Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884

47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1898:29, Med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1

N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott den

22 januari 1898.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

tydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

liih. till Kikad. Prot. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 18 Höft. (N:o 29, 90.J

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884.

Med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning å

kronojord den 19 augusti 1889 förordnas, att nedannämnda paragrafer

i grufvestadgan den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid

gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,

utan tillstånd af så väl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål

befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra

hinder för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på

mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är

upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit,

behörigen försvarad.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen

och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i

afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens

läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,

ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,

räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,

den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet

intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad

upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning

enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som i 3 §

sägs, varde ansökningen afslagen.

8 §''

Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande

rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, bearbeta

och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som

äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.

Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet

må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för grufarbetets

ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda hvad

för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må inmutaren

ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande

af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas, om

inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands

eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio dagar

efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord,

som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen,

af kronoåboen eller boställsinnehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,

gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att, der

skiljemän anlitats, parterne skola stånda hvar sina kostnader och gälda

hvardera halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde

tiden för afhemtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit

af skiljemän eller, der sådana ej anlitats, af första domstol bestämdt.

11 §•

Sedan matsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade

området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd

från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbetc, som er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 29.

fordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna

eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt

om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så

framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren

af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i

årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder

lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,

som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som

marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare

inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla

beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom

ej förut i denna paragraf ar stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att

ersätta.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något, arbete å det inmutade

området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet

att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för

åverkan, lemna bestyrkt afskrift af jputsedeln till så väl det inmutade

områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar och

brukar; och gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande

af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves och

brukas af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af

annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade

området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersättning,

hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall

vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren och

nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa sådan

säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas,

inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.

\

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande eller, om iumutningspunkten

är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller

Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

o

inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af

yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott

af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren

åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta

den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han

ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera

behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

22 §.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark utmålet

kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske

kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på

stället företaga. A sådan kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock ej utan

Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på grund af

föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit till Konungens

befallningshafvande ingifven.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;

och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,

denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid

försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet

sedermera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme

dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid från

mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men ej må annan parts eller

allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den

blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagd!

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till

honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej

parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen

bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark

af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning

att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren

af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse

för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla

innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken

honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit

jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens

befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,

som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han det

hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,

som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från

den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio

dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat

utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt

dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas

i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så

mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar

kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft

eller, räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock grufegaren,

om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten

för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan

derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder

arbetet verkställes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 januari

året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet

mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i

hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 januari året efter det, då

hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift

eller eljest''fvara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen

till nytta.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt

42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,

som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller

å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till

boställe anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökningen

lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare

högst fyra arbetsår.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger

det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,

som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för

grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan endast den

vara, som är svensk undersåte och i riket bosatt.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,

är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar

efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, kåfve han till

öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; dock

att, om grufvan är belägen å sådan kronojord, som icke under ständig

besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, jordegarens lott,

ändå att inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar sedan erinran hos

Konungens befallningshafvande skett, ej må anses förverkad, der till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

skottet jemte ränta derå efter sex för hundrade från nyssnämnda tids

utgång inbetalas sist ett år derefter.

Har delegare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva,

njute han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter

och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande

fri.

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege

han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,

förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift;

och skall förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant

medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan

verkan till bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt, afseende;

dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga

om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad

rättighet af utländing innehafves.

Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt

till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta

jordegarens rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas; och skall denna

lag i hvad den afser 17 §, 22 § 1 mom. och 65 § grufvestadgan ej

eg a tillämpning emot den, som före dess trädande i kraft gjort ansökan

om inmutning och ej varit underkastad det förbehåll, hvarom i

kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti 1889 är

sagdt. Har inmutning erhållits under sådant förbehåll, må utmål ej

utan Konungens tillstånd läggas tidigare än två år från det denna lag

trädt i kraft; och vare inmutaren ej skyldig att förr än inom samma

tids utgång fullgöra hvad honom enligt 21 § åligger.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 29.

9

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

november 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm, *

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna och

grefve Wachtmeister.

19:o.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anförde chefen för civildepartementet, statsrådet von

Krusenstjerna:

Med föranledande af Riksdagens skrifvelse den 15 maj 1889, deruti

Riksdagen anhållit att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida det kunde lända till fördel för kronan att å kronojord, som

icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen

eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt

annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren

deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, utfärdades nådiga

kungörelsen den 19 augusti 1889, hvarigenom — i syfte att

åt en blifvande lagändring bereda större verksamhet — förordnades,

Bih. till liiksd. Rrot. 1898. I .Sami. 1 Afd. 18 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

att i matsedel, som på grund af senare gjord ansökan utfärdades å

fyndighet belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning

till brukning på viss tid åt annan upplåten, förbehåll skulle göras

om skyldighet för inmutaren att underkasta sig blifvande nya bestämmelser

om kronans rätt att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande

vinsten, samt att, när inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål

tills vidare icke finge anvisas. Tillika anbefaldes kammarkollegium och

kommerskollegium genom nådig remiss att utlåta sig öfver innehållet

i Riksdagens skrifvelse, i följd hvaraf, sedan yttranden infordrats från

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län äfvensom från samtlige

bergmästare, gemensamt underdånigt utlåtande den 17 december

1890 af nämnda kollegier afgafs.

Redan dessförinnan inkom emellertid Riksdagen med en ny, den

20 maj 1890 dagtecknad framställning i ämnet, deruti Riksdagen anhöll,

att Eders Kong!» Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag om sådan ändring i grufvestadgan, att malm och andra

mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande blefve upptäckta

å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte

på det för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

Vid underdånig föredragning den 20 juni 1890 af Riksdagens sistberörda

skrifvelse täcktes Eders Kongl. Maj:t anbefalla kommerskollegium

att, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden i samråd med

utsedde komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser i det syfte,

som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed

jemväl tagit i öfvervägande, huruvida derutöfver erfarenheten kunde

anses hafva gifvit vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden

kunde tarfva förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt

brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande

öfver de upprättade förslagen, till Eders Kongl. Maj:t inkomma

med underdånigt utlåtande i ämnet.

Sedan, jemlikt den sålunda meddelade nådiga föreskriften, föredraganden

af bergsärenden i kommerskollegium afgifvit betänkande med

förslag till ändring af vissa paragrafer i grufvestadgan, vid hvilket betänkande

fogats dels af de komiterades flertal afgifvet särskild! betänkande

med förslag till förändrad grufvestadga, dels ock af en bland de

komiterade afgifvet särskild! yttrande med förslag till förändrad lydelse

i vissa delar af grufvestadgan, samt derefter ej mindre brukssocietetens

fullmäktige i jernkontoret afgifvit utlåtande med förslag till ändrad

grufvestadga än äfven samtlige bergmästare äfvensom Eders Kongl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands och Norrbottens län inkommit

med yttranden, utlät sig kollegium den 15 juni 1893 i ämnet

genom då beslutadt betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer

i grufvestadgan.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 8 derpå följande september förordnat

att högsta domstolens yttrande skulle inhemtas öfver de föreslagna

ändringarna i grufvestadgan, afgaf högsta domstolen sådant yttrande

den 11 januari 1894, hvarefter ärendet blef den 9 mars samma år inför

Eders Kongl. Maj:t föredraget.

Beträffande de olika förslag, som sålunda framkommit till lösande

af förevarande fråga, nemligen huru staten må erhålla del i de med

grufbrytningen å kronojord förenade fördelar, tillåter jag mig erinra

att det icke uti något förslag förutsatts att staten skulle återtaga jordegareandelen

för att begagna denna i fullständig likhet med en enskild

jordegare, men att det deremot föreslagits dels att inmutningsrätten

å kronojord skulle upphäfvas, i hvilket fall rättighet att å sådan jord

eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter skulle göras beroende af särskilt

tillstånd (koncessionssystemet), dels ock att, med bibehållande af

inmutningsrätten å kronojord, antingen inmutaren skulle såsom hittills

tillgodonjuta jordegareandelen, men mot skyldighet att derför till kronan

erlägga en enligt lagbestämda grunder beräknad afgäld (afgäldssystemet),

eller ock kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen genom att,

emot en på aftal beroende afgift, upplåta sin lott till inmutaren eller

annan (arrendesystemet).

Efter redogörelse för koncessionssystemets olägenheter yttrade vid

ärendets föredragning den 9 mars 1894 dåvarande departementschefen,

statsrådet Groll, beträffande afgälds- och arrendesystemet, följande:

»De förslag, som hvila på bibehållande af inmutningsrätten å kronojord,

gå antingen ut derpå, att inmutaren skall såsom hittills tillgodonjuta

jordegareandelen, men med förbindelse att såsom godtgörelse för

denna förmån till kronan utgifva en enligt lagbestämda grunder beräknad

afgäld, eller ock derpå, att inmutarens lott skall liksom på enskild

jord inskränkas till hälften i grufvan och kronan tillgodogöra sig jordegareandelen

genom att emot en på aftal beroende afgift upplåta sin

lott till inmutaren eller annan. Den förra anordningen kan med en

kort, om också ej alldeles träffande benämning kallas afgäldssystemet,

flen senare åter arrendesystemet.»

»Afgäldssystemets olika förgreningar skilja sig från hvarandra med

afseende på grunderna för afgäldens beräkning och sättet för dess utgörande.

Närmast till hands skulle det måhända ligga att låta afgälderi

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

utgå i en vise bråkdel af den brutna malmen eller af dess värde, d. v. s.

af grufvans bruttoafkastning. Det är emellertid uppenbart att en på

något dylikt sätt beräknad afgäld antingen måste göras synnerligen låg

eller ock komme att i många fall verka tryckande och till och med alldeles

hindra grufdriften. I följd af de på flera orsaker beroende olikheterna

mellan särskilda fyndigheter, är det nemligen omöjligt att uppställa

en allmänt gällande regel för förhållandet mellan bruttoafkastningen

och nettobehållningen, af hvilken senares storlek grufvans förmåga

att bära en afgäld tydligen bestämmes. Ville man fastställa

afgälden till ett visst belopp för hvarje ton bruten malm, skulle man

vid utsättande af detta belopp, för att kunna träffa det rätta, behöfva

ytterligare ett allmängiltigt antagande, nemligen om malmens värde.

Såväl brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret som kommerskollegium

hafva också i sina till afgäldssystemet hänförliga förslag förordat afgäldens

beräknande i förhållande till grufvans nettoafkastning.»

»Det af nämnde fullmäktige afgifna förslaget bestämmer endast till

sitt maximum den bråkdel af inkomsten, som skall utgöras i afgäld.

