Med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta
1898-01-21 · 128 sidor, varav 122 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 4,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 122 av 128 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1898:55, Med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta
Dokumentets text
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 55.
1
N:o 55,
Kong!,. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension eller
lifränta; Gifven Kristiania slott den 21 februari 1898.
Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden
för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga
närlagda förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
eller lifränta.
De till ärendet hörande handlingat skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
E. von Krusenstjerna.
Bih. till Riksd. Prot. 1838. 1 Ram/. 1 Afd. 35 Höft. (N:o 55.)
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Förslag
till
Lag
angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.
1 kap.
Pensionsförsäkring. (För säkring saligt.)
1 §•
I ändamål att pension må varda de här nedan i 2 § nämnde arbetstagare
beredd, skola dessa, män och qvinnor, från det de fylt
aderton år försäkras enligt de närmare bestämmelserna i denna lag.
2 §•
1 mom. Arbetstagare, hvilka enligt denna lag skola försäkras, äro
hos arbetsgifvare mot kontant aflöning anstälde:
1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andre,
hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga; samt
2) biträden vid utöfvande af handel, yrke eller jordbruks- eller
annan näring, hvilka icke afses i 1), samt verkmästare, inspektörer,
rättare och dylika arbetsförmän, derest den kontanta aflöningen ej uppgår
till ett tusen åtta hundra kronor för år räknadt.
2 mom. Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall jemväl
anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under alla
söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgifvare sysselsatt.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
3
3 §•
År gift man försäkrad enligt denna lag, skall hustrun, äfven om
hon icke sjelf är enligt 2 § försäkringspligtig, ändock anses försäkrad
och sålunda vara berättigad att, enligt hvad här nedan närmare stadgas,
åtnjuta pension.
4 §•
Från försäkringspligt undantagas: i statens eller kommuns tjenst
anstälde tjenstemän och betjente, befälhafvare och besättning å fartyg
samt de, hvilka uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne.
Försäkringen omfattar ej heller dem, som, då denna lag träder i
kraft, fylt trettio år; dock gäller i fråga om försäkrad mans hustru
stadgandet i 3 § oberoende af hustruns ålder.
På Konungens pröfning ankommer, om och under hvilka vilkor
medlem af pensions- eller lifränteanstalt må kunna från försäkringspligt
enligt denna lag undantagas.
5 §•
De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:
Första klassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka uppgår
till tio kronor eller derutöfver;
Andra klassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka ej uppgår
till tio kronor; och
Tredje klassen: qvinnor.
6 §•
För hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt förenad
anställning egt rum, skall för arbetstagare, intill dess han fylt
femtio år, pensionsafgift erläggas:
inom första pensionsklassen med tjugu öre;
inom andra pensionsklassen med femton öre; och
inom tredje pensionsklassen med tio öre.
i §•
År försäkrad man gift och är ej hustrun på grund af egen anställning
försäkringspligtig, skola de under äktenskapet för mannen
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
erlagda pensionsafgifter anses såsom erlagda jemväl för hustrun, dock
ej i annan klass än den tredje.
8 §•
För det i 10 § angifna ändamål skall en hvar försäkringspllgtig
arbetstagare vara försedd med en pensionsbok enligt faststäldt formulär.
Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas allmänheten å postsparbankskontor
och å de öfriga ställe», som dertill kunna utses, till
pris, som af Konungen bestämmes.
9 §•
Då arbetstagare tillträder anställning, med hvilken försäkringspligt
är förenad, skall han till arbetsgifvaren öfverlemna sin pensionsbok.
År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd, skall sådan af arbetsgifvaren
anskaffas. Genom dennes försorg skall boken förses med
anteckning om arbetstagarens fullständiga namn, födelse-år och dag,
samt födelse- och boningsort.
10 §.
De i 6 § stadgade afgifter skola genom arbetsgifvarens försorg
för arbetstagarens räkning erläggas senast innan full aflöning för
vecka eller längre tid till denne utbetalas. Erläggande af pensionsafgift
skall ega rum å postsparbankskontor eller annat ställe, som dertill
kan utses, dervid anteckning om erläggandet, på sätt särskildt bestämmes,
göres i arbetstagarens pensionsbok, hvilken då skall för sådant
ändamål af arbetsgifvaren företes.
u §•
1 mom. Arbetsgifvare skall under den tid, försäkringspligtig arbetstagare
hos honom innehar anställning, förvara dennes pensionsbok,
hvilken, då anställningen upphör, skall till arbetstagaren öfverlemnas.
2 mom. I pensionsbok må ej göras anteckning om arbetstagares
uppförande eller arbete eller om annat, som ej har afseende på rätt
till pension enligt denna lag.
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
3 mom. Har pensionsbok förkommit eller blifvit för sitt ändamål
obrukbar, skall ny pensionsbok anskaffas och deri, på anmälan å något
af de i 10 § omförmälda ställen, så fort ske kan, införas bevis om de
pensionsafgifter, som finnas hafva blifvit för den försäkrade inom de
särskilda pensionsklasserna erlagda. Priset för ny pensionsbok skall
af arbetsgifvaren, derest den förra boken förkommit eller blifvit obrukbar
under tid, då den af arbetsgifvaren skolat förvaras, men eljest af
arbetstagaren gäldas.
12 §.
På det att pensionsstyrelsen må komma i tillfälle att granska de
pensionsböcker, i hvilka bevis om erlagda afgifter införts, åligger det
arbetsgifvare att, en gång om året, å något af de i 10 § omförmälda
ställen inlemna de pensionsböcker, som han har i sitt förvar.
För enahanda ändamål skall pensionsbok, som ej af arbetsgifvare
förvaras och som ej förut under året af pensionsstyrelsen granskats,
genom den försäkrades försorg inlemnas vid äfventyr att eljest, der
skiljaktighet mellan pensionsboken och pensionsstyrelsens räkenskaper
yppar sig, dessa räkenskaper skola hafva vitsord i fråga om de pensionsafgifter,
som icke underkastats granskning.
Under tid, då pensionsbok är till pensionsstyrelsens granskning
inlemnad, skall bevis om erlagda pensionsafgifter meddelas gfnom interimsqvitto
enligt faststäldt formulär.
13 §.
För erlagda pensionsafgifter, så ock för anskaffad pensionsbok,
derför priset ej enligt 11 § 3 mom. skall af arbetsgifvaren gäldas, må
arbetsgifvaren, senast vid nästa utbetalning till ärtref stagaren af full
aflöning för vecka eller längre tid, göra afdrag å aflöningen. Arbetsgifvaren
åligge dock att genom uppvisande af pensionsboken eller, i
fall som i 12 § afses, af interimsqvitto styrka afdragets behörighet.
14 §.
Rätt till pension enligt denna lag inträder vid fylda sextiofem år
eller dessförinnan vid varaktig oförmåga till arbete, dock ej förr än
efter fylda femtio år.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos
den, som befinnes till följd af kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans
krafter och färdigheter, vidare sig försörja.
15 §.
Pensionens belopp skall för hvarje erlagd pensionsafgift utgöra
två procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från
den dag, afgiften erlades, till den dag, från hvilken pensionen utgår.
16 §.
Pension utgår till försäkrad från den dag, rätt till pension enligt
14 § inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses hafva skett
den dag pensionen sökes.
Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren
aflidit.
i’ §■
Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur
rikets eger han ej rätt uppbära pension för tid, under hvilken han är
å utrikes ort bosatt.
18 §.
1 mom. Ansökning om pension skall göras skriftligen å något af
de i 10 § omförmälda ställen uti till pensionsstyrelsen stäld inlaga;
och skola vid sådan ansökning fogas följande handlingar:
1) prestbevis angående sökandens ålder samt, i fråga om pension
för hustru på grund af mannens försäkring, angående den tid äktenskapet
varat;
2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd; skolande sådant
intyg tillika innehålla uppgift huruvida sökanden enligt läkarens uppfattning
må anses vara till varaktigt arbete oförmögen, på sätt i 14 §
sägs; och
3) de handlingar, som i öfrigt erfordras till utredande af sökandens
rätt till pension.
Har sökanden fylt sextiofem år, är sådant intyg, som i 2) omförmäles,
ej erforderligt.
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
2 mom. Beviljas pension, utfärdas derå pensionsbref af pensionsstyrelsen.
19 §.
Utbetalning af pension verkställes å postsparbankskontoret i den
ort, der pensionstagaren vistades då ansökning derom gjordes, derest
icke i ansökningen uppgifvits annat kontor. I pensionsbref skall lemnas
uppgift å det postsparbankskontor, der utbetalning af pensionen kommer
att ske. Afflyttar pensionstagaren till annan ort eller önskar han
af annan anledning pensionens utbetalande å annat än förut uppgifvet
postsparbankskontor, må, på ansökning hos pensionsstyrelsen, anvisning
meddelas om utbetalningens verkställande å annat kontor.
Pension må lyftas för hvarje kalendermånad efter ingången af
derpå följande månad; dock att, om pensionens belopp understiger tolf
kronor, pension utbetalas endast för hvarje år efter ingången af derpå
följande år.
20 §.
Rätt till pension enligt denna lag kan|ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.
2 kap.
Lifränteförsäkring (frivillig).
21 §.
En hvar svensk man eller qvinna emellan aderton och femtio års
ålder eger genom erläggande af lifränteafgifter varda försäkrad till erhållande
af lifränta enligt denna lag.
22 §.
Ej må för någon under ett kalenderår erläggas lifränteafgifter till
högre sammanlagdt belopp än tolf kronor, ej heller för hvarje gång
mindre än eu krona eller, der högre belopp erlägges, annorlunda än
med helt antal kronor.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
23 §.
Vid erläggande af företa lifränteafgift utlemnas för den försäkrade
en lifräntebok enligt faststäldt formulär till pris, som af Konungen
bestämmes.
24 §.
I fråga om ställe, der lifräntebok tillhandahålles och der lifränteafgifter
böra erläggas, om anteckningar i lifräntebok, om utfående af
ny lifräntebok, då äldre sådan förkommit eller blifvit för sitt ändamål
obrukbar, om granskning af lifräntebok, om rätt till lifränta, om lifräntas
belopp, om tid, då lifränta börjar att utgå och upphör, om afbrott
i rätt till lifränta, om ansökning att utfå lifränta, om utbetalning
af lifränta samt om öfverlåtelse af rätt till lifränta skall hvad i 8 och
10 §§, 11 § 3 mom. samt 12, 14, 16, 17, 18, 19 och 20 §§ angående
pensionsbok, pensionsafgifter och pension är stadgadt i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
3 kap.
Förvaltning och statsbidrag.
25 §.
Årenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas,
skola handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse.
Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas
af Konungen.
I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast
före klockan tolf å trettionde dagen från delfående^ dagen, då detta
skedde, likväl oräknad.
26 §.
1 mom. För att öfvervaka det stadgandena i denna lag efterlefvas,
eger pensionsstyrelsen att, der sådant anses erforderligt, för
visst län eller mindre distrikt deraf utse ombud, som har att på anfordran
af pensionsstyrelsen meddela utlåtande i frågor angående beviljande
af pension eller lifränta samt i öfrigt vid utöfning af sin befatt
-
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
ning ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som kunna
varda ombudet meddelade.
2 mom. Kommunalstämma å landet samt stadsfullmägtige i stad
eller i stad, der sådana ej finnas, allmän rådstuga må jemväl, om förhållandena
dertill gifva anledning, för kommunen eller, derest densamma
anses böra i flera distrikt fördelas, för hvarje sådant distrikt utse lämplig
person, som eger tillse, att i denna lag stadgad försäkringspligt uppfylles,
samt med råd och upplysningar i ämnet arbetsgivare och arbetstagare
tillhandagå.
■ . '' . . V 27 §.
1 mom. Derest tvekan uppstår eller tvist förekommer, om hvem
som enligt denna lag skall såsom arbetsgivare rätteligen anses, eller
huruvida arbetstagare skall enligt denna lag försäkras, eller till hvilken
pensionsklass manlig arbetstagare skall räknas, må utlåtande i sådan
fråga inhemtas af person, som enligt 26 § af kommun blifvit utsedd
att tillse det försäkringspligt uppfylles eller, om någon sådan icke är
för kommunen eller distriktet i fråga utsedd, af ordförande i vederbörande
kommunalnämnd, magistrat eller stadsstyrelse.
2. mom. Den som ej åtnöjes med utlåtande, som i 1 mom. omförmäles,
och hvilket, derest begäran derom framställes, bör skriftligen
meddelas, må underställa frågan pensionsstyrelsens afgörande genom
en af utlåtandet åtföljd inlaga, som må till styrelsen insändas eller
inlemnas å något af de i 10 § omförmälda ställen. Intill dess pensionsstyrelsens
beslut i ämnet meddelas, skall det besked, som utlåtandet
innehåller, lända till efterrättelse.
28 §.
Pensions- och lifränteafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas
i enlighet med de närmare föreskrifter, som derom utfärdas.
Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett belopp,
som motsvarar halfva beloppet af de under året erlagda pensions- och
lifränteafgifterna.
För bestridande af kostnaden för den i 3 § stadgade förmån skall
jemväl af statsmedel till samma fond ingå ett belopp, som motsvarar
trettio procent af samtliga under året erlagda pensionsafgifter.
Bih. till Riksd. Blot. 1858. 1 Samt. 1 Afl. 35 Höft.
2
10
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 55.
29 §.
1 mom. Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera
minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande,
anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,
huruvida pensions- och lifränteafgifterna äro i förening med stadgadt
bidrag af statsmedel tillräckliga till bestridande af pensioner och
lifräntor åt dem, som på grund af bestämmelserna i 2 och 21 §§ derefter
inträda i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof af
förändring i gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoren, må dock
sådan förändring ej afse redan då beviljade pensioner eller lifräntor,
och för dem, hvilka, då förändring vidtages, äro försäkrade, blott afse
de pensions- och lifränteafgifter, som derefter erläggas eller de pensionsoch
lifräntebelopp, som svara mot sistnämnde avgifter, samt ega rum
endast efter af Konung och Riksdag derom fattadt beslut.
2 mom. I sammanhang med sådan undersökning, som i 1 mom. är
nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är så stor,
att den minst motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som med
dess medel skola bestridas.
Visar sig dervid brist, skall denna ersättas af statsmedel.
30 §.
Förutom den utgift för kommuner, hvartill bestämmelserna i 28 §
2 mom. och 27 § kunna föranleda, bestridas kostnaderna för försäkringsväsendets
förvaltning af staten.
4 kap.
Ansvarsbestämmelser.
■ ‘ •• ''di1 •. * *i - ‘ i • ''tdlfii • /'' t b* *i. j i. . •i)'' • t’i J j •u y : ■'' T14 /
31 §• v;-1;;;::;;:;
1 mom. Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra hvad honom
enligt 10 och 12 §§ åligger, straffas med böter från och med fem till
och med femtio kronor.
2 mom. Förseelse mot stadgandet i 11 § 2 mom, straffas med
böter från och med fem till och med femhundra kronor.
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
32 §.
1 mom. Förseelse, som i 31 § omförmäles, åtalas af allmän åklagare
vid allmän domstol.
2 mom. Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla till ena
hälften kronan och till andra hälften åklagaren. Saknas tillgång till
sådana böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.
• Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.
dan
-
‘Ti
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Kristiania slott den 21 februari
1898.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna.
Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde i underdånighet:
Sedan
Eders Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag aflåtit nådig proposition
med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete, hade Riksdagen i skrifvelse den 10
maj samma år, med anmälan att propositionen icke kunnat af Riksdagen
bifallas, anhållit att Eders Kongl. Maj:t behagade taga frågan under
förnyad pröfning samt, efter vidtagande af erforderlig utredning, för
Riksdagen framlägga det förslag, Eders Kongl. Maj:t kunde finna påkalladt.
Med anledning häraf hade inom civildepartementet, enligt Eders
Kongl. Maj:ts den 5 november 1897 meddelade nådiga föreskrift, med
biträde af för sådant ändamål förordnade häradshöfdingen, ledamoten
af Riksdagens Första Kammare C. B. Hasselrot och försäkringsinspektören
professoren A. Lindstedt verkstälts ytterligare utredning i ämnet
och upprättats dels nytt förslag till lag angående försäkring för be
-
13
Iiongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
redande af pension eller lifränta, dels förslag till lag angående arbetsgifvares
rätt att i visst fall göra afdrag å arbetstagares hos honom
innestående aflöning.
Då jag den 31 december 1897 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde de
båda lagförslagen, behagade Eders Kong]. Maj:t, med anledning af min
åsigt att styrelsen för den ifrågasatta försäkringsinstitutionen kunde
ordnas såsom en afdelning af postsparbankstyrelsen, förordna, att sistnämnda
styrelses utlåtande öfver förslagen skulle inhemtas. Detta utlåtande
har postsparbankstyrelsen genom ett den 21 januari 1898 dagtecknadt
betänkande afgifvit; och får jag nu ånyo anmäla ärendet
och dervid hemställa, att proposition måtte till nu församlade Riksdag
aflåtas.
Vid sådant förhållande och ehuru jag redan den 31 december
lemnat en kort redogörelse för de nya förslagens innehåll, torde det
tillåtas mig att ännu en gång erinra om hufvudgrunderna för det förstnämnda
af dessa förslag och dervid särskild! fästa uppmärksamheten
vid de punkter, i hvilka förslaget skiljer sig från det förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, som utgjorde föremål för propositionen till 1895 års Riksdag.
De klasser af befolkningen, som enligt det nya förslaget skulle
vara underkastade försäkringspligt, äro så godt som identiskt desamma
som enligt det äldre förslaget och utgöras således väsentligen af dem,
Bom äro mot aflöning anstälda hos arbetsgivare och hvilkas anställning
antingen är af mera stadigvarande natur eller — i fråga om de s. k.
lösa arbetarne — omfattar minst en veckas sysselsättning hos en och
samme arbetsgivare. I enlighet härmed skulle den obligatoriska försäkringen
komma att omfatta de talrika klasserna af arbetare och tjenare
äfvensom yrkesbiträden och förmän af alla slag, således älven
inom jordbruket-, dock endast för så vidt deras kontanta årslön ej uppgår
till 1,800 kronor. Liksom i det äldre förslaget skulle försäkringspligten,
d. v. s. skyldigheten att inbetala föreskrina afgifter, börja
redan vid uppnådda 18 års ålder, men deremot icke, såsom enligt
nämnda förslag, fortgå ända tills pension erhålles, utan i hvarje fall upphöra
vid 50 års ålder.
Den för uppehållandet af arbetarefamiljen och i öfrigt för åstadkommande
af en effektiv försäkring af de qvinliga tjenarne och arbetarne
så vigtiga hustruförsäkringen har jemväl bibehållits i det nya förslaget.
Som bekant består denna försäkring deri, att den för försäkrad gift
man erlagda pensionsafgiften tillika anses såsom erlagd för hustrun,
hvilken sålunda jemväl försäkras, utan att för henne någon särskild
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
afgift erfordras. Kostnaden härför skulle bestridas af statsmedel. Deremot
har i det nya förslaget uteslutits stadgandet i det äldre om uppfostringshjelp
till minderåriga barn, enär detta bidrag, uppgående endast
till 30 kronor om året för hvarje sådant barn, torde vara för litet för
att fylla det dermed afsedda ändamålet, under det att den beräknade
kostnaden för detsamma likväl uppgick till ett ganska betydligt belopp.
Af enahanda skäl, som anförts vid framläggandet af det äldre förslaget,
hafva äfven i det nya förslaget de i statens eller kommuns
tjenst anstälde tjenstemän och betjente, liksom äfven tillsvidare befälhafvare
och besättning å fartyg blifvit från försäkringspligt undantagna.
Den i det förra förslaget stadgade indelningen af de försäkrade i
tre s. k. pensionsklasser äfvensom de härför gällande indelningsgrunder
hafva oförändradt upptagits jemväl i det nya förslaget. Sålunda skulle
en försäkrad man räknas till första klassen, om hans kontanta aflöning,
för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver, men eljest till
den andra klassen. Den tredje pensionsklassen åter skulle omfatta alla
försäkringspligtiga qvinnor samt hustrurna.
I fråga om de afgifter, som skulle af de obligatoriskt försäkrade
erläggas, stadgade det äldre förslaget, att afgiften för hvarje kalendervecka,
under hvilken med försäkringspligt förenad anställning egt rum,
skulle för den försäkrade utgöra resp. 25, 15 och 10 öre allt efter den
pensionsklass, den försäkrade tillhört. I det nya förslaget hafva samma
afgifter bibehållits för den andra och den tredje pensionsklassen; men
deremot har den obligatoriska afgiften i första pensionsklassen, med
hänsyn till den i förslaget förutsatta utvägen af frivillig försäkring på
lika fördelaktiga vilkor som den obligatoriska, ansetts böra nedsättas
till 20 öre i veckan.
Till dessa de försäkrades egna afgifter skulle nu enligt det äldre
förslaget arbetsgifvarne bidraga med vissa belopp, nemligen med resp.
15, 10 och 5 öre till hvarje veckoafgift i de tre pensionsklasserna.
Emellertid hade redan i nämnda förslag principen om arbetsgifvarnes
bidragsskyldighet. till en del öfvergifvits, nemligen i fråga om mindre
bemedlade arbetsgifvare, hvilka skulle ega rätt att af statsmedel återfå
hvad de sålunda utlagt för sina arbetare. Då således nämnda princip
icke kunnat konseqvent genomföras, har det synts mig ändamålsenligare
att, i det nya förslaget, helt och hållet afstå från genomförandet af
denna princip och att i stället föreslå ett bidrag af statsmedel till
väsentligen motsvarande belopp, och har i sådant afseende detta statens
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 55.
15
bidrag till hvarje erlagd pensionsafgift för alla fall normerats till jemt
hälften af afgiftens belopp.
Såsom jag redan framhållit, skulle de obligatoriska afgifterna enligt
det nya förslaget icke utgå under hela den tid, försäkringspligtig anställning
innehas af den försäkrade, utan i hvarje fall upphöra, då
han uppnått 50 års ålder.
I fråga om den tidpunkt, då rätt till pension skulle inträda, företer
det nya förslaget väsentliga afvikelser från det äldre. Såsom Eders
Kongl. Maj: t behagade erinra sig, skulle enligt det sistnämnda förslaget
ingen bestämd pensionsålder förekomma, utan skulle pensionen utgå
från och med den tidpunkt, då den försäkrade befans vara till arbete
varaktigt oförmögen, dock ej senare än från fylda 70 år. Ehuru nu
visserligen denna höga ålder af 70 år endast undantagsvis skulle kunna
blifva den ålder, från hvilken pensionen skulle komma att utgå, alldenstund
arbetsoförmåga i lagförslagets mening för det stora flertalet inträffar
tidigare, så har man dock i allmänhet ansett, att en åldersgräns
af 70 år vore för hög, och önskat en lägre dylik gräns. Jag har derför
i det nya förslaget infört bestämmelse, att pensionen i alla händelser
skulle utgå från fylda 65 år, men derjemte bibehållit det äldre förslagets
bestämmelse, att pension äfven skulle erhållas tidigare i händelse
af inträffad varaktig arbetsoförmåga, dock med den inskränkningen,
att pensionen icke i något fall skulle utgå förr än från fvlda
50 år.
Denna förändring i bestämmelserna angående pensionsåldern har
emellertid varit en af anledningarne till, att jemväl grunderna för bestämmandet
i olika fall af pensionens storlek måst blifva väsentligen
andra än enligt det äldre förslaget. Enligt detta förslag skulle nemligen
pensionen utgöra 50 kronor med tillägg för hvarje erlagd veckoafgift
af 10 öre i första, 5 öre i andra och 2 öre i tredje pensionsklassen
eller, i afrundade tal, 50 kronor med tillägg för hvarje försäkringsår
af resp. 5, 2 V2 och 1 krona. I följd häraf skulle pensionernas
medelbelopp blifvit resp. 250, 150 och 90 kronor.
Den omförmälda sänkningen af den högsta åldern för pensions
erhållande från 70 till 65 år i förening med den omständigheten, att
beräkningarne vid det nya förslagets uppgörande verkstälts under förutsättning
af en lägre räntefot, nemligen 3 V4 procent, än förra gången,
då en räntefot af 3 Va procent lades till grund, äfvensom det förhållandet,
att statsbidraget till afgifterna för alla pensionsklasserna normerats enligt
samma grunder, som enligt det äldre förslaget gälde i fråga om arbetsgifvarnes
bidrag till afgifterna för den tredje pensionsklassen, skulle
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
emellertid, om man velat bibehålla de förra regierna för pensionsbeloppens
beräkning, vållat en högst betydande nedsättning i dessa belopp,
och då det å andra sidan ej heller synts rådligt att föreslå en motsvarande
höjning af de erforderliga bidragen, så har man måst vara
betänkt på att ändra grunderna för normeringen af pensionsbeloppen.
En ytterligare anledning till vidtagande af en dylik ändring har jemväl
varit, att det synts högeligen önskvärdt att kunna basera den frivilliga
försäkringen på fullkomligt samma grunder och regler som den obligatoriska,
hvilket icke utan stora svårigheter skulle låtit sig göra, derest
det äldre förslagets grunder kommit till användning.
Hufvudsakligen i följd af de nu nämnda skälen har derför i det
nya förslaget pensionens storlek i hvarje fall blifvit bestämd i direkt
förhållande till såväl de erlagda pensionsafgifternas antal och belopp
som äfven till den tid, som förflutit sedan hvarje afgift erlades, efter
den för alla möjliga fall och äfven i fråga om frivilliga insättningar
giltiga regeln, att pensionens belopp skall för hvarje erlagd afgift utgöra
två procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit
från den dag, afgiften erlades, till den dag, från hvilken pensionen utgår.
Med tillämpning af den nu anförda regeln finner man, att pensionsbeloppen
för den, som mellan 18 och 50 år erlagt de föreskrifna pensionsafgifterna,
i de vanliga fallen, d. v. s. vid 65 års ålder blifva något
mer än resp. 200, 150 och 100 kronor, och således — om hänsyn tages
till, att veckoafgiften i första klassen nedsatts från 25 till 20 öre och
att samtliga afgifter erläggas endast till fylda 50 år — till och med
större än enligt det äldre förslaget i motsvarande händelse. Då pensionen
i följd af inträffad arbetsoförmåga skall utgå från en tidigare
ålder, blifver beloppet reduceradt. Skall pensionen utgå redan vid 50
års ålder, blifver beloppet endast hälften så stort som i nyssnämnda
fall och för åldrar mellan 50 och 65 år i proportion derefter.
Emellertid är det tydligt, att de pensionsbelopp, som kunna erhållas
på grund af den obligatoriska försäkringen, icke blifva större, än att
de nätt och jemt kunna anses tillräckliga för att skydda arbetaren för
att på sin ålderdom nödgas anlita den allmänna fattigvården. Och då
jag icke i fråga om samhällsklasser, som äro i ekonomiskt afseende så
svagt stälda som de, om hvilka det här handlar, vågat föreslå större
obligatoriska afgifter, än som ofvan anförts, torde det blifva nödvändigt
att genom införande af en verksamt understödd frivillig försäkring bereda
tillfälle till erhållande af ökning i ålderdomsunderstödet. Härtill
kommer jemväl det förhållandet, att äfven bland andra klasser af befolkningen,
såsom jordtorpare, mindre jordbrukare och handtverkare
17
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
o. d., om också i mindre grad än i fråga om de egentliga arbetarne
och tjenarne, ett allmänt erkändt behof af ålderdomsförsäkring af liknande
beskaffenhet förefinnes, och att det således äfven för dessa samhällsklasser
skulle vara af största betydelse att kunna komma i åtnjutande
af en dylik försäkrings förmåner. Jag har derför jemväl ansett
mig böra på det lifligaste tillstyrka genomförandet af den frivilliga försäkring,
hvarom det nya förslaget innehåller nödiga bestämmelser.
Enligt detta förslag skulle tillfälle till sådan frivillig försäkring,
hvilken till skilnad från den obligatoriska pensionsförsäkringen blifvit
benämnd lifränteförsäkring, stå öppet för hvarje svensk man eller qvinna
mellan 18 och 50 år, således i den arbetskraftigaste åldern, då förmågan
att göra besparingar bör kunna förutsättas vara störst, och med samma
åldersgränser, som gälla för pensionsförsäkringen. Till de frivilliga insättningarne
eller lifränteafgifterna skulle staten bidraga i samma proportion
som till de obligatoriska afgifterna d. v. s. med 50 procent.
I följd häraf skulle jemväl bestämmelserna angående tidpunkten för
lifräntas erhållande och sättet för beräkningen af lifräntans belopp blifva
alldeles desamma som vid pensionsförsäkringen. Men då denna frivilliga
försäkring egentligen är afsedd att komma de mindre bemedlade
arbetande klasserna till godo, så har jag, för att söka förhindra, att de
bemedlade klasserna i någon högre grad skulle tillgodogöra sig det
bidrag, staten skulle lemna till afgifterna, varit betänkt på att föreslå
vissa inskränkningar och i sådant syfte i det nya förslaget begränsat
insättningarnes belopp till högst 12 kronor om året, motsvarande vid
65 års ålder en lifränta af omkring 235 kronor. För enkelhetens
skull har derjemte föreslagits, att lifränteafgiftens belopp ej skulle
få understiga en krona, och endast utgå i helt antal kronor. I öfrigt
kunna lifränteafgifterna erläggas på hvilka tider och till hvilka belopp
som helst.
Man finner häraf, att hvad som skiljer den obligatoriska försäkringen
från den frivilliga med afseende å de förmåner, som genom dem
erbjudas, är den s. k. hustrupensioneringen, som bekostas af staten förde
obligatoriskt försäkrade männens hustrur.
Med afseende å betydelsen af de förmåner, som skulle beredas de
försäkrade genom statsbidraget, må vidare följande anföras:
Detta bidrag skulle nemligen enligt det nya förslaget bestå af följande
poster:
Do) bidrag af 50 proc. till alla, såväl obligatoriska som frivilliga,
afgifter;
Bih. till Utfall. Prat. 1855. 1 Barn/. 1 A/d. 35 Höft.
3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
2:6) bidrag af 30 proc. till alla obligatoriska afgifter i och för bestridande
af hustruförsäkringen; samt
3:o) bestridande af förvaltningskostnaden.
Tänker man sig nu, för att välja ett bestämdt exempel, att en person
börjar vid 18 års ålder att inbetala regelbundna årsafgifter till belopp
af 10 kronor 40 öre eller just årsafgiften i den första pensionsklassen,
så skulle han, om inbetalningarne fortfara till dess han fylt 50
år, vid 65 års ålder vara berättigad till erhållande af en pension eller
lifränta af omkring 200 kronor. För samma årsafgift skulle samma
person, om han i stället inbetalade dessa afgifter till ett enskildt bolag
för vanlig lifränteförsäkring, grundad på beräkningar efter 3 Va proc.
räntefot och den senaste officiella svenska dödlighetstabellen, och om
han fortsatte dessa inbetalningar till dess han fylt 65 år, vid sistnämnda
ålder blifva berättigad till åtnjutande af en lifränta af nära samma belopp
som i förra fallet, bortsedt dock från det i dylika fall vanliga förvaltningstillägget
till årspremien.
Besinnar man nu, att personen i fråga i sistnämnda fall icke kan
erhålla lifränta förr än han fylt 65 år, äfvensom att i ett dylikt privat
bolag premierna i regeln måste betalas hela tiden, för att försäkringen
skall blifva bestående, så finner man, att den genom förevarande förslag
anordnade försäkringen, jemförd med motsvarande försäkring i ett
enskildt bolag, i följd af statsbidraget först och främst erbjuder alla,
såväl de obligatoriskt som de frivilligt försäkrade, följande särskilda
fördelar:
l:o) ingen del af afgiften åtgår till förvaltningskostnadernas bestridande;
2:o)
afgifterna behöfva ej erläggas längre än till fylda 50 år;
3:o) om behof af pension inträder före 65 års ålder, kan en reducerad
pension redan förut erhållas, dock ej tidigare än från 50 års ålder;
4:o) om inbetalningen af afgifterna sker huru oregelbundet som helst,
så går den försäkrade derigenom icke sin pensionsrätt förlustig, utan
erhåller en i förhållande till de gjorda inbetalningarne och de tider,
som förflutit sedan desamma blifvit gjorda, noga afpassad pension.
I fråga om de obligatoriskt försäkrade tillkommer vidare den förmånen
5:o)
att försäkrad mans hustru försäkras samtidigt med mannen, utan
att för detta ändamål någon förhöjning af mannens afgifter eller särskilda
afgifter från hennes sida påfordras.
Beträffande statens garanti för försäkringen hafva i hufvudsak
samma grundsatser följts som i det äldre förslaget, nemligen att staten
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
ikläder sig garantien för den rätt till pension eller lifränta, som grundas
på utgifter, hvilka vid en eventuel ändring af lagens bestämmelser angående
försäkringsvil koren redan blifvit inbetalade, och således äfven
för alla då utgående pensioner eller lifräntor. En dylik ändring skulle
således endast kunna komma att gälla beträffande de afgifter, som efter
ändringens trädande i kraft erläggas.
I fråga om den obligatoriska försäkringens ställning till dem, hvilka
vid den tidpunkt, då lagen skulle träda i kraft, redan fylt 18 år, hade,
som Eders Kongl. Maj:t behagade erinra sig, det äldre förslaget velat
utsträcka försäkringspligtens tillämpning till alla dem, som då ännu icke
uppnått 40 års ålder, och skulle enligt samma förslag staten tillskjuta
det ganska betydliga belopp, som härför erfordrades. Det nya förslaget
har i detta afseende gjort två inskränkningar, hufvudsakligen i ändamål
att minska totalkostnaden, i det nemligen, å ena sidan, försäkringspligten
vid försäkringens början ej skulle utsträckas längre än
till dem, som då fylt 30 år, medan å andra sidan intet särskildt bidrag
från statens sida skulle ifrågakomma, för att göra försäkringen för
dem förmånligare än hvad som, enligt de för alla fall gällande bestämmelser,
svarar mot de afgifter, de skulle komma att erlägga. Härmed
följer visserligen den olägenheten, att försäkringens fördelar endast i
inskränktare mån komma den nuvarande generationen till del, och att
derför också de med försäkringen afsedda verkningar först efter omkring
20 år kunna börja att egentligen framträda. Men å andra sidan skulle
betydande kostnader uppstå, om man ville gå längre i förevarande afseende
än hvad lagförslaget afser. Om man t. ex. i analogi med hvad
som skedde i Tyskland, då ålderdoms- och invaliditetslagen trädde i kraft,
skulle vilja tillåta dem, som vid lagens trädande i kraft kunde styrka sig
under 5 föregående år hafva innehaft anställning, med hvilken försäkringspligt
skulle varit förenad, om lagen då varit i kraft, räkna sig dessa år
till godo och för hvarje dylikt år erhålla rätt till en iilläggspension af
5 kronor, så skulle kostnaden härför enligt professoren Lindstedts beräkningar,
derest åldersgränsen vid lagens trädande i kraft utsträcktes
till 40 år, med afdrag af redan för ändamålet af Riksdagen afsätta
4,200,000 kronor, motsvara ett då inbetaldt kapital af omkring 17
millioner kronor eller ock en årlig amortering under 25 år af en million
kronor om året, o. s. v. Härigenom skulle pensionen vid 65 års ålder
för en försäkrad, som vid lagens trädande i kraft varit 40 år gammal,
således i det ogynsammaste fallet, allt efter den ponsionsklass han tillhört
blifva resp. 65, 55 och 45 kronor.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Huru totalkostnaden för den obligatoriska försäkringen skulle komma
att ställa sig efter det nya förslaget, torde framgå af de siffror, jag
nu tillåter mig meddela.
Enligt 1895 års förslag beräknades kostnaden skola hafva blifvit:
vid försäkringens början:
arbetarnes bidrag .......... 3,414,000 kr.
arbetsgifvarnes bidrag................................ 1,813,000 j>
statens » 3,390,000 »
summa 8,617,000 kr.
efter 30 år och derefter till 80 år:
arbetarnes bidrag ............................... 4,927,000 kr.
arbetsgifvarnes » 2,631,000 »
statens » 4,398,000 »
summa 11,956,000 kr.,
efter hvilken tid statens bidrag skulle minskas med 1,383,000 kr. och
hela årliga totalkostnaden blifva 10,573,000 kronor. Fondbildningen
antogs efter 80 år komma att uppgå till 570 millioner kronor. Räntefoten
för beräkningarne var 3 Va procent.
