Med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
1899-03-06 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1899:65, Med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
Dokumentets text
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 65.
1
N:o 65.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge;
gifven Stockholms slott den 6 mars 1899.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Hans Wachtmeister.
Bill. till Riksd Pr oi. 1899. I Sami. 1 Afd■ 19 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.
Förslag
till
Förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
§ i.
Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och
af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro bvgda
eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende
derå jDm^de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort
eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,
icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda
inrättningar,'' än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.
Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg
och båtar äro bestämda.
För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna
förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,
som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.
Hvad sålunda är stadgadt skall gälla, så länge i Norge finnas
motsvarande bestämmelser; ankommande förty på Konungen att, derest
inskränkning sker i de förmåner, som för närvarande tillkomma den
svenska sjöfarten i Norge, förordna, att tillämpningen af bestämmelserna
i denna § skall helt eller delvis inställas.
§ 2-
Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det,
med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade så väl stämpelafgift
som tull, samt bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom
vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af
till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar
tullfritt medföra följande mindre partier, nemligen:
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.
3
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,
garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,
kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,
malt 10 kg.,
risgryn 5 kg.,
socker 5 kg.,
spanmål, omalen, 40 kg.,
» malen, 25 kg.,
tobak 1 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor,
öl 5 liter samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som
är belägen mellan Djeknelidens tullstation i Vermland och Ljusnebäcken
i Herjeådalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jemtland och
norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i fråga om
nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet
att af dem tullfritt medföra följande partier, nemligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spanmål, omalen, 150 kg.,
d malen, 100 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor,
Öl 10 liter,
andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskildt
stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.
För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda qvantiteten.
Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som i
handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för
att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor,
som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt de äro
af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar,
skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, aflemna en under edlig
4
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 65.
förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke
införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke
för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för
hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.
Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller brukar egendom
på båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras
för egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för bushållsbebof föras
från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,
skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.
Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbebof
föras från Norge till Sverige för att bär undergå sådan förädling eller
reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.
Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast
för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade
tullafgifter.
Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och
4 gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen eller i särskilt fall
tullmyndighet vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter,
som kunna anses erforderliga.
§ 3.
Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar
å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till
Sverige i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern
öfver isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore
de land vägen införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats
till norska sidan af nämnda färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts
till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda för
att deirfrån omedelbart sändas sjövägen vidare.
Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande
maj.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.
5
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kongl.
Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1899.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde:
Med anledning deraf att nådiga förordningen angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj
1890 efter skedd uppsägning komme att upphöra att gälla med den 12
juli 1897 föreslog Kong!. Maj:t genom nådig proposition den 23 april
sistnämnda år Riksdagen att antaga en författning, genom hvilken sjöfarten
och gränstrafiken mellan de båda länderna komme att regleras
för tiden efter utgången af mellanrikslagens giltighetstid. Då min företrädare
i embetet siltberörda dag anmälde detta ärende inför Kongl.
6 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 65.
