Med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873
1898-01-22 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1898:33, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873
Dokumentets text
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
, ; rr-jcj
** ■ '' ,l '' ''vjv J * er J '' '' ■
N:o 33.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den
31 oktober 1873; gifven Stockholms slott den 22 januari
1898.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 oktober 1873.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annersteclt.
KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
11
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.
Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen angående främmande
.trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att
iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, eller gör han, i
afseende på honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga
förhållanden eller meddelande af embetsbevis derom, sig skyldig
till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller
enskild rätt; dömes till böter från och med fem till och med ett tusen
riksdaler eller fängelse i högst sex månader.
Viger främmande trossamfunds prest dem, hvilkas äktenskap för
laga hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap
föregått; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter, högst
ett tusen riksdaler. Söker sådan prest, der vigsel af honom förrättas,
nödga eller locka make att med andra maken träffa aftal om deras
barns uppfostran i främmande troslära, eller döper han barn, som
enligt gällande bestämmelser icke må i främmande troslära uppfostras;
vare lag som nu är sagdt.
12
Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 33.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fred,agen den 5 november 1897
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde i underdånighet chefen för justitiedepartementet statsrådet
Annerstedt:
»I underdånig skrifvelse den 20 maj 1892 anhöll Riksdagen, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att prest af
hvilken trosbekännelse som helst förbjödes att, vare sig före eller efter
det personer tillhörande olika trossamfund med hvarandra ingått äktenskap,
af dem fordra eller mottaga skriftlig eller muntlig förbindelse att
låta uppfostra barnen i viss troslära; att öfverträdelse af sådant förbud
belädes med straff; att1 der förbindelse af nyss omförmälda beskaffenhet
13
Kongl. Maj:ts Säd. Proposition*N:o 33.
afgåfves, den skulle vara utan all kraft och verkan, men att det deremot
skulle stå makar, som bekände olika trosläror, fritt att sins emellan
öfverenskomma, i hvilkendera makens troslära framfödt barn skulle
uppfostras; samt att endast i den händelse, att sådan öfverenskommelse
icke kunnat mellan makarne träffas, de i nämnda förordnings 6 § meddelade
lagbestämmelser rörande barns uppfostran i viss troslära skulle
vinna tillämpning. Till stöd för denna framställning åberopades i främsta
rummet, att de nuvarande bestämmelserna — enligt hvilka i 8. k.
blandade äktenskap barnens trosbekännelse kan definitivt bestämmas
genom ett mellan makarne före äktenskapet slutet aftal — lemnade
rum för utöfvande af samvetstvång emot de blifvande makarne och
tjenade som ett kraftigt medel för den katolska kyrkans propaganda.
Sedan öfver ifrågavarande skrifvelse underdåniga yttranden inhemtats
från samtliga domkapitel äfvensom hofkonsistorium och Stockholms
stads konsistorium — dervid samtliga dessa myndigheter tillstyrkte
bifall till den gjorda framställningen, några dock med uttalande af
tvifvelsmål, huruvida bestämmelser med det af Riksdagen förordade innehåll
kunde leda till det åsyftade målet — anmäldes densamma inför
Eders Kongl. Maj:t den 6 december 1895 af dåvarande chefen för
justitiedepartementet, hvilken anförde hufvudsakligen: att tillvaron af
missbruk i förevarande hänseende syntes vara till fullo ådagalagd
genom såväl Riksdagens som de i ärendet hörda kyrkliga myndigheters
uttalanden, hvadan, i den mån något kunde på lagstiftningens
väg åtgöras till afhjelpande af öfverklagade missförhållanden, sådant
icke borde underlåtas; att emellertid, då den katolska kyrkan icke
kunde antagas komma att till följd af något stadgande i svensk lag