Enligt det nya förslaget skulle kostnaden för den obligatoriska försäkringen
komma att ställa sig på följande sätt:
vid försäkringens början:
arbetarnes bidrag....................................... 2,033,000 kr.
statens » ....................................... 1,927,000 »
summa 3,960,000 kr.
efter 20 år och derefter:
arbetarnes bidrag ......................................... 3,668,000 kr.
statens » ........................................ 3,234,000 »
summa 6,902,000 kr.
De olika posterna af statsbidraget skulle dervid komma att utfalla
med följande belopp:
i början. efter 20 år.
bidrag till afgifterna..................... 1,017,000 1,834,000
kostnad för hustruförsäkringen 610,000 1,100,000
t) » förvaltningen......... 300,000 300,000
summa kronor 1,927,000 3,234,000
21
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 55.
En högst väsentlig minskning af totalkostnaden har således åstadkommits
genom det nya förslaget. I följd häraf beräknas jemväl fondens
slutliga storlek till 200 millioner kronor lägre än i förra fallet.
Den vid beräkningarna använda räntefoten är i förevarande fall 31,4
procent.
Båda resultaten hänföra sig till befolkningsförhållandena för 1890.
Då befolkningen i riket vid sagda års slut inom åldersklasserna 18—50
år utgjorde i rundt tal 1,950,000 och de obligatoriskt försäkrade inom
samma åldrar på följande sätt fördelade sig på de tre pensionsklasserna:
Klass I .......................................... 188,000
» II ........................................... 110,000
» III försäkringspligtiga........ 178,000
b b hustrur........................... 140,000
summa 616,000,
skulle af befolkningen inom nämnda åldrar omkring en tredjedel komma
att omfattas af den obligatoriska försäkringen.
Beträffande sättet för afgifternas erläggande och hvad med. förvaltningen
i öfrigt sammanhänger, hafva i det nya förslaget, i följd af
de förändringar i försäkringens tekniska grunder, för hvilka jag nu
redogjort, synnerligen beaktansvärda förenklingar kunnat företagas.
Sålunda har det förut enligt tyskt mönster föreslagna märkesystemet
borttagits och ersatts med ett förfarande, som är analogt med det system,
som följes inom postsparbanken. Likaledes hafva i det nya förslaget
de förut föreslagna pensionsnämnderna kunnat afskaffas, beroende
derpå att många anledningar till tvister nu af sig sjelft bortfallit och
att åtgörande! af frågor om pensionsrättens inträdande blifvit väsentligen
lättare, då ju å ena sidan endast en betalande part, nemligen arbetstagaren,
skulle förekomma och å andra sidan flertalet pensioner och
lifräntor komme att utgå från 65 års ålder och i öfriga fall invaliditetsfrågans
afgörande inskränkts till åldrar mellan 50 och 65 år, o. s. v.
Angående de i lagförslaget förekommande bestämmelser om postanstalternas
anlitande för uppbörd af pensions- och lifränteafgifter samt
för inbetalning af pensioner och lifräntor m. m. äfvensom rörande det
af mig redan till statsrådsprotokollet af den 31 december 1897 framstälda
förslag att ordna pensionsstyrelsen såsom en afdelning af postsparbankstyrelsen,
har denna styrelse i sitt ofvan omförmälda nu afgifna
underdåniga utlåtande —• hvilket torde få biläggas detta protokoll —
hufvudsakligen anfört följande.
22
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
Sedan styrelsen hänvisat till det underdåniga utlåtande, som den
19 oktober 1894 afgafs af generalpoststyrelsen med anledning af remiss
af nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, i
hvithet utlåtande nämnda styrelse, trots betänkligheter i fråga om det
härigenom ökade arbetet för postverkets tjenstemän m. in., likväl tillstyrkte
postanstalternas användande för det afsedda ändamålet, framhåller
styrelsen, att postanstalternas medverkan enligt det nya förslaget
skulle blifva ännu mera nödvändig för den föreslagna försäkringsinstitutionen,
än enligt förenämnda komitéförslag, och att derför skälen för
ett tillstyrkande nu icke blifvit svagare.
Styrelsen ingår derefter på en närmare granskning af beskaffenheten
af de göromål, som skulle åläggas postfunktionärerne, och framhåller
dervid, att af de myndigheter, som kunde ifrågakomma beträffande
öfvervakandet af afgifternas behöriga redovisning och pensionernas
utbetalande, postsparbankstyrelsen otvifvelaktigt vore den lämpligaste,
alldenstund hela proceduren med afgifternas erläggande m. in.
vore analog med postsparbankens nuvarande verksamhet, af hvilken den
föreslagna försäkringsrörelsen kunde betraktas såsom en fortsatt utveckling.
Sedan styrelsen derefter påpekat, att det besvär, som skulle komma
att vållas postfunktionärerne genom pensionernas utbetalning, ej vore
så stort som det arbete, som nu är förbundet med utbetalningen af
uppsagda postsparbanksmedel, öfvergår styrelsen till att i korta drag
redogöra för det sätt, hvarpå styrelsen tänker sig göromålen lämpligen
böra å postanstalterna handläggas.
Efter denna redogörelse, med afseende hvarå jag tillåter mig hänvisa
till det bilagda utlåtandet, framhåller styrelsen vidare, att något
egentligt skäl för inrättande af ett sjelfständigt embetsverk, åtminstone
under de 20 första åren af försäkringsverksamheten, ej förefunnes, utan
att postsparbankstyrelsen, om i densamma insattes en i försäkringsväsendet
förfaren person och personalen i öfrig!, kompletterades, säkerligen
skulle vara fullt qvalificerad för försäkringsinstitutionens handhafvande.
Styrelsen öfvergår härefter till att undersöka lämpligheten af att
åt styrelsen jemväl anförtros förvaltningen af de till försäkringsfonden
inflytande medlen. De embetsverk, åt livilka ett dylikt uppdrag skulle
kunna anförtros, vore, enligt styrelsens mening, statskontoret, riksbanken,
riksgäldskontor och postsparbankstyrelsen, och åt hvilket af
dessa verk medelförvaltningen än uppdroges, torde försäkringsinstitu
-
23
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
tionens intresse utan tvifvel blifva väl tillgodosedt. Men med hänsyn
till den konkurrens, som kunde uppstå med postsparbankens verksamhet
i nämnda hänseende, anser styrelsen fördelaktigast för båda parterne,
om sagda uppdrag blefve åt styrelsen anförtrodt, och framhåller derjemte,
att någon större svårighet för styrelsen att med fördel placera såväl
postsparbankens som försäkringsinstitutionens öfverskottsmedel icke vore
att befara.
Sedan styrelsen derefter angifvit önskvärdheten af vissa nya bestämmelser
angående ärendenas handläggning, h vilka bestämmelser jemväl
utan afseende å öfvertagandet af den föreslagna försäkringsinstitutionens
förvaltning syntes nödvändiga redan i följd af postsparbanksverksamhetens
egen snabba utveckling, undersöker styrelsen kostnadsfrågan
och finner dervid den årliga förvaltningskostnaden böra anslås
till omkring 335,000 kronor, eller ungefärligen samma belopp, hvartill
professoren Lindstedt beräknat densamma.
I en till styrelsens yttrande fogad reservation har en af ledamöterne,
bankofullmägtigen R. Törnebladh, dels uttalat sin tvekan med
afseende å lämpligheten att påbörda postverket en mängd nya för den
rent postala verksamheten delvis främmande uppgifter, dels ock framhållit
de svårigheter, som skulle kunna uppstå genom att åt postsparbankstyrelsen
anförtro den nya fondens förvaltning, utan att på samma
gång söka undanrödja vissa med nuvarande bestämmelser för postsparbanksmedlens
förvaltning i sådant fall knappast förenliga förhållanden.
Af detta postsparbankstyrelsens yttrande framgår således, att styrelsen
icke anser några egentliga hinder förefinnas i fråga om tillämpandet
af de i lagförslaget gifna bestämmelser angående sättet för afgifternas
erläggande och pensionernas utbetalande, derest bestyret härmed
äfvensom administrationen i öfrigt, i enlighet med hvad jag tänkt
mig, komine att åt styrelsen anförtros. I fråga om de inflytande penningemedlens
förvaltning och fruktbargörande finner styrelsen för sin
del jemväl, att såväl postsparbankens som den nya försäkringsinstitutionens
intressen skulle blifva bäst tillgodosedda, om äfven denna del
af förvaltningen blefve gemensam för båda inrättningarne. Under förutsättning
af en dylik fullständigt gemensam förvaltning synes styrelsen
ej heller hysa några särskilda farhågor rörande den ökade fondbildning,
som skulle blifva eu följd af den föreslagna försäkringens
genomförande.
Af skäl, som blifvit anförda vid framläggandet för Riksdagen af
1S95 års förslag till arbetarepensionering, anser äfven jag de från nå
-
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
gra håll uttalade farhågorna angående verkan af en så småningom
skeende fondbildning, åtminstone till det belopp, hvarom det nu skulle
komma att handla, vara mycket öfverdrifna. Och de skäl, som ej mindre
i försäkringstekniskt än äfven i nationalekonomiskt hänseende framstälts
till förmån för fondbildningssystemet, synas mig ega full giltighet.
I sammanhang härmed förtjenar måhända att omnämnas, att
jemväl den tyska riksregeringen i sitt nu föreliggande ändringsförslag
angående ålderdoms- och invaliditetsförsäkringslagen funnit sig föranlåten
att förorda en omedelbar öfvergång från det hittills tillämpade
systemet med efter hand växande afgifter och en relativt mindre fondbildning
till det system, som jemväl ligger till grund för förevarande
lagförslag, nemligen systemet med fasta afgifter och en större fondbildning.
Otvifvelaktigt torde vara, att det nya förslag till s. k. arbetarepensionering,
för hvilket jag ofvan redogjort, i flera hänseenden
eger företräden framför det äldre förslaget af år 1895, och att man
vid detsammas uppgörande sökt att i möjligaste mån tillmötesgå de
från olika håll framstälda önskningarne i hithörande afseenden. Men
på samma gång jag betonar detta, är jag skyldig framhålla, att det
nya förslaget, jemfördt med det äldre, i två afseenden innebär en
minskning af försäkringens effektivitet.
Den ena af dessa båda olägenheter består, såsom jag redan framhållit,
deri, att af den nuvarande generationen endast de skulle medtagas
i den obligatoriska försäkringen, som vid försäkringens trädande i
kraft äro yngre än 30 år, i följd hvaraf denna generation ej i någon
högre grad skulle komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, och
dennas verkningar derför ej heller kunna så snart träda i dagen, som
eljest skulle varit fallet. Såsom jag redan visat, är dock frågan härom
endast att betrakta såsom en ren kostnadsfråga, som ej har något att
skaffa med de grunder, hvarpå förslaget i öfrigt är bygdt.
Vid årets riksdag äro motioner väckta, deri såsom skäl för eu
större afsättning till arbetareförsäkringsfonden än Eders Kongl. Maj:t
ifrågasatt just åberopats, att försäkringen borde så anordnas, att den
komme äfven den nuvarande generationen till godo. Innan emellertid sig
visat, huruvida inom riksdagen åsigterna äro skäligen eniga i den uppfattning
att förmånerna af en dylik anordning kunna anses motsvara
den derför erforderliga, såsom jag ofvan visat, betydande kostnaden,
har jag, som med anledning af frågans utgång år 1895 särskildt haft
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
att eftersträfva kostnadernas nedbringande, ansett mig för närvarande
icke böra ifrågasätta ändring i denna del i det uppgjorda förslaget.
Den andra olägenheten består deri, att enligt det nya förslaget
pension ej skulle utgå förr än efter fylda 50 år, äfven om invaliditet
inträffade tidigare. Till minskande af denna olägenhet torde man
böra vara betänkt på att genom särskild lag stadga skyldighet för
arbetsgifvare att lemna understöd vid olycksfall, som drabba arbetstagare
under arbete i vissa yrken, och hafva förarbeten till åstadkommande
af en dylik lag derför ock sedan någon tid pågått inom civildepartementet.
En dylik, arbetsgifvare åliggande, ansvarspligt finnes numera också
i lag föreskrifven inom flertalet af Europas kulturstater, såsom Tyskland,
"^Österrike, England, Danmark, Norge och Finland, och torde derför
få räknas såsom en ganska allmänt gällande rättsgrundsats. Bortser
man emellertid från mera oväsentliga skiljaktigheter mellan de gällande
lagame af detta slag, såsom rörande frågor om obligatorisk försäkring
eller icke, om formen för ersättningen m. m., så hafva dock genom
alla dessa lagar, efter den tyska förebilden såsom hufvudsakligt mönster,
högst känbara bördor pålagts vissa af de vigtigaste industrigrenarne
i det att de utlofvade förmånerna i medeltal motsvara en kostnad af
ungefär 1 V2 procent, och i de mera farliga yrkena af 3 till 4 procent
af arbetslönerna.
Jag vill derföre vid detta tillfälle endast framhålla, att frågan om
arbetsgifvarens ansvarighet för olycksfall i arbetet inom vissa yrken
skulle komma i ett helt annat läge, om lösningen af densamma kunde
ske i anslutning till en pensionslag sådan som den ,nu föreslagna, i
det att härigenom icke allenast en mängd praktiska svårigheter och förvecklingar
skulle kunna undvikas, utan äfven kostnaden kunna reduceras
till betydligt drägligare proportioner, än som eljest måste blifva fallet.
Det förhållandet att förslag till lösning af frågan om vissa arbetsgifvares
ansvarspligt för olycksfall icke kunnat framläggas för Riksdagen
samtidigt med förevarande förslag till pensionslag synes mig
icke böra utgöra något hinder för att detta sistnämnda förslag nu företages
till särskild behandling. Tvärtom vill det synas särdeles önskligt,
att förevarande i socialpolitiskt afseende vida betydelsefullare fråga
äfven af den anledningen först och så fort som möjligt vinner sin lösning,
att härigenom en fast grund jemväl för lösningen af den andra
frågan skulle beredas.
Det är för öfrigt i ett ärende af den art som det förevarande af
Bih. till Riktd. Brot. 15(Jd. 1 Barn!. 1 Afd. 35 Haft. 4
26
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 55.
synnerlig vigt att man någon gång verkligen börjar och icke oupphörligt
skjuter undan förslag, i ständig sträfvan efter att finna en ännu
bättre och ännu fullständigare lösning.
Enligt min uppfattning bör således, såsom jag redan i början af
mitt anförande tillät mig antyda, frågan föreläggas den nu församlade
Riksdagen.
Vid den revidering, som för sådant ändamål de uppgjorda båda förslagen
undergått, hafva med anledning af postsparbankstyrelsens erinringar
mindre redaktionsjemkningar vidtagits i §§ 8, 10 och 19 af
förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension eller
lifränta. Derjemte har i detta förslag infogats innehållet af det särskilda
förslaget till lag angående arbetsgifvares rätt att i visst fall göra afdrag
å arbetstagares hos honom innestående aflöning. Sistnämnda förslag
hade, i öfverensstämmelse med min derom gjorda hemställan, genom
Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 31 nästlidna januari blifvit, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, till högsta domstolen
remitteradt. I högsta domstolens sålunda inhemtade utlåtande har
emellertid uttalats, att den i förslaget upptagna bestämmelse, hvilken i
och för sig allenast innefattade tillämpning af redan gällande rättsgrundsatser,
icke borde från en blifvande lag om arbetarepensionering
afskiljas.
Den ifrågasatta nya lagen om försäkring för beredande af pension
eller lifränta är ej afsedd att träda i kraft förr än med ingången af år
1900. I följd häraf lärer frågan om anvisande af medel för bestridande
af de utaf lagen föranledda kostnader först under år 1899 böra göras
till föremål för .Riksdagens pröfning. Jag tillåter mig emellertid erinra,
att vid föregående riksdagar till arbetareförsäkringsfonden afsatts tillhopa
4,200,000 kronor och att Eders Kongl. Maj:t föreslagit nu församlade
Riksdag afsättning för enahanda ändamål af 2,000,000 kronor.
Slutligen har jag att anmäla för att biläggas detta protokoll dels
ett af professoren Lindstedt afgifvet yttrande rörande kostnaderna och
dermed sammanhängande förhållanden, dels ock en inom civildepartementet
uppgjord öfversigt af lagstiftningen rörande arbetareförsäkring
i åtskilliga främmande länder, omfattande tiden efter det nya arbetareförsäkringskomiténs
betänkande afgafs.
Departementschefen uppläste härefter det reviderade förslaget till
lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta och
hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga detsamma;
-
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 55.
och behagade Hans Maj:t Konungen till denna af
Statsrådets öfrige närvarande ledamöter biträdda hemställan
lemna bifall samt förordna, att nådig proposition
i ämnet, så lydande som bilaga till detta protokoll
utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
Solve Berger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sedan inom Eders Kong!. Mapts civildepartement utarbetats dels
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta,
dels ock förslag till lag angående arbetsgifvares rätt att i visst
fall göra afdrag å arbetstagares hos honom inneståcnde aflöning,
2
har, enligt hvad inhemtas af ett postsparbankstyrelsen den 8 dennes
tillhandakommet utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 31 december
nästlidet år, Eders Kongl. Maj:t meddelat nådig befallning åt postsparbankstyrelsen
att skyndsamt afgifva underdånigt utlåtande i anledning
af förslagen.
Då postsparbankstyrelsen nu går att fullgöra hvad sålunda blifvit
styrelsen anbefaldt, har styrelsen ansett sig till en början böra i underdånighet
gifva tillkänna, att styrelsen trott det icke tillkomma sig att
afgifva något uttalande rörande lämpligheten af de grunder, på hvilka
lagförslagen i fråga * äro bygda, utan hufvudsakligen endast att ingå i
undersökning, huruvida, under förutsättning af bifall i öfrigt till den
föreslagna försäkringen m. m., de i förslaget till lag angående försäkring
för beredande af pension eller lifränta förekommande bestämmelser
rörande postanstalternas anlitande för uppbörd af pensions- och
lifränteafgifter samt för utbetalning af pensioner och lifräntor m. m.
äro af beskaffenhet att kunna genomföras; hvarjemte styrelsen trott sig
böra meddela yttrande, huruvida, såsom statsrådet och chefen för civildepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet förutsatt, den
tilltänkta pensionsstyrelsen må kunna ordnas såsom en afdelning af
posts parbanks tyrelsen.
De åligganden, som, enligt nyssnämnda lagförslag, skulle tillkomma
postanstalterna äro:
tillhandahållande, mot pris som af Konungen bestämmes, af pensions-
och lifränteböcker för allmänheten (§§ 8, 23 och 24);
uppbörd af pensions- och lifränteafgifter (§§ 10 och 24);
vidtagande af vissa åtgärder i de fall, då pensions- eller lifräntebok
förkommit eller blifvit för sitt ändamål obrukbar (§§ 12 och 24);
emottagande och insändande till pensionsstyrelsen, för granskning,
af pensions- och lifränteböcker samt deras återställande till vederbörande
(§§ 13 och 24);
emottagande och insändande af ansökning om pension eller lifränta
(§§ 18 och 24); samt
utbetalande af pension eller lifränta (§§ 19 och 24).
Beträffande omfattningen af den ökade verksamhet, som sålunda
skulle tillföras postanstalterna, är svårt att nu bilda sig en säker föreställning.
3
Enligt en vid statsrådsprotokollet fogad, till postsparbankstyrelsen
i aftryck öfverlemnad beräkning öfver kostnaderna för den obligatoriska
försäkringen, skulle, om folkmängdsförhållandena vid 1890 års slut
lades till grund för beräkningen, de betalande försäkrades antal vid den
föreslagna försäkringsinstitutionens ikraftträdande utgöra 279,000 stycken,
hvilket tal anses böra afrundas och höjas till 300,000. Under antagande
att pensionsafgifterna för dessa försäkrade erlades för 86,000
50 gånger om året, för 67,000 10 gånger om året samt för återstående
147,000 5 gånger om året, skulle under första verksamhetsåret sammanlagd!
omkring 5,705,000 stycken insättningar ega rum.
De frivilliga insättningarna (lifränteafgifterna) torde under första
verksamhetsåret uppgå till högst 300,000 stycken.
Sammanlagda antalet insättningar under nämnda år komme för den
skull att utgöra omkring 6,000,000 stycken. Fördelade på antalet fasta
postanstalter, för närvarande omkring 2,400 stycken, skulle på hvarje
postanstalt komma 2,500 stycken insättningar för år, eller ej fullt 7
för dag.
Tydligt är emellertid, att bestyret med insättningarnas emottagande
skulle ställa sig olika på de särskilda postanstalterna. Vid många af
de på landsbygden belägna postanstalterna förekomme kanske icke mera
än 200 å 300 insättningar för år, under det att vid postanstalterna i
de större städerna eller å orter med industriel verksamhet ofvan angifna
medeltalssiffror skulle mångfaldigt öfverskridas.
Utom nu omförmälda bestyr med afgifternas emottagande skulle vid
postanstalterna jemväl förekomma försäljning af omkring 300,000 stycken
pensionsböcker och, efter hvad antagas må, 50,000 stycken lifränteböcker,
eller tillhopa 350,000 stycken böcker, motsvarande för hvarje
postanstalt i det närmaste 146 för år.
Enligt lagförslagets bestämmelser skulle genom postanstalternas
förmedling pensions- och lifränteböckerna hvarje år insändas till centralförvaltningen
för granskning. Under antagande att 75 procent af de
utlemnade pensionsböckerna samt halfva antalet af utfärdade lifränteböcker
blefve för nämnda ändamål till postanstalterna öfverleinnade,
skulle under andra året af försäkringsinstitutionens verksamhet förekomma
till aflemnande omkring 250,000 stycken böcker eller för hvar
postanstalt ungefärligen 104 för år.
Emottagande! af ansökningar om pensioner och lifräntor samt utbetalning
af pensions- och lifräntemedel skulle, enligt lagförslaget, i
någon afsevärd mån ej förekomma förrän 20 år efter institutionens
början, hvadan det ej torde vara nödigt att nu söka åstadkomma någon
4
beräkning rörande omfånget af det arbete, som denna del af försäkringsverksamheten
skulle vid en så pass aflägsen tidpunkt tillföra postanstalterna.
I fråga om möjligheten för postanstalterna att öfvertaga dessa nya
och för den rena posttjensten främmande göromål torde postsparbankstyrelsen
få hänvisa till det underdåniga utlåtande, som den 19 oktober
1894 afgafs af generalpoststyrelsen i anledning af nya arbetareförsäkringskomiténs
förslag af den 30 mars 1893 till lag angående försäkringför
beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.
Uti detta underdåniga utlåtande anförde generalpoststyrelsen, bland
annat, hurusom genom nyss nämnda lagförslags antagande det ökade
arbetet för postverket ingalunda skulle blifva obetydligt, utan tvärtom
högst afsevärdt, samt att man i fråga om de bestyr, som komme att
åligga postverket, hade att fästa sig ej blott vid det direkta arbetet,
utan lika mycket vid allt det besvär och skrifveri, allt det ansvar och
alla de kontrollåtgärder, som postanstalterna måste blifva underkastade
i och för redovisningen af dels den betydliga uppbörden dels de många
utbetalningarna, helst denna redovisning ej finge sammanblandas med
postanstalternas öfriga redovisning.
Vidare erinrade generalpoststyrelsen derom, att postanstalterna redan
fått sig ålagdt, utöfver de rena postgöromålen, bestyret med insättningar,
uppsägningar och uttagningar af postsparbanksmedel, hvilket
bestyr, liksom det rena postarbetet, antagligen komme att under årens
fortgång stadigt växa. Finge postanstalterna ock befattning med försäkringsväsendet,
vore olägenheterna ej afhjelpta genom .att bereda anslag
till ökade arbetskrafter. Ansvaret för de stora summorna af influtna
och utbetalade medel komme alltid att tillhöra postförvaltaren
och blefve för honom ett nytt åliggande till de många han förut egde.
På grund deraf hyste generalpoststyrelsen stora betänkligheter mot
att postverket finge sig ålagdt en alldeles ny verksamhetsgren, hvilken
icke stode i något egentligt sammanhang med de åligganden, postverket
såsom sådant hade att fullgöra; hvarjemte generalpostsfyrelsen såsom
sin åsigt uttalade, att anlitandet af postverkets medverkan för försäkringsväsendet
ej vore ett nödvändigt vilkor för den ifrågasatta nya
institutionen, enär det för allmänheten skulle blifva lika beqvämt att
hos de i komitéförslaget omförmälda pensionsnämnderna, i stället för å
postanstalterna, inköpa pensionsmärken samt pensionsutbetalningarna
skulle kunna verkställas genom beloppens öfversändande från pensionsstyrelsen
direkt till pensionstagarne.
5
Om emellertid, oaktadt dessa betänkligheter, generalpoststyrelsen
likväl tillstyrkte postanstalternas användande till försäljning af pensionsmärken
och utbetalning af pensioner, så skedde detta på grund deraf
att det för den nya försäkringsinstitutionen antagligen blefve billigare
och obestridligen i många hänseenden beqvämare, om den finge begagna
sig af redan existerande institutioner, samt att något absolut hinder
ej förefunnes för postanstalternas användning på sätt ifrågastälts. För
den händelse att, med hänsyn till vigten af att främja den nya institutionen,
Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen funne det böra uppdragas
åt postanstalterna att försälja pensionsmärken och utbetala pensioner,
hemstälde generalpoststyrelsen, att uppbörden för försålda pensionsmärken
måtte redovisas i sammanhang med postsparbanksuppbörden,
samt att bestyret med utbetalning af pensionerna öfvertoges af postsparbanken,
på sätt af generalpoststyrelsen närmare angafs, uti hvilken
hemställan postsparbankstyrelsen vid i ämnet hållen öfverläggning ock
instämde.
Om, trots de betänkligheter mot postanstalternas anlitande för försäkringsväsendet
som af generalpoststyrelsen i dess underdåniga utlåtande
den 19 oktober 1894 uttalades, såväl generalpoststyrelsen som postsparbankstyrelsen
emellertid redan då an sago sig höra, med hänsyn till
fördelande för den föreslagna försäkringsinstitutionen, tillstyrka, att postanstalternas
medverkan finge tagas i anspråk för angifna ändamål, så
torde för den nya försäkringsinstitutionen, sådan densamma nu blifvit
föreslagen, denna medverkan vara ännu mera nödvändig. Enligt nu
föreliggande lagförslag, skulle nemligen några pensionsnämnder i orterna
ej förekomma, i följd hvaraf bestyret med uppbörden af pensionsafgifterna
m. m. måste, derest den föreslagna försäkringsinstitutionen
ej skulle betungas med höga förvaltningskostnader, uppdragas åt några
redan befintliga institutioner, bland hvilka postanstalterna utan tvifvel
skulle ur flera synpunkter vara de för ändamålet mest lämpliga.
Skulle emellertid, på grund af Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
beslut, postanstalterna tagas i anspråk, på sätt i föreliggande lagförslag
afses, så torde, på det att vederbörande postfunktionärer icke måtte
blifva redovisningsskyldige till tre särskilda myndigheter i stället för
de nuvarande tvenne, generalpoststyrelsen och postsparbankstyrelsen, endera
af dessa böra få sig ålagdt öfvervakandet af pensions- och lifränteafgifternas
behöriga redovisning samt desammas omhändertagande äfvensom, i
sinom tid, bestyret med utbetalande af pensioner och lifräntor. Och för
sådant ändamål lärer postsparbankstyrelsen otvifvelaktigt vara lämpligast.
6
Hela proceduren med afgifternas erläggande, deras antecknande i
bok, pensionernas utbetalande m. in. är nemligen analog med hvad som
eger rum i fråga om uppbörd af postsparbanksmedel samt utbetalning
af uppsagda sådana.
Någon för postanstalterna fullkomligt främmande verksamhetsgren
skulle derför genom försäkringsrörelsens införlifvande med postsparbanken
ej påläggas postanstalterna, utan torde, hvad dessa anstalter
vidkommer, försäkringsrörelsen fastmera kunna betraktas såsom en fortsatt
utveckling af den redan befintliga postsparbanksverksamheten.
Dervid är emellertid att märka, att någon procedur, som motsvarar
bestyret med uppsägning af postsparbanksmedel och hvilket bestyr är
för postfunktionärerna rätt betungande, ej skulle förekomma i afseende å
pensions- och lifräntemedel, äfvensom att utbetalning af dylika medel,
som för öfrigt ej skulle annat än undantagsvis ifrågakomma förrän
20 år efter institutionens början, ej torde vålla postfunktionärerne så
stort besvär som det arbete, hvilket är förbundet med utbetalande af
uppsagda postsparbanksmedel. Utbetalningen af pensioner och lifräntor
skulle nemligen i allmänhet förekomma en gång i månaden på viss
bestämd dag och sålunda blifva ett regelbundet återkommande bestyr,
för hvilket ''vederbörande postfunktionär kunde i förväg bereda sig,
något som i allmänhet ej låter sig göra med afseende å utbetalning af
postsparbanksmedel. En dylik förberedelse skulle ock kunna vidtagas
beträffande uppbörden af pensionsafgifterna vid postanstalterna i de
större städerna eller å orter med industriel verksamhet, hvarest ett
större antal arbetstagare hade anställning hos samme arbetsgivare,
genom hvars försorg arbetstagarnes pensionsafgifter skulle å postanstalten
inbetalas. Genom utfärdandet af bestämmelse derom att
dylik arbetsgivare borde vid afgifternas erläggande till postanstalten
aflemna en förteckning, upptagande nummer och namn på de böcker,
å hvilka insättningar egde rum, samt det belopp, som insattes, hvilken
förteckning bilades postanstaltens sparbanksjournal, skulle vederbörande
posttjenstemans arbete med afgifternas redovisande i högst väsentlig
mån underlättas.
Under förutsättning att bestyret med uppbörden af pensions- och
lifränteafgifterna samt utbetalningen af pensioner och lifräntor m. m.
öfverlemnas åt postanstalterna, torde det nu tillåtas postsparbankstyrelsen
att i korta drag få redogöra för det sätt, hvarpå, enligt styrelsens
förmenande, dessa göromål må böra å postanstalterna handläggas.
7
Jemlik^ §§ 8, 23 och 24 i lagförslaget angående försäkring för
beredande af pension eller lifränta, skulle pensions- och lifränteböcker,
enligt fastställa formulär, mot betalning tillhandahållas allmänheten vid
postanstalterna.
På det att redovisning öfver dessa böcker skulle kunna behörigen
afgifvas samt för bokföringen inom centralförvaltningen af de afgifter,
som å böckerna insattes, vore det nödigt, att dessa genom centralförvaltningens
försorg i förväg förseddes med nummer.
Dylika böcker skulle tillställas postkontoren för egen och underlydande
poststationers räkning och -redovisas för hvarje qvartal uti den
af postanstalterna afgifna redovisning för qvittenskuponger.
De för böckernas försäljning influtna afgifterna skulle emellertid,
der fråga vore om poststation, för hvarje postdag, samt, om försäljningen
egde rum vid postkontor, för hvarje s. k. tiodagsperiod upptagas
i postanstaltens sparbanksjournal och redovisas i sammanhang
med uppbörden af pensions- och lifränteafgifterna.
Enligt § 9 af lagförslaget skulle pensionsbok anskaffas af arbetsgifvaren
samt genom dennes försorg förses med anteckning om arbetstagarens
fullständiga namn, födelse-år och -dag samt födelse- och boningsort.
I fråga om lifräntebok är i lagförslaget ej angifvet något om dylik
anteckning, men då sådan måste förekomma äfven på dylik bok, samt
jemlikt § 23 af lagförslaget lifräntebok ej skulle från postanstalt utlemnas
förrän vid erläggandet af första lifränteafgiften, lärer vara nödigt
utfärda bestämmelse derom, att nu omhandlade anteckning å lifräntebok
verkställes af vederbörande posttjensteman i likhet med hvad som eger
rum vid utfärdandet af postsparbanksbok. Till undvikande af missförstånd
torde jemväl böra stadgas att å såväl pensions- som lifräntebok
antecknas den försäkrades fullständiga för- och tillnamn, födelse-år,
-månad och -dag samt födelse- och boningsort.
Vid utlemnandet af lifräntebok skulle det tillhöra den, som begärde
bokens utfärdande, att till postanstalten aflemna anmälningssedel, innefattande
de uppgifter, som, enligt hvad bär ofvan sagts, skulle antecknas
å lifräntebok. Begärdes af en och samma person utfärdande af lifränteböcker
för flera försäkrade, finge, i stället för anmälningssedel fölen
hvar försäkrad, användas en för samtliga försäkrade gemensam
anmälningslista. Dessa anmälningssedlar och -listor skulle derefter af
postanstalten insändas till centralförvaltningen, för att der tjena till
ledning vid uppläggande af de konti, å hvilka lifränteafgifterna bokfördes.
8
Uti § 10 af lagförslaget är, i fråga om sättet för pensionsafgifternas
erläggande, angifvet, att anteckning derom skulle göras i arbetstagarens
pensionsbok; och enligt § 24 skulle i afseende å lifräntebok lända
till efterrättelse hvad i nu omhandlade hänseende gälde om pensionsbok.
Dessa anteckningar, som naturligtvis skulle verkställas å vederbörande
postanstalter, borde inskränka sig till angifvande af beloppet
af den insatta afgiften.
För att emellertid möjliggöra öfver vakandet deraf att de influtna
afgifterna blefve af postanstalten behörigen redovisade, borde i pensionseller
lifränteboken för hvarje insättniug anbringas en eller flera qvittenskuponger
af det slag, som för kontrollerande af insatta postsparbanksmedels
redovisande användas, till ett mot insättningen svarande belopp,
dervid qvittenskupongerna skulle makuleras medelst aftryck af postanstaltens
stämpel för insättniugsdagen, hvilket stämpelaftryck sålunda
jemväl angåfve dagen för afgiftens erläggande. Enär, jemlikt § 6 af
lagförslaget, pensionsafgiften vore afsedd att utgöra 20 öre inom första
pensionsklassen, 15 öre inom andra pensionsklassen och 10 öre inom
tredje pensionsklassen, allt i veckan, men postsparbankens nuvarande
qvittenskupouger ej lyda å lägre valör än 1 krona, blefve derför nödigt
att för kontrollerande af insatta pensionsafgifter, understigande sistnämnda
belopp, tillhandahålla qvittenskupouger lydande å resp. 20, 15
och 10 öre, hvilka qvittenskupouger dock ej finge användas för verificerande
af insatta postsparbanksmedel.
Innan pensions- eller lifränteboken återstäldes till insättaren, skulle
i postanstaltens sparbanksjournal antecknas, i särskilda derför afsedda
kolumner, numret å den bok, hvarå insättningen egt rum, bokens egenskap
af pensions- eller lifräntebok, tillnamnet å bokens egare, insättningsbeloppet
samt, om insättning första gången egde rum å pensionsbok,
egarens å boken antecknade förnamn, födelse-år, -månad och -dag samt
födelse- och boningsort. Erlades af arbetsgivare samtidigt pensionsafgifter
för flera arbetstagare, skulle, såsom ofvan antydts, det åligga
arbetsgivaren att till postanstalten aflemna en förteckning, hvartill
blankett tillhandaliölles å postanstalten, hvilken förteckning upptoge de
uppgifter, som, enligt hvad ofvan nämnts, annars borde i sparbanksjournalen
antecknas. Denna förteckning skulle utgöra bilaga till sparbanksjournalen.
De influtna pensions- och lifränteafgifterna äfvensom inbetalade
afgifter för försålda pensions- och lifränteböcker skulle levereras på
samma sätt, som nu eger rum beträffande postsparbanksuppbörden,
nemligen, derest afgifterna inbetalats vid poststation, hvarje postdag
9
till det öfverordnade postkontoret, hvilket i sin tur hade att tre gånger
i månaden till centralförvaltningen insända ej mindre de från underlydande
poststationer inkomna medlen än äfven de afgifter af nu omhandlade
slag, som vid postkontoret erlagts.
Såsom kontrollredovisning deröfver att de till postanstalterna influtna
pensions-, lifränte- och bokafgifterna blefve behörigen redovisade,
skulle tjena de qvittenskupongredovisningar, som, jemlikt de för postanstalterna
gällande stadganden, för qvartal afgifvas af de postanstalter,
der postsparbanksrörelse finnes anordnad. Uti denna redovisning upptages
behållningen af qvittenskuponger vid qvartalets början, de förskott
af dylika kuponger, som under qvartalet erhållits, samt den behållning
af kuponger, som, jemlikt behörigt af ojäfviga personer attesteradt
iuventeringsinstrument, finnes å postanstalten vid qvartalets utgång qvarliggande.