Enligt detsamma eger nemligen Konungen för fem år i sänder, efter

förslag af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvar för sitt län, fastställa

afgäldens procenttal, hvilket dock ej kan öfverstiga tio. Härigenom är

sålunda möjlighet beredd att lämpa afgälden efter förhållandena. Å

andra sidan är emellertid nämnda proportionerliga afgäld förenad med

en fix afgift, som verkar såsom ett afgäldsminimum, i det nemligen för

hvarje inmutadt område eller utmål skall erläggas en årlig afgift af

50 kronor, hvarför dock afdrag får göras från den proportionerliga afgälden.

Såsom skäl för den fixa afgiften har anförts, bland annat, att

den proportionerliga afgälden ensam icke skulle bereda staten tillräcklig

säkerhet för åtnjutandet af en skälig godtgörelse för jordegareandelen,

helst som inmutaren kunde känna sig frestad att, med begagnande af

de utvägar, som grufvestadgan i sådant afseende erbjöde, så länge som

möjligt dröja med fyndighetens bearbetande.»

»Kommerskollegium åter framhåller med styrka att intresset för

uppletande af förut okända fyndigheter måste minskas derigenom att

innehafvare af inmutadt område eller utmål å kronans mark ålägges en

årlig extra afgift af 50 kronor. I många fall skulle nemligen för upptäckarne,

hvilka oftast tillhörde den obemedlade delen af befolkningen,

vara svårt eller omöjligt att genom erläggande af en sådan afgift bevara

sina inmutningar vid gällande kraft, till dess personer, villiga att

gifva förlag, hunnit uppsökas och kunnat åtminstone i någon mån öfvertyga

sig om fyndigheternas värde, oafsedt att en ökning i impro
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

duktiva utgifter af 50 kronor för år för hvarje inmutadt område eller

utmål under den långa tid, som ej sällan erfordrades för att åvägabringa

ett lönande arbete, säkerligen icke skulle främja bågen att uppsöka nya

fyndigbeter och att nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.

Kollegium förklarar sig ej heller kunna biträda brukssocietetens

fullmäktiges förslag om den proportionerliga afgälden. Förr än

afkastningen af ett grufföretag öfverstege skälig ränta å det nedlagda

kapitalet, hade inmutaren ingen särskild fördel deraf att staten till honom

afstått sin jordegareandel. Tvärtom skulle, i samma mån som afkastningen

blefve mindre, det för honom hafva varit bättre, omjordegaren

deltagit i arbetet och bidragit till kostnaderna. Det föresloges derföre

att afgälden skulle beräknas endast å den del af nettobehållningen, som

återstode efter afdrag af ränta å det nedlagda kapitalet, hvilken ränta

med hänsyn till den stora risk, som vanligen vore med grufföretag förbunden,

ej borde bestämmas lägre än till 6 procent. Men när ett sådant

afdrag egt rum, kunde också afgälden sättas till en så mycket

större andel af öfverskottet, till och med till 25 å 30 procent deraf.

Kollegium stannar vid 25 procent.»

»Emot afgäldssystemet i det hela, och således äfven emot de af

brukssocietetens fullmäktige och af kommerskollegium föreslagna tillämpningarne

deraf, kan först och främst anmärkas att derigenom endast

den ena af de i Riksdagens skrivelser framhållna fördelarna af jordegareandelens

återbördande'' åt kronan kan vinnas. Det är nemligen

endast inkomst af grufrörelsen, som på ett dylikt sätt kan beredas

staten, hvaremot ett ökadt inflytande på grufföretagen uppenbarligen

alls icke ernås. Detta har icke heller förbisetts af kommerskollegium,

som emellertid ansett sig böra i första rummet förorda afgäldssystemet,

under förutsättning att den hufvudsakligaste vigten icke bör läggas på

statens nyss antydda inflytande. I detta fall åter kunde kollegium biträda

det af föredraganden af bergsärenden framstälda förslaget om

utarrendering af kronans jordegareandel, ehuru detta enligt kollegii

förmenande vore mindre enkelt och dess antagande förenadt med en

ej ringa risk för kronan samt, vid det förhållande att troligen i de

flesta fall ingen annan arrendator än inmutaren kunde erhållas, praktiskt

sed t. icke egnadt att mycket bidraga till ökande af statens inflytande.»

»En annan väsentlig anmärkning mot afgäldssystemet, för så vidt

afgälden skall sättas i förhållande till nettoinkomsten, kan hemtas från

svårigheten att uppställa tillfyllestgörande normer för uppskattning af

denna. Denna svårighet framträder både med afseende å proceduren

vid uppskattningen och i fråga om grunderna för densamma.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

»Enligt brukssocietetens fullmäktiges förslag tillkommer uppskattningen

de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det kan möjligen förefalla

som om dessa lika väl kunde uppskatta inkomsten i det ena syftet som

i det andra. I sjelfva verket är det dock vid bevillningstaxering och

vid den här föreslagna uppskattningen fråga om helt olika saker. Anspråket

på noggrannhet är vida starkare, då en tiondel af den uppskattade

inkomsten (utan afdrag för ränta) skall utgifvas, än när det

blott gäller de vanliga skattebördorna, och häraf följer att den sakkunskap,

som hos taxeringsmyndigheterna kan beträffande grufföretag

påräknas, framstår såsom otillräcklig. Äfven ur principiel synpunkt

måste det förefalla mindre riktigt att till taxeringsmyndigheterna hänvisa

uppskattningen i fråga om en afgäld, som icke har karakteren af

en offentlig pålaga, utan är ämnad att utgöra vederlag för öfverlåtandet

af en ekonomisk förmån. Kommerskollegium har också af hållit sig från

att efterlikna fullmäktiges förslag i denna del. Icke heller någon annan

grund för beräknande af den afgäldspligtiga inkomsten har i kollegii

förslag till lagtext anvisats, men af betänkandet framgår att beräkningen

ansetts böra ske med ledning af räkenskapsböcker, som grufdriftsidkaren

borde åläggas att föra och på anfordran tillhandahålla den

myndighet, åt hvilken uppdragits att kontrollera och uppbära kronans

vinstandel.»

»Tydligt torde vara, såsom äfven i högsta domstolen vid dess granskning

af föreliggande förslag blifvit anmärkt, att saknaden af bestämmelser

om ordningen för afgörande af stridighet angående afgäldens

storlek innebär en betänklig brist. Åtminstone måste det, för att förslaget

ändock skall vara antagligt, förutsättas att normerna för uppskattningen

äro klart och fullständigt affattade. I annat fall kan

icke ens räkenskapernas upprättande efter vissa föreskrifna formulär

göra tillfyllest, bortsedt derifrån, att det torde vara synnerligen svårt

att finna formulär, passande för alla möjliga fall.»

»De af kommerskollegium föreslagna grunderna för afgäldens beräkning

hafva emellertid af samtliga i granskningen deltagande ledamöter

i högsta domstolen förklarats vara alltför sväfvande för att ej

vid tillämpningen föranleda svårigheter. Det har sålunda, bland annat,

framhållits att årsvinstens rätta belopp vore väsentligen beroende deraf,

hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren

finge tillgodoräkna sig, hvarförutom det kunde vara föremål för tvekan,

huruvida och på hvilket sätt vinsten för att komma i betraktande

måste hafva realiserats, äfvensom att det syntes vara ännu svårare

att afgöra, hvad man borde hänföra till det nedlagda kapital, å

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

hvilket ränta finge beräknas. Fyra af högsta domstolens ledamöter

hafva vid dessa anmärkningar fogat det uttalandet att, enligt deras uppfattning,

de framhållna betänkligheterna icke torde bero allenast på den

affattning, som kommerskollegium gifvit sitt förslag, utan vara oskiljaktiga

från hvarje tillämpning af den valda principen och sålunda icke

kunna uteslutas på annat sätt än genom öfvergifvande af afgäldssystemet.

»

»Emot detta system har slutligen äfven erinrats att kronan enligt

detsamma skulle sätta sig i en annan och bättre ställning än enskilde

jordegare och att härigenom eftersökandet af malmfyndigheter å kronojord

skulle förlamas. Helt säkert vore också i följd af de stora med

grufföretag i allmänhet förenade riskerna det i många fall fördelaktigare

för jordegaren att utan eget deltagande i grufbrytningen vara tillförsäkrad

äfven en måttlig del af vinsten, än att nödgas välja mellan

att öfvergifva sin jordegareandel och att underkasta sig kostnaderna

och äfventyret för deltagande, och ogynsammare för inmutaren att ensam

på egen kostnad och risk bearbeta grufvan, äfven om han finge

behålla en stor del af vinsten, än att kunna påräkna bistånd af jordegareandelens

innehafvare.»

»På grund af de nu anförda skälen torde afgäldssystemet böra lemnas

å sido och frågans lösning försökas på den vägen, att staten tillgodogör

sig jordegareandelen genom dess öfverlåtande åt enskilde.»

»De hufvudsakliga företrädena hos detta system — arrendesystemet

— synas vara: att man kan undvika att gifva kronan en i jemförelse

med andra jordegare privilegierad ställning och sålunda kan förebygga

att den i inmutningsrätten liggande uppmuntran till fyndigheters

eftersökande och bearbetande kommer att verka mindre kraftigt å kronojord

än å enskild jord; att åt staten beredes icke blott inkomst utan

äfven vidgadt inflytande, eftersom möjlighet finnes att i upplåtelsevilkoren

vid hvarje tillfälle upptaga de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga;

att, då afgiften bestämmes för hvarje särskildt fall, den kan

bättre afpassas efter de föreliggande förhållandena och sålunda gifva

större inkomst, än möjligt vore, om den skulle genom en allmän regel

så fastställas, att den icke i fråga om någon grufva blefve tryckande;

samt att, af samma skäl, äfven formen för och kontrollen å afgiftens utgörande

kunna lämpas efter omständigheterna och i följd häraf de förut

påpekade svårigheterna, hvad afgiftens beräkning angår, kunna helt och

hållet eller åtminstone till största delen undanrödjas.»

»Å andra sidan hafva dock emot de framställda, på arrendesystemet

grundade förslagen riktats åtskilliga invändningar, som icke kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

frånkännas vigt. Det är i ejelfva verket alldeles icke lätt att finna en

anordning, som tillgodoser på en gång statens och inmutarens intressen.

Att inskränka sig till att utan vidare göra på staten tillämpligt det som

gäller om enskilde jordegare låter sig nemligen icke genomföra. Hufvudanledningen

härtill är att söka i det obestridliga sakförhållandet, att statens

verksamhet måste försiggå i former, som i fråga om enskilde jordegare

icke hafva någon motsvarighet; i sammanhang härmed står, att staten

bör undvika direkt deltagande i grufföretag.»

»Den största svårighet, som för staten är med ett arrendesystem

förenad, består deri, att afgörande^ huruvida staten skall begagna sin

jordegareandel, medför omgång, kostnader och ett ansvar, så mycket

tyngre, som fyndighetens beskaffenhet i regel näppeligen kan vara

tillräckligt känd för att möjliggöra ett ens någorlunda säkert omdöme.

