Sök i Ratio Lex

Angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen

21 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1899:42, Angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

1

N:o 42.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående en väganläggning

inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen;

gifven Stockholms slott den 23 januari 189,9.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

medgifva,

att till anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik

och riksgränsen anslag må under i statsrådsprotokollet angifna vilkor

och förutsättningar kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade

medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande

i allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre

belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade kostnaden.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

E. von Krusenstjerna.

BIL till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 30 Haft. (N:o 42.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i Statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari. 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

Claéson och

Dyrssen.

82:o.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:

För främjande af samfärdseln mellan Norrbottens län och norsk

hamn vid Saltenfjord öfver Arjepluog med begagnande af den omkring

15 mil långa sträckan af lugnvattenytor, som bildas af Skellefteå elfs

källsjöar Storafvan, Uddjaur och Hornafvan, förordnades redan år 1868

undersökning af en väglinie från Jäckvik eller Löfmocks kapell till

riksgränsen mot Norge. Plan till en väg i denna rigtning upprättades

jemväl under år 1869 af dåvarande löjtnanten, numera majoren i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42. 3

väg- och vattenbyggnadscorpsen J. F. Cornell, alternativt för en

landsväg och en vinterväg, som träffade riksgränsen vid röset n:o 232.

Af dessa alternativ kom äfven det senare till utförande på statsverkets

bekostnad, sedan 1873 års Riksdag, på framställning'' af Kongl. Maj:t,

beviljat derför! erforderligt anslag, 34,650 riksdaler. De för vintervägens

ordnande i öfverensstämmelse med Cornells förslag vidtagna åtgärder

bestodo emellertid endast uti en obetydlig rödjning af vägen å vissa

sträckor samt uppförande af tre fjellstugor med stallar vid Sädva,

Arrajokk och Merkinis, och behof af denna kommunikationsleds förbättrande

genom vintervägens ersättande af landsväg har alltjemt gjort

sig gällande.

Efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län förordnande

uppgjordes år 1890 af dåvarande distriktschefen i öfre norra

väg- |[och vattenbyggnadsdistriktet, majoren G. Lindequist förslag till

anläggning af landsväg dels från Arjepluogs kyrka till Jäckvik, dels

ock från Jäckvik till norska gränsen.

Enligt den af Lindequist uppgjorda planen skulle vägen Jäckvik—

riksgränsen till största delen framgå något sydligare än den af Cornell

utstakade vintervägen och, följande Skellefteå elfs öfre floddal utefter

sjöarne Ringselet, Sädvajaur, Vuoggatjolmejaur och Tjaktjaur, i närheten

af Merkinis fjellstuga, omkring 26 kilometer från riksgränsen,

förena sig med Cornells linie, som den derpå skulle följa fram till riksgränsen.

Längden af vägen beräknades af Lindequist till 85,118 kilometer

och kostnaden till 232,050 kronor. Som alternativ till denna

hufvudlinie hade Lindequist undersökt och uppgjort förslag till tre särskilda

förbiudelselinier mellan nämnda hufvudlinie och Cornells linie,

men då dessa alternativförslag, utan att afsevärdt minska kostnaden

för anläggningen, skulle medföra det ena en, om ock obetydlig, förlängning

af vägen och de båda öfriga väsentligen försämrade lutningsförhållanden,

samt hufvudlinien i öfrigt erbjöde fördelarne af att dels

genomgå jemförelsevis gräsbärande, skogbeväxt och beboeligt land,

dels att gå nära gruffältet vid Näsa, dels ock att vara under vintertid

jemförelsevis väl skyddad mot snö och oväder, ansåg Lindequist hufvudlinien

ega företräde framför alternativen och böra förordas till utförande.

Arjepluogs vägbyggnadsskyldige socknemän blefvo sedermera vid en

den 24 juli 1892 inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande hållen kommunalstämma

hörde, huruvida de vore villige åtaga sig att bygga och för

framtiden underhålla väg från Arjepluogs kyrkoplats till norska gränsen

i enlighet med Lindequists förslag; och beslöto de vägbyggnadsskyldige

dervid att förbinda sig att mot erhållande af statsanslag till två tredje
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

delar af kostnadsförslaget bygga och för framtiden underhålla vägen

från Arjepluogs kyrkoplats till byn Jäckvik i enlighet med nämnda

förslag, hvaremot de vägbyggnadsskyldige, under uttalande att de hvarken

med hänsyn till förmåga eller underhållsskyldighet ansåge sig kunna

åtaga sig byggandet och framtida underhållet af vägdelen Jäckvik—

riksgränsen, utsågo ombud att till Kongl. Mapts befallningshafvande

ingå med ansökan om erhållande af statsmedel till byggande af sistnämnda

vägdel.

Sedan ansökning i dylikt syfte jemväl blifvit af de utsedda sockneombuden

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven, gjorde Kongl.

Maj:ts befallningshafvande uti underdånig skrifvelse den 11 oktober

1892 framställning i ämnet hos Kongl Maj:t.

Med framhållande hurusom i följd af berörda kommunalstämmobeslut

landsvägarne från Piteå och Skellefteå öfver Arvidsjaur komme

att framdragas genom hela Arjepluogs socken så långt densamma vore

bebygd, eller till den närmast fjellen belägna byn Jäckvik, och att den

länge behandlade frågan om åvägabringande af en utfartsväg till den

närbelägna norska kusten och på samma gång åt en sammanhängande

landsvägsförbindelse mellan öster- och Vesterhafvet derigenom inträdt

i ett nytt skede och förts ett vigtigt steg fram mot sin lyckliga lösning,

erinrade Kongl. Mapts befallningshafvande att, då den ifrågasatta

landsvägen från Jäckvik till norska gränsen enligt Lindequists hufvudförslag

(af Kongl. Mapts befallningshafvande benämndt alternativ n:o 1)

upptoge en längd af 8,51 mil samt våglängden från gränsen till Saltdalen

utgjorde 6 mil, vägen från Saltdalen till Jäckvik blefve 14,5 mil

och från Saltdalen till Piteå omkring 42 mil.

T fråga om vägens sträckning anförde Kongl. Mapts befallningshafvande,

att den dalgång vägen följde vore liksom af naturen härför

danad och, med undantag af Köngäma elfs dalgång vid Kilpisjärvi,

saknade motstycke inom Norrbottens län och sannolikt jemväl inom

grannlänet. Skellefteåelfvens öfre floddal vore nemligen inom Arjepluog

jemförelsevis bebygd och odlad djupt in i fjellandet, dess höjd öfver

hafvet vore icke heller betydlig, nemligen från 418 till 424 meter för

de stora källsjöarne, och vägens högsta läge, då den passerade fjellets

kam något innanför riksgränsen, 700 meter. I följd häraf befunne sig

vägen, med jemförelsevis föga betydliga lutningar, inom barrskogsgränsen

ända till Hytteträskets vestra ända samt på sin återstående

sträckning, med undantag af sista milen i Junkerelfvens dalgång, inom

björkskogsregionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 42.

