Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873

1898-01-22 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1898:33, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

, ; rr-jcj

** ■ '' ,l '' ''vjv J * er J '' '' ■

N:o 33.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den

31 oktober 1873; gifven Stockholms slott den 22 januari

1898.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annersteclt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

11

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen angående främmande

.trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att

iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, eller gör han, i

afseende på honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga

förhållanden eller meddelande af embetsbevis derom, sig skyldig

till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller

enskild rätt; dömes till böter från och med fem till och med ett tusen

riksdaler eller fängelse i högst sex månader.

Viger främmande trossamfunds prest dem, hvilkas äktenskap för

laga hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap

föregått; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter, högst

ett tusen riksdaler. Söker sådan prest, der vigsel af honom förrättas,

nödga eller locka make att med andra maken träffa aftal om deras

barns uppfostran i främmande troslära, eller döper han barn, som

enligt gällande bestämmelser icke må i främmande troslära uppfostras;

vare lag som nu är sagdt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 33.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fred,agen den 5 november 1897

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet

anförde i underdånighet chefen för justitiedepartementet statsrådet

Annerstedt:

»I underdånig skrifvelse den 20 maj 1892 anhöll Riksdagen, att

Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådana ändringar i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att prest af

hvilken trosbekännelse som helst förbjödes att, vare sig före eller efter

det personer tillhörande olika trossamfund med hvarandra ingått äktenskap,

af dem fordra eller mottaga skriftlig eller muntlig förbindelse att

låta uppfostra barnen i viss troslära; att öfverträdelse af sådant förbud

belädes med straff; att1 der förbindelse af nyss omförmälda beskaffenhet

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Säd. Proposition*N:o 33.

afgåfves, den skulle vara utan all kraft och verkan, men att det deremot

skulle stå makar, som bekände olika trosläror, fritt att sins emellan

öfverenskomma, i hvilkendera makens troslära framfödt barn skulle

uppfostras; samt att endast i den händelse, att sådan öfverenskommelse

icke kunnat mellan makarne träffas, de i nämnda förordnings 6 § meddelade

lagbestämmelser rörande barns uppfostran i viss troslära skulle

vinna tillämpning. Till stöd för denna framställning åberopades i främsta

rummet, att de nuvarande bestämmelserna — enligt hvilka i 8. k.

blandade äktenskap barnens trosbekännelse kan definitivt bestämmas

genom ett mellan makarne före äktenskapet slutet aftal — lemnade

rum för utöfvande af samvetstvång emot de blifvande makarne och

tjenade som ett kraftigt medel för den katolska kyrkans propaganda.

