besvär öfver underrättens i orten utslag är i lag stadgad. Har

underrätt annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökning

meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i 12, 14

eller 20 §, må talan jemväl fullföljas genom besvär. Beslut i fråga,

som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan hinder af förd klagan i

verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten kommer.

Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i fråga,

som skolat genom besvär fullföljas i hofrätten, göre det genom besvär,

Indika böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken

stadgas,, och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma

kapitel finnes föreskrifvet.

■ Minit/lia ■ 1 U <h ; li. «!

26 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning öfver alla der anhängiggjorda

boskilnadsärenden, utvisande för hvarje ärende dagen, då

ansökning deri gjord är, så ock alla i ärendet vidtagna åtgärder och åt

rätten eljest meddelade beslut.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28

19

if *?f tu . ■ ''* =’•■(!r.J

■ t 4 K {

■

, I ! !

1 , J » i * , < '' . ié i‘

.4 H 7 AV i >.>t

II.

Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskilnad i sammanhang

med konkurs.

->.!>. r.h< r f i '' i ,-,T<, ■> : tbtVgb.O . Öl ‘ •: i.o Kr ■ H

M 27 §.

fl) {.i. t . • ■ >1 i < K ■ > •»•!(! in •> ''■ '' ''

År makars bo till konkurs afträda och vill make i sammanhang

med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som

för inställelse i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, förty att den

är dess enskilda tillhörighet, ej skall gå i betalning för gäld, som i

konkursen bevakas, eller att makens giftorätt skall för sådan gäld fredas,

begäre undansättande af den egendom eller giftorätt inom tid, som nu

är sagd, eller hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare,

der före konkursen boskilnad blifvit sökt.

28 §.

Ansökning, som i 27 § sägs, varde, sedan andra maken och, der

ansökningen afser undanskiftande, jemväl borgenärerna, på sätt i konkurslagen

om granskning af bevakade fordringsanspråk stadgas, erhållit tillfälle

att i frågan sig yttra, efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf

deremot ej är gjordt.

29 §.

Har make begärt undanskifta enskild egendom eller giftorätt, och

vill maken, att det påstående skall gälla äfven i afseende å gäld, som

efter inställelsedagen i konkursen bevakats, göre ansökning derom i den

ordning, som för framställande af jäf mot bevakning är i konkurslagen

stadgad; och varde med ansökningen så förfaret, som om jäf är föreskrifvet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

30 §.

Ej må den omständighet, att make tillåtits undansätta giftorätt,

hindra samfäld egendoms försäljning. Skall enskild egendom, som

make tillåtits undansätta, gå i betalning för bevakad gäld, må ock

den egendom eller hvad deraf för gäldens betalande erfordras genom

sysslomännens försorg säljas.

i.;-!*firning.. ■ f*r.rrr boll iiiv ''

'' 31 §.

Hvad ofvan är stadgadt i fråga om boskilnadsansöknings kungörande

samt om boupptecknings upprättande och beedigande, så ock

om förordnande af god man för hustru skall icke ega tillämpning, då

boskilnad sökes i sammanhang med konkurs.

,!''■■! • * :. i V.•!::>’ ;■ .. • <<, ]

-1 ''<•!...! I iiic-7- ,i 1 ; , t:1 >-■ .: ! ti • ; ..f. :Ö-;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att mål, som

före den dag äro anhängiggjorda, skola behandlas efter äldre lag.

”• V ‘ * * -.C» ''* • ./ '' •- , "4 ''

rf it b ■ f 7 v : - v j •*< -Y ; o! ( '']iu;)

;jl>U .tv. J thw: .it rHl* '' .*><; ''r.! *>’/ j * ''{(Jr''• , H / !•;'' -.*1

fi

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Säd. Proposition N:o 28.

21

K oi

i.g .h talj Ml i.Vf. K

T * » - *

; 4» l t •’ • • i ’ ■*<£*.•>!

:V iä mm]» Af,nh ^[Ir^s

''Lq *.tr-.jii ''->Li:^ ^>la*! 5>i.iu

Förslag

till

Lag

angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om

urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo

den 18 september 1862.

i vj. ''.•••''Tf1, 1 » . t: : >SJ. *OP

Härigenom förordnas, att 8 och 18 §§ i förordningen huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående

undanskiftande af egendom i död makes bo den 18 september 1862

skola upphöra att gälla, och att nedannämnda §§ i samma förordning

skola erhålla följande lydelse:

9 §•

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja

sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre derom

skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse

utsatt är; och varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan

samt borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade

fordringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, ansökningen

efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,

lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o 28.

10 §.

Hafva sterbhusdelegarne å ena eidan afträdt egendom, och vill

någon å andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs;

ställe dock den sterbhusdelegare borgen jemväl för egendom, om hvars

undanskiftande påstående må vara gjordt eller efteråt kan göras, och

njute sedan borgenärernas rätt emot den, som undanskifta vill.

11 §•

När egendomsafträde å någondera sidan sker, skall all egendom i

boet till borgenärerna öfverlemnas, utom i de fall, som i 6 och 10 §§

omförmälas. Hvad i lagen om boskilnad stadgadt finnes om försäljning

af egendom, som endera sidan tillåtits undanskifta, så ock om betalningsrätt

för vederlagsfordran gälle äfven i de fall nu sagda äro.

12 §.

Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppa!,

skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa,

att den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om

egendomsafträdet gjordes. Den, som egendom sålunda afträdt, skall

den ed å inställelsedagen aflägga; stånde honom dock fritt att förut

inför den rätt, hvarunder den döda lydt, eller vid annan domstol edgåugen

fullgöra. Annan sterbhusdelegare åligge, der någon borgenär

det äskar, att eden aflägga och det styrka inom den tid och i den

ordning, som honom af rätten eller domaren förelägges; gör han det

ej, njute ej af egendomsafträdet den förmån, hvarom i 16 och 17 SS

förmäles.

17 §.

Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträdt, vare fri från

all gäld, hvarför dess enskilda egendom ej svarar. Enka njute ock för

framtiden befrielse från öfrig gäld, som under äktenskapet tillkommit,

utan så är att hon sjelf gjort gälden i och för handel eller annan

rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att,

efter ty i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda

egendom derför svara.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

2S

19 §.

Varder af någon sterbhuBdelegare boet till konkurs afträda gälle

det till förmån för annan sterbhusdelegare, som ej dessförinnan tid till

egendomsafträde försutit.

20 §.

Arfvingar, som ej i laga tid sig urarfva gjort, svare, en för alla

och alla för en, för den dödas gäld, utan så är att de äro från all

delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckningen tillstädes

varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet

eller af arfvet förmån njutit: i dessa fall vare sådan arfvinge från

ansvarighet för gälden fri.

Har efterlefvande make försummat att egendom afträda, stånde

han eller hon med arfvingarna i lika ansvar.

31 §.

O 411:; * i ‘; > 11, i t •

Hvad i denna förordning finnes stadgadt om egendomsafträde af

efterlefvande make ege ej tillämpning, der boskilnad blifvit beviljad.

“ ■ '' pu! : i f ha i'' t

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att mål, som

dessförinnan auhängiggjorts, skola behandlas efter äldre lag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag

om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild hustrus ansvarighet

för gäld i boet.

■'' •T'' a, • -t rft ; ; •

Härigenom förordnas som följer:

. ■ 1 ,1( . . 1 §■

Har äktenskap blifvit genom skilnad upplöst, skall om skifte af

boet samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så

ock om förvaltning af samfäld egendom intill dess skifte sker gälla

hvad i lagen om boskilnad är i nämnda hänseenden stadgadt för makar,

som vunnit boskilnad; och ege å makar, som blifvit i äktenskapet

skilda, jemväl tillämpning hvad i samma lag för det fall, att boskilnad

sökts, finnes föreskrifvet om samfäld egendoms afskiljande från boet

och verkan deraf, om undanskiftande af giftorätt för gäld samt om

makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Hvad i 11 kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt om rätt för

mannen att för viss af hustrun gjord gäld freda egendom, deröfver han

eger råda, skall i fråga om samfäld egendom, som efter skilnaden står

under hans förvaltning, lända till efterrättelse intill dess skifte sker.

2 §É

Frånskild hustru vare ej pligtig att med egendom, som hon efter

skilnaden förvärfvar, betala under äktenskapet gjord gäld, utan så är

att hon sjelf ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse,

som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter

ty i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda

egendom derför svara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899, men eger ej tillämpning

å dem, som dessförinnan blifvit i äktenskapet skilda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition A .o 28.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående inteckning i

fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 39 och 40 §§ i förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 skola erhålla

följande ändrade lydelse: *

39 §.

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,

må, till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter ty här nedan

sägs, erhålla inteckning derför vid den rätt, hvarunder egendomen lyder.

Huru i visst fall inteckning ej må beviljas utan att upplåtarens

hustru samtyckt till upplåtelsen, derom skils i giftermålsbalken.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari

nyttjanderätten är upplåten, till rätten ingifvas; och varde handlingen

eller den del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och i

inteckningsprotokoilet införd. År handlingen ej af vittnen styrkt, skall

upplåtaren höras; och förfares dervid så, som i 6, 7, 8, 9 och 10 §§

är stadgadt.

Der efter lag inteckning ej må beviljas med mindre upplåtarens

hustru till upplåtelsen samtyckt, skall hvad nu är i fråga om upplåtelsehandling

sagdt ega motsvarande tillämpning i afseende å handling,

hvarigenom sådant samtycke lemnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

Bill. till Rtksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 28.

2 t.-1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet fredagen den

9 oktober 1896

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet följande inom lagbyrån utarbetade lagförslag* nemligen

förslag till:

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 8 och 10 kap. 13 S

handelsbalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

5:o) lag om boskilnad;

6:o) lag angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts A åd. Proposition N:o 28.

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

7:o) lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas

skall, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.

Departementschefen yttrade härefter:

Den i 1734 års lag antagna grundsatsen om mannens fulla målsmansrätt

för hustrun, hvilken innebar obegränsad befogenhet för honom

att ensam förvalta ej allenast det gemensamma boet, utan ock den

egendom, som utgjorde hustruns enskilda tillhörighet, hur i någon mån

blifvit inskränkt genom förordningen den 11 december 1874, som dels

beredde utväg att genom äktenskapsförord eller vj^ gåfva eller testamente

från mannens förvaltning undantaga sådan egendom, hvari han

ej egde giftorätt, äfvensom afkomsten deraf, dels berättigade hustrun

att råda öfver den samfälda egendom, som hon under äktenskapet

kunde genom sitt arbete förvärfva. Då dessa för vår familjerätt nya

bestämmelser i lagen inpassades, utan att förut gällande stadganden

om äkta makars rättsförhållanden och särskild! om hustruns förmåga

att ingå rättsligen giltiga förbindelser undergingo någon omarbetning,

kunde förvecklingar och osäkerhet i nämnda hänseenden ej länge uteblifva.

Om således redan ur formel synpunkt ifrågavarande lagstiftningsåtgärd,

såsom vid 1874 års riksdag uttalades, lemnade åtskilligt öfrigt

att önska, så dröjde det ej heller länge innan intresset för tryggandet

af den gifta qvinnans ställning uppfattade de vidtagna förändringarne

i sakligt hänseende såsom otillfredsställande. Gång efter annan gjordes

derföre under de följande åren frågan om hustruns förmögenhetsrättsliga

ställning till föremål för Riksdagens behandling och år 1884

aflät Riksdagen en underdånig skrifvelse, innefattande begäran om framläggande

af förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om makars

inbördes egendomsförhållanden. I denna skrifvelse anfördes, hurusom

Riksdagen kommit till den åsigt, att gällande lagstiftning borde ändras

sålunda:

l:o) att i den fasta egendom i stad eller å stadens mark, som

hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärfvat, mannen

ej skulle cga giftorätt och att förty sådan rätt icke heller borde tillkomma

hustrun i mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig

ränta och afrad af dylik egendom skulle under lösören räknas;

2:o) att. gift qvinna borde berättigas att sjelf förvalta den egendom,

som voro henne enskild! tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord

förbehålla sig sådan rätt;

3:o) att mannen icke skulle hafva makt att utan hustruns sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller

jord och hus i staden;

4:o) att hustrun ej borde vara skyldig att med sin enskilda egendom

svara för gäld, som maunen under äktenskapet åsamkat boet, derest

hon icke sig dertill uttryckligen förbundit; samt

5:o) att, derest under äktenskapet mannen i andra fall än det i

11 kap. 5 § giftermålsbalken omförmälda till nytta ensamt för sig sjelf

användt makarnes gemensamma egendom i boet, jemväl sådant skulle

vid delning eller arfskifte å hans lott räknas äfvensom att motsvarande

bestämmelse borde gälla för hustru, som under äktenskapet med dylik

egendom guldit s$p enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt. sig

enskild fördel.

Sedan i följd af berörda skrifvelse nya lagberedningen anbefalts

att afgifva förslag till de förändrade bestämmelser, hvartill densamma

kunde föranleda, aflemnade beredningen den 1 juli 1886 förslag till

lagar i ämnet, hvilket i allt hufvudsakligt ansluter sig till ofvan angifna,

af Riksdagen uttalade grundsatser.

Öfver detta lagförslag inhemtades högsta domstolens utlåtande,

hvarefter det den 31 december 1891 inför Eders Kong]. Maj:t i underdånighet

anmäldes. Enligt hvad dåvarande chefen för justitiedepartementet

dervid erinrade hade af flertalet bland högsta domstolens ledamöter

uttalats den mening, att nämnda förslag icke syntes egnadt att

läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet, och till stöd för denna

mening anförts, beträffande förslagets hufvudgrunder, förnämligast : att

de fördelar, förslaget åsyftat bereda, egentligen skulle tillgodokomma

allenast de hustrur, hvilka hade enskild egendom eller under hvilkas

äktenskap samfäld fäst egendom förvärfvades, hvaremot förslaget icke

innebure någon fördel för de öfriga, hvilka antagligen utgjorde flertalet;

att förslaget deremot beröfvade alla hustrur vissa dem nu tillkommande

förmåner af väsentlig betydelse, i ty att — utom det att, enligt förslaget,

hustrun icke skulle, såsom nu är fallet, ega att söka boskilnad

till fredande af sin giftorätt i samfäld egendom för skulder, som genom

mannens särskilda vållande eller iörgörelse tillkommit — förslaget tillika

innebure, att hustru eller enka skulle förlora den dem, enligt 12 § i

boskilnadsförordningen den 18 september 1862 och 17 § i förordningen

om huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. af samma dag, nu tillkommande

förmån att hustrun, sedan hon sökt boskilnad, der sådan

sedan beviljas, och enkan, sedan hon afträdt. boet, äro, utom i vissa

undantagsfall, fria från all derförut under äktenskapet tillkommen gäld,

äfven om de sjelfva derför iklädt sig betalningsskyldighet; samt att så
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 28.

ledes den gifta qvinnans ställning genom förslaget snarare komme att

försämras än förbättras.

I anledning af den uppfattning om lagförslagets verkan i afseende

å gift qvinnas ställning, som sålunda inom högsta domstolen uttalats,

och med hänsyn jemväl till de mot förslagets detaljbestämmelser inom

högsta domstolen framstälda anmärkningar fann departementschefen sig

icke kunna tillstyrka, att förslaget lädes till grund för någon framställning

från Eders Kongl. Maj:ts sida till Riksdagen. Då det emellertid

icke kunde förnekas, att gällande lagstiftning i förevarande ämne lemnade

rum för åtskilliga beaktansvärda missförhållanden och icke så som

sig borde tryggade den gifta qvinnans ställning i förmögenhetsrättsligt

hänseende, men korrektivet deremot syntes böra sökas, icke uti en

mellan makarne delad förvaltning, utan i lagstadganden, som lemnade

hustrun tillfälle att lättare än nu vinna boskilnad och som borttoge eller

minskade hennes betalningsansvarighet för de skulder, mannen ensam

kunde hafva ådragit det gemensamma boet, tillstyrkte departementschefen,

att nya lagberedningen måtte anbefallas att utarbeta nytt förslag

i nyss angifna syfte; och blef denna hemställan af Eders Kongl. Magt

bifallen. Med anledning häraf afgaf beredningen den 21 december

1892 förslag dels till lag angående makars ansvarighet i visst fall för

gäld i boet och dels till lag angående ändring i vissa delar af förordningen

om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den

18 september 1862.

Med förstnämnda förslag afsågs att i 11 kap. giftermålsbalken

göra den ändring, att då gäld blifvit i äktenskapet eller till fästnings

eller bröllops kostnad gjord af mannen, utan att hustrun till betalning

deraf sig förbundit, hon icke skulle med sin enskilda egendom vara

för gälden ansvarig; hvarförutom förslaget innehöll bestämmelser angående

rätt för hustrun att vid bodelning erhålla vederlag i händelse

hennes enskilda egendom under äktenskapet blifvit använd till betalning

af sådan gäld.

1 det senare förslaget upptogs den vigtiga grundsatsen, att makar

alltid skulle ega vinna boskilnad, då de derom voro ense, hvarjemte

förslaget äfven i andra afseenden sökte att åt makarne, särskilt hustrun,

bereda ökadt tillfälle att viuna boskilnad. 1 sammanhang dermed föreslogos

vissa förenklingar i boskilnadsprocéduren för de fall, då fråga

om undanskiftande af egendom ej förekomme. Med hänsyn till omfånget

af det beredningen lemnade uppdrag blefvo deremot, såsom i

motiven framhålles, i öfrigt boskilnadsförordningens bestämmelser hufvudsakligen

bibehållna, i det att deri gjordes allenast de mindre jemk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts JVdti. Proposition N:o 28.

ningar och förtydliganden, som ansågos ega mera omedelbart sammanhang

med nyss nämnda sakliga ändringar.

Dessa förslag hafva, till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift

vid föredragning den 14 april 1893, inom högsta domstolen

vant föremål för grundlagsenlig behandling. Mot förslaget till lag angående

makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet framstäldes dervid

ur formel synpunkt den anmärkning, att de ändringar i 11 kap. giftermålsbalken,

hvilka med förslaget afsåges, borde till förebyggande af

tvekan och missförstånd tillvägabringas, icke på sätt i förslaget skett

genom en särskild, fristående lag, utan genom omarbetning af sagda

kapitel i giftermålsbalken, i den mån sådant för syftemålets vinnande

vore af nöden. Vid granskning af förslaget till ändring i boskilnadstörordningen

blef af flera ledamöter inom högsta domstolen framhållet,

att derest, på sätt med förslaget åsyftades, lättad utväg bereddes makar

att erhålla boskilnad och således detta institut i framtiden med sannolikhet

komme att få en vidsträcktare användning än hittills, boskilnadsförordningen

borde, i syfte att åt dithörande stadganden bereda

större enkelhet, fullständighet och lättfattlighet, undergå en vida mera

genomgripande omarbetning än förslaget innefattade.

De anmärkningar, som sålunda blifvit inom högsta domstolen

framstälda mot sistberörda förslag, synas mig gifva vid handen, att en

lagändring i hithörande ämnen bör sträckas utöfver de gränser, som år

1891 uppdrogos. Såsom nya lagberedningen i motiveringen till det

förra af de 1892 aflemnade lagförslagen anfört, lärer en omredigering

af de bestämmelser i 11 kap. giftermålsbalken, hvilka angå hustruns

ansvarighet för skulder, som mannen åsamkat boet, icke kunna ske

utan att jemväl öfriga delar af samma kapitel erhålla förändrad affattning.

Men vid en sådan, på formela grunder företagen omredigering af

nämnda kapitel måste det anses synnerligen lämpligt att dess i flera

hänseenden dunkla och ofullständiga lagbud äfven till sitt innehåll

underkastas granskning, hvarvid tillika den af mig redan berörda vigtiga

frågan om hustruns förmåga att ikläda sig förbindelser och hennes

ansvarighet derför bör komma under behandling. Hvad åter beträffar

lagstiftningen om boskilnad, lärer det ej kunna förnekas, att om man

vill åt boskilnadsinstitutet bereda ökad användning, en fullständig revision

af nu gällande, ofullständiga och jemväl i öfrigt mindre tillfredsställande

lagbestämmelser är i hög grad af behofvet påkallad.

Då således redan de grundsatser, på hvilka 1892 års förslag hvilar,

lära, för att komma till sin fulla rätt, föra med sig en betydande omgestaltning

af nu gällande lagstiftning angående äkta makars egen
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi.

domsförhållanden, synes det böra ånyo tagas under öfvervägande, huruvida

icke de i Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse uppstälda grunder

kunde och borde vinna tillämpning i vidsträcktare män än i nämnda

förslag skett.

Att, på sätt Riksdagen föreslagit, i afseende å fast egendom i stad

inskränka egendomsgemenskapen torde icke möta några betänkligheter.

Lämpligheten af en lagförändring, hvarigenom stadsfastighet blefve i

afseende å makarnes inbördes rätt i boet likstäld med fast egendom på

landet, har visserligen blifvit ifrågasatt, men för min del finner jag det

önskvärdt, att den i detta fall från äldre tider qvarstående olikhet mellan

lands- och stadsrätt undanrödjes, då den under nuvarande förhållanden

svårligen kan anses ega något berättigande.

Grundsatsen om skyldighet för make, som annorledes än till betalning

af gäld användt gemensam egendom till enskild nytta, att vid

bodelning gifva vederlag, synes mig likaledes väl förtjena att i lagstiftningen

upptagas. Inom högsta domstolen har någon anmärkning af

större betydenhet ej blifvit framstäld mot de med Riksdagens mening

i hufvudsak öfverensstämmande stadganden, som i detta hänseende förekomma

i 1886 års förslag, och jag tvekar ej att nu tillstyrka upptagandet

af bestämmelser med väsentligen samma innehåll.

Det af Riksdagen förordade förbudet för mannen att utan hustruns

samtycke afyttra eller förpanta fast egendom, tillhörande makarnes

gemensamma bo, synes deremot ej lämpligen kunna genomföras. Huruvida

en i makars bo befintlig fast egendom tillhör mannen enskildt

eller makarne gemensamt , är under bestående äktenskap ofta svårt åt t

afgöra, då hvarken fångeshandlingens lydelse eller den å fånget meddelade

lagfart i detta afseende lemnar säker ledning. Under sådana förhållanden

kan det ej vara förenligt med vare sig rättssäkerhetens kraf

eller de grunder, på hvilka vårt lagfarts- och inteckningsväsende hvilar,

att göra hustruns medverkan till vilkor för giltigheten af en rättshandling,

som mannen enligt innehållet af åtkomsthandlingar och andra

yttre kännetecken synes ega ensam företaga. Med hänsyn till dessa af

högsta domstolen jemväl antydda betänkligheter kan en lagförändring

uti ifrågavarande syfte ej tillrådas.

I afseende slutligen å den af Riksdagen förordade utsträckning af

gift qvinnas förvaltningsrätt, så att hon skulle ega råda öfver egendom,

som vore henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord

förbehålla sig en sådan rätt, hafva inom högsta domstolen

med mycken styrka framhållits de svårigheter, som af en sålunda mellan

makarne delad förvaltning skulle uppstå såväl i förhållandet dem emellan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 28.

som med hänsyn till tredje man. På grund af äktenskapsförord kunde

väl dylika svårigheter redan nu uppkomma, men detta vore utan någon

synnerlig betydelse, då i regel all egendom i makars bo förvaltades af

mannen. Annorlunda blefve deremot förhållandet, om hustruns enskilda

egendom jemte afkomsten deraf genom lagens stadgande undantoges

från mannens förvaltning.

Med hänsyn till dessa anmärkningar, hvilkas betydelse ej kan

underkännas, och då de af högsta domstolen påpekade svårigheter näppeligen

kunna undanrödjas utan att mannens målsmansrätt väsentligen

inskränkes, men en så genomgripande förändring i makarnes rättsliga

ställning tvifvelsutan skulle stå i bestämd strid med den i vårt land

rådande rättsuppfattning, synes frågan om den föreslagna utsträckningen

af hustruns förvaltningsrätt för närvarande böra förfalla.

Härmed äro antydda de hufvudsakliga synpunkter, som vid utarbetandet

af de anmälda förslagen varit bestämmande. För vigtigare

specialbestämmelser anhåller jag nu att få i korthet redogöra; och

torde dervid först böra beröras de stadganden, som angå verkningarne

af förpligtelse!-, hvilka hustrun oberoende af mannen under äktenskapet

åtagit sig.

Huruvida gift qvinna, sedan hon genom förordningen den 11

december 1874 förklarats berättigad att i vissa fall råda öfver egendom,

jemväl eger befogenhet att sjelfständigt ikläda sig rättsligen bindande

förpligtelse^ har allt sedan tillkomsten af nämnda förordningvarit

föremål för olika meningar, och någon säker ledning för besvarandet

af detta vigtiga spörsmål lärer, såsom redan blifvit antydt, ej kunna

erhållas af nu gällande lagbestämmelser. Enligt min tanke kan man

emellertid efter nyssberörda lagförändring näppeligen frånkänna hustrun

ifrågavarande befogenhet. Den är nemligen en så väsentlig förutsättning

för utöfvande af hustruns förvaltningsrätt, att den till en viss grad

måste anses deri inbegripen. Det ligger i öppen dag, att så snart den

under hustruns förvaltning stående egendom är af större betydenhet,

framför allt om den utgöres af fastighet, hustrun ej kan undgå att träda

i rättsförhållanden till andra personer samt att dervid ikläda sig förpligtelser

af hvarjehanda slag; och att helt och hållet undandraga dylika

af hustrun gjorda utfästelser lagens helgd synes lika litet förenligt med

rättvisans kraf som med hustruns egna intressen. Dessutom torde det

svårligen kunna ur följdriktighetens synpunkt försvaras att, då man

eljest tillägger hustrun obegränsad rätt att genom aftal eller annorledes

förfoga öfver viss egendom, frånkänna henne möjligheten att med gäld

belasta denna del af hennes förmögenhet. Att sålunda en ekonomisk

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förpligtelse, som hustrun på ett eller annat sätt åtagit sig, åtminstone

så till vida eger rättslig giltighet, att den kan utkräfvas ur egendom,

hvaröfver hon vid förpligtelsens uppkomst egde råda, synes mig, om

än icke i lagen tydligen utsagdt, dock vara med dess innehåll öfverensstämmande;

och denna åsigt torde numera delas af de flesta rättskunnige.

Härvid kan man emellertid ej stanna. Erkännes det, att

hustrun kan oberoende af mannen lagligen förbinda sig i afseende å

den egendom hon redan innehar, torde hon ock böra ega att för gäld

förpligta egendom, hvaröfver hon framdeles kan komma att råda.

Detta lärer åter innebära, att hvarje förbindelse, som hustrun utan

särskild inskränkning af ansvarigheten under äktenskapet åtagit sig,

kan göras gällande i all den egendom, hon vid förbindelsens utkräfvande

eger förvalta; och ett följdriktigt genomförande af sistnämnda

grundsats synes mig leda derhän, att sedan boet af en eller annan anledning

blifvit upplöst och mannens förvaltningsrätt sålunda upphört,

hustrun för den gäld, hon utan mannens medverkan under egendomsgemenskapen

ingått, svarar med all sin egendom. Deremot vore det

uppenbarligen oförenligt med mannens förmögenhetsrättsliga målsmanskap,

om hustruns förbindelse kunde medan egendomsgemenskapen ännu

består utkräfvas ur egendom, som af mannen förvaltas, eller föranleda

till konkurs; och* i nämnda hänseenden måste alltså ifrågavarande förbindelser

ega en mera inskränkt verkan än de, som ingås af en juridiskt

fullt sjelfständig person.

Nu angifna grundsatser, hvilka enligt min mening endast innefatta

en konseqvent utveckling af de år 1874 antagna bestämmelserna om

hustrus förvaltningsrätt, hafva i föreliggande lagförslag blifvit tydligen

uttalade. Hufvudregeln angifves i 11 kap. 3 § giftermålsbalken, som i

sin föreslagna lydelse innebär, att för hvarje förbindelse, som hustrun

på egen hand åsamkat sig, vare sig genom frivillig utfästelse eller eljest,

betalning skall utgå såväl af hennes enskilda egendom som af hennes

andel i makarnes samfälda bo. Då emellertid enligt den föreslagna

5 § i samma kapitel egendom, hvaröfver mannen eger råda, i allmänhet

ej må tagas i mät för dylik gäld och jemlikt det ifrågasatta tillägget

till 5 § konkurslagen borgenären ej heller är berättigad att påyrka

konkurs, kommer nämnda regel ej till sin fulla tillämpning så länge

egendomsgemenskapen och mannens förvaltningsrätt bestå, utan först

då boet delas. Dessförinnan är borgenären hänvisad allenast till den

samfälda eller enskilda egendom hustrun har under sin förvaltning, såvida

ej hans fordran härleder sig från någon af hustrun begången

brottslig gerning, i hvilket fall uppenbarligen äfven egendom som af

Bill. till liiksd. Prot. 181)8. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

mannen förvaltas måste, såsom ock i 5 § 11 kap. giftermålsbalken

förutsattes, kunna tagas i anspråk.

Derest, såsom nu föreslagits, laga verkan uttryckligen medgifves

hustruns under äktenskapet åtagna förbindelser, lärer ett förtydligande

erfordras i det uti 9 kap. 1 § giftermålsbalken förekommande stadgandet

om mannens målsmansrätt. Enligt den lydelse nämnda lagrum

erhöll genom förordningen den 11 december 1874 skedde ej annan inskränkning

i målsmanskapet och den deri inbegripna rätten att för

hustrun tala och svara, än att sådan egendom, som enligt förordningens

bestämmelser borde af annan än mannen förvaltas, från målsmanskapet

undantogs. Tolka dt strängt efter ordalydelsen skulle detta stadgande

innebära, att hustrun vore obehörig att sjelf föra talan i alla rättegångar,

som icke rörde viss af henne omhänderhafd egendom, följaktligen

äfven i de tvistemål, som enligt uttryckssättet i 10 kap. 1 § rättegångsbalken

angå hennes person. Om alltså hustrun söktes för gäld,

som hon ensam under äktenskapet gjort, skulle med en dylik tolkning

mannen ega att å hennes vägnar svara inför rätta, något som dock

uppenbarligen i de flesta fall vore föga rimligt och svårligen kan antagas

hafva varit åsyftadt. Vid sådant förhållande har det ansetts

lämpligt att genom ett tillägg till ifrågavarande § tydligt uttala, att

mannens rätt att för hustrun föra talan icke sträcker sin till nyssberörda

fall.