5

Ingen annan dalgång inom länets fjelltrakter erbjöde ett så gräsbärande,

skogbeväxt och beboeligt land som trakterna omkring Hytteträsket

eller hade blifvit af ålder så pröfvad såsom bostadsort för en

bofast befolkning, enär derstädes under 1600- och 1700-talen vid tiden

för grufdriften i Nasafjell en befolkning af omkring 800 personer varit

bosatt vid sjöns vestra strand såsom särskild församling med egen

kyrka. Vid grufdriftens upphörande hade denna befolkning försvunnit,

nästan utan att efter sig lemna några märkbara spår af odling, bland

annat i följd af den fullständiga bristen på vägförbindelser både med

Sverige och Norge. Den omfattande renskötsel, som här fordom bedrifvits,

hade numera aftagit. Under de senaste 30 åren ansåges renantalet

hafva förminskats till hälften. Stora fjelltrakter funnes till och

med, som numera aldrig besöktes af lappar och renar. Möjlighet att

lifnära sig och tillräckligt utrymme funnes således derstädes för en

befolkning, som drefve boskapsskötsel och grufdrift, hvilken sannolikt

ännu en gång skulle uppstå i trakterna ofvan Hytteträsket, hvarest de

af ålder kända silfvergrufvorna vid Nasafjell och kalkbrotten vore belägna.

Dessa trakters mineralrikedom var sedan äldre tider delvis

känd, ehuru ännu icke närmare geologiskt undersökt; men af de geologiska

besigtningar, som gjorts på senare tiden, framginge, att anledning

ansåges förefinnas antaga, att nya fynd af olika mineral sannolikt

skulle vid närmare forskning anträffas. Sedan numera två ångbåtar

satts i gång på Storafvan och Uddjaur, mellan hvilka sundet vid

Kasker nyligen upprensats, och då den ena af dessa vore afsedd för

trafiken på Hornafvan, skulle genom den nu föreslagna landsvägen

öfver fjellet en beqväm och billig transportled för gods och resande

såväl sommar- som vintertid åvägabringas, hvilken derjemte för vintertransporten

skulle förbättras genom de beslutade landsvägarnes samtidiga

byggande inom Arjepluog, men som kunde och borde, oberoende af

dessa vägar, beslutas och utföras.

Då af verkstäld undersökning för en gemensam utfartsväg för

Vesterbottens och Norrbottens län öfver Sorsele det, bland annat, ådagalagts,

att länens olika behof af utfartsväg öfver fjellen till norsk hamn

icke kunde fyllas genom en förmedlingslinie, utan endast på det sätt,

att hvarje hufvudort försåges med sin af naturen utstakade kortaste

vägförbindelse, der sådan pröfvades nödig och nyttig, hyste Kongl. Maj:ts

befallningshafvande den öfvertygelsen att, om en vägförbindelse till Norge

funnes nödig för Norrbottens län, densamma borde, oberoende af den

väg, som för Vesterbotten kunde vara tjenligast, i främsta rummet förläggas

genom Arjepluog enligt den föreslagna linien alternativ 1, ehuru

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

densamma vore något dyrare och längre än de öfrige alternativen,

som förlagts högre upp i fjellet.

Att — yttrade Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare — behofvet,

af denna utfartsväg mot vester varit djupt kändt af befolkningen,

framginge med synnerlig tydlighet af dess beslut att åtaga sig byggande

och underhåll af de långa vägarne genom socknen, uppgående

till omkring 12 mil, hvilket beslut i förhållande till för handen varande

krafter innefattade en icke vanlig offervillighet, som derjemte åsyftade

att, i hvad på befolkningen ankomme, söka fortskynda utförandet af

den önskade utfartsvägen till Norge, som kraftigt skulle befrämja den

för dem nödiga tillförseln och afsättningen af deras produkter, livilka

i grannlandet betingade vida högre pris än härstädes.

Men den befintliga befolkningen vore icke blott fåtalig och gles,

utan den vore äfven fattig och tryckt af den osäkerhet i besittningen

af jorden, som följde af ännu oafslutad afvittring. Utom de då beslutade

vägarne kräfdes flere dylika i olika rigtningar, hvaraf befolkningens

förmåga blefve så ansträngd, att dess krafter och medel icke

räckte till att åvägabringa och underhålla den eftersträfvade internationella

vägen öfver de kronan tillhöriga fjelltrakterna invid riksgränsen.

Till stöd för sin framställning framhöll Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vidare, att vägen i fråga vore af största vigt icke blott såsom

en utfartsväg för närliggande orter till norsk hamn, utan äfven såsom

en sammanhängande transitoväg mellan de till hvarandra gränsande

län och am t i de båda unionsrikena, i följd hvaraf den äfven torde ega

någon betydelse i strategiskt afseende vid öfre Norrlands försvar. Såsom

utfartsväg till Norge hade den nu befintliga så kallade vintervägen,

som icke blifvit bruten eller försedd med nödiga broar, utan

blott röjd på några kortare sträckor och försedd med tre fjellstugor,

hittills användts af den del af närboende befolkning, som årligen plägade

finna lönande arbetsförtjenst vid Lofotens fiskerier eller annan

sysselsättning i Norge. Det gods, som plägade fraktas denna väg,

utgjordes till väsentligaste del af spanmål, salt, fisk, tran samt vissa

kolonialvaror. Från Sverige utfördes efter leden smör, kött, skogsfågel,

hudar, skinn, tjära, svartsmiden, särskild!, liar, samt en del husgeråd

såsom enklare möbler och spinnrockar med flere alster af ortens

hemslöjd. För att sådan transport efter den nuvarande vintervägen

öfver de obrutna fjellmarkerna skulle kunna försiggå utan våda, måste

emellertid resorna företagas i stort sällskap, som kunde bereda deltagarne

deri ömsesidig hjelp vid behof och som kunde vara i stånd

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 42.

7

att vid färden öfver vattendrag och oländigare sträckor med förenade

krafter bana framkomlig väg. Transporterna verkstäldes i följd häraf

vanligen med 30 till 50 hästar i hvarje sällskap, bestående oftast af

norrmän, som bodde tätare och derför hade lättare att öfverenskomma

om lärden, hvilken upprepades några gånger hvarje vinter och ej sällan

vore förenad med lidanden och faror. Det kunde häraf lätt inses, huru

stora svårigheter måste möta för den glest boende svenska befolkningen

att träffa nödig öfverenskommelse om lämplig tid med tillräckligt

antal deltagare i färderna på den nu befintliga så kallade vintervägen.

Ehuru således de åtgärder, som hittills vidtagits för samfärdseln mellan

Arjepluog och Norge, varit och vore af stort värde, då desamma synnerligast

genom fjellstugornas och stallarnes anläggning gjort en transport

möjlig, som förut endast kunnat ske under ögonskenlig fara, syntes

det likväl af det ofvan anförda vara uppenbart, att den nuvarande

vintervägen icke vore sådan, att dess trafikerande kunde motsvara

billiga anspråk på en regelbunden och billig samfärdsel.

