Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende ä införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af ut sökning slag en, lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt

247 sidor, varav 229 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 229 av 247 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1901:24, Med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende ä införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af ut sökning slag en, lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1

; f/

i f i % I tf

N:o 24.

Kong!,. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag

om hvad iakttagas skall i afseende ä införande af lagen

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om

ändring i vissa delar af ut sökning slag en, lag om beräknande

af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet

i visst fall vid förhör inför hofrätt; gifven Stockholms

slott den 31 december 1900.

Under åberopande af bifogade, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kong]. Maj:t härmed, jemlik! § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4:o) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt

Bill. till Riksd. Prof.. 1901. 1 Sami, 1 Afä. 20 Höft, (N:o 24)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24

5:o) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

L. Annerstedt.

,>v'' . a''''

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal, Maj:ts Nåd- Proposition N:o 24.

.3

ii

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordna», att 10 kap. 11 §, 22 kap. och 24 kap. 12 §

rättegångsbalken skola upphöra att gälla, samt att 16, 25, 26, 27 Och 30

kapitlen äfvensom nedannämnda delar af 8, 10, 11, 13, 14, 23, 24 och

29 kapitlen samma balk skola erhålla följande lydelse:

3 §.

Under Svea Hofrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Upsala,

Södermanlands, Gotlands, Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs,

Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län;

under Göta Hofrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län; under Hofrätten

öfver Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus lån.

10 kap.

27 §.

Vill någon a landet söka kronofogde, länsman, eller uppbördsman,

for det de gjort honom orätt, i hvarjehanda utmätning, uppbörd, eller med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 24.

egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att de pant olagliga sålt,

med mera dylikt; då må han det göra i häradsrätten, å den ort, der

brottet skett, eller der han bor, som klagar. I staden skall rådstufvurätt

dessa mål upptaga. Ege dock Konungens befallningshafvande makt att

strax råtta hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt sin, som lidit.

''28 §.

Varder ej invändning om underrätts behörighet af svaranden framstäld

efter ty i 16 kap. 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, hvarom

i 29 § af detta kap. förmäles, skall målet anses vara vid rätt domstol

anhängiggj ordt.

29. §. : wnba* or.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att

upptaga, skall den, ehvad invändning göres eller icke, visa målet från sig

i de fall, att- •‘.v • ''■ ■■ - "> \ '' ■•U.nil
1.

målet är af beskaffenhet att böra af annan myndighet än domstol

eller af särskild domstol eller omedelbart af högre rätt upptagas, eller ock

enligt lag eller särskild författning bör omedelbart af skiljemän pröfvas, eller

2. målet bör upptagas af viss underrätt, som ensam är behörig att

det slag af mål handlägga, eller ..

3. mål, som blifvit vid häradsrätt anhängiggjordt, må allenast af

rådstufvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller

om äktenskapsskilnad eller återgång af giftermål, eller om giftorätt i bo

efter den, som död är, eller om rätt till hans qvarlåtenskap eller andel

deri på grund af arf eller testamente, eller om arfskifte eller jemkning deri;

5. tvist är om utmätt lösegendom eller giltighet af lösöreköpsaf hand
ling,

och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort, der

godset finnes; ■ -;>''■> •

6. fråga, hvarom i målet tvistas, är af beskaffenhet att kunna utan

föregången stämning upptagas vid domstol;

7. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

30 §.

År mål, hvarom i 29 § 7 mom. förmäles, pröfvadt af underrätt,

må ej fråga -om dess behörighet upptagas i högre rätt, der ej

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

frågan af part i laga ordning dragits under den högre rättens pröfning,

eller ock underrätten på grund af annat stadgande i nämnda § bort

visa målet från sig.

>!*?•*’ ! ,*!'' >.* U* il / ilr'' ■»5 • r, : 1 **« . ''ll.bip/J* -**.''*'' ‘ Ä ■»i1'' •

; :j-j f ![»>[» U:-1 i i i jtb*''*!. •*OTH * l£i • ■ »If ''

n#Vhmnau*fm:hiji •« fl -J ■ . 31 §. be ■ • ■

;U''| ‘ t"g*"d > ''*.<•< jr» pi n?J lits ■ it '' U.jl)

I mål, som blifvit omedelbart vid högre rätt anhängiggjördt, åligge

rätten att oberoende af invändning pröfva, huruvida den ftr behörig att

målet upptaga. '' -

c;7iS| * i in»: i •< ! ••■iPn-toi.1 ir

''M1 ''■''> ’> %;;i i;g;v! •-

; TI ■; • • i. ) • . . !''•> ! [ ; 0 i -

Aftal, hvarigenom någon

domstol, vare utan verkan.

it* ><■ - f'';." i el .11 /t; 7 " ''d ■ •

i ■ '' i

j > j '' ■■ ■• Ö l • • ) . • ii ** t '' ;*1‘( U i '' ) i 1(1*! lurf

utfäst sig att svåra vid annan än rätt

!j Sl A > ''

11 kap.

32 §.

Vårder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 19 §§ för

hvarje fall sägs, vare den, der invändning göres eller svaranden från rätten

uteblifver, utan verkan. ” _

Är stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgifningén

icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden å den

dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att svaranden

den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuta’. Har svaranden ej

varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt och inom tid, som

för stämnings digifning gäller, delgifva svaranden rättens beslut. Försummar

käranden det, vare käromålet förfallet.

13 kap.

Pröfvas jftf lagligt mot häradshöfding eller mot borgmästare i stad,

der rådstufvurätten utom honom ej tinnes domför; förordne hofrätten en

annan i hans ställe.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kotic/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5 §•

Har genom underrätts beslut någon, som i rätten sitter, förklarats

jäfvig eller jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd ogillats, skall vid det

beslut förblifva. Fråga om jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller

mot ledamot af rådstufvurätt må ej heller eljest i högre rätt upptagas,

med mindre jäfvet i den högre rätten göres af part, som enligt 16 kap.

1 § är dertill berättigad, eller klagan föres öfver beslut, hvarigenom jäfvet

ogillats. Fråga om jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd må ej i

högre rätt väckas.

Varder genom hofrätts beslut ledamot af hofrätten förklarad jäfvig,

skall dervid förblifva. Ej heller må eljest fråga om jäf mot ledamot af

hofrätt upptagas hos Konungen, med mindre jäfvet af part der göres eller

fullföljes.

14 kap.

Käranden skall, ehvar rättegången börjas, alla dess skäl och bevis

genast framte, och svaranden sammaledes. Håller någon de bevis uppsåtligen

inne, som till ljus i saken tjena, böte fem, eller tio daler, eller

mera, allt som domaren pröfvar honom deri brottslig vara.

Nu sökér endera parten uppskof i saken, för ty, att han vill flera

bevis skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskof;

lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken

ändå atgöras skall, allt som omständigheterna det fordra.

6 §•

Ej må parterne vid muntligt förhör påstå, eller domaren tillåta, att

det uppskrifvas skall, om redan i skrifterna infördt är, eller till saken ej

rätteligen hörer. Hvad som vid muntligt förhör uppskrifves, det skall för

parterne uppläsas, om de det aska, eller rätten det nödigt finner: kännes

då parten ej vid det, som skrifvet är; hafve rätten vitsord att säga, hvad

talad t och svaradt var. Vill någon sina ord och mening förklara; det bör

ej vägras: pröfve dock domaren, hvad kraft det ega må.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kmif/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:<> 24. 7

J.i J ,..»:; i! fö■ ''■ ■, ;/,i •,;:. - ; V! / i ,< -"-i ''-;-

16 kap.

Om invändningar i rättegång, aä ock om rätt till särskild talan mot

domstols beslut, som under rättegång meddelas.

Vill vid underrätt part göra jäf mot någon, som i rätten sitter,

framställe invändningen vid första rättegångstillfälle då parten tillstädeskommer

och den, som jäfvet angår, har säte i rätten, eller, der den omständighet,

hvarå jäfvet grundas, då ej var för handen eller parten kunnig,

vid nästa rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom. Försummas

det. vare parts ratt att framställa invändningen försuten.

Jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller mot ledamot af rådstufvurätt

må ock i högre rätt göras, der den part, som vill frågaii väcka,

ej varit i lägre rätt tillstädes eller eljest ej förr än i den högre rätten

haft tillfälle att framställa jäfvet.

2'' §•

Menar svarande vid underrätt, att rätten ej är behörig att målet

upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svaranden

är tillstädes. Försummas det, vare svarandens rätt att framställa invändningen

försuten.

Kommer svaranden ej vid underrätten tillstädes, men har lian för

sin utevaro laga förfall, ege i hofrätten framställa invändning, som här

afses. Ej vare eljest i mål. som vid underrätt anhängiggjorts, part berättigad

att i högre rätt framställa sådan invändning.

--föfö^fö’ 3 §: " ■ ''. Vt ''-J b- -

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskilt beslut deröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller oek beslut, hvarigenom till värjemålsed dömes, då ege,

sä framt ej enligt 13 kap. 5 $ vid beslutet skall förblifva, part, som är

med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild klagan, der häri, innan

rättegångsförhandlingarne för dagen afslutats, till rättens protokoll anmäler

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong]. May.ts .Nåd. Proposition N:o 24.

sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller fullföljes ej klagan, stånde

beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens behörighet, högre rätt, under

hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner underrätten hafva bort oberoende

%fj ^vändning visa målet från sig. ,■

v‘i u\xy&

4 §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela

slutligt .yttrande eller döma till värjemålsed, der det kan ske samma dag

beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan hinder deraf

att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas, der ej, i tvistemål,

andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan på utgången af

invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt. Fortsättes

handläggningen efter den dag beslut öfver invändningen gafs, må

ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed dömas, förr än hofrätten

utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan. eller ock visadt

blifvit, att sådan klagan ej fullföljts. . ,.;.ö

5 §..

Hvad i 1 och 2 §§ stadgas om påföljd af underlåtenhet att i rätt

tid framställa invändning, som der afses, utgöre ej hinder för underrätt

att utöfva den pröfning, som enligt 13 kap. 1 § och 10 kap. 29 § åligger

rätten.

Vill svarande framställa invändning derom att han ej blifvit till

underrätt lagligen stämd, göre det vid första rättegångstillfälle, då han vid

rätten sig inställer; och gifve rätten så snart ske kan särskilt beslut öfver

invändningen. Har svaranden uteblifvit vid underrätten, ege han framställa

invändningen första gången han yttrar sig i hofrätten.

Göres invändning om stämning senare än nu är sagd!, må den ej

till pröfning upptagas.

-1- '' rJ:" 7 §. v-"

► i’’; ; ''‘-''.''Vt1 *-''4p <■ V | M l • •;F‘Yym .

Göres vid underrätt annan invändning än il, 2 eller 6 §. sägs,

gifve rätten särskilt beslut öfver invändningen, der dess beskaffenhet

sådant fordrar. - -

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

Beslut, som af underrätt blifvit i invändningsfråga under rättegången

meddeladt, må ej i annat fall än i 3 § sägs särskildt öfverklagas. Ej heller

må mot beslut, som underrätt eljest under rättegången meddelat, särskild

talan föras, der ej bär nedan eller eljest i lag finnes annorlunda stadgadt.

•v ''* *• v t.k u. u ■, a ;f . ,v\; ■ \ " "

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed,

före han öfver beslutet särskild klagan.

10 §•

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgifvande

af vite eller till ansvar för uteblifvande eller annan förseelse i

målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller

om ådömande af förelagdt vite för uteblifvande; eller utlåtit sig angående

ersättning åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i

målet; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i

händelse af missnöje, särskild talan föras. Lag samma vare, der genom

beslut,’ som af underrätt meddelats under rättegången, qvarstad eller skingringsförbud

eller dermed jemförlig åtgärd beviljats eller yrkande om häfvande

>nf sådan åtgärd ogillats.

11 §•

Är någon missnöjd med underrätts beslut, hvarigenom under rättegången

förordnats om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande

till rätten, stånde honom fritt att öfver beslutet föra särskild klagan.

12 §.

Menar part, att genom beslut, som äf underrätt meddelats, målet

onödigt uppehälles, ege han mot det beslut föra särskild talan.

13 §.

1 mål, som blifvit omedelbart vid hofrätt anhängiggjordt, ege ej

part, sedan han i svaromål sig inlåtit, göra invändning derom, att han ej

blifvit lagligen stämd.

Bill. till Kiksd. Prof. Idol. / Sand. 1 Afd. 20 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

14 §.

Hvad i 9, 10 och 11 §§ stadgas om klagan öfver underrätts der

omförmälda beslut skall ock ega tillämpning i fråga om dylika beslut,

som af hofrätt i der anhängigt mål under rättegången meddelas. Ej må

eljest af hofrätt under rättegången meddeladt beslut särskilt öfverklagas.

23 kap.

5 §.

När omröstas skall; säge den sin mening först, som ytterst sitter,

och sedan hvar efter annan, som de i rätten sate hafva, och grunde hvar

sin röst på lag och klara skäl. År saken af någon ledamot i rätten föredragen;

säge han först sin mening. Ej må någon draga sig undan, att

öfver hufvudsaken sig yttra, ändå att han förut varit emot det slut, som

de fleste stannat i, öfver något, som sjelfva rättegången rört, ehvad parten

då vägrat att svara i saken eller för den domstol, eller annan sådan invändning

gjort, som i 16 kap. denna balk sagdt är. Den annans mening

och skål bifaller, må dem ej å nyo upprepa och sakens slut dermed uppehålla:

häfver han flera skäl att styrka samma mening med, lägge dem

allenast till.

24 kap.

11 §•

Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom

och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras. År

häradshöfding, som dömt, ej då i samma rätt; gifve den, som i hans ställe

kommit, förklaring med nämnden. Äro i rådstufvu- och hofrätten ej så

många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de domföre äro; då

böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller den

förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydligen

utsatt; då må talan deremot fullföljas i den ordning, som för klagan öfver

utslaget skolat iakttagas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

11

25 kap.

Om sättet för fullföljd af talan mot underrätts beslut, så ock om underställning

af mål, som blifvit af underrätt afdömdt.

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet att

böra genom stämning anhängiggöras skall, der ej här nedan i 3 eller 5

§ annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, der någon vill föra talan mot underrätts slutliga

utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande

af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i boskilnadsmål,

öfver ansökningen om boskilnad; så ock i mål rörande jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund, ändå att målet ej skall genom

stämning anhängiggöras.

2 §.

I annat tvistemål än i 1 § sägs, så ock i ärende, som genom ansökning

eller annorledes kommit under behandling af underrätt, skall klagan

öfver rättens slutliga utslag föras genom besvär.

3 §•

Har i tvistemål underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen

ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär, ändå att målet är

sådant, att talan mot slutligt utslag deri eljest skolat efter vad fullföljas.

4 §.

Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål skall sökas genom

besvär.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed,

skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse

hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutiiga utslag i målet. Har

underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskildt

öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma

vare, der underrätt i slutligt utslag meddelat beslut i fråga, som rörer

fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i

målet. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut af beskaffenhet

att, der det under rättegången meddelats, särskild klagan varit tillåten,

skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i

hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i

hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

eg. " ''

Har i brottmål underrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan underrätt, må ej ändring i

utslaget sökas förr, än den rätt, som sist handlagt målet, deri meddelat

slutligt utslag; och skall klagan fullföljas hos den hofrätt, som har att

upptaga besvär öfver det slutliga utslaget, och inom samma tid, som för

ingifvande af sådana besvär är stadgad.

7 §■

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt

beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast

i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit dömdt till värjemålsed, i sammanhang dermed talan fullföljas emot

beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på frågan om edgången

inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver beslut, hvarigenom

förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet komma under

bedömande.

Anda att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att

till bemötande af vederpart^ ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

13

8 §•

Då mål åt'' underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed,

gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan deremot skall

fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hofrätt ändringbör

sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom hvilken tid

besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten sålunda föreskrifver

skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende

iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt

lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej är

samlad, varde den af honom meddelad.

• • *''• in

9 §•

År någon af underrätt dömd till döden eller till straffarbete på

lifstid eller till förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller förklarad

skyldig att fortsätta honom förut ådömdt straffarbete på lifstid, skall målet,

i hvad det honom rörer, underställas hofrättens pröfning.

Varder någon, som är tilltalad vid underrätt, jemväl stäld under

åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall underrätten,

sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo

hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del hofrättens pröfning,

ändå att det eljest ej, efter tv nyss är sagdt, skolat underställas.

Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve rätten till känna,

hvad part har att iakttaga, der han vill i hofrätten sig yttra; och läte i

stad rätten samt på landet häradshöfdingen inom tid, som för anförande

af besvär öfver rättens utslag i allmänhet gäller, till hofrätten insända

utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet.

10 §.

Dömes i underrätt någon ohörd, eller fälles der sådant utslag, att

någon, som ej är part i målet, deraf lider förfång, ege han att inom ett

år från det utslaget honom kunnigt blef söka ändring deri hos hofrätten

genom besvär. Klagar han ej inom den tid, hafve sin talan förlorat.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

26 kap.

Om förfarandet i vademål, så ock i tvistemål, som till hofrätt instämts.

Vill part mot underrätts utslag vädja, åligge parten att, med erläggande

af vadepenning, tre daler, göra anmälan derom i stad hos rätten

eller den, som är satt att å rättens vägnar dylik anmälan mottaga, eller,

der sådan ej finnes, hos rättens ordförande före klockan tolf å sjunde

dagen och å landet hos rätten eller häradshöfdingen sist å sjunde dagen

från den dag, då utslaget gafs. Från erläggande af vadepenning vare part

frikallad, der antagas må, att han för fattigdom ej förmår gälda afgiften.

Kronan vare ock från vadepenning fri. Har i mål, deri flere ega gemensam

talan, en af dem erlagt vadepenning, galle det äfven för medpart,

som i rätt tid anmält vad. Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde

utslaget fast; och varde förty vadeanmälan, som göres senare eller annorledes,

än sagdt är, ej upptagen.

Vadepenning tillfälle i stad rätten och å landet häradshöfdingen,

som i målet dömt.

^ §• • , .

Då vädjadt är, varde å utslaget tecknadt bevis derom med underrättelse

om den tid, inom hvilken den vädjande har att i hofrätten sig

inställa och ingifva vadeinlaga. Vederpart^ ege ock på begäran erhålla

bevis om vadet jemte underrättelse om sagda inställelsetid.

3 §.

Har vadeanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att å utslaget

erhålla bevis derom med de skäl, hvarå beslutet grundats; och ege parten

att mot beslutet fullfölja talan genom besvär efter ty i 27 kap. 1 § sägs.

Ej må särskild klagan föras deröfver att vadeanmälan upptagits.

Fullföljes talan i målet, ege vederparten att inom tid, som i detta kap. är

stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

vadeanmälan blifvit rätteligen gjord; dock må ej, der part för fattigdom

frikallats från vadepenning, komma under pröfning, huruvida sådant rätteligen

skett.

Vill ej den, som vädjat, fullfölja sin talan, gifve det vederparten

tillkänna sist å sjunde dagen från den dag, då vadet senast skolat anmälas.

Försummas det, och vill vederpart, som i hofrätten sig inställer inom den

för svaromåls afgifvande stadgade tid, njuta ersättning för sin kostnad,

söke det skriftligen i hofrätten sist å trettionde dagen efter utgången af

den tid.

5 §.

Part, som vädjat, skall i hofrätten sig inställa, i mål från underrätt,

hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens eller Vesterbottens läns

lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i mål från annan

underrätt före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget

gafs; och åligge parten att inom samma tid till hofrätten ingifva vadeinlaga,

deri han framställer sin talan, samt vid den inlaga foga det öfverklagade

utslaget med vadebevis äfvensom underrättens öfriga protokoll i målet.

6 §■

Underlåter den, som vädjat, att inom stadgad tid iakttaga inställelse

eller ingifva vadeinlaga, stånde underrättens utslag fast, der ej inom

samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätta hofrätten ny tid.

7 §•

Har käranden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens protokoll

eller »-adebevis, och är ej det felande af annan part ingifvet, förelägge

hofrätten käranden viss tid att dermed inkomma, vid äfventyr att, der det

ej är i hofrätten tillgängligt då målet till afgörande företages, käranden

skall hafva sin talan förlorat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

Svaranden skall sig i hofrätten inställa sist å fjortonde dagen från

den dag, då käranden senast bör der tillstädeskomma. Inställer svaranden

sig ej inom sagda tid, hafve sedan ej rätt att varda i hofrätten hörd,

med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas förfall, utsätte

hofrätten ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid instält sig, ege han framställa jäf

mot vittne, som i hofrätten åberopas.

9 §•

o

A vadeinlaga ege svarande, som inställer sig i hofrätten, att inom

den för inställelsen stadgade tid afgifva skriftligt genmäle.

10 §.

Har käranden i vadeinlagan förbehållit sig rätt att vidare sig yttra,

ege han inom tre veckor från den dag, då svaranden senast bort tillstädeskomma,

ingifva ytterligare en skrift.

A* ”■ V ‘ >lj r , f ; ; A’ . • , ;> • . . V
11

§•

Har svaranden före utgången af den tid, inom hvilken han bort sig

inställa, skriftligen förbehållit sig rätt att vidare yttra sig i målet, vare

han berättigad att inom sex veckor från utgången af sagda tid skriftligt

yttrande afgifva.

Af käranden ingifven skrift, som i 10 § afses, ege svaranden att

inom tre veckor från den dag, då skriften sist bort ingifvas, skriftligen

bemöta, ändå att svaranden underlåtit att afgifva svaromål eller att göra

förbehåll, hvarom ofvan förmäles.

Söker svaranden anstånd med ingifvande af inlaga, som i denna § afses,

ege hofrätten att anstånd på viss tid bevilja, när synnerliga skäl dertill äro.

12 §.

Vid inlaga, hvarom i detta kap. förmäles, skall fogas styikt afskrift

af inlagan, så ock af de fullmakter och skriftliga bevis, som dertill

höra. Hvad sålunda år stadgadt ege dock ej tillämpning i afseende å

kartor eller andra, ritninger, ej heller å handlingar af vidlyftigare be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål, eller handlingar rörande laga

skifte eller dermed jemförlig förrättning, eller handelsböcker eller andra

räkenskaper.

Afskrift, som i denna § afses, ege vederparten uttaga. Aro flere

vederpart^’, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall afskriften uttaga,

må den ej utlemnas. Har part underlåtit att ingifva afskrift, som enligt

denna § skall vid inlaga fogas, vare vederparten berättigad att på den

försumliges bekostnad låta taga sådan afskrift.

13 §•

År i vädjadt mål talan fullföljd mot beslut, hvarigenom underrätten

fält part att utgifva vite eller att höta för uteblifvande eller annan förseelse

i målet, ege hofrätten att i den fråga infordra yttrande från allmänne

åklagaren.

14 §.

Till vinnande af upplysning, som i vädjadt mål pröfvas erforderlig,

ege hofrätten anställa muntligt förhör med parterne eller, der förhöret

ej lämpligen kan ega rum i hofrätten, uppdraga åt underrätt att det hålla.

Ej må den omständigheten, att svaranden i hofrätten uteblifvit, utgöra

hinder för hofrätten att förordna om hans inkallande till förhör, der sådant

pröfvas för målets utredande erforderligt.

I beslut om förhör sätte hofrätten ut omständighet, hvarom upplysning

erfordras; förelägge ock part, som skall vid förhöret tillstädeskomma,

antingen vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder af

hans utevaro. Skall förhöret hållas vid underrätt, meddele hofrätten de

ytterligare föreskrifter, som pröfvas nödiga.

15 §•

I tvistemål, som är till hofrätt instämdt, skola parterne å den i

stämningen utsatta dag inför hofrätten sig inställa. Försummar käranden

det, vare stämningen förfallen, och njute svaranden ersättning för sin

kostnad. Kommer ej svaranden, förelägge hofrätten honom ny tid för

inställelse samt vite i penningar eller äfventyr att målet ändock afgöres.

I mål, som i denna § afses, skall hvad om sättet för utförande af

talan inför underrätt gäller lända till efterrättelse.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 TJäft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

27 kap.

Om förfarandet i mål, som genom besvär eller underställning till hofrätt

inkommit, så ock i mål eller ärende, som annorledes än genom stämning

omedelbart der anhängiggjorts.

1 §•

Besvär öfver underrätts utslag eller beslut skola, till hofrätten ingifvas,

i mål från underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte

dagen, i mål från annan underrätt i nämnda län eller i Jemtlands, Vesternorrlands

eller Gotlands län före klockan tolf å trettionde dagen samt i

mål från underrätt i annan del af riket före klockan tolf å tjugonde dagen

från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare klagan ej till

viss tid inskränkt, der den är sådan, som i 16 kap. 12 § afses, eller angår

beslut om någons häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande

till rätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde intill besvärstidens utgång

Öppet att aflemna besvärsskrift till Konungens befallningshafvande eller

tillsyningsmannen vid häktet.

2 §•

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid till hofrätt

fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde underrättens utslag fast,

der ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte hofrätten

ny tid.

3 §•

Vid besvär loge klaganden det öfverklagade utslaget samt underrättens

öfriga protokoll i målet.

4 §•

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens protokoll,

och är ej det felande af annan part ingifvet, meddele hofrätten

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

föreläggande efter ty i 26 kap. 7 § sägs; och skall, der klaganden är allmän

åklagare, föreläggandet honom delgifvas.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom hofrättens

försorg införskaffas.

5 §•

Har part i föreskrifven ordning fullföljt talan mot underrätts slutliga

utslag i brottmål eller mot utslag, hvarigenom underrätt i sådant mål

dömt till värjemålsed, och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty

nedan sägs, tillfälle lemnas klagandens vederpart att öfver besvären sig yttra.

Aro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankom me på hofrätten

att om vederpartens hörande öfver besvären förordna; dock må ej, med

mindre tillfälle lemnats veder parten att sig förklara, ändring i underrättens

utslag göras, i annat fall än då besvären angå någons häktande eller qvarhållande

i häkte eller hemtande till rätten, eller ock stadgandet i senare

stycket af 12 § eger tillämpning.

6 §•

Skall någon höras öfver besvär, och är ej sådant fall för handen,

som i 12 § sägs, vare klaganden pligtig att, efter föreläggande, besvärshandlingarne,

utom underrättens protokoll i målet, uttaga och dem i hufvudskrift

eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att inom lika

tid, som enligt 1 § för besvär öfver underrättens utslag i allmänhet gäller,

räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom hofrätten kungöres,

till hofrätten inkomma med sådant intyg, som ill kap. 38 § sägs, rörande

delgifningen och dagen derför samt återställa handlingarne eller ingifva

styrkt afskrift deraf. År klaganden allmän åklagare, skola besvärshandlingarne

genom hofrättens försorg honom tillställas, och skall tiden för

ingifvande af delgifningsbevis samt återställande af handlingarne räknas

frän den dag handlingarne kommo honom till hända.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande

af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarne, hos

hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden

åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl

dertill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar

af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål,

eller handlingar rörande laga skifte eller dermed jemförlig förrättning,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller handelsböcker eller andra räkenskaper, ege, på framställning af klaganden,

hofrätten efter omständigheterna förordna, huruvida de må frän

digifning undantagas.

7 §•

År i fall, som uti 6 § afses, ej veterligt hvar klagandens vederpart

sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i

hofrätten anmält viss person, som eger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarne,

eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återstålle

klaganden inom stadgad tid bcsvärshandlingarne, der de äro af honom

uttagna, och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det han låtit

i allmänna tidningarne tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång,

kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarne

finnas hos hofrätten att tillgå. År klaganden allmän åklagare, läte hofrätten

besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarne införd efter

ty nu är sagdt.

8 §•

Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att

fullgöra hvad honom enligt 6 eller 7 § åligger, lägge hofrätten honom

ny tid före. Visas ej laga förfall, eller, der fråga är om delgifning enligt

6 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 7 § sägs, ege hofrätten,

då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till afgörande.

Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit

bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro ej

besvärshandlingarne återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven då målet

afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan- Lag samma vare, der

klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofrättens föreläggande låtit

i allmänna tidningarne införa kungörelse om besvären och förklaring ej

inkommit då målet till afgörande företages.

9 §•

Har enskild part låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,

vare i fall, som i 6 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad

att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarne från hofrätten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

21

10 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda

tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare

denne pligtig att inom lika tid, som enligt 1 § för besvär öfver underrättens

utslag i allmänhet gäller, räknad från den dag handlingarne honom

tillstäldes, förklaring till hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären

i allmänna tidningarna införd, skall förklaringen ingifvas inom nittio

dagar från sista kungörandet. Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ock

i betaldt bref med allmänna posten till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga

förfall; visas förfall, utsåtte hofrätten ny tid.

11 §•

Hvad parterna enligt 6 och 10 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyr,

om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

12 §.

Skall i mål,, deri någon hålles häktad, denne eller annan öfver besvär

höras, läte hofrätten genom Konungens befallningshafvande infordra förklaring

på sätt tj en ligast finnes. Äro i ty fall flere, å fri fot varande

enskilde parter, som skola höras, skall en hvar af dem anses hafva af

besvären erhållit del, då honom tillstälts styrkt afskrift af hofrättens beslut

i hvad det honom rörer, jemte underrättelse att besvärshandlingarne intill

utgången af den för förklaringens afgifvande bestämda tid finnas att tillgå

hos Konungens befallningshafvande i den ort, der delgifningen skett.

Vistas den, som höras skulle, utrikes, eller är ej veterligt, hvar han

sig uppehåller, och har han ej i hofrätten anmält viss person, som eger

att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarne, må den omständigheten,

att besvären ej blifvit honom delgifna, icke föranleda uppehåll med målets

afgörande.

13 §.

Besluter hofrätten att infordra underdomares utlåtande öfver besvären,

må ej part med beslutets delgifvande betungas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

14 §.

Pröfvar hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att afgifva

a^nde öfvei mla^a^ som, efter det besvären utstälts till förklaring,

blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt, att klaganden höres öfver

förklaring eller, annan inlaga, som af vederparten ingifvits, ege hofrätten

meddela föreskrift om delgifvande af inlaga, hvarom fråga är.

15 §.

Finner i besvärsmål hofrätten nödigt att, till vinnande af upplysning

rörande viss omständighet, muntligt förhör med parterne hålles, ege hofrätten

anställa sådant förhör, eller, der det ej lämpligen kan ske, uppdraga

åt underrätt att hålla förhöret. Har klagandens vederpart underlåtit att

afgifva förklaring, värde han ändå till förhöret kallad, der så ske kan.

I beslut om förhör skall angifvas omständighet, hvarom upplysning

erfordras. Skall förhöret hallas vid underrätt, meddele hofrätten de ytterligare

föreskrifter, som pröfvas nödiga.

16 §.

Då i besvärsmål hofrätt meddelat utslag, deröfver klagan må föras,

skall kungörelse om utslaget införas i allmänna tidningarne.

Närmare bestämmelser i fråga om sådan kungörelse meddelas af

Konungen.

17 §.

I underställningsmål skall hvad förut i detta kap. finnes stadgadt ej

vinna tillämpning. 1 sådant mål ege part att inom tid, som enligt 1 § för

anförande af besvär öfver underrättens utslag i allmänhet gäller, till hofrätten

eller, der han i mulet hålles häktad, till Konungens befallningshafvande

eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva de påminnelser han

aktar nödiga. Varda ej inom den tid påminnelser ingifna, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande. Finner hofrätten part böra höras,

ege hofrätten meddela de föreskrifter, som med afseende derå finnas erforderliga.

18 §.

1 fråga om parters hörande i mål eller ärende, hvarmed utan föregången

stämning hofrätt såsom första domstol tager befattning, ege hofrätten

förordna efter ty tjenligast finnes.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

19 §.

Skall muntligt förhör hållas i mål eller ärende, som i detta kap.

afses, förelägga hofrätten part, som skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen

vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder af hans utevaro.

I brottmål, der talan om ansvar föres, ege hofrätten ock, i stället för utsättande

af påföljd, som nyss är sagd, förordna att part, som från förhöret

uteblifver, må hemtas till rätten, der förhöret skall hållas.

29 kap.

4 §•

Finnes någon hos Konungen mot klara skäl klaga öfver hofrätts dom,

böte från etthundra till femhundra daler; och vare i ty fall samma lag

för fullmäktig som för part.

30 kap.

Om fullföljd af talan mot hofrätts beslut, så ock om underställning af

mål, som blifvit af hofrätt afdömdt.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten

instämdt tvistemål skall,*der ej bär nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos Konungen

föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver hofrätts

slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången stämning,

hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag

ansedt.

2 §.

Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller

stämningen ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

3 §.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,

der det under rättegången gifvits, särskild klagan deröfver varit tillåten,

och varder talan mot det beslut i hofrätten fullföljd i sammanhang med

klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda

frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom

besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej

klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,

vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang med

hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till

värjemålsed och på den grund visat målet åter.

5 §•

Har i brottmål hofrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid

för klagan öfver det utslag, hvad i 25 kap. 6 § är stadgadt ega motsvarande

tillämpning.

6 §•

é

öfver hofrätts utslag i fråga, som jemlikt 16 kap. 3 § blifvit från

underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hofrätten upphäft beslut,

hvarigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

7 §.

I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning understäldt,

ege ej allmän åklagare i annat hänseende, än så vidt angår ansvarseller

ersättningsskyldighet för honom sjelf, söka ändring i hofrättens

utslag, der han ej tillika är målsegande. Finner, på framställning af

åklagaren eller eljest, Justitiekanslern sådana omständigheter vara för handen,

att talan mot hofrättens utslag bör fullföljas, ege han derom förordna.

Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt, som

Riksdagens justitieombudsman tillkommer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

2f>

8 §■''

Har underrätt beviljat qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat

om annan dermed jemförlig åtgärd eller meddelat föreskrift om någons

häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till rätten, och varder

det beslut af hofrätten upphäfdt, vare ej klagan öfver hofrättens utslag

tillåten. Ej heller må klagan föras öfver huträtta utslag i fråga, som

enligt 16 kap. 12 § dragits under hofrättens pröfning.

It > i \ t 11 ’ * ■ t! > f ''•••; ■’ \ i » ‘ ‘ t» »'' 1 ‘ t1 r''* 1 .vV.-f!,, ‘Mi. \\l

9 §•

Har hofrätt i der anhängigt mål under rättegången meddelat beslut

af beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet

föras genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i

fråga om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall

linnes i 25 kap. 5 § stadgadt om klagan öfver underrätts beslut i sådan

fråga ega motsvarande tillämpning.

10 §• . o i '' "it

r ''r JK. »ii ^ \\ ‘t''!''1 1

I fråga om beslut, som i annat fall än i 9 § afse», blifvit af hofrätt

i der anhängigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25

kap. 7 § är angående der omförmälda beslut föreskri fve t ega motsvarande

tillämpning. : , ; i v . :

U §.

J)å hofrätt meddelar utslag eller beslut, deremot talan må omedelbarligen

fullföljas, skall deri gifvas till känna, huruvida klagan skall

föras genom revisionsansökning eller genom besvär; och varde jemväl aqgifvet,

der talan skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall

i hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär

skola inlemnas. Hvad hofrätten sålunda föreskrifver skall i fråga om

sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

I mål, deri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom

nu är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas den

häktade, der det ej blifvit för honom muntligen afsagd!.

Bill. till IiUsd. Prot. Idol. 1 Sami. 1 A fd. 20 Höjt..

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kovr/1. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 24.

2(5

12 §.

Vill part söka revision, åligga honom att före klockan tolf å

tjugonde dagen från den dag, .då hofrättens utslag gafs, skriftligen hos

hofrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmäldt, stånde

utslaget fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller

annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

Den, som i hofrätten fört parts talan, ege, utan särskildt bemyndigande,

å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan höra vederparten.

u. i..» 13 §.

; i ) no >u:!.å -v- i,i t .-I* •• o•: ■...■■ ; i.i y
Har

part rätteligen anmält missnöje, gifve hofrätten bevis derom

med underrättelse om hvad parten enligt 16 § har att iakttaga för fullföljd

af sin talan. ..k,, ,.-7v 1 , : ; i, ; .

14 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, ege parten att mot beslutet

fullfölja talan genom besvär.

Ej må särskild klagan föras deröfv er att missnöjesanmälan upptagits.

Fullföljes talan i målet, ege vederparten att inom den tid, som för svaromåls

afgifvande gäller, påkalla pröfning af frågan, huruvida anmälan blifvit

rätteligen gjord.

15 §.

Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hofrätten före utgången

af den tid, inom hvilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos

hofrätten befintliga handlingar i målet.

f Jr-O.! ."Vi.'' ;;:?v ;‘.:i ? i jy

•Oli i; *.f 1. in t ivjJd> ta 1 1 1 n‘o -i". '' Tv •> V. •:; ,

r iie.D ;a , J6 §•, m . r,

Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall

före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dagr då utslaget gafs,

inställa sig i Konungens ftedre'' Justitierevision samt dit ingifva revisions*

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Ma.y.ts Nåd. Proposition N:o 24.

inlaga, deri han framställer sin talan. Vid inlagan foge han ej allenast

revisionsskilling, fyrahundra daler, utan ock öfverklagade utslaget jemte

bevis om anmäldt missnöje samt underrättens protokoll i målet, såvidt

deras insändande ej åligger hofrätten, så ock de hos hofrätten förda protokoll.

Har i mål, deri flere ega gemensam talan, en af dem erlagt revisionsskilling,

galle det äfven för medpart, som rätteligen anmält missnöje.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, der han,

före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af Konungens

befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen eller kronofogden

eller, i mål ■ från Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmark,

länsmannen eller lappfogden i- den ort, der sökanden har sitt hemvist,

styrker, att sökanden icke eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen

eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Sökes hos

någon af de myndigheter nu sagda äro, sådant intyg, som här afses, och

äro ej sökandens förmögenhetsvilkor myndigheten kunniga; uppdraga då

åt trovärdig man att derom hålla undersökning, och gifve sedan intyg,

der det pröfvas kunna ske.

Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.

,U.;r >/,, rtijgii"- in» v :''•* ;» '' t! .V.'' ( -s

. ■; ";ti ti)''; •.*bu*-o /*<» i . ,''h: tV>Å\r. UiV.V.J! K . roV UfiV

• . I'' V''V i - I * f - r. ; * -i •( 17 §. t • •• V». . 1, ,1 !■■'' f,.

. >i i ''fl •''’! t

Försummar part, som anmält missnöje, att, inom den i 16 § stadgade

tid, inställa sig eller ingifva revisionsinlaga eller ock revisionsskilling

eller sådant intyg om fattigdom, som i nämnda § sägs, ståndc hofrättens

utslag fast, der ej inom samma tid visas laga förfall Visas förfall, utsätter

Konungen ny tid.

..• / - , ■ .l ■'' •. • . . ; ■ I I '' ■ ''-''i/l ''i ‘ i i ! ’ '' ''> i t'' f Ö

Uteblifver part, som anmält missnöje, och vill vederpart,''-som inom

den för svaromåls afgifvande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning

för sin kostnad, söke det. skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen

efter utgången af den tid.

19 §•

Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfverklagade utslaget

eller bevis om anmäldt missnöje eller underrättens eller hofrättens

protokoll i målet, och är ej handlingen af annan part företedd eller från

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hofrätten in.sänd, värde sökanden förelagdt att inom viss tid med det felande

inkomma vid äfventyr att, der det ej är hos Konungen tillgängligt

dft målet till afgörande företages, sökanden skall hafva sin talan förlorat.

20 §.

>'' '' , ■ ,:s ■ ; I ; 1 ‘ i åt: , ,''i •< i

Svaranden skall inställa sig i Nedre Justitierevisionen sist å fjortonde

dagen från den dag, då sökanden senast bör der tillstädeskomma.

Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, trafve sedan ej rätt att varda

hos Konungen hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas

förfall, utsätter Konungen ny tid. ■>

Ändå att Bvaranden ej i rätt tid in* till t sig, ege han framställa jäf

mot vittne, som hos Konungen åberopas,

'' "''t ''• -o L*.

.■> /.tjt: •'' ■ ;

21 §. - o v,.

. ■ ;y * « ’ m '' .''»! .{ i å

Hvad i 26 kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§ är stadgadt angående mål,

som efter vad till hofrätt inkommit, skall ega motsvarande tillämpning i

fråga om mål, som genom revisionsansöknirig dragits" under Konungens

pröfning.

V. i '' >a *•- H i 1 ii! ; nrjj.. ■, :\ “-•*•(»!

(rör ej Konungen ändring i hofrättens utslag eller förlikas partenie,

skall nedsatt revisionsskilling tillfalla Kronan. Varder hofrättens utslag

ändradt, förordnar Konungen tillika, att sökanden eger återbekomma revisionsskillingen.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att enligt lag talan skolat

fullföljas genom besvär, eller att af annan orsak revisionsskilling rätteligen

ej skolat af parten gäldas, ege han, intill dess målet blifvit afgjordt,

hos Konungen framställa yrkande om afgiftens återfående.

''!• n f''.r .,-t

23 §.

Besvär öfver hofrätts utslag eller beslut skola till Nedre Justitierevisionen

ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget

eller beslutet gafs. , ..;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Majsts Nåd. Proposition N:o 24.

24)

Part, som i målet hålles häktad, ege att till Konungens befallningshafvande

eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär; och vai*de,

der ej utslaget eller beslutet blifvit åt hofrätten muntligen afsagdt för

parten, tiden för besvärens ingifvande för honom räknad från den dag

utslaget eller beslutet honom delgafs.

Har hofrätt faststält underrätts beslut om någons häktande eller qvarhållande

i häkte eller hemtande till rätten, vare klagan öfver hofrättens

utslag i den fråga ej till viss tid inskränkt. Har hofrätt i der anhängigt

mål meddelat beslut, hvarom nyss är sagdt, vare lag samma.

''I tf; it/i Itp -••>(>»•.! Jogmsiij gt:b u-si» er.''i bRuiue: u )• amu:

;m‘ ob r« ••■''!! Ii,! »''.''i-- s .i-’--. •'' ''!■'' 24,! §f ! :

Hvad i 25 kap. 10 § år för der afsedt fall stadgadt skall ega motsvarande

tillämpning i frågan om klagan öfver utslag, som af hofrätt

meddelats.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen

fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stande hofrättens utslag fast, der ej

inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen py tid.

-i, .-■) t" .it'' . •; ) i'' '' ”e ■ i

Äro besvär öfver hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola från

hofrätten infordras derstädes befintliga handlingar i målet samt, der klaganden

är allmän åklagare eller i målet häktad, jemväl hofrättens i målet

förda protokoll, såvidt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

,, I • i i • ,, : ’ '' ; I,, : 1 . >;. . '' ■ ; i : • i 1 • : » i 1 ■'' ; i. . f • \ I ‘ • i ‘ VI I .

Vid besvär, som bos Konungen anföras, doge klaganden öfverklagade

utslaget samt underrättens och hofrättens i målet förda protokoll, såvidt

deras insändande ej åligger hofrätten efter ty i 26 § sägs.

Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i 27

kap. 4 § är för der afsedt fall stadgadt ega motsvarande tillämpning.

28 §.

Finnes någon höra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,

eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen, skall hvad i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Sötigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

27 kap. 6—13 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla; dock

skola, vid delgifning af besvär, jemväl hofrättens protokoll och utslag i

målet samt de i hofrätten af klaganden ingifna handlingar, öfver hviska

tillfälle ej lemnats vederparten att sig yttra, honom delgifvas.

29 §.

'' ’ N ■ ''• < . ’! / ’ * ! ! '' ''« i-; •• •• ör 1 - ■. t > < [ ■

Har någon blifvit af hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvad det

honom rörer, underställas Konungens pröfning. 1 ty fall läte hofrätten

inom en månad från den dag utslaget meddelades till Konungen insända

hofrättens protokoll och utslag i malet samt öfriga dertill hörande handlingar.

Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt gälle ej om underställningsmal,

utan skall å sadant mål hvad i 27 kap. 17 § sägs ega motsvarande

tillämpning.

Då mål underställes Konungens pröfning, gifve hofrätten tillkänna,

hvad part har att iakttaga, der han vill påminnelser i målet afgifva
-

Hvad i

: r-30 §. !.< ''sb

26 och 27 kapitlen är stadgadt i fråga om förhörs anställande

i hofrätt ege motsvarande tillämpning, der i något mål Konungen

finner nödigt, att till vinnande af upplysning rörande viss omständighet

förhör med parterne hålles.. v> ....... ;i -.;y

31 §.;

.... - !|> • ■ ■•■■■ ‘''it'' hl''.,’ -il/ ■'' .}•: .

Har i mål, som dragits under Konungens pröfning, förlikning mellan

parterne träffats, eller varder, efter det part jemlikt 12 § anmält missnöje

med hofrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen fullföljes,

ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

■ ’’ 32 §.

4 • *■■■> ,,! • ■ K.-'': ***]■''■ • *" tv fv

Om fullföljd af talan mot hofrätts utslag i utsökningsmål skils i

utsökningslagen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongh Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

31

''< ■1»!''/«» Mr ''• *t!"'' tr '' (>!: t«•''

-1l Ka .t!- -i'' ''« [ i. t /.''j j-> ''•%'' .''/ifiiU t''0''.*'';•>> • / ; I: • •*

, i i-fii i!•-.''><•'' •!«/(*''*■''»> i -; --U •

• ..jv-r.i .hc

Förslag

it i*,'': •• • *■ - Lag

it >(;.< ■ .tf; ''i i. ! -i >- ''• .>''!''• V ibvw.mu JiatadV»! tllil/

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa

delar af rättegångsbalken. in
•

t''V/" \.Jrih(nr ''nan agdii>f. '',• i j >•:f.i•» : *1

1 §•

.''(i-! v .''am"": ■» ’ * fi l- •• >''• ; 1 ''■ a i ■''< i H

Den nu antagna lagen angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken

skall jemte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och

med den 1 Januari 1902. n

Mål, som vid nämnda tid redan äro anhängig», skola behandlas enligt

äldre lag; dock att de nya bestämmelserna skola tillämpas i fråga om

fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag,

då den nya lagen trädt i kraft, äfvensom underställning af sådant utslag,

så ock beträffande förfarandet i högre rätt, der utslag eller beslut,

hvaremot talan fullföljts, efter sagda dag meddelats. I fråga om verkställighet

af utslag eller beslut, som meddelats innan den nya lagen trädt

i kraft, skall äldre lag lända till efterrättelse.

• •; i ;>■ .it; i: •: i :-r • < >■ -i- : jl: 1 i:! » y I

j, T ■, .. * v , ,i s t ;> . ...

2 §.

Förutom de lagrum, som i den nya lagen förklarats hafva upphört

att gälla, varda genom samma lag upphäfda:

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring eller

ändring af bestämmelserna i 16, 22, 25, 26, 27 och 30 kapitlen rättegångsbalken,

eller tillägg till dessa bestämmelser, der ej af nedanstående

stadganden annat förhållande framgår;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kong!. Majsts Nåd. Proposition N:o 24.

alla i särskilda författningar såsom vilkor för fullföljd af talan mot

domstols utslag meddelade bestämmelser om skyldighet att fullgöra hvad

dömdt är eller att ställa säkerhet derför eller för kostnad och skada, som

kan vederpart tillskyndas, sä ock hvad i 31 kap. rättegångsbalken är i

berörda hänseenden stadgadt såsom vilkor för pröfning af ansökan om

återställande af försuten tid eller återbrytande af laga kraft egande dom;

hvad 8 § i förordningen den 7 Juni 1749 till hämmande af hvarjehanda

med ungdomen föröfvade bedrägerier innehåller om fullföljd af

talan mot utslag i mål, som der afses;-

Kongl. blefven den 18 November 1762 och den 15 April 1774 angående

ransakningshandlingars insändande i underställningsmål;

kungörelsen den 19 Januari 1802 derom, att uti de hos öfverdomstolarne

anhängiga lagvadda och'' instämda mål parter ej ega, sedan de

utan förbehåll underskrifvit berättelsen, med flera skrifter dit inkomma

eller vidare förhör begära; -1'' *

hvad 40 punkten i förklaringen den 23 Mars 1807 öfver allmänna

lagens stadganden i åtskilliga rum innehåller om förfarandet i mål, som

af allmän åklagare blifvit i hofrätt anhängiggjordt emot domare;

21 § i förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall så ock hvad 19 § 19

mom. i samma förordning innehåller rörande klagan öfver domstols beslut

om häktning eller om häktad persons qvarhållande i häkte;

21 § i förordningen den 16 Juni 1875 angående lagfart å fång till

fast egendom;

64 § i förordningen den Ifl Juni 1875 angående inteckning i fast

egendom; Vr

5 § 2 inom. och 17 § i förordningen den 10 Augusti 1877 om nya

utsökningslagens införande och hvild i afseende derå iakttagas skall;

13 § i föroi''dningen den 13 April 1883 angående förlagsinteckning;

327 § sjölagen; c;, v 1

11 § i lagen den 26 Maj 1899 angående förändring af tomts område;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande

mot den nya lagens bestämmelser, der ej här nedan annorledes stadgas.

3 §• 1

.. ’* »a*»?: » • ; ..•;<! v ; ''•

Hvad i förordningen den 6 Oktober 1882 angående böter för svarandeparts

uteblifvande från underrätt och i lagen den 10 Juli 1899 angående

påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål finnes stadgadt

om uttagande och om återgång af böter, hvartill någon enligt samma för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

33

fattningar blifvit bild, skall upphöra att gälla, utom i hvad angår böter,

som ådörnts innan den nya lagen trädt i kraft.

4 §. ■ '' —<

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

5 §.

Hvad i den nya lagen finnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot

allmän underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga om

klagan öfver annan verdslig domstols eller myndighets beslut i mål, som

enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej

är att till utsökningsmål hänföra.

6 §•

I fråga om verkställighet i vissa fall af utslag, som ej vunnit laga

kraft, stadgas som följer:

1. Har i brottmål någon genom hofrätts utslag blifvit fäld till

böter eller vite, skall utmätning af hvad sålunda dömdt blifvit verkställas,

ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske förr än utslaget

vunnit laga kraft, der den sakfälde styrker, att han nedsatt beloppet

hos Konungens befallningshafvande. Hvad utmätt blifvit må ej utan den

sakfäldes samtycke säljas förr än utslaget vunnit laga kraft; äro utmätta

lösören underkastade förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fållande

i värde, eller anses de ej med säkerhet kunna lemnas kvar under den sakfäldes

tillsyn och kan ej heller för dem säker vård annorledes utan kostnad

erhållas, må dock öfverexekutor förordna om försäljning. Visar efter

utmätning den sakfälde att nedsättning skett, efter ty ofvan sägs, gånge utmätningen

åter, der så ske kan. Hvad nu är föreskrifvet galle ock,

der i tviste- eller utsökningsmål någon blifvit af hofrätt fäld till böter

eller vite. Om verkställighet af utslag i polismål är särskildt stadgadt.

2. År i brottmål någon dömd att gälda annat än böter eller vite

eller att viss lösegendom till annan utgifva, eller har i sådant mål domstol

förordnat om qvarstad eller skingringsförbud, gånge, utan hinder af ändringssökande,

beslutet i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Bill. till Riksd. Prut. Idol. / Sand. 1 Afd. 20 Höft. å

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kong!, Map.ts Nåd. Proposition N:o 24.

3. Har domstol förordnat om någons hemtande eller förbjudit

någon att resa från orten, gånge beslutet, utan hinder af klagan i verkställighet.

Lag samma vare i fråga om beslut, hvarigenom domstol skilt

fullmäktig från fullmäktigskapet.

I konkurslagen erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:

10 §. Finner rätten eller domaren, att konkursansökning ej kan

upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld, eller af annan orsak;

teckne det skriftligen a ansökningen.

Vill annan än gäldenåren klaga deröfver att ansökning upptagen är;

varde tiden för besvärs anförande räknad från det stämningen blef i allmänna

tidningarne första gången kungjord. Ej må sådan klagan sedan föras.