Sedan öfver ifrågavarande skrifvelse underdåniga yttranden inhemtats

från samtliga domkapitel äfvensom hofkonsistorium och Stockholms

stads konsistorium — dervid samtliga dessa myndigheter tillstyrkte

bifall till den gjorda framställningen, några dock med uttalande af

tvifvelsmål, huruvida bestämmelser med det af Riksdagen förordade innehåll

kunde leda till det åsyftade målet — anmäldes densamma inför

Eders Kongl. Maj:t den 6 december 1895 af dåvarande chefen för

justitiedepartementet, hvilken anförde hufvudsakligen: att tillvaron af

missbruk i förevarande hänseende syntes vara till fullo ådagalagd

genom såväl Riksdagens som de i ärendet hörda kyrkliga myndigheters

uttalanden, hvadan, i den mån något kunde på lagstiftningens

väg åtgöras till afhjelpande af öfverklagade missförhållanden, sådant

icke borde underlåtas; att emellertid, då den katolska kyrkan icke

kunde antagas komma att till följd af något stadgande i svensk lag

eftergifva sitt anspråk att före vigsel mellan katolik och icke-katolik

erhålla försäkran om barnens uppfostran i den katolska läran, det ifrågasatta

förbudet för prest att fordra eller mottaga förbindelse af makar

rörande deras barns uppfostran sannolikt skulle blifva allenast en död

bokstaf, som, i brist på angifvare, så godt som aldrig kunde vinna

tillämpning; men att deremot ett förklarande, att aftal mellan makar

eller förbindelse, som af båda eller endera afgifvits, rörande barnens

uppfostran i viss troslära, icke skulle ega rättsligt bindande kraft,

syntes vara principielt rigtigt och välbetänkt, särskildt emedan en

sådan lagändring antagligen skulle medföra obenägenhet mot ingående

af förbindelser utaf detta slag, på samma gång den skulle

innebära, att staten icke vidare lemnade sitt bistånd till förverkligande

af ett den lutherska kontrahenten afiockadt eller aftvunget löfte rörande

barnens uppfostran i annan lära. På grund af det sålunda anförda och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

med anslutning i öfrigt till de af Riksdagen gjorda uttalanden ansåg

dåvarande departementschefen den ifrågasatta lagändringen böra gå

derpå ut: att i äktenskap, der ena maken tillhörde svenska kyrkan

och den andra något främmande trossamfund, barnen, med båda föräldrarnes

samtycke, finge uppfostras i det främmande trossamfundets

lära, men, der föräldrarne ej vore ense, skulle uppfostras i svenska

kyrkan; att, om den evangeliskt-lutherska maken aflede, den efterlefvande

egde att i afseende å barn, som ej blifvit i denna lära uppfostradt,

bestämma, i hvilkendera läran barnet framdeles skulle uppfostras;

och att aftal eller förbindelse rörande barns uppfostran i viss troslära

hädanefter skulle vara utan rättslig verkan. Öfver ett i enlighet med

dessa grunder utarbetadt lagförslag täcktes Eders Kong]. Maj:t, i

öfverensstämmelse med statsrådets tillstyrkan, inhemta högsta domstolens

utlåtande, hvilket numera inkommit och torde få af mig i

underdånighet anmälas.»

Efter att hafva redogjort för innehållet af ifrågavarande utlåtande

fortsatte föredragande departementschefen:

»Af den lemnade redogörelsen behagade Eders Kongl. Maj:t inhemta,

att förevarande förslag blifvit af högsta domstolens fleste ledamöter

afstyrkt. Detta afstyrkande grundar sig hufvudsakligast derpå,

att den föreslagna lagändringen vore ur stånd att fylla sitt ändamål

och särskildt skulle komma att visa sig fullkomligt magtlös gent emot

den katolska kyrkans propaganda, samt att densamma icke nog tillgodosåge

barnens intresse att icke mot sin vilja uppfostras i annan

troslära än den de förut bekänt och kanske redan hunnit att med

värme omfatta.,

Med anledning af hvad sålunda förekommit finner jag mig icke

böra tillstyrka, att det till högsta domstolen remitterade förslaget för

Riksdagen till antagande framlägges. I stället för att genom ändring

i gällande bestämmelser om uppfostran af barn i s. k. blandade

äktenskap söka vinna det af Riksdagen åsyftade målet att motarbeta

obehörig inverkan från de vigselförrättande presternas sida, torde man

böra anlita en annan, jemväl i Riksdagens skrifvelse ifrågasatt utväg,

nemligen att med straff belägga sådan obehörig inverkan. Visserligen

kan det antagas, att, på sätt vid ärendets föredragning inför Eders

Kongl. Maj:t den 6 december 1895 af dåvarande departementschefen

anfördes, ett förbud för vigselförrättare att af makarne fordra eller

mottaga förbindelse rörande deras barns uppfostran i viss troslära

till följd af brist på angifvare sällan skulle vinna tillämpning. Tydligt är

äfven, att ett förbud af denna utsträckning icke kan meddelas, så länge aftal

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

mellan makarne rörande deras barns religiösa uppfostran eger rättslig

giltighet och i lagstiftningen förutsattes såsom möjligt och verksamt.

Härigenom uteslutes dock icke, att, då för närvarande ej finnes något

tillämpligt straffbud ens för sådana fall, i hvilka en uppenbart obehörig

och rättsstridig inverkan utöfvas, denna brist i lagstiftningen bör

afhjelpas. Ett lämpligt tillfälle härtill synes erbjuda sig, då af olika

anledningar en revision af straffbestämmelserna i förordningen den 31

oktober 1873 i allt fall torde vara af behofvet påkallad.