Då i sydligare delar af riket den föreställningen gjort sig gällande,

att obrutna vintervägar öfver öde trakter i de snörika norrländska

länen vore för dessa fullt lämpliga och tillräckliga för behofvet, och

då samma omdöme gjort sig gällande vid första anläggningen af vintervägen

Jäckvik—riksgränsen, syntes deras beskaffenhet i fjell- och ödetrakter

enligt den erfarenhet, som derstädes derom vunnits, böra med

några ord beröras. Det vore nemligen obestridligt, att kölden genom

att slå isens brygga öfver vattendrag och mossar på billigaste sätt beredde

en jemn och farbar väg, om snön samtidigt så fylde den skogbeväxta

eller steniga markens ojemnheter, att färden öfver dem möjliggjordes.

Men härtill erfordrades, att dessa gynnsamma omständigheter

samtidigt inträffade längs hela vägen, hvilket, då det gälde afstånd på

10 å 20 mil, icke alltid vore händelsen, särdeles vid en väg som den

här ifrågavarande, hvilken framginge både öfver fjell, lågland och Norges

mot vesterhafvet vända sluttningar med dess mildare klimat. På obruten

mark och särdeles i fjell blefve vägen delvis tung, brant och sned

samt i fjellsluttningar ofta vådlig. Stormen igensopade hastigt vägspåren

i villsamma trakter, på de stora sjöarne, der utfinnandet af rätta

vägen äfven försvårades deraf, att dagsljuset under högvintern endast

rådde under några få af dygnets timmar. I följd af djup snö eller

dämning af issörja stege vattnet understundom hastigt upp på isen

under snöns yta och gjorde färden svår, ibland omöjlig och till och med

lifsfarlig. Vid tillfällen, då isvägarne vore goda, befunnes de steniga

sträckorna på land ofta besvärliga eller oframkomliga af brist på snö,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

och då snön vore rik, inträffade esomoftast ofvannämnde »uppstöp» eller

vatten på isarne, hvilket lätt kunde stänga färden. De stora djupa

fjellsjöarne tillfröse vanligen sent och blott delvis och rätt ofta endast

så mycket, att de förhindrade all trafik både för gående, dragare och

båtar, hvarigenom all samfärdsel blefve afspärrad under två ända till sex

veckors tid. Liknande afspärrning inträffade jemväl vårtiden, då isen

hvarken bure eller bruste, och befolkningen vore afstängd från beröring

med utomboende, så länge brutna vägar saknades. Hvad sålunda

anförts rörande vintervägen i fjell- och ödetrakter i allmänhet

gälde, efter hvad lång erfarenhet visat, i hög grad i fråga om vintervägen

Jäckvik—norska gränsen, hvadan densamma för att motsvara

behofvet af en utfarts- och transitoväg måste anläggas såsom bruten

landsväg med god körbana och fullständiga broar och trummor.

Den transitotrafik, som komme att framgå efter meranämnda mellanriksväg,

blefve framdeles sannolikt delvis af samma art som den,

hvilken från början framkallat det långvariga sträfvandet att åstadkomma

denna kommunikationsled. Det hade nemligen varit behofvet

att hemta frökorn från Norge och att derifrån, vid missväxt och samtidigt

inträffande hastig afstängning genom ishinder i länets hamnar,

fylla länets spanmålsbrist, hvilket af ålder hållit denna vägfråga

vid lif.

Sedan stambanan blifvit beslutad att byggas till Boden, vore derigenom

beredd den billigaste och snabbast möjliga tillförsel af lifsförnödenheter

till länet, hvadan mjöl hädanefter icke behöfde hemtas från

Norge. Men deremot kunde behofvet af frökorn icke af jernvägarne

fyllas, då, såsom kändt, kornet från sydligare orter icke ofta under

länets korta somrar utan acklimatisering hunne till mognad. Då upprepad

missväxt af frost i länet inträffade och vanligen samtidigt

härjade i grannlandet Finland, måste länets behof af frökorn alltid

fyllas med norskt utsäde, hvilket hittills årligen plägat användas af

närboende och äfven af en del af kustlandets jordbrukare, som ansåge

detta korn särdeles lämpligt och gifvande såsom frösäd.

Det gods, som i öfrigt kunde blifva föremål för transitotrafik, utgjordes

af en del af de förnödenheter, hvilka hittills varit föremål för

en inskränktare lokaltrafik öfver riksgränsen och hvaraf utbytet genom

vägens förbättring säkerligen skulle ökas och vinna vidsträcktare

marknad. Färsk och torr fisk, som redan nu infördes i afsevärd myckenhet,

komme antagligen framdeles att i större omfattning nedfraktas till

stambanan, som derefter kunde bereda densamma en god marknad inom

en stor del af länet, liksom andra förnödenheter, hvilka redan utbyttes

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

9

och på samma sätt kunde på kortare och billigare sätt än förut vinna

en vidsträcktare spridning. I omvänd rigtning skulle ladugårdsprodukter

på samma säl! i ökad mängd söka sig till den norska marknaden med

dess högre pris. Slutligen vore det anledning antaga, att den turisttrafik,

som man efter denna väg länge väntat, men som hittills visat

sig obetydlig i anseende till fjellresans afskräckande faror och besvär,

skulle med de öfriga förbättrade anordningarna för samfärdseln till

lands och sjös under sommartid väckas till lif af den föreslagna mellanriksvägen,

som framginge genom ett af rikets högsta och naturskönaste

fjellpartier, vid foten af Sulitelmas södra utgreningar, Saolofjellen samt

Tjidtjacks glacierer, och som i Norge passerade genom en af detta

lands mest pittoreska fjelltrakter.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat nu

ifrågavarande vägförbindelses betydelse för Norrlands försvar, anförde

Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare, att det för att bringa vägen

