Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående jagtpass

1900-03-02 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1900:66, Med förslag till förordning angående jagtpass

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition No 66.

1

N:o 66.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning angående jagtpass; gifven Stockholms slott

den 2 mars 1900.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga närlagda förslag till förordning angående jagtpass.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Hans Wachtmeister.

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 42 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

Förslag

till

Förordning angående jagtpass.

Härigenom förordnas som följer:

• 1. §.

1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,

som utöfvar jagt med skjutgevär, vara försedd med jagtpass, innehållande

uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att

han erlagt i 2 mom. af denna § föreskrifven passafgift.

2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot

följande afgifter:

a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalender
år,

................................................................................ 25 kronor;

b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är

deladt i landstingsområden, inom visst landstingsområde

under samma tid, ................................. 10 ,,

c. för pass, gällande inom visst län eller landstings
område

under en tid af en kalendervecka, ........ 3 „

Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.

3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, utfärdas

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der den, som till erhållande

af dylikt pass sig anmäler, är bosatt eller, om han är bosatt

i Stockholm, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Utom riket bosatt person ege för erhållande af dylikt pass anmäla sig

hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der lian för tillfallet

uppehåller sig.

Pass, gällande inom visst län eller landstingsområde, utfärdas af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet eller af kronofogde eller länsman

inom länet eller landstingsområdet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj.is Nåd. Propositon N:o 66.

4 mom. Afgift för jagtpass, gällande inom visst län eller landstingsområde,

skall tillfalla landstingskassan i det län eller landstingsområde,

der passet utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas

till premier för rofajurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller annat

jagtvårdsändamål. Afgift för pass, som kan varda utfärdadt för jagt

inom det till Stockholms stad hörande område, tillfälle staden.

Medel, som inflyta för jagtpass, hvilka gälla inom hela riket, skola

inlevereras till statskontoret samt af detta embetsverk fördelas på rikets

samtliga landstingsområden efter folkmängden för att af vederbörande

landsting användas på sätt i fråga om öfriga afgifter för jagtpass i

detta mom. är stadgadt.

5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass

är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas

af Kongl. Maj:t.

2 §•

De i 1 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konungen

eller medlemmar af Kongl. huset eller dem följaktiga personer.

Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:

de i 2 § af lagen om rätt till jagt omförmälda embets- och

tjensteman samt betjente, såvidt angår jagt å de i samma § angifna

marker, äfvensom elever och lärlingar vid skogsläroverken i fråga om

jagt, som af dem för deras utbildning utöfvas å de under läroverkens

vård och förvaltning stälda skogar;

jagträttsinnehafvare, som i 4 och 5 §§ af sagda lag omförmälas,

vid jagt å mark, der de enligt samma §§ ega jagträtt. Enahanda befrielse

från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme medlem af sådan

jagträttsinnehafvares familj äfvensom i jagträttsinnehafvarens tjenst anstälda

personer.

I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i afseende

å

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,

jagt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården eller vid hafskusten,

eller jagt, som omförmäles i 3, 6, 7, 9 och 11 §§ af lagen om

rätt till jagt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 66.

3 §•

Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig

att på anmaning af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,

innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjensteman

eller betjent vid skogsstaten eller skogsläroverken, allmän åklagare

eller kronobetjent passet genast uppvisa.

4 §•

Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.

Sker det, vare passet förbrutet.

5 §•

öfvar någon jagt med skjutgevär utan att vara försedd med gällande

jagtpass, då sådant är föreskrifvet, böte från och med fem till och med

ett hundra kronor.

För underlåtenhet att vid jagt medföra gällande jagtpass eller

vägran att på anmaning af den, som vederbör, uppvisa detsamma vare

straffet böter från och med fem till och med tjugu kronor. .

6 §•

Dömes någon till ansvar för oloflig jagt å annans område, vare,

der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af de angående jagtpass

meddelade föreskrifter, jemväl underkastad ansvar enligt 5 § i

denna förordning.

År jagtpass för den jagande utfärdadt, vare det förbrutet.

7 §■

öfverträdelser af denna förordning tillhör det tjenstemän och betjente

vid skogsstaten och skogsläroverken samt allmän åklagare att

beifra; och vare i öfrigt enhvar berättigad att för dylika öfverträdelser

anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de

i tjensten äro, mot husbondefolk.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

5

8 §•

Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola fördelas sålunda,

att två tredjedelar tillfalla åklagåren och en tredjedel den kommun, der

öfverträdelsen egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af

åklagarens andel.

I händelse af bristande tillgång till böternas fulla gäldande skola

de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1901.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 66.

Utdrag af protokollet öfver jinansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars

1900.

N ärvaran de:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerhbim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn.

Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister anförde härefter:
I

det förslag till lag om rätt till jagt, som den 12 maj 1898 afgifvits

af utsedde komiterade, hafva desse föreslagit införande i lagstiftningen

af bestämmelser rörande jagtpass, hvilka bestämmelser emellertid

utbrutits ur det förslag till sådan lag, som Eders Kongl. Maj:t

i nådig proposition denna dag föreslagit Riksdagen att antaga. Ifrågavarande

bestämmelser återfinnas under 13—16 §§ i komiterades förslag,

hvarjemte i detsamma äro meddelade stadganden om ansvar för öfverträdelse

af dessa §§ och om åtal deraf. Nyssberörda under 13—16 §§

i komitéförslaget intagna bestämmelser äro af följande lydelse:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

7

13 §.

1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,

som utöfvar jagt med skjutvapen, vara försedd med jagtpass, innehållande

uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att

han erlagt i 2 mom. af denna § föreskrifven passafgift.

2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot

följande afgifter:

a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalender
år,

............................................................i.................... 25 kronor;

b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är

deladt i landstingsområden, inom visst landstingsområde

för samma tid,............................................... 10 „

e. för pass, gällande inom visst län eller landstingsområde

för en tid af tre dagar, .......................... 3 „

Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.

3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, utfärdas

af Konungens befallningshafvande i det län, der vederbörande är

bosatt, eller, om han är bosatt i Stockholm, af Konungens befallningshafvande

i Stockholms län. Utländing ege anmäla sig för erhållande

af dylikt pass hos Konungens befallningshafvande i det län, der han

för tillfället uppehåller sig.