144 §. Då domaren eller någon rättens ledamot meddelat beslut i

fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet

utan hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från

hofrätten kommer.

8 §•

1 förordningen den 14 April 1806 angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof erhålla nedanstående §§ följande ändrade

lydelse: i ..

2 §. Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökning om

särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt

behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att

tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande

eller parternes öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning

på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte

jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne

rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen

i den ; sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom

allmänna tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton

dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens

eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att hos rätten, i ändamål

af i instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt med

honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos rätten

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kong!, Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med

inteckning besvärad; och eget* parterne, att, innan nämnden sättes, i laga

ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande

utföra. "t

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till-utläggning

af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida derigenom

må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas

skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt

hvad i l § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,

innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega mm,

bestämme ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller

fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig

afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara. . _ ,

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom

besvär. " '' ,

21 §. Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han

icke varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet

icke blifvit, enligt 2 §, från predikstolen eller genom allmänna tidningarne

rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver rättens pröfning af jäf

emot den, som i nämnden sutit, eller påstår någon eljest, att vid nämndens

sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må i hofrätten

föras genom besvär; och skall tiden för besvärens anförande räknas

från den dag, då nämndens beslut efter 19 § parterne meddelades._ Varder

deri talan gillad, förf alle all verkan af nämndens beslut, såvidt det

klagandens rätt rörer, och förordne hofrätten, att nämnd ånyo sättas skall.

Ej må hofrätten till pröfning upptaga jäf, som icke vid underrätten yppadt

varit, då nämnden sattes. , j o

9 §•

I stadgan den 9 November 186b om skiftesverket i riket erhåller

134 § följande ändrade lydelse:

Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen atkunnas och,

ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att den,

som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången

förefallit, skall, vid talans förlust, inom trettio (lagar, den oräknad, då

utslaget föll, hos ordföranden i egodelningsrätten tvefaldt, ingitva sina till

Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock i två exemplar de till

saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig

beqväinligare, inom besvärstidens slut inlemna besvärshandlingarne till

Konungens befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen, då

de blifvit inlemnade, desamma till ordföranden i egodelningsrätten genast

öfversänder. &

10 §.

I lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser om riksbankens

sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken erhåller 2 §

följande ändrade lydelse:

Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid uppvisandet

inlösa., må den, som innehar sedeln, derom gorå. skriftlig anmälan

hos Svea Hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmäktige i riksbanken,

eger att med frågan enligt lag och författningar förfara. Öfver

hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom

den tid och i den ordning, som i 30 kap. rättegångsbalken sägs.

, Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens

oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre hofrätten hos Konungen

derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse

med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla allmänna

förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd att sina sedlar vid anfordran

inlösa.

11 §•

I lagen den 1 Juli 1898 om boskilnad erhåller 25 § följande ändrade

lydelse:

Har underrätt annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökning

meddelat beslut angående fråga som omförmäles i 12,

14 eller 20 §, skall, i händelse af missnöje med det beslut, särskild talan

deremot föras.

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan hinder

af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten

kommer.

12 §.

I stället för de delar åt 29, 38 och 39 punkterna i ofvan åberopade

förklaring den 23 Mars 1807, hvilka ej enligt föregående stadganden i

denna lag äro att anse såsom upphäfda, förordnas:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid häkte åligger

tillse, att häktad person, som vill anföra besvär eller afgifva annan inlaga

till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, dervid ej saknar nödigt

biträde. Ingifver häktad till Konungens befallningshafvande eller, tillsyningsman

inlaga, som här afses, värde den ofördröjligen insänd till den

myndighet, som har att dermed taga befattning.

Varda besvär af häktad ingifna till Konungens befallningshafvande

eller tillsyningsman vid häkte, skall å besvärsskrift^! tecknas bevis om

tiden för dess ingifvande. Då utslag, beslut eller besvärsskrift delgifves

häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för delgifvandet.

13 §.

1 afseende å klagan i hofrätt öfver utslag eller beslut af domstol

eller annan myndighet på Gotland, så ock i fråga om fullföljd af talan

mot hofrättens utslag i sådant mål varder, med upphäfvande af 16 § i

förordningen den 10 Augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och

hvad i afseende derå iakttagas skall, stadgadt som följer:

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. brefvet den 8 December

1848 angående fataliers bevarande i lagvadda, och besvärsmål, som

från Gotland med posten blifva öfversända samt i förordningen den 23

Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter för behandling af besvärsmål,

som från Gotland fullföljas i hofrätt, skola fortfarande gälla och jemväl

lända till efterrättelse i de fall, då klagan i hofrätt föres öfver utslag eller

beslut af annan myndighet å Gotland än domstol; och må, då besvärshandlingar

skola till hofrätten återställas, desamma af den klagande å

landskansli ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation

år föreskrifvet.

Vid fullföljd af talan mot hofrättens utslag i mål, som från Gotland

dit inkommit, skola ofvanstående bestämmelser ega motsvarande tillämpning.

Ej må i fall, der anmälan om missnöje med hofrättens utslag är

föreskrifven, sådan anmälan ske annorledes än i 30 kap. 12 § rättegångsbalken

är sagdt.

14 §.

Genom den nya lagen och hvad här ofvan förordnats skola ej anses

upphäfda:

hvad förordningen den 22 November 1749 innehåller om öfversändande

till Konungens befallningshafvande af hofrätts utslag;

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hvad i förordningen den 29 Juli 1812 angående åtskilliga omständigheter,

som böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistoriernas utslag,

stadgas i fråga om fullföljd af talan mot hofrätt® utslag i mål, som

der afses;

77 § konkurslagen samt

324 §, 329 § 3 mom. och 330 § sjölagen.

; <d!,:< •• - " ''-a;:.. ,''! Ur ■>.b,r• ■ s i''-:: a ^ :

u Hi''i,;:. ,.''*•> r ,■ •! ’ /a> ■■■.■''.[ a- ■•

• ''hot ; i-T! :■ ‘.I -■ ;; ■ : it,!;.. >- * i

i;

; H 7 1 M-i

V*54>.|!''

/♦ .Il

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 24.

39

: I t;

111 V - 111 I

1-1 ''J in'', tf ''11 -t ’ i I

Ii!

Förslag

till

. i • > ■'' i", 11 i; • :'' > "; 1 ; * i • ‘ /-»M f .r '' 1 ft..* Ix *

Lag ’ :

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

ftärieenom förordnas, att nedannäinnde §§ i utsökningslagen skola

erhålla följande lydelse:

•t <r.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt

bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att

ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å underrätts dom ske förr

än den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen

för hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas

kan, eller ock styrker, att han, till fullgörande af domen, hos Konungens

befallningshafvande nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt hlifvit;

ej heller å hofrätts dom, innan den vunnit laga kraft, der gäldenären

styrker att nedsättning skett, efter ty nu är sagdt. Visar efter utmätning

gäldenären, att nedsättning skett, och gäldar lian tillika kostnaden för utmätningen

och godsets vård, gånge utmätningen åter, der så ske kan.

Hvad ‘nedsatt är må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.

(Jifver han hos Konungens befallningshafvande tillkänna, att lian ej vill

lyfta, skola penningarne insättas i hankinrättning, som af Konungens befallningshafvande

bestämmes, för att mot ränta innestå under den tid

Konungens befallningshafvande förordnar. Har den vinnande ej gjort

sådant tillkännagifvande, som nyss är sagdt, och yrkar den tappande, att

penningarne skola insättas i bankinrättning, lägge Konungens befallnings
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hafvande den vinnande viss tid före att sin lyftningsrätt utöfva; försittes

den tid, skola penningarne insättas efter ty nyss är föreskrifvet.

Huru hofrätts beslut, hvarigenom i tvistemål någon blifvit fäld till

böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande verkställas, derom är

särskilt stadgadt.

48 §.

Skall någon för verkställighet af döm eller eljest enligt denna lag

ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,

värde den pröfvad af myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän

skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk

man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom för

egen skuld. Den pant bjuder, vare, der myndighet, som den pröfva skall,

det föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man,

som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den, till

hvars säkerhet don gäller.

Den, som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets

ställande fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap.

10 § eller 30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, der talan är anhängig,

annorledes förordnar.

• Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

52 §.

Har öfverexekutor fält någon till.1 böter eller vite eller dömt utmätningsman

att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det

vunnit laga kraft. Huru hofrätts beslut, hvarigenom i utsökningsmål

någon blifvit fäld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande

verkställas, derom är särskildt stadgadt; och skall hofrätts beslut, hvari*

genom i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,

gå i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Beslut, hvarigenom utmätningsman dömts till mistning af tjenst på

viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom

går i verkställighet skils i 6 kap.

53 §.

Annat i utsökningsmål meddeladt, beslut än i 51 och 52 §§ sägs

gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och

försäljning, så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta

egendomen gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden

betalas och må, der den ej vid anfordran gäldas, hos honom utmätas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft,

och upplyses, då utmätning skall företagas, att nedsättning skett efter ty

i 39 § "sägs, skall hvad som erfordras till betäckande af kostnaden för

förrättningen tagas i mät, der ej den tappande parten vid förrättningen

styrker, att nedsättningsbevis eller besannad afskrift deraf blifvit för vederparten

uppvist så tidigt, att denne kunnat om nedsättningen underrätta

utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pligtig att verkställa utmätning å dom eller

utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen

förskjutes af sökanden.

171 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 167, 168 eller 169 § sägs,

underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och är

det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen

fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets utbekommande,

förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande och gifve

dervid tillkänna, att, der protokollet ej är tillgängligt då målet skall afgöras,

klaganden förlorat sin talan.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver

i hofrätten sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag

Thlt. till liiksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Haft. <>

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 24.

oifves eller auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela

underrättelse om hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret,

om det försummas.

Öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,

må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets

utgång inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i

sammanhang med hufvudsaken, der denna kommer under högre myndi°hets

pröfning. "

_ 1 utslag, hvarigenom mål bl i f vi t såsom tvistigt till domstol förvisadt,

må ej gäldenär söka ändring.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen

eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i fråga om

fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor

såld, eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag

till köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär till hofrätten i mål från

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands, Vesternorrlands och Gotlands län

före klockan tolf å trettionde dagen samt i mål från öfriga delar af riket

före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen

afkunnades, eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å

hvilken utslaget är stridt,

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,

som nu är sagd, räknad från auktionsdagen.

184 §.

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva öfverexekutors utslag

eller protokoll i målet, skall hvad i 171 § finnes för der afsedt fall

stadgadt ega motsvarande tillämpning.

185 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,

efter ty här nedan sägs, lemnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären

sig förklara.

Finner hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden pligtig

att efter föreläggande uttaga, de af honom ingifna besvärshandlingarne samt

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

dera i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att

inom lika tid, som för besvärens anförande galt, räknad från den dag föreläggandet

genom anslag inom hofrätten kungöres, till hofrätten inkomma

med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande

delgifningen och dagen derför samt återställa handlingarne eller ingifva

styrkt afskrift deraf.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande

af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarne,

hos hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden

åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl

dertill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock

handlingar af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål,

eller handlingar rörande laga skifte eller dermed jemförlig förrättning, eller

handelsböcker eller andra räkenskaper, ege, på framställning af klaganden,

hofrätten efter omständigheterna förordna, huruvida de må från delgifning

undantagas.

186 §.

Är, i fall dä klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, hvar han

sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i

hofrätten anmält viss person, som eger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarne

eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe

klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarne, der de äro af honom uttagna,

och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det han låtit i

allmänna tidningar^ tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång,

kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarne

tinnas hos hofrätten att tillgå.

187 §.

Visas, att klaganden på grund af laga förfall, varit ur stånd att fullgöra

hvad honom enligt, 185 eller 186 § åligger, lägge hofrätten honom

ny tid före. Visas ej laga förfall, eller, der fråga är om delgifning enligt

185 §, att för delgifningen rnött hinder, hvarom i 186 § sägs, ege

hofrätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till afgörande.

Har ej, dä målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit

bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ej besvärshandlingarne återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven då

målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare,

der klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofrättens föreläggande

låtit i allmänna tidningarne införa kungörelse om besvären och förklaring

ej inkommit då målet till afgörande företages.

188 §.

Har klaganden låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,

vare i fall, som i 185 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad

att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarne från hofrätten.

189 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda

tid klaganden låtit besvärshandlingarne tillställas vederparten, vare

denne pligtig att inom lika tid som för besvärens anförande galt, räknad

från den dag handlingarne honom tillstäldes, förklaring till hofrätten ingifva;

är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd,

skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,

hvarom nu är sagdt, må ock i betaldt bref med allmänna posten

till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga

förfall; visas förfall, utsatte hofrätten ny tid.

190 §.

Hvad parterna enligt 185 och 189 §§ hafva att iakttaga, så ock

äfventyret om det försummas skall tecknas å besvärsskriften.

191 §•

Pröfvar hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att afgifva

yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utstälts till förklaring

blifvit af klaganden ingifven, eller tinnes nödigt att klaganden höres

öfver förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits, ege hofrätten

meddela föreskrift om delgifvande af ixdaga, hvarom fråga är. Besluter

hofrätten att infordra öfverexekutors eller utmätningsmans utlåtande

öfver besvären, må ej part med beslutets delgifvande betungas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

192 §.

45

Huru mål, som blifvit af Öfverexekutor å Gotland afgjorda, må

fullföljas i annan ordning, än nu är sagd t; derom är särskildt stadgadt.

193 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den

klagande vederpartens kostnader i målet, efter tv hofrätten pröfvar skäligt.

Finnes någon hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 kap. 2 § rättegångsbalken

stadgadt är. Missfirma!’ någon hos hofrätten öfverexekutor,

ege hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande till ansvar, när

brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter beläggas; är den

svårare, läte hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

194 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege hofrätten, när

skäl dertill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas,

förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan

följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

195 §.

Då i utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, deröfver klagan må föras,

skall kungörelse om utslaget införas i allmänna tidningar^.

Närmare föreskrifter i fråga om sådan kungörelse meddelas af

Konungen.

196 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kap. sägs, må ej öfverklagas.

Har i annat utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet

visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 177 § tinnes

stadgadt för der afsedt beslut om återförvisning ega tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af hofrätt meddelats,

må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans förlust,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. MNåd. Proposifion N:o 24.

skola till Nedre Justitierevisionen ingifvas före klockan tolf å trettionde

dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, der inom sagda tid laga

förfall visas, ny tid af Konungen utsattes. Klaganden åligger att vid besvären

foga öfverklagade utslaget jemte hofrättens protokoll, så ock öfriga

protokoll och utslag i målet, der de ej skola från hofrätten insändas; försummas

det och är ej det felande hos Konungen tillgängligt, då målet till

afgörande företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat. Hvad sålunda

för ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas till känna.

Aro besvär öfver hofrätts utslag anförda, skola från hofrätten infordras

derstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras

öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,

skall hvad i 185—191 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla;

och skola, vid delgifning af besvär, jemväl de i hofrätten af klaganden

ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lemnats vederparten att sig

yttra, honom delgifvas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902; dock skola hittills

gällande bestämmelser lända till efterrättelse, der talan fullföljes mot utslag

eller beslut, som meddelats före nämnda dag, eller verkställighet sökes å

sådant utslag eller beslut.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konpl. Majvts Nåd. Proposition N:o 24.

47

Förslag

till

Lag

om beräknande af fatalietid i visst fall.

Härigenom förordnas som följer:

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för

talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i

ärende, hvarmed efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning,

sist bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa söckendag.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i förordningen den 22 April 1881 om offentlighet vid underdomstolarne

samt i lagen den 29 Mars 1899 innefattande tillägg till

nämnda förordning finnes stadgadt i afseende å rättegång vid allmän

underrätt skall jemväl ega tillämpning, när i brottmål, hvarmed hofrätt

såsom första domstol tager befattning, förhör eger rum inför hofrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

49

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

å Stockholms slott den 30 September 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet följande inom Lagbyrån utarbetade lagförslag, nämligen

förslag till

l:o) Lag angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken;

2:o) Lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af Lagen

angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken;

3:o) Lag angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen;

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Häft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

4:o) Lag angående verkställighet i vissa fall af beslut, som ej

vunnit laga kraft; samt

5:o) Lag angående beräknande af fatalietid i visst fall.

Departementschefen yttrade härefter:

»Genom Nådigt bref den 20 December 1889 täcktes Eders Kongl.

Maj:t åt Nya Lagberedningen uppdraga att utarbeta förslag till lag

angående vilkoren för fullföljd af talan i Öfverrätt och hos Konungen,

hvilket förslag borde vara grundadt på den förutsättning, att gällande

organisation af öfverdomstolarne och förfarandet derstädes bibehölles

hufvudsakligen oförändrade. Till fullgörande af berörda uppdrag aflemnade

Beredningen den 31 December 1891 särskilda förslag till

lagar om fullföljd af talan mot allmän domstols utslag samt till vissa

andra, dermed sammanhängande författningar. Genom Nådiga remisser

den 10 Juni 1892 anbefaldes Rikets Hofrätter — med undantag

af Krigshofrätten — att, sedan vederbörande Häradshöfdingar och

Rådstufvurätter lemnats tillfälle att i ärendet sig yttra, afgifva underdånigt

utlåtande öfver de grunder, hvarpå ifrågavarande lagförslag

hvilade, hvarjemte från Justitiekanslersembetet och Konungens Befallningshafvande

infordrades yttranden rörande vissa delar af förslagen.

De sålunda anbefalda utlåtanden hafva numera inkommit; och

har derjemte i eu den 31 December 1895 dagtecknad skrift Sveriges

advokatsamfund afgifvit underdånigt yttrande rörande vissa af förslagens

bestämmelser.»

Efter att härpå hafva redogjort för det hufvudsakliga innehållet

af nämnda utlåtanden anförde Departementschefen vidare:

»I de motiv, som åtföljde Nya Lagberedningens år 1891 afgifna

förslag, hade Beredningen erinrat, att det för tvistemål föreslagna

förfarandet i afseende å särskild fullföljd af talan mot beslut i vissa

invändningsfrågor icke komme att fullständigt medföra dermed åsyftade

fördelar, förr än nu gällande bestämmelser angående invändningar

i rättegången blifvit omarbetade i den riktning, som angåfves

af Lagkomiténs och äldre Lagberedningens förslag samt Nya Lagberedningens

år 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning. Med anledning häraf blef genom Nådigt Bref den 31

December 1892 Nya Lagberedningen anbefaldt att utarbeta förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 24.

Öl

till de ändringar i rättegångsordningen, som kunde finnas erforderliga

i syfte att det föreslagna förfarandet i fråga om fullföljd af talan i

invändningsfrågor måtte komma att så fullständigt som möjligt medföra

dermed afsedda fördelar; och afgaf i följd af detta uppdrag Beredningen

den 16 Mars 1893 förslag till Lag angående vissa invändningar

i rättegång vid allmän Underrätt så ock om sådan Rätts behörighet

i vissa fall.

Vid öfvervägande af de i förenämnda förslag berörda frågor har

jag funnit mig ej kunna tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att låta förslagen

i oförändradt skick undergå den vidare behandling, hvilken

för deras framläggande för Riksdagen erfordras. Väl lärer det under

den tid, som förflutit sedan förslagens tillkomst, hafva blifvit alltmera

uppenbart såväl att erforderlig enighet icke för närvarande står att

uppnå rörande den fullständiga ombildning af vårt rättegångsväsende,

som från flere håll eftersträfvats, som ock att i fråga om vissa delar

af processystemet krafvet på förbättrade lagbestämmelser icke lämpligen

kan skjutas å sido; och hvad särskildt beträffar den del af rättegångsordningen,

som angår talans fullföljande i högre Rätt, hafva de

yttranden, som afgifvits öfver 1891 års förslag, till fullo bekräftat,

att nu gällande bestämmelser allmänt anses vara i behof af en mer

eller mindre omfattande omarbetning. Men dessa yttranden torde

tillika hafva gifvit vid handen, att vissa af de i 1891 års förslag

upptagna nya grundsatser af mera genomgripande betydelse icke

kunna påräkna den allmännare anslutning, som för förslagens genomförande

är af nöden. Vid sådant förhållande har jag trott mig

böra, med tillgodogörande i möjligaste mån af det å de föregående

förslagen nedlagda arbete samt med ledning af de öfver förslagen afgifna

utlåtanden, egna ämnet en förnyad behandling; och har jag dervid kommit

till den uppfattning, att under nuvarande förhållanden någon rubbning

af sjelfva hufvudgrunderna för gällande lagstifning om talans

fullföljd i högre Rätt icke bör ifrågakomma, utan att den omarbetning

af nämnda lagstiftning, som tvifvelsutan är af nöden, bör afse allenast

att afhjelpa sådana bristfälligheter och oegentligheter, som icke stå

i nödvändigt samband med berörda hufvudprinciper, samt att åt hithörande

bestämmelser bereda ökad enkelhet och öfverskådlighet.

Skälen för min uppfattning rörande uppgiftens begränsning på sätt nu

är nämndt anhåller jag att i det följande få närmare utveckla.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

De särskilda slag af rättsmedel, som i vårt land kommit till användning,

hafva i allmänhet egt det gemensamt, att under högre

Rätts pröfning kunnat hänskjutas icke allenast sjelfva rättsfrågan utan

äfven frågan om hvad som finge anses vara i målet bevisadt, samt

att vid afgörande af detta senare spörsmål öfverdomstolen egt taga

hänsyn jemväl till bevisning, som först der blifvit åberopad. Den

enda nämnvärda afvikelsen från dessa grundsatser utgöres af det i

30 Kap. 11 § Rättegångsbalken stadgade men numera icke vidare

tillämpade förbudet för den, som hos Konungen fullföljer talan, att

der förebringa ny bevisning.

Den ståndpunkt gällande rätt i nyssberörda hänseenden intager

var i 1891 års förslag bibehållen, och någon anledning att nu frångå

densamma synes mig ej förefinnas. Såsom i motiven till nämnda

förslag framhålles, kan i ett land, der, såsom hos oss, ett ordnadt

sakförare stånd saknas, ej förväntas annat, än att utredningen och bevisningen

ofta nog i första instansen och stundom äfven i den andra

blifva behäftade med brister, på bvilka parterna först genom domstolens

utslag göras uppmärksamma; och det måste under sådana

omständigheter vara lagstiftaren angeläget att ej betaga parten möjligheten

att i högre Rätt afhjelpa dylika brister. Härom torde éj

heller råda synnerlig meningsskiljaktighet.

Beträffande åter anordnandet af de former, hvarunder talan må i

högre Rätt fullföljas, äro meningarne ganska delade. Gällande lagstiftning

känner, såsom bekant, två temligen olikartade former af fullföljd,

nämligen å ena sidan den, som under benämning af vad eller

revision skall i allmänhet iakttagas vid klagan öfver slutligt utslag i

tvistemål, och å andra sidan den, som erhållit namn af besvär och

företrädesvis i brottmål kommer till användning. Den förra af dessa

hufvu dformer, hvilken här för korthetens skull må benämnas vad, utmärkes

deraf, att den missnöjde parten har att hos den Rätt, som

dömt, anmäla sin afsigt att fullfölja talan, hvarefter utan särskild

kallelse motparten har att bevaka sin talan i öfverdomstolen. I mål,

hvari talan fullföljes genom besvär, erfordras deremot ej någon dy hk

anmälan, och klagandens motpart kan vid sådant förhållande ej förpligtas

att sjelfmant bevaka sin rätt, men i stället åligger det öfverdomstolen

att, i händelse den anser skäl för ändringssökandet föreligga,

tillse att klagoskriften delgifves den icke klagande parten och

denne erhåller tillfälle att afgifva yttrande i målet. Härtill kommer

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

53

den olikhet mellan ifrågavarande båda rättsmedel, att, under det vid

klagan i vademål part, som vill bevaka sin talan, bar att vid öfverdomstolen

inställa sig personligen eller genom laga ombud,_ sådant

icke erfordras i besvärsmål, i ty att i dylika mål parternas inlagor,

så framt de befinnas af dem egenhändigt underskrift^, komma under

pröfning, äfven om de ingifvits af någon, som saknar fullmakt.

Af nu nämnda tvenne former för talans fullföljd torde den förra

icke i och för sig gifva anledning till mera väsentliga anmärkningar.

De brister, hvilka onekligen i vissa hänseenden vidlåda de vädjade

målens behandling i öfverdomstolen, och hvilka särskild! framträda

deri, att parternas vid öfverdomstolen anlitade ombud ofta icke eg a

nödig kännedom om målet eller förmåga att på ett tillfredsställande

sätt utföra bufvudmannens talan, lära till största delen bero af djupare

liggande grunder än vadeförfarandets anordning och torde endast vid

en fullständig reform af rättegångsväsendet kunna undanrödjas. Någon

anledning att, såsom en och annan gång blifvit ifrågasatt, införa

väsentligen nya former för fullföljd af talan mot slutligt utslag i

tvistemål synes alltså ej föreligga, utan torde, på sätt jemväl i 1891

års förslag afses, endast i vissa mindre väsentliga punkter, hvilka

framdeles skola beröras, det nu tillämpade vadeförfarandet böra

undergå förändring.

Huruvida åter det nuvarande besvärsförfarandet bör i sina hufvuddrag

bibehållas, kan med större skäl ifrågasättas. Detta förfarande

är nämligen förenad! med flere afsevärda olägenheter. Till en början

må nämnas den af sjelfva sättet lör talans fullföljd härflytande svårigheten

för öfverdomstolen att, till afhjelpande af möjliga brister i målets

utredning, anordna muntlig förhandling. Äfven om den ej sällan

framträdande åsigten, att besvärsförfarandet ej under några omständigheter

medgifver förhandling inför öfverdomstolen, icke kan. godkännas,

inses dock lätt att, då det ej åligger parterna att vid inlagornas

ingifvande iakttaga inställelse, förhandling med parterna

ofta endast med stor omgång och svårighet kan åstadkommas. Vidare

må, hvad särskildt angår besvärsförfarandet i Hofrätt, erinras, att enligt

gällande bestämmelser det i allmänhet åligger enskild, å fri fot varande

klagande att, i händelse Hofrätten finner förklaring höra infordras,

sjelf ombesörja att besvärshandlingarne i hufvudskrift eller

bestyrkt afskrift tillställas hvarje part, som har att afgifva förklaring.

Denna skyldighet kan under vissa omständigheter, särskildt om den

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

klagandes motparter äro flere och besvärshandlingarne vidlyftiga, visa

sig öfver höfvan betungande. Härtill kommer för det allmänna den

högst beaktansvärda olägenhet, som det i Hofrätterna brukliga förfarandet

medför derutinnan, att hvarje mål, deri förklaring infordras,

måste inför Hofrätten föredragas vid två särskilda tillfällen. I huru

hög grad denna dubbla föredragning inkräktar på Hofrätternas strängt

upptagna arbetstid, torde inses, om man betänker, att omkring halfva

antalet i Hofrätterna handlagda besvärsmål afgöras först efter förklarings

infordrande.

Nu anmärkta olägenheter af besvärsförfarandet framkalla osökt

tanken på införande af vadeförfarande äfven i sådana mål, deri talan

nu fullföljes genom besvär. Förslag i denna riktning hafva ock flera

gånger framstälts, senast af ett flertal ledamöter i Göta Hofrätt vid

afgifvande af utlåtande öfver Nya Lagberedningens förslag af år 1891.

En dylik förändring skulle utan tvifvel icke allenast vara egnad att

afhjelpa nyssnämnda olägenheter utan äfven medföra den beaktansvärda

fördelen att i hög grad förenkla lagstiftningen om rättsmedlen.

Vigten deraf, att denna lagstiftning göres lättfattlig och öfverskådlig,

har ofta och på goda grunder framhållits. Särskilt har såsom en

olägenhet af de nuvarande för tvistemål och brottmål olika bestämmelserna

om talans fullföljd erinrats om den i många fall framträdande

svårigheten att afgöra, hvilket rättsmedel bör komma till användning,

och om de för parterna menliga följder, som kunna uppstå

genom deras eller underdomstolens misstag i berörda hänseende.

Men huru tilltalande införandet af en enda, likartad form för

fullföljd af talan än kan synas vara, torde dock en reform i nyss

antydda riktning ej kunna med framgång genomföras. Till en början

må erinras om svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att i sådana

brottmål, deri allmän åklagare för talan eller part hålles häktad, tilllämpa

ett på parternas inställelse inför öfverdomstolen grundadt förfarande.

Uppenbarligen måste för dessa mål mer eller mindre väsentliga

afvikelser från vadeproceduren stadgas; och redan härigenom

brytes i viss mån den eftersträfvade enkelheten i rättsmedelssystemet.

Men icke heller i alla andra slags mål och ärenden torde vadeförfarandet

kunna utan olägenhet tillämpas. För vissa mål af beskaffenhet

att kräfva särdeles skyndsam behandling, exempelvis vissa preliminäroch

incidenstvister i rättegångar, lämpar sig icke detta förfarande;

och ej heller kan det komma till användning i sådana domstolsären
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

55

den, der den, som påkallar någon Rättens åtgärd, ej har någon motpart.

Hvad angår fullföljd af talan i högsta instansen torde för öfrigt

den åsyftade likformigheten vara utesluten äfven af det skal, att den

för tvistemål stadgade skyldigheten att nedsätta s. k. revisionsskilling

för närvarande lika litet torde kunna för dessa mål afskaffas som, vid

klagan i brottmål, ett dylikt prestandum skäligen kan ifrågasättas.

Emot vadeförfarandets tillämpning i brottmål har vidare med fullt

skäl blifvit invända att detta förfarande icke kan under nuvarande

förhållanden anses egnadt att behörigen tillgodose den tilltalades intressen

utan leder till ett ytterligare försvagande af den mindre gynsamma

ställning, den tilltalade redan nu, i saknad af offentligt biträde

för försvaret, kan sägas enligt vår rättegångsordning intaga. En lagstiftning,

som ålade den vinnande parten i ett brottmål att sjelf

efterhöra, huruvida vad anmälts, och i sådant fall personligen eller

genom ombud inställa sig vid öfverdomstolen för att taga kännedom

om ändringssökandets innebörd, synes af de tilltalade kräfva större

sjelfverksamhet och förmåga att tillvarataga egna intressen än man

af personer i denna ställning kan i allmänhet vänta och skulle följ - ligen utan tvifvel leda derhän, att i mål, deri talan fullföljts af åklagare

eller målsegande, svaromål endast undantagsvis komme att afgifvas,

något som, särskildt då nya omständigheter eller bevis blifvit

af klaganden åberopade vid öfverdomstolen, måste anses ganska betänkligt.

Ett dylikt missförhållande skulle väl i någon mån kunna

afhjelpas derigenom att man åt öfverdomstolen medgåfve befogenhet

att i särskilda fall infordra svaromål eller föranstalta om muntligt

förhör, men uppenbarligen skulle dessa utvägar icke allenast medföra

tidsutdrägt och kostnader för parterna utan äfven, om de mera ofta

anlitades, för öfverdomstolarne föranleda eu tidsförlust, som, särskildt

hvad angår högsta instansen, kunde blifva särdeles afsevärd.

Nära beslägtadt med nyss omnämnda förslag att tillämpa vadeförfarandet

äfven i brottmål och andra mål, deri för närvarande talan

fullföljes genom besvär, är, i afseende å sättet för brottmålens fullföljande,

det af Nya Lagberedningen år 1891 afgifna förslaget.

Äfven enligt detta gäller i allmänhet att, å ena sidan, part, som

vill klaga, har att anmäla missnöje hos den Rätt, som dömt, å andra

sidan motparten är pligtig att efterhöra, huruvida missnöje anmälts.

och, der så skett, sjelfmant från öfverdomstolen uttaga

ett duplettexemplar af klagoskriften samt dit ingifva svaromål.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Afvikelserna från vadeförfarandet inskränka sig alltså dertill, att part,

som ej är i tillfälle att sjelf ingifva sin inlaga till öfverdomstolen,

icke ovilkorligen behöfver dertill anlita laga ombud. Mot det sålunda

föreslagna förfarandet torde samma hufvudanmärkning kunna riktas

som . mot det rena vadeförfarandet vid dess tillämpning å brottmål,

nämligen att alltför stora anspråk ställas på parternas sjelfverksamhet,

och att särskildt den tilltalades ställning i processen deidgenom betänkligt

försvagas. Helt visst skulle äfven nu ifrågavarande anordning

leda derhän, att svaromål af tilltalade personer i många fall ej

komme att i öfverinstanserna afgifvas- Härtill kommer, att det af Nya

Lagberedningen föreslagna förfarandet lika litet som vadeförfarandet

kan genomföras i alla slag af brottmål. Sålunda har Beredningen

funnit sig föranlåten ej mindre att för de fall, då svaromål i öfverinstansen

skall afgifvas af allmän åklagare eller häktad part, föreslå

vissa undantagsbestämmelser från de allmänna reglerna, än äfven att

för klagan i vissa incidensfrågor bibehålla det nuvarande besvärsförfarandet

samt i afseende å klagan af häktad part föreslå ett alldeles

särskildt förfarande grundadt på skriftvexling inför Konungens

Befallningshafvande. Olägenheterna af eu dylik mångfald af former

för fullföljd af talan kunna emellertid ej bestridas, och från denna

synpunkt hafva de af Nya Lagberedningen föreslagna bestämmelserna

blifvit föremål för tämligen enstämmiga anmärkningar i de af Hofrätterna

afgifna utlåtanden.

Ett annat försök till omgestaltande af besvärsförfarandet går ut

på att, med tillämpande af den från vadeförfarandet härrörande grundsatsen

om parts skyldighet att sjelfmant skaffa sig kännedom om

motpartens ändringssökande och afgifva svaromål, förlägga parternas

skriftvexling till den Underrätt, som i målet dömt. En dylik besvärsform

skulle enligt Nya Lagberedningens förslag af år 1891, liksom

enligt de äldre lagförslagen och 1884 års s. k. principbetänkande,

komma till användning vid klagan öfver beslut, hvarigenom en s. k.

processhindrande invändning blifvit af Underrätt ogillad; och för min

del har jag, såsom mitt vid 1891 års förslag fogade särskilda yttrande

utvisar, inom Nya Lagberedningen förordat ett liknande förfarande

vid klagan öfver Underrätts slutliga utslag i brottmål. Såsom

\ berörda yttrande framhålles torde, hvad brottmålen angår, det sålunda

föreslagna förfarandet framför det af Nya Lagberedningens fleste

ledamöter tillstyrkta ega det företräde, att klagandens motpart lättare

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

57

är i tillfälle att bevaka sin talan, i följd hvaraf svaromål kan antagas

mera sällan komma att uteblifva; och i andra hänseenden torde det

af mig framstälda förslaget medföra fördelar, hvilka ej på annan väg

stå att uppnå. Enär emellertid det ifrågasatta förfarandet icke lämpligen

kan komma till användning i alla de fall, då talan bör fullföljas

i annan ordning än efter vad, har jag, med hänsyn till de betänkligheter,

hvilka, såsom ofvan nämnts, inom Hofrätterna framstälts mot

nya fullföljdsformers införande vid sidan af de nu bestående, trott

mig ej böra för närvarande vidhålla berörda förslag.

Då således intet af de hittills framstälda förslagen att i stället

för det nuvarande besvärsförfarandet, införa andra former för talans

fullföljd kan anses fullt tillfredsställande, torde det böra tillses, huruvida

icke de mera framträdande olägenheterna af nämnda förfarande

kunna utan förändring af dess allmänna karakter undanrödjas eller

minskas. *

Hvad då till en början beträffar den nyss berörda svårigheten

för öfverdomstolen att till afhjelpande af brister i utredningen ingripa

i processen, lärer väl öfverdomstolen redan under nu gällande lagstiftning

ega att, der så pröfvas nödigt, anordna muntligt förhör äfven

i besvärsmål, och, der parterna icke förut i öfverinstansen tillstädeskommit,

föranstalta om deras inkallande. Ett uttryckligt stadgande

härom torde emellertid vara egnadt icke allenast att undanrödja hvarje

tvifvel om domstolens befogenhet i berörda hänseende utan ock att

medföra ett ökadt anlitande af ifrågavarande, för närvarande endast

sällan begagnade utväg; och härvid synes det lämpligen kunna lemnas

öfverdomstolen öppet att under vissa förhållanden, särskildt då

det för aflägset boende parter kan antagas medföra svårighet att

varda vid öfverdomstolen företrädda af lämpliga och om målet kunniga

ombud, förlägga förhandlingen till den Underrätt, hvarifrån målet

fullföljts.

De olägenheter, som det i Hofrätterna brukliga kommunikationssättet

medför för klagande parter, synas kunna i väsentlig grad förminskas,

derigenom att klaganden befrias från skyldighet att i sammanhang

med öfriga besvärshandlingar delgifva motparten Underrättens

protokoll i målet. Någon grundad invändning mot en dylik,

redan länge ifrågasatt förändring torde ej kunna göras. Lika litet

som en svarande i vädjadt mål synes en förklarandepart, vare sig

han haft skyldighet att utlösa Underrättens protokoll eller icke, ega

Bill. till Riksd. Prof.. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skäligt anspråk att genom klagandens försorg erhålla kännedom om

hvad vid Underrätten förekommit.

Kan delgifningen inskränkas på sätt nu är nämndt, torde det för

öfrigt ej kunna anses oskäligt om delgifningsbestyret äfven vid fullföljd

hos Konungen ålägges klaganden i stället för att såsom nu uppdragas

åt de administrativa myndigheterna. En dylik förändring

synes icke allenast ur likformighetens synpunkt vara tillrådlig utan

äfven tjena till att afhålla parter från förhastadt och opåkallad!,

ändringssökande.

Till undvikande af den i Hofrätterna förekommande dubbla föredragningen

af en del besvärsmål torde annan lämplig utväg ej stå

till buds än att afstå från den förberedande pröfning af besvären,

som nu föregår beslut om förklarings infordrande, och, med undantag

för vissa slags mål, låta kommunikation ega rum i hvarje fall, då

talan rätteligen fullföljts. Ett dylikt förfatande, hvilket redan länge

med fördel tillämpats i högsta instansen, medför visserligen något

dröjsmål med afgörandet af de mål, i hvilka ändringssökandet uppenbarligen

saknar fog, men denna olägenhet torde till en del kunna

afhjelpas genom vissa lätt genomförda ändringar i Hofrätternas arbetsordning

och synes i allt fall ringa i jemförelse med den betydande

tidsbesparing, som, till fromma för rättsskipningen i allmänhet, kan

på denna väg beredas Hofrätterna. Ej heller lärer såsom skäl mot

införandet af ett allmänt kommunikationsförfarande kunna med fog

åberopas, att ökad kostnad derigenom tillskyndas en del klagandeparter.

Detta gäller nämligen ej andra än dem, hvilkas ändringssökande

misslyckas; och att dessa få vidkännas de med kommunikationen

förenade utgifter samt ersätta kostnaden för förklarings afgifvande,

synes ej innebära någon obillighet men utgöra ett helsosamt och

välbehöfligt korrektiv mot obefogadt ändringssökande. Tillämpningen

af det nu ifrågasatta förfarandet torde emellertid böra, åtminstone tills

vidare, inskränkas till brottmål. Öfriga genom besvär fullföljda mål

äro nämligen ofta af beskaffenhet att kräfva den största möjliga

skyndsamhet i afgörandet; och för. dessa mål likasom för brottmål,

deri någon hålles häktad, lärer alltså det nu stadgade förfarandet böra

bibehållas.

Genom hvad i det föregående blifvit anfördt har jag angifvit de

allmänna grunderna för de nu anmälda förslagen, i hvad dessa röra

talans fullföljd; och dermed äro jemväl framhållna de vigtigaste olik
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

59

heter, som i sak föreligga mellan dessa förslag och de år 1891 afgifna.

Oaktadt denna skiljaktighet hafva de tidigare förslagen i

många hänseenden tjenat till ledning vid det nu utförda arbetet.

Detta gäller icke allenast i fråga om de speciella föreskrifterna angående

förfarandet vid talans fullföljd — särskild! de vigtiga frågorna

om prestanda vid ändringssökande samt besvärs- och inställelsetider

— utan ock om flere andra i förslagen berörda frågor såsom om rätt

till särskild klagan i vissa incidensfrågor, om underställning af mål

samt om verkställighet af dom utan hinder af ändringssökande.

I formelt hänseende föreligger emellertid mellan 1891 års förslag

och de nu anmälda förslagen den olikhet att, medan de förra gå ut

på att i särskilda från Rättegångsbalken fristående lagar sammanföra

de ifrågasatta nya bestämmelserna, de senare förslagen åsyfta att i

Rättegångsbalken införa de stadganden, som föreslås. Denna olikhet

har sin grund deri, att den nya lagstiftning, hvarom nu är fråga,

betydligt närmare än 1891 års förslag ansluter sig till gällande lag.

Det har naturligen ansetts mindre lämpligt, att ett arbete, som i

sjelfva verket endast är att betrakta såsom en revision af vissa delar

af Rättegångsbalken, föranleder dessa delars utbrytande ur sitt sammanhang.

I nära samband med de till lagstiftningen om rättsmedlen hörande

frågorna om fullföljd af talan mot beslut rörande invändningar

i rättegång stå de i Nya Lagberedningens förslag af den 16 Mars

1893 berörda frågorna om tiden för framställande af processhindrande

invändningar och om domstolarnes skyldighet attnoberoende

af invändning ingå i pröfning af Underrätts behörighet. Äfven sistnämnda

ämnen hafva nu ansetts böra komma under behandling; och

då de i nyssberörda förslag upptagna bestämmelser i allmänhet befunnits

lämpliga och väl förenliga med de regler, som i afseende å

invändningsfrågors fullföljd ansetts böra vinna tillämpning, hafva de

med vissa mindre väsentliga ändringar ingått i de nu föreliggande

förslagen.

Vid förslagens utarbetande har slutligen, närmast med föranledande

af framställning från en bland Rikets Hofrätter, kommit under

öfvervägande frågan om afskaffande af de i Öfverrätterna förekommande

skriftliga berättelserna. I underdånig skrifvelse den 8 Maj 1893

har Svea Hofrätt på anförda grunder hemställt, att under vissa angifna

förutsättningar Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vinnande af sådan ändring i gällande lag, att på sätt redan med

sjörätts- och vexelsaker, hyres- och utflyttningsmål i stad samt konkurs-

och boskilnadsmål egde rum, jemväl andra instämda och vädjade

saker finge i Hofrätt afgöras utan skriftliga berättelser. Öfver

denna framställning har Eders Kongl. Maj:t täckts infordra yttrande

från Göta Hofrätt samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Flertalet

ledamöter af dessa senare domstolar hafva visserligen funnit sig ej

kunna förorda bifall till framställningen; men, på sätt i annat sammanhang

skall närmare angifvas, torde öfvervägande skäl tala för

vidtagande af den ifrågasatta reformen. I öfverensstämmelse med

denna uppfattning afse förslagen upphäfvande af alla för närvarande

gällande föreskrifter om berättelsers utfärdande.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för vigtigare specialbestämmelser

i de anmälda förslagen; och torde jag dervid, med förbigående

af de på rent formella grunder beroende jemkningarne i 8 Kapitlet

Rättegångsbalken samt 27 § af 10 Kapitlet i samma balk, först böra

uppehålla mig vid de föreslagna bestämmelserna i 28—31 §§ af sistnämnda

kapitel.

Kap. Dessa äro till sitt väsentliga innehåll hemtade ur Nya Lagberedningens

förslag af år 1893; och tillåter jag mig att ur motiven till

nämnda förslag åberopa följande:

»Enligt gällande lag äro bestämmelserna om forum oeftergifliga

och skola förty af domstolarne beaktas, vare sig invändning

från parts sida göres eller icke. Häraf följer, att då i Öfverrätt

eller Högsta Domstolen utrönes, att Underrätten varit obehörig att

handlägga målet, af domstolarne förut meddelade beslut måste undanrödjas.

Då emellertid den ena Underrätten i allmänhet icke bör

antagas vara i mindre grad än den andra skickad att utreda och afdöma

en tvist, måste en lagstiftning, som framkallar en dylik åtgärd,

helst då denna icke af någondera parten påkallats, erkännas vara i

hög grad otillfredsställande; och olämpligheten af nu gällande bestämmelser

i detta ämne träder än skarpare i dagen i fall, såsom lätt

kan inträffa, kärandens rättsanspråk under tiden i följd af åkommen

preskription blifvit kraftlöst. Också har man i nyare processlagstiftningar

allmänneligen infört stadganden af innehåll, att då svaranden

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 24.

uraktlåter att inom viss tid göra invändning mot domstolens behörighet,

frågan härom, med undantag för vissa fall, der den eger mera

allmängiltig betydelse, icke vidare får vare sig af part eller inom

domstolarne väckas. Dispositionsrätten i fråga om forum, den s. k.

prorogatio fori, var äfven tillämpad i Lagkomité^ och äldre Lagberedningens

förslag och det så fullständigt, att, utom i vissa uppräknade

fall, det skulle stå parter fritt, att då skriftligt aftal uppgjordes,

dervid öfverenskomma, vid hvilken domstol en dem emellan

på grund af samma aftal uppkommande tvistefråga skulle anhängiggöras.

En dylik aftalsfrihet har Beredningen dock af praktiska skäl

funnit sig icke kunna tillstyrka. Det kan nemligen med fog befaras,

att den skulle leda till missbruk eller i allt fall förorsaka, att vissa

domstolar, särskilt i de större städerna, blefve _ öfver höfvan med

tvistemål betungade. Säkerligen skulle det nemligen blifva ganska

vanligt, att i synnerhet större bolag, såsom försäkringsbolag o. d.,

men äfven enskilde personer, hvilkas affärsverksamhet vore af sådan

beskaffenhet och utsträckning, att de kunde antagas skola emellanåt

blifva invecklade i rättegångar, till egen beqvämlighet i försäknngsbref,

kontrakt o. d. inryckte en bestämmelse, att, uppkommande tvister

skulle upptagas vid en viss domstol, i de flesta fall naturligen

bolagets eller affärsmannens forum domicilii. Af sådan anledning har

Beredningen ansett särskildt aftal om annat forum än det lagenliga

icke böra godkännas. Det syftemål, som man egentligen nu vill nå,

nemligen att förhindra onödig kassation, sedan målet biifvit vid domstol

handlagdt, vinnes tillräckligt genom ett stadgande att invändning

mot domstols behörighet skall för att vinna beaktande göras i rättegångens

början. Härigenom torde all fara för missbruk i ofvan antydda

hänseende vara förebyggd, då käranden icke på förhand kan,

äfven om han erhållit sin vederparts löfte, med säkerhet veta, huruvida

icke denne kommer att begagna sig af sin rätt att göra invändning

mot domstolens behörighet.»

1 öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattning afsei

förslaget att, med upphäfvande af det i 10 Kap. 11 § Rättegångs

balken gifna stadgande rörande oeftergifligheten af lagens bestämmelser

om domstols behörighet, i allmänhet låta behörigheten bero deraf,

huruvida part inom viss tid — som i 16 Kap. angifves framställer

invändning derom; och lärer af förslagets bestämmelser följa icke

allenast att, der invändning uteblifver, domstolen, äfven om den eljest

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skulle vara obehörig, eger att handlägga och afgöra målet, utan ock att

i sådana fall, der parts rätt är beroende deraf, att hans talan inom

utsatt tid anhängiggöres vid viss af lagen angifven domstol —

såsom exempelvis enligt 24 § af Förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 Maj 1855 — förhållandet skall

bedömas så, som hade saken blifvit vid den i lag föreskrifna Rätten

anhängiggjord.

I åtskilliga fall äro emellertid antingen så vigtiga allmänna intressen

beroende deraf, att ett mål handlägges af behörig domstol

eller ock i öfrigt sådana särskilda omständigheter för handen, att

frågan om Underrättens behörighet ej lämpligen kan göras till föremal

för parternas förfogande, utan domstolen sjelf och i regel jemväl

öfverdomstolarna maste ega ovilkorlig rätt och pligt att pröfva nämnda

fråga. Detta är förhållandet, då antingen saken på grund af gällande

författningar ej tillhör domstols handläggning, eller den är af beskaffenhet

att höra upptagas vid domstol af annat slag eller annan grad

i _ instansordningen, . eller det i följd af målets särskilda natur är af

vigt, att det vid viss Underrätt handlägges. Bestämmelser i detta

ämne äro upptagna i 28 §; och må i fråga om dessa bestämmelser

allenast följande erinringar här göras.

Med afseende å de i 1 mom. sammanförda fall, hvilka ega det

gemensamt, att målet öfver hufvud ej tillhör allmän Underrätts upptagande,

märkes att uttrycket »särskild domstol» i förevarande sammanhang

uppenbarligen betecknar hvad man gemenligen benämner

specialdomstol, såsom Krigsrätt, Egodelningsrätt och Domkapitel. Vidare

må beträffande detta mom. erinras, att stadgandet om mål, som

skola af skiljemän pröfvas, afser allenast sådana tvister, som omedelbart

på grund af stadgande i lag eller särskild författning tillhöra

skiljemäns bedömande, men icke de fall, då skiljemannapröfning skall

på grund af skiljeaftal ega rum. Att det i sistnämnda fall bör ankomma

uteslutande på part att påkalla tillämpning af skiljeaftalet, lärer

vara uppenbart.

Såsom exempel på de i 2 mom. afsedda fall, att eu viss Underrätt

med uteslutande af alla andra är behörig att upptaga ett särskildt

slag af mål, må nämnas de mål, som enligt gällande bestämmelser

Stockholms Rådstufvurätt är ensam behörig att handlägga, såsom vissa

patenttvister, tvister om främmande varumärke och om upphäfvande

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

63

af inskrifning i aktiebolagsregistret samt mål rörande förbrytelser af

vissa konsulära tjensteman.

Mom. 3 afser hufvudsakligen vexel- och sjörättsmål. Dessa mål

skulle alltså äfven framgent handläggas allenast vid stadsdomstol,

dock med rätt för parterna att förena sig om annan Rådstufvurätt än

den, som på grund af lagens föreskrift vore behörig.

Bland de i 4 mom. upptagna grupper af mål märkas först och

främst de tvister, som på ett eller annat sätt angå fast egendom. De

uttryck, som i förslaget användts för att beteckna denna grupp, äro hemtade

från 10 Kap. 14 § Rättegångsbalken. Dock har ordet »åverkan»,

hvilket enligt numera gängse språkbruk betecknar en straffbar handling,

uteslutits, hvaremot orden »inteckning eller annat dylikt» tillagts

för att dels uttryckligen angifva en af de mera vigtiga tvistefrågor,

som uti ifrågavarande hänseende kunna förekomma, och dels bestämdt

uttala, att stadgandet gäller äfven sådana, fast egendom rörande tvister,

som ej blifvit särskildt uppräknade.

Hvad slutligen angår 5 mom. torde det ligga i öppen dag, att

det i brottmål i allmänhet ej kan tillåtas parterna att hänvända sig

till annan domstol än den, som ur samhällets synpunkt anses vara

bäst egnad för sanningens utredning, eller enligt regeln den, inom

hvars domvärjo brottet timat; men för öfrigt lärer nödvändigheten af

att mål, i Indika allmän åklagare förer talan eller eger inskrida, i

allmänhet handläggas vid den domstol, som enligt lagens föreskrift

är behörig, följa redan deraf, att det ej kan tillåtas den ene åklagaren

att ingripa i den andres verksamhetsområde. I de undantagsfall åter,

då det uteslutande ankommer på målsegande att anhängiggöra ansvarstalan,

torde det ej vara förenadt med någon afsevärd betänklighet

att, såsom i förslaget afses, medgifva parterna rätt att bestämma forum.

För den händelse någon af de i 28 § gifna regler blifvit af

Underrätt förbisedd, lärer det i allmänhet böra åligga högre Rätt

att, om målet dit fullföljes, tillse, att det begångna felet rättas genom

undanrödjande af Underrättens åtgärder och beslut i målet. I afseende

å de i 5 mom. omförmälda brottmål har emellertid ett så strängt

upprätthållande af behörighetsreglerna ansetts ej behöfva ifrågakomma.