öfverensstämmer nu summan af de under qvartalet vid postanstalten
verkstälda insättningarna med det skilnadsbelopp, som uppkommer,
om den vid qvartalets utgång befintliga qvittenskupongbehållning
fråndrages summan af behållningen vid qvartalets ingång och de under
qvartalets lopp bekomna kupongerna, har postsparbankstyrelsen vunnit
visshet derom, att de insättningar, som under qvartalet vid postanstalten
förekommit, ock blifvit till postsparbankstyrelsen redovisade. I och
med det att försäkringsväsendet blefve öfvertaget af postanstalterna skulle
i afseende å qvittenskupongredovisningarna någon annan ändring ej
ifrågakomma, än att i desamma upptoges jemväl antalet af de vid
qvartalets ingång vid postanstalten befintliga oförsålda pensions- och
lifränteböcker, de böcker af nämnda slag, som under qvartalets lopp
blifvit postanstalten tillstälda, samt det antal dylika böcker, som, jemlikt
behörigt bevis, vid qvartalets utgång finnas å postanstalten qvarliggande.
§§ 12 och 24 af lagförslaget innehålla bestämmelser huru förfaras
bör, då pensions- eller lifräntebok förkommit eller blifvit obrukbar,
hånligt dessa bestämmelser, skulle ny bok anskaffas och deri, på anmälan
å postanstalt, så fort ske kan, införas bevis om de pensiouseller
lifränteafgifter, som finnas hafva blifvit för den försäkrade erlagda.
I fråga om bok, som blifvit obrukbar på grund deraf att plats ej
finnes för antecknande af ytterligare insättningar, likasom i allmänhet
i fråga om bok, som i följd af åkommen skada ej kan vidare användas,
torde hinder ej möta för postanstalten att uti ny bok, med ledning af
anteckningarna i den förbrukade eller skadade boken, meddela bevis
angående beloppet af deri verkstälda insättningar.
Hvad åter beträffar bok, som förkommit, skulle postanstalten ej
vara i stånd att meddela något dylikt bevis. Vid postanstalterna skulle
2
10
nemligen ej föras någon annan förteckning öfver insatta pensions- och
lifränteafgifter än postsparbanksjournalen, hvilken i behörig tid och
ordning insändes till centralförvaltningen, för att läggas till grund för
bokföringen derstädes af de insatta afgifterna. Först sedan postanstalten
från centralförvaltningen erhållit uppgift angående de afgifter, som i
räkenskaperna funnes redovisade såsom insatta å den förkomna boken,
vore postanstalten i stånd att uti den nya bok, som blifvit anskaffad i
stället för den förkomna, anteckna beloppet af de å den förkomna boken
verkstälda insättningarna.
Lagförslaget innehåller uti §§ 13 och 24 bestämmelser derom, att
pensions- och lifränteböckerna skola en gång om året aflemnas till postanstalt,
på det att centralförvaltningen må komma i tillfälle att granska
böckerna.
Ehuru ett dylikt aflemnande ej skulle för egare eller innehafvare
af pensions- eller lifräntebok ega samma intresse som det, hvilket i
allmänhet hyses af egare eller innehafvare af postsparbanksbok, uti
hvilken räntan för föregående år varder genom postsparbankstyrelsens
försorg antecknad, är det dock att förvänta att, derest särskilda bestämmelser
i ämnet ej varda utfärdade, flertalet pensions- och lifränteböcker
komma att i början af året aflemnas för granskning och till
centralförvaltningen insändas, hvilket för nämnda förvaltning skulle
medföra ett arbete af sådant omfång, att detsammas utförande nästan
vore omöjligt. Att meddela föreskrift derom att, för jemnare fördelning
af arbetet, böckerna borde till postanstalt aflemnas årligen under
loppet af den månad, då boken utfärdats, skulle ej heller, åtminstone
ej under det första årtiondet af försäkringsinstitutionens verksamhet,
leda till önskadt resultat, enär de flesta då utelöpande pensionsböcker
antagligen komme att vara utfärdade under loppet af den månad, med
hvilken institutionen trädt i verksamhet. I fråga om pensionsbok, som
ej förvarades hos arbetsgifvare, skulle, enär sådana böcker antagligen
komme att utgöra ett fåtal i förhållande till hela antalet utelöpande
pensionsböcker, hinder ej möta för meddelande af föreskrift derom, att
sådana pensionsböcker, som af arbetstagarne sjelfva omhänderhades,
skulle till postanstalt aflemnas årligen under loppet af den månad, hvarunder
första afgiften å boken erlagts. Enahanda bestämmelser borde
äfven meddelas rörande lifränteböckernas aflemnande. Deremot skulle
med pensionsböcker, som förvarades hos större arbetsgifvare, möjligen
kunna så ordnas, att arbetsgifvare inom olika yrkesinspektionsdistrikt
för granskning aflemnade af dem innehafda pensionsböcker under olika
tider af året, exempelvis arbetsgifvare inom östra distriktet under tiden
11
1 januari —15 mars, inom mellersta distriktet 16 mars—31 maj, inom
södra distriktet 1 juni—15 augusti, inom vestra distriktet 16 augusti—
31 oktober och inom norra distriktet 1 november—31 december.
Ehuru expeditionen och granskningen af de aflemnade böckerna
komme att ske med största möjliga skyndsamhet, torde dock ej kunna
så ordnas att icke, under den tid pensionsböckerna äro för granskning
aflemnade, insättning af afgift till förmån för egare af dylik bok måste
ega rum. Enligt § 13 i lagförslaget skulle ock bevis öfver sådan insättning
meddelas af postanstalten genom interimsqvitto. Å detta qvitto
torde . insättningen böra verificeras medelst anbringande af qvittenskuponger
till belopp motsvarande den erlagda pensionsafgift.en. Sedan
boken efter försiggången granskning återkommit till postanstalten, skulle
insättningsbeloppet antecknas i boken, utan att emellertid genom qvittenskuponger
verificeras, hvarefter boken, i utbyte mot förenämnda interimsqvitto,
återstäldes till rätter vederbörande.
Insättning af afgift å lifräntebok borde deremot ej få ega rum
under den tid, boken i och för granskning omhänderhades af postanstalt
eller centralförvaltningen.
Ehuru utbetalning af pension eller lifränta, enligt lagförslaget, ej
skulle i någon afsevärd mån inträda, förrän 20 år förflutit efter försäkringsinstitutionens
trädande i kraft, torde dock här böra antydas, huru,
enligt postsparbankstyrelsens förmenande, denna del af försäkrings verksamheten
skulle utföras genom postanstalterna.
Enligt lagförslaget (§§ 19 och 24) skulle pension eller lifränta få
lyftas för hvarje kalendermånad efter ingången af derpå följande månad;
dock att, om pensionens eller lifräntans belopp understege 12 kronor,
pensionen eller lifräntan utbetalades endast för hvarje år efter ingången
af derpå följande år.
För denna utbetalning skulle postkontoren från centralförvaltningen
meddelas nödiga uppgifter angående de pensioner och lifräntor, som
vore afsedda att lyftas vid postkontoret och derunder lydande poststationer;
och skulle å kontoret till ledning för utbetalningarna uppläggas
eu pensionslista.
För bestridande af utbetalningarna skulle centralförvaltningen i god
tid före månadens ingång till postkontoret öfversända ett belopp motsvarande
summan af de pensioner och lifräntor, som vore anvisade till
utbetalning å postkontoret och derunder lydande poststationer, hvarefter
postkontoret hade att, omedelbart före månadens ingång, till underlydande
poststationer utsända de penningebelopp, som der skulle lyftas.
I fråga om den tid, under hvilken dessa belopp skulle å poststationen
12
tillhandahållas pensions- eller lifräntetagarne, erfordrades naturligtvis
särskilda bestämmelser.
Redovisning för de vid postkontoret och underlydande poststationer
utbetalade pensioner och lifräntor skulle ske på samma sätt, som nu
eger rum i afseende å utbetalade postsparbanksmedel, och följaktligen
ingå uti den af postkontoret för egen del och för underlydande poststationer
afgifna sparbanksmedelsräkning, som upprättas för hvarje s. k.
tiodagsperiod och till postsparbankstyrelsen insändes efter den 10, 20 och
sista dagen i hvarje månad. Med ledning af denna medelsräkning och
dervid fogade qvittenser skulle den utbetalade pensionen eller lifräntan
afföras i pensions- eller lifrånte tagarens hos centralförvaltningen befintliga
konto.
Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 31
december 1897, som kommit postsparbankstyrelsen tillhanda, har föredragande
departementschefen såsom sin åsigt uttalat, att den i lagförslaget
upptagna pensionsstyrelsen skulle kunna ordnas såsom en afdelning af
postsparbankstyrelsen, hvadan sistnämnda styrelse skulle komma att såsom
en för hela riket gemensam pensionsstyrelse — med deraf föranledd
tillökning i personal m. m. — jemväl handlägga ärenden rörande den
i lagförslaget afsedda försäkring.
Vare sig emellertid postsparbankstyrelsen skulle komma att fungera
såsom styrelse för statens försäkringsväsende eller ett särskildt embetsverk
blefve för sådant ändamål inrättadt, skulle det dock, på skäl som
ofvan anförts, blifva nödigt att, derest postanstalternas medverkan toges
i anspråk för uppbörd af pensions- och lifränteafgifter samt för utbetalande
af pensioner m. m., redovisningen för de erlagda afgifterna
samt de utbetalade pensionerna m. m. inginge i de räkenskaper, som
för postsparbankens räkning afgåfves af postanstalterna, samt att följaktligen
åt postsparbankstyrelsen öfverlemnades att öfvervaka, att de
vid postanstalterna förekommande försäkringsgöromålen blefve behörigen
handlagda.
Ofvan omförmälda räkenskaper tjena till ledning vid bokföringen
hos postsparbankstyrelsen af insatta och uttagna postsparbanksmedel samt
måste, äfven efter det bokföringen egt rum, vara tillgängliga för styrelsens
personal för undersökning rörande ifrågakommande felaktigheter
af mångfaldig art. Häraf följer att räkenskaperna ej skulle kunna från postsparbankstyrelsen
utlemnas till någon annan embetsmyndighet i ändamål
att hos denna skulle försiggå bokföring af de inbetalade pensions- och
lifränteafgifterna samt de utbetalade pensionerna m. m. Ej heller låter
13
det sig gorå utan synnerlig olägenhet och skada för öfriga tjenstegöromål
att ålägga postanstalterna afgifvandet af särskilda redovisningar
öfver erlagda försäkringsafgifter m. m., enär postanstalternas bestyr
för försäkringsverksamheten derigenom skulle ännu ytterligare ökas. Det
måste följaktligen blifva ett åliggande för postsparbankstyrelsen att, äfven
om ett särskildt embetsverk inrättades för statens försäkringsväsende,
dock låta verkställa den för ändamålet nödiga bokföringen samt i sådant
afseende upprätta och vidmakthålla de liggare, i hvilka erlagda
pensions- och lifränteafgifter samt utbetalade pensioner och lifräntor
varda antecknade.
Under sådana förhållanden och då organisationsarbetet i och för
den nya verksamhetsgrenens öfvertagande af postanstalterna, öfvervakandet
deraf att försäkringsverksamheten på behörigt sätt handhades
af dessa anstalter, kontrollerandet deraf att de inbetalade försäkringsafgifterna
och de utbetalade pensionerna och lifräntorna blefve behörigen
redovisade, äfvensom ombesörjande af de inkomna böckernas granskning
måste, äfven om ett särskildt centralt embetsverk inrättades för statens
försäkringsväsende, åligga postsparbankstyrelsen, skulle — om bestyret
med förvaltningen af pensions- och lifräntefonderna undantoges — föga
återstå för detta nya embetsverk, åtminstone under den tid af 20 år,
hvarunder pensioneringen ej trädt i full verksamhet. Då, enligt det
nya lagförslaget, arbetsgifvarne ej skulle vara skyldige att, såsom uti
den på nya arbetareförsäkringskomiténs förslag grundade nådiga propositionen
till 1895 års Riksdag afsågs, bidraga till den obligatoriska försäkringen,
torde tvistefrågor mellan arbetsgifvare och arbetstagare
rörande lagens tillämpning ej vara att i någon mera afsevärd mån befara;
och då det bestyr, som — förvaltningen af fonderna fortfarande
undantagen — komme att åligga ofvannämnda nya embetsverk, hufvudsakligen,
innan pensioneringen började, skulle bestå i att öfver vaka
försäkringens verkningar i tekniskt och socialt afseende samt att tillse
i hvad mån, ur den ena eller andra af dessa synpunkter, jemkningar
och ändringar i grunderna för försäkringen kunde påkallas, synes upprättandet
af ett särskildt centralt embetsverk endast och allenast för
denna verksamhet ej vara erforderligt. Derest i postsparbankstyrelsen,
som nu består af ordförande (generalpostdirektören) och fyra ledamöter,
jemväl insattes åtminstone en i försäkringsväsendet förfaren person,
skulle denna styrelse säkerligen blifva tillräckligt qvalificerad för handhafvande
jemväl af den försäkringstekniska grenen af förvaltningen,
åtminstone intill dess försäkringsinstitutionen kommit i full verksamhet,
d. v. s. intill dess att pensioneringen i väsentlig mån börjat.
14
Huruvida åt postsparbankstyrelsen jemväl borde uppdragas förvaltningen
af de till pensions- och lifräntefonderna inflytande medlen, torde
nu böra undersökas. Uti sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14
januari 1895, vid underdånig föredragning af nya arbetareförsäkringskomiténs
betänkande af den 30 mars 1893, uttalade dåvarande statsrådet
och chefen för civildepartementet såsom sin åsigt, att den rena medelsförvaltningen
och den statsfinansiela verksamheten borde anförtros åt
något af de embetsverk, som hade till uppgift att syssla med dylika
ärenden.
De embetsverk, åt hvilka man skulle kunna tänka sig att ett sådant
uppdrag borde anförtros, äro statskontoret, riksbanken, riksgäld skontoret
och postsparbankstyrelsen. Åt hvilketdera af dessa verk medelsförvaltningen
i fråga än uppdrages, torde man kunna förutsätta, att densamma
blefve handhafd på det sätt, att försäkringsinstitutionens intresse blefve i
denna del väl tillgodosedd. Man skulle dock möjligen kunna befara
att, i händelse denna gren af förvaltningen omhänderhades af något
annat embetsverk än postsparbankstyrelsen samt, såsom väl antagligt vore,
försäkringsinstitutionens medel komme att fruktbargöras efter ungefärligen
enahanda grunder som de, hvilka gälla beträffande postsparbankens
medel, en konkurrens komme att uppstå de båda embetsverken emellan
om bekommande af de för medlens placering erforderliga värdepapperen,
hvilken konkurrens gifvetvis skulle föranleda höjning af kursen å dessa
värdepapper och derigenom verka till minskning i den räntevinst å
medlen, som, äfven om densamma för försäkringsinstitutionen icke
komme att spela så stor rol, dock, hvad postsparbanken beträffar, är
nödvändig för dess existens, då nemligen, enligt de för banken gällande
stadganden, dess driftkostnader skola bestridas af räntevinsten.
Denna vinst uppgick för år 1897 till ett belopp, som, efter det driftkostnaderna
blifvit afdragna, ej mindre möjliggör slutbetalning af postverkets
ännu återstående fordran hos postsparbanken för förskotterade
förvaltningsutgifter under de första åren af bankens verksamhet, än
ock derutöfver lemnar ett öfverskott af i det närmaste 70,000 kronor.
Skulle nu, på grund af ofvan antydda täflan, denna räntevinst minskas
samt banken för sin existens åter blifva ekonomiskt beroende af postverket,
komme detta förhållande att verka i hög grad hämmande på
bankens utveckling och i väsentlig mån minska omfånget af eller rent
af förhindra de åtgärder till befrämjande af sparsamhet, särskildt inom
de mindre bemedlade samhällsklasserna, till hvilka åtgärders vidtagande
det är afsedt att använda medel af det å postsparbankens rörelse uppkomna
öfverskottet.
15
Om deremot postsparbankstyrelsen finge sig anförtrodd förvaltningen
af de influtna pensions- och lifräntemedlen, undvekes ofvan antydda
konkurrens. Styrelsen blefve nemligen derigenom i tillfälle att
reglera placeringen af samtliga de ifrågavarande medlen, såväl postsparbanks-
som pensions- och lifräntemedlen, samt att å dessa åstadkomma
en räntevinst, som genom en delad förvaltning säkerligen ej
skulle ernås. Någon större svårighet för postsparbankstyrelsen att
med fördel placera såväl postsparbankens egna öfverskottsmedel som
de till försäkringsinstitutionen inflytande torde ej vara att befara.
Under första året af försäkringsinstitutionens verksamhet blefvo nemligen,
enligt den vid statsrådsprotokollet af den 31 december 1897
fogade beräkningen, arbetarnes bidrag 2,033,000 kronor och statens
bidrag, oberäknadt förvaltningskostnaden, 1,627,000 kronor, eller sammanlagdt
3,660,000 kronor och under det 21:sta året de respektive
bidragen 3,668,000 och 2,934,000 eller tillhopa 6,602,000 kronor.
Derest de nyssberörda, under försäkringsinstitutionens första verksamhetsår
beräknade bidragen sammanläggas med postsparbankens egna
öfverskottsmedel, som för år 1897 uppgingo till ej fullt 7,000,000
kronor, och under antagande att — såsom i anledning af postsparbankens
jemförelsevis låga inlåningsränta för tiden från 1897 års
början är att förvänta — bankens öfverskott under de närmast följande
åren ej komme att uppgå till högre belopp årligen än under
nästlidet år, samt att de inflytande lifränteafgifterna under det första
året af försäkringsinstitutionens verksamhet utgöra omkring 500,000
kronor, skulle postsparbankstyrelsen således under nyssnämnda år hafva
att placera ett belopp af omkring 11,160,000 kronor, en summa som dock
med mera än 300,000 kronor understiger det belopp styrelsen under
år 1896 hade att genom nya placeringar fruktbargöra. Och äfven om
under de följande åren af försäkringsinstitutionens verksamhet de influtna
afgifterna samt statsbidraget komme att uppgå till högre belopp
än under det första året, så torde ej böra lemnas oanmärkt, att denna
nya kapitalbildning sannolikt komme att minska tillflödet till postsparbanken
och sålunda till lägre belopp nedbringa den skilnad mellan insättningar
i banken och uttagningar derifrån, som annars vore att påräkna.
Postsparbankstyrelsens sammansättning samt den omständigheten
att vigtigare der förekommande ärenden, och deribland frågor rörande
öfverskottsmedlens placering, behandlas kollegialt, torde ock befinnas
gorå denna styrelse egnad att jemväl omhändertaga förvaltningen af
de medel, som till de ifrågastälda pensions- och lifräntekassorna inflyta.
*
16
Förutom af generalpostdirektören såsom ordförande, utgöres postsparbankstyrelsen
af tvenne af Eders Kongl. Maj:t förordnade ledamöter,
af hvilka den ene är föredragande, samt eu af fullmägtige i
riksbanken och en af fullmägtige i riksgäldskontor, hvilka båda sistnämnde
ledamöter bemälde fullmägtige hvar för sig inom sig utse.
Genom dessa ^sistnämnde två ledamöter, hvilka af Riksdagen blifvit
utsedde till medlemmar i styrelserna för statens tvenne största penningeinstitutioner,
kunde Riksdagen sägas blifva satt i tillfälle att följa försäkringsinstitutionens
utveckling samt att vaka deröfver, att det mål,
som med densamma afsetts, ock komme att förverkligas.
I fråga om de grunder, efter hvilka de till försäkringsinstitutionen
inflytande medlen borde placeras, lärer nu ej vara erforderligt att ingå
i närmare undersökning. Så mycket torde emellertid här böra antydas
att, då de säkerheter, uti hvilka dessa medel skulle placeras, måste
vara af yppersta slag, samt enahanda gäller beträffande de säkerheter,
i hvilka postsparbankens öfverskottsmedel placeras, samma grunder ock
torde böra fastställas för placering af de båda institutionernas medel.
Huruvida emellertid med hänsyn till medelsförvaltningens ökade omfång
den begränsning i afseende å placering af postsparbankens medel, som
nu är gällande, må böra fortfarande till fullo bibehållas, är en omständighet,
rörande hvilken, i frågans nuvarande skede, postsparbankstyrelsen
ej ansett sig böra göra något uttalande.
I sammanhang härmed torde det tillåtas postsparbankstyrelsen att
underdånigst få fästa uppmärksamheten derå, att såväl de grunder,
efter hvilka postsparbankens medel skola fruktbargöras, och sättet för
förvarandet af postsparbankens värdehandlingar, som ock postsparbankstyrelsens
sammansättning blifvit faststälda i författningar, hvilka
af Eders Kongl. Maj:t utfärdats efter Riksdagens hörande. (Nådiga förordningen
den 22 juni 1883, angående en postsparbank för riket, §§
18, 21 och 22 — i hvad angår §§ 18 och 22 sådana de lyda enligt
nådig kungörelse den 13 juli 1887.)
Vare sig nu att, såsom postsparbanksstyrelsen anser lämpligast,
styrelsen blefve den enda centrala myndigheten för den ifrågastälda
försäkringsinstitutionen, eller att postsparbankstyrelsen komme att öfvertaga
allenast bestyret med uppbörden och bokföringen af de erlagda
försäkringsafgifterna, granskningen af aflemnade pensions- och lifränteböcker
samt utbetalande af pensioner och lifräntor m. m., blefve
det oundgängligt att vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser
17
angående sättet och ordningen för handläggning och afgörande af postsparbankstyrelsen
tillhörande ärenden, en ändring som emellertid, äfven om
den genom förevarande lagförslag ifrågastälda försäkringsinstitutionen
samt dennas införlifvande med postsparbanken ej skulle komma till stånd,
torde vara nödigt att genomföra allenast med hänsyn till postsparbankens
egen stegrade verksamhet.
Jemlikt bestämmelse i Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till
postsparbankstyrelsen den 21 september 1883, med åtskilliga föreskrifter
rörande postsparbankens förvaltning, skall generalpostdirektören,
d. v. s. ordföranden i postsparbankstyrelsen, ensam besluta i ärenden,
som angå det behöriga bestridandet å postanstalterna af de till postsparbanksrörelsen
hörande göromål, inflytande medels redovisning, anordnande
af medel, som böra genom postanstalterna för postsparbankens
räkning utbetalas, samt i allmänhet sådana ärenden, som icke
af postsparbankstyrelsen afgöras efter flertalet röster.
Om det än befaåns nödigt, att under de första åren af postsparbankens
verksamhet alla de nyssberörda ärendena föredrogos för generalpostdirektören
och af honom afgjordes, så låter sig, med den
utveckling af postsparbankens verksamhet och den deraf föranledda
ökningen af de till handläggning af postsparbankstyrelsen förekommande
mål, som under årens lopp egt rum, ej vidare utan svårighet
och olägenhet verkställas att fortfarande handlägga och afgöra samtliga
ofvan omförmälda ärenden på nu angifna sätt, om nemligen dessa
ärenden, hvilkas flertal är af enkel natur men af beskaffenhet att böra
skyndsamt afgöras, skola behandlas så att, utan åsidosättande af en
omsorgsfull pröfning, allmänheten dock varder betjenad af postsparbanken
utan längre tidsutdrägt och större omgång, än som ifrågakommer
inom andra penningeinrättningar af enahanda slag som postsparbanken.
Visserligen hafva under de senare åren, i den mån sådant
med iakttagande af nu gällande föreskrifter kunnat ske, vidtagits åtgärder
för en enklare behandling och expedition af de ärenden, hvilka
generalpostdirektören eger ensam afgöra. Huru mycken förenkling än i
detta afseende redan vidtagits och tilläfventyrs må kunna ytterligare vidtagas,
torde likväl af helt naturliga skäl den skyndsamma behandling och
expedition, som är nödig för det stora flertalet af de till postsparbankstyrelsen
inkomna mål, ej kunna vinnas, så länge den regeln gäller,
att samtliga till styrelsens handläggning förekommande, men till dess
plenibehandling ej hörande ärenden, äfven sådana som äro af den mest
enkla beskaffenhet, skola af den i styrelsen anstälde byråchefen föredragas
och expedition ega rum först efter det generalpostdirektörens
3
18
beslut i ämnet inhemtats. Varder uti detta afseende någon förändring
ej genomförd och skola sådana ärenden af mera enkel beskaffenhet
rörande försäkringsväsendet, som må förekomma hos postsparbankstyrelsen,
behandlas, afgöras och expedieras på samma sätt som nu
eger rum med de rena postsparbanksärendena af enahanda beskaffenhet,
torde, i betraktande af det ökade antal mål, som komma till behandling
hos postsparbanksstyrelsen, kunna befaras, att såväl den nu
befintliga postsparbanken som ock den ifrågastälda försäkringsinstitutionen,
i följd af en alltför tung och mindre tidsenlig arbetsmetod hos
styrelsen, råkade i misskredit hos allmänheten.
Nödvändigheten lärer derför kräfva att, med tillgodogörande af en
numera 14-årig erfarenhet inom postsparbankstyrelsen, sådana bestämmelser
varda meddelade, att det stora flertalet af rent löpande ärenden
måtte kunna afgöras af den ledamot inom styrelsen, som har närmaste
ledningen och öfvervakandet af arbetet inom centralförvaltningen sig
anförtrodd.
Då, med sådan ändring i nuvarande arbetsordning och efter försäkringsinstitutionens
tillkomst, den nyssnämnde ledamotens befogenhet
och ställning blefve en annan än den nu i postsparbankstyrelsen befintlige
byråchefens, hvars göromål han till en del skulle öfvertaga,
torde han, med hänsyn till beskaffenheten af hans verksamhet, böra
benämnas direktör; hvarjemte, i betraktande af den ökade arbetsbörda
och det ansvar, som skulle honom åligga, åt honom borde beredas en
aflöning af minst 8,000 kronor för år, af hvilket belopp postsparbanken
och försäkringsinstitutionen till äfventyrs borde vidkännas hvar
sin hälft.
För det gemensamma verket — postsparbanken och försäkringsinstitutionen
— borde till en början anställas en sekreterare, en kassör,
en notarie och ombudsman, en registrator och arkivarie, samt 3:ne
revisorer med årsaflöning, för en hvar af de båda förstnämnde af 4,500
kronor med två ålderstillägg efter resp. 5 och 10 år, samt för en hvar
af de fem sistnämnde 3,000 kronor jemte två ålderstillägg, samtliga
ålderstillägg å 500 kronor hvartdera.
I gäldandet af dessa aflöningar skulle begge institutionerna taga
del, hvardera till lika belopp.
Då bokföringen af insatta försäkringsafgifter och utbekomna pensioner
och lifräntor borde ske i andra liggare än de, som användas för
bokföring af insatta och uttagna postsparbanksmedel, samt särskilda
bokslut måste upprättas för hvardera institutionen, skulle bokförings
-
«/
19
arbetet ega rum å särskilda afdelningar — bankafdelningen och försäkringsafdelningen
— med hvar sin föreståndare, benämnd kamrerare.
Hvad försäkringsafdelningen angår, skulle under kamreraren derstädes
lyda kontorsskrifvare och extra biträden.
Den å sistnämnda afdelning erforderliga personal, hvilken skulle
helt och hållet aflönas af försäkringsinstitutionen, borde alltså utgöras
af en kamrerare med en ärsaflöning af 4,500 kronor samt två ålderstillägg
å 500 kronor hvartdera, fem kontorsskrifvare, en hvar med årsaflöning
af 2,300 kronor samt ett ålderstillägg å 500 kronor, äfvensom
50 extra biträden, hvartdera med en årsinkomst af omkring 900
kronor.
Till aflönande af amanuenser och vaktmästare samt till vikariatsarfvoden
komme att för det gemensamma verket behöfvas ett anslag
af 15,000 kronor, hvaraf hälften skulle gäldas af försäkringsinstitutionen.
Till skrifmaterialier och andra expenser samt diverse utgifter m. m.
för försäkringsinstitutionen torde för det första året af dess verksamhet,
med särskild hänsyn till då förekommande kostnader för den första
uppsättningen af liggare och blanketter m. m., erfordras ett förslagsanslag
af 60,000 kronor, att oafkortadt gäldas af nyssberörda institution.
Aflöningarna till ordförande och ledamöter i styrelsen, med undantag
af direktören, torde kunna förslagsvis beräknas till högst 10,000
kronor för år, att med lika belopp gäldas af hvardera institutionen.
Hvad vidare beträffar den ersättning, som skulle tillgodokomma
vederbörande postfunktionärer för bestyret med uppbörden af försäkringsafgifterna,
utbetalning af pensioner och lifräntor m. m., så torde
denna ersättning böra utgå efter enahanda grunder som den godtgörelse,
hvilken tillkommer postanstalternas tjensteman för postsparbanksgöromålens
bestridande.
Denna godtgörelse är uti Eders Kongl. Maj:ts ofvan åberopade
nådiga skrifvelse af den 21 september 1883 bestämd att tills vidare
utgå sålunda, att dels ett belopp af 2 öre för hvar insättning tillfaller
den tjensteman, som i motbok qvitterar det insatta beloppet, dels för
hvarje redovisningsperiod uppbördsprovision med Vio procent af de
sparbanksmedel, som blifvit å postanstalt insatta, skall tillgodogöras
föreståndaren för den postanstalt, som till centralförvaltningen redovisar
de influtna medlen, med iakttagande dock, att sådan provision
beräknas endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i redovisningen ingår.
20
Bestämmandet af nämnda godtgörelse till belopp, som, åtminstone
numera, ej kunna anses utgöra full ersättning för det arbete, som för
postsparbankens räkning utföres, torde måhända hafva föranledts af
sträfvan att, så snart ske kunde, åstadkomma jemnvigt i förhållandet
mellan postsparbankens inkomster och dess driftkostnader.
Då numera, såsom ofvan omförmälts, postsparbankens ekonomiska
ställning i högst afsevärd grad förbättrats, har ock hos postsparbankstyrelsen
fråga uppstått derom, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
i syfte att bereda postanstalternas tjenstemän förhöjning, till resp. 3 öre
och 2/''io procent, i ersättningar för postsparbanksgöromålens bestridande.
Varder, efter skeende framställning af postsparbankstyrelsen, en
sådan förhöjning medgifven, så torde ersättningen för försäkringsgöromålens
bestridande å postanstalterna ock böra utgå med enahanda belopp,
eller 3 öre för hvarje insatt pensions- eller lifränteafgift samt en
uppbördsprovision af 2,io procent.
Om och i hvad mån förändrade grunder må böra bestämmas i afseende
å ersättningens fördelning mellan postförvaltare och vederbörande öfriga
postfunktionärer, torde nu ej böra undersökas.
Enligt postsparbankstyrelsens förmenande, torde ock, derest försäkringsinstitutionen
införlifvas med postsparbanken, någon ersättning böra
tillgodokomma postinspektörerne och, i förekommande fall, de vid postdistriktsförvaltningarne
anstälde kontrollörer för det ökade arbete, som
vid inspektion och inventering af postanstalterna komme att drabba
dessa tjenstemän. Denna ersättning, hvaraf postsparbanken borde vidkännas
ena hälften och försäkringsinstitutionen den andra, torde kunna
förslagsvis beräknas till sammanlagdt 2,500 kronor om året.
Sammanfattas nu hvad här ofvan anförts rörande de ungefärliga
utgifterna för den föreslagna försäkringsinstitutionen, derest densamma
varder förbunden med postsparbanken, så ställer sig för det första
verksamhetsåret utgiftsberäkningen sålunda:
till styrelsens ordförande, direktören och öfrige styrelseledamöter till
-
hopa ............
........................................... kr.
18,000: —
5>
sekreteraren
............................................ »
4,500: —
»
kassören........
........................................... »
4,500: —
notarien och
ombudsmannen............... »
3,000: —
Transport kr.
30,000: —
21
Transport kr. 30,000: —
till registratorn och arkivarien................. » 3,000: —
» 3:ne revisorer...................................... » 9,000: —
» amanuenser, vaktmästare och vika
riatsarfvoden
........................................ » 15,000: —
» postinspektörer och distriktskontrollörer
......................................................... » 2,500: —
kr. 59,500: —
hvaraf hälften, eller ................................. kr. 29,750: —
skulle gäldas af försäkringsinstitutionen;
till en kamrerare ....................................................................... » 4,500: —
» 5 kontorsskrifvare .............................................................. » 11,500: —
» extra biträden ................ » 45,000: —
» skrifmaterialier och andra expenser samt diverse utgifter
m. m........................................,................................. x> 60,000: —
» ersättning till postanstalternas tjenstemän:
för 6,000,000 insättningar å 3 öre kr. 180,000: —
2/io procent å insatta 2,500,000 kr. » 5,000: — ^ 185,000: •
eller tillhopa kr. 335,750: —
Uti denna utgiftssumma är ej inberäknadt det ersättningsbelopp,
som må böra tillkomma riksbanken för förvaring m. m. af försäkringsinstitutionens
värdehandlingar. Detta utgiftsbelopp torde emellertid
under de första åren kunna betäckas af den vinst, som försäkringsinstitutionen
har att påräkna genom skilnaden mellan den ränta, som
kan betingas vid placeringen af de inflytande medlen, och den räntefot
af 3V4 procent, efter hvilken den till grund för ifrågavarande lagförslag
uppgjorda beräkning blifvit utförd.
De säkerheter, uti hvilka postsparbankens öfverskottsmedel för
närvarande placeras, lemna eu effektiv ränta af i det minsta 3,6 procent,
hvadan, om försäkringsinstitutionens medel blefve placerade uti enahanda
slags säkerheter, derå kunde påräknas någon räntevinst, som
dock, med hänsyn till räntans, i stort sedt, stadiga fallande, allt mer
och mer torde komma att minskas.
Enligt förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension
eller lifränta skola å postanstalter och å de öfriga ställen, som
dertill kunna utses, tillhandahållas pensions- och lifränteböcker, erläggas
pensions- och lifränteafgifter, anmälan ske, då pensions- eller lifränte
-
22
bok förkommit eller blifvit för eitt ändamål obrukbar, inlemnas bok för
granskning samt aflemnas ansökning om pension eller lifränta; hvar*
jemte utbetalning af pension eller lifränta skall verkställas å postanstalt.
Då emellertid postanstalt ej skulle blott och bart såsom sådan
fungera såsom försäkringsanstalt, utan denna funktion skulle utöfvas
af postanstalt i dess egenskap af postsparbankskontor, samt då sparbanksrörelse
ej finnes anordnad vid samtliga postanstalter i riket, torde
i §§ 8, 10 och 19 af lagförslaget ordet »postanstalter» eller »postanstalt»
böra utbytas mot »postsparbankskontor».
Vid förevarande ärendes behandling i postsparbankstyrelsen har
af undertecknad Tömebladh uttalats den skiljaktiga mening, som finnes
angifven i härhos underdånigst bifogade utdrag af styrelsens protokoll.
Stockholm den 21 januari 1898.
Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.
Pek Samzelius. Johan Leffler. G. F. Sandberg. R. Törnebladh.
G. F. Fant.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. postsparbankstyrelsen
i Stockholm den 21 januari 1898.
Närvarande:
Herrar: t. f. generalpostdirektören F. H. Schlgtern,
fullmägtigen i riksgäldskontor Per Samzelius,
fil. doktorn Johan Anders Leffler,
byråchefen Gustaf Fredrik Sandberg,
fullmägtigen i Sveriges riksbank Henrik Ragnar Törnebladh.
S. D. Företogs till behandling inom kongl. civildepartementet
utarbetade förslag till lagar angående försäkring för beredande af pension
eller lifränta samt angående arbetsgifvares rätt att i visst fall göra
afdrag å arbetstagares hos honom innestående aflöning, öfver hvilka
lagförslag postsparbankstyrelsen meddelats nådig befallning att skyndsamligen
afgifva underdånigt utlåtande;
Och beslöts underdånigt utlåtande, på sätt registratur utvisar.
Från beslutet var bankofullmägtigen Törnebladh delvis skiljaktig
och anförde:
»Att i afseende å de bestyr, som skulle tillkomma postanstalterna
eller rättare postsparbankskontoren, dels med emottagandet af pensionsafgifter
och utlemnande af pensionsböcker m. m., dels ock med utbetalning
af pensioner, tvifvelsmål kunna hysas beträffande dessa anstalters
förmåga att besörja den nya verksamheten utan olägenheter
för den äldre, torde framgå redan af hvad generalpoststyrelsen anfört
i utlåtandet af den 19 oktober 1894. Om nu ock generalpoststyrelsen,
dervid stödjande sig äfven på samråd med postsparbankstyrelsen, funnit
sig kunna tillstyrka, att den då ifrågasatta verksamheten beträffande
24
pensioneringen skulle af postanstalterna öfvertagas, så lära vid förnyadt
öfvervägande af den nu framlagda frågan betänkligheter kunna hysas
med så mycket större skäl, som den postala och postsparbanksutvecklingen
sedan den tiden fortgått på ett sådant sätt, att man deraf lätt
kan sluta sig till en allt större och större omfattning af dessa slag af
göromål. Och det är ej endast qvantiteten af dessa, som härvid bör
komma i betraktande, utan ock hopandet af olika arter af expedition
och redovisning, ofta nog på tider, då arbetet redan förut är svårt att
verkställa med såväl reda och säkerhet för de expedierande som ock
den flinkhet i dessas handläggning af ärendena, på hvilken allmänheten
allt mera — och det ej utan skäl — gör anspråk. Särskild! vid en
del anstalter skulle naturligtvis göromålen med den nya uppbörden och
hvad dermed står i sammanhang blifva mer än vanligt betungande.