Pass, gällande för visst län eller landstingsområde, utfärdas af

Konungens befallningshafvande i länet.

4 mom. Afgift för jagtpass skall, efter afdrag af kostnaden för

passblanketts anskaffande, tillfalla landstingskassan i det län, der passet

utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas till premier

för rofdjurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller annat jagtvårdsändamål.

År län deladt i särskilda landstingsområden, varde inom länet

influtna afgifter för pass, gällande inom hela riket, lika fördelade mellan

de särskilda landstingens kassor, och öfriga passafgifter tillfälle det

landsting, för hvars område passet är utfärdadt. Afgift för pass, som

kan varda utfärdadt för jagt inom det till Stockholms stad hörande

område, tillfälle staden.

5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass

är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas

af Konungen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

14 §.

De i 13 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konungen

eller medlemmar af Kongl. huset.

Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:

1. De i 2 § omförmälda embets- och tjenstemän samt betjente,

såvidt angår jagt å de i samma § angifna marker, äfvensom elever och

lärlingar vid statens skogsläroverk i fråga om jagt, som af dem för

deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning

stälda skogar;

2. Jagträttsinnehafvare, som i 3 och 5 §§ omförmälas, vid jagt

å mark, der jagträtt enligt samma §§ dem tillkommer. Enahanda befrielse

från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme hemmavarande medlem

af sådan jagträttsinnehafvares familj äfvensom i hans tjenst anstäld

jägare eller skogvaktare.

I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i afseende

å

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,

jagt efter sträckande sjöfågel och säl i skärgården,

eller jagt, som omförmäles i 4, 7, 8, 11 och 12 §§.

15 §.

Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig

att på anmaning, af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,

innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjensteman

eller betjent vid skogsstaten, allmän åklagare eller annan kronobetjent

passet genast uppvisa.

16 §.

Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.

Sker det, vare passet förverkadt.

I de motiv, som åtfölja komiterades berörda förslag, hafva komiterade,

efter att hafva erinrat, hurusom under senaste år åtskilliga förslag,

om ändringar i gällande jagtstadga i syfte att främja jagtvården

blifvit af intresserade personer eller korporationer framstäida, vidare

anfört följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposotion N:o 66.

Af de sålunda framstäf a förslagen syntes det om införande af

en allmän jagtslott i främsta rummet förtjena uppmärksamhet. Under

åren 1894 och 1895 hade sålunda till Eders Kongl. Maj:t inkommit

framställningar om införande af en allmän jagtskatt i riket från åtskilliga

hushållningssällskap och jagtföreningar, hvilka såsom skäl för

en sådan skatts införande hufvudsakligen framhållit, hurusom villebrådet

aftoge i vida högre grad, än som kunde förklaras af landets

genom ökad kultur förändrade naturbeskaffenhet, beroende till någon

del visserligen på rofdjursjagtens vårdslösande, men i främsta rummet

på den tilltagande hänsynslöshet, hvarmed jagten å nyttigt vildt bedrefves

i landet. Detta senare missförhållande åter ansåges hafva sin

förnämsta orsak deri, att det till följd af vissa omständigheter, såsom

lättade kommunikationer, större tillgång på prisbilliga gevär, nutidens

sportifver m. m., uppstått eu alltjemt tillväxande klass af mer eller

mindre tillfälliga jagtidkare, hvilka saknade intresse af att skona villebrådsstammen

å de tillfälliga jagtmarker, hvilka de med eller utan lof

begagnade. Ett enligt förslagsställarnes mening verksamt medel häremot

vore införandet af en allmän jagtskatt i ungefärlig öfverensstämmelse

med hvad som vore gällande i de flesta europeiska länder

och till ett belopp af 10 å 20 kronor. Härigenom förväntades antalet

jagtidkare skola inskränkas till hufvudsakligen sådana personer, som

hyste intresse för villebrådsstammens bevarande och förökande, hvarjemte

sjelfva jagtvården och jagtlagarnes efterlefnad skulle i väsentlig

mån främjas, hvilket vore af desto större betydelse, som det vilda med

god hushållning och vård kunde blifva en högst afsevärd tillgång för

landet. Dessa framställningar hade remitterats till domänstyrelsen, som,

efter att hafva inhemtat yttranden från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länen samt landstingen och skogstjenstemännen, den 11 maj

1896 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet.

Skogstjenstemännen hade i sina yttranden vitsordat, att villebrådstillgången

i allmänhet minskats, i synnerhet på allmogemarkerna och

der jorden vore styckad i smärre lotter. I de flesta fall hade man,

enligt skogstjenstemännens åsigt, att söka orsaken till den anmärkta

minskningen deruti, att jägarnes antal ständigt ökades och särskildt de

jägares, som saknade egen jagtmark och derföre hemsökte andras, der

villebrådsstammens bevarande för dem ej hade det ringaste intresse.

Från flere orter uppgåfves, att jordegarne, i synnerhet de mindre, saknade

utväg att skydda sina marker för denna stora mängd lösa personer,

hvilka förde ett oafbrutet utrotningskrig mot det vilda, hvadan

Ilih. till Riksd. Prof. 1!)00. 1 Sand. 1 Afd. 42 Lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konql. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 66.

man kunde befara, att tillståndet skulle efter hand leda derhän, att de

jordegande sjelfva ginge förlustiga all inkomst från sina egna jagtmarker.

Skogstjenstemännen biträdde derföre i allmänhet hushållningssällskapens

och jagtföreningarnes mening derutinnan, att införandet af

jagtskatt, såsom varande ett medel att inskränka jägarnes antal, skulle

bidraga till det vildas skyddande och främjande af en bättre jagtvård.