eftergifva sitt anspråk att före vigsel mellan katolik och icke-katolik
erhålla försäkran om barnens uppfostran i den katolska läran, det ifrågasatta
förbudet för prest att fordra eller mottaga förbindelse af makar
rörande deras barns uppfostran sannolikt skulle blifva allenast en död
bokstaf, som, i brist på angifvare, så godt som aldrig kunde vinna
tillämpning; men att deremot ett förklarande, att aftal mellan makar
eller förbindelse, som af båda eller endera afgifvits, rörande barnens
uppfostran i viss troslära, icke skulle ega rättsligt bindande kraft,
syntes vara principielt rigtigt och välbetänkt, särskildt emedan en
sådan lagändring antagligen skulle medföra obenägenhet mot ingående
af förbindelser utaf detta slag, på samma gång den skulle
innebära, att staten icke vidare lemnade sitt bistånd till förverkligande
af ett den lutherska kontrahenten afiockadt eller aftvunget löfte rörande
barnens uppfostran i annan lära. På grund af det sålunda anförda och
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
med anslutning i öfrigt till de af Riksdagen gjorda uttalanden ansåg
dåvarande departementschefen den ifrågasatta lagändringen böra gå
derpå ut: att i äktenskap, der ena maken tillhörde svenska kyrkan
och den andra något främmande trossamfund, barnen, med båda föräldrarnes
samtycke, finge uppfostras i det främmande trossamfundets
lära, men, der föräldrarne ej vore ense, skulle uppfostras i svenska
kyrkan; att, om den evangeliskt-lutherska maken aflede, den efterlefvande
egde att i afseende å barn, som ej blifvit i denna lära uppfostradt,
bestämma, i hvilkendera läran barnet framdeles skulle uppfostras;
och att aftal eller förbindelse rörande barns uppfostran i viss troslära
hädanefter skulle vara utan rättslig verkan. Öfver ett i enlighet med
dessa grunder utarbetadt lagförslag täcktes Eders Kong]. Maj:t, i
öfverensstämmelse med statsrådets tillstyrkan, inhemta högsta domstolens
utlåtande, hvilket numera inkommit och torde få af mig i
underdånighet anmälas.»
Efter att hafva redogjort för innehållet af ifrågavarande utlåtande
fortsatte föredragande departementschefen:
»Af den lemnade redogörelsen behagade Eders Kongl. Maj:t inhemta,
att förevarande förslag blifvit af högsta domstolens fleste ledamöter
afstyrkt. Detta afstyrkande grundar sig hufvudsakligast derpå,
att den föreslagna lagändringen vore ur stånd att fylla sitt ändamål
och särskildt skulle komma att visa sig fullkomligt magtlös gent emot
den katolska kyrkans propaganda, samt att densamma icke nog tillgodosåge
barnens intresse att icke mot sin vilja uppfostras i annan
troslära än den de förut bekänt och kanske redan hunnit att med
värme omfatta.,
Med anledning af hvad sålunda förekommit finner jag mig icke
böra tillstyrka, att det till högsta domstolen remitterade förslaget för
Riksdagen till antagande framlägges. I stället för att genom ändring
i gällande bestämmelser om uppfostran af barn i s. k. blandade
äktenskap söka vinna det af Riksdagen åsyftade målet att motarbeta
obehörig inverkan från de vigselförrättande presternas sida, torde man
böra anlita en annan, jemväl i Riksdagens skrifvelse ifrågasatt utväg,
nemligen att med straff belägga sådan obehörig inverkan. Visserligen
kan det antagas, att, på sätt vid ärendets föredragning inför Eders
Kongl. Maj:t den 6 december 1895 af dåvarande departementschefen
anfördes, ett förbud för vigselförrättare att af makarne fordra eller
mottaga förbindelse rörande deras barns uppfostran i viss troslära
till följd af brist på angifvare sällan skulle vinna tillämpning. Tydligt är
äfven, att ett förbud af denna utsträckning icke kan meddelas, så länge aftal
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
mellan makarne rörande deras barns religiösa uppfostran eger rättslig
giltighet och i lagstiftningen förutsattes såsom möjligt och verksamt.
Härigenom uteslutes dock icke, att, då för närvarande ej finnes något
tillämpligt straffbud ens för sådana fall, i hvilka en uppenbart obehörig
och rättsstridig inverkan utöfvas, denna brist i lagstiftningen bör
afhjelpas. Ett lämpligt tillfälle härtill synes erbjuda sig, då af olika
anledningar en revision af straffbestämmelserna i förordningen den 31
oktober 1873 i allt fall torde vara af behofvet påkallad.
