Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889

36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1900:58, Med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

1

N:o 58.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af

24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse

af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889; gifven Stockholms slott den

2 mars 1900.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om rätt till jagt;

2:o) lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen; och

3:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för

nyttanderättsaftals bestånd den 25 april 1889.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Mi. till lliksd. Brot. 1900. 1 Sami. 1 Åfd. 38 Raft. (N:o 58 )

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Förslag

till

Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom af hvad nämnda stadga

innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter

förordnas som följer:

1 §• ''

Å kronojord tillkomme jagträtten kronan, der ej i denna lag

annorlunda stadgas.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under

allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord

hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition

stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan

tillhörig odisponerad jord, äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af

Konungen sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid

sådana tillfällen äro följaktiga. Å nämnda områden, med undantag af

dem, som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl

af medlem af Kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne

hvar och en inom sitt län, jemte dem, som dessa personer

åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda

tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken ege att å de områden, som stå under deras bevak
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

ning, idka jagt efter skadliga rofdjur samt, med domänstyrelsens för

viss tid eller tills vidare lemnade tillåtelse, äfven efter annat villebråd

eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse må dock ej i något af omförmälda

fall jagt idkas efter elg, Hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

Å oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra

till visst hemman, samt på öppna hafvet vare jagten fri för hvarje

svensk undersåte.

i §•

Enskild jordegare hafve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme

ock boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets eller kronohemmanets

egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld

jord å densamma, allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt

stad å dess jord. Afgärda by hafve jagträtt allenast å sina egor inom

hank och stör.

Å samfäld jord må ej en delegare utan de öfrigas samtycke upplåta

jagträtt åt någon, som ej är delegare.

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej

annorledes aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan

upplåter sin jagträtt, är särskildt stadgadt.

6 §•

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dorn eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan

sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

i §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskildt

är stadgadt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

8 §•

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga

rofdjur.

9 §.

Har någon ringat björn i ide, hafve ensam rätt att jagten fullfölja,

och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet

uppskrämma.

Vill man å annans område eljest jaga björn eller jaga varg, lo

eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.

Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren

ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej deltaga,

ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de

djur af nämnda slag han dervid må fälla.

10 §.

Hvar som under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det faller

å annans område inom ett hundra meter från gränsen, må tillvarataga och

behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren, må den

jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro af två ojäfviga

vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra dagen sedan

djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren eller den,

som innehar området, eller någonderas folk. Försummar den jagande

något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider han eljest sin rätt

att å annans område tillvarataga villebråd, varde ansedd såsom den der

olofligen jagat å annans område.

Har någon å eget område eller eljest lofligen drifvit upp björn,

varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans område fullfölja.

n §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då

må han det falla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo,

järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

5

13 §•

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare

ej idka jagt i gård eller trädgård, icke heller, under tiden

från och med den 1 maj till dess grödan är afmejad, å åker, som är

med säd eller gräs besådd.

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva till sig villebråd från

annans område.

15 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af.jagträttsinnehafvaren

färdas öfver jagtområde, med mindre det efter omständigheterna

uppenbarligen sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres,

hålles kopplad.

16 §.

Okopplad hund må ej någon utan lof medföra eller insläppa i

annans hägnade jagtpark eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å annans än hundens egares jagtmark,

hafve jagträttsinnehafvaren rätt att låta upptaga hunden; dock

åligge honom att om upptagandet ofördröjligen tillsäga hundens egare

eller, derest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i

närmaste kyrkor och i tidning inom orten. Vill egaren återfå hunden,

löse den med fem kronor eller, der det oftare sker, tio kronor jemte

ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader. Har

ej egaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om

upptagandet eller inom sextio dagar från det kungörelsen varit uppläst

och i tidning införd, vare hunden förverkad. Vill jagträttsinnehafvaren

hellre taga lösen, vare hundens egare skyldig att sådan enligt

förut angifna grunder utgifva, såframt talan derom instämmes inom

trettio dagar efter det hunden varit att anse som förverkad.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

17 §■

Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst dödas.

18 §.

Jagar någon olofligen på annans område, straffes efter allmänna

strafflagen.

Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet

eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträttsinnehafvaren

eller, om villebrådet fälts å kronojord, der jagträtten icke

tillkommer annan än kronan, eller å häradsallmänning, till åklagaren.

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans område,

må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfvensom

deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till vedermäle

och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. A

kronojord, der jagträtten icke tillkommer annan än kronan, så ock å

häradsallmänning hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten eller

skogsläroverken samt allmän åklagare enahanda rätt.

20 §.

Öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 14 §, 15 § eller 16

§ 1 mom. är meddeladt, och är förseelsen ej att hänföra till oloflig

jagt å annans område, straffes med böter från och med fem till och

med ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 13 § är föreskrifvet,

böte från och med fem till och med femtio kronor.

21 §.

Förbrytelser emot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i kronans,

menighets eller allmän inrättnings rätt, ege tjenstemän och betjente

vid skogsstaten och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala

och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens

eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

7

22 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901; dock att hvad

i 5 § 1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är

upplåten före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

För oloflig jagt å annans område, som ej till jagtpark eller djurgård

inhägnadt är, bötes högst tvåhundra riksdaler.

År djur, som i 12 § 2 mom. sägs, dervid fäldt, såradt eller fångadt;

vare straffet böter, ej under tjugo riksdaler, eller fängelse i högst

sex månader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för

nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss

tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller

hufvudsakligen upplåtelse af jagträtt eller af rätt till afverkning åt skog

annorledes än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugu år.

Bill. till Riksd. Prut. IDOL).

I Sami. / Afd. 38 ljuft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms

slott den 29 mars 1899.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister föredrog härefter

:

26:o.

Ett af särskildt förordnade komiterade den 12 maj 1898 afgifvet

förslag till lag om rätt till jagt;

i anledning hvaraf domänstyrelsen, efter att hafva hört Kongl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.

Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äfvensom vederbörande

skogstjenstemän, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Statsrådet hemstälde att Kongl. Maj:t måtte finna

godt att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmälde,

genom utdrag af detta protokoll inhemta

högsta domstolens utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag.

Hvad statsrådet i de under n:ris 15—28 förekommande

mål och ärenden hemstält och yttrat behagade

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten

gilla och bifalla.

Ex protocollo

Hugo Malm.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 14 april 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i

underdånighet:

»Den 29 nästlidne mars har på föredragning af chefen för finansdepartementet

högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver det

af särskilda komiterade den 12 maj 1898 afgifna förslag(5till lag angående

rätt till jagt. I sammanhang med detta lagförslag hafva af komiterade

blifvit aflenmade förslag till lag om tillägg till lagen angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889 och till lag

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

om ändring af 24 kap. 13 § strafflagen; och hemställer jag, att för det

ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande

öfver ifrågavarande lagförslag måtte genom note ur protokollet inhemta^)).