Öfriga förändringar i 9 kap. giftermålsbalken äro till större delen

åt formel beskaffenhet. Den föreslagna 2 § motsvarar till sitt innehåll

mi gällande 1, 6 och 8 §§ i 11 kap. af samma balk. Der förekommande

bestämmelser, hvilka äro att betrakta såsom inskränkningar i

den uti 9 kap. 1 § gifna regeln om mannens målsmanskap, hafva ansetts

ega sin rätta plats i sistnämnda kapitel, der de, genom sammanslagning

af nuvarande 2 och 3 §§ till en §, kunnat inpassas i omedelbart

sammanhang med 1 §. I vissa afseenden skilja sig emellertid de

föreslagna stadgandena till sitt innehåll från de nu gällande. Särskilt

torde uppmärksamheten böra fästas å den i öfverensstämmelse med

lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag samt högsta domstolens

vid granskning af 1886 års förslag uttalade mening tillagda föreskriften,

att om mannen utan hustruns samtycke upplåtit nyttjanderätt till hennes

enskilda fastighet, hustrun eller hennes rättsinnehafvare må, sedan målsmanskapet

upphört, uppsäga nyttjanderättsinnehafvaren. Att mannen ej

eger att för längre tid än hans målsmanskap fortfar, hustrun oåtspord,

bortlega hennes enskilda fasta egendom, finnes ej i nu gällande lag

uttaladt, men denna grundsats är likväl ej främmande för vår rätt. Åt
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

minstone i ett fall, nemligen i fråga om upplåtelse af skogsafverkningsrätt,

bär med tillämpning af grunderna för 11 kap. 1 § giftermålsbalken

en dylik regel gjort sig gällande i lagskipningen.

Den bestämmelse 11 kap. 6 § giftermålsbalken för närvarande

innehåller om rätt för mannen att klandra försäljningsåtgärder, som

hustrun obehörigen vidtagit, eger icke någon motsvarighet i de nu

föreslagna stadgandena. Väl synes det vara af nöden att, såsom i förslaget

skett, stadga rätt för hustrun att klandra åtgärder, som mannen

obehörigen vidtagit med hennes enskilda fastighet, ty utan en sådan

föreskrift skulle det kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida hustrun medan

hon ännu står under mannens målsmanskap egde klanderrätt i fråga

om sådan henne enskildt tillhörig fast egendom, som stått under mannens

förvaltning; men beträffande mannen torde det utan uttrycklig föreskrift

vara uppenbart, att han i afseende å egendom, som hustrun obehörigen

sålt, eger den vindikationsrätt, som enligt hos oss gällande grundsatser

i allmänhet tillkommer den, hvilken egendom på rättsstridigt sätt frånhändts.

Åndringarne i 10 kap. 2 § giftermålsbalken afse uteslutande att

genomföra den i det föregående berörda grundsatsen, att giftorätt ej

skall ega rum i stadsfastighet, som endera maken före eller under

äktenskapet ärft eller förut förvärfvat.

Såsom redan påpekats, hafva de på olika ställen ill kap. giftermålsbalken

förekommande bestämmelser om mannens förvaltningsrätt

utbrutits och öfverflyttats till 9 kap. Genom denna anordning vinnes

den fördel, att 11 kap. kommer att handla uteslutande om de nära

sammanhängande frågorna rörande ansvarighet för gäld i makars bo

och om vederlag vid bodelning.

De stadganden 11 kap. för närvarande innehåller om makars gäld

afse ej mindre att bestämma den rätt, borgenärerna ega till betalning

ur boet, än äfven att makarne emellan afgöra, hvilken eller hvilka af

de särskilda förmögenhetsmassor — hvarderas giftorätt och enskilda

egendom — hvaraf boet består, svara för uppkommen gäld. Dessa

stadganden kunna emellertid icke under egendomsgemenskapen komma

till sin fulla användning. Först vid bodelning är tillfälle att definitivt

ordna makarnes gäldsförhållanden. Dessförinnan utgöres i allmänhet

boet af en enda, under mannens förvaltning stäld förmögenhetsmassa,

och äfven om förvaltningen är delad på båda makarne, är den gränd,

hvarefter förmögenhetens delning för sådant ändamål sker, utan egentlig

betydelse i fråga om makarnes ansvarighet för gäld. Under dessa

förhållanden måste det gifvetvis i allmänhet stå borgenär öppet att,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

äfven om han rätteligen eger att njuta betalning allenast ur en del af

makarnes förmögenhet, hålla sig till hela förmögenheten; och lagen

medgifver ej heller make att under egendomsgemenskapen från utmätning

för gäld freda annan egendom än sådan, som visas vara den make

enskildt tillhörig och, enligt de i 11 kap. giftermålsbalken gifna föreskrifter,

ej svarar för den gäld som sökes. Äfven i förhållandet makarne

emellan kunna dessa bestämmelser, så länge egendomsgemensamheten

består, endast undantagsvis komma till användning. År t. ex. gälden

sådan, att den bör utgå af endera makens giftorätt, kan ej, medan det

samfälda boet är odeladt, denna lagens föreskrift tillämpas. Den upphör

dock icke derföre att gälla och vid boets delning bör den, med stöd af

lagens bestämmelser, komma till sin fulla rätt samt följaktligen make,

som vid gäldbetalning blifvit. lidande, njuta motsvarande vederlag.

Dessa nu angifna grundsatser hafva i förslaget bibehållits. Från

boskilnadsförordningen har till giftermålsbalken öfverflyttats den för

betalning af gäld under egendomsgemenskapen gällande föreskrift, att

dervid må undantagas allenast sådan enskild egendom, som ej svarar

för den gäld som sökes, hvarjemte i sammanhang härmed uttryckligen

uttalats den i det föregående uppstälda regeln, att för förbindelser,

som hustrun oberoende af mannen under äktenskapet iklädt sig, ej får

tillgripas egendom, hvaröfver mannen eger råda. Ehuru för makars

yttre ansvarighet emot borgenärer samma regler ej i allo ansetts böra

gälla, som för makarnes inbördes betalningsskyldighet, hafva emellertid,

för vinnande af större öfverskådlighet och för undvikande af tröttande

upprepningar, hithörande bestämmelser i förslaget sammanförts, dervid

dock genom sjelfva affattningen af lagbuden i möjligaste mån tillsetts,

att någon tvekan om deras tillämplighetsområde ej må kunna uppstå,

särskildt derigenom att i de fall, då make emot borgenär står i annan

ansvarighet för gälden än i förhållande till andra maken, sådant blifvit

i texten otvetydigt angifvet.

I den föreslagna 1 § af förevarande kapitel meddelas bland annat

bestämmelser om gäld, som endera maken före äktenskapet gjort. Nu

gällande stadganden i detta ämne synas hvila på den uppfattning, att

dylik gäld ej bör drabba andra maken i vidsträcktare män, än att borgenären

bibehålies vid sin betalningsrätt till den del af gäldenärens förmögenhet,

som genom giftermålet öfvergår till andra maken. Någon

anledning att frångå denna uppfattning torde ej föreligga, men i vissa

hänseenden synas de gällande bestämmelserna behöfva förtydligas och

fullständigas. Den regel lagen för närvarande i främsta rummet gifver

rörande betalningen af ifrågavarande gäld, nemligen att densamma skall

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

utgå af hvad gäldenären före äktenskapet egde, lemnar rum för två

väsentliga anmärkningar. Å ena sidan framgår det icke med erforderlig

t3''dlighet af ordalagen, huruvida stadgandet åsyftar just de föremål,

hvaraf gäldenärens i boet medförda förmögenhet består, eller afser, att

ett mot denna förmögenhet svarande belopp skall före boets delning

uttagas till gäldens betalning. Å andra sidan lemnar stadgandet för

det fall, att den i boet medförda egendomen allenast till en del är sådan

att giftorätt deri eger rum, ej någon ledning för bedömande, huruvida

denna del af egendomen eller de tillgångar, som förblifvit den gäldbundnes

enskilda tillhörighet, skola i främsta rummet användas till

gäldens betalning, en fråga, som visserligen ej berör borgenärernas rätt

men deremot är af största vigt i förhållandet makarne emellan.

Hvad angår den förra af dessa frågor synes det, hvilken uppfattning

man än må hysa angående tolkningen af det gällande lagbudet,

vara uppenbart, att af principiela såväl som af praktiska skäl de nya

bestämmelser, som kunna ifrågakomma, böra så affatta^, att borgenärens

rätt emot den icke gäldbundna maken ej bindes vid de föremål, hvari

denna make genom giftermålet bekommit andel, utan kommer att till

sin omfattning bero allenast af värdet å dessa föremål.

Vidkommande åter frågan huruvida, i händelse den gäldbundne i

boet medfört såväl kommunikabel som inkommunikabel egendom, den

förra eller den senare bör i första hand användas till gäldens betalning,

synes mig af den kommunikabla egendomens större rörlighet vara en

naturlig följd, att i allmänhet gälden anses företrädesvis vidlåda denna

egendom. Det lärer kunna antagas, att om betalning af gälden före,

äktenskapet ifrågakomma, gäldenären skulle hafva dertill företrädesvis

användt sina lösöretillgångar, och den omständighet, att gälden förblifvit

obetald, synes ej böra förändra makarnes ställning. Men ehuru

jag sålunda i hufvudsak ansluter mig till den uppfattning, enligt hvilken

samfäld egendom bör gå i betalning före enskild, synes mig likväl för

ett visst fall af ej ringa vigt en motsatt regel böra vinna tillämpning.

Om före äktenskapet inteckning för gälden meddelats i gäldenärens

enskilda egendom eller någon omständighet eljest inträffat, på grund

hvaraf särskild rätt till betalning ur sådan egendom uppkommit, torde

andra maken ega ett grundadt anspråk derpå, att denna egendom i

främsta rummet användes till giildens betalning. Hvad särskilda angår

intecknad gäld skulle det uppenbarligen vara föga öfverensstämmande

med rådande rättsuppfattning, om dylik gäld, som vid tiden för giftermålet

besvärade enskild egendom, finge medelst samfälda tillgångar

betalas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Nu angifva synpunkter hafva blifvit följda vid affattande! af 1 §.

Sedan i dess första stycke uttalats såsom hufvudregel, att gälden skall

utgå af gäldenärens giftorätt och enskilda egendom, angifvas i andra

stycket de jemkningar, denna grundsats undergår för det fall, att gäldenären

i boet medfört kommunikabel egendom. I detta afseende stadgas,

att ur makarnes samfälda bo skall uttagas så stort belopp, som motsvarar

värdet af nyssnämnda egendom, dock att i händelse enskild egendom,

som gäldenären i boet medfört, dervid särskild! häftade för gälden,

samfälda boet svarar endast för det belopp, som öfverskjuter värdet af

nämnda egendom, en regel, som är afsedd att gälla äfven för det fall,

att egendomen, då betalning ifrågakommer, ej längre tillhör gäldenären

eller ej vidare utgör säkerhet för gälden. Beträffande de sålunda föreslagna

bestämmelsernas tillämpning vid konkurs torde utan uttryckliga

föreskrifter vara uppenbart såväl att, i händelse flera borgenärer äro berättigade

till betalning i enlighet med denna paragraf, och gälden allenast

till en del skall utgå af samfälda boet, det belopp som derur uttages bör

på de särskilda borgenärerna fördelas i mån af deras fordringars storlek,

som ock att, så snart någon del af den i konkursen bevakade gälden är

af den beskaffenhet, att af samfälda boet allenast ena makens lott svarar,

boet måste, innan utdelning får ega rum till de borgenärer, som enligt

lydelsen af förevarande paragraf eller andra stadganden ega betalningsrätt i

hela boet, uppdelas i två massor, svarande mot makarnes giftorättsandelar,

hvarefter sistnämnda borgenärer ega att i hvardera massan konkurrera

i enlighet med de i 115 § konkurslagen stadgade grunder.

■» Gällande lag innehåller icke några bestämmelser om naturen af

gäld, som ena maken under äktenskapet åsamkar sig på grund af arf

eller i sammanhang dermed att egendom genom gåfva eller testamente

tillfaller maken. Att, såsom lagens bokstaf kan synas föranleda, behandla

dylik skuldförbindelse enligt de regler, som i allmänhet gälla

för gäld uppkommen under äktenskapet, skulle uppenbarligen i många

fall leda till föga rimliga resultat; och tvifvelsutan ligger det för rättsuppfattningen

närmast att likställa på förenämnda sätt åsamkad gäld

med den, som make gjort före äktenskapet. Denna grundsats behöfver

emellertid i lagen uttalas, och har derföre ett stadgande af nu antydt

innehåll upptagits i 11 kap. 1 §.

I fråga om gäld, som makarne gemensamt under äktenskapet gjort,

stå de föreslagna, i 2 § intagna bestämmelserna i öfverensstämmelse

med hvad för samma fall nu gäller. Med dylik gäld likställer förslaget

i allmänhet den, som hustrun i sin husmoderliga verksamhet gjort, för

det gemensamma boets räkning, äfven om hon ej dertill haft mannens

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

uttryckliga samtycke. Ett stadgande af sådant innehåll synes i den

allmänna samfärdselns och rättssäkerhetens intresse vara af nöden.

Om hustrun för det gemensamma hushållets eller särskilda familjemedlemmars

personliga behof iklädt sig förbindelser inom sådana gränser

och under sådana omständigheter i öfrigt, att mannens bifall skäligen

kunnat förutsättas, synes borgenärens betalningsrätt icke rimligen

kunna göras beroende deraf, att mannens samtycke till förbindelsens

ingående kan påvisas.

Om den i enlighet med Riksdagens önskan i 3 § upptagna grundsatsen

rörande befrielse för hustrun att med sin enskilda egendom svara

för gäld, som mannen ensam under äktenskapet gjort, har jag redan i

det föregående yttrat mig. Jemväl i en annan punkt innehåller det i

3 § föreslagna stadgandet angående betalningen af mannens under

äktenskapet gjorda gäld en afvikelse från gällande lag. Enligt förslaget

eger nemligen hustrun ej att för dylik gäld undantaga sin giftorätt i

annat fall än att gälden utgöres af böter eller kriminelt skadestånd,

medan för närvarande hustruns lott i boet är fredad, så snart gälden

kan anses tillkommen genom mannens särskilda vållande och förgörelse

utan att hustrun deraf haft nytta eller del. Att sistnämnda grundsats,

hvilken efter lagkomiténs och äldre lagberedningens föredöme uteslutits

redan i 1886 års förslag, ej heller upptagits i det nu föreliggande,

har sin hufvudsakliga grund deruti, att i många fall borgenären icke

kan antagas ega kunskap om de omständigheter, hvarunder förbindelsen

tillkommit, eller vid försträckning eger möjlighet att beräkna, på hvad

sätt de upplånade medlen kunna komma att användas. Hvad särskildt

angår det slags gäld, hvarå det gällande stadgandet oftast torde hafva

vunnit tillämpning, nemligen mannens borgensförbindelser, må erinras,

att dylika förbindelser uppenbarligen ej under alla förhållanden kunna

anses vara af den beskaffenhet, som i lagen förutsättes för hustruns

befrielse från ansvarighet. Endast för det fall att en borgensförbindelse

är af rent benefik karakter eller eljest saknar samband med mannens

verksamhet för makarnes uppehälle eller det gemensamma boets förkofran,

synes giltig förutsättning för hustruns ansvarsfrihet vara för

handen; och det torde lätt inses, till hvilka vådor för rättssäkerheten

det måste leda, om borgenärens rätt till hustruns andel i samfälda boet

göres beroende varu sig af löftesmannens och hufvudgäldenärens inbördes

förhållande eller af andra för borgenären lika främmande omständigheter.

Men om således mannens under äktenskapet gjorda skulder

allenast med det i 3 § angifna undantag böra utgå ur hela samfälda

boet, torde deremot intet skäl förefinnas att i förhållandet makarne

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

emellan frångå grundsatsen, att mannen ensam svarar för gäld, som

tillkommit genom hans vållande och ej ländt till hustruns nytta. Om

samfäld egendom blifvit använd till betalning af dylik gäld, bör följaktligen

hustrun vid bodelning vara berättigad att af mannen erhålla

vederlag, något som ock framgår af den föreslagna 6 §.

Rörande innehållet af andra stycket i 3 § hänvisas till hvad härom

blifvit i det föregående yttradt.

Det i 4 § angifna fall, att ena maken åtagit sig betalningsansvar

för gäld, som andra maken ensam gjort, lärer från borgenärens synpunkt

böra likställas med det, att gälden gjorts af båda makarne i förening.

Då emellertid gäld, som uppkommit på sistnämnda sätt, enligt förslaget

ej alltid skall till hela sitt belopp utgå ur hustruns enskilda egendom,

men hustruns ansvarighet för den gäld hon gjort icke under några förhållanden

bör förminskas derigenom, att mannen sedermera ikläder sig

betalningsskyldighet för gälden, har det funnits nödigt att i denna

paragraf införa en undantagsbestämmelse i sådant syfte.

Äfven stadgandena i 4 § äro, såsom redan antydts och i samma paragraf

uttryckligen angifves, afsedda att gälla allenast emot borgenärer.

Uppenbarligen måste nemligen makarne emellan de regler, som i fråga

om gäldens betalning skolat följas så länge endast ena maken var att

anse såsom gäldenär, ega tillämpning äfven sedan den andre iklädt sig

betalningsansvar.

Beträffande 5 § må här allenast erinras, att den i senare stycket

gjorda hänvisning åsyftar såväl lagstiftningen om boskilnad och urarfvagörelse

som ock de nu föreslagna bestämmelserna om frånskild makes

ansvarighet för gäld i boet.

De i omedelbart sammanhang med föreskrifterna om gäldens betalning

upptagna bestämmelserna om vederlag vid bodelning äro, såsom

redan nämnts, i hufvudsak öfverensstämmande med de år 1886 föreslagna.

Afvikelserna föranledas till större delen af ändringar i föreskrifterna

om gäldens betalning. Å tvenne bland de föreslagna bestämmelserna

anhåller jag att särskildt få fästa uppmärksamhet.

Enligt den i 6 § senare stycket intagna föreskriften skall, då

samfälda tillgångar användts till förbättring af ena makens enskilda

egendom, storleken af det vederlag, hvartill andra maken är berättigad,

bero, ej såsom i andra fall af den till förbättringen använda egendomens

värde, utan af värdet å den vunna förbättringen. Att denna redan i

1886 års förslag antagna beräkningsgrund nu blifvit bibehållen, beror i

synnerhet af de praktiska företräden densamma erbjuder framför den

eljest antagna, hvilken, såsom nya lagberedningen framhållit, skulle

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts K åd. Proposition N:o 28.

komma att i tillämpningen medföra alltför stora svårigheter. Med afseende

å den sålunda föreslagna regeln har inom högsta domstolen

anmärkts, att vederlaget i intet fall borde öfverstiga värdet af vederbörarides

giftorätt i de samfälda tillgångar, som blifvit använda till

förbättringen. För min del har jag dock ej kunnat finna denna anmärkning

befogad. Att, såsom högsta domstolen hemstält, låta beloppet

af de nedlagda kostnaderna vara afgörande, då detsamma understiger

den vunna förbättringens värde, d. v. s. då företaget ledt till ett gynnsamt

resultat, men i motsatt fall taga nyssnämnda värde till beräkningsgrund,

synes mig ej vara rätt billigt emot den vederlagsberättigade

maken och utan tillräckligt skäl bereda hustrun en i förhållande till

mannen ofördelaktig ekonomisk ställning.

Nya lagberedningens år 1892 afgifna förslag till lag angående

makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet innebar bland annat, att

om hustruns enskilda egendom användts till betalning af gäld, som

mannen ensam under äktenskapet gjort, och vederlag för denna egendom

ej kunde utgå ur samfälda boet, mannen skulle af sin enskilda

egendom gifva hustrun full ersättning. Inom högsta domstolen föranledde

förslaget i denna del den anmärkning, att giltig rättsgrund saknades

för den åtskilnad, som, derest förslaget blefve lag, skulle komma

att ega rum i afseende å hustruns rätt till vederlag i nyss angifna

händelse och i det fall, att hustruns enskilda egendom utan hennes

samtycke blifvit annorledes använd till gemensam nytta. Denna uppfattning

har jag ej kunnat dela. För bestämmelsen att hustrun skall,

jemväl i förhållandet makarne emellan, vara fri från skyldigheten att

med sin enskilda egendom svara lör gäld, som under äktenskapet af

mannen ensam göres, tala särskilda skäl, framför allt den omständigheten

att i verkligheten dylik gäld ofta icke kommer det gemensamma

boet till nytta; och af nyssnämnda bestämmelse är det, såsom lätt inses,

praktiskt sedt eu nödvändig följd, att hustrun i förevarande fall berättigas

till fullt vederlag. Men att allenast för vinnande af formel öfverensstämmelse

vidga gränserna för hustruns befrielse från skyldigheten

att med enskild egendom deltaga i kostnaden för det gemensamma boets

underhåll och förkofran synes icke vara berättigad^ I betraktande

häraf bär i den föreslagna 8 § forsta stycket nyssnämnda, af nya lagberedningen

föreslagna regel blifvit bibehållen, hvaremot för de fall, då

enskild egendom annorledes än till betalning af gäld blifvit använd för

gemensam nytta, en med gällande lag nära öfverensstämmande föreskrift

intagits i senare stycket af samma §.

Den föreslagna ändringen i 1 kap. 8 § handelsbalkcn afser uppBih.

till Rilcsd. Prof. 1898. 1 Sami 1 Afd. 17 Käft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

häfvande af det i nämnda lagrum stadgade förbudet att i allmänhet

köpa något af annan mans hustru. Detta förbud synes nemligen såsom

oförenligt med den genom 1874 års förordning hustrun tillerkända. förvaltningsrätt

ej längre kunna bibehållas.

Med den behörighet, som enligt de föreslagna bestämmelserna i

giftermålsbalken skulle tillkomma hustru, öfverensstämmer ej heller det

i 10 kap. 13 § handelsbalken förekommande förbud för hustru att gå i

borgen. I den föreslagna förändrade affattningen af sistnämnda lagrum

är på grund häraf detta förbud uteslutet.

Skälet till det föreslagna tillägget till 5 § konkurslagen är i annat

sammanhang angifvet.

Beträffande den nu företagna omarbetningen af lagstiftningen angående

boskilnad har jag redan anfört, hurusom densamma haft till

ändamål, icke allenast att, såsom med 1892 års förslag hufvudsakligen

afsågs, bereda hustrun lättadt tillfälle till boskilnads erhållande, utan

jemväl att i allmänhet söka afhjelpa den med rätta öfverklagade oklarhet

och ofullständighet, hvaraf bestämmelserna i gällande boskilnadsförordning

lida. Dessa båda syften hafva ledt till en temligen väsentlig

omgestaltning af ifrågavarande förordning. Jemte det, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med nyssnämnda förslag, rätten till boskilnads erhållande

blifvit utvidgad och boskilnadsproceduren förenklats, särskild t

derutinnan att den i mål, der pröfning af egendoms natur ej förekommer,

inskränkts till en förhandling mellan makarne, i hvilken deras

borgenärer ej ega deltaga, hafva i förslaget bestämmelser tillagts rörande

åtskilliga vigtiga frågor, hvilka boskilnadsförordningen lemnar obesvarade,

såsom om hustruns rättshabilitet efter vunnen boskilnad, makames behörighet

att, sedan boskilnad kommit till stånd, sins emellan sluta aftal

samt konkursbos rätt att realisera egendom, som make berättigats att

såsom enskild undanskifta. Vidare hafva de nuvarande, i hög grad

svårtydda föreskrifterna om undanskiftande ersatts med utförligare stadgande^

hvilka, såsom mig synes, med erforderlig tydlighet angifva de

utvägar en make under olika förhållanden eger att i sammanhang med

boskilnadsansökning freda egendom i boet mot andra maken eller borgenärer.

Slutligen företer förslaget äfven till sin form och uppställningåtskilliga

afvikelser från boskilnadsförordningen, i h vil ket afseende må

framhållas, att till vinnande af nödig reda och öfversk&dlighet de bestämmelser,

som allenast unga förfarandet vid boskilnad i sammanhang

med konkurs, i förslaget sammanförts till eu särskild afdelning.

I fråga om makars rätt att vinna boskilnad bibehålies i förslaget

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 28.

den redan i 1892 års förslag antagna grundsatsen, att boskilnad skall

ega rum när makarne äro derom ense. Den praktiska betydelsen af

nämnda i 1 § uttalade grundsats synes mig ingalunda vara ringa. De

omständigheter, hvilka böra berättiga en make att, oberoende af den

andres samtycke, vinna boskilnad, äro ofta af den beskaffenhet, att deras

framdragande inför offentligheten måste förefalla förhatligt och motbjudande.

Härigenom afhålles för närvarande helt visst mången hustru

från att söka boskilnad, der sådan vore af omständigheterna påkallad,

och ett stadgande af ofvan angifna innehåll synes derföre väl egnadt

att lemna gift qvinna ett verksamt skydd i fall, der hon eljest af hänsyn

till mannen skulle stå värnlös. I betraktande häraf och då ifrågavarande

grundsats hvarken kan anses leda till kränkning af borgenärernas rätt

eller innefatta något mot vår rättsåskådning stridande, hyser jag ej

någon tvekan att förorda densamma.

I 2 § augit vas de fall, i hvilka det tillkommer hvardera maken

att ensidigt väcka fråga om boskilnad. Boskilnadsförordningen känner

allenast ett sådant fall, nemligen det då ena makens enskilda gäld öfverstiger

värdet af denna makes giftorätt och enskilda egendom. Det kan

emellertid inträffa, att en make tid efter annan åsamkar sig och med

samfälda tillgångar betalar enskild gäld, och om denna icke vid något

tillfälle uppgår till nyssnämnda värde, är andra maken enligt gällande

lag ej i tillfälle att medelst boskilnad rädda sin giftorätt utan kan komma

att nödgas åse, huru denna småningom minskas. Denna jemväl i motiven

till 1892 års förslag anmärkta oegentlighet afhjelpes genom den

efter samma förslag införda bestämmelsen, att boskilnad må kunna vinnas

så snart boets ställning är sådan, att makes rätt till vederlag skulle

äfventyras genom betalning af andra makens enskilda gäld.

Med gällande lagstiftnings grunder måste det likaledes anses öfverensstämma

att, såsom nu föreslås, hvardera maken vid. konkurs eger

ovilkorlig rätt till boskilnad, då nemligen i detta fall tillräckligt skäl

lärer förefinnas att antaga sådan insolvens, som lagen eljest betraktar

såsom boskilnadsanledning.

I 3 §, som behandlar de fall, då allenast hustrun eger vinna boskilnad,

hafva,'' jemte de nu i detta hänseende gällande boskilnadsanledningar,

upptagits vissa andra omständigheter, som synas böra berättiga

henne att påfordra upplösning af egcndomsgemenskapen. Bland de

tillagda bestämmelserna torde företrädesvis de böra uppmärksammas,

hvilka blifvit sammanförda i andra stycket. I händelse egendom, som

tillhör hustrun enskildt men af mannen förvaltas, utan hennes samtycke

användts till betalning af gäld, för hvilken hon ej åtagit sig betalnings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

skyldighet eller eljest bör med sådan egendom svara, finnes giltig anledning

till det antagande, att hustruns intressen skulle äfventyras genom

det förmögenhetsrättsliga målsmanskapets fortvaro; och detsamma

lärer gälla, derest hustruns enskilda, under mannens förvaltning stående

tillgångar annorledes, på sätt i förslaget angifves, tagits i anspråk för

gäld af nyssberörda beskaffenhet. Om åter mannen obehörigen, vare

sig till betalning af gäld eller eljest, förfogat öfver egendom — samfäld

eller enskild — som hustrun enligt lag eger förvalta, bör hon desto

hellre kunna vinna boskilnad, som någon annan rättshjelp mot dylika

ingrepp i hennes förvaltning ej lärer kunna ifrågakomma, så länge det

i allmänhet ej medgifves makar att vid domstol tvista om egendom.

En annan i förevarande § tillagd boskilnadsanledning består deri,

att hustrun gent emot samfälda boet eger vederlagsfordran, som, efter

betalning af den samfälda gälden, tilläfventyrs ej skulle kunna utgå.

Grunderna för denna föreskrift framgå af hvad som blifvit yttradt i

fråga om 2 §.

Beträffande slutligen hustruns rätt till boskilnad i det fall, att hon

blifvit af mannen öfvergifven, har i öfverensstämmelse med ett af 1890

års kyrkolagskomité framstäldt förslag, som jemväl blifvit af högsta

domstolen förordadt, den lättnad blifvit hustrun medgifven, att bevisning

icke såsom enligt boskilnadsförordningen kräfves derom, att öfvergifvandet

skett af ondska eller motvilja. Under förutsättning att mannens

bortresa ej föranledts af veterligt ärende, får enligt förslaget boskilnad

meddelas så snart han en viss tid varit frånvarande.

I afseende å förfarandet i boskilnadsmål innehåller förslaget, såsom

redan antydts, den afvikelse från boskilnadsförordningen, att i fråga om

boskilnadens beviljande makarnes borgenärer ej blifva hörde. Då borgenärerna

icke lära ega något berättigad! anspråk att påfordra egendomsgemenskapens

och målsmanskapets fortvaro, synes redan nu deras hörande

öfver boskilnadsansökningen vara en temligen öfverflödig formalitet;

och om man, såsom i förslaget skett, låter vinnande af boskilnad

ankomma på makarnes samstämmiga vilja, finnes uppenbarligen intet skäl

att höra borgenärerna. Genom afskaffande! af den för närvarande påbjudna

stämningen å borgenärerna vinnes dessutom en tidsbesparing,

hvilken i många fall lärer kunna för sökanden vara af ganska stor vigt.