Bortsedt från ett specielt fall af jemförelsevis ringa praktisk vigt, är

det vid utmålsläggningen, som en jordegare senast skall anmäla sig till

begagnande af sin jordegareandel. Vid denna tidpunkt är det i allmänhet,

enligt hvad från sakkunnigt håll intygats, för staten omöjligt att ega

sådan kännedom om fyndighetens beskaffenhet, att staten kan med

trygghet bestämma sig för begagnande af sin jordegarerätt och åtaga

sig dermed förenade skyldigheter och risker. Härmed sammanhänger

att, såsom äfven framhållits, ganska stora och i många fall alldeles

gagnlösa kostnader måste föranledas af de besigtningar å platsen, som

förutsättas för ett beslut att begagna jordegareandelen, äfvensom att

uppdraget att pröfva företagets ekonomiska och tekniska möjligheter

medför ett tungt moraliskt ansvar, helst som ett afrådande från deltagande

i ett företag, som sedermera visar sig vara mycket lönande

eller storartadt, i allmänhet kommer att synnerligen strängt bedömas;

för öfrigt har det anmärkts att detta uppdrag icke lämpligen kunde åläggas

hvarken bergmästarne, hvilka under den för undersökningar å

marken användbara årstiden ofta icke skulle jemte sina öfriga göromål

medhinna detsammas utförande och hvilkas ställning såsom opartiska

förrättningsmän derigenom skulle förryckas, eller grufingeniörerne,

hvilka hade att tjenstgöra såsom bergmästarnes ställföreträdare, och

som uppbure en i förhållande till det ifrågavarande arbetet och det

dermed följande ansvaret alltför knapp aflöning.»

»Till undvikande af alla dessa svårigheter skulle den utvägen kunna

anvisas och har verkligen under ärendets behandling varit ifrågasatt, att

staten alltid eller så godt som alltid utan någon egentlig pröfning af

fyndigheten skulle anmäla sig till begagnande af jordegareandelen.

Härmed är emellertid den olägenhet förknippad, att staten måste under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

en längre eller kortare tid deltaga i grufarbetet, innan grufvan blifvit

så känd, att det definitiva beslutet om jordegareandelens begagnande

eller öfvergifvande kan fattas. Kostnaden för detta deltagande kan

visserligen genom åberopande af grufvestadgans 66 § nedbringas till en

ganska obetydlig summa, omkring 25 kronor årligen, men det har icke

utan skäl anmärkts att det skulle vara staten mindre värdigt att på

detta sätt söka förmå inmutaren att nästan uteslutande på sin bekostnad

och risk utföra det arbete, som förutsättes för vinnande af tillräcklig

kännedom om grufvan, ett omdöme som äfven har kunnat fällas

med afseende på det medel, som staten skulle anlita för att undgå fortsatt

deltagande, nemligen gruflottens förverkande genom försummelse

att inbetala vederbörligt bidrag till grufdriften.»

»Äfven ett i visst afseende motsatt förfaringssätt har kommit under

öfvervägande, det nemligen, att staten, sedan anmälan om jordegareandelens

begagnande gjorts, skulle, i stället för att inskränka sitt deltagande

till det minsta möjliga, så inverka på omfattningen af undersökningarna,

att fyndighetens värde så snart som möjligt kunde tillnärmelsevis

beräknas och derefter jordegareandelen utarrenderas. Emot

detta förslag har dock erinrats att ett sådant tillvägagående skulle

innebära en afvikelse från grundsatsen att kronan ej bör omedelbart

deltaga i industriella företag samt förutsätta såväl anslag som särskildt

sakkunnige tjensteman, hvarförutom derigenom skulle frammanas ett

mycket stort antal okloka företag, hvilka för kronan sannolikt komme att

medföra större kostnader, än som betäcktes i de fall, då gynsamma

resultat ernåddes.»

»Icke mindre betänkligheter hafva anförts emot den äfven framkastade

planen att 22 § i grufvestadgan skulle ändras så, att jordegaren

egde rätt att begära viss tids uppskof med utmålsförrättningens

företagande för att under tiden kunna — utan samarbete med inmutaren

— göra behöfliga undersökningar af malmanledningens värde.

Särskildt skulle nemligen härigenom, i strid mot den af ålder här i

landet omfattande åsigten, tvänne personer komma att hvar för sig och

oberoende af hvarandra drifva grufarbete inom samma grufområde,

äfvensom utmålsläggningen och den dermed följande större vissheten i

de grufvan rörande förhållandena till men för inmutaren uppskjutas eu

tid, som, om jordegaren skulle hafva verklig nytta af uppskofvet,

måste göras ganska lång.»

»Det af komiterades flertal framlagda förslaget går i ännu eu annan

riktning. Enligt detsamma njuter staten för anmälan till begagnande

af jordegareandelen förlängd tid intill fem år från utmålsläggningen. För

Bih. till Riked. Prut. 1898. 1 Barn/. 1 Åfd. 18 lldft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 29.

att emellertid donna förlängning af inmutarens ovisshet skall så mycket

som möjligt oskadliggöras och han ej föranledas att till ett minimum

inskränka sina arbeten — hvarigenom hela ändamålet med förlängningen

skulle i väsentlig mån förfelas — har det tillagts att, ehvad staten

tidigare eller senare anmäler sig till jordegareandelens begagnande,

tillträdes denna dock först vid utgången af de fem åren; härigenom blir

inmutaren åtminstone för någon tid säker på att få vara ensam om

arbetet och att ensam få skörda frukten af de kostnader, som han

derpå nedlägger. Direkt framtvingas ett visst mått af arbete derigenom

att under de fem åren dels den vanliga arbetsskyldigheten fördubblas,

dels hvilostånd förbjudes, dels afgift i stället för arbete ej får

erläggas.»

»Emot detta förslag hafva åtskilliga invändningar framstälts. Sålunda

har det sagts att detsamma vore så ofördelaktigt för inmutaren,

att derigenom måste i väsentlig mån minskas hågen till inmutning.

Framhållits har särskildt att, enär under den första tiden af ett grufföretags

tillvaro kostnaderna i allmänhet vore störst och afkastningen

minst, fördelen för inmutaren af att under den i förslaget utsatta tiden

ensam tillgodogöra sig grufvan vore för liten för att uppväga risken

att, å ena sidan, om företaget blefve fruktbärande, förlora hälften deri

utan ersättning för ens någon del af undersökningsarbetet och att, å

andra sidan, der det mislyckades, ensam få stå för förlusten. Vidare

skulle bestämmelserna om fördubbling af arbetsskyldigheten och om

förbud emot hvilostånd samt emot erläggande af afgift i stället för

försvarsarbete afskära inmutaren från den eljest för honom efter utmålsläggningen

öppna möjligheten att med ingen eller blott en ringa

utgift vinna tid att afyttra sin rätt eller skaffa sig förlagskapital.

Tillika vore dessa bestämmelser otillräckliga för vinnande af det med

dem åsyftade ändamålet. Äfven den fördubblade vanliga arbetsskyldigheten

kunde nemligen alltför väl fullgöras på ett sådant sätt att

ingen egentlig insigt om fyndigheten derigenom vunnes. Slutligen

kunde det icke anses lämpligt att staten, såsom enligt ifrågavarande

förslag vore fallet, för att lättare kunna skaffa sig direkt inkomst af

ett industrielt företag, tillerkände sig sjelf en privilegierad ställning

och beröfvade inmutare å kronojord rättigheter, som de skulle hafva

egt, om fyndigheten varit belägen å enskild mark.»

»Föredraganden af bergsärenden i kommerskollegium har å sin sida

ansett lämpligaste sättet för genomförande af arrendesystemet vara att

i instruktion för den eller de myndigheter, som komma att handlägga

hithörande ärenden, föreskrefves, att kronans rätt till jordegareandel

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

endast då borde begagnas, när omständigheterna otvetydigt ådagalade,

icke blott att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att

kronan kunde för sin andel deri erhålla en afsevärd fördel, utan äfven

att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för jordegareandelens

öfverlåtande. På sådant sätt skulle enligt föredragandens förmenande

så mycket som möjligt minskas de omkostnader, risker och anspråk,

hvilka syntes honom vara omöjliga för staten att helt och hållet

undvika utan uppgifvande af det i Riksdagens skrifvelse angifna önskningsmålet.

»

»I sjelfva verket är det också tydligt att enligt bemälde föredragandes

förslag, på sätt han sjelf äfven framhållit, de förut påpekade

med arrendesystemet förenade svårigheterna icke på långt när fullständigt

öfvervinnas. Det skulle sålunda jemväl enligt detta förslag blifva

nödvändigt att, när inmutning skett på kronojord, anställa undersökning

på platsen för bedömande af företagets beskaffenhet och utsigter. Kostnaderna

härför skulle i alla de fall, då jordegareandelen funnes icke

böra begagnas, vara helt och hållet förlorade. Dessutom skulle hvad

förut anförts om de vanskligheter, som vore förenade med finnandet åt

personer, som ur alla synpunkter vore fullt lämpliga att verkställa ifrågavarande

undersökningar, och om tyngden af det med desamma förenade

moraliska ansvaret ega nästan alldeles oförminskad tillämpning. Vidare

skulle det uppenbarligen ofta blifva omöjligt att genast efter utmålsläggningen,

vid hvilken anmälan om jordegareandelens begagnande ju i regel

senast måste göras, finna en arrendator och med honom träffa uppgörelse

i alla erforderliga punkter. Det skulle således alltför lätt blifva

för staten nödigt att under någon tid deltaga i grufdriften, för hvilket

deltagande både penningemedel — särskilt äfven i anledning af skyldigheten

att delvis lösa redan befintliga byggnader, redskap och förråd

— och tjenstemän skulle erfordras. Å andra sidan måste, då ett arrendeaftal

träffats, den föreställningen lätteligen kunna uppstå, att staten

vore ansvarig för riktigheten af det resultat, hvartill de förut omtalade

undersökningarne ledt, och på grund af hvilket staten bestämt sig för

begagnande af jordegareandelen och uppstält sina arrendevilkor. Äfven

bortsedt härifrån vore, för så vidt icke staten inskränkte sig till att

göra sin rätt gällande blott i undantagsfall, fastställandet af arrendevilkor

en mycket vansklig sak, då man icke utan att betydligt förlänga

tiden för statens omedelbara deltagande kunde hoppas att erhålla ledning

genom konkurrens mellan flere arrendesökande, hvilka haft tillräcklig

tid att öfverväga sina anbud. För att så snart som möjligt få

tillfälle att rätta till äfventyrs förelöpande felaktigheter i detta afseende

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

skulle man nödgas göra den första arrendetiden mycket kort, hvaraf

åter följden kunde befaras blifva den, att arbetet under denna första

tid bedrefves på ett lamt eller eljest otillfredsställande sätt.»