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol tisdagen den 9 januari 1900.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Skärm,

Huss,

Thollander,

Westring,

Cassel.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 4 sistlidne maj handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag om rätt till jagt emellan högsta domstolens

ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta ärende till

slutlig behandling; varande berörda förslag under bil. A fogadt vid

detta protokoll.

Vid granskningen af detta förslag afgåfvos följande yttranden:

Ingressen.

Justitierådet Skärm anförde: »Då antagligt är, att de administrativa

bestämmelser, som upptagits i förslag till jagtstadga, äro afsedda att

träda i kraft samtidigt med den ifrågasatta lagen om rätt till jagt,

synes det ej vara nödigt eller lämpligt att på skilda författningar fördela

upphäfvande! af föreskrifterna i nu gällande jagtstadga. Om, på

sätt vid 17 § af mig förordas, i lagen införes en allmän hänvisning till

närmare bestämmelser, som meddelas af Konungen, skulle icke ens

formelt eller skenbart någon lucka i lagstiftningen uppkomma der
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58. 15

igenom att i förevarande lag hela den nu gällande jagtstadgan förklarades

upphäfd.»

1 och 2 §§.

Justitierådet Cassel afgaf följande af högsta domstolens öfrige ledamöter

biträdda yttrande:

»I 1 § uppräknas åtskilliga slag af kronan tillhörig mark, derå

jagträtten skall tillkomma kronan. Enklare och fullt tillfyllestgörande

skulle emellertid vara, om, på sätt skett med afseende å annan jord,

äfven beträffande kronojord i lagen allenast uttalades den allmänna

regeln, att jagträtten med de undantag, som i efterföljande §§ stadgas,

tillkommer egaren (kronan). Härigenom skulle man äfven undvika den

anmärkning, som icke utan skäl blifvit framstäld, att till följd af ofullständighet

i uppräkningen bestämmelser i förevarande hänseende komme

att beträffande viss kronojord saknas. Vid en sålunda förändrad affattning

af stadgandet i 1 § lärer dock möjligen erfordras uttryckligt förbehåll

derom att jagträtten å häradsallmänning tillkommer kronan.

Sannolikt lärer den i 1 § intagna uppräkningen hafva sin förklaring

i sammanhanget med 2 § och vara föranledd deraf, att man

funnit nödigt angifva, af hvem och under hvilka vilkor jagten å kronojord

finge utöfvas; men de bestämmelser, som härom må erfordras,

torde, såsom ock af komiterade påpekats, icke vara af civilrättslig natur

utan böra hänföras till den lagstiftning, som afses i 77 § regeringsformen.

Äfven af praktiska skäl synes intagande i förevarande lag af sådana

bestämmelser, som i 2 § föreslagits, vara mindre lämpligt. Det låter

nemligen lätt tänka sig, att förändringar i organisationen af eller instruktionen

för vissa embetsmyndigheter skola komma att föranleda

ändrade bestämmelser i fråga om tjensteinnehafvares rätt att utöfva

jagt, äfvensom att å vissa domäner tillgodogörande af kronans jagträtt

genom utarrendering kan visa sig lämpligt och möjligt; men att för

hvarje gång dylikt fäll inträffar nödgas ändra nu förevarande lag synes

icke vara att förorda. Jag hemställer derför, att 2 § mom. i måtte

ur förslaget uteslutas.

2 mom. af paragrafen synes i hvarje fall böra utgå. Den deri

stadgade ersättningsskyldigheten är nemligen af lätt insedda skäl i det

närmaste värdelös för kronan, men skulle säkerligen vid tillämpningen

medföra stora svårigheter.

I redaktionelt hänseende synes vid 1 mom. kunna anmärkas, att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

den föreslagna lydelsen icke torde utesluta den i förslaget säkerligen

icke afsedda tolkning, att de i paragrafen nämnde personer skulle ega

utöfva jagt äfven å sådan kronomark, som blifvit utan förbehåll utarrenderad.

»

3 §•

Justitierådet Cassel anförde: »Det i 2:dra stycket af denna § införda

förbud för egare af jernväg eller kanalverk att å område, som

af jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt utan tillstånd af

den eller dem, som innehafva jagträtten å marken derintill, kan jag

icke tillstyrka. Skulle nemligen de skäl, som af komiterade till stöd

för nämnda stadgande anförts — att jernvägslinien (kanalen) i och för

sig, till följd af sakens natur, icke kan tjena till uppehållsort för villebråd

och att jernvägens (kanalens) egare icke kan hafva något berättigadt

anspråk på att få tillgodogöra sig villebråd allenast derför, att

sådant passerar öfver jern vägsbanken (kanalen) — anses utgöra tillräcklig

anledning att inskränka jern vägs- (kanal-) egarens jagträtt, då

borde uppenbarligen en dylik inskränkning föreskrifvas jemväl med afseende

å många andra områden, der temligen enahanda förhållanden

förekomma. l)et. intresse, som skulle genom förbudet tillgodoses, synes

mig för öfrigt. vara af allt för underordnad vigt för att berättiga ett

så pass omfattande undantag från den hos oss gällande regeln om jordegarens

rätt att tillgodogöra sig det villebråd, som förekommer å hans

mark. Enligt vanliga regler kan förbudet ej heller blifva tillämpligt i

fråga om redan befintliga jern vägar och kanaler, och den praktiska

betydelsen deraf torde derför icke blifva afsevärd.»

Justitierådet Westring yttrade: »Meningen med stadgandet i första

stycket, så vidt det afser sockenallmänning, byaskog och dylik samfäld

mark, lärer vara, att en hvar delegare i sådan mark skall ega rätt att

jaga derå. Då detta emellertid icke med tydlighet framgår af den

föreslagna lydelsen, hvilken snarare synes innebära, att jagträtten skall

utöfvas af delegarne gemensamt, hemställer jag, att redaktionen härutinnan

jemkas. I öfrigt synes berörda regel böra utsträckas att gälla

all oskift mark med undantag af städernas jord; och torde stadgandet

i 9 § andra stycket hafva sin rätta plats i omedelbart samband med

sagda regel.

I afseende å andra stycket instämmer jag med justitierådet

Cassel.

Justitierådet Thollander instämde med justitierådet W estring.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Justitieråden Huss och Skärm biträdde justitierådet Cassels anförande;

hvarjemte justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet

Westring yttrat om platsen för stadgandet i 9 § 2:dra stycket.

4 §•

Justitierådet Cassel, med hvilken högsta domstolens öfrige ledamöter

instämde, yttrade:

»På de skäl, som anförts i domänstyrelsens öfver förslaget afgifna

utlåtande, hemställes, att bestämmelserna om jagträtt å öfverloppsmark

måtte ur förslaget utgå samt att stadgandet om jagträtt å oafvittrad

skog måtte genom uttryckligt förbehåll inskränkas att gälla allenast

sådan mark, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande anvisad.»