Fråga om andra ändringar af straffbestämmelserna i 1873 års
förordning har nemligen blifvit väckt genom särskilda framställningar,
hvilka Eders Kongl. Maj:t behagade tillåta mig att i detta sammanhang
föredraga.
I underdånig skrifvelse den 16 maj 1894 har domkapitlet i Visby
anfört, att, sedan anmäldt blifvit, att föreståndaren för en af staten
erkänd metodist-episkopal-församling döpt ett barn, hvars båda föräldrar
tillhörde svenska kyrkan, och domkapitlet i anledning häraf hos Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande begärt vidtagande af vederbörlig åtgärd
med hänsyn till den lagöfverträdelse, som enligt domkapitlets
förmenande sålunda blifvit begången, men Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
funnit hvad i ärendet, förekommit icke lagligen föranleda
något Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande, domkapitlet
velat till förebyggande, så vidt på domkapitlet kunde bero, att all
kyrklig ordning ända från grunden rubbades, hos Eders Kongl. Maj:t
anmäla förhållandet för den åtgärd, hvartill Eders Kongl. Maj:t kunde
finna detsamma böra föranleda, öfver denna skrifvelse, som den 16
september 1896 blifvit från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet
öfverlemnad, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotands
län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deri anförts, att,
Sedan förordningen den 7 mars 1855, hvarigenom straff stadgats för
den, som utan att vara prest förvaltat sakramenten, blifvit upphäfd
genom förordningen om nya strafflagens införande, lagstiftningen saknade
straffbestämmelser för sådant fall, hvarom i ärendet vore fråga.
En liknande framställning har i underdånig skrifvelse den 5
juni 1896 blifvit gjord af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Stockholms län, af hvilken skrifvelse med dervid fogade handlingar
inhemtas: att domkapitlet i Strengnäs till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för den åtgärd, som kunde finnas böra ega rum, öfverlemuat
en af kyrkoherden i en svenska kyrkans församling hos domkapitlet
gjord anmälan, att sonen till en svenska kyrkan tillhörande
ogift qvinna inom församlingen blifvit af katolsk prestman döpt; att
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, som funnit sig icke tillkomma
att förordna om åtal för embetsfel af romersk-katolsk prest, anmält
saken hos justitiekanslersembetet för pröfning af frågan, huruvida åtal
kunde finnas af omständigheterna påkalladt; att justitiekanslersembetet
förklarat sig icke anse det den katolska prestmannen tillvitade förfarande
innefatta sådan förbrytelse, som utgjorde föremål för åtal af
justitiekanslersembetet, och med anledning af § 8 i gällande landshöfdingeinstruktion
återstält handlingarne; i anledning hvaraf Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, som icke funnit något lagrum kunna åberopas
till stöd för ett åtal, med föranledande af såväl berörda § 8 i
landshöfdingeinstruktionen som stadgandet i 17 § af förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
oktober 1873 velat om saken göra underdånig anmälan. I detta ärende,
hvilket jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 27 juni 1896
blifvit från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet öfverlemnadt,
har justitiekanslersembetet, efter nådig remiss, afgifvit utlåtande,
af hufvudsakligt innehåll, att justitiekanslersembetet delade Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, att det icke funnes någon å det
ifrågakomna förfarandet tillämplig straffbestämmelse, hvilket äfven bestyrktes
genom det i ett likartad! fall af Eders Kongl. Maj:ts högsta
domstol den 9 februari 1883 gifna utslag, och att, derest det på grund
af omständigheterna ansåges magtpåliggande att för framtiden förebygga
dylikt, i hög grad otillbörligt förfarande, för ändamålet vore nödigt, att
bristen på straffbestämmelse blefve i lagstiftningsväg afhjelpt.