Landstingen hade deremot i allmänhet uttalat sig mot en allmän

jagtskatts införande och dervid såsom hufvudskål åberopat det ingrepp

och den inskränkning i jordegarens nuvarande rätt att fritt jaga å egna

egor, hvilka blefve en följd af jagtskattens införande. Denna inskränkning

skulle svårast drabba de mindre hemmansegarne, för hvilka skattens

erläggande blefve en alltför stor uppoffring och hvilka alltså skulle

helt och hållet utestängas från den jagträtt, de nu egde. Då detta ingrepp

i en rätt, som varit jordegarne af ålder tillförsäkrad, enligt

rådande uppfattning betraktades såsom opåkalladt och följaktligen något

intresse hos jordegarne för påbudets efterlefnad icke kunde påräknas,

syntes det med skatteförslaget afsedda syftets uppnående högst tvifvelaktigt.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i flertalet af länen hade

ansett fördelarne af en jagtskatt öfverväga olägenheterna och förordat

en sådan skatts införande, om ock med vissa modifikationer. I de

öfriga länen hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt

införandet af jagtskatt hufvudsakligen på de skäl, som af landstingen

anförts.

Domänstyrelsen hade i sitt utlåtande lemnat en kort öfverblick

öfver den utländska lagstiftningen i ifrågavarande hänseende. I denna

öfverblick omförmäldes, hurusom i de flesta länder i mellersta och södra

Europa en hvar, som ville utöfva jagt, vore skyldig lösa tillståndsbevis

att vid jagtens utöfvande uppvisas för dem, som öfvervakade jagtlagarne

i orten, hvarjemte i vissa länder fordrades särskild! tillstånd

att bära jagtvapen eller ett s. k. Waffenpass. Afgiften för dessa tillståndsbevis

utginge med olika belopp i de särskilda staterna. Sålunda

betalades t. ex. i Österrike, särskild! för hvarje provins, 2 till 5 gulden,

förutom en stämpelafgift af ? till 1 gulden, i Preussen 15 mark, i

Braunschweig 10 mark, i Baden 20 mark, i Frankrike 28 francs och i

England 10 shillings för jagttillstånd och 10 shillings för vapenpass,

hvilka samtliga afgifter afsåge helt år; dessutom kunde tillståndsbevis

för jagt för visst tillfälle eller vissa dagar få lösas mot lägre afgift.

Sedan domänstyrelsen ytterligare erinrat, att frågan om jagtskatts införande

här i riket först blifvit väckt af 1828 års särskilda komiterade

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 66.

för skogs- och jagthushållningens undersökande i deras samma år afgifna

underdåniga betänkande samt derefter af enskild motionär utan

framgång upptagits vid 1829 och 1834 arens riksdagar, hade domänstyrelsen

vidare framhållit, hurusom med folkökningen och det stigande

välståndet de jagtutöfvandes antal tillväxte. Jordens efter hand skeende

utstyckning i'' mindre lotter vore mycket ogynnsam för vildnaden och

jagten, hvartill komme landets framskridande odling i allmänhet och

särskildt de sänka markernas torrläggning, vattendragens reglering för

trävaruflottning, skogarnes minskning genom pågående afverkningar

m. m., hvilka omständigheter hvar i sin mån bidroge till, att de lämpligaste

tillhållen och uppehållsorterna för det vilda efter hand inskränktes.

Å ena sidan tillväxte alltså deras antal, som skördade villebrådet,

medan å andra sidan oafbrutet fortginge en minskning eller nedsättning

i vilkoren för vildnadens förekomst. Af de afgifna yttrandena framginge

ock, att de mindre jordegarne i allmänhet saknade både håg och

utväg att skydda sina egna områden, hvadan ett allmänt villebrådsarmod

å dessa marker, hvilka upptoge landets största del, efter hand

vore att befara, der det ej redan inträdt. Domänstyrelsen hade derföre

ej kunnat undgå att finna tillståndet med afseende å jagten

åtminstone i de folkrikare delarne af landet vara sådant, att åtgärder

för en förbättrad jagtvård vore af behofvet påkallade. Tiden för. införandet

af en allmän jagtskatt hade dock synts domänstyrelsen icke

ännu vara inne. Landstingens uttalanden visade med all tydlighet, att

den uppfattningen, att jordegare endast mot särskild skatt skulle fa

jaga å egna egor, ännu ej vunnit någon allmännare tillslutning eller

så ingått i det allmänna rättsmedvetandet, att derå kunde grundas ett

lagstadgande om allmän jagtskatt. Ett dylikt stadgande skulle för

öfrigt, äfven om det kunde genomdrifvas, mötas af motvilja och således

icke kunna påräkna det intresse och den medverkan från allmänhetens

sida, som vore ett oeftergiflig^ vilkor för att stadgandet skulle kunna

göras verksamt och medföra åsyftadt gagn. En jagtbeskattning under

annan form och i mera begränsad omfattning ansåge domänstyrelsen

dock kunna åvägabringas på så sätt, att det öfverlemnades åt kommunerna

att besluta ej allenast, huruvida jagtskatt skulle utgöras, utan

äfven med hvilket belopp inom vissa gränser skatten skulle erläggas.

Eu sådan skatt skulle komma att utgå endast i de orter, der ett verkligt

intresse för jagtvården funnes och utsigt för lagens verksamma

efterlefnad kunde påräknas; och hade domänstyrelsen framlagt ett på

sistnämnda grunder utarbetadt förslag till förordning angående jagtskatt.

Vid underdånig föredragning af detta ärende den 20 november

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

1896 hade Eders Kongl. Maj:t ansett den förebragta utredningen ådagalägga,

att tillgången på nyttigt villebråd åtminstone i de mera bebygda

delarne af landet mångenstädes så nedgått, att åtgärder för en

förbättrad jagtvård väl kunde anses af behofvet påkallade, äfvensom

att den föreslagna jagtskatten, om ock med afseende å kontrollen öfver

en blifvande författnings efterlefnad och jemväl i andra afseenden erbjudande

icke obetydliga svårigheter, i sin mån skulle kunna bidraga

till villebrådstillgångens höjande. Då emellertid af de afstyrkande

yttranden, som afgifvits af det öfvervägande antalet landsting och åtskilliga

länsstyrelser, med temlig säkerhet kunde dragas den slutsats,

att allmänna meningen bland landets jordegare ännu icke mognat till

insigt om fördelarne af en jagtskatt, ens i den af domänstyrelsen förordade

form, och vid sådant förhållande jagtskatten, äfven om utsigt

förefunnes till dess genomförande, sannolikt icke, i saknad af erforderligt

intresse och understöd från jordegarnes sida, komme att medföra

åsyftadt gagn, hade Eders Kongl. Maj:t funnit de gjorda framställningarne

om införande af jagtskatt icke till någon Eders Kongl. Maj:ts

vidare åtgärd föranleda.