»Sjelfva arten af de nu påpekade svårigheterna synes anvisa den

väg, på hvilken man kan vänta att komma till eu mera tillfredsställande

lösning af frågan. Man bör försöka att befria staten från kostnaderna,

besväret och ansvaret med de undersökningar, som erfordras för ett

beslut att begagna rätten till jordegareandel, vidare äfven från nödvändigheten

att under första tiden omedelbart deltaga i grufdriften samt,

såvidt möjligt, från svårigheten att riktigt bestämma arrendeafgiften.

Allt detta synes — utan ett betänkligt uppskjutande af utmålsläggningen

eller af den tid, inom hvilken staten bör anmäla sig till begagnande

af jordegareandelen — kunna vinnas genom den anordning, som jag

nu går att utveckla.»

»Grundtanken i denna är att redan innan tiden för anmälan om

jordegareandelens begagnande gått till ända genom infordrande af

anbud utröna möjligheten att utarrendera kronans lott. Statens första

åtgärd är därför att infordra arrendeanbud, och detta bör i regel ske

inom kort tid efter mutsedelns utfärdande. Den tid, inom hvilken

anbud skola ingifvas, sättes tillräckligt lång, för att spekulanter må

hafva tillfälle dels att, såvidt möjligt, taga kännedom om den inmutade

fyndighetens art och värde, dels att genom bildande af associationer

eller eljest försäkra sig om nödigt kapital. Utan tvifvel måste i

många fall det vara med ett ganska stort äfventyr förenadt att på

ett så tidigt stadium af grufdriften ingifva anbud på öfvertagande af

kronans lott. Men i betraktande deraf, att detta äfventyr dock icke

är större än vid transaktioner angående inmutningsrätt, synes det med

stöd af erfarenheten i afseende på sådana kunna antagas, att den enskilda

företagsamheten, när grufvan kan förväntas blifva af någon

större betydenhet, icke skall låta sig deraf afskräckas, utan fastmera

i dylika fall ett, flertal anbud inkomma. Uteblifvandet af hvarje anbud

måste derför under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska

säkert tecken derpå, att grufvan icke förtjena!- statens deltagande i

grufdriften, och detta så mycket mera, som det för inmutaren uppenbarligen,

när grufvan eger något värde, finnes ett ganska starkt intresse af

att ensam blifva berättigad till densamma och han därför har anledning att

genom ingifvande af arrendeanbud söka förekomma annans deltagande.

Ingifvas åter anbud, har staten dels den fördelen att, om en undersökning

på platsen i följd af särskilda omständigheter finnes nödig eller

oneklig, säkerhet finnes att få vederlag för den häraf föranledda kost
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj: ts Nåd. Proposition N:o 29.

21

naden, dels äfven den att en värdefull ledning erhålles för bestämmande

af arrendeafgiftens storlek. Hålles möjligheten öppen att lämpa

såväl grunden för afgiftens beräkning som inom vissa gränser äfven

arrendetiden efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna och

spekulanters i anbuden framträdande önskningar, synes man icke behöfva

befara att afgiften blir alltför låg eller att genom en alltför kort

arrendetid arrendatorn frestas att åsidosätta de sunda principerna för

grufbrytningen; härutinnan måste äfven ett medgifvande af optionsrätt

för arrendatorn att vid arrendetidens slut å ny o få öfvertaga jordegareandelen

visa sig verksamt. Enär anbuden afgifvas utan stöd i en föregående

genom statens försorg verkstäld undersökning, handla spekulanterna

helt och hållet på eget ansvar och komma att sakna hvarje

äfven skenbar grund för anspråk på att hållas skadeslösa för de misstag

de begått. Staten är vidare, på grund af tidsföljden mellan arrendeaftalets

uppgörande och anmälandet om jordegareandelens begagnande, icke utsatt

för den risken att efter sådan anmälan under afvaktan på utarrendering

under längre eller kortare tid behöfva omedelbart deltaga i grufföretaget.

för att måhända till sist nödgas tillgripa den med dess värdighet

mindre väl öfverensstämmande utvägen att genom försummelse att

inbetala tillskott förverka sin andel och derigenom befria sig från

vidare förpligtelser. Man behöfver icke heller befara att staten får

utan gagn vidkännas andel i utmålskostnaden. Slutligen kan, vid utmålsläggningen,

i fråga om utmålets storlek och sträckning m. m.

billig hänsyn tagas till arrendatorns önskningar, hvilket i sin mån

måste bidraga till att uppmuntra arrendespekulationen.»

»Skulle i enstaka fall på grund af särskilda omständigheter någon

arrendator ej kunna genast erhållas men grundad förhoppning dock

finnas om lönande arbete, är det uppenbarligen icke med nämnvärd utgift

för kronan förenadt att under någon tid genom deltagande i

försvarsarbetet bibehålla sin rätt.»

»Hvad nu blifvit, anfördt synes mig gifva ifrågavarande anordning

ett ''bestämdt företräde framför hvarje annan tillämpning af arrendesystemet.

Å andra sidan bevaras — med den obetydliga inskränkning,

som jag strax skall angifva — alla de förut framhållna, med detta system

förenade fördelarna: likställighet mellan kronan och andra jordegare

samt således mellan inmutare å kronojord och inmutare å enskild

jord; beredandet åt staten icke blott af inkomst, utan äfven af vidgadt

inflytande; möjlighet att afpassa afgiften efter hvarje särskildt fall

och sålunda undvika att den antingen i eu del fall blifver tryckande eller

i andra fall alltför lindrig och litet gifvande; möjlighet att lämpa ef
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kong!,. Majds Nåd. Proposition No 29.

ter omständigheterna äfven grunden för och kontrollen å afgiftens beräknande.

På grund häraf anser jag en åtgärd i den af Riksdagen

angifna riktningen vara möjlig och lämplig.»

»Den nyss antydda inskränkningen har afseende på den förstnämnda

bland de berörda fördelarne, eller fördelen af likställighet mellan kronan

och andra jordegare. För att möjliggöra en tillfredsställande användning

af arrendesystemet i dess förut omtalade form behöfvas nemligen vissa

ändringar i grufvestadgan, hvilka onekligen kunna uppfattas såsom försämrande

inmutarens rättsställning, om de än äro af försvinnande liten

betydelse i detta afseende.»

»Först och främst måste, för att kronan må kunna i god tid efter

mutsedelns utfärdande utbjuda jordegareandelen på arrende och dervid

kunna utsätta tillräckligt lång tid samt efter dennas utgång hafva erforderligt

rådrum före utmålsläggningen, dels den myndighet, som å

kronans vägnar har att ombesörja utarrenderingen, — lämpligen Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande — erhålla underrättelse derom, att

inmutning skett å kronojord, dels mellan denna underrättelse och utmålsläggningen

viss tid förflyta. De för åstadkommande häraf behöfliga

stadgandena hafva synts kunna på det sätt sammanslås i 22 §, att utmål

förklaras ej få utan Eders Kongl. Majds tillstånd läggas å kronojord, der

jordegareandelen tillkommer kronan, förrän två år efter det att afskrift

af mutsedeln blifvit till Eders Kongl. Majds befallningshafvande ingifven.

Härvid må erinras, att redan enligt grufvestadgans nuvarande lydelse (i

13 §) en inmutare är skyldig att viss tid innan han börjar arbetet å inmutadt

område lemna afskrift af mutsedeln till områdets egare, således,

då kronan är egare, till Eders Kongl. Majds befallningshafvande, äfvensom

att för närvarande utmål icke behöfver sökas förrän tre år från mutsedelns

utfärdande, hvilken tid, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,

allmänt i dess hela utsträckning begagnas. Det kan således endast vara

i sällsynta undantagsfall, som någon verklig inskränkning eller ny börda

genom det föreslagna stadgandet ålägges inmutaren.»

»För det andra har den, af föredraganden af bergsärenden framhållna

faran måst undvikas, att arrendator!! af kronans lott genom försummelse

att inbetala tillskott kommer densamma att enligt grufvestadgans

65 § hemfalla till öfrige delegare i grufvan; denna fara är så mycket

större, som arrendatorn härvid kan handla i hemligt samförstånd med

dessa och emot godtgörelse, som af dem utlofvats eller gifvits. Man

kan visserligen hänvisa dertill att staten, hvilken såsom egare af lotten får

mottaga sådan anmaning och sådan ytterligare erinran, som i samma

65 § omtalas, följaktligen kommer i tillfälle att, innan det är för sent,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:0 29.

23

sjelf fullgöra inbetalningen och derigenom förebygga lottens förverkande.

Man får dock ej förbise att staten för att draga fördel af denna utväg

skulle nödgas både att vidkännas tillskottet utan visshet om framtida

godtgörelse derför och att under någon tid, till dess ett nytt arrendeaftal

kunnat träffas, omedelbart deltaga i grufdriften; det förutsätta

nemligen att den försumlige arrendatorn förverkat sin arrenderätt.»

»På grund af det anförda har det synts nödigt att åt kronan förbehålla

en särskild anståndstid, tillräckligt lång för att i regel, der

grufvan har något egentligt värde, eu ny arrendator må kunna erhållas.

Då tillskottet skall från den vanliga anståndstidens utgång löpa

med sex procent ränta, torde de olägenheter, som för öfrige delegare

i grufvan må vara förknippade med uppskofvet, icke kunna anses vara

betydande. Snarare skulle man kunna säga att faran för en på aflägsnande

af kronans rätt riktad öfverenskommelse mellan arrendatorn och

öfrige delegare icke är med tillräcklig visshet utesluten, eftersom ett så

stort tillskott kan af dem beslutas, att hvarken staten eller någon ny

arrendator vill erlägga detsamma. Häremot kan emellertid anmärkas

dels att dylika spekulationer från arrendatorns sida af flera skäl alltid

måste vara i hög grad vågade, helst när det är fråga om en så

kapitalstark grufegare som staten, dels att de öfrige delegarne ju äfven

skola betala motsvarande tillskott och följaktligen riskera att, om den

infordrade summan är för stor, förverka sina lotter redan vid utgången

af den vanliga anståndstiden.»

»Till förekommande af misstag har det synts vara gagneligt att såväl

i 65 § som i 22 § intaga en erinran derom att det är Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, som hvar för sitt område ega å kronans vägnar

emottaga de meddelanden, som der äro i fråga. Det sätt, hvarpå denna

erinran i båda de nämnda paragraferna uttryckts, torde tillräckligt förebygga

den alldeles oberättigade slutsatsen att det vore endast i dessa

fäll, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med afseende på dylikt

vore rätte vederbörande.»