Såsom i motiven till 1893 års förslag erinras, bör, så vidt möjligt är,

förvisning till ny handläggning vid annan domstol undvikas i brottmål,

der en dylik åtgärd medför större olägenhet för svaranden än

fallet i allmänhet är i tvistemål. Vid sådant förhållande och då, på

opaginerad Kontrollera mot PDF

H4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sätt jemväl i nyssnämnda motiv framhålles, ett förbiseende af Underrättens

obehörighet ej gerna kan tänkas i sådana fall, der undersökning

af lokala förhållanden verkligen är af nöden, torde någon befogad

invändning ej kunna riktas mot det i 29 § föreslagna förbudet

för högre Rätt att i mål, hvarom nu är fråga, sjelfmant ingå i pröfning

af Underrättens behörighet.

I likhet med reglerna om domstolarnes behörighet äro enligt

gällande lag bestämmelserna om domarejäf undantagna från parternas

förfogande. Oberoende af framställning från parts sida åligger det

icke allenast underdomstolen utan, i händelse målet fullföljes i högre

Rätt, äfven denna att tillse, huruvida jäf mot ledamot af underdomstolen

föreligger. Med hänsyn till de uppenbara olägenheter, som

blifva en följd deraf, att ett dylikt jäfsförhållande först i högre

Rätt yppas, har det emellertid länge varit ifrågasatt att inskränka

öfverinstansernas pröfningsrätt i berörda hänseende till de fall, då

part i högre Rätt fullföljt jäf, som han vid Underrätten framställt;

och någon betänklighet mot en förändring i denna riktning torde ej

föreligga. Det allmännas intresse i fråga om domarejäfvens iakttagande

lärer nämligen vara tillräckligt tillgodosedt genom den pröfning,

som i sådant afseende åligger Underrätten; och hvad angår

parterna, torde desse, om de vid Underrätten haft tillfälle att anmärka

jäfsförhållandet men underlåtit att göra sådan anmärkning, icke

ega befogadt anspråk att i öfverinstansen framställa jäfvet.

Hvad nu anförts ligger till grund för det föreslagna stadgandet

i andra stycket af 13 Kap. 5 § Rättegångsbalken, enligt hvilket såsom

allmän regel gäller, att högre Rätt ej eger att ex officio ingå i

undersökning af underrättsledamots ojäfvighet och part ej må omedelbart

i öfverinstansen påkalla sådan undersökning i annat fall, än

att han af en eller annan anledning saknat tillfälle att vid Underrätten

framställa jäfsanmärkning.

På liknande grund hvilar bestämmelsen i tredje stycket af samma

§, enligt hvilken högsta instansens skyldighet och befogenhet att

ingå i pröfning af frågor om jäf mot ledamöter i mellaninstansen inskränkes

till de fall, då yrkande derom af part framställes. Någon

begränsning af parts rätt att väcka dylik fråga har emellertid med

hänsyn till rättegångssättet i Hofrätterna ej kunnat föreslås.

Då part ej kan anses ega berättigad! anspråk att få sin sak behandlad

och bedömd af någon viss domare, synes rätt till klagan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

H5

öfver beslut, hvarigenom eu domstol förklarat någon sin ledamot jäfvig,

ej böra ifrågakomma under annan förutsättning, än att detta

beslut för part föranleder särskild kostnad. Enligt gällande lag är

detta så till vida fallet, att på grund af stadgande i 13 Kap. 3 §

Rättegångsbalken de kostnader, som uppstå derigenom att i anseende

till jäf särskild ordförande i Underrätt måste förordnas, komma att

drabba endera parten. Detta stadgande kan emellertid ej anses fullt

billigt. Den omständigheten, att en domare af laga jäf är i ett visst

fall förhindrad att utöfva sin befattning, synes lika litet som andra

förhållanden, livilka föranleda förordnande af ställföreträdare, böra medföra

ökade rättegångsutgifter för parterna eller någon af dem, utan

torde den särskilda kostnad, som af berörda anledning kan ifrågakomma,

böra bestridas af staten eller vederbörande stadssamhälle.

I betraktande häraf och med hänsyn till den uppenbara fördelen af

att ett domstolsbeslut, hvarigenom ledamot af domstolen jäfvats, genast

vinner laga kraft, har i förslaget nyssberörda i 13 Kap. 3 §

upptagna stadgande uteslutits och i första stycket af 5 § införts förbud

mot klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt eller Hofrätt förklarat

någon ledamot af Rätten jäfvig.

Den föreslagna ändringen i 14 Kap. 6 § Rättegångsbalken, hvilken

nära sammanhänger med de nya bestämmelser förslaget innehåller

angående förfarandet i öfverinstanserna, skall vid 26 Kap. närmare

omnämnas.

Enligt gällande lydelse af 15 Kap. 7 § Rättegångsbalken eger

rättegångsombud utan särskildt bemyndigande förvara hufvudmannens

talan genom erläggande af vad. De skäl, som ligga till grund för

detta stadgande, lära i lika hög grad tala för inrymmande af befogenhet

åt ombudet att i andra fall, der en missnöjesanmälan utgör vilkor

för talans fullföljd, med laga verkan göra sådan anmälan. Särskildt

synes det vara af vigt att ombudets behörighet att till Hofrätt ingifva

anmälan om tillämnadt revisionssökande varder i lag uttryckligen

fastslagen. I enlighet härmed föreslås någon jemkning i förevarande §.

Vid den omarbetning 16 Kap. Rättegångsbalken ansetts böra undergå

har i främsta rummet kommit under öfvervägande den vigtiga

frågan, huruvida och i hvad mån vissa invändningar böra ega processhindrande

inverkan, d. v. s. kunna omedelbart fullföljas i högre Rätt

med den påföljd, att rättegången i underdomstolen måste afbryta» i

afbidan på öfverinstansens utlåtande.

Bill. till Riksd. Prut. 1901. / Sami. I Afd. 20 Häft.

14 Kap.

6 §■

15 Kap.

7 §■

16 Kap.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konffl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Enligt, gällande lag äro som bekant dylika processhindrande invändningar

helt och hållet främmande för brottmålsprocessen, der

talan i invändningsfrågor ej under några omständigheter får fullföljas

annorledes än i sammanhang med hufvudsaken. Enahanda förhållande

gäller beträffande tvistemål, som skola bedömas enligt Sjölagen,

och äfven i konkursmål torde samma regel, ehuru ej med full tydlighet

i Konkurslagen uttalad, ega tillämpning. Hvad åter angår

öfriga tvistemål erkänner gällande lag två invändningar såsom processhindrande

nämligen dels den, att saken ej tillhör den domstol, der

den anhängiggjorts, och dels den, som afser flere parters inkallande.

I afseende å brottmålen har tillräcklig anledning ej ansetts föreligga

att frångå den ståndpunkt, som i förevarande fråga intages af

gällande rätt och jemväl bibehållits i 1891 års förslag. Öfvervägande

skäl — framfor allt vigten af dessa måls skyndsamma handläggning

— synas tala mot tillåtande af särskild klagan med deraf

följande uppskof med den slutliga pröfningen.

Beträffande tvistemålsprocessen har någon tvekan ej rådt derom,

att invändningen om flere parters inkallande bör, såsom ock i samtliga

föregående lagförslag hemstälts, upphöra att vara processhindrande.

Något praktiskt behof af den nu gällande regelns bibehållande

lärer ej förefinnas, hvaremot densamma, på sätt af Lagkomitén

och Nya Lagberedningen närmare framhållits, lätt kan missbrukas i

syfte att förhala målets afgörande.

Invändningen om underdomstolens behörighet har deremot ansetts

böra, så vidt angår tvistemål, i hufvudsak bibehålla sin processhindrande

verkan. De olägenheter, som uppstå deraf, att denna ofta

förekommande invändning i Ofverrätten bifalles först sedan målet blifva

vid Underrätten afgjordt, äro så väsentliga, att det ej kan ifrågasättas

att, utom i vissa undantagsfall, hänföra ifrågavarande invändning

till dem, som först i sammanhang med hufvudsaken få fullföljas.

Dock har, på sätt framdeles skall närmare omnämnas, invändningens

verkan till processens uppehållande ansetts kunna utan olägenhet inskränkas

så till vida, att dess fullföljd i högre Rätt ej utgör ovilkorligt,

hinder för målets fortsatta handläggning utan allenast för dess

afgörande.

I öfverensstämmelse med alla de tidigare förslagen har derjemte

med invändning angående underdomstolens behörighet likstälts parts

jäf mot ledamot i Underrätten.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

67

Den processhindrande egenskap, som enligt förslaget tillkommer

nyss berörda båda invändningar, har emellertid gjorts beroende deraf,

att de göras i ett visst tidigare skede af rättegången. Af de föreslagna

ändringarne i 10 Kap. följer, att i afseende å invändning om

domstolens behörighet en viss tid måste bestämmas, inom hvilken

invändningen, för att kunna af domstolen beaktas, måste framställas;

och något skäl föreligger uppenbarligen icke att låta processen afbrytas

på grund af en invändning, hvilken måste afvisas såsom för

sent framstäld. Skulle invändningen afse en obehörighetsgrund, som

det åligger domstolen att af egen drift beakta eller ett jäfsförhållande,

kan den väl ej under några omständigheter afvisas såsom för sent

framstäld; men till förebyggande deraf, att invändningar af ifrågavarande

slag innehållas till senare stadier af processen — ett missbruk,

som ej lämpligen kan stäfjas genom kriminella påföljder — har det

ansetts nödigt att äfven i nyssnämnda fall låta rätten till särskild fullföljd

af invändningsfrågan bero deraf, att invändningen gjorts i rättegångens

början.

I afseende å tiden för framställande af jäf mot underrättsledamot

gifvas bestämmelser i den föreslagna 1 § af 16 Kap. Betydelsen al

dessa bestämmelser ligger uteslutande deri, att ett efter den stadgade

tiden framstäldt jäf ej föranleder afbrott i processen, hvaraf följer, att

någon tillämpning af förevarande § ej kan ifrågakomma i brottmål.

Beträffande grunderna för ifrågavarande tidsbestämmelser,, hvilka väsentligen

öfverensstämma med motsvarande stadganden i Nya Lagberedningens

förslag af år 1893, må för öfrigt hänvisas till hvad de

vid nämnda förslag fogade motiv i frågan innehålla. Efter att hafva

erinrat derom, att enligt flere tidigare förslag jäf mot domar i allmänhet

skolat framställas innan den part, som vill jäfva, gjort .någon

invändning eller yttrat sig i hufvudsaken, anför Nya Lagberedningen:

»Utan tvifvel måste det erkännas vara principielt riktigt, att jäf

mot domare är det, som först af allt bör underställas Rättens pröfning

och således föregå t. ex. invändning mot domstolens behörighet,

då denna fråga, lika litet som någon annan, bör af jäfvig domare

tagas under behandling. Om utförandet af rättegångar alltid vore

anförtrodt åt rättskunniga personer, skulle Beredningen derför icke

hafva tvekat att ansluta sig till den i de äldre lagförslagen och principbetänkandet

uttalade uppfattningen. Men då det hos oss står en hvar

16 Kap.

1 §■

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fritt, att sjelf föra sin talan — eu rätt, hvilken, som bekant, i mycket

stor^ utsträckning begagnas — kan Beredningen icke anse det vara

tillrådligt att införa en så sträng bestämmelse, hvilken lätteligen kunde

leda till förfång för en i lagens former mindre hemmastadd part.

Och den olägenhet, som kan uppstå deraf, att tilläfventyrs en eller

annan gång någon handläggning af målet eger rum innan jäfvet mot

domaren framställes, bör ej kunna blifva af nämnvärd ''betydelse,

derest, såsom Beredningen föreslagit, parts rätt att göra jäfvet begränsas

till den första rättegångsdag, då tillfälle dertill erbjuder sig

för honom.»

»Då en part ej på förhand kan med full visshet veta, af hvilken

domare hans mål kommer att handläggas, och det således ej är möjligt

för honom att, förr än han träder fram för domaren, afgöra om han

framställa, synes sjelfva sakförhållandet medföra, att parts

jäfsrätt måste stå honom öppen till det första rättegångstillfälle, då

han kommer tillstädes. Att i de fall, då den omständighet, hvarå

jäfvet grundas, efteråt tillkommit eller blifvit bekant för parten, denne

måste ega rätt att senare framställa jäfvet, ligger i öppen dag. Men

i denna händelse bör det åligga parten, svarande såväl som kärande,

att anmärka förhållandet så fort sig göra låter, det vill säga vid första

rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom, utan att parts

förfallolösa utevaro vid detta tillfälle må innebära någon ursäkt för

honom.»

16 Kf P De i 2 § upptagna stadgande^ om tiden för framställande af in
8-

vändning om underdomstols behörighet hvila på den uppfattning, att

det i allmänhet icke kan vara förenadt. med någon svårighet för svaranden

att redan från början bedöma, huruvida den domstol, till hvilken

han blifvit instämd, är så otjenlig för handläggningen, att han har

skäl att förneka densammas behörighet att upptaga målet. Af skäl,

som framgå af det vid 1 § anförda, torde det emellertid innebära eu

onödig stränghet att, såsom i de flesta tidigare förslag, uppställa den

ovilkorliga fordran, att invändningen skall göras innan svaranden inlåter

sig i hufvudsakligt yttrande, utan synes det vara tillfyllest att

föreskrifva, att invändningen skall framställas vid första tillfälle, då

svaranden tillstädeskommer.

Beträffande de i 3 och 4 §§ föreslagna bestämmelser må i detta

4 sammanhang följande erinringar göras.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

69

Invändningen om domstolens behörighet är enligt förslaget processhindrande,

ehvad den — såsom gällande bestämmelse i 16 Kap. 1 §

synes afse — går ut på, att målet tillhör annan domstol, eller innebär,

att målet öfverhufvud ej skall af domstol upptagas. Giltigt skäl att i

förevarande hänseende skilja mellan dessa båda fall synes ej föreligga.

Såsom vilkor för rätten att i högre instans särskildt fullfölja eu

af Underrätten ogillad invändning af processhindrande natur uppställer

förslaget i likhet med gällande lag en hos Underrätten gjord anmälan

om missnöje med dess beslut. Enligt gällande bestämmelser har eu

dylik anmälan till omedelbar följd, att målet måste förklaras hvilande

i afbidan på utgången af de särskilda besvär den missnöjde eger anföra.

Olägenheterna af eu dylik regel ligga emellertid i öppen dag

och hafva länge gjort sig känbara. En svarande, som astundar att

förhala målets afgörande, kan genom framställande af en än så obefogad

invändning vinna detta syftemål utan att derigenom utsätta sig

för annan påföljd än det i 16 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgade

bötesstraff, en påföljd, som, med hänsyn till svårigheten att ådagalägga

svarandens uppsåt med invändningen, högst sällan kan tillämpas.

Till förebyggande af dylika missbruk synes annan lämplig utväg ej

stå till buds än den i principbetänkandet och 1891 års förslag förordade

att under vissa omständigheter låta målets behandling vid

Underrätten fortgå, oberoende deraf att missnöje anmälts och i högre

Rätt fullföljts.

På denna uppfattning hvila de föreslagna bestämmelserna i 4 §.

Enligt dessa har eu missnöjesanmälan icke under några förhållanden

till omedelbar följd att rättegången afbrytes, utan Underrätten bär i

hvarje fall att, sedan den ogillat en invändning af beskaffenhet, som

här afses, åt målet egna den vidare behandling, som för dagen kan

ifrågakomma. Skulle målet dervid komma i det skick, att deri kan

meddelas slutligt utslag eller edgångsbeslut af beskaffenhet att kunna

särskildt öfverklagas, eger Rätten jemväl att, der sådant under dagen

medhinnes, företaga målet till afgörande, och i dylikt fall eger, såsom

af 3 och 7 §§ framgår, någon rätt till särskild klagan i invändningsfrågan

ej rum, utan denna måste i högre instans åtfölja hufvudmålet.

För den händelse åter, att utslag af nyss angifna beskaffenhet

icke kan meddelas samma dag beslutet i invändningsfrågan gifvits,

har det gjorts beroende af motparten till den, som framstält invändningen,

huruvida ytterligare handläggning af målet skall ifrågakomma

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

innan invändningsfrågan blifvit i högre Rätt behandlad. Framställer

denne part yrkande om fortsatt handläggning, kommer sådan att ega

rum; i motsatt fall förklaras målet hyllande i afbidan på invändningsfrågans

utgång.

Något afgörande af målet bör emellertid, så länge invändningsfrågan

är sväfvande, icke under några omständigheter få ega rum

senare än den dag då invändningen blifvit af Underrätten ogillad.

Eu motsatt regel skulle uppenbarligen vara oförenlig med rättssäkerhetens

kraf, så till vida som den kunde föranleda — förutom andra

oegentligheter — att ett icke öfverklagadt utslag förlorade sin kraft

och verkan, derigenom att Öfverrätten godkände den genom särskilda

besvär fullföljda invändningen.

lf> Kap. För framställande af invändning angående stämnings giltighet

uppställer förslaget i 5 § af 16 Kap. en viss preklusionstid. Ett dylikt

stadgande motsvaras visserligen icke af någon uttrycklig bestämmelse

i 1734 års lag men kan likväl ej anses främmande för nu gällande

rätt. Sedan lång tid tillbaka har man nämligen i lagskipningen antagit,

att invändning angående stämningen för att komma under beaktande

måste göras innan svaranden inlåter sig i sakligt genmäle.

Denna i och för sig utan tvifvel riktiga grundsats har emellertid nu,

af hänsyn till mindre formkunniga parter, ansetts böra så till vida

jemkas, att invändningen afvisas blott i det fall, att den ej blifvit

framstäld vid första rättegångstillfälle, då svaranden inställer sig vid

Underrätten. Skulle svaranden öfverhufvud ej tillstädeskomma vid

underdomstolen, har det funnits böra, ehvad uteblifvandet föranledts

af laga förfall eller ej, stå honom öppet att i Hofrätten framställa

ifrågavarande invändning och har för sådant fall ansetts kunna lämpligen

stadgas, att invändningen bör göras första gången svaranden

yttrar sig i Hofrätten.

s—uflti Förutom beslut rörande processhindrande invändningar äro enligt

förslaget äfven vissa andra af underdomstol under rättegången meddelade

beslut föremål för särskild klagan. Dessa äro till största delen

angifna i 8, 9 och 10 §§ af 16 Kap. Någon fullt uttömmande

uppräkning af de fall, i hvilka sjelfständig klagan kan ifrågakomma,

har emellertid icke lämpligen kunnat gifvas i nämnda §§, utan hänvisar

förslaget jemväl till de bestämmelser om särskild fullföljd, hvilka

i andra delar af lagstiftningen förekomma eller kunna genomföras, i

afseende hvarå må såsom exempel anföras 2 och 14 §§ i Förord
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

71

ningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

den 14 April 1866 samt vissa stadganden i Lagen om boskilnad.

Den i 8 § föreslagna bestämmelsen om särskild klagan öfver

beslut angående värjemålsed är till sitt innehåll öfverensstämmande

med allmänt gängse tillämpning af gällande lag och föranleder här

ej någon erinran.

Bland de i 9 § angifna beslut märkas först de, hvilka beröra

någon, som ej är part i saken men i en eller annan egenskap —

såsom fullmägtig, vittne, sakkunnig eller dylikt — deri uppträder.

Behofvet af bestämmelser om sjelfständig klagorätt i afseende å dylika

beslut har länge varit erkändt, och sådana bestämmelser äro jemväl

upptagna i samtliga äldre förslag.

Föremål för särskild klagan äro enligt 9 § vidare sådana under

rättegången meddelade beslut, som angå parts fällande till ansvar

för processuella förseelser. Med afseende å dessa besluts i allmänhet

fristående natur och för vissa fall vigten af snar verkställighet synes

en dylik regel af omständigheterna påkallad.

I afseende å beslut, hvarigenom Underrätt beviljat qvarstad, skingringsförbud

eller annan dylik åtgärd, måste, såsom lätt inses, parts rätt

till klagan blifva utan all betydelse, om klagan ej får föras omedelbart

efter beslutets meddelande. Med hänsyn härtill och i betraktande

af de djupt ingripande verkningar dylika beslut kunna för part

medföra, har rätt till särskild klagan ansetts äfven här böra ega rum.

Underrätts beslut om parts häktande eller qvarhållande i häkte

är enligt gällande lag föremål för särskild klagan. Någon rubbning

i denna grundsats kan uppenbarligen ej ifrågakomma, och hafva

nämnda beslut alltså blifvit i 9 § upptagna, hvarjemte i öfverensstämmelse

med 1891 års förslag med dem likstälts Underrätts förordnande

om parts hemtande till Rätten.

I fråga om det i 10 § föreslagna stadgande angående rätt till

särskild klagan öfver uppskofsbeslut hänvisas till hvad i principbetänkandet

blifvit i detta afseende anfördt.:

»Nu gällande lag medgifver, såsom bekant, rätt till särskild klagan

öfver beslut under rättegången i den händelse, att beslutet innefattar

bifall till begäran om uppskof i saken och andra parten tilltror sig

kunna visa, att saken dermed allenast onödigt uppehälles. Ehuru det

visserligen ganska ofta inträffat, att eu dylik klagan öfver onödigt uppskof

ej leder till åsyftadt ändamål, enär, innan samma klagan hinner

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

16 Kap.

11 §■

16 Kap.

12 §.

22 Kap.

23 och 24

Kap.

25—2 7 Kap.

komma under pröfning hos Öfverrätten, målet kan vara i Underrätten

afdömdt eller den tidpunkt, till hvilken målet blifvit uppskjutet, eljest

redan kan vara förbi, har Beredningen likväl ansett rättigheten till särskild

klagan öfver onödigt uppskof icke vara alldeles värdelös. Äfven

om den stundom förfelar sin uppgift, kan dock redan möjligheten

deraf, att part drager Underrättens till uppskof föranledande åtgärder

under Öfverrätts skärskådande, antagligen i någon mån medverka

dertill, att Underrätten iakttager större varsamhet vid meddelandet

af dylika åtgärder. Nämnda rättighet har följaktligen i förslaget

bibehållits.»

I 11 § gifves bestämmelse om tiden för framställande af invändning

angående stämnings giltighet i mål, som anhängig] orts

omedelbart i Hofrätt. Med hänsyn till rättegångssättet i Hofrätterna

har en emot stadgandet i 5 § fullt svarande regel ej kunnat här

uppställas, hvaremot för ifrågavarande mål ansetts kunna utan olägenhet

stadgas, att invändningen bör framställas innan parten inlåter sig

i svaromål.

I afseende å de i första punkten af 12 § gifna föreskrifter om

fullföljd af talan mot beslut, som af Hofrätt meddelats under rättegången

derstädes, hänvisas till hvad som blifvit anfördt angående

motsvarande stadganden i 8 och 9 §§.

Särskild fullföljd af invändningsfrågor, som i Hofrätt uppstått,

har, med hänsyn till Hofrätternas sammansättning och förfarandet

derstädes, ansetts ej behöfva eller böra ifrågakomma; och af enahanda

hänsyn har klagan öfver uppskofsbeslut, som Hofrätt i der anhängig!

mål meddelat, ej blifvit medgifven.

Det föreslagna upplifvande! af 22 Kap. står i sammanhang med

vissa ifrågasatta förändringar i vadeproceduren och skall i samband

med dessa beröras.

Ändringen i 23 Kap. 5 § torde, såsom afseende endast redaktionen

samt helt och hållet föranledd af förändringarne i förfarandet

vid Iiofrätten, här kunna förbigås. I slutet af 24 Kap. 11 § har en

jemkning vidtagits för att bringa detta lagrum i öfverensstämmelse

med det sätt, hvarpå stadgandet städse blifvit i praxis uppfattad!.

Rättegångsbalkens 25—27 Kapitel, hvilka behandla frågorna om

fullföljd af talan mot Underrätts utslag och rättegångsförfarandet i

Hofrätt, hafva undergått en genomgripande omarbetning, dervid hithörande

bestämmelser blifvit sålunda fördelade mellan de särskilda

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

73

kapitlen, att 25 Kap. handlar om sättet för fullföljd af talan i olika

fall samt om förutsättning-arne för underställning, 26 Kap. om förfarandet

i vademål och till Hofrätt instämda tvistemål, samt 27 Kap.

om förfarandet i andra mål, som i Hofrätt förekomma.

I fråga om fullföljd af talan mot Underrätts slutliga utslag äro,

såsom redan nämnts, de nu förekommande båda formerna, vad och

besvär, i förslaget bibehållna. I hvilka fall det ena eller det andra

af dessa rättsmedel bör komma till användning, angifves i de föreslagna

1—4 §§ af 25 Kap.

Hvad beträffar tvistemål innehåller 25 Kap. Rättegångsbalken i sin

nu gällande lydelse allenast ett allmänt stadgande om fullföljd efter

vad, hvaremot de särskilda undantagsbestämmelser, enligt hvilka i ett

eller annat fall klagan skall föras genom besvär, förekomma spridda i

fristående lagar och författningar. Förslaget afser åter att, med upphäfvande

af nyssnämnda stadganden, i 25 Kap. intaga uttömmande

bestämmelser i förevarande ämne. Jemlikt. 1 och 2 §§ gäller såsom

hufvudregel, att talan fullföljes efter vad, sä vida målet är af beskaffenhet

att böra anhängiggöras genom stämning, men genom besvär

i annan händelse. Från denna regel göres emellertid i två hänseenden

undantag. Dels skall nämligen enligt andra stycket af 1 § vadefullföljd

ega rum äfven i en del mål, deri stämning ej tarfvas, såsom

vissa konkurs-, boskilnads- och vattenrättsmål; dels gäller enligt 3 §,

att, om utslaget innefattar godkännande af en invändning angående

domstolens behörighet eller stämningen i målet, klagan i hvarje fall

skall föras genom besvär.

De sålunda föreslagna bestämmelserna ansluta sig i sakligt hänseende

temligen nära till gällande rätt, men torde i afseende å enkelhet

och öfverskådlighet ega afgjordt företräde framför nu gällande

stadganden.

För närvarande utgöras de tvistemål, i hvilka klagan öfver slutligt

utslag föres genom besvär, af vissa förnityndare-, konkurs- och

synemål samt tvister angående landtmätares och vissa andra tjenstemäns

arvode för verkstälda förrättningar. De flesta af dessa mål äro

af den natur, att lagens i 11 Kap. Rättegångsbalken gifna stadganden

om stämning ej å dem ega tillämpning, och komma alltså jemväl enligt

förslaget att fullföljas genom besvär. Endast i afseende å arvodestvist

af nyss angifna slag — för så vidt densamma är af rent civil natur

och ej sammanhänger med fråga Om tjenstefel — äfvensom i fråga

Bill. till Riksd. Prut. IDOL 1 Sand. 1 Afd. ''20 Haft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

om klander af syn å kronoegendomar skulle eu förändring komma att

inträda, i det, dessa mål: skulle fullföljas i den för tvistemål i allmänhet

stadgade ordning.

De i 1 § 2 mom. gifna bestämmelser om fullföljd efter vad i

vissa utan stämning anhängiggjorda mål torde jemväl i hufvudsak

öfverensstämma med gällande lag.

Ätt konkursmål, som angå betalnings- eller förmånsrätt, undanskiftande,

ackord eller klander af utdelningsförslag, höra i vadeväg fullföljas,

lärer för närvarande lika litet vara föremål för tvekan, som det

numera, efter den genom Lagen den 14 Juni 1888 vidtagna förändring

i 144 § Konkurslagen, torde råda olika meningar derom, att

öfriga utan stämning väckta konkursfrågor skola fullföljas genom

besvär.

De i 1 § 2 mom. afsedda vattenrättsmål äro sådana som jemlikt

10 § i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund

anbängiggöras genom anmälan bos domaren. Äfven dessa fullföljas

för närvarande genom vad, och någon anledning till rubbning i detta

förhållande har ej förelegat.

I afseende å stadgandena i 1 och 2 §§ må, utöfver hvad nu blifva

anfördt, följande erinringar göras.

Expropriationsförordningens föreskrifter om talans fullföljd genom

besvär i expropriationsmål — hvilka föreskrifter enligt den föreslagna

promulgationsförfattningen skulle lemnas i sak oförändrade — lära ej

kunna anses innebära något undantag från de i 1 § gifna bestämmelser,

då den klagan, som här afses, i sjelfva verket ej gäller något slutligt

utslag utan allenast förberedande beslut eller åtgärder. Skulle i

någon fråga, deri domstolen undantagsvis eger meddela slutligt yttrande

— såsom beträffande ersättning till ledamot af expropriationsnämnden

— klagan ifrågakomma, eger stadgandet i 1 § tillämpning.

Ett verkligt undantag från nu förevarande stadgande bilda deremot

de sjörättsmål, som jemlikt 330 § Sjölagen skola fullföljas genom besvär

från Underrätt till Konungen. Jemlikt 12 § i den föreslagna promulgationslagen

skall nemligen sistnämnda lagrum fortfarande ega giltighet.

Såsom af dess lydelse framgår, är 2 § afsedd att gälla, förutom

deri angifna tvistemål, jemväl alla sådana ärenden, som, vid sidan af

de verkliga rättegångsmålen, kunna på ett eller annat sätt komma

under behandling af underdomstol, således icke allenast hvad som i

allmänhet plägar sammanfattas under benämningen ansökningsärenden

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

75

utan ock sådana frågor, som domstolen af egen drift upptager till

behandling. Att något annat rättsmedel än besvär här ej kan ifrågakomma,

är uppenbart. Ett uttryckligt stadgande härom har emellertid

ansetts böra i Rättegångsbalken inflyta, och derigenom förfalla de

särskilda föreskrifter, som för närvarande gälla rörande klagan i vissa

slag af ansökningsärenden.

Beträffande den i 3 § upptagna föreskrift, att klagan öfver utslag,

hvarigenom domstolen förklarat sig obehörig eller stämningen ogill,

skall föras genom besvär, må hänvisas till hvad Nya Lagberedningen år

1891 anfört till stöd för ett liknande stadgande, nemligen att, då sådant

utslag, som här afses, kan meddelas utan att svaranden kommit tillstädes,

man icke rimligen kan af honom fordra, att han skall hos Rätten

eller domaren söka besked, huruvida vad blifvit af käranden anmäldt.

Vid 4 §, som innefattar regeln om brottmåls fullföljande genom

besvär, må erinras, att denna §, lika litet som förslaget öfverhufvud,

berör eller kan beröra frågan om hvilka mål, som äro. att till brottmål

hänföra. Förevarande stadgande är alltså icke egnadt att vare

sig rubba eller fastslå den hittills allmänna praxis, enligt hvilken

vissa mål, såsom frågor om skilnad i äktenskap och om uppfostringsbidrag

till oäkta barn, betraktas såsom brottmål och handläggas under

straffprocessens former.

Af de i 16 Kap. gifna bestämmelser framgår, i hvilka fall underdomstols

under rättegången meddelade beslut äro föremål för särskild

klagan. Föreskrifterna angående sättet för dylik klagan hafva åter

ansetts böra inflyta i 25 Kap. och äro der upptagna i 5 §. Att i

dylika fall, der behofvet af skyndsam handläggning starkt framträder

och den fullföljda frågan i allmänhet är af föga invecklad beskaffenhet,

besvärsförfarandet bör komma till användning, torde ej kunna

blifva föremål för tvekan och är i förslaget jemväl antaget såsom

regel. Undantag härifrån bilda allenast beslut rörande värjemålsed,

hvilka enligt förslaget likasom enligt nu rådande praxis skola öfverklagas

i samma ordning som är stadgad för fullföljd af talan mot det

slutliga utslaget i målet.

Ej sällan inträffar, att en under rättegång uppkommen fråga af

fristående natur afgöres först genom domstolens slutliga utslag. Beträffande

klagan öfver underdomstols sålunda meddelade yttrande

gifvas i slutet af 5 § föreskrifter, innefattande i viss mån undantag

från de i föregående §§ uppstäda grundsatser rörande fullföljd af

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

talan mot slutligt utslag. För den händelse, att den genom utslaget

a%Joraa särskilda frågan angår någon utom rättegången stående person,

såsom vittne eller ombud, har beslutets yttre sammanhang med det

s utliga yttrandet i sjelfva målet ansetts ej böra eg a inflytande på

sättet för dess Överklagande utan skall enligt förslaget talan fullföljas

i samma ordning, som om frag-an under rättegången afgjorts, d. v. s.

genom besvär. I öfriga fall har deremot af processuella lämplighetshänsyn

den särskilda frågan ansetts böra åtfölja hufvudsaken, der den

missnöjde jemväl deri för klagan, hvaremot i'' annan händelse klagan

35 Ka Jemv^ 1. aessa fall skall föras genom besvär.

6 §aP c.. gällande lag skall, då någon samtidigt ställes under tilltal

tor nere under olika domstolars domvärjo begångna förbrytelser, hvarje

Rätt pröfva, huruvida den tilltalade är saker till hvad der lägges

honom till last, men den domstol, der ransakning sist eger rum, bestämma

straffet för alla de förbrytelser, till hvilka han befunnits

skyldig Uppenbarligen kunna vid sådant förhållande de föregående

domstolarnes • utslag icke lämpligen göras till föremål för särskild

klagan; och har alltså i öfverensstämmelse med rådande praxis i 6 §

blnvit upptaget ett uttryckligt stadgade, att klagan öfver sådant utslag

skall föras, inom samma tid och i samma ordning som gäller för talan

mot den sist meddelade domen. Af de föreslagna ordalagen torde med

erforderlig tydlighet framgå, att stadgandet gäller äfven sådana frågor,

som genom det tidigare utslaget blifvit slutligen afgjorda, såsom angående

skadestånd och dylikt.

35?KaP. Rörande sättet för fullföljd af talan mot sådana under rättegång
meddelade

beslut, som ej kunna särskilt öfverklagas, innefattas bestämmelser

i första stycket af 7 §. Såsom regel bör naturligen i

detta afseende gälla, att beslutet allenast i sammanhang med hufvudsaken

får dragas under högre Rätts pröfning. Af lätt insedda skäl

hafva emellertid två undantag från denna regel stadgats. Dels har

det . nemligen medgifvits part, att i sammanhang med klagan öfver

edgangsutslag fullfölja invändning, som kan på frågan om edgången

inverka, dels har befogenhet lemnats öfverdomstolarne att vid pröfmng

af besvär öfver beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats,

profva .giltigheten af sjelfva föreläggandet.

Då ett af part framstäldt processuellt yrkande ogillats, men parten

sedermera i hufvudsaken vunnit, kan han endast så till vida ega

anledning att i högre Rätt fullfölja nämnda yrkande, som han deri

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

77

eger ett försvarsmedel mot ändringssökande från motpartens sida.

För att begagna sig häraf bör parten emellertid ej behöfva iakttaga

de i allmänhet stadgade formerna för fullföljd af talan, utan synes

det utan olägenhet kunna tillåtas honom att först vid afgifvande af

genmäle i öfverinstansen påkalla pröfning af preliminärbeslutet. Ett

härtill syftande stadgande innehåller andra stycket af 7 §. Att detta

stadgande allenast afser sådana rättegångsfrågor, som eg a inflytande

på utgången af den i öfverinstansen fullföljda sakfrågan, torde af

stadgandets affattning framgå.

Såsom en olägenhet af det nuvarande rättsmedelssystemet har

ofta och med rätta framhållits svårigheten att i hvarje fall med säkerhet

afgöra, hvilket af de särskilda rättsmedlen bör komma till användning.

Denna svårighet beror framför allt deraf, att gränsen

mellan tvistemål och brottmål i många fall är temligen sväfvande.

Särskildt må i detta afseende erinras, att då enligt allmänt gängse

praxis till brottmål hänföras sådana mål, i hvilka, utan att ansvarsyrkande

framstälts, skadestånd fordras på grund af ett förment brottsligt

förfarande, det — såsom erfarenheten visar — ofta nog kan,

med hänsyn till det sätt, hvarpå talan utförts, befinnas ytterst vanskligt

att bedöma, huruvida ett mål bör betraktas såsom brottmål eller ej.

Hvad sålunda anförts torde utvisa, att det icke rimligen kan i

hvarje fall af en part kräfvas, att han skall på egen hand för sig

klargöra, hvilket rättsmedel står honom till buds, med risk att i händelse

af misstag förlora sin talan. Detta är också i gällande lag så

till vida erkändt, som det för vissa fall blifvit domstolarne ålagdt att

i sammanhang med utslags meddelande lemna underrättelse om hvad

för talans fullföljande bör iakttagas. Härom gällande föreskrifter

kunna emellertid icke anses tillfyllestgörande. Skola misstag i afseende

å sättet för klagan fullständigt förebyggas, måste det i hvarje

fall, då något val mellan olika rättsmedel kan ifrågakomma — d. v. s.

så snart ett slutligt utslag eller ett beslut om värjemålsed föreligger

— tillkomma domstolen att meddela upplysning om hvilket rättsmedel

bör komma till användning. Den hänvisning, som sålunda lemnas,

synes vidare böra lända till ovilkorlig efterrättelse, icke allenast i den

mening, att partens rätt till talan anses förvarad, derest han iakttagit

hvad domstolen föreskrifvit — något, som redan nu är i praxis

antaget — utan jemväl så till vida, att högre domstol icke under

några förhållanden eger förelägga parten åtgärder, som betingas af

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ett annat sätt för fullföljd. Den tidsutdrägt och kostnad, som förani

edes deraf, att öfverdomstolen finner sig föranlåten att i ett genom

besvär inkommet mål föreskrifva erläggande af vad eller i ett vädjadt

mål kommunikation af vadeinlaga^ har ofta varit föremål för klagan;

och i sjelfva verket torde de med ett dylikt förfarande förenade

olägenheter vida öfverväga den oegentlighet, som kan ligga deri, att

ett eller annat mål fullföljes i annan ordning än öfverdomstolen finner

vara med lag öfverensstämmande.

Härmed äro angifna de hufvudsakliga grunderna för det föreslagna

stadgandet i första stycket af 8 §. Såsom deraf framgår, skall

hänvisningen innehålla, förutom underrättelse om det rättsmedel, som

kommer till användning, jemväl uppgift om i hvilken Hofrätt ändring

bör sökas samt i besvärsmål om fatalietiden. Att låta andra upplysningar

än de sålunda nämnda inflyta i hänvisningen har ej ansetts

lämpligt, då sådant skulle leda till expeditionens förlängande och fördyrande

utan att för parterna medföra motsvarande nytta.

Det torde böra framhållas, att. bestämmelsen om hänvisningens

ovilkorliga vitsord afser endast hvad den innehåller angående sättet

för fullföljd. I hvad mån öfriga i hänvisningen lemnade uppgifter

böra utan afseende å felaktighet gälla, torde ej kunna genom en allmän

regel afgöras.

I afseende å andra under rättegången meddelade beslut än de i

8 § 1 mom. angifna edgångsutslag innehåller 2 mom. af samma §, att

underrättelse rörande fullföljden skall lemnas allenast då part derom

framställer begäran. Då nämligen ifrågavarande beslut i allmänhet

äro af underordnad vigt, och, så vidt fråga är om särskild klagan,

något annat rättsmedel än besvär ej kan ifrågakomma, har det ansetts

mindre lämpligt att här ålägga domstolen ovilkorlig skyldighet att

meddela hänvisning.

I 9 § gifvas bestämmelser rörande underställning af mål, som

blifvit af Underrätt afdömdt. Med hänvisning till de genom Lagen

den 20 Juni 1890 ändrade bestämmelserna om ådömande af förlust af

medborgerligt förtroende för alltid och under uttalande af den uppfattning,

att föreskrifterna om underställning af utslag hufvudsakligen

egde berättigande såsom ett skydd för den tilltalade, föreslog Nya

Lagberedningen år 1891, att underställning af Underrätts utslag i allmänhet

skulle ega rum allenast då någon blifvit dömd till döden eller

till straffarbete på lifstid. Denna ståndpunkt intages jemväl af nu

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

79

föreliggande förslag. Dock har med utslag, som innebär ådömande

af straffarbete på lifstid, ansetts böra likställas beslut, hvarigenom

vilkorligt benådad lifstidsfånge blifvit i anledning af ny förbrytelse

förklarad skyldig att fortsätta det förut ådömda straffet. Den föreslagna

affattningen af 9 § 1 mom. utmärker, att underställningen skall

omfatta icke allenast frågan om det* brott, som föranledt ådömande af

dödsstraff eller lifstids straffarbete, utan alla i målet uppkomna frågor,

som angå den tilltalade.

Enligt 9 § 2 mom. skall underställning ega rum jemväl i det

fall, att en vid Underrätt tilltalad person tillika ställes under åtal för

brott, som tillhör Ofverrätts omedelbara upptagande. Detta från 1891

års förslag hemtade stadgande föranledes deraf att, då klagan öfver

Underrättens beslut ej kan ifrågakomma annorledes än i sammanhang

med fullföljd af talan mot Ofverrättens utslag, den af Underrätten

afgjorda frågan endast genom underställning kan komma under pröfning

i mellaninstans.

Det i 10 § upptagna stadgande angående nullitetsklagan inom natt

och år är till sin innebörd fullständigt öfverensstämmande med den föreskrift

som 25 Kap. Rättegångsbalken för närvarande innehåller i 22 §.

De för närvarande i 25 Kap. 21 § Rättegångsbalken förekommande

bestämmelser rörande en särskild form för klagan öfver rättegångsfel

sakna motsvarighet i förslaget. För part, som i andra fall

än de i 10 § afsedda vill på grund af »domvilla» söka få Underrätts

dom upphäfd, synas de allmänna föreskrifterna om klagan öfver slutligt

utslag desto heldre böra gälla, som det lätt kan tänkas, att en

part vill till stöd för ändringssökande åberopa såväl formella som

materiella grunder.

De stadganden 1 § af 26 Kapitlet i sin nu föreslagna lydelse

innehåller rörande erläggande af vad äro föga afvikande från gällande

föreskrifter i ämnet.

Beträffande formen för vadeanmalan innebar 1891 års förslag, att

dylik anmälan skulle ske skriftligen men utan erläggande af vadeskilling.

Bestämmelsen om skriftlig form blef emellertid af samtliga

Hofrätterna afstyrkt såsom alltför betungande och egnad att föranleda

misstag med deraf följande rättsförluster. Med hänsyn härtill är i nu

föreliggande form krafvet på skriftlighet uppgifvet; och vid sådant

förhållande har, till förebyggande af förhastad vadeanmälan vadeskillingen

måst bibehållas, dervid dock till undanrödjande af den oegent
-

25 Kap.

10 §.

26 Kap.

1 §■

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

26 Kap.

2 §■

26 Kap.

3 §■

26 Kap.

4 §■

26 Kap.

5 §.

lighet, som under numera rådande förhållanden ligger deri, att vadeskillingen

i stad utgår med högre belopp än det för landet stadgade,

beloppet i förslaget blifvit för hvarje fall satt (ill tre daler, motsvarande

en krona femtio öre.

Frihet från vadeskillings erläggande skall enligt förslaget åtnjutas

endast af Kronan. Att i likhet med gällande lag från afgiftens utgörande

frikalla jemväl städer och menigheter har ej befunnits vara

af omständigheterna påkalladt; och med hänsyn till beloppets ringhet

har ej heller parts fattigdom ansetts böra utgöra grund för befrielse

från afgiften.

Den för närvarande gällande bestämmelsen, att parter, som ega

gemensam talan, må på en vadeskilling draga målet under högre

Rätts pröfning, är i förslaget bibehållen med det förtydligande tilllägg,

att vadeanmälan likväl måste af hvarje part göras.

Enligt hvad i 2 § föreslås skall å bevis, som med anledning af

vadeanmälan utfärdas till den vädjande eller hans motpart, tecknas

uppgift om tiden för inställelsen i Hofrätten. Att låta andra uppgifter

i beviset inflyta har ansetts leda till alltför stor vidlyftighet utan att

för parterna medföra någon väsentlig nytta.

Bestämmelserna i 3 § rörande vägran att upptaga vadeanmälan

samt klagan öfver sådan vägran äro till sitt innehåll öfverensstämmande

med nu gällande stadganden i 25 Kap. 20 § Rättegångsbalken och

hittills rådande praxis.

Äfven de i 4 § föreslagna föreskrifter angående återkallande af

vad ansluta sig i hufvudsak till hvad för närvarande gäller. Tiden

för vads återkallande, som för närvarande utgör hälften af inställelsetiden,

har, med hänsyn dertill att sistnämnda tid enligt förslaget är

densamma för större delen af riket, ansetts kunna för alla mål göras

lika. För framställande af anspråk på ersättning för svarandetalans

bevakande i Hofrätt i fäll, då käranden försummat att der inställa

sig, har viss fatalietid ansetts höra stadgas; och har dertill föreslagits

trettionde dagen från utgången af tiden för svaromålets afgifvande.

Rörande tiden för kärandens inställelse i vademål gifvas bestämmelser

i 5 §. Att i fråga om mål, som till Hofrätt inkomma från

annan ort, nutidens utvecklade kommunikationsväsende möjliggör ett

betydligt förkortande af de för närvarande föreskrifna inställelsetider,

torde vara allmänt erkändt. I sjelfva verket synes för de flesta orter

den tid, som för närvarande gäller för stad, der Hofrätt har sitt säte,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

81

eller trettio dagar, under nuvarande förhållanden vara fullt tillräcklig;

och då det måste anses önskvärd!, att inställelsetiden i högsta möjliga

grad göres lika för landets särskilda delar, har nyssnämnda tid ansetts

höra i allmänhet gälla. För den egentliga lappmarken lärer emellertid

kommunikationernas ännu bristfälliga skick betinga en något längre

fatalietid, i förslaget satt till fyrtiofem dagar; och då det lärer kunna

inträffa, att en Underrätts område allenast delvis faller inom lappmarksgränsen,

samt en enda fatalietid uppenbarligen bör gälla för alla af eu

dylik Underrätt afdömda mål af samma slag, har sistnämnda tidsbestämmelse

ansetts böra äfven ega tillämpning å sådan Underrätt.

De undantagsbestämmelser, på grund hvaraf i vexel- och sjörättssaker

inställelsetiden är kortare än i andra vademål, torde vill

nu ifrågasatta allmänna förkortning af inställelsetiderna förlora sitt

berättigande och komma enligt förslaget att förfalla.

Inom den i 5 § stadgade tid har, enligt hvad i samma § vidare

stadgas, käranden att i Hofrätten tillstädeskomma samt ingifva öfverklagade

utslaget.med vadebevis samt Underrättens öfriga protokoll i

målet. Deremot upphör enligt förslaget den skyldighet) som för närvarande

åligger käranden, att i sammanhang med vadetalans fullföljd

ställa borgen eller annan säkerhet för kostnad och skada, som genom

ändringssökandet kan tillskyndas motparten. Med skäl har det ofta

och senast af Nya Lagberedningen i dess år 1891 afgifna förslag

blifvit framhållet, att ifrågavarande borgen numera nedsjunkit till eu

tom formalitet, som nästan aldrig medfört något gagn men så mycket

oftare visat sig skadlig, ity att felaktigheter i borgensförbindelsens

affattning föranledt, att ändringssökandet ej kunnat upptagas till pröfning;

och har Beredningen likaledes med fog erinrat om det olämpliga

deri, att eu part för att varda bibehållen vid sin rätt att söka

ändring i ett utslag skall med begäran om bistånd vända sig till personer,

hvilka äro för saken alldeles främmande. Att åter, såsom

stundom blifvit ifrågasatt, i en eller annan form bibehålla nuvarande

stadgande om säkerhets ställande medelst nedsättning af värdeföremål,

har ansetts mindre lämpligt, såsom egnadt att öfver höfvan försvåra

talan mot Underrätts utslag. Anledning att befara, det afskaffande!

af ifrågavarande prestanda skulle föranleda en allt för stark

ökning af vademålens antal, torde näppeligen föreligga. Erfarenheten

från Finland, der eu åtgärd sådan som den nu föreslagna redan för

Bill. till It;hd. Prat. IDOL / Sami. 1 Afd. 20 Raft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ''dd.

tre årtionden sedan vidtogs, lärer åtminstone icke lemna stöd åt en

dylik farhåga.

26 Kap. Underlåtenhet att inom föreskrifven tid iakttaga inställelse och

ingifva vadeinlaga medför enligt 6 § talans förlust, så framt ej inom

samma tid laga förfall visas. Den rättighet, som jemlikt 27 Kap. 1 §

för närvarande tillkommer käranden att efter inställelsedagen styrka

törfall och få ny tid sig förelagd, har ej blifvit i förslaget bibehållen.

Erfarenheten utvisar, att detta medgifvande knappast någonsin tages

i anspråk; och uppenbarligen måste i följd af kommunikationsmedlens

stigande utveckling och möjligheten att afsända fullmakt genom telegram

behofvet deraf alltjemt förminskas, helst om, såsom i förslaget

förutsattes, hvarje prestandum för talans fullföljd bortfaller. Vid sådant

förhållande och då det uppenbarligen är af vigt, att den tid,

inom hvilken Underrätts utslag kan vinna laga kraft, icke onödigtvis

utsträckes, har annat förfall än det, som kan å inställelsedagen styrkas,

ansetts ej böra i rättegången komma i betraktande, något som

naturligtvis ej utesluter möjligheten af att i resningsväg göra detsamma

gällande.

26?KsP'' Försummelse att inom inställelsetiden förete Underrättens proto‘

koll samt vadebevis har deremot ej ansetts böra medföra omedelbar

förlust af talan men föranleder enligt 7 § i allmänhet föreläggande

för käranden att inom viss tid inkomma med det felande, vid äfventyr

att, om detta ej är för Hofrätten tillgängligt då efter utgången al

nämnda tid målet företages, kärandens talan anses försuten. Från

rådande praxis afviker denna bestämmelse hufvudsakligen i afseende

å påföljden för försummelse att oaktadt föreläggande ingifva felande

protokoll. Enligt gängse rättstillämpning har nämligen icke ens eu

dylik försummelse till följd, att käranden förlorar sin talan utan allenast

att Hofrätten eger företaga målet till afgörande i befintligt skick.

Någon verklig pröfning af kärandens fullföljda talan kan naturligtvis

under sådana förhållanden i allmänhet ej förekomma i Hofrätten, men

intet hindrar käranden att, om han hos Konungen fullföljer talan och

företer de felande protokollen, vinna saklig pröfning af målet. Att

en dylik pröfning i andra hand måste i högsta instansen företagas,

innebär emellertid en oegentlighet, hvars undanrödjande torde vara af

desto större vigt, som, enligt hvad erfarenheten utvisat, fall förekomma,

då en part finner med sin fördel förenligt, att genom afsigtligt

undanhållande af Underrättens protokoll bereda sig utväg att

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

83

förbigå mellaninstansen, eif förfarande, som genom den nu föreslagna

bestämmelsen omöj liggöres.

Enligt gällande lag skall inom den för talans fullföljd bestämda ^ löptid

icke allenast käranden utan äfven motparten iakttaga inställelse i

Hofrätten. Någon anledning att ovilkorligen kräfva svarandens närvaro

inom den för käranden bestämda inställelsetid synes emellertid

ej föreligga, utan torde det vara till fyllest, att han tillstädeskommer

före utgången af den tid, inom hvilken svaromål bör afgifvas. I öfverensstämmelse

härmed är 8 § affattad. Tiden för inlemnande af svaromål

har ansetts lämpligen kunna från en vecka utsträckas till 14 dagar.

Nuvarande föreskrift, att svaromål skall afgifvas vid upprop inför

Hofrätten, har, såsom ledande till onödig omgång och tidsutdrägt för

domstol och parter, ej upptagits i förslaget, och kommer alltså enligt

detta svaromålet att’ ingifvas till den Hofrättens tjensteman, som i

allmänhet har att mottaga inlagor i vademål.

Den i 9 § upptagna bestämmelse, enligt hvilken svarande, som 26 EgP.

försummat att inom stadgad tid iakttaga inställelse, i allmänhet går

miste om rättigheten att i Hofrätten höras men eger rätt att framställa

jäf mot vittnen, som i Hofrätten åberopas, är i allo öfverensstämmande

med gällande rätt.

