Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen

1898-02-04 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1898:59, Med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

1

N:o 59.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen;

gifven Stockholms slott den 4 februari 1898.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå

Riksdagen

att antaga en så lydande

Lag

om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen.

Härigenom förordnas, att § 25 mom. 1, § 28 mom. 1 och 2 samt

§ 36 mom. 1 värnpligtslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus annorstädes än å Gotland inskrifne värnpligtige, samt

b) de, som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med

lifräddningsanstalterna.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter Statsrådets

hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de

Bih. till lliksd. Prot. 1693. 1 Band. 1 Afd. 39 llä/t. fö/;o o9.J 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 59.

större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, samt å Gotland

jemväl beväringens andra uppbåd i den mån det finnes erforderligt.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets

försvar finnes nödigt, att annorstädes än a Gotland äfven beväringens

andia uppbåd, eller någon del deraf i skilda orter eller vid olika vapen,

inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han Statsrådet hört och,

så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda

skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

§ 36.

1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar

uppkallas efter derom af Konungen i Statsrådet fattadt beslut. Å Gotland

må sådan uppkallelse dock kunna ske jemväl vid fara för krig. Uppbådad

landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott

tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Rappe.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

3

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 februari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Efter gemensam beredning med chefen för sjöförsvarsdepartementet

yttrade chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet friherre Rappe

härefter:

»I särskilda underdåniga skrifvelser den 11 Februari och den 30

November 1896 har t. f. chefen för generalstaben gjort framställning

om ändring af vissa stadganden i gällande vämpligtslag, och anhåller

jag nu i underdånighet att få redogöra för visaa af de förslag, han

dervid framstält.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 59.

I den förstnämnda af dessa skrivelser har han anfört, bland annat,

att enligt § 36 mom. 1 värpligtslagen, sådan den för närvarande lydde,

kunde landstormen till hemortens försvar uppkallas endast under krig

efter derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut. För en hastigt

påkommande fientlig brandskattning af vigtigare orter utefter våra vidsträckta

kuster under mobiliseringstiden, eller för afvärjande åt fientliga

mindre företag mot våra kustbanor och telegraflinier i afsigt att fördröja

vår mobilisering och koncentrering, eller ock för förhindrande af

fiendens ostörda besittningstagande af för hans flotta lämpliga hamnplatser,

för alla sådana företag vare landstormen nu till ingen nytta,

enär kriget ofta först utbröte i och med dessa fientligheter och Konungen

således icke kunnat på förhand, enligt värnpligtslagens nuvarande lydelse,

fatta beslut om landstormens uppkallande. Någon tid för landstormens

organisation vore jemväl af nöden, innan densamma kunde träda i verksamhet.

Erfarenheten gåfve dessutom i afseende på tidpunkten för

krigsutbrott vid handen, att endast i ett fåtal fall krigsförklaring föregått

fiendtligheternas öppnande. Att landstormen icke för närvarande

kunde tagas i anspråk under sjelfva mobiliseringen, innebure så mycket

större fara, som under denna tidpunkt öfriga trupper — bundna som de

då voro genom det pågående mobiliseringsarbetet — omöjligen kunde

påräknas för kustförsvaret. Denna tidpunkt under sjelfva mobiliseringen

lämpade sig i öfrigt för fienden särdeles väl till att företaga en brandskattningsoperation

till sjös. Den anfallandes sjöstridskrafter hade nämligen

ännu icke blifvit bundna vid vigtigare företag och försvararen

hade, innan hans flotta ännu blifvit färdigmobiliserad, den minsta motståndskraften

mot företag af dylik art, hvartill komme, att hvarje framgång

vid fiendtligheternas öppnande, om också icke af stort militäriskt

värde, ofta finge politisk betydelse. Slutligen kunde landstormens uppbådande

samtidigt med mobiliseringsorderns utgifvande hafva stor betydelse

för försvaret af Gotland. För att denna, långt från fastlandet

belägna ö skulle hafva utsigt att vid försök till kränkning af neutraliteten

kunna häfda densamma, måste sannolikt öns heta försvarskraft

genast i början vid ett fiendtligt anfall på ön tagas i anspråk. I annat fall

vore fara värdt, att ön redan fallit i fiendehand, innan Konungen, enligt

nuvarande lydelse af § 36 värnpligtslagen, hunnit förordna om landstormens

uppkallande.