I ett hänseende eger emellertid den offentliga stämningen äfven

i rena boskilnadsmål verklig betydelse. På grund af de rättsverkningar

lagen, för den händelse att boskilnad vinnes, knyter vid sjelfva ingifvandet

af ansökningen, lärer det nemligen i de fall, då boskilnad sökes

utan samband med konkurs, vara af nöden, att ansökningen ofördröj
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ligen på ett eller annat sätt bringas till allmänhetens kännedom, och

dertill tjenar till en viss grad kungörandet af stämningen. Afskaffas

denna, torde det alltså, såsom högsta domstolen vid granskningen af

1892 års förslag anmärkt, befinnas nödigt att hvarje boskilnadsansökniug,

som väckes utom konkurs och varder till behandling upptagen,

utan dröjsmål offentligen kungöres, och ett stadgande härom har fördenskull

blifvit i förslagets 5 § infördt.

I sammanhang med nyssberörda anmärkning har högsta domstolen,

under erinran om vigten deraf, att den förändring i makars egendomsförhållanden,

som uppkommer genom boskilnaden, göres allmänt bekant,

hemstält, dels att föreskrift måtte meddelas om skyldighet för underrätterna

att föra särskilda diarier rörande boskilnads- och undanskiftningsmål,

samt dels att domar i dylika mål måtte antecknas i äktenskapsförordsprotokollet

vid den rätt, till hvilken äktenskapsförord mellan makarne

bort ingifvas. Mot förslaget om förande af diarier öfver boskilnadsärenden

synes mig intet vara att erinra, och föreskrifter i detta

hänseende hafva upptagits i 24 § af föreliggande förslag. Deremot

finner jag, i likhet med nya lagberedningen, betänkligt att föreslå en

bestämmelse om införande af boskilnadsdomar i äktenskapsförordsprotokollen.

Såsom beredningen erinrat, lärer säker kunskap om hvilken

domstol det är, i hvars protokoll anteckningen skall göras, ofta^ej kunna

vinnas af den rätt, som handlagt boskilnadsärendet, och härtill kommer

att fördelen af en sådan anordning synes för tredje man blifva ganska

ringa, då det ju för honom skall ställa sig än svårare att uppleta den

domstol, hos hvilken upplysning står att vinna. Vid sådant förhållande

och då det icke synes vara tillrådligt att, såsom skett i finska lagen åt

den 15 april 1889, göra boskillnadens verkan mot borgenärer beroende

deraf, att anteckning i vederbörligt äktenskapsförordsprotokoll egt rum,

har jag ansett mig icke kunna biträda högsta domstolens i detta hänseende

gjorda framställning.

För de i förslagets femte och närmast följande paragrafer meddelade

processuela föreskrifter torde någon närmare redogörelse ej erfordras.

Några erinringar må dock göras. Till fullständigande af hithörande

bestämmelser hafva från konkurslagcn hemtats vissa stadganden,

såsom i 5 § om hvad iakttagas bör, då ansökning om boskilnad

af eu eller annan anledning ej kan till handläggning upptagas, och i

10 § om rätt för domare att, ehuru jäfvig, vidtaga vissa åtgärder. Äfven

de i förslaget förekommande utförligare bestämmelserna angående bofört

ccknings upprättande äro delvis tagna från konkurslagen. De ändringar

i afseende å förfarandet, som eljest vidtagits, äro hufvudsak
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ligen beroende af den makarne i förslaget medgifna rätt att erhålla boskilnad,

då de derom äro ense, och deraf att i vissa boskilnadsmål stämning

å borgenärerna ej skall eg a ram. För undvikande af de med urtima

ting förenade kostnader föreslås, att der för behandling af boskilnadsansökning,

som af ena maken gjord är, sådant ting ej äskas, handläggningen

skall utsättas till viss dag under pågående eller nästinfallande

lagtima ting; och meddelas i sammanhang härmed föreskrifter om sättet

för andra makens inkallande och om påföljd af försummelse härutinnan.

Skyldigheten för makarne att förteckna sitt bo har vid boskilnad utan

konkurs bibehållits äfven för det fall, att pröfning af viss egendoms

natur ej af make påkallats och borgenärernas hörande således ej ansetts

erforderligt. I afseende härå må det tillåtas mig att åberopa hvad i

motiven till nya lagberedningens år 1892 afgifna förslag anfördes såsom

stöd för en dylik anordning, nemligen att vid alla de tillfällen, då boskilnadsansökningen

grundats på den ekonomiska ställningen i boet, en

tillförlitlig uppteckning å dess tillgångar och gäld ej rätt väl kan för

ärendets behöriga utredning undvaras, och att äfven eljest, då fråga

uppstått om häfvande af egendomsgemensamheten mellan makar, det

synes böra i hög grad bidraga till ordning och reda, om en fullständig

boförteckning upprättas, hvartill kommer att en sådan i allt fall måste

vara a t; tillgå vid det skifte, som bör följa på boskilnaden.

Då hustrun efter vunnen boskilnad enligt förslaget är i förmögenhetsrättsligt

afseende fullt sjelfständig, synes anledning ej förefinnas att

utsträcka godmanskapet för henne att gälla längre än till dess de ömtåliga

och invecklade rättsfrågor, som lätt förekomma i sammanhang

med boskilnaden, blifvit slutbehandlade. I anledning häraf har gode

mannens uppgift inskränkts till att biträda hustrun i sjelfva boskilnadsmålet.

Fullständigt upplöses, utom vid konkurs, makarnes egendomsgemenskap

först genom skifte af boet. Uppenbarligen skulle emellertid

syftet med boskilnaden väsentligen förfelas, om utväg ej bereddes makarne

att redan före skiftet skydda hvar sin egendom ej mindre för

sådan gäld, för hvilken den ej bör svara, än ock mot obehörigt förfogande

från andra makens sida. Fn sådan utväg har nu gällande boskilnadsförordning

sökt bereda make genom att medgifva rätt till undansättande.

Härom förekommande stadganden äro dock, åtminstone då

fråga är om boskilnad utan sammanhang med konkurs, så dunkelt affattade,

att de lemna rum för tvekan om detta rättsinstituts betydelse

och verkan. På grund häraf har jag ansett det oundgängligt att nu

fullständigt ordna dessa förhållanden, och de i sådant syfte utarbetade

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 28.

stadgande!! återfinnas i fråga om boskilnad utan konkurs i 11 16 §§

och, för det fall att boskilnaden sökts i konkurs, i 25—28 §§.

Hvad nu först angår förfarandet utom konkurs, synes för att

bringa reda i terminologien ordet »undansättande» här böra undvikas.

Detta iittryck har i förslaget användts endast i betydelsen af »undanskiftande

för gäld», eller med andra ord rättens pröfning af ansökan

om undansättande kommer, enligt förslaget, alltid att jemväl innebära

en undersökning, huruvida och i hvilken män egendom, om hvars

undansättande fråga är, svarar för viss gäld. Men då vid boskilnad

utan konkurs någon anmälan eller bevakning af makarnes gäld ej

ifrågakommer, kan i detta fall icke heller något undansättande i nyss

nämnda mening eg a rum.

I fråga om enskild egendom eger enligt förslaget make att i sammanhang

med begäran om boskilnad påkalla ett mot saväl andra maken

som makarnes borgenärer bindande förklarande af rätten angående

egendomens natur. Såväl i afseende härå som beträffande hustruns

rätt att före boskilnadsdomen få sådan egendom undantagen från mannens

förvaltning öfverensstämmer förslaget i allt liufvudsakligt med

gällande lag.

Beträffande åter det samfälda boet afser förslaget att genom en

provisorisk fördelning af tillgångarne bereda make erforderligt skydd

ej mindre mot borgenärer än mot andra maken. Enligt förslaget eger

nemligen, då boskilnad blifvit sökt, hvardera maken påfordra att i afbidan

på bodelningen viss egendom, motsvarande dess giftorätt eller

någon del deraf, afskiljes från samfälda boet och sättes under särskild

vård och förvaltning; dock att sådant afskiljande ej medgifvits, der

andra maken ställer borgen för hvad vid skifte af samfälda boet bör

tillfalla sökanden, eller visar skälig anledning att boet skulle lida märklig

skada genom afskiljande!.

Sedan rätten förordnat om egendoms afskiljande och detta, föiordnande

gått i verkställighet, skall den afskilda egendomen tillsvidare

äfven emot borgenärerna betraktas såsom tillkommande den make, på

hvars begäran afskiljande! egt ram, och får alltså ej tagas i mät för

gäld, derför den makes giftorätt enligt lag ej svarar. Afskiljandet är,

såsom redan antydts, afsedt att gälla intill dess boet delas. Skulle

emellertid dessförinnan konkurs inträffa och en fullständig upplösning

af boet derigenom komma till stånd, bör naturligen, såsom i förslaget

jemväl stadgas, afskiljandet förlora sin verkan.

Ansökning om afskiljande af samfäld egendom bär ansetts ej böra

föranleda inkallande af borgenärerna. Då nemligen eu fordringsegare,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

till hvars förnöjande boet efter afskiljandet ej lemnar tillgång, eger

enahanda rätt som förut att påkalla konkurs och sålunda omintetgöra

all verkan af ifrågavarande åtgärd, synes någon kränkning af hans rätt

ej kunna genom afskiljandet åstadkommas.

Afskiljande, hvarom nu är fråga, kan enligt förslaget begäras när

som helst före skiftet. Att sätta afskiljandet i ovilkorlig^ samband med

boskilnadsmålet har ansetts mindre lämpligt, då behofvet af denna åtgärd

i många fall framträder först efter det boskilnad blifvit beviljad.

Särskild! må i detta afseende erinras, att bodelningen kan onödigtvis

fördröjas genom tredska från mannens sida.

Bestämmelserna i förslagets 17 § motsvara i hufvudsak de i boskilnadsförordningens

7 och 8 §§ upptagna stadganden. En afvikelse

anser jag mig böra här framhålla. Enligt boskilnadsförordningen eger

hustru, då henne enskildt tillhörig lösegendom blifvit förvandlad eller

pantsatt, i konkurs betalningsrätt för egendomens värde, så snart det

ej kan visas, att förvandlingen eller pantsättningen skett med hennes

bifall. Att i detta hänseende fordra laga bevisning synes dock numera,

sedan hustrun sjelf i vissa fall eger att förvalta egendom i boet, mindre

lämpligt. TJtgöres det förvandlade eller pantsatta af egendom, som

hustrun omhänderhaft, lärer denna omständighet i och för sig utgöra

tillräcklig anledning att underkänna hennes fordringsanspråk, så framt

ej särskilda omständigheter tjuta på att åtgärden vidtagits utan hennes

samtycke; och äfven i andra fall torde krafvet på bindande bevisning

kunna uppgifvas. I förslaget har alltså betalningsrätten gjorts beroende

deraf, att bifall från hustruns sida ej kan antagas föreligga.

Af skäl, som i det föregående angifvits, har i 19 §, hvilken motsvarar

nu gällande boskilnadsförordnings 12 §, ej kunnat bibehållas

bestämmelsen om hustrus ansvarsfrihet, efter vunnen boskilnad, för de

förbindelser hon under äktenskapet sjelfständigt ingått.

I detta sammanhang må erinras, att i förslaget ej upptagits hvad

boskilnadsförordningen innehåller derom, att egendom, som makar efter

vunnen boskilnad gemensamt förvärfva, skall anses som samfäld. Detta

stadgande, hvilket synes afse en egendomsgemenskap af samma art som

den före boskilnaden rådande, har nemligen ansetts egnadt att bringa

oreda i makarnes förmögenhetsförhållanden och göra hustruns rättsliga

ställning oviss, hvartill kommer den med gällande lag förenade afsevärda

olägenheten att, i händelse ena maken efter boskilnaden försättes

i konkurs, andra makens egendom i allmänhet indrages i konkursen,

dervid i många fall ny ansökan om boskilnad och undanskiftande framkallas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Ma)ds Nåd. Proposition N:o 28.

Då en mellan makarne delad förvaltning kan förekomma redan

före boskilnad, lärer någon anledning ej förefinnas att i boskilnadslagstiftningen

lemna bestämmelser om boskilda makars skyldighet att bidraga

till det gemensamma bushållet och barnens underhåll, hvadan det

i boskilnadsförordningen förekommande stadgande härom ej i förslaget

upptagits.

Förslagets 20 § innehåller, att hustrun efter vunnen boskilnad eger

att sjelf råda öfver sitt gods, ett stadgande som innebär, att hon i alla

förmögenhetsrättsliga frågor sjelf eger söka och svara. Något bestämdt

uttalande rörande den rättsliga ställning och befogenhet, som efter boskilnad

tillkomma- hustrun, förefinnes ej i boskilnadsförordningen och

har näppeligen kunnat gifvas, så länge i fråga om gemensamt förvärfvad

egendom mannens målsmanskap fortfarande egt bestånd. Upphör

möjligheten af egendomsgemenskap makarne emellan efter boskilnaden,

är det naturligt att derefter hustrun i förmögenhetsrättsligt

afseende erhåller en fullt sjelfständig ställning. Att i andra hänseenden

målsmanskapet kommer att fortfara, torde knappt behöfva erinras. •

Ehuru enligt förslaget makarne efter vunnen boskilnad äro i förmögenhetsrättsligt

afseende fullständigt åtskilda, synes det likväl betänkligt

att göra deras inbördes ställning sådan, att den ena maken kan

genom gåfva eller aftal förfoga öfver sin egendom till förmån för den

andre. Den gemensamhet i ekonomiska intressen, som äfven efter egendomsgemenskapens

upphörande i de flesta fall eger rum, innebär en

stark frestelse att genom låtsade öfverlåtelser eller andra svikliga åtgärder

göra tillgångar oåtkomliga för fordringsegare eller eljest gäcka desses

rätt; och tillfredsställande skydd mot dylika missbruk af aftalsfriheten

torde svårligen kunna åstadkommas. I betraktande häraf har den för

närvarande omtvistade frågan om giltigheten af makarnes efter boskilnaden

träffade överenskommelser i förslagets 21 § blifvit löst i den

riktning, att dylika överenskommelser, så vidt de angå egendom, sakna

verkan, dervid dock af lätt insedda skäl undantag måst göras för de

aftal, som angå egendomsgemenskapens upplösning eller dermed ega

samband.

Sedan boskilnad vunnits, skall enligt förslagets 22 § all gäld, som

ena maken efter boskilnadsansökningen gjort, anses såsom enskild. Det

i boskilnadsförordningen upptagna förbehåll, att andra maken ej haft

nytta eller del i gälden, liar ansetts böra bortfalla. Att, såsom boskilnadsförordningen

synes afse, betrakta gälden såsom samfäld, så snart andra

maken deraf haft någon om än så obetydlig fördel, kan ej anses billigt

mot denna make; ville man åter, såsom äfven kunde ifrågasättas, låta

Bih. till liilcsd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

ansvarigheten till sitt omfång bero af den vunna fördelens ekonomiska

betydelse, skulle en dylik grundsats gifva upphof till svårlösta rättstvister

och i de flesta fall lända borgenären till ringa nytta. Hafva

makarne i förening åsamkat sig gäld, bör deras ansvarighet gifvetvis

bedömas efter de rättsregler, hvilka i allmänhet gälla angående förpligtelser,

som hvila å flera personer gemensamt. Detta torde, om

makarnes rättsliga ställning bestämmes så som i förslaget skett, ej

behöfva i lagen uttalas.

Boskilnadsförordningens stadganden om rätt för makar att genom

öfverenskommelse häfva boskilnad samt om befogenhet för hustru, som

vunnit boskilnad, att ställa egendom under mannens ''förvaltning ega ej

någon motsvarighet i nu föreliggande förslag. Bestämmelserna om boskilnads

upphäfvande lära, såsom i flera afseenden otydliga och ofullständiga,

ej kunna utan en väsentlig omarbetning upptagas i en ny lag;

och en dylik omarbetning torde desto mindre böra ifrågakomma, som

berörda bestämmelser sällan om någonsin vunnit tillämpning och det ej

kan antagas, att ifrågavarande rättighet framdeles i högre grad än hittills

komme att tagas i anspråk.

I fråga om klagan öfver domstols beslut i boskilnadsmål innehåller

boskilnadsförordningen ej några bestämmelser, men af allmänna processuela

stadganden lärer följa, att särskild klagan ej får föras öfver

beslut, som före målets slutliga afgörande meddelas, och att klagan

öfver rättens slutliga yttrande skall fullföljas genom vad. Häri gör

förslaget allenast de ändringar, som i 23 § angifvas. Att, i händelse

boskilnadsansökning förklarats icke böra till pröfning upptagas, klagan

deröfver icke bör kunna föras annorledes än genom besvär, följer redan

deraf, att dylikt beslut enligt förslaget kan å landet meddelas af domaren

ensam; och hvad angår frågorna om egendoms afskiljande från boet

är det af uppenbar vigt för makarne, att dylika frågor, oberoende af

sjelfva boskilnadsmålet, kunna dragas under öfverdomstolens pröfning

genom särskilda besvär.

Hvad make har att iakttaga för att i sammanhang med konkurs

väcka fråga om boskilnad angifves i första stycket af 25 §. Den hufvudsakliga

betydelsen af detta stadgande ligger deri, att maken, endast

om boskilnad i rätt tid blifvit sökt, eger att i konkursen freda egendom

emot borgenärer. Likasom enligt gällande lag ankommer det

nemligen enligt förslaget på makarne sjelfva att, i händelse någon del

af boets egendom ej bör svara för gäld, som i konkursen bevakas, tillse

att betalning ej ur denna egendom utgår; och eger make för sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28

ändamål söka undanskiftande på sätt i andra stycket af 25 § angifves.

Att, om boskilnad sökts före konkursens början, make, som i boskilnadsmålet

icke låtit någon försummelse komma sig till last, bör vara oförhindrad

att i konkursen begära undanskiftande är uppenbart och har

äfven blifvit i förslaget uttalad!

Då ansökning om undanskiftande skall väckas senast å inställelsedagen,

kan vid pröfning af ansökningen ej annan gäld komma i betraktande

än den, som då bevakas. Huru förfaras skall, om make vill freda

egendom för gäld, som sedermera bevakas, är från gällande lags ståndpunkt

ovisst, då boskilnadsförordningen härom ej innehåller någon bestämmelse.

De föreslagna stadgandena i 27 § afse att fylla denna brist.

Enligt boskilnadsförordningen får makes ansökning om undanskiftande

af giftorätt ej hindra samfäld egendoms försäljning för konkursboets

räkning och genom dess försorg. Motsvarande bestämmelse saknas

beträffande enskild egendom, som make fått undanskifta, och i följd

häraf har frågan om konkursboets rätt att tills vidare omhänderhafva

och, i mån af behof, till gälds betalning realisera dylik egendom varit

tvistig. Denna tvetydighet afhjelpes genom stadgandet i andra punkten

af 28 §.

Grunderna för de i 29 § föreslagna bestämmelserna torde i allmänhet

vara uppenbara. Endast i afseende å en bland dessa bestämmelser

må en erinran göras. Enligt konkurslagen åligger det vid konkurs

mannen att med ed bekräfta den i anledning af konkursen upprättade

bouppteckningen, men för hustrun ifrågakommer edgång endast

då någon borgenär derom framställer yrkande. Det skulle vid sådant

förhållande kunna ifrågasättas, huruvida icke en i sammanhang med

konkursen anhängiggjord boskilnadsansökning borde föranleda skyldighet

för hustrun att oberoende af gjordt yrkande aflägga bouppteckningsed.

Med afseende å den utredning rörande boets ställning, som af konkursen

blir en följd, har emellertid en dylik ovilkorlig edspligt ansetts ej vara

af nöden.

De föreslagna ändringarne i u varf v a för or dn ingen hafva uteslutande

till ändamål att åvägabringa nödig öfverensstämmelse mellan denna förordning

och den ifrågasatta nya lagstiftningen om makars gäld och om

boskilnad.

Derest boskilnadsförordningens föreskrifter om undanskiftande vid

boskilnad utan sammanhang med konkurs ersättas med de af mig föreslagna

bestämmelser om rätt för make att i boskilnadsmål påkalla pröfning

af viss egendoms natur och begära egendoms afskiljande från boet,

lära urarfvaförordningens stadganden om undanskiftande utan samband

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 28.

med egendomsafträde antingen böra undergå en motsvarande omarbetning

eller helt och hållet upphäfvas; och för min del förordar jag det

senare. Då hvarje delegare i ett sterbhus är lagligen berättigad att

deltaga i dess förvaltning, är han redan härigenom i stånd att emot

meddelegarne tillvarataga sina intressen, och emot borgenärerna har han

den utväg att genom boets afträdande til] konkurs vinna tillfälle att

begära undansättande. Enligt urarfvaförordningen eger en utan samband

med egendomsafträde gjord ansökning om undansättande äfven

den betydelse att för sökanden medföra befrielse från den dödes gäld;

men att sterbhusdelegarne gå miste om denna utväg att vinna urarfvaförmån,

anser jag ej innebära någon olägenhet utan finner det tvärtom

i allo lämpligt, att befrielse från betalningsansvar — utom i de fall då

arfvinge står alldeles främmande för boet — må vinnas allenast genom

egendomsafträde. Af nu anförda skäl föreslås upphäfvande af 8 och 18

§§ samt vissa jemkningar i åtskilliga andra §§, i hvilka fråga är om

undansättande af nyss angifna art.

I afseende å egendoms undansättande i urarfvakonkurs hafva några,

i allmänhet mindre väsentliga ändringar i urarfvaförordningens bestämmelser

ansetts vara af nöden, och hafva, till förebyggande af hvarje

tvekan om att hela boet bör i konkursen ingå, vissa uttryck i förordningen,

hvilka skulle kunna på annat sätt tydas, blifvit jemkade.

I fråga om enkas ansvarighet för gäld, som under äktenskapet

tillkommit, har af redan angifna skäl den i 17 § härom gifna föreskriften

blifvit i så måtto ändrad, att betalningsansvar äfven efter egendomsafträde

åligger henne för all gäld, som hon oberoende af mannen gjort.

Hvad beträffar det anmälda förslaget angående makars egendoms •

förhållanden efter äktenskapsskilnad må allenast erinras, att förslagets

1 § är afsedd att ersätta det knapphändiga och mindre tydliga stadgandet

i 17 § boskilnadsförordningen, samt att 2 § hufvudsakligen

öfverensstämmer med sista punkten af urarfvaförordningens 17 §.

I sammanhang med de föreskrifter, 11 kap. 5 § giftermålsbalken

i sin nu ifrågasatta lydelse samt den föreslagna lagen om boskilnad

innehålla om makes rätt att vid utmätning freda egendom för gäld,

måste bestämmelser gifvas rörande det förfarande, som skall iakttagas,

då tvist i sådant afseende uppstår, och hafva dessa bestämmelser ansetts

böra intagas i utsökningslagen. Enligt det föreslagna tillägget till 70 §

i nämnda lag likställes förfärandet i allmänhet med det i 69 § stadgade.

Den afvikelse, som i förslaget angifves, har sin grund deri, att makar

ej kunna vid domstol tvista om egendom; och då denna grundsats måste

gälla äfven sedan boskilnad kommit till stånd, hafva de nya bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28. 58

melserna ansetts böra tillämpas jemväl vid utmätning hos boskilda

makar.

Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda, under

bilagorna A, B, C, D, E, F och G vid detta protokoll fogade lagförslag

samt hemstälde i underdånighet, att, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag

måtte genom note ur protokollet inhemtas.

\ J y f| >-j

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna

bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorf.

nisU -j:.r . -.''.Siur. -Tv .■ad It

“ 3 i

f}«2 P.

b»?.

) ’• 4

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga A.

A i:\r

Förslag

till

.It;;.,,. 0;f

■t

Lag

.''j

angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1, 2 och 3 §§, 10 kap. 2 § samt

11 kap. giftermålsbalken skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 Eap.

1 §•

Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte

målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,

som är från hans förvaltning undantagen, samt sådan af hustrun under

äktenskapet gjord gäld, för hvilken allenast hennes giftorätt och enskilda

egendom enligt lag svara; hustrun följe ock mannens stånd och vilkor.

År genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom

skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande

meddeladt angående egendom, som genom gåfva eller testamente till

hustrun gifven är med vilkor att den henne enskildt tillhöra skall; då

ege hustrun öfver den egendom och afkomsten deraf råda, der ej annorledes

blifvit om förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget

arbete något förvärfva, deröfver må hon ock råda.

2 §•

Mannen hafve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning

för gäld eller med servitut belasta hustruns enskilda fasta gods, som af

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 28.

honom förvaltas, utan att han häfver hennes frivilliga ja och underskrift

i tvenne gode mäns närvaro. Sker det ändock, vare den åtgärd ogill,

der klander derå väckes af hustrun eller hennes arfvingar. Har mannen

utan hustruns samtycke upplåtit nyttjanderätt till sådan fastighet, ege

hon efter mannens död, eller då äktenskapet eljest upplöses eller boskilnad

sker, rätt att inom natt och år uppsäga den, som nyttjanderätten

innehafver. Dör hustrun före mannen, ege hennes arfvingar den

rätt nu är sagd. Sker uppsägning, gälle om tiden för afflyttning hvad i

16 kap. jordabalken är om laga fardag stadgadt.

Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af

annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, ege hustrun till nödtorft

pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej egt

råda; dock må ej fast gods iutecknas eller afyttras, med mindre rätten,

efter det mannens närmaste fränder blifvit hörde, det medgifver.

3 §.

Före vigseln skall han till henne viss morgongåfva utfästa, antingen

i löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehvad han med mö, eller enka,

sig gifter.

Morgongåfva skall tagas af mannens enskilda lott i boet. Har

hustru, som mannen öfverlefver, barn efter honom, eller dör hustrun

förr än mannen, då ege morgongåfva ej rum.

10 Kap

2 §.

Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa

egendom, som de eg a eller eg a få, så ock den fasta egendom, hvilken

de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom, som man eller

hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärf!, eger ej

andra maken giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under

lösören räknad. Varder under äktenskapet egendom genom gåfva eller

testamente till ena maken gifven med vilkor att den honom eller henne

enskildt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej eller

giftorätt.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

11 Kap.

Om ansvarighet för gäld i makars bo och om vederlag vid bodelning.

\Vvr ii- ;/

Gäld, eom af ena maken före äktenskapet gjord är, skall med dess

giftorätt och enskilda egendom betalas.

Har den gäldbundne maken i boet medfört egendom, deri giftorätt

andra maken tillkommer, skall så stor del af gälden, som mot värdet

af den egendom svarar, utgå ur samfälda boet, der ej annan, af den gäldbundne

maken medförd egendom, som på grund af inteckning eller eljest

utgjorde säkerhet för gälden, till betalning deraf lemnar tillgång.

Hvad nu är sagdt. om ansvarighet för gäld, hvarför make vid

äktenskapets ingående häftade, skall ega motsvarande tillämpning i fråga

om gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd af arf eller

mottagande af gåfva eller testamenterad egendom.

År i äktenskapet gäld gjord af begge makarne, eller har hustrun

för det gemensamma boets räkning gjort gäld under sådana förhållanden,

att det kunnat antagas ske med mannens samtycke, den gäld

skall med samfäld egendom betalas. Räcker ej den egendom till fulla

gälden, fylles det, som brister, af begges enskilda egendom efter den

andel hvardera i samfälda boet eger. Har allenast endera maken

enskild egendom: är det mannen, betale det som återstår; är det

hustrun, betale ej mer än sin andel i gälden, der hon ej till vidsträcktare

betalningsansvar sig förbundit.

''X -X .fi: ... ti''''i • -.i- .• ■ ■

3 §•

För gäld, som i äktenskapet af mannen gjord är, gånge betalning

ut af samfäld egendom och, der den ej förslår, af mannens enskilda;

dock må ej, der gälden utgöres af böter eller skadestånd för brottslig

gerning, af samfälda boet användas mera än mannens andel deri.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kongl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 28.

Har hustrun i annat fall, än i 2 § sägs, gjort gäld i äktenskapet,

gånge hennes giftorätt i boet och enskilda egendom till gäldens betalning.

u*i!»imi* ''!■

4 §•

Har under äktenskapet ena maken åtagit sig betalningsansvar för

andra makens gäld, hvarom i 1 eller 3 § sägs, skall, såvidt borgenärs

rätt rörer, gälla hvad i 2 § finnes stadgadt; dock vare hustrun, der

gälden är af henne gjord, med sin enskilda egendom för hela gälden

ansvarig.

5 §•

Sökes i makars bo utmätning för gäld, och är ej ansökning om

boskilnad gjord, ege make undantaga allenast sådan egendom, som är

dess enskilda tillhörighet och, efter ty ofvan är sagd!, ej svarar för

den gäld, som sökes; dock må ej, der för gäld, som i äktenskapet af

hustrun gjord är, betalningsskyldighet blifvit allenast henne ålagd, utmätas

egendom, hvaröfver mannen eger råda, utan så är att gälden

utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning.

Huru egendom eljest må fredas för gäld, derför den, efter ty

ofvan är sagdt, ej bör svara, finnes särskildt stadgadt. •

G §•

;''•• • .1 ■1 .;'' i ■ .. ,: • .; ‘ • ■ .i 1 ;• i , ''i

Har samfäld egendom gått till betalning af gäld, derför, efter ty

i 1 eller 3 § är sagdt, samfälda boet ej svarar, eller blifvit genom ena

makens särskilda vållande och förgörelse, utan nytta för andra maken,

boet afhänd, skall vid boets delning den make, som sålunda njutit

enskild fördel af samfälda boet eller vållat dess minskning, af sin lott

i boet och enskilda egendom gifva andra maken vederlag till så stort

belopp, som svarar mot dess giftorätt i hvad ur samfälda boet gått.

Finnes vid bodelning samfäld egendom vara använd till sådan förbättring

af ena makens enskilda egendom, som ej är att räkna till dess

underhåll och skötsel, gifve ock den make af sin giftorätt och enskilda

egendom vederlag, beräknadt efter andra makens giftorätt i hvad mot

värdet af förbättringen svarar.

Mh. till Riksd. Vrot. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 17 Haft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj:ts Adel. Proposition N:o 28.

y g ii >o ■ ■ •;.! ! i i; m''

Har ena makens enskilda egendom blifvit använd till betalning

af den andres gäld, hvarom i 6 § förmäles, njute vid bodelning den

make, som egendom sålunda frångått, vederlag af andra makens giftorätt

och enskilda egendom. Lag samma vare, der makes enskilda

egendom eljest blifvit till nytta för andra maken eller genom dess

vållande och förgörelse använd, som i 6 § sägs.