Maj:t, erinrade han, att förhandlingar varit inledda med norska regeringen
om upprättande af förslag till en författning af samma ömsesidigt
förbindande kraft som mellanrikslagen, enligt hvilken författning de båda
länderna skulle tillerkänna hvarandra behandling såsom den mest gynnade
nation i fråga om handel och sjöfart äfvensom erforderliga lättnader
beredas gränstrafiken, men att dessa förhandlingar då icke ännu
ledt till resultat af anledning, att fråga i Norge blifvit väckt om införande
af differentialtullsystemet och att, då denna fråga ej ännu hunnit
genomgå förberedande behandling, det ansetts mindre lämpligt att för
det dåvarande binda sin handlingsfrihet genom ett aftal med Sverige
om behandling som den mest gynnade nation. Den omständighet att
en ömsesidigt förpligtande öfverenskommelse i ämnet sålunda icke kunnat
komma till stånd syntes dock departementschefen icke innebära giltig
anledning att icke medgifva Norge behandling som den mest gynnade
nation. När mellanrikslagen gått till ända, skulle, med då gällande bestämmelser,
Sverige fortfarande komma att i Norge åtnjuta behandling
som den mest gynnade nation, men Norges sjöfart deremot att enligt
utredning, som af departementschefen lemnats, vidkännas en högst
väsentlig inskränkning i sina dittillsvarande förmåner. Anledning att
försätta den norska sjöfarten på Sverige i en sådan undantagsställning,
vida ofördelaktigare än den, som åtnjötes af andra länders sjöfart här
i riket, syntes icke förefinnas, och departementschefen hade derföre trott,
att, oaktadt öfverenskommelse om ömsesidig behandling som den mest
gynnade nation icke kunnat komma till stånd, förhållandet genom en
af Norges samtycke oberoende lag borde ordnas sålunda, att sådan behandling
komme Norges handel och sjöfart här i riket till godo. Tydligt
vore emellertid, att en dylik lag icke borde ega gällande kraft längre,
än motsvarande förmån tillkomme svensk handel och sjöfart i Norge.
Då likväl lagens giltighet svårligen kunde till sitt fortbestånd göras
beroende af inträffandet eller uteblifvandet af en norsk lagstiftningsåtgärd,
syntes vilkoret af reciprocitet ej böra i sjelfva lagen upptagas.
Lämpligare syntes vara, att lagen antoges att gälla till och med någon
dag vid slutet af 1897 års riksdag, exempelvis den 15 maj eller den
tidigare dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen fattadt. Dermed
vunnes ock möjlighet att få denna lag, som ju till följd af sin beskaffenhet
borde vara gemensam, bragt till stånd såsom sådan, om de i Norge
pågående utredningar då hunnit föras till slut.
Sedan ofvan omförmälda nådiga proposition blifvit af Riksdagen
bifallen, utfärdades den 28 maj 1897 nådig förordning angående vissa
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken* mellan Sverige och
7
Kongl. Maj;ts håd. Proposition N:o 65.
Norge, hvilken förordning skulle träda i kraft den 13 påföljande juli
och, der icke annorlunda stadgades, lända till efterrättelse till och med
den 15 maj 1898.
I fråga om reglerandet af bestämmelserna rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge för tiden efter den 15 maj sistnämnda
år, då omförmälda författnings giltighetstid ginge till ända, egde
förhandlingar rum med norska regeringen, hvilka likväl icke ledde dertill,
att aftal kunde med Norge träffas om ömsesidig behandling som
den mest gynnade nation. Med anledning häraf utfärdades den 13
berörda maj en med 1897 års författning i väsentliga delar lika lydande
förordning i ämnet, hvilken förordning skall, der icke annorlunda
stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15 maj innevarande år.
Med erinran att under de förhandlingar, som vintern 1897 —1898
egt rum rörande förevarande fråga, från norska regeringens sida icke,
innan frågan på grund af den långt framskridna tiden måst föreläggas
den svenska Riksdagen, erhållits något slutligt och fullt definitivt meddelande,
huruvida de hinder, som dittills från norsk sida ansetts lägga
hinder i vägen för afslutande mellan de båda länderna af en ömsesidigt
bindande öfverenskommelse om behandling som den mest gynnade
nation, fortfarande ansåges förefinnas, aflät jag den 4 juli 1898 till norske
herr statsministern Blehr en skrifvelse, deruti jag med hänsyn dertill att
det icke kunde anses annat än önskvärdt, att de bestämmelser, som för
det dåvarande provisoriskt reglerade handels- och sjöfarts förhållandena
mellan Sverige och Norge, finge aflösas af en ordning, som icke hvarje
år behöfde göras till föremål för ny behandling, anhöll, att herr statsministern
ville meddela mig, huruvida norska regeringen dåmera ansåge
handels- och sjöfartsförbindelserna mellan Sverige och Norge lämpligen
böra normeras genom en öfverenskommelse om ömsesidig behandling
som den mest gynnade nation.