Af hvad sålunda anförts, anser t. f. chefen för generalstaben det

framgå, att, om landstormen skall kunna fullt tillgodogöras kust- eller

gränsförsvaret, § 36 mom. 1 värnpligtslagen bör ändras derhän, att

landstormen kan till hemortens försvar uppkallas redan dä fara för krig

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

förefinnes. Inom de flesta europeiska stater, säger han vidare, syntes

man jemväl tillmäta landstormen en icke ringa betydelse med hänsyn

till gränsernas (kusternas) skydd under början af ett krig, innan ännu

hären (flottan) hunnit blifva mobiliserad. I öfverensstämmelse med denna

uppfattning af landstormens uppgift innehölle också dessa staters härordningslagar

(landstormslagar) bestämmelser om att landstormen finge

uppbådas icke blott under krig, utan jemväl då krig hotade. _ I Tyskland

hade man, såsom det syntes hufvudsakligen af hänsyn till gränsskyddet,

till och med gått så långt, att man lagt i vederbörande armécorpschefers

och fästningskommendanters händer rättigheten att inkalla

landstormen vid omedelbar krigsfara.

Som nyss blifvit antydt, fortsätter t. f. chefen för generalstaben,

fordrades för neutralitetens häfdande på Gotland vid försök till kränkning

af densamma, att öns hela försvarskraft toges i anspråk. Det vore

icke nog med, att landstormen der i tid borde kunna uppkallas till

kustorternas omedelbara försvar; beväringens båda uppbåd borde å

Gotland under alla förhållanden genast vid ett krigsutbrott på Konungens

befallning efter statsrådets hörande vara till förfogande för att

ingå i de mobiliserade linieafdelningarna. Gotlands försvar kräfde ovilkorligen

särskilda bestämmelser i värnpligtslagen, om det skulle kunna

föras verksamt och vara redo att i rätt tid sättas emot fienden.

Gotland vore, såväl i följd af sitt läge, 80 km. från de yttersta skären

utanför Vestervik, som på grund af sin ringa folkmängd, 51,672 invånare

eller 18s af rikets befolkning, i behof af en undantagsställning i

militärt hänseende, om öns försvarskrafter skulle kunna behörigen tillgodogöras.

Om vid krigsutbrott endast beväringens första uppbåd

finge tagas i anspråk, komme de i nuvarande mobiliseringsplaner såsom

minimum ansedda försvarskrafter icke att kunna uppsättas. Detta torde

tydligt framgå deraf, att Gotlands infanteriregementes inskrifningsområde

till invånareantalet endast kunde jemföras med de folkfattigaste

af fastlandets 53 bataljonsområden och att Gotland sålunda, om endast

första uppbådet kunde vid mobiliseringsplanernas uppgörande med säkerhet

påräknas, icke skulle kunna ställa på krigsfot större styrka än som

ur ett sådant bataljonsområde kunde utgå. Visserligen torde i vanliga

fall en mobilisering ej komma att ske utan att riksdagskallelse utgått

och utan att Konungen sålunda, enligt § 28 mom. 2 värnpligtslagen,

egde rätt att uppbåda äfven beväringens andra uppbåd; men på Gotland

skulle möjligen det undantagsfall kunna inträffa, att till följd af

öns utsatta läge eu neutralitetsmobilisering blefve af nöden utan att

Konungen funne nödigt utfärda riksdagskallelse — i hvilket fall inköp,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

i stället för utskrifning enligt 74 § regeringsformen, af för mobiliseringen

erforderliga hästar och fordon skulle ega rum — och för detta

fall borde de uppgjorda mobiliseringsplanerna ej behöfva rubbas.

Värnpligtslagens § 28 mom. 1 borde derför ändras i sådant syfte,

att Konungen kunde, då rikets försvar det kräfde, efter statsrådets

hörande på Gotland inkalla äfven beväringens andra uppbåd.