»Förutom i nämnda två paragrafer (22 och 65) torde för återtagande

af kronans jordegareandel och genomförande af arrendesystemet ändring

behöfva vidtagas endast i 17 §. Dels inmutare, dels vissa kronoj

ordsinneha fvare måste nemligen frånkännas den dem enligt nuvarande

aftättningen tillkommande rätten till jordegareandel. Det förra kan

åstadkommas genom att utesluta paragrafens sista stycke och sålunda

återgifva hufvudregeln, att jordegareandelen tillkommer jordegaren, dess

giltighet, det senare åter genom att i första stycket utelemna en eller

två af de kategorier kronojoi’dsiunehafvare, som der tillerkännas rätt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

till jordegareandel. Lika med högsta domstolen finner jag det icke

böra ifrågakomma att fråntaga boställsinnehafvare förevarande rättighet.

Det blir sålunda allenast kronoarrendatorer, som icke vidare skola

i lagrummet omförmälas. Efter denna ändring i kommerskollegii förslag

kan det med så mycket mindre skäl förordas att utesluta bestämmelsen

om rätt för kronojordsinnehafvare att, om lian begagnar

jordegareandelen, sedermera behålla gruflotten såsom sin enskilda tillhörighet.

»

»Bland vilkoren för jordegareandelens utarrendering kunna de flesta

ej lämpligen blifva föremål för allmänt gällande bestämmelser. Af de

öfriga åter äro några sådana att de ej kräfva någon särskild redogörelse.

Tvänne punkter torde emellertid böra nu omnämnas på grund af

den betydelse de i olika afseenden ega.»

»Af grundsatsen, att staten bör undvika utgifter och förpligtelser,

härflytande af jordegareandelens utarrendering, följer det med nödvändighet

att en arrendator icke bör kunna vid arrendetidens slut af staten

fordra ersättning för byggnader och andra anläggningar, lika litet

som för utförda förarbeten eller anskaffade redskap och förråd. Man

kunde då tänka sig att han skulle få ersättning för större eller mindre

del af de nämnda föremålen på det sätt, att en ny arrendator skulle

vara förbunden att lösa dem. Icke heller detta kan dock medgifvas.

I sådana fall, då lösesumman uppginge till ett ansenligt belopp, vore

nemligen fara värdt att genom en sådan regel konkurrensen om det

nya arrendet skulle alltför mycket inskränkas och staten ställas inför

det valet att antingen låta den förre arrendatorn fortsätta med nyttjandet

snart sagdt på bvilka vilkor som helst eller sjelf inträda i omedelbart

utöfvande af grufdriften. Det ligger äfven i öppen dag att en sådan

situation skulle kunna afsigtlig! framkallas. Ingen som helst rätt att

fordra lösen eller ersättning bör derför tillerkännas en afträdande arrendator.

Snarare kunde man tillförsäkra honom att, om han ej finge

lösen, få vidblifva bruket af jordegareandelen under en efter omständigheterna

afpassad tid, dock ej utöfver visst maximum. ^Detta skulle

emellertid föranleda invecklade beräkningar och ofta ej landa arrendatorn

till någon verklig nytta, eftersom han icke på förhand kunde säkert

veta -huru det komme att gå. Det synes sålunda icke återstå något

annat än att i arrendevilkoren frånkänna arrendatorn hvarje slags godtgörelse.

Detta utesluter dock naturligtvis icke att det på grund af

särskilda omständigheter kan i enstaka fall befinnas ändamålsenligt att

i större eller mindre utsträckning tillerkänna arrendatorn rätt till er
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

25

sättning, hvilken förmån då måste motsvaras af skyldighet att erlägga

ett så mycket högre arrende.»

»På frågan, i hvad mån en arrendator är befogad att under sin besittningstid

borttaga, förminska eller försämra en gång utförda anläggningar

m. in., torde det icke vara nödigt eller lämpligt att här inlåta

sig. Några allmänna normer utöfver dem, som följa dels af förhållandet

till öfrige delegare, dels af grufvestadgans 48 § och 6 kapitel, låta

näppeligen uppställa sig. Till de enskilda fallens egendomligheter kan

endast i arrendeaftalen tagas hänsyn. Det må dock anmärkas att saken

tydligen ställer sig på annat sätt i fråga om den förste arrendator^

än med afseende på den, som till brukande öfvertager kronans lott

i en redan länge bearbetad, med dyrbara anläggningar försedd grufva.»

»Emot hvad ofvan förordats, eller att byggnader och anläggningar

skola vid arrendetidens slut utan ersättning hemfalla till kronan, kan

den invändning lätt göras att i följd af en sådan regel arrendatorn blifver

alldeles afskräckt från alla mer än för det närmaste behofvet afsedda

åtgärder. Såsom redan ofvan antydts bör en sådan tendens dock kunna

öfvervinnas dels genom medgifvande af optionsrätt, dels, och framför

allt, genom ett lämpligt bestämmande af arrendetiden, på det sätt nemligen,

att arrendet ställes på så mycket längre tid, ju kostsammare förarbeten

och anläggningar erfordras. Det bör ju till och med icke finnas

något hinder derför att don, som till en början arrenderat på kort tid,

senare, när han funnit att större arbeten äro ändamålsenliga, än han

på grund af den återstående arrendetidens korthet kan vedervåga, på

derom gjord framställning genast och utan afvaktan på den första arrendetidens

slut erhåller förlängning af arrendet. För öfrigt är det,

äfven oberoende af optionsrätten, ganska antagligt att ombyte af arrendator

endast sällan kommer att ega ram; tydligen kan i allmänhet

ingen annan bjuda så mycket för jordegareandelen som den förutvarande

arrendatorn sjelf.»

»Medan det nu framstälda talar derför att arrendetiderna göras

långa, kommer man ur andra synpunkter till det motsatta resultatet.

Dels kan det nemligen visa sig att arrendeafgiften bör höjas, grunden

för dess beräknande ändras eller kontrollerna skärpas, dels, och framför

allt, är det endast genom att utarrendera på kortare tider, som staten verkligen

behåller saken i sin hand och är i tillfälle att med ej alltför långa

mellantider göra sitt inflytande gällande genom att tillägga nya arrendevilkor

och i öfrigt förfara efter de till äfventyrs väsentligen ändrade

omständigheterna. Det gäller derför att genom väljandet af en medelväg

söka förena dessa båda stridiga fordringar. Lämpligast synes i

Itik. till It/hd. Prål. 1898. / Sami. 1 Afd. 18 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 29.

sådant hänseende vara att utsätta en, icke alltför knapp, maximitid,

hvilken skäligen torde kunna antagas till tretio år såsom i afseende å

apatitfyndigheter vid nästlidna års Riksdag bestämdes; första gången

utarrendering sker lärer i allmänhet böra väljas en betydligt kortare tid.»

Sedan förslag ej mindre till de ändringar i 17, 22 och 65 §§ i

grufvestadgan, hvilka påkallats af förslaget om återtagande af kronans

jordegareandel och genomförande af arrendesystemet, än äfven till ändrad

lydelse af 3, 5, 8, 11, 13, 14, 24, 31, 39, 44, 61 och 68 §§ i

samma stadga äfvensom till öfvergångsstadgande föredragits, behagade

Eders Kongl. Maj:t förenämnde 9 mars 1894 genom särskilda nådiga

propositioner dels inhemta Riksdagens yttrande öfver berörda förslag

till ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884

dels föreslå Riksdagen att, derest Riksdagen i hufvudsak godkände de

ifrågasatta ändringarne af 17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, medgifva

att Kongl. Maj:t tills vidare egde i den ordning, som af Kongl.

Maj:t närmare bestämdes, ej mindre att åt svenske män, mot årlig afgift

och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t faststälde, under en tid för

hvarje gång af högst tretio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande

jordegareandel i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit

upplåtelsen, att vid upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens

öfvertagande äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan

ifrågakomme, än äfven att, om ingen funnes, som vore villig eller kunde

öfvertaga begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i

hvarje särskildt fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande

åt kronan af jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma

förfalla.

Vid behandlingen inom lagutskottet af propositionen om ändring

af grufvestadgan tillstyrkte utskottet densammas godkännande med endast

eu del ändringar i vissa paragrafers ordalydelse i syfte att åstadkomma

större tydlighet. Det af lagutskottet framlagda förslaget blef

derefter af Föi''sta Kammaren antaget, allenast med en ändring af 13 §,

dervid i votering efter den till 17 § anknutna liufvuddiskussionen för

den föreslagna lydelsen afgåfvos 59 röster, medan 17 voro för afslag.

Andra Kammaren antog för sin del endast 3, 5, 8, 11 och 13 §§.

Vid votering rörande 17 § afgåfvos i denna kammare 69 röster för

den föreslagna lydelsen och 104 röster mot densamma.

Efter godkännande af ett från lagutskottet inkommet sammanjemkningsförslag

förklarade Riksdagen uti skrifvelse den 11 maj 1894 att

Riksdagen, som ansett propositionen om ändring i grufvestadgan innefatta

ett ämne, derom Riksdagen egde att för sin del besluta, hade, då

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

27

Riksdagen icke kunnat godkänna de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna

bestämmelser angående kronan förbehållen jordegareandel vid inmutningar

på icke disponerad kronojord och dermed sammanhängande stadgande^

i anledning af Eders Kongl. Maj:ts proposition för sin del antagit

lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16

maj 1884, innefattande denna lag ändring af 3, 5, 11 och 13 §§ i

grufvestadgan.

Då Riksdagen sålunda icke godkänt de ifrågasatta ändringarna af

17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, och dermed den förutsättning förfallit,

som legat till grund för förutnämnda nådiga proposition angående

tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva,

meddelade Riksdagen i särskild skrifvelse nyssberörde 11 maj 1894,

att denna framställning ej heller af Riksdagen bifallits.

Beträffande ofvan omförmälda af Riksdagens båda kamrar antagna

ändring af 13 § i grufvestadgan får jag erinra hurusom enligt 1 mom.

i denna § det åligger inmutare att viss tid före arbetets påbörjande

lemna afskrift af mutsedeln ej blott till det inmutade områdets egare

utan äfven till den, hvilken innehar nyttjanderätt dertill, men att uti

Kongl. Maj:ts förenämnda förslag den ändring vidtagits uti nyssnämnda

moment, att inmutares delgifningsskyldighet inskränkts till aflemnande af

afskrift af mutsedeln, förutom till det imutade områdets egare, allenast till

den, hvilken det med nyttjanderätt innehar. Vid propositionens behandling

i Riksdagen hade lagutskottet, i ändamål att fullt tydligt utmärka hvad

med ändringen afväges, efter de i 13 § 1 mom. förekommande orden

»det med njdtjanderätt innehar» tillagt orden »och brukar», hvarförutom

motsvarande förtydligande föreslagits jemväl på ett följande ställe

i samma moment. Denna redaktionsförändring hade dock icke af Riksdagen

godkänts, utan hade Riksdagen för sin del beslutit den affattning

af momentet, att inmutare skulle aflemna afskrift af mutsedeln »till såväl

det inmutade områdets egare som den, hvilken dertill innehar intecknad

eller al’ jordegaren hos inmutaren skriftligen anmäld nyttjanderätt».