Jäckvik—norska gränsen till stånd emellertid icke funnes annan utväg,

än att staten trädde emellan och sjelf läte utföra och jemväl tillsvidare

underhölle densamma, på sätt för liknande ändamål förut skett inom

andra delar af landet, senast beträffande landsvägen Vistträsk—Glommersträsk

inom Norrbottens län, till hvars hela anläggningskostnad

Riksdagen år 1891 anvisat medel. Arjepluogs befolkning hade, såsom

ofvan antydts, genom att åtaga sig byggande af en 12 mils landsväg

genom socknen, i förening med andra snart erforderliga vägar uppenbarligen

hunnit gränsen af sin yttersta förmåga. Denna befolkning

uppginge nemligen blott till 1,771 personer, deraf 403 lappar. Den vore

spridd på en yta af 146,841 qvadratmil, hvars afvittring ännu icke vore

afslutad, men enligt hvad då kunde utrönas komme af detta storartade

område endast omkring en sjundedel eller 19,5 qvadratmil att tillfalla

befolkningen, under det att omkring sex sjundedelar eller 127,3 qvadratmil

fortfarande förblefve kronans tillhörighet. Den ifrågasatta landsvägen

komme ock att till hela sin längd framgå på kronans mark, utom på

en ringa sträcka vid utgångspunkten Jäckvik. De vägbyggnadsskyldige,

hörda på kommunalstämma den 24 juli 1892, huruvida de vore villiga

att åtaga sig att bygga och underhålla ifrågavarande landsväg enligt

den utarbetade planen, hade också förklarat, att de till följd af fattigdom

och oförmåga vore fullkomligt urståndsätta att förbinda sig till ett

sådant åtagande rörande denna vägförbindelse, hvilken vore af internationel

betydelse, såsom gagnelig för större delen af länet och medelbart

för båda grannländerna, i följd hvaraf det icke heller syntes dem

rättvist eller ens rimligt, att kostnaden för vägen skulle ensamt fördelas

Bih. till Rihd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 30 Höft. 2

1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

på en af de fattigaste lappmarkssocknarne i länet. Då fråga uppstått

om den nuvarande vintervägens byggnad och underhåll, hade yttrande

inhemtats af länets landsting, huruvida detsamma ville åtaga sig sagda

vägs underhåll, men landstinget hade ansett sig förhindradt, jemväl enligt

gällande landstingsförordning, att härtill samtycka. Det funnes ingen

anledning antaga, att landstinget hädanefter skulle förändra denna sin

uppfattning.

De anmärkningar, som på angifna sätt af befolkningen framstälts

mot dess belastande med byggnads- och underhållsskyldigheten af denna

väg, syntes Kongl. Majrts befallningshafvande icke sakna berättigande.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande hade härom redan tillförene uttalat

sin mening i den underdåniga framställningen rörande byggandet af

Vistträsk—Glommersträskvägen samt i sådant hänseende framhållit, att

Norrbottens befolkning måste vara och än mera i framtiden blefve

svårare betungad med vägunderhållskostnad än andra rikets inbyggare

redan i följd af det förhållande, att länets folkmängd, som utgjorde

V«8 af rikets, måste anlägga och underhålla vägnätet å V* af rikets

areal, hvilket vägnät då omfattade omkring 200 mil allmänna vägar.

Då stora brister i detta vägnät återstode att fylla, syntes deraf såväl

att bördan redan vore mycket tung som ock att den i längden måste

blifva omöjlig att bära, derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet, skulle

utvecklas utan understöd från staten. Det kunde derjemte icke förnekas,

att befolkningen i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika

odlingstillfällen och ymniga näringskällor, likväl arbetade under ogynnsammare

vilkor än befolkningen i det öfriga riket, enär utom de ökade

svårigheterna, som ett hårdt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen

i Norrbotten trycktes af den undantagsställning, länet intoge

i afseende på kronans dervarande jordegendom, hvilken omfattade

större delen af länets yta och bibehölles såsom öde skogsmarker, hvilka

hvarken tillförde orten direkta inkomster, oberäknadt export och arbetsförtjenst

för enskilde, eller deltoge i någon kommunalbeskattning och

särskildt icke uti väghållet, hvarigenom den fåtaliga befolkningen

bringades att utan bidrag af den störste jordegaren inom kommunen

fylla kommunalbehofven in. in. Genom befintligheten af dessa skogsmarker

blefve obestridligen afstånden och derigenom vägbehofven för

de odlade bygderna större, befolkningstätheten ringare och skattetalen

mindre samt i följd häraf beskattningen i allmänhet i alla afseenden

större, än hvad fallet vore i andra landsdelar, hvarest befolkningen

egde och brukade största delen af jorden samt sjelf njöte hela dess

afkastning. Vägbördan förökades inom länet på det känbaraste jemväl

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

11

till följd deraf, att de väghållningsskyldige oftast bodde på stora afstånd,

ibland ända till fem å tio mil från sina vägskiften, till hvilka de vanligen

saknade bruten väg att begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.

I afseende på anskaffande af medel till anläggning och underhåll

af landsvägar mellan Sverige och Norge, så kallade mellanriksvägar,

samt öfver aflägsna och öde fjelltrakter saknades särskilda bestämmelser

i den svenska väglagstiftningen. Denna brist trädde synnerligen

skarpt i dagen vid jemförelse med Norges väglag, som rörande fortsättningen

inom detta land af samma vägar stadgade, att alla mellanriksvägar

skulle bekostas med dertill af Stortinget anslagna medel,

samt att alla högfjellsvägar jemväl i regeln skulle på till anläggning

som underhåll bekostas af statskassan. Rörande underhållet af mellanriksvägarne

saknades uttryckligt stadgande jemväl i den norska väglagen;

men praxis vore emellertid, att de närmast riksgränsen belägna

delarne af desamma underhölles på statskassans bekostnad, när de ledde

genom så afsides liggande trakter, att underhållet skulle blifva för

tryckande för distrikten. Hvad som för dylika vägar erfordrades i

grannlandet utginge på ett en gång för alla bestämdt sätt, men måste

i vårt land i hvarje fall af statsmakterna pröfvas. Vid öfvervägande af

alla nu anförda omständigheter syntes det Kongl. Maj:ts befallningshafvande

såsom ostridigt, att det måste vara såväl med rättvisa som

med statens fördel och ställning mest öfverensstämmande, att staten

ensam bekostade anläggningen och tillsvidare äfven underhållet af

ifrågavarande mellanriksväg.

Derest denna vägs byggande på statsverkets bekostnad skulle beslutas,

syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen böra bemyndigas

att genom distriktstjensten*Lännen öfvervaka arbetet, men, om

hinder härför skulle möta, vore Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som

ombesörjt anläggningen af nu befintliga vintervägen, oförhindrad att

genom sakkunnig man öfvervaka anläggningen. På liknande sätt syntes

jemväl underhållet böra ordnas, nemligen genom entreprenader, som

inom länet vore vanliga och som i laga ordning borde öfvervakas af

kronobetjeningen, men ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

kontroll och tekniska öfverinseende. Hvad åter anginge beloppet af

underhållskostnaden af omförmälda väg, mötte visserligen stor svårighet

att med visshet på siffran förutsäga detsamma, men med ledning af

den icke obetydliga erfarenhet, som inom länet vunnits rörande dylik

kostnad vid vägar, som underhållits på entreprenad, ansåge sig Kongl.

Majrts befallningshafvande kunna uppgifva, att den årliga underhålls
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

kostnaden i gynnsammaste fall torde uppgå till 600 kronor för mil, och

att den antagligen icke komme att öfverstiga 800 kronor för mil.

Med stöd af hvad sålunda anförts anhöll Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

det Kongl. Maj:t täcktes bereda nödigt statsanslag såväl för

byggande af landsväg från Jäckvik till norska gränsen enligt förberörda

förslag alternativ 1, som ock för samma vägs underhåll, intilldess detsamma

kunde i laga ordning på de vägbyggnadsskyldige fördelas.