5 §•

Justitierådet Skärm anförde: »Detta stadgande öfverensstämmer

med hvad för närvarande enligt 3 § sista stycket i jagtstadgan är

gällande.

Stadgandet synes mig dock såsom redan vid 1 och 2 §§ framhållits

ej stå i öfverensstämmelse med hvad dessa §§ i förslaget innehålla om

jagträtt å kronans mark. Åtminstone lärer tvekan kunna uppstå hvem

jagträtten enligt förslaget tillkommer å t. ex. en utarrenderad kungsgård.

Enligt 2 § skulle jagten vara förbehållen Konungen, men enligt

5 § synes den tillkomma arrendatorn. För den händelse 1 och 2 §§

skulle komma att bibehållas, torde en dylik tvetydighet böra undanrödjas.

»

9 §•

Justitierådet Cassel anförde: »Tvifvelaktigt synes mig vara, om

skäl verkligen förefinnas för en så långt gående afvikelse från de vanliga

reglerna om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd som den i lista

stycket föreslagna. Åtminstone torde det ofta finnas önskvärdt att vid

egostyckning eller jordafsöndring stamhemmanets egare må kunna förbehålla

sig eller blifvande innehafvare deraf jagträtt å den utbrutna

delen för längre tid än 10 år.

I hvarje fall lärer föreskriften om tiden för jagträttsaftals bestånd

hafva sin rätta plats i lagen den 25 april 1889 och här böra intagas

allenast eu hänvisning till nämnda lag.»

Bih. till Itiksd. Prat. 1800. 1 Band. 1 Afd. 88 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Justitierådet Westring yttrade: »Det i första stycket af denna paragraf

föreslagna undantaget från de allmänna bestämmelserna om tiden

för nyttjanderättsaftals bestånd synes, så vidt motiveringen gifver vid

handen, icke vara påkalladt af något vigtigare samhällsintresse utan

hufvudsakligen hafva tillkommit i syfte att jordegarne må förmås att

skaffa sig högre arrende för dem tillkommande jagträtt. Då det efter

mitt förmenande icke är lämpligt att allenast för sådant ändamål inskränka

aftalsfriheten utöfver hvad i allmänhet gäller, hemställer jag,

att stadgandet måtte uteslutas. Skall detsamma bibehållas, anser jaglika

med justitierådet Cassel dess rätta plats vara i lagen den 25

april 1889.

Rörande andra stycket hänvisar jag till hvad jag vid 3 § derom

anfört.»

Justitierådet Thollander instämde med justitierådet Westring.

Justitierådet Huss instämde beträffande §:s lista stycke med justitierådet

Westring.

Justitierådet Skärm biträdde justitierådet Cassels anförande och

tilläde, att affattningen af 2:dra stycket syntes, till vinnande af nödig

tydlighet, böra jemkas till bättre öfverensstämmelse med 10 § 2 mom.

af lagen om rätt till fiske.

10 §.

Justitierådet Cassel yttrade: »Då det i vissa fall, såsom t. ex. då

jagträttsinnehafvaren är bosatt å annan ort eller bortrest, torde blifva,

om än icke omöjligt, dock förenadt med stor svårighet att medhinna

att inom två dagar meddela jagträttsinnehafvaren sådan underrättelse,

som i lista stycket af denna § omförmäles, synes skyldigheten att gifva

dylik underrättelse böra lindras i så måtto, att det förklaras tillräckligt,

om den jagande, vare sig jagträttsinnehafvaren kan träffas eller icke,

underrättar markens innehafvare eller någon af dennes eller jagträttsinnehafvarens

folk.

Då sista punkten i lista stycket efter sin ordalydelse uppenbarligen

endast kan hänföra sig till bestämmelserna i nästföregående punkt,

förefaller det tveksamt, huruvida den, som tillegnar sig villebråd, som

han under utöfning af loflig jagt sårat, men hvilket fallit å annans

mark på längre afstånd från rågången än 100 meter, derigenom skall

anses hafva gjort sig skyldig till oloflig jagt eller om han allenast är

underkastad ansvar enligt 28 § i förevarande lag.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Justitieråden Skärm, Huss och Westring instämde med justitieråde t

Cassel.

Justitierådet Thollander anförde: »Då det från humanitär synpunkt

icke synes mig kunna försvaras, att såradt villebråd lemnas åt sitt öde,

kan jag ej tillstyrka att rätten att tillvarataga såradt villebråd begränsas

till område inom 100 meter från rågången.

I öfrigt instämmer jag med justitierådet Cassel.»

12 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Då bestämmelsen i andra stycket af

denna § eger betydelse jemväl för tillämpningen af vissa andra stadganden

i den föreslagna lagen än det i första stycket upptagna, synes

samma bestämmelse lämpligare böra såsom särskild § i lagen införas.»

Justitierådet Westring yttrade: »Tillräckligt skäl till ändring af

den i förevarande hänseende nu gällande regel, enligt hvilken den, som

tillfälligtvis träffar skadligt rofdjur, af hvad slag det vara må, eger att

det fälla och behålla, synes mig ej vara förebragt, utan hemställer jag,

att sagde regel bibehålies.»

Justitieråden Huss och Thollander instämde med justitierådet

Westring.

Justitierådet Skärm biträdde hvad justitierådet Cassel rörande denna

§ yttrat.

13-16 §§.

Justitierådet Cassel yttrade: »Ehuru det föreslagna jagtpasstvånget

egentligen saknar privaträttslig betydelse, torde dock, i betraktande af

den inskränkning i jagträtten, man derigenom vill åstadkomma, kunna

försvaras, att de hufvudsakliga bestämmelserna derom i förevarande lag

intagas. Sålunda torde här kunna stadgas i hvilka fall en person skall

vara försedd med jagtpass, huru iakttagandet af denna skyldighet skall

kontrolleras och hvilken påföljd skall vara förenad med dess åsidosättande.

Föreskrifterna om afgifter för erhållande af jagtpass samt om

dessa afgifters uppbörd, redovisning, användning och dylikt böra deremot

ur förevarande lag uteslutas.

Hvad angår skyldigheten att vara försedd med jagtpass, lärer det

med jagtpasstvånget afsedda syftet icke komma att vinnas, såvida icke

dylik skyldighet ålägges alla, hvilka idka jagt eller visst slag deraf,

med undantag allenast för Konungen och medlemmar af det Kongl.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

huset. Någon betänklighet vid ett så vidsträckt jagtpasstvång kan jag

ej finna, då hinder ej torde möta att för de fall, der sådant kan finnas

nödigt eller lämpligt, medgifva befrielse från skyldigheten att för erhållande

af pass erlägga afgift. Bestämmelserna härom böra emellertid,

såsom jag redan erinrat, icke intagas i förevarande lag.