Komiterade hafva vidare omförmält, hurusom vid den nordiska

jägarekongress, som sommaren 1897 sammanträdde i Stockholm och

räknade deltagare från Sverige, Norge, Danmark och Finland, behandlats

ett af Skaraborgs jagtvårdsförening väckt förslag, hufvudsakligen

innehållande, att hvar och en, som ville utöfva jagt, skulle vara försedd

med jagtpass, hvilket borde afgiftsfritt tillhandahållas egare och

innehafvare af jord och gälla för jagt å jordegarens eller jordinnehafvarens

egen mark, men i andra fall lösas med en viss afgift. Detta

förslag hade blifvit af kongressen enhälligt godkändt.

Af den utredning, frågan sålunda vunnit, ansåge komiterade framgå,

att vigtiga skäl talade för införande i vårt land af jagtskatteinstitutet.

Såsom förhållandet för närvarande vore, hade jordegaren icke till sitt

förfogande något verksamt medel att förekomma oloflig jagt å sina

egor. Visserligen lemnade lagen honom öppet att genom åtal få den

brottslige fäld till ansvar, men denna rätt vore, åtminstone för den

mindre jordegaren, af föga praktisk betydelse. Jagtens ringa värde

för honom frestade ej lätt till äfventyrande af en rättegång, som, äfven

om den vunnes, i de flesta fall ådroge honom kostnader, hvilka den

sakfälde sällan vore i tillfälle att ersätta. Sålunda uppstode snart,

särskildt inom trakter, der jorden mera allmänt vore styckad i smärre

brukningsdelar, likgiltighet för all jagtkontroll, och fältet lemnades öppet

för dessa maroderande jägare, hvilka olofligen ströfvade omkring på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 66.

andras områden och utan ringaste hänsyn nedlade hvad villebråd, som

kunde påträffas. Antalet af dylika jägare hade, enligt hvad erfarenheten

visat, under senare tider vuxit i oroväckande grad, och från deras

sida hotade, enligt komiterades åsigt, den största faran för villebrådsbeståndet

i vårt land.

Införandet af jagtskatt skulle, enligt komiterades tanke, medföra

en väsentlig förbättring i detta förhållande. Först och främst kunde

det antagas, att mången komme att afhålla sig från obehörigt eller

onödigt utöfvande af jagt hellre än att underkasta sig skatteafgiften,

och härigenom skulle antalet jägare af den art, hvarom här vore fråga,

helt visst komma att i betydlig mån inskränkas. Då vidare utöfvande af

jagt utan erläggande af jagtskatt tydligtvis borde vara underkastadt

''allmänt åtal, blefve jordegaren satt i tillfälle att utan kostnader och besvär

inskrida mot alla, som, utan att vara försedda med bevis i sadant

hänseende, olofligen jagade å hans egor. Kontrollen blefve underlättad

och deraf skulle snart följa, att intresset för densammas utöfvande

ökades till väsentligt gagn för jagtvården i landet.

En lag om införande af allmän jagtskatt i den form, som förut

varit ifrågasatt, skulle dock helt visst komma att, åtminstone för närvarande

och innan jagten vunnit större betydelse i ekonomiskt hänseende,

än nu vore fallet, röna mostånd hos landets jordegare och således

sakna utsigt att kunna genomföras. Komiterade hade derför öfvergifvit

tanken derpå och sökt finna någon utväg, hvarigenom ändamålet skulle

kunna vinnas, utan att den jordegaren af ålder tillkommande jagträtt

träddes för nära. En sådan utväg ansåge komiterade sig hafva funnit

i de i förslaget intagna stadgandena om jagtpass. Grundtanken i dessa

stadganden vore, att hvar och en, som ville utöfva jagt å mark, den

han ej egde eller innehade, skulle vara skyldig att utlösa jagtpass,

medan deremot dylik skyldighet ej skulle åligga jordegare och jordinnehafvare

vid jagt å egen mark. Då förslaget sålunda från skyldigheten

att utlösa jagtpass fritoge jordegare och jordinnehafvare och till

och med utsträckte denna frihet till hemmavarande medlemmar af hans

familj samt hos honom anstälda jägare eller skogvaktare, kunde förslaget

icke sägas göra något obehörigt intrång i den jordegare och

jordinnehafvare för närvarande tillförsäkrade rätt till jagten å egen

mark. Någon motvilja mot förslaget från deras sida borde derföre ej

vara att förvänta. Å andra sidan hölle komiterade före, att stadgandena

om jagtpass skulle komma att medföra väsentligen samma fördelar,

som kunnat påräknas af införandet af allmän jagtskatt: minskning

af do illojala jägarnes antal samt skärpt tillsyn och kontroll öfver

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 66.

jagtlagarnes efterlefnad. I sistnämnda hänseende syntes särskild! vara

af betydelse, att, såsom förslaget innehölle, vederbörande kommun erhölle

andel i de böter, hvilka ådömdes för underlåt enhet att utlösa jagtpass,

enär derigenom hos kommunens medlemmar i allmänhet kunde förväntas

ett ökadt intresse för att sådana förseelser blefve beifrade.

Genom nådig remiss har domänstyrelsen anbefalts att, efter Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, inkomma

med underdånigt utlåtande öfver berörda förslag; och har

domänstyrelsen den 7 februari 1899 afgifvit sådant utlåtande och dervid

tillika öfverlemnat från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

och vederbörande skogstjenstemän infordrade yttranden.

Efter att hafva redogjort för de af de hörda myndigheterna vid

ifrågavarande bestämmelser gjorda erinringar, har domänstyrelsen för

egen del i frågan anfört följande.