Den skriftliga förhandlingen i vademål är enligt bestående lag'' 102oc*uss

stiftning afslutad med svaromålets afgifvande, men part, som åstundar oc ''

att i målet afgifva vidare yttrande, kan dertill bereda sig utväg genom

att senast vid berättelsens underskrifvande framställa begäran om muntligt

förhör. Dpnna rättighet, som i stor omfattning tages i anspråk,

tjenar emellertid i allmänhet ej till annat än att möjliggöra en fortsatt

skriftvexling mellan parterna, hvilka vid förhören vanligen åberopa

skriftliga anföranden, som då ingifvas eller redan förut aflemnats. Att

sålunda i ett stort antal vademål en del af skriftvexlingen förlägges

till ett senare stadium af processen än det af lagen förutsatta och

eger rum under den för såväl domstolen som parterna betungande

formen af särskildt utsatt förhör, är emellertid en uppenbar oegentlighet.

Den naturliga utvägen till undanrödjande deraf synes vara,

att parternas rätt till skriftlig förhandling i någon mån vidgas, i

hvilket afseende lämpligen torde kunna stadgas, att part på derom

framstäld begäran eger att, utöfver vadeinlaga!) eller svaromålet derå,

ingifva ytterligare ett skriftligt anförande. Bestämmelser i sådant

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sytte äfvensom angående de tider, inom hvilka de senare skrifterna

böra iugifvas, äro upptagna i 10 och 1 1 §§.

2612^sP ^ ^en ^re8^agna 12 § af 26 Kap. Rättegångsbalken har upptagits eu

med gällande lag i hufvudsak öfverensstämmande föreskrift om skyldighet

för part i vademål att af hvarje utaf honom i målet ingifven inlaga

jemte dertill hörande fullmakter och skriftliga bevis ingifva en för

motparten afsedd styrkt afskrift. Att, i händelse motparterna äro flere,

dylik alskrift ej får annorledes än på grund af deras gemensamma

öfverenskommelse uttagas af någon särskild bland dem, ligger i sakens

natur men bär till förebyggande af missförstånd blifvit uttryckligen

angifvet..

2fi1fsr'' grund af det föreslagna stadgandet i 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken

s kan, i händelse Underrätts slutliga utslag innehåller beslut i fråga om

ansvar för en eller annan processuell förseelse, talan i denna del komma

att fullföljas i sammanhang med hufvudsaken, alltså i vissa fall efter

vad. Då emellertid ett dylikt beslut är af beskaffenhet att röra allmänne

åklagaren vid Underrätten, men det icke kan ifrågasättas, att

denne skulle i Hofrätten tillstädeskomma såsom svarande, har i 13 §

af 26 Kap. medgifvits Hofrätten att i ansvarsfrågan infordra yttrande

från åklagaren.

Derest den skriftliga förhandlingen anordnas på sätt enligt förslaget

skulle blifva fallet, lärer något giltigt skäl ej vidare föreligga

att _ medgifva parterna ovilkorlig rätt att påkalla förhör. Att utesluta

möjligheten för Hofrätten att i särskilda fall anordna muntlig förhandling

i vademål, torde deremot ej böra ifrågasättas. För en part kan

det under vissa förhållanden vara af synnerlig vigt att erhålla bestämdt

yttrande af motparten rörande en eller annan omständighet,

hvarom de åt denne ingifna skrifter icke lemna besked, och att för

sådant ändamål få motparten inkallad till förhör. Men äfven utan

derom framstäld begäran bör öfverdomstolen under vissa omständigheter

ega att inkalla parterna. Att frånkänna domstolen denna befogenhet

vore liktydigt med att sätta den ur stånd att utöfva den

processledande verksamhet, som i ett rättegångssystem, sådant som

det hos oss rådande, der parterna ej äro pligtige att låta sig företrädas

af rättsbildade advokater, är mer än annorstädes af nöden för

behörigt tillgodoseende af den materiella rättens kraf. Fastheldre synes

det önskvärdt, att den utväg, som för närvarande enligt 14 Kap. 6 §

Rättegångsbalken tillkommer Hofrätt att genom anordnande af förhör

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

85

söka afhjelpa brist,falligheter i målens utredning, måtte i större omfattning

än'' hittills och på ett verksammare sätt komma till användning.

Härtill syfta de bestämmelser angående förhör i vademål, som upptagits

i den föreslagna 14 §.

Såsom af nämnda § framgår eger Hofrätten, oberoende af derom

framstäldt yrkande, anordna förhör, då sådant finnes nödigt till

vinnande af upplysning rörande någon på målets utgång inverkande

omständighet. Anledningen till förhöret kan för öfrig!,, frånsedt

de fall, i hvilka sjelfva påståendena tarfva förtydligande, ligga .

såväl deri, att någon omständighet af vigt af båda parterna lemnats

obeaktad, som deri, att uppgifter eller bevis, som af endera parten

åberopats, icke blifvit föremål för uttalande från motpartens sida.

1 sistnämnda hänseende ma särskildt erinras, att en tänkbar anledning

till förhör kan bestå deri, att endera parten efter den lagbestämda

skriftvexlingens afslutande inkommit med en uppgift eller

ett bevis rörande något på målet inverkande förhållande. Med den

ståndpunkt förslaget intager i fråga om domstolens befogenhet att

ingå på frågor, som parterna lemnat alldeles oberörda, är det uppenbarligen

ej förenligt, att en omständighet af nyss angifna beskaffenhet

skulle lemnas utan afseende på den grund, att den först efter

skriftvexlingen åberopats; men att lägga densamma till grund för

dom kan naturligtvis ej ifrågakomma, innan andra parten blifvit deröfver

hörd.

Förslaget innebär vidare, att Hofrätten, i händelse förhöret af en

eller annan grund icke lämpligen kan der anställas, eger förlägga detsamma

till den Underrätt, hvarifrån målet fullföljts. En väsentlig anledning

till att under nuvarande förhållanden något ingripande i processen

från Hofrättens sida så godt som aldrig förekommer, samt att

de muntliga förhören jemväl i öfrigt förlorat, den betydelse lagen

velat åt dem gifva, ligger tvifvelsutan deri, att de ombud, som i Hofrätterna

uppträda, endast undantagsvis ega sådan kunskap om målet,

att, de kunna på ett nöjaktigt sätt yttra sig öfver framstälda frågor.

Annorlunda ställer sig förhållandet vid förhör inför Underrätten, der

parterna bättre än i Hofrätten äro i tillfälle att tillstädeskomma genom

behörigen underrättade ombud och, om så tarfvas, personlig inställelse

lättare kan al'' part kräfvas. Att förslaget sålunda sätter Hofrätten i

i tillfälle att utan återförvisning af målet — en åtgärd, som i många

fäll föranleder betydligt dröjsmål med det slutliga afgörandet — till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8tf

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

godogöra sig upplysningar, som allenast genom förhandling vid Underrätten

stå att vinna, synes innebära en beaktansvärd fördel.

I mål, deri parterna å ömse sidor tillstudeskommit i Hofrätten,

måste naturligtvis, då förhör anses böra ega rum, båda parterna dertill

inkallas. Har åter svaranden underlåtit att inställa sig i Hofrätten,

eger lian, såsom redan anförts, i allmänhet ej någon rätt att i denna

instans höras, och förhöret kommer alltså i regel att hållas med käranden

ensam. Fall kunna emellertid tänkas, der det af hänsyn till

.käranden sjelf synes böra åläggas en uteblifven svarande att afgifva

yttrande öfver en eller annan omständighet; och bär med afseende

härå befogenhet blifvit i förslaget medgifven Hofrätten att, på yrkande

åt käranden, till förhör inkalla jemväl svarande, som i Hofrätten uteblifvit.

Den eller de omständigheter, hvarom Hofrätten finner upplysning

tarfvas, skall enligt förslaget angifvas i beslutet om förhör. Denna

föreskrift åsyftar såväl att sätta • parterna i tillfälle att bereda sig

till det utsatta förhöret som att, i de fall då detta skall hållas inför

Underrätten, lemna denna nödig ledning.

I sammanhang med de föreslagna bestämmelserna i 14 § står den

ifrågasatta ändringen i 14 Kap. 6 § Rättegångsbalken. Första punkten

af denna §, som förutsätter att förhör skall ega rum i hvarje mål, der

part sådant äskar, är oförenlig med de i 14 § gifna regler. Hvad i

andra och tredje punkterna stadgas rörande påföljden af parts uteblifvande

från förhör har jemväl ansetts böra bortfalla, då med de i

öfrigt antagna grundsatser bäst öfverensstämmer att låta domstolen i

sammanhang med beslut om förhör efter omständigheterna utsätta

äfventyr för utevaro. Att ifrågavarande stadgande!! jemväl hafva afseende

å förfarandet vid Rådstufvurätt, torde ej utgöra hinder för deras

fullständiga upphäfvande, då den med öfverrättsförfarandet öfverensstämmande

skriftliga förhandling, som här förutsättes, sedan lång tid

tillbaka kommit ur bruk vid stadsdomstolarne.

Föreskrifterna i 14 § föranleda vidare upphäfvande af det i Kungörelsen

den 19 Januari 1802 gifna stadgande, att begäran om förhör

skall för att vinna afseende framställas senast vid underskrifvande af

berättelsen i målet. Derest, såsom förslaget innebär, domstolen, oberoende

åt parts yrkande, har att pröfva, huruvida förhör bör anställas,

kan någon fatalietid för påkallande af förhör icke lämpligen stadgas.

s. 87 Kontrollera mot PDF

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

87

I samband med upphäfvande! af nyssnämnda författning framställer

sig emellertid ett spörsmål af större räckvidd, nämligen den

redan berörda frågan om berättelsernas afskaffande. Såsom Svea

Hofrätt i sin underdåniga skrifvelse den 8 Maj 1893 framhållit,

torde berättelsen numera knappast ega annan verklig betydelse än

den, som ligger deri, att dess underskrifvande utgör sluttermin

för framställande af begäran om muntligt förhör. Det egentliga

syftet med berättelsen, att bereda parterna visshet om, att deras andraganden

blifvit af föredraganden riktigt uppfattade, måste under nu

rådande förhållanden anses förfeladt. Den granskning af berättelsens

innehåll, som af lagen förutsättes ega rum från parternas eller deras

ombuds sida, förekommer nämligen i verkligheten knappast någonsin,

utan i de aldra flesta fall betraktas af såväl parter som ombud berättelsens

underskrifvande såsom eu tom formalitet; och uppenbarligen

kan under sådana omständigheter icke heller domstolen, utan uppoffring

af den materiella rätten, i underskrifvandet se ett godkännande

af den uppfattning, som i berättelsen vunnit uttryck. Någon ändring i

dessa förhållanden lärer ej heller stå att vinna utan en mera vidtgående

reform af öfverrättsförfarandet än den, hvarom nu kan blifva fråga.

Med den bristfälliga kännedom om målen, som de i öfverdomstolarne

uppträdande ombuden i allmänhet ega, äro de oftast ej i stånd att

afgifva ett tillförlitligt yttrande rörande berättelsen, och parterna sjelfva

lära ej heller alltid ega nödiga förutsättningar för ett klart uppfattande

af dess innehåll.

Under dessa förhållanden synes giltig anledning till berättelsens

bibehållande ej föreligga. Den omständighet, som under frågans behandling

inom Hofrätterna företrädesvis blifvit i sådant afseende åberopad,

nämligen, att föreskrifterna om berättelses utfärdande skulle

bereda referenten förnyade tillfällen att öfvertänka svårlöstare rättsfrågor,

synes afgörande vigt desto mindre böra tillmätas, som erfarenheten

visat, att berättelsen utan någon som helst olägenhet kunnat undvaras

icke allenast i besvärsmål utan ock i det ej obetydliga antal vademål,

som enligt 22 Kap. 1 § Rättegångsbalken må utan berättelse afgöras.

Äfven i mål, som till Hofrätt instämts, torde berättelse vara temligen

öfverflödig, helst om, såsom förslaget afser, den nu föreskrifna

skriftliga förhandlingen i dessa mål ersattes af ett muntligt förfarande.

Hvad om berättelse i vademål blifvit anfördt eger i alla afseenden

tillämpning jemväl å de berättelser, som på grund af föreskriften

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i 30 Kap. 13 § Rättegångsbalken utfärdas i mål, som genom revisionsansökning

fullföljts hos Konungen.

Hvad åter beträffar det i 22 Kap. 1 § Rättegångsbalken upptagna

stadgande om befogenhet för Underrätt att i der anhängigt mål utfärda

berättelse, torde någon tillämpning deraf ej i senare tider hafva förekommit

eller under nuvarande förhållanden lämpligen kunna ega rum;

och att efter berättelsens afskaffande i öfverrättsförfarandet låta nyssberörda

stadgande qvarstå kan uppenbarligen ej ifrågakomma.

Förslaget åsyftar alltså fullständigt upphäfvande af 22 Kap. Rättegångsbalken

samt af föreskriften om berättelses utfärdande i revisionssak.

I förutnämnda underdåniga skrifvelse har Svea Hofrätt hemstält

att i sammanhang med upphäfvande af föreskrifterna om berättelses

utfärdande ny tid måtte bestämmas för framställande af begäran om

muntligt förhör. Denna hemställan är uppenbarligen grundad på den

förutsättning, att parts ovilkorliga rätt till förhör komme att bibehållas.

Med den ståndpunkt förslaget intager i fråga om anordnande

af muntligt förhör är deremot, såsom redan anförts, ej gerna förenligt

att begränsa tiden för förhörs påkallande.

Deremot lärer med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke, på

sätt Svea Hofrätt jemväl anfört, berättelsernas afskaffande bör föranleda

införande i Hofrätternas arbetsordning af ett stadgande om skyldighet

för referent i vademål att vid dess föredragning hafva uppsatt

förslag till den blifvande domens rubrik. Frågan härom torde emellertid

böra anstå till dess förevarande lagförslag undergått slutlig

behandling.

26 Kap. För tvistemål, som till Hofrätt instämmes, är i gällande lag

15 §■ ett med vadeförfarandet nära öfverensstämmande skriftligt förfarande

stadgadt. Att mål af betydenhet sålunda redan i första instansen

handläggas skriftligen, torde emellertid få anses mindre lämpligt, så

till vida som erforderlig processledning dervid ej kan ega rum, hvartill

kommer, att i vissa fall svaranden kan finna sin räkning i att

genom uteblifvande eller afgifvande af ett otillfredsställande genmäle

försvåra eller omöjliggöra tvistefrågornas behöriga utredande. I betraktande

häraf har i 15 § föreslagits, att å ifrågavarande mål tillämpa

det vid Underrätterna brukliga rättegångssättet, dock med vissa modifikationer

i fråga om påföljderna af parts uteblifvande från domstolen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

89

Bland de stadgande!), förslaget i 27 Kap. innehåller rörande för- 27 Köp.

farandet i besvärsmål, märkas främst de i 1 § upptagna föreskrifter

rörande tiden för besvärs ingifvande till Hofrätt.

För rikets fyra nordligaste län bar denna tid ansetts kunna utan

olägenhet göras lika med den för dessa orter föreslagna fatalietiden

för vads fullföljande. I fråga om öfriga delar af riket har deremot

en dylik likformighet ej kunnat ifrågasättas, då sådant skulle för åtskilliga

landsdelar medföra en ej oväsentlig förlängning af nu gällande

besvärstider, något som framför allt i fråga om mål rörande häktade

personer, måste anses olämpligt. I stället föreslås för rikets söder om

nyssnämnda län belägna delar en gemensam besvärstid af tjugu dagar,

eller således samma tid, som för närvarande gäller för de omkring

hofrättsstäderna eller i deras närhet belägna landskap. Den förkortning

af klagotiden, som härigenom för åtskilliga landskap uppstår,

torde kunna anses påkallad af nutidens förbättrade kommunikationsväsende.

Att å andra sidan besvärstiden för sjelfva hofrättsstäderna

med några dagar förlänges, lärer ej kunna föranleda någon anmärkning,

då erfarenheten utvisar, att den i sådant afseende nu stadgade

tiden är väl knappt tillmätt.

De bestämmelser 1 § innehåller rörande obegränsad tid för klagan

angående häktning samt i vissa andra frågor äfvensom beträffande

häktad persons rätt att till Konungens Befallningshafvande aflemna

besvärsskrift synas, såsom i hufvudsak öfverensstämmande med

lag eller rådande praxis, ej påkalla vidare omnämnande.

Det torde böra erinras, att denna § ej afser någon rubbning i den

praxis, enligt hvilken allmän åklagare eger att för ingifvande af besvär

hänvända sig till Hofrättens advokatfiskal. Att uttryckligt stadgande

ej gifvits om skyldighet för advokatfiskalen att till Hofrätten aflemna

besvär, som sålunda till honom iukommit, beror deraf, att frågan härom

ansetts ej falla inom den allmänna lagens område utan böra behandlas

i Hofrätternas arbetsordning, der advokatfiskalens åligganden

i allmänhet angifvas.

Den skyldighet, som enligt gällande bestämmelser åligger bötfäld,

å fri fot varande part att vid ändringssökande i Hofrätt förete borgen

för böterna eller bevis om deras nedsättning i ränteri, skall

enligt förslaget bortfalla. Härutinnan öfverensstämmer förslaget med

samtliga de äldre lagförslagen; ocli torde beträffande grunderna för

Bih. till Riksd. Prut. IDOL l Sami. 1 Afd. 20 Håft. 12

i

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

ifrågavarande förändring kunna åberopas hvad i principbetänkandet

derom yttras. »Förändringen» — heter det — »har synts desto mera

påkallad, som i synnerhet i d}dika fall borgenssystemet måste erkännas

vara ännu mera olämpligt än eljest. Borgandet innebär nemligen

här, att andra personer, hvilka icke hafva med saken att skaffa, skola

omedelbart taga å sig det straff, som rättvisligen bort drabba den sakfalde.

Fordran att den sakfälde, som icke kan nedsätta böterna, i

stället skall anskaffa borgen af två bofaste eller eljest vederhäftige

män eller ock styrka, att han är så fattig, att han ej kan ställa borgen,

är såsom vilkor för rätt till ändringssökande desto mera oskälig,

som möjligheten för den sakfälde att anskaffa borgen kan vara beroende

icke på hans fattigdom utan derpå, att han är vare sig okänd

eller ock, möjligen utan skäl, illa omtyckt eller ansedd i orten, så att

icke någon vederbörligen qvalificerad person vill ikläda sig en sådan

borgen. Detta föranleder åter dertill, att det erforderliga fattigdomsbeviset

i regeln betraktas såsom en tom formalitet och oftast utan

synnerlig urskilning beviljas. Vid sådant förhållande synes ej vara

antagligt, att borttagandet af ifrågavarande vilkor skulle föranleda till

öfverrätternas öfverhopande med smärre brottmål i högre grad än som

för närvarande är fallet.»

Kap. Skälen till det i 5 § upptagna stadgande om ovilkorlig kommunikation

af besvär, som der afses, äro i sammanhang med redogörelsen

för förslagets allmänna grunder angifna.

Beträffande förfarandet i mål, deri kommunikation ifrågakommer,

afser förslaget å ena sidan att, såvidt möjligt, undvika onödigt iippeliåll

med målets afgörande, å den andra att bereda parterna de processuella

lättnader, som utan olägenhet kunna medgifvas. I skyndsamhetens

intresse har förfarandet ansetts böra så ordnas, att parts

försummelse att fullgöra hvad honom åligger icke under några förhållanden

må föranleda uppskof med målet. De förnyade förelägganden

angående delgifning af besvär eller afgifvande af förklaring,

hvilka enligt gällande bestämmelser i allmänhet måste ega rum, då

tidigare förelägganden lemnats ouppfyllda, komma alltså enligt förslaget

ej vidare i fråga. De föreslagna lättnaderna bestå dels deri

att, på sätt redan i det föregående angifvits, delgifning af besvärshandlingar

ej behöfver omfatta Underrättens protokoll i målet, dels

deri, att det tillåtits förklarande part att med posten insända sin förklaring

till Hofrätten.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

91

Bestämmelser rörande verkställande af kommunikation i mål, som

ej angå häktad person, gifvas i den föreslagna 6 §. Dessa bestämmelser

ansluta sig temligen nära till de föreskrifter, som för närvarande

enligt Utsökningslagen gälla beträffande kommunikation af

besvär i utsökningsmål. Förutom den redan berörda afvikelsen i fråga

om delgifning af underinstansens protokoll må bland olikheterna allenast

omnämnas den, som ligger i förslagets stadgande om påföljd

för underlåtenhet att i rätt tid ingifva bevis om verkstäld kommunikation

eller i hufvudskrift eller afskrift återställa besvärshandlingar,

som för kommunikation uttagits. Enligt Utsökningslagen medför

dylik försummelse i allmänhet talans förlust. Häri synes emellertid

ligga en onödig stränghet. Ej sällan inträffar, att det felande efter

den utsatta tiden men innan målet i Hofrätten företages till afgörande

dit ingifves; och något giltigt skäl, på grund hvaraf i dylikt fall besvären

böra afvisas, lärer ej kunna anföras. Den naturliga påföljden

af ifrågavarande försummelse synes ej böra blifva någon annan, än

att Hofrätten efter den bestämda tidens utgång eger utan vidare

dröjsmål företaga målet till afgörande. Endast om försummelsen fortfar,

då målet förekommer till afgörande, torde påföljden af talans

förlust böra inträda. I öfverensstämmelse med denna uppfattning äro

de föreslagna föreskrifterna i ämnet affattade.

Äfven de i 7 § upptagna föreskrifter rörande förklarings afgifvande

äro — frånsedt medgifvandet om förklaringens insändande med

posten — i hufvudsak öfverensstämmande med Utsökningslagens föreskrifter

i ämnet. Den i Utsökningslagen stadgade påföljd af talans

förlust för försummelse att i rätt tid inkomma med förklaring

har emellertid af skäl, som framgå af hvad vid 6 § anförts, blifvit

utbytt mot föreskrift att försummelsen ej utgör hinder för målets afgörande.

Rörande kommunikation af besvär i mål angående häktad person

äro bestämmelser gifna i 9 §. Med afseende å såväl behofvet af

skyndsam handläggning af dylika mål som omöjligheten för den häktade

att sjelf ombesörja delgifningen, har denna ansetts böra, på sätt

äfven för närvarande tillgår, verkställas genom Konungens Befallningshafvandes

försorg i enlighet med de föreskrifter Hofrätten i

hvarje särskildt fall pröfvar tjenliga. Den i allmänhet gällande grundsatsen,

att besvärshandlingarne skola i hufvudskrift eller afskrift tillställas

part, som har att afgifva förklaring, torde ej utan olägenhet

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kunna oinskränkt tillämpas i mål, som i förevarande § afses. För

det fall, att förklaring skall afgifvas allenast af en person, möter

intet hinder att i vanlig ordning delgifva denne besvärshandlingarne,

något som jemväl i förslaget afses. Åro åter förklarandeparterna

flere, medför en dylik delgifning ett dröjsmål med sakens afgörande,

som i de flesta fall måste anses mindre nödigt och stundom kan visa

sig rent af orimligt. Då det nämligen ej kan ifrågasättas att ålägga

Konungens Befallningshafvande skyldighet att genom föranstaltande

om afskrifter af besvärshandlingarne bereda förklarandena möjlighet

att samtidigt taga kännedom om dessas innehåll, måste handlingarne

tillställas de särskilda förklarandena en och en i sänder; och om,

såsom ej sällan inträffar, förklarandenas antal är stort, kan en oskäligt

lång tid komma att förflyta innan förklaring från alla hinner

inkomma. Till undanrödjande af dylika olägenheter föreslås i 9 §,

att då förklaring skall afgifvas af flere å fri fot varande parter,

som uppehålla sig inom samma län, kommunikationen må anses behörigen

verkstäld dermed, att handlingarne under förklaringstiden

hållas för desse parter tillgängliga hos länsstyrelsen samt genom dess

försorg underrättelse härom jemte afskrift af kommunikationsresolutionen

tillställes hvarje förklarande. Längre än sålunda är föreslaget

torde ifrågavarande undantagsbestämmelse icke lämpligen kunna

sträckas. Någon tillämpning deraf å allmän åklagare kan uppenbarligen

ej ifrågakomma, och ej heller synes det af en enskild part

skäligen kunna fordras, att han för delfående af besvärshandlingarne

skall begifva sig utom det län, der han vid kommunikationsresolutionens

mottagande vistas.

2712^§P Hvad i afseende å vademål blifvit anfördt rörande Hofrätts befo
genhet

att inkalla parterna till förhör eger i hufvudsak tillämpning

jemväl å besvärsmål. Äfven i dessa kan, såsom förut erinrats, ett

ingripande från öfverdomstolens sida befinnas nödigt till afhjelpande

af brister i utredningen eller otydlighet i parternas framställningar.

Visserligen kan i besvärsmål parternas inkallande till förhör icke

alltid försiggå med samma lätthet som i vademål, der parterna äro

pligtige att sjelfve eller genom ombud tillstädeskomma i Hofrätten;

men att saknaden af ombud skulle utgöra ett bestämdt hinder för

förhörs anställande, torde desto mindre kunna påstås, som erfarenheten

utvisar, att genom de administrativa myndigheternas medverkan

kommunikation mellan öfverdomstolen och parterna utan större svårighet

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

93

kan åstadkommas äfven i besvärsmål. I 12 § föreslås alltså ett mot 14 §

i 26 Kap. svarande stadgande om anordnande af förhör i besvärsmål.

Hvad sistnämnda § innehåller angående uteblifven svarandes ställning

i afseende å förhör har emellertid af lätt insedda skäl ej kunnat

erhålla motsvarande tillämpning i besvärsproceduren utan skola enligt

12 § i hvarje fall båda parterna så vidt möjligt inkallas till förhöret.

I afseende å förfarandet i mål, som genom underställning inkommit

till Hofrätt, gifvas bestämmelser i 13 §. Att ett mål underställes

högre Rätts pröfning innebär, att öfverdomstolen, oberoende af ändringssökande,

eger ingå i bedömande af de frågor, som i målet

föreligga. Den klagan öfver underdomstolens utslag, som i ett dylikt

mål kan ifrågakomma, är följaktligen till sin natur helt olik den, som

i andra brottmål eger rum, och lärer ej kunna underkastas de för

vanliga besvär gällande regler. Sålunda är uppenbart, att någon

fatalietid i egentlig mening ej kan stadgas för klagan i underställningsmål,

utan att parternas andraganden måste tagas i betraktande

när helst de före målets afgörande inkomma. En föreskrift om viss

tid för klagan kan således här ej ega annan betydelse än att bereda

parterna visshet, att målet ej före denna tids utgång företages till

afgörande. Ej heller torde föreskrifterna om kommunikation af besvär

böra erhålla tillämpning å den klagan, som i underställningsmål

föres. Någon anledning att i följd af dylik klagan förordna om motpartens

hörande föreligger nämligen i allmänhet icke. Så till vida som

kommunikationen allenast afser att bereda motparten underrättelse om

ändringssökandet — och i de flesta besvärsmål har åtgärden intet

annat syfte — är densamma uppenbarligen öfverflödig i underställningsmål.

Endast då klaganden i Hofrätten åberopat nya skäl eller

bevis, som kunna på målets utgång inverka, kan motpartens hörande

öfver ändringssökandet befinnas nödigt, och för dylika undantagsfall,

likasom för den händelse att Hofrätten, oberoende af hvad der blifvit

af parterna anfördt, skulle finna part böra höras, synes det lämpligen

kunna öfverlemnas åt Hofrätten att efter omständigheterna meddela

erforderliga föreskrifter rörande formerna för målets behandling.

Härmed hafva angifvits de hufvudsakliga grunderna för hvad i 13 §

föreslås. I öfrigt må allenast erinras, att med afseende å den säregna

beskaffenheten af den klagan, som i underställningsmål eger

rum, benämningen besvär ansetts böra i fråga om dylik klagan und
-

27 Kap.

13 §■

s. 94 Kontrollera mot PDF

27 Kap.

14 §.

30 Kap.

1 §■

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vikas och ersättas med det redan i 1891 års förslag använda uttrycket

påminnelser.

Mot de i 26 Kap. 15 § upptagna regler rörande förfarandet i

tvistemål, som till Hofrätt instämmas, svarar den i 14 § af 27 Kap.

föreslagna bestämmelsen om behandlingen af mål, som annorledes än

genom stämning anbängiggöras omedelbart i Hofrätt. Dessa senare

mål äro till sin beskaffenhet synnerligen vexlande, och att för dem

alla stadga ett och samma förfarande lärer ej kunna ifrågasättas.

Sålunda är det tydligt, att gröfre brottmål, hvilka Hofrätt eger att

såsom första domstol upptaga, i allmänhet icke kunna handläggas i

samma ordning som de obetydliga tvistemål, hvilka utan stämning

omedelbart i Hofrätt anhängiggöras. Af sakens egen natur följer lika

uppenbart, att en med underrättsförfarandet öfverensstämmande muntlig

procedur måste ega rum i mål af förra slaget, som att i nyssnämnda

tvistemål något annat förfarande i allmänhet ej erfordras

eller kan ifrågasättas än en enkel skriftvexling mellan parterna.

Mellan dessa båda slag af mål ligga åter andra, i hvilka det synes

böra bero af de särskilda omständigheter, som i hvarje fall förekomma,

huruvida ett skriftligt förfarande skall anses till fyllest eller

muntlig förhandling bör ega rum. Hvad sålunda anförts torde gifva

vid handen, att uttömmande och för de särskilda fallen afpassade

regler svårligen, eller åtminstone ej utan alltför stor vidlyftighet,

kunna i lagen intagas; och då någon olägenhet ej lärer vara att befara

deraf, att likasom hittills åt Hofrätten uppdrages, att för hvarje

fall meddela bestämmelser rörande förfarandet, har i 14 § dylik befogenhet

blifvit Hofrätten tillerkänd.

Stadgandena i 30 Kap., till hvilket jag nu öfvergår, ansluta sig

i fråga om uppställningen så nära som möjligt till de delar af förslaget,

som angå fullföljd af talan mot Underrätts beslut, och inledes

Kapitlet alltså med föreskrifter, som angifva, hvilket rättsmedel i

hvarje särskild! fall står part till buds för klagan öfver Hofrätts beslut.

Beträffande slutligt utslag — under hvilket uttryck i förslaget

innefattas hvarje beslut, hvarigenom Hofrätten från sig skilt ett mål

eller* ärende, oafsedt huruvida beslutet innefattar yttrande i hufvudsak

eller allenast i en från Underrätt särskild! fullföljd fråga — äro

hufvudregler gifna i 1 §. *

För mål, som Hofrätten i andra hand upptager, gäller enligt denna

§, att klagan föres genom revisionsansökning om målet inkommit efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

05

vad, men genom besvär i annat fall. Att sålunda formen för fullföljd

gjorts beroende, ej såsom enligt gällande bestämmelser af målets beskaffenhet,

utan af den yttre omständigheten, huruvida detsamma i den ena

eller andra ordningen inkommit till Hofrätten, sammanhänger dermed, att

enligt förslaget den af Underrätten gifna hänvisning rörande sättet för

fullföljd i Hofrätten skall lända till ovilkorlig efterrättelse. Att, sedan

ett mål blifvit i Hofrätten fullföljdt, behandladt och afgjordt i den

ordning, som följer af Underrättens uppfattning angående målets

natur, ett rättsmedel af helt annan art skulle kunna anvisas den med

Hofrättens utslag missnöjde, har ansetts mindre lämpligt, såsom ledande

till osäkerhet och möjliga rättsförluster. Särskildt må framhållas,

att i mål, som genom besvär inkommit till Hofrätten och der

afgjorts utan att förklaring infordrats, fullföljd genom revisionsansökning

ej gerna kan ifrågakomma, då ju klagandens motpart här ej

kan väntas ega kännedom om ändringssökandet och alltså saknar

anledning att hos Konungen inställa sig för bevakande af sin talan.

En regel sådan som den i förslaget upptagna synes emellertid förutsätta

att, i händelse revisionsskilling bibehålies såsom vilkor för talans

fullföljd i revisionsmål, utväg beredes part, som för talans bevarande

måst gälda dylik afgift, att, om han anser målet vara af beskaffenhet

att efter lag böra fullföljas genom besvär, hos Konungen göra denna

uppfattning gällande i ändamål af revisionsskillingens återbekommande.

Ett härtill syftande stadgande har ock blifvit i 22 § af förevarande

Kapitel upptaget.

Beträffande fullföljd af mål och ärenden, hvarmed Hofrätt såsom

första domstol tager befattning, gäller enligt 1 § den med 25 Kapitlets

stadganden nära öfverensstämmande regeln, att instämda tvistemål

fullföljas genom revisionsansökning men andra mål och ärenden genom

besvär.

Skulle i något mål, som omedelbart i Hofrätt anhängiggjorts,

Hofrätten döma till värjemålsed, bör naturligtvis ett dylikt edgångsbeslut,

af samma skäl som liknande beslut af Underrätt, få särskildt

öfverklagas i samma ordning som slutligt utslag i målet. Härom

stadgas i tredje stycket af 1 §. Beslut, hvarigenom Hofrätt i dit

fullföljdt mål dömt till värjemålsed, är i hvarje fall att betrakta såsom

slutligt utslag och följer alltså de i föregående delar af paragrafen

gifna regler.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

30 Kap. Det i första stycket af 4 § gifna förbud mot särskild klagan

4 §■ öfver beslut, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, hvilar

på den uppfattning, att dylik klagan i de flesta fall allenast skulle

onödigt fördröja målets afgörande. Föranledes emellertid återförvisningen

deraf, att Hofrätten dömt till värjemålsed, måste naturligtvis,

såsom i andra stycket ock stadgas, särskild klagan medgifvas, då

i annat fall ändringssökandet, derest eden aflades, kunde blifva

onyttigt.

30 Kap. Grunden till det i 6 § upptagna förbud mot klagan öfver Hofrätts

6 §■ beslut rörande från Underrätt fullföljd processhindrande invändning,

ligger, såsom lätt inses, i nödvändigheten att så vidt möjligt begränsa

det uppehåll med hufvudmålets behandling, som af invändningsfrågans

fullföljd föranledes. Innefattar Hofrättens beslut godkännande af en

behörighetsinvändning, som af Underrätten ogillats, kan emellertid från

denna synpunkt hinder ej möta för medgifvande af klagan, då hufvudfrågan

ej derigenom uppehälles; och har alltså för detta fall undantag

från förbudet ansetts böra stadgas.

30 Kap. I afseende å parts rätt att i brottmål föra klagan öfver Hofrätts

7 §■ utslag innehåller 30 kap. 19 § Rättegångsbalken i sin nu gällande

lydelse ett stadgande, enligt hvilket klagan är tillåten allenast då den

missnöjde gitter visa, att han ej blifvit fulleligen hörd, eller att han

fälts till svårare straff än lag säger. Detta stadgande har som bekant

åtminstone i senare tider ej vunnit tillämpning, utan kan enligt för

närvarande rådande praxis klagorätten i brottmål sägas vara lika

obegränsad som i tvistemål. Vid en omarbetning af 30 Kap. framställer

sig emellertid helt naturligt frågan, huruvida icke den i nyssberörda

stadgande framträdande grundtanken bör i en eller annan

form återupptagas. I afseende härå yttrades i principbetänkandet:

»Hvad den tilltalade angår, synes hvarje inskränkning i hans rätt

till ändringssökande mot en sakfällande dom vara i hög grad betänklig.

Icke ens då han blifvit sakfäld allenast för ett ringare brott

eller till en lindrigare straffpåföljd, såsom böter eller fängelse, torde

någon sådan inskränkning obetingadt anses lämplig. För den, hvars

medborgerliga anseende till följd af förut undergångna bestraffningar

eller eljest redan lidit afbräck, kan ett flerårigt straffarbete vara en

relativt lindrigare påföljd än ett bötesstraff för den dittills oförvitlige,

som fäster större vigt vid det genom straffdomen uttalade ogillandet

af hans handlingssätt än vid sjelfva bötesbeloppet. Att i detta hän
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nto 24.

97

seende uppställa någon skälig grund för en klassifikation af de sakfällande

domarne i sådana, sona finge och som icke finge öfverklagas

i högsta instansen, lär knappt vara möjligt.»

»Beträffande deremot allmän åklagare eller målsegande och rätten

för dem att söka ändring i en af mellaninstansen meddelad befrielsedom

eller påyrka skärpning af der ådömdt straff är synpunkten väsentligen

annorlunda. I fråga om brotts beifrande eller bestraffande tillkommer

dem ej någon vidsträcktare rätt än den staten i det allmännas

intresse finner behöfligt och lämpligt att förläna. Om ur det allmännas

synpunkt den pröfning, åtalet undergått i de lägre instanserna,

anses tillräcklig, kan följaktligen staten låta bero vid Ofverrättens

dom.»

»1 afseende å målsegandes rätt till ändringssökande förekomma

emellertid åtskilliga omständigheter, som göra det mindre angeläget

och lämpligt att afskära eller begränsa denna rätt. Vanligen föres

af målsegande ansvarstalan i sammanhang med skadeståndstalan, och

denna senare är dervid oftast det hufvudsakliga. I dylika fall måste

följaktligen, derest den tilltalade blifvit frikänd från åtalet, grunderna

för detta i målets hela vidd pröfvas redan till följd af ändringssökandet

i ersättningsfrågan. Tages dessutom i betraktande, att de fall, då

målsegande fullfölja talan i högsta instans, äro mycket fåtaliga, synes

den omförmälda inskränkningen för dem utan olägenhet kunna

bortfalla.»

»Dylika betänkligheter möta deremot ej beträffande allmänna åklagare.

Beredningen har derföre ansett sig böra uppställa såsom regel

att underordnad åklagare ej i egenskap af embete- eller tjensteman

eger rätt att sjelf och omedelbart söka ändring i Öfverrätts dom eller

beslut i något annat hänseende än så vidt målet angår emot honom

sjelf förd ansvars- eller ersättningstalan, då han sålunda sjelf är att

anse såsom tilltalad. Behörighet till ändringssökande i högsta instans

å allmänna åklagareembetets vägnar synes böra tillkomma endast den

högsta åklagaremyndigheten. Denna myndighet bör ensam ega att

pröfva, huruvida omständigheterna i det förevarande fallet äro sådana,

att något vigtigare allmänt intresse äfventyras genom att låta den

ifrågavarande domen vinna laga kraft.»

I hvad Nya Lagberedningen sålunda anfört anser jag mig kunna

i hufvudsak instämma. Lika litet som en inskränkning af enskild

Bih. till Riksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

parts rätt till ändringssökande i brottmål lämpligen kan genomföras,

lika angeläget synes det vara, att anstalter träffas till förebyggande

deraf, att underordnad åklagare af oförstånd eller missriktadt tjenstenit

i oträngdt mål fullföljer talan i Högsta Domstolen och derigenom

onödigtvis upptager domstolens för andra uppgifter mer än väl behöfliga

arbetstid. Att ett dylikt missbruk af åklagaremyndigheten

för närvarande ej sällan förekommer, lärer framgå bland annat af

rätts-statistikens vittnesbörd och särskildt af det förhållande, att åklagares

besvär vida mindre ofta än enskilde parters föranleda ändring

i Hofrättens utslag. I detta afseende torde förtjena omnämnas, att

en företagen undersökning af Högsta Domstolens utslag under femårsperioden

1891—1895 ådagalagt, att medan för brottmål i allmänhet

antalet af de fall, der Hofrättens utslag ändrats, uppgår till 14,n %

af antalet fullföljda mål, de fall, der åklagare i Högsta Domstolen

vunnit ändring, utgöra allenast 8,64 % af de från åklagares sida i

högsta instans fullföljda målen.

Nyss anförda siffror torde äfven gifva vid handen, att från rättssäkerhetens

och det allmänna rättsmedvetandets synpunkt hinder ej

möta för genomförande af den ifrågasatta inskränkningen i åklagares

rätt till ändringssökande. För de undantagsfall, der ett allmänt

intresse påkallar, att ett åtal fullföljes i högsta instans, lärer vara

tillräckligt sörj dt derigenom, att landets högsta åklagaremyndighet,

Justitiekanslern, eger att, vare sig på framställning af underordnad

åklagare eller eljest förordna om fullföljd af talan mot Hofrättens

utslag. Endast i fråga om de mål, hvilka Hofrätt såsom

första domstol upptager, torde af skäl, som ligga i öppen dag, underordnad

åklagares befogenhet att hos Konungen föra klaffan böra

bibehållas.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som nu uttalats, äro

de föreslagna stadgande^ i 7 § affattade. I samband med dessa

torde i administrativ väg vissa föreskrifter böra meddelas om hvad

åklagare har att iakttaga, der han vill hos Justitiekanslern göra hemställan

om talans fullföljd. Sålunda synes, till förebyggande deraf,

att sådan hemställan göres utan giltiga skäl, antydan böra meddelas

åklagare, att ifrågavarande utväg bör anlitas endast i sådant fall,

der det med hänsyn till yppad ny bevisning eller af annan särskild

orsak är angeläget, att talan fullföljes, hvarjemte lärer kunna stadgas,

att de omständigheter, som enligt åklagares förmenande böra för
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 99

anleda, att målet dragés under Konungens pröfning, af åklagaren

skriftligen framställas. På det att Justitiekanslern må kunna medhinna

att före fatalietidens utgång taga nödig kännedom om målet

synes det vidare böra åläggas åklagare, som vill hemställa om fullföljd,

att inom viss tid, exempelvis tjugu dagar, från utslagets meddelande

aflåta sin framställning och ombesörja, att handlingarne i

målet varda till Justitiekanslern afsända, för hvilket senare ändamål

åklagaren synes böra berättigas att, i den mån fråga är om handlingar,

som förvaras i Hofrätten, åtnjuta biträde af dess advokatfiskal.

Till frågan om nu antydda administrativa bestämmelser utbeder jag

mig emellertid att framdeles få återkomma.

Det föi-bud 8 § innehåller mot klagan öfver beslut, hvarigenom

Hofrätt upphäft Underrätts förordnande om qvarstad eller häktning

eller åtgärd af liknande beskaffenhet, är en naturlig följd deraf, att

enligt förslaget särskild klagan ej eger rum öfver Underrätts beslut,

hvarigenom yrkande om dylik åtgärds vidtagande biff vit ogilladt.^

För det fall, att ett af Underrätt meddeladt uppskofsbeslut, som

jemlikt 16 Kap. 10 § öfverklagats i Hofrätten, der blifvit upphäfdt,

skulle klagan öfver Hofrättens utslag i allmänhet endast .onödigtvis

föranleda ett ytterligare dröjsmål med sakens behandling; och har

alltså jemväl för detta fall förbud mot klagan blifvit i 8 § intaget.

I händelse åter Underrättens uppskofsbeslut af Hofrätten godkännes,

lärer väl klagan öfver Hofrättens beslut oftast visa sig ändamålslös,

ity att vanligen den tid, hvartill målet uppskjutits, går till ända innan

frågan hinner hos Konungen pröfvas; men då ett motsatt förhållande

likväl ingalunda är uteslutet — framför allt ej i sådana fall, då ett

mål förklaras hvilande i afbidan på ett annat måls afgörande eller

eljest under obestämd tid — har rättighet att föra klagan ansetts

böra här medgifvas.

I 12—16 §§ äro upptagna bestämmelser om hvad part, som vill

söka revision, har att iakttaga. Från gällande lag afvika dessa bestämmelser

framför allt derutinnan, att de prestanda, hvilka för närvarande

äro stadgade såsom vilkor för talaus fullföljd, enligt förslaget

skola till större delen bortfalla. Enligt gällande bestämmelser åligger

det revisionssökande part att inom i lagen angifna tider dels nedsätta

revisionsskilling, 100 kronor, dels till Hofrätten aflemna stämpladt

papper till Hofrättens protokoll i målet, dels ställa borgen för kostnad

och skada, som genom ändringssökandet kan tillerkännas motparten,

30 Kap.

8 §■

30 Kap.

12-16 §§.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

samt dels hos Konungens Befallningshafvande eller i taka händer nedsätta

hvad dömdt blifvit.

Det förstnämnda af dessa åligganden, nedsättande af revisionsskilling,

är i förslaget bibehållet. Ehuru vissa olägenheter onekligen

äro förenade med ett dylikt prestandum, och yrkanden om dess afskaffande

flere gånger framträda torde en dylik åtgärd likväl ej vara

tillrådlig, då densamma tvifvelsutan skulle medföra en så stark tillväxt

af målens antal i högsta instansen, att deras pröfning ej kunde

inom rimlig tid medhinnas utan väsentlig ökning af Högsta Domstolens

arbetskrafter. Att emellertid befrielse från ifrågavarande afgift

måste likasom hittills medgifvas den, som i viss ordning förmår styrka

medellöshet, är uppenbart.

Bestämmelsen om skyldighet för klaganden att inom viss tid

till Hofrätten ingifva stämpladt papper till dess protokoll — en bestämmelse,

som motsvaras af åläggande för Hofrätten att låta utskrifva

ocfy till Konungen öfversända protokollet — har, såsom ledande till

onödigt invecklande af förfarandet, i förslaget utbytts mot stadgande

om skyldighet för klaganden att sjelf hos Konungen förete protokollet

innan målet der förekommer till afgörande.

Borgen för kostnad och skada har af samma skäl, som anförts

mot bibehållande af ett dylikt prestandum i vademål, ansetts böra

afskaffa6 äfven i revisionsmål. Att, såsom i 1891 års förslag åsyftades,

i stället för detta prestandum stadga skyldighet för klaganden

att till motpartens säkerhet för eventuel kostnadsersättning nedsätta

ett i lagen fixeradt penningebelopp har synts betänkligt, då, såsom

inom Hofrätterna blifvit anmärkt, en dylik föreskrift torde komma att

för mindre bemedlade parter öfver höfvan försvåra tillträdet till högsta

instansen.

Äfven skyldigheten att fullgöra Hofrättens dom kommer enligt

förslaget att bortfalla. I afseende å detta prestandum torde ur

principbetänkandet kunna åberopas nedanstående:

»Föreskriften i 30 Kap. 5 § Rättegångsbalken att den, som tappat

i Hofrätt och vill söka Konungen deremot, skall omant utgifva hvad

dömdt är, har ej blifvit upptagen i de äldre lagförslagen, och i öfverensstämmelse

dermed anser jemväl Beredningen samma föreskrift böra

upphöra att gälla.»

»Om man, såsom vanligen synes vara förhållandet, antager det

ifrågavarande lagbudet, egentligen vara uppstäldt för att i sin mån

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

101

försvåra tillträdet till högsta instansen och derigenom hindra ett

alltför stort tillflöde af mål till denna, kan en sådan anordning svårligen

anses lämplig. Särskild! lider den åt den brist att ej förmå

från högsta instansen utestänga fullföljandet af anspråk, som Ofverrätten

alldeles ogillat, äfvensom andra frågor, der något direkt verkställande

af domen ej kan eller bör ega rum. Den eger sålunda

icke samma allmängiltighet som föreskrifter om summa appellabilis

m. m. d.»

»Då lagstiftaren ålägger den tappande parten en prestation af

ifrågavarande slag, måste uppmärksamheten fästas hufvudsakligen vid

de fall, då den tappande af verklig eller föreburen brist på tillgång

undandrager sig prestationens fullgörande.»

»Af sådan orsak innehåller ock ofvan omförmälda lagrum en serie

af föreskrifter om hvad som skall iakttagas för att styrka partens

oförmåga att fullgöra domen. Flera bland de lormaliteter, hvilka sålunda

blifvit föreskrifna, äro emellertid uppenbarligen så antiqverade

och olämpliga, att någon meningsskiljaktighet angående nödvändigheten

af deras uteslutande ur en ny rättegångslag ej torde kunna uppstå.

Det vigtigaste och verksammaste medlet för utrönandet af sanningen

i förevarande liksom i andra fall utgör onekligen den fattigdomsed,

revisionssökanden är skyldig att på vederdelomannens yrkande

aflägga. Emot en sådan edgång åter möta, som bekant, hvarjehanda

betänkligheter. Särskildt tillåter sig Beredningen att erinra derom,

att dess den 7 Juli 1876 afgifna förslag till utsökningslag i 86 §

innehöll en föreskrift att, derest vid utmätning full tillgång saknades

till gäldandet af skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, gäldenären

skulle vara pligtig att, om borgenär det äskade, med ed styrka, att

han icke egde annan tillgång än den, som blifvit vid utmätningen

uppgifven. Förslaget om införandet åt en dylik edgång vann dock

icke godkännande, och de skäl, som föranledde till afslag, ega utan

tvifvel lika giltighet i det analoga fall, som här föreligger.»

»Vid sådant förhållande och med hänsyn jemväl till önskvärdheten

deraf, att anlitandet af edgång, isynnerhet när den väsentligen

utgör en formel prestation för åtnjutande af omedelbart derpå beroende

förmån, i möjligaste måtto undvikes, synes edgångs bibehållande

i det här afsedda fallet icke kunna förordas. Afskaffas åter edgången

såsom kontroll på uppgiften om partens oförmåga att fullgöra domen,

måste uppenbarligen något annat verksamt medel i sådant hän
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

seende påbjudas, så vida ej hela stadgandet om skyldigheten

att fullgöra domen skall qvarstå endast såsom en tom bokstaf

och blifva gagnlöst just i de fall, der det är behöfligt och afsedt

att verka.»

»För sin del har likväl Beredningen ej mägtat utfinna något sådant

medel eller konstruera något nytt förfarande, som, med undvikande

af de olägenheter, hvilka ostridigt häfta vid det i 30 Kap. 5

§ Rättegångsbalken föreskrift^, kunde ega förmåga att åtminstone i

samma mån som detta utgöra ett korrektiv emot missbruk eller försök

att kringgå lagen. Häraf har åter blifvit en oundviklig följd, att

sjelfva grundsatsen om tappande parts skyldighet att omant fullgöra

Ofverrättens dom ansetts böra öfvergifvas.»

»Att genom upphäfvandet af nämnda lagrum ej oväsentliga fördelar

i tormelt hänseende vinnas lärer vara obestridligt. Parterna befrias

från iakttagandet af invecklade och svårfattliga formaliteter, som

icke sällan föranledt oskälig rättsförlust. Hofrätterna åter befrias från

en del ganska tidsödande bestyr med förhör, protokollering och pröfning

i dessa formfrågor. Hvad åter angår den materiella säkerhet,

hvaraf den vinnande parten går i mistning genom den föreslagna förändringen,

bör ock uppmärksammas, att hans ställning numera blifvit

väsentligen förbättrad och betryggad genom de i nya Utsökningslagen

och särskildt 39 § deri meddelade bestämmelser om rätt

till tvångsverkställighet å dom i allmänhet och Hofrättsdom i synnerhet.

»

I fråga om tid och sätt för den anmälan om missnöje med Hofrättens

dom, hvarmed revisionssökandet inledes, gifvas i den föreslagna

12 § stadganden, hvilka öfverensstämma med hvad för närvarande

härom gäller. Derutinnan skiljer sig emellertid förslaget från gällande

rätt, att revisionsskillingens nedsättande, som för närvarande måste ega

rum i sammanhang med missnöjes anmälande, enligt förslaget ifrågakommer

först på ett senare stadium, nämligen vid klagandens inställelse

i Nedre Justitierevisionen. Den för missnöjesanmälan bestämda tid af

f)u8u dagar har, särskildt med hänsyn till parter, som äro boende å

aflägsna orter, ansetts väl knapp för fullgörande af ett prestandum af

ifrågavarande beskaffenhet eller åstadkommande af den utredning angående

klagandens medellöshet, som af lagen måste fordras såsom

vilkor för befrielse från afgiften. Att åter ålägga klaganden att särskildt

för revisionsskillingens nedsättande eller företeende af medel
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

103

löshetsbevis ännu en gång inställa sig i Hofrätten har ansetts mindre

lämpligt. Föreskriften om revisionsskillings ingifvande till Nedre Revisionen

i stället för till Hofrätten föranleder emellertid uppenbarligen

vissa ändringar i Hofrätternas arbetsordning samt Nedre Revisionens

instruktion; och förbehåller jag mig att framdeles få återkomma till

frågan härom.