Vidkommande de i 15 § intagna kontrollbestämmelserna, torde

dessa ofta nog komma att visa sig föga effektiva, enär det ju i många

fall måste blifva svårt eller omöjligt för den, som fordrar uppvisande

af jagtpass, att, om invändning göres, visa sin behörighet att påfordra

uppvisandet. Det synes mig derför kunna ifrågasättas, huruvida icke,

till afhjelpande af nämnda olägenhet, antingen en hvar kunde erhålla

befogenhet att fordra uppvisande af jagtpass eller ock, om sådant anses

lämpligare, i stället för jagtpass borde införas något slags jagtmärke,

som under jagt skall bäras så att det är lätt skönjbart.

I 16 § torde böra förtydligas, huruvida för den der afsedda förseelsen

påföljden skall utgöras blott af jagtpassets förverkande eller om

äfven straff skall ådömas.»

Justitierådet Westring utlät sig: »Att såsom vilkor för rättighet

att idka eljest loflig jagt stadga skyldighet för jagtidkaren att vara

försedd med jagtpass eller bevis om erlagd jagtskatt innebär, efter min

åsigt, ett så afsevärdt intrång i den allmänna handlingsfriheten, att

denna åtgärd icke bör utan synnerligen tvingande skäl tillgripas, så

mycket mindre som jagten i vårt land icke är att anse uteslutande

eller hufvudsakligen såsom en förlustelse utan af många mindre bemedlade

bedrifves för att skaffa bidrag till deras nödtorftiga bergning. Jag

vågar icke uttala något omdöme huruvida för närvarande i vårt land

förefinnes sådan fara för det nyttiga villebrådets utödande, att en dylik

åtgärd må anses påkallad. Men i allt fall kan jag icke biträda det af

komiterade i förevarande hänseende framstälda förslag, enligt hvilket

förpligtelse att erlägga jagtskatt och vara försedd med jagtpass icke

skall åligga en hvar jagtidkare utan vara inskränkt till dem, som jaga

å mark, hvilken jagtidkaren ej sjelf eger eller brukar.

Mot detta förslag synes mig först och främst kunna anmärkas, att

något giltigt skäl ej blifvit förebragt, hvarföre jordinnehafvare skall

ega att sjelf fritt utöfva sin jagträtt men deremot en särskild börda

läggas ej blott på den, hvilken ej innehar jord men vill förvärfva sig

jagträtt å annans mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare

eller brukare af jord, som ej vill sjelf begagna sig af sin jagträtt utan

upplåta densamma till annan. Förslaget innebär härutinnan en orättvisa,

hvartill lagstiftaren ej bör göra sig skyldig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Den omförmälda inskränkningen i skattskyldigheten medför vidare,

att verkningarne af skatten måste blifva i hög grad begränsade. Af

motiveringen framgår att man med förslaget i främsta rummet afsett

att motverka oloflig jagt å annans mark; och hafva komiterade antagit

att i följd af skatten dels många skola afhålla sig från utöfvande af

oloflig jagt, dels de, som begå sådan förseelse, lättare skola blifva befordrade

till straff. Huru skatten kan antagas skola afhålla från oloflig

jagt å annans mark synes svårt att förstå. Tjufskytten lärer väl ej

fråga efter skyldigheten att erlägga skatt mera än han frågar efter

jordegarens medgifvande. Möjligen komme det särskilda straffet för

jagt utan innehaf af jagtpass att hafva en afskräckande verkan, men

sådan kan enklast och lättast vinnas genom höjande af straffet för

oloflig jagt, hvarom komiterade jemväl framstält förslag. Icke heller

lära förhoppningarne derom att genom stadgande om jagtskatt tjufskyttarne

lättare skola komma att befordras till straff varda uppfylda. En

hvar, som känner organisationen af våra polismyndigheter på landsbygden,

inser lätt, att åtal mot den, som idkar jagt utan att hafva erlagt.

jagtskatt och utan jordegarens lof, i regeln icke kan komma till stånd

med mindre den deraf intresserade (jordegaren eller jagträttsinnehafvaren)

tager initiativet och anskaffar erforderlig bevisning. Den fördel,

som i detta hänseende skulle vinnas, vore då allenast, att målsegaren

sluppe att sjelf föra rättegången; men samma resultat kan ernås genom

en föreskrift att allmän åklagare har att efter angifvelse af målsegaren

åtala oloflig jagt.

Man bär vidare af jagtskattens införande väntat sig den fördelen,

att derigenom antalet jagtidkare skulle inskränkas till hufvudsakligen

sådana personer, som hysa intresse för villebrådsstammens bevarande

och förökande. Uppenbart lärer dock vara att, om än en sådan verkan

möjligen kunde vara att förvänta af en allmän jagtskatt, hvilket ej är

höj dt öfver hvarje tvifvel, samma påföljd icke kan genom den af komiterade

föreslagna skatten åstadkommas. Väl är det att antaga, att äfven

den nu föreslagna skatten skulle medföra någon minskning i jagtidkarnes

antal, men, oafsedt att det är ovisst huruvida företrädesvis för jagtvården

mindre intresserade jägare skulle i följd af skattens införande

upphöra med sin verksamhet, förefaller det i allt fall klart att, då den

stora massan af jagträttsinnehafvare fortfarande skulle vara befriad från

erläggande af jagtskatt, skattens verkan i nu omförmälda hänseende

icke kan blifva af någon afsevärd betydelse.

Om således den föreslagna skatten icke kan förväntas uppfylla sitt

ändamål att åstadkomma en bättre jagtvård, är det å andra sidan uppen
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

bart, att densamma kommer att medföra väsentliga olägenheter. För

de enskilda skulle deraf följa en mängd obehag och förvecklingar. Och

då det synes nästan omöjligt att åstadkomma en verksam kontroll, är

det att befara, att en mängd öfverträdelser af förbndet mot jagt utan

innehaf af jagtpass skola komma att ega rum, hvilka öfverträdelser

säkerligen till stor del blefve ostraffade. Ett sådant förhållande kan

icke annat än locka till ytterligare förseelser och verka ringaktning för

lagens helgd. Särskild^ förtjenar det uppmärksammas att det ej är

omöjligt att i följd häraf jemväl öfverträdelserna af förbudet mot jagt

å annans mark utan innehafvarens lof skulle tillväxa.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att nu ifrågavarande

paragrafer jemte de stadganden i det följande, som dermed

sammanhänga, måtte ur förslaget uteslutas.»

Justitierådet ThollancLer yttrade: »Jag instämmer i hvad justitie
rådet

Westring yttrat och vill tillägga, att, då ändamålet med det föreslagna

jagtpassinstitutet skulle vara att förekomma det nyttiga villebrådets

utödande, dermed icke synes mig stå väl tillsammans att jagtpasstvång

ålägges för annan jagt än efter dylikt villebråd, d. v. s.

sådant, som är föremål för fridlysning.

Komiterades åsigt, att genom jagtpasstvånget de så kallade illojale

jägarnes framfart skulle stäfjas, måste, då någon kompetenspröfning icke

skulle föregå utfärdande af jagtpass, hvila på den förutsättning, att de

illojale jägarne vore att finna bland dem, som icke egde tillgångar att

utlösa pass. Men då lojalitet på detta område säkerligen icke alltid

sammanfaller med den bättre ekonomiska ställningen, ligger häri för

mig ett ytterligare skäl till tvekan om jagtpasstvånget kan förväntas

uppfylla det dermed afsedda ändamålet.