År gäld, derför enligt 1 eller 3 § samfälda boet svarar, betald

med den gäldbundne makens enskilda egendom, njute vid bodelning den

make vederlag ur samfälda boet. Har andra makens enskilda egendom

gått till betalning af sådan gäld, gånge vederlag ut ej allenast af

samfälda boet utan ock, der det ej förslår, af den gäldbundne makens

enskilda egendom.

Har ena makens enskilda egendom gått till betalning af gäld, som

i 2 § afses, eller har sådan egendom blifvit annorledes än till betalning

af gäld använd för gemensam räkning, skall vederlag utgå ur samfälda

boet. Räcker det ej till, fylle andra maken med sin enskilda egendom

så stor del af bristen, som på den make belöper i förhållande till dess

andel i boet.

y §.

För vederlag ansvare ej make med annan egendom än den, som

hör till boet, då det delas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari .......L.; dock skall hvad i

10 kap. 2 § finnes stadgadt icke gälla i afseende å äktenskap, som

före nämnda dag blifvit ingånget.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

59

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af i kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att. 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken

skola erhålla följande förändrade lydelse:

''-.j.-l liv> »alpari''--hi $ '' •“.''•I i 1 tgrhro xir-h yj-iti

1 Kap.

!«n!.f fl -.ftfi .f’ I 0 j»''f;trf: O) • deöfjKjfiOJ .'' *r ■ 1 j ''■>.''! f )!;■■! -iJ!s

''> 8 §.

Ingen må något köpa af annan mans barn eller tjenstehjon, utan

de hafva lof att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon,

och åkäres; vare det ogillt, och böte tio daler.

10 Kap.

* 13 §.

4!‘• j/;$ '' . * | i : » • • ■ '' • ’ • , 1 f * * j J ,.i r ftfnf,;, ‘ • • . IM* i f -

Ej må omyndig i borgen gå.

Denna lag träder i kraft, den 1 januari

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Vill vid utmätning i makars bo endera undantaga viss egendom,

förty att den enligt 11 kap. 5 § giftermålsbalken eller lagen om boskilnad

ej bör gå i betalning för den gäld, som sökes, och är ej med

afseende å egendomens och gäldens beskaffenhet uppenbart, att utmätning

ej må ske, skall hvad i 69 § finnes stadgadt angående förfarandet

i der afsedt fall lända till efterrättelse; dock att föreskriften om gäldenärens

instämmande ej skall å andra maken lämpas. Hvad nu är sagdt

ege ock tillämpning, då efter vunnen boskilnad make vill vid utmätning

i andra makens bo freda egendom.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i

säljarens vård, gälle hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af

gods, hvarom i 131 § sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari ...........; dock att, der ut
mätning

dessförinnan skett, äldre lag länder till efterrättelse.

1

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. proposition N:o 28

61

Bilaga D. V.UW.''.

Förslag

till

1*4)

angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 5 § konkurslagen skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,

på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare

den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom

inteckning i fast egendom; ege ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld

är, der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande

af hans fordran otillräcklig är. Ej heller ege borgenär söka, att

makars bo afträdas skall, der hans fordran är sådan, att för densamma

ej kan vinnas utmätning i egendom, hvaröfver mannen eger råda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari ...........

. | ;_jj- i ;V[I

■ !,r ,‘Utl -III: ’• ■: :< , __L ‘ •

" f ; i;; i t; v:: * t; *!•*>» * ■.» ■• »*''** ; ‘1 * ‘ * (

>ln

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga EA''^

Förslag

till

taft

om boskilnad.

Med upphäfvande af förordningen om boskilnad och undanskiftande

af egendom i makars bo den 18 september 1862 förordnas som följer:

ivr<'' • ;w.i ;,i

I.

uyv •; •Ilo > rej-t-foahv .'',.''tru>• i uia r • * • , Oo !• M

Allmänna bestämmelser.

Makar ege, efter ansökan, vinna boskilnad, när de derom ense äro.

2 §>

Häftar mannen för gäld, hvarom i 11 kap. 1 eller 3 § giftermålsbalken

sägs, och kan den gäld ej betalas utan att hustruns enskilda

egendom eller giftorätt, som för gälden ej svarar, tillgripes, eller är

fara för handen att, der gälden betalas, vederlag, som hustrun vid bodelning

bör njuta, ej kan till fullo utgå; då må hon vinna boskilnad.

Häftar hustrun för sådan gäld, vare om mannens rätt att erhålla boskilnad

lag samma.

År % makars bo till konkurs afträdt, varde, på ansökan af endera

maken, till boskilnad dömdt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

63

3 §•

. ni ,v,J mo! jrflahftulHHod biv i;» 11:11

Hustrun ege ock vinna boskilnad i de fall, att

makarnes gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den

ej kan betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den

enskilda, som för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen,

att, der gälden betalas, hustrun tillkommande vederlag ej kan till

fullo utgå;

eller hustruns enskilda egendom eller ock samfäld egendom, hvaröfver

hon egde råda, utan hennes samtycke blifvit till betalning af

gäld, för hvilken hennes enskilda egendom ej bort svara, använd eller

för sådan gäld pantsatt, utmätt, med qvarstad belagd eller satt under

förbud att säljas eller skingras, eller ock mannen annorledes obehörigen

förfogat öfver sådan egendom;

eller mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller

eljest vanvårdat eller försummat boets angelägenheter;

eller han på annat sätt än nu är sagdt missbrukat sitt målsmanskap

eller öfvergifvit hustrun och rest bort utan veterligt ärende samt

ej kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare stäld.

4 §•

Ansökning om boskilnad skall ingifvas till underrätt i den stad

eller, å landet, till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol

svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. ... *

* §■

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskilnad ej kan

upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld eller af annan orsak,

teckne det skriftligen å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte rätten eller domaren genast om densamma

och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarne

äfvensom, der så ske kan, i tidning inom orten; och värde

med målet vidare förfaret, på sätt här nedan sägs.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 §•

Har ej vid boskilnadsansökning, som af begge makarne gjord är,

fogats af dem underskrifven förteckning å boets tillgångar och skulder,

värde föreläggande dem meddeladt att inom viss tid sådan uppteckning

till rätten eller domaren ingifva. Försummas det, uppdrage rätten

eller domaren åt magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjent

eller annan lämplig person att uppteckningen utan dröjsmål förrätta;

och åligge makarne att allt, som till boet hörer, under edsförpligtelse

redligen uppgifva.

7 §•

År ansökning om boskilnad gjord allenast af endera maken, teckne

rätten eller domaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid

rätten inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under

pågående eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting,

der sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgifvas andra maken. År

denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej, att

kallelsen blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse,

eller att för delgifningen hinder mött, vare ansökningen förfallen.

Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt hemvist,

utan att maken sjelf eller ombud kunnat träffas eller upplysning

vinnas, hvar maken sig uppehåller, utgöre dock den omständighet, att

kallelsen ej blifvit delgifven, icke hinder för boskilnadsmålets vidare

handläggning.

Varder boskilnadsansökningen medgifven eller visas till densamma

skälig anledning, och är ej bouppteckning ingifven, meddele rätten

förordnande för lämplig person att uppteckniugen förrätta, såsom i 6 §

sägs.

, 8 §.

Bouppteckningen skall, der ej laga hinder möter, af begge makarne

inför rätten med ed fästas; och hålle rätten hand deröfver.

9 §•

När boskilnad blifvit sökt, förordne rätten eller domaren, der

hustrun det begär, god man att i boskilnadsmålet henne biträda.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

65

10 §.

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 9 § på domaren ankommer, ege

han vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, der förordnande för

särskild domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.

11 §.

Vill make i sammanhang med boskilnad påkalla rättens pröfning,

huruvida viss egendom är att anse såsom den makes enskilda, gifve in

ansökning derom sist å tid, då bouppteckningen med ed fästes. År

sådant yrkande vid den tid framstäldt,, utfärde rätten offentlig stämning

å makarnes samtlige borgenärer, så ock å make, som ej i boskilnadsmålet

kunnat med kallelse anträffas, att före klockan tolf å utsatt dag näst

efter två eller, der särskilda omständigheter kräfva längre tid, sist inom

fyra månader hos rätten sig inställa för att öfver ansökningen höras.

År boet å landet och äskas ej urtima ting, då må inställelsen utsättas

till det lagtima ting, som näst efter två månader infaller. Stämningen

varde så kungjord, som om offentlig stämning i konkurssak är stadgadt.

12 §.

Sedan bouppteckningen blifvit med ed fästad samt, der make gjort

ansökning, som i 11 § sägs, borgenärerna efter stämningen hörde blifvit

äfvensom tillfälle lemnats andra maken att öfver den ansökning sig

yttra, meddele rätten beslut i boskilnadsfrågan; och varde, der boskilnad

beviljas, tillika ansökning, som nyss är nämnd, af rätten enligt

lag pröfvad, ändå att jäf deremot ej är gjordt.

13 §.

Har hustru gjort ansökning, som i 11 § sägs, ege rätten, der

hon det begär, förordna, att egendom, som med ansökningen afses,

skall från boet afskiljas samt under särskild vård och förvaltning sättas,

till dess öfver ansökningen dömdt blifvit; hustrun dock obetaget att

mot borgen, som af rätten godkännes, egendomen tillträda.

Egendom, som förklarats tillhöra hustrun enskildt, ege hon sjelf

förvalta.

Bih. till Riksd. Prot. 18!J8. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

14 §.

Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der endera maken det äskar,

att viss egendom, motsvarande den makes giftorätt eller någon del deraf,

skall från samfälda boet afskiljas och sättas under särskild vård och

förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen dömdt blifvit och,

der den bifalles, boet skiftas skall; dock må afskiljandet ej, mot andra

makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig anledning, att

boet deraf skulle lida märklig skada, eller ställer borgen, som af rätten

godkännes, för hvad vid skifte af samfälda boet bör tillkomma sökanden.

Afskiljande, hvarom nu är sagdt, må jemväl efter vunnen boskilnad

sökas:

Egendom, som i nu stadgad ordning blifvit för hustruns räkning

afskild, må af henne tillträdas, der hon för den egendom ställer borgen,

som af rätten godkännes.

15 §.

Egendom, som, efter ty ofvan är sagdt, förklarats vara ena makens

enskilda tillhörighet, må ej, ändå att den icke blifvit från boet afskild,

tagas i mät för gäld, derför den makes enskilda egendom enligt lag ej

svarar. Lag samma vare i afseende å egendom, hvarom make påkallat

förklarande, som nyss är sagdt; och må emellertid, der utmätning redan

skett, försäljning ej ega rum.

Har egendom jemlikt 14 § blifvit för ena makens räkning från

samfälda boet afskild, må den egendom ej tillgripas för gäld, derför

den makes giftorätt lagligen icke svarar.

Ej må eljest före skiftet egendom, som vid den tid, då boskilnadsansökningen

gjordes, fanns i boet, för gäld fredas; dock skall hvad i 11

kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt om rätt för mannen att för

viss af hustrun gjord gäld freda egendom, deröfver han eger råda,

lända till efterrättelse intill dess skifte sker.

16 §.

Beslut om egendoms afskiljande, efter ty i 13 eller 14 § sägs, vare,

der före skiftet konkurs inträffar, emot borgenärerna utan verkan.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

67

17 §•

. !;-tci .i:■■■■.. Tv . '' .. r. iUii M’»;! <■-'' ;| ■ ''...-v ~ . ■. ■ >

Nu har boskilnad sökts: äro penningar eller lösören förvandlade,

de der hustrun efter förord eller annorledes enskild! tillhört, eller finnas

sådana lösören pantsatta, och kan det ej antagas, att den förvandling

eller pantsättning med hennes bifall skett; då ege hon, i konkurs med

borgenärer, för hvilkas fordringar hennes enskilda egendom ej svarar,

rätt att såsom fordran bevaka hvad emot värdet af den förvandlade eller

pantsatta egendomen svarar.

I öfrigt njute ej make i konkurs betalningsrätt för vederlagsfordran.

18 §.

Sedan till boskilnad dömdt är, skall boet, så snart ske kan, skiftas

i den ordning, som om delning af död mans qvarlåtenskap är i lag

stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, derför samfälda

boet svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en för

begge och begge för en, för samma gäld.

19 §.

Då boskilnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det ansökningen

om boskilnad gjord är, ena maken genom arf, gåfva, testamente,

aftal eller annorledes förvärfvar, såsom enskild egendom ansedd.

Hustrun vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld,

som under äktenskapet derförut gjord är, utan så är att hon sjelf

ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med

mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter ty i giftermålsbalken

sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda egendom derför svara.

20 §.

Hustru, som vunnit boskilnad, råde sitt gods sjelf.

Intill dess skifte sker behålle hvardera maken, der ej af ofvan

gifna bestämmelser annat föranledes, förvaltningen af den egendom,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hvaröfver maken egde råda vid den tid, då boskilnadsansökningen

gjordes.

Egendom, som, efter det boskilnadsansökningen gjord är men

innan den pröfvats, tillfaller hustrun, må, der hon det äskar, under

särskild vård och förvaltning sättas, så ock af henne tillträdas mot

borgen, som af rätten godkännes.

21 §.

JU då att boskilnad beviljad är, ege ej ena maken till den andre

något bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat aftal om egendom,

än som med skifte af boet har sammanhang.

22 §.

All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad blifvit sökt,

varde, om boskilnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd.

23 §.

Klagan öfver att boskilnadsansökning ej upptagits skall i hofrätt

föras genom besvär.

öfver underrätts beslut angående fråga, som i 13 eller 14 § omförmäles,

må ock klagan genom besvär föras; dock gånge beslutet ej

dess mindre i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten

kommer.

Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i

fråga, hvarom i denna § sägs, göre det genom besvär, hvilka böra

ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken

stadgas, och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma kapitel finnes

föreskrifvet.

24 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning öfver alla der anhängiggjorda

boskilnadsärenden, utvisande för hvarje ärende dagen, då

ansökning deri gjord är, så ock alla i ärendet vidtagna åtgärder och

af rätten eljest meddelade beslut.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

69

>iii

Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskilnad i sammanhang

med konkurs. -t ^

25 §.

■\ .«r,.'' • .«•{! l ^ ?;£ • u>7 iO i > f > ? };i

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang

med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som

för inställelse i konkursen är utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, förty att den

är dess enskilda tillhörighet, ej skall gå i betalning för gäld, som i

konkursen bevakas, eller att makens giftorätt skall för sådan gäld fredas,

begäre undanskiftande af den egendom eller giftorätt inom tid, som nu

är sagd, eller hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare,

der före konkursen boskilnad blifvit sökt; dock må ej egendom såsom

enskild undanskiftas, der maken i boskilnadsmålet försutit tid för ingifvande

af ansökning, som i 11 § sägs.

26 §.

Ansökning, som i 25 § 2 mom. sägs, varde, sedan borgenärerna,

på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk

stadgas, så ock andra maken lemnats tillfälle att i frågan sig yttra,

efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej är gjordt.

27 §.

Har make begärt undansätta enskild egendom eller giftorätt, och

vill maken, att det påstående skall gälla äfven i afseende å gäld, som

efter inställelsedagen i konkursen bevakats, göre ansökning derom i

den ordning, som för framställande af jäf mot bevakning är i konkurslagen

stadgad; och varde med ansökningen så förfaret, som om jäf är

föreskrifvet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

28 §.

Ej„må!;den omständighet, att make tillåtits undanskifta giftorätt,

hindra samfäld egendoms försäljning. Skall enskild egendom, som

make tillåtits undanskifta, gå i betalning för bevakad gäld, må ock

den egendom eller hvad deraf för gäldens betalande erfordras genom

sysslomännens försorg säljas.

29 §.

Hvad ofvan är stadgadt i fråga om boskilnadsansöknings kungörande

samt om boupptecknings upprättande och beedigande, så ock

om förordnande af god man för hustru skall icke ega tillämpning, då

boskilnad sökes i sammanhang med konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari....., dock att mål, som

före den dag äro anhängiggjorda, skola behandlas efter äldre lag.

t iubo.ego i''- r .i ;. >1i.ii<! b''i i )

! *’: i i: T'' r • r n .'' ■; : :r ■ ■ •

.»%/■■! ?'' U r. ''it ■

h

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

71

Bilaga F.

VI oiSfUOf

8 glöd 4<it£

, V ?; <

i!''i w ■ rf r

Förslag

till

1 . \ ‘ . T k ''L, '' T] . ■ . '' j. v\V

Lag ''V''''-: -h:-

angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld vid dödsfall betalas

skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död

makes bo den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 8 och 18 §§ i förordningen huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående

undanskiftande af egendom i död makes bo den 18 september 1862

skola upphöra att gälla, samt att nedannämnda §§ i samma förordning

skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 §•

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt och vilja

sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre derom

skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse

utsatt är; och varde, sedan borgenärerna, på sätt i konkurslagen

om granskning af bevakade fordringsanspråk sägs, så ock sterbhusdelegarne

å andra sidan lemnats tillfälle att i frågan sig yttra,

ansökningen efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej

gjordt är.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,

lände till efterrättelse hvad i 27 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2&.

10 §.

Hafva sterbhusdelegarne å ena sidan afträdt egendom, och vill

någon å andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs;

ställe dock deu sterbhusdelegare borgen jemväl för egendom, om hvars

undanskiftande påstående må vara gjordt eller efteråt kan göras, och

njute sedan borgenärernas rätt emot den, som undanskifta vill.

Al §•

När egendomsafträde å någondera sidan sker, skall all egendom i

boet till borgenärerna öfverlemnas, utom i de fall, som i 6 och 10 §§

omförmälas. Hvad i lagen om boskilnad stadgadt finnes om försäljning

af egendom, som endera sidan tillåtits undanskifta, så ock om betalningsrätt

för vederlagsfordran gälle äfven i de fall nu sagda äro.

12 §.

Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,

skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa,

att den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om

egendomsafträdet gjordes. Den, som egendom sålunda afträdt, skall

den ed å inställelsedagen aflägga; stånde honom dock fritt att förut

inför den rätt, hvarunder den döda lydt, eller vid annan domstol edgången

fullgöra. Annan sterbhusdelegare åligge, der någon borgenär

det äskar, att eden aflägga och det styrka inom den tid och i den

ordning, som honom af rätten eller domaren forelägges; gör han det

ej, njute ej af egendomsafträdet den förmån, hvarom i 16 och 17 §§

förmäles.

17 §.

Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträdt, vare fri från

all gäld, hvarför dess enskilda egendom ej svarar. Enka njute ock för

framtiden befrielse för öfrig gäld, som under äktenskapet tillkommit,

utan så är att hon sjelf gjort gälden i och för handel eller annan

rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att,

efter ty i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda

egendom derför svara.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

73

19 §.

Varder af någon sterbhuBdelegare boet till konkurs afträdt, galle

det till förmån för annan sterbhusdelegare, som ej dessförinnan tid

till egendomsafträde försutit.

20 §.

Arfvingar, som ej i laga tid sig urarfva gjort, svare, en för alla

och alla för en, för den dödas gäld, utan så är att de äro från all

delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckningen tillstädes

varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet

eller af arfvet förmån njutit: i dessa fall vare sådan arfvinge från

ansvarighet för gälden fri.

Har efterlefvande make försummat att egendom afträda, stånds

han eller hon med arfvingarna i lika ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari...... dock att mål, som

dessförinnan anhängiggjorts, skola behandlas efter äldre lag.

Bih. till lliksd. Vrot. 1898,

1 Sami. 1 Afd. 17 Haft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga G.

Förslag

till

Lag

huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas skall, så ock om

frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

Har äktenskap blifvit genom skilnad upplöst, skall om skifte af

boet samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så

ock om förvaltning af samfäld egendom intill dess skifte sker gälla

hvad i lagen om boskilnad är i nämnda hänseenden stadgadt för makar,

som vunnit boskilnad; och ege å makar, som blifvit i äktenskapet

skilda, jemväl tillämpning hvad i samma lag för det fall, att boskilnad

sökts, finnes föreskrifvet om samfäld egendoms afskiljande från boet

och verkan deraf, om undanskiftande af giftorätt för gäld samt om

makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Hvad ill kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt om rätt för

mannen att för viss af hustrun gjord gäld freda egendom, deröfver han

eger råda, skall i fråga om samfäld egendom, som efter skilnaden står

under hans förvaltning, lända till efterrättelse intill dess skifte sker.

2 §é

Frånskild hustru vare ej pligtig att med egendom, som hon efter

skilnaden förvärfvar, betala under äktenskapet gjord gäld, utan så är

att hon sjelf ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse,

som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter ty

i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda egendom

derför svara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari......, men eger ej til
lämpning

å makar, som dessförinnan blifvit i äktenskapet skilda.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

75

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 12 oktober 1897.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Ahlgren,

Norberg,

Huss,

Carlson,

Claéson.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 17 november 1896

handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § och 10 kap. 13

§ handelsbalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

5:o) lag om boskilnad;

6:o) lag angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

7:o) lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas

skall, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter

jemte justitierådet Hammarskjöld, hvilken sistnämnde enligt läkarebetyg,

intaget i högsta domstolens protokoll för den 4 i denna månad,

var af sjukdom hindrad att tjenstgöra under återstoden af innevarande

år; så företogs nu detta ärende af närvarande justitieråden till slutlig

behandling; varande ett tryckt exemplar af förslagen bilagdt detta

protokoll.

Under granskningen af ifrågavarande förslag afgåfvos inom högsta

domstolen följande yttranden, nemligen vid

l:o) förslaget till lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.

9 kap.

1 §•

Justitierådet Claeson yttrade: »Den år 1874 vidtagna lagföräudring,

hvarigenom hustru under vissa förhållanden berättigats att sjelf råda

öfver egendom, samt jden i lagförslaget ifrågasatta ytterligare inskränkning

i mannens målsmansrätt, i tv att han ej skulle eg a att föra talan

för hustrun rörande sådan af henne under äktenskapet gjord gäld, för

hvilken allenast hennes giftorätt och enskilda egendom enligt lag svara,

torde påkalla särskilda föreskrifter för de fall, då hustrun t. ex. af sinnessjukdom

eller annan orsak icke är i stånd att förvalta egendomen

eller att föra talan angående gäld af nämnda slag. Behörig förvaltare

af egendomen kan eljest komma att saknas, och om nämnda inskränkning

i mannens målsmanskap godkännes, kan i brist af dylika föreskrifter

det inträffa, att en hustruns borgenär icke eger någon utväg

att göra sin fordringsrätt mot henne gällande, då han till följd af berörda

inskränkning är förhindrad att anhängiggöra talan mot mannen

i dennes egenskap af målsman för hustrun. Jag tillstyrker, att särskilda

bestämmelser i nämnda hänseende må meddelas.»

Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, af hvilka justitierådet

Carlson vidare anförde: »Enligt stadgandet i första stycket skulle

mannen eg a svara för hustrun äfven i mål, i hvilka betalning fordras

för gäld, som hustrun skulle hafva gjort före äktenskapet eller gemensamt

med mannen ådragit sig under äktenskapet. Då emellertid en

dom i ett sådant mål, äfven om den grundade sig å ett af mannen å

hustruns vägnar afgifvet medgifvande, skulle kunna medföra förpligtelse

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

för hustrun att betala gälden jemväl med enskild egendom och, i visst

fall, äfven med hvad hon efter boskilnad eller äktenskapets upplösning

kan ärfva eller förvärfva, synes stadgandet i denna del icke stå

väl tillsamman med den i 11 kap. iakttagna grundsats, enligt hvilken

hustrun icke personligen eller med enskild egendom svarar för andra

förbindelser än dem hon sjelf ingår. Efter min uppfattning bör mannens

behörighet uti ifrågavarande hänseende så ordnas, att genom dom

i rättegång mot honom allena betalningsskyldighet icke må åläggas

hustrun personligen eller med enskild egendom eller samfäld egendom,

hvaröfver hon eger råda, liksom icke heller i allmänhet genom dom i

rättegång mot hustrun allena mannens rätt att råda öfver gemensam

eller hustrun enskildt tillhörig egendom må. beröras.

Hustruns rätt att råda öfver gemensam egendom synes mig böra

utsträckas så till vida, att hustru, som idkar handel eller annan rörelse,

efter att dertill hafva vunnit rättighet, må ega sjelf råda öfver hvad

till rörelsen hörer, äfven om förlag till rörelsen skulle lemnats af egendom,

hvaröfver mannen egt råda. I sammanhang härmed kan ifrågasättas,

huruvida icke hustrus rätt att idka handel eller rörelse bör

göras oberoende af det i näringsförordningen stadgade vilkor, att mannen

ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen

kan komma att ingå.»

Justitierådet Hernmarck tilläde för sin del: »Enligt förslaget skulle

makar eg a att hvar för sig hafva förvaltning af viss egendom med

rätt att derom sluta aftal, men något uttryckligt förbud för dem att

med hvarandra ingå aftal om egendom innehåller förslaget icke.. .Af

hvad i 21 § af förslaget till lag om boskilnad stadgas rörande ogiltigheten

af aftal och gåfvor mellan makar, som vunnit boskilnad, torde

emellertid den slutsats kunna dragas, att meningen är, det öfverlåtelse

af egendom eller dertill syftande aftal ej heller under bestående egendomsgemenskap

må mellan makar förekomma. En så vigtig inskränkning

i makarnas rätt att förfoga öfver sin egendom synes dock höra

i lagen bestämdt uttalas, hvilket ock skedde i 1886 års förslag till

lagbestämmelser rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

Förbudet för makarna att ingå aftal om egendom bör likväl efter mitt

förmenande ej affattas på sådant sätt, att det under alla förhållanden

blir omöjligt för dem att få civila rättstvister sig emellan afgjorda vid

domstol. Det ligger visserligen i sakens natur, att dylika tvister företrädesvis

kunna uppstå, sedan boskilnad skett; men på sätt högsta

domstolens fleste ledamöter vid granskning af 1886 års förslag anmärkte,

kunna äfven dessförinnan makarna emellan uppkomma tvister

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

om egendom, hvilka i rättvisans intresse kräfva lösning, t. ex. huruvida

hustru har förvaltningsrätt till viss egendom eller förvaltningen

tillhör mannen. Tillätes det icke makarna att draga dylika tvister

under domstols pröfning, är det att befara, att ofta grof rättskränkning

skulle uppstå, och i de flesta fall vore det hustrun, som blefve

föremålet för densamma.

På grund häraf hemställer jag om den ändring i förslaget, som

af de gjorda anmärkningarne påkallas.»

2 §•

Justitierådet Claeson utlät sig: »Då det i första punkten af denna

§ gifna förbud för mannen, att med inteckning för gäld eller med servitut

belasta hustruns enskilda fastighet, sammanställes med hvad tredje

punkten innehåller angående upplåtelse af nyttjanderätt till hustruns

fasta gods, torde häraf framgå att lagförslagets mening är ej blott att

mannen må ega upplåta dylik nyttjanderätt utan äfven att inteckning

till säkerhet för sådan upplåtelse må meddelas i hustruns enskilda egendom.

Att tillstädja intecknings beviljande i hennes fastighet utan hennes

samtycke är, efter min mening, icke rådligt. Det kan för henne

medföra betydlig skada, exempelvis i det fall att egendomen måste

försäljas. Ett intecknadt arrendekontrakt, som under åtskilliga år hindrar

köparen att sjelf bruka egendomen, nedsätter i allmänhet egendomens

värde. Och för arrendatorn skänker inteckningen ej den trygghet, som

inteckning är afsedd att bereda, enär enligt förslaget hustrun kan under

vissa förhållanden uppsäga honom från uyttjanderätten. Jag hemställer,

att förbudet för mannen att med vissa inteckningar belasta

hustruns enskilda fastighet utsträckes till inteckningar af hvad slag

som helst, så att inteckning ej må meddelas i sådan fastighet med

mindre än att hustrun i fråga om gäld medgifvit inteckning och i

andra fall undertecknat upplåtelseafhandlingen eller eljest skriftligen

lemnat samtycke till upplåtelsen.

I fråga om tredje punkten af första stycket bör erinras att, derest

den uppsägningsrätt, som vid målsmanskapets upphörande skulle tillkomma

hustrun, blir, såsom förslaget innehåller, inskränkt till en tid

af ett år, hustrun mången gång i följd af okunnighet om upplåtelsen

kan gå miste om ifrågavarande rättighet. Särskildt i det fall att upplåtelsen

afser afverkningsrätt till skog eller eljest annan rättighet, som

icke ständigt utöfvas, kan det lätt tänkas att hustrun först långt efter

det målsmanskapet upphört erhåller kännedom om upplåtelsen. Med

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hänsyn härtill torde ifrågavarande tidsbestämmelse böra utgå. Då det

emellertid är obilligt att nyttjanderättshafvaren huru länge som helst

är utsatt för uppsägning utan att kunna å sin sida vinna befrielse från

aftalet, hemställes, att i sammanhang med nyssnämnda förändring äfven

nyttjanderättshafvaren må tillerkännas uppsägningsrätt, derest icke

hustrun eller hennes arfvingar vilja godkänna upplåtelsen.

Vidkommande slutligen det i sista punkten af första stycket intagna

stadgande rörande tiden för afflyttning synes detsamma lemna

rum för den tydning, att laga fardag tillkommer äfven innehafvare af

skogsafverkningsrätt. Till förebyggande af en dylik tolkning, hvilken

skulle leda till uppenbara missförhållanden, torde nämnda stadgande, i

likhet med hvad som skett i 113 § utsökningslagen, så affattas, att

hänvisningen till jordabalkens bestämmelser om fardag kommer att

gälla endast landbo och hyresman.»

I detta yttrande instämde justitieråden Hernmarck, Ahlgren, Norberg

och Huss; hvarjemte justitierådet Carlson biträdde samma yttrande

hvad det afsåg 3:dje och sista punkterna i §:ns första stycke.