Styrelsen hyste visserligen tvifvel om, att alla förväntningar om

jagt passinstitutionens verkningar skulle blifva uppfylda, men styrelsen

ansåge å andra sidan, att, om än det för lagbudets tillämpning varit

lyckligare, om alla jagtutöfvande, vare sig de vore befriade från lösen

eller ej, ålagts medföra jagtpass och om lagbudet inskränkts till de

folkrikaste delarne af landet, der kontrollen gifvetvis vore lättare och

der, enligt den förebragta utredningen, i första rummet erfordrades åtgärder

till jagtens upphjelpande, den ifrågavarande institutionens införande

likväl innebure ett steg i den rätta rigtningen. Af den utredning,

styrelsen lemna!, framginge nemligen, att de mindre jordegarne

inom den folkrikare delen af landet i allmänhet saknade håg och utväg

att skydda sina egna jagtområden, hvadan villebrådet i hög grad minskats

å dessa marker, som tillsammans upptoge högst betydande arealer.

Men då genom jagtpassets införande utöfvande! af jagt utan uppvisande

af jagtpass blefve underkastadt allmänt åtal och jordegaren blefve satt

i tillfälle att utan kostnader och besvär inskrida mot alla, som utan

att vara försedda med jagtpass olofligen jagade å hans egor, kunde

jordegarne, äfven de mindre, bättre än nu skydda sina egna jagtområden

och derigenom få ökadt intresse för jagtvården. Styrelsen tillstyrkte

derföre bifall till komiterades förslag i hufvudsak, men framställe

med afseende å vissa detaljbestämmelser följande anmärkningar.

Med utlösande af jagtpass vore i hvarje fall torenadt besvär och

tidsutdrägt, hvarföre med hänsyn till förhållandena i vårt land, der

afstånden i allmänhet vore rätt betydliga, det kunde ifrågasättas, huruvida

ej en tid af tre dagar för jagtpass vore väl knappt tilltagen, i

synnerhet om i betraktande toges, att ogynnsam väderlek kunde om
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 66

intetgöra en tillämnad jagt under så kort tid. Denna syntes derföre

böra utsträckas till en vecka, hvarjemte, för att undvika allt för stor

tidspillan med anskaffande af passet, detsamma syntes böra få utfärdas

äfven af vederbörande kronolänsman. I fråga om fördelning af de medel,

som inflöte för jagtpass, hvilka skulle gälla för hela riket, ansåge

styrelsen, att medlen borde fördelas på rikets samtliga landstingsområden;

och då arbeten för jagtvård, för hvilket ändamål medlen skulle

användas, syntes mest påkallas i folkrika orter, borde, enligt styrelsens

åsigt, fördelningen ske efter folkmängden å landet inom hvarje landstingsområde.

Medlen syntes böra redovisas hos statskontoret för att

af denna myndighet fördelas. Med skäl hade anmärkts, att det i 14

§ 2 mom. förekommande ordet »hemmavarande» vore otydligt och

kunde gifva upphof till olika tolkningar med deraf följande trakasserier

för jordegaren. Då detta ords uteslutande icke syntes medföra någon

synnerlig utsträckning af undantagen från skyldighet att utlösa jagtpass,

ansåge styrelseD, att det vore välbetänkt, att detsamma uteslötes

ur stadgandet. Hos jagträttsinnehafvaren anstäld skogsförvaltare syntes

böra hänföras till dem, som icke vore skyldiga utlösa och medföra

pass, hvarföre ordet »skogsförvaltare» borde inskjutas mellan orden

»anstäld» och »jägare». Som skärgård icke funnes vid Gotland och en

del andra kuster, syntes, på sätt Gotlands länsstyrelse föreslagit, orden

»eller vid hafskusten» böra intagas efter orden »i skärgården». På sätt

Stockholms, Södermanlands och Hallands länsstyrelser anmärkt, syntes

de, som skulle uppbära och redovisa jagtpassafgifter, böra tillerkännas

någon provision.

Sedan föredragande departementschefen härpå erinrat, att berörda

förslag jemlikt nådigt beslut den 29 mars 1899 öfverlemnats till högsta

domstolen för afgifvande af utlåtande, anmälde departementschefen det

af högsta domstolen med anledning häraf afgifna yttrande i hvad detsamma

afsåg bestämmelserna om jagtpass; och yttrade departementschefen

härefter:

Rörande dessa bestämmelser hafva två af högsta domstolens ledamöter

anfört följande.

Ehuru det föreslagna jagtpasstvånget egentligen saknade privaträttslig

betydelse, syntes dock, i betraktande af den inskränkning i

jagträtten, man derigenom velat åstadkomma, kunna försvaras, att de

''hufvudsakliga bestämmelserna derom i förevarande lag intagits. Sålunda

syntes här kunna stadgas, i hvilka fall en person skulle vara försedd

med jagtpass, huru iakttagandet af denna skyldighet skulle kontrolleras

och hvilken påföljd skulle vara förenad med dess åsidosättande. Före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

skrifterna om afgifter för erhållande af jagtpass samt om dessa afgifters

uppbörd, redovisning, användning och dylikt borde deremot ur förevarande

lag uteslutas. Hvad anginge skyldigheten att vara försedd

med jagtpass, syntes det med jagtpasstvånget afsedda syftet icke komma

att vinnas, såvida icke dylik skyldighet ålades alla, hvilka idkade jagt

eller visst slag deraf, med undantag allenast för Konungen och medlemmar

af det Kongl. huset. Någon betänklighet vid ett så vidsträckt

jagtpasstvång kunde bemälde ledamöter ej finna, då hinder ej syntes

möta att för de fall, der sådant kunde finnas nödigt eller lämpligt,

medgifva befrielse från skyldigheten att för erhållande af pass erlägga

afgift. Bestämmelserna härom borde emellertid icke intagas i förevarande

lag. Vidkommande de i 15 § intagna kontrollbestämmelserna,

syntes dessa ofta no g komma att visa sig föga effektiva, enär det ju i

många fall måste blifva svårt eller omöjligt för den, som fordrade uppvisande

af jagtpass, att, om invändning gjordes, visa sin behörighet

att påfordra uppvisandet. Det syntes derföre kunna ifrågasättas, huruvida

icke, till afhjelpande af nämnda olägenhet, antingen en hvar

kunde erhålla befogenhet att fordra uppvisande af jagtpass eller ock,

om sådant ansåges lämpligare, i stället för jagtpass borde införas något

slags jagtmärke, som under jagt skulle bäras, så att det vore lätt skönjbart.