Slutligen vill jag påpeka den särskilda svårighet vid de föreslagna

stadgandenas tillämpning, som skulle vållas deraf, att i lagförslaget, lika

litet som i nu gällande jagtstadga, gifves någon säker ledning för besvarandet

af frågan, hvilken verksamhet är att anse såsom jagt. Olika

meningar kunna säkerligen råda t. ex. derom, huruvida den, som å

mark, der han eger jagträtt, vill skjuta skator, kråkor, ekorrar, råttor

eller småfåglar, skall vara- underkastad skyldighet att lösa jagtpass.»

Justitierådet Huss förenade sig med justitierådet Westring.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Cassel och tilläde:

»Hvarken i gällande jagtstadga eller i den föreslagna lagen är närmare

angifvet, hvilken verksamhet är att hänföra till jagt. Detta förhållande

kan måhända icke vålla synnerlig olägenhet, då fråga är om oloflig

jagt å annans mark eller under fridlysningstid. Genom att taga hänsyn

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

23

till de i dessa fall tillämpliga stadgandenas uppenbara syfte synes man

nemligen utan större svårigheter kunna finna den nödiga begränsningen.

Vida mera tvifvelaktig ställer sig saken, när det gäller jagtpasstvånget,

livilket en jagande skall vara underkastad äfven å mark, der han eger

jagträtt, och äfven i fall, då icke någon fridlysning gäller. Det skulle

derföre vara synnerligen önskvärdt, att i sammanhang med jagtpasstvångets

införande det i lagen upptoges föreskrifter, som kunde tjena

till ledning vid afgörandet af frågan, hvilken verksamhet skall anses

såsom jagt.»

17 §•

Justitierådet Cassel yttrade: »Bestämmelserna i denna § skola uppenbarligen

gälla äfven den, som idkar jagt, hvarom förmäles i 4 §.

Huruvida en person, som idkar dylik jagt, kan kallas »jagträttsinnehafvare»,

synes dock vara tvifvelaktigt. Emellertid torde hela paragrafen

kunna såsom öfverflödig utan olägenhet ur förslaget uteslutas.»

I detta yttrande förenade sig högsta domstolens öfrige ledamöter,

justitierådet Skärm tilläggande, att §:n syntes lämpligen kunna ersättas

med en allmän hänvisning till de närmare föreskrifter om jägta utöfvande,

som Konungen meddelar.

18 §.

Justitierådet Cassel yttrade: »På sätt af domänstyrelsen erinrats,

synes det böra förtydligas, att den i första satsen upptagna tidsbestämmelsen

icke har afseende på jagt i gård eller trädgård.

Vidare hemställer jag, att det föreslagna stadgandet om skadeståndsskyldighet

förtydligas derhän, att jagträttsinnehafvaren skall stå

i ansvar för skada, som här afses, vare sig den föröfvas af honom

sjelf eller af annan, som han gifvit lof att jaga, eller af de vid jagten

använda biträden eller hundar.»

Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter.

19 §.

Justitierådet Cassel anförde: »På åtskilliga ställen i förslaget förekommer

uttrycket »annans mark» i ett sammanhang, som gör det tvifvelaktigt,

om dermed skall förstås, efter ordalydelsen, mark som af annan

eges eller innehafves, eller om, såsom sannolikt torde vara, derunder

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

skall innefattas all mark, der annan eger jagträtten. Då denna tvetydighet

kan föranleda olika lagtillämpning torde den böra undanrödjas.»

Justitierådet Westring yttrade: »Förbudet mot uppsättande af bulvan

för fogelskytte inom visst afstånd från annans rågång synes mig innefatta

en allt för godtycklig inskränkning i rätten att tillgodogöra sig

jagten å eget område, hvarför jag hemställer, att detta förbud måtte

uteslutas.»

Justitieråden Skärm, Huss och Thollander instämde med justitierådet

Westring.

20 §.

Justitierådet Cassel afgaf följande af högsta domstolens öfrige ledamöter

biträdda yttrande:

»Bestämmelsen att å vissa mindre jagtområden jagträttsinnehafvaren

icke får idka jagt efter elg vidare, än att ett dylikt djur om året må

fällas, synes icke stå väl tillsammans med eljest gällande grundsatser,

enligt hvilka en jagträttsinnehafvare visserligen i allmänt intresse är

underkastad inskränkningar i sin jagträtt, men icke är skyldig att till

sina grannars fromma skona det villebråd, som förekommer å hans

jagtmark. Då det derjemte torde vara otydligt, om med »jagtområde»

skall förstås hvarje särskildt område om högst 50 hektar, eller om dermed

afses hvarje särskild fastighet, vare sig den består af ett eller

flera skilda skiften och oafsedt om den är med annan fastighet förenad

i samma jagträttsinnehafvares hand eller icke, samt det dessutom synes

vara tvifvelaktigt, af hvem en eventuel öfverträdelse af det föreslagna

förbudet skall kunna åtalas, särskildt i det fall att äfven de närmaste

grannarna innehafva jagtområden på högst 50 hektar och redan fält

hvar sin elg, hemställer jag, att ifrågavarande bestämmelse måtte ur

förslaget utgå.»

21 §.

Justitierådet Cassel anförde: »På sätt de öfver förslaget afgifna

yttranden utmärka, lära de vid förbudet att med skjutgevär färdas öfver

annans mark fogade speciela undantagen, att sådant får ske på vanliga

vägar och för färd till eller från egen jagtmark, dit väg ej finnes, i

åtskilliga fall kunna föranleda tvifvelsmål och missförstånd. Då i paragrafen

emellertid stadgas ett allmänt undantag för det fall, att färden

uppenbarligen sker i lofliga ärenden, synas förenämnda speciela undantag

utan olägenhet kunna uteslutas.

Sista punkten torde böra erhålla förändrad affattning, hvaraf med

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

större tydlighet framgår hvad dermed torde åsyftas, eller att en äfven

eljest loflig färd med skjutgevär öfver annans mark är att anse såsom

oloflig, derest medförd hund icke hålles kopplad.»

Justitierådet Thollander instämde med justitierådet Cassel och tilllade:

»Då §:n sannolikt afser att förbjuda färdande med skjutgevär

äfven öfver annans vattenområde, borde ordet mark utbytas mot annat,

som icke lemnade rum för tvekan i detta hänseende.

Samma anmärkning kan framställas jemväl mot andra §§ der

ordet mark antagligen afser äfven vattenområde.

öfverträdelse, som i denna § afses, kan, på sätt äfven i 28 § förutsättes,

begås under sådana omständigheter, att den bör anses innefatta

oloflig jagt å annans mark. För afgörande af frågan, när detta

är händelsen, lemnar förslaget icke någon ledning. Genom att i lagen

angifva hvad med jagt förstås skulle äfven denna olägenhet afhjelpas.»