Fråga om andra ändringar af straffbestämmelserna i 1873 års

förordning har nemligen blifvit väckt genom särskilda framställningar,

hvilka Eders Kongl. Maj:t behagade tillåta mig att i detta sammanhang

föredraga.

I underdånig skrifvelse den 16 maj 1894 har domkapitlet i Visby

anfört, att, sedan anmäldt blifvit, att föreståndaren för en af staten

erkänd metodist-episkopal-församling döpt ett barn, hvars båda föräldrar

tillhörde svenska kyrkan, och domkapitlet i anledning häraf hos Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande begärt vidtagande af vederbörlig åtgärd

med hänsyn till den lagöfverträdelse, som enligt domkapitlets

förmenande sålunda blifvit begången, men Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

funnit hvad i ärendet, förekommit icke lagligen föranleda

något Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande, domkapitlet

velat till förebyggande, så vidt på domkapitlet kunde bero, att all

kyrklig ordning ända från grunden rubbades, hos Eders Kongl. Maj:t

anmäla förhållandet för den åtgärd, hvartill Eders Kongl. Maj:t kunde

finna detsamma böra föranleda, öfver denna skrifvelse, som den 16

september 1896 blifvit från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet

öfverlemnad, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotands

län afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deri anförts, att,

Sedan förordningen den 7 mars 1855, hvarigenom straff stadgats för

den, som utan att vara prest förvaltat sakramenten, blifvit upphäfd

genom förordningen om nya strafflagens införande, lagstiftningen saknade

straffbestämmelser för sådant fall, hvarom i ärendet vore fråga.

En liknande framställning har i underdånig skrifvelse den 5

juni 1896 blifvit gjord af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Stockholms län, af hvilken skrifvelse med dervid fogade handlingar

inhemtas: att domkapitlet i Strengnäs till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

för den åtgärd, som kunde finnas böra ega rum, öfverlemuat

en af kyrkoherden i en svenska kyrkans församling hos domkapitlet

gjord anmälan, att sonen till en svenska kyrkan tillhörande

ogift qvinna inom församlingen blifvit af katolsk prestman döpt; att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, som funnit sig icke tillkomma

att förordna om åtal för embetsfel af romersk-katolsk prest, anmält

saken hos justitiekanslersembetet för pröfning af frågan, huruvida åtal

kunde finnas af omständigheterna påkalladt; att justitiekanslersembetet

förklarat sig icke anse det den katolska prestmannen tillvitade förfarande

innefatta sådan förbrytelse, som utgjorde föremål för åtal af

justitiekanslersembetet, och med anledning af § 8 i gällande landshöfdingeinstruktion

återstält handlingarne; i anledning hvaraf Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, som icke funnit något lagrum kunna åberopas

till stöd för ett åtal, med föranledande af såväl berörda § 8 i

landshöfdingeinstruktionen som stadgandet i 17 § af förordningen angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31

oktober 1873 velat om saken göra underdånig anmälan. I detta ärende,

hvilket jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 27 juni 1896

blifvit från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet öfverlemnadt,

har justitiekanslersembetet, efter nådig remiss, afgifvit utlåtande,

af hufvudsakligt innehåll, att justitiekanslersembetet delade Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, att det icke funnes någon å det

ifrågakomna förfarandet tillämplig straffbestämmelse, hvilket äfven bestyrktes

genom det i ett likartad! fall af Eders Kongl. Maj:ts högsta

domstol den 9 februari 1883 gifna utslag, och att, derest det på grund

af omständigheterna ansåges magtpåliggande att för framtiden förebygga

dylikt, i hög grad otillbörligt förfarande, för ändamålet vore nödigt, att

bristen på straffbestämmelse blefve i lagstiftningsväg afhjelpt.