I 16 § syntes böra förtydligas, huruvida för den der afsedda

förseelsen påföljden skulle utgöras blott af jagtpassets förverkande eller

om äfven straff skulle ådömas.

Eu af bemälde ledamöter har derjemte framhållit, hurusom hvarken

i gällande jagtstadga eller i den föreslagna lagen vore närmare angifvet,

hvilken verksamhet vore att hänföra till jagt. Detta förhållande kunde

måhända icke vålla synnerlig olägenhet, då fråga vore om oloflig jagt

å annans mark eller under fridlysningstid. Genom att taga hänsyn

till de i dessa fall tillämpliga stadgandenas uppenbara syfte syntes man

nemligen utan större svårigheter kunna finna den nödiga begränsningen.

Vida mera tvifvelaktig stälde sig saken, när det gälde jagtpasstvånget,

hvilket en jagande skulle vara underkastad äfven å mark, der han egde

jagträtt, och äfven i fall, då icke någon fridlysning gälde. Det skulle

derföre vara synnerligen önskvärdt, att i sammanhang med jagtpasstvångets

införande det i lagen upptoges föreskrifter, som kunde tjena

till ledning vid afgörandet af frågan, hvilken verksamhet skulle anses

såsom jagt.

Tre ledamöter hafva förenat sig om följande yttrande.

Att såsom vilkor för rättighet att idka eljest loflig jagt stadga

skyldighet för jagtidkaren att vara försedd med jagtpass eller bevis

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

om erlagd jagtslott innebure, efter bemälde ledamöters åsigt, ett så

afsevärdt intrång i den allmänna handlingsfriheten, att denna åtgärd

icke borde utan synnerligen tvingande skäl tillgripas, så mycket mindre

som jagten i värt land icke vore att anse uteslutande eller hufvudsakligen

såsom eu förlustelse, utan af många mindre bemedlade bedrefves

för att skaffa bidrag till deras nödtorftiga bergning. Bemälde ledamöter

vågade icke uttala något omdöme, huruvida för närvarande i vårt land

förefunnes sådan fara för det nyttiga villebrådets utödande, att en dylik

åtgärd finge anses påkallad, men kunde i allt fall icke biträda det af

komiterade i förevarande hänseende framstälda förslag, enligt bvilket

förpligtelse att erlägga jagtskatt och vara försedd med jagtpass icke

skulle åligga en hvar jagtidkare, utan vara inskränkt till dem, som jagade

å mark, hvilken jagtidkaren ej sjelf egde eller brukade. Mot detta

förslag syntes först och främst kunna anmärkas, att något giltigt skäl

ej blifvit förebragt, hvarföre jordinnekafvare skulle ega att sjelf fritt

utöfva sin jagträtt, men deremot eu särskild börda läggas ej blott på

den, hvilken ej innehade jord men ville förvärfva sig jagträtt å annans

mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare eller brukare af

jord, som ej vilie sjelf begagna sig af sin jagträtt utan upplåta densamma

till annan. Förslaget innebure härutinnan en orättvisa, hvartill

lagstiftaren ej borde göra sig skyldig. Den omförmälda inskränkningen

i skattskyldigheten medförde vidare, att verkningarne af skatten måste

blifva i hög grad begränsade. Af motiveringen framginge, att man

med förslaget i främsta rummet afset-t att motverka oloflig jagt å annans

mark; och hade komiterade antagit, att i följd af skatten dels många

skulle afhålla sig från utöfvande af oloflig jagt, dels de, som beginge

sådan förseelse, lättare skulle blifva befordrade till straff. Huru skatten

kunde antagas skola afhålla från oloflig jagt å annans mark syntes

svårt att förstå. Tjufskytten torde väl ej fråga efter skyldigheten att

erlägga skatt mera än han frågade efter jordegarens medgifvande.

Möjligen komme det särskilda straffet för jagt utan innehaf af jagtpass

att hafva en afskräckande verkan, men sådan kunde enklast och lättast

vinnas genom höjande af straffet för oloflig jagt, hvarom komiterade

jemväl framstäf förslag. Icke heller syntes förhoppningarne derom, att

genom stadgande om jagtskatt tjufskyttarne lättare skulle komma att

befordras till straff, varda uppfylda. En hvar, som kände organisationen

af våra polismyndigheter på landsbygden, insåge lätt, att åtal mot den,

som idkade jagt utan att. hafva erlagt jagtskatt och utan jordegarens

lof, i regeln icke kunde komma till stånd, med mindre den deraf

intresserade (jordegaren eller jagträttsinnohafvaren) toge initiativet och

Bih. till liilcsd. Prof. 1600■ 1 Sami. 1 Afd. 42 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 66.