Slutligen har i underdånig skrifvelse den 19 nästlidne oktober
Riksdagens justitieombudsman velat fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
derpå, att straffbestämmelse saknas för vissa fel och försummelser
af föreståndare för främmande församling, hvars medlemmar enligt särskild
nådig resolution icke skola för anteckning om deras borgerliga förhållanden
upptagas i kyrkoböckerna för den till svenska kyrkan hörande
församling, inom hvilken de hafva sitt hemvist, utan i egna kyrkoböcker.
I förevarande skrifvelse bär justitieombudsmannen anfört hufvudsakligen:
att hos hans företrädare i justitieombudsmansembetet klagomål
blifvit anförda deröfver, att kyrkoherden i en katolsk församling med
egen kyrkobokföring på den grund vägrat utfärda det för ingående
af äktenskap erforderliga hinderslöshetsintyg, att den person, med
hvilken sökanden ämnade ingå äktenskap, vore en frånskild hustru,
hvars förre man ännu vore i lifvet, hvilka klagomål emellertid
lemnats utan vidare afseende, enär det icke tillkomme justitieombudsmannen
att föra talan emot katolsk församlings pastor; att väl af en
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
jemförelse mellan 2 § 3 mom. och 18 § 1 mom. i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
oktober 1873 framginge, att, om föreståndaren för en främmande församling
med egen kyrkobokföring underläte att i kyrkoböckerna verkställa
föreskrifna anteckningar, han ådroge sig det i 18 § af nämnda
förordning stadgade bötesansvar, bvilket till äfventyrs äfven kunde
anses tillämpligt i det fall, att föreståndaren eljest vid förandet af samma
anteckningar förfarit felaktigt; men att deremot icke någon straffbestämmelse
syntes finnas för det fall, att föreståndaren gjort sig
skyldig till fel eller försummelse i fråga om utfärdande af betyg.
Emot de grunder, hvarå gällande lagstiftning är bygd i fråga om
minderårigas religiösa uppfostran och deras skyddande för obehörig
religiös påverkan, synes det stå i uppenbar strid, att främmande församlingars
prester tillåta sig att i sådana fall som de af domkapitlet i
Visby och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län
anmälda förrätta dop. Om ett barn, hvars föräldrar äro medlemmar
af svenska kyrkan, eller som eljest skall, jemlikt bestämmelserna i 6 §
af 1873 års förordning, i denna kyrkas lära uppfostras, blifvit döpt af
främmande församlings prest efter dess ritual, så innefattar denna omständighet
i och för sig en den kraftigaste uppfordran till barnets
målsman att — i strid mot gällande föreskrifter — låta det uppfostras
i den lära, till hvilken det blifvit döpt. Dopförrättaren har alltså på
ett sätt, som måste betraktas såsom otillåtlig!, verkat för utbredande
af den lära han bekänner. Emellertid saknas för närvarande, på sätt
anmärkt blifvit, hvarje föreskrift om straff för förrättande af sådant
dop. Vid detta förhållande, och då erfarenheten gifvit vid handen, att
Övergrepp i förevarande hänseende icke sällan förekomma, torde vara
önskvärdt, att i 18 § af nämnda förordning en bestämmelse om ansvar
för dylikt förfarande införes.
Likaledes synes, då Eders Kong]. Maj:t medgifvit vissa främmande
församlingar rätt till egen kyrkobokföring, fel eller försummelse
i afseende på denna kyrkobokföring och hvad dermed står i omedelbart
samband böra beläggas med straff i samma utsträckning, hvari motsvarande
fel och försummelser af svenska kyrkans prester enligt 4 §
i lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana
mål skola bedömas efter allmän strafflag. Att, såsom justitieombudsmannen
synes ifrågasätta, inskränka den nya straffbestämmelsen till
att gälla allenast fel och försummelser i utfärdande af betyg torde ej
vara lämpligt. Det måste nemligen anses såsom tvifvelaktigt, huruvida
Bih. till It i/c sd. Prol. 1898. 1 Sami 1 Afd. 20 Höft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
fel eller försummelse i sjelfva kyrkobokföringen kan, på sätt justitieombudsmannen
antagit, hänföras till sådan underlåtenhet, som enligt
nuvarande lydelsen af 18 § är straffbar.