Slutligen har i underdånig skrifvelse den 19 nästlidne oktober

Riksdagens justitieombudsman velat fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet

derpå, att straffbestämmelse saknas för vissa fel och försummelser

af föreståndare för främmande församling, hvars medlemmar enligt särskild

nådig resolution icke skola för anteckning om deras borgerliga förhållanden

upptagas i kyrkoböckerna för den till svenska kyrkan hörande

församling, inom hvilken de hafva sitt hemvist, utan i egna kyrkoböcker.

I förevarande skrifvelse bär justitieombudsmannen anfört hufvudsakligen:

att hos hans företrädare i justitieombudsmansembetet klagomål

blifvit anförda deröfver, att kyrkoherden i en katolsk församling med

egen kyrkobokföring på den grund vägrat utfärda det för ingående

af äktenskap erforderliga hinderslöshetsintyg, att den person, med

hvilken sökanden ämnade ingå äktenskap, vore en frånskild hustru,

hvars förre man ännu vore i lifvet, hvilka klagomål emellertid

lemnats utan vidare afseende, enär det icke tillkomme justitieombudsmannen

att föra talan emot katolsk församlings pastor; att väl af en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

jemförelse mellan 2 § 3 mom. och 18 § 1 mom. i förordningen

angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31

oktober 1873 framginge, att, om föreståndaren för en främmande församling

med egen kyrkobokföring underläte att i kyrkoböckerna verkställa

föreskrifna anteckningar, han ådroge sig det i 18 § af nämnda

förordning stadgade bötesansvar, bvilket till äfventyrs äfven kunde

anses tillämpligt i det fall, att föreståndaren eljest vid förandet af samma

anteckningar förfarit felaktigt; men att deremot icke någon straffbestämmelse

syntes finnas för det fall, att föreståndaren gjort sig

skyldig till fel eller försummelse i fråga om utfärdande af betyg.

Emot de grunder, hvarå gällande lagstiftning är bygd i fråga om

minderårigas religiösa uppfostran och deras skyddande för obehörig

religiös påverkan, synes det stå i uppenbar strid, att främmande församlingars

prester tillåta sig att i sådana fall som de af domkapitlet i

Visby och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län

anmälda förrätta dop. Om ett barn, hvars föräldrar äro medlemmar

af svenska kyrkan, eller som eljest skall, jemlikt bestämmelserna i 6 §

af 1873 års förordning, i denna kyrkas lära uppfostras, blifvit döpt af

främmande församlings prest efter dess ritual, så innefattar denna omständighet

i och för sig en den kraftigaste uppfordran till barnets

målsman att — i strid mot gällande föreskrifter — låta det uppfostras

i den lära, till hvilken det blifvit döpt. Dopförrättaren har alltså på

ett sätt, som måste betraktas såsom otillåtlig!, verkat för utbredande

af den lära han bekänner. Emellertid saknas för närvarande, på sätt

anmärkt blifvit, hvarje föreskrift om straff för förrättande af sådant

dop. Vid detta förhållande, och då erfarenheten gifvit vid handen, att

Övergrepp i förevarande hänseende icke sällan förekomma, torde vara

önskvärdt, att i 18 § af nämnda förordning en bestämmelse om ansvar

för dylikt förfarande införes.

Likaledes synes, då Eders Kong]. Maj:t medgifvit vissa främmande

församlingar rätt till egen kyrkobokföring, fel eller försummelse

i afseende på denna kyrkobokföring och hvad dermed står i omedelbart

samband böra beläggas med straff i samma utsträckning, hvari motsvarande

fel och försummelser af svenska kyrkans prester enligt 4 §

i lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana

mål skola bedömas efter allmän strafflag. Att, såsom justitieombudsmannen

synes ifrågasätta, inskränka den nya straffbestämmelsen till

att gälla allenast fel och försummelser i utfärdande af betyg torde ej

vara lämpligt. Det måste nemligen anses såsom tvifvelaktigt, huruvida

Bih. till It i/c sd. Prol. 1898. 1 Sami 1 Afd. 20 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

fel eller försummelse i sjelfva kyrkobokföringen kan, på sätt justitieombudsmannen

antagit, hänföras till sådan underlåtenhet, som enligt

nuvarande lydelsen af 18 § är straffbar.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu i särskilda hänseenden

anfört har jag låtit upprätta förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §

i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 31 oktober 1873.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande

lagförslag, af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar,

hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande

öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

I .