anskaffade erforderlig bevisning. Den fördel, som i detta hänseende

skulle vinnas, vore då allenast, att målsegaren sluppe att sjelf föra

rättegången; men samma resultat kunde ernås genom en föreskrift, att

allmän åklagare hade att efter angifvelse af målsegaren åtala oloflig

jagt. Man hade vidare af jagtskattens införande väntat sig den fördelen,

att derigenom antalet jagtidkare skulle inskränkas till hufvudsakligen

sådana personer, som hyste intresse för viliebrådsstammens bevarande

och förökande. Uppenbart syntes dock vara, att, om än en sådan verkan

möjligen kunde vara att förvänta af en allmän jagtskatt, hvilket ej

vore höjdt öfver hvarje tvifvel, samma påföljd icke kunde genom den

af komiterade föreslagna skatten åstadkommas. Väl vore det att antaga,

att äfven den nu föreslagna skatten skulle medföra någon minskning i

jagtidkarnes antal, men, oafsedt att det vore ovisst, huruvida företrädesvis

för jagtvården mindre intresserade jägare skulle i följd af skattens införande

upphöra med sin verksamhet, förefölle det i allt fall klart, att,

då den stora massan af jagträttsinnehafvare fortfarande skulle vara

befriad från erläggande af jagtskatt, skattens verkan i nu omförmälda

hänseende icke kunde blifva af någon afsevärd betydelse. Om således

den föreslagna skatten icke kunde förväntas uppfylla sitt ändamål att

åstadkomma en bättre jagtvård, vore det å andra sidan uppenbart, att

densamma komme att medföra väsentliga olägenheter. För de enskilda

skulle deraf följa en mängd obehag och förvecklingar. Och då det

syntes nästan omöjligt att åstadkomma en verksam kontroll, vore det

att befara, att en mängd öfverträdelser af förbudet mot jagt utan innehaf

af jagtpass skulle komma att ega rum, hvilka öfverträdelser säkerligen

till stor del blefve ostraffade. Ett sådant förhållande kunde icke annat

än locka till ytterligare förseelser och verka ringaktning för lagens

helgd. Särskildt förtjenade det uppmärksammas, att det ej vore omöjligt,

att i följd häraf jemväl öfverträdelserna af förbudet mot jagt å annans

mark utan innehafvarens lof skulle tillväxa. På grund af hvad sålunda

anförts hemstälde bemälde ledamöter, att nu ifrågavarande paragrafer

måtte ur förslaget uteslutas.

Eu af dessa ledamöter har derjemte anfört, att, då ändamålet med

det föreslagna jagtpassinstitutet skulle vara att förekomma det nyttiga

villebrådets utödande, dermed icke syntes stå väl tillsammans attjagtpasstvång

ålades för annan jagt än efter dylikt villebråd, d. v. s.

sådant, som vore föremål för fridlysning. Komiterades åsigt, att genom

jagtpasstvånget de så kallade illojale jägarnes framfart skulle stäfjas,

måste, då någon kompetenspröfning icke skulle föregå utfärdande af

jagtpass, hvila på den förutsättning, att de illojale jägarne vore att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

finna bland dem, som icke egde tillgångar att utlösa pass. Men då

lojalitet på detta område säkerligen icke alltid sammanfölle med den

bättre ekonomiska ställningen, läge häri ett ytterligare skäl till tvekan,

om jagtpasstvånget kunde förväntas uppfylla det dermed afsedda ändamålet.

Sistbemälde ledamot har slutligen påpekat den särskilda svårighet

vid de föreslagna stadgandenas tillämpning, som skulle vållas deraf,

att i lagförslaget, lika litet som i nu gällande jagtstadga, gåfves någon

säker ledning för besvarandet af frågan, hvilken verksamhet vore att

anse såsom jagt. Olika meningar kunde säkerligen råda t. ex. derom,

huruvida den, som å mark, der han egde jagträtt, ville skjuta skator,

kråkor, ekorrar, råttor eller småfåglar, skulle vara underkastad skyldighet

att lösa jagtpass.

Bland sakkunnige råder icke mera än en mening derom, att inom

de mera bebygda delarne af vårt land tillgången på nyttigt villebråd

— med undantag för de i förhållande till landets utsträckning mindre

betydande områden, der jordegare eller jagtarrendatorer vidtagit särskilda

åtgärder för villebrådets fredande — numera i allmänhet är ganska

ringa och fortfarande stadd i aftagande. Detta förhållande är desto

mera i ögonen fallande, som de stora utmarksområden, hvilka äro för vårt

land kännetecknande, i och för sig borde erbjuda alla betingelser för

villebrådets trefnad. Orsakerna till förhållandet torde vara flera, men

en bland de främsta är utan tvifvel att söka uti den långt drifna jordstyckningen.

Egaren till ett mindre hemman saknar allt för ofta utväg

att freda sitt område för oloflig jagt. Jagten har för honom icke den

ekonomiska betydelse, att han gerna vill utsätta sig för besväret att

åtala obehöriga skyttar och för äfventyret att, om erforderlig bevisning

ej kan förebringas eller den sakfälde saknar tillgångar, nödgas sjelf betala

rättegångskostnaderna. Och med den allt mera uppöfvade skjutskickligheten

samt den lättade tillgången på billiga, men ändock goda jagtgevär,

saknas icke skyttar, som fresta jagtlyckan med ringa hänsyn

till jagträtten och än mindre till jagtvårdens fordringar.

I större delen af vårt land har jagten numera icke betydelse såsom

näringsfång. Utan sin betydelse bör den derföre icke anses vara.

Då, såsom i vårt land i regeln är fallet, större eller mindre utmarksområden,

af naturen lämpade till uppehållsorter för villebråd, höra till

jordegendomarna, finnes intet skäl att, såsom nu synes vara på god väg

att ske, låta jagten utan nytta för någon förfaras. Jagten är ett sundt

och upplifvande nöje; djurlifvets utrotande i skog och mark beröfvar

landtmannen ett med egandet eller besittningen af jord föreuadt behag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition iV.-o 66.

Den jordegare, som sjelf saknar sinne för jagtens nöjen, kan alltid

genom jagträttens utarrendering bereda sig någon ekonomisk fördel.