I öfverensstämmelse med hvad jag nu i särskilda hänseenden
anfört har jag låtit upprätta förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §
i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande
lagförslag, af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar,
hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande
öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
I .
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 33.
19
Bilaga It it. A
-
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.
Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att
iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, eller gör han, i
afseende på honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga
förhållanden eller meddelande af embetsbevis derom, sig skyldig
till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller
enskild rätt; dömes till böter från och med fem till och med femhundra
riksdaler.
Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för
laga hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap
föregått; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter, högst
ett tusen riksdaler. Nödgar eller lockar sådan prest, der vigsel af
honom förrättas, makarne att träffa aftal om deras barns uppfostran i
främmande troslära, eller döper han barn, som icke enligt gällande
bestämmelser må i främmande troslära uppfostras; dömes till böter,
högst femhundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.
20
Kongl,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 14 December 1897.
Andra rummet.
Närvarande:
_ . ,1 •. > 1
Justitieråden: Herslow,
Carlson,
Claéson,
WlJKANDER,
Billing,
Bohman.
T. f. byråchefen för lagärenden, revisionssekreteraren Hammarskjöld
föredrog i underdånighet:
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 nästlidne november, hvarmedelst,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, högsta domstolens
utlåtande inhemtats öfver uppgjordt förslag till lag om ändrad
lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 oktober 1873; varande förslaget under
bilaga litt. B fogadt vid detta protokoll.
Justitieråden Herslow, Carlson, Claeson, Billing och Bohman förenade
sig om följande yttrande:
Enligt den föreslagna lydelsen af 1 mom. skulle främmande församlings
föreståndare eller prest, som i afseende å honom åliggande
anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande
af officielt intyg derom gör sig skyldig till fel eller försummelse,
som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, ej kunna
21
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 33.
straffas hårdare än med femhundra kronors böter. Då emellertid detta
straffmaximum är betydligt lindrigare än straff, som för enahanda förseelse
kan drabba prest tillhörande svenska kyrkan, synes för vinnande
af större likformighet en utvidgning af straffsatsen vara erforderlig.
Justitierådet Bohman, med hvilken justitierådet Billincj instämde,
yttrade vidare:
»Obehörig inverkan, hvarom handlas i sista punkten af förevarande
§, lärer, med den affattning stadgandet i förslaget erhållit, blifva straffbart
allenast i händelse makarne kunnat förmås att med hvarandra träffa
aftal om barnens uppfostran i främmande troslära. Enahanda grunder,
som föranledt, att i förordningen den 16 november 1869 angående ansvar
för den, som söker förmå annan till affall från den evangeliskt-lutherska
läran, ett med otillbörliga medel gjordt försök att förmå annan till
affall, blifvit med straff belagdt, synas tala för att äfven i det fall, som
här afses, ett med dylika medel gjordt försök varder straffadt.»
Justitierådet Claeson anförde: »Obehörig inverkan, som en till
främmande församling hörande vigselförrättare utöfvar genom makarnes
nödgande eller lockande att träffa aftal om deras barns uppfostran i
främmande troslära, torde böra vara med ansvar belagd äfven i det fall,
att sådant aftal icke kommer till stånd. Förslagets ordalydelse skulle
emellertid kunna föranleda, att försök anses straffritt. Enligt förslaget
skall ansvaret drabba vigselförrättaren, men icke annan prest, som tilläfventyrs
sökt inverka på makarne. 1 följd häraf torde ansvarsbestämmelsen
ganska lätt kunna kringgås. Vidare synes förslaget fordra för
straffbarhet, att presten sökt inverka på båda makarne, under det att
i verkligheten ändamålet kanske lika väl vinnes genom att blott inverka
på den ena af dem. De nu nämnda oegentligheterna torde böra genom
förändrad affattning af förslaget undanrödjas.»
Justitierådet Carlson ansåg, att början af sista punkten i förslaget
borde gifvas ungefär följande lydelse:
»Söker sådan prest, der vigsel af honom förrättas, genom löften
eller förespeglingar om timliga fördelar eller genom andra otillbörliga
medel förmå makarne etc.»