Öfver denna framställning afgaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 12 november 1892 infordradt underdånigt utlåtande, deruti styrelsen,

med instämmande uti hvad som anförts om önskvärdheten och äfven

det stora behofvet för ortens inbyggare af förbättrad samfärdsel med

såväl landets öfriga delar som Norge, likväl ansåg det kunna med skäl

ifrågasättas, huruvida, då så många andra mera befolkade och kultiverade

delar af landet och äfven i inskränktare mening länet saknade behöfliga

kommunikationer, en så stor penningeuppofifring, som blifvit ifrågasatt,

borde i den närmaste framtiden göras för dessa glest befolkade trakter;

och ansåg sig styrelsen derför icke kunna för sin del tillstyrka, att

proposition till Riksdagen då gjordes i det syfte, som Kongl. Maj:ts

befallningshafvande afsett.

Efter det jemväl domän styrelsen och tillförordnade chefen för

generalstaben blifvit i frågan hörde, föredrogs ärendet den 22 december

1893 inför Kongl. Maj:t, som, ehuru önskvärdt måste anses att ifrågavarande

väg kunde komma till stånd, likväl och då anslag till betydliga

belopp under senare år beviljats till anläggning af väg i trakter,

der bidrag från de enskilde icke kunnat påräknas, och anslag under

enahanda förhållanden till samma vägbyggnads fullbordande fortfarande

erfordrades, fann förevarande framställning icke för det dåvarande till

någon åtgärd föranleda, vederbörande obetaget att framdeles inkomma

med förnyad framställning i ämnet.

Frågan blef emellertid icke under någon längre tid hyllande. Redan

uti underdånig skrifvelse den 23 december 1896 understälde nemligen

Kongl. Maj:ts befallningshafvande densamma ånyo Kongl. Maj:ts pröfning,

dervid Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med framhållande hurusom

genom fullbordandet under år 1895 af den med statsmedel bekostade väganläggningen

Vistträsk—Glommersträsk det skäl syntes hafva bortfallit,

på grund af hvilket Kongl. Maj:t ansett sig icke kunna tillmötesgå

Kongl. Maj:ts befallningshafvandets föregående ansökning, åberopade

den motivering och utredning, som i samma ansökning lemnats.

Denna Kong!. Maj:ts befallningshafvandes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ingifna förnyade framställning blef af nämnda styrelse med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 42.

13

eget underdånigt utlåtande af den 30 november 1897 till Kongl. Maj:t

öfverlemnad, dervid styrelsen för egen del framhöll, hurusom efter tiden

för 1892 års framställning i ämnet åtskilliga förändringar egt rum i

de kommunikationsförhållanden, som kunde sägas stå i sammanhang

med förevarande vägfråga, hvilken ytterst afsåge landsvägsförbindelse

mellan svensk och norsk kustort. Från Arvidsjaurs kyrka utginge

visserligen endast eu landsväg, men den förgrenade sig först vid Aborrträsk

i Arvidsjaurs socken samt derefter vid Siksjö i Piteå socken, så

att för närvarande direkta vägförbindelser funnes mellan å ena sidan

Arvidsjaurs kyrkplats och å den andra Skellefteå, Byske och Piteåhamnar

vid Bottniska viken. Å hvar och eu af dessa vägar passerades

jernvägsstation vid norra stambanan, hvarjemte vid Glommersträsk och

Siksjö vägarna skures af den på statens bekostnad bygda vägen mellan

Vistträsk och Glommersträsk. Vesterut utginge från Arvidsjaurs kyrka

väg till Afvaviken vid sjön Storafvan, som jemte den ofvanliggande

sjön Uddjaur, efter upprensning af

sammanhängande, af ångelupar trafikerad farled på omkring 65 kilometers

längd. Mellan Uddjaur och den der ofvan vidtagande sjön

Hornafvan mötte forsar, hvilka endast med forsbåtar trafikerades, på

grund hvaraf för tung trafik anlagts landsväg mellan Uddjaur och sjön

Hornafvan vid Arjepluogs kyrka, men då det ansetts vara af vigt att

få äfven sist sagda sjö intagen i farleden, hvilken då mellan Afvaviken

och Jäckvik blefve omkring 130 kilometer lång, påginge för närvarande

undersökningar beträffande kanalisering af sträckan mellan Uddjaur och

Hornafvan, å hvilken sistnämnda endast roddbåtar begagnats. Men

derjemte påginge med bidrag af statsmedel väganläggning mellan Arvidsjaurs

och Arjepluogs kyrkor, och för dennas utsträckning fram till

Jäckvik vore statsbidrag sökt af de vägbyggnadsskyldige under förklaring,

att de ansvarade ej mindre för den utöfver sedvanligt statsbidrag

erforderliga byggnadskostnaden än ock för vägens framtida

underhåll.

Kostnaden för de till Arjepluogs socken hörande landsvägar, som

med sedvanligt statsbidrag och tillskott af kommunen dels redan bygts,

dels vore under byggnad, dels enligt inkomna ansökningshandlingar

under närmaste framtid tillämnades, hade enligt granskade förslag beräknats

uppgå till sammanlagdt 275,870 kronor, och skulle således enligt

denna beräkning kommunen härtill tillskjuta ej fullt 92,000 kronor, men

i verkligheten blefve tillskottet antagligen något högre, enär vid de

fullbordade arbetena kostnaderna öfverstigit de beräknade. Samma

vägars längd uppginge sammanlagdt till 115 kilometer, hvilka skulle

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

af kommunen underhållas oberäknad! ofvan berörda väg från Afvaviken

till Sorsele samt andra tilltänkta väganläggningar.

I fråga om planen för väganläggningen Jäckvik—riksgränsen erinrade

styrelsen, att för vägen föreslagits 4,2 meters krönbredd med tillökning

å myrar till 4,7 meters bredd, men minskning i doserande bergland

till 3,0 meters bredd och med lutningar uppgående ända till 66

på 1,000. Derjemte upptoge förslaget broar af trä, i allmänhet på

landfästen af sten, men i undantagsfall på pålok. Styrelsen ansåge

emellertid arbetsplanen böra på det sätt förändras, att dels vägbredden

bestämdes till det för den här motsedda trafiken tillräckliga måttet af

4 meter, utan jemkning för olika slag af mark, dels att tre broar borde

utföras med plankdäck på stålreglar och de öfriga såsom hvälfda stenbroar,

dels ock att trummor för bäckar i starkt doserande mark borde

utföras med minst 1 qvadratmeters rör.