För min del har jag, oaktadt min erfarenhet i det ifrågavarande
hänseendet ej är tillräcklig att derpå grunda ett säkert omdöme och
jag tillfullo erkänner, att inom postsparbankstyrelsen finnas de, som
kunna bedöma frågan vida tillförlitligare, dock ansett mig skyldig att,
vid sakens förberedande behandling, uttala min tvekan, den må nu befinnas
oberättigad inför pröfning från en vidsträcktare synpunkt eller
kunna leda till sådana förändringar eller jemkningar i anordningarna,
att de af mig framhållna svårigheterna undanrödjas eller förminskas.
Men för att postsparbankskontoren på ett tillfredsställande sätt,
med iakttagande af de föreskrifter postsparbankstyrelsen funnit sig böra
föreslå, och hvilka jag anser ändamålsenliga, må kunna sköta de nya
åliggandena, synes mig deras verksamhet härutinnan böra läggas under
postsparbankens styrelse. Härvid uppstår dock helt naturligt det spörsmålet,
huruvida denna styrelse, med nödig förstärkning, är i öfrigt
egnad att vara pensionsstyrelse. För postsparbankens räkning pågår
fondbildning, och sådan skall nu ske äfven för pensionsväsendet. Att
kapitaluppsamlingen för det senare i alla händelser kommer att konkurrera
med placeringen af medel för postsparbanken, är gifvet, och
man kan säga, att postsparbankstyrelsen lika väl kan konkurrera med
sig sjelf som med en annan myndighet. Det måste dock härvid besinnas,
att för det första den nya fonden med årens lopp antagligen
blir den starkare, mera fordrande, och för det andra, att för denna
fond icke någon viss räntefot är faststäld. Att beräkningarna skett efter
3,25 procent räntefot betyder i detta fall intet, ty, om denna är för
hög — hvilket den enligt min bestämda mening kommer att för framtiden
visa sig — så är, i synnerhet om statens låneränta, såsom troligt
är, snart nog kan nedgå till 3 procent, staten skyldig att fylla bristen.
25
För postsparbanken åter är viss ränta för insättarne bestämd och hvad
angår de värdepapper, som den får belåna, äro de begränsade till vissa
grupper. Sådant torde ock komma att ske rörande pensionsfonden,
men det är svårt att förskaffa sig ett säkert omdöme om de olika slagen
af medelplaceringar, innan för det ena af dem gälla bestämda föreskrifter.
I alla händelser blir det något egendomligt, om staten — ty
den är principalen för det ena som det andra — skall uppträda på
penningmarknaden trefaldt, nemligen för riksgäldskontoret, egentligen
såsom låntagare, för postsparbanken såsom både låntagare och långifvare
samt för pensionsfonden såsom långifvare, äfven om de senare
båda anstalterna förenas under en styrelse.
Jemväl dessa tvifvelsmål har jag ansett mig böra uttala vid den
behandling, som postsparbankstyrelsen skolat egna åt förslaget, naturligtvis
till det afseende, de må kunna anses förtjena.»
Som ofvan.
Enligt protokollet:
G. F. Funt.
1
Till Statsrådet och Chefen lör Kong!. Civil-Departementet.
Då jag nu går att redogöra för de kostnadsberäkningar, som jag
anställt med anledning af det inom departementet uppgjorda »förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta»,
får jag först nämna, att jag äfven nu, liksom vid ett föregående tillfälle
—- Kong!. Maj:ts nådiga proposition N:o 22 till 1895 års Riksdag —
ansett lämpligt att i redogörelsen jemväl intaga de delar af Nya Arbetareförsäkringskomiténs
betänkande, del 11°), som hafva afseende å
den då företagna yrkesräkningen och derpå grundade indelningen af
de obligatoriskt försäkrade.
§ 1. De försäkrades antagna antal och fördelning i
ålders- och pensionsklasser, enligt resultaten
af 1890 års folkräkning.
I ändamål att vinna en föreställning om försäkringens sannolika
omfattning äfvensom om beloppet af den kostnad, som skulle erfordras,
för att vid försäkringens början medtaga en större eller mindre del af
den nuvarande generationen, både komitén (B. II, sidd. 1—4) låtit verkställa
en yrkesräkning, baserad på folkräkningshandlingarne för år 1890.
Den promemoria, enligt hvilken yrkesräkningen utfördes, var af följande
lydelse:
") ]3et,eckn:iB i det följande med: D. IT.
2
Allmän grundsats. Under nedanstående hufvudgrupper upptagas
personer, som kunna anses direkt eller indirekt förvärfva sitt uppehälle
genom arbete i annans tjenst.
1. Hemmansegares in. Jl. hemmavarande barn och magar.
Hit föras hemmavarande barn öfver 15 år och mågar (för hvilka
särskild yrkesbeteckning ej finnes angifven) hos:
a) Hemmansegare; till hemmansegare räknas äfven »bönder», jordegare
(mindre), »egare», skogsegare, länderiegare, rusthållare, skattemål!
och bergsmän;
b) Brukare; till brukare räknas äfven »landbönder» och andra arrendatorer
af allmogeklassen, hemmansbrukare, hälftenbrukare, åbor,
kronoåbor, hemmansåbor, mensalåbor;
c) Nybyggare;
d) Torpare af alla slag, »jordbruksarbetare», statdrängar och daglönare
vid jordbruket;
e) Lagenhetsinnehafvare; till sådana räknas ock backstugusittare,
husmän, strandsittare, egare af gatehus, gatusittare, förpantningsegare
och afsöndringsegare.
2. Tjenstehjon.
Hit räknas drängar, pigor, kuskar, trädgårdsdrängar, oxdrängar,
koryktare, fåraherdar, schäfer, vallhjon, ladugårdspigor, mjölkkörerskor,
vaktmästare, betjenter, o. d.
3. Arbetare utan uppgifvet yrke.
Hit räknas arbetare af obestämdt slag, »jordbruksarbetare», daglönare
vid jordbruket, jern vägsarbetare. — Anm. »Arbetare» af obestämdt
slag, om hvilka på grund af deras plats i längden eller annars synes
med bestämdhet kunna antagas, att de tillhöra visst yrke, hänföras till
grupp 4.
4. Arbetare med uppgifvet yrke
(utom jordbruksarbetare).
Hit räknas gruf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare
af alla slag, för hvilka bestämdt yrke i längderna angifves eller
synes med säkerhet kunna förutsättas; äfvenså hemmavarande söner
öfver 15 år hos handtverkare å landsbygden. — Anm. T enlighet med
3
den ofvan uppställa allmänna grundsatsen medtagas endast sådana
yrkesidkare, hvilka icke kunna betraktas såsom sjelfständiga. Beträffande
handtverkare i städerna märkes därvid, att såsom sjelfständiga räknas
yrkesidkare med uppgifna tjenstehjon, arbetare eller biträden eller med
hemmavarande söner öfver femton år utan yrke.
5. Stattorpare.
Hit räknas äfven statdrängar och dagsverkstorpare. Gifta qvinuor,
som sjelfva kallas stattorpare, upptagas å eu särskild förteckning, jemte
det att de instreckas å tabellen.
6. Jordtorpare.
Till jordtorpare föras äfven »torpare» (utan vidare beteckning). —
Gifta qvinnor, som sjelfva kallas torpare, upptagas å eu särskild förteckning,
jemte det att de instreckas å tabellen.
7. Yrkesförmän.
Hit räknas landtbruks-, sågverks-, gruf-, bruks- etc. inspektörer,
förvaltare, rättare, befallningsmän, ladufogdar, fördrängar, trädgårdsmästare
(i annans tjenst), flottchefer, brädfaktorer, gruffogdar, g ra (stigare,
verkmästare samt maskinister och eldare (ej ångbåts-).
8. Bokhållare och kontorspersonal vid jordbruket och yrkena.
Hithörande qvinnor upptagas å en särskild förteckning, jemte det
att de instreckas å tabellen.
9. Handelsbokhållare och biträden.
Gifta qvinnor, som äro yrkesutöfvare af denna grupp, uppföras å
en särskild förteckning, jemte det de instreckas å tabellen.
10. Jernväg stjenstemän och betjente.
11. Sjömän.
Hit räknas också ångbutsmaskinister och ångbåtseldare, äfvensom
matroser o. d. vid kungl. flottan, men icke »skeppare och styrmän».
4
Under arbetets fortgång gjordes den ändringen i ofvanstående
plan, att äfven hemmavarande vuxna söner till arbetare på landsbygden
upptogos i gruppen 3, och dylika arbetares hemmavarande vuxna döttrar
räknades såsom »tjenstehjon», likasom äfven döttrar till handtverkare
på landet utan andra tjenstehjon.
Dessutom ordnades de räknade yrkesutöfvarne efter ålder i femåriga
åldersgrupper från och med 15 år till och med 70 år, medan alla
ännu äldre sammanfördes i en grupp, »70 år och deröfver». De räknade
personerna fördelades vidare efter civilstånd i »gifta» och »ej gifta»,
i hvilken senare beteckning äfven enklingar, enkor och frånskilda inbegripits.
Slutligen skedde äfven klassifikation efter kyrkoskrifningsorten,
om på landsbygden eller i städerna, hvarjemte räkneresultaten angåfvos
för hvarje län särskild!
Utförandet af detta arbete anförtroddes åt förste aktuarien D:r Hj. Gallberg
och aktuarien G. Sundbärg. Resultaten finnas sammanförda i tabellerna
vid slutet af detta utlåtande och torde ej erfordra närmare förklaring
än som framgår af de tydliga rubrikerna och uppställningen i öfrig!
I samband med denna yrkesräkning utfördes äfven en räkning af
antalet fader- eller moderlösa barn under 15 års ålder, och återfinnas
de härvid vunna resultaten äfvenledes i de bifogade tabellerna efter
den egentliga yrkesräkningen.
§ 2. De försäkrades fördelning- i pensions- och åldersklasser.
Enligt förslaget delas de manlige försäkrade i två pensionsklasser.
Till den första pensionsklassen skola de försäkrade höra, hvilkas kontanta
lön, för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver.
År veckolönens kontanta belopp lägre än 10 kronor, räknas den försäkrade
till andra pensionsklassen. I allmänhet skola endast sådana
arbetstagare vara försäkrade, som i följd af arbetsaftalets eller arbetets
natur hafva en regelbunden eller stadigvarande sysselsättning hos arbetsgifvaren,
medan tillfällig sysselsättning endast då medför försäkringspligt,
om den hos samme arbetsgivare varat under alla söckendagarne
i en kalendervecka.
Att direkt ur de vid yrkesräkningen funna siffrorna härleda antalet
af dem, som höra till den ena eller andra pensionsklassen, eller att noggrant
bestämma, huru många som komma att blifva försäkrade, är naturligtvis
på grund af materialets otillräcklighet i nämnda afseenden omöj
-
5
ligt. M;m måste derföre lägga mer eller mindre säkra antaganden till
grund. Såsom det kommer att visa sig, inverkar dock denna osäkerhet
icke på beräkningen af de erforderliga årsafgifterna, utan endast
på beloppet af den summa, som erfordras för att medtaga den nuvarande
generationen under 40 år, samt på de summor, som angifva
den totala årliga kostnaden.
Jag redogör nu för de antaganden, som legat till grund för de
manliga försäkrades fördelning på de två första pensionsklasserna, och
genomgår dervid de hufvudsakligaste yrkesgrupperna hvar för sig. Då
grupperna 1, 6 och 11 icke komma att direkt omfattas af försäkringen,
och antagligen ej heller gruppen 10, som till hälften består af i statens
tjenst anstälde och i öfrigt af sådana, för hvilkas pensionering i allmänhet
är sörjdt, så hafva dessa fyra grupper uteslutits.
Örtipp 2: Tjenstehjon. Då utaf dessa öfver 79,000 tillhöra lands
byggden
och endast 10,000 komma på städernas andel, torde det vara
utom allt tvifvel, att det ojemförligt största antalet har en kontant
årslön, som understiger 520 kronor och således bör hänföras till den
andra pensionsklassen. Då emellertid nog äfven en del kan hafva
större kontant lön, särskild! inom de nordligare länen och i vissa
befattningar i städerna, har jag valt den utvägen att hänföra alla
tjenstehjon på landsbygden till den andra och i städerna till den första
pensionsklassen.
Grupp 3: Arbetare utan uppgifvet yrke. Denna grupp erbjuder i
följd af vår lönestatistiks ofullständighet ännu större svårigheter än
den föregående. Dessa svårigheter ökas derigenom, att till denna grupp
räknats äfven en mängd mera lösa arbetare både inom jordbruket och
de öfriga yrkena, hvilka arbetare i allmänhet icke torde komma att
tillhöra försäkringen. På grund af stadgandet, att äfven tillfällig
sysselsättning, derest den varat hel kalendervecka hos samme arbetsgivare,
äfven skall anses såsom försäkringspligtig anställning, “torde dock
någon del af dessa arbetare komma att inbegripas under försäkringen.
Å andra sidan omfattar denna grupp derjemte ett icke ringa antal arbetare,
för hvilka särskild yrkesbeteckning saknats i husförhörslängderna,
men hvilka rätteligen bort inräknas i grupp 4 eller »arbetare
med uppgifvet yrke» och således i regel komma att af försäkringen
omfattas. Då i detta afseende alla hållpunkter för eu riktig uppskattning
saknas, har jag måst åtnöja mig med det antagandet, att hälften aj\ de
till grupp 3 hänförda arbetarne komma att blifva försäkrade.
6
Det återstår nu att träffa eu fördelning af dessa arbetare på pensionsklasser.
Då alla såsom »jordbruksarbetare» betecknade personer blifvit hänförda
till denna grupp, torde man få antaga, att flertalet af landsbygdens
arbetare tillhöra denna kategori. Af Statistiska Centralbyråns jordbruksstatistik
för år 1890 finner man, att dagaflöningen i medeltal för
dylika arbetare för sommararbete i 12 län och för vinterarbete i ett
län öfverstiger den dagaflöning af 1 krona och 67 öre, som svarar mot
första pensionsklassen. Då nu äfven de öfriga af landsbygdens till denna
grupp hörande arbetare, såsom industri- eller jernvägsarbetare, m. fl.
otvifvelaktigt hafva högre lön än den nämnda, torde man komma sanningen
ganska nära, om man antager, att af de arbetare på landsbygden,
som skulle komma att tillhöra försäkringen, hälften är att räkna
till första och den andra hälften till andra pensionsklassen.
Hvad stadsarbetarne beträffar, är det redan i och för sig sannolikt,
att flertalet af dem hafva högre kontant lön än 10 kronor för
veckan och således böra räknas till den första pensionsklassen. Ännu
sannolikare blifver detta antagande, om man observerar åldersfördelningen
bland dessa arbetare. Under det att antalet 15—20-åringar
endast utgör 862 och 20—25-åringar 3,372, uppgår antalet 25—30- åringar till icke mindre än 6,392. Dessa arbetare äro således i allmänhet
något äldre och kunna väl äfven af sådan anledning förutsättas
hafva högre lön. Jag har derför trott mig kunna antaga, att
alla dylika försäkrade stadsarbetare komma att tillhöra den första pensionsklassen.
Grupp 4: Arbetare med uppgifvet yrke. Hit höra alla arbetare, som
betecknats såsom graf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och
yrkesarbetare af alla slag. Beträffande den pensionsklass, till hvilken
dessa böra räknas, har man en ledning i den, visserligen ofullständiga,
lönestatistik, som förefinnes i det betänkande, som afgifvits af 1891
års komité för revision af K. F. den 18 November 1881 angående
minderårigas användning i fabriker, m. m. Denna statistik afser arbetare
inom industriens olika grenar och angifver lägsta medellönen för
yrkesskickliga arbetare till något öfver 11 kronor i mindre och till något
öfver 12 kronor i större rörelser, allt räknadt för vecka. Endast för
ett fåtal rörelser nedgår veckolönen under det belopp, 10 kronor, som
svarar mot veckolönen i första pensionsklassen. För så kallade handtlangare
öfver 18 år understiger deremot veckolönen detta belopp, men
7
då deras antal i jemförelse med de förras är ringa, torde det vara utom
allt tvifvel, att de allra flesta arbetare inom förevarande grupp kommer
att tillhöra första pensionsklassen. Jag har derför antagit, att alla
arbetare inom denna grupp kunna hänföras till den första pensionsklassen.
Grupp 5: Stattorpare. Denna grupp har i sin helhet hänförts till
den andra pensionsklassen.
Grupp 7: Yrkesförmän. Denna grupp har i sin helhet hänförts
till den första pensionsklassen. Visserligen höra äfven hit några förmän,
hvilkas årslön uppgår till 1,800 kronor eller mera, och hvilka
derför ej komma att försäkras, men deras antal torde vara ringa i
förhållande till hela antalet, och deras medtagande i beräkningarne är
derför utan betydelse.
Grupperna 8 och t): Bokhållare, in. in. hafva alla antagits tillhöra
den första pensionsklassen.
Sammanfattar man nu, i enlighet med hvad som blifvit antaget,
de manliga försäkrade i pensionsklasser, erhåller man för de särskilda
yrkesgrupperna följande resultat:
Första pensionsklassen:
Ålder
Grupp 2
Grupp Ij
Grupp 4
Grupp 7
Grupp 8
Grupp 9
15-20..............
1,076
4,120
16,128
96
102
1,384
20-25...............
1,826
4,872
21,389
806
484
3,116
25-30...............
2,026
7,313
24,259
2,207
525
2,679
30-35...............
1,487
7,065
20,947
2,815
361
1,819
35-40...............
985
5,876
16,509
2,650
269
1,196
40-45...............
774
5,065
13,083
2,274
144
766
45-50...............
564
4,575
10,744
1,910
94
397
50-55...............
458
3,961
8,331
1,393
68
302
55-60...............
369
3,811
6,758
936
40
191
60—65...............
234
3,008
4,939
568
24
87
65—70...............
143
2,407
3,216
282
25
63
8
Andra pension sklassen:
Ålder
Grupp 2
Grupp 8
Grupp 5
15-20 .............................
27,289
3,689
131
20—25 .................................
24,625
3,186
1,762
25—30 .................................
12,519
4,117
5,980
30-35 .................................
4,933
3,671
6,654
35-40 .................................
2,555
2,960
5,560
40—45 ................................
1,828
2,584
4,854
45-50 .................................
1,466
2,447
3,970
50-55 ................................
1,242
2,157
3,279
55-60 .................................
1,061
2,246
2,550
60-65 .................................
809
1,901
1,416
65-70 ...............................
594
1,587
885
För hvar och en af de två första pensionsklasserna erhåller man
således följande resultat:
Ålder
l:sta pen- sionsklassen
2:dra pen- sion aklassen
Tillsammans
15-20 ................................
22,906
31,109
54,015
20-25 .................................
32,493
29,573
62,066
25-30 ................................
39,009
22,616
61,625
30—35 .................................
34,494
15,258
49,752
35-40 .................................
27,485
11,075
38,560
40-45 .................................
22,106
9,266
31,372
45-50 .................................
18,284
7,883
26,167
50-55 ................................
14,513
6,678
21,191
55—60 ...............................
12,105
5,857
17,962
60—65 .................................
8,860
4,126
12,986
65—70 ...............................
6,136
3,066
9,202
20—40 .................................
133,481
78,522
212,003
20-70 .................................
215,485
115,398
330,883
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ö
I fråga om de qvinliga försäkrade är ej någon fördelning åt liknande
art som den föregående nödig, då de alla höra till samma pensionsklass.
Jag meddelar här antalet till samma grupper, som ofvan,
hörande qvinnor, fördelade i gifta och ogifta, och är dervid åldersbeteckningen
för de gifta qvinnorna densamma som för deras män.
Ålder
Gifta
Ogifta
15-20...................
77
59,998
20—25 ...................
6,304
58,388
25-30 ...................
25,764
37,372
30—35 ...................
32,655
21,244
35-40 ..................
29,037
12,718
40—45 ...................
24,780
9,534
45 -50 ..................
20,737
8,060
50 55 ...................
16,588
6,596
55—60 ...................
13,646
5,289
60—65 ..................
9,428
3,824
65—70 ...................
6,214
2,658
20—40 ...................
93,760
129,722
20-70 ...................
185,153
165,683
§ 3. Invaliditets- och lifräntetabeller.
På grund af hvad som anförts i mitt den 2 januari 1895 såsom
bilaga till den Kongl. propositionen n:o 22 afgifna utlåtande, har jag
äfven nu lagt 1871—80 års dödlighetstabell för hela befolkningen och
de tyska invaliditetssannolikhetstalen till grund för beräkningarne. Såsom
räntefot har deremot nu valts 3 1 \ %.
Man får sålunda nedanstående invaliditetstabell, der talen i de särskilda
kolumnerna ha följande betydelse:
första kolumnen innehåller de olika åldrarna från och med 20 till
och med 65 års ålder;
andra kolumnen innehåller talen Lm — antalet qvarlefvande vid in
års ålder af 100,000 samtidigt födde, enligt statistiska centralbyråns
dödlighetstabell för 1871—80 för båda könen gemensamt;
2
10
tredje kolumnen angifver im = sannolikheten för en m-år ing att
blifva invalid, innan han uppnått (m-f-1) års ålder; från och med?» = 20
till och med in = 34 är im antagen till 0,ooi5; för öfriga åldrar till och
med m = 64 hafva talen tagits ur den tyska riksförsäkringens tabell,
som finnes publicerad i den »Denkschrift», som åtföljde den tyska regeringspropositionen
år 1888;
fjerde kolumnen innehåller mortalitetskoefficienterna /®, som mellan
20 66 års ålder antagits konstant = 0,04, nren för högre åldrar samman
falla
med statistiska centralbyråns ofvannämnda tabell;
i femte kolumnen betyda talen Am det antal aktiva, som vid in års
ålder återstå, under förutsättning att 72,148 aktiva samtidigt inträdt vid
20 års ålder; man har
A — T _ p .
/1m ± my
i sjette kolumnen angifna talen lm = im Am det antal personer, som
årligen bland Am aktiva vid m års ålder blifva invalida;
den sjunde kolumnen innehåller Im (1 — eller det antal invalider,
som af Im vid in års ålder ännu lefva qvar efter ett år;
talen Pm i åttonde kolumnen angifva hela antalet invalider, som vid
in års ålder ännu lefva; man har
Pm = /_! (1 -itt) + Pm-r (1 - *„&);
Slutligen innehåller den nionde kolumnen talen Pm (1 — ,(j'') eller
antalet invalider, som af Pm invalider af in års ålder lefva qvar efter
ännu ett års förlopp.
m
Lm
i&io
'' m
Am
T — 4 A
4.(1
Pm
20
72,148
0,00150
0,040
72,148
108,2
106,o
21
71,739
»
»
71,633
107,4
105,3
106,o
101,8
22
71,308
»
))
71,101
106,7
104,c
207,i
198,8
23
70,863
»
70,560
105,8
103,7
303,4
291,i
24
70,407
»
»
70,012
105,o
102,9
394,8
379,o
25
69,941
»
69,459
104,2
102,i
481,9
462,0
26
69,465
»
68,900
103,4
101,8
564,7
542,1
27
68,980
»>
-
68,337
102,5
100,5
643,4
01/,7
28
68,493
»
67,775
101,7
99,7
718,2
689,5
29
68,004
»
»
67,215
100,8
98,8
789,2
757,5
11
in
å W
'' in
Am
T — i A
4,(1-^)
P
30
67,515
0,00150
0,04 0
66,659
100,o
98,o
856,3
822,o
31
67,021
»
»
66,101
99,2
97,2
920,o
883,2
32
66,522
.)
»
65,542
98,3
96,3
980,4
941,2
33
66,015
»
»
64,977
97,5
95,5
1,037,5
996,o
34
65,501
»
»
64,409
96,o
94,7
1,091,5
1,047,9
35
64,977
0,00152
))
63,834
97,o
95,1
1,142,6
1,096,9
36
64,445
175
»
63,253
110,7
108,5
1,192,0
1,144,8
37
63,904
201
))
62,651
125,9
123,4
1,252,8
1,202,7
38
63,353
231
»
62,027
143,3
140,4
1,326,1
l,273,i
39
62,786
265
))
61,373
162,6
159,3
1,413,5
1,357,0
40
62,205
305
I)
60,689
185,1
181,4
1,516,3
1,455,6
41
61,613
350
))
59,976
209,9
205,7
1,637,0
1,571,5
42
61,017
402
))
59,240
238,i
233,8
1,777,2
l,706,i
43
60,417
462
»
58,478
270,2
264,8
1,939,4
1,861,8
44
59,811
530
))
57,684
305,7
299,6
2,126,6
2,041,5
45
59,196
609
1)
56,855
346,2
339,3
2,341.1
2,247,5
46
58,568
700
»
55,981
391,9
384,i
2,586,8
2,483,3
47
57,927
804
))
55,060
442,7
433,8
2,867,4
2,752,7
48
57,266
0,00923
))
54,080
499,2
489,2
3,186,5
3,059,o
49
56,582
0,01061
))
53,034
562,7
551,4
3,548,2
3,406,3
50
55,872
1218
))
51,914
632,3
619,7
3,957,7
3,799,4
Öl
55,133
1399
»
50,714
709,5
695,3
4.419,i
4,242,8
52
54,366
1608
n
49,428
794,8
778,9
4,937,6
4,740,1
53
53,570
1847
»
48,051
887,5
869,8
5,519,0
5,298,2
54
52,743
2121
»
46,575
987,9
968,i
6,lö8,o
5,921,3
55
51,882
0,02437
»
44,993
1,096,5
1,074,6
6,889,4
6,613,8
56
50,987
2799
»
43,299
1,211,9
1,187,7
7,688,4
7,380,9
57
50,052
3215
)>
41.483
1,333,7
1,307,0
8,568,6
8,225,9
58
49,071
3693
»
39,538
1,460,1
1.430,9
9,532,9
9,151,6
59
48,039
4242
»
37,456
1,588,9
1,557,1
10,582,5
10,159,2
60
46,949
4873
35,233
1,716,9
1,682,0
11,716,3
11,247,6
61
45,804
5598
»
32,874
1,840,3
1,803,5
12,930,2
12,413,0
62
44,600
64 80
»
30,384
1,953,7
1,914,6
14,216,5
13,647,8
63
43,338
7387
)>
27,776
2,051,8
2,010,8
15,562,4
14,939,9
64
42,011
8485
»
25,060
2,126,8
2,083,8
16,950,7
16,272,7
65
40,616
—-
—
22,260
—
—
18,366,5
—
12
oclt för högre åldrar enligt statistiska centralbyråns ofvannämnda tabell:
m
Lfn
m
Lm
m
-^m
m
Lm
66
39,145
76
21,009
86
4,455
96
102
67
37,600
77
19,009
87
3,476
97
57
68
35,988
78
17,028
88
2,638
98
30
69
34,309
79
15,088
89
1,937
99
16
70
32,560
80
13,223
90
1,375
100
8
71
30,742
81
11,453
91
951
101
4
72
28,872
82
9,799
92
645
102
2
73
26,955
83
8,263
93
429
103
1
74
24,999
84
6,856
94
278
75
23,012
85
5,584
95
173
Med tillhjelp af dessa tabeller beräknades nu, efter en räntefot af
3 V4 procent, först eller kapitalvärdet af en förskottslifränta å en
krona, som utgår till en invalid af m års ålder under hans återstående
lifstid. Beräkningen utfördes enligt rekursionsformeln
der <7=1,0325, och gaf följande resultat:
m
Rm
m
Rm
m
Rm
m
Rm
50
12,7360
64
10,0697
78
5,4152
92
2,5801
51
12,6223
65
9,7546
79
5,1446
93
2,4518
52
12,5000
66
9,4158
80
4,8829
94
2,3133
53
12,3685
67
9,0518
81
4,6289
95
2,1776
54
12,2271
68
8,6856
82
4,3792
96
2,0668
55
12,0749
69
8,3241
83
4,1363
97
1,9821
56
11,9113
70
7,9685
84
3,9089
98
1,9057
57
11,7354
71
7,6202
85
3,6803
99
1,8056
58
11,5461
72
7,2779
86
3,4684
100
1,6789
59
11,3426
73
6,9429
87
3,2662
101
1,4899
60
11,1236
74
6,6164
88
3,0828
102
1,2664
61
10,8882
75
6,2998
89
2,9286
103
1,0000
62
10,6349
76
5,9936
90
2,8047
63
10,3626
77
5,6982
91
2,6942
13
hvarefter alla dessa tal, med hänsyn till sättet för lifräntornas utbetalande,
minskats med 0,40 och resultaten betecknats med R£..
För yngre åldrar än 50 år har åter beräkningen af J?®, i öfverensstämmelse
med lagförslagets bestämmelse angående tidpunkten för inträdande
af rätt till lifränta, beräknats efter formeln
Kallar man nu Rm kapitalvärdet af en invaliditetslifräuta å 1 krona
— tidigast från 50, senast från 65 års ålder — åt en nu ?n-årig aktiv
(arbetsför) person, få fås Rm ur formeln
der beteckningarnes betydelse inses af följande formelsystem:
der R66 är = kapitalvärdet af eu vanlig förskottslifränta å 1 krona från
65 års ålder, hvars värde beräknats = 9,7933.
Kallar man vidare Rm kapitalvärdet af en lifränta, som växer med
en krona om året tills en nu m-årig aktiv person inträder i pensionsrätt,
så har man formlerna
✓ O Pfi \ 50 — m
*-(££) ■ *
(m = 20, 21
Qm = imA''mR''%
R''% = RX.q-l
Sm = Qm + Qm + ! + ••• +
hvarvid för m = 65 särskildt märkes, att
Qm = A''a . (Re5 — 0,40)
1 tön + ö65).
14
Efter alla dessa formler hafva följande talvärden blifvit beräknade:
m
R''%
A1
m
Qm
sm
T
x in
Tm ~ 1 (S„, + Qa 5
Rm
Rm
20
1.86G7
38,056.
81,o
69,993,4
2,745,452,0
2,697,379,8
1,8392
70,87 9
21
1,4699
36,595
83,7
69,912,4
2,675,458,6
2,627,426,9
1,9104
71,797
22
1,5809
35,180
86,6
69,828,7
2,605,546,2
2,557,556,4
1,9849
72,699
23
1,7003
33,813
89,5
69,742,1
2,535,717,5
2,487,771,0
2,0626
73,5 74
24
1,8287
32,495
92,5
69,652,6
2,465,975,4
2,418,073,6
2,1435
74.414
25
1,9068
31,223
95,6
69,560,1
2,396,322,8
2,348,467,3
2,2278
75,216
26
2,1153
29,997
98,8
69,464,5
2,326,762,7
2,278,955,0
2,3157
75,9 73
27
2,2751
28,815
102,o
69,365,7
2,257,298,2
2,209,539,9
2,4073
76,680
28
2,4469
27,679
105,4
69,263,7
2,187,932,5
2,140,225,2
2,5024
77,323
29
2,6317
26,586
108,9
69,158,3
2,118,668,8
2,071,014,2
2,6013
77,899
30
2,8304
25,536
112,5
69,049,4
2,049,510,5
2,001,910,3
2,7040
78,396
31
3,0442
24,525
116,2
68,936,9
1,980,461,1
1,932,917,2
2,8109
78,814
32
3,2741
23,553
120,o
68,820,7
1,911,524,2
1,864,038,4
2,9220
79.142
33
3,5213
22,615
124,0
68,700,7
1,842,703,5
1,795,277,?
3,0878
79,384
34
3,7873
21,711
128,0
68,576,7
1,774,002,8
1,726,639,0
3,1586
79,528
35
4,0733
20,840
133,9
68,448,7
1,705,426,1
1,658,126,3
3,2845
79,565
36
4,3809
20,000
159,i
68,314,8
1,636,977,4
1,589,744,6
3,4157
79,487
37
4,7118
19,187
188,6
68,155,7
1,568,662,c
1,521,509,3
3,5522
79,299
38
5,0676
18,397
223,5
67,967,1
1,500,506,9
1,453,447,9
3,6945
79,005
39
5,4503
17,631
264,3
67,743,6
1,432,539,8
1,385,592,5
3,8423
78,588
40
5,8619
16,885
313,3
67,479,3
1,364,796,2
1,317,981,1
3,9964
78,056
41
6,3046
16,162
370,i
67,166,0
1,297,316,9
1,250,658,4
4,1558
77,383
42
6,7808
15.461
437,4
66,795,9
1,230,150,9
1,183,677,5
4,3203
76,559
43
7,2928
14,782
516,9
66,358,5
1,163,355,0
1,117,100,3
4,4891
75,57 2
44
7,8436
14,122
609,2
65,841,6
1,096,996,5
1,051,000,2
4,6628
74,423
45
8,4360
13,481
718,7
65,232,4
1,031,154,9
985,463,2
4,8388
73,100
46
9,0731
12,856
847,3
64,513,7
965,922,5
920,590,2
5,0182
71,608
47
9,7583
12,246
997,i
63,666.4
901,408,8
856,500,1
5,1990
69,941
48
10,4952
11,650
1,171,2
62,669,3
837,742,4
793,332,8
5,3793
68,097
49
11,2878
11,065
1,375,2
61,498,1
775,073,1
731,248,6
5,5579
66,08 7
50
12,1403
10,490
1,544,0
60,122,9
713,575,0
670,438,1
5,7314
63,9 1 2
51
12,0284
9,925,1
1,661,8
58,578,9
653,452,1
611,087,2
5,9021
61,570
52
11,9080
6,368,9
1,784,2
56,917,1
594,873,2
553,339,2
6,0751
59,ogi
53
11,7786
8,821,2
1,907,7
55,132,9
537,956,1
497,314,2
6,2500
56,37 7
15
m
R''m
A''
m
Om
C
KJjn
T
L in
Tm — ■§ (Sm + Qes)
Rm
< ■ 1
Rm
54
11,6395
8,281,1
2,031,2
53,225,2
482,823,2
443,135,1
6,4273
53,512
55
11,4897
7,748,0
2,154,8
51,194,0
429,598,0
390,925,5
6,6074
50,455
56
11,8287
7,221,6
2,272,4
49,039,7
378,404.0
340,808,7
6,7907
47,193
57
11,1 556
6,701,0
2,383,3
46,767,3
329,364,8
292,905,2
6,9792
43,711
58
10,9693
6,185,7
2,482,9
44,384,0
282,597,0
247,329,5
7,1753
39,984
59
10,7690
5,675,5
2,566,8
41,901,1
238,213,0
204,187,0
7,3828
35,97 7
60
10,5535
5,170,7
2,630,o
39,334,3
190,311,9
163,569,3
7,6072
31,034
61
10,3218
4.672,6
2,667,3
36,704,3
156,977,6
125,550,0
7.8552
26,869
| 62
10,0725
4,182,7
2,672,9
34,037,0
120,273,3
90,179,3
8,1376
21,560
63
9,8015
3,703,1
2,642,8
31,364,1
86,236,3
57,478,8
8,4690
15,521
64
9,5162
3,236,1
2,570,4
28,721,3
54,872,2
27,436,1
8,8753
8,478
65
9,2062
2,784,0
26,150,9
26,150,9
26,150,9
''■--
—
'' —
§ 4. Regeln för pensionsbeloppets beräkning.
Vid ett närmare betraktande af talen Rm i den senast anförda
tabellen finner man, att dessa tal äro nära lika stora för de åldrar,
som i förevarande försäkring skulle komma i fråga. Dessa tal äro
nemligen mellan 20 och 50 år för olika åldrar af följande storlek:
vid 20 års ålder................... 70,88
» 30 » )) 78,40
» 40 » » 78,06
» 45 » » 73,io o. s. v.