Åtskilliga utvägar för beredande af en förbättrad jagtvård hafva

ock blifvit föreslagna af den senast tillsatta jagtkomitén. I detta sammanhang

saknar jag anledning att sysselsätta mig med andra bland

dessa utvägar än den, som åsyftar införandet af jagtpass. I fråga om

ändamålet med och anordnandet af den sålunda till införande föreslagna

institutionen hänvisande till komiterades förslag och motivering, tillåter

jag mig här framhålla, att jag icke kan instämma med de tre ledamöter

af högsta domstolen, som förklarat sig finna något giltigt skäl

icke hafva blifvit förebragt, hvarföre jordinnehafvare skulle eg a att

sjelf fritt utöfva sin jagträtt, men deremot ön särskild börda läggas ej

blott på den, hvilken ej innehar jord, men vill förvärfva sig jagträtt å

annans mark, utan derigenom medelbart äfven på den egare eller brukare

af jord, som ej vill sjelf begagna sig af sin jagträtt utan upplåta densamma

till annan, en anordning, hvaruti justitieråden funnit eu orättvisa,

hvatill lagstiftaren ej borde göra sig skyldig. Saunt är, att, om, såsom i

åtskilliga länder är fallet, skyldigheten att vara försedd med jagtpass

uppställes såsom oeftergifligt vilkor för en hvar, han må vara innehafvare

af jord eller ej, som vill idka jagt, jagtpassinstitutionen i viss

mån erhåller en annan karakter än den, som tillkommer sagda institution,

sådan den nu af komiterade föreslagits. Ett ovilkorligt jagtpasstvång

eller ett sådant, som förutsätter tillstånd från det allmännas sida

för rätt att jaga äfven å egen mark, skulle utan tvifvel förefalla främmande

för vårt folks rättsuppfattning. Fritagas åter egare eller innehafvare

af jord från skyldigheten att vara försedde med jagtpass, erhåller

institutionen en väsentligt inskränkt räckvidd, men kommer derföre

icke, enligt min mening, att sakna rationel grund. Åtgärden varder

till sin hufvudsakliga innebörd en ordningsföreskrift, som, med utgångspunkt

från erkännandet att jagtens bevarande är ett allmänt intresse,

åsyftar att lemna de enskilda jordinnehafvarne ett välbehöfligt stöd vid

fredandet af jagten å deras egor. Sålunda fattad synes mig institutionen

ega sitt fulla berättigande och icke med fog kunna sägas medföra

en börda för egare eller innehafvare af jord. Hvad åter de

verkliga jägarne, med hvilka jag förstår sådana, som äro intresserade

för jagtens vårdande, angår, är det kändt, att för dem införandet af

jagtpass länge varit ett önskemål.

Nyssnämnda justitieråd hafva befarat, att verkningarna af jagtpasstvånget

komme att blifva i hög grad begränsade och att, till följd af

svårigheten att åstadkomma en verksam kontroll, eu mängd öfver
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 66.

trädelser komme att blifva ostraffade samt den häraf alstrade ringaktningen

för lagens helgd till och med framkalla en ökning af öfverträdelserna

af förbudet mot jagt å annans mark. Härvid bör emellertid

märkas, att, medan jagträttsinnehafvaren ensam eger att öfva tillsyn

deröfver, att oloflig jagt icke idkas å mark, der han har jagträtt, en

tillsyn, som af skäl, hvilka ofvan blifvit angifva, ofta icke är synnerligen

verksam, skall tillsynen öfver efterlefnaden af en blifvande jagtpassförfattning

utöfvas af polismyndigheten, hvarjemte i öfrigt eu hvar

eger åtala öfverträdelse af denna författning. I de flesta landsdelar

finnas för jagten intresserade personer, af hvilka kan väntas ett verksamt

biträde vid tillsynen å lagens efterlefnad. I sistnämnda omständighet

torde ligga den icke minst verksamma kontrollen på lagens

efterlefnad.

På grund af det anförda anser jag mig ega giltiga skäl att i

hufvudsak biträda komiterades förslag om införande af jagtpass. Såsom

förut erinrats, äro de af komitén i detta hänseende föreslagna bestämmelser

intagna såsom 13—16 §§ i det af komitén utarbetade förslag till

lag om rätt till jagt, men böra nu jemte tillhörande bestämmelser om

ansvar och åtal upptagas i en särskild författning. Förslag till dylik

författning, hvilket under litt. — torde få biläggas dagens protokoll,

har jag låtit inom finansdepartementet upprätta, dervid iakttagits de af

domänstyrelsen vid vissa delar af komiterades förslag gjorda erinringar.

Då bestämmelserna i fråga om jagtpass utbrutits ur lagen om

rätt till jagt, torde det af en ledamot i högsta domstolen anmärkta

behofvet af ett förtydligande i 16 § (4 § i förslaget till förordning

angående jagtpass) ej längre förefinnas.

Två ledamöter i högsta domstolen hafva framhållit såsom önskvärd!,

att någon ledning lemnades för afgörandet af frågan, hvilken

verksamhet är att anse såsom jagt. Enligt språkbruket lärer användningen

af ordet jagt väl vara inskränkt till däggdjur och fåglar, men

bland dessa icke blott till dem, som mera traditionel utgöra föremål

för jagande; sålunda talas t. ex. i nådiga kungörelserna den 27 april

1894 och den 8 sistlidne februari om jagt efter stare. I dagligt tal

förekommer ofta i fråga om sådana djurarter som ekorrar, kråkor, skator

m. fl. uttrycket jagt. När intet undantag för vissa djurarter göres,

lära sålunda bestämmelserna om jagtpass såsom förutsättning för rätt

till jagt med nyssnämnda begränsning blifva tillämpliga oberoende

deraf, hvilket djurslag är i fråga. Då cgare och innehafvare af jord

äro fritagna från jagtpasstvånget, och innehafvare af jagträtt å annans

mark i alla händelser måste förse sig med jagtpass, ser jag ingen

Bih. till Riksd. Prof. 1!)00. 1 Samt. 1 Afd. 42 Iläft. '' ° 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

olägenhet uti den utsträckning, som jagtpasstvånget sålunda komme

att erhålla. Dock torde icke rimligen kunna för en husbondes rätt

att låta sitt folk bortskjuta djur, som af eu eller annan anledning

kunna vara besvärliga i trädgårdar, åkrar eller andra egor, uppställas

fordran, att dessa personer skola vara försedda med jagtpass. Med

afseende härå har åt undantaget i 2 § 2 mom. af författningsförslaget

gifvits en vidsträcktare omfattning än motsvarande bestämmelse (14 §

2 mom.) i komiterades förslag eger.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ofvan

omförmälda, inom finansdepartementet upprättade förslag till förordning

angående jagtpass samt erinrat, att de i detta förslag förekommande

hänvisningar till lagen om rätt till jagt afsåge det förslag till lag

rörande berörda ämne, som genom förut denna dag på föredragning

af chefen för justitiedepartementet beslutad nådig proposition understälts

Riksdagens pröfning, hemstälde föredragande departementschefen

i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå

Riksdagen att antaga det upplästa förslaget till förordning angående

jagtpass.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan, täcktes Hans Maj:t Konungen

i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition af den lydelse, bilagan litt. — vid detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Waldemar Roos.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1900:41 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående jagtpass. s. 1 i texten