10 Kap.

2 §•

Justitierådet Carlson anförde: »Den nu föreslagna lagändringen,

enligt hvilken giftorätt icke vidare skulle ega rum i fast egendom i

stad, som ena makan eger vid giftermålets ingående eller under äktenskapet

ärfver, har förordats af lagkomitén och lagberedningen samt

begärts af Riksdagen i dess skrifvelse af år 1884. Detta oaktadt kan

jag icke tillstyrka densamma. Enligt min uppfattning är det principielt

oriktigt att göra ena makans rätt till andel i egendom, som andra

makan inför i boet, beroende af egendomens natur af fast eller lös

egendom. Det är obilligt att maka, som inför egendom af viss natur,

skall få behålla denna ensam, under det att andra makan, som inför

egendom af annan natur, måste afstå hälften deraf till förra makan.

De missförhållanden i detta afseende, till hvilka nu gällande lag gifver

anledning, skulle genom förslagets upphöjande till lag icke komma att

minskas utan tvärtom ökas. En inskränkning i den lagbestämda egendomsgemenskapen

makar emellan bör, när tiden derför finnes vara

inne, ske på det sätt, att all egendom, som af ena makan införes vid

giftermålet eller under äktenskapet tillfaller henne genom arf, gåfva

eller testamente, förklaras vara enskild.»

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

11 Kap.

1 §•

Justitierådet Claeson yttrade: »Den i slutet af andra stycket föreslagna

regel, att samfälda boet svarar allenast för det gäldbelopp, som

öfverskjuter värdet af den intecknade eller eljest såsom säkerhet lemnade

egendom, är, enligt hvad det af chefen för justitiedepartementet

afgifna, vid lagförslaget fogade yttrande utvisar, afsedd att äfven gälla

för det fall, att egendomen, då betalning ifrågakommer, ej längre tillhör

gäldenären eller ej vidare utgör säkerhet för gälden. Då detta

emellertid icke synes klart framgå af styckets nuvarande lydelse, torde

ett förtydligande i berörda hänseende böra göras.»

Justitieråden Hernmarck, Alilgren, Norberg och Huss biträdde denna

anmärkning.

Justitierådet Carlson utlät sig: »I förslaget ordnas makars betalningsskyldighet

i förhållande till borgenären för gäld, som ena makan

gjort före äktenskapet, på det sätt, att en del af gälden göres till gemensam

i den mening att, förutom den gäldbundna makans enskilda

egendom, hela det samfälda boet svarar för densamma, under det att

återstående delen af gälden, såsom enskild, får utgå endast ur den

gäldbundna makans enskilda egendom och giftorätt i boet. Derest vid

konkurs i förening med boskilnad gäld af båda dessa slag förefunnes,

skulle följaktligen det gemensamma boet uppdelas i två förmögenhetsmassor,

mannens giftorätt och hustruns giftorätt. I den förra skulle

konkurrera den gemensamma gälden och mannens enskilda gäld; i den

senare den gemensamma gälden och hustruns enskilda gäld. Äfven

om samfälda boets tillgångar öfverstege den gemensamma gälden, skulle

dervid kunna inträffa, att endast en mindre del af denna utginge ur

ena makans förmögenhetsmassa i följd deraf, att denna maka svarade

för enskild gäld till jemförelsevis högt belopp. Då emellertid den gemensamma

gälden skulle utgå ur hela den samfälda egendomen så

långt denna försloge, måste i följd häraf andra makan, som icke hade

enskild gäld, med sin andel i samfälda boet betala större del af den

gemensamma gälden än på henne efter giftorätten bort belöpa. Hon

skulle sålunda icke kunna för borgenärerna freda sin andel i det belopp,

hvarmed samfälda tillgångarne öfverstege den gemensamma gälden,

utan vara nödsakad afstå större eller mindre del deraf, i olyckligaste fäll

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

det hela. Antag t. ex. att ingen af makarne inför enskild egendom;

ena makan har vid giftermålet gemensam egendom till värde af 20,000

kronor och skulder till belopp af 60,000 kronor; andra makan gemensam

egendom till värde af 10,000 kronor och ingen gäld. Vid konkurs,

som inträffar strax efter giftermålet, lemnar förra makans giftorätt,

15,000 kronor, tillgång till endast 25 proc. af den gäld 60,000

kronor, som deri konkurrerar; af den gemensamma gälden 20,000 kronor

betalas sålunda ur denna giftorätt allenast 5,000 kronor; till gäldande

af återstoden 15,000 kronor åtgår andra makans hela giftorätt

och hon får sjelf ingenting.

All den gemensamma egendom, ena makan vid giftermålet inför

i boet, kan alltså komma att gå i betalning för andra makans före

äktenskapet gjorda gäld. Häremot vore, enligt min uppfattning, intet

att erinra, om fråga vore endast om egendom, som införes af hustrun.

Då mannen eger oinskränkt rätt att förfoga öfver egendomen, och densamma

svarar för alla de förbindelser, mannen ingår under äktenskapet,

kan det anses konseqvent, att den äfven må gå i betalning för hans

före äktenskapet gjorda gäld. Sådant må anses såsom en visserligen

beklaglig men naturlig följd af mannens förvaltningsrätt. Deremot

synes man böra och kunna bereda mannen möjlighet att för hustruns

före äktenskapet gjorda gäld freda sin giftorätt i egendom, som af

honom sjelf införes och förvaltas.

Eu annan anmärkning mot förslaget i denna del är, att den gäldfri

makans ställning, i motsats mot hvad man haft skäl vänta, kan

blifva sämre, om värdet af den samfälda egendom, som af gäldbundna

makan införes, är större, än om det, under i öfrigt lika förhållanden,

är mindre. Om i det nyss anförda exemplet den gäldbundna makan

— låt vara hustrun — infört egendom till värde af endast 5,000 kronor

och sålunda endast ett motsvarande belopp af gälden blifvit gemensam,

skulle mannen hafva för gälden fredat 3,125 kronor af sin

giftorätt, och om hustrun icke alls infört någon egendom och följaktligen

hela gälden blifvit enskild, skulle mannen fredat hela sin giftorätt

5,000 kronor i den egendom han sjelf infört.

Enligt min mening bör makarnes betalningsskyldighet i förhållande

till borgenären för gäld, hvarom nu är fråga, bestämmas så, att eu

hvar af makarne personligen och med samfäld egendom, som af henne

förvaltas, svarar för den gäld hon gjort, och att derjemte mannen på

enahanda sätt svarar för den af hustrun gjorda gälden, till belopp motsvarande

värdet af den samfälda egendom, hon vid giftermålet inför,

jemte behållningen af samfäld egendom, 8<?m under äktenskapet kan

Dill. till Iiilcsd. Prat. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tillfalla henne i följd af arf, gåfva eller testamente. Vid konkurs i

förening med boskilnad skulle i följd häraf det samfälda boet uppdelas

icke efter hvardera makans giftorätt utan efter förvaltningsrätten. Om

ena makans förmögenhetsmassa lemnade öfverskott, sedan gäld, för

hvilken densamma svarar, blifvit betald, skulle naturligtvis andra makans

borgenärer ega erhålla betalning ur den del af öfverskottet, som vid

bodelningen befunnes tillkomma sistnämnda maka.

Genom att''sålunda likställa samfäld egendom, som af ena makan

förvaltas, med hennes enskilda, af henne sjelf förvaltade egendom vinner

man den fördel, att den sistnämnda, äfven om den blifvit förvandlad

och sammanblandad med den samfälda egendomen, kan skyddas för

gäld, för hvilken den icke bör svara.

Frågan, huruvida mannen är skyldig svara för viss af hustrun

före äktenskapet gjord gäld eller någon del deraf, bör afgöras då betalning

för gälden sökes, icke i utmätningsärendet, Om sådan talan bifalles,

bör domen innehålla att mannen dömes betala, icke att han förpligtas

i sin egenskap af målsman för hustrun. Vill borgenären göra

fordringen gällande mot hustrun, bör hon sjelf stämmas och svara i

målet; dock torde för att domen må kunna verkställas genom utmätning

af hustruns enskilda egendom, medan den förvaltas af mannen, tillika

böra fordras, att mannen äfven stämmes och förpligtas tåla att egendomen

går i betalning för gälden.

I fråga om makarnes inbördes ansvarighet för gäld, som gjorts

före äktenskapet, torde, såsom i förslaget skett, den grundsats kunna

tillämpas, att ena makans gäld, som motsvaras af samfäld, af henne

införd egendom och icke särskildt häftar vid och kan utgå ur henne

enskildt tillhörig egendom, bör, såsom gemensam, drabba båda makarne,

men annan gäld, såsom enskild, henne ensam. Då emellertid

för den gäld, hvilken sålunda borde anses vara gemensam, tillgångar

till motsvarande belopp ingått i boet till förvaltning af mannen, bör

det åligga honom att med dessa tillgångar eller annan samfäld egendom,

som af honom förvaltas, betala gälden. Förvaltar han det samfälda

boet så, att en del af gälden icke kan utgå ur detsamma, bör han

sjelf ensam vidkännas denna del. Något skäl finnes enligt mitt förmenande

icke, hvarför förhållandet i detta afseende skall vara olika allt efter

som gälden gjorts af ena eller andra makan. Har mannen med sin

enskilda egendom betalt dylik af ena eller andra makan gjord gäld,

bör han följaktligen vid bodelning erhålla vederlag af samfälda boet,

som af honom förvaltas, så långt detta förslår men ej vidare; har åter

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hustruns enskilda egendom blifvit använd till gäldens betalning, bör

vederlag utgå af samfälda boet, som af mannen förvaltas, och, om detta

ej lemnar tillgång, af mannens enskilda egendom och giftorätt i samfäld

egendom, som af hustrun förvaltas. Stadgandet i andra punkten

af 8 §, i hvad det afser gäld, som före äktenskapet gjorts af hustrun,

går i alldeles motsatt riktning.

Hvad som stadgas om ansvarighet för gäld, som af ena makan

gjorts före äktenskapet, bör visserligen i allmänhet gälla äfven om

gäld, som under äktenskapet åsamkats henne i följd af arf, gåfva eller

testamente, men denna regel torde dock icke kunna utan förändring

tillämpas å det fall, att arf, gåfva eller testamente tillfallit hustrun

utan förbehåll, att egendomen skall stå under hennes egen förvaltning.

Då det är mannen, som ensam bestämmer, huruvida arfvet, gåfvan

eller testamentet skall emottagas eller icke, och som i regeln oinskränkt

eger råda öfver egendomen, bör ansvaret drabba honom, för den händelse

skulderna öfverstiga tillgångarne eller dessa förbrukas utan att

gälden betalas. Mannen bör i förhållande till borgenären svara för gälden

i dess helhet, personligen och med samfäld egendom, som af honom

förvaltas. Derjemte bör hustrun svara för gälden med den egendom,

som genom fånget tillfaller henne såsom enskild, hvilken ansvarighet

af praktiska skäl skulle kunna utbytas mot skyldighet för hustrun

att personligen och med samfäld egendom, som af henne förvaltas,

svara för så stor del af gälden, som motsvarar värdet af nämnda enskilda

egendom. I förhållandet makarne inbördes emellan bör gäld, som

särskildt häftar vid och kan utgå ur samma enskilda egendom, drabba

hustrun ensam; annan gäld till belopp, som motsvarar värdet af den

samfälda egendom, hvilken i fånget ingått, bör i första rummet utgå

ur samfäld egendom, som af mannen förvaltas, och i öfrigt drabba

honom ensam; återstoden af gälden bör drabba hustrun iden mån den

kunnat gäldas af berörda enskilda egendom och i öfrigt mannen.»

2 §.

Justitierådet Carlson yttrade: »För gäld, som makarne gemensamt

gjort under äktenskapet, bör en hvar af dem i förhållande till borgenären

svara med sin enskilda egendom och samfäld egendom, som af

henne förvaltas, efter omfattningen af den förbindelse, hon iklädt sig.

Frågan om hustruns betalningsskyldighet för gälden bör pröfvas då

gälden utsökes, icke i utmätningeärenden. Hustrun bör sjelf svara i

krafmålet så vidt det henne rörer.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Den omständigheten, att hustrun jemte mannen deltagit i förhandlingarna

vid ett aftal, hvaraf gäld uppkommit, bör icke i och för sig

föranleda dertill, att hustrun anses hafva gjort gälden gemensamt med

mannen. Det bör presumeras, att aftalet slutits af mannen och att

hustrun uppträdt endast såsom hans rådgifvare; hon bör följaktligen

icke svara för gälden med mindre af omständigheterna tramgår, att

hon velat personligen förbinda sig. Det vore önskligt att åt denna

grundsats kunde gifvas uttryck i lagen.

Hvad angår frågan om makarnes inbördes ansvarighet för gäld,

som de .gemensamt gjort, är jag böjd för den åsigt, att sådan gäld

bör likställas med gäld, som mannen under äktenskapet ensam gör,

utan att särskildt vållande kan läggas honom till last. Då hustrun

jemte mannen ikläder sig betalningsskyldighet, torde sådant ske endast

i borgenärens intresse och icke för att ändra makarnes inbördes ansvarighet.

Huruvida hustrun dervid ställer sig såsom medgäldenär

med mannen eller såsom löftesman för honom synes icke böra inverka

på denna ansvarighet.

För gäld, som hustrun ensam gör under äktenskapet, bör, enligt

min uppfattning, mannen icke svara med enskild egendom och samfäld

egendom, som af honom förvaltas, med mindre han pröfvas hafva

uttryckligen eller stillatigande medgifvit hustrun rätt att skuldsätta

honom. Men i detta fall bör hustrun, om ej annat förhållande af omständigheterna

framgår, anses hafva vid skuldsättningen handlat endast

å mannens vägnar och sålunda sjelf vara fri från ansvarighet för

gälden.»

Justitierådet Huss anförde: »Uti denna § stadgas att gäld, som

hustrun för det gemensamma boets räkning gjort under sådana förhållanden

att det kunnat antagas ske med mannens samtycke, skall

med samfäld egendom betalas. Enligt motiven till förslaget synes

med nämnda gäld afses sådan, som hustrun gör i sin husmoderliga

verksamhet, hvadan hennes rätt att ådraga det gemensamma boet förpligtelser

skulle blifva af mera begränsad omfattning. Emellertid innehåller

lagtexten icke något om dylik inskränkning utan gifva dess

ordalag anledning till antagande att hustrun skulle kunna upptaga lån eller

eljest ingå mera omfattande förbindelser för det gemensamma boets

räkning. Vid sådant förhållande och då jag ej kan instämma uti hvad

motiven innehålla derom att stadgandet i fråga är påkalladt i den allmänna

samfärdselns och rättssäkerhetens intresse, utan fastmera håller

före att, der hustrun för det gemensamma hushållets eller särskilda

familjemedlemmars personliga behof gjort gäld under sådana orastän
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kongl. Afaj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

digheter att mannens samtycke skäligen kan förutsättas, domstolarne

framdeles skola liksom hittills utan stöd af uttrycklig lag ådöma det

gemensamma boet ansvarighet för samma gäld, skulle jag helst se att

hvad lagrummet i fråga innehåller beträffande hustruns rätt att med

gäld belasta det gemensamma boet måtte utgå. Då emellertid med

afseende å affattningen af stadgandet i förslagets 11 kap. 3 § 2 mom.

något torde böra uti 2 § i ämnet sägas, vill jag förorda, att det uti

1886 års förslag använda uttrycket gäld, som hustrun med mannens

vetskap och samtycke gjort’, varder upptaget.»

Justitierådet Norberg ansåg de grunder, på hvilka, i fråga om

hustrus rätt och ställning i boet, förevarande lagförslag hvilade, icke

föranleda dertill att hon borde vara mindre ansvarig än mannen för

betalning af den gäld, hon jemte honom gjort eller ensam för det gemensamma

boets räkning sig åsamkat.

3 §•

Justitierådet Claeson, med hvilken justitieråden Hernmarck, Ahlgren

och Buss instämde, utlät sig: »Enligt första stycket i denna § får

hustruns giftorätt användas till betalning af all den gäld, mannen under

äktenskapet åsamkar sig, med undantag blott för de fall, då gälden

utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning. Härigenom

blir hustruns giftorätt vida mindre skyddad än enligt gällande lag, ty

nuvarande 4 § i 11 kap. giftermålsbalken tillåter icke, att hennes giftorätt

må användas i något enda fall, då gälden tillkommit af mannens

särskilda vållande och förgörelse och hustrun icke haft någon nytta

eller del deri. All den gäld, hvarom nyssnämnda 4 § handlar, är i

realiteten att betrakta såsom mannens enskilda gäld, och det synes

fördenskull obilligt att, på sätt lagförslaget afser, tillförbinda hustrun

att i allmänhet deltaga i dess betalande. Den i 6 § af detta kapitel

enligt lagförslaget hustrun tillagda rätt att vid bodelning kunna få

vederlag för hvad af hennes giftorätt till betalningen användts, blir af

någon verkan allenast i den händelse att efter gäldens liqviderande

boets ställning är sådan, att någonting finnes qvar af mannens giftorätt

eller enskilda egendom. Jag hemställer förty, att undantaget i

första stycket af denna § må erhålla samma omfattning som bestämmelsen

i den nu gällande 4 § af 11 kap.»

Justitierådet Carlson afgaf följande yttrande: »Bestämmelserna i

denna paragraf kunna enligt min mening föranleda till obilligheter

såväl för endera makan som för hennes borgenärer. Om hustrun söker

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

uppehålla familjen t. ex. genom inkomsten af en af henne ensam utöfvad

handelsrörelse, är det obilligt mot henne och hennes borgenärer, att

handelslagret tages i mät för mannens gäld, och att vid mannens konkurs

största delen af lagret går till betalning af hans gäld, under det

hustrun med återstoden deraf och hvad hon framdeles kan ärfva eller

förvärfva måste betala de skulder hon för rörelsen ådragit sig. Lika

obilligt kan det vara för mannen och hans borgenärer, att vid hustruns

död en afsevärd del af boets tillgångar måste gå till betalning af gäld,

som hustrun utan nytta gjort, under det mannen med återstående delen

måste betala den gäld, som gjorts för boets räkning. Det är lätt att

finna, att såväl mannen som hans borgenärer härvid kunna blifva lidande.

Antag t. ex. att boets tillgångar, hvilka utgöra samfäld egendom och

förvaltas af mannen, uppgå till värde af 10,000 kronor och skulderna

till belopp af 8,000 kronor samt att hustrun gjort gäld utan nytta till

belopp af 12,000 kronor. Vid hustruns död måste mannen göra sig

urarfva. Ur hustruns lott i boet 5,000 kronor betalas endast 25 proc.

af hela skuldbeloppet 20,000 kronor och sålunda allenast 2,000 kronor

af den samfälda gälden 8,000 kronor. Till återstoden räcker mannens

giftorätt icke till; mannen, som haft skäl hoppas att få en behållning

af 1,000 kronor, får i stället en skuld till detta belopp.

För min del tror jag, att man äfven i fråga om detta slag af

gäld bör uppställa den regel, att en hvar af makarne med sin enskilda

egendom och samfäld egendom, som af henne förvaltas, svarar för den

gäld hon gjort; dock med den inskränkning att hustruns enskilda

egendom icke så länge den förvaltas af mannen må gå i betalning

för sådan gäld. Visserligen skulle hustrun härigenom gå miste

om den förmån, att hennes giftorätt i samfäld egendom, som af mannen

förvaltas, icke finge vid konkurs tillgripas för böter och skadestånd,

som mannen genom brottslig handling ådragit sig, men denna förmån

torde, enligt hvad erfarenheten visat, vara af ringa betydelse.

Hvad angår makarnes inbördes ansvarighet för gäld, hvarom nu

är fråga, så torde gälden, om den tillkommit genom makans särskilda

vållande, böra drabba henne ensam. Eljest bör gälden i första rummet

utgå ur samfäld egendom, som af den gäldbundna makan förvaltas.

Om gälden blifvit betald med hennes enskilda egendom, bör hon följaktligen

erhålla vederlag så långt berörda samfälda egendom dertill

förslår men ej vidare. Detta bör gälla äfven om gäld, som gjorts af

hustrun. Det är obilligt att, såsom föreslagits, sådan gäld skall drabba

henne ensam, under det att mannen erhåller giftorätt i den egendom,

som för gälden influtit. Har åter ena makans gäld blifvit betald med

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

andra makans enskilda egendom, bör vederlag utgå icke allenast ur

den samfälda egendom, som af förstnämnda makan förvaltas, utan

äfven, i den mån denna ej förslår, ur hennes enskilda egendom och

giftorätt i öfrig samfäld egendom.»

4 §•

Justitierådet Carlson erinrade, att om ansvarigheten för gäld,

som i 2 och 3 §§ afses, bestämdes på sätt han föreslagit, innehållet

af förevarande paragraf naturligtvis måste i viss mån jemkas.

Justitierådet Huss anförde: »Af stadgandet i denna paragraf,

jemfördt med bestämmelserna i 2 §, följer att, äfven om hustrun å en

af mannen utgifven förbindelse tecknat borgen såsom för egen skuld,

förbindelsens hela innehåll ej kan uttagas ur hustruns enskilda egendom.

För en långifvare ligger emellertid det antagande uära till hands

att hustrun genom en dylik borgen åtagit sig den särskilda ansvarighet,

som omförmäles i 2 §, och således med hela sin egendom häftar för

gälden. Till förekommande af missförstånd härutinnan och dä sådant

kan undvikas genom bestämmelse att hustru, som iklädt sig ansvarighet

för mannens gäld såsom vore den af henne sjelf gjord, ej åtnjuter

befrielse från att med sin enskilda egendom ansvara för gäldens hela

belopp, hemställer jag om ändring i förslaget uti omförmälda afseende.»

Justitierådet Hernmarck biträdde denna anmärkning.

Justitierådet Norberg anmärkte det i hans tanke föga billiga

deruti, att enligt denna §, jemförd med 2 § i förslaget, hustru, som

för någon af mannen gjord gäld iklädt sig oinskränkt betalningsansvar,

likväl icke, i förhållande till borgenär, skulle lika med mannen

vara med hela sin enskilda egendom ansvarig för samma gäld, icke

ens i fall den tillkommit till förmån för henne enskildt och personligen.

Betydelsen häraf framträdde, enligt justitierådets uppfattning, än mera

vid jemförelse med de bestämmelser om framtida ansvarsfrihet för dylik

gäld, hvilka funnes upptagna uti de nu jemväl till granskning förekommande

förslagen till lag om boskilnad, till lag om ändring i förordningen

huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. samt till lag

huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas skall m. m.

Så beskaffade stadganden syntes justitierådet icke vara väl förenliga

med det mått af sjelfständighet i ekonomiskt hänseende, som numera

eljest enligt förslaget skulle den gifta kvinnan tillerkännas.

Justitierådet Alilgren förenade sig med justitierådet Norberg.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5 §•

Justitierådet Claeson utlät sig: »Det föreliggande lagförslaget afser,

bland annat, att söka klargöra den hittills sväfvande frågan, huruvida

gift kvinna eger befogenhet att sjelfständigt ikläda sig rättsligen

bindande förpligtelse^ Enligt lagförslaget tillätes det henne att åtaga

sig sådana, och om rättegång rörande dylik förbindelse anställes mot

henne, eger icke hennes man utan hon allena (so 9 kap. 1 § enligt

förslaget) att föra talan. Men blir hon i rättegången ådörad betalningsskyldighet,

kan, enligt den lydelse förevarande paragraf här i förslaget,

fordriugsegaren i allmänhet icke göra sin rätt gällande mot henne i

afseende å henne tillhörig enskild egendom, som står under mannens

förvaltning. Ett exempel till frågans belysning må här anföras. En hustru

har i boet medfört eu fastighet, som dock ej är genom äktenskapsförord

undantagen från mannens förvaltning. Hou köper åtskilliga förnödenheter,

och handlanden beviljar henne för dem kredit både med hänsyn till

deras beskaffenhet att vara för hushållet behöfliga och med kännedom

derom att hon såsom ensam egarinna till fastigheten är för betalningen

fullt säker. Liqvid uteblir emellertid, och handlanden anställer vid domstol

talan mot båda makarne med yrkande om betalning jemlikt 11 kap. 2 §

enligt förslaget, eller att, om detta yrkande ej bifalles, hustrun måtte

ådömas betalningsskyldighet enligt förslagets 11 kap. 3 § andra stycket.

Rättegången utfaller sålunda, att blott senare påståendet godkännes.

Hustrun är alltså dömd att betala gälden, men fordriugsegaren hindras

att göra sin rätt gällande, derför att fastigheten står under mannens

förvaltning. Detta är, efter min uppfattning, ej med rättvisa förenligt.

Väl må, såsom lagförslaget innehåller, det vara fordringsegaren förmenadt

att för hustruns under äktenskapet gjorda gäld få utmätning

af samfäld egendom, hvaröfver mannen eger råda. Häraf synes mig

dock ej med nödvändighet följa, att äfven hustruns enskilda, af mannen

förvaltade egendom skall vara skyddad. Mannens förvaltningsrätt bör,

enligt mitt förmenande, få stå tillbaka för hustruns särskilda eganderätt

till viss egendom, då fordringsegares rättsanspråk är i fråga. Jag

tillstyrker förty, att en ändring i denna paragraf vidtages, så att

hustruns enskilda egendom, äfven om den står under mannens förvaltning,

alltid må kunna för hennes enskilda, i äktenskapet gjorda

gäld utmätas.»

Justitierådet Carlson anförde: »Hvad jag föreslagit beträffande

makars betalningsskyldighet för gäld är afsedt att tillämpas såväl vid

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

konkurs, i eller utan förening med boskilnad, som vid utmätning,

vare sig boskilnad blifvit sökt eller ej. Dock skulle jag, med hufvudsaklig

anslutning till förslaget, vilja göra det undantag, att för hustruns

gäld, som utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning, må

kunna utmätas jemväl samfäld egendom, som af mannen förvaltas, såvida

icke boskilnad sökts eller äktenskapet blifvit upplöst.

Ifrågavarande paragraf lärer emellertid afse äfven ett slag af

gäld, hvarom icke förut talats i förslaget, nemligen gäld, som af maka

gjorts efter äktenskapets upplösning. Förelaget synes medgifva, att

för sådan gäld, vare sig den gjorts af mannen eller hustrun, må kunna

utmätas hela det samfälda boet. Ett sådant stadgande skulle, enligt

min uppfattning, innebära stor orättvisa. Ena makans eller hennes

arfvingars rätt att erhålla del af den behållning, som fanns vid äktenskapets

upplösning, bör icke stå tillbaka för anspråk af andra makans

sedermera tillkomna verkliga eller fingerade borgenärer. Det skulle

kunna ifrågasättas att helt och hållet förbjuda utmätning för sådan

gäld af något, som till boet hörer, innan detta blifvit skiftadt; i hvarje

fall bör utmätning — som endast må omfatta den gäldbundna makans

enskilda egendom och samfäld egendom, som af henne förvaltas —

— icke få ske om skälig anledning förefinnes, att andra makans eller

hennes arfvingars giftorätt eller rätt till vederlag derigenom skulle

kränkas. Sistnämnda maka eller hennes arfvingar böra följaktligen

beredas tillfälle att erhålla kännedom om utmätningen och skydda

sin rätt.

Med gäld, hvarom nu är sagdt-, torde föröfrigt böra likställas

gäld, som ena makan gjort sedan boskilnad blifvit sökt, förutsatt att

ansökningen bifalles.»

Justitierådet Norberg trodde det vara rätt och billigt, om vid

utmätning för gäld, derför betalningsskyldighet blifvit allenast ena

maken ålagd, laglig utväg lemnades den andra maken att undantaga

ej allenast sin enskilda egendom utan ock sådan samfäld egendom,

hvaröfver sistnämnda make ensam egde råda. I annat fall skulle,

exempelvis, hvad hustru genom eget arbete förvärfvat få tagas i mät

för mannens enskilda gäld, hvarigenom hennes rätt att råda öfver sin

arbetsförtjenst kunde, hädanefter såsom hittills, göras temligen illusorisk.

6-8 §§.

Justitierådet Carlson yttrade: »Hvad som stadgas om vederlag

för det fall att enskild egendom blifvit använd till betalning af gäld,

Bil. till Rilcsd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 lläft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

som af ena makan gjorts under äktenskapet och icke tillkommit genom

hennes särskilda vållande, bör, enligt min uppfattning, ega motsvarande

tillämpning för det fall att enskild egendom eljest blifvit af ena makan

använd till utgifter, till hvilka hon icke varit särskildt vållande. Det

synes nemligen icke böra inverka på rättsförhållandet makarne emellan,

huruvida vissa utgifter blifvit direkt bestridda af köpeskillingen för

afyttrad enskild egendom eller om till desamma användts lånta medel,

hvilka sedermera betalts med samma köpeskilling. Vid en bodelning

torde föröfrigt ofta vara omöjligt att utreda, huru viss i boet influten

penningetillgång blifvit omedelbart använd. För liqvids uppgörande

emellan makarne bör det i allmänhet — särskildt om hustrun icke

haft egendom under sin förvaltning — vara nog att veta, huruvida

gäld funnits eller utgift gjorts, som bör drabba ena makan ensam,

samt huruvida enskild egendom blifvit antingen försåld eller förbättrad.

Tillämpar man de af mig uppstäda grunder för makars inbördes

ansvarighet för gäld på frågan om makas rätt till vederlag för enskild

egendom, som blifvit annorledes än till betalning af gäld använd för

gemensam räkning, kommer man till det resultat, att för mannen

enskildt tillhörig egendom vederlag bör utgå allenast ur samfäld egendom,

som af honom förvaltas; att för hustrun enskildt tillhörig egendom,

som stått under mannens förvaltning, vederlag bör utgå icke

allenast ur samfäld egendom, som af mannen förvaltas, utan äfven,

om denna ej förslår, ur hans enskilda egendom och giftorätt i samfäld

egendom, som af hustrun förvaltas, samt att för hustrun enskildt tillhörig

egendom, som stått under hennes egen förvaltning, vederlag

bör utgå allenast ur samfäld egendom, som af henne förvaltas, så

vida icke köpeskillingen för egendomen öfverlemnats till mannen, i

hvilket fall bör gälla detsamma, som om egendomen stått under hans

förvaltning.

I öfrigt åberopar jag hvad jag anfört vid 1, 2 och 3 §§.»

2:o) förslaget till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 §

och 10 kap. 13 § handels})alken.