Justitierådet H er slott) erinrade, att det näppeligen kunde anses
följdrigtigt, att ett genom obehörig inverkan från vigselförrättarens sida
framkalladt aftal emellan parterne i ifrågavarande afseende skulle mot
någondera makens protest medföra gällande verkan äfven i det fall, att
vigselförrättaren blefve straffad för sitt åtgörande i saken; och ansåg
justitierådet denna brist på konseqvens framträda ännu bjertare, om,
såsom vid jemförelse med förordningens 6 § syntes vara att befara, ett
22
Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 33.
på berörda sätt åstadkommet aftal kunde bringas till verkställighet,
ändå att båda makarne vore ense om dess upphäfvande.
Vidare förenade sig justitieråden Her slom, Carlson, Claeson, Billing
och Bohman om följande anmärkning:
»Den föreslagna bestämmelsen om ansvar för döpande af barn,
som enligt gällande stadganden icke må i främmande troslära uppfostras,
afser enligt ordalydelsen allenast främmande församlings prest, men
torde, böra gälla äfven då dopförrättaren utan att tillhöra någon sådan
särskild församling, som i 1873 års förordning afses, är prest inom
främmande trossamfund.» t) .
Justitierådet Wijkander lemnade förslaget utan anmärkning.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
i
Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition No 33.
23
(
i
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 22 januari 1898
? -"i i ''* > ■ ■''/» • m:.# i;.r i;v;»« • j ?v,\J} rijiiii
i närvaro af:
- i *. f* • <: * v * ‘: . v ''• ,■ • ..«• '' i •'' f j ■ u.<f:i " !>!>•<''; i. *; * • ;i- -.j t
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Justitieråden: Norberg,
Carlson.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:
Högsta
domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 5 november 1897 inhemtade utlåtande öfver det
vid nämnda protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §
i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
»Högsta domstolens fleste ledamöter hafva anfört, att, då enligt den
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.
föreslagna lydelsen af 1 mom. främmande församlings föreståndare eller
prest, som i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående
borgerliga förhållanden eller meddelande af officielt intyg derom
gjorde sig skyldig till fel eller försummelse, ej kunde straffas hårdare
än med femhundra kronors böter och detta straffmaximum vore betydligt
lindrigare än straff, som för enahanda förseelse kunde drabba prest tillhörande
svenska kyrkan, syntes för vinnande af likformighet en utvidgning
af straffsatsen vara erforderlig. På grund häraf och med hänsyn till
innehållet i 4 § af lagen om straff för embetsbrott af prest och om
laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, jemförd med 25 kap.
16 och 17 §§ samt 2 kap. 17 § och 25 kap. 21 § strafflagen, torde
den för ifrågavarande förseelse bestämda straffsats böra utvidgas till att
innefatta böter till och med ett tusen kronor och fängelse i högst sex
månader.
Vidare synes, med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit
vid 2 mom. erinradt, dels föreskriften om ansvar för obehörigt förrättande
af dop äfvensom för öfriga i samma mom. omförmälda förseelser
böra erhålla tillämpning jemväl der den olofliga handlingen företages
af någon, som utan att tillhöra särskild församling är prest inom främmande
trossamfund, dels ock åt den föreslagna ansvarsbestämmelsen för
obehörig påverkan i fråga om makars aftal rörande barnens religiösa
uppfostran böra gifvas sådan förändrad affattning, att den tydligen
kommer att gälla äfven i sådana fall, då otillåten påverkan utöfvas
allenast mot den ena maken eller då det åsyftade aftalet. mellan makarne
icke kommer till stånd.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst lagförslaget
med de af honom förordade jemkningar, hemstälde han i underdånighet,
att Kongl. Maj:t täcktes jemlikt § 87 regeringsformen för Riksdagen
till antagande framlägga detta förslag.
Justitierådet Carlson åberopade sin vid förslagets granskning i
högsta domstolen gjorda hemställan i fråga om början af sista punkten.
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande
departementschefens hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan,
Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse
bilagan litt. E vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1898:75 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition medförslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras reli s. 1 i texten