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 33.

19

Bilaga It it. A
-

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att

iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, eller gör han, i

afseende på honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga

förhållanden eller meddelande af embetsbevis derom, sig skyldig

till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller

enskild rätt; dömes till böter från och med fem till och med femhundra

riksdaler.

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för

laga hinder återgå måste, eller utan att laga lysning till äktenskap

föregått; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter, högst

ett tusen riksdaler. Nödgar eller lockar sådan prest, der vigsel af

honom förrättas, makarne att träffa aftal om deras barns uppfostran i

främmande troslära, eller döper han barn, som icke enligt gällande

bestämmelser må i främmande troslära uppfostras; dömes till böter,

högst femhundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 14 December 1897.

Andra rummet.

Närvarande:

_ . ,1 •. > 1

Justitieråden: Herslow,

Carlson,

Claéson,

WlJKANDER,

Billing,

Bohman.

T. f. byråchefen för lagärenden, revisionssekreteraren Hammarskjöld

föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 nästlidne november, hvarmedelst,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, högsta domstolens

utlåtande inhemtats öfver uppgjordt förslag till lag om ändrad

lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning den 31 oktober 1873; varande förslaget under

bilaga litt. B fogadt vid detta protokoll.

Justitieråden Herslow, Carlson, Claeson, Billing och Bohman förenade

sig om följande yttrande:

Enligt den föreslagna lydelsen af 1 mom. skulle främmande församlings

föreståndare eller prest, som i afseende å honom åliggande

anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande

af officielt intyg derom gör sig skyldig till fel eller försummelse,

som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, ej kunna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 33.

straffas hårdare än med femhundra kronors böter. Då emellertid detta

straffmaximum är betydligt lindrigare än straff, som för enahanda förseelse

kan drabba prest tillhörande svenska kyrkan, synes för vinnande

af större likformighet en utvidgning af straffsatsen vara erforderlig.

Justitierådet Bohman, med hvilken justitierådet Billincj instämde,

yttrade vidare:

»Obehörig inverkan, hvarom handlas i sista punkten af förevarande

§, lärer, med den affattning stadgandet i förslaget erhållit, blifva straffbart

allenast i händelse makarne kunnat förmås att med hvarandra träffa

aftal om barnens uppfostran i främmande troslära. Enahanda grunder,

som föranledt, att i förordningen den 16 november 1869 angående ansvar

för den, som söker förmå annan till affall från den evangeliskt-lutherska

läran, ett med otillbörliga medel gjordt försök att förmå annan till

affall, blifvit med straff belagdt, synas tala för att äfven i det fall, som

här afses, ett med dylika medel gjordt försök varder straffadt.»

Justitierådet Claeson anförde: »Obehörig inverkan, som en till

främmande församling hörande vigselförrättare utöfvar genom makarnes

nödgande eller lockande att träffa aftal om deras barns uppfostran i

främmande troslära, torde böra vara med ansvar belagd äfven i det fall,

att sådant aftal icke kommer till stånd. Förslagets ordalydelse skulle

emellertid kunna föranleda, att försök anses straffritt. Enligt förslaget

skall ansvaret drabba vigselförrättaren, men icke annan prest, som tilläfventyrs

sökt inverka på makarne. 1 följd häraf torde ansvarsbestämmelsen

ganska lätt kunna kringgås. Vidare synes förslaget fordra för

straffbarhet, att presten sökt inverka på båda makarne, under det att

i verkligheten ändamålet kanske lika väl vinnes genom att blott inverka

på den ena af dem. De nu nämnda oegentligheterna torde böra genom

förändrad affattning af förslaget undanrödjas.»

Justitierådet Carlson ansåg, att början af sista punkten i förslaget

borde gifvas ungefär följande lydelse:

»Söker sådan prest, der vigsel af honom förrättas, genom löften

eller förespeglingar om timliga fördelar eller genom andra otillbörliga

medel förmå makarne etc.»