Justitierådet Ahlgren förmälde sig biträda och åberopa hvad uti

ett af justitierådet Hammarskjöld under cirkulationen afgifvet yttrande

blifvit emot detta förslag anmärkt, så lydande: »Något behof af utvidgad

rätt för hustru att ikläda sig borgensförbindelser finnes, enligt

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

min uppfattning, icke, äfven om förslaget i öfrigt blir lag. Rätt att

upptaga lån, köpa på kredit o. s. v. kan svårligen förnekas hustru, då

lagen tillerkänner henne rätt att förvalta viss egendom. Men sistnämnda

rätt kan mycket väl utöfvas utan rätt att på egen hand ikläda sig

borgensförbindelser. Rätten dertill skulle uppenbarligen icke tjena till

att trygga hustruns ekonomiska ställning. Tvärt om skulle deraf kunna

blifva följden, att hustru, när hon vid äktenskapets upplösning eller

eljest får egendom att förvalta, finner sig ruinerad genom borgensförbindelser

för andra. Just den omständighet, att hon, om hon ej

hade enskild egendom att förvalta, under beståndet af mannens målsmanskap

ej hade att frukta större obehag af sådana förbindelser, kunde

verka försvagande på hennes motståndskraft emot anspråk på hennes

hjelpsamhet i sådan riktning. Af dessa grunder och då det icke torde

vara skäl att endast för att vinna teoretisk konseqvens ändra lagens

bestämmelser om hustrus rätt att ikläda sig borgen, afstyrker jag hvad

derutinnan blifvit föreslaget.»

3:o) förslaget till lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.

Följande yttrande afgafs af justitierådet Carlson: »Bestämmelserna

i denna § synas mig allt för mycket gynna ena makans borgenärer på

andra makans bekostnad.

Såväl vid utmätning som eljest, då tvist uppstår, huruvida egendom

i makars bo är samfäld eller tillhör ena makan enskildt, eller

huruvida förvaltningsrätten tillkommer ena eller andra makan, torde,

intill dess annat förhållande ådagalägges, böra antagas, att egendomen

är samfäld och står under mannens förvaltning. Om boskilnad eger

rum emellan makar, hvilka hafva gemensam bostad, torde egendom,

som finnes i makarnes besittning, böra presumeras tillhöra mannen

och följaktligen äfven stå under hans förvaltning. Mannens blotta

uppgift, att förhållandet är sådant, som nu för hvarje fall sagts, torde

derför böra vara tillräcklig för att freda egendom för utmätning för

gäld, hvarför densamma under sådan förutsättning icke svarar, så vida

icke vid utmätningstillfället utrönes eller åtminstone göres sannolikt,

att uppgiften är oriktig.

Vidare erinras att, enligt förslaget, maka, som ville freda egendom

från utmätning, i allmänhet skulle vara nödsakad att anställa

särskild rättegång mot borgenären. Endast i det jemförelsevis sällsynta

fall, att makans rätt, kunde sägas vara uppenbar, skulle nemligen

hennes anspråk kunna godkännas omedelbart vid utmätningstillfället.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Genom denna formulering af stadgandet har man, enligt min mening,

utan skäl försvårat möjligheten för ena makan, särskildt hustrun, att

skydda sin rätt mot andra makans borgenärer.

Förslaget anvisar icke makarne något sätt att styrka, huruvida

egendom är samfäld eller tillhör ena eller andra makan eller står under

ena eller andra makans förvaltning. Tvärtom skulle man kunna säga,

att förslaget beröfvar makarne möjlighet härtill, då det förbjuder dem

att under äktenskapet träffa aftal med hvarandra om egendom, vare

sig boskilnad eger rum eller icke. Rättsförhållandet emellan makar,

hvilka längre tid lefvat under boskilnad, torde svårligen kunna utredas,

om man frånkänner betydelse åt överenskommelser som träffats och

erkännande som afgifvits under äktenskapet. Enligt min mening bör

det stå makar, som vunnit boskilnad, fritt, att med hvarandra träffa

aftal om egendom likasom att vid domstol tvista om bättre rätt till

sådau. Till borgenärernas skydd bör dock föreskrifvas, att öfverenskommelsen

eller domen för att blifva mot dem gällande bör inregistreras

hos rätten och att, om ena makan inom viss tid derefter

afträder sin egendom till konkurs, borgenärerna, derest de förmena

sin rätt vara kränkt, ega söka återvinning. En viss rätt att med

hvarandra träffa aftal och föra rättegång om egendom synes äfven böra

tillkomma makar, hvilka lefva under egendomsgemensamhet. Det bör

vara makarne medgifvet att på sådant sätt få konstateradt, dels att

viss egendom blifvit satt i stället för hustrun enskildt tillhörig af mannen

förvaltad egendom, som blifvit under äktenskapet förvandlad, och dels

att viss egendom står under hustruns förvaltning. Naturligtvis böra

äfven för detta fall bestämmelser meddelas till skydd för borgenärerna.

Härmed förfaller grunden för den föreslagna afvikelsen från bestämmelserna

i 69 §, att i fall, som afses i 70 §, endast borgenären skall

instämmas.»

Justitierådet Hernmarck åberopade hvad justitierådet vid 9 kap.

1 § giftermålsbalken yttrat om behofvet af att, till förekommande af

rättskränkning, tillåta makar att få sina civila rättstvister om egendom

pröfvade af domstol samt hemstälde, att då, derest denna åsigt blefve

gillad, hinder ej mötte att i tvist, som i första stycket af förevarande

§ afses, instämma gäldenären, orden »dock att föreskriften -— — —

å andra makan lämpas» måtte utgå.

4:o) förslaget till lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.

Justitierådet Claeson utlät sig: »Om en hustru under äktenskapet

gjort gäld, för hvilken betalningsskyldighet blifvit allenast henne ådömd

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

och hon har egendom, som icke står under hennes mans förvaltning,

får enligt den föreslagna lydelsen af 11 kap. 5 § giftermålsbalken

samma egendom väl utmätas för gäldens betalning, men om egendomen

icke härför är tillräcklig, kan enligt förevarande lagförslag fordringsegaren

icke få makarne försatta i konkurs. Derest afseende fästes vid

min under 11 kap. 5 § giftermålsbalken gjorda hemställan, att för betalning

af gäld utaf nämnda beskaffenhet utmätning må tillåtas äfven i

fråga om hustrun enskildt tillhörig egendom, hvilken står under mannens

förvaltning, torde konkurslagen ändras derhän, att fordringsegaren ej

heller i dylik händelse må kunna vid bristande betalning tvinga makarne

i konkurs.»

Af justitierådet Carlson framstäldes följande anmärkning: »Då

man medgifver, att skulder, som hustrun under äktenskapet gör utan

mannens medverkan, må kunna under egendomsgemenskapen göras

gällande genom utmätning af egendom, hvaröfver hustrun råder, torde

man ock böra tillåta, att sådan egendom må ensam för sig afträdas

till konkurs. Det finnes intet skäl, hvarför denna egendom vid hustruns

obestånd ovilkorligen skall prisgifvas åt de borgenärer, hvilka lyckas

först erhålla utmätning. Om, såsom jag ifrågasatt, hustrus rätt att idka

handel eller annan rörelse göres oberoende deraf, att mannen åtager

sig ansvarighet för de förbindelser, hustrun för rörelsen ådrager sig,

blir naturligtvis en lagändring i angifna syftet ännu mera behöflig.

De regler, jag uppstält för makars betalningsskyldighet för gäld,

äro grundade på den förutsättning, att hustru må afträda egendom till

konkurs oberoende af mannen; att konkurs för mannen icke medför

konkurs för hustrun, och att, om makarne samtidigt försättas i konkurs,

hvardera konkurssaken skall behandlas särskildt för sig. Om mannen

försättes i konkurs, skulle, vare sig boskilnad sökes eller ej, till konkursboet

räknas allenast mannens enskilda egendom och samfäld egendom,

som af honom förvaltas. Endast innehafvare af fordringar, för

hvilka denna egendom enligt 11 kap. giftermålsbalken svarar, skulle

anses såsom borgenärer i konkursen. Uppstode tvist om hvardera

makans rätt, borde denna afgöras genom rättegång i vanlig ordning

emellan konkursboet och hustrun. Äfven om boskilnad icke söktes,

borde förvaltningsrätten till hustruns enskilda egendom öfvergå till

henne. Om boskilnad komme till stånd under konkursen och vid bodelning

befunnes, att någon del af behållningen af hustruns enskilda

egendom eller samfäld egendom, som af henne förvaltas, borde tillkomma

mannen såsom vederlag eller giftorätt, skulle denna del naturligtvis gå

till konkursboet. Om hustrun försattes i konkurs, skulle till konkurs
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

boet räknas samfäld och enskild egendom, hvaröfver hon egde råda,

samt, om jemväl mannen blifvit försatt i konkurs eller boskilnad komme

till stånd, hustruns enskilda egendom, som af mannen förvaltas, och i

sistnämnda fall jemväl den del af behållningen af mannens bo, som

vid bodelning funnes böra tillkomma hustrun. Borgenärer i konkursen

skulle vara innehafvare af fordringar, för hvilka hustrun svarar med

sin enskilda egendom och samfäld egendom, som af henne förvaltas.

I följd häraf skulle hvad förordningarne om boskilnad och urfvagörelse

innehålla om undanskiftande af egendom upphäfvas. Vid urarfvagörelse

skulle endast den aflidna makans enskilda egendom och samfäld egendom,

som af henne förvaltas, jemte hennes behållning i andra makans

bo afträdas till konkurs, hvilken komme att röra endast den aflidna

makans borgenärer. Urarfvagörelse skulle icke blifva behöflig i annat

fall än att den aflidna makan personligen svarade för gäld till belopp,

som öfverstege värdet af hennes enskilda egendom, samfäld egendom,

som af henne förvaltats, och hennes andel i behållningen af andra

makans bo.»

5:o) förslaget till lag om boskilnad.

1 §•

Justitierådet Carlson ansåg, att det borde tillåtas makar att före

vigseln genom äktenskapsförord ordna sina förmögenhetsförhållanden

så, att boskilnad komme att ega rum från äktenskapets början.

4 §•

Justitierådet Claeson yttrade: »Enligt 1 § af förordningen om boskilnad

och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 september

1862 gäller för närvarande, att, om i stad ej är rättegångsdag och ej

någon finnes satt att å rättens vägnar inlagor emottaga, må boskilnadsansökning

ingifvas till rättens ordförande. Detta stadgande har icke

bibehållits i förslaget, utan enligt förevarande § är i stad rätten den enda

myndighet, som får mottaga boskilnadsansökan. Giltigt skäl till denna

förändring synes emellertid ej föreligga. Enligt förslaget likasom enligt

boskilnadsförordningen äro boskilnadens rättsverkningar i väsentlig grad

beroende af tiden för boskilnadsmålets anhängiggörande, och vid sådant

förhållande är det uppenbarligen af vigt, att i stad så väl som på landet

en myndighet finnes, till hvilken när som helst mellan rättens samman
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

träden dylik ansökan får aflemnas med den verkan att boskilnadsfrågan

anses derigenom väckt. Ifrågavarande stadgande torde alltså böra i

denna § åter upptagas och synas i samband härmed närmast följande

§§ lämpligen böra jemkas derhän, att i stad rättens ordförande erhåller

befogenhet att i boskilnadsmålet vidtaga de åtgärder, som, enligt förslaget,

på landet ankomma på domaren ensam.»

Häri instämde justitieråden Hernmarck, Norberg, Huss och Carlson.

6 §•

Justitierådet Claeson afgaf följande, af justitierådet Huss biträdda

yttrande: »Om makarne aflemna förteckning å boets tillgångar och

skulder, synes denna förteckning böra af makarne underskrifves under

edsförpligtelse, i likhet med hvad i 9 kap. 1 § ärfdabalken är stadgadt

om bouppteckning efter död man; och torde sådant i denna § tydligen

stadgas. Dessa olika slag af bouppteckningar hafva mycken frändskap

med hvarandra. Båda bilda de utgångspunkten för den bodelning,

som framdeles bör ega rum. Verkställes bouppteckningen af den person,

som enligt denna § härtill kan förordnas, lärer han icke underlåta att

erinra makarne om den jemlikt slutorden i förevarande § dem åliggande

skyldighet att. uppgifva allting under edsförpligtelse samt att äfven i

bouppteckningsinstrumentet anmärka, att makarne under sådan förpligtelse’

uppgifvit boet. Att bouppteckningen, ehvad den förrättas af

makarne sjelfva eller af särskild förordnad person, bör innehålla att

uppgifterna lemnats under edsförpligtelse, synes mig för alla förhållanden

lämpligt, och föreskrift härom torde blifva nödvändig, ifall bestämmelsen

i 8 § om obligatorisk edgång ändras derhän, att edgången göres beroende

på yrkande af make eller borgenär.»

7 §•

Justititierådet Claeson anförde: »I afseende å andra stycket erinras

att för den händelse att make, som skall öfver boskilnadsansökning

höras, befinner sig på känd ort utom riket, det icke billigtvis kan

åläggas sökanden att delgifva denne make rättens eller domarens å

ansökningen tecknade kallelse, helst som det uppehåll med målets behandling

och afgörande, som häraf kan blifva en följd, i månget fall

torde lända sökanden till synnerligt men. Till följd häraf hemställes,

att i förevarande § måtte införas en bestämmelse derom, att i nyss
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

berörda fall rätien må genom kungörelse i allmänna tidningarne förelägga

den bortovarande att inställa sig hos rätten.»

Justitieråden Hernmarck, Huss och Carlson instämde i denna

hemställan.

8 §•

Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Huss förenade sig,

yttrade: »I de fall, då enligt förslaget boskilnad kan ske utan att

makarnes borgenärer höras, torde det icke vara behöfligt att bouppteckningen

beedigas, såvida ej yrkande härom framställes af make.

Hvad bouppteckningen för dylik händelse upptager synes blott hafva

betydelse för makarne inbördes. Äfven när genom borgenärernas

hörande boskilnadsproceduren får någon likhet med konkursförfarandet

är, enligt min mening, det icke heller för likformighetens skull nödvändigt

att ovilkorligen fordra edgång af båda makarne eller endera.

Det är förvisso för rättssäkerheten tillfyllest att, i analogi med stadgandet

i 9 kap. 1 § ärfdabalken, föreskrifva, att make, på yrkande af andra

maken eller borgenär, är skyldig att med ed fästa bouppteckningen,

hvarjemte bestämmelser böra meddelas om den tid, inom hvilken sådant

yrkande bör framställas, samt hvad rätten och vederbörande make eller

makar i anledning deraf hafva att iakttaga. Jag hemställer, att ändring

vidtages i lagförslaget i sådant syfte. Varder bestämmelsen om edgång

blott vilkorlig, förebyggas sannolikt många onödiga edgångar, och ed

torde ej komma att fordras i andra fall än då man hyser misstro till

makarnes redlighet.

Godkännes min berörda hemställan, föranledas deraf vissa andra

jemkningar i lagförslaget.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »Skyldigheten för maka att med

ed fästa bouppteckningen synes utan fara kunna inskränkas till det fall,

att sådant yrkas af andra makan, eller, om endera makan inom viss

tid efter bodelningens inregistrering hos rätten försättes i konkurs, af

borgenärerna i konkursen. Härmed skulle de obehag för makarne,

hvilka äro förenade med boskilnadsproceduren, i väsentlig mån förminskas.

I sammanhang härmed erinras, att, då makarne äro ense om boskilnad,

något skäl icke förefinnes, hvarför med pröfning af ansökningen

skall anstå till dess bouppteckning blifvit upprättad, samt att äfven

boskilnadsansökan, som gjorts allenast af ena makan, torde böra, der

så ske kan, pröfvas utan afbidan på bouppteckningens upprättande.»

Justitieråden Hernmarck och Norberg förmälde sig upptaga såsom

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

eget utlåtande följande uti justitierådet Hammarskjölds yttrande förekommande

anmärkning: »Då boskilnad, som ju afser ett nytt ordnande

af de ekonomiska rättsförhållandena mellan makarne, i regeln icke

skulle beröra borgenärernas intressen, hvarföre dessa ej heller skulle i

saken höras, kan bouppteckningens beedigande icke behöfvas för borgenärernas

skull. I det fall, som omtalas i 11 §, skulle väl borgenärerna

lemnas tillfälle att yttra sig. Men för den tvist, som då kan uppstå

om viss egendoms egenskap af enskild eller samfäld, kan bouppteckningen

och dess beedigande icke vara af betydelse. Bouppteckningen

måste således antagas afse att vara till hjelp vid utredande allenast

af makarnes inbördes ekonomiska förhållanden. Dess beedigande af

makarne synes då ej böra ovilkorlig!, framtvingas, utan böra ske blott

der endera maken påyrkar detsamma.»

9 §•

Justitieråden HernmarcJc, Huss och Claeson förenade sig om följande

yttrande: »Det i 4 § af 1862 års boskilnadsförordning förekommande

och äfven här i denna § nyttjade ordet »biträda», hvarmed åsyftas att

angifva gode mannens befogenhet, har, enligt hvad erfarenheten gifver

vid handen, vid domstolarne varit föremål för olika tolkning i ty att

gode mannen än antagits vara allenast ett biträde i egentlig mening

än åter ansetts ega en mera sjelfständig ställning. Till undvikande af

hvarje missuppfattning synes lämpligt att i stället för nämnda uttryck

användes något annat, som tydligen utmärker gode mannens befogenhet.»

11-15 §§.

Justitierådet Claeson yttrade: »Med 11 § kommer man in på frågan

om undanskiftande af enskild egendom. Vore afsigten med lagförslaget

blott att på grundvalen af nuvarande boskilnadsförordning närmare

förtydliga dess bestämmelser, skulle jag ej hafva något väsentligt att

anmärka mot denna § eller de närmast följande. Men då hela boskilnadsinstitutet

nu är föremål för en grundlig omarbetning i syfte, bland

annat, att detta institut vida oftare skall komma till användning särskild!

utom konkurs, har jag ansett mig böra här i ett sammanhang uttala

mina betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna i denna och

några följande §§ samt i korthet antyda på hvad sätt frågan,

huruvida viss egendom är att anse såsom makes enskilda, bör, enligt

mitt förmenande, lösas när den förekommer i samband med boskilnad

utom konkurs.

Bih. till Iliksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

■Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Enligt förslaget likasom enligt gällande boskilnadsförordning skall

städse, när make väcker fråga af nämnda art, offentlig stämning å

makarnes borgenärer utfärdas, och dessa samt andra maken höras,

hvarefter rätten meddelar dom i saken. Denna dom, ifall den vinner

laga kraft, blir afgörande såväl makarne emellan som i förhållande till

borgenärerna. Att domen får denna betydelse, derom torde ej vara

något att säga, när frågan förekommer i makarnes konkurs. Hela

boet är då öfverlemnadt åt gode männen och sysslomännen, af hvilka

de förra på inställelsedagen afgifvit berättelse rörande tillgångarne.

Fordringsegarne hafva ock i allmänhet bevakat sina fordringar. De

kunna alltså någorlunda öfverskåda boets ställning och bedöma, om

eller i hvad mån makes särskilda anspråk på viss egendom berör deras

rätt. Helt annorlunda förhåller det sig med boskilnadsmål utom konkurs.

Om, hvad sällan lärer inträffa, någon borgenär hörsammar den

offentliga stämningen och infinner sig, har han till ledning för sitt

omdöme om boets ställning ej annat att tillgå än bouppteckningen.

Den torde ej vara för ändamålet tillräcklig. Särskilt i de fall, då

makarna sjelfva uppgjort bouppteckningen, kan det mycket väl inträffa

att tillgångarne betydligt öfverskattats. Ej sällan torde det äfven inträffa

att borgensförbindelser m. m. af förbiseende blifvit glömda. Den

tillstädeskomne borgenären är alltså icke i tillfälle att méd någon grad

af sannolikhet bedöma, huruvida det väckta särskilda anspråket på viss

egendom har betydelse för honom eller icke, samt om hans ekonomiska

intresse kan vara så stort, att det är skäl att offra möda och kostnader

för anskaffande af bevis till vederläggning af de möjligen oriktiga

uppgifter sökanden lemnat rörande egendomen i fråga, och hvilka

uppgifter den andra maken kanske vitsordat. Under sådana omständigheter

är det ju ganska förklarligt att borgenären tager saken mycket

likgiltigt och, om han afgifver något yttrande, inskränker sig till ett

enkelt bestridande af anspråket. Domen faller. Den grundas på makarnes

uppgifter och af dem åberopade handlingar. Dessa äro kanske

missledande, derför att de icke få ses i belysning af andra handlingar

eller vittnesbevisning, som skulle gifva frågan en helt olika färg, och

den fälda domen innehåller tilläfventyrs ett materielt oriktigt beslut.

Det utkämpas sålunda en mycket ojemn rättstvist mellan å ena

sidan sökanden, eller ofta båda makarne som hafva ett gemensamt

intresse af att bereda den ena, vanligen hustrun, fördelar på fordringsegarnes

bekostnad, och å andra sidan den tillstädeskomne borgenären,

som står rådvill och mera såsom en åskådare, enär han ej vet om eller

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 99

i hvad mån striden gäller honom. Oaktadt detta blir domen för honom

afgörande.

Allt sådant skulle kunna undvikas, om lagförslaget ändras derhän,

att domen väl blir förbindande i förhållandet makarne emellan, så att

den t. ex. måste tillämpas vid bodelningen, men icke har rättskraft

gent emot borgenärerna. Med en sådan förändring kan offentliga

stämningen och borgenärernas hörande undvikas samt hela rättsförhandlingen

inskränka sig till ena makens yrkande och den andres svaromål

samt den bevisning, som å endera eller båda sidor åberopas. En

procedur enligt lagförslagets 7 § blir tillräcklig, hvadan frågan mycket

snabbare kan af rätten pröfvas.

En till utseendet väsentlig olägenhet af den ändring, jag förordat,

är att den make, som gjort anspråk på att viss egendom skall

anses såsom dess enskilda och fått bifall härtill, icke med domen i

hand kan skydda egendomen från utmätning för gäld, såsom enligt

första stycket af 15 § är afsedt, utan nödgas för att värja egendomen

anhängiggöra rättegång mot den borgenär, för hvilkens fordran utmätning

skett. Detta är dock, enligt min uppfattning, icke någon

verklig olägenhet, utan sålunda bör saken i rättvisans intresse förlöpa,

ty härigenom kommer tvisten om egendomen att föras mellan de rätta

parterne, nemligen den make, som vill behålla egendomen åt sig, och

den borgenär, som har ett omedelbart gagn af att egendomen får användas

till betalning af hans fordran.

Vidtages ändring i lagförslaget i den riktning, jag antydt, blir

boskilnadsfrågan, äfven om ena maken gör anspråk på viss egendom

såsom sin enskilda, egentligen en sak mellan makarne. I sådant fall

synes det ej nödvändigt att make skall väcka dylikt anspråk i sjelfva

boskilnadsmålet, utan torde sådant kunna få stå make öppet äfven

sedermera tills bodelning sker. Härigenom vinnes den fördel, att, om

i boskilnadsmålet maken af misstag uppgifvit för litet egendom såsom

sin enskilda, bör anspråk på den glömda egendomen kunna genom ny

ansökning väckas. Sådant lärer icke för närvarande och ej heller

enligt lagförslaget kunna eg a rum. Har hustru försummat sig, torde

hon först vid bodelningen kunna göra anspråk på egendomen, ifall

konkurs ej mellankommer; och alltså är möjlighet afskuren för henne

att under tiden mellan boskilnaden och boets delning förskaffa sig

rätt att i enlighet med förslagets 13 § egendomen förvalta.

Enligt 14 § får afskiljande af makes giftorätt eller del deraf icke,

mot andra makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig

anledning, att boet häraf skulle lida märklig skada. I dylik händelse

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

gifves icke något rättsmedel utom konkurs att skydda giftorätt eller

del deraf för andra makens åtgöranden. Fall kunna dock ganska lätt

tänkas, då ett dylikt skydd är behöfligt. Det torde lämpligen kunna

beredas derigenom att, på makes yrkande, det tillätes rätten att, sedan

andra maken blifvit hörd, efter omständigheterna förordna, att hela

samfälda boet skall ställas under förvaltning af en eller flere gode män

eller sysslomän. Jag tillstyrker, att bestämmelser härom må införas i

lagförslaget. Tillvaron af dylika bestämmelser torde nödga en ovillig

och tredskande man, som har boet om händer, att påskynda förberedelserna

till bodelningen, enär han eljest hotas med att blifva beröfvad

förvaltningsrätten.

Beträffande första stycket af 15 § hänvisas till mitt vid 11 §

afgifna yttrande.

I afseende å de båda första styckena i 15 § kan det ifrågasättas,

huruvida dessa bestämmelser lämpligen böra omfatta längre tid än från

det boskilnadsansökningen gjordes och till dess att densamma blifvit

bifallen. För tiden derefter och intill skiftet skulle möjligen dessa

bestämmelser kunna ersättas genom ett uttryckligt bemyndigande, t. ex.

i 20 §, för hustru, som vunnit boskilnad, att på ansökan få makarnes

bo försatt i konkurs. En dylik rättighet, om hvars befintlighet tvekan

tilläfventyrs kan med förslagets nuvarande affattning råda, skulle säkerligen,

praktiskt sedt, vara hustrun till större gagn än att nödga henne

att inlåta sig i särskilda rättegångar med olika borgenärer för att söka

skydda egendom, hvilken efter hennes förmenande icke bör användas

till gäldande af deras fordringar.

Under hänvisning till hvad jag yttrat vid 11 kap. 5 § giftermålsbalken

i lagförslaget rörande ändringar i samma balk, erinras att, om

den af mig der gjorda hemställan vinner afseende, fordras någon förändring

af ordalagen i slutet af tredje stycket i 15 §.»

Justitierådet Huss instämde uti justitierådet Claesons anmärkning

rörande 14 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Då det är af stor vigt för makarne

att boskilnadsansökningen pröfvas så snart eke kan, synes det olämpligt

att låta denna pröfning uppehållas af den till bodelningen hörande

frågan, huruvida viss egendom i boet tillhör makarne gemensamt eller

ena makan enskildt. Icke heller kan det anses billigt mot borgenärerna

att, såsom i 15 § föreslås, deras anspråk på betalning skall kunna

under lång tid uppehållas af ett af ena makan framstäldt, tilläfventyrs

alldeles obefogadt påstående om enskild eganderätt till viss egendom

i boet. I likhet med justitierådet Claeson hyser jag ock betänkligheter

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

deremot, att ett dylikt påstående med förbindande verkan mot borgenärerna

pröfvas i den ordning, som föreslagits.

Enligt min mening bör frågan, huruvida egendom är samfäld

eller tillhör ena makan enskilda afgöras genom öfverenskommelse

emellan makarne vid bodelning eller, om de ej kunna enas, genom

dom i tvist dem emellan, utan borgenärernas inkallande. För att borgenärerna

må erhålla kännedom om afgörande!, torde bodelningsinstrumentet

eller domen böra inregistreras hos rätten. Afgörandet bör derefter

gälla äfven emot borgenärerna, dock med den inskränkning att,

om konkurs inträffar inom viss tid, borgenärerna, om de förmena sin

rätt vara kränkt, ega söka återvinning. Intill dess afgörandet skett, böra

de stadganden, som meddelas om enskild egendoms fredande från utmätning

innan boskilnad sökts, tillämpas äfven efter ansökning om boskilnad.

Hvad förslaget innehåller om provisoriskt afskiljande af enskild

egendom och giftorätt samt om verkan deraf synes mig vara förtjent

af beaktande. Jag vill dock påpeka dels att om, såsom jag föreslagit,

samfäld egendom, som af hustrun förvaltas, fredas från utmätning för

mannens gäld innan boskilnad blifvit sökt, den ock bör njuta samma

skydd derefter, äfven om beslut om dess afskiljande icke blifvit meddeladt,

dels ock att, då en rätt lång tid kan komma att förflyta efter

boskilnadsansökningen innan frågan om giftorätts afskiljande hinner

pröfvas, de föreslagna stadgandena icke äro tillräckliga för att hindra,

att ena makans rätt kränkes genom utmätning för gäld, som andra

makan gjort efter boskilnadsansökningen.»

Justitierådet Hernmarck hänförde sig till det hufvudsakliga af

hvad i justitierådet Hammarskjölds förenämnda skriftliga yttrande blifvit

emot il—14 §§ anmärkt så lydande: »Vissa i 11 —13 §§ gifna bestämmelser

synas stå i mindre god öfverensstämmelse med andra i

förslaget förekommande stadganden och äfven i och för sig ej vara

lämpliga.

Sålunda är det oegentligt att, under det enligt 14 § afskiljande

af hustruns giftorätt från mannens förvaltning kan ske när som helst

före boskiftet, måste enligt 13 § sådant afskiljande af hustruns enskilda

egendom föregås af en pröfning, som skall begäras inom viss strängt

begränsad tid. Försummas denna, får afskiljande af den enskilda egendomen

ej ske före boskiftet. Hustrun skulle således i detta afseende

hafva strängare begränsad rätt i fråga om sin enskilda egendom än i

fråga om sin giftorätt, under det, om någon olikhet skall vara, donna

väl horde gå i motsatt riktning. Bestämmelsen om den begränsade

tiden kan leda till mycken obillighet emot hustrun.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Vidare, förslaget söker att göra boskilnadsförfarandet till en angelägenhet

mellan makarne utan inblandning af deras borgenärer. Sålunda

kan enligt 18 § boskifte ske utan att borgenärerna hafva tillfälle att

dervid föra talan. Vid boskiftet kunna likväl makarne öfverenskomma

om egendoms hänförande till enskild eller gemensam eller i öfrigt om

boets delning på ett sätt, som kan djupt ingripa i vissa borgenärers

rätt. Man har nu svårt att förklara, hvarför borgenärernas hörande,

som anses öfverflödigt vid det slutliga skiftet, skall vara nödvändigt

vid pröfning efter 11 §, äfven i fall att hvad som åsyftas endast är

egendoms afskiljande från mannens förvaltning efter 13 §. Den fråga,

som skall pröfvas efter 11 §, kan ju förekomma äfven vid boskifte

enligt 18 §. Det enda, borgenärerna skäligen kunna fordra, är att ett

utan deras föregående hörande verkstäldt afskiljande från mannens förvaltning

af egendom såsom varande hustruns enskilda icke får vara

emot dem bindande. Vill man åstadkomma en pröfning, som skall

binda äfven dem, måste de visserligen instämmas. Men i otaliga fall

är det så klart, att viss egendom är hustruns enskilda, att hon för att

känna sig trygg alls icke behöfver det omständliga förfarandet efter

11 och 12 §§.