Justitierådet Skärm förenade sig med justitierådet Cassel och ansåg

i likhet med justitierådet Thollander att ordet »mark» såväl här som

annorstädes i förslaget lämpligen borde utbytas mot ett annat uttryck,

t. ex. »jagtområde», som omfattade äfven vatten, der jagt kunde idkas.

Justitieråden Huss och Westring instämde i afseende å sista punktens

affattning med högsta domstolens öfrige ledamöter.

22 §.

Justitierådet Cassel yttrade: »Likasom i motsvarande fall vid 16 §

torde äfven här böra tydliggöras, om förverkande är enda påföljden

eller om äfven straff skall ådömas».

Härmed var justitierådet Skärm ense.

Äfven justitieråden Huss, Thollander och Westring biträdde i fråga

om önskvärdheten af stadgandets förtydligande i angifna hänseendet

justitierådet Cassels yttrande.

23 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Enligt motiven afses med uttrycket

»löper hund eljest lös», att hunden ströfvar kring på egen hand, och

mot den föreslagna bestämmelsen, sålunda tolkad, torde intet vara att

erinra. Huruvida det föreslagna undantaget i andra stycket är egnadt

att främja en dylik tolkning, synes mig emellertid tvifvelaktigt, då ju

eu vallhund, som åtföljer renhjord eller annan boskapshjord, väl ej

kan anses ströfva kring på egen hand och således ej heller »löpa lös»

Ihh. till It Hind. Prut. W00. 1 Smil/. I Afd. 38 Haft. 1

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

på sätt i första stycket afses. Det vill derför synas, som borde antingen

andra stycket uteslutas eller ock i första stycket uttrycket »löper

lös» utbytas mot något annat, som tydligare utmärker hvad dermed

afses.»

Justitieråden Huss och Thollander ansågo i enlighet med den af

domänstyrelsen framstälda anmärkning uttrycket »mark der villebråd

finnes» böra utbytas mot annat t. ex. jagtmark.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Cassel och tilläde,

att han för sin del ansåge, att ansvarsbestämmelserna i 12 § i förslaget

till jagtstadga för den, som genom underlåtenhet att taga vård om

hund vållade, att hunden anträffades lös å annans jagtområde, lämpligen

borde hitflyttas.

24 §.

Justitierådet Cassel yttrade, att då bestämmelsen derom, att katt

finge dödas endast på visst afstånd från bebodt hus, icke vore afsedd

att gälla för det fall, att katten anträffades i skog eller hage, men den

föreslagna lydelsen kunde gifva anledning till annan tolkning, syntes

en jemkning i redaktionen här erfordras.

Häri instämde justitieråden Skärm, Thollander och Westriny.

25 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Beträffande frågan, hvem förverkadt

villebråd eller dess värde skall tillfalla, saknas bestämmelse för det

fall, att den olofliga jagten idkats å område, som i 4 § omförmäles,

d. v. s. då utländing jagat å sådant område, samt, om 4 § 2 mom.

bibehålies, då svensk undersåte utan särskildt tillstånd jagat elg å

öfverloppsmark.»

Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, justitieråden Huss,

Thollander och Westrinq under hänvisande derjemte till hvad de vid SS

13—16 yttrat.

26 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Uttrycket i andra punkten »är kronan

jagträttsinnehafvare» synes mindre lämpligt för det fall, att den olofliga

jagten egt rum å sådan kronan tillhörig mark, som i 4 § omförmäles,

derå jagträtten visserligen enligt 1 § tillkomme kronan men tillika

enligt 4 § är fri för hvarje svensk undersåte.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, justitieraden Huss,

Thollander och Westring under hänvisande derjemte till deras yttranden

vid §§ 13—16.

27 §.

Justitierådet Cas-sel yttrade: »Den i första stycket omtalade skyl
dighet

att utgifva dubbel passafgift synes innebära allenast en skärpning

af det stadgade bötesansvaret samt i processuelt hänseende kunna

medföra svårigheter. Bestämmelsen derom torde derför böra utgå.

Om, såsom jag vid 15 § ifrågasatt, der stadgas skyldighet för den

jagande att vid anfordran af hvem det vara må uppvisa jagtpass, synes

något ansvar för underlåtenhet att vid jagt medföra dylikt pass icke

vara erforderligt eller lämpligen kunna föreskrifvas; ändras åter 15 §

derhän, att något slags jagtmärke skall under jagten bäras lätt skönjbart,

lärer ansvar för underlåtenhet att uppvisa sådant märke finnas

öfverflödigt.))

Justitierådet Skärm anmärkte, att, om såsom han för sin del ansåge

lämpligast, jagtpasset utbyttes mot ett jagtmärke, hvilket den jagande

borde bära synbart, stadgandena i denna § borfie undergå en derefter

lämpad förändring.

Justitieråden Huss, Thollander och Westring hänvisade till deras vid

13—16 §§ afgifna yttranden.

28 §.

Justitierådet Cassel, med hvilken justitierådet Thollander instämde,

yttrade:

»Under straffbestämmelsen i 28 § faller, bland annat, jagträttsipnehafvares

åtgärd att, emot förbudet i 18 §, utan tillstånd söka efter

vildt eller eljest öfva jagt i annans gård eller trädgård eller, under

viss tid, å annans med säd eller gräs besådda åker. Ett olofligt beträdande

af annans mark skulle således i detta fall kunna straffas med

böter intill 100 kronor. Då emellertid, enligt 24 kap. 11 § strafflagen,

straffet för den, som tager oloflig väg öfver annans mark, är böter

högst 50 kronor, torde genom förändrad affattning af förstnämnda

straffbestämmelse böra förebyggas, att jagträtt-sinnehafvare för förseelse,

hvarom ofvan förmäles, kan komma att i något fall straffas strängare

än den, som icke har någon som helst rätt till den cflofligen beträdda

marken.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

29 §.

Justitierådet Cassel anförde: »Tvekan synes kunna uppstå, huru
vida

allmän åklagare är behörig att åtala öfverträdelse, som blott förnärmar

menighets rätt. Ett förtydligande i detta hänseende torde vara

behöfligt.

Då 10 kap. strafflagen innehåller bestämmelser till skydd för embete-

eller tjensteman eller annan, som är förordnad att offentligt

tjensteärende förrätta eller annan allmän befattning utöfva, lärer det

vara öfverflödigt, att i denna lag »hägn» tillförsäkras vissa tjensteinnehafvare».

Häri instämde högsta domstolms öfrige ledamöter.

30 §.

Justitierådet Cassel yttrade: »Bestämmelsen derom, att viss andel

af de böter, som enligt den föreslagna lagen skulle ådömas, skola tillfalla

»den kommun, der öfverträdelsen egt rum», synes i vissa fall kunna

medföra svårighet vid tillämpningen, t. ex. i den händelse en person

utan att hafva utlöst jagtpass under samma dag jagat inom flere olika

kommuner.