I sin underdåniga skrifvelse den 30 november 1896 har t. f. chefen för

generalstaben, i sammanhang med det förslag till förändrad organisation

af de fasta truppförbanden å Gotland, som jag den 14 sistlidne januari

inför Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmälde, tillika uttalat sig

angående behofvet af förändringar, så vidt angår Gotland, af vissa bestämmelser

i gällande värnpligtslag. Efter att dervid till en början

hafva erinrat om det af honom i nyss omförmälda skrifvelse den 11

Februari 1896 framstälda förslag till ändring af §§ 28 och 36 värnpligtslagen,

yttrar han vidare, att det icke vore tillräckligt att tillse,

det mobiliseringen af öns stridskrafter möjliggjordes, utan vore det

fullt ut lika vigtigt, att fredsöfningarne så ordnades, att ändamålet

med dem vunnes, enär i annat fall mobiliseringen icke tjenade till

mycket. Då fredsöfningarnes ändamål vore ej blott att genom rekrytöfningar

och skolor bibringa enskild utbildning åt menige, befäl och

beställningsmän, förberedande för deras användande vid truppförbanden,

utan jemväl att genom regementsöfningar bibringa alla de särskilda

truppförbanden den utbildning, som erfordrades för att de skulle under

nöjaktig ledning kunna samverka i strid, torde det vara tydligt, att det senare

ändamålet icke kunde vinnas, om styrkan under regementsöfningarna

vore så liten, att vissa truppförband aldrig kunde bildas. Denna synpunkt

hade också gjort sig gällande före 1892 års urtima Riksdag,

likasom äfven i den till sagda Riksdag aflåtna nådiga propositionen,

uti hvilken ingen förändring ifrågasatts beträffande den enligt § 53

värnpligtslagen då gällande grundsatsen om beväringsöfningstidens på

Gotland fördelning på 3 år, hvarigenom det varit möjligt att samtidigt

inkalla 3 beväringsklasser. Genom urtima Riksdagens beslut hade emellertid

denna bestämmelse förändrats till likhet med förhållandet å fastlandet,

och då derjemte de å Visby sjömanshus inskrifne värnpligtige

öfverförts till flottan, hade den under regementsöfningarna samtidigt

exercerande styrkan blifvit så ringa, att om någon verklig bataljonsutbildning

vid infanteriet för närvarande ej kunde vara tal, än mindre

om någon regementsutbildning, och att vid artilleriet manskapsstyrkan

vid batterierna på intet vis tilläte någon batteriutbildning, ännu mindre

divisionsutbildning. Och ändock skulle dessa truppförband vid mobi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

7

lisering organiseras, af sina befälhafvare kommenderas och varai stånd

att uppträda mot fienden.

Enda botemedlet mot dessa missförhållanden vore, fortsätter t. f.

chefen för generalstaben, att vidtaga åtgärder för uppbringande af

styrkan under regementsöfningarne derhän, att de truppförband, som i

krig skulle uppträda, äfven finge tillfälle att åtminstone några dagar

om året öfvas. Den föreslagna ökningen af stamstyrkan skulle visserligen

bidraga att något öka styrkan under regementsöfningarna, men

den sammanlagda styrkan blefve dock alltjemt för liten för att möjliggöra

de så vigtiga öfningarna i regements- och divisionsförband. Så

hade vid Gotlands infanteriregemente år 1895 den »i vapenkonst» öfvade

styrkan af rista årsklassen uppgått till 181 man och 1896 till

159 man eller i medeltal till 170 man om året. Om från en årsklass

af 170 man frånräknades det antal, som skulle utbildas i särskilda befattningar

såsom reservkommissarier, reservförmän, sjukbärare o. s. v.,

återstode för »soldatutbildning» ett medeltal af 143 man. Derest stamstyrkan

vid infanteriregementet ökades, såsom föreslagits, till 400 och

vid artillericorpsen till 140 man, skulle beväringsrekrytkontingenten,

derest värfningen komme att ske helt och hållet inom ön och bland

de vapenöfningsskyldige beväringsklasserna, årligen komma att minskas

med omkring 42, hvadan af första årsklassen skulle återstå att utbilda

såsom soldater omkring 101 man. Tillsammans skulle sålunda blifva

att tillgå i ledet under regementsmötet 280 man (120 man stam afginge

till underbefäl) 101 man beväring af rista klassen och 90 man beväring

af 2:dra klassen — afgången af 1895 års rista klass till 1896 års 2:dra

klass hade varit 11 % — eller tillsammans omkring 471 man. Från

denna styrka måste ytterligare frånräknas sjuka, till fastlandets skolor

kommenderade, vakanser, vakt- och handräckningsmanskap m. fl., genom

hvilka afdrag — som torde kunna beräknas till omkring 100 man —

styrkan skulle smälta ihop till omkring 371 man, en styrka som ej

lämpligen skulle kunna fördelas till fältmässig öfning på två bataljoner.