Af förhandlingarna vid Riksdagen framgår, att ändringen tillkommit

i inmutarens intresse för att förhindra att han i följd af bristande kunskap

om nyttjanderättens tillvaro skulle blifva sin inmutningsrätt förlustig.

Mot det af Riksdagen antagna förslaget har högsta domstolen,

hvars underdåniga yttrande deröfver Eders Kongl. Maj:t täckts infordra,

anmärkt att den af Riksdagen antagna ändringen af 13 § 1

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2!).

mom. endast ofullständigt skulle medföra dermed åsyftad förbättring

men deremot kunde föranleda verkliga olägenheter; • och har högsta

domstolen i sådant afseende erinrat att, då en mängd egendomar såsom

kronohemman, boställen, kyrkohemman m. fl. icke vore föremål för inteckning,

skulle boställshafvare, åboer eller arrendatorer å dylika hemman,

huru notorisk deras nyttjanderätt än vore, icke ega någon rätt

att få afskrift af mutsedeln sig tillstäld, med mindre jordegaren gjort

skriftlig anmälan om nyttjanderätten, men, då förslaget icke innehölle

någon föreskrift om skyldighet för jordegare att göra sådan anmälan,

saknade nyttjanderättsinnehafvaren trygghet för att anmälan verkligen

komme att ske, och att, då förslaget icke innefattade bestämmelser om

viss tid, inom hvilken jordegaren hade att hos inmutaren göra anmälan

om ny ttj anderätten, sådan anmälan kunde göras så sent, att inmutaren

icke hunne att delgifva afskriften af mutsedeln åt nyttjanderättsinnehafvaren

å sådan tid, att inmutaren egde rätt att börja arbetet före utgången

af de åtta månader, inom hvilka han enligt 14 § vore pligtig

att, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet.

Då Riksdagens skrifvelse den 31 december 1894 inför Eders Kongl.

Maj:t föredrogs, fann sig Eders Kongl. Maj:t, på grund af hvad inom

högsta domstolen blifvit anmärkt, icke kunna godkänna det af Riksdagen

antagna förslaget. Af hela det till 1894 års Riksdag framlagda

förslaget blef alltså icke något resultat vunnet.

Såsom redan förut antydts var 1889 års kungörelse, hvilken, beträffande

inmutningar å odisponerad kronojord, förhindrar inträdandet

af alla de vigtiga rättsverkningar, som enligt grufvestadgan äro fästade

vid utmålsläggningen, afsedd att gälla blott intill dess frågan om kronans

jordegareandel hunnit ordnas. Denna fråga har ännu icke blifvit

löst, och följaktligen har kungörelsen, oaktadt de hinder dess bibehållande,

såsom nu skett, under en längre följd af år lågt i vägen för

drifvande af bergshandtering särskildt inom rikets nordligaste delar,

icke kunnat utan vidare upphäfvas, -då uppenbart är att en sådan åtgärd

skulle hafva till omedelbar följd att redan på förhand omintetgöra

frågans lösning i den riktning, som i Riksdagens skrifvelser angifvits.

Olägenheterna af kungörelsens bibehållande hafva vid olika tillfällen

påpekats såväl uti underdåniga dispensansökningar af enskilde

innehafvare af inmutade områden å odisponerad kronojord i Norrbottens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2!).

29

län som ock inom Riksdagen; och. har jag derför ansett det vara nödvändigt,

att ånyo upptaga denna fråga i hela dess vidd.

På min hemställan har då Eders Kongl. Magt genom nådig skrifvelse

den 28 maj innevarande år anbefalt kommerskollegium att afgifva

yttrande, huruvida vid affattande af förslag till ändring i grufvestadgan

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som innefattas i

förenämnda nådiga proposition till 1894 års Riksdag, någon ändring i

de särskilda bestämmelserna i sagda förslag syntes vara erforderlig;

och har kornmerskollegium den 5 nästlidne oktober afgifvit sådant

yttrande, deri kollegium anfört, bland annat, att det visserligen vore

önskvärd! att ett förtydligande af 13 § grufvestadgan i det af Riksdagen

afsedda syfte egde rum, men att, under förutsättning att ett fullt tillfredsställande

förtydligande icke kunde åstadkommas, kollegium — på

grund af hvad högsta domstolen andragit och med hänsyn till Kongl.

Maj:ts dom den 15 november 1895, deruti förklarats att, då nyttjanderätt

icke varit intecknad eller veterligen för inmutaren kunnig vid den

tid, då försöksarbetet börjades, verkade inmutarens underlåtenhet att

delgifva nyttjanderättsinnehafvaren mutsedeln icke till inmutningsrättens

förlust — ansåge att den lydelse, lagrummet erhållit i den nådiga propositionen,

lämpligen kunde bibehållas; att kollegium uti förenämnda

underdåniga utlåtande af den 15 juni 1893 väl, i fråga om tillgodogörande

af kronans jordegareandel, tillstyrkt ett annat tillvägagående

än det, som Eders Kongl. Maj:t uti den nådiga propositionen sedermera

föreslagit, men att kollegium numera, på grund af hvad i ärendet

förekommit efter det kollegium afgaf sitt nyssnämnda utlåtande, icke

hade något att erinra mot de bestämmelser rörande sättet för tillgodogörandet

af kronans jordegareandel, som innefattades uti den nådiga

propositionen; att mutsedlar med sådant förbehåll, som omförmäles uti

1889 års kungörelse, utfärdats hufvudsakligen inom det norra bergmästaredistriktet;

att, enligt upplysning af bergmästaren i detta distrikt,

mutsedlar med sådant förbehåll blifvit intill den 9 september innevarande

år utfärdade inom distriktet till följande antal, nemligen:

å nyupptäckta fyndigheter..................................................... 501 mutsedlar,

å före den 19 augusti 1889 kända fyndigheter ............ 904 »

tillsammans 1,405 mutsedlar,

deraf 277 afsett förnyad inmutning af fyndigheter, för hvilka mutsedlar

redan en eller flere gånger med nämnda förbehåll utgifvits; att bergmästaren

vidare meddelat att ansökningar om utmål för 210 inmutade

fyndigheter icke kunnat af honom på grund af bestämmelsen i 1889

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition No 29.

års kungörelse bifallas; att klagomål öfver samma kungörelse dels i

form af besvär och ansökningar, dels ock under hand såsom enskilda

framställningar vid olika tillfällen försports; att de af kungörelsen orsakade

missförhållanden vore af den art, att de motverkade hvad man

genom inmutningsrätten velat vinna, nemligen ett ökadt intresse för

grufdriftens och den deraf följande odlingens befrämjande; att, enligt

kollegii mening, genom upphäfvande af 1889 års kungörelse

grufdriften skulle främjas och ett hinder för utvecklingen inom landets

nordliga län undanrödja^, men att, derest till följd deraf, att någon

ändring i grufvestadgan icke komme att vidtagas, det skulle anses

lämpligt att det i kungörelsen omförmälta förbehåll bibehölles, kungörelsen

åtminstone borde på det sätt ändras, att utmål kunde anvisas

för fyndigheter å odisponerad kronojord, med skyldighet för utmålets

egare att vara underkastad de förändrade bestämmelser i afseende å

jordegareandelen i fyndigheten, som genom ny lagstiftning kunde varda

gällande; samt att kollegium ville såsom sin mening uttala att vid affattande

af förslag till ändring i grufvestadgan i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det förslag, som innefattades i Eders Kongl. Maj:ts

proposition till 1894 års Riksdag, någon ändring i de särskilda bestämmelserna

i samma förslag icke syntes vara erforderlig, om ej möjligen

i 13 §, äfvensom att, derest ändring af grufvestadgan i fråga om

jordegareandelen i fyndigheter å icke disponerad kronojord icke skulle

komma att nu vidtagas, nådiga kungörelsen den 19 augusti 1889 helst

borde upphäfvas eller åtminstone så ändras, som kollegium föreslagit.

Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit, finner jag ingen

anledning att frångå den ståndpunkt, som i 1894 års proposition intagits,

eller att i det samma proposition bilagda förslag till ändrad

lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan föreslå annan ändring än

att de af lagutskottet, på sätt förut omförmälts, i paragrafernas ordalydelse

vidtagna förtydliganden måtte vinna godkännande. I enlighet

med hvad Riksdagen uttalat torde emellertid de ifrågasatta ändringarna

i grufvestadgan få anses vara af sådan beskaffenhet att de borde erhålla

allmän lags natur, hvadan högsta domstolens yttrande enligt 87 §

regeringsformen öfver desamma torde böra infordras; och för den händelse

detta yttrande icke gifver anledning till annat förfarande, lärer

derefter böra till Riksdagen aflåtas nådig proposition om godkännande

af de ifrågasatta ändringarna och i sammanhang dermed aflemnas särskild

nådig proposition angående tillgodogörande af den kronan till
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

31

kommande jordegareandel i grufva af enahanda lydelse som den förut

omförmälda propositionen i samma ämne den 9 mars 1894.

Jag får derföre nu underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhemta

högsta domstolens yttrande öfver det vid detta protokoll fogade förslag

till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält, täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan

af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder bifalla.

Ex protocollo:

Clas Lindbeck.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande

inmutning å kronojord den 19 augusti 1889, att nedannämnda

paragrafer i grufvestadgan den 10 maj 1884 skola erhålla följande

ändrade lydelse.

3 §■

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid

gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten

utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål

befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra

hinder för inmutningen.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på

mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är

upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen

och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i

afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens

läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,

ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,

räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,

den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet

intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad

upplysning att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning

enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som i 3 §

sägs, varde ansökningen afslagen.

8 §•

Inom det inmutade området eller utmålet eget inmutaren uteslutande

rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innéhåller, bearbeta

och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten söm

äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.

Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet

må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för grufarbetets

ändamålsenliga drifvande och ege inmutaren deraf använda hvad

för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må inmutaren

ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande

af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas, om

inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemkande

eller Vesternorrlands län, inom ett år, meri eljest inom sextio dagar,

efter det öfverenskommelse angående godtgörelsens belopp emellan

parterna träffats eller, der tvist uppstår, beloppet blifvit slutligen.'' faststäldt.

Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord, som

under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen,

af kronoåboen eller boställsinnehafvare^

Uppstår tvist om godtgörelsens belopp, varde frågan pröfvad af

tre ojäfvige skiljemän, hvilka utses på sätt i 12 § sägs.

Parterna stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva

kostnaden för skiljemännens sammanträde. Vid skiljemännens beslut

skall förblifva.

Vill ersättningstagaren hellre lita domstol än skiljemän till, stånde

det honom öppet.