Tager man derför såsom ett praktiskt medeltal jemt 75, så skulle
detta betyda, att en person, som på en gång inbetalar 75 kronor, derigenom
bl ifver berättigad till en pension, hvars belopp är lika många
kronor som hela år förflutit sedan insatsen gjordes till dess pensionsrätt
inträdt. Bestämmes nu dessutom, såsom i förslaget är gjordt, att staten
bidrager med 50 procent af afgift en, så skulle samma person för anförda
ändamål endast behöfva inbetala 50 kronor, alldenstund statsbidraget
då skulle utgöra 25 kronor. Observerar man tillika, att den
tillväxt af eu krona, som pensionen erhåller för hvarje år som förflyter
16
innan rätt till pension inträder, utgör jemt 2 procent af den gjorda
insatsen af 50 kronor, så får man den i lagförslagets § 15 angifna
regeln.
Uppenbarligen låter samma regel äfven använda sig vid frivillig
försäkring, utan att någon inskränkning i fråga om tiden för afgiftens
erläggande, afgiftens storlek, den försäkrades helsotillstånd o. d. erfordras.
Beträffande den frivilliga försäkringen torde få påpekas, att den
för den obligatoriska försäkringen använda räntefoten af 3 V« proc. i
nämnda fall icke kan anses hafva blifvit lagd till grund. Då man nemligen
i detta fall maste förutsätta möjligheten af, att försäkringen kan
komma att begagnas af alla samhällsklasser, så skulle egentligen för
säkerhetens skull dödlighetstabellen för årtiondet 1881—90 hafva bort
läggas till grund för beräkningarna. Då emellertid skillnaden mellan
den sistnämnda dödlighetstabellen och den, som ofvan användts, såsom
jag äfven i det ofvannämnda utlåtandet af den 2 januari 1895 pag. 27
omnämndt, ungefär motsvarar en skilnad i räntefoten i förevarande fall
af V* proc., så skulle resultatet blifva, att, medan lagförslaget i fråga
om den obligatoriska försäkringen hvilar på förutsättningen af eu räntefot
af 3 ''U procent, motsvarande räntefot i fråga om den frivilliga försäkringen
måste antagas till inemot 3 Va procent.
Enligt lagförslaget beräknas nu, i enlighet med hvad ofvan anförts,
beloppet af den pension, som erhålles för en viss erlagd afgift, efter
den regeln, att pensionsbeloppet utgör två procent af afgiftens belopp
för hvarje helt år, som förflutit från det afgiften erlades till dess rätt
till pension inträder.
För en enda afgift af t. ex. 10 kronor, som erlägges vid 20 års
ålder, erhålles således, allt eftersom pensionsrätten inträder vid 50, 60
eller 65 ar, resp. en pension af 6, 8 eller 9 kronor.
Erlägges samma afgift vid 30 års ålder, berättigar den till en
pension, som i de olika anförda fallen uppgår till resp. 4, 6 eller 7
kronor, o. s. v.
För att nu finna pensionsbeloppen i den första pensionsklassen,
kan man för enkelhetens skull tänka sig af hela afgiften, d. v. s.
kronor 10,40, 10 kronor erlagda på en gång under hvarje år och utföra
beräkningen derefter och sedan höja resultatet med 4 procent
motsvarande de 40 örena, som tillkomma. ''
För 10 kronor, erlagda mellan 18 och 19 års ålder, får man vid
50 år — enär 31 hela år förflutit sedan afgiften erlades — 62 proc.
af afgiften, a. v. s. kronor 6,20 i pension. Vid 55 år blifver pensionen
17
kronor 7,20 o. s. v. Erlägges nu 10 kronor hvarje år, till dess den
försäkrade fyllt 50 år, så är pensionens belopp vid 50 års ålder:
6,40
6,20 + 6,oo + 5,80 + . . . 4 0,20 = -g- . 31 = 99,20 kr.
Vid 55 års ålder blifver pensionsbeloppet:
7,20
4 7,00 4 6,80 4 ... 4 1,00 =
131,20 kr.
Inträder rätt till pension först vid 60 års ålder, blifver pensionens
belopp ytterligare ökadt med 32 kronor till kronor 163,20 o. s. v.
Erlägges således mellan 18 och 50 år en årsafgift af:
i klass I ............................................................ kr. 10,40
» II ........................ ........I.........-................... » 7,80
» III ................................................................ » 5,20
så kan man i olika fall beräkna pensionens belopp till:
Pension utgår från
Klass I. Klass II.
Klass III.
50 års ålder.................................... kr. 103 77 52
55 » » » 136 102 68
60 » » .................................... 170 127 85
65 » » » 203 152 102
För en årlig afgift af -12 kronor, som är den största tillåtna afgiften
i den frivilliga försäkringen, erhålles således en lifränta vid 65 års ålder
af omkring 235 kronor.
§ 5. Totalkostnaden.
Då försäkringspligten i början skulle inskränkas till dem, som icke
fyllt 30 år, och framdeles icke skulle åligga dem, som äro äldre än
50 år, så gäller det att skaffa sig en föreställning om antalet försäkrade
mellan 18—30 och 18—50 år och om deras fördelning på pensionsklasserna.
Enligt ofvan angifna tabeller skulle man vid 1890 års slut haft
följande antal obligatoriskt försäkrade:
3
18
mellan 18—30 år: i klass I.......................................................... 86,000
» » » II.....................v,.;...;,....:............................. 67,000
» » » III................................................................ 126,000
jemte tillhörande lmstrur ..................................................................... 32,000
Summa 311,000
motsvarande ungefär 36 procent af befolkningen inom samma åldersklasser,
samt
mellan 18 — 50 år: i klass 1................................................................ 188,000
)> 5 » II.. ......................................................... 110,000
» )) » III............................................................... 178,000
jemte tillhörande hustrur .................................................................... 140,000
Summa 616,000
Beräknar man nu. liksom vid föregående beräkningar antagits, att
endast 51 veckoafgifter under året erläggas, skulle årsafgifterna i de
tre klasserna blifva resp. kronor: 10,20; 7,65; 5,io,
och således arbetarnes bidrag:
i början:
i klass I ........................................................ 86,000.10,20 = 877,000: —
» II....................................................... 67,000. 7,65 = 513,000: —
)'' III......................................................... 126,000. 5,10 = 643,000: —
Summa kr. 2,033,000: —
och efter 20 år och allt framgent:
i klass
I .......................
........................... 188,000.
10,20 =
1,918,000: —
»
11.............................
........................... 110,000.
7,65 =
842,000: —
»
III...........................
.......................... 178,000.
5,10 -
908,000: —
Summa kr.
3,668,000: —
Hvad statens bidrag beträffar, så skulle detsamma bestå af följande:
l:o) Hälften af de i klasserna I, II och III erlagda afgifterna,
således:
i början ................................................... kr. 1,017,000: —
efter 20 år ........................................... » 1,834,000: —
2:o) Afgifter för de försäkrade männens hustrur, således egentligen:
i början................32,000.7,65 = kr. 245,000: —
efter'' 20 år.............. 140,000.7,65 = » 1,071,000: —
19
Indika belopp dock afrundats till jemt 30 procent af de obligatoriskt
erlagda afgiftema och derför här upptagits till följande belopp:
i början ................................................. kr. 610,000: —
efter 20 år ............................................. » 1,100,000: —
i f > * I ,s do,/ (](»t L&\>i aM ‘ ‘ ‘ /''J '' 1
3:o) Kostnaden för förvaltningen, hvilken kostnad jag ansett mig
böra anslå till 300,000 kronor årligen. *)
Statens bidrag skulle således blifva:
i början:
bidrag till de obligatoriska afgifterna .................................. 1,017,000: —
afgifter för de försäkrades hustrur.................................. ..... 610,000: —
förvaltningskostnad ....... 300,000: —
Summa kr. 1,927,000: —
och efter 20 år:
bidrag till de obligatoriska afgifterna...................................... 1,834,000: —-
afgifter för de försäkrades hustrur ...................................... 1,100,000: —
förvaltningskostnad ......................... 300,000: —
Summa kr. 3,234,000: -—
Sammanställas nu de erhållna resultaten, erhållas följande summor,
utvisande totalkostnaden för den obligatoriska försäkringen:
under första året:
de försäkrades bidrag ............................................................... 2,033,000: —
statens bidrag.......................................................... 1,927,000: —
Summa kr. 3,960,000: —
under 21:sta året och derefter:
de försäkrades bidrag ....................
......................................... 3,668,000: —
statens bidrag ....................................
........................................... 3,234,000: —
Summa kr. 6,902,000: —
1 verkligheten torde dock dessa summor komma att utfalla något
annorlunda, dels i följd af folkmängdens ökning, dels äfven på grund
*) Att denna summa utfallit något lägre än efter postsparbankstyrelsens den 21 januari 1898 afgifna
utlåtande beror förnämligast derpå, att jag i fråga om uppbördsprovisionen trodde mig böra utgå
från de för närvarande gällande föreskrifterna för postsparbanken i motsvarande fall.
20
deraf, att de försäkrades fördelning i pensionsklasser icke hvilar på
fullt säkra antaganden.
Den slutliga fondens belopp beräknades enligt den förra Kongl.
propositionen till omkring 570 millioner kronor, svarande mot en årsinkomst
af 10,273,000 kronor. I förevarande fall utgör motsvarande
årsinkomst 6,602,000 kronor. Antager man fonden blifva i samma
proportion mindre, så fås ett belopp af omkring 365 millioner. Emellertid
gör i detta fall systemet för premiernas inbetalning och pensionernas
bestämmande, att fonden i verkligheten blifver något större.
§ 6. Den nuvarande generationen.
Då det förevarande lagförslaget, i fråga om den nuvarande generationen,
hvilar på den förutsättningen, att vid lagens trädande i kraft
endast de af denna generation, som då ännu icke fyllt 30 år, skulle i
den obligatoriska försäkringen medtagas, och att i hvarje fall ingen
skulle beredas större pensionsrätt än som enligt de gifna bestämmelserna
svarar mot de erlagda afgifterna, och då det i följd häraf varit
i fråga satt att medgifva den nuvarande generationen särskilda förmåner
utöfver hvad sålunda föreslagits, så har jag här äfven ansett
mig böra anföra resultaten af en beräkning, som utvisar om hvilka
belopp det i sådant fall skulle komma att handla.
Såsom exempel har jag valt det fall, att man skulle taga med den
nuvarande generationen ända till 40 års ålder och, i analogi med den
tyska pensionslagen, gifva dem, som sålunda medtagits och äro mer än
18 år gamla, rätt att tillgodoräkna sig högst fem års föregående anställning
af försäkringspligtig beskaffenhet, och har jag dervid vidare
antagit, att dessa personer för hvarje sådant år skulle få rätt till en
tilläggspension af, i hvarje fall, 5 kronor, således af inalles högst 25
kronor.
Jag har dervid utgått från följande afrundade antal försäkrade
inom olika åldersgrupper (nemligen män och qvinnor enligt förut anförda
tabeller, med uteslutande af hustrurna):
18—23 år:
23—25 »
25—30 »
30—35 5)
35—40 »
120,000
50.000
100,000
70.000
50.000
antagen medelålder: 20 V* år
» » 24 »
» » 27 */2 »
» »32 V2 »
» »37 V2 »
21
och för säkerhetens skull antagit, att alla öfver 23 år gamla skulle
kunna tillgodoräkna sig 5 års föregående anställning, motsvarande en
tilläggspension af 25 kronor, och att de yngre skulle ha till godo så
lång tid, som de äro äldre än 18 år, således i medeltal 2 V2 år, motsvarande
en tilläggspension af 12 V2 kronor.
Då nu, enligt det föregående, kapitalvärdet Rm af en kronas pension
för de antagna medelåldrarne är resp.
1,87; 2,14; 2,45; 2,98; 3,62,
så erhålles det kapital, som för nämnda ändamål vid tiden för lagens
trädande i kraft skulle vara erforderligt, genom att multiplicera dessa
tal med motsvarande antal försäkrade och medeltilläggspensioner, och
addera alla produkterna. Man erhåller sålunda en summa af rundt
21V2 millioner kronor. Subtraherar man härifrån de redan för ändamålet
af Riksdagen afsätta medlen, jemte upplupna räntor, till ett belopp
af omkring 4Yi millioner, så skulle ytterligare en summa af omkring
17 millioner erfordras, motsvarande exempelvis en årlig amortering
under 25 års tid af en million om året.
Genom en dylik anordning skulle en försäkrad, som vid lagens
trädande i kraft vore 40 år gammal, således i det ogynnsammaste fallet,
vid 65 års ålder blifva berättigad till en pension åt resp. rundt 65, 55
och 45 kronor, allt efter den pensionsklass han mellan 40 och 50 år
tillhört, 0. s. v.
Naturligtvis skulle äfven andra sätt än det här såsom exempel
valda kunna komma till användning. Det torde emellertid icke vara
nödvändigt att utföra flera dylika beräkningar, innan något mera definitivt
förslag kunnat komma att framläggas.
Stockholm i februari 1898.
And. Lindstedt.
22
Tabeller innehållande hufvudresultaten af den i § 1
omförmälda yrkesräkningen.
Gfeiieralsammaiidrag efter ålder och kolt.
Ålder,
Hela
Deraf voro
Af männen voro
Af ([vinnorna voro
0
ar.
antalet.
män.
qvinno!*.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15—20.........................
287,176
149,239
137,937
68
149,171
28
137,909
20—25 .........................
190,947
104,059
86,888
7,078
96,981
188
86,700
25-30 .........................
30-35 ...........................
35-40 .........................
40—45 ................
45-50 .......................
135,999
90,151
63,451
50,682
43,793
86,406
63,489
48,298
40,241
35,747
49,593
26,662
15,153
10,441
8,046
28,798
36,961
34,633
31,647
29,085
57,608
26,528
► 13,665
8,594
6,662
329
304
205
173
115
49,264
26,358
14,948
10,268
7,931
50-55 .........................
55-60 .............
60-65 .........................
65—70 ......................
36,606
33,617
25,949
19,305
30,353
28,412
22,035
16,435
6,253
5,205
3,914
2,870
24,933
23,202
17,255
12,107
5,420
5,210
4,780
4,328
114
55
49
30
6,139
5,150
3,865
2,840
.70 och deröfver............
15,611
12,879
2,732
7,890
4,989
20
2,712
Summa
093,287
637,593
355,094
253,657
383,930
1,610
354,084
Städerna.
rJ/i ''
15—20.........................
21,372
9,983
11,389
22
9,961
2
11,387
20—25 .........................
41,302
22,477
18,825
2,417
20,060
19
18,806
25—30 .........................
42,061
27,140
14,921
11,210
15,930
40
14,881
30—35 .........................
33,160
24,081
9,079
15,367
8,714
50
9,029
35-40 .........................
24,413
19,112
5,301
14,114
4,998
36
5,265
40-45 .........................
18,705
14,882
3,823
11,639
3,243
56
3,767
45-50 .........................
14,973
11,772
3,201
9,281
2,491
40
3,161
50-55 .........................
12,192
9,560
2,632
7,447
2,113
43
2,589
55-60 .........................
9,721
7,772
1,949
5,866
1,906
31
1,918
60-65 .......................
6,696
5,396
1,300
4,010
1,386
11
1,289
65-70 .........................
4,721
3,796
925
2,637
1,159
11
914
70 och deröfver.............
3,149
2,403
746
1,395
1,008
4
742
Summa
232,465
158,374
74,091
85,405 j
72,969
343
73,748
opaginerad Kontrollera mot PDF
Greiicralsainmandrag af de särskilda grupperna efter kön.
t
a n (1 s b y g
den
Städerna.
Grupper.
Hela
Deraf
voro
Af männen
voro
Af qvinnorna
voro
Hela
Deraf
voro
Af männen
voro
Af qvin- norna voro
antalet.
män.
qvin-
nor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
oj gifta.
antalet.
män.
qvin-
no]:.
gifta.
ej
gifta.
gifta.
ej
gifta.
I. Hemmansegares m. fl. hemmavarande
barn och magar ........................
382,845
196,694
186,151
9,087
187,607
630
185,521
1,881
886
995
15
871
1
994
II. Tjenstehjon...............................
228,173
79,389
148,784
—
79,389
325
148,459
67,946
10,027
57,919
3,924
6,103
128
57,791
III. Arbetare utan uppgifvet yrke.......
141.800
127,512
14,288
70,938
56,574
323
13,965
49,314
44,058
5,256
28,712
15,346
49
5,207
I IV. Arbetare med uppgifvet yrke.......
75,664
73,554
2,110
41,491
32,063
90
2,020
81,926
74,877
7,049
41,615
33,262
.155
6,894
j V. Stattorpare................................
37,230
37,120
no
35,371
1,749
18
92
325
325
—
310
15
—
—
| Yl. Jordtorpare...............................
87,660
83,715
3,945
74,841
8,874
223
3,722
247
235
12
209
26
—
12
i VII. Yrkesformän..............................
12,194
12,194
—
9,569
2,625
—
—
3,939
3,939
. —
2,796
1,143
—
—
j VITT. Bokhållare vid yrkena................
1,860
1,834
26
394
1,440
1
25
332
310
22
87
223
—
22
i IX. Handelsbokhållare och biträden....
2,236
1,956
280
245
1,711
280
12,921
10,083
2,838
2,290
7,793
10
2,828
X. Jernvägstjenstemän och betjente...
7,243
7,243
—
5,928
1,315
—
3,849
3,849
—
2,807
1,042
—
—
XI. Sjömän.....................................
16,382
16,382
—
5,793
10,589
—
—
9,785
9,785
—
2,640
7,145
—
—
Summa
993.287637,593
355,694 253,657
383,936
1,610
354,084
232,465) 158,374 74,091
85,405
72,969
j
343|73,748
24
Sammandrag för grupp I. Hemmansegares m. fl. hemmavarande
barn och mågar.
Ålder,
Hela
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
O
ar.
antalet.
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15—20.........................
182,259
93,992
88,267
6
93,986
18
88,249
20-25 .........................
94,576
48,609
45,967
963
47,646
135
45,832
25-30 .........................
54,728
29,056
25,672
2,877
26,179
212
25,460
30-35........................
27,048
13,885
13,163
2,550
11,335
153
13,010
35 -40.........................
12,932
6,371
6,561
1,481
4,890
55
6,506
40—45.......................
6,317
2,836
3,481
704
2,132
30
3,451
45 50.........................
3,012
1,225
1,787
317
908
9
1,778
50-55.........................
1,306
480
826-
129
351
15
811
55-60.........................
499
179
320
44
135
1
319
60-65.........................
114
39
75
12
27
1
74
65-70........................
41
13
28
2
11
1
27
70 och deröfver.............
13
9
4
2
7
—
4
Summa
382,845
196,694
186,151
9,087
187,607
630
185,521
Städerna.
15—20..........................
1,037
520
517
—
520
—
517
20—25 ..........................
430
193
237
2
191
—
237
25—30.........................
207
79
128
4
75
—
128
30—35.........................
113
52
61
4
48
—
61
35 40.........................
53
26
27
3
23
1
26
40-45.........................
21
6
15
1
5
—
15
45-50 .........................
13
7
6
—
7
—
6
50 - 55.........................
3
1
2
1
—
—
2
55—60 .........................
2
—
2
—
—
—
2
60-65.........................
—
—
—
—
—
—
—
65 - 70 .........................
—
—
—
—
—
—
—
70 och deröfver............
2
2
—
—
2
—
—
Summa
1,881
886
995
15
871
1
994
!
25
Sammandrag för grupp II. Tjenstehjon.
Ålder,
O
ar.
Hela
antalet.
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
män.
qyinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20.........................
75,956
27,289
48,667
—
27,289
—
48,658
20-25 .........................
63,801
24,625
39,176
—
24,625
28
39,148
25-30 .........................
34,461
12,519
21,942
—
12,519
55
21,887
30-35 .........................
16,603
4,933
11,670
—
4,933
54
11,616
35-40 .......................
9,504
2,555
6,949
—
2,555
47
6,902
40-45 .........................
7,087
1,828
5,259
—
1,828
24
5,235
45-50........................
5,791
1,466
4,325
—
1,466
28
4,297
50—55........................
4,691
1,242
3,449
—
1,242
33
3,416
55-60 .........................
3,864
1,061
2,803
—
1,061
18
2,785
60-65.........................
2,849
809
2,040
—
809
14
2,026
65-70........................
1,947
594
1,353
—
594
9
1,344
70 och deröfver.............
1,619
468
1,151
—
468
6
1,145
Summa
228,173
79,389
148,784
—
79,389
325
148,459
Städerna.
15-20.........................
10,258
1,076
9,182
—
1,076
—
9,182
20—25........................
16,945
1,826
15,119
92
1,734
8
15,111
25 30 .........................
13,917
2,026
11,891
508
1,518
13
11,878
SO—35.........................
8,487
1,487
7,000
767
720
9
6,991
35 - 40.........................
5.071
985
4,086
645
340
12
4,074
40-45 .........................
3,667
774
2,893
571
203
23
2,870
45—50.........................
2,907
564
2,343
440
124
20
2,323
50—55 .........................
2,388
458
1,930
346
112
16
1,914
55—60 .........................
1,729
369
1,360
259
no
14
1,346
60—65 .........................
1,148
234
914
159
75
7
907
65-70 .........................
782
143
639
92
51
4
635
70 och deröfver.............
647
85
562
45
40
2
560
Summa
07,94(1
10,027
57,919
3,924
0,103
128
50,791
4
26
Sammandrag för grupp III. Arbetare utan uppgifvet yrke.
o
Ålder,
O
ar.
Hela
antalet.
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20.........................
15,392
14,756
636
20
14,736
1
635
20-25.........................
13,997
12,743
1,254
2,070
10,673
13
1,237
25-30 ........................
17,990
16,468
1,522
8,168
8,300
28
1,494
30-35 ........................
16,125
14,684
1,441
9,910
4,774
52
1,389
35 40.........................
13,112
11,841
1,271
8,805
3,036
40
1,231
40-45.........................
11,577
10,338
1,239
7,965
2,373
52
1,187
45-50.........................
11,158
9,788
• 1,370
7,503
2,285
42
1,328
50-55.......................
9,943
8,630
1,313
6,673
1,957
30
1,283
55-60.........................
10,275
8,983
1,292
6,843
2,140
16
1,276
60-65 ......................
8,733
7,606
1,127
5,562
2,044
30
1,107
65-70.........................
7,269
6,349
920
4,371
1,978
15
905
70 och deröfver.............
6,229
5,326
903
3,048
2,278
10
893
Summa
141,800
127,512
14,288
70,938
50,574
323
13,905
Städerna.
15-20........................
1,286
862
424
2
860
—
424
20-25 .........................
4,208
3,372
836
643
2,729
—
836
25-30.....................
7,178
6,392
786
3,141
3,251
5
781
30-35.........................
7,415
6,787
628
4,591
2,196
11
617
35- 40........................
6,286
5,831
455
4,351
1,480
3
452
40-45........................
5,459
4,960
399
3,908
1,052
8
391
45—50.........................
4,662
4,255
407
3,363
892
3
404
50—55 .........................
3,996
3,607
389
2,855
752
9
380
55-60.........................
3,485
3,130
355
2,439
691
6
349
60-65.........................
2,450
2,213
237
1,668
545
1
236
65-70 .........................
1,844
1,639
205
1,152
487
2
203
70 och deröfver.............
1.145
1,010
135
599
411
1
134
Summa
49,314
44,058
5,250
28,712
15,340
49
5,207
27
Sammandrag för grupp IV. Arbetare med uppgifvet yrke.
Ålder,
Hela
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
0
ar.
antalet.
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20.......................
11,411
11,084
327
26
11,058
—
327
20-25 .........................
10,544
10,163
381
1,622
8,541
6
375
25-30 .........................
11,422
11,115
307
5,983
5,132
13
294
30-35.........................
9,775
9,549
226
7,255
2,294
14
212
35-40.........................
■ 7,826
7,657
169
6,448
1,209
8
161
40-45.........................
6,496
6,355
141
5,527
828
13
128
45-50.........................
5,542
5,400
142
4,700
700
11
131
50-55........................
4,196
4,067
129
3,500
567
7
122
55—60 ........................
3,414
3,290
124
2,797
493
8
116
60-65 .........................
2,487
2,415
72
1,934
481
5
67
65-70 .........................
1,515
1,468
47
1,100
368
2
45
70 och deröfver.............
1,036
991
45
599
392
3
42
Summa
75,664
73,554
2,110
41,491
32,063
90
2,020
Städerna.
15-20.........................
6,062
5,044
1,018
14
5,030
2
1,016
20-25.........................
12,979
11,226
1,753
1,421
9,805
10
1,743
25-30........................
14,529
13,144
1,385
6,147
6,997
22
1,363
30—35.........................
12,311
11,398
913
7,866
3,532
27
886
35-40........................
9,365
8,852
513
6,867
1,985
19
494
40—45........................
7,129
6,728
401
5,441
1,287
23
378
45-50 ........................
5,699
5,344
355
4,256
1,085
16
339
50-55 .........................
4,526
4,264
262
3,318
946
11
244
55-60 .........................
3,668
3,468
200
2,561
907
10
190
60-65.........................
2,655
2,524
131
1,857
667
2
129
65-70.........................
1,822
1,748
74
1,211
537
5
69
70 och deröfver.............
1,181
1,137
44
653
484
1
43
Summa
81,626
74,877
7,046
41,615
33,262
155
0,864
28
Sammandrag för grupp V. Stattorpare.
o
Ålder,
0
ar.
Hela
antalet.
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
män.
[ .
qvmnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20.........................
131
132
i
8
123
_;
i !
20-25 .........................
1,762
1,753
9
1,500
253
—
9
25—30.........................
5,959
5,948
11
5,759
189
2
9
30-35 .........................
6,607
6,597
10
6,478
119
3
7
35-40........................
5,516
5,508
5
5,391
117
1
1
40-45.........................
4,819
4,806
13
4,680
126
5
8
45-50........................
3,939
3,930
9
3,790
140
2
7
50—55.........................
3,266
3,248
18
3,082
166
3
15
55-60 .........................
2,529
2,519
10
2,352
167
1
9
60-65.........................
1,414
1,406
8
1,270
136
—
8
65-70.........................
883
875
8
753
122
1
7
70 och deröfver.............
407
399
8
308
91
_
8
Summa
37,230
37,120
no
35,371
1,749
18
92
Städerna.
15-20.........................
: —
—
—
-1-
_
_
_
20-25 .........................
9
9
—
8
1
—
_
25—30.........................
32
32
—
32
—
_
_
30-35.........................
57
57
—
57
—
_
__
35-40 .........................
52
52
—
52
—
—
_
40-45 .........................
48
48
—
46
2
—
__
45—50.........................
40
40
—
37
3
—
_
50-55 .........................
31
31
—
28
3
—
_
55-60.......................''..
31
31
—
28
O
—
_
60 - 65.........................
10
10
—
10
—
—
•_
65—70.........................
10
10
—
9
1
—
_
70 och deröfver.............
5
5
—
3
2
—
—
Summa
323
323
—
310
15 j
—
—
29
Sammandrag för grupp VI. Jordtorpare.
Ålder,
Hela
Deraf voro
Af männen voro
Af q vinnorna voro
0
ar.
antalet.
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20.........................
36
31
5
1
30
5
20-25 .........................
750
736
14
474
262
2
12
25-30 .........................
4,228
4,162
66
3,576
586
19
47
30—35.........................
7,451
7,355
96
6,782
573
28
68
35-40 .........................
9,051
8,876
175
8,355
521
54
121
40-45.........................
9,961
9,667
294
9,139
528
48
246
45-50 .........................
11,036
10,631
405
9,977
654
23
382
50-55.........................
10,847
10,335
512
9,514
821
26
486
55-60 .........................
11,445
10,790
655
9,822
968
11
644
60—65 .........................
9,548
8,959
589
7,823
1,136
9
580
65-70........................
7,259
6,746
513
5,602
1,144
2
511
70 och deröfver.............
6,048
5,427
621
3,776
1,651
1
620
Summa
87,060
83,715
3,945
74,841
8,874
223
3,722
Städerna.
15—20......................
20-25........................
2
2
—
1
1
—
—
25-30........................
9
9
—
8
1
—
—
30-35 .........................
12
11
1
11
—
--
1
35-40 .........................
26
26
—
24
2
—
—
40 -45.........................
31
31
—
28
3
—
—
45-50 .........................
28
28
__
26
2
—
—
50- 55 .........................
33
32
1
30
2
—
1
55—60 .........................
30
29
1
26
3
—
1
60-65 .........................
28
24
4
21
3
—
4
65-70.........................
25
21
4
18
3
—
4
70 och deröfver.............
23
22
1
16
6
—
1
Summa
247
235
12
209
20
—V
12
30
Sammandrag för grupp VII. Yrkesförmän.
Ålder,
O
ar.
Hela
antalet.
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20 ........................
45
45
—
4
42
—
—
20-25 ........................
462
462
—
113
349
—
—
25-30 ........................
1,610
1,610
—
840
770
—
—
30-35 ....................
2,166
2,166
—
1,677
489
—
—
35-40 ........................
2,042
2,042
—
1,778
264
—
—
40-45 ........................
1,795
1,795
—
1,610
185
—
—
45-50 ........................
1,488
1,488
—
1,342
146
—
50-55 ........................
1,069
1,069
—
958
in
—
55 60 ........................
715
715
—
628
87
—
—
60-65 ........................
435
435
—
369
66
—
—
65-70 ........................
211
211
— _
152
59
—
—
70 och deröfver ............
156
156
99
57
—
—
Summa
12,194
12,194
_
9,569
2,625
—
—
Städerna.
15-20 ........................
51
51
—
1
50
—
—
20-25 ........................
344
344
61
283
—
—
25-30 ........................
597
597
292
305
—
—
30 35 ........................
649
649
—
490
159
—
—
35-40 ........................
608
608
504
104
—
—
40-45 ........................
479
479
—
407
72
—
—
45-50 ........................
422
422
—
367
55
—
—
50-55 ........................
324
324
—
290
34
—
—
55-60 .......................
221
221
—
191
30
—
—
60-65 ......................
133
133
— •
104
29
—
—
65-70 ........................
71
71
—
58
13
—
—
70 och deröfver ............
40
40
—
31
9
—
—
Summa
3,939
3,939
—
2,796
1,143
—
—
31
Sammandrag för grupp Vill. Bokhållare vid yrkena.
Ålder.
O
ar.
Hela
antalet.
Deral
voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20 ........................
91
89
2
—
89
—
2
20-25 ........................
416
412
4
9
403
—
4
25-30 ........................
474
465
9
60
405
—
9
30-35 ........................
308
302
6
77
225
—
6
35-40 .......................
233
233
—
99
134
—
—
40- 45 ........................
115
113
2
49
64
1
1
45-50 ........................
80
78
2
34
44
—
2
50-55 ........................
62
61
1
33
28
—
1
55—60 ........................
34
34
—
14
20
—
—
60-65 ........................
19
19
—
7
12
—
—
65-70 ........................
21
21
—
9
12
—
—
70 och deröfver ............
7
7
—
3
4
—
—
Summa
1.860
1,834
26
394
1,440
1
23
Städerna.
15—20 ........................
13
13
—
—
13
—
—
20-25 ........................
78
72
6
3
69
—
6
25-30 ........................
65
60
5
6
54
—
5
30-35 ......................
63
59
4
20
39
—
4
35—40 ........................
38
36
2
20
16
—
2
40-45 ........................
34
31
3
17
14
—
3
45-50 ........................
17
16
1
9
7
—
1
50-55 ........................
8
7
1
3
4
—
1
55-60 ........................
6
6
—
5
1
—
—
60 • 65 ........................
5
5
—
4
1
—
—
65—70 ........................
4
4
—
—
4
—
—
70 och deröfver ............
1
1
—
1
—
—
Summa
332
310
22
87
223
—
22
32
Sammandrag för grupp IX. Handelsbokhållare och biträden.
Ålder,
0
ar.
Hela
antalet.
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro 1
män.
qvinno!-.
gifta.
oj gifta.
gifta.
oj gifta.
Landsbygden.
15 20..........................
397
365
32
1
364
—
32
20-25..........................
654
571
83
11
560
—
83
25—30..........................
497
433
64
45
388
—
64
30-35..........................
309
259
50
68
191
—
50
35-40..........................
167
144
23
48
96
—
23
40-45..........................
90
78
12
34
44
—
12
45—50..........................
49
43
6
15
28
—
6
50- 55..........................
31
26
5
10
16
—
5
55-60..........................
26
25
1
6
19
—
1
60-65..........................
7
4
3
4
—
—
3
65-70..........................
3
2
1
1
1
—
1
70 och deröfver..............
6
6
—
2
4
—
—
Summa
2,236
1,956
280
245
1,711
—
280
Städerna.
15-20.........................
1,267
1,019
248
1
1,018
—
248
20 -25..........................
3,419
2,545
874
46
2,499
1
873
25-30..........................
2,972
2,246
726
316
1,930
—
726
30-35..........................
2,032
1,560
472
1 508
1,052
3
469
35-40..........................
1,270
1,052
218
498
554
1
217
40-45..........................
800
688
112
341
347
2
no
45—50..........................
443
354
89
211
143
i
88
50-55..........................
323
276
47
160
116
—
47
55-60..........................
197
166
31
100
66
i
30
60-65..........................
97
83
14
56
27
i
13
65 70.........................
64
61
3
38
23
—
3
70 och deröfver..............
37
33
4
15
18
—
4
Summa
12.921
10,083
2,838
2,290
7,793
10
2.828
33
Sammandrag för grupp X. Jeruvägstjenstemän och betjente.
Ålder,
0
ar.
Hela
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
antalet.
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
Landsbygden.
15-20..........................
100
100
—
—
100
—
—
20-25..........................
435
435
—
98
337
—
—
25-30.........................
997
997
—
648
349
—
—
30-35..........................
1,264
1,264
—
1,084
180
—
—
35-40..........................
1,436
1,436
—
1,326
100
—
—
40-45..........................
1,229
1,229
—
1,146
83
—
—
45 - 50..........................
761
761
—
718
43
—
—
50- 55..........................
463
463
—
427
36
—
—
55-60..........................
305
305
—
270
35
—
—
60-65..........................
167
167
—
145
22
—
—
65-70..........................
61
61
—
48
13
—
—
70 och deröfver..............
25
25
—
18
7
—
—
Summa
7,243
7,243
—
5,928
4,315
—
—
Städerna.
15-20..........................
57
57
—
—
57
—
—
20-25..........................
359
359
—
62
297
—
—
25-30..........................
591
591
—
326
265
—
—
30-35.........................
656
656
—
488
168
—
—
35-40..........................
757
757
—
664
93
—
—
40-45..........................
602
602
—
544
58
—
—
45-50..........................
354
354
—
325
29
—
—
50-55.........................
233
233
—
202
31
—
—
55-60..........................
143
143
—
122
21
—
—
60-65..........................
62
62
—
47
15
—
—
65-70..........................
26
26
—
20
6
—
—
70 och deröfver..............
9
9
—
7
2
—
—
Summa
3,849
3,849
—
2,807
1,042
—
—
5
34
Sammandrag för grupp XI. Sjömän.
Ålder,
0
ar.
Hela
antalet.
Deraf voro
Af männen voro
Af qvinnorna voro
män.
qvinnor.
gifta.
ej gifta.
gifta.
ej gifta.
landsbygden.
15—20.........................
1,357
1,357
—
3
1,354
—
—
20-25 .........................
3,550
3,550
—
218
3,332
—
—
25-30.........................
3,633
3,633
—
842
2,791
—
—
30-35.........................
2,495
2,495
—
1,080
1,415
—
—
35-40 .........................
1,635
1,635
—
902
733
—
—
40-45.........................
1,196
1,196
—
793
403
—
—
45-50.........................
937
937
—
689
248
—
—
50-55 .........................
732
732
—
607
125
—
55-60.........................
511
511
—
426
85
—
—
60-65 .........................
176
176
—
129
47
—
—
65-70.........................
95
95
—
69
26
—
—
70 och deröfver.............
65
65
—
35
30
—
—
Summa
16,382
16,382
—
5,793
10,589
—
—
Städerna.
15-20........................
1,341
1,341
—
4
1,337
—
—
20—25.........................
2,529
2,529
—
78
2,451
—
—
25-30 .........................
1,964
1,964
—
430
1,534
—
—
30-35.........................
1,365
1,365
—
565
800
—
—
35-40 .........................
887
887
—
486
401
—
—
40-45.........................
535
535
—
335
200
—
—
45-50.........................
388
388
—
244
144
—
—
50-55........................
327
327
—
214
113
—
—
55-60.........................
209
209
—
135
74
'''' —
60-65.........................
108
108
—
84
24
—
—
65-70........................
73
73
—
39
34
—
—
70 och deröfver.............
59
59
—
26
33
—
—
Summa
9,785
9,785
—
2,640
7,145
—
—
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föräldralösa barn
General sammandrag efter åldersgrupper. Hela riket. Landsbygd och städer.
1.
2.
s.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
ii.
12.
Ålder.