Äfven om de å Visby sjömanshus inskrifne värnpligtige tilldelas fotfolket,

hvarigenom den rista årsklassens styrka skulle komma att ökas

med omkring 48 man, komme dock, enär erfarenheten visat, att icke

mer än hälften af dessa värnpligtige kunde för öfningarne påräknas,

den till öfning påräkneliga styrkan att växa endast till omkrig 416

man, hvilket gjorde 52 man för hvardera af de 8 kompanierna, en

numerär, hvilken, såsom icke medgifvande kompaniets indelning på 3

plutoner, vore otillräcklig för tillämpningsöfningars rationella bedrifvande.

Det vore alltså tydligt, att den enda utvägen att råda bot för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

nu anmärkta brist i fråga om infanteriets fredsöfningar vore att öka

de samtidigt vapenöfvade beväringsklassernas antal, eller med andra ord att

återgå till de före år 1893 rådande förhållandena, så att under regementsöfningarna

tre årsklasser samtidigt kunna öfvas och hvarigenom

en styrka af mellan 6 och 700 man, deri inbegripet det påräkneliga

antalet sjömanshusskrifna beväringsmän, skulle kunna erhållas.

Likaså voro vid artillericorpsen en ökning af de samtidigt öfvade

beväringsklassernas antal oafvisligen påkallad. Af mobiliseringsbänsyn

kunde nemligen icke flera än 15 beväringsmän per batteri årligen inskrifvas

vid fältartilleriet å Gotland och härigenom kunde styrkan under

regementsexercisen, så länge endast två årsklasser samtidigt öfvades tillsammans

med stammen, uppbringas till endast 55 menige per batteri

mot nära 100 på fastlandet. Genom en samöfning af 3 beväringsklasser

skulle antalet menige deremot kunna uppbringas till omkring 70 per

batteri, d. v. s. 140 vid båda batterierna tillsammans eller, med frånräkning

af sjuka, tillfälligt kommenderade eller af annan orsak frånvarande,

den minsta styrka, hvarmed ett samtidigt uppträdande af tvenne

batterier å exercis- och manöverfältet eller under en fälttjenstöfning

läte sig göra.

De ändringar i värnpligtslagen, som t. f. chefen för generalstaben

sålunda ifrågasatt, afse, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, hufvudsakligen

Gotland; endast i fråga om landstormens uppkallande har han

ifrågasatt ändring beträffande riket i öfrigt. Att Gotland i militäriskt

hänseende befinner sig i en undantagsställning och att för ett behörigt

tillgodogörande af öns försvarskrafter kräfvas särskilda bestämmelser

för Gotland, lärer med erforderlig tydlighet framgå af hvad t. f. chefen

för generalstaben anfört. För Gotland har också ända till år 1893 i

afseende å värnpligtsförhållandena gält bestämmelser, olika dem på fastlandet.

Att, i likhet med t. f. chefen för generalstaben, i afseende å värnpligtens

fullgörande i fredstid för Gotland ifrågasätta en återgång till

de före år 1893 gällande bestämmelserna i så måtto, att värnpligten

skulle å nämnda ö fullgöras under tre i stället för under två år, anser

jag mig dock icke böra tillstyrka. Huru goda grunder än må tala för

en sådan förändring, kan jag dock icke förorda, att ett sådant förslag

för närvarande förelägges Riksdagen.'' Endast i yttersta nödfall torde

nämligen för en viss del af landet böra införas bestämmelser i afseende

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

å värnpligtens fullgörande, som äro mera betungande för de värnpligtige,

än de bestämmelser i enahanda afseende, som gälla för riket i öfrigt.