5

Bih. till Riksd. Prat. 1898. I Sami. 1 Afd. 18 Haft.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

11 §•

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade

området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd

från inmutni»gspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras

till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna

eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt

om hinder emot inmutniug äfven gäller i fråga om försöksarbete, så

framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren

af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i

årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder

lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,

som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som

marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare

inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla

beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom

ej förut i denna paragraf är stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att

ersätta.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade

området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet

att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för

åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade

områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar och

brukar; och gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande

af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves och

brukas af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af

annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade

området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersättning,

hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall

vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af. jordegaren och

nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa sådan

säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas,

inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.9.

35

14 §.

Sist åtta månader från matsedelns utfärdande eller, om inmutningspunkten

är belägen inom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller

Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid

inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af

yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott

af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren

åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta

den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han

ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera

behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

22 §.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark utmålet

kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske

kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på

stället företaga. Å sådan kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock ej utan

Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på grund af

föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit till Konungens

befallningshafvande ingifven.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;

och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,

denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid

försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet

sedermera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 29-

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomma

dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid från

mutsedelns utfärdande, §om i 21 § sägs. Men ej må annan parts eller

allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den

bli fvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.

31 §.

, Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som til}

honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej

parterne om beloppet, varder det af förrättningsmannen och gode männen

bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark

af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning

att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla inneh^fyayen

af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse

för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla

innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken

honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit

jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens

befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,

som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han

det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,

som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från

den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skali fullgöras inom nittio

dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat

utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt

dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas

i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så

mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

37

kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft

eller, räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock grufegaren,

om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbets skyldigheten

för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan

derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder

arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 januari

året efter det, då inutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet

mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i

hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 januari året efter det, då

hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift

eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen

till nytta.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt

42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,

som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller

å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till

boställe anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökningen

lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare

högst fyra arbetsår.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger

det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,

som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för

grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan endast den

vara, som är svensk undersåte och i riket bosatt.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,

är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio da
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.

gar efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve lian till

öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; dock

att, om grufvan är belägen å sådan kronojord, som icke under ständig

besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, jordegarens lott,

ändå att inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar, sedan erinran

hos Konungens befallningshafvande skett, ej må anses förverkad, der

tillskottet jemte ränta derå efter sex för hundrade från nyssnämnda

tids utgång inbetalas sist ett år derefter.

Har delegare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva,

njute han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter

och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande

fri.

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege

han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,

förvärfva eller bearbeta mineralfyndighet eller idka grufdrift; och skall

förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande

kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan verkan till

bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende ; dock att

hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet

eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad

rättighet af utländing innehafves.

Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt

till kronojord, skall i fråga om hans rätt att njuta jordegarens

rätt hittills gällande lag tillämpas; och skall hvad genom 17 §, 22 § 1 mom.

och 65 § blifvit stadgadt ej hafva tillämpning med afseende å den, som

förr än denna lag trädt i kraft gjort ansökan om inmutning och ej

varit underkastad det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmutning å

kronojord den 19 augusti 1889 är sagdt. Har inmutning erhållits under

sådant förbehåll, må utmål ej utan Konungens tillstånd läggas tidigare

än två år från det denna lag trädt i kraft; och vare inmutaren ej skyldig

att förr än inom samma tids utgång fullgöra hvad honom enligt 21 §

åligger.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

39

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol torsdagen den 16 december 1897.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Her slom,

Carlson,

Claeson,

Wijkander,

Billing,

Bohman.

T. f. byråchefen för lagärenden, revisionssekreteraren Hammarskjöld

fortsatte och afskräde föredragningen af det till högsta domstolen

för afgifvande af utlåtande öfverlemnade, i protokollet för den

15 innevarande månad omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse af

vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884; varande förslaget

bilagdt detta protokoll.

Vid granskningen af detta förslag framstäldes inom högsta domstolen

följande anmärkningar:

8 §•

Justitierådet Bohman yttrade: »Med de föreslagna bestämmelserna

om sättet för afgörande af tvist rörande brytnings- och uppfordringskostnadernas

belopp torde hufvudsakligen åsyftas att för jordegaren

underlätta utöfningen af lians rätt att, emot erläggande af godtgörelse

för nämnda kostnader, förfoga öfver vissa af inmutaren brutna ämnen.

Till följd häraf bör det icke — såsom enligt förslaget synes vara händelsen

''— bero på inmutarens val, huruvida för vinnande af ett snabbare

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

slutligt afgörande skiljemän skola anlitas. Om skiljemännens beslut icke

skall kunna vid domstol öfverklagas, måste det öfver hufvud anses mindre

lämpligt, att valfrihet i nämnda hänseende tillkommer den ena eller

andra parten.

Bland de föreslagna bestämmelserna om skiljedomsförfarandet saknas

en föreskrift svarande emot den i 12 § innefattade, att hvad de fleste

skiljemännen säga gäller såsom skiljemännens beslut. Detta förhållande

skulle möjligen kunna vid tillämpningen föranleda tvifvelsmål, hvilka

det torde vara angeläget att helt och hållet förebygga.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Herslow och Wijkander

instämde, yttrade: »I det fall, som afses i 12 §, ligger det uppenbarligen

alltid i ersättningstagarens intresse, att tvist om den honom tillkommande

årliga afgift eller ersättning varder afgjord. Med rätta har

derföre i nämnda § åt honom ensam lemnats att bestämma, huruvida

tvisten från början skall skjutas under domstol, och af samma skäl har

det der ej kunnat förutsättas, att han skulle tredskas att utse skiljeman.

Annat är förhållandet, då olika meningar yppas i det afseende, hvarom

i 8 § är fråga. Här kan ej uppställas såsom allmängiltig regel, att ena

parten är mera intresserad af tvistens lösning än den andra, och såväl

den ene som den andre kan finna det med sin fördel förenligt att visa

tredska vid val af skiljeman. Vid sådant förhållande synes giltigt

skäl ej vara för handen att låta det ankomma på inmutaren allena,

huruvida tvistefrågan skall dragas under domstols pröfning, medan deremot

jordegaren, om skiljemän anlitas, måste låta sig nöja med dessas

beslut. Ej heller lärer det vara riktigt att ställa jordegaren rättslös för

den händelse att inmutaren undandrager sig att utse skiljeman. Om

med afseende å den jemförelsevis underordnade vigt, hithörande tvistefrågor

i allmänhet må antagas ega, fog finnes för bestämmelsen att

skiljemännens beslut ej får vid domstol öfverklagas, så synes med skäl

kunna ifrågasättas, huruvida icke dylika frågor, för vinnande af ett

snabbare afgörande, alltid borde af skiljemän afgöras. — Då hänvisningen

till 12 § afser allenast sättet för skiljemännens utseende, lärer i denna

§ erfordras föreskrift derom, att hvad de fleste skiljemännen säga skall

gälla såsom skiljemännens beslut.»

Justitierådet Billing tilläde: »I denna § begagnade ordalag lära,

ehuru ej fullt klara, närmast leda till den tolkning, att, der jordegare

vill begagna sin afhemtningsrätt, det åligger honom att till fullo gälda

brytnings- och uppfordringskostnaderna. Då emellertid icke-inmutningsbara

ämnen få af inmutaren brytas endast i den mån sådant är erforderligt

för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, synes billigheten kräfva,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

41

att skälig andel af sagda kostnader stannar å honom. Tydlig, i denna

riktning gående föreskrift synes derföre vara oneklig.»

Justitierådet Claeson yttrade: »Enligt min uppfattning är det icke

lämpligt att genom lagbud nödga tvistande personer att utan regress

underkasta sig skiljemäns beslut och sålunda betaga dem rätt att få

tvistefrågan afgjord af domstol. Det är tänkbart, att skiljemäns beslut

kan blifva i högsta grad orättvist och ett dylikt beslut bör, efter mitt

förmenande, ej vara ovilkorligen förbindande i annan händelse än att

parterne genom träffadt skiljeaftal sjelfva försatt sig i sådant läge. Jag

hemställer, för min del, att proceduren för bestämmande af den godtgörelse,

hvarom i denna paragraf är fråga, ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de redan befintliga föreskrifterna i 12 §, dock under

iakttagande af de förändringar, som betingas af det olika förhållande,

att enligt 12 § det är inmutaren, scm skall gälda ersättningen, under

det att enligt 8 § jordegaren är den ersättningsskyldige.»

Justitierådet Carlson anförde: »Stadgandet, att vid skiljemännens

beslut skall förblifva, måste naturligtvis så förstås, att beslutet skall

gälla, om det tillkommit i den ordning lagen föreskrifver, men eljest

icke. Förutsättningarne för att ett förklarande, som åberopas såsom

ett skiljemannabeslut i tvist, hvarom nu är fråga, skall hafva tillkommit

i laga ordning angifvas i 8 och 12 §§ vara: att förklarandet innefattar

ett beslut af tre skiljemän; att dessa varit ojäfvige och att de utsetts,

■en af inmutaren, en af jordegaren eller, om han tredskats, af sådan

myndighet, som i 12 § sägs, och en af de sålunda utsedde skiljemännen

elles, om desse icke kunna förena sig om valet, af sådan myndighet.

Man kan svårligen förbise, att dessa bestämmelser lemna mycket öfrigt

att önska i fråga om tydlighet och fullständighet. Man stannar i ovisshet

rörande så vigtiga frågor som t. ex. huruvida för besluts fattande

fordras, att alla tre skiljemännen äro ense, eller att två af dem förena

sig om en mening, eller om beslut kan fattas äfven då skiljemännen

hafva hvar sin mening; huruvida person, som ej fyllt 25 år, eller är

eller varit förlustig medborgerligt förtroende eller står under tilltal för

brott, som kan medföra sådan påföljd, eller njuter lön eller underhåll

af endera parten, är ojäfvig såsom skiljeman; när tredska å jordegarens

sida att utse skiljeman bör anses ådagalagd o. s. v. Om föreskrifter

i dessa ämnen kunna undvaras beträffande ett skiljedomsförfarande enligt

12 §, der skiljemännens yttrande icke utgör hinder för domstol att

ingå i materiel pröfning al’ tvisten, så är förhållandet ett annat i förevarande

fäll, der skiljedomen, om den uppfyller de formella vilkoren

för giltighet, skall lända till efterrättelse.

Uih. till Itilcsd. Prat. !H9H. I Sami. I Afd. IS lläft.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

En annan omständighet, som också förtjenar uppmärksamhet, är

att förslaget icke utsätter viss tid för väckande af klander mot skiljedomen

på formella grunder. Häraf blir en följd, att, om ena parten på

sådan grund bestrider skiljedomens giltighet, beloppet af den godtgörelse,

hvarom fråga är, i sjelfva verket icke kan anses slutligen faststäldt

innan domstol genom laga kraft egande beslut förklarat skiljedomen

skola gälla eller ogillat klander mot densamma. Förr än detta

skett kan inmutaren icke utan fara för efterräkningar tillgodogöra sig

eller bortskaffa mineralet, om jordegaren vägrar att erlägga den af skiljemännen

bestämda godtgörelsen, liksom icke heller jordegaren kan mot

utgifvande . af denna godtgörelse afhemta mineralet, om det är inmutaren,

som är missnöjd med skiljedomen.