Barn, för hvilka i utdraget
Barn, som i
utdraget kallas
S ål e
des:
Summa
här
upptagna
barn.
uppgifves,
att fadern
lefver
och är
enkling.
fadern ej finnes upp- tagen och modern
uppgifves vara
hvarken
fader
eller
moder
uppgifves.
Foster-
barn.
Mynd-
lingar.
.Fader-
lösa^
(Kol.3+4.)
»Moder-
lösa».
(Kol. 2.)
.Föräldra- lösa. >
(Kol. 5.)
Foster- barn och
mynd- lingar
enka.
ogift.
Hela riket.
0-5 år...............
5,614
9,944
29,935
2,427
3,132
7
39,879
5,614
2,427
3,139
51,059
5—10 »..............
12,069
22,553
16,919
4,098
4,394
36
39,472
12,069
4,098
4,430
60,069
10-15 ...............
17,132
36,278
12,049
8,273
5,966
86
48,327
17,132
8,273
6,052
79,784
Summa
34,815
68,775
58,903
14,798
13,492
129
127,678
34,815
14,798
13,621
190,912
Landsbygden.
0-5 år...............
4,609
7,564
22,753
1,698
1,270
7
30,317
4,609
1,698
1,277
37,901
5-10 »..............
10,038
17,474
13,179
3,031
2,561
35
30,653
10,038
3,031
2,596
46,318
10—15 ................
14,529
28,458
9,446
5,918
4,048
74
37,904
14,529
5,918
4.122
62,473
Summa
29,176
53,496
45,378
10,647
7,879
116
98,874
29,176
10,647
7,995
146,692
Städerna.
0—5 år...............
1,005
2,380
7,182
729
1,862
—
9,562
1,005
729
1,862
13,158
5-10 >..............
2,031
5,079
3,740
1,067
1,833
1
8,819
2,031
1,067
1,834
13,751
10—15 ................
2,603
7,820
2.603
2,355
1,918
12
10,423
2,603
2,355
1,930
17,311
Summa
5,639
15,279
13,525
4,151
5,613
13
28,804
5,639
4,151
5,626
44,220
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öfversigt af lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i åtskilliga
främmande länder.
Norge.
I Nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del III, sidd. 5 ff.,
lemnas redogörelse för det förslag till lag om olycksfallsförsäkring för
arbetare i fabriker m. fl., som en för ändamålet tillsatt kommission i
februari 1890 afgifvit.
Den 23 juli 1894 har i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda
förslag utfärdats en »Lov om Ulykkesforsikring for Arbeidere i Fabriker
m. v.»
Då den af Arbetareförsäkringskomitén lemnade redogörelsen för
lagförslaget är synnerligen fullständig samt lagen endast företer ett
fåtal afvikelser från samma förslag, torde angifvandet. af de förekommande
skiljaktigheterna här vara tillräckligt.
Dervid märkes till en början i afseende å de ersättningar, som i
händelse af olycksfall skola utgå, dels att förslagets bestämmelse att
den penningeersättning, som vid kroppsskada, medförande fullständig
oförmåga till arbete, till den försäkrade utgår, skulle utgöra sextio eller
femtio procent af den skadades förutvarande arbetsförtjenst, allt efter
som han hade minderårigt barn att försörja eller icke, ändrats derhän,
att ersättningen i sådana fall alltid skall utgöra sextio procent af arbetsförtjensten,
dels ock att oäkta barn, som aflats före olycksfallet, uti lagen
tillerkänts samma rätt som äkta barn, under det att förslaget i detta
fall gjorde skilnad mellan oäkta barns rätt efter moder och fader i så
måtto, att oäkta barn efter moder hade samma rätt till lifränta som
äkta barn, men efter fader rätt till lifränta från femton till tjugu procent
af fadrens arbetsförtjenst, enligt vederbörande myndighets bestämmande.
2
Vidare hafva några förenklingar vid lagens tillämpning åstadkommits.
Sålunda har den befattning med försäkringsväsendets handhafvande,
som enligt förslaget skulle tillkomma den uti lagen om tillsyn å fabriker
omnämnda fabriksrätten eller denna rätts ordförande, helt och
hållet borttagits. Uti de fall, der besvär öfver af försäkringsinrättningens
styrelse fattade beslut enligt förslaget skulle anföras hos
fabriksrätten, fullföljes nu talan direkt hos den uti förslaget omnämnda
kommission och anmälan om inträffande olycksfall göres hos försäkringsanstaltens
ombud i orten i stället för enligt förslaget hos ordföranden
i fabriksrätten. Äfven för bestämmandet af ersättningarne
medgifver lagen ett enklare tillvägagångssätt, än uti förslaget afsågs.
Föreskriften uti förslaget att efter hvarje skedd anmälan om inträffadt
olycksfall förhör skulle anställas för utrönande af orsaken till olycksfallet
m. m. och att till detta förhör skulle kallas dels anstaltens ombud
i orten, arbetsgifvaren, ordföranden i den sjukkassa, som den skadade
kunde tillhöra, samt de till ersättning berättigade eller deras ombud
eller laga målsmän, dels ock, derest så funnes nödigt, på anstaltens
bekostnad, sakkunnig person, har ersatts med stadgande att det åligger
anstaltens ombud i orten att först vidtaga en undersökning rörande
olycksfallet samt insända de upplysningar, som vunnits, till anstaltens
styrelse, hvarefter styrelsen, om den finner sådant af nöden, eger att,
mot bestridande af alla dermed förenade omkostnader, låta anställa
rättsligt förhör.
Slutligen äro lagens bestämmelser rörande sättet för verkställandet
af de in- och utbetalningar, som af försäkringen betingas, och i sammanhang
dermed beträffande anstaltens ombuds förhållande till försäkringen
i vissa afseenden afvikande från förslaget. Enligt detta skulle
nemligen in- och utbetalningarne i den omfattning, Konungen bestämde,
ega rum genom postverket. Uti lagen föreskrifves deremot, att de
skola ske antingen genom postanstalterna eller vederbörande ombud.
Med hänsyn till möjligheten att ombuden komma att blifva mellanhänder
äfven i detta afseende har uti lagen intagits stadgande derom, att
hvarje kommun står i uppbördsansvar för ombuden inom kommunen.
Ombuden antagas derföre ock af de kommunala myndigheterna, hvilka
jemväl skola höras, innan bestämmelse fattas huruvida uppbörden skall
verkställas genom postverket eller ombudet. Den till ombudet utgående
godtgörelse, som enligt förslaget skulle bekostas ensamt af kommunen,
är enligt lagen fördelad till hälften på kommunen och till hälften på
anstalten.
3
I öfrigt förekommande detaljförändringar äro allt för obetydliga
att här böra omnämnas.
Den ifrågavarande lagen trädde i kraft den 1 juli 1895.
Det af stortingsmännen L0vland, Lömsland m. fl. vid 1892 års
storting väckta förslag till lag om ålderdomsförsörjning för obemedlade,
för hvilket uti Nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del III,
sidd. 18—20, redogjorts, har icke ledt till något lagstadgande.
Till såväl 1893 som 1894 års storting gjordes emellertid framställningar
i ämnet och blef på förslag af stortingets komité för sociala
spörsmål den 20 juli sistnämnda år af stortinget tillsatt en särskild
kommission med uppdrag att taga frågan om invaliditets- och ålderdomsförsäkring
under öfvervägande samt till ett senare storting afgifva
utlåtande och lagförslag.
Kommissionens betänkande är ännu icke afgifvet.
Danmark.
Frågan om arbetares betryggande mot följderna af olycksfall i
arbetet har i Danmark under år 1897 vunnit sin lösning, i det att ett
i folketinget väckt förslag till lag om arbetares försäkring mot följderna
af olycksfall i vissa verksamheter blifvit med regeringens understöd
af riksdagen antaget.
Denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1899, är bygd
på väsentligen andra grunder än förut framstälda danska lagförslag i
ämnet samt torde derför här tarfva en särskild redogörelse.
I motsats till de föregående förslagen, hvilka samtliga hvilat på
grundsatsen om arbetsgifvarnes skyldighet att försäkra sina arbetare
för olycksfall i arbetet, är lagen bygd på principen om arbetsgifvarnes
personliga ansvarighet för olycksfall, som i arbetet drabba hos dem
anstälde personer.
De rörelser och företag, hvilka omfattas af lagens bestämmelser, äro:
A) 1) Fabriker samt fabriksmessigt drifna verkstäder, för så vidt
dessa rörelser äro underkastade fabrikstillsyn. På förslag af det arbetareförsäkringsråd,
som för ordnandet af de i följd af lagen uppstående
förhållanden skall inrättas och hvarom här nedan närmare förmärs,
kan derjemte inrikesministern förordna, att äfven fabriker och fabriksmessigt
drifna verkstäder, som icke äro underkastade fabrikstillsyn, men
uti hvilka arbetarne finnas löpa fara för olycksfall, skola vara under
-
4
kastade lagens bestämmelser. 2) .Rörelser, der explosiva ämnen eller
föremål tillverkas eller yrkesmessigt användas. 3) Stenbrott, kalkbrott,
kalkbränneri, stenhuggeri, företag för brunnsgräfning och isindustri.
4) Företag för uppförande, komplettering, ombyggnad, förändring och
nedrifning af byggnader och byggnadsverk, med undantag dock för
boningshus och ekonomibyggnader med icke mera än en våning och
vindsvåning; företag för underhåll och reparation af dylika byggnader
och byggnadsverk, sådana arbeten dock undantagna, som utföras inomhus
utan begagnande af ställningar eller något liknande; skorstensfejareyrket.
samt skeppsvarfsindustri. 5) Företag för anläggning af
jernvägar, spårvägar, vägar, broar, dammar, kanaler och slussar. 6)
Företag för vattenbyggnads-, utgräfnings-, fyllnads-, torrläggnings- och
uppmuddringsarbeten, kloak-, gas- och vattenledningsarbeten, uppsättning,
underhåll och nedtagning af telegraf-, telefon- och elektriska
ledningar samt af åskledare. 7) Jernvägs-, spårvägs- och omnibusdrift.
8) Lastning och lossning af varor samt arbeten vid packhus. 9) Dykeri-
och bergningsföretag. 10) Väder- och vattenqvarnar, derest rörelsen
drifves såsom sjelfständig näringsverksamhet.
B) Alla sådana rörelser, uti hvilka begagnas maskineri, som drifves
af kraftmaskiner af sådan beskaffenhet, att rörelsen är underkastad
fabrikstillsyn.
Såväl arbetare som arbetsgivare kunna påkalla beslut af rådet,
huruvida rörelsen är af den beskaffenhet, att lagen är derå tillämplig.
Öfver rådets beslut kan besvär anföras hos inrikesministern.
Uti hvarje rörelse, som hör under lagen, skall tydligt anslag derom
finnas uppsatt å ett för alla arbetare tillgängligt ställe.
Såsom arbetsgifvare betraktas icke allenast enskilda personer eller
bolag, hvilka såsom näringsfång drifva rörelse eller använda maskineri,
hvarom här ofvan nämnts, utan äfven staten eller kommun i afseende
å arbetare, som för statens eller kommuns räkning sysselsättas i någon
sådan rörelse.
Med arbetare förstås en hvar som mot lön eller på ackord eller
såsom olönad lärling eller medhjelpare, vare sig ständigt eller för
viss tid, sysselsättes i den tekniskt-mekaniska delen af verksamheten
eller som mot ersättning utöfvar tillsyn till eller ledning af denna del
af verksamheten, så framt ersättningen icke öfverstiger 2,400 kronor
för år.
Lagen afser att betrygga såväl arbetaren sjelf som, i händelse
olycksfallet medfört döden, hans efterlefvande, mot de ekonomiska följ
-
5
derna af olycksfall, som utan arbetarens eget uppsåt eller grofva oaktsamhet
drabbat honom i arbetet.
I fråga om ersättningarne stadgar lagen följande. Medför olycksfallet
arbetsoförmåga, hvars slutliga följder icke kunna bestämmas, är den
skadade berättigad att från utgången af trettonde veckan efter det olycksfallet
inträffade och intill dess sjukbehandlingen upphört eller arbetsoförmågan
förklaras blifva af varaktig beskaffenhet eller intill dess
döden inträffar utbekomma en dagspenning, som, så länge arbetsoförmågan
är fullständig, skall utgöra tre femtedelar af den skadades dagslön,
dock icke öfver två eller under en krona om dagen, men, i händelse
oförmågan till arbete antingen redan från början är eller sedermera
öfvergår till partiel, utgör en i förhållande till minskningen af
arbetsförmågan beräknad del af den dagspenning den skadade skulle
hafva eller redan har uppburit vid fullständig arbetsoförmåga. Har
olycksfallet medfört arbetsoförmåga, som förklaras blifva af varaktig
beskaffenhet (invaliditet), är den skadade berättigad att, förutom på
nyssnämnda sätt beräknade dagspenningar för en tid af sammanlagdt
13 veckor, utfå en penningesumma, som, derest arbetsoförmågan är
fullständig, skall utgöra sex gånger den skadades årslön, dock icke
under 1,800 kronor eller öfver 4,800 kronor, men som, i händelse af
partiel oförmåga till arbete, skall utgöra en i förhållande till graden af
oförmågan bestämd del af nämnda ersättningssumma. Har olycksfallet
medfört döden, tillkommer den aflidnes anhöriga dels en begrafningshjelp
af 50 kronor och dels en penningesumma, svarande mot fyra
gånger den aflidnes årslön, dock icke under 1,200 kronor eller öfver
3,200 kronor. Efterlemnad enka har i främsta rummet rätt till utbekommande
af denna summa, derest äktenskapet ingåtts före olycksfallet och
samlifvet derförinnan ej upphört. Efterlemnar arbetaren ej enka, öfvergår
hennes rätt till de den aflidnes barn, hvilkas försörjande ålåg honom
eller som han faktiskt försörjde, då olyckan skedde. Finnes ej heller
sådana barn efter den aflidne, afgör rådet, huruvida ersättningen skall tillfalla
andra, hvilka arbetaren försörjde då olycksfallet inträffade. Enahanda
bestämmelser gälla beträffande omkomna qvinliga arbetares barn eller
andra, som af dem försörjas. Efterlemnas endast en ersättningsberättigad,
tillfaller hela beloppet denne. Åro de flere, bestämmer rådet, huru detsamma
skall dem emellan fördelas. Efterlefvande, som icke är bosatt
i riket då olyckan inträffade, har ej någon rätt till ersättning enligt
lagen.
Åtnjuter en skadad arbetare eller eu afliden arbetares efterlemnade
pension eller understöd af staten på grund af annan bestämmelse, kan
6
kraf enligt denna lag ej göras gällande. Så är äfven förhållandet i fråga
om arbetare, som sysselsättas af kommuner, hvilkas styrelser för pensionerande
eller understödjande af skadade arbetare eller deras efterlemnade
faststält bestämmelser, som af inrikesministern godkänts efter det lagen
trädt i kraft. Tillfaller i öfrigt i följd af olycksfallet en skadad arbetare
eller dennes efterlemnade på grund af öfverenskommelse pension, understöd
eller annan förmån från arbetsgifvaren, äro de enligt lagen endast
berättigade att utfå Överskjutande beloppet, derest icke anorledes är
uttryckligen bestämdt. Huruvida och till hvilket belopp ersättning i
sådant fall skall utgå afgöres af rådet.
Den skadades eller förolyckades arbetsförtjenst beräknas efter den
lön, tantiéme och naturaförmåner deri inbegripna, som han under loppet
af ett år, räknadt tillbaka från dagen för olycksfallet, uppburit i det
företag, der olyckan timade. Har han icke varit anstäld i rörelsen
under hela nämnda tid eller är företaget i gång endast under en del
af året, bestämmes hans årliga arbetsförtjenst af rådet. För den, som
ingen lön uppburit eller hvars årslön uppgått till mindre än 300 kronor,
beräknas densamma till denna summa. Dagaflöningen bestämmes genom
att dela årsförtjensten med 300.
Någon skyldighet för arbetsgivare att betrygga arbetarnes och
deras efterlefvandes rätt på grund af lagen genom försäkring finnes
icke stadgad. För att emellertid bereda arbetsgifvarne lämpliga tillfällen
härtill innehåller lagen den bestämmelse att inrikesministern är
berättigad att, på ansökningar af bolag bildade af arbetsgivare under
ömsesidigt ansvar eller af bolag med begränsad ansvarighet, tillerkänna
dem rätt till öfvertagande af dylik försäkring. Endast genom att taga
försäkring uti sådant bolag undgår arbetsgivare att häfta i personligt
ansvar för de kraf, som af hans arbetare eller deras efterlefvande kunna
på grund af lagen framställas.
Fordringar hos arbetsgivare kunna på rådets föranstaltande exekutivt
uttagas samt utgå i händelse af konkurs med förmånsrätt.
Deremot kunna de icke af arbetaren eller dennes efterlefvande å annan
öfverlåtas eller pantsättas och ej heller på rättslig väg tagas i anspråk
för förnöjande af fordringsinnehafvarens kreditorer.
Skadad arbetare, som vill framställa anspråk på ersättning enligt lagen,
åligger att snarast möjligt efter olycksfallet låta undersöka sig af en
läkare och att derefter underkasta sig den läkarebehandling, som finnes
erforderlig. Uraktlåtes detta eller motarbetas den skadades förbättring
genom åsidosättande af läkarens föreskrifter, går han, efter omständigheterna,
antingen helt och hållet eller delvis förlustig sin fordringsrätt.
7
Arbetsgifvaren eller deri som eljest efter lagen häftar för försäkringskrafvet,
är berättigad att låta en läkare hålla tillsyn öfver den
skadade.
I afseende å den ersättningsskyldighet, som på grund af bestämmelserna
i allmän lag kan tillkomma arbetsgivare, i händelse han genom
rättsstridig handling varit orsak till skadan, innehåller lagen att, när en
arbetare eller hans efterlefvande framstält kraf på eller mottagit penningebelopp
med tillämpning af denna lags bestämmelser, han eller de
dermed från sagt sig rätt att med åberopande af annan lag samtidigt
eller senare göra anspråk gällande vare sig mot arbetsgifvaren eller
andra, samt att, om å andra sidan dylika anspråk på grund af annan
lag framstälts, fordringsrätten enligt denna lag upphör, derest icke
rådet på gjord framställning annorlunda bestämmer.
För ordnandet af de till följd af lagen uppstående förhållanden
skall, såsom nämnts, inrättas ett »Arbetareförsäkringsråd».
Detta råd, som har sitt säte i Köpenhamn, men hvars verksamhet
omfattar hela landet, och som af ordföranden kan kallas till sammanträde
hvar som helst inom landet, består af en utaf Konungen utsedd
ordförande, två likaledes af Konungen utsedda ledamöter, af hvilka den
ene skall vara läkare, samt två arbetsgivare och två arbetare tillhörande
någon af de yrkesgrenar, på hvilka lagen är tillämplig. Dessutom
kunna sjukkasseinspektören och fabriksinspektörerna af inrikesministern
förordnas att deltaga i rådets arbeten. De två arbetsgifvarne
jemte suppleanter för dem utses af inrikesministern, hvaremot de två
arbetarne äfvensom suppleanter för dem väljas af den uti § 24 af lagen
om sjukkassor omtalade nämnd.
Samtliga sju medlemmar utses för 6 år i sänder, men af de första
gången utsedde arbetsgifvarne och arbetarne afgå en arbetsgivare och
en arbetare efter lottning efter tre års förlopp. Såväl medlemmarne
af rådet som de af inrikesministern till deltagande i rådets arbeten
förordnade inspektörerne åtnjuta årliga arfvoden äfvensom reseersättningar.
Rådet eger antaga nödig läkare- och kontorshjelp. Kostnaderna
för rådet bestridas af statsverket. Arbetsordning för rådet fastställes
efter dess förslag af inrikesministern.
Rådets hufvudsakligaste uppgift är att bestämma samt mottaga och
utbetala ersättningarne äfvensom afgöra i sammanhang dermed uppstående
frågor.
I dessa afseenden innehåller lagen följande bestämmelser.
Inträffar i någon under lagen hörande rörelse olycksfall, som antages
komma att medföra kraf enligt lagen, åligger det rörelsens inne
-
8
häfvare eller den, som på hans vägnar vid tiden för olycksfallet förestår
densamma, att snarast möjligt och senast inom 8 dagars förlopp derom
göra anmälan hos rådet. I anmälningen skall så noggrant som möjligt
angifvas orsaken till och de närmare omständigheterna vid olycksfallet;
den skadades tillstånd och den tid som förflutit mellan olycksfallet och
första läkarebehandlingen; på hvilket ställe och af hvilken läkare den
skadade behandlas; om han är medlem af sjukkassa och i sådant fall
af hvilken; samt om arbetsgifvaren har försäkrat den skadade och i
sådan händelse uti hvilket bolag. Y7id dylik anmälan skall fogas vederbörande
läkares intyg, som det åligger arbetsgifvaren att bekosta. Rådet
är berättigadt att af arbetsgivare, arbetare och andra vederbörande
begära och erhålla upplysningar angående olycksfallet, att fordra det
den skadade underkastar sig läkareundersökning samt att begära förhör
och få protokoll rörande sådant. Derest arbetsgifvaren tagit försäkring
i godkändt bolag, inträder detta i hans ställe såsom part vid de förhandlingar
som i anledning af anmälningen påkomma.
Efter att hafva mottagit alla erforderliga upplysningar och sedan
vederbörande gifvits tillfälle att taga del af handlingarne och yttra sig
i ärendet, afgör rådet snarast möjligt huruvida, efter hvilka grunder
samt till hvilka belopp skadeersättningar enligt lagen skola utgå. Storleken
af den dagspenning, som skall tillkomma skadad arbetare, bestämmes
dock genom öfverenskommelse mellan parterne och först, i
händelse sådan ej kan träffas, af rådet.
För fattande af giltigt beslut erfordras, att fem ledamöter i rådet
äro närvarande, samt att fyra äro om beslutet ense.
Kan den grund, efter hvilken ersättning bör utgå, ej ännu bestämmas,
eger rådet fatta förberedande beslut och meddela sådana förelägganden,
som finnas erforderliga.
Anser part, att rådet vid någon frågas afgörande förfarit formelt
origtigt, eger han att öfver beslutet anföra besvär hos inrikesministern.
Öfver rådets beslut, såvidt derigenom afgjorts fråga huruvida ett
anmäldt olycksfall grundar kraf enligt lagen, kan äfven talan fullföljas
hos inrikesministern. I hvad angår grunderna för ersättnings utgående
och beloppet af sådan får talan mot rådets beslut deremot ej föras.
Besvärstiden är 14 dagar från beslutets delgifning.
Sedan rådet bestämt det belopp, som i följd af olycksfall skall
utgå, meddelar rådet vederbörande betalningsskyldige underrättelse derom,
hvarefter beloppet skall inom 14 dagar till rådet inbetalas. I fråga
om utbetalningar till skadeersättningsberättigade gäller, att man, som
fylt 30 men ej 55 år, är berättigad att efter eget val antingen utfå
9
beloppet kontant eller få det förvandladt till lifränta; att för man, som
är yngre eller äldre än nyss nämnts, rådet eger bestämma om lifränta
skall inköpas eller ej; att derest rådet, med hänsyn till en persons själstillstånd,
icke finner utbetalning af beloppet tillrådlig, lifränta under alla
åld er sförhållan den skall inköpas; samt att belopp, som tillerkänts qvinna
eller omyndig, skall af rådet på sätt som finnes fördelaktigast tillgodogöras
vederbörande. Derest lifränta inköpes, eger rådet bestämma till
hvem utbetalningarne af räntan skola ega rum. Kapitalbelopp samt
dagspenningar utbetalas alltid direkt till skadeersättningsberättigad.
Slutligen innehåller lagen bestämmelser om skyldighet för rådet
att årligen till inrikesministern afgifva berättelse om sin verksamhet
äfvensom bestämmelser om bötesstraff för underlåtenhet dels att fullgöra
lagens föreskrifter i fråga om anslag inom rörelselokalen och om
anmälan rörande inträffadt olycksfall, dels ock att efterkomma af rådet
gifvet förläggande.
Enligt under allra senaste dagarne ingången underrättelse, har uti
danska riksdagen nu äfven framkommit ett förslag till olycksfallsförsäkring
för jordbruksarbetare.
Finland.
På grund af Finlands ständers år 1888 derom gjorda anhållan blef
den 11 oktober 1889 tillsatt en komité med uppdrag att, efter införskaffande
af nödiga statistiska uppgifter, undersöka om och på hvad
sätt samt i hvilken utsträckning en af staten påbjuden och skyddad
arbetareförsäkring kunde bringas till stånd i Finland, äfvensom utarbeta
förslag till lagbestämmelser i ämnet.
Denna komité utarbetade skilda författningsförslag, berörande frågorna
om arbetares säkerställande i ekonomiskt afseende vid olycksfall
i arbetet, vid sjukdom och vid ålderdom. I det första af dessa spörsmål
hade inom komitén olika meningar gjort sig gällande rörande
de grunder, på hvilka en lagstiftning i ämnet borde. byggas. Medan
komiténs majoritet ansett försäkringstvång icke böra ifrågakomma och
af sådan anledning utarbetat förslag till förordning om skyldighet för
arbetsgifvare att i vissa fall utgifva ersättning för kroppsskada, som
drabbade arbetare, hade deremot eu minoritet i komitén funnit det
åsyftade ändamålet icke kunna vinnas utan införande af obligatorisk
försäkring och förty uppgjort förslag till förordning om anordnande af
sådan försäkring.
2
10
Det af komiténs flertal afgifna förslaget tillvann sig emellertid icke
regeringens understöd. En sådan lagstiftning i ämnet, som endast faststälde
arbetsgifvares ersättningsskyldighet i nu ifrågavarande afseende
och angåfve de allmänna grunderna, enligt hvilka ersättningen borde
utgå, ansåg regeringen nemligen icke egnad att behörigen säkerställa
arbetaren mot följderna af olycksfall. Då derföre regeringen till 1894
års landtdags bepröfvande öfverlemnade ett författningsförslag, var detta
bygd!, på grundvalen af obligatorisk försäkring.
Lag- och ekonomiutskottet, till hvars behandling propositionen i
ämnet hänvisades, gick en medelväg mellan komiténs och regeringens
förslag. Då nemligen de skäl, hvilka anförts emot obligatorisk olycksfallsförsäkring,
hufvudsakligen vore rigtade emot, att sådan försäkring
skulle utsträckas till alla, jemväl de lindrigare olycksfallen, medan å
andra sidan de motiv, hvilka gjorts gällande till förmån för en sådan
försäkring, i främsta rummet hade sin tillämpning på sådana kroppsskador,
hvilka betingade ett för längre framtid utgående underhåll (invaliditets-
och dödstall), ansåg utskottet, att frågans ändamålsenligaste
lösning vore att finna genom det förfarande, att såsom regel faststäldes
arbetsgifvarnes skyldighet till skadestånd, då arbetare skadats vid arbetets
utöfning, men att för säkerställande af denna skadeståndspligt i
de fall, då kroppsskada medförde invaliditet eller död, föreskrefves
obligatorisk försäkring.
En af utskottet i enlighet med dessa principer gjord omarbetning
af regeringsförslaget vann ständernas godkännande samt blef den 5
december 1895 äfven af Kejsaren faststäld under benämning »lag
angående arbetsgifvares ansvarighet för kroppsskada, som drabbar
arbetare».
De företag, som äro underkastade bestämmelserna i lagen, äro: a)
grufva, bergverk, bruk, stenbrott, stenhuggeri, bryggeri, bränneri samt
sådan fabrik eller annan fabriksmessigt drifven handtering, i hvilken
användas smält- eller flamugnar, ångpannor eller maskiner, drifna med
ånga, vatten, vind, elektricitet eller annan elementarkraft, äfvensom
företag, i hvilket explosiva ämnen tillverkas eller yrkesmessigt användas;
b) byggnadsarbete, som afser jernväg, kanal, hamn, kaj eller fyrbåk
äfvensom större brobyggnadsarbete, som utföres på statens eller kommuns
bekostnad; c) kyrko- och fabriksbyggnadsarbete; så ock byggande af
hus i flera än en våning i stad eller köping, äfvensom likartadt arbete
å landet, då det utföres för statens, kommunens eller annan menighets
behof; d) anläggning eller underhåll af allmän vatten-, kloak- eller gasledning;
e) rörelse, som afser anläggning eller underhåll af elektrisk
11
ledning eller bedrifvande af trafik å jernväg eller annan spårväg för
allmän samfärdsel; och f) rörelse, der som yrke utföres lossning eller
lastning af varor, samt på enahanda sätt bedrifvet bergnings- och dykeriföretag
äfvensom skorstensfejeri.
Med arbetsgivare förstås i lagen den, för hvars räkning dylikt
företag utföres eller bedrifves, samt med arbetare den, som med arbetets
utförande tager omedelbar befattning, men icke den, som endast
bär tillsyn öfver arbetet.
Lagen ålägger arbetsgifvaren att för kroppsskada, hvilken drabbar
i företaget anstäld arbetare i följd af olycksfall vid arbete, utgifva
skadestånd. Såsom kroppsskada uppkommen genom olycksfall vid arbete
anses ej sådan skada, som förorsakats uppsåtligen eller genom
grof vårdslöshet af den skadade sjelf, eller uppsåtligen af annan person
än den, som haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet, eller genom
sådan öfvermägtig tilldragelse eller annan händelse, som icke står i
samband med det, utförda arbetets beskaffenhet eller med de förhållanden,
hvarunder det bedrifvits.
I sistnämnda afseende framhöll lag- och ekonomiutskottet lämpligheten
af en begränsning, då exempelvis ett åskslag, som dödade en
arbetare under arbetet, ej kunde hänföras till händelser, för hvilka arbetsgifvaren
borde ansvara i annat fall, än att sjelfva företaget inneburit
fara af antydd art och att nödiga försigtighetsmått det oaktadt
icke vidtagits samt att icke heller skada, förorsakad af en utaf okynne
in på arbetsplatsen kastad sten, borde kunna grundlägga någon ansvarighet
från arbetsgifvarens sida.
Angående skadeståndsbeloppen innehåller lagen följande stadganden.
Vid kroppsskada, som medför öfvergående oförmåga till arbete, eger
den skadade från och med sjunde dagen efter olycksfallet åtnjuta skadestånd
för hvarje dag arbetsoförmågan varar med belopp, som, derest
oförmågan är fullständig, utgör 60 procent af den skadades dagliga
medelarbetsförtjenst, men i händelse af partiel oförmåga utgör eu efter
minskningen i arbetsförmågan afpassad del af nämnda belopp. Högsta
dagsskadestånd är 2 mark 50 penni. I stället för sådant dagsskadestånd
är arbetaren skyldig att, intill dess han blifvit läkt, åtnöjas med
vård och underhåll å sjukhus. Dagsskadestånd kan utgå högst 120
dagar. Har kroppsskada icke inom denna tid blifvit läkt, utgår från
och med den etthundratjuguförsta dagen skadestånd såsom för varaktig
arbetsoförmåga, intill dess den skadade blifvit till helsan återstäld. Vid
varaktig arbetsoförmåga utgår skadeståndet från den dag, då skadan
blifvit läkt, med ett belopp, som vid fullständig oförmåga motsvarar
12
sextio procent af den skadades förutvarande arbetsförtjenst för år samt
vid partiel oförmåga utgör en efter minskningen i arbetsförmågan lämpad
andel af hvad vid fullständig förlust af arbetsförmågan borde utgå.
Understiger skadeståndet tjugu mark om året, må det efter öfverenskommelse
mellan parterna utbytas mot ett visst belopp i ett för allt.
Orsakar kroppsskadan döden, skall, förutom möjligen ifrågakommet dagsskadestånd,
såsom årligt skadestånd utbetalas åt enka, så länge hon
lefver ogift, 20 procent af den aflidnes arbetsförtjenst för år och åt
hvarje efterlefvande barn, till dess detsamma fylt 15 år, 10 procent af
sagda belopp, i fall endera af föräldrarna lefver, men 20 procent, om
begge föräldrarne äro döda. Sammanlagda skadeståndet till enka och
barn må ej öfverstiga 40 procent af den aflidnes årsförtjenst. Enahanda
skadestånd utgår till maka och barn under femton år, då skadad
arbetare i stället för att uppbära dagsskadestånd vårdas å sjukhus. År
äktenskap ingånget efter olycksfallet, hafva enka och i det äktenskapet
födda barn icke rätt till skadestånd. Ingår enka nytt gifte, erhåller
hon vid äktenskapets ingående ett belopp i ett för allt, motsvarande
två ars skadestånd. Finsk man, som vinner medborgarerätt i annat
land eller utländing, som återvänder till hemlandet, mister rätten till
skadestånd för framtiden, men kan tilläggas i ett för allt ett belopp
motsvarande två års skadestånd.
Den skadades dagliga medelarbetsförtjenst utrönes derigenom, att
hans arbetsförtjenst i företaget under det år, som föregått dagen för
olycksfallet, delas med talet 360 eller, om han icke varit hela året i
företaget sysselsatt, med antalet dagar han der haft sysselsättning, sönoch
helgdagar inberäknade. Har den skadade varit anstäld vid företag,
der i följd af rörelsens art arbetet företrädesvis fortgår endast under
någon del af året, må den dagliga arbetsförtjenst, han i följd af olycksfallet
går förlustig, efter skälig pröfning uppskattas. Till grund för
beräkningen af årligt skadestånd skall läggas den arbetsförtjenst, som
den skadade under senaste år i samma eller likartad! företag åtnjutit,
eller, i fall han icke ett år haft sådan anställning, det belopp, hvartill
hans årsinkomst efter skälig pröfning kan beräknas. Årsinkomsten må
dock icke i något fall beräknas högre än till sjuhundratjugu mark.
Understiger den trehundra mark, skall likväl detta belopp utgöra grund
för uträkningen af skadeståndet. Skadad arbetare, som uppnått 21 års
ålder, må dock ej tilldelas större årligt skadestånd än hans arbetsförtjenst
för året. Under arbetsförtjenst inbegripes äfven andel i vinst,
naturaförmåner och dylikt.
13
Såsom redan omnämnts, är arbetsgifvare skyldig att i afseende å
inträffande olycksfall, hvilka medföra bestående förlust eller minskning
af arbetsförmåga eller den skadades död, säkerställa sina arbetares eller
deras rättsinnehafvares rätt till årligt skadestånd genom försäkring.
Från försäkringspligt äro stat och kommun befriade. Äfven annan
arbetsgifvare kan af senaten derifrån befrias, så framt lian ställer särskild
säkerhet, som af senaten godkännes. Senaten tillkommer äfven
att förordna angående öfvervakande af försäkringens fullgörande.
Försäkring skall af arbetsgifvaren på egen bekostnad ombesörjas
senast 30 dagar efter det lagen trädt i kraft eller rörelsen vidtagit och
må endast tagas i antingen försäkringsanstalt, som genom statens
försorg kan inrättas, eller annan djdik anstalt, som af senaten erhållit
tillstånd att emottaga försäkringar af denna art.
År arbetsgifvare befriad från försäkringspligt eller kan densamma
icke fullgöras, emedan i landet ej finnes anstalt, som mottager företaget
till försäkring, eller har arbetsgifvaren försummat att ombesörja försäkring,
skall arbetsgifvaren säkerställa i frågakommande årligt skadestånd
genom betalningsskyldighetens öfverflyttande å lifräntebolag eller
lifränteanstalt.
I fråga om skadeståndets fastställande och utbetalning innehåller
lagen att, derest en arbetare drabbats af olycksfall, som medfört eller
kan antagas medföra den skadades död eller ock bestående förlust eller
minskning af hans arbetsförmåga, anmälan derom, enligt faststäldt formulär,
skall göras af arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare hos ortens
poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänstnan för anställande
af undersökning å stället i enlighet med de närmare föreskrifter senaten
meddelar.
Anspråk på skadestånd från försäkringsanstalt bör göras gällande
senast inom ett år efter olycks- eller dödsfallet. Senast inom 30 dagar
efter det anspråket blifvit gjordt och de omständigheter, af hvilka skadeståndets
belopp är beroende, behörigen styrkts, skall anstalten meddela
skriftligt beslut öfver anspråket.
Nöjes skadeståndsberättigad ej med anstaltens beslut eller uppstår
eljest tvist angående skadestånd, föres talan vid den underrätt, inom hvars
domkrets olycksfallet ti mat eller vid hvilken arbetsgifvaren är skyldig
att svara i fordringsmål.
Uti faststäldt årligt skadeståndsbelopp kan såväl den skadeståndsberättigade
som försäkringsanstalt begära jemkning, derest väsentlig förändring
inträder i de förhållanden, hvilka varit vid beloppets faststäl
-
14
lande bestämmande. Kan dervid godvillig öfverenskommelse ej träffas,
må talan föras vid domstol.