Om, på sätt förut hemstälts, bestämmelsen i 27 § om straffafgift

uteslutes, bör sista stycket af förevarande § jemväl utgå.»

Justitierådet Westring anförde: »\ strafflagen samt de flesta öfriga

nyare författningar af allmän lags natur är stadgadt, att böter skola

tillfalla kronan. I öfverensstämmelse med denna grundsats hemställer

jag, att jemväl böter, som enligt förevarande lag ådömas, må tillerkännas

kronan.

I afseende å tredje stycket hänvisar jag till det vid 13—16 §§

afgifna }7ttrande.»

Justi tieråden Huss och Thollander instämde med justitierådet Westring.

v.

Justitierådet Skärm uttalade såsom sin mening, att ökad lättnad och

beqvämlighet vid lagens åberopande och tillämpning skulle vinnas om

lagens särskilda afdelningar benämndes kapitel i nummerföljd såsom i

de flesta författningar hittills iakttagits.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Högsta domstolen anmärkte slutligen, att förslagets redaktion på

några ställen i språkligt hänseende ej syntes väl motsvara fordringarne

på en god lagtext och att en revision af förslagets affattning förty vore

önskvärd.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol tisdagen den 9 januari 1900.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Skärm,

Huss,

Thollander,

Westring,

Cassrl.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 4 sistlidne maj, handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag om tillägg till lagen angående tiden för

nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889 och till lag om ändring

af 24 kap. 13 § strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde

ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande berörda förslag under bil. B och C fogade vid detta protokoll.

Förslag till lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889.

I afseende härå erinrades om det vid 9 § l:sta stycket af den föreslagna

lagen om rätt till jagt anförda.

Förslag till lag om ändring af 24 kap. 13 § strafflagen.

Justitierådet Cassel afgaf följande, af högsta domstolens öfrige ledamöter

biträdda yttrande:

»I andra stycket föreslås för återfall i brott, som här afses, eller

oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård inhägnad

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

är, ett skärpt straff, lägst 20 kronors böter och högst 6 månaders

fängelse. För oloflig jagt i annans hägnade jagtpark eller djurgård är

åter enligt 12 §, deri ändring ej föreslagits, straffet, så framt ej djur af

visst slag blifvit fäldt, såradt eller fångadt, äfven vid itererad förbrytelse

böter från 5 till 500 kronor. För itererad jagtförbrytelse utom

hägnad jagtpark eller djurgård skulle således enligt förslaget en väsentligen

strängare straffbestämmelse komma att gälla, än när förbrytelsen

begåtts inom hägnad jagtpark eller djurgård. Vidare skulle en person,

som förut straffats för oloflig jagt inom hägnad jagtpark eller djurgård,

för jagtförbrytelse utom sådant område — såvida ej djur af visst slag

dervid fälts, sårats eller fångats — straffas allenast med böter från 5

till 200 kronor, medan han deremot, om den första förbrytelsen begåtts

utom hägnad jagtpark eller djurgård, skulle i hvarje fall drabbats af

iterationsstraffet. De nu omförmälda missförhållandena böra tydligen

undanrödjas.»

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 2 mars 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Justitieråden: Lindbäck,

Cassel.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet

:

Högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver finansärenden

för den 29 mars 1899 och note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 14 april 1899 inhemtade utlåtande öfver de af

särskilda komiterade upprättade förslag till lag om rätt till jagt,f till

lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd

den 25 april 1889 samt till lag om ändring af 24 kapitlet 13 § strafflagen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 58.

33

Efter hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen i underdånighet:

»Med den revision af gällande jagtstadga, för hvars vidtagande

omförmälda komiterade blefvo, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bemyndigande,

af chefen för finansdepartementet tillkallade, afsågs, dels

att de bestämmelser om jagt, hvilka vore af allmän lags natur, blefve

i en särskild lag sammanfattade och sålunda fullständigt skildes från de

ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, dels ock att de

ändringar i nämnda stadga åstadkommes, hvilka ur jagtvårdssynpunkt

kunde finnas erforderliga. Hvad komiterade till vinnande af förstnämnda

syftemål föreslagit har i allmänhet icke från högsta domstolens

sida föranledt någon erinran för så vidt angår sådana ämnen, som redan

i gällande jagtstadga äro föremål för behandling. Högsta domstolens

samtliga i iagförslagens granskning deltagande ledamöter hafva dock

yrkat, att de i 2 § af förslaget till lag om rätt till jagt upptagna bestämmelser

om rättigheten att idka jagt å kronojord måtte ur detta förslag

uteslutas. Till stöd för detta yrkande har anförts, att dylika föreskrifter

icke vore af civilrättslig natur och att deras intagande i civillagen

äfven af praktiska skäl syntes vara mindre lämpligt. Gent emot

den uppenbara fördelen deraf, att alla bestämmelser angående rätt till

jagt i förevarande lag sammanföras, torde emellertid dessa betänkligheter

icke vara afgörande. Hittills har, som bekant, ej heller visat sig

något ofta återkommande behof af förändringar i fråga om jagträtten

å kronojord. Fast mera hafva jagtstadgans föreskrifter i detta ämne

fortfarit att gälla utan annan rubbning, än som följt deraf, att den

vid tiden för dess tillkomst bestående skogsstyrelsen numera ersatts af

domänstyrelsen.

Beträffande det af komiterade ifrågasatta jagtpasstvånget, hvars

införande blifvit, på anförda skäl, af högsta domstolens fleste ledamöter

afstyrka har af öfrige ledamöter anmärkts, att detsamma egentligen

saknade privaträttslig betydelse och att i följd häraf åtminstone de mindre

hufvudsakliga bestämmelserna derom borde ur förevarande lag uteslutas.

Tydligt är också, att jagtpasstvånget, för så vidt afgift skall för erhållande

af jagtpass erläggas, är närmast jemförligt med ett påbud om

eu till det allmänna utgående afgift och alltså icke bör i civillag upptagas.

Vid sådant förhållande, och då det uppenbarligen icke kan

anses lämpligt att på skilda författningar fördela de för införande af

jagtpasstvång erforderliga bestämmelserna, synas ur förevarande förslag

böra utgå jemväl föreskrifterna derom, i hvilka fall en person skall

vara försedd med jagtpass, huru iakttagandet af denna skyldighet skall

Bih. till Hiksd. Vrot. W00. 1 Band. 1 Afd. 38 lläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

kontrolleras och hvilken påföljd skall vara förenad med dess åsidosättande,

eller de föreskrifter, hvilkas intagande i civillag, enligt hvad

af högsta domstolens sistbemälde ledamöter vitsordats, skulle kunna

försvaras. Med stöd af den framstälda anmärkningen finner jag mig

derför böra förorda, att icke några bestämmelser om jagtpasstvånget i

förevarande lag upptagas och att den vidare handläggningen af frågan

om dess införande må ankomma på finansdepartementet.