Kostnadsberäkningen, i hvilken ej inginge någon ersättning för

erforderlig jord, skulle, med iakttagande af dessa ändringar och under

förutsättning att erforderligt trävirke finge afhemtas utan ersättning

till skogsegaren, sluta på ett belopp af........................ kr. 306,000: —

hvarjemte för renstaknings- och kontrollkostnader borde

tilläggas ................................................................................ » 20,000: —

så att hela kostnaden skulle blifva.................................. kr. 326,000: —

Under åberopande vidare af de skäl för vägens anläggande på

statsverkets bekostnad, hvilka af Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförts,

framhöll styrelsen derjemte, att i Österrike, Italien, Schweiz och,

såvidt styrelsen hade sig bekant, jemväl i alla andra europeiska länder

utom Sverige, inom hvilka fjell- och alpkedjor förefunnes, det i lag

vore bestämdt, att högfjellsvägarna skulle anläggas och underhållas af

statsverket. Styrelsen funne i denna öfverensstämmelse mellan främmande

länders lagstiftning om anläggning och underhåll af högfjellsvägar

ett ytterligare stöd för sin åsigt att rättvisa, billighet och statens egen

fördel kräfde, att sådana vägar som den här ifrågavarande borde på

statens bekostnad anläggas och tills vidare äfven underhållas på sträckor

öfver öde fjell, hvarest vägarna af denna anledning icke derförutan

kunde bringas till stånd.

Å vägen mellan Jäckvik och riksgränsen kunde slitningen icke

varda synnerligen stor, men dess läge i trakt, der tillsynen medförde

vissa svårigheter och der flödena vid snösmältning mångenstädes angrepe

såväl vägbank som konstarbeten, föranledde dertill, att årliga

underhållskostnaden icke kunde beräknas lägre än till 700 kronor per

mil eller i afrundadt tal för hela den 81 kilometer långa sträckan till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

15

5,600 kronor, hvartill ungefär hvarje femtonde år skulle komma kostnaden

för förnyelse af virke i trummor och broar, hvilken dock blefve

obetydlig, om broarna bygdes så, som styrelsen ansett lämpligt.

Beträffande medel för vägens byggnad erinrade styrelsen om Riksdagens

i skrifvelse af den 14 mars 1891 gjorda uttalande derom att, om

någon eller några särskilda väganläggningar funnes, till hvilkas utförande

de enskilde skulle för mycket betungas genom att bidraga med

en tredjedel af kostnaden, såsom föreskrifvet vore för erhållande af

bidrag från vägbyggnadsfonden, framställning af Kongl. Maj:t lämpligen

kunde göras till Riksdagen derom, att för viss sådan anläggning

finge af denna fond användas till siffran uppgifvet belopp utan iakttagande

af den i allmänhet gällande bestämmelsen om statsbidragets

förhållande till byggnadssumman.

Utöfver det år, som åtginge för arbetsutstakning och arbetsaftals

uppgörande med mera, torde arbetstiden böra beräknas till fyra år och

under förutsättning att från det vid anslagets beviljande löpande årets

vägbyggnadsfond finge anvisas det mindre belopp, som då kunde komma

till användning, skulle under hvart af de fyra nästföljande åren erfordras

i medeltal omkring 75,000 kronor. Arbetsutstakning syntes böra

ega rum genom styrelsens försorg, och för byggnaden syntes kunna

användas entreprenad under styrelsens kontroll.

På grund af hvad sålunda anförts hemstälde styrelsen, att Kongl. Maj:t

täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen besluta, att af vägbyggnadsmedel,

som dels redan vore anslagna, dels under närmaste framtid

kunde varda stälda till Kongl. Maj:ts disposition, finge utan fordran på

tillskott från andra medel användas för väganläggning i Norrbottens

län mellan Jäckvik i Arjepluogs socken och riksgränsen vid Junkerelfven

ett belopp af 326,000 kronor, under förbehåll att kostnadsfritt

till förfogande stäldes den för vägarbetet erforderliga mark, som ej af

kronan disponerades, äfvensom att samma väg skulle underhållas på

statsverkets bekostnad, intilldess vägunderhållet kunde varda å de väghållningsskyldige

i laga ordning fördeladt.

Vidare hemstälde styrelsen att, derest Riksdagen i hufvudsak skulle

bifalla detta förslag, Kongl. Maj:t täcktes dels fastställa den af Lindequist

uppgjorda arbetsplanen med de af styrelsen föreslagna ändringar, dock

med styrelsen medgifven rätt att deri vidtaga de förbättringar, som

vid arbetsutstakningen eller arbetets utförande funnes möjliga, dels anbefalla

styrelsen att vidtaga de åtgärder, som af Kongl. Maj:ts beslut

i öfrigt påkallades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om afgifvande af

berörda utlåtande i ämnet var emellertid vederbörande föredragande

skiljaktig i så måtto, att han, då Arjepluogs kommun egde fördelen af

ej mindre bidrag till sitt vägunderhåll från dithörande kronoparker, än

ock en kontant tillgång i sin skogsmedelsfond, ansåg fordran på underhåll

genom de väghållningsskyldiges försorg böra utgöra vilkor för

vägens anläggning på bekostnad uteslutande af statsmedel.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen öfverlemnade sedermera med

skrifvelse till mig af den 17 december 1897 en af Jäckviks byamän

den 1 i samma månad afgifven förbindelse att kostnadsfritt upplåta

erforderlig, inom nämnda bys område fallande mark af hvad namn och

beskaffenhet den vara månde för anläggande af en landsväg, enligt

majoren Lindequists förslag, från Jäckvik till norska gränsen.

Årendet blef derefter den 11 mars 1898 anmäldt inför Kongl.

Maj:t, som — efter det jag på grund af inhemtade upplysningar haft tillfälle

meddela, att å norska sidan i anslutning till den ifrågasatta vägen

funnes på en sträcka af 19 kilometer närmast riksgränsen endast en

närmast för vintertrafiken afsedd väg, som dock vore farbar äfven om

sommaren för arbetsåkdon med mindre lass — icke heller då fann skäl

att till Riksdagen aflåta proposition i det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

angifna hänseende.

Redan uti underdånig skrifvelse den 17 november 1898, med förslag

å anslag att af innevarande års Riksdag äskas, väckte väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen ånyo fråga om anläggning på statsverkets

bekostnad af vägen Jäckvik—norska gränsen. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län hade nemligen uti sitt afgifna förslag å

vägarbeten, hvilka borde ifrågakomma till utförande genom statsanslag

af 1899 års vägbyggnadsfond, upptagit anläggning af väg från Arjepluog

till Jäckvik, hvilken sträcka utgjorde fortsättning af vägen från

Arvidsjaur till Arjepluog, oeh dervid anmält, att de vägbyggnadsskyldige

åtagit sig denna vägdels byggnad och underhåll endast under förutsättning

att af statsmedel bekostades byggandet och underhållet, tills

annorledes förordnades, af väg från Jäckvik fram till norska gränsen;

och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, huruvida icke vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen ville förnya sin framställning i detta ärende.