I afseende å utfärdande af bevis rörande missnöjesanmälan, som

af Hofrätten upptagits, samt klagan öfver Hofrättens i fråga om dylik

anmälan meddelade beslut innehålla 13 och 14 §§ bestämmelser,

hvilka i allo motsvara dem som beträffande vadeanmälan föreslagits i

26 Kap. Den tid, inom hvilken i revisionssak klaganden bör i Nedre

Revisionen tillstädeskomma, är i gällande lag bestämd till två månader

i mål från Svea Hofrätt och tre månader i mål från de andra

Hofrätterna, dock att i vexel- och sjörättsmål inställelsetiden här likasom

vid vads fullföljande är hälften kortare. Att i afseende å andra

mål än de sist angifna nutidens förbättrade samfärdsmedel tillåta

förkortning af de sålunda bestämda inställelsetider, torde lika litet

bestridas, som det lärer kunna påstås, att under nu rådande förhållanden

fog förefinnes för bibehållande af olika tider för inställelsen i

mål från de särskilda Hofrätterna, Med hänsyn härtill och då, i händelse

af förkortning af inställelsetiden i vanliga tvistemål, undantagsbestämmelser

för vexel- och sjörättsmål icke vidare torde erfordras,

har i 16 § inställelsetiden för alla mål satts till fyratiofemte dagen

från Hofrättens dom.

Hvad 16 § innehåller rörande revisionsskillings nedsättande i

sammanhang med inställelsen hos Konungen är nyss berördt. I afseende

å de i andra stycket af samma § intagna föreskrifter om parts

rättighet att på grund af medellöshet njuta befrielse från revisionsskillingen

åberopas ur motiven till 1891 års förslag följande:

»Att part, som till följd af fattigdom ej förmår nedsätta revisionsskilling

och stadgadt ersättningsbelopp, bör ega att utan sådan

nedsättning draga sin sak under Konungens pröfning, är uppenbart;

men frågan om graden åt den medellöshet, som bör berättiga till befrielse

från depositionsskyldighet, och om sättet för ådagaläggande af

uppgifven fattigdom kan naturligen lemna rum för skiljaktiga meningar.

Stadgandet i 30 Kap. 6 § Rättegångsbalken, enligt hvilket rätt till

befrielse från nedsättande af revisionsskilling tillkommer endast den,

hvilken ej eger 250 kronor i löst och tast gods, som för gäld ej

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 24.

häftar, måste betecknas såsom olämpligt redan derföre, att uttrycket

»gods, som för gäld ej häftar», är så sväfvande och otydligt, att det

kan föranleda olika, stundom i sitt resultat alldeles orimliga tolkningar.

Dertill kommer — oafsedt det rum, som alltid lemnas öppet

för godtycket vid uppskattning i penningevärde af gods ■— att nu

gällande stadgande i sjelfva verket utgör ett bestämdt hinder för

mången mindre bemedlad part att få sin sak pröfvad af högsta instansen;

och den undersökning, som enligt samma lagrum i regeln

erfordras för att få utrönt, att parkens egendom ej uppgår till högre

belopp, är af den besvärliga och för parten förödmjukande beskaffenhet,

att mången allenast deraf torde afskräckas från talans fullföljande.

En föreskrift, enligt hvilken parts rätt att tillgodonjuta befrielse från

nedsättning göres beroende deraf, att han visar sig icke ega förmögenhet

till visst i lagen angifvet värde eller årlig inkomst till visst

belopp, skall, äfven om man bortser från den ofvan påpekade svårigheten

att rättvist och likformigt åsätta gods penningevärde, utan tvifvel

ofta leda till orättvisa och dessutom i tillämpningen möta afsevärda

svårigheter. Under det att t. ex. den, som eger en årlig inkomst

af 800 kronor och ej har att draga försorg om någon annan

än sig sjelf, måhända med lätthet kan anskaffa och utan större afsaknad

undvara 200 kronor, kan deremot inträffa, att en annan, som

med samma inkomst hav att försörja en talrik familj, icke förmår nedsätta

ett dylikt belopp utan att derigenom äfventyra sitt och sin

familjs ekonomiska bestånd. För att derföre å ena sidan underlätta

tillträdet till Högsta Domstolen för den verkligt fattige och å den

andra vinna det med föreskriften om nedsättning afsedda ändamålet,

bär. Beredningen funnit lämpligast, att rättigheten att för fattigdom

åtnjuta befrielse från nedsättningsskyldighet göres beroende deraf, att

parten pröfvas icke utan men för sin existens förmå fullgöra sådan

skyldighet.»

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som sålunda uttalas,

föreslås, att part skall vara från nedsättning fri, derest han antingen

ej eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande

skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Att part befinner sig i

dylika omständigheter skall enligt förslaget vitsordas af någon bland

vissa angifna myndigheter. I syfte ej mindre att för parter, hvilkas

förmögenhetsvilkor äro för dessa myndigheter okända, bereda utväg

att ådagalägga sin ställning än ock åt intyg, hvarom här är fråga,

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

105

förskaffa den största möjliga tillförlitlighet, föreslås emellertid, att sådant

intyg ej må utfärdas med mindre en särskild undersökning af

partens förmögenhetsförhållanden företagits af någon person, som af

den utfärdande myndigheten pröfvas tillförlitlig. Närmare föreskrifter

rörande beskaffenheten af den undersökning, som här afses, hafva ej

i förslaget upptagits, utan har det ansetts höra bero af vederbörande

myndighet att i hvarje fall afgöra, huruvida undersökningen blifvit

så utförd, att derå kan grundas ett tillförlitligt omdöme rörande partens

ställning. Att undersökningen antager formen af en sådan fullständig

bouppteckning, som för närvarande är i 30 Kap. 6 § Rättegångsbalken

föreskrifven, är alltså enligt förslaget ingalunda nödvändigt.

Ej heller förutsätter förslaget med nödvändighet, att undersökningsförrättaren

blifvit af vederbörande myndighet anmodad att verkställa

förrättningen, utan lemnas åt myndigheten öppet att godkänna, en på

partens eget föranstaltande företagen undersökning. Något ovilkorligt

åläggande för de myndigheter, som här afses, att på parts begäran

föranstalta om undersökning är ej i förslaget åsyftadt. Fall kunna

tänkas, der en myndighet på förhand eger säker kunskap om att partens

förmögenhetsförhållanden icke äro af beskaffenhet att medföra

befrielse från revisionsskillingen, och under dylika omständigheter

vore undersökningen naturligtvis ändamålslös.

Beträffande kostnaden för undersökning, hvarom här är fråga,

torde utan uttryckligt stadgande vara klart, att parten sjelf är pligtig

att i mån af tillgång svara för ersättning, som skäligen kan tillkomma

den, som haft i uppdrag att förrätta undersökningen. Då emellertid

erfarenheten utvisar, att det liknande uppdrag, som för närvarande

enligt 30 Kap. 6 § Rättegångsbalken meddelas nämndemän eller andra

personer, i allmänhet utföres utan anspråk på godtgörelse, lärer det

äfven här kunna förväntas, att fråga om ersättning endast undantagsvis

kommer att väckas.

Förutom de parter, som på föreskrifvet sätt styrka sin fattigdom,

är enligt 16 § allenast Kronan frikallad från revisionsskillings

erläggande. Giltig anledning har ej ansetts föreligga vare sig att, i

öfverensstämmelse med den praxis, som genom analogisk tillämpning

af 30 kap. 4 § Rättegångsbalken gjort sig gällande, från ifrågavarande

afgift befria städer och menigheter eller att vid gällande kraft

bibehålla de särskilda, af Konungen meddelade bestämmelser, på grund

hvaraf frihet från afgiften åtnjutits af vissa allmänna inrättningar.

Bil t. till Riksd. Prof. 1901. / Sami. 1 Afd. 20 Höft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

30 Kap.

18 §.

30 Kap.

22 §.

30 Kap.

23—28 §§.

Vid 18 § må framhållas, att anmälan om missnöje med Hofrätt®

ej får i likhet med vadeanmälan återkallas utan i hvarje fall, då densamma

ej fullföljes, medför skyldighet att till motpart, som hos Konungen

tilistädeskommit, utgifva ersättning för inställelsen. Att äfven

bär medgifva rätt till återkallelse har med hänsyn till längden af den

tid, som står öppen för missnöjesanmälan, ansetts mindre nödigt.

Af föreskriften om revisionsskillingens nedsättande i Nedre Justitierevisionen

torde följa, att frågan om parts rätt att återbekomma denna

afgift — en fråga, som för närvarande i första hand pröfvas af Hofrätten

— i hvarje fall bör hos Konungen af göras; och synes till undvikande

af onödigt besvär för domstol och parter djdik pröfning böra

försiggå i sammanhang med målets afgörande. Härtill syftar den i

första stycket ,af 22 § förekommande bestämmelse, enligt hvilken,

oberoende af yrkande från parts sida, Konungen i hvarje fall, då

ändring meddelas i Hofrättens utslag, i sammanhang dermed förordnar,

att klaganden eger rätt att återbekomma revisionsskillingen.

Det i andra stycket af 22 § upptagna stadgande om parts rätt

att i revisionsansökningen påyrka återbekommande af erlagd revisionsskilling,

som enligt partens mening ej bort gäldas, åsyftar i främsta

rummet sådana fall, då part, som erhållit hänvisning att fullfölja talan

genom revisionsansökning, förmenar målet vara af beskaffenhet, att

klagan deri efter lag bort föras genom besvär; och i denna del är

stadgandet redan i det föregående berördt. Äfven under andra omständigheter

kan det emellertid inträffa, att en part finner sig föranlåten

att nedsätta revisionsskilling, fastän dylik afgift enligt hans

mening ej bort utgå. Särskildt låter det tänka sig, att parter, som

anse sig berättigade att på gemensam revisionsskilling fullfölja talan,

likväl med hänsyn till möjligheten deraf, att en motsatt uppfattning

gör sig hos Konungen gällande, hvar för sig erlägga ifrågavarande

afgift. Jemväl i detta och liknande fall har det ansetts böra medgifvas

part att till Konungen hänskjuta, huruvida afgiften rätteligen

bort utgå, och, om partens uppfattning i frågan godkännes, återfå

hvad han onödigtvis utgifvit.

Rörande besvär öfver Hofrätts utslag" gifvas stadganden i 23—

28 §§. Såsom af dessa framgår, åsyftas jemväl här afskaffande af den

såsom vilkor för talans fullföljd för närvarande stadgade skyldigheten

att fullgöra den öfverklagade domen och, såvidt målet är af tvistemåls

natur, ställa borgen för kostnad och skada. Derest borgen och

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 24.

107

fullgörande af dom icke vidare uppställas såsom vilkor för fullföljd

af talan i revisionsmål, är deraf endast en naturlig följd, att

äfven i tvistemål, som genom besvär fullföljas hos Konungen, dessa

prestanda bortfalla. Hvad åter beträffar den för klagan i brottmål

gällande föreskriften om skyldighet för klagande, som ej kan förete

bevis om medellöshet, att hos administrativ myndighet''nedsätta böter

och annat, som Hoffätten förpligtat honom utgifva, har emot densamma

med fog anmärkts, att på grund deraf en pai’t lätt nog kan

komma att utan eget förvållande gå miste om rättigheten att få sin

sak pröfvad af högsta instansen, i ty att, äfven om parten icke är

så fattig, att han kan erhålla intyg om oförmåga att utgifva hvad

honom ådömts, det likväl kan blifva svårt eller rent af omöjligt för

honom att före besvärstidens utgång anskaffa nödiga penningar, och,

om han åter verkligen är oförmögen att utgifva medlen, svårighet kan

möta att derom erhålla intyg af vederbörande Händighet eller tjensteman,

då denne tilläfventyrs saknar kännedom om hans ekonomiska

ställning. Af dessa skäl synes ifrågavarande föreskrift icke lämpligen

kunna bibehållas. Då emellertid dess upphäfvande skulle kunna föranleda,

att besvär komme att hos Konungen anföras allenast för vinnande

af uppskof med gäldande af böter eller ersättning, och tillströmningen

af brottmål till högsta instansen derigenom kunde komma

att väsentligen ökas, har det till förekommande häraf ansetts nödigt

att föreslå, att utmätning af böter, som af Hofrätt ådömts, skall eg a

rum utan hinder af ändringssökande, der ej den sakfälde hos Konungens

Befallningshafvande nedsatt bötesbeloppet; och hafva föreskrifter

härom upptagits i ett särskildt, lagförslag.

Förfarandet i mål, som genom besvär fullföljas hos Konungen,

öfverensstämmer enligt förslaget i hufvudsakliga delar med den för

Hofrätterna föreslagna besvärsproceduren. Det skäl, som ansetts böra

föranleda åläggande för klaganden att sjelf ombesörja kommunikation

af besvärshandlingarne, är redan angifvet.

Hvad 29 § innehåller om underställning af Hofrätts utslag inna- so Kap. 29§.

bär ej någon väsentlig afvikelse från hvad härom för närvarande

gäller.

Då det, äfven i mål, som beror på Konungens pröfning, skulle 30 Köp.30.

kunna inträffa, att utredningen företedde någon ofullständighet, som

ej kunde afhjelpas utan parternas muntliga hörande, har i 30 § upptagits

ett stadgande om förhörs anställande äfven i sådant mål.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

31 Kap.

Förslaget

till gromul

gationslag.

4 §.

Bland de föreskrifter 31 Kap. för närvarande innehåller angående

ansökan om återställande af försuten tid eller häfvande af laga kraft

egande dom, ingår bestämmelse om skyldighet för sökanden att ställa

borgen för kostnad och skada samt fullgöra domen, i hvilka afseenden

dessa lagrum hänvisa till föreskrifter i 30 Kap. Af sådan anledning

har ep jemkning i dessa §§ varit nödig, och har dervid funnits mindre

lämpligt att allenast för ifrågavarande fall bibehålla nyss angifna prestanda,

helst som de skäl, hvilka eljest föranledt dessas åläggande,

här ej torde kunna åberopas.

Bestämmelserna i den föreslagna promulgationslagen föranleda

här allenast följande erinringar.

Förutom de mål och ärenden, som jemlik! Rättegångsbalkens

bestämmelser varda från de allmänna underdomstolarne dragna under

Hofrätt, samt de från öfverexekutorerne fullföljda utsökningsmålen

eger Hofrätt upptaga vissa mål, deri klagan föres öfver beslut af

annan myndighet än de nyss nämnda. Detta gäller exempelvis enligt

Förordningen den 12 Mars 1830 om vissa beslut af Synerätt, som ej

är att till allmän Underrätt hänföra, enligt Förordningen den 30 April

1844 i afseende å beslut af Konungens Befallningshafvande och med

domsrätt förlänade poliskamrar i vissa polismål, samt enligt 144 §

Konkurslagen rörande beslut af domare eller någon Rättens ledamot

i konkursmål; och utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart,

att äfven i andra fall, der ett beslut meddelas af allenast domaren

eller någon Rättens ledamot, den klagan, som kan ifrågakomma,

skall föras i Hofrätt. I fråga om tid och ordning för klagan i mål,

som sålunda från andra myndigheter än allmän Underrätt eller öfverexekutor

dragés under Hofrätts pröfning, torde hinder ej möta att i

allmänhet låta Rättegångsbalkens bestämmelser om talans fullföljd i

Hofrätt vinna tillämpning. Härtill syftar det föreslagna stadgandet i

4 §. Att detsamma erhållit en affattning, som från dess tillämpningsområde

utesluter mål, som från Domkapitlen inkomma till Hofrät,- terna, har sin grund deri att frågan om dessa måls fullföljd, såsom

varande af kyrkolags natur, ansetts ej lämpligen kunna i sammanhang

med eljest nu föreliggande ämnen behandlas.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

109

Då det icke öfverensstämmer med de föreslagna bestämmelserna 5 §.

i 16 Kap. Rättegångsbalken att, såsom 10 § Konkurslagen efter sin

ordalydelse synes afse, tiden för klagan öfver konkursansöknings upptagande

vid Underrätt skall för gäldenär räknas från senare dag än

den då beslut meddelats rörande gäldenärens försättande i konkurstillstånd,

har i 5 § af förevarande förslag åt nyssnämnde § i Konkurslagen

gifvits en lydelse, som tydligt utmärker, att hvad der stadgas

rörande tid för klagan gäller allenast borgenär.

De bestämmelser 144 § Konkurslagen innehåller rörande tid och

sätt för klagan öfver domstols, domares eller domstolsledamots beslut

i konkursmål komma genom antagande af de föreslagna nya föreskrifterna

i Rättegångsbalken och i 4 § af detta förslag att förfalla;

och har med hänsyn härtill eu förändrad affattning af den qvarstående

föreskriften om verkställighet af vissa dylika beslut funnits erforderlig.

De i 6—9 §§ föreslagna ändringar i åtskilliga lagrum afse alle- 6-9 §§.

nast att bringa dessa lagrums innehåll till erforderlig öfverensstämmelse

med de föreslagna nya reglerna om sättet och vilkoren för

talans fullföljd.

De särskilda förmåner, som i Kongl. Brefvet den 8 December u §■

1748, Förordningen den 23 Augusti 1851 samt 16 § i Förordningen

om Utsökningslagens införande medgifvits parter vid fullföljd i Hofrätt

af mål från domstol eller öfverexekutor å Gotland, hafva såsom betingade

af de på nämnda ö rådande kommunikationsförhållanden. ansetts

böra icke allenast bibehållas vid gällande kraft, utan ock vinna

tillämpning vid klagan i Hofrätt öfver beslut af annan myndighet å

Gotland än domstol eller öfverexekutor äfvensom vid fullföljd af talan

mot Hofrätts utslag i mål, som från Gotland dit inkommit; och har

11 § af föreliggande förslag blifvit i öfverensstämmelse härmed affattad.

De föreslagna ändringarne i rättegångsordningen föranleda en tiflö^ag^

omarbetning af vissa bestämmelser i Utsökningslagen. ändring %

Derest skyldighet att fullgöra hvad dömdt är icke vidare skall«äs*«^ara/

utgöra vilkor för fullföljd af talan mot Hofrätts dom i tvistemål, måste Tage™9

en ändring i 39 § niimnda lag vidtagas för att åt dom, hvarigenom

betalningsskyldighet blifvit någon af Hofrätt ålagd, bereda sådan verkan,

att dels vederpartens rätt tillbörligen tryggas och dels möjlighet be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

tages den tappande parten att genom klagan vinna uppskof med domens

fullgörande. I sådant afseende föreslås, att utmätning å domen må

ske innan den vunnit laga kraft, såvida icke gäldenären till domens

fullgörande hos Konungens Befallningshafvande i det län, der han

bor, nedsätter penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit. I sammanhang

härmed har ock funnits lämpligt att föreslå sådan ändring i berörda

lagrum, att tappande part, till undgående af utmätning å Underrätts

icke laga kraftvunna dom, må, der han ej vill eller kan ställa pant

eller borgen, nedsätta penningar, på sätt ofvan sägs. Hvad i samma §

föreslås om rätt för vinnande part att mot pant eller borgen lyfta

medel, som till doms fullgörande nedsatts, är, såvidt det rörer part,

som i Hofrätt vunnit, öfverensstämmande med hvad för närvarande

enligt 30 Kap. 5 § Rättegångsbalken samt 5 § i Förordningen om

Utsökningslagens införande gäller. I sammanhang med det sålunda

föreslagna stadgandet har, till förebyggande deraf, att nedsatta medel

skola ligga räntelösa hos Konungens Befallningshafvande, upptagits

en föreskrift derom att, i händelse lyftning ej sker inom viss kort

tid från nedsättningen, penningarne skola på någondera partens begäran,

för att göras räntebärande, insättas i bankinrättning på tid,

som Konungens Befallningshafvande bestämmer.

Med den föreslagna lydelsen af 52 och 53 §§ Utsökningslagen

åsyftas hufvudsakligen att i fråga om verkställighet å vissa af Hofrätt

meddelade beslut i utsökningsmål — nemligen sådana, hvarigenom

någon falt.s till böter eller vite eller utmätningsman dömts till utgifvande

af skadestånd — genomföra enahanda grundsatser, som enligt

nu föreslagna stadganden skola gälla i afseende å verkställighet af

dylika beslut, som i andra mål gifvits.

De ändringar, som föreslagits i 171, 177, 179, 184, 185, 186, 187

och 192 §§ Utsökningslagen afse samtliga att åvägabringa öfverensstämmelse

mellan dessa lagrum och förslaget om ändring i vissa

delar af Rättegångsbalken, i hvad det afser besvärsförfarandet.

tiflÖLafeotn Gällande bestämmelser om skyldighet för den, som vill klaga

verkställig- öfver Hofrätts utslag i brottmål, att nedsätta böter, vite eller annat,

het i vissa som Hofrätten honom till utgifvande ådömt, skulle enligt den före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

in

slagna nya lydelsen af 30 Kap. Rättegångsbalken komma att bort- fall af befalla.

Såsom i det föregående framhållits torde emellertid afskaffande! wnnitTaga

af dessa prestanda kunna föranleda, att besvär komme att hos Ko- kraft.

nungen anföras allenast för vinnande af uppskof med verkställigheten,

derest sådant icke motverkades af andra lagbestämmelser. Med hänsyn

härtill föreslås nu i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 39 och

40 §§ Utsökningslagen, att Hofrätts beslut, hvarigenom någon fälts

till böter eller vite, skall utan hinder af förd klagan verkställas, så

framt ej den fälde hos Konungens Befallningshafvande nedsätter böterna

eller vitet, dock att i allmänhet försäljning af det utmätta ej

må ske förrän beslutet vunnit laga kraft. I fråga om beslut, hvarigenom

Hofrätt eljest i brottmål ålagt betalningsskyldighet eller skyldighet

att utgifva lösegendom, likasom i afseende å dylika beslut,

som af Underrätt meddelats, har det ej ansetts möta betänklighet att

låta Utsökningslagens stadganden om verkställighet af dom i tvistemål

vinna fullständig tillämpning; och har alltså en härtill syftande

föreskrift blifvit i förevarande förslag upptagen.

Enligt Förordningen angående förändrade föreskrifter i afseende

på fullföljden af polismål den 30 April 1844 skall i fråga om Hofrätts

icke laga kraftvunna utslag i dylika mål en längre gående verkställighet

under vissa förhållanden ega rum än af nyssberörda föreslagna

bestämmelser följer. Någon anledning till rubbning i de stadganden,

som sålunda gälla, har desto mindre ansetts böra ega rum,

som derigenom skulle inträffa, att första instansens utslag i polismål

komme att medföra en mera omedelbar verkställighet än Hofrättens;

och hafva alltså genom ett i förslaget intaget förbehåll nämnda stadganden

bibehållits vid gällande kraft.

Enligt gällande föreskrifter i 25 Kap. 23 § Rättegångsbalken och Förslaget

Kongl. Brefvet den 17 Februari 1757 skall, dä tid för erläggande af

vad eller ingifvande af vadeinlaga infaller å sön- eller helgedag, part a}rfatalietid

ega att å nästa söckendag vidtaga åtgärden; och i öfverensstämmelse i visst fall.

härmed har man i allmänhet ansett, att äfven i andra fall, dä fatalietid

i ett rättegångs- eller utsökningsmål skulle tilländagå å sön- eller

helgedag, den åtgärd, hvarom fråga är, må med laga verkan företagas

nästa helgfria dag. Genom antagande af de nu anmälda lagförslagen

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

komma dessa föreskrifter att förfalla. Ett allmänt stadgande om

fatalietiders förlängande på sätt nyss nämnts är emellertid uppenbarligen

af nöden; och har detsamma ansetts lämpligen kunna erhålla

formen af en fristående ny lag.»

Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda under

bilagorna Litt E—I vid detta protokoll fogade lagförslag samt hemstälde

i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen

omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom

note ur protokollet inhemtas.

Till denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lemna bifall.

Ex protocollo:

Axel Dandenell.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

113

Bil. IAtt. M.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken.

T-.li V . .''-''flni./!b.b; ''!. ■■■■.nifiln-.tti.'''' "Oe yr<!i i;,>>c geUM

Härigenom förordnas, att 10 Kap. 11 §, 22 Kap. och 24 Kap. 12 §

Rättegångsbalken skola upphöra att gälla, samt att 16, 25, 26, 27 och 30

Kapitlen äfvensom nedan hämnda delar af 8, 10, 13, 14, 15, 23, 24, 29

och 31 Kapitlen samma Balk skola erhålla följande lydelse:

8 Kap.

.■O .-.Om : ■ l d it ''I -ilo • M;'' C "It

3 §.

Under Svea Hofrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Upsala,

Södermanlands, Gotlands, Vermlands, Örebro, Vestuianlands, Kopparbergs,

Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län;

under Göta Hofrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län; under Hofrätten

öfver Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

10 Kap.

27 §.

Vill någon å landet söka Kronofogde, Länsman, eller uppbördsman,

för det de gjort honom orätt, i hvarjehanda utmätning, uppbörd, eller med

Bih. tid Piksd. Prof. Idol. 1 Sand. 1 Afd, 20 Höft. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kmujl. Majits Nåd. Proposition Nio 24.

egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att de pant olagliga sålt,

med mera dylikt; då må han det göra i Häradsrätten, å den ort, der

brottet skett, eller der han bor, som klagar. I staden skall Rådstufvurätt

dessa mål upptaga. Ege dock Konungens Befallningshafvande makt att

strax råtta hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt sin, som lidit.

28 §,

Anhängiggöres vid Underrätt mål, som Rätten ej är behörig att upptaga,

skall den, ehvad invändning göres eller icke, visa målet från sig i

de fall, att

1. målet är af beskaffenhet att böra af annan myndighet än domstol

eller af särskild domstol eller omedelbart af högre Rätt upptagas, eller ock

enligt lag eller särskild författning bör omedelbart af skiljemän pröfvas, eller

2. målet bör upptagas af viss Underrätt, som ensam är behörig att

det slag af mål handlägga, eller

3. mål, som blindt vid Häradsrätt anhängiggjordt, må allenast af

Rådstufvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom, ehvad den rörer eganderätt, besittning

och nyttjande, missbyggnad, vanhäfd, afrad, bolstada skål, inteckning eller

annat dylikt, eller om förlagsinteckning, eller om skilnad i eller återgång

af äktenskap, eller om omyndighets- eller myndighetsförklaring eller atelier

tillsättande af förmyndare eller af god man för hustru eller för

frånvarande delegare i dödsbo, eller om testamentes giltighet eller delning

af död mans bo, eller om egendoms afträdande till konkurs, eller om

boskilnad eller sådant afskiljande af egendom, som i lagen om boskilnad

afses, eller om upphäfvande af inskrifning i föreningsregister, eller

5. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott, som hörer under

allmänt åtal eller må af allmän åklagare, efter målsegandes angifvelse,

åtalas.

29 §.

År mål, hvarom i 28 § 5 mom. förmärs, pröfvadt af Underrätt, må

fråga om dess behörighet ej upptagas i högre Rätt, der ej talan blifvit

fullföljd mot beslut, hvarigenom invändning om domstolens behörighet

ogillats, eller ock Underrätten på grund af annat stadgande i nämnda §

bort visa målet från sig.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

115

30 §.

I mål, som blifvit omedelbart vid högre Rätt anhängiggjordt, åligge

Rätten att oberoende af invändning pröfva, huruvida den är behörig att

målet upptaga.

31 §.

<• . . i ...liv : { J

Aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol,

vare utan verkan.

13 Kap.

3 §.

Pröfvas jäf lagligt mot Häradshöfding eller mot Borgmästare i stad,

der Rådstufvurätten Utom honom ej linnés domför; förordna Hdfrättén en

annan i hans ställe.

5 §-

Har genom Underrätts beslut någon, som i Rätten sitter, förklarats

jäfvig eller jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd ogillats, skall vid det

beslut förblifva. Lag samma vare i fråga om Hofrätt* beslut, hvarigenom

ledamot af Hofrätten förklarats jäfvig.

Fråga om jäf mot Häradshöfding eller häradsnämnd eller mot ledamot

af Rådstufvurätt må ej heller eljest i högre Rätt upptagas, med

mindre talan mot beslut i dylik fråga blifvit fullföljd eller jäfvet i Hofrätt

göres af part, som ej varit vid Underrätten tillstädes eller eljest ej haft

tillfälle att jäfvet der framställa. Fråga om jäf mot särskild ledamot af

häradsnämnd må ej i högre Rätt väckas.

I mål,: som kommit under Konungens pröfning, må ej ledamot af

Hofrätten jäfvas, med mindre yrkande derom af part framställes.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kongl. Maj;ts NåcL Proposition N:o 24.

11 Kap.

6 §•

Ej må parterr^ vid muntligt förhör påstå, eller domaren tillåta, att

det uppskrifvas skall, som redan i skrifterna infördt är, eller till saken ej

rätteligen hörer. Hvad som vid muntligt förhör uppskrifves, det skall för

parterne uppläsas, om de det äska, eller Rätten det nödigt finner: kännes

då parten ej vid det, som skrifvet är; hafve Rätten vitsord att saga, hvad

taladt och svaradt var. Vill någon sina ord och mening förklara; det bör

ej vägras: pröfve dock domaren, hvad kraft det ega må.

15 Kap.

7 §.

I alla fullmakter bör nämnas domstolen, saken och mannen, som

den föra skall, så ock att sakegaren vill nöjas åt det, som ombudsmannen

deri gör och låter. Ej må fullmäktig annan i sin stad sätta eller saken

förlika, utan han häfver der uttryckligen lof till; ej må han ock saken i

högre Rätt fullfölja utan fullmakten så stöld är; dock ege han hufvudmannens

rätt förvara genom vad eller missnöjesanmälan.

16 Kap.

• .1 r .. •. .it <, .f.i • w • • ''U»-; •• * • ■. ; ;r; . ; < t

Om invändningar i rättegång, så oek om rätt till särskild talan mot

domstols beslut, som under rättegång meddelas.

Ky«1o.;:f ..eu! > ! 1 §• '' •:

Tf. -ito *. i t vt :\[ *1 \y\ i :''<[ iMili''! ’ > : • ''* i ■ i; >1. '' a
Vill

i tvistemål, som är vid Underrätt anhängigt, part göra jäf mot

ledamot af Rätten, framställe invändningen vid första rättegångstillfälle, då

parten tillstädeskommer och den ledamot i Rätten sitter, eller, der den

omständighet, hvarå jäfvet grundas, då ej var för handen eller parten kunnig,

vid nästa rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

2 §•

Menar svarande vid Underrätt, att Rätten ej är behörig att målet

upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svaranden

är tillstädes; göres invändningen senare, må den ej till pröfning upptagas,

utan så är, att den afser fall, som i 10 Kap. 28 § sägs.

Kommer svaranden ej vid Underrätten tillstädes, men har han för

sin utevaro laga förfall, ege i Hofrätten framställa invändning om Underrättens

behörighet. Ej må eljest sådan invändning, der den i högre Rätt

göres, komma under pröfning, med mindre den afser fall, hvarom i 10

Kap. 28 § 1—4 mom. förmäles.

. • -i i; •''» »o i i- , j .-Mimivi'' '' n;i;■•»(frffvI-: i.ji 4 5 .''l K.''-:. P

3

l‘f i ''i ■ : /’ ■" •„ • f-J/'' ; 1 .

Har i tvistemål, som ej är att till konkurs- eller sjörättsmål hänföra,

part inom rätt tid vid Underrätt framstält jäf mot domare i Rätten eller mot

häradsnämnd, eller oek invändning om Rättens behörighet, och varder

den invändning ogillad, ege parten, der lian, innan rättegångsförhandlingarne

för dagen afslutats, till Rättens protokoll anmäler missnöje och Rätten

ej samma dag meddelar slutligt yttrande eller dömer till värjemålsed, att

öfver beslutet i invändningsfrågan föra särskild klagan.

Varder ej utslag, hvarom nyss är sagd!, meddeladt samma dag som

beslutet öfver invändningen gafs, skall, der parten underlåtit att i föreskrifven

ordning anmäla missnöje med beslutet eller efter sådan anmälan

hans klagan ej fullföljes, beslutet stå fast, der ej, då fråga är om Rättens

behörighet, högre Rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner

sådant fall vara för handen, att Underrätten, oberoende af gjord invändning,

bort visa målet från sig.

4 §.

•

Utan hinder deraf att part anmäler missnöje, efter ty i 3 § sägs,

fortfare Rätten med handläggningen af målet.

Meddelas ej samma dag slutligt utslag eller utslag, hvarigenom till

värjemålsed dömes, och yrkar ej vederpart^) att handläggningen ytterligare

fortsättes, skall målet förklaras hvilande i afbidan på utgången af invändningsfrågan;

fortsattes handläggningen, må dock ej utslag, hvarom nyss är

sagdt, meddelas förr än Hofrätten i anledning af förd klagan (ifver beslutet

i invändningsfrågan sig yttrat, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej

fullföljts.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Koiigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5 §•

Vill svarande framställa invändning derom att lian ej blifvit till

Underrätt lagligen stämd, göre det vid första rättegångstillfällö, då lian vid

Kätteri sig inställer, eller, om han der uteblifvit, första gången han hos

Hofrätten i målet sig yttrar. Göres invändningen senare, må den ej till

pröfning upptagas.

6 §.

Göres vid Underrätt invändning, hvarom i 1, 2 eller 5 § förmärs,

gifve Rätten så snart ske kan särskildt beslut deröfver. Öfver annan invändning

i rättegången varde ock särskildt beslut meddeladt, der invändningens

beskaffenhet det fordrar.

7 §•

Beslut, som af Underrätt blifvit i invändningsfråga under rättegången

meddeladt, må ej i annat fall än i 3 § sägs särskildt öfvcrklägas. Éj heller

må mot beslut, soin Underrätt eljest under rättegången meddelat, särskild

talan föras, der ej bär tiedan eller eljest i lag finnes annorlunda stadgadt.

8 §.

Nöjes ej part åt utslag, hvarigenom Underrätt dömt till värjemålsed,

ege han att öfver beslutet föra särskild klagan.

9 §•

•

Har Underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgifvande

af vite eller till ansvar för uteblifvande eller annan förseelse i

målet, eller ogillat yrkande om ansvar för sådan förseelse, eller utlåtit sig

angående ersättning åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning

i målet, eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet, eller beviljat

qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig

åtgärd, eller meddelat föreskrift om någons häktande eller qvarhållande i

häkte eller hemtande till Rätten; mot det beslut skall, i händelse af missnöje,

särskild talan föras.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.:o 24.

119

10 §.

Menar part, att genom beslut, som af Underrätt meddelats, målet

onödigt uppehälles, ege han mot det beslut föra särskild talan.

11 §.

1 mål, som blifvit omedelbart vid Hofrätt anhängiggjordt, ege ej

part, sedan han i svaromål sig inlåtit, göra invändning derom, att han ej

blifvit lagligen stämd.

Hvad i 8 och 9 §§ stadgas om klagan öfver Underrätts der omförmälda

beslut skall ock ega tillämpning i fråga om dylika beslut, som af

Hofrätt i der anhängig! mål under rättegången meddela^. Ej må eljest af

Hofrätt under rättegången meddeladt beslut särskildt öfverklagas.

23 Kap.

5 §.

När omröstas skall;'' säge den sin mening först, som ytterst sitter,

och sedan hvar efter annan, som de i Rätten säte hafva, och grunde hvar

sin röst på lag och klara skäl. År saken af någon ledamot i Rätten föredragen;

säge han först sin mening. Ej må någon draga sig undan, att

öfver hufvudsaken sig yttra, ändå att, han förut varit emot det slut, som

de fleste stannat i öfver något, som sjelfva rättegången rört, ehvad parten

då vägrat att svara i saken, eller för den domstol, eller annan sådan invändning

gjort, som i 16 Kap. denna Balk sagd! är. Den annans mening

och skäl bifaller, må dem ej å nyo upprepa och sakens slut dermed uppehålla:

häfver han flera skäl att styrka samma mening med, lägge dem

allenast till.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kong 1. Maj tia Nåd. Proposition N:o 24.

24 Kap.

I ,1,

Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom

och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras. År

Häradshöfding, som dömt, ej då i samma Rätt; gifve den, som i hans ställe

kommit, förklaring med nämnden. Äro i Rådstufvu- och Hofrätten ej så

många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de domföre äro; då

böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller den

förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydligen

utsatt; då må talan deremot fullföljas i den ordning, som för klagan öfver

utslaget skolat iakttagas.

»Tji f ! ITR!

••AVO 4 ih* ll)

. 25 Kap.

OuV J ■

Om sättet för fullföljd af talan mot Underrätts beslut, så ock om underställning

af mål, som blifvit af Underrätt afdömdt.

i §.

ljud

Talan mot Underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet att

böra genom stämning anhängiggöras skall, der ej här nedan annorledes

stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, der någon vill föra talan mot Underrätts slutliga

utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande

af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i boskilnadsmål,

öfver ansökningen om boskilnad; så ock i sådant mål rörande

jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, som ej skall genom stämning

anhängiggöras.

< Vv.

2 §•

, ri I annat tvistemål än i 1 § sägs, så ock i ärende, som annorledes än

genom stämning kommit under behandling af Underrätt, skall klagan öfver

Rättens slutliga utslag föras genom besvär.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

121

3 §•

Har i tvistemål Underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen

ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär, ändå att målet är

sådant, att talan mot slutligt utslag deri eljest skolat efter vad fullföljas.

4 §.

Ändring i Underrätts slutliga utslag i brottmål skall sökas genom

besvär.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt till värjemålsed,

skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse

hvad i sådant hänseende gäller om Rättens slutliga utslag i målet. Har

Underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt

öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma

vare, der Underrätt i slutligt utslag meddelat beslut i fråga, som rörer

fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i

målet; innefattar eljest Underrätts slutliga utslag beslut af beskaffenhet

att der det under rättegången meddelats, särskild klagan varit tillåten,

skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i

hufvudsaken; fullföljes ej talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet

blifvit under rättegången meddeladt.

6 §•

Har i brottmål Underrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan Underrätt, må ej. ändring i

utslaget sökas förr, än den Rätt, som sist handlagt målet, deri meddelat

slutligt utslag; och skall klagan fullföljas hos samma Hofrätt och inom

samma tid som klagan öfver det slutliga utslaget.

7 §•

Är part missnöjd med något under rättegången af Underrätt meddeladt

beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast

Bih. till Rikad. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

Hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver utslag, hvarigenom

blifvit dömdt till värjemålsed, i sammanhang dermed talan fullföljas emot

beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på frågan om edgången

inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver beslut, hvarigenom

förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet komma under

bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot Underrätts utslag, ege han att

till bemötande af vederparts änd ringssökan de påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer.

8 §•

Då mål af Underrätt slutligen afgöres eller Rätten dömer till värjemålsed,

gifve Rätten i utslaget till känna, huruvida talan deremot skall

fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken Hofrätt ändring

bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom hvilken tid

besvären böra till Hofrätten ingifvas. Hvad Underrätten sålunda föreskrifver

skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af Underrätt meddeladt beslut än nyss

är sagdt, och begär han underrättelse om hvad i sådant afseende iakttagas

bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt lemnad.

9 §•

År någon af Underrätt dömd till döden eller till straffarbete på

lifstid eller förklarad skyldig att fortsätta sådant, honom förut ådömdt

straffarbete, skall målet, i hvad det honom rörer, underställas Hofrättens

pröfning.

Varder någon, som är tilltalad vid Underrätt, jemväl stäld under

åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall Underrätten,

sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo

hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del Hofrättens pröfning,

ändå att det eljest ej, efter ty nyss är sagdt, skolat underställas.

Då mål underställes Hofrättens pröfning, gifve Rätten till känna, hvad

part har att iakttaga, der han vill i Hofrätten sig yttra; och läte i stad

Rätten samt på landet Häradshöfdingen inom tid, som för anförande af

besvär öfver Rättens utslag i allmänhet gäller, till Hofrätten insända utslaget

samt öfriga protokoll och handlingar i målet.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

123

10 §.

Dömes i Underrätt någon ohörd, eller fälles der sådant utslag, att

någon, som ej är part i målet, deraf lider förfång, ege han att inom ett

år från det utslaget honom kunnigt blef söka ändring deri hos Hofrätten

genom besvär. Klagar han ej inom den tid, hafve sin talan förlorat.

26 Kap.

Om förfarandet i vademål, så ock i tvistemål, som till Hofrätt instämts.

1 §•

Vill part mot Underrätts utslag vädja, åligge parten att, med erläggande

af vadepenning, tre daler, göra anmälan derom i stad hos Rätten

eller den, som är satt att å Rättens vägnar dylik anmälan mottaga, eller,

der sådan ej tinnes, hos Rättens ordförande före klockan tolf å sjunde

dagen och å landet hos Rätten eller Häradshöfdingen sist å sjunde dagen

från den dag, då utslaget gafs. Från erläggande af vadepenning vare allenast

Kronan fri. Har i mål, deri flere ega gemensam talan, en af dem erlagt

vadepenning, galle det äfven för medpart., som i rätt tid anmält vad.

Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde utslaget fast; och varde förty

vadeanmälan, som göres senare eller annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

Vadepenning tillfälle i stad Rätten och å landet Häradshöfdingen,

som i målet dömt.

2 §•

Då vädjadt är, varde å utslaget tecknadt bevis derom med underrättelse

om den tid, inom hvilken den vädjande har att i Hofrätten sig

inställa. Vederparten ege ock på begäran erhålla bevis om vadet jemte

underrättelse om sagda inställelsetid.

3 §.

Har vadeanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att å utslaget

erhålla bevis derom med de skäl, hvarå beslutet grundats; och ege parten

att mot beslutet fullfölja talan genom besvär.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Ej må särskild klagan föras deröfver att vadeanmälan upptagits;

fullföljes talan i målet, ege vederparten påkalla pröfning af frågan, huruvida

anmälan blifvit rätteligen gjord.

4 §•

Vill ej den, som vädjat, fullfölja sin talan, gifve det vederparten tillkänna

sist å sjunde dagen från den dag, då vadet senast skolat anmälas.

Försummas det, och vill vederpart, som i Hofrätten sig inställer inom den

för svaromåls afgifvande stadgade tid, njuta ersättning för inställelsen, söke

det skriftligen i Hofrätten sist å trettionde dagen efter utgången af den tid.

5 §•

Part, som vädjat, skall, sjelf eller genom ombud, i Hofrätten sig

inställa, i mål från Underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte

dagen samt i mål från annan Underrätt före klockan tolf å trettionde

dagen från den dag, då utslaget gafs; och åligge parten att inom samma

tid till Hofrätten ingifva vadeinlaga, deri han framställer sin talan, samt

vid den inlaga foga det öfverklagade utslaget med vadebevis äfvensom

Underrättens öfriga protokoll i målet.

6 §.

Underlåter den, som vädjat, att inom stadgad tid iakttaga inställelse

eller ingifva vadeinlaga, stånde Underrättens utslag fast, der ej inom

samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

7 §•

Har käranden underlåtit att till Hofrätten ingifva Underrättens proto•

koll eller vadebevis, och är ej det felande af annan part ingifvet, förelägge

Hofrätten käranden viss tid att dermed inkomma, vid äfventyr att, der det

ej är i .Hofrätten tillgängligt då målet till afgörande företages, käranden

skall hafva sin talan förlorat.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

A vadeinlaga ege vederpart, som sig i Hofrätten inställer, skriftligen

svara sist å fjortonde dagen från den dag, då käranden senast bort i Hofrätten

tillstädeskomma.

9 §.

Kommer svaranden ej tillstädes inom den i 8 § sagda tid, hafve

sedan ej rätt att varda i Hofrätten hörd, med mindre inom samma tid

visas laga förfall. Visas förfall utsätte Hofrätten ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid iakttagit inställelse, ege han framställa

jäf mot vittne, som i Hofrätten åberopas.

Har käranden i vadeinlagan förbehållit sig rätt att vidare sig yttra,

ege han inom tre veckor från den dag, då svaranden senast bort tillstädeskomma,

ingifva ytterligare en skrift.

11 §• A :• - av, |

Har svaranden före utgången af den tid, inom hvilken han bort sig

inställa, skriftligen förbehållit sig rätt att vidare yttra sig i målet, vare

han berättigad att inom sex veckor från utgången af sagda tid skriftligt

yttrande afgifva.

Af käranden ingifven skrift, som i 10 § afses, ege svaranden att

inom tre veckor från den dag, då skriften sist bort ingifvas, skriftligen

bemöta, ändå att svaranden underlåtit att afgifva svaromål eller att göra

förbehåll, hvarom ofvan förmäles.

12 §.

. , * f . ,,-ri *•. •• . , J Y ,• tf ry t'' | * r . , f J * .1‘: J f f‘ Tff Y O ''A f

Vid inlaga, hvarom i detta Kap. förmäles, skall fogas styrkt afskrift

af inlagan, så ock af de fullmakter och skriftliga bevis, som dertill höra.

Den afskrift ege vederparten uttaga. Äro flere vederparter, och kunna de

ej enas, hvilken af dem skall uttaga afskrift, må den ej utlemnas.

Har part underlåtit att ingifva afskrift, som nu är sagd, vare vederparten

berättigad att på den försumliges bekostnad låta taga sådan afskrift.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 24.

13 §.

År i vädjadt mål talan fullföljd mot beslut, hvarigenom Underrätten

fält part att utgifva vite eller att höta för uteblifvande eller annan förseelse

i målet, ege Hofrätten att i den fråga infordra yttrande från allmänne

åklagaren.

14 §.

Till vinnande af upplysning, som i vädjadt mål pröfvas erforderlig,

ege Hofrätten anställa muntligt förhör med parterne eller, der det ej lämpligen

i Hofrätten ske kan, förordna om sådant förhör vid Underrätten;

dock må ej förhör med uteblifven svarande anställas, med mindre käranden

det äskar. I beslut om förhör skall angifvas omständighet, hvarom upplysning

erfordras. Skall förhöret hållas vid Underrätten, meddele Hofrätten

de ytterligare föreskrifter, som pröfvas nödiga.

15 §.

I tvistemål, som till Hofrätt instämdt år, skola parterne å den i

stämningen utsatta dag inför Hofrätten sig inställa. Försummar käranden

det, vare stämningen förfallen, och njute svaranden ersättning för sin inställelse.

Kommer ej svaranden, förelägge Hofrätten honom ny tid för

inställelse samt vite eller äfventyr att målet ändock afgöres.

I mål, som i denna § afses, skall hvad om sättet för utförande af

talan inför Underrätt gäller lända till efterrättelse.

27 Kap.

Om förfarandet i mål, som genom besvär eller underställning till Hofrätt

inkommit, så ook i mål, som annorledes än genom stämning omedelbart

der anhängiggjorts.

1 §•

!..; ,; t . ■'' _»i } ’ ,• j • ’; __ * '' ‘ • j.• ) j • ; s /y »? ■ / •• - . , •.. •

Besvär öfver Underrätts utslag eller beslut skola till Hofrätten ingifvas,

i mål från Underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norr
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

127

bottens eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte

dagen, i mål från annan Underrätt i nämnda län eller i Jemtlands eller

Vesternorrlands län före klockan tolf å trettionde dagen samt i mål från

Underrätt i annan del af Riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den

dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare klagan ej till viss tid inskränkt,

der den är sådan, som i 16 Kap. 10 § afses, eller angår beslut om någons

häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till Rätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde intill besvärstidens utgång

öppet att aflemna besvärsskrift till Konungens Befallningshafvande eller

tillsyningsmannen vid häktet.

2 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid till Hofrätt

fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde Underrättens utslag fast, der

ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

3 §•

Vid besvär foge klaganden det öfverklagade utslaget samt Underrättens

öfriga protokoll i målet.

4 §.

Har klaganden underlåtit att till Hofrätten ingifva Underrättens protokoll,

och är ej det felande af annan part ingifvet, meddele Hofrätten föreläggande

efter ty i 26 Kap. 7 § sägs; och skall, der klaganden är allmän

åklagare, föreläggandet honom delgifvas.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom Hofrättens

försorg införskaffas.

5 §•

Har part i föreskrifven ordning fullföljt talan mot Underrätts slutliga

utslag i brottmål eller mot utslag, hvarigenom Underrätt i sådant mål

dömt till värjemålsed, och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty

nedan sägs, tillfälle leinnas klagandens vederpart att öfver besvären sig

yttra.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Äro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på Hofrätten

att om vederpartens hörande öfver besvären förordna; dock må ej utom i

fall, som i 9 § 2 mom. afses, ändring i Underrättens utslag göras, med

mindre tillfälle lemnats vederparten att sig förklara.

6 §•

Skall någon öfver besvär höras, och är ej sådant fall för handen,

som i 9 § sägs, vare klaganden pligtig att, efter föreläggande, besvärshandlingarna,

utom Underrättens protokoll i målet, uttaga och dem i

hufvudskrift eller styrkt afskrift vederparten tillställa, så ock att inom lika

tid, som för besvär öfver Underrättens utslag i allmänhet gäller, räknad

från den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres, till

Hofrätten. inkomma med intyg af vederparten eller af två ojäfvige män

rörande delgifningen och dagen derför samt återställa handlingarna eller

ingifva styrkt afskrift deraf. Försummar klaganden något af hvad nu är

sagdt, må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande, med mindre

laga förfall visas eller klaganden, med återställande af besvärshandlingarna,

styrker, att för delgifningen eljest mött hinder, hvarom nedan sägs.

Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Vistas vederparten utrikes,

eller är ej veterlig!, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält

ombud, förelägge Hofrätten klaganden att inom viss tid låta i allmänna

tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra,

att besvär i målet blifvit anförda och att besvärshandlingarna finnas hos

Hofrätten att tillgå.

Har ej, då målet till afgörande företages, till Hofrätten inkommit

bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro ej

besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven då målet

afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare, der

kungörelse om besvären ej blifvit, i enlighet med Hofrättens föreläggande,

i allmänna tidningarna införd och förklaring ej inkommit då målet till

afgörande företages.

Finnes i fall, då allmän åklagare är klagande, någon böra öfver besvären

höras, skola besvärshandlingarna genom Hofrättens försorg tillställas

åklagaren, och läte Hofrätten jemväl besörja om införande i allmänna

tidningarna af kungörelse, der sådan erfordras.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

7 §•

129

Har klaganden före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare

denne pligtig att inom lika tid, som för besvär öfver Underrättens utslag

i allmänhet gäller, räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes,

förklaring till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna

tidningarna införd, skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar

från sista kungörandet. Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ock med

allmänna posten till Hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga

förfall; visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

• 8 §.

Hvad parterna enligt 6 och 7 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,

om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

9 §•

Skall i mål, deri någon hålles häktad, denne eller annan öfver besvär

höras, läte Hofrätten genom Konungens Befallningshafvande infordra

förklaring på sätt tjenligast finnes. Äro i ty fall flere, å fri fot varande

enskilde parter, som skola höras, skall enhvar af dem anses hafva af besvären

erhållit del, då honom tillstälts styrkt afskrift af Hofrättens beslut i

hvad det honom rörer, jemte underrättelse att besvärshandlingarna intill

utgången af den för förklaringens afgifvande bestämda tid finnas att tillgå

hos Konungens Befallningshafvande i den ort, der delgifningen skett.

Vistas den, som höras skulle, utrikes, eller är ej veterligt, hvar han

sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, må den omständigheten,

att besvären ej blifvit honom delgifna, icke föranleda uppehåll med målets

afgörande.

10 §.

Besluter Hofrätt att infordra underdomares utlåtande öfver besvär,

må ej part med beslutets delgifvande betungas.

Bill. till Riksd. Prot. R901. 1 Sami. 1 Afd, 20 Höft.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

11 §•

Finner i besvärsmål Hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart

att afgifva yttrande öfver inlaga, som, efter det besvären utstälts till

förklaring, blifvit af klaganden ingifven, ege Hofrätten meddela föreskrift

om delgifvande af inlagan.