Enligt 11 kap. 5 § giftermålsbalken, sådan denna § skulle lyda

enligt förslaget, får make vid utmätning i makars bo undantaga sådan

egendom, som är dess enskilda tillhörighet och ej svarar för den gäld,

som sökes. Men enligt 15 § i den föreslagna boskilnadslagen skulle

genom boskilnadsansökan denna rätt försvinna, om ej ansökan om pröfning

efter 11 § sker inom den der bestämda tid. Det är svårt att

utfinna någon saklig grund, hvarför boskilnadsansökan sålunda skall

vid nya vilkor och tidsbestämmelser fästa en, särskildt för hustrun,

betydelsefull skyddsrätt. Väl vinnes genom iakttagande af 11 §:s föreskrifter

fördelen att få med gällande kraft emot alla borgenärer på en

gång pröfvadt, om viss egendom är makes enskilda. Men man måste

fråga sig, hvarföre boskilnadsansökan gjort en sådan gemensam pröfning

ovilkorligt nödvändig, när ju under den föregående tiden särskild

pröfning måst ske med afseende å hvarje borgenär och hvarje skuld,

så fort påstående göres, att egendom skall såsom makes enskilda från

utmätning undantagas.

Med] afseende; å hvad jag sålunda yttrat, och då jag icke anser

lämpligt att ovilkorligt binda någon del af boskilnadsproceduren eller

det derpå följande boskiftet vid det omständliga förfarandet med offentlig

stämning å makarnes borgenärer, hemställer jag:

att boskilnadsansökan icke må verka ändring uti hvad 11 kap. 5 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 28.

giftermålsbalken stadgar om rätt att vid utmätning ur makars bo

undantaga enskild egendom;

att, då make önskar få med bindande verkan emot alla borgenärer

på en gång pröfvad frågan, huruvida viss egendom är dess enskilda,

förfarandet härutinnan må blifva, såsom i 11 och 12 §§ föreslagits,

dock att ansökan må göras när som helst före det slutliga skiftet;

att afskiljande från mannens förvaltning af egendom såsom hustruns

enskilda må lösgöras från det nödvändiga sammanhanget med pröfning

enligt 11 § och således, lika med afskiljande enligt 13 §, kunna när

som helst före det slutliga boskiftet och utan borgenärernas hörande

på hustruns begäran af rätten förordnas på grund af den utredning,

som förebringas, dock att naturligtvis mannen, der så ske kan, bör

lemnas tillfälle att sig yttra; men att der pröfning, som i 11 § sägs,

ej föregått, afskiljande enligt 13 § ej må utgöra hinder för borgenär

att efter reglerna om ansvarighet för gäld i makars bo göra gällande

anspråk å betalning äfven ur den afskilda egendomen.

Hvad i 14 § förstås med makes giftorätt är ej fullt klart. I

förslaget till 10 och 11 kapitlen giftermålsbalken torde uttrycket »makes

giftorätt» hänföra sig till de kommunikabla tillgångarne utan hänsyn

till de skulder, för hvilka samfälda boet svarar. Redan förelagets

ordalag i giftermålsbalkens 10 kap. 1 § synas tala härför. De äro

emellertid i och för sig ej afgörande, då nuvarande lag på motsvarande

ställe har enahanda uttryckssätt, hvars rätta tolkning såsom bekant är

omtvistad. Men ur giftermålsbalkens 11 kap. 1 § andra stycket i förslaget

framgår tydligt, att enligt förslagets språkbruk giftorätt skulle

ega rum i all kommunikabel egendom, som make medfört i boet, utan

afdrag af gälden, ehuruväl motsvarande del af denna under vissa förutsättningar

skulle utgå ur samfälda boet. Hela bestämmelsen i nämnda

stycke vore i sjelfva verket öfverflödig eller borde åtminstone fått eu

helt annan affattning, om giftorätt i kommunikabel egendom, som gäldbunden

make medfört i boet, egde rum blott i öfverskottet af egendomens

värde öfver gälden. Om nu uttrycket »makes giftorätt» i

boskilnadslagens 14 § anses hafva samma betydelse som i 10 och

11 kap. giftermålsbalken, så skulle afskiljandet kunna omfatta makes

andel i all kommunikabel egendom utan afdrag af skulder, för hvilka

samfälda boet svarar. Men då måste man äfven antaga, att make,

som fått egendom afskild, skall deltaga i betalningen af dessa skulder.

Det vore ju orättvist att, om t. ex. hälften af samfälda boet blifvit

för hustruns räkning afskild, låta mannen ensam betala den gäld, för

hvilken samfälda boet svarar. Det skulle således behöfvas^bestämmelser,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

huru borgenär skall få sin betalning, antingen han eger vända sig emot

hvilken han vill af makarne med rätt för denne att af andra maken

genast erhålla ersättning för hvad han betalt för mycket, eller borgenären

skall nödgas utsöka viss andel af hvardera maken. Sådana bestämmelser

finnas emellertid ej i förslaget. Tvärtom säger andra stycket

i 15 §, att den enligt 14 § afskilda egendomen ej får tillgripas för

gäld, »derför den makes giftorätt lagligen ej svarar». Dessa ord synas

visa, att den afskilda egendomen skulle få tillgripas för den enskilda

gäld, hvarför enligt 11 kap. 1 och 3 §§ makes giftorätt skulle gå i

betalning, men ej för den gäld, som enligt samma kapitel främst skulle

betalas af samfälda boet. Häraf ser det ut, som skulle hvad som enligt

14 § afskiljes få vara blott andel i öfverskottet af kommunikabel egendom

öfver de skulder, för hvilka samfälda boet svarar. Härför tala

ock ordalagen i motiven sid. 45 stycket: »Ansökning om afskiljande»

o. s. v. Men då har uttrycket makes giftorätt i 14 § en annan betydelse,

än i 10 och 11 kap. giftermålsbalken, hvilken betydelse behöfver

uttryckligen angifvas. Äfven kan ej förbises, att afskiljande enligt

14 § kan begäras icke blott af hustrun utan äfven af mannen, och att

det icke synes finnas något skäl hvarför den, som begärt afskiljande!,

alltid skall vara den, som får den lott, som skulle vara fredad för alla

de skulder, för hvilka den makes giftorätt lagligen ej svarar.

Det sätt, hvarpå man i 14 § sökt bereda make skydd för dess

giftorätt, skulle, enligt hvad §:n sjelf utvisar, icke alltid kunna användas.

Men äfven der tillämpning är möjlig, blir den ofta ganska svår. Afskiljande

af egendom, svarande emot giftorätten, förutsätter en värdering

af de särskilda förmögenhetsdelar, som ingå i samfälda boet. Får afskiljandet

icke afse mer än giftorätten i samfälda boets öfverskott

öfver de skulder, som skola utgå ur samma bo, fordras äfven en utredning

hvilka dessa skulder äro. Inskränker sig nu rätten att gifva

ett allmänt affattadt beslut, att egendom skall afskiljas, lemnande åt

makarne sjelfva att värdera, utreda och dela efter öfverenskommelse,

så blir hela bestämmelsen af intet värde, då lagen icke anvisar utväg

att framtvinga verkställighet eller att lösa tvister, som dervid kunna

uppkomma. Meningen är emellertid nog, att rätten skall efter egen

pröfning, huru mycket som kan motsvara giftorätten, sjelf bestämma

den egendom, som skall afskiljas. Ärendets uppskjutande från det ena

sammanträdet efter det andra för att gifva makarne tillfälle till bevisning

och motbevisning i tvistiga frågor skulle omintetgöra hela syftet med

afskiljandet, och kan derföre ej vara lämpligt. Den uppgift, som under

dessa förhållanden pålägges våra domstolar, synes kunna blifva ganska

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kongl. Majds Nåd. Proposition\N:o 28.

vansklig. Men äfven om ett afskiljande, någorlunda motsvarande giftorätten,

kan åstadkommas, får make derigenom ett ganska ofullständigt

skydd. Enligt 16 § i förslaget är beslut om afskiljande utan verkan

emot borgenärerna, om före skiftet — hvarmed tydligen menas boskifte

enligt 18 § — konkurs inträffar. Just i de fall, då mannen är slösaktig

och således skydd för hustrun är bäst behöfligt, finnes största farao,

att mannen genom förskingring af hvad som är qvar under hans förvaltning

eller genom ny skuldsättning föranleder en konkurs, och i

sådan händelse kommer den afskilda giftorätten att kunna tillgripas

för de skulder, som skulle betäckts med den egendom, som mannen

fått behålla, men förskingrat.

Huru enligt min uppfattning ett verkligt skydd skall beredas

makes rätt i samfälda boet, derom kommer jag att i ett annat sammanhang

vid 20 § uttala min mening.»

Justitierådet Hernmarck tilläde, att, i händelse hvad sålunda anmärkts

vid 11 —13 §§ samt vidare komme att erinras vid 20 § blefve

godkändt, erfordrades en omarbetning af 15 §.

Justitierådet Norberg anförde, hurusom, på sätt jemväl af justitierådet

Hammarskjölds nyss upptagna yttrande rörande 14 § framginge,

de i denna § begagnade ordalag icke med tillfredsställande tydlighet

utmärkte, huruvida med den egendom, som på endera makens yrkande

under vissa förutsättningar finge från samfälda boet afskiljas och sättas

under särskild vård och förvaltning, borde förstås den enligt 10 kap.

2 § giftermålsbalken samma make tillkommande giftorättsandel i boets

samfälda tillgångar eller — såsom justitierådet Norberg dock för sin

del vid jemförelse med andra stycket af nästföljande § i förslaget funne

mindre antagligt — allenast hvad af berörda giftorättsandel kunde anses

återstå efter frånräknande af derå belöpande gäld af beskaffenhet att

böra utgå ur de samfälda tillgångarne. I hvarje fall syntes eu mera

bestämd föreskrift härutinnan vara erforderlig.

Justitierådet Ahlgren förenade sig med justitierådet Norberg.

18 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Såsom jag redan antydt torde

Skiftesinstrumentet, för att blifva gällande emot borgenärerna, böra

inregistreras hos rätten. Uppstår konkurs inom viss tid derefter, böra

borgenärerna, om deras rätt blifvit genom skiftet kränkt, ega söka

återvinning. Under förutsättning, att bestämmelser härom meddelas,

tror jag att man skulle kunna upphäfva förbudet mot skiftes verkställande

innan gäld, hvarför samfälda boet svarar, blifvit betald. Häi - Bih. till Rihsd: Proi. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

igenom skulle en uppgörelse emellan makarne underlättas och skiftet

kunna påskyndas.

För makar, hvilka förena sig om boskilnadsansökan, skulle det

vara till fördel att det tillätes dem att i sammanhang dermed öfverenskomma

om boets delning. Någon fara eller olägenhet synes icke kunna

häraf blifva eu följd. Öfverenskommelsen borde naturligtvis vara utan

verkan, derest icke boskilnadsansökningen ingåfves inom viss mycket

kort tid derefter.»

Justitierådet Hernmarck yttrade: »Enligt förslaget äro makarna

oförhindrade att efter godtfinnande träffa öfverenskommelse rörande

fördelningen af den till boet hörande egendom. Uppenbarligen kan

denna befogenhet af mindre rättrådiga makar missbrukas i syfte att

göra egendom oåtkomlig för den ena eller andra makans enskilda

borgenärer; och der sådant inträffar, lärer, så framt ej ett verkligen

brottsligt förhållande kan bestämdt påvisas, någon annan utväg ej stå

borgenärerna till buds än att påyrka gäldenärens försättande i konkurs

samt i konkursen söka återvinning af den egendom, som tillskiftats

andra makan utöfver hvad honom eller henne lagligen tillkommit.

Under sådana omständigheter synes det för betryggande af borgenärernas

rätt vara af nöden, att bodelningen i hvarje fall på ett eller annat sätt

bringas till allmän kännedom samt tillräckligt rådrum beredes borgenärerna

att derefter vidtaga de åtgärder, som på sätt nyss är nämndt

stå dem öppna för omintetgörande af obehöriga överenskommelser

mellan makarna.

Med hänsyn härtill hemställer jag,

dels att till förevarande § måtte fogas ett stadgande af innehåll,

att instrument öfver bodelningen skall af makarna ingifvas till rätten,

som har att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarna och, der så ske

kan, tidning i orten kungöra, att sådan handling ingifvits samt dagen

då det skett,

dels ock att i 36 § konkurslagen måtte stadgas, att aftal, som

makar vid bodelning träffat, skall, då fråga om återgång deraf väckes,

anses slutet den dag bodelningsinstrumentet blifvit till rätten ingifvet.»

Justitierådet Norberg hemsfälde om införande af en bestämmelse

i det syfte att skifte efter boskilnad, som egt rum utan att borgenärerrra

blifvit i målet stämde, icke finge medföra inskränkning i den rätt till

betalning ur makars egendom, som borgenär enligt 11 kap. giftermålsbalken

förut haft; och förmälde sig justitierådet jemväl, lika med justitierådet

Carlson, anse föreskrifter böra meddelas om boskiftesinstrumentets

ingifvande till rätten och dess inregistrerande derstädes.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majis Nåd. Proposition N:o 28.

107

19 §.

Justitierådet ville härvid, beträffande hustrus ansvarighet

för de förbindelser, hon sjelf åtagit sig, endast erinra om hvad justitierådet

vid granskning af de föreslagna bestämmelserna i 11 kap. 2 och

4 §§ giftermålsbalken anmärkt.

20 §.

Justitierådet Carlson ansåg, att förvaltningsrätten till samfäld

egendom efter det boskilnad blifvit sökt borde inskränkas åtminstone

så till vida, att make ej egde ensam afyttra, inteckna eller med nyttjanderätt

eller servitut belasta fast egendom.

Justitierådet Hernmarck förmälde sig jemväl härvid såsom eget utlåtande

till det liufvudsakliga upptaga följande uti justitierådet Hammarskjölds

förut åberopade yttrande förekommande anmärkning: »Förslagets

bestämmelser om boets förvaltning intill boskiftet synas ej tillfredsställande.

I regeln är det mannen, som före boskiluaden förvaltat det

väsentliga af boet. Efter det boskilnad blifvit sökt, skulle från hans

förvaltning kunna afskiljas hustruns enskilda egendom (§ 13) samt

hustruns giftorätt eller del deraf (§ 14). Men försummar hustrun den

i 11 § stadgade tid, och skulle boet lida märklig skada genom afskiljande

enligt 14 §, så fortfar mannens förvaltning af det hela ända till boskilnadsskiftet.

Äfven om 14 § kan tillämpas, kan afskiljande! så bestämmas,

att långt mera än hälften står qvar under mannens förvaltning.

Någon skyldighet för mannen att före boskiftet redovisa framgår icke

ur förslaget och skulle äfven blifva svår att uttvinga, då, såsom i

motiven på ett par ställen autydes vara meningen (motiv. sid. 41, 50),

makar äfven efter boskilnad icke i tvist om egendom skulle kunna

föra civil talan emot hvarandra inför domstol. Kanske skulle tvister

i sammanhang med skifte af boet härifrån utgöra ett undantag. Men

dit kan ej räknas fråga om redovisning utan sammanhang med skiftet.

Genom bestämmelsen i 18 §, att skifte ej må ske förr än veterlig gäld,

hvarför samfälda boet svarar, blifvit gulden, har i otaliga fall mannen

en laga grund att fördröja skiftet nästan efter godtfinnande. Man

tänke sig t. ex. att, makarne häfta för ett hypotekslän å eu samfälda

boet tillhörande fastighet. Äfven eljest torde sällan svårighet möta för

den, som ensam förvaltar boet, att så ställa till att befintlig gäld icke

blir slutbetald. Den orimlighet, som ligger häruti, framträder kanske

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kont/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

bjertast i det fall, att boskilnad blifvit beviljad af anledning, att

»mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller eljest vanvårdat

eller försummat boets angelägenheter» (3 §). Likafullt skall

lian, om han förut förvaltat boet, dermed ensam fortfara och detta,

blott han lyckas fördröja slutbetalningen af viss gäld, ända till dess

han gör konkurs eller äktenskapet upplöses genom endera makens

död, kanske utan möjlighet för hustrun att få ens någon del af samfälda

boet afskild. Under tiden kan mannen göra nya skulder, och

ehuru dessa enligt 22 § skola anses såsom hans enskilda, kan dock

enligt 15 § derför tagas i mät all den egendom, som står under

mannens förvaltning. Äfven om afskiljande skett, kan mannen, såsom

vid 14 § blifvit erinradt, så förvalta sin del, att han råkar i konkurs,

hvarigenom hela afskiljandet blir värdelöst.

Under hänvisande i afseende å hustrus enskilda egendom till

hvad jag derom yttrat vid 11—15 §§, hemställer jag i öfrig!, att efter

det boskilnad blifvit af första domstol beviljad, hustrun eller, om hon

hellre så vill, hennes gode man skall med mannen deltaga i förvaltningen

af samfälda boet. Då boskilnad enligt förslaget gör slut på

mannens målsmansskap öfver hustrun i ekonomiska frågor, måste det

anses följdriktigt, att den egendom, de båda gemensamt ega, efter

boskilnaden förvaltas af båda gemensamt. Lätt insedda skäl tvinga

att låta den gemensamma förvaltningen inträda redan efter första

domstols beslut om boskilnad utan afvaktan, att beslutet viuner laga

kraft, något som kan dröja ganska länge. Svårigheterna af en gemensam

förvaltning böra ej vara större i detta fall än vid förvaltningen

af dödsbo genom flera arfvingar. Att svårigheter och obeqvämligheter

finnas, är i det afseendet rent af en fördel att båda makarna deraf böra

känna sig manade att arbeta i riktning af gemensamhetens upplösning

genom boskifte, och icke, såsom genom förslagets bestämmelser är

fallet, mannen mången gång kunna känna såsom en fördel, att skiftet

fördröjes. Möjligen kunde stadgas, att samfälda boet må kunna på

yrkande af endera maken af domstol ställas under tredje mans förvaltning

att fortfara, till dess boskifte sker eller makarne annorlunda

öfverenskomma. Detta skulle naturligtvis vara en nödfallsutväg, om

den gemensamma förvaltningen i något ovanligt fall visade sig omöjlig

att genomföra.

Genom samfälda boets ställande under gemensam förvaltning får

boet i detta afseende likhet med dödsbo. De grundsatser, som gälla

afseende å ett sådant i fråga om utsökning af fordran derur, särskild!

ordran hos viss delegare deruti, böra komma till tillämpning äfven å

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

samfälda boet. Den obillighet, som ligger i bestämmelsen i sista stycket

af 15 §:n, enligt hvilken hela boet kan ända till tiden för boskiftet

tagas i mät för ena makens enskilda skulder, till och med sådana som

han gör efter boskilnadens beviljande, bör ej få bestå, åtminstone om

förvaltningen blifver gemensam.»

21 §.

Justitierådet Carlson åberopade hvad han anfört vid 70 § utsökningslagen.

Justitieråden Ahlgren och Norberg delade den af justitierådet

Carlson uttalade mening, att det borde stå makar, mellan hvilka boskilnad

inträdt, fritt att med hvarandra träffa aftal om egendom likasom

att vid domstol tvista om bättre rätt till sådan.

22 §.

Justitieråden Hernmarck, Huss, Carlson och Claeson förenade sig

om följande yttrande:

»I olikhet med boskilnadsförordningen innehåller förslaget ej

någon bestämmelse om makars skyldighet att efter vunnen boskilnad

hvar för sig bidraga till det gemensamma hushållet och barnens underhåll.

Detta ämne synes desto mindre böra i boskilnadslagstiftningen

förbigås, som, derest förslaget blifver lag, boskiluaden kommer att

medföra eu fullständig upplösning af egendomsgemenskapen, samt de

i berörda hänseenden erforderliga utgifter alltså i hvarje fall måste

bestridas af den ene eller andre makens enskilda tillgångar. Med

hänsyn härtill hemställes, att bland bestämmelserna om makarnes rättsförhållanden

efter vunnen boskilnad må upptagas föreskrift derom, att

makarne hvar efter sin förmåga skola bidraga till de utgifter, som för

deras eget och barnens uppehälle erfordras.»

23 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande anmärkningar:

»Föreskrifterna i andra stycket synas böra gälla äfven om beslut,

som underrätt mod tillämpning af siBta stycket i 20 § meddelat angående

egendoms afskiljande från boet och öfverlemnande till hustrun.

Likaledes böra bland frågor, som må genom besvär fullföljas,

upptagas de, som angå förordnande af god man för hustrun.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

För det fall att beslut, som må öfverklagas genom besvär, blifvit

meddeladt af domaren, synes, i öfverensstämmelse med hvad i liknande

fall skett i konkurslagen, böra uttryckligen stadgas, att tiden för

besvärs anförande är densamma som för besvär mot utslag af underrätten

i orten.»

24 §.

Justitierådet Claeson yttrade:

»För den förteckning, som enligt 127 § konkurslagen skall föras

öfver konkurser, finnes icke något formulär faststäldt. I saknad häraf

föras, enligt hvad jag inhemtat, dessa förteckningar vid skilda underrätter

på helt olika sätt, efter vexlande system. Till åvägabringande

af likhet i de förteckningar, hvarom i denna paragraf är fråga, synes

fördenskull vara erforderligt att närmare föreskrifter meddelas; och

torde bemyndigande för Konungen att på administrativ väg gifva sådana

föreskrifter här intagas.»

25 §.

Justitierådet Claeson anförde, att till förtydligande af den i första

stycket gitna bestämmelse syntes böra angifvas, att den inställelsetid,

som här afses, vore den i offentliga stämningen utsatta.

Häri instämde justitieråden Hernmarck, Ahlgren och Huss, af

hvilka den förstnämnde tillika, under hänvisning till det af honom

rörande 11—13 §§ åberopade yttrande, hemstälde, att orden i andra

stycket »dock må ej egendom — —- — — i 11 § sägs» måtte utgå.

''o /; 26 §.

Justitierådet Claeson afgaf följande af justitieråden Hernmarck,

Norberg och Huss biträdda yttrande: »Konkurslagens bestämmelserom

granskning af bevakade fordringsanspråk synas böra ega tillämpning

ej blott, såsom här stadgas, i fråga om sättet för inhemtande af borgenärernas

yttrande öfver ansökning om undanskiftande utan ock i afseende

på andra makens hörande öfver dylik ansökning. Äfven i det

fall att en i konkurs anbängiggjord boskilnadsansökning icke innefattar

yrkande om undanskiftande, bör tillfälle lemnas andra maken att afgifva

yttrande; och härvid torde jemväl kunna förtäras i enlighet med

stadgande^ om granskning af bevakade fordringsanspråk.»

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kongl, Maj ds Nåd. deposition N:o 28.

111

27 §.

Justitierådet Huss utlät sig: »I denna paragraf har rättighet för

make att gent emot borgenär, som efter inställelsedagen bevakar fordran,

yrka undanskiftande af enskild egendom eller giftorätt gjorts

beroende deraf att maken å inställelsedagen framstält påstående om

undanskiftande af egendom. Äfven om den å inställelsedagen bevakade

gälden är sådan, att maken då saknat all anledning påyrka dylik förmån,

måste således maken för att gent emot borgenär, som senare

bevakar, förvara sin rätt uti ifrågavarande afseende, framställa sådant

yrkande å nämnde dag. Då förslagets bestämmelse härutinnan synes

mig innebära en onödig stränghet, hemställer jag om ändring i anmärkta

hänseendet.

Skulle emellertid berörda grundsats anses böra bibehållas, hemställer

jag, att densamma måtte uttalas i tydligare ordalag än som

skett.»

Slutligen åberopade justitierådet Carlson vid 25—28 §§ hvad

justitierådet yttrat vid 5 § konkurslagen.

6:o) förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen

huru gäld vid. dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, sd ock angående

undanskiftande af egendom, i död. makes bo den 18 september 1862.

Justitierådet Carlson åberopade hvad justitierådet yttrat vid 5 §

konkurslagen.

Justitierådet Huss anförde: »Derest, såsom i förslaget till lag om

boskilnad afses, boskilnaden kommer att medföra en fullständig och

ovilkorlig upplösning af makarnes egendomsgemenskap, bör uppenbarligen

deraf blifva en följd att urarfvaförordningens bestämmelser

om egendomsafträde efter gift person och om efterlefvande makes

ansvarighet för gäld ej få tillämpas, då boskilnad egt rum; och hemställer

jag förty, att stadgande härom måtte i förordningen införas.»

Denna hemställan biträddes af justitierådet Hernmarck.

Justitierådet Norberg ville vid 17 §, beträffande enkas ansvarighet

för sina egna under äktenskapet ingångna förbindelser, erinra om hvad

justitierådet vid granskning af de föreslagna bestämmelserna i 11 kap.

2 och 4 §§ giftermålsbalken anmärkt.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N;o 28.

7:o) förslaget till lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes

bo förhållas skall, sä ock om frånskild, hustrus ansvarighet för gäld i boet.

i §•

Justitierådet Hernmarck yttrade: »Enligt 18 § i förslaget till lag

om boskilnad kan boskifte komma att innefatta ej blott delning af

samfälda boet, utan äfven urskiljande af hvad som bör anses för hvardera

makens enskilda egendom, och af bestämmelserna i 20 § af sagda

förslag framgår, huru med förvaltningen såväl af samfälda boet Bom

af makes enskilda egendom intill boskiftet skall förfaras. I förevarande

paragraf hänvisas till hvad boskilnadslagen stadgar om skifte af boet

och om den samfälda egendomens förvaltning intill skiftet, men den

innehåller ej något stadgande om förvaltningen af den enskilda egendomen.

Orsaken härtill torde måhända få sökas deri att det ansetts

ligga i sakens natur, att make skulle vara berättigad att omedelbart

efter äktenskapets upplösning öfvertaga förvaltningen af sin enskilda

egendom. Till undanrödjande af all tvekan om förslagets mening härutinnan,

synes emellertid ett uttryckligt stadgande i ämnet böra uti

förevarande paragraf intagas.»

2 §•

Justitierådet Norberg framstälde, i afseende å frånskild hustrus

ansvarighet för sina egna under äktenskapet ingångna förbindelser,

enahanda erinran som justitierådet senast vid 17 § i urarfvaförordningen

framstält.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

113

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 22 januari 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Justitieråden: Norberg,

Carlson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts

beslut den 9 oktober 1896 till högsta domstolen remitterade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 §

handelsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

4) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

Pik. till llilcsd. Prut. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5) lag om boskilnad;

6) lag angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undansättande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

7) lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas

skall, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.

Efter att hafva redogjort ej mindre för berörda lagförslag än äfven

för högsta domstolens deröfver afgifna utlåtande anförde departementschefen:
»Med

anledning af de inom högsta domstolen framstälda anmärkningar

hafva de remitterade förslagen blifvit å nyo öfversedda, dervid

vissa jemkningar i och tillägg till desamma funnits erforderliga.

Vid 9 kap. 1 § giftermålsbalken har högsta domstolen erinrat, att

den år 1874 vidtagna lagförändring, hvarigenom hustru under vissa förhållanden

berättigats att sjelf råda öfver egendom, samt den i lagförslaget

ifrågasatta ytterligare inskränkning i mannens målsmansrätt, i ty att han

ej skulle ega att föra talan för hustrun i fråga om viss af henne gjord

gäld, påkallade särskilda föreskrifter för de fall, då hustrun af sinnessjukdom

eller af annan orsak icke vore i stånd att förvalta egendom

eller föra talan angående gäld. Med hänsyn härtill torde i 19 kap. 4 §

ärfdabalken, som för närvarande innehåller stadgande om förordnande

af förmyndare för den, hvilken för vanvett, slöseri eller andra orsaker

ej kan vårda sitt gods, böra införas en bestämmelse derom, att för

hustru, som befinnes oförmögen att utöfva sina rättigheter i afseende å

egendoms förvaltning, mannen eller annan skall förordnas till god man

att i berörda hänseende företräda hustrun; i sammanhang hvarmed synes

vara af nöden att, i öfverensstämmelse med hvad som gäller rörande

god man för frånvarande delegare i dödsbo, stadga, att lagens föreskrifter

om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet skola ega

tillämpning jemväl å god man, hvarom här är fråga.

Enligt den föreslagna affattningen af 9 kap. 1 § giftermålsbalken

är mannens behörighet att å hustruns vägnar svara i mål angående

gäld allenast i så måtto inskränkt, att den ej omfattar gäld, som hustrun

ensam under äktenskapet gjort. I fråga om gäld, som hustrun gjort

före giftermålet eller gemensamt med mannen ådragit sig under äktenskapet,

skulle alltså mannens målsmanskap qvarstå orubbadt. I afseende

å den ståndpunkt förslaget sålunda intager har en bland högsta domstolens

ledamöter erinrat, att då en dom i mål angående gäld, äfven

om den grundade sig å ett af mannen å hustruns vägnar afgifvet med
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

gifvande, skulle kunna medföra förpligtelse för hustrun att betala gälden

med enskild egendom, förslaget i denna del ej stode väl tillsamman med den

i 11 kap. giftermålsbalken iakttagna grundsats, att hustrun icke personligen

eller med enskild egendom svarar för andra förbindelser än dem hon

sjelf ingått; och har med hänsyn härtill bemälde ledamot ansett mannens

behörighet böra inskränkas derhän, att genom dom i rättegång mot

honom allena betalningsskyldighet ej kunde åläggas hustrun personligen

eller med enskild egendom eller samfäld egendom, hvaröfver hon egde

råda. Hvad sålunda blifvit anfördt synes mig ej böra föranleda ändring

i förslaget. Att, såsom nämnde ledamot torde afse, låta frågan om

giltigheten af ett mot hustrun riktadt fordringsanspråk göras till föremål

för två särskilda — om ock tilläfventyrs i ett sammanhang handlagda

— rättstvister och derigenom öppna möjlighet för två sins emellan

stridiga domslut rörande sagda fråga kan ej vara att förorda, utan

måste det betraktas såsom en naturlig följd af målsmanskapet, att mannen

i alla sådana fall, der eu påstådd fordran hos hustrun skulle kunna uttagas

ur den under hans förvaltning stående egendom, eger fullständig

behörighet att jemväl å hustruns vägnar afgifva svaromål. Att

mannen genom obehöriga medgifvanden skulle missbruka en sådan

befogenhet, torde ej skäligen kunna befaras, då i allmänhet ett dylikt

missbruk skulle lända äfven honom till skada.