Till svar härå anförde herr statsministern Blehr i skrifvelse den
8 december 1898, att han från chefen för det norska finants- och tolddepartementet
mottagit en skrifvelse, deri herr statsministern anmodats
meddela mig, att, då så kort tid förflutit efter mellanrikslagens upphörande
och förändringen i det norska tullsystemet, att behöflig erfarenhet
angående de nya förhållandena ännu icke vunnits, en förhandling af
nämnda art icke för närvarande med fördel kunde upptagas.
Önskligt hade visserligen varit, att öfverenskommelse kunnat med
Norge träffas om upprättandet af en författning med ömsesidigt förbindande
kraft, hvarigenom de båda länderna i fråga om handel och sjö
-
8
Kongl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 65.
fart tillerkänt hvarandra behandling såsom den mest gynnade nation.
Då emellertid öfverenskommelse i sådant afseende ej heller nu kunnat
komma till stånd, lära hithörande förhållanden fortfarande böra ordnas
genom en af Norges samtycke oberoende lag och för sådant ändamål
förlängd giltighet beredas åt de bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, livilka, jemlikt de i hufvudsak lika
lydande förordningarna af den 28 maj 1897 och den 13 maj 1898, gält
under tiden efter mellanrikslagens upphörande, men enligt slutmeningen
i sistnämnda författning skola upphöra att gälla med den 15 nästkommande
maj. Genom berörda båda författningar hafva bestämmelser i
ämnet meddelats allenast för ett år i sänder. Någon anledning att till
viss tid begränsa giltigheten af en blifvande ny författning i ämnet lärer,
med afseende på hvad från norska regeringens sida blifvit. anfördt, nu
icke förefinnas.
Hvad angår de i §§ 2 och 3 af förordningen den 13 maj 1898
meddelade bestämmelser, äro desamma afsedda att bereda gränsbefolkningen
på svenska sidan den lättnad i samfärdseln, som med bevarande
af nödig kontroll i tullhänseende ansetts förenlig, och fortbeståndet af
sagda bestämmelser behöfver derföre icke göras beroende deraf, att
motsvarande bestämmelser gälla på norska sidan. Annat är deremot
förhållandet med bestämmelserna i § 1 af samma förordning. I sakens
natur ligger, att, på sätt äfven tillförene framhållits, de förmåner,
som i sagda § medgifvas den norska sjöfarten i Sverige, icke böra ega
bestånd längre, än motsvarande förmåner tillkomma den svenska sjöfarten
i Norge. I de åren 1897 och 1898 utfärdade förordningar, hvilkas
giltighetstid var begränsad till år, ansågs med afseende på den korta
tid, hvardera författningen var afsedd att gälla, ej behöfligt att i sjelfva
lagarna intaga vilkoret om reciprocitet. Då nu afsedt vore, att de bestämmelser,
som komme att meddelas, skulle gälla för obestämd tid,
synes rigtigast vara, att till § 1 göres ett tillägg af innehåll, att bestämmelserna
i sagda § skola gälla, så länge i Norge finnas motsvarande
bestämmelser, och att det förty skall ankomma på Konungen att,
derest inskränkning sker i de förmåner, som för närvarande tillkomma
den svenska sjöfarten i Norge, förordna, att tillämpningen af bestämmelserna
i förevarande § skall helt eller delvis inställas.
I öfrig! saknar jag anledning att föreslå någon förändring i de
uti förordningen af den 13 maj 1898 innefattade bestämmelser i ämnet.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, affattadt i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65. 9
nådiga förordningen den 13 maj 1898 med det af departementschefen
angifna tillägg till § 1, hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t
täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga berörda, detta
protokoll under litt. — bilagda författningsförslag.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen Regenten
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Hugo Malm.
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 49 Häft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1899:27 Betänkande, i anledning af väckta förslag till bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge. s. 1 i texten