12 §.

Hvad i 26 Kap. 14 § är om muntligt förhör i vädjadt mål stadgadt

skall eg a tillämpning jemväl i besvärsmål; dock varde klagandens vederpart,

ändå att han ej afgifvit förklaring, till förhöret kallad, der så

ske kan.

13 §. .

I underställningsmål skall hvad här ofvan finnes stadgadt ej vinna

tillämpning. I sådant mål ege part att inom tid, som för anförande af

besvär öfver Underrättens utslag i allmänhet gäller, till Hofrätten eller, der

han i målet hålles häktad, till Konungens Befallningshafvande eller tillsy

ningsmannen vid häktet ingifva de påminnelser han aktar nödiga. Varda

ej inom den tid påminnelser ingifna, må det ej föranleda uppehåll med

målets afgörande. Finner Hofrätten part böra höras, ege Hofrätten meddela

de föreskrifter, som med afseende derå finnas erforderliga.

14 §.

I fråga om parters hörande i mål, som blifvit annorledes än genom

stämning omedelbart i Hofrätt anhängiggjordt, ege Hofrätten förordna efter

ty tjenligast finnes.

29 Kap.

4 §•

Finnes någon hos Konungen mot klara skäl klaga öfver Hofrätts dom,

böte från etthundra till femhundra daler.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

131

30 Kap.

Om fullföljd af talan mot Hofrätts beslut, så ock om underställning af

mål, som blifvit af Hofrätt afdömdt.

Talan mot Hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till Hofrätten

instämd t tvistemål skall, der ej här nedan annorledes stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

öfver Hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till Hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos Konungen

föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver Hofrätts

slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i Hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången stämning,

Hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom Hofrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag

ansedt.

2 §.

Har Hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller

stämningen ogill, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

3 §•

Har Underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,

der det under rättegången gifvits, särskild klagan deröfver varit tilläten,

och varder talan mot det beslut i Hofrätten fullföljd i sammanhang med

klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda

frågan vill klaga öfver Hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom

besvär, ändå att målet efter vad till Hofrätten inkommit.

4 §•

Öfver utslag, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang

med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der Hofrätt, med undanrödjande

af Underrätts slutliga utslag, dömt till värjemålsed och på den

grund visat målet åter.

5 §•

Har i brottmål Hofrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat

målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid

för klagan öfver det utslag, hvad i 25 Kap. 6 § är stadgadt ega motsvarande

tillämpning.

6 §•

öfver Hofrätts utslag i fråga, som jemlikt 16 Kap. 3 § blifvit från

Underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att Hofrätten upphäft beslut,

hvarigenom Underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

7 §•

I brottmål, som fullföljts i Hofrätt eller blifvit dess pröfning

understäldt, ege ej allmän åklagare i annat hänseende, än så vidt angår

ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf, söka ändring i Hofrättens

utslag. Finner, på framställning af åklagaren eller eljest, Justitiekanslern

sådana omständigheter vara för handen, att talan mot Hofrättens

utslag bör fullföljas, ege han derom förordna.

Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt, som

Riksdagens Justitieombudsman tillkommer.

8 §•

Har Underrätt beviljat qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat

om annan dermed jemförlig åtgärd eller meddelat föreskrift om någons

häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till Rätten, och varder

det beslut af Hofrätten upphäfdt, må ej klagan öfver Hofrättens utslag

föras. Lag samma vare, der Hofrätt i anledning af klagan, som i 16 Kap.

10 § sägs, upphäft Underrätts beslut.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

133

9 §•

Har Hofrätt i der anhängig! mål under rättegången meddelat beslut

af beskaffenhet, som i 16 Kap. 9 § sägs, .skall talan mot beslutet föras

genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i fråga

om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall tinnes

i 25 Kap. 5 § stadgadt om klagan öfver Underrätts beslut i sådan fråga

ega motsvarande tillämpning.

10 §.

I fråga om fullföljd af talan mot beslut, som i annat fall än i 9 §

afses blifvit af Hofrätt i der anhängig! mål under rättegången meddeladt,

skall hvad i 25 Kap. 7 § är angående der omförmälda beslut föreskrifvet

ega motsvarande tillämpning.

11 §.

Då Hofrätt meddelar beslut, deremot talan må omedelbarligen fullföljas,

skall i beslutet gifvas till känna, huruvida klagan skall föras genom

revisionsansökning eller genom besvär; och varde jemväl angifvet, der talan

skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje med beslutet skall

i Hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär

skola inlemnas. Hvad Hofrätten sålunda föreskrifver skall i fråga om

sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

Hofrätts utslag i mål, deri någon hålles häktad, skall, der det ej

muntligen afsäges, ofördröjligen genom Hofrättens föranstaltande delgifvas

den häktade.

12 §.

Vill part söka revision, åligge honom att före klockan tolf å

tjugonde dagen från den dag, då Hofrättens utslag gafs, skriftligen hos

Hofrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmäldt, stånde

utslaget fast; och värde'' förty inissnöjesanmälan, som göres senare eller

annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

13 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, gifve Hofrätten bevis derom

med underrättelse om hvad parten enligt 16 § har att iakttaga för fullföljd

af sin talan. Yederparten ege ock på begäran erhålla bevis att missnöje

anmälts jemte underrättelse om den tid, inom hvilken talan bör hos

Konungen fullföljas.

Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan vederpart^! höra.

14 §.

Hvad i 26 Kap. 3 § är stadgadt om klagan i afseende å vadeanmälan

skall ega motsvarande tillämpning i fråga om missnöjesanmälan,

hvarom i 12 § sägs.

15 §.

År missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte Hofrätten före utgången

af den tid, inom hvilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos

Hofrätten befintliga handlingar i målet.

16 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med Hofrätt^ utslag, skall

före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs,

sjelf eller genom ombud inställa sig i Konungens Nedre Justitierevision

samt dit ingifva revisionsansökning, deri han framställer sin talan. Vid

ansökningen foge han ej allenast revisionsskilling, tvåhundra daler, utan

ock öfverklagade utslaget jemte bevis om anmäldt missnöje samt Underrättens

protokoll i målet, såvidt deras insändande ej åligger Hofrätten, så

ock de hos Hofrätten förda protokoll. Har i mål, deri flere ega gemensam

talan, en af dem erlagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart, som

rätteligen anmält missnöje.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, der han,

sist å inställelsedagen, med intyg af Konungens Befallningshafvande eller

Underrätten eller Häradshöfdingen eller Kronofogden eller, i mål från Norrbottens

eller \ esterbottens läns lappmark, Länsmannen eller Lappfogden i den

ort, der sökanden har sitt hemvist, styrker att, så vidt vid undersökning af

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

135

tillförlitlig person kunnat utrönas och eljest kändt är, sökanden icke eger

tillgång till gäldande af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande skulle

sakna nödtorftigt uppehälle, Eljest vare från erläggande af revisionsskilling

allenast Kronan fri.

17 §•

Försummar part, som anmält missnöje, att, inom den i 16 § stadgade

tid, inställa sig eller ingifva revisionsansökning eller ock revisionsskilling

eller sådant intyg om fattigdom, som i nämnda § sägs, stånde Hofrättens utslag

fast, der ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter

Konungen ny tid.

18 §.

Uteblifver part, som anmält missnöje, och vill vederpart, som inom

den för svaromåls afgifvande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning för

inställelsen, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen efter

utgången af den tid.

19 §•

Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfverklagade utslaget

eller bevis om anmäldt missnöje eller Underrättens eller Hofrättens

protokoll i målet, och är ej handlingen af annan part företedd eller från

Hofrätten insänd, varde sökanden förelagdt att inom viss tid med det felande

inkomma vid äfventyr att, der det ej är hos Konungen tillgängligt

då målet till afgörande företages, sökanden skall hafva sin talan förlorat.

20 §.

A revisionsansökning ege vederpart, som sig inställer, skriftligen

svara sist å fjortonde dagen från den dag, då sökanden senast bort tillstädeskomma.

21 §.

Hvad i 26 Kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§ är stadgadt angående mål,

som efter vad till Hofrätt inkommit, skall ega motsvarande tillämpning i

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 24.

fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konungens

pröfning.

22 §.

Gör ej Konungen ändring i Hofrättens utslag eller förlikas parterne,

skall nedsatt revisionsskilling tillfalla Kronan. Varder Hofrättens utslag

ändradt, förordnar Konungen tillika, att sökanden eger återbekomma revisionsskillingen.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att på grund af målets

beskaffenhet eller af annan orsak den afgift, rätteligen ej skolat af honom

gäldas, ege han att i revisionsansökningen framställa yrkande om afgiftens

återfående.

23 §.

Besvär öfver Hofrätts utslag eller beslut skola till Nedre Justitierevisionen

ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget

eller beslutet gafs.

Part, som i målet hålles häktad, ege att till Konungens Befallningshafvande

eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär; och varde

för sådan part, tiden för besvärens ingifvande räknad från den dag utslaget

eller beslutet honom delgafs.

Har Hofrätt faststält Underrätts beslut om någons häktande eller qvarhållande

i häkte eller hemtande till Rätten, vare klagan öfver Hofrättens

utslag i den fråga ej till viss tid inskränkt. Har Hofrätt i der anhängigt

mål meddelat beslut, hvarom nyss är sagdt, vare lag samma.

24 §.

Hvad i 25 Kap. 10 § är för der afsedt fall stadgadt skall ega motsvarande

tillämpning i fråga om klagan öfver utslag, som af Hofrätt

meddelats.

25 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen

fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde Hofrättens utslag fast, der ej

inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kon f/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

137

26 §.

Äro besvär öfver Hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola från

Hofrätten infordras derstädes befintliga handlingar i målet samt, der klaganden

är allmän åklagare eller i målet häktad, jemväl Hofrättens i målet

förda protokoll, såvidt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

27 §.

Vid besvär, som hos Konungen anföras, foge klaganden öfverklagade

utslaget samt Underrättens och Hofrättens i målet förda protokoll, såvidt

deras insändande ej åligger Hofrätten.

Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i 27

Kap. 4 § är för der afsedt fall stadgadt ega motsvarande tillämpning.

28 §.

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,

eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen, skall hvad i

27 Kap. 6, 7, 8, 9, 10 och 11 §§ är för Hofrätt stadgadt ega motsvarande

tillämpning; dock skola, vid delgifning af besvär, jemväl Hofrättens protokoll

och utslag i målet samt de i Hofrätten af klaganden ingifna handlingar,

öfver hvilka vederparten ej blifvit hörd, honom delgifvas.

29 §.

Har någon blifvit af Hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvad det

honom rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte Hofrätten

inom en månad från den dag utslaget meddelades till Konungen ingifva Hofrättens

protokoll och utslag i målet samt öfriga dertill hörande handlingar.

Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt galle ej om underställningsmål,

utan skall å sådant mål hvad i 27 Kap. 13 § sägs ega motsvarande

tillämpning.

Då mål understå lies Konungens pröfning, gifve Hofrätten tillkänna,

hvad part har att iakttaga, der han vill påminnelser i målet afgifva.

EU,, till Piksd. Prof. 1901. 1 Sarnl. 1 Afd. 20 Höft.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

30 §.

Der i något mål Konungen finner nödigt, att till vinnande af upplysning

rörande viss omständighet förhör med parterne hålles, meddelar

Konungen de föreskrifter i afseende å förhöret, som pröfvas erforderliga.

Har målet genom revisionsansökning inkommit, varder uteblifven svarande

ej hörd, med mindre sökanden det äskar.

31 §•

Om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i utsökningsmål skils i

Utsökningslagen.

31 Kap.

2 §•

Ingen driste sig hos Konungen söka, att försuten laga tid må gifvas

åter, der han ej visar synnerlig orsak och skäl, att han resning förty i

saken njuta må. Sedan vederparten hörd blifvit, förordnar Konungen, som

skäligt finnes. Pröfvar Konungen, att han utan skäl häfver resning sökt;

böte från trettio till etthundra daler, och fylle vederparten dess kostnad

och skada.

• '' “ :; 3 §.

Häfver någon funnit nya skäl, och menar att dom, som vunnit laga

kraft, dermed häfvas kan; söke Konungens lof, att saken må ånyo skärskådas:

och varde då förvist till den Rätt, som sist häfver dömt deri.

Innan han sina skal der förete må, svärje, att han ej förr dem vetat,

eller förstått, att de af sådan vigt varit, så ock, att han ej dermed söker

uppehålla och skada sin vederpart i hans rätt, utan tror sig orsak hafva

dem att drifva. Fullgör han det; pröfve domaren de nya skäl, så ock

hvad vederparten deremot svarar, och ege makt, den förra domen ändra,

der skälen så giltiga äro. Finnes annorlunda; gälde han, som sig dem

åberopat, vederparten kostnad och skada: plikte ock dertill, som i 29 Kap.

sagd! är. Vill endera sedan söka högre Rätt deremot; hafve der lof till:

och fullgöre det, som förr i denna Balk om hvarje domstol föreskrifves.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

139

Bil. Litt. F.

Förslag*

till

, ;,j f, ;Vi ''it ;• J , \ J-t: ,

Lag

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af Lagen angående ändring

i vissa delar af Rättegångsbalken.

1 §•

Den nu antagna lagen angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken

skall jemte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och

med den 1 Januari 19 .

Mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, skola behandlas enligt

äldre lag; dock att de nya bestämmelserna skola tillämpas i fråga om

fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag,

då den nya lagen trädt i kraft, så ock beträffande förfarandet i högre

Rätt, der det utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, efter sagde dag

meddelats.

2 §•

Förutom de lagrum, som i den nya lagen förklarats hafva upphört

att gälla, varda genom samma lag upphäfda:

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring eller

ändring af bestämmelserna i 16, 22, 25, 26, 27 och 30 Kapitlen Rättegångsbalken,

eller tillägg till dessa bestämmelser, der ej af nedanstående

stadganden annat förhållande framgår;

alla i särskilda författningar såsom vilkor för fullföljd af talan mot

domstols utslag meddelade bestämmelser om skyldighet att fullgöra hvad

dömdt är eller att ställa säkerhet derför eller för kostnad och skada, som

kan vederpart tillskyndas;

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hvad 8 § i Förordningen till hämmande af hvarjehanda med ungdomen

föröfvade bedrägerier den 7 Juni 1749 innehåll om fullföljd af

talan mot utslag i mål, som der afses;

Kungörelsen derom, att uti de hos öfverdomstolarne anhängiga lagvadda

och instämda mål parter ej ega, sedan de utan förbehåll underskrift

berättelsen, med flera skrifter dit inkomma eller vidare förhör begära,

den 19 Januari 1802;

hvad 40 punkten i Förklaringen öfver allmänna lagens stadganden

i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed ega gemenskap, blifvit

tid efter annan särskilt förordnadt den 23 Mars 1807 innehåller om

förfarandet i mål, som af allmän åklagare blifvit i Hofrätt anhängiggjordt

emot domare;

21 § i Förordningen om nya Strafflagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, så ock hvad 19 § 19 mom.

i samma Förordning innehåller rörande klagan öfver domstols beslut om

häktning eller om häktad persons qvarhållande i häkte;

21 § i Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den

16 Juni 1875;

64 § i Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

Juni 1875;

5 § 2 mom. och 17 § i Förordningen om nya Utsökningslagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 10 Augusti 1877;

hvad i Förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande

från Underrätt den 6 Oktober 1882 och i Lagen angående böter för svarandeparts

uteblifvande från Underrätt i vissa brottmål den 8 November 1889

finnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst fall af böter, hvartill

någon enligt samma författningar blifvit fäld;

13 § i Förordningen angående förlagsinteckning den 13 April 1883;

327 § Sjölagen;

så ock hvad i öfrig! finnes i lag eller särskild författning stridande

mot den nya lagens bestämmelser, der ej här nedan annorledes stadgas.

3 §•

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

s. 141 Kontrollera mot PDF

I

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

4 §•

141

Hvad i den nya lagen tinnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot

allmän Underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga om

klagan öfver annan verldslig domstols elRr myndighets beslut i mål, som

enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej

är att till utsökningsmål hänföra.

5 §•

1 Konkurslagen erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:

10 §. Finner Rätten eller domaren, att konkursansökning ej kan

upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld, eller af annan orsak;

teckne det skriftligen å ansökningen.

Vill annan än gäldenären klaga deröfver att ansökning upptagen är;

värde tiden för besvärs anförande räknad från det stämningen Slef i allmänna

tidningarne första, gången kungjord. Ej må sådan klagan sedan föras.

144 §. Då domaren eller någon Rättens ledamot meddelat beslut i

fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet

utan hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från

Hofrätten kommer.

6 §.

1 Förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof den 14 April 1866 erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:

2 §. Göres hos den i 1 § nämnda Underrätt skriftlig ansökning om

särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt

behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att

tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande

eller parternes öfverenskommelse bestämd; utfärde Rätten stämning

på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte

jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne

rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen

i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom

allmänna tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton

dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens

eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att hos Rätten, i ändamål

af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt med

honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos Rätten

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med

inteckning besvärad; och egen parterne, att, innan nämnden sättes, i laga

ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande

utföra.

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning

af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida derigenom

må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas

skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt

hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre Rätten sådant,

innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega rum,

bestämme ock Rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller

fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig

afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara.

Emot Rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i Hofrätt

genom besvär.

21 §. Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han

icke varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet

icke blifvit, enligt 2 §, från predikstolen eller genom allmänna tidningarne

rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver Rättens pröfning af jäf

emot den, som i nämnden sutit, eller påstår någon eljest, att vid nämndens

sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må i Hofrätten

föras genom besvär; och skall tiden för besvärens anförande räknas

från den dag, då nämndens beslut efter 19 § parterne meddelades. Varder

den talan gillad, förfalle all verkan af nämndens beslut, såvidt det

klagandens rätt rörer, och förordne Hofrätten, att nämnd ånyo sättas skall.

Ej må Hofrätten till pröfning upptaga jäf, som icke vid Underrätten yppadt

varit, då nämnden sattes.

I Stadgan om skiftesverket i Riket den 9 November 18(16 erhåller

134 § följande ändrade lydelse:

Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och,

ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att den,

som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången

förefallit, skall, vid talans förlust, inom trettio dagar, den oräknad, då

utslaget föll, hos ordföranden i Egodelningsrätten tvefaldt, ingifva sina till

Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock i två exemplar de till

saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig

beqvämligare, inom besvärstidens slut inlemna besvärshandlingarne till

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Konungens Befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen,

då de blifvit inlemnade, desamma till ordföranden i Egodelningsrätten

genast öfversänder.

8 §•

I Lagen med vissa bestämmelser om Riksbankens sedelutgifningsrätt,

så ock angående forum för Riksbanken den 12 Maj 1897 erhåller 2 §

följande ändrade lydelse:

Vägrar Riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid

uppvisandet inlösa, må den, som innehar sedeln, derom göra skriftlig anmälan

hos Svea Hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmäktige

i Riksbanken, eger att med frågan enligt lag och författningar förfara.

Öfver Hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas

inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. Rättegångsbalken sägs.

Finner Hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens

oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre Hofrätten hos Konungen

derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse

med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla allmänna

förtroendet och åter sätta Riksbanken i stånd att sina sedlar vid anfordran

inlösa.

9 §•

I Lagen om boskilnad den 1 Juli 1898 erhåller 25 § följande ändrade

lydelse:

Har underrätt annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökning

meddelat beslut angående fråga som omförmäles i 12,

14 eller 20 §, skall, i händelse af missnöje med det beslut, särskild talan

deremot föras.

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten kommer.

10 §.

1 stället för de delar af 29, 38 och 39 punkterna i ofvan åberopade

Förklaring den 23 Mars 1807, hvilka ej enligt föregående stadganden i

denna lag äro att anse såsom upphäfda, förordnas:

Konungens Befallningshafvande åligger tillse, att häktad, som vill

anföra besvär eller afgifva påminnelser eller förklaring i mål, för hvilket

han hålles häktad, eller söka nåd, dervid ej saknar nödigt biträde.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Varda besvär af häktad ingifna till Konungens Befallningshafvande

eller tillsyningsman vid häkte, skall å besvärsskriften tecknas bevis om

tiden för dess ingifvande. Då utslag, beslut eller besvärsskrift delgifves

häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för delgifvandet.

11 §•

I afseende å klagan i Hofrätt öfver utslag eller beslut af domstol

eller annan myndighet på Gotland, så ock i fråga om fullföljd af talan

mot Hofrättens utslag i sådant mål varder, med upphäfvande af 16 § i

Förordningen om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall den 10 Augusti 1877, stadgadt som följer:

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet angående fatalier

bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten

blifva öfversända, den 8 December 1748 samt i Förordningen angående

särskilda föreskrifter för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas

i Hofrätt, den 23 Augusti 1851, skola fortfarande gälla och jemväl

lända till efterrättelse i de fall, då klagan i Hofrätt föres öfver utslag eller

beslut af annan myndighet å Gotland än domstol; och må, då besvärshandlingar

skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å

landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation

är föreskrifvet.

Vid fullföljd af talan mot Hofrättens utslag i mål, som från Gotland

dit inkommit, skola ofvanstående bestämmelser ega motsvarande tillämpning.

12 §.

Genom de nya lagarne och hvad här ofvan förordnats skola ej anses

upphäfda:

hvad Förordningen den 22 November 1749 innehåller om öfversändande

till Konungens Befallningshafvande af Hofrätts utslag;

hvad i Förordningen angående åtskilliga omständigheter, som höra

iakttagas vid ändrings sökande i Konsistoriernas utslag, den 29 Juli 1812

stadgas i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i mål, som

der afses;

77 § Konkurslagen samt

324 §, 329 § 3 mom. och 330 § Sjölagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

U5

v-\-

Bil. Litt. G.

,...i , ..J f- • -ir U -v i,i - '' - - '' •• i ii.^U

* l I i , . t

».11:''.; U-jV ■: b IfV.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnde §§ i Utsökningslagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskilt

bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att

ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än

den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad

honom ålagdt, är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan, eller

ock styrker, att han, till fullgörande af domen, hos Konungens Befallningshafvande

i det län, der han har sitt hemvist, nedsatt penningar, svarande

mot hvad dömdt blifvit; ej heller å Hofrätts dom, innan den vunnit laga

kraft, der nedsättning skett, efter ty nu är sagdt. Visar efter utmätning

gåldenären, att nedsättning skett, och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen

och godsets vård, gånge utmätningen åter, der så ske kan.

Hvad nedsatt är må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.

Sker ej lyftning inom fjorton dagar från nedsättningen, skola, der någon

af parterne det äskar, penningarne insättas i bankinrättning, som af Konungens

Befallningshafvande bestämmes, för att mot ränta innestå under den

tid Konungens Befallningshafvande förordnar.

Huru Hofrätts beslut, hvarigenom i tvistemål någon blifvit fäld

till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande verkställas, derom

är särskild!, stadgadt.

Bill. till Piksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Håft.

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Roncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag

ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,

värde den pröfvad af den myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän

skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk

man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom för

egen skuld. Den pant bjuder, vare, der myndighet, som den pröfva skall,

det föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man,

som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den, till

hvars säkerhet den gäller.

Den, . som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets

ställande fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning

enligt. 12 Kap. Rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 Kap.

10 § eller 30 Kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, såvidt ej Rätten, der talan är anhängig,

annorledes förordna]-.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

52 §.

Har öfverexekutor fält någon till böter eller vite eller dömt utmätningsman

att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det

vunnit laga kraft. Huru Hofrätts beslut, hvarigenom i utsökningsmål

någon blifvit fäld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande

verkställas, derom är särskildt stadgadt; och skall Hofrätts beslut, hvarigenom

i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,

gå i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Beslut, hvarigenom utmätningsman dömts till mistning af tjenst på

viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom

går i verkställighet skils i 6 Kap.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 ''24.

147

• 11- !'' • .1 t '' ''1 •"* • 1‘-- ! !/• - < \ '' ‘ i >* '' * ■'' ■*'' -''''I*

53 §.

Annat i utsökningsmål meddeladt beslut än i 51 och 52 §§ sägs

gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas.

171 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 167, 168 eller 169 § sägs,

underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och är

det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen

fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets utbekommande,

förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver

i Hofrätten sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag

gifves eller auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela

underrättelse om hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret,

om det försummas.

Öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,

må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets

utgång inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i

sammanhang med hufvudsaken, der denna kommer under högre myndighets

pröfning.

I utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,

må ej gäldenär söka ändring.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen

eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om

fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor

såld, eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag

till köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär till Hofrätten i mål från

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlandå län före klockan

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24-

tolf å trettionde dagen samt i mål från öfriga delar af riket före klockan

tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades,

eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget

är stridt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,

som nu är sagd, räknad från auktionsdagen.

184 §.

Har klaganden underlåtit att till Hofrätten ingifva öfverexekutors utslag

eller protokoll i målet, skall hvad i 171 § tinnes för der afsedt fall

stadgadt eg a motsvarande tillämpning.

185 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,

efter ty här nedan sägs, lemnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären

sig förklara.

Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

pligtig att efter föreläggande uttaga de af honom ingifna besvärshandlingarna

samt dem i hufvudskrift eller styrkt afskrift vederparten tillställa,

så ock att inom lika tid, som för besvärens anförande galt, räknad från

den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres, till Hofrätten

inkomma med intyg af vederparten eller af två ojäfvige män rörande delgifningen

och dagen derför samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt

afskrift deraf. Försummar klaganden något af hvad nu är sagdt, må det

ej föranleda uppehåll med målets afgörande, med mindre laga förfall visas

eller klaganden, med återställande af besvärshandlingarna, styrker, att för

delgifningen eljest mött hinder, hvarom nedan sägs.

Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Vistas vederparten utrikes,

eller är ej veterligt, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält

ombud, förelägge Hofrätten klaganden att inom viss tid låta i allmänna

tidningarna i den ordning, som i 181 § sägs, kungöra, att besvär i målet

blifvit anförda och att besvärshandlingarna finnas hos Hofrätten att tillgå.

Har ej, då målet till afgörande företages, till Hofrätten inkommit

bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro ej

besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven, då målet.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 24.

afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare, der

kungörelse om besvären ej blifvit, i enlighet med Hofrätten s föreläggande,

i allmänna tidningarna införd och förklaring ej inkommit då målet till

afgörande företages.

186 §.

.,i - iHi!,. ''■> d.öjci '' i.1

Har klaganden före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis

bestämda tid låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare

denne pligtig att inom lika tid som för besvärens anförande galt, räknad

från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring till Hofrätten ingifva;

är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd, skall förklaringen

ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,

hvarom nu är sagdt, må ock med allmänna posten till Hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga

förfall; visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att afgifva

yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utstälts till förklaring

blifvit af klaganden ingifven, ege Hofrätten meddela föreskrift om delgifvande

af inlagan. Besluter Hofrätten att infordra öfverexekutors eller

utmätningsmans utlåtande öfver besvären, må ej part med beslutets delgifvande

betungas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej öfverklagas.

Har i annat utsökningsmål Hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet

visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 177 § finnes

stadgadt för der afsedt beslut om återförvisning ega tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af Hofrätt meddelats,

må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans förlust,

skola till Nedre Justitierevisionen ingifvas före klockan tolf å trettionde

dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, der inom sagda tid laga förfall

visas, ny tid af Konungen utsättes. Klaganden åligger att vid besvären foga

öfvcrklagade utslaget jemte Hofrättens protokoll, så ock öfriga protokoll

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och utslag i målet, der de ej skola från Hofrätten insändas; försummas det

och är ej det felande hos Konungen tillgängligt, då målet till afgörande

företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat. Hvad sålunda för

ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas till känna.

Aro besvär öfver Hofrätts utslag anförda, skola från Hofrätten infordras

derstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras

öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,

skall hvad i 185, 186, 187 och 188 §§ är för Hofrätt stadgadt ega motsvarande

tillämpning; och skola, vid delgifning af besvären, jemväl de i

Hofrätten af klaganden ingifna handlingar, öfver hvilka vederpart^ ej

blifvit hörd, honom delgifvas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 ; dock skola hittills

gällande bestämmelser lända till efterrättelse, der talan fullföljes mot utslag

eller beslut, som meddelats före nämnda dag, eller verkställighet sökes å

sådant utslag eller beslut.

f

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

151

Bil. IAtt. H.

Förslag •

till

''gslwtön

Lag

om verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit laga kraft.

Härigenom förordnas som följer:

Har i brottmål någon genom Hofrätts utslag blifvit fäld till böter

eller vite, skall utmätning af hvad sålunda dömdt blifvit verkställas,

ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske förr

än utslaget vunnit laga kraft, der den sakfälde nedsatt beloppet hos

Konungens Befallningshafvande. Hvad utmätt blifvit må ej utan den sakfäldes

samtycke säljas förr än utslaget vunnit laga kraft; äro utmätta

lösören underkastade förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande

i värde, eller anses de ej med säkerhet kunna lemnas qvar under den sakfäldes

tillsyn och kan ej heller för dem säker vård annorledes utan kostnad

erhållas, må dock öfverexekutor förordna om försäljning. Visar efter utmätning

den sakfälde att nedsättning skett, efter ty ofvan sägs, och gäldar

han tillika utmätningskostnaden, gånge utmätningen åter, der så ske kan.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der i tviste- eller utsökningsmål

någon blifvit af Hofrätt fäld till böter eller vite.

Om verkställighet af Hofrätts utslag i polismål är särskild! stadgadt.

År i brottmål någon dömd att gälda annat än böter eller vite eller att

viss lös egenom till annan utgifva, gånge, utan hinder af ändringssökande,

utslaget i den delen i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Denna, lag träder i kraft den 1 Januari 19 men eger ej tillämpning

i fråga om verkställighet af utslag, som före nämnda dag meddelats.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

U AJV\

Bil. IÄtt. I.

rtmJ £iVir sitttsav

}w!aiöTtf

Förslag

Zl (I J

till

■ .

Lag

angående beräknande af fatalietid i visst fall.

*‘5! • it fK si ■ ''i .. > ii 1 »•.'';! ! ji- ■ ‘ i ■

Härigenom förordnas som följer:

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för

fullföljd eller bevarande af talan i rättegångs- eller utsökningsmål sist

bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa söckendag.

nii ■ • i « -I ''.''it ... i..; . n-ya^N.

.,n\

l -4''1" V

Denna lag träder i kraft den 1 Jannuari 19

-T— -V ■

do,:

tv i I lIRJi

• I

1*1

I

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

153

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Maj-.ts Högsta Domstol Fredagen den.27 April 1900.

i . fp ,, ''j'';*.. •"{"*,■ i y''J
Andra

Rummet. i >

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Huss,

Lindbäck,

WlJKANDER,

Petersson,

Cassel,

Grefberg.

Fortsattes och afslutades behandlingen af de till Högsta Domstolen

för afgifvande af utlåtande öfverlemnade, i protokollet för den

24 innevarande April omförmälda lagförslag; varande förslagen bilagda

detta protokoll.

Vid granskning af förslagen framstäldes inom Högsta Domstolen

följande anmärkningar:

l:o) Förslag till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Ingressen.

I afseende å det bär omnämnda 31 kap. hänvisades till hvad

vid samma kap. här nedan anmärkts.

Bill. till Itiksd. Prof. 1901. 1 Samt. / Afd. 20 IIafl. 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 24

10 Kap.

28 §.

Beträffande de med N:o 4 betecknade fall anfördes följande:

Då den föreslagna bestämmelsen om tvister rörande fast egendom

uppenbarligen hade afseende å sådana mål, som på grund af

stadgandena i 14 och 19 §§ af 10 kap. borde handläggas vid domstolen

i den ort, der fastigheten vore belägen, funno Justitieråden

Lilienberg, Wijkander, Petersson, Cassel och Grefberg det mindre

egentligt att, för betecknande af denna grupp af mål, förslaget betjenade

sig af uttryck, som i viss mån afveke från de i nyssnämnda

§§ begagnade; och hemstälde Justitieråden förty, att i stället för de

exempel å hithörande mål, som i förslaget upptagits, måtte införas

eu hänvisning till 14 och 19 §§.

Justit.ierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss instämde,

yttrade:

»Hvad angår det föreslagna stadgandet om tvister rörande fast

egendom förenar jag mig i nyss gjorda hemställan; men enär lagen

bör klart och tydligt utmärka, hvilka tvister här afses, på det att

misstag i den vigtiga frågan om domstols behörighet må i möjligaste

måtto undvikas, samt lydelsen af detta kapitels 14 § icke synes otvetydigt

gifva vid handen, att under stadgandena i samma § är att

hänföra jämväl tvist iförande betalning ur fast egendom af deri intecknad

gäld, tillstyrker jag, att i 14 § emellan orden »nyttjande»

och »missbyggnad» införas orden »eller betalning ur den egendom för

gäld, som deri intecknad är».

Enär något allmänt intresse ej kunde anses kräfva, att tvist rörande

förlagsinteckning eller om upphäfvande af inskrifning i föreningsregister

ovilkorligen handlades vid någon viss domstol, ansågo

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg

tillräcklig anledning ej föreligga att i fråga om dylika tvister

göra undantag från regeln om parternas dispositionsrätt i afseende

å forum.

Deremot ansågo Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Wijkander,

Cassel och Grefberg bland undantagen från berörda regel

böra upptagas vissa slag af tvister, som ej blifvit i förslaget omnämnda,

nemligen sådana, som afsåges i 69 § och 70 § 1 mom. utsöknings
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

155

lagen samt 3 § i förordningen i afseende på handel om lösören, som

köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845.

Då nemligen, såsom enligt berörda lagrum vore fallet, fortgången

eller beståndöt af eu embetsåtgärd berodde deraf, huruvida tvist blifvit

inom stadgad tid anhängiggjord eller ej, vore det af uppenbar vigt,

att uteslutande behörighet att upptaga tvisten tillkomme en viss domstol,

på det ätt erforderlig upplysning i nämnda afseende måtte derifrån

kunna erhållas.

Justitieråden Buss, Lindbäck, Wijkander, Petersson och Cassel

funno uttrycket »om testamentes giltighet eller delning af död mans

bo» kunna i vissa fall föranleda tvekan om hvad dermed rätteligen

afsåges; och ansågo Justitieråden, att i ifrågavarande hänseende borde

från prorogation undantagas: klander af testamente, tvist om giftorätt

i bo efter den, som död är, eller om rätt till eller del i dylikt bo på

grund af arf eller testamente eller om skifte af boet eller jemkning

i dylikt skifte.

Justitieråden IÅlienberg och Grefberg förenade sig om det yttrande,

att af samma skäl, som föranledt, att tvister om testamentes

giltighet eller om delning af död mans bo undantagits från prorogation,

syntes liknande undantag böra göras för det fall att tvisten rörde

bättre rätt till arfvet i dess helhet, så att icke en sådan tvist skulle

kunna handläggas vid eu annan domstol, än den, som egde uteslutande

behörighet att upptaga tvist rörande arfvets fördelning; och

åberopade Justitieråden i detta hänseende 10 kap. 21 § rättegångsbalken,

förra delen, i äldre lagberedningens förslag.

Justitieråden IÅlienberg, Huss, Lindbäck och Petersson ansågo,

att bestämmelserna om tvister rörande omyndighets- eller myndighetsförklaring

samt af- eller tillsättande af förmyndare eller af god man

för hustru eller för frånvarande delegare i dödsbo borde ur förslaget

utgå. Frågor om vidtagande af nyssberörda domstolsåtgärder vore,

äfven om de understundom antoge formen af tvist mellan två eller

flere parter, likväl med hänsyn till sin innebörd att hänföra till sådana

rena ansökningsärenden, å hvilka stadgandena i 10 kap. rättegångsbalken

öfver hufvud ej egde tillämpning. Eu uttrycklig föreskrift

derom, att i förevarande fall prorogation ej finge ega rum, vore

alltså ej här på sin plats och syntes öfver hufvud mindre nödig, då

det läge i sakens natur, att i allmänhet ett ansökningsärende ej kunde

upptagas af annan domstol än den i lag förutsatta. Skulle ett stad
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

gande i ämnet anses höra i förevarande kapitel upptagas, borde, till

förebyggande af missförstånd, stadgandet i hvarje fall affattas så, att

det komme att eg a tillämpning å ansökningsärenden i allmänhet.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel instämde,

yttrade:

»Enligt förslaget skola tvister rörande omyndighets- eller myndighetsförklaring,

af- eller tillsättande af förmyndare eller af god man

för hustru eller för frånvarande delegare i dödsbo, eller egendoms

afträdande till konkurs eller boskilnad eller sådant afskiljande af egendom,

som i lagen om boskilnad afses, kunna upptagas endast af den

domstol, som enligt nu gällande lag är dertill behörig. Dessa tvister

äro utan undantag af den beskaffenhet, att de kunna uppkomma i

anledning af ansökan eller genom en af domare eller domstol ex

officio vidtagen åtgärd. Stämning föregår visserligen understundom

i ett eller annat fall, men är icke erforderlig enligt lag. Att dispositionsrätt

för parterna i fråga om forum i dessa tvister icke kan ega

rum lär väl följa deraf, att med förslaget icke afses att gifva någon

från nu gällande lag afvikande regel rörande domstols behörighet i

ansökningsärenden, utan dessa skola tvärtom fortfarande ovilkorligen

vara bundna vid viss domstol, och häraf är uppenbart, att prorogationsrätten

icke är tillämplig å tvister, som uppkomma i följd af ansökningar

eller dermed jemförlig^ åtgärder. Ifrågavarande uppräknande

af nu berörda tvister är sållues onödigt och tillika, enär uppräknandet

icke är uttömmande, af den beskaffenhet, att det lätteligen kan föranleda

misstag. Om till exempel förmyndare söker att få sälja eller

inteckna sin myndlings fastighet eller om arfvinge söker att frånvarande

skall förklaras död och en dylik ansökning bestrides, så sjmes

tvist lika väl föreligga som då stridighet uppstår om tillsättande af

förmyndare eller god man. Valrätt i fråga om forum bör dock icke

förefinnas vare sig i dessa eller andra dylika fall.

Från bestämmelserna om prorogationsrätt äro äfven i förslaget

undantagna andra tvister än de nu ifrågavarande, hvilka jemväl uppkomma

i följd af ansökningar. Så är förhållandet med sådan tvist

om fast egendom, som rör jordegares rätt öfver vattnet å hans grund,

samt tvister om äktenskapsskilnad, hvilka sistnämnda tvister dock i

vissa fall skola anhängiggöras genom stämning. Någon rubbning af

förslaget i fråga om sistnämnda tvister bör icke ske, men för att

förebygga all tvetydighet med afseende å alla sådana tvister, som

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

157

yppas i följd af ansökning eller dylik åtgärd, torde vara nödvändigt

att, med uteslutande från fjerde momentet af här ofvan först

uppräknade tvister, i stället tillägges ett allmänt undantagsstadgando

så affattadt, att det eger tillämpning å hvarje tvist i angelägenhet,

som enligt lag kan utan föregången stämning upptagas vid domstol.»

Enär uttrycket »om egendoms afträdande till konkurs» syntes

kunna misstydas derhän, att med samma uttryck afsåges allenast

tvister, huruvida sådant fall vore för handen, att, enligt 1 kap. kom

kurslagen, gäldenär vore pligtig till konkurs afträda sin egendom,

hemstälde Justitieråden Lilienberg och Lindbäck, att ifrågavarande

uttryck måtte lämpligen förtydligas.

Beträffande de med N:o 5 betecknade fall anförde

Justitierådet. Gr ef ber g:

»Förslaget om prorogationsrättens tillämpning å brott, som ej må

åtalas af annan än målsegande, synes mig ej böra antagas. Såsom

allmän regel i fråga om brott gäller, att sanningen utredes bäst vid

den domstol, under hvars domvärjo brottet blifvit begånget, det må

nu vara af svår beskaffenhet eller ringa. Undantagsvis kan nog den

ena domstolen vara lika lämplig som den andra att afdöma en mindre

förbrytelse, men deraf synes icke följa, att man i fråga om domstols

behörighet bör skilja emellan å ena sidan de brott, som ovilkorligen

höra eller efter angifvelse kunna höra under allmänt åtal, och å andra

sidan sådana brott, som ej må åtalas af- annan än målsegande. Det

finnes nemligen brott af det senare slaget, som äro belagda med

straffarbete i flera år.

Det nu gällande stadgandet att brott och missgerningsmål, svårare

eller mindre, ransakes och dömes, der gerningen blifvit begången,

är enkelt och så införlifvadt med allmänna rättsmedvetandet, att allenast

någon gång torde händt, att högre Rätt behöft undanrödja underrätts

beslut på grund af dess obehörighet. Genom förslagets antagande

till lag skulle under sådant förhållande sällan förebyggas en

kassation, som hade sin grund i en oriktig uppfattning eller ett förbiseende

af lagens föreskrift, men deremot uteblefve icke särskilda

olägenheter. Det inträffar nemligen understundom, att brott först

under utredningen vid domstol befinnes vara af sådan beskaffenhet,

att det hör under allmänt åtal. Såsom exempel kan anföras, att

misshandel förorsakat svårare kroppsskada än till eu början antagits

eller att det först under handläggningen vid domstol utrönes, att brott

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

begåtts under sabbat eller å allmän plats. Föres talan i dylika fall

vid obehörig domstol måste denna, utan att invändning göres, skilja

målet från sig. Förslagets godkännande skulle sålunda föranleda én

olägenhet, som är likartad med den, som förslaget afser att afhjelpa.

Om parterna begagnat sig åt sin dispositionsrätt i afseende å forum,

kunna fall inträffa, da i högre rätt visas skäl för återförvisning och

tillika befinnes, att brottet hör under allmänt åtal. Om ny utredning

ej förvägras, måste målet återförvisas till den domstol, som förut

handlagt målet, och af förslaget, deri rätt att göra invändning emot

domstolens behörighet ej är inskränkt till visst stadium af rättegången,

skulle följa, att sådan af part efter återförvj^ningen gjord invändning

föranleder kassation, då målet ånyo dragés under högre rätts pröfning.

Slutligen kan ock med fog ifrågasättas, huruvida vittnen böra

di agas inför annan än behörig domstol och om det är förenligt med

stadgandena om preskription, att under likartade förhållanden den

ene brottslingen går fri från straff under det att en annan, som underlåtit

jäfva domstolen, straffas.

På grund häraf tår jag hemställa om uteslutande från 28 § 5:te

momentet af orden som hörer under allmänt åtal eller må af-allmän

åklagare,, efter målsegandens angifvelse’, åtalas.»

Justitierådet Wijkander:

»Då grunden för stadgandet i 10 kap. 21 § rättegångsbalken,

att brott- och missgerningsmål, svårare eller mindre, skola ransakas

och dömas vid domstolen i den ort, der görningen gjord är, torde vara

att söka. i det förhållande, att den för målets afgörande nödiga utredning

i regeln bäst åstadkommes vid denna domstol, synes undantag

från berörda stadgande följdriktigt, böra medgifvas allenast för de fall,

då antagas kan att sådan utredning bättre eller åtminstone lika bra

kan åstadkommas vid annan domstol. Uppenbart torde emellertid

vara att ett sådant antagande icke kan grundas på den omständigheten,

att målet ej må af annan än målsegande åtalas; och vid sådant

förhållande lärer den i förevarande hänseende föreslagna åtskilnaden

mellan mål, deri allmän åklagare eger föra talan, och mål, som ligger

allenast under enskildt åtal, ej vara ur principiel synpunkt behörigen

motiverad. På grund häraf och då, på sätt Justitierådet Grefberg

redan anmärkt, ganska betydande praktiska olägenheter tilläfventyrs

skulle kunna uppkomma, derest en sådan åtskilnad gjordes eller derest

öfverhufvud taget parterna lemnades rätt att disponera öfver forum i

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

159

brottmål, under det att vår nu gällande lagstiftning, der en sådan

dispositionsrätt är okänd, i verkligheten ej, åtminstone såvidt jag

kunnat inhemta, visat sig medföra någon olägenhet, hemställer jag,

att orden ’som hörer under allmänt åtal eller må af allmän åklagare,

efter målsegandes angifvelse, åtalas’ må utgå.»

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit inom Högsta Domstolen

yttradt, ansågo äfven Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck,

att orden »som hörer under allmänt åtal eller må af allmän

åklagare, efter målsegandes angifvelse, åtalas» borde ur förslaget utgå.

I sammanhang med granskningen af 28 § ansåg Högsta Domstolen

sig böra hemställa, att förslaget måtte fullständigas medelst ett

stadgande derom, att mål skulle anses vara vid rätt domstol anhängiggjordt.

, der invändning mot underrättens behörighet ej blifvit i stadgad

ordning framstäld och sådant fall ej vore för handen, som i 28 §

afsåges. Ett stadgande af berörda innehåll skulle i främsta rummet

tjena till att bestämdt uttala den vigtiga grundsatsen, att underrätt i

allmänhet ej egde att sjelfmant inlåta sig på någon undersökning af

sin egen behörighet, hvilken grundsats i förslaget framginge allenast

genom eu slutledning från de i 28 § upptagna undantagsbestämmelser.

Men äfven i ett annat hänseende vore ett dylikt stadgande af nöden.

Derförutan vore det nemligen ej fullt klart, att i sådana fall, der

enligt lag ett anspråk borde, vid äfventyr af talans förlust, inom bestämd

tid anhängiggöras vid viss i lagen angifven domstol, en part,

som med vederpartens goda minne inom den utsatta tiden hänvände

sig till eu annan domstol, derigenom förvarat sin talan, något som

dock borde vara eu naturlig följd af prorogationsrätten.

29 §.

Justitierådet Wijkander hemstälde att, ehvad 5 mom. i 28 §

bibehölles oförändrad eller erhölle den af Justitierådet föreslagna

lydelse, stadgandet i förevarande § måtte utgå. I den mån det förklarades

vara af allmänt intresse, att bestämmelserna om domstols

behörighet i brottmål upprätthölles, syntes nemligen öfverdomstolarne

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

icke kunna frånkännas befogenhet att, der samma bestämmelser åsidosattes,

ex officio ingripa. Eljest skulle kunna inträffa att, oaktadt

det vid handläggningen af ett mål hos öfverdomstol visat sig, att erforderlig

utredning icke kunde vinnas, med mindre målet förvisades

till behörig underdomstol, öfverdomstolen dock skulle vara nödgad

att afdöma målet i befintligt skick; och om än lyckligtvis kunde med

visshet antagas, att öfverdomstol allenast i mycket sällsynt fall skulle

blifva försatt i en sådan belägenhet, syntes dock i denna omständighet

icke kunna sökas tillräcklig anledning för bibehållande af det föreslagna

stadgandet.

Med Justitierådet Wijkander instämde Justitieråden Lilienberg,

Huss, Lindbäck och Grefberg.

13 Kap.

3 §.

Justitierådet Lilienberg ville för sin del erinra derom, att då

upphäfvandet af rättigheten att klaga deröfver, att domare förklarats

jäfvig, såsom i motiven anfördes, förutsatte, att ett sådant beslut icke

för parterna föranledde särskild kostnad, erfordrades, förutom upphäfvande

af det i detta hänseende nu i 3 § meddelade stadgande,

äfven en bestämmelse derom, att kostnaden för uthärads nämnd icke

skulle drabba parterna, hvilken bestämmelse dock icke torde behöfva

i allmänna lagen införas.

5 §•

Justitierådet Wijkander yttrade:

»Att en vid domstol anhängig]ord sak, den må vara af tvistemåls

eller brottmåls natur, ej må handläggas eller afdömas af jäfvig domare,

är i svensk lag för närvarande en regel, från hvilken intet undantag

gifves. Meddelad i såväl de enskilda parternas som det allmännas

intresse gäller den i den utsträckning, att på hvarje stadium af rättegången

ej mindre part kan väcka fråga om domares jäfvighet än

äfven domstol kan af sig sjelf till bedömande upptaga sådan fråga.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

161

Det remitterade förslaget afser att i detta hänseende gorå väsentliga

modifikationer, i det att enligt förslaget fråga om jäf mot häradshöfding

eller häradsnämnd eller mot ledamot af rådstufvurätt ej färd

högre rätt upptagas, med mindre talan mot beslut i dylik fråga blifvit

fullföljd eller jäfvet i hofrätt göres af part, som ej varit i underrätten

tillstädes eller eljest ej haft tillfälle att jäfvet der framställa, att jäf mot

särskild ledamot af häradsnämnd ej må i högre rätt väckas, samt

att i mål, som kommit under Konungens pröfning, ledamot af hofrätt

ej må jäfvas, med mindre yrkande derom af part framställes. Genom

de sålunda föreslagna bestämmelserna skulle i regeln — ty de fall,

då part ej varit vid underrätt tillstädes eller då part, som tillstädeskommit

vid underrätten, kan visa sig ej hafva haft tillfälle att jäfvet

derstädes framställa, torde höra till undantagen — part vara förhindrad

att i hofrätt framställa jäf mot underdomare, och part skulle

under ingå förhållanden, och således ej ens då han kunde styrka, att

han vid målets handläggning i underrätten och hos hofrätten saknat

kännedom om underdomares jäfvighet, kunna i högsta instansen framställa

jäf mot sådan domare; hvarförutom det skulle vara i allo betaget

hofrätt att ex officio förklara underdomare jäfvig och högsta instansen

att beträffande underdomare eller ledamot i hofrätt ex officio meddela

sådant förklarande, jäfvet finge vara af än så allvarsam natur, till

och med af beskaffenhet att föranleda till antagande, att hela det

material, hvarpå domen skulle grundas, icke förtjenade den ringaste

tilltro. Svårligen lärer kunna förnekas att en sådan lagstiftning i

ämnet någon gång skulle kunna komma att medföra resultat, som i

hög grad skulle kränka den allmänna rättskänslan, för att ej tala om

den domares rättskänsla, som skulle vara nödgad att meddela slutlig

dom, fastän utredningen i målet kunde befaras vara otillförlitlig och vilseledande;

och enligt min åsigt förefinnes redan härutinnan fullgiltig

anledning att underkänna förslaget i denna del.

Till undvikande af missförhållanden, sådana som det sagda, har

man i den utländska lagstiftningen i allmänhet skilt mellan s. k.

publika och privata jäf — mellan jäf, som i det allmännas intresse

skola af domstolen ex officio beaktas, och jäf, som presumeras väsentligen

angå allenast den enskildes rätt och derför ej må annat än på

yrkande af part eller efter anmälan af vederbörande domstolsledamot

till pröfning upptagas. Jäf af förra slaget kan, såsom naturligt är,

Bil,, till Riksd. Prof. 1901. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kont/l. Majsts Nåd. Proposition Nso 24.

när ^ som helst under rättegångens fortgång framställas, hvaremot beträffande

rättigheten att framställa jäf af senare slaget meddelats mer

eller mindre stränga preklusiva föreskrifter. Genom upptagande i deu

svenska lagstiftningen af en sådan anordning — hyflande för öfrigt

pa ett åskådningssätt, som torde befinnas vara fullkomligt analogt

ined det, hvarpå förslagets bestämmelser om prorogatio fori grunda

sig . skulle efter mitt omdöme frågan kunna erhålla en rationel

lösning. Men skulle en uppdelning af jäfven i publika och privata

jäf befinnas vara för vår rättsuppfattning främmande och förty ej

böra ifrågakomma,

alla jäf äro publika, ega bestämda företräden framfor hvarje förslag,

som, i likhet med det remitterade förslaget, jdterst hvilar på den uppfattningen,

att jäfven väsentligen äro af privat natur. Mot en ändring

i vår nu gällande lagstiftning i ämnet synes ock kunna anmärkas att

samma lagstiftning veterligen ej medfört några nämnvärda olägenheter,

medan det alltid blir tvifvelaktigt, huru en lagändring kan

komma att verka.»

Justitierådet Gv efter g, med hvilken Justitieråden Lilienberg,

fluss, Lindbäck och Cassel instämde, anförde:

»Öfverinstansernas pröfningsrätt angående jäf emot häradshöfding,

häradsnämnd eller ledamot af rådstufvurätt skall enligt förslaget inskränkas

på det sätt, att sådan pröfning kan förekomma i hofrätt

allenast då jäfvet fullföljts från underrätt eller göres af part, som ej

vant vid underrätten tillstädes eller eljest ej haft tillfälle att jäfvet

der framställa, och hos Konungen allenast då jäfvet fullföljts.