Med anmälan härom och under åberopande af de talande skäl för denna

internationella förbindelseleds åvägabringande, som funnes anförda i

styrelsens skrifvelse den 30 november 1897, har styrelsen sålunda förnyat

sin hemställan i afseende å väganläggningen mellan Jäckvik och

riksgränsen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Åt ''ven Kongl. Majrts befallningshafvande har uti underdånig skrifvelse

den 30 november 1898 gjort förnyad framställning i ämnet och

dervid till de skäl,- hvilka tidigare anförts till framhållande af ifrågavarande

vägs betydelse, lagt den omständigheten, att de trakter, genom

hvilka vägen komme att dragas, vore rika på metaller af flera olika

slag, hvilka i saknad af kommunikationer icke kunde tillgodogöras.

Såsom redan af vederbörande myndigheter framhållits, skulle här

ifrågasatta väganläggning Jäckvik—riksgränsen utgöra en länk uti en

ny samfärdsled, förbindande Bottniska viken med norska kusten. Utgående

i Norge från Saltdalen vid Skjasrstadsfjorden, som utgör den inre delen

af Saltenfjord och som jemväl bildar en del af trafikleden mellan Bodö

och Sulitelma kopparverk, skulle denna samfärdsled i Sverige genomgå

Arjepluogs och Arvidsjaurs socknar till Aborrträsk i sistnämnda socken,

der den förgrenar sig dels till Piteå och Byske och dels till Skellefteå.

Åt denna förbindelseled återstår numera, sedan sträckan Arvidsjaur—

Arjepluog med bidrag af statsmedel är under anläggning, endast sträckan

Arjepluog—riksgränsen å den svenska sidan. Enligt meddelande

från norske vägdirektören finnes å norska sidan närmast Saltenfjord å

25 kilometer en äldre, delvis något backig bygdeväg, som dock hålles

i ganska godt stånd och å hvilken de värsta backarne komma att med

snaraste på vederbörande kommuns bekostnad omläggas, vidare å 18

kilometer god körväg samt slutligen å sträckan 19 kilometer närmast riksgränsen

den åt mig förut omnämnda, för vintertrafik närmast afsedda vägen.

Att den ifrågavarande förbindelseleden med norska kusten är för

en stor del af Norrbottens län af verkligt behof påkallad, synas de

skilda förslag och framställningar i syfte att åstadkomma densamma,

som på olika tider framkommit, gifva vid handen, och äfven för det

allmänna synes mig denna mellanriksväg vara af så stort intresse att,

då invånarne i de orter, genom hvilka den ännu ofullbordade delen af

vägen inom Sverige skulle framdragas, såsom af hvad Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i ärendet anfört lärer få anses framgå, icke kunna

tänkas ega tillräcklig ekonomisk kraft för att i dess helhet utföra

det återstående vägarbetet, fullgoda skäl måste anses förefinnas

för statens mellankomst för möjliggörande af förbindelseledens åstadkommande.

Jag anser mig derför ock böra förorda framställning till Riksdagen

i sylte att — på sätt vid flere föregående tillfällen skett, senast

på grund åt nästlidna års Riksdags medgifvande i fråga om anläggning

af en med den nu ifrågavarande synnerligen likartad väg, nemligen

vägen inom Vesterbottens län mellan Tärna och sjön Öfveruman

Bih. till Riksd. Prat. 1829. 1 Sami. I Afd. 30 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

och mellan Stora Umevattnet och riksgränsen — till anläggning af väg

från Jäckvik till riksgränsen anslag från vägbyggnadsfonden må kunna

beviljas utan iakttagande af vilkoret att statsbidraget ej må öfverstiga

två tredjedelar af kostnaden.

Deremot finner jag mig böra beträffande underhållet af vägen

i fråga ansluta mig till den af vederbörande föredragande i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen uttalade åsigt, att vid beslut om medgifvande

af högre anslag än vanligt till densammas byggande förbehåll bör göras

derom, att vederbörande väghållningsskyldige ikläda sig ansvar för

vägens framtida underhåll. Då nemligen numera, efter det nya väglagen

trädt i tillämpning, staten för sina skogar deltager i vägunderhållet,

samt dertill kommer, att — på sätt uti ett nyligen af Kongl.

Maj:t afgjordt ärende rörande ifrågasatt afskrifning af visst belopp af

ett Arjepluogs socknemän beviljadt undsättningslån blifvit upplyst —

från socknens allmänning försålts ett större parti timmer för ett belopp

af 337,868 kronor 90 öre, hvilka medel skulle under åren 1897 och 1898

inflyta till socknens allmänningsfond, att denna fond dessutom tillföres årliga

intägter genom försäljning af torr och vindfäld skog samt år 1906

ytterligare kommer att ökas med omkring 300,000 kronor genom försäljning

af då till afverkning enligt faststäld hushållningsplan bestämda

timmerpartier, äfvensom att, enligt det för fonden gällande reglemente,

en del af fondens årsafkastning får — om ock först sedan åtskilliga

andra behof tillgodosetts — användas till kommunikationsväsendets utveckling,

synas mig tillräckliga skäl saknas för frångående af principen

om att med statsbidrag understödda allmänna arbeten böra af vederbörande

intressenter för framtiden underhållas.

I öfrigt torde såsom vilkor för det af mig förordade medgifvande!

böra, såsom förut i liknande fall städse skett och Jäckviks byamän

äfven erbjudit, föreskrifva®, att all för anläggningen behöflig, enskilde

tillhörig eller af enskilde brukad jord skall utan ersättning upplåtas.

Vidare och då vägen Jäckvik—riksgränsen, derest densamma komme

till utförande utan att samtidigt dels vägen Arjepluog—Jäckvik anlades

dels ock vägens fortsättning inom Norge sattes i stånd att förmedla

äfven sommartrafik, skulle blifva för den allmänna samfärdseln af ringa

betydelse, synes statsbidrag till vägen Jäckvik—riksgränsen icke heller

böra beviljas, förr än visshet vunnits, att jemväl öfriga nyssnämnda

arbeten komma till utförande.

I fråga om anläggningen af vägen Arjepluog—Jäckvik har, såsom

redan nämnts, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyst, att bidrag

till densamma från vägbyggnadsfonden är sökt, och att Arjepluogs väg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

byggnadsskyldige socknemän åtagit sig denna vägdels byggnad och

underhåll, dock endast under förutsättning att af statsmedel bekostades

byggandet och underhållet, tills annorledes förordnades, af vägen Jäckvik—riksgränsen.

Då jag emellertid, enligt hvad ofvan anförts, anser

underhållet af sistnämnda väg icke höra bekostas af statsmedel, torde

uttryckligt förbehåll böra stadgas om åtagande från de vägbyggnadsskyldiges

sida att, utan anspråk på bidrag till nämnda underhåll, mot

åtnjutande af statsunderstöd på vanliga vilkor bygga vägen Arjepluog—

Jäckvik.