I anledning af hvad för öfrigt blifvit inom högsta domstolen vid

de remitterade lagförslagen erinradt hafva desamma funnits böra i vissa

delar jemkas.

Sålunda har i 1 § af lagen om rätt till jagt upptagits en uttrycklig

bestämmelse, att kronan eger jagträtt å kronojord i allmänhet, och

i 2 § förtydligats, att der nämnda personer allenast ega utöfva kronans

rätt. Efter dessa jemkningar är det utan vidare klart, att, när kronans

jagträtt å viss jord till följd af utarrendering öfvergått på annan, sistnämnda

§ icke kommer till tillämpning så länge detta förhållande fortfar.

Ur samma § hafva, i öfverensstämmelse med högsta domstolens

hemställan, uteslutits de i 2 mom. upptagna bestämmelserna om skyldighet

att i vissa fall utgifva ersättning för värdet af villebråd, som lofligen

tälts å kronojord. Stadgandena i 3 § (motsvarande 4 § i det remitterade

förslaget) i fråga om de områden, der jagten skall vara fri för

hvarje svensk undersåte, hafva på grund af högsta domstolens anmärkningar

erhållit en något förändrad lydelse.

Genom den inom högsta domstolen förordade öfverflyttningen af

föreskriften i andra stycket af det remitterade förslagets 9 § till 4 §

(motsvarande 3 § i det remitterade förslaget) torde tillräckligt förebyggas

det befarade missförstånd, att å sockenallmänning, byaskog och

dylik samfäld jord jagträtten icke tillkomme hvarje delegare för sig,

utan skulle utöfvas af delegarne gemensamt. Ur sistnämnda § har på

de af högsta domstolen anförda skäl uteslutits det föreslagna undantagsstadgandet

om jagträtt å jernvägs eller kanals område.

Beträffande den i 9 §, första stycket, af det remitterade förslaget

upptagna föreskriften om tiden för jagträttsaftals bestånd bar inom högsta

domstolen anmärkts, dels att den föreslagna särskilda inskränkningen

i aftalsfriheten vore obefogad eller åtminstone ginge alltför långt, dels

att en sådan föreskrift i hvarje fall hade sin rätta plats i lagen den

25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd. I anledning

häraf har i sistnämnda lag enahanda bestämmelse, som nu

gäller om aftal rörande skogsafverkning, blifvit med afseende å jagt
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

35

rättsaftal upptagen, medan i lagen om rätt till jagt, 5 §, allenast införts

en hänvisning till denna nya bestämmelse.

Då, på sätt af högsta domstolens fleste ledamöter framhållits, icke

tillräckliga skäl kunnat förebringas för ändring af nu gällande regel,

att den, som tillfälligtvis träffar skadligt rofdjur, af hvad slag det vara

må, eger rätt att det fälla och behålla, har nämnda regel funnits böra

i 11 § (motsvarande 12 § i det remitterade förslaget) upptagas utan

förändring. Äfven den nuvarande bestämmelsen om rätt att döda katt har

synts höra bibehållas i 17 § (motsvarande 24 § i det remitterade förslaget).

— Att jagträttsinnehafvaren är underkastad de vilkor och inskränkningar

i fråga om jagts utöfvande, som i jagtlagen stadgas eller för

villebrådsstammens fredande eller annat jagtvårdsändamål föreskrifves,

torde icke behöfva särskilt uttalas. Det remitterade förslagets 17 §

har derför, i öfverensstämmelse med högsta domstolens hemställan, blifvit

såsom öfverflödig utesluten. — Den i 18 § af det remitterade förslaget

upptagna föreskriften om skyldighet för jagträttsinnehafvare, som olofligen

jagar å visst fridlyst område, att ersätta skadan, har af högsta

domstolen ansetts böra, till förebyggande af en alltför inskränkt tillämpning,

förtydligas. Då det emellertid icke torde kunna blifva föremål

för tvekan, att den, som på straffbart sätt kränker annans rätt, derigenom

ådrager sig skadeståndsskyldighet, har i det jemkade förslaget

icke någon motsvarande föreskrift upptagits.

Andra stycket i det remitterade förslagets 19 § innehåller förbud

att inom visst afstånd från annans rågång uppsätta bulvan för fogelskytte;

detta förbud har af högsta domstolens flesta ledamöter afstyrkts

såsom innefattande en godtycklig inskränkning i rätten att tillgodogöra

sig jagten å eget område. I 20 § af det remitterade förslaget finnes

upptagen en med detta förbud jemförlig bestämmelse, enligt hvilken å

vissa mindre jagtområden jagträttsinnehafvaren icke må idka jagt efter elg

vidare, än att ett dylikt djur om året må fällas; emot denna bestämmelse

har af högsta domstolens samtlige ledamöter anmärkts, att den strede

emot eljest gällande grundsatser och äfven i praktiskt afseende lemnade

rum för anmärkningar. På grund af hvad sålunda förekommit hafva

nämnda tvänne föreskrifter ansetts böra utgå.

Åt 18 och 19 §§ (motsvarande 25 och 26 §§ i det remitterade förslaget)

har gifvits eu affattning, hvaraf otvetydigt framgår, att beträffande

kronojord, der jagträtten är fri för hvarje svensk undersåte,

allmän åklagare samt tjensteman och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken

skola ega enahanda befogenhet, som i fråga om jord, der

jagträtten är kronan förbehållen. Deremot har det ansetts titan dylik

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

jemkning af 21 § (motsvarande 29 § i det remitterade förslaget) vara

tillräckligt klart, att oloflig jagt å förstnämnda kronojord ligger under

allmänt åtal. I 20 § (motsvarande 28 § i det remitterade förslaget)

hafva, till förebyggande af tvekan och missförstånd, genom uttryckliga

hänvisningar angifvits de särskilda föreskrifter, hvilkas öfverträdande

skall vara med straff belagdt; tillika har, med anledning af framstäld

anmärkning, straffsatsen för jagt å ett enligt 13 § fridlyst område jemkats

till öfverensstämmelse med den i 24 kap. 11 § strafflagen upptagna.

Förslaget till lag om ändring i 24 kap. 13 § strafflagen har, på

grund af hvad dervid blifvit erinradt, i så måtto jemkats, att den föreslagna

särskilda bestämmelsen om återfall uteslutits. De i öfrigt föreslagna

straffsatserna torde lemna utrymme för en tillräckligt sträng bestraffning

äfven af upprepade förseelser.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst de sålunda

jemkade förslagen till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse

af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen

angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, hemstälde

han i underdånighet, att dessa förslag måtte, enligt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition för Riksdagen till antagande

framläggas.

Justitierådet Cassel åberopade hvad han vid förslagens granskning

inom högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid deras jemkning

vunnit beaktande.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla

hvad föredragande departementschefen anfört och hemställt;

och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas,

af den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1900:40 Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och till s. 1 i texten