Från principiel synpunkt kan mot förslaget i denna del anmärkas,

att man icke bör hindra part, som icke frivilligt underkastat sig skiljedomsförfarande,

från att få sina rättsanspråk slutligen pröfvade af

domstol.

Men äfven om man ville bortse från sistnämnda betänklighet och

man genom hänvisning till lagen om skiljemän undanröjde öfriga nu

framstälda anmärkningar, skulle den erinran kunna göras mot det föreslagna

förfarandet för ersättningens bestämmande, att detsamma torde

medföra tidsutdrägt och kostnader, som i många fall kunna göra endera

partens, i allmänhet jordegarens, rätt illusorisk. Samma olägenheter

vidlåda i ännu högre grad såväl nu gällande lag, enligt hvilken

ersättningen, om tvist derom uppstår, skall bestämmas direkt af domstol,

som det under åren 1893 och 1894 i högsta domstolen granskade

förslaget, enligt hvilket med bestämmande af godtgörelsen borde gå

som i 12 § sägs. Det vore derför önskligt att en mera praktisk lösning

af frågan kunde utfinnas.

Nu torde inmutarens rätt till ersättning uti ifrågavarande hänseende

icke kunna härledas ur några allmänna civilrättsliga grundsatser

utan snarare böra betraktas såsom en af de förmåner lagstiftaren beviljat

inmutaren i grufvenäringens intresse. Vid sådant förhållande och

då det icke torde vara skäl att uppmuntra inmutning af grufvor, hvilkas

bearbetande icke lönar sig med mindre kostnaden för brytningen

och upphemtningen af de icke inmutningsbara mineraliska ämnen, som

måste ur grufvan undanskaffas, får tagas ur värdet af samma ämnen,

synes man kunna, till förmån för jordegaren, något jemka på inmutarens

rättigheter till sådana ämnen. Lämpligast vore, enligt min uppfattning,

att inmutaren — med bibehållande af rätten att använda den

del af dessa ämnen, han behöfver för grufvedriften — finge afstå åter
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2f).

stoden till jordegaren utan godtgörelse. Men vill man icke gå så långt,

ser jag ingen annan utväg för att jordegaren må komma i fullt åtnjutande

af den rätt, som åt honom lemnas öfrig, än att i lagen utsättes

en billig taxa, enligt hvilken ersättningen bör utgå. Ersättningen skulle

måhända kunna bestämmas t. ex. till visst belopp för kubikmeter upplagd!

mineral, med rätt för inmutaren, om han med bevis af bergmästaren

styrkte, att grufvebrytningen under de sista åren skett från

medeldjup, öfverstigande ett visst antal meter, att erhålla förhöjning i

priset med belopp, varierande efter nämnda medeldjup.

Om man, såsom i förslaget skett, gör tiden för afhemtning af icke

inmutningsbara mineraliska ämnen beroende af inmutningspunktens läge,

utmärker man dermed, att ifrågavarande stadganden icke ega tillämpning

på grufvor, hvilka inmutats innan 1884 års grufvestadga blef till

efterlefnad gällande. Emellertid innehåller denna författning icke några

särskilda bestämmelser om innehafvares af äldre grufvor rätt till icke

inmutningsbara ämnen. Vid sådant förhållande skulle man måhända,

för bedömande häraf, vara hänvisad till äldre, redan uppliäfda författningar,

men icke heller dessa lösa frågan. 1 ör så vidt denna fråga

eger någon praktisk betydelse, torde derför vara skäl att upptaga densamma

till behandling i sammanhang med omarbetningen af förevarande

paragraf. Naturligtvis bör man dervid sträfva efter, att sådana äldre

grufvor så vidt möjligt likställas med de yngre. Om mutsedel å äldre

grufva skulle finnas lyda å ämne, som icke enligt 1884 års grufvestadga

är föremål för inmutning, bör dock grufegaren bibehållas vid

sin rätt till detta. 1 öfrigt torde — åtminstone beträffande grufvor,

som inmutats enligt 1855 års grufvestadga — ett undantag till förmån

för innehafvare af äldre grufva icke behöfva sträckas längre, än att

innehafvaren berättigas fortfarande tillgodogöra sig mineral, som väl

enligt sistnämnda författning, men icke enligt 1884 års grufvestadga

utgör föremål för inmutning, så vida ban dertill anmäler sig hos bergmästaren

inom viss tid efter den ifrågasatta lagens trädande i kraft och

han tillika kan styrka, att mineralet under nämnda tid brutits i grufvan

i af se värd mängd».

Justitierådet Carlson anförde: »Förslagets mening torde väl vara,

att uttrycket ''med nyttjanderätt innehar och brukar’ icke skall omfatta

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Majds Nåd. Proposition N.-o 29.

innehafvare och utöfvare af skogsafverkningsrätt, men denna sak synes

mig dock icke vara fullt klar. För öfrigt skulle kunna ifrågasättas,

huruvida icke innehafvare af dylik rätt borde lemnas tillfälle att erhålla

kännedom om inmutningen innan försöksarbetet börjas, och om icke sålunda

förslaget i detta afseende går för långt i eftergift åt inmutaren.

A andra sidan torde skyldigheten för inmutaren att delgifva mutsedeln

med egare och verkliga brukare af inmutade området emellanåt vara

svår nog att uppfylla. Härför fordras bland annat upplysning, huruvida

området hör till ena eller andra hemmansdelen eller afsöndrade

lägenheten, huruvida detsamma brukas af hemmansegaren sjelf eller

är upplåtet åt någon torpare under gården o. s. v. Misstag härvid

kunna lätt förekomma. Det enklaste sättet att tillgodose båda parternas

rätt vore måhända att man lemnade inmutaren valfrihet emellan att

antingen inom nu stadgad tid delgifva mutsedeln med egaren af området

och sådan n}dtjanderättsinnehafvare, som kunde lida intrång i sin

rätt genom försöksarbetet — sålunda icke innehafvare af rätt till afkomst

eller dylikt från egendomen — eller ock inom t. ex. en månad

före försöksarbetets början dels låta uppläsa mutsedeln i kyrkan, hvilket

ju i allt fall skall ske förr eller senare, dels ock låta införa densamma

i länskungörelserna samt, åtminstone för det fall att jordegarcandelen

till grufvan tillkommer kronan, öfverlemna en afskrift af mutsedeln

till Konungens befallningshafvande».

Öfvergångsstadgandet.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Den i öfvergångsbestämmelserna meddelade föreskrift att, der någon

förr än lagen träder i kraft förvärfvat besittningsrätt till kronojord,

i fråga om hans rätt att njuta jordegarens rätt’ hittills gällande lag

skall tillämpas, är så affattad, att, den synes kunna lemna rum för den

origtiga tydningen att de äldre bestämmelserna skola tillämpas jemväl

i afseende å sättet för ifrågavarande rättigheters utöfvande. Äfven senare

delen af första punkten i öfvergångsbestämmelserna torde böra

något jemkas, för att tydligare återgifva hvad dermed uppenbarligen

åsyftats, eller att de i 17 §, 22 § 1 mom. och 65 § vidtagna ändringar

ej beröra dens rätt, som före lagens trädande i kraft sökt inmutning och

ej varit underkastad sådant förbehåll, som omförmäles i kungörelsen rörande

inmutning å kronojord den 19 Augusti 1889».

Ex protocollo

Au g. von Hartmansdorff.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

45

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott lördagen den 22 januari 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Justitieråden: Norberg,

Carlson.

Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt

i underdånighet:

Högsta domstolens enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 12 november

1897 inhemtade utlåtande öfver det vid statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för nämnda dag fogade förslag till lag om ändrad tydelse

af vissa paragrafer i grufvestadgan den 10 maj 1884.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Efter hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen:

»Enligt den nuvarande lydelsen af 8 § grufvestadgan få vissa af

inmutare brutna mineraliska ämnen, mot erläggande af godtgörelse för

brytnings- och uppfordringskostnader, afhemtas af jordegaren inom viss

tid efter det inmutaren tillsagt honom. Deremot skall efter den föreslagna

afifattningen af samma § afhemtningstiden räknas från det öfverenskommelse

angående godtgörelsens belopp emellan parterna träffats

eller, der tvist uppstår, beloppet blifvit slutligen faststäldt. I sammanhang

härmed innehåller förslaget vidare, att tvist om godtgörelsens

belopp skall, efter inmutarens val, pröfvas antingen af skiljemän, utsedde

på sätt i 12 § föreskrifves, eller af domstol, och att, om skiljemän

anlitats, vid deras beslut skall förblifva. Med de sålunda ifrågasatta

nj7a bestämmelserna har hufvudsakligen afsetts att för jordegaren

underlätta utöfningen af hans rätt att tillegna sig ifrågavarande mineraliska

ämnen. De erinringar, som vid förslaget i denna del blifvit, från

olika synpunkter, inom högsta domstolen framstälda, synas emellertid

gifva vid handen, att nämnda syfte icke kan lämpligen vinnas genom

föreskrifter, hvilande på deij grundsats, att i händelse af tvist angående

godtgörelsens belopp afhemtningstiden skall börja löpa först sedan

denna tvist blifvit slutligen afgjord. Åndamålsenligare torde den anordning

vara, att afhemtningstiden räknas från det att tvisten en gång

blifvit af antingen skiljemän eller domstol pröfvad; med denna ordning

finnes icke något skäl att, i strid mot hvad 12 § för motsvarande

fall innehåller, förbjuda öfverklagandet af skiljedom, eller att,

i anledning af skiljedomens orubblighet, uppställa noggrannare bestämmelser

om skiljemännens qvalifikationer eller om formerna för skiljedomsförfarandet.

Då afhemtningstiden beräknas på angifna sätt, torde

det icke behöfva befaras, att inmutaren, i hvilkens intresse det uppenbarligen

ligger att skyndsamt förskaffa sig visshet, huruvida ifrågavarande

ämnen få af honom disponeras eller ej, skall, sedan han, manad

af detta intresse, tillsagt jordegaren om afhemtning, afsigtligt fördröja

afgörandet af tvist om ersättningsbeloppet.

I öfrigt torde hvad emot förslaget blifvit inom högsta domstolen

anmärkt böra föranleda någon jemkning af öfvergångsstadgandet.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande

lagförslag med de af honom tillstyrkta jemkningar, hemstälde

han i underdånighet, att förslaget måtte, jemlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Carlson åberopade hvad han vid förslagets granskning

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o %9.

i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari det nu framlagda förslaget

afveke från de af honom uttalade åsigter.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande departementschefens

hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse bilagan

litt. B vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:98 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestad s. 7 i texten