Beträffande derefter vägens fortsättning inom Norge har jag, med

stöd af mig vid denna vägfrågas föredragning inför Kongl. Maj:t den

11 mars 1898 lemnadt bemyndigande, uti skrifvelse samma dag till

norska regeringens departement för de allmänna arbetena, med framhållande

att en förbindelseled i dessa trakter med Norge vore af

betydelse och sedan länge varit ifrågasatt, anhållit om upplysning,

huruvida utsigt förefunnes att, derest sommarväg från Jäckvik till riksgränsen

anlades, den å norska sidan befintliga vägen komme att samtidigt

sättas i stånd att förmedla vanlig sommartrafik.

Härå har det norska departementet den 10 innevarande månad

meddelat svar, hvaraf framgår, att af departementet i ärendet infordradt

utlåtande från vederbörande ännu ej inkommit men väntades blifva

afgifvet så tidigt, att frågan skulle kunna göras till föremål för behandling

i den proposition angående anslag till vägväsendet, som

komme att aflåtas till det i oktober månad detta år sammanträdande

Storting.

Då emellertid frågan i Norge sålunda ännu är oafgjord, torde vid

det af mig förordade medgifvandet böra göras beroende deraf, att från

norsk sida beslut fattas om den inom Norge förefintliga vägens försättande

i sådant skick, att vanlig sommartrafik må kunna derå förmedlas.

Emot den af majoren Lindequist uppgjorda planen för ifrågavarande

vägföretag, sådan samma plan af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förordats, har jag icke något att erinra, likasom icke heller mot

den af nämnda styrelse beräknade kostnaden för arbetets utförande.

På sätt samma styrelse föreslagit torde, förutom det mindre belopp,

som, för arbetenas påbörjande, under innevarande år kan komma att

anvisas, arbetskostnaden lämpligen kunna fördelas till utgående under

fyra år, i hvilket fall vägen torde kunna blifva färdig inom 1903 års

utgång.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

I händelse hvad jag nedan går att föreslå vinner bifall, torde jag

framdeles få underställa Kongl. Maj:ts pröfning frågan om fastställelse

af plan för företaget samt om de närmare bestämmelser, som böra i

afseende å arbetets utförande meddelas.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kongl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att till anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik

och riksgränsen anslag må — under ofvan angifna vilkor om kostnadsfri

upplåtelse af mark samt under förutsättning derjemte dels att vederbörande

väghållningsskyldige förbinda sig ej mindre att underhålla

nämnda väg, än äfven att mot åtnjutande af statsbidrag från vägbyggnadsfonden

på vanliga vilkor utföra väganläggningen Arjepluog—

Jäckvik, dels ock att från norsk sida beslut fattas om den inom Norge

mötande vägens försättande i sådant skick, att vanlig sommartrafik

kan derå förmedlas — kunna från af Riksdagen till vägbyggnader

beviljade medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens

anlitande i allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget''’icke må utgå

med högre belopp än tva tredjedelar af den för väganläggninffen beräknade

kostnaden.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti

Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans

Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten gilla samt förordnade,

att i enlighet dermed nådig proposition skulle

till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hj. Bennich.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1899.

opaginerad Kontrollera mot PDF

YTikodanmä afl

S? Tärenäö

SfTårt

Kria

lAlkavare N{!

l+<x^ i

- Jk

‘&Aa

Qj V ci\GVo»u *.

Omnejöy^—^

■f Bejem

-W ‘T

* ''% *

♦ G31i" Silpakvare i X

tx x .. ^ 4 i r

StaikajFj

5l77j\ X

-v.......c

'',4''

Lommi

v si au r

''an4ol*Y,

LöflUOC

K Vetta fjär''*-

olåt''

öros ,1

i«r*V

1''Juliin/.»•-fors

O ordrik

Gnida

Garde Fj. \ Bast a ii.%}d

/osund

(rån sträck

ssju*

3anr

G«utnijaivr

, <1''ahajärri

ir\Etmajärvi \

f thtstafsberg >

Olvfr Juklun ./

.o ^ ’* /

^ •Blackna

locksjo'''',^

■» V o

ef Abacka/

/.

N ./ ...

Hussförs l & _

~\s dX&ardsjötuis tf

— r\ -—- i i-:

Föreslagen väg mellan

JÄCKVIK och RIKSGRÄNSEN

mot NORGE

för

, m dmgabr ing ande af förbindelse mellan

Bodö is Norge d ena sidan samt Piteås,

Bvske och Shellef teå ds derb ändras.

vattmC

/(änn,

\Nfitvattnel

. Wiknmds\ \ /i. \S\SVs^Uj Sj

o-i Sv

SliHfinöy fy

s o

9 ±0 lyrmzt

-n

Skala’>

(l, Helig Fj. xjTn-Wi

Wästn,

Könnäs

Vjll Ilo

\ Sk evvo ii

NpV

A

X

Mf.rik K",. /

Snorra

Qvickjo ck * ^

N*^lvun mat*

1 J j>r ''■

, SjimuntlsosVsa \( Ko isprängd) JJ Nv Uno,loa

\ f ia\\''\ i te % V)

A''//ro

\jtakisrare

^VwosVtOT»jawr Kasanj

Komik

''stort] till

VdUsj

n° Johannis

Allvis Fjäll

?s / ''

„„wnl.>yu.>ndn^ j

.*■ * „ f l &* i 1\

\ VMuod* * v Y ‘ -

Pa/erinrS

J Studie ,

Storbacken

rf liden

■____

MajtuTnk*\ _ MuosVj

Vaksnät

Lofnns

Kedjelod

udden

önjnas A

GkVtiijauT v**

Sr,mot

s }^>

yjorrhohn •)

/jertö

Suddig,mr

Kö,iudden

V] Tjapso/ve /\

Sandrik

Pilträsk t

Kaynäs\

lörshuckd''. *

Hisna.

hus! no

Krrtrcisl

Backtnisk

Kilben]

/,'', !, i,

Kdkträsk

Mollberg

j \

L*- / \

irtrnsk

Bär t rask

r,i '' T...

%Storkiujetrfuk \

\ , ..

MtiKlX&n \ ^s-L nimrfrsk

\s Jhmu/finarie* t )

Frostkiige tf. \Östrik ) ^S,Homel*dn

Turrall^L \ Enrninik^sjt

lfait niis

\\Unindö

yjÖf. Lånt fors ^

Tliorvikécl''

jSf/ ^tdndffö

Xornial . \ .

Guld,trask''^ Vf’ i,f

\f

sLVrd. Lön, förs

Lom nns *''0

iphotnf

Lits flen

1 “Sten

■''* TFA ^

/Yhujwphed ö |

" ^^fanjiin |

Jv eller*** i

j>ii Bandän ^ ^

- \ fYi''IVedgriörs Hr.

.Alna} Y^. igf5

, ml/asmark ''% 7. lä fre

i . X ^

finträsk * VT-^Y^1^* ''f a \

I

^ Huskon

Törne //t r

G-en. Stab.lLit. Aast. Stockh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1899:59 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen. s. 1 i texten