Jag tror också, att de beräkningar, t. f. chefen för generalstaben till

stöd för sitt förslag anfört, i vissa afseenden äro något ogynnsammare,

än hvad i allmänhet torde visa sig blifva förhållandet, I allt fall lärer det

emellertid icke kunna förnekas, att den styrka, som å Gotland under nuvarande

förhållanden samtidigt kan öfvas under regementsöfningarna, är

alltför ringa för att tillåta behörig öfning i regements- eller divisionsförband,

och allt hvad som, utan de värnpligtiges betungande, kan göras för att afhjelpa

detta missförhållande, bör också göras. En åtgärd i detta syfte vore

att låta de å Visby sjömanshus inskrifne, hvilka enligt nu gällande bestämmelser

vapenöfvas vid flottan, i stället, i likhet med hvad före år 1893

varit fallet, vapenöfvas vid hären. Härigenom skulle ett icke obetydligt

antal värnpligtige, omkring 30 å 40 årligen, tillföras Gotlands försvarskrafter.

För att detta skall blifva möjligt erfordras emellertid en

ändring af § 25 mom. 1 värnpligtslagen, och har jag låtit upprätta förslag

till ändrad lydelse af nämnda lagrum, hvarigenom de å sjömanshus

å Gotland inskrifne värnpligtige ej vidare skulle inskrifvas i flottan och

således, jemlikt mom. 3 i samma §, varda inskrifna i hären. Härvid

torde jag emellertid få erinra, att jag, oaktadt de å sjömanshus å Gotland

inskrifne således skulle vapenöfvas vid hären, dock icke anser

någon ändring af värnpligtslagens § 27 mom. 2 b) böra ifrågasättas.

Beträffande t, f. chefens för generalstaben förslag till ändring af

§ 28 värnpligtslagen, i syfte att å Gotland äfven beväringens andra

uppbåd måtte kunna inkallas, då rikets försvar det kräfver, tillstyrker

jag detta förslag på de grunder, han till stöd för detsamma anfört;

och har jag i enlighet härmed låtit upprätta förslag till ändrad lydelse

af § 28 mom. 1 och 2 värnpligtslagen.

Vidkommande slutligen hvad t. f. chefen för generalstaben anfört

i fråga om behofvet af ändring i § 36 värnpligtslagen, tillstyrker jag,

med åberopande jemväl af hvad jag anfört till statsrådsprotokollet den

14 sistlidne januari i fråga om förändrad organisation af Gotlands

stridskrafter, att nämnda § i värnpligtslagen må ändras derhän, att

å Gotland landstormen må kunna uppkallas jemväl vid fara för krig.

Beträffande riket i öfrigt anser jag deremot någon ändring af denna

§ icke för närvarande böra ifrågasättas.

I enlighet med de åsigter, jag sålunda uttalat, liar jag låtit, upprätta

förslag till lag om ändrad lydelse af nämnda delar af värnpligtslagen;

och hemställer jag, under åberopande af hvad jag nu anfört, att

Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga en så lydande

Bih. till Riked. Prof. 1898. 1 Ram/. I Afd. 39 Iläft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 59.

Lag

om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen.

Härigenom förordnas, att § 25 mom. 1, § 28 mom. 1 och 2 samt

§ 36 mom. 1 värnpligtslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus annorstädes än å Gotland inskrifne värnpligtige, samt

b) de, som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med

lifräddningsanstalterna.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter Statsrådets

hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de större

eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, samt å Gotland jemväl beväringens

andra uppbåd i den mån det finnes erforderligt.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets

försvar finnes nödigt, att annorstädes än å Gotland äfven beväringens

andra uppbåd, eller någon del deraf i särskilda orter eller vid olika vapen,

inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han Statsrådet hört och,

så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda

skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

§ 36.

1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar

uppkallas efter derom af konungen i Statsrådet fattadt beslut. Å Gotland

må sådan uppkallelse dock kunna ske jemväl vid fara för krig. Uppbådad

landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

Till denna, af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna

bifall; och skulle nådig proposition af den lydelse, bilagan

till detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Trygve Hermelin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1898:76 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen. s. 5 i texten