Utbetalning af årligt skadestånd skall eg a rum förskottsvis fyra
gånger om året och, derest utbetalningen åligger försäkringsanstalt, ske
i den stad eller, om anstalten har ombud å landet, hos det ombud på
landet, den till skadestånd berättigade bestämmer. Öfverstiger skadeståndsbelopp
icke fyratio mark, kan utbetalning deraf ske endast två
gånger och, om det ej öfverskjuter tjugu mark, en gång om året.
Förutom bestämmelser om ansvar för öfverträdelser af lagen, innehåller
denna slutligen åtskilliga särskilda stadganden, såsom att arbetsgivare
är skyldig att öfver arbetarnes löner och andra förmåner föra
och vid anfordran tillhandahålla yrkesinspektör och polismyndighet sådan
bok, att derur tydligt framgår den arbetsförtjenst hvarje arbetare tillkommit;
att den, som jemlikt lagen kommit i åtnjutande af skadestånd,
deraf ej är hindrad att på grund af allmän lag söka godtgörelse för
följderna af liden kroppsskada, med iakttagande likväl att sålunda ej må
uppbäras högre belopp än det, hvarmed sådan godtgörelse öfverstiger
skadeståndet; att arbetsgifvare och försäkringsanstalt derjemte äro berättigade
att af tredje man, som kan till skadestånd förpligtas, utkräfva
full godtgörelse för hvad de på grund af lagen nödgats utgifva; att
aftal, som afser att inskränka eller upphäfva eller å annan öfverlåta i
lagen stadgad rätt till skadestånd, är ogiltigt; samt att skadestånd ej
må tagas i mät.
Först med ingången af detta år har lagen trädt i gällande kraft.
Äfven frågan om betryggande af arbetarnes ekonomiska ställning
på ålderdomen utgjorde föremål för behandling af 1889 års arbetareförsäkringskomité.
Komitén omfattade emellertid enstämmigt den åsigt,
att försäkringstvång på detta område ej vore att förorda, utan att
åtgärderna i detta afseende för närvarande borde afse anordnande af
offentlig kontroll öfver de frivilliga arbetarepensionskassorna samt stipulerande
af vissa reglementariska föreskrifter för organisationen och förvaltningen
af ifrågavarande kassor. Dessa åsigter delades äfven af
regeringen.
England.
Såsom af de uti år 1884 och 1891 årens arbetareförsäkringskomitéers
betänkanden lemnade redogörelser för lagstiftningsarbetet på arbetareförsäkringsområdet
i England framgår, har frågan om sättet för
15
de kroppsarbetande klassernas försörjande vid inträffande arbetsoförmåga
på senare* tider allt jemt varit på dagordrnngen. Det lagstadgade
försäkringstvångets berättigande har emellertid ej blifvit erkändt och
framkomna förslag till obligatorisk försäkring hafva icke ledt till något
resultat.
Endast emot följderna af olycksfall i arbetet hafva arbetarne ansetts
böra genom lagstiftningsåtgärder betryggas; och liar dervid grundsatsen
om arbetsgifvarnes personliga ansvarighet gjort sig i allt högre
grad gällande.
Redan genom lag af den 7 september 1880, »the Employers’ Liability
Acta tillförsäkrades arbetare ersättning för skada i följd af olycksfall i
arbetet, derest ett vållande till skadan kunde ådagaläggas hos vare sig
arbetsgifvaren sjelf eller ock någon, för hvilken denne hade att svara.
Denna lag befanns emellertid snart vidlådas af åtskilliga bristfälligheter,
såsom att densamma icke förhindrade arbetsgivare att genom aftal
med arbetarne fritaga sig från ansvarighet eller att genom upplåtande
af en del utaf arbetet åt eu entreprenör undandraga sig_ ansvarighet
för skada, som han eljest varit skyldig att godtgöra; och hafva under
årens lopp en mängd förslag framkommit i syfte att åstadkomma såväl
förändringar i lagen som ock en utvidgning af den arbetsgifvarne tillkommande
ersättningsskyldighet.
Först genom en den 6 augusti 1897 utfärdad lag, »Workmen’s Compensation
Act. 1897», har emellertid en definitiv lösning af frågan kommit
till stånd.
Grundprincipen uti denna lag är att, om i något arbete, hvarå lagen
eger tillämpning, en arbetare lider personlig skada, arbetsgifvaren skall
utbetala ersättning. Såsom undantag från denna regel stadgas, att
lagens bestämmelser ej äro tillämpliga i fråga om sådan skada, hvilken
ej hindrar arbetaren för en tid af minst två veckor att förtjena full
dagspenning på det arbete, hvari han sysselsättes, samt att ersättning
oj utgår för skada, som arbetare uppsåtligen eller genom egen vårdslöshet
ådragit sig. Har skadan uppkommit genom personlig vårdslöshet
eller afsigtlig handling af arbetsgivare eller annan, för hvilken denne
är ansvarig, står det den skadade fritt att efter eget val fordra ersättning
på grund af denna eller allmän lag men ej efter båda.
Den arbetsgivare förut tillkommande rätt att genom aftal med
arbetare undandraga sig ersättningsskyldighet har genom lagen borttagits.
Endast för den händelse registreringsmyndigheten för hjelpkassor
(the registrar of Friendly Societies), efter verkstäld undersökning
af arbetsgivarens och arbetarnes afsigter, meddelar intyg derom att
16
en af arbetsgifvaren uppgjord plan för arbetarnes i företaget betryggande
genom försäkring eller annorledes mot följderna af olycksfall
icke är mindre fördelaktig för arbetarne och deras anhöriga än lagens
föreskrifter, är arbetsgifvaren berättigad att, så länge intyget gäller,
med arbetarne öfverenskomma att innehållet i nämnda plan skall lända
till efterrättelse i stället för bestämmelserna i lagen. Dylikt intyg utfärdas
på viss tid, ej understigande fem år, men kan, derest anledning
dertill förekommer, när som helst återkallas.
De företag, på hvilka lagen eger tillämpning, äro jernvägs-, fabriksoch
grufdrift, stenbrott; företag för anläggningar af jern vägar, hamnar,
dockor, kanaler och kloaker äfvensom annat dylikt företag, derest vid
arbetets utförande användas maskiner, drifna af ånga, vatten eller annan
mekanisk kraft; företag för uppförande, reparerande eller nedrifvande
af byggnader hållande mera än 30 fot i böjd, förutsatt att vid arbetets
utförande användas antingen ställningar eller maskiner, drifna af ånga,
vatten eller annan mekanisk kraft.
Den, fpr hvars räkning eu verksamhet drifves eller ett arbete verkställes,
betraktas såsom arbetsgifvare och kan icke genom att med annan
kontrahera om utförandet af visst arbete undandraga sig att gent emot
de i detta arbete sysselsatta arbetarne ansvara för de honom i nämnda
egenskap åliggande förpligtelser.
Äfven staten är underkastad bestämmelserna i lagen utom beträffande
vid hären eller flottan anstälde personer.
Den, som vill göra anspråk på skadestånd enligt lagen, skall så
snart som möjligt efter olyckshändelsen om densamma göra anmälan
hos arbetsgifvaren samt senast inom sex månader efter olycksfallet
eller, derest detta medfört döden, efter dödsfallet, framställa begäran
om skadestånd.
I fråga om ersättningarna stadgar lagen följande. Har olycksfallet
medfört döden och efterlemnar den omkomne anhöriga, hvilka för sitt
uppehälle varit uteslutande beroende af honom, skall till dessa anhöriga
utbetalas, efter hvad för dem finnes fördelaktigast, antingen en summa
motsvarande den aflidnes sammanlagda arbetsförtjenst hos arbetsgifvaren
under de tre år som föregått olycksfallet eller ock ett belopp af 150
pund. Sådan ersättning må i intet fall öfverstiga 300 pund. Har den
aflidne ej varit anstäld hos samme arbetsgifvare under tre år, beräknas
hans arbetsförtjenst under sagda tre år till 156 gånger hans medelveckoinkomst
under den tid han varit hos arbetsgifvaren sysselsatt.
Efterlemnar den aflidne anhöriga, som endast till någon del varit beroende
af hans arbetsförtjenst, skall ersättning till dem utgå med be
-
17
lopp enligt öfverenskommelse. Finnas ej några anhöriga efter den
aflidne, utgår endast kostnaderna för läkarevård och begrafning med
högst 10 pund. Har skadan ej medfört döden utan endast oförmåga,
vare sig fullständig eller partiel, till arbete, utgår från och med tredje
veckan efter olycksfallet till den skadade ett veckoskadestånd af högst
50 procent af den skadades medel vecko förti enst under de sista tolf månaderna
eller den kortare tid han hos arbetsgifvaren haft anställning.
Beloppet af veckoskadestånd, som ej må öfverstiga ett pund, bestämmes
genom öfverenskommelse. Såväl arbetsgifvaren som arbetaren
kan begära sådana jemkningar i beloppet, som af förändrade förhållanden
betingas. Arbetsgifvaren är med hänsyn härtill äfven berättigad
att tid efter annan låta på sin bekostnad undersöka den skadade af
läkare. Sedan veckoskadestånd utgått under en tid ej understigande
sex månader, må detsamma på arbetsgifvarens begäran ersättas genom
en summa i ett för allt, hvarom parterna öfverenskomma.
Alla vid tillämpningen af lagen uppkommande frågor rörande skadestånd
skola, derest öfverenskommelse ej kan träffas, afgöras genom
skiljedom.
Någon fullt betryggande säkerhet för skadeståndsberättigad att
verkligen utfå honom tillerkändt skadestånd synas lagens bestämmelser
icke medföra. Beslut, hvarigenom skadestånd faststälts, gäller väl
såsom domstolsutslag och belopp, som är till betalning förfallet, torde
i följd deraf ock kunna på laglig väg uttagas, men någon förmånsrätt
uti den skadeståndspligtiges egendom är icke för fordran af ifrågavarande
slag medgifven. Endast i händelse skadeståndspligtig, som på
grund af försäkring eger att med hänsyn till det inträffade olycksfallet
uppbära något belopp, gör konkurs eller ingår ackord med sina fordringsegare
eller, om det är ett bolag, träder i liqvidation, tillerkänner
lagen den skadeståndsberättigade förmånen att i främsta rummet af
detta belopp utbekomma sin fordran.
Frankrike.
Likasom uti England har äfven i Frankrike införandet af obligatorisk
arbetareförsäkring rönt mycket starkt motstånd, och omfattande
försök hafva gjorts att på frivillighetens väg bereda lösning åt arbetareförsäkringsfrågan.
De resultat, som härvid vunnits, hafva emellertid
visat sig så litet tillfredsställande, att nödvändigheten af eu öfvergång
till den obligatoriska principen alltmera insetts.
3
18
Det första lagstadgande, uti hviiket den vunnit erkännande, är en
den 29 juni 1894 promulgerad lag om hjelp- och pensionskassor för
grufarbetare.
Enligt denna lag skall af hvarje i grufdrift anstäld arbetares eller
tjenstemans aflöning månadsvis genom arbetsgifvarens försorg afdragas
4 procent, deraf hälften afser hjelpkassan och hälften pensionskassan.
Till hjelpkassan erlägger dessutom arbetsgifvaren hälften och till pensionskassan
lika mycket som arbetaren. Öfverstiger aflöningen 2,400 francs
för år, tages endast detta belopp i beräkning. För beredande af ökad
pension kunna afgifterna frivilligt ökas. Pensionsafgifterna inbetalas
antingen till den af staten inrättade »Caisse nationale des retraites pour
la vieillesse» eller till sådana af enskilde arbetsgivare eller föreningar
af arbetsgifvare anordnade kassor, till hvilkas bildande vederbörligt tillstånd
lemnats. Pensionsåldern är bestämd till 55 år, men kan på pensionsberättigads
begäran framflyttas, i hviiket fall högre pension erhålles.
Medelpensionen beräknas blifva 226 francs.
Det af franska regeringen (genom inrikesministern Constans) den
6 juni 1891 i deputeradekammaren framlagda förslag till lag angående
ålderdomsförsäkring af arbetare m. fl., för hviiket uti nya arbetareför
säkringskomiténs betänkande (del III sidd. 107 ff.) redogöres, ledde
icke till något resultat.
Under åren 1891—1893 framkommo sedermera en mängd särskilda
Å O
w ^ r 1894 tillsatte
deputeradekammaren en kommission med uppdrag att taga frågan om
arbetarnes ålderdomsförsörjning i öfvervägande; men något definitivt förslag
från kommissionen har ännu ej framkommit.
Det förslag till olycksfallsförsäkringslag, som den 25 februari 1892
afgafs af en utaf deputeradekammaren tillsatt kommission och för hviiket
nya arbetareförsäkringskomitén uti sitt betänkande (del III sidd. 98 tf.)
redogjort, blef af kammaren den 10 juni 1893 med några mindre modifikationer
antaget, hvarpå detsamma öfverlemnades till behandling af
senaten, som hänvisade det till en kommission. Denna blef först i
april 1895 färdig med sitt utlåtande och aflemnade då ett nytt förslag
i ämnet, bygdt på väsentligen andra grunder än det af deputeradekammaren
antagna. Sedan emellertid kommissionens förslag två gånger
omarbetats men återremitterats, utsågs i början af år 1896 för frågans
behandling en ny kommission, och efter det denna afgifvit sitt betänkande,
blef den 24 mars 1896 ett lagförslag af senaten antaget. Med anled
-
19
ning häraf ånyo förelagd deputeradekammaren är frågan ännu oafgjord;
och då den kommission inom kammaren, som haft densamma till behandling,
icke ansett senatsförslaget böra antagas utan utarbetat ett
derifrån icke oväsentligt afvikande förslag, torde den slutliga lösningen
kunna låta vänta på sig. I fråga särskildt om försäkringstvångets berättigande
synas senaten och deputeradekammaren intaga en fast ståndpunkt
emot hvarandra. Under det nemligen inom deputeradekammaren
grundsatsen om arbetsgifvares skyldighet att genom försäkring säkerställa
sina arbetare för möjligen uppkommande ersättningsanspråk fortfarande
synes göra sig bestämdt gällande, har senaten omfattat principen
om arbetsgifvares personliga ansvarighet, utan att tillerkänna
arbetarne rätt att fordra annan säkerhet för behöriga fullgörandet af arbetsgifvarens
förpligtelser än i lagförslaget stadgad förmånsrätt i arbetsgifvarens
egendom.
De af senaten i detta afseende uttalade åsigter hafva äfven under
de sista åren med mycken kraft och enighet förfäktats af de franske
arbetsgifvarne i de yrken, som af lagen skulle komma att beröras.
Då en i detalj gående redogörelse för de olika förslag, hvilka här
omnämnts, skulle blifva alltför vidlyftig samt frågans utgång dessutom
med anledning af de stridiga åsigter, som ännu göra sig gällande rörande
de hufvudprinciper, på hvilka lagstiftningen bör grundas, torde få anses
alltför osäker för att något visst förslag företrädesvis synes kunna vara
af intresse, har ansetts lämpligt att endast till jemförelse med andra
länders lagar och lagförslag omnämna, att de förmåner, hvilka genom
det af senaten den 24 mars 1896 antagna förslag skulle beredas
arbetarne, äro: vid öfvergående fullständig arbetsoförmåga från tredje
dagen efter olycksfallet till dess den skadade tillfrisknat ett skadestånd
af minst 25 och högst 50 procent af den skadades arbetsförtjenst;
vid varaktig partiel arbetsoförmåga lifränta af minst 25 och högst 50
procent af minskningen i arbetsförtjenst; vid varaktig fullständig arbetsoförmåga
lifränta af högst 66% procent af förutvarande arbetsförtjensten;
samt vid dödsfall räntor till efterlefvande anhöriga af minst 20 och
högst 66 2 s procent af den aflidnes arbetsförtjenst.
Italien.
Det förslag till obligatorisk olycksfallsförsäkring, som af regeringen
genom ministern Chimirri år 1891 framlades och som af senaten den
3 mars 1892 antogs (se nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande,
20
del III sidd. 110 ff.) blef af deputeradekammaren förkastadt. Flera förslag
i ämnet hafva sedermera framkommit utan att leda till något lagstadgande.
Senast har af regeringen genom ministern Guicciardini den
13 april 1897 framlagts ett förslag, som blifvit af senaten antaget och
är på deputeradekammarens pröfning beroende.
Detta förslag, hvars första afdelning har afseende å olycksfalls
förebyggande, innehåller med hänsyn till frågan om beredande af understöd
åt arbetare, som skadats genom olycksfall i arbetet, eller deras
efterlefvande hufvudsakligen följande bestämmelser.
Emot olycksfall i arbetet skola försäkras arbetare anstälda: 1) vid
grufdrift, stenbrott och torfmossar; vid byggen; vid gas-, elektricitetsoch
telefonverk; vid fabriker, der explosiva ämnen förekomma eller
användas; vid örlogs- och fartygsvarf; 2) vid följande anläggningar och
arbeten, då flere än fem arbetare dervid äro anstälda: anläggning eller
drift af jernvägar, transportmedel å floder, kanaler och sjöar samt spårvägar
med mekanisk drifkraft; torrläggningsarbeten; anläggningar och
reparationer af hamnar, kanaler och dammar; anläggningar och reparationer
af broar, tunlar och vanliga vägar, vare sig de tillhöra stat eller
kommun; 3) vid verkstäder, uti hvilka användes maskineri, drifvet med
mekanisk eller lefvande kraft, derest flere än fem arbetare äro dervid
anstälda.
Såsom arbetare anses ej den, som utför arbete i sitt hem, och ej
heller den arbetsförman, hvars aflöning öfverstiger sju lire om dagen
och utbetalas hvarje gång för längre tid än en månad.
Försäkringen skall ombesörjas och bekostas af arbetsgifvaren samt
har till ändamål beredande af understöd vid sådana på grund af yttre
våld under arbetet inträffade olycksfall, hvilka orsakat döden eller kroppsskada,
som medför oförmåga till arbete under längre tid än fem dagar.
Utföres arbetet för statens, läns, kommuners, konsortiers eller offentliga
anstalters räkning genom entreprenör eller koncessionshafvare, åligger
försäkringsskyldigheten denne.
Ersättningarne skola utgå efter följande grunder:
1) vid varaktig fullständig oförmåga till arbete med fem gånger
den årliga arbetsförtjensten, dock icke mindre än 3,000 lire;
2) vid varaktig partiel oförmåga till arbete med fem gånger det
belopp, hvarmed den årliga arbetsförtjensten minskats;
3) vid öfvergående fullständig oförmåga till arbete för hvarje dag
från och med den sjette efter olycksfallet, så länge arbetsoförmågan
varar, med hälften af medeldagspenningen;
21
4) vid öfvergående partiel oförmåga till arbete för hvarje dag från
och med den sjette efter olycksfallet med hälften af den mistade dagliga
arbetsförstjenten;
5) vid dödsfall med fem gånger den årliga arbetsförtjensten, hvilket
belopp utbetalas till den aflidnes arfvingar men, i händelse sådana ej
finnas, tillfaller en fond, som är afsedd att bildas för att användas till
understöd åt arbetare, som icke kunnat utfå skadestånd på grund af
ovederhäftighet hos arbetsgivare, hvilka försummat att taga försäkring,
till understöd åt föreningar, som hafva till ändamål antingen att bispringa
skadade arbetare under de första fem dagarne efter olycksfallet eller
att anskaffa läkarevård åt under arbete skadade arbetare äfvensom till
upprättande af pris åt uppfinnare af nya skyddsanordningar. %
Förutom nu omnämnda ersättningsbelopp åligger det arbetsgifvaren
att bekosta första läkarevård och medikamenter åt den skadade.
Hvarje aftal, som afser att kringgå utbetalning af skadeersättning
eller att minska den faststälda grunden för beräkning af detsamma, är
ogiltigt.
Dagaflöningen beräknas genom att dela summan af den inkomst,
den skadade haft under de senaste fem arbetsveckorna, med antalet
verkliga arbetsdagar under samma tid. Årslönen beräknas till 300 gånger
dagaflöningen men må vid skadestånds bestämmande i intet fall upptagas
högre än till 2,000 lire.
Vid bestämmande af skadestånd åt lärling beräknas den minsta lön,
som utbetalas till arbetare inom samma yrke och klass som lärlingen.
Under loppet af två år, räknadt från dagen för olycksfallet, ega
såväl den skadade som försäkringsanstalten att begära granskning
af beslut angående arbetsoförmågans beskaffenhet, derest det visat sig
att första beslutet varit origtigt eller den skadades helsotillstånd
förändrats.
Talan om utbekommande af skadestånd skall väckas inom ett år
från dagen för olycksfallet.
Tvister om skadeståndsbeloppen afgöras, derest fråga är om tillfällig
arbetsoförmåga och skadeståndsbeloppet ej öfverstiger 200 lire,
af skiljenämnd, men uti alla andra fall af rättsmyndigheten å den plats,
der olycksfallet inträffat.
Skadeståndsbelopp skall utbetalas inom tre månader från dagen
för olycksfallet. I händelse af dröjsmål beräknas laglig ränta å beloppet.
Utbetalningen sker till den skadoståndsberättigade, dock att för skadestånd,
som utgår vid varaktig fullständig arbetsoförmåga, lifränta skall
inköpas, derest den pretor, inom hvars domvärjo den skadade har sitt
22
hemvist, ej uti särskildt undantagsfall medgifver att beloppet på en
gång i sin helhet utbetalas.
Den tillgång, som ligger uti skadestånd eller lifränta, kan ej öfverlåtas,
förpantas eller utmätas.
Försäkringen kan ega rum antingen i den genom lag den 8 juli
1883 upprättade allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten (Cassa nazionale
d’assicurazione per gli infortuni degli operai sul lavoro) eller ock i sådan
enskild försäkringsinrättning, som eger tillstånd att meddela försäkring
enligt lagen.
Befriade från försäkringspligt äro: 1) staten för sådana arbetare,
som genom särskilda författningar äro tillförsäkrade understöd vid
olycksfall i arbete; 2) arbetsgivare, hvilka bildat eller bilda af regeringen
erkända understödskassor, under vilkor att dessa kassor ordnas
så, att de allt framgent blifva tillräckliga för minst 500 arbetare, att
från dem i händelse af olycksfall utbetalas minst lika höga ersättningsbelopp
som de i lagen stadgade, samt att kassorna såsom säkerhet för
sina förbindelsers fullgörande efter departementets för åkerbruk, handel
och industri bestämmande deponera ett belopp, motsvarande minst fem
gånger summan af de årliga premier, som i händelse försäkring i den allmänna
försäkringsanstalten egt rum, bort till densamma erläggas; 3)
industriidkare, hvilka förenat sig till syndikat för ömsesidig försäkring
i kraft af stadgar, som behörigen gillats af ministern för åkerbruk,
handel och industri, med iakttagande att dylikt syndikat skall omfatta
minst 4,000 arbetare och hafva i statsobligationer deponerat en säkerhet,
motsvarande tio lire för hvarje arbetare intill högst 500,000 lire, samt att
till sjmdikatets kassa skall årligen förskottsvis inbetalas, första året
hälften af de afgifter, hvilka skulle erlagts till statens kassa, och under
de följande åren en i enlighet med de under näst föregående året utgjorda
skadeersättniugar bestämd premie; samt 4) jernvägsbolag, så
framt de ändra stadgarne för sina pensions- och understödskassor så, att
de blifva öfverenstämmande med hvad som stadgas i lagen.
Inom en månad efter lagens trädande i kraft skall innehafvare
af försäkringspligtigt företag hos prefekten i provinsen anmäla företagets
beskaffenhet och antalet deri anstälde arbetare, och inom en
månad efter det dylik anmälan skett skall försäkringsaftal med behörig
försäkringsanstalt afslutas. Beträffande nytt företag skall såväl anmälan
vara gjord som försäkringskontrakt afslutadt inom tio dagar efter
det arbetet påbörjats. Inom femton dagar efter det försäkringsaftal
ingåtts skall arbetsgifvare antingen direkt eller genom kommunalordföranden
derom underrätta prefekten, som har att vid hvarje ''månads
23
slut till departementet för åkerbruk, handel och industri insända fullständig
förteckning öfver de försäkringskontrakt, hvilka under månaden
blifvit hos honom anmälda.
Försummar arbetsgifvare att inom föreskrifven tid fullgöra försäkringsskyldigheten
eller att behörigen förnya försäkring eller att fullständiga
densamma vid inträffande ökning i arbetarnes antal eller föranleder
han försäkringsaftalets upphäfvande, är han för hvarje dag, som
förgår intill dess aftal ingåtts, förnyats eller fullständigats, förfallen till
böter af fem lire för hvarje arbetare. Sammanlagda bötesbeloppet må
dock ej öfverstiga 4,000 lire. Uppkommer under tiden olycksfall, är
sådan arbetsgifvare derjemte pligtig att utbetala icke allenast samma
skadestånd, som det skulle tillkommit försäkringsanstalt att utgifva,
utan jemväl ett lika stort belopp till den här ofvan omnämnda fond.
Arbetsgifvare, som tagit försäkring eller fullgjort de vilkor, som
för hvarje särskildt fall erfordras för befrielse från försäkringspligt,
är fritagen från civilrättsligt ansvar för olycksfall under arbete, för så
vidt icke olycksfallet orsakats af sådan rättsstridig handling af arbetsgifvaren
eller annan, för hvilken han är ansvarig, att den skall beifras
af allmän åklagare. I sådant fall tillkommer nemligen arbetsgifvaren
icke allenast att till den skadade utgifva det belopp, hvarmed på civilrättslig
väg bestämdt skadestånd kan öfverskjuta försäkringssumman,
utan äfven att godtgöra försäkringsanstalten, hvilken det i allt fall
åligger att utbetala försäkringsbeloppet, detta belopp jemte de kostnader,
som med utbetalningen kunna varit förenade.
Schweiz.
Genom folkomröstning den 21 november 1890 beslöts följande
nya artikel i förbundsförfattningen:
»Förbundet skall på lagstiftningens väg införa sjuk- och olycksfallsförsäkring
och dervid taga hänsyn till redan befintliga sjukkassor.
Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller
ock för särskilda klasser af densamma.»
Med anledning häraf hafva förslag till såväl sjuk- som olycksfallsförsäkring
uppgjorts och äro för närvarande under behandling. Förslaget
till olycksfallsförsäkring, sådant det blifvit af nationalrådet den 13 oktober
1897 antaget, innehåller hufvudsakligen följande bestämmelser.
24
Förförsäkringen upprättas en för hela edsförbundet gemensam olycksfallsförsäkringsanstalt.
De med inrättandet och förvaltningen af anstalten
förenade kostnader bestridas af staten, som äfven till vederbörande
sjukkassor för deras deltagande i anstaltens verksamhet utgifver lämpliga
förvaltningsbidrag.
För anstaltens skötande inrättas en särskild styrelse (das eidgenössische
Versicherungsamt), bestående af eu direktör, två eller tre vice
direktörer samt nödiga biträden, alla antagna af förbundsrådet och aflönade
af staten. Vid utöfvandet af sin verksamhet eger styrelseu derjemte
påkalla medverkan af försäkringsinspektoraten samt de af staten
inrättade eller inregistrerade sjukkassorna. Hela landet indelas af förbundsrådet
uti distrikt (inspektionsbezirke), för hvart och ett af hvilka
upprättas ett försäkringsinspektorat, bestående af en försäkringsinspektör
med nödiga biträden, likaledes antagna af förbundsrådet och aflönade
af staten. Försäkringsinspektoraten äro, hvarje inom sitt distrikt,
verkställande organ för försäkringsanstalten och stå under försäkringsstyrelsens
omedelbara öfverinseende.
Vid sidan af försäkringsstyrelsen ställes ett försäkringsråd bestående
af, förutom direktören och vice direktörerna i försäkringsstyrelsen, från
sex till sexton ledamöter, af hvilka minst tre skola vara till anstalten
afgiftspligtiga arbetsgifvare och minst tre uti anstalten försäkrade personer.
Förbundsrådet bestämmer antalet ledamöter samt utser dem
för en tid af tre år i sänder. Platserna uti försäkringsrådet äro att
anse såsom förtroendeposter, men äro innehafvarne underkastade tjenstemannaansvar.
Försäkringsrådet bar att öfverlägga om bos anstalten förekommande
vigtigare frågor samt att till vederbörande afgörande myndighet
afgifva förslag till beslut i sådana frågor.
Förbundsrådet eger meddela de närmare bestämmelser, som finnas
erforderliga i afseende å såväl försäkringsstyrelsens och försäkringsinspektoratens
som försäkringsrådets verksamhet och arbetssätt m. m.
Uti försäkringsanstaltens handhafvande ega dessutom på begäran
sådana föreningar taga del, hvilka redan blifvit eller framdeles blifva
bildade af personer tillhörande samma yrkesgren eller sins emellan lika
yrkesgrenar i ändamål att bevara eller befordra yrkesintressena. Rörande
sättet och vilkoren för sådant deltagande, hvilket hufvudsakligen
skall afse frågor rörande dels fastställande af grunder för bedömande
i hvilka fall olyckshändelse må anses föreligga, dels åtgärder till förekommande
af olycksfall och dels fastställelse och förändring af farlighetstariffen
samt indelningen uti farlighetsgrader, eger förbundsrådet
25
meddela erforderliga bestämmelser med iakttagande dock af grundsatsen
att arbetare och arbetsgifvare göras lika berättigade sins emellan.
I fråga om försäkringens omfång stadgas att hvarje enligt sjukförsäkringslagen0)
försäkringspligtig person är uti olycksfallsförsäkringsanstalten
försäkrad mot de ekonomiska följderna af kroppsskada orsakad
genom olycksfall, försåvidt deraf följer döden eller varaktig
kroppsskada eller sjukdom, som varar längre tid än sex veckor. I
sistnämnda fall gäller försäkringen endast den tid sjukdomen varar öfver
sex veckor. Försäkringen afser hvarje dylikt olycksfall, ehvad det uppkommer
under arbete eller ej.
Obligatoriskt försäkrade äro på grund af dessa bestämmelser alla
manliga eller qvinliga personer af öfver 14 års ålder, hvilka icke utöfva
sjelfständig verksamhet, utan äro anstälda uti inländska eller vissa
med sådana likstälda, af utländingar drifna rörelser eller hos inländska
husbönder vare sig mot lön eller såsom frivilliga, elever eller lärlingar
utan ersättning. Rörelser tillhörande edsförbundet, kantoner eller menigheter
äro härvid jemväl inbegripna. Från försäkringspligt äro dock
undantagna personer, som hafva mera än 5,000 francs i årlig inkomst.
Försäkringspligt kan derjemte genom beslut af de röstegande inom
hvarje försäkringskrets °°) eller kanton åläggas daglönare och utöfvare
af hemindustri inom kretsen eller kantonen.
Så snart ingen af de förutsättningar, hvilka grunda försäkringspligt,
längre förefinnes i afseende å en obligatoriskt försäkrad person,
upphör hans försäkring att gälla, dock att sådan person, derest han
utan afbrott minst tre månader, räknadt tillbaka från den dag försäkringen
upphörde, varit i anstalten obligatoriskt försäkrad samt under
loppet af de nästpåföljande fyra veckorna träffas af olycksfall, eger
samma rätt gent emot anstalten som förut, för såvidt olycksfallet egde
rum inom landet och den skadade icke har rätt till ersättning från
annan försäkringsanstalt.
Utom obligatorisk försäkring mottager anstalten äfven frivillig sådan.
Hvarje arbetsgifvare är nemligen enligt lagen berättigad att bekomma
försäkring i anstalten under samma vilkor som eu obligatorisk medlem
af en utaf staten inrättad sjukkassa under förutsättning att han såsom
arbetsgifvare är till premiebetalning till anstalten förpligtad samt tillika
är frivillig medlem af sjukkassa. Anstaltens verksamhet för frivillig
*) Förslag till sjukförsäkringslag antogs af nationalrådet (lön 12 oktober 1897.
**) Uti sjukförsäkringslagen indelas landot uti »Versicherungskreise» omfattande i rogol minst
8,000 invånare.
4
26
försäkring kan dessutom genom beslut af förbundsrådet ytterligare utvidgas.
Träffas försäkrad person af olycksfall, som medför eller kan antagas
komma att medföra varaktig kroppsskada eller sjukdom, åligger det
honom att härom ofördröjligen underrätta eller låta underrätta arbetsgifvaren
eller dennes ställföreträdare i rörelsen eller den sjukkassa, uti
hvilken han är delegare, eller ock kantons- eller ortspolisen för sjukkassans
meddelande. Likaledes åligger det arbetsgifvare att, så snart
han eller hans ställföreträdare erfarit att en arbetare träffats af dylikt
olycksfall, derom underrätta vederbörande sjukkassa. Underlåtes eller
uppskjutes utan laga förfall sådan anmälan, är den felande förfallen till
straff, hvarjemte på den förflutna tiden belöpande sjukpenning antingen
helt och hållet eller delvis förverkas.
Efter erhållen kännedom om inträffadt olycksfall skall föreståndaren
för sjukkassan ofördröjligen verkställa undersökning för utrönande af
förloppet vid olycksfallet, orsakerna till detsamma och de deraf redan
uppkomna följder äfvensom meddela försäkringsinspektoratet resultatet
af undersökningen. Försäkringsanstalten kan antingen sjelf eller genom
sjukkassan låta verkställa den ytterligare utredning, som finnes erforderlig.
De med dessa undersökningar och utredningar förenade utgifter
bestridas af anstalten och ingå bland dess förvaltningskostnader.
I fråga om de ersättningar, som från anstalten utgå, stadgas följande.
Från och med utgången af sjette veckan, efter det olycksfallet
inträffade, erhåller den skadade, förutom nödig sjukvård, en sjukpenning,
som, derest skadan medfört fullständig arbetsoförmåga, utgår med 60
procent af den skadades dagspenning, dock ej öfver 7 francs 50 centimes
om dagen, och i händelse af partiel arbetsoförmåga med en efter minskningen
i arbetsförmågan jemkad del af nämnda belopp. Uppstår af
skadan varaktig arbetsoförmåga, erhåller den skadade en lifränta, motsvarande
sextio procent af hans årsförtjenst. Uti synnerligt svåra fall
af fullständig arbetsoförmåga i förening med nödstäld belägenhet kan
dock såväl sjukpenning som lifränta förhöjas ända till ett belopp,
motsvarande hela årsförtjensten. En gång faststäld ränta kan, i händelse
skadan sedermera visar sig vara afsevärdt större eller mindre än
vid tiden för fastställelse^ höjas eller minskas. Har den skadade vid
tiden för olycksfallet ännu ej kommit i åtnjutande af normalaflöning
för vuxen person, skall vid bestämmandet af lifräntans storlek från den
tid, då den skadade, derest olycksfallet ej inträffat, sannolikt skulle
hafva erhållit normallön, denna läggas till grund för beräkningen. Dervid
må dock ej beräknas högre normallön än för en tjugufemåring.
27
Medför olycksfallet döden, betalar anstalten begrafningskostnaden
med högst 60 francs samt derjemte till den omkomnes efterlefvande
följande räntor i procent af den aflidnes årssförtjenst,. nemligen: till
enka, så länge hon lefver ogift, 30 procent; till enkling, så länge han
lefver ogift, derest han antingen är eller inom fem år från hustruns
död blifver varaktigt oförmögen till arbete, 20 procent; till hvarje äkta
barn, intill tillryggalagda 16 år, 15 procent eller, om båda föräldrarne
äro döda, 25 procent, samt till anförvandter i uppstigande led och
syskon, hvilka ej tillryggalagt 16 år, tillhopa 20 procent till lika fördelning
dem emellan. Sammanlagda beloppet af dessa räntor må ej
öfverstiga 50 procent af årsförtjensten.
Har äktenskap ingåtts efter olycksfallet eller lefva makarne vid
dödsfallet skilda, har den efterlefvande ej rätt till ersättning. Oäkta
barn, hvilka på lagligt sätt adopterats eller legitimerats, hafva samma
rätt som äkta. Likaså annat oäkta barn efter moder samt efter fader,
derest faderskapet styrkes antingen genom domstols utslag eller trovärdigt
skriftligt erkännande. I sistnämnda fall utgår räntan såsom om båda
föräldrarne vore döda.
Gifter sig enka, som uppbär ränta af anstalten, erhåller hon i ett
för allt tre gånger årsräntan. År ränteberättigad bosatt i utlandet eller
uppgår räntan ej till 100 francs om året, eger försäkringsstyrelsen besluta
densammas inlösande mot en summa i ett för allt.
Räntebelopp, äfvensom tiden, från hvilken räntan skall utgå, bestämmes
af styrelsen, som å densamma utfärdar särskildt räntebref.