Fart, som först lios Konungen varit i tillfälle att göra laga jäf

emot domare i lägsta instans, skulle således genom förslagets godkännande

betagas rätt att fa sin sak handlagd och pröfvad af ojäfvig

domare, ehuru försummelse att i rätt tid göra jäfsanmärkning icke

kunde läggas honom till last. Då emellertid part, som af en eller

annan anledning saknat tillfälle att förr än hos Konungen framställa

jäf, desto hellre må medgifvas sådan rätt, som genom förslagets

antagande i oförändradt skick parts rätt att göra jäf emot ledamot i egodelningsrätt

och domare i sådana sjörättsmål, som från rådstufvurätt

dragas omedelbart under Konungens pröfning, i hvarje fall skulle kunna

anses vara inskränkt till första instansen, hemställer jag, att andra

st}mket. af paragrafen måtte gifvas den lydelse, att derigenom inrymmes

rätt för part att hos Konungen göra jäf emot häradshöfding, härads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Korist. Majds Nåd. Proposition N:o 24. 1 (>3

nftnmd eller ledamot af rådstufvurätt i det fall, att part ej förut haft

tillfälle att jäfvet framställa.»

I öfrigt skulle denna § enligt nyssbemälde Justitieråds åsigt vinna

i reda och'' öfverskådlighet, derest dels det i slutet af första stycket

införda förbud mot klagan öfver beslut, hvarigenom hofrätt förklarat

någon sin ledamot jäfvig, blefve nedflyttadt till tredje stycket och

sålunda sammanfördt med der upptagna föreskrift om hofrättsledamots

jäfvande i mål, som kommit under Konungens pröfning, dels ock den

i andra styckets sista punkt förekommande bestämmelse om jäf mot

särskild ledamot af härad snämnd infördes i slutet af första stycket,

hvars första punkt innehölle en dermed sammanhängande föreskrift.

Härförutom hémstälde Justitieråden att, till förtydligande af nyssberörda,

i paragrafens sista stycke upptagna stadgande om jäf inot

hofrättsledamot, åt stadgandet måtte gifvas ungefär följande affattning:

»I mål, som kommit under Konungens pröfning, må ej ledamot

af hofrätten jäfvas, med mindre Konungen i anledning af förd klagan

finner i hofrätten gjordt jäf vara lagligen grundadt eller part hos

Konungen framställer så beskaffad! jäf.»

.Justitierådet Petersson, med hvilken Justitierådet LiUenbetg instämde,

anförde:

»Om det af mig vid 16 kap. 1—4 §§ framstälda förslag till förändradt

innehåll af dessa §§ godkännes, kommer bestämmelsen derom,

att part, som ej varit vid underrätten tillstädes'' eller eljest ej haft

tillfälle att der framställa jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd

eller mot ledamot af rådstufvurätt, eger i hofrätt göra dylikt jäf, att

upptagas i 1 § af 16 kap., hvadan samma bestämmelse bör här utgå.

Vidare kommer att af samma förslag, om det godkännes, blifva

en följd, att fullföljd af talan mot beslut angående jäf mot häradshöfding

eller häradsnämnd eller mot ledamot i rådstufvurätt, icke kan

förekomma i andra fall, än som omförmälas i 16 kap. 1 § sista punkten

och 3 §. Deremot kan det inträffa, att talan i sammanhang med

hufvudsaken fullföljes emot beslut, hvarigenom parts rätt att framställa

jäfvet, förklarats vara försutten, i hvilket fall domstolen naturligen

icke ingått i någon saklig pröfning af jäfvet. Skulle nu vid

dylik klagan högre rätt finna beslutet icke vara lagligen grundadt

och att jäfvet således bort i sak pröfvas, torde emellertid återförvisning

af hela målet för dylik pröfning icke böra ifrågasättas, utan åt

den högre domstolen — liksom åt hofrätt i det fall, hvarom i

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

16 kap. 1 § sista punkten förmäles — kunna medgifvas att direkt

ingå i pröfning af jäfsfrågan. Jag hemställer alltså, att första punkten

af andra stycket i förevarande § måtte utbytas mot en bestämmelse

af det hufvudsakliga innehåll, att fråga om jäf mot häradshöfding

eller häradsnämnd eller mot ledamot af rådstufvurätt ej må

i andra fall, än som omförmälas i 16 kap. 1 § sista punkten och 3

§, i högre rätt upptagas, utan så är, att rätten finner öfverklagadt

beslut, hvarigenom parts rätt att framställa jäfvet förklarats försutten,

icke vara lagligen grundad!.»

Justitierådet Petersson tilläde för sin del att, då de i förevarande

ämne för den allmänna civilprocessen meddelade bestämmelser enligt

hans uppfattning icke kunde afse sådana mål, deri enligt vissa speciallagar,

såsom skiftesstadgan och sjölagen, talan skulle fullföljas

från underdomstolen direkt till Kongl. Maj:t, för dessa mål erforderliga

stadganden syntes böra särskildt meddelas.

Härjemte yttrade Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden

Huss och Wijkander förenade sig, att derest, på sätt förslaget afsåge,

bestämmelserna i 30 kap. 14 § rättegångsbalken ej komme att inflyta

i den nya lagen, det syntes mindre egentligt att bibehålla föreskriften

i 2 § af förevarande kapitel, hvilken för öfrigt, såsom veterligen aldrig

tillämpad, torde vara öfverflödig.

. - . :

14 Kap.

6 §• fö/

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Om första, andra och tredje punkterna af denna § uteslutas ur

lagen, torde förevarande kapitels 2:dra §, med hänsyn till det sammanhang,

hvari dess bestämmelser stå till stadgandena i ofvan omförmälda

punkter, också böra upphäfvas. Härför talar jemväl en

annan omständighet, eller att, i händelse 2 § qvarstår, deraf torde

kunna föranledas tvekan, huruvida med föreskriften i andra stycket

af 15 § i 26 kapitlet i förslaget åsyftades sättet för utförande af talan

inför rådstufvurätt eller annan underrätt.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1(35

'' „ 15 Kap.

■U) -M ; ,oe.>cd■ :M it." ''.- f ; i!; ''" • ■

7 §•

Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel och Gr ef ber g förenade

sig om följande yttrande:

»Derest förevarande § skulle i förändrad affattning upptagas i

eu ny lag, vore det enligt Justitierådens tanke nödigt, att de ur bruk

komna och för nutida förhållanden mindre väl lämpade bestämmelserna

i paragrafens första punkt underginge omarbetning. Då emellertid

sådant icke lämpligen kunde ske annorledes än i sammanhang

med revision af öfriga stadganden angående rättegångsfullmäktige —

hvarom för närvarande ej vore fråga — ansågo Justitieråden paragrafen

helst höra lemnas orubbad. Den ifrågasatta bestämmelsen angående

ombuds rätt att utan särskilt bemyndigande anmäla missnöje

å hufvudmannens vägnar kunde, så vidt fråga vore om anmälan angående

tillämnadt revisionssökande, utan svårighet inpassas i den

föreslagna 12 § af 30 kap. Att rättegångsombud egde anmäla missnöje

med beslut, hvarigenom underrätt ogillat en processhindrande

invändning, vore åter utan uttryckligt stadgande uppenbart.»

''.-b r)i ■ t. •; r / o o-.;

“J) “ • '' • : ; .■;! -i ''. .f •;»>;.■{? t V; i*,;!■ < : o'':»'' >

16 Kap.

1-4 §§.

Justitierådet Petersson anförde:

»Förslagets bestämmelser ifråga om de s. k. processhindrande invändningarne

synas mig vara af hufvudsakligen följande innebörd:

Jcif mot domare i underrätt skall i tvistemål framställas inom viss

i 1 § angifven tid. Åfventyret för underlåtenhet att iakttaga denna

tid är emellertid icke att "part förlorar rätt att derefter framställa

jäfvet, utan blott att han ej får emot domstolens beslut i jäfsfrågan

fullfölja särskild talan. Jäf får alltså göras äfven under senare skede

af rättegången, domstolen skall deröfver meddela beslut, så snart ske

kan, och talan deremot får fullföljas i sammanhang med hufvudsaken.

Denna anordning har ifråga om jäfvets pröfning af högre rätt den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 24.

1fri

verkan, att, om jäfvet är i rätt tid framstäldt, underrättens derom

meddelade beslut måste, såvidt ej sjelfva målet samtidigt afgöres, särskildt

öfverklagas, om det ej skall blifva gällande, och att mot hofrättens

på dylik klagan meddelade utslag talan icke får hos Konungen

fullföljas, medan deremot ett jäf, som senare under rättegången framstäf,

får i sammanhang med hufvudsaken fullföljas instanserna igenom.

I brottmål åter må jäf framställas när som helst under rättegången,

särskild! beslut deröfver skall meddelas och talan deremot

får i sammanhang med hufvudsaken fullföljas instanserna igenom.

Med brottmål äro i detta hänseende likstälda sådana tvistemål, som

äro att hänföra till konkurs och sjörättsmål, i Indika beslut i jäfsfråga

ej heller får blifva föremål för särskild fullföljd.

Hvad angå,!- invändning vid underrätt mot domstolens behörighet

att taga^ befattning med målet, så gör förslaget skilnad mellan sådana

mål (tvistemål såväl som brottmål), i Indika domstolen, allenast i

anledning af framstäf invändning eger förklara sig obehörig att

upptaga målet, och sådana mål deri rätten jemlikt 10 kap. 28 §

rättegångsbalken har att ex officio tillse sin egen behörighet. I mål

af förstnämnda slag åligger det part att inom den i 2 § bestämda

tid framställa sin invändning vid äfventyr, om den senare göres, att

den ej må till pröfning upptagas — således en verklig preklusionsbestämmelse.

Varder invändningen i rätt tid framstäld men ogillad, och

är parten missnöjd med detta beslut, måste han, om målet är tvistemål,

i regel särskild! öfverklaga beslutet, vid äfventyr att det eljest står

fast, hvaremot han, om målet är brottmål, eger fullfölja sitt missnöje

i sammanhang med hufvudsaken. År åter målet af''den art, som i

10 kap. 28 ^ rättegångsbalken afses, så medför parts underlåtenhet

att i stadgad tid framställa invändningen ej annan påföljd, än att, lian

går förlustig rätten att särskild! öfverklaga domstolens beslut i invändningsfrågan.

Invändningen kan således göras när som helst

under rättegången, om målet är tvistemål till och med först i högre

rätt, sedan målet, kommit dit, och talan mot domstolens beslut i invändningsfrågan

får i sammanhang med hufvudsaken fullföljas instanserna

igenom. För öfrigt gäller i afseende på mål af ifrågavarande

art, att särskild talan mot underrätts beslut i invändningsfrågan eger

rum allenast i tvistemål men icke i brottmål och dermed likstälda

konkurs- och sjörättsmål; att, äfven om dylik fullföljd icke sker,

högre rätt i allt fall är oförhindrad (i tvistemål alltid och i brottmål

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kon al. MajxU Nåd. Proposition N:o 24. i 67

i vissa fall) att förklara underrätten hafva saknat behörighet att upptaga

målet; samt att hofrätts utslag i invändningsfrågan, om den

blifvit särskilt fullföljd, ej må i annat fall hos Konungen öfverklagas,

än om hofrätten, med ändring af underrättens utslag, förklarat underrätten

obehörig.

Det lärer näppeligen kunna väntas annat än att dessa invecklade

bestämmelser vid tillämpningen skola föranleda misstag och förbiseenden

af mångahanda art. Särskild! är i detta hänseende att erinra

om de svårigheter, som otvifvelaktigt uppkomma i händelse vid fullföljd

af en invändningsfråga hofrätten skulle hysa en annan uppfattning

än underrätten beträffande målets natur af tvistemål eller brottmål.

Det synes mig derför angeläget vara, att noggrann! undersökes,

om verkligen en sådan mångfald af regler, som ofvan angifvits, är

af förhållandena oundgängligen påkallad, eller om icke en enklare

och öfverskådligare lagstiftning i förevarande hänseende står att erhålla.

Dervid möter först den frågan, om olika bestämmelser för tvistemål

och brottmål äro nödiga. Svaret härpå torde väsentligen komma

att bero på arten af den processhindrande verkan, som man tillägger

ifrågavarande invändningar. Så länge — såsom enligt nu gällande

lag är fallet — framställandet af en processhindrande invändning föranleder,

att processen ovilkorligen inställes i afbidan på invändningsfrågans

afgörande, så kräfver visserligen brottmålens (liksom äfven

vissa tvistemåls) art, att de ej må på dylikt sätt uppehållas. Men

annorlunda ställer sig saken, om invändningens processhindrande verkan

inskränkes. Om — såsom äfven i föreliggande förslag är antaget

— målets behandling kommer att under alla förhållanden fortgå samma

dag, som invändningen af domstolen besvaras, med rätt för domstolen

att jemväl afgöra målet genom slutligt utslag, der sådant kan ske

den dagen: om i annat fall invändningens processhindrande verkan

bestämmes dertill, att domstolen ej må i målet meddela slutligt utslag,

innan öfver invändningen slutligen dömdt blifvit: och om frågan

huruvida handläggningen skall fortgå jemväl efter det rättegångstillfälle,

då invändningen af underrätten besvaras, göres beroende af i

tvistemål motpartens yrkande och i brottmål exempelvis domstolens

pröfning; så synes mig derefter någon afsevärd betänklighet näppeligen

möta mot att i förevarande hänseende likställa tvistemål och

brottmål. Tvärtom vore det tvifvelsutan en vinst, om jemväl i brott
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

mål ett domarejäf eller eu exceptio fori kunde pröfvas af högre rätt

under ett tidigare skede af processen, då derigenom en eljest till

äfventyr nödvändig kassation af hela ransakningen kunde förekommas.

Denna ståndpunkt intages ock af såväl den äldre lagberedningen

som det s. k. principbetänkandet.

Vidare är att öfverväga, huruvida icke parts rätt att framställa

processhindrande invändning kan — såsom af lagkomitén och äldre

lagberedningen äfvensom i principbetänkandet föreslagits — effektivt

begränsas till ett visst tidigare skede af rättegången. Förslaget anser,

som ofvan nämnts, en dylik begränsning kunna ske allenast ifråga

om exceptio fori i mål, deri prorogation srätt är medgifven, men i öfrigt

lenmas part frihet att när som helst under rättegången, i vissa fall

äfven i högre rätt, framkomma med sin invändning utan att hans

ställning i realiteten derigenom försämras, snarare tvärtom. Skälet

härtill är, såsom af motiven framgår, att om invändningen afser en

obehörighetsgrund, som det åligger domstolen att af egen drift beakta,

eller ett jäfsförhållande, som bör föranleda domaren att sjelfmant

träda från rätten, part uppenbarligen ej kan betagas att när

som helst under rättegången derå fästa domstolens uppmärksamhet

och derigenom framkalla, att förhållandet faktiskt kommer under domstolens

öfvervägande. Detta skäl synes mig visserligen böra föranleda

— såsom i principbetänkandet jemväl föreslagits — en bestämmelse

derom, att den omständighet, att parts rätt att framställa processhindrande

invändning är försutten, ej utgör hinder för domstolen, att

i de hänseenden, der pröfning ovilkorligen åligger domstolen, oberoende

af invändning utöfva sådan pröfning; hvaraf åter måste följa

att, om part efter preklusionstidens utgång fäster domstolens uppmärksamhet

å ett förefintligt jäf eller en obehörighetsgrund, detta

kommer att innefatta en anledning för domstolen att öfverväga, huruvida

skäl förefinnes för domstolsledamot att sjelfmant träda ur rätten

eller för domstolen att skilja målet från sig. Men att, såsom i förslaget

skett, gå ännu längre och medgifva part att ovilkorligen påkalla

domstolens utlåtande öfver en försent framstäld invändning,

äfven då domstolen finner den ej höra föranleda någon dess åtgärd,

och att mot detta utlåtande fullfölja talan instanserna igenom, detta

synes mig så mycket mindre vara af förhållandena påkalladt, som eu

sådan anordning i väsentlig mån kommer att omintetgöra verkan af de

bestämmelser, hvilka i 10 kap. 29 § och 13 kap. 5 § af förslaget äro

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

169

gifna i syfte att inskränka högre rätts befogenhet att ingå i pröfning

af jäf eller obehörighetsgrund.

Om således, såsom jag anser kunna och böra ske, i nu ifrågavarande

hänseende tvistemål och brottmål likställas samt parts rätt

att framställa processhindrande invändning i alla mål begränsas till

ett tidigare skede af rättegången, torde ganska enkla bestämmelser i

förevarande ämne stå att erhålla. Det synes mig, som skulle i sådan

händelse de föreslagna 1—4 §§ af 16 kap. kunna ersättas med stadganden

af det hufvudsakliga innehåll, som angifves i följande utkast:

1 §•

Vill part göra jäf mot ledamot af underrätt, framställe invändningen

vid första rättegångstillfälle, då parten tillstädeskommer och

den ledamot i rätten sitter, eller, der den omständighet, hvarå jäfvet

grundas, då ej var förhanden eller parten kunnig, vid nästa rättegångstillfälle,

sedan han dkrom erhöll kännedom. Försummas det,

vare parts rätt att framställa dylik invändning försutten.

Har part ej varit vid underrätten tillstädes eller eljest ej haft

tillfälle att der göra jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller

mot ledamot af rådstufvurätt eger han att i hofrätten framställa jäfvet.

2 §•

Menar svarande vid underrätt, att rätten ej är behörig att målet

upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svaranden

är tillstädes. Försummas det vare svarandens rätt att framställa

dylik invändning försutten. Kommer svaranden ej vid underrätten

tillstädes, men har han för sin utevaro laga förfall, ege han i

hofrätten framställa invändning om underrättens behörighet.

3 §•

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framstäld, gifve rätten, så snart ske kan, särskilt beslut

deröfver.

Bill. till Kikad. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Varder invändningen ogillad och är ej sådant fall förhanden att,

efter hvad i 13 kap. 5 § sägs, vid beslutet skall förblifva, ege part,

som är med beslutet missnöjd att deröfver föra klagan: i händelse

rätten samma dag meddelar slutligt yttrande i målet eller dömer till

värjemålsed i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken, men

i annat fall särskild!; anmäle dock i sistnämnda händelse till rättens

protokoll sitt missnöje, innan rättegångsforhandlingarne för dagen afslutas.

Försummas sådan anmälan eller varder anmäldt missnöje ej

fullföljdt, på sätt i 25 kap. 5 § sägs, skall vid underrätts beslut i

invändningsfrågan förblifva.

4 §•

Hvad i 1, 2 och 3 §§ stadgas utgöre ej hinder för underrätt att

utöfva den pröfning, som enligt 13 kap. 1 § och 10 kap. 28 § rätten

åligger, ej heller för högre rätt att i fall, som afses i 1—4 mom. af

sistnämnda lagrum, förklara att målet ej bort af underrätten upptagas.

5 §•

Har part anmält missnöje på sätt i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela

slutligt utslag eller döma till värjemålsed, der sådant sker samma

dag rätten utlät sig i invändningsfrågan. I annat fall må utslag,

hvarom nyss är sagd!, ej meddelas förrän hofrätten utlåtit sig i anledning

af förd klagan i invändningsfrågan eller ock visadt blifvit att

sådan klagan ej fullföljts.

Varder i tvistemål af andre parten yrkadt, att målet skall hvila

i afbidan på utgången af klagan i invändningsfrågan, eller finner i

brottmål rätten sådant nödigt meddele rätten förordnande derom.

Under erinran att detta utkast icke gör anspråk på att kunna

utan formel öfverarbetning användas som lagtext, har jag slutligen

att i fråga om de ändringar i andra delar af förslaget, hvartill en

dylik affattning af nu ifrågavarande stadganden föranleda, hänvisa till

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majtia Nåd. Proposition N:o 24. 171

hvad derom anmärkts vid 13 kap. 5 §, vid 6 § här nedan, samt vid

30 kap. 6 §.»

Justitieråden Lilienberg och Grefberg instämde med Justitierådet

Petersson, dock med den jemkning, som framginge af Justitieråden

Lilienbergs och Grefbergs vid 10 kap. 28 § under N:o 5 och 29 §

samt 13 kap. 5 § uttalade åsigter.

Justitierådet Cassel delade likaledes de åsigter Justitierådet Petersson

uttalat i fråga om dessa §§ i förslaget och tillstyrkte att förslaget

omarbetades i deu rigtniug Justitierådet Peterssons berörda

yttrande utmärkte; dock erinrade Justitierådet om den af honom vid

13 kap. 5 § gjorda anmärkning beträffande rätt för part att i visst

fall hos Konungen framställa jäf mot ledamot al underrätt.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden Huss och

Lindbäck förenade sig, anförde:

»Beträffande förevarande §§:ers affattning synes önskvärd! att åt

densamma gåfves mera klarhet och öfverskådlighet än som skett, i

hvilket afseende särskildt kan erinras derom, att 2 § icke med erforderlig

tydlighet utmärker, att densamma, i motsats till nästföregående

§, * skall ega tillämpning ej allenast i tvistemål utan äfven i

brottmål.

1 fråga om 2 § hemställer jag i öfrig! — under åberopande af

hvad jag vid 10 kap. 29 § anfört — att det i sista punkten gjorda

undantag måtte komma att omfatta jemväl det i 10 kap. 28 § 5 mom.

omförmälta falk

Enligt hvad i J § föreslås, skall, i händelse part anmält missnöje

mot beslut, hvarigenom processhindrande invändning ogillats,

och slutligt yttrande eller beslut om värjemålsed ej samma dag meddelas,

målets behandling tills vidare afstanna, så framt ej motparten

framställer yrkande om fortsatt handläggning. Då enligt 3 § missnöj

esan mål an kan ske när som helst innan rättegångsförhandlingarne

för dagen afslutas, blir således enligt förslaget part, som vill förebygga,

att handläggningen afbrytes, esomoftast nödsakad att allenast

för sådant ändamål qvarstanna vid rätten ända till förhandlingarnes

slut. Der part åter aflägsnat sig då missne)jesanmälan göres, måste

uppskofsbeslut, som af rätten förut må vara meddeladt, återkallas utan

att den frånvarande derom erhåller kännedom förr än genom protokollet.

Till undvikande af dessa uppenbara olägenheter synes sådan

ändring i 4 § böra vidtagas, att i det. fall, som der förutsattes, målet

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kommer att hvila allenast i den händelse, att den missnöjesanmälandes

motpart sådant yrkar.»

5 §•

Justitierådet Gr ef ber g yttrade:

»Enligt föreslagna lydelsen af denna paragraf eger svaranden göra

invändning emot stämningen vid första rättegångstillfälle, då han inställer

sig vid underrätt.

Då det kan hända, att svaranden icke blifvit lagligen stämd,

fastän bevis om ett motsatt förhållande företetts, bör visserligen hans

rätt att göra dylik invändning, då han första gången uppträder vid

domstolen, icke bero på huruvida han för uteblifvande vid ett föregående

rättegångstillfälle haft laga förfall eller icke, men deremot

bör enligt min mening föreskrifvas, att invändningen skall göras innan

svaromål afgifves. Svaranden är nemligen oförhindrad att framställa

denna invändning omedelbart efter upprop af saken och det kan derför

ej vara lämpligt medgifva svaranden rätt att, sedan domstolen

företagit en längre sakförhandling eller saken till och med blifvit

vederbörligen utredd, göra en anmärkning, som kan verka att hela

förhandlingen blifver ändamålslös.

Derest ifrågavarande lagrum komme att. i enlighet med nu rådande

praxis innehålla föreskrift, att invändning mot stämning måste

framställas före svaromåls afgifvande, lärer väl vara- uppenbart, att

sådan invändning skall pröfvas äfven i det fall att, såsom ej sällan

plägar inträffa, svaranden i samma skrift såväl gör anmärkning emot

stämningen som svarar å vederpartens yrkanden, enär i dylikt fall

yttrande i sjelfva saken kan anses vara afgifvet allenast vilkorligt

eller under förutsättning, att svarandens invändning emot stämningen

icke skulle vinna bifall. Det föreslagna stadgandet i 11 § rörande

sådan invändning i mål, som blifvit omedelbart vid hofrätt anhängiggjordt,

torde också medgifva en sådan tolkning.

På grund häraf får jag hemställa, att 5 § måtte, i enlighet med

såväl lagkomiténs och äldre lagberedningens som principbetänkandets

ståndpunkt i denna fråga, så affattas, att invändning mot stämning

skall för att vinna afseende ske innan svaromål afgifves.»

Högsta Domstolens öfrige ledamöter anmärkte, att den i förevarande

§ meddelade bestämmelse, att invändning mot stämnings gil
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

173

tighet. skall vid underrätt göras vid första rättegångstillfälle, ej syntes

fullt instämma med stadgandet i första stycket af 11 kap. 32 § rättegångsbalken,

enligt hvithet sådan invändning, för att förtjena afseende,

skall göras innan svarande ingått i svaromål.

Beträffande det föreslagna stadgandet om rätt för svarande, som

vicf underrätten uteblifvit, att första gången han yttrade sig i hofrätten

göra invändning om stämningens giltighet, erinrade Justitieråden

Huss, Lindbäck, Cassel och Gråberg, att enligt förslaget en part,

som i hofrätten vore svarande, skulle kunna genom underlåtenhet att

i stadgad tid afgifva svaromål bereda sig möjlighet att å ett temligen

framskridet stadium af målets handläggning framställa invändningen;

och hemstälde Justitieråden att, till förebyggande häraf, den tid, inom

hvilken enligt föreskrifterna i 26 kap. svaromål skulle afgifvas, måtte

för part, hvarom här vore fråga, bestämmas till sluttermin för invändningens

framställande.

6 §•

Justitierådet Petersson anmärkte att, derest hans vid 1—4 §§

framstälda anmärkningar vunne afseende, första punkten af 6 § borde

utgå samt den deri förekommande bestämmelsen, att rätten så snart

ske kan skall meddela särskildt beslut öfver invändning, som i 5 §

afses, intagas i sistnämnda §, dervid jemväl omredigering af 6 § sista

punkten blefve nödig.

Justitieråden Lilienberg, Cassel och Gr ef ber g erinrade likaledes

derom, att antagandet af Justitierådet Peterssons förslag måste medföra

en jemkning i förevarande §.

8 §•

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grofhet-g

hemstälde, att då den föreslagna affattningen af denna paragraf

möjligen kunde medgifva den tolkning, att part, som dömts till värjemålsed,

egde att deröfver klaga jemväl i sammanhang med fullföljd

af talan emot slutliga utslaget, paragrafen måtte gifvas en sådan lydelse,

att denna tvetydighet förebygdes..

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Justitieråden Lilienherg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg anmärkte, att enär enligt förslaget särskild talan finge föras

emot beslut, hvarigenom underrätt ogillat yrkande om ansvar för uteblifvande,

dylik talan äfven borde tillåtas ''i det fall, att yrkande om

ådömande åt förelagdt vite för uteblifvande af underrätt ogillats.

Justitieråden Lilienherg och LÅndbäck ansågo, att uttrycket »eller

förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd» borde utbytas mot ett

stadgande, som bestämdt angåfvfe, hvilken eller hvilka åtgärder bär

åsyftas. Saknaden af uttrycklig lagbestämmelse i ämnet skulle säkerligen

icke sällan föranleda dertill, att vid besvarandet af frågan,

hvilken åtgärd enligt lag vore jemförlig, med qvarstad eller skingringsförbud,

misstag beginges af mindre lagkunnige parter, hvilka i följd

häraf försummade att genom anförande af besvär söka värja sin rätt.

Justitierådet Huss anmärkte, att, derest framstäldt yrkande om

qvarstad, skingringsförbud eller förordnande om annan dermed jemförlig

åtgärd blifvit af underrätt ogilladt, det borde tillåtas den med

beslutet missnöjde att deremot föra särskild talan.

Justitierådet LÅndbäck, med hvilken Justitieråden Lilienherg och

Huss instämde, yttrade:

»Derest underrätt genom beslut under rättegången beviljat qvarstad

eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig

åtgärd, skulle enligt denna §, jemförd med 27 kap. 1 och 2 §§

af förslaget, den, som ville söka ändring i beslutet, vara pligtig att

inom viss tid efter detsammas meddelande deremot fora särskild talan

vid äfventyr att beslutet vunne laga kraft, Då emellertid någon

olägenhet synes icke kunna uppstå deraf, att den missnöjde medgåfves

rätt att efter eget val antingen föra talan mot beslutet i sagda

ordning eller ock öfverklaga detsamma i sammanhang med hufvudsaken,

anser jag förslaget böra i öfverensstämmelse härmed ändras.

Bestämmelsen att jemväl den, som är missnöjd med underrättens under

rättegången gifna beslut, hvarigenom meddelats föreskrift om någons

häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till rätten, skall

mot beslutet föra särskild talan, synes ej heller böra bibehållas oförändrad,

då det föreslagna stadgandet i 27 kap. 1 §, att klagan öfver

dylikt beslut icke skulle vara till viss tid inskränkt, följdriktigt torde

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

175

innebära, att heslutet får öfverklagas vare sig genom särskilda besvär

eller i sammanhang med hufvudsaken.»

Justitierådet Petersson yttrade:

»Har underrätt genom beslut under rättegången beviljat qvarstad

eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd,

och beslutet icke blifvit inom den i 27 kap. 1 § stadgade tid

öfverklagadt eller, efter förd klagan, af öfverrätt faststälts, torde detta

— med hänsyn till innebörden af de säkerhetsåtgärder, om hvilka

här är fråga — dock icke utgöra hinder för part att, så länge rättegången

ännu vid underrätten fortgår, yrka upphäfvande af den stadgade

säkerhetsåtgärden, eller för domstolen att, om förhållandena

sådant föranleda, bifalla detta yrkande. Har nu ett sådant yrkande

blifvit framstäldt men af domstolen afslaget, torde beslutet härom,

likaväl som det beslut hvarigenom säkerhetsåtgärden ursprungligen

beviljats, böra få särskildt öfverklagas; och då sådant, enligt min

uppfattning, icke med erforderlig tydlighet framgår af paragrafens

nuvarande affattning, hemställes att §:n måtte varda i angifvet syfte

förtydligad.»

Derjemte anförde Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden

Lilienberg, Huss, Lindbäck och Wijkanåer förenade sig: c.

»Att underrätts under rättegången meddelade beslut, hvarigenom

rätten skilt fullmäktig från fullmäktigskapet eller beviljat qvarstad

eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd,

eller meddelat föreskrift om någons häktande eller qvarhållande

i häkte eller liemtande till rätten, bör gå i verkställighet utan hinder

deraf, att beslutet öfverklagas, torde ligga i sakens natur. Då emellertid

uttryckliga bestämmelser härom meddelats beträffande qvarstad

och skingringsförbud i tvistemål i 41 § utsökningslagen och beträffande

häktning i 19 § 19 mom. af förordningen om strafflagens införande

den 16 Februari 1864, torde motsvarande bestämmelser jemväl

för öfriga ofvan omförmälta fall böra i sammanhang med förslagets

antagande meddelas.»

Äfven Justitieråden Cassel och Grefberg ansågo uttrycklig föreskrift

erfordras derom, att underrätts beslut om hemtning skulle, utan

hinder af klagan, gå i verkställighet.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Vid granskningen af 16 kap. fann Högsta Domstolen slutligen

böra anmärkas, att hvad 6 § i nämnda kapitel enligt dess nuvarande

lydelse innehölle om meddelande af uppskof på parts derom framstälda

begäran helt och hållet saknade motsvarighet i förslaget. Då

berörda bestämmelse enligt Högsta Domstolens tanke ej kunde utan

olägenhet umbäras, hemstälde Högsta Domstolen att, der densamma

ej ansåges kunna upptagas bland nu föreslagna stadganden i 16 kap.,

den måtte å lämplig plats i annat kapitel införas.

23 Kap.

5 §•

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Från den rättssökande allmänhetens sida har aldrig försports

något missnöje dermed, att berättelser i öfverdomstolarne utfärdas.

Det vore enligt min tanke önskvärdt, att — hvad numera icke iakttages

— dessa berättelser författades med den fullständighet, som

gällande lag påbjuder; och till än större betryggande af parternas

rätt skulle uppenbarligen lända en föreskrift, att berättelserna, på sätt

lagkomitén och äldre lagberedningen föreslagit, borde innefatta en

fullständig framställning af tvistens hela sammanhang, hvilken framställning

således blefve närmast jemförlig med de promemorior, som

af revisionssekreterarne användas vid föredragning inför Högsta Domstolen.

Men, äfven om en reform i denna riktning icke lcan åstadkommas,

qvarstår likväl alltid, att genom berättelserna, så kortfattade de nu

än äro, möjlighet är parterna beredd att i sådana mål, deri, i olikhet

med brottmålen, ofta förekomma åtskilliga tvistepunkter af mera invecklad

beskaffenhet, utöfva kontroll derå, att icke i följd af misstag

eller förbiseende något af de i målet fullföljda påståenden af den

dömande mjmdigheten lemnas obeaktadt eller oriktigt uppfattas.

Genom berättelsernas afskaffande skulle emellertid parterna beröfvas

det enda medel till utöfvande af dylik kontroll, som enligt vår rättegångsordning

står dem till buds. Att en lagändring, som medförde

en för parterna så menlig påföljd, icke är att ur rättssäkerhetens synpunkt

förorda, torde ligga i öppen dag. Vid detta förhållande synes

mig den under förevarande ämnes behandling i hofrätterna vidrörda

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

177

frågan, huruvida genom upphäfvande af föreskriften om berättelsers

utfärdande i hofrätt någon besparing i tid eller lättnad i arbetet skulle

beredas hofrätternas ledamöter, vara af temligen underordnad betydelse.

Emellertid torde den ifrågastälda lagändringen, om den genomfördes,

icke komma att i berörda hänseende medföra någon mera

afsevärd verkan, bvilket synes framgå af de afstyrkande utlåtanden,

hvilka inom bofrätterna afgifvits.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att icke

allenast 22 kap. med undantag af hvad deri stadgas om berättelser

i underrätt och till hofrätt instämda saker, utan äfven 23 kap. 5 §

rättegångsbalken bibehållas oförändrade, samt att i förslaget införes

en bestämmelse, hufvudsakligen motsvarande 30 kap. 13 § sagde

balk.

Godkännes denna hemställan varder jemkning i den föreslagna

nya lagens ingress erforderlig.»

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden Huss och

Grefberg instämde, yttrade:

»Den i förevarande § vidtagna ändring är uteslutande beroende

deraf, att sådana skriftliga berättelser, som i 22 kap. rättegångsbalken

omförmälas, enligt förslaget ej vidare skola utfärdas. I fråga om

dessa berättelsers afskaffande anser jag för min del de skäl, som inom

hofrätterna anförts mot förslaget, väga tyngre än de, som anförts för

detsamma. Något afgörande binder för berättelsernas borttagande

synes mig dock icke föreligga, derest, såsom af Svea hofrätt förordats,

i stället stadgas skyldighet för referent i vademål att vid dess föredragning

hafva uppsatt förslag till den blifvande domens rubrik. För

att göra bestämmelsen om en sådan skyldighet fullt effektiv och för

att ej beröfva part hvarje tillfälle att kontrollera, det hans påståenden

blifvit af referenten rätt uppfattade, torde dock vara erforderligt, att

förslaget till rubrik, underskrifvet. af referensen, under viss kort tid,

efter anslag, hålles för parterna tillgängligt.

Ett häremot svarande stadgande i fråga om proceduren i Nedre

Revisionen lärer ock kunna vara af gagn för parterna, om än behofvet

af ett sådant stadgande måste anses vara af jemförelsevis mindre

vigt.» .*

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

25 Kap.

1 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg hemstälde om den redaktionsförändring att i första stycket

i stället för orden »här nedan» måtte till förtydligande af paragrafen

insättas orden »i 3 eller 5 §», äfvensom att den i andra stycket intagna

bestämmelsen om vattenrättsmål måtte så till vida förändras, att ordet

»sådant» uteslutes samt ordet »som» utbytes mot orden »ändå att målet».

Då, såsom chefen för justitiedepartementet framhållit och en jemförelse

med 1 § jemväl gåfve vid handen, förslaget afsåge, att alla

sådana domstolsfrågor, som i förslaget inbegrepes under benämningen

ärenden, skulle från underrätt fullföljas i enlighet med förevarande §,

men dennas ordalydelse gåfve anledning till den föreställning, att

vissa ärenden funnes, å hvilka paragrafen ej egde tillämpning, ansågo

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg paragrafens affattning böra härutinnan undergå någon jemkning;

och hemstälde Justitieråden i sådant afseende, att orden »annorledes

än genom stämning» måtte utbytas mot »genom ansökning eller

annorledes».

5 §•

Då bestämmelsen i denna § att, om underrätts beslut i vissa s. k.

incidensfrågor meddelats först i slutliga utslaget, talan mot beslutet

skall föras i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken, uppenbarligen

ej kunde afse annan part än den, som sjelf ville fullfölja

talan i hufvudsaken, och part, som ville klaga allenast i incidensfrågan,

således borde vara hänvisad till fullföljd besvärsvis, oafsedt

om hufvudsaken tilläfventyrs blefve af annan part dragen under högre

rätts pröfning, men detta »icke tydligen framginge af den affattning,

sista meningen i denna § erhållit, hemstälde Justitieråden Lilienberg,

Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att i berörda hänseende

nödig jemkning af redaktionen måtte ega rum.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 24.

179

6 §•

Justitieråden Huss, Lindbäck och Cassel ansågo att slutmeningen

i språkligt afseende vore otillfredsställande och att densamma derföre

borde erhålla förändrad affattning.

Justitierådet Grefberg hemstälde, att slutmeningens lydelse: »och

skall klagan fullföljas hos samma hofrätt och inom samma tid som

klagan öfver det slutliga utslaget», måtte i stället gifvas ungefärligen

denna affattning: »och skall klagan inom den tid, som för ingifvande

af besvär öfver det slutliga utslaget gäller, fullföljas i den hofrätt,

som eger att upptaga besvär öfver detta utslag».

7 §•

Med erinran att det i paragrafens senare stycke upptagna stadgande

tydligen ej borde ega tillämpning å sådana, under rättegången

meddelade beslut, som enligt lag vore föremål för särskild klagan,

hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel

och Grefberg om den rättelse i förslaget, som häraf påkallades.

8 §•

Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel och Grefberg ansågo,

att i de fall, då talan mot underrätts utslag skulle fullföljas efter vad,

det vore hvarken behöfligt eller lämpligt, att, såsom förslaget innebure,

i utslaget gåfves tillkänna, i hvilken hofrätt ändring skulle sökas.

Upplysning härom vore nemligen ej af nöden för andra parter än

dem, som sedermera erlade vad, och kunde lämpligare meddelas dessa

i vadebeviset.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitierådet Huss instämde,

yttrade beträffande l:sta stycket af §:n:

»Det lärer i förevarande hänseende ej vara erforderligt att rätten

i utslaget meddelar annat tillkännagifvande än huruvida talan emot

utslaget skall fullföljas efter vad eller genom besvär. Deremot torde,

genom försorg af rättens ordförande eller annan behörig tjensteman,

part kunna erhålla de vidare upplysningar, hvaraf han för fullföljd

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 24.

af sin talan är i behof, sålunda att beträffande mål, deri talan

fullföljes efter vad, dels å utslag, som till part utgifves, hänvisning

meddelas om hvad missnöjd part har att i afseende å vadeanmälan

iakttaga, dels ock i sådant bevis, som omförmäles i 26 kap. 2 §,

lemnas hänvisning om hvad part, som anmält vad, i öfrigt vid sitt

ändringssökande har att iakttaga, samt att i mål, deri talan fullföljes

genom besvär, å utslag, som till part utgifves, tecknas besvärshänvisning.

Beträffande sagda besvärshänvisning, synes densamma böra vara

så fullständig som möjligt och således ej allenast angifva, i hvilken

hofrätt och inom hvilken tid ändring bör sökas, utan äfven hvad part

i öfrigt har att iakttaga för fullföljd af sin talan. Särskild! torde

sådant vara af vigt till undvikande deraf, att klagande skall eftersätta

den honom enligt 27 kap. 3 § åliggande skyldighet att vid besvären

foga det öfverklagade utslaget samt underrättens öfriga protokoll

i malet — en underlåtenhet, som medför olägenheter för såväl

parterna som för hofrätten.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Jag instämmer i hvad Justitierådet Wijkunder yttrat. Särskild!

synes det mig vara af framstående vigt, att någon rubbning icke sker

i de sedan lång tid tillbaka gällande bestämmelser om skyldighet för

under- och öfverrätter, att i alla sådana brottmål, uti livilka ansvar

ådömes, genom besvärshänvisning, tecknad å utslaget, meddela den

dömde tydlig, noggrann och fullständig underrättelse om allt hvad

han i hvarje händelse har att iakttaga för ändrings sökande. Den

omständighet, att expeditionerna i besvärsmål genom påtecknande af

besvärshänvisning något förlängas och fördyras, anser jag vara en

ringa olägenhet i förhållande till den uppenbara fördel, nemligen

trygghet mot rättsförlust, som genom hänvisningen beredes parten.

Stadgandet i sista punkten af första stycket torde, tolkadt efter

ordalydelsen, kunna anses innebära, att underrättens föreskrifter rörande

den hofrätt, hvarest ändring borde sökas, och tiden, inom hvilken

besvär borde till hofrätten ingifvas, icke skulle, äfven om dessa föreskrifter

vore med lag öfverensstämmande, lända till efterrättelse. I

anledning häraf torde stadgandet böra omredigeras.»

Justitierådet Grefberg yttrade, att om 27 kap. 4 § komme att

affattas i enlighet med här nedan af Justitierådet afgifna förslag, torde

i fall, der talan skulle fullföljas genom besvär, i utslaget äfven gifvas

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

181

hänvisning till nämnda lagrum i fråga om klagandes Bladighet att

ingifva fullständiga protokoll.

Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck anmärkte vidare, att

hänvisning rörande talans fullföljd borde, oberoende af derom framstäld

begäran, meddelas jemväl i det fall, att under handläggning af

brottmål förordnats om någons häktande eller qvarhållande i häkte.

En föreskrift härom påkallades enligt Justitierådens mening ej allenast

af förordnandets ingripande verkningar utan ock deraf, att, den häktade

ej alltid kunde förutsättas ega kännedom om, att särskild klagan öfver

häktningsbeslutet vore tillåten.

Beträffande senare stycket af denna § hemstälde Justitieråden

Lilienberg, Petersson, Grissel och Grefberg att, på det tillfälle måtte

beredas part att äfven mellan rättens sammanträden erhålla underrättelse,

som här afsåges, befogenhet att meddela sådan underrättelse

måtte tilläggas jemväl rättens ordförande samt i stad den person, som,

på sätt i 26 kap. 1 § i förslaget förutsattes, vore satt att å rättens

vägnar emottaga anmälan om vad.

9 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson och Grefberg

funno anledning ej föreligga att afvika från gällande lagstiftning i

hvad denna innebure, att underrätts utslag, hvarigenom någon dömts

till förlust af medborgerligt förtroende för alltid, i hvarje fall skulle

underställas hofrättens pröfning. Såsom skäl för den förändrade ståndpunkt

förslaget härutinnan intoge, hade af chefen för justitiedepartementet

åberopats de förändringar, som år 1890 vidtagits i strafflagens

bestämmelser rörande ådömande af ständig vanfräjd, hvarmed syntes

hafva af departementschefen åsyftats, att dylik påföljd numera i allmänhet

ej ifrågakomme annat än i sammanhang med straff, hvars

ådömande äfven enligt föreliggande förslag föranledde underställning.

I fråga om ett visst, ingalunda sällsynt slag af förbrytelser, nemligen

menedsbrotten, gälde emellertid ett annat förhållande, i det de gröfre

arterna af nämnda brott, änskönt i lagen belagda allenast med straffarbete

på viss, jemförelsevis kort tid, dock ovilkorligen medförde

förlust af medborgerligt förtroende för alltid. Under sådana omständigheter

ansågo Justitieråden, med hänsyn till den synnerligen allvarliga

innebörden af nyssnämnda påföljd, det vara af nöden att i den

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

tilltalades intresse bibehålla föreskriften om underställning i det fall,

som här afsåges.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

, »Enligt min mening bör underrätten, då mål underställes hofrättens

pröfning, gifva tillkänna icke allenast, såsom här är föreskrifvet,

hvad part har att iakttaga, der han vill i hofrätten sig yttra,

utan äfven den påföljd, som i 27 kap. 13 § är stadgad för den händelse

sådant yttrande icke inom bestämd tid är afgifvet.

26 Kap.

1 §•

Justitierådet Gr ef ber g anförde:

»Då på grund af de anmärkningar, som framstälts mot nya lagberedningens

förslag om skriftlig vadeanmälan och afskaffande af

vadepenning, det ansetts nödigt att medgifva muntlig anmälan och

bibehålla afgiften, kan det ifrågasättas huruvida skäl föreligga att

bestämma vadepenningen till så ringa belopp som tre daler, ett belopp

hvilket understiger den i nu gällande lag bestämda afgiften af fem

daler vid anmälan om vad mot rådstufvurätts dom. Afgiften bör

visserligen vara till beloppet lika vare sig vad sker mot häradsrätts

eller rådstufvurätts dom, men med afseende å den rättsliga verkan

vad medför, torde vadepenningen böra sättas till ett belopp, som förebygger

förhastad anmälan. Ett belopp af tre daler kan endast undantagsvis

hafva en sådan verkan. Då det förslag, som nu är föremål

för granskning, hufvudsakligen afser att, med bibehållande af hufvudgrunderna

för gällande lagstiftning om talans fullföljd i högre rätt,

afhjelpa vissa oegentligheter och brister, och genom förslagets antagande

i flera hänseenden kommer att beredas lättnad för parter att

söka högre instans, torde, med afseende å penningevärdets högst betydande

minskning sedan den tid, då föreskrift om vadepenning i nu

gällande lag tillkom, denna afgift kunna sättas till ett belopp, som

åtminstone i någon mån närmar sig det fordna värdet. Den kunde

t. ex. sättas till femton daler och, utan rubbning af dess egenskap af

prestandum, tio daler deraf utgå i stämpel, hvarmed vadebeviset

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 183

belädes, och fem daler tillfalla i stad rätten och å landet häradshöfdingen.

Äfven med hänsyn till vadepenningens ringhet enligt förslaget

synes fattigdom böra medfara befrielse från afgiften. I nu gällande

lag saknas uttrycklig föreskrift härom, men praxis har gått i den

rigtning att oförmåga att betala afgiften icke lågt hinder i vägen för

fullföljd af talan i högre instans. Det kan nämligen inträffa, att den

medellöse är urståndsatt att anskaffa afgiften, och i sådant fall må

det anses oförenligt med rättvisa och billighet att genom ett ovilkorligt

stadgande om vadeskilling hindra fullföljd af talan. Den ståndpunkt

praxis intagit synes derför böra i lag fastslås, och befrielse

från afgiften torde kunna stadgas dels för den, som på grund af

fattigdom erhållit expedition i målet utan lösen eller styrker sin

medellöshet med sådant bevis, som omförmäles i 14 § i förordningen

angående expeditionslösen, och dels i det fall att den vädjandes medellöshet

eljest är känd för den, som eger att emottaga anmälan om

vad; denna kännedom må nu grunda sig på personlig bekantskap om

den vädjandes vilkor, på intyg af tillförlitlig person eller på andra

omständigheter. Om ett stadgande tillkommer i nu angifna rigtning

bör dock frågan om rätt att njuta befrielse från vadepenning blifva

beroende allenast på pröfning af den, som eger upptaga anmälan om

vad. Man kan icke befara att genom en sådan pröfningsrätt följderna

blifva menliga för de fattiga eller att missbruk i motsatt rigtning

kommer att ega rum. Den subjektiva uppfattningen om en annans

förmögenhetsvilkor kan föga kontrolleras, och, under förutsättning att

vadepenning i något fall skulle komma att affordras, då fattigdom

styrkts vara för handen, finnes korrektiv i det åtal, den förorättade

kan föranstalta.

Bestämmelser af nu angifna innebörd skulle leda till ändring utom

i första paragrafen äfven i tredje paragrafen och förordningen om

stämpelafgiften. Första stycket af tredje paragrafen komme att afse

allenast de fall, då vadeanmälan med erbjudande af vadepenning icke

upptagits och i andra stycket skulle från vederpartens rätt att påkalla

pröfning om vadeanmälan vore rätteligen gjord, undantagas frågan

huruvida den vädjande på grund af fattigdom egt rätt att åtnjuta

honom beviljad befrielse från erläggandé af vadepenning.»

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitieråden Huss och Wijkander

förenade sig, yttrade:

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

»Jag instämmer med Justitierådet Grefberg i hvad han anfört

rörande vadepenningens belopp och sättet för dess utgående; och är

jag _ med honom ense jemväl derutinnan, att fattigdom bör medföra

befrielse från erläggande af vadepenning.

I sist nämnda afseende tillstyrker jag att, vare sig vadepenningens

belopp, på sätt jag hemstält, förhöjes eller förslaget derutinnan

bibehålies oförändrad t, i förevarande § måtte införas en bestämmelse

derom, att part, som anmäler vad, skall vara från vadepenning fri,

der den, hos hvilken vadeanmälan göres, finner det kunna antagas,

att parten för fattigdom ej förmår gälda afgiften. Bedömandet af

huruvida fattigdom kan anses föreligga bör nemligen enligt mitt förmenande

öfverlemnas åt den person, som har att emottaga vadeanmälan,

och några bestämmelser i lagen om sättet, huru fattigdomen

skall styrkas, blifva då icke erforderliga.

Men öfverlåtes det åt den. hos hvilken anmälan om vad göres,

att afgöra, huruvida den vadeanmälande skall på grund af fattigdom

vara fri från erläggande af vadepenning — en bestämmelse som torde

vara med nu gängse praxis öfverensstämmande — bör dock, till förekommande

af klagan från motparten deröfver, att vadeanmälan upptagits

fastän vadepenning ej erlagts, i andra stycket af 3 § stadgas,

att sådan klagan ej får föras. Vägrar deremot den, hos hvilken anmälan

om vad göres, att upptaga denna anmälan af det skäl att vadepenning

ej erlägges och fattigdom ej anses vara för handen, bör det

stå parten fritt att häröfver föra klagan i enlighet med hvad i första

stycket af 3 § finnes stadgadt.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Att föreskriften om erläggande af eu så ringa vadeafgift, tre

eller fem daler, som för närvarande utgår, icke är egnad att i nämnvärdare

grad förebygga förhastade vadeanmälningar synes vara i och

för sig uppenbart och lärer dessutom af erfarenheten nogsamt bekräftas.

Ofta dragas utan giltiga skäl till hofrätterna de obetydligaste

tvistemål, hvilka till förfång för öfriga rättssökande icke oväsentligt

inkräkta på hofrätternas arbetstid. Det torde derföre vara nödvändigt

att, tvärtemot hvad förslaget afser eller att delvis minska vadepenningen,

i stället höja densamma till något afsevärdare belopp,

exempelvis 25 kronor eller åtminstone till så stort belopp, som ungefärligen

motsvarar det värde, vadeskillingen egde vid tiden, då 1734

års lag stiftades. En dylik förhöjning torde blifva än mera af be
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

185

hofvet påkallad, derest förslagets bestämmelser rörande borttagande

af prestanda i tvistemål och brottmål godkännas; ty det lärer knappast

vara underkastadt tvifvel, att icke i sådan händelse till hofrätterna

kommer att fullföljas ett betydligt större antal mål än hittills, hvaraf

med fog kan befaras, att, så framt lagen icke uppställer något mera

kraftigt verkande korrektiv till stäfjande af ändringssökande, föranledt

blott af processlystnad och rätthafveri, tillökning i hofrätternas arbetskrafter

inom kort skall visa sig erforderlig till undvikande af allt

för lång tidsutdrägt med målens afdömande. Om vadeafgiften sålunda

förhöjdes, torde lagen jemväl böra meddela stadganden i öfverensstämmelse

med hvad Justitieråden Grefberg och Oassel anfört beträffande

sättet för afgiftens utgående, rättigheten att på grund af

fattigdom njuta befrielse från dess erläggande och förbud för den

vädjandes vederpart att i afseende å vadeanmälan, stim upptagits utan

erläggande af vadeskilling, föra talan om ogillande af anmälningen

på den grund, att den vädjandes fattigdom icke skulle vara behörigen

ådagalagd.