Hustruns rättighet att förvalta samfäld egendom har samme

ledamot ansett böra utsträckas så till vida, att, der hustrun efter vederbörligt

tillstånd idkade handel eller annan rörelse, hon skulle ega att

sjelf råda öfver hvad till rörelsen hörde, äfven om förlag till rörelsen

skulle lemnats af egendom, som stått under mannens förvaltning. Denna

uppfattning kan jag ej dela. Att göra frågan om den ena eller andra makens

rådighet öfver egendom i boet beroende af makarnes sins emellan träffade

uppgörelser torde ej öfverensstämma med den af ålder hos oss rådande

grundsats, att överenskommelser, som makarne under äktenskapet slutit,

sakna rättslig verkan. Då hustruns rätt att idka handel eller annan

rörelse är beroende af det i näringslagstiftningen stadgade vilkor, att

mannen ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hustrun i och för

rörelsen kan komma att ingå — ett vilkor, som för närvarande ej synes

böra af lagstiftningen eftergifvas — lärer något behof ej heller förefinnas

att af hänsyn till hustruns borgenärer medgifva omförmälda utsträckning

af hennes förvaltningsrätt.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit erinradt derom,

att det i 2 § af 9 kap. giftermålsbalken upptagna förbudet för mannen att

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda fastighet borde utsträckas

äfven till andra slag af inteckningar, har nämnda § blifvit jemkad

så, att inteckning för nyttjanderätt ej får meddelas, med mindre hustrun

undertecknat upplåtelsehandlingen eller eljest skriftligen lemnat samtycke

till upplåtelsen, hvarjemte upplåtelse af rätt till afkomst af dylik fastighet

gjorts till sin giltighet beroende af hustruns bifall till upplåtelsen.

Hvad högsta domstolen vid nyssnämnda paragraf anmärkt rörande

uppsägning af nyttjanderätt, som mannen utan hustruns samtycke upplåtit,

har synts böra föranleda den ändring i paragrafen, att å ena sidan

hustruns och hennes arfvingars uppsägningsrätt ej varder till viss tid inskränkt,

å andra sidan äfven nyttjanderättshafvaren erhåller rätt att uppsäga,

hvarjemte, likaledes i följd af hemställan af högsta domstolen, blifvit

tydligt utmärkt, att rätt till laga fardag tillkommer allenast landbo och

hyresman.

I afseende å de stadganden förslaget innehåller rörande ansvarighet

för gäld i makars bo framgår af mitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 9 oktober 1896, att den företagna omarbetningen af gällande lagstiftning

i ämnet haft till ändamål, icke att rubba sjelfva de hufvudgrunder,

hvarpå nämnda lagstiftning hvilar, utan allenast att, i sammanhang

med genomförande af den utaf Riksdagen omfattade nya

grundsatsen rörande betalningen af gäld, som mannen ensam under

äktenskapet gjort, söka afhjelpa vissa oegentligheter och bristfälligheter,

som i särskilda hänseenden vidlåda gällande lagbestämmelser. Inom

högsta domstolen har flertalet ledamöter ej funnit anledning att ifrågasätta

någon i sak mera genomgripande omarbetning af dessa bestämmelser,

men en ledamot har förordat en på väsentligen nya grunder

bygd lagstiftning. Under det att enligt förslaget likasom enligt gällande

lag makes rådighet öfver egendom i boet endast undantagsvis

eger betydelse vid uppkommen fråga om betalning af gäld, borde nemligen,

enligt bemälde ledamots tanke, i allmänhet de särskilda borgenärernas

betalningsrätt till viss egendom såväl vid utmätning som i konkurs

bero deraf, huruvida egendomen stode under den ena eller andra

makens förvaltning, i det att hvardera maken städse personligen och

med samfäld egendom, som af honom eller henne förvaltades, skulle

svara för gäld, som denna make gjort, medan samfäld egendom, hvaröfver

andra maken egde råda, endast i vissa särskildt angifna fall finge

för gälden tillgripas.

Mot de sålunda förordade grundsatserna synes i främsta rummet

kunna anmärkas, att desamma icke behörigen tillgodose hustruns intressen.

Så länge lagstiftningen endast undantagsvis tillerkänner hustrun

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

rätt att förvalta egendom, skulle enligt dessa grundsatser i allmänhet

hela samfälda boet komma att svara för all af mannen ensam gjord

gäld, ehvad den tillkommit före eller under äktenskapet. Att, såsom

anfördt blifvit, detta skulle kunna betraktas såsom en naturlig följd af

målsmanskapet, torde desto mindre kunna erkännas, som lagstiftningen

i vårt land sedan lång tid tillbaka och enligt min tanke på goda grunder

lemnat hustrun utväg att för vissa af mannen gjorda skulder freda

sin giftorätt eller någon del deraf, en ståndpunkt, som i väsentlig mån

är i förslaget bibehållen.

Vidare bör erinras, att rättsregler sådana som de nyss antydda ej

lära kunna genomföras utan betydliga och, såsom mig synes, betänkliga

rubbningar i andra delar af lagstiftningen. Särskilt må i detta

afseende framhållas, att nämnda regler äro oförenliga med den i vår

konkurslagstiftning antagna grundsats att konkursen innefattar afstående

af gäldenärens hela förmögenhet. Såsom nyssbemälde ledamot sjelf

framhåller, skulle af hans förslag blifva en följd, att hvardera maken

kunde oberoende af den andre försättas i konkurs, och att i enderas

konkurs ej inginge sådan för makarne samfäld egendom, 6om stode

under andra makens förvaltning. Utom det att dessa grundsatsers införlifvande

med vår lagstiftning skulle medföra en genomgående omarbetning

af konkurslagen och tvifvelsutan föranleda uppställandet af

en mängd invecklade och svårtillämpade rättssatser, torde det få betraktas

såsom afgjordt stridande mot vår rättsuppfattning, att, såsom här blefve

fallet, en del af gäldenärens förmögenhet, och kanske dertill den mest

betydande, skulle kunna undandragas hans borgenärer.

Af dessa skäl och då i hvarje fall erforderlig anslutning ej torde

under för handen varande förhållanden kunna påräknas för genomförande

af fullständigt nya och opröfvade grundsatser i ett ämne af så omtvistad

och ömtålig natur som det förevarande, har jag ansett en omarbetning af

det remitterade förslaget i nyss angifna syfte icke böra ifrågasättas.

Då den i 11 kap. 1 § giftermålsbalken upptagna rättsregeln —

hvilken i hufvudsak öfverensstämmer med hvad högsta domstolen vid

granskningen af 1886 års förslag hemstält — torde innebära en för de

allra flesta fall tillfredsställande lösning af den synnerligen invecklade

frågan om betalningen af makes före äktenskapet gjorda gäld, samt,

der det någon gång skulle anses önskvärdt, att endera makens i boet

medförda egendom kunde för andra makens förbindelser fredas i vidsträcktare

mån än enligt förslaget blefve fallet, detta syfte kan genom

äktenskapsförord uppnås, gifva de inom högsta domstolen vid förevarande §

framstälda erinringar enligt min tanke ej anledning att i paragrafen

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

vidtaga annan ändring än en jemkning i redaktionen, som torde vara

erforderlig till afhjelpande af en utaf högsta domstolens fleste ledamöter

anmärkt otydlighet.

I. fråga om gäld, som makarne gemensamt under äktenskapet

gjort, innehåller 11 kap. 2 § giftermålsbalken den med gällande lag

öfverensstämmande grundsats, att mannen med enskild egendom svarar

för gäldens fulla belopp men hustrun, såvidt annat ej är särskildt

aftaladt, endast för en del af beloppet; och enahanda grundsats skall

enligt 4 § i samma kapitel tillämpas i det fall, att hustrun iklädt

sig betalningsskyldighet för gäld, som mannen ensam gjort. Vid

egendomsgemenskapens upplösning genom boskilnad eller äktenskapsskilnad

äfvensom vid urarfvagörelse skulle enligt särskilda föreskrifter

i de remitterade förslagen hustruns personliga ansvarighet för nyss

angifna förbindelser komma att, likasom enligt gällande lag är fallet,

helt och hållet eller delvis upphöra. I afseende å samtliga nu omförmälda

bestämmelser har inom högsta domstolen uttalats, att de förmåner,

som genom dem skulle beredas hustrun, icke vore väl förenliga

med det mått af sjelfständighet, som eljest enligt förslaget skulle henne

tillerkännas. I anledning häraf anser jag mig böra erinra, att då förslaget

afser att eljest i flera hänseenden inskränka rättsverkningarne af

hustruns förbindelser, det från synpunkten af nödig följdriktighet ej

torde möta betänklighet att, på sätt här är i fråga, begränsa ansvarigheten

för de förbindelser, hon jemte mannen ingått. Att ett praktiskt

behof jemväl kräfver bibehållandet af ifrågavarande, hustrun för närvarande

medgifna förmåner synes mig uppenbart. Mannens förvaltning

af det gemensamma boet måste naturligen ofta föra med sig, att hustrun

på hans begäran ikläder sig ansvar jemte honom för förbindelser, hvilka

uppgifvas vara påkallade i och för boets törvaltning. Att hustrun dervid

skulle blifva i tillfälle att noggrant pröfva vare sig tillförlitligheten

af denna uppgift eller huruvida det gemensamma boets ställning är sådan,

att tillgångarne förslå till gäldens betalning, är ej sannolikt, utan lärer

det kunna antagas, att hustrun i flertalet fall obetingadt litar på mannens

utsagor, och detta förhållande, som är grundadt i naturen af äktenskapet,

synes mig lagstiftningen ej böra lemna obeaktadt. Ifrågavarande erinran

torde alltså ej böra föranleda ändring i förslaget.

Beträffande II kap. 3 § giftermålsbalken hafva högsta domstolens

fleste ledamöter erinrat, att då enligt första stycket i denna § hustruns giftorätt

finge användas till betalning af all den gäld, mannen under äktenskapet

åsamkade sig, med undantag blott för de fall, då gälden utgjordes af böter

eller skadestånd för brottslig gerning, hustruns giftorätt blefve vida mindre

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

skyddad än enligt gällande lag, som innebure, att hennes giftorätt ej

finge användas i något enda fall, då gälden tillkommit af mannens

särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun haft nytta eller del deri;

och hafva bemälde ledamöter hemstält, att undantaget i första stycket

måtte erhålla samma omfattning som bestämmelsen i nu gällande 4 §

af 11 kap.

På sätt framhålles i det yttrande, jag vid lagförslagets remitterande

till högsta domstolen afgifvit, torde bibehållandet af nyssnämnda bestämmelse

ej vara väl förenligt med rättssäkerhetens kraf, då nemligen

borgenären i många fall ej kan antagas eg a kunskap om de omständigheter,

hvarunder förbindelsen tillkommit, eller vid försträckning eger

möjlighet att beräkna, på hvad sätt de upplånade medlen kunna komma

att användas. Deremot lärer från berörda synpunkt hinder ej möta att

i så måtto iakttaga högsta domstolens hemställan, att undantaget från

föreskriften om hela samfälda boets ansvarighet utsträckes att omfatta

det särskilda slag af förbindelser, hvarå nu gällande föreskrift kanske

företrädesvis vunnit tillämpning, nemligen mannens borgensförbindelser.

Meddelas föreskrift härom, kommer sjelfva förbindelsens form att innefatta

ett otvetydigt kännetecken på gäldens natur, hvaremot frågan,

huruvida förbindelsen ingåtts i det samfälda boets intresse eller ej, för

borgenären förlorar all betydelse. Att borgensförbindelsen ej medför

betalningsrätt i hustruns giftorättsandel kommer visserligen i sådana fall,

der förbindelsen verkligen ländt hustrun till nytta, att bereda henne en

fördel, hvarpå hon ej skäligen kunnat ega anspråk, men kränker ej

borgenären, af hvars godtfinnande det berott att mottaga förbindelsen

med den rätt, som enligt lag åtföljt densamma. Med hänsyn till det

sålunda anförda har i första stycket af förevarande § den ändring vidtagits,

att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med äldre lagberedningens

förslag, med böter och skadestånd för brottslig gerning likstälts gäld,

som grundar sig å borgen. Att under sistnämnda uttryck ej kan inbegripas

annan gäld än sådan, som omedelbart härrör af borgensförbindelse,

och sålunda ej den, som tillkommit för dylik förbindelses infriande,

torde vara uppenbart.

Hvad en bland högsta domstolens ledamöter vid första stycket af

förevarande § anfört derom, att samfäld egendom, som af hustrun förvaltades,

ej borde svara för gäld, som af mannen gjorts, är redan i det

föregående bemött. I afseende å paragrajjpns andra stycke har samme ledamot

framhållit såsom en af förslaget följande obillighet, att vid hustruns

död en afsevärd del af boets tillgångar kunde åtgå till betalning af

gäld, som hustrun utan nytta gjort, under det mannen med återstående

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

delen måste betala den gäld, som gjorts för boets räkning. Denna

anmärkning synes mig bero på ett öfverskattande af den praktiska

betydelsen utaf de stadganden i förslaget, som erkänna hustruns befogenhet

att sjelfständigt åtaga sig förbindelser. Med hänsyn till den

i flera afseenden tillbakasätta ställning, som hustruns enskilde borgenärer

enligt förslaget skulle intaga så länge egendomsgemenskapen fortfar,

lärer det ej kunna antagas, att kredit utan realsäkerhet skulle i någon

större omfattning komma att hustrun beviljas, eller åtminstone ej att

hon komme i tillfälle att skuldsätta sig för belopp, som öfverstege värdet

af den utaf henne förvaltade egendomen. Under sådana förhållanden

torde förslagets bestämmelser om betalningen af hustruns enskildt åtagna

gäld icke för mannen medföra någon våda.

De i 11 kap. 5 § giftermålsbalken upptagna föreskrifter om egendoms

fredande vid utmätning hafva af en ledamot i högsta domstolen

ansetts kunna åsyfta jemväl det fall, att efter äktenskapets upplösning

men före boets delning utmätning sökes för gäld, som make under

nämnda tid gjort. Till förebyggande af en dylik tolkning, hvilken, på

sätt bemälde ledamot ock framhållit, skulle leda till uppenbara missförhållanden,

har i förevarande § vidtagits en jemkning, hvarigenom tydligt

utmärkes, att fråga ej är om annan gäld än den, som tillkommit

före eller under äktenskapet.

Under uttalande af, att hustruns rätt att råda öfver hvad hon

genom eget arbete förvärfvat vore temligen illusorisk, derest hennes

arbetsförtjenst finge tagas i mät för mannens enskilda gäld, har en annan

ledamot hemstält om sådan ändring i förevarande §, att med afseende å

båda makarne skulle gälla, att vid utmätning för skuld, derför betalningsskyldighet

blifvit allenast ena maken ålagd, andra maken egde undantaga

ej allenast sin enskilda egendom utan ock samfäld egendom, hvaröfver

sistnämnde make ensam egde råda. En sådan utsträckning af

rätten att vid utmätning undantaga egendom torde dock ej vara att

tillråda. Hvad förslaget innehåller derom, att egendom, som af mannen

förvaltas, ej må tagas i mät för hustruns förbindelser, är en nödvändig

följd af målsmanskapet och eger så till vida sitt berättigande, som

hustrun, der hon uppträder oberoende af mannen, ej kan väntas komma

att i större omfattning anlita kredit eller eljest ikläda sig ekonomiska

förpligtelser. Såvidt åter angår mannens förbindelser, lärer större hänsyn

böra tagas till behofvet att skydda borgenärernas rätt, och från denna

synpunkt måste det anses betänkligt, att någon del af samfälda boet

skulle kunna från utmätning undantagas allenast på den grund, att

hustrun egde deröfver råda. Makarne komme nemligen derigenom att

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

vinna ett alltför lätt användbart medel att lägga hinder i vägen för

utmätningens fortgång, och att en sådan utväg icke komme att lemnas

utan användning af dem, kvilka önskade undandraga mannens borgenärer

äfven sådan egendom, hvaröfver han i verkligheten rådde, torde

vara uppenbart, Den fördel hustrun skulle vinua genom det ifrågasatta

stadgandet blefve dessutom för hentro utan större betydelse. Så länge

nemligen den borgenär, hvars fordran vid utmätning icke kunnat gäldas

med egendom, hvaröfver mannen råder, eger möjlighet att försätta

båda makarne i konkurs, kommer genom en dylik åtgärd åtminstone

hälften af den gemensamma egendom, som före konkursen stått under

hustruns förvaltning, att användas 1 ill betalning af den gäld mannen

ådragit sig. Erforderligt skydd för den af hustrun förvaltade egendomen

synes deremot vinnas genom det i förslaget till boskilnadslag

upptagna stadgande om rätt för hustrun att söka boskilnad, så snart

något af den gemensamma egendom, hvaröfver hon råder, tillgripes för

gäldande af mannens skuld.

De i 11 kap. 6-8 §§ giftermålsbalken upptagna bestämmelserna

om vederlag vid bodelning hafva inom högsta domstolen ej föranledt annan

erinran, än att i afseende å 8 § en ledamot tillstyrkt, att hvad som stadgades

om vederlag för den händelse, att enskild egendom blifvit använd till

betalning af gäld, som af ena maken gjorts under äktenskapet och icke

tillkommit genom denna makes särskilda vållande, måtte erhålla motsvarande

tillämpning för det fall, att enskild egendom eljest blifvit afena

maken använd till utgifter, hvartill denna make icke varit särskildt. vållande.

Denna hemställan synes innebära, att i händelse ena makens enskilda egendom

blifvit annorledes än till betalning af gäld använd för gemensam räkning,

och samfälda boet ej lemnade tillgång till vederlag, sådant skulle

till fullo — och ej såsom enligt förslaget allenast till en del — utgå

af andra makens enskilda egendom. De skäl, som ligga till grund för

hvad förslaget i detta afseende innehåller, äro i hufvudsak angifna i mitt

yttrande till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1896. Här må emellertid

ytterligare erinras, att en make ej kan vara berättigad till full ersättning

för gjorda utgifter i annat fall, än då dessa icke ens till

någon del bort bestridas med den egendom, som dertill blifvit använd.

I följd häraf kan det väl försvaras — likasom det praktiskt sedt

torde vara nödvändigt — att, om ena makens enskilda egendom användts

till betalning af gäld, för hvilken samfälda boet men icke nämnda enskilda

egendom svarar, vederlag, der det ej kan erhållas ur samfälda

boet, skall till fullo utgå af andra makens enskilda tillgångar; men att

tillämpa en dylik regel på andra för det samfälda boets räkning gjorda

Bth. till Hikid. Prot. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 17 lläft. 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

utgifter — såsom kostnaderna för makarnes gemensamma uppehälle —

skulle uppenbarligen kunna leda till det föga rimliga resultat, att dessa

utgifter i sista hand komme att i sin helhet drabba den vederlagspligtige

maken. Förevarande § har alltså i det reviderade förslaget lemnats

oförändrad.

Den föreslagna ändringen i 10 kap. 13 § handelsbalken, som afser

upphäfvande af förbudet för hustrun att utan mannens samtycke ikläda

sig borgen, har af en ledamot i högsta domstolen afstyrkts såsom icke

allenast obehöflig, i ty att hustruns rätt att förvalta egendom ej förutsatte

befogenhet att på egen hand ikläda sig borgensförbindelser, utan

äfven eguad att försämra hustruns ekonomiska ställning, då deraf kunde

blifva följden, att hustrun, när hon vid äktenskapets upplösning eller

eljest finge egendom att förvalta, funne sig ruinerad genom borgensförbindelser

för andra; och har i sistnämnda hänseende anförts, att just

den omständigheten, att hustrun, om hon ej hade enskild egendom att

förvalta, under beståndet af mannens målsmanskap ej hade att frukta

större obehag af sådana förbindelser, kunde verka försvagande på hennes

motståndskraft emot anspråk på hennes hjelpsamhet i sådan rigtning.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då rättigheten

att ingå borgen icke med ovilkorlig nödvändighet följer vare sig af

redan gällande stadganden om hustruns behörighet att förvalta egendom

eller af nu föreslagna uttryckliga bestämmelser om hennes befogenhet

att i allmänhet åtaga sig bindande förpligtelser, torde nuvarande lydelse

af ifrågavarande § böra bibehållas.

Förslaget till lag om boskilnad har med anledning af deremot framstälda

anmärkningar ansetts böra undergå en jemförelsevis omfattande

jemkning.

Den i 8 § af det remitterade förslaget upptagna föreskrift om ovilkorlig

skyldighet för makarne att med ed fästa riktigheten af den i

anledning af boskilnadsansökningen upprättade bouppteckningen har

flertalet bland högsta domstolens ledamöter ansett böra ändras derhän,

att edgång ifrågakomme endast då yrkande derom särskildt framstäldes.

Rätt att sålunda påkalla edgång hafva några ledamöter velat tillägga

allenast makarne sjelfva, medan andra ansett jemväl borgenärerna böra

under vissa förhållanden ega behörighet dertill. Då bouppteckningens

beedigande, om ock egnadt att bereda bouppteckningen ökad tillförlitlighet

och derigenom i många fall förebygga framtida rättstvister, dock

ej kan anses ovilkorligen betingadt af något allmänt intresse, synes

hinder ej möta att göra edgången beroende af derom framstäldt yrkande;

och om, såsom jag i det följande kommer att hemställa, förslaget ändras

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kongl. Maj:ts Käd. Proposition H:o 28.

derhän, att borgenärerna ej under några förhållanden varda i boskilnadsmålet

inkallade, synes befogenhet att framställa edgångsyrkande ej böra

medgifvas annan än make. I enlighet härmed har i den reviderade

texten (9 §) bestämmelsen om edgång blifvit affattad. Att den föreslagna

affattningen lemnar make öppet att äfven efter boskilnadsmålets afgörande

väcka fråga om edgång, torde vara uppenbart.

Med anledning af hvad i afseende å 9 § i det remitterade förslaget

blifvit af några bland högsta domstolens ledamöter erinradt om önskvärdheten

deraf, att lagen tydligt angåfve den befogenhet, som tillkomme

en i anledning af boskilnadsansökning förordnad god man för hustru,

har åt motsvarande § i den reviderade texten (10 §) gifvits en förändrad

lydelse, som utmärker icke allenast att gode mannen utan uttryckligt

uppdrag eger bevaka hustruns talan, der hon ej sjelf eller genom annan

vill utföra densamma, utan ock att denna behörighet omfattar, förutom

sjelfva boskilnadsmålet, äfven de med boskilnaden sammanhängande

frågorna om boets delning och om egendoms afskiljande före skiftet.

Enligt 11 § i det remitterade förslaget och dermed sammanhängande

föreskrifter i vissa följande §§ skulle det åligga make, som

före boets delning ville göra gällande enskild eganderätt till någon del

af boet, att inom viss stadgad tid i boskilnadsmålet framställa sitt

eganderättsanspråk. Sedan derefter borgenärerna blifvit genom offentlig

stämning inkallade, skulle rätten, om boskilnad beviljades, i sammanhang

dermed meddela ett för såväl borgenärerna som makarne bindande beslut

öfver anspråket, hvarefter, om egendom blefve hustrun tillerkänd,

hon i hvarje fall skulle ega att utan afbidan å skifte i boet omhändertaga

densamma.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna har blifvit erinradt, å

ena sidan att borgenärernas intressen icke kunde anses behörigen tillgodosedda

derigenom att frågan om egendomens natur blefve på nyss

angifna sätt behandlad och en gång för alla afgjord, å andra sidan att

det innefattade en onödig stränghet mot makarne att betaga dem möjlighet

att under tiden mellan boskilnadens beviljande och bodelningen

göra sina eganderättsanspråk gällande, i hvilket afseende särskildt framhållits,

att något skäl ej förelåge att i fråga om enskild egendoms fredande

från utmätning göra makarnes ställning sämre än före boskilnadsansökningen.

Derjemte har såsom en olägenhet åt förslaget framhållits

det uppehåll med boskilnadsfrågans afgörande, som blefve en följd af

borgenärernas inkallande och eganderättsanspråkets utredande.

Ehuru de stadganden i förslaget, mot hvilka nyss angifna anmärkningar

riktats, hufvudsakligen öfverensstämma med grunderna för gäl
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

lande lagstiftning i ämnet, som i denna del, mig veterligen, icke tillförene

varit föremål för klander, samt dessa stadganden tvifvelsutan i

vissa hänseenden innebära afsevärda fördelar för makarne, har jag likväl,

med hänsyn till vigten af hvad inom högsta domstolen blifvit

framhållet, ansett förslaget böra undergå den förändring, att pröfning

af frågan om hvardera makens enskilda rätt till egendom i boet icke i

boskilnadsmålet eger rum, hvaraf åter bör följa, dels att makarne äfven

efter boskilnadsansökning ega att vid utmätning i det ännu oskiftade

boet göra gällande enskild eganderätt till egendom, och dels att hustrun

när som helst före boets delning kan yrka att komma i besittning

af egendom, som tillhör henne enskildt. Med anledning häraf har 11

§ af det remitterade förslaget blifvit i den reviderade texten helt och

hållet utesluten och af 12 § bibehållits allenast stadgandet att rätten,

sedan föreskrifterna om bouppteckning blifvit iakttagna, har att meddela

beslut i boskilnadsfrågan, hvilket stadgande ansetts böra erhålla

plats närmast efter 7 §. Vidare hafva de i 13 § af det remitterade

förslaget upptagna bestämmelserna om afskiljande från mannens förvaltning

af hustruns enskilda egendom undergått omarbetning i ofvan angiven

riktning (12 § i den reviderade texten), i sammanhang hvarmed

i en särskild paragraf (13 §) upptagits föreskrift derom, att rättens beslut

angående afskiljandet icke i något afseende innefattar en för framtiden

bindande pröfning af eganderättsfrågan. Slutligen har i 15 §

af det remitterade förslaget (16 § i den reviderade texten) vidtagits den

ändring, som påkallas deraf, att 11 § af det remitterade förslaget bortfaller.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blivit erinradt vid

4, 6, 18, 23, 25 och 26 §§ af det remitterade förslaget hafva motsvarande

paragrafer i den reviderade texten (4, 6, 18, 25, 27 och 28 §§)

blifvit i vissa hänseenden jemkade; och har, i enlighet med hemställan

af högsta domstolens fleste ledamöter, bland bestämmelserna om makars

rättsförhållanden efter vunnen boskilnad i en tillagd paragraf (24 §) upptagits

föreskrift om skjddighet för makarne att hvar efter sin förmåga

bidraga till eget och barnens uppehälle.

Att, på sätt högsta domstolens fleste ledamöter vid 7 § hemstält,

make, som befunne sig å känd ort utom riket, skulle allenast genom kungörelse

i tidningarne kallas att inställa sig i boskilnadsmålet, synes ej

vara att förorda, då en dylik föreskrift ej torde medföra erforderlig

säkerhet för att den frånvarande verkligen erhåller underrättelse om

boskilnadsansökningen; och har nyssnämnda § alltså lemnats oförändrad.

Hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt i afseende å 14 §

har ej heller ansetts böra föranleda ändring i förslaget. Att, såsom eu

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 28.

ledamot hemstält, utbyta förslagets bestämmelser om samfäld egendoms

afskiljande från makes förvaltning mot föreskrift att efter boskilnads

beviljande båda makarne skola deltaga i förvaltningen, torde vara mindre

lämpligt, då under här förutsatta omständigheter en samfäld förvaltning

svårligen skulle lända till makarnes båtnad men deremot esomoftast

gifva upphof till stridigheter mellan makarne och förlama enderas eller

bådas verksamhet. Icke heller synes det förenligt med makarnes verkliga

intressen att, på sätt af två andra ledamöter föreslagits, boet skulle

kunna mot makes bestridande ställas under gode mäns förvaltning eller

på yrkande af hustrun tagas under konkursbehandling.

Några ledamöter hafva i afseende å affattningen af 14 § anmärkt,

att ordalagen ej tydligt utmärkte, huruvida det, som finge för endera

makens räkning afskiljas, vore dennes andel i boets samfälda tillgångar

utan hänsyn till boets gäld, eller om gälden borde afräknas innan uppdelning

mellan makarne egde rum. Då emellertid ordet »giftorätt», af

hvars betydelse paragrafens tolkning härutinnan lärer bero, enligt förslagens

uttryckssätt städse innebär andel i de samfälda tillgångarne

utan afdrag af gäld, synes tvekan ej skäligen kunna råda derom, att

vid beräknande af hvad som må afskiljas hänsyn skall tagas allenast

till boets tillgångar. En annan tolkning lärer ej heller kunna föranledas

af den följande §, som i sådant afseende blifvit åberopad.

I förslaget angående ändring i urarfvaförordningen har i följd af

en inom högsta domstolen gjord erinran införts en uttrycklig bestämmelse

derom, att förordningens stadganden rörande egendomsafträde af

efterlefvande make ej ega tillämpning då boskilnad beviljats.

Slutligen har den i 9 kap. 2 § giftermålsbalken tillagda bestämmelsen

om inteckning för nyttjanderätt till hustruns enskilda, af mannen

förvaltade fastighet ansetts böra föranleda vissa förtydligande tillägg

till 39 och 40 §§ af inteckningsförordningen».

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken ;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

5:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

6:o) lag om boskilnad;

7:o) lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall

betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af

egendom i död makes bo den 18 september 1802;

Bih. Ull Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

17

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

8:o) lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild

hustrus ansvarighet för gäld i boet; samt

9:o) lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående

inteckning i fäst egendom den 16 juni 1875;

och hernstälde departementschefen, att lagförslagen måtte, jemlikt

§ 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.))

Justitieråden Norberg och Carlson åberopade hvar för sin del hvad

de vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört i de delar, der

ej genom numera vidtagna ändringar i förslagen de af dem framstälda

anmärkningar kommit att förfalla.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande departementschefens

hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse

bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:104 Riksdagens Skrifvelse 1V:o 104 s. 1 i texten