Justitierådet H er slott) erinrade, att det näppeligen kunde anses

följdrigtigt, att ett genom obehörig inverkan från vigselförrättarens sida

framkalladt aftal emellan parterne i ifrågavarande afseende skulle mot

någondera makens protest medföra gällande verkan äfven i det fall, att

vigselförrättaren blefve straffad för sitt åtgörande i saken; och ansåg

justitierådet denna brist på konseqvens framträda ännu bjertare, om,

såsom vid jemförelse med förordningens 6 § syntes vara att befara, ett

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 33.

på berörda sätt åstadkommet aftal kunde bringas till verkställighet,

ändå att båda makarne vore ense om dess upphäfvande.

Vidare förenade sig justitieråden Her slom, Carlson, Claeson, Billing

och Bohman om följande anmärkning:

»Den föreslagna bestämmelsen om ansvar för döpande af barn,

som enligt gällande stadganden icke må i främmande troslära uppfostras,

afser enligt ordalydelsen allenast främmande församlings prest, men

torde, böra gälla äfven då dopförrättaren utan att tillhöra någon sådan

särskild församling, som i 1873 års förordning afses, är prest inom

främmande trossamfund.» t) .

Justitierådet Wijkander lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition No 33.

23

(

i

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 22 januari 1898

? -"i i ''* > ■ ■''/» • m:.# i;.r i;v;»« • j ?v,\J} rijiiii

i närvaro af:

- i *. f* • <: * v * ‘: . v ''• ,■ • ..«• '' i •'' f j ■ u.<f:i " !>!>•<''; i. *; * • ;i- -.j t

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Justitieråden: Norberg,

Carlson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:
Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 5 november 1897 inhemtade utlåtande öfver det

vid nämnda protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §

i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 31 oktober 1873.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen:

»Högsta domstolens fleste ledamöter hafva anfört, att, då enligt den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

föreslagna lydelsen af 1 mom. främmande församlings föreståndare eller

prest, som i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående

borgerliga förhållanden eller meddelande af officielt intyg derom

gjorde sig skyldig till fel eller försummelse, ej kunde straffas hårdare

än med femhundra kronors böter och detta straffmaximum vore betydligt

lindrigare än straff, som för enahanda förseelse kunde drabba prest tillhörande

svenska kyrkan, syntes för vinnande af likformighet en utvidgning

af straffsatsen vara erforderlig. På grund häraf och med hänsyn till

innehållet i 4 § af lagen om straff för embetsbrott af prest och om

laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, jemförd med 25 kap.

16 och 17 §§ samt 2 kap. 17 § och 25 kap. 21 § strafflagen, torde

den för ifrågavarande förseelse bestämda straffsats böra utvidgas till att

innefatta böter till och med ett tusen kronor och fängelse i högst sex

månader.

Vidare synes, med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit

vid 2 mom. erinradt, dels föreskriften om ansvar för obehörigt förrättande

af dop äfvensom för öfriga i samma mom. omförmälda förseelser

böra erhålla tillämpning jemväl der den olofliga handlingen företages

af någon, som utan att tillhöra särskild församling är prest inom främmande

trossamfund, dels ock åt den föreslagna ansvarsbestämmelsen för

obehörig påverkan i fråga om makars aftal rörande barnens religiösa

uppfostran böra gifvas sådan förändrad affattning, att den tydligen

kommer att gälla äfven i sådana fall, då otillåten påverkan utöfvas

allenast mot den ena maken eller då det åsyftade aftalet. mellan makarne

icke kommer till stånd.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst lagförslaget

med de af honom förordade jemkningar, hemstälde han i underdånighet,

att Kongl. Maj:t täcktes jemlikt § 87 regeringsformen för Riksdagen

till antagande framlägga detta förslag.

Justitierådet Carlson åberopade sin vid förslagets granskning i

högsta domstolen gjorda hemställan i fråga om början af sista punkten.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande

departementschefens hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan,

Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse

bilagan litt. E vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1898:75 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition medförslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras reli s. 1 i texten