Tilltror man sig emellertid icke att förhöja vadepenningen på sätt

af mig blifvit ifrågastäldt, synes någon bestämmelse om erläggande

af den i förslaget angifna, alltför obetydliga vadeafgift, såsom väsentligen

innefattande allenast en tom och ändamålslös formalitet, icke

böra förekomma i den nya lagen.

Part, som är missnöjd med råd stuf vurätts utslag, skulle enligt

förslaget, i händelse någon vore satt att å rättens vägnar mottaga

anmälningar om vad, icke ega rättighet att göra dylik anmälan hos

rättens ordförande. Något giltigt skäl, hvarför part borde förvägras

att jemväl i sagda händelse hänvända sig till ordföranden, synes mig

emellertid svårligen kunna åberopas. Med afseende härå och då

pröfningen af frågan, huruvida vadeanmälan blifvit rätteligen gjord,

torde med större trygghet kunna öfverlemnas till rättens ordförande

än till annan ledamot i rätten eller någon hos rätten anstäld tjensteman,

anser jag för min del, att orden ’der sådan ej finnes’ böra uteslutas

ur förslaget.»

Justitierådet Lilienberg hemstälde, att då det ej syntes öfverensstämma

med billighetens fordringar och hos oss antagna grundsatser,

att eu part på grund af fattigdom skulle gå miste om en

processuel förmån, i förevarande § måtte införas en bestämmelse

Bill. till Riksd. Prof.. IDOL 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft, 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kong!. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 24.

derom, att part, som anmälde vad, skall vara från vadepenning fri,

derest han på enahanda sätt, som i 14 § i förordningen angående

expeditionslösen omförmäles, styrker sin fattigdom eller den eljest

är kunnig.»

2 §• " ■ : !'' . V, :

I öfverensstämmelse med hvad vid 25 kap. 8 § blifvit anmärkt

ansågo Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel och Grefberg här

böra föreskrifvas, att vadebeviset skulle innefatta uppgift om den

hofrätt, der vadetalan skulle fullföljas; och funno Justitieråden, med

hänsyn till den påföljd, som enligt 6 § i förevarande kap. skulle inträda

vid underlåtenhet att inom stadgad tid ingifva vadeinlaga, det

vara af vigt, att i vadebeviset jemväl inflöte en erinran, att berörda

inlaga skulle inom inställelsetiden ingifvas till hofrätten.

Justitieråden Huss, Lindbäck och Wijkander ansågo, i öfverensstämmelse

med hvad af Justitieråden vid 25 kap. 8 § anförts, att

vadebeviset borde innehålla fullständig hänvisning om hvad part enligt

5 § i 26 kap. hade att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Justifierådet, Grefberg yttrade att, om 7 § komme att afmattas i

enlighet med här nedan afgifna förslag, vadebeviset jemväl torde böra

innehålla en hänvisning till 5 och 7 §§ i fråga om skyldigheten att

ingifva fullständiga protokoll.

Justitieråden Lilienberg och Grefberg funno, att en uttrycklig

föreskrift derom, att vadebevis skulle tecknas å utslaget, vore mindre

nödig och kunde under vissa omständigheter leda till olägenhet för

den vädjande.

Justitieråden Lindbäck, Cassel och Grefberg ansågo, att det

bevis om vad, som på begäran meddelades svaranden, borde innehålla

jemväl underrättelse om den tid, då svaranden senast hade att

i hofrätten sig inställa.

3 §.

Äfven det i första stycket omförmäld a bevis borde, enligt Justitieråden

IAlienbergs och Grefbergs åsigt, kunna meddelas i annan form

än medelst påskrift å utslaget.

Till undanrödjande af möjlig tvekan angående tid och sätt för

anförande af besvär, hvarom i denna § vore fråga, ansåg Högsta

s. 187 Kontrollera mot PDF

Konffl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

187

Domstolen i slutet af första stycket böra tillaggas orden »efter tv i

27 kap. 1 § sägs».

Justitieråden Huss, Wijkander och C assel erinrade om hvad

de här ofvan under 1 § hemstält i fråga om förbud mot klagan

deröfver, att vadeanmälan upptagits, fastän vadepenning ej erlagts;

och Justitierådet Gr ef ber g åberopade hvad han i fråga om förevarande

§ anmärkt under 1 §.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Grefberg instämde,

yttrade:

»Enligt lydelsen af andra stycket skulle den vädjandes vederpart

vara oförhindrad att när som helst under målets handläggning i hofrätten

och således jemväl sedan han derstädes inlåtit sig i hufvudsakligt

bemötande af kärandens ändringssökande framkomma med

invändning, att ändringssökandet ej borde upptagas till pröfning på

den grund, att vadeanmälan icke skulle vara rätteligen gjord. Att

medgifva svaranden en så vidsträckt befogenhet synes icke vara

lämpligt.»

4 §•

Justitieråden JJlienberg, fluss, Lindbäck, Cassel och Grefberg

förenade sig om följande yttrande:

Då part, som vädjat, öfvergåfve vadet utan att i behörig ordning

derom underrätta motparten, borde denne, der han i hofrätten

tillstädeskommit, uppenbarligen ega utfå ersättning ej blott för sjelfva

inställelsen i inskränkt mening, utan ock för öfriga kostnader, som

af den vädjandes försummelse föranledts. Till förebyggande af hvarje

tvifvel derom, att sådant vore i lagen afsedt, hemstälde Justitieråden,

att det i förevarande § använda uttrycket ''ersättning för inställelsen’

måtte utbytas mot ''ersättning för sin kostnad’, hvarigenom förslaget

bragtes till öfverensstämmelse med det för närvarande gällande, i

25 kap. 2 § rättegångsbalken meddelade stadgande i ämnet.

5 §.

Att, såsom här skett, uttryckligen angifva, att part, som för fullföljd

af vadetalan hade att inställa sig i hofrätten, dervid kunde uppträda

personligeti eller genom ombud, ansåg Högsta Domstolen öfverflödigt

och så till vida äfven olämpligt, som den föreslagna bestäm
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

melsen angående motpartens inställelse ej innehölle något häremot

svarande.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Lilienberg och

Huss instämde, yttrade, att då uttrycket »deri han framställer sin

talan» syntes vara öfverflödigt och möjligen kunde föranleda till obefogade

anmärkningar från svarandens sida beträffande vadeinlagans

innehåll, berörda uttryck icke torde böra bibehållas.

7 §■

Justitierådet Lilienberg yttrade, att då den för underlåtenhet att

ingifva underrättens protokoll här föreslagna påföljd skulle beröfva

hofrätten möjligheten att rätta äfven de mest uppenbara misskrifningar

i motvädjade utslaget, det syntes vara lämpligare att endast bibehålla

den nu brukliga påföljden eller att målet företoges till afgörande i

befintligt skick.

Justitierådet Gr ef berg anförde:

»Enligt föreslagna lydelsen af denna paragraf medför underlåtenhet

att senast å inställelsedagen ingifva vadebevis och protokoll

den påföljd, att käranden får ett föreläggande att ingifva dessa handlingar,

vid äfventyr att, om handlingarna icke äro tillgängliga, då

målet företages till afgörande, käranden skall hafva förlorat sin

talan. Emot detta äfventyr, hvithet, afviker från det för närvarande

brukliga, är ej något att erinra, men paragrafen torde i öfrigt kunna

gifvas ett annat innehåll.

I nu gällande lag föreskrifves icke huru hofrätt skall förfara, då

part underlåter att inom inställelsetidens utgång ingifva protokoll.

Då förlust af talan icke ansetts följa af sådan försummelse, har åtgärd

hittills vidtagits för protokollens infordrande. Parten eller hans ombud,

som sålunda icke befarat förlust af något rättsanspråk, har

såsom det synes ofta funnit det vara lämpligt att afvakta ett föreläggande.

Till följd häraf hafva inom hofrätterna årligen måst gifvas

ett så betydligt antal dylika förelägganden, att arbetskrafterna tagits

i anspråk mera än som i det hänseendet kan anses skäligt. Att ett

sådant förhållande kommer att fortfara och möjligen i högre grad utveckla

sig, om i lag fastslås, att parten ej behöfver förete handlingar,

förr än han genom särskildt beslut erinrats om sådan skyldighet, ligger

i öppen dag. Nya lagberedningens anförande, att det understundom

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

189

kan vara ganska ursäktligt, att parten underlåtit ingifva fullständiga

protokoll, afser endast det undantagsvis inträffade förhållandet, att

protokoll, som saknas, allenast innehålla beslut om måls utsättande

till viss dag och dylikt. Ett sådant förhållande kan äfven vara för

handen, då parten först efter föreläggande, hvilket, i allmänhet plägar

omfatta alla protokollen utom slutliga utslaget, ingifver protokoll,

men då länder honom beskaffenheten af ett felande protokoll ej vidare

till ursäkt.

Ifrågavarande förelägganden hafva i Göta Hofrätt, så vidt mig är

bekant, alltid och i Svea Hofrätt understundom gifvits vid muntligt förhör,

men af förslaget följer, att föreläggandet måste ske genom anslag,

ett förhållande, som äfven i sin mån skulle komma att öka arbetet.

Det gäller då att undersöka huruvida nu nämnda olägenheter kunna

förebyggas på det sätt, att hofrätt allenast undantagsvis skall gifva särskildt

föreläggande och partens rätt ändock blifva tillräckligt tillgodosedd.

För part, som löst protokoll för hvarje rättegångstillfälle, möter

i allmänhet ej hinder att redan å inställelsedagen till hofrätt ingifva

desamma, men det kan hända att part, som icke är i besittning af

protokollen, beslutar så sent före inställelsetidens utgång att fullfölja

sin vadetalan, att han isynnerhet i vidlyftigare mål är urståndsatt att

inom deri tiden ingifva protokollen. Då således hinder understundom

kan möta att sist å inställelsedagen förete protokollen, synes för fullgörandet

häraf kunna bestämmas någon tid derefter. Enligt förslaget

skall svaranden, om häri vill förvara sin talan, komma tillstädes inom

fjorton dagar efter utgången af nyssnämnda tid. Sist å denna tid

torde part kunna utan olägenhet ingifva fullständiga handlingar vid

det i förslaget upptagna äfventyr. Har verkligt hinder mött, bör han

inom samma tid styrka ett sådant förhållande och allenast i sistnämnda

fall föreläggande gifvas. Om part efter utgången af den för

svarandens inställelse stadgade tid vill granska protokollen, är han

oförhindrad att utan risk dröja med ingifvandet ända till skriftvexlingstidens

utgång eller, då skriftvexling ej eger rum, att i hofrätten

taga del af handlingarna.

I enlighet med hvad sålunda anförts hemställes om ett lagbud

af innehåll: • ■

att käranden skall sist å fjortonde dagen efter utgången af den

tid, då han senast bort i hofrätten sig inställa, dit ingifva tullständiga

protokoll och vadebevis eller styrka, att hinder härför mött,

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kong!. Maj.-ts Nåd;• Proposition N:0 24.

att för underlåtenhet häraf'' stadgas det äfventyr att, om dessa

handlingar ej äro i hofrätten tillgängliga, då målet företages till afgörande,

käranden skall hafva förlorat sin talan,

och att, om kärauden styrker omförmälda hinder, hofrätten skall,

om handlingarna icke äro af annan part ingifna, förelägga käranden

viss tid att ingifva det felande vid äfventyr, som nvss sagts».

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss instämde,

yttrade:

. »Med hänsyn till den ståndpunkt förslaget intager i fråga om

muntliga förhörs hållande inför hofrätten, torde förslagets mening

vara, att det föreläggande, hvarom denna § handlar, icke skall meddelas

vid muntligt förhör, utan inom hofrätten anslås, i följd hvaraf

den i föreläggandet stadgade tid komme att beräknas från dagen, dä

anslaget skedde. Denna mening, om den är åsyftad, torde böra i

lagen uttalas.»

8 och 9 §§.

Beträffande dessa §§:s redaktion och uppställning ansågo Justitieräden

Lilienbety, Lindbäck, Cassel och Grefberg, att den i 8 §

gifna föreskrift om Svaromåls afgifvande, hvilken såsom förutsättning

för sin tillämpning upptoge, att svaranden behörigen instälde sig i

hofrätten, borde föregås af ett stadgande, som angåfve, inom hvilken

tid svaranden hade att inställa sig, i sammanhang hvarmed lämpligen

kunde upptagas de bestämmelser, förslagets 9 § innehölle rörande

påföljden deraf, att svaranden under nyssnämnda tid uteblefve. I

enlighet med hvad sålunda anförts skulle åt förevarande §§ kunna

gifvas ungefärligen följande affattning:

•r~n 1 i-'' ■ t • J.&’j . '' -’-f. .: i • . • i,-'' ’ * it i'',, :j-T:

; ''.»8 §.

Svaranden skall sig i hofrätten inställa sist å fjortonde dagen

från den dag, då käranden senast bör der tillstädeskomma. Inställer

svaranden sig ej inom sagda tid, kåfve sedan ej rätt att varda i hofrätten

hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas

förfall, utsätte hofrätten ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid iakttagit inställelse, ege han

framställa jäf mot vittne, som i hofrätten åberopas.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kong!* Maj:ts Nåd. Preposition N:o 24.

191

s ■ ;. ■ ,9 §. ^ ■;

Ä vadeinlaga ege svarande, som inställer sig i hofrätten, att inom

den i 8 § för inställelsen stadgade tid afgifva skriftligt genmäle.»

Äfven Justitieråden Huss och Petersson ansågo dessa §§ böra i

formelt hänseende omarbetas så att bestämmelser meddelades: först

om den tid, å hvilken svarande i hofrätten både att inställa sig, derefter

om påföljden för svarandens uteblifvande och hvad dermed egde

sammanhang, samt sist om hvad tillstädeskommen svarande, som ville

afgifva svaromål, hade att iakttaga.

- V & -t* : ''«V ] f: • Y’.*f:: ; t -V | ■ * -1 f''.‘.''b >’ j''l i i - ■ . i

10 och 11 §§.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel förenade

sig, anförde:

»För att möjliggöra en något snabbare rättskipning inom hofrätterna

kan ifrågasättas, att den tid, inom hvilken part på derom

framstäld begäran eger att förutom vadeinlaga!! eller svaromålet ingifva

ytterligare ett skriftligt anförande, förkortas för käranden till

två och för svaranden till fyra veckor från den dag, då svaranden

senast bort tillstäd påkomma, äfvensom att tiden, inom hvilken svaranden

skall bemöta kärandens berörda anförande, bestämmes till två

veckor från den dag, då det sist bort ingifvas. Skriftvexlingstiden i

de fall, att parterna, såsom antagligen ofta kommer att ske, gjort

förbehåll om ingifvande af skriftér, skulle, om dessa tidsbestämmelser

godkändes, utgöra sex i stället för föreslagna åtta veckor, räknadt

från utgången af tiden för vadeinlaga^ ingifvande. Då emellertid

den tid af två veckor, som nu föreslagits för bemötande af kärandens

senare skrift, i vissa fall och isynnerhet då denna skrift innehåller

ny utredning af vidlyftig beskaffenhet kan vara för kort, torde i 11 §

böra införas ett stadgande af innehåll, att hofrätt eger, när skäl föreligga,

på framställning af svaranden bevilja honom viss tids anstånd

för att besvara sistnämnda skrift.» .

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Wijkander och Petersson

förenade sig om det yttrande, att den tid af tre rveckor, som

enligt förslaget medgåfves svaranden för bemötande af kärandens

senare inlaga, måste, enligt Justitierådens tanke, för vissa fall, särskild t

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

då käranden i nämnda inlaga förebragt ny utredning af vidlyftigare

beskaffenhet, anses alltför knappt tillmätt. Med hänsyn härtill hemstälde

Justitieråden, som ansågo anledning ej förekomma till någon

allmän förlängning af nämnda tid, att i 11 §'' måtte inforas ett stadgande

af innehåll, att hofrätten skulle ega att, när skäl dertill förelåge,

på framställning af svaranden bevilja honom viss tids anstånd

med ingifvande af inlaga, hvarom i denna § vore fråga.

§ 12.

Under erinran, att part ej sällan kunde vid inlaga, som här afsåges,

foga handlingar af den vidlyftiga beskaffenhet, att afskrifvande

af desamma ej skäligen borde ifrågakomma, hemstälde Justitieråden

Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att från

föreskriften om parts skyldighet att ingifva eller bekosta afskrift

af åberopade skriftliga bevis måtte stadgas undantag för det fall, att

bevisen utgjordes af protokoll i rättegångsmål, kartor, plan- och profilritningar

eller andra dylika ritningar, laga skifteshandlingar, handelsböcker

eller andra sådana handlingar af vidlyftigare beskaffenhet.

Justitierådet LAndbäck yttrade:

»Enär andra stycket i denna § möjligen skulle kunna misstydas

derhän, att den försumliges vederpart icke skulle eg a att, om han

så önskade, sjelf verkställa sådan afskrift, hvarom här förmäles, utan

att afskriften allenast skulle få ombesörjas af vederbörande tjensteman

i _ hofrätten, anser jag, att ändring i berörda stycke bör till undvikande

af sådan misstydning vidtagas.»

14 §.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden fluss och Lindbäck

förenade sig, anförde:

»Stadgandet i förevarande § afviker från nu gällande bestämmelser

derutinnan:

att medan äfventyret för uraktlåtenhet att på hofrättens kallelse

infinna sig vid muntligt förhör för närvarande är — oafsedt eu bötespåföljd

af 10 daler för första utevaron — att uteblifvandet ej utgör

hinder för motpartens hörande och sakens afdömande, så finnes i förslaget

ej något äfventyr i berörda hänseende stadgadt, hvadan 24 kap.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

193

1 § rättegångsbalken torde, i brist af annan lagbestämmelse, böra

vid förhörs utsättande tillämpas samt hofrätten förty förelägga parterna

vite och, der part ändå uteblifver, »annan tid med större vite,

eller att i hufvudsaken eljest dömas skall, allt som omständigheterna

det fordra»;

att äfven uteblifven svarande må, der käranden det äskar, åläggas

att infinna sig vid muntligt förhör;

att, der muntligt förhör ej lämpligen kan ske i hofrätten, förordnande

må meddelas om förhörets hållande vid underrätten; samt

att i beslut om förhör skall angifvas den omständighet, hvarom

upplysning af hofrätten äskas;

hvarförutom, efter hvad motiven gifva vid handen, man vid förslagets

affattande utgått från det antagande, att part skulle, med tilllämpning

af 15 kap. 1 § rättegångsbalken, kunna åläggas att personligen

inställa sig vid förhör, ehvad det hålles i hofrätten eller vid

underrätten.

Vare sig nu dessa afvikelser från det nuvarande förfarandet kunna,

på sätt i motiven antages, anses innebära en naturlig utvidgning af

området för den processledande verksamhet, som enligt det hos oss

gällande rättssystem tillkommer domstolen, eller de snarare böra betraktas

såsom väsentliga modifikationer i sjelfva systemet, torde hvad

med desamma angifvits vara åsyftadt kunna vinnas Titan vidtagande

af så vidtgående ändringar, som de föreslagna. Med förslaget afses

nemligen i denna del, efter hvad motiven utmärka, att lemna hofrätt

befogenhet att, oberoende af derom framstäldt yrkande, anordna förhör,

då sådant finnes nödvändigt till vinnande af upplysning rörande någon

på målets utgång inverkande omständighet, såsom då ett af part gjordt

påstående tarfvar förtydligande eller då någon omständighet af vigt

af båda parterna lemnats obeaktad eller då uppgift eller bevis, som

af endera parten åberopats, icke blifvit föremål för uttalande från

motpartens sida. Förutom att i det förstnämnda af dessa fall, eller

då ett af part gjordt påstående tarfvar förtydligande, det synes alldeles

onödigt att genom viten tillhålla motpart, som ej önskar närvara

vid förhöret, att infinna sig, efter som ändamålet med förhöret

uppnås lika bra i hans frånvaro, lärer ej heller i öfriga fall något

väsentligt kunna vinnas genom parts intvingande till rätten, så länge

man ej kan, sedan parten väl infunnit sig, använda tvångsmedel för

Bill. till Rikad. Prof. 1901. I Sami. 1 Afd. 20 Häft. t> 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kon fil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att förmå honom att lemna äskade upplysningar. Utan medel härtill

kan man öfver hufvud ej komma längre än att anse parten genom

sin underlåtenhet att besvara framstälda frågor eller eljest bidraga

till målets behöriga utredning hafva mot sig åstadkommit eu prostitution,

som vid målets afdömande kan hafva en afgörande betydelse;

men i enahanda oförmånliga ställning försätter sig äfven den part, som,

kallad att vid muntligt förhör afgifva yttrande öfver en viss i kallelsen

uppgifven omständighet, från förhöret förfallolöst uteblifver. Vid sådant

förhållande och då man i lagändringar, synnerligast beträffande

processen, ej bör gå längre än hvad förhållandena kräfva, synes det

mig i nu förevarande hänseende vara tillfyllest, att äfventyret för

underlåtenhet att infinna sig vid muntligt förhör blefve allenast, att sådant

ej hindrade tillstädeskommen parts hörande eller målets afdömande.

T allt fall synes det mindre följdriktigt att i eu lag, som uttryckligen

utgår från den förutsättning, att svarande ej är skyldig att infinna

sig i hofrätten, och i öfverensstämmelse härmed stadgar, att,

om svaranden ej inom viss tid instält sig, han är förlustig sin rätt

att varda i hofrätten hörd, dock föreskrifva skyldighet för uteblifven

svarande att infinna sig vid muntliga förhör; liksom det lärer få anses

föga ändamålsenligt att hofrätten äfven i den händelse, att den funne

annat äfventyr icke vara erforderligt än, att uteblifvandet ej hindrade

förhörets hållande, likväl, på sätt i 24 kap. 1 § rättegångsbalken

funnes stadgadt, skulle vara nödgad att till en början förelägga part

inställelse vid vite.

Om förslaget modifieras i den riktning, att det må ankomma på

parten sjelf, huruvida han vill begagna sig af den honom lenmade

rätt att närvara vid muntligt förhör eller ej, synes mig mot stadgandet,

att förhör äfven skulle kunna hållas vid underrätten, endast

böra anmärkas, att, då förhörets hållande vid underrätten måste anses

medföra ökade kostnader för parterna, förordnande derom ej bör

kunna meddelas, med mindre parterna, eller åtminstone en af dem,

begära det; hvarförutom det vill synas som om, der båda parterna

det äska — och någon af parterna således icke mot sin vilja dragés

till obehörigt forum — förhöret borde af hofrätten kunna utsättas till

hållande vid annan underrätt än den, vid hvilken målet handlagts.

Hvad slutligen angår det i motiveringen gjorda antagande, att

stadgandet i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, enligt hvilket part åligger

att iakttaga personlig inställelse, der domaren det fordrar, skulle för

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kanyl. MajUs Nåd. Proposition N:u 24.

195

framtiden böra vinna tillämpning äfven i vaderna!, lärer vid detsamma,

oafsedt att det ej synes fullt instämma med förslagets stadgande i

26 kap. 5 §, som uttryckligen medgifver part rätt att iakttaga inställelse

i hofrätten genom ombud, kunna eriuras, hurusom enligt

rådande praxis, för hvars riktighet föreskriften i 14 kap. 6 § rättegångsbalken

torde tala, part ansetts icke kunna i dylika mål åläggas

personlig inställelse i hofrätten. Någon ändring härutinnan lärer icke

vara önskvärd; och om part i vademål icke kan tvingas att personligen

komma tillstädes i hofrätt, torde följdriktigheten kräfva, att han

ej heller kan åläggas att personligen infinna sig vid muntligt förhör,

som i sådant mål hålles vid underrätt. I dessa delar — synnerligast

i fråga om förfarandet vid underrätt — torde emellertid lagstiftarens

vilja böra uttalas i sjelfva texten, helst om densamma skulle befinnas

åsyfta ändringar i ett förhållande, om hvars riktighet någon meningsskiljaktighet

inom rättstillämpningen hittills ej försports.» _ : : r-f

Justitieråd©!! Huss och Lindbäck liemstälde, att till förtydligande,

af den åsyftade meningen emellan orden »hofrätten» och »anställa»,

måtte inskjutas orden »på framställning af part, eller eljest». , ,

Då fall kunde tänkas, der det af en eller annan anledning befunnes

ändamålsenligt att anordna förhör vid annan underrätt än den,

som i målet dömt, hemstälde Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel

och Grefberg, att, för beredande af möjlighet härtill, ordet »underrätten»

måtte i såväl första som tredje punkten af paragrafen utbytas

mot »underrätt».

Justitierådet Grefberg yttrade:

»Det inträffar ej sällan, att käranden först i hofrätt företer skriftligt

bevis af beskaffenhet att uteblifven svarande bör deröfver höras

eller att förhållanden i öfrig!, vare sig de åberopats redan i underrätt,

men af vederparten icke bemötts, eller först i hofrätt, påkalla

förhör med uteblifven svarande. Förslaget medgifver dock icke

i något fäll sådant förhör med mindre käranden det äskar. Har

yrkande härom ej framstälts af käranden gifves ej annan utväg för

tillbörlig utredning än återförvisning till underrätten. Enär sådan

åtgärd föranleder långt dröjsmål med det slutliga åtgörande!, utan

att bereda parterna mindre olägenhet än om de underkastas förhör,

medan målet är i hofrätten anhängigt, torde det böra ankomma på

hofrätten att, oberoende af kärandens yrkande, pröfva om förhör må

ega rum med uteblifven svarande.»

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Lika med Justitierådet Grefberg ansågo Justitieråden Lilienberg

och Petersson, att — om öfver hufvud taget förhör med uteblifven

svarande medgåfves — den omständighet, att käranden underlåtit äska

dylikt förhör, icke borde utgöra hinder för hofrätten att derom förordna,

då hofrätten funne sådant vara för målets utredning erforderligt.

Vidare anförde Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden

Lilienberg, Cassel och Grefberg instämde:

»Enligt hvad motiven gifva vid handen liar det ansetts böra åt

hofrätten öfverlemnas att i sammanhang med beslut om förhör efter

omständigheterna bestämma den påföljd, som parts utevaro från förhöret

må för honom medföra, af hvilken anledning jemväl föreslagits,

att hvad 14 kap. 6 § rättegångsbalken nu innehåller angående påföljden

för utevaro från förhör skall upphöra att gälla. Emellertid

synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke efter en dylik ändring af

sistberörda lagrum stadgandet i 24 kap. 1 § rättegångsbalken varder

i ifrågavarande hänseende tillämpligt, så att alltså hofrätten måste

såsom första äfventyr för utevaro från förhör städse stadga vite; och

då detta icke torde vara lämpligt eller ens åsyftadt, synes mig nödigt,

att uttrycklig bestämmelse meddelas om befogenhet för hofrätten att

i det fall, hvarom nu är fråga, förfara efter ty hofrätten finner omständigheterna

föranleda.»

15 §.

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Nu gällande bestämmelser rörande förfarandet i tvistemål, hvilka

till hofrätt instämmas, äro meddelade i 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.

Härigenom stadgas, bland annat, att, der käranden ej kommer

tillstädes å den dag, som i stämningen finnes utsatt, han fälles till

böter för utevaron; att målet ännu en gång skall inför hofrätten förekomma;

samt att, om käranden äfven då uteblir och ej för sin utevaro

styrker laga förfall, svaranden skall dömas för hans talan fri.

Från dessa stadganden skilja sig de nu föreslagna derutinnan,

att kärandens försummelse att inställa sig å den i stämningen utsatta

dag medför den påföljd, att stämningen förfaller, samt att rätt för

kärande, som uteblir, att visa laga förfall, icke omnämnes.

Grunden för dessa skiljaktigheter, hvilken icke är i motiven angifven,

har jag ej heller eljest lyckats utfinna. Rättighet för ute
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

197

blifven kärande att styrka laga förfall torde visserligen honom tillkomma

äfven utan särskildt lagbud, men då lagförslaget på åtskilliga

andra ställen uttryckligen innehåller föreskrifter i dylik syftning, synes

en motsvarande bestämmelse icke heller böra här saknas. I öfrigt

ega, efter min åsigt, gällande lags stadganden företräde framför förslagets,

enär enligt de förra svaranden vid kärandens upprepade förfall

olösa uteblifvande åtnjuter den med rätta honom tillkommande

förmånen att genom slutlig dom varda från käromålet befriad, under

det att, om förslaget blir lag, käranden skulle vara oförhindrad att

gång efter annan instämma sin vederpart med enahanda talan och

från rätten uteblifva utan annan påföljd än att den för hvarje gång

uttagna stämningen förklarades vara förfallen och vederparten tillerkändes

ersättning för sin inställelse. Att en part sålunda skulle

kunna under obegränsad tid med efter all sannolikhet obefogade rättegångar

besvära hofrätten och motparten synes ej vara med god ordning

öfverensstämmande och står jemväl i strid med den i 12 kap.

2 § rättegångsbalken uttalade regel rörande hvad kärande vid underrätt,

som utan att laga förfall visas uteblir från rätten, har att i fråga

om vederpartens förnyade instämmande iakttaga. Jag hemställer derföre,

att föreskrifterna i 4 och 5 §§ af 27 kap. nämnda balk, sadant

detta kap. för närvarande lyder, icke må i ofvan antydda hänseenden

underkastas någon rubbning.»

Under hänvisning till den vid 26 kap. 4 § framstälda anmärkning

hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Cassel och

Grefberg, att ordet »inställelse» måtte utbytas mot »kostnad».

Beträffande andra stycket hemstälde, under åberopande af sitt

vid 14 kap. 6 § afgifna yttrande, Justitierådet Lindbäck, huruvida icke,

för vinnande af större tydlighet, emellan orden »underrätt» och »gäller»

borde inskjutas orden »enligt 14 kap.»

27 Kap.

1 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg förenade sig om det yttrande, att för mål, som fullföljdes

från Gotland, den nuvarande besvärstiden af 30 dagar skäligen borde

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

bibehållas, särskild! i betraktande derå!, att för part, som ville begagna

sig af den enligt 11 § i den föreslagna promulgationslagen

medgifha utväg att inlemna besvären å landskansli i Visby, sådant

stode öppet allenast inom hälften af besvärstiden.

Justitierådet Lilienberg ansåg det kunna ifrågasättas, huruvida

klagotiden borde vara oinskränkt i de i 16 kap. 10 § afsedda fall;

och då dessa omfattade äfven utsättande af syn och hänvisning till

särskild tvist, syntes det Justitierådet lämpligare, att stadgandet om

besvärstids iakttagande finge gälla äfven i sagda fall.

4 §•

Justitierådet Lilienberg fann, i likhet med hvad han yttrat vid

26 kap. 7 §, det vara lämpligare, att påföljden för underlåtenhet

att ingifva underrättens protokoll icke blefve talans förlust, då det

väl. kunde tänkas, att i utslaget forekomme sådana uppenbara miss-i

skrifningar eller fel, t. ex. i afseende å förening af straff, som,

äfven utan tillgång till andra handlingar, kunde och borde kunna

rättas.

Justitierådet Gr ef ber g anförde:

»I fråga om denna paragraf får jag i tillämpliga delar åberopa

hvad jag anfört under 26 kapitlet 7 §. Fatalietiden för ingifvande

af fullständiga protokoll i här afsedda mål torde, då den klagande ej

hålles häktad, kunna bestämmas till fjorton dagar efter utgången af

den tid, då besvären senast bort ingifVas, eller, i fall då viss besvärstid

ej är bestämd, till fjorton dagar efter det besvären ingifvits.

I .händelse att, för afhjelpande af vissa afsevärda olägenheter,

ett o vilkorligt stadgande såsom i femte paragrafen första momentet

föreslås gifves om att den klagandes vederpart skall lemnas tillfälle

att öfver der afsedda besvär sig yttra, kommer slutliga afgörandet

att fördröjas i de fall, då anledning till ändring af underrätts utslag

ej förefinnes, men i motsats härtill skulle i beaktansvärdt många fall

eu snabbare rättskipning inom hofrätterna befordras, derest 4 §

komme att gifvas det nu föreslagna förändrade innehållet. Jag förutsätter

nemligen på grund af innehållet i förslagets 2—5 §§ att såsom

hittills delgifuing af besvär med den klagandes vederpart icke skall

ifrågakomma med mindre fullständiga protokoll äro ingifna, enär eljest

den klagande stundom skulle komma att onödigtvis betungas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kon</l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

m

delgifning och ersättning för förklaringskostnad, och under denna

förutsättning lär det väl icke finnas tvifvel, att delgifning af besvär

eller måls slutliga behandling utan sådan delgifning kan i de fall, då

protokollen ej inkommit inom besvärstidens utgång, med större skyndsamhet

försiggå enligt nu afgifna förslag, än om utgången af den i

ett föreläggande gifna tid måste först afvakta, vid beräkning af

hvilken tid äfven bör tagas hänsyn till den tid, som erfordras för

vissa förberedande åtgärder.»

5 §•

Justitierådet Petersson anförde:

»Af de brottmål, som för närvarande besvärsvis fullföljas i hofrätt,

varda, enligt hvad rättsstatistiken ger vid handen, omkring hälften,

utgörande för samtlige hofrätterna ett antal af 700 till 800 om året,

afgjorda utan kommunikation. Den synnerligen snabba rättskipning,

som sålunda nu eger rum i dessa mål, är enligt förslaget icke vidare

att påräkna, i ty att förslaget föreskrifver ovilkorlig kommunikation

i alla rätteligen fullföljda brottmål, så snart de ej angå häktad. I de

mål, som kunna afgöras utan kommunikation, saknar emellertid kommunikationen

all betydelse för målets pröfning och verkar allenast

kostnader för parterna och dröjsmål med afgörandet. Äfven om man

ifråga om kostnaderna icke tager hänsyn till klaganden, qvarstår dock

alltid, att förklaranden får vidkännas en onödig utgift, som han i

många fall icke kan få ersatt. Och hvad angår dröjsmålet med målets

afgörande torde kunna antagas, att — då efter den nya ordningen

någon förtursrätt för ifrågavarande mål uppenbarligen icke kan ifrågasättas

— detsamma kommer att ej obetydligt öfverstiga den tid, som

åtgår för sjelfva kommunikationsåtgärden. Huruvida nu dessa obestridliga

olägenheter komma att uppvägas af de fördelar, man afsett

att vinna genom det nya förfaringssättet, synes mig ganska tvifvelaktigt.

Den i utsigt ställda besparingen i hofrätternas ärbetstid må

visserligen vara önskvärd, men enligt mitt omdöme köpes den för

dyrt, om till följd deraf hofrätternas utslag i halfva antalet fullföljda

brottmål skall falla månader senare än nu. Och hvad angår antagandet,

att kommunikationshesväret och utsigten för klaganden att få gälda

vederpartens förklaringskostnad skola bilda ett välbehöfligt korrektiv

mot obehörigt ändringssökande, så torde ej höra förbises, att den

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ovilkorliga kommunikationen och deraf följande utsigt till ett afsevärdt,

uppskof med målets afgörande å andra sidan uppmuntrar till

klagomål i de fall, då klaganden kan hafva intresse af att åtgörande!,

fördröjes. För öfrigt torde dylikt korrektiv böra sökas i bestämmelser

af annan art än den ifrågavarande. Med hänsyn till dessa förhållanden

och då det i allt fall icke synes mig välbetänkt att, så länge besvärsförfarandet

bibehålies i hufvudsak oförändradt, rubba den hittills vanliga

ordningen vid dessa måls föredragning i hofrätterna, hvarigenom

en af förfarandets väsentligaste fördelar går förlorad, anser jag mig

icke kunna biträda förslagets bestämmelser i första stycket af förevarande

§, utan hemställer, att desamma jemte första delen af andra

stycket i samma § utbytas mot en föreskrift af det innehåll, att om

hofrätten finner den klagande sakna skäl för sin talan, hofrätten genast

skall gifva sitt utslag derå.»

Justitierådet Huss, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde,

yttrade:

»Ehuru jag till fullo erkänner olägenheterna deraf att, såsom nu

gällande lagstiftning föranleder, ett stort antal besvär i brottmål måste

inför hofrätten föredragas vid två särskilda tillfällen, finner jag det

likväl betänkligt att, för undvikande af nämnda dubbla föredragning,

tillgripa den utväg, som förslaget anvisar, nemligen att i fråga om

de besvär i brottmål, hvilka i första stycket af denna § afses, afstå

från den pröfning af besvären, som nu föregår beslut om förklarings

infordrande, och låta kommunikation ega rum i hvarje fall, då talan

rätteligen fullföljts. Genom en dylik anordning komma i alla sådana

mål, der någon utsigt till ändring ej förefinnes, afgörandet att väsentligen

fördröjas,, något som åter uppenbarligen skulle för mången

medföra anledning att föra klagan allenast i syfte att uppehålla verkställigheten

af underrättens utslag. För den klagandes motpart komme

i fall, som här afses, kommunikationen att medföra ökade kostnader,

för hvilka godtgörelse ofta nog ej kunde påräknas. 1 betraktande

häraf och då jag likväl, särskild! med hänsyn till den ökning i hofrätternas

arbete, som afskaffande! af nu stadgade prestanda torde

komma att medföra, finner det angeläget att hofrätterna, så vidt ske

kan, befrias från den dubbla föredragningen, anser jag det böra tagas

i öfvervägande, huruvida icke den preliminära pröfningen af de besvär,

som i första stycket af denna § afses, kunde anförtro» åt någon

hofrättens ledamot eller tjensteman, på hvilken det alltså skulle an
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

201

komma, huruvida besvären utan föregående kommunikation skulle föredragas

inför hofrätten. För att möjliggöra en dylik anordning torde,

i likhet med hvad som skett i den föreslagna 185 § utsökningslagen,

här ej böra inrymmas annan bestämmelse beträffande ifrågavarande

besvärsmål än att — förutom i de särskilda fall, der undantag ma

anses böra ega rum — ändring i underrättens utslag ej må meddelas

med mindre tillfälle lemnats den klagandes motpart att afgifva förklaring.

För den händelse emellertid att den af mig sålunda förordade

anordning anses icke lämpligen kunna genomföras, bör enligt min

mening det hittills vanliga förfarandet vid dessa måls föredragning i

hofrätten bibehållas; och biträder jag för sådan händelse den af Justitierådet

Petersson gjorda hemställan.»

Justitierådet Wijkander utlät sig:

»För närvarande anse sig öfverdomstolarne, med stöd af grunderna

för de i strafflagens promulgationsförordning meddelade stadgande^

om häktning, kunna i anledning af anförda besvär öfver

beslut om häktning eller qvarbållande i häkte förordna om den häktades

frigifvande utan att dessförinnan hafva infordrat vederpartens

förklaring. Derest förevarande § antages oförändrad, synes den

emellertid för framtiden komma att omöjliggöra en sådan praxis, ett

förhållande, som icke torde vara önskvärdt och tilläfventyrs ej heller

varit åsyftadt. Jag hemställer derföre, att §:n måtte erhålla en affattning,

som medgifver hofrätt att utan föregående kommunikation

göra ändring i underrätts utslag, hvarigenom förordnats om någons

häktande eller qvarhållande i häkte, och torde detta medgifvande

äfven böra utsträckas till underrätts beslut om någons hemtande till

rätten.»

Justitierådet Lindbäck delade de åsigter, Justitierådet Petersson

uttalat, och biträdde äfven den anmärkning, Justitierådet Wijkander

framstält. 1 följd häraf kunde, enligt Justitierådet Lindbäcks mening,

ifrågavarande § gifvas ungefär följande affattning:.

»Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve hofrätten

genast sitt utslag derå. Ej må, med mindre vederparten lemnats

tillfälle att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras,

utom i fall, som i 9 § 2 mom. afses, och då klagan föres öfver utslag,

hvarigenom förordnats om någons häktande eller qvarhallande

i häkte eller hemtande till rätten.»

Bill. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 20 Håft.

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Äfven Justitieråd©!! Lilienberg, Huss, Petersson, Cassel och Grefberg

förenade sig med Justitierådet Wijkander i den af honom framstälda

anmärkning.

6 §•

Justitieråden fluss, Lindbäck, Wijkander, Petersson, Cassel och

Grefberg förenade sig om det yttrande, att af det i kungörelsen den

19 Maj ’1845 gifna stadgande om rätt för part, som egenhändigt undertecknat

besvär, att utan bifogande af fullmakt låta besvären genom

annan person ingifvas, syntes böra följa, att åt den, som sålunda å

annans vägnar inlemnat. besvär, tillerkändes befogenhet att utan särskilt

bemyndigande uttaga besvärshandlingarna för kommunikation.

Särskildt vore en föreskrift härom af nöden, om, såsom förslaget

afsåge, besvär i allmänhet komme att utställas till kommunikation.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitieråden Huss, Petersson

och Cassel instämde, yttrade:

»Enligt förslaget är klaganden pligtig att i hufvudskrift eller

styrkt afskrift tillställa vederparten besvärshandlingarna utom underrättens

protokoll i målet, hvaraf lär följa ovilkorlig skyldighet för

klaganden att med nyssnämnda undantag delgifva vederparten alla

de handlingar, som inbegripas i uttrycket besvärsliandlingar. Då

dessa handlingar kunna anses omfatta, utom till målet hörande protokoll,

besvärsskrifter och fullmakter, samtliga de vid besvären fogade

skriftliga bevis såsom skifteshandlingar, handelsböcker, protokoll hörande

till andra rättegångar, kartor, ritningar och dylikt, medför omförmälda

skyldighet i det fall, att klaganden har flera vederparter

eller bilagorna äro vidlyftiga eller afskrifter utan lång tidsutdrägt

icke kunna anskaffas, stora kostnader och olägenheter. Med hänsyn

härtill och då nu berörda grupp af handlingar i allmänhet äro af

mera underordnad betydelse för part, som skall afgifva förklaring,

än protokollen i sjelfva målet, synes för samma handlingar kunna

beträffande delgifningsskyldigheten stadgas enahanda undantag som

för protokollen.

Om det under 26 kap. 12 § gjorda förslag godkännes, torde ett

stadgande. i nu angifna riktning lämpligen kunna ske genom hänvisning

till sistnämnda paragraf.»

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N;o 24.

203

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde,

utlät sig:

»Från nu gällande ordning rörande besvärsförfarandet hos öfverdomstolarne

innefattar förslaget en vigtig afvikelse derutinnan, att.,

då någon bör öfver besvär höras, klaganden icke vidare skulle hafva

skyldighet att tillställa vederparten underrättens utslag och öfriga

protokoll i målet. Ett likartadt lagförslag har den 6 December 1866

blifvit af Högsta Domstolen utan meningsskiljaktighet afstyrkt på skål,

hvilka i allt väsentligt synas fortfarande ega giltighet; och får jag,

till undvikande af för stor vidlyftighet, hänvisa till innehållet af berörda

afstyrkande utlåtande, hvilket alltså af mig åberopas.

Det vore visserligen önskvärd!, om någon lindring kunde beredas

den klagande i hans åliggande att tillställa motparten samtliga öfriga

till besvären hörande bilagor så till vida, att undantag gjordes för

vissa bland dem, såsom kartor, protokoll rörande laga skiften, handelsböcker

med flere dylika vidlyftigare handlingar. För min del tror

jag likväl, att en allmän regel härom icke skulle kunna i lag meddelas,

utan att derigenom syftemålet med kommunikationen mången

gång blefve förfeladt. Möjligen kunde det deremot öfverlemnas åt

hofrätten att i särskild! förekommande fall pröfva, om och i hvad män

ifrågavarande bilagor finge från kommunikation undantagas, och, i

händelse sådant funnes kunna utan olägenhet ske, derom lemna föreskrift

i föreläggandet rörande delgifningen.»

Justitierådet Lilienberg ansåg det böra uttryckligen föreskrifvas,

att afskrift af handlingarna, i synnerhet sådan, som inlemnas till hofrätten,

för att vara vid målets afgörande att tillgå, skall vara bestyrkt

af ernbets- eller tjensteman.

Till förtydligande af den föreslagna bestämmelsen rörande tiden

för ingifvande af bevis om verkstäld kommunikation och återställande

af besvärshandlingarna ansågo .Tustitieråden Lilienberg, Lindbäck

Cassel och Grefberg nödigt, att framför orden »i allmänhet gäller»

inskötes »enligt 1 §».

Justitierådet Petersson, med hvilken Justitierådet Lindbäck instämde,

anförde:

»Med hänsyn till den påföljd, som förslaget utsätter för underlåtenhet

att inom stadgad tid inkomma med bevis om verkstäld delgifning

och hvad nedan hemställes angående delgifningsbevisets beskaffenhet,

anser jag den enligt förevarande § till kommunikations
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

åtgärden anslagna tid vara för knapp. Å många orter synnerligast

å landsbygden äro förhållandena i afseende på postförbindelser samt

tillgång till biträde för besvärshandlingarnas afskrifning och delgifningens

verkställande så ogynnsamma, att klaganden äfven med iakttagande

af all skälig omtanke och skyndsamhet skall se sig urståndsatt

att inom den stadgade tiden få den serie af åtgärder bragt till

slut, som erfordras innan delgifningsbevis och besvärshandlingar åter

äro inne i hofrätten, helst om klaganden har att delgifva besvärshandlingarna

med flere å olika orter bosatte vederpart^. Huru nu

denna oegentlighet lämpligast bör afhjelpas, torde i viss mån vara

beroende af, huruvida förslagets bestämmelse om obligatorisk kommunikation

i brottmål godkännes eller icke. Biträdes förslaget i denna

del — i hvilket fall kommunikationstiden bör i lag bestämmas —

synes mig en allmän förlängning af densamma knappast kunna undvikas,

hvarjemte i allt fall hofrätten bör ega befogenhet att bevilja

ytterligare rådrum, då giltiga skäl, äfven om dessa ej kunna hänföras

till laga förfall, framtes. Varder åter, såsom jag vid 5 § hemstält,

nu gällande ordning vid besvärsmålens föredragning bibehållen, och

kommunikationen förty kommer att bero på hofrättens derom för hvarje

fall meddelade beslut, synes mig intet hinder möta att såsom nu i

utsökningsmål åt hofrätten öfverlemna att bestämma kommunikationstiden,

hvarigenom möjlighet lemnas hofrätten att lämpa denna efter

hvad som kan finnas behöflig^ och skäligt. Dock torde äfven i sådan

händelse svårligen kunna undvaras ett medgifvande för hofrätten att

på ansökan förlänga tidsfristen, då giltiga skäl dertill föreligga.»

Vidare anförde Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden

Lilienberg, Hitss, Lindbäck, Gasset och Grefberg instämde:

»Enär det uppenbarligen är af vigt, att det intyg om besvärshandlingarnas

delgifning, som enligt denna § skall af klaganden ingifvas

till hofrätten, erbjuder såvidt möjligt nöjaktiga garantier för

tillförlitligheten af deri meddelade uppgifter, hemställer jag om sådan

ändring af förslaget i denna del, att såsom intyg om verkstäld kommunikation

må godkännas allenast så beskaffad^ intyg, som i 11 kap.

38 § rättegångsbalken omförmäles.»

Justitieråden Lilienberg, Huss, Wijkander, Gasset och Gr ef ber g

törenade sig om följande yttrande:

»Då det ofta, särskildt i sådana fall, der klagandens motparter

vore många eller besvärshandlingarna vidlyftiga, kunde befinnas för
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

205

enadt. med synnerlig svårighet och någon gång omöjligt att inom den

i förslaget tillmätta tid medhinna delgifning af besvärshandlingarna

och dermed sammanhängande åtgärder, samt en allmän förlängning

af nämnda tid hvarken vore lämplig eller egnad att helt och hållet

undanrödja dylika oegentligheter, syntes hofrättens befogenhet att i

händelse af laga förfall meddela anstånd böra utsträckas derhän, att

hofrätten egde på ansökan utsätta ny tid för fullgörande af de i paragrafens

första stycke stadgade skyldigheter i hvarje fall, då hofrätten

funne skäl dertill föreligga.»

Vidare anförde Justitierådet Lindbäck:

»Den kungörelse, som enligt andra stycket af förevarande § i

visst fall skulle utfärdas till efterrättelse för part, som ej kunnat för

delgifning anträffas, bör, för så vidt dermed afsedt ändamål skulle

kunna uppfyllas, innehålla, förutom de i förslaget omnämnda uppgifter,

jemväl underrättelse om hvad parten enligt 7 § hade att i afseende

å förklarings afgifvande iakttaga.»

Då det ej borde åläggas hofrätten eller någon dess tjensteman

att anställa undersökning, huruvida den i 2:dra stycket omförmälda

kungörelse behörigen blifvit i allmänna tidningarne införd, och det

dessutom vore vida enklare att bevisa, att kungörelse införts, än att

den under den föreskrifna tiden icke behörigen införts, ansåg Högsta

Domstolen att i sammanhang med föreläggandet om kungörelsens utfärdande

föreskrift borde meddelas klaganden att inom viss tid inkomma

med bevis, att nämnda föreläggande fullgjorts, i hvilket fall

således äfven en i följd deraf nödig ändring i 3:dje styckets lydelse

borde vidtagas.

Slutligen yttrade Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden

Huss. Wijkander och Cassel instämde:

»I det fall, som i sista stycket afses, skola besvärshandlingarna

genom hofrättens försorg tillställas allmänna åklagaren, vid hvilket

förhållande det honom gifna föreläggande icke lämpligen torde böra

genom anslag inom hofrätten kungöras, helst åklagaren, derest tiden

för föreläggandets fullgörande komme att räknas från dagen när anslaget

skedde, i allmänhet icke utan svårighet torde kunna medhinna

att inom sagda tid till hofrätten inkomma med bevis om delgifningen

och återställa handlingarna. Jag anser derföre att tiden, inom hvilken

åklagaren skall fullgöra ifrågavarande föreläggande, bör beräknas från

den dag, besvärshandlingarna honom tillstäldes.»

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 24.

" §•

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Cassel och Gr ef ber g ansågo

föreskriften rörande tiden för förklarings afgifvande i likhet med motsvarande

stadgande i 6 § skola vinna i tydlighet, om framför orden

»i allmänhet gäller» tillädes »enligt 1 §».

Då det torde vara mindre lämpligt att i vanliga rättegångsmål

part medgifves att genom allmänna posten meddela sig med domstolen,

hemstälde Högsta Domstolen att den i förevarande § intagna

bestämmelse, att förklaring må genom allmänna posten till hofrätten

insändas, måtte utgå.

9 §•

Justitierådet G ref berg anförde:

»Bestämmelserna i första momentet synas hufvudsakligen hafva

följande innehåll: Hofrätten egen att efter ty tjenligast finnes genom

Konungens Befallningshafvande infordra förklaring, oberoende af

hvilken part som klagar eller skall förklara sig. Besvärshandlingarna

skola, då förklaring affordras häktad, allmän åklagare och allenast en

enskild, å fri fot varande part, tillställas en hvar af dem. Om deremot

det finnes flera å fri fot varande enskilda parter, som skola

höras, erhåller en hvar af dem allenast en afskrift af hofrättens kommunikationsresolution

i hvad den honom angår jemte underrättelse,

att besvärshandlingarna under förklaringstiden finnas att tillgå hos

Konungens Befallningshafvande i den ort, der delgifningen skett.

Hofrätten måste, då de enskilda parterna, hvilka böra förklara sig,

bo i olika län, skicka handlingarna först till ett och sedan till annat

län. I hvarje län skola handlingarna hos länsstyrelsen qvarhållas

tills den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländagå^, och upplyses