Försäkringsstyrelsen eger afslå begäran om ränteersättning, derest
då anspråket väcktes mera än ett år förflutit efter olycksfallet samt
anstaltens organ icke före utgången af nämnda tid erhållit kännedom
om olycksfallet.
Ränta utbetalas förskottsvis hvarje månad genom postverket.
Har försäkrad uppsåtligen eller genom straffbart tillvägagående
ådragit sig kroppsskada eller döden, kunna såväl han som hans efterlefvande
förklaras helt och hållet eller delvis förlustige sina rättigheter
gent emot anstalten. Dessutom kan anstaltens styrelse i sådant fall,
likasom om försäkrad under simulerande af skada framställer anspråk
mot anstalten, eller om, sedan ränta börjat utgå, befinnes, att skadan
trätfat personen i fråga under tid, då han ej var försäkrad, förklara
honom utesluten från anstalten för en tid af högst fem år. Vid grof
vårdslöshet af den skadade kan afkortning uti de till honom eller hans
efterlefvande utgående belopp ega rum till högst hälften.
28
För hvarje försäkrad person skall till anstalten erläggas en premie,
bestämd med hänsyn till farlighetsgraden af det arbete, hvari han är
sysselsatt, samt den försäkrades arbetsförtjenst. För sådant ändamål
uppgöres af försäkringsstyrelsen en farlighetstariff, hvarefter anstalten
med ledning af denna hvarje år före den 1 oktober verkställer indelning
af de försäkrade med hänsyn till farlighetsgraden af de särskilda
yrkena. Denna indelning kan när som helst, då anledning dertill förekommer,
af styrelsen ändras. Storleken af dagspremien för hvarje försäkrad
bestämmes af vederbörande sjukkassa. Af premierna såväl för
obligatoriskt som frivilligt försäkrad person betalar staten tjugu procent.
För försäkrad, som är anstäld i annans tjenst, bidrager arbetsgifvaren
med sextio procent samt den försäkrade sjelf med tjugu procent. Premierna,
med undantag af den på staten belöpande andel, inbetalas förskottsvis
hvarje månad till anstalten eller sjukkassan genom arbetsgivare
eller, i fråga om obligatoriskt försäkrade daglönare och utöfvare
af hemindustri samt frivilligt försäkrade, af den försäkrade sjelf.
Den på försäkrad belöpande andel i premie eger arbetsgivare godtgöra
sig endast genom afdrag på lön. Aftal mellan arbetsgifvare och
arbetare, afseende höjning af den senares bidrag är ogiltigt och medför
för arbetsgifvaren straffpåföljd.
Har den, som på grund af beslut utaf försäkringskrets eller kanton
är försäkringspligtig, icke inom tre månader erlagt förfallen premie,
har försäkringskretsen att inbetala densamma med regressrätt till den
försäkrade. Kantonen är gent emot försäkringsanstalten ansvarig för
fullgörandet af kretsens förbindelser i detta afseende.
Arbetsgifvare, som oaktadt erhållen påminnelse underlåter att erlägga
förfallen premie, kan af försäkringsstyrelsen åläggas att utöfver
denna till anstalten inbetala ett belopp, motsvarande intill fem gånger
den resterande premien.
Försäkringsanstaltens eller kretsens fordringar af premier m. m.
kunna omedelbart exekutivt uttagas och utgå i händelse af konkurs
med förmånsrätt.
För erhållande af de nödiga medlen till bestridande af anstaltens
utgifter tillämpas det s. k. kapitaldeckungssystemet och försäkringsstyrelsen
fastställer en tariff för beräkningen af det kapital, som till
betäckande af utgående räntor erfordras.
De årliga öfverskott, som uppstå af anstaltens rörelse, skola helt
och hållet eller till någon del användas till bildande af dels en allmän
och dels en särskildt för olyckshändelser af större omfattning (massenunfälle)
afsedd reservfond.
29
Senast den 15 september hvarje år skall försäkringsstyrelsen hafva
aflemnat årsberättelse och årsräkning för nästförégångna året till förbundsrådet,
som framlägger dem till granskning af förbundsförsamlingen.
För afgörande af tvister, som vid sjuk- och olycksfalls försäkringslagarnes
tillämpning kunna uppkomma, skall inrättas en särskild domstol,
benämnd »Bundesversicherungsgericht» och bestående af sju domare
med fem suppleanter, utsedde för sex år i sänder af förbundsförsamlingen.
Platserna i domstolen äro förtroendeposter, men deras innehafvare
äro underkastade tjenstemannaansvar. Domstolen är sista instans
i alla frågor, som kunna hänskjuta till densamma samt afgör derjemte
omedelbart vissa i lagen uppräknade tvistefrågor.
Förutom föreskrifter om åtgärder till förekommande af olycksfall,
innehåller lägen slutligen straff- samt öfvergångsbestämmelser.
Rumänien.
Första uppslaget till införande af arbetareförsäkring i Rumänien
gafs år 1894, då af handels- och jordbruksministern Carp framlades ett
förslag till ordnande af förhållandena vid bergverksdriften i riket, innehållande
jemväl bestämmelser till betryggande af arbetarne i dithörande
yrken mot de ekonomiska följderna af inträffande oförmåga till arbete.
Detta förslag blef med en del modifikationer af lagstiftande församlingen
antaget, och den 2° 1895 utfärdades en lag under be
nämning
»Berggesetz».
Med hänsyn till arbetareförsäkringen innehåller lagen bestämmelser
om inrättande af dels hjelpkassor, afseende fall af öfvergående arbetsoförmåga,
dels ock en allmän pensionskassa för fyllande af de uppgifter,
hvilka tillkomma icke endast en olycksfalls-, invaliditets- och
ålderdomsförsäkringsanstalt, utan äfven en enke- och pupillkassa.
I afseende å pensionskassan innehåller lagen hufvudsakligen följande
bestämmelser.
Kassan, uti hvilken samtliga arbetare i bergverk, stenbrott och alla
med dessa näringsgrenar i samband stående anstalter eller fabriker
skola vara delegare och som förvaltas af staten, afser beredande af
pensioner och understöd åt delegare, hvilka till följd af olycksfall, sjukdom
eller ålderdom blifvit oförmögne till arbete, äfvensom åt delegarnes
enkor och barn.
30
Kassans inkomster utgöras af:
1) bidrag af arbetarne sjelfve till belopp motsvarande två procent
af hvarje arbetares aflöning, hvilka bidrag det åligger vederbörande
arbetsgivare att å aflöningarne innehålla och månatligen till hufvudkassan
inbetala;
2) bidrag af arbetsgifvarne, för en hvar motsvarande sammanlagda
summan af arbetarnes i företaget bidrag;
3) skänker eller annat som kassan kan tillvinna sig;
4) böter och tilläggsafgifter, hvilka arbetsgifvare, som icke ställa
sig föreskrifterna i lagen till efterrättelse, kunna åläggas att utgifva;
5) räntor å kassans fonderade medel;
6) öfverskott, som kan uppstå vjd liqvidation af hjelpkassa.
Derest kassans tillgångar komma att öfverstiga ett belopp motsvarande
omkring fem gånger alla utgifter för ett år, kunna arbetarnes
och arbetsgifvarnes bidrag minskas i förhållande till öfverskottet.
I fråga om understöd och pensioner, som skola af kassan utgå,
innehåller lagen följande.
I händelse af olycksfall, som orsakar arbetsoförmåga under längre
tid än tre veckor eller inom sex månader medför döden, utgår i procent
af den skadades eller dödades arbetsförtjenst,
derest arbetsoförmågan ej varar öfver sex månader:
till familjefader, som vårdas i sitt hem ................................. 50 procent
» familjefader, som vårdas å sjukhus..................................... 35 »
» ogift, som vårdas i sitt hem.............................................. 30 »
» ogift, som vårdas å sjukhus ................................................. 15 » ;
derest arbetsoförmågan varar längre än sex månader eller finnes
blifva beständig:
till familjefader, om oförmågan är fullständig .................... 60 procent
» familjefader, om oförmågan är partiel ............................... 35 »
» ogift, om oförmågan är fullständig ..................................... 45 »
» ogift, om oförmågan är partiel ......................................... 20 » ;
derest olycksfallet medför döden:
till enka lifstidsränta af.................................................................... 20 procent
» hvarje äkta barn till fylda 16 år en årlig ränta af......... 15 »
Sammanlagda beloppet af de till enka och barn utgående räntor
må ej öfverstiga 60 procent af den aflidnes arbetsförtjenst.
Enka, som gifter om sig, förlorar sin pensionsrätt.
Ålderdomspension erhåller arbetare, som uppnått 54 lefnadsår samt
under minst 30 år betalat afgifter till kassan.
Pensionen utgår med 60 procent af arbetsförtjensten.
31
1 händelse arbetsoförmåga, vare sig öfvergående eller varaktig, uppkommer
genom sjukdom, som arbetare ådragit sig vid utöfningen af sitt
yrke, är han, under förutsättning att han erlagt afgifter under minst
10 år, berättigad att erhålla understöd eller pension, som, beroende af
det antal år afgifter erlagts, utgår för familjefader med minst 20 och
högst 60 procent af arbets fort] ensten samt för ogift med minst 10 och
högst 45 procent af arbetsförtjensten.
Vid delegares i kassan frånfälle af annan orsak än olycksfall utgår:
till enka, som varit gift med den aflidne minst tre år och icke har
några barn, derest mannen erlagt afgifter för 10 år, en summa i ett
för allt af 30 lei, hvilka vid begrafningen utbetalas, samt, derest
mannen erlagt afgifter för längre tid än 10 år, pension vexlande från
10 till 20 procent af mannens aflöning beroende af antalet år, för hvilka
afgifter erlagts;
till enka, som varit gift med den aflidne minst tre år och har barn,
derest mannen erlagt afgifter för mindre än 10 år, en summa i ett för
allt af 50 lei, hvilka vid begrafningen utbetalas, samt, derest mannen
erlagt afgifter för 10 år eller längre tid, pension vexlande från 20 till
60 procent af mannens aflöning, beroende af antalet år, för hvilka afgifter
erlagts.
I händelse af modrens omgifte eller död utgår till hvart och ett
af barnen intill dess det fylt 16 år 15 procent af fadrens arbetsförtjenst.
Sammanlagda beloppet af barnens pensioner må dock icke öfverstiga
beloppet af den pension, som för hvarje särskildt fall skulle utgå till
enka med barn.
Någon garanti för att pensionskassan kan fullgöra de förbindelser,
densamma enligt lagen tillkomma, finnes emellertid icke, utan skola i
händelse kassans tillgångar visa sig otillräckliga, understöd och pensioner
minskas i den mån kassans ställning det fordrar.
Afgifterna till pensionskassan bestämmas med hänsyn till årslönen,
som beräknas antingen efter medelaflöningen under senaste året eller
genom att multiplicera en dagaflöning under senaste året med talet 270.
Arbetare, som af annan anledning än i lagen förutsättes upphör med
sitt arbete för längre tid än ett år, skall, för att fortfarande få åtnjuta
de fördelar pensionskassan erbjuder, under tiden sjelf inbetala såväl
sina egna som de eljest på arbetsgifvaren belöpande andelar i afgifterna.
Efter förloppet af ett år mottagas dock icke längre några afgifter och
arbetaren går förlustig sin delegarerätt i kassan.
De vid öfvergående arbetsoförmåga beviljade belopp utgå endast
så länge oförmågan varar.
32
Har någon afsigtligt eller med berådt mod försatt sig sjelf eller
genom fortgående dåligt uppförande, dryckenskap eller annan last eller
slagsmål kommit i tillstånd af arbetsoförmåga, eller är olycksfall, som
drabbat någon, orsakadt af en utaf honom sjelf begången lagstridig
eller brottslig handling, är han ej berättigad att på grund af den arbetsoförmågan
eller det olycksfallet erhålla pension.
Utesluten från delegarerätten i kassan blifver den, som tvingar
annan arbetare att deltaga i strejk eller hindrar den, som ej vill deltaga
i strejk, från att arbeta, likasom äfven den, som blifver straffad
för förbrytelse eller brott. Erhåller sådan arbetare åter plats, betraktas
han såsom om han ej förut tillhört kassan.
Arbetare, som utan eget förvållande såsom genom arbetets upphörande,
inkallande i militärtjenst o. d. mister sin plats men sedermera
åter erhåller sådan, eger deremot tillgodoräkna sig sina förut erlagda
afgifter.
Den tid, en arbetare uppburit pension på grund af öfvergående
oförmåga till arbete, räknas honom äfven till godo vid senare förekommande
pensionsfastställelse.
Arbetsgivare åligger att föra särskilt register öfver hos honom
anstälde arbetare och de till dem utgående löner. Underlåtenhet häraf
straffas med böter.
Likaledes åligger det arbetsgivare vid äfventyr af böter att ofördröjligen
om inträffadt olycks- eller dödsfall göra anmälan hos bergverksförvaltningen
och pensionskassan.
Har arbetsgifvare eller hans ställföreträdare genom vårdslöshet,
försumlighet eller uppenbart egensinne orsakat olycksfall, eller har sådant
inträffat i följd deraf att föreskrifna åtgärder till förekommande af
olycksfall icke iakttagits, är arbetsgivaren pligtig att till kassan inbetala
den summa, som erfordras för att arbetaren eller hans arfvingar skola
kunna under den tid, understöd eller pension enligt lagens bestämmelser
bör utgå, erhålla arbetarens fulla lön.
Rörande tillvägagåendet vid understöds eller pensioners sökande,
beviljande och utbetalande m. m., hvarom föreskrifter i lagen saknas,
skola bestämmelser på administrativ väg meddelas.
Österrike.
Nya arbetare försäkringsko mitén redogör uti sitt betänkande (del III
sidd. 87—89) för ett af regeringen år 1891 framlagdt lagförslag, af
-
33
seende dels den obligatoriska olycksfallsförsäkringens utsträckande till
åtskilliga i lagen den 28 december 1887 (1884 års komitébetänkande
del II sidd. 110—123 samt 301) ej omnämnda yrken, dels inrättande
af frivillig försäkring och dels genomförande af vissa ändringar i 1887
års lags bestämmelser särskild! rörande reservfonderna.
Såvidt sistnämnda lagändringar angick, blef förslaget af riksdagen
förkastadt, men i öfrigt antogs detsamma med några modifikationer,
och den 20 juli 1894 utfärdades en lag om utvidgning af olycksfallsförsäkringen.
Beträffande de nya yrken, som genom lagen inkommit uti den
obligatoriska försäkringen, öfverensstämmer lagen med förslaget utom
hvad angår rörelser för jernvägsdrift. I afseende å dessa skulle nemligen
enligt förslaget endast frivillig försäkring ifrågakomma beträffande
den del af personalen, å hvilken icke redan 1887 års lag egde tillämpning.
1894 års lag stadgar deremot, att alla dylika rörelser, oafsedt
hvilken drifkraft som användes, äro underkastade försäkringspligt samt
tillägger dem derjemte en särskild undantagsställning i så måtto, att
dels hela beloppet af de en arbetare uti sådan rörelse tillkommande
löneförmåner, kilometer- och timpenningar deri äfven inräknade, utan
iakttagande af någon uti 1887 års lag förekommande inskränkning,
räknas dem till godo vid försäkringen, dels ock arbetsgifvaren ålagts
att bekosta hela afgiften till försäkringsanstalten.
I fråga om den frivilliga försäkringen öfverensstämmer lagen med
förslaget, dock att i lagen särskild! upptagits tillstånd för förening eller
förbund, som har till ändamål att utgöra frivillig brandkår, att för sina
medlemmar taga frivillig kollektivförsäkring mot olycksfall, som kan
inträffa under tjenstgöring vid kåren.
Med utfärdandet af 1894 års lag har emellertid lagstiftningsarbetet
inom olycksfallsförsäkringsområdet icke ansetts afslutadt, utan pågå
sedan år 1895 inom det vid inrikesministerns sida stälda försäkringsrådet
förberedande arbeten för ytterligare lagstiftningsåtgärders vidtagande.
Några officiela förslag hafva dock, såvidt kändt är, ännu icke
framkommit.
Sedan flera år tillbaka hafva uti riksdagen uttalanden om angelägenheten
af införandet af ålderdoms- och invalidit.etsförsäkring för
arbetare förekommit och den 9 maj 1895 förklarade inrikesministern
markis Bacquehem, att frågan utgjorde föremål för undersökning från
regeringens sida. Den 7 juni samma år framlades i riksdagen af doktor
5
34
Ebenlioch m. fl. ett förslag till hufvudgrunder för blifvande lagstiftning
rörande ålderdomsförsäkring.
För denna skulle inrättas en särskild ålderdomsförsäkringsanstalt,
uti hvilken alla arbetare, på hvilka olycksfallsförsäkringslagarne ega tilllämpning,
skulle vara försäkrade.
Till pensionsafgifterna skulle bidrag lemnas af arbetsgifvarne med
70 procent, af staten med 20 procent och af arbetarne sjelfve med
10 procent.
Pension skulle erhållas senast vid fylda 60 år.
Något lagförslag i ämnet föreligger ännu icke från regeringens sida.
Tyskland.
Uti tyska riksdagen är för närvarande under behandling ett af
regeringen den 17 november 1896 framlagdt förslag till ändringar uti
olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Nu gällande bestämmelser å detta
område innehållas uti lagen den 6 juli 1884 med dertill genom lagen
den 28 maj 1885 gjorda tillägg, afseende den egentliga industrien och
transportväsendet till lands m. m., lagen den 15 mars 1886 angående
i tyska rikets tjenst anstälde personer, lagen den 5 maj 1886, omfattande
landtbruk och skogshushållning, lagen den 11 juli'' 1887, rörande
vid byggnadsarbeten sysselsatte personer samt lagen den 13 juli 1887,
afseende sjöfolk. (1884 års arbetareförsäkringskomités betänkande,
del II, siddi. 53—104.)
Af dessa lagar skulle enligt det nu föreliggande förslaget endast
lagen den 15 mars 1886, angående i rikets tjenst anstälde personer,
lemnas oförändrad.
Beträffande de öfriga omnämnda lagarne framgår af komiténs redogörelse,
att de samtliga äro bygda på samma hufvudprinciper, och att
de väsentligaste skiljaktigheterna, hvilka hafva sin grund uti de för de
olika yrkesgrupperna säregna förhållandena, angå försäkringsanstalternas
organisation och förvaltning.
Någon sammanfattning af samtliga bestämmelser uti en gemensam
lag har visserligen icke heller nu ifrågasatts, utan särskilda ändringsförslag
äro för de olika lagarne uppgjorda. Då emellertid öfverensstämmelsen
mellan förslagen är synnerligen stor samt de vigtigaste
af de tillämnade ändringarna äro afsedda att genomföras uti hela lagstiftningen,
har det synts lämpligt att här, likasom för öfrigt äfven
35
skett uti den tyska regeringens framställning åtföljande allmänna motivering,
betrakta samtliga lagarne såsom en.
Hvad dervid angår de föreslagna ändringarnes beskaffenhet framhålles
uti motiveringen, hurusom det visat sig, att lagstiftningen på
ifrågavarande område icke allenast till sina grunddrag utan äfven uti de
väsentligaste detaljerna är ändamålsenligt ordnad, men att vid tillämpningen
en del brister kommit i dagen, hvilkas afhjelpande ansetts
önskvärdt.
Sålunda har i främsta rummet utvidgningar i särskilda rigtningar
af försäkringens omfång funnits behöfliga. I sådant afseende märkes
till en början, att enligt gällande bestämmelser arbetare uti en del yrken,
såsom timmermans-, taktäckare-, snickare-, målare- och glasmästareyrkena
m. fl., hvilkas verksamhet omfattar dels rena verkstadsarbeten och
dels arbeten för husbyggnader, derest verkstadsrörelsen icke drifvits
fabriksmessigt, varit försäkrade endast såvidt deras arbete afsett byggnadsverksamheten.
Häraf hafva åtskilliga oegentligheter orsakats, såsom
exempelvis att en uti dylikt företag anstäld arbetare kunnat, utan att
lemna verkstadslokalen, under loppet af en dag flere gånger ingå uti
och åter lemna försäkringen. Till undvikande häraf föreslås, att hvarje
rörelse, som befattar sig med byggnadsarbete, skall i hela sitt omfång
vara underkastadt försäkringspligt. Vidare skall, enligt förslaget, en uti
försäkringspligtig rörelse anstäld arbetare vara betryggad mot följderna
af olycksfall, som kan drabba honom icke allenast uti hans ordinarie
verksamhet utan uti hvarje arbete, hvartill han af arbetsgifvaren användes.
Af yrken, livilka förut icke varit underkastade försäkringspligt,
skulle dessutom intagas dels handelsrörelser, hvad beträffar arbetare
sysselsatte i magasin samt med varutransporter, och dels hafs- och kustfiskerierna
samt sjöfartsnäring, som bedrifves med mindre segelfartyg
än sådana, som hålla 50 kubikmeters bruttorymd.
Äfven möjligheten att genom yrkessamfundens reglementen ytterligare
utvidga den obligatoriska försäkringen har uti förslaget vidgats,
i det nemligen den för några yrken redan förut införda bestämmelsen
att försäkringspligt kan åläggas arbetsgivare, hvars årsförtjenst icke
öfverstiger 2,000 mark och som icke regelbundet sysselsätter minst en
aflönad arbetare, genomförts uti hela lagstiftningen. I sammanhang
härmed har dylik arbetsgivare uttryckligen tillerkänts rätt att försäkra
sig, hvarjemte bestämmelse intagits derom, att den frivilliga försäkringen
skall genom reglemente kunna utsträckas äfven till arbetsgivare med
högre årsförtjenst än 2,000 mark.
36
Jemväl i fråga om de ersättningar, hvilka genom försäkringen afses
att beredas skadad arbetare eller omkommen arbetares anhöriga, hafva
några förändringar ansetts erforderliga. Sålunda har en inskränkning
uti karenstiden uti vissa fall funnits af omständigheterna påkallad, och
innehåller förslaget i detta hänseende att, om på sjukförsäkring grundad
rätt till sjukpenning före ingången af fjortonde veckan efter dödsfallet
upphör, men den skadade ännu lider af arbetsoförmåga, som, derest
karenstiden vore ute, skulle berättiga honom till olycksfallsränta, yrkessamfundet
skall från och med den dag, då sjukpenningen upphör att
utgå, utgifva olycksfallsränta till belopp motsvarande sjukpenningen.
Vidare föreslås att för beredande af högre ersättningar åt anhöriga
efter sådana genom olycksfall omkomna arbetare, hvilkas arbetsförtjenst
på grund af förut liden kroppsskada vid dödsfallet varit förminskad, vid
beräkningen af den ersättning, som till de efterlefvande skall utgå, beloppet
af förut uppburen olycksfallsränta må kunna läggas till verkliga
arbetsförtj ensten.
Såsom ytterligare förmåner till efterlefvande innehåller förslaget
att, om afliden arbeterska efterlemnar man, som är till arbete oförmögen,
skall utgå till enklingen tjugu procent och till hvarje barn intill uppnådda
16 år tjugu procent af den aflidnas arbetsförtjenst, samt att omkommen
arbetares föräldralösa barnbarn, hvilka af den omkomne underhållits,
i händelse af behof och såvida icke så högt räntebelopp redan
till andra anhöriga utgår att hinder derför möter, erhålla en ränta intill
uppnådda 16 år af tillsammans tjugu procent af den aflidnes arbetsförtjenst.
Bland ändringar, hvilka synas förtjena omnämnande, är äfven den,
att efter medgifvande af riksförsäkringsstyrelsen yrkessamfundens tillgångar
skola kunna tagas i anspråk för inrättandet af sjukhus samt
konvalescent-anstalter.
I öfrigt föreslagna ändringar afse hufvudsakligen att underlätta
yrkessamfundens förvaltning samt förenkla administrationen af olycksfallsförsäkringsväsendet
i dess helhet. Uti dessa syften föreslås, bland
annat, dels berättigande för yrkessamfund att, då vid partiel arbetsoförmåga
faststälts en ränta, ej öfverstigande tio procent af den
ränta, som i händelse af fullständig oförmåga till arbete bort utgå, på
begäran af den ränteberättigade utlösa honom med ett belopp i ett
för allt, dels några inskränkningar i rätten till besvärs anförande mot
skiljedomstolarnes beslut, och dels rättighet för såväl skiljedomstolarne
som riksförsäkringsstyrelsen att ålägga part, som fört obefogad talan,
37
att ersätta de kostnader i saken, såsom för vittnen o. d., livilka deraf
föranledts.
Äfven lagen angående invaliditets- ock ålderdomsförsäkring den
22 juni 1889 (nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande, del III,
sidd. 34 ff.) har under sin tillämpning visat sig dels behäftad med åtskilliga
brister och dels i flera afseenden ofullständig eller otydlig. En
omarbetning af densamma uti särskilda delar har derföre ock befunnits
nödig, och den 26 februari 1897 framlade regeringen för riksdagen ett
förslag till ny lag i ämnet.
Bland de frågor, hvilka under utarbetandet af detta förslag framkommit,
har äfven varit den, huruvida icke invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
lämpligen kunde sammanföras med antingen både sjukoch
olycksfallsförsäkringen eller åtminstone med endera af dessa försäkringar.
För en dylik sammanslagning hafva emellertid så stora
svårigheter befunnits möta, att tanken derpå måst öfvergifvas.
Mängden af de förändringar, hvilka ansetts böra vidtagas uti gällande
invaliditets- och ålderdomsförsäkringslag, har väl orsakat, att
regeringens framställning åsyftar denna lags ersättande med en ny, men
då det stora flertalet af dessa ändringar endast tillkommit i ändamål
att fullständiga och förtydliga förutvarande bestämmelser samt, såvidt
möjligt, förenkla den administrativa anordningen af försäkringen, under
det blott ett fåtal afvikelser från de grundprinciper, på hvilka gällande
lagstiftning är bygd, blifvit ifrågasatta, torde någon vidlyftigare redogörelse
för lagförslaget än angifvandet af de väsentligaste af de tillämnade
ändringarne här icke böra ifrågakomma.
En af de allmännaste anmärkningarne mot 1889 års lag har gält
det s. k. märkesystemet, och önskvärdheten af dess utbytande mot
något annat, för arbetarne mera betryggande och för arbetsgifvarne
mindre besvärligt sätt för afgifternas upptagande har från vida kretsar
uttalats. Då man emellertid icke ansett sig kunna antaga något annat
system såsom otvifvelaktigt enklare och bättre, har uti förslaget märkesystemet
bibehållits. Till afhjelpande af de dermed förbundna olägenheter
har emellertid föreslagits, å ena sidan, bestämmelser åsyftande att
befordra inbetalning af afgifter genom sjukkassor m. fl., att möjliggöra
en kraftigare kontroll från försäkringsanstalternas sida öfver afgifternas
erläggande och att skärpa straffen för afgiftsförsumlige arbetsgifvare
samt, å andra sidan, att det skall åligga försäkrad sjelf att anskaffa och
för märkenas infästande å behöriga tider uppvisa qvittenskort, att arbetsgifvare,
i stället för att för hvarje vecka uppklistra ett märke, skall
kunna erhålla märken gällande för längre tid och verkställa uppklist
-
38
ringen på eu gång för helt år eller den mindre tidrymd arbetarnes
anställning varar, samt att med försäkringsanstalts begifvande uppklistringen
skall kunna ske äfven å annan tid än vid aflöning.
Redan under den korta tid försäkringen varit i verksamhet bar det
vidare visat sig, att de särskilda försäkringsanstalternas ekonomiska
ställning gestaltat sig i hög grad olika, beroende derpå att proportionen
mellan räntetagare och försäkrade inom de olika områdena är synnerligen
ojemn. Sålunda hade under åren 1891 — 96 på hvart tusende af
antalet under år 1894 försäkrade inom Ostpreussen pensionerats 78,8
men uti Berlin endast 16,2. Till utjemnande i möjligaste måtto af den
ojemna . fördelning af försäkringsbördan, som till följd häraf särskild!
i framtiden skulle komma att uppstå, stadgar förslaget att hvarje försäkringsanstalt
skall svara endast för hälften af de utgifter, hvilka uppkomma
genom de af anstalten beviljade pensioner, samt att den andra
hälften skall bäras af samtliga försäkringsanstalter gemensamt. Genom
frivillig öfverenskommelse eller särskild! åläggande skulle flera anstalter
derjemte kunna blifva gemensamt ansvariga äfven för hälften af de
utgifter, hvilka tillkomma en hvar af dem att enskild! bestrida.
För att bereda möjlighet åt bättre aflönade arbetare och tjenstemän
att emot erläggande af högre afgifter förvärfva en deras förhållanden
mera motsvarande ränta, har uti förslaget upptagits en femte löneklass,
omfattande sådana, förut till fjerde löneklassen hörande försäkrade,
hvilkas årsinkomster öfverstiga 1,150 mark. Afgiften uti femte klassen
utgör 36 pfennig i veckan.
I sammanhang härmed må nämnas, att afgifterna uti första klassen
nedsatts från 14 till 12 samt i andra klassen från 20 till 18 pfennig
i veckan, beroende derpå att enligt uppgjorda beräkningar dessa afgifter
ansetts tillräckliga för framtiden.
Icke ens för dem, hvilka redan kommit i åtnjutande af invalidpensioner,
har anledning till anmärkning mot den gällande lagen saknats.
Då nemligen de af staten och anstalten tillskjutna fasta beståndsdelarne
i invalidpensionen, tillhopa utgörande 110 mark, äro lika stora
beträffande samtliga löneklasser, blifva, oaktadt den rörliga, af antalet
erlagda afgifter beroende delen af pension är större, ju högre klass
den försäkrade tillhör, pensionerna i de högre klasserna till en början
relativt mindre än i de lägre klasserna. För att full likställighet i detta
afseende skall komma att råda mellan de försäkrade upptager förslaget
den förändring af grunderna för pensionernas beräknande, att det från
anstalten utgående fasta bidraget till pensionerna skall sättas olika för
de särskilda löneklasserna. Enligt förslaget skulle sålunda utgå:
39
för första löneklassen
» andra »
» tredje "
» fjerde »
» femte »
60 mark
90 »
120 »
150 »
180 »
I sammanhang härmed hafva emellertid äfven nedsättningar af
veckoökningsbeloppen uti andra, tredje och fjerde klasserna måst vidtagas.
En jemförelse hvad angår veckoökningarne mellan 1889 års lag
samt förslaget utvisar följande:
18S9 års lag förslaget
i första löneklassen.....
i andra » ......
i tredje » ......
i fjerde » ......
i femte » ......
2 pfennig 2 pfennig
6 » 3 »
9 » 4 j>
13 » 5 »
— — 6 »
Jemväl för beräknandet af ålderdomspension föreslås den förändring,
att försäkringsanstalts bidrag till sådan pension skall sättas lika med
anstaltens fasta bidrag till invalidpension. Någon annan inverkan har
detta icke på ålderdomspensionernas belopp, än att de i medeltal komme
att ökas med omkring sex procent å anstalternas förutvarande bidrag
till desamma.
Då det vidare funnits betydelselöst att i lagstiftningen hafva ett
särskildt, från kalenderår afvikande s. k. afgiftsår, har i fråga om karenstiden
föreslagits, att i stället för afgiftsår antalet afgiftsveckor skola
vara bestämmande; och har detta antal dervid blifvit utjemnadt hvad
angår invalidpension till 200 (från förut 235) samt beträffande ålderdomspension
till 1,200 (från förut 1,410).
En icke ovigtig afvikelse från lagen är att förslaget stadgar, att
försäkringspligten icke omfattar personer, hvilka endast för särskilda
årstider och ej för längre tid än tolf veckor arbeta mot aflöning men i
öfrigt sjelfständigt såsom yrkesutöfvare eller på annat sätt försörja sig
eller utöfva verksamhet utan lön eller underhåll. Då nemligen 1889
års lag i detta afseende innehåller allenast att genom beslut af förbundsrådet
skall bestämmas, i hvilken mån tillfällig anställning icke skall
betraktas såsom fallande under lagens bestämmelser, skulle förändringens
genomförande uppenbarligen medföra eu väsentlig inskränkning
af försäkringstvånget i dylika fall.
40
Genom förslaget skulle vidare dels den frivilliga försäkringen något
förenklas och vilkoren för densamma i viss mån mildras, dels ock möjlighet
beredas för ett vidsträcktare användande än förut af försäkringsanstalternas
tillgångar till förbättrande af arbetarnes bostadsförhållanden
äfvensom för andra liknande syften.
Då den bestämmelse uti lagen att, derest kommun eller fattigvårdssambälle
lemna! hjelpbehöfvande person understöd för tid, då han egt
rätt till invalid- eller ålderdomspension, rätten till pensionen skulle
öfvergå till kommunen eller fattigvårdssamhället till så stor del, som
motsvarade det lemnade understödet, under lagens tillämpning tolkats
på sådant sätt, att understödsgifvarens ersättningsrätt blifvit så godt
som illusorisk, har till förtydligande af lagstiftarens mening i detta hänseende
uttryckligen stadgats, att ersättning för dylikt understöd skall
beredas af pensionsbelopp. Till sådan ersättning må dock i regeln
högst hälften af pensionsbeloppen tagas i anspråk. Endast för den
händelse försäkrad genom fattigvårdens försorg erhåller fullt underhåll
genom intagande i en vårdanstalt, kan till betäckande af kostnaderna
derför hela pensionen till fattigvården öfverlåtas.
Af de förändringar, som funnits vara af den betydelse att de böra
här upptagas, återstår härefter blott en att omnämna, men är denna,
som afser grunderna för pensionsafgifternas bestämmande, måhända den
vigtigaste af dem alla.
Enligt förslaget skola nemligen afgifterna fastställas för en tid af
tio år i sänder i stället för förut för femårsperioder och storleken af
afgifterna skall, med hänsyn till de räntor och andra inkomster, som
kunna inflyta af anstalternas fonderade medel äfvensom till de i följd af
sjukdomsfall uppkommande förluster, så afpassas, att de betäcka förvaltningskostnaderna,
de för sjukvård och genom afgifters återbetalning
föranledda utgifter äfvensom kapitalvärdet af den genom pensioner för
försäkringsanstalten sannolikt uppkommande genomsnittsansvarigheten.
Dessa bestämmelser innebära, ehuru icke tydligt utsagdt, dock i sjelfva
verket att man, med öfvergifvande af kapitaldeckungssystemet funnit
nödvändigt öfvergå till fasta och efter försäkringstekniska principer bestämda
afgifter.
Slutligen förtjenar här omnämnas, hurusom uti Tyskland en undersökning
af arbetareförsäkringslagstiftningens inverkan på fattigvården
blifvit under senare åren verkstäld. Vid denna undersökning, som tillkommit
på grund af ett rikskanslerens cirkulär af den 29 april 1894
har, bland annat, till besvarande af vederbörande fattigvårdsmyndigheter
41
framstälts, förutom en del detaljspörsmål, följande tre hufvudfrågor, nemligen
l:o)
har fattigvårdstungan genom arbetareförsäkringen lättats?
2:o) har icke antalet understödstagare och utgifterna för desamma
efter utfärdandet af de särskilda försäkringslagarne minskats och hvarpå
är detta hufvudsakligen beroende? samt
3:o) har fattigvård i ofta förekommande fall utgått såsom supplement
till förmåner från arbetareförsäkringen och provisoriskt trädt i
stället för sådana förmåner?
De inkomna svaren hafva statistiskt bearbetats och sammanfattningen
af desamma utvisar, att det största antalet tillfrågade konstaterat, att
försäkringslagstiftningen inverkat lättande på fattigvården; att sjukförsäkringen,
särskildt af fattigvårdsstyrelser i städer, tillskrifvits en dylik
verkan; att olycksfallsförsäkringen funnits hafva haft det minsta inflytandet
på fattigvården, hvilket ansetts beroende af den omständigheten att
för de mot olycksfall försäkrades betryggande åtskilliga anordningar redan
förut vidtagits; att invaliditets- och ålderdomsförsäkringen tillagts det
största inflytandet, i det en stor del af dem, som uppbära pension, äro
sådana personer, beträffande hvilka fattigvården eljest måst träda emellan;
samt att den tredje frågan i allmänhet besvarats jakande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- 2SärU 1898:4 Memorial, i anledning af dels kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 1 § af den i utskottets utlåtande n:o 2, första punkten, föreslagna lag angående försäkring f s. 1 i texten
- 2SärU 1898:2 Skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till en allmän pensionering eller lifränta för alla Sveriges medborgare efter fylda 50 lefnadsår, s. 1 i texten
- AK 4TU 1898:9 Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förslag till en allmän pensionering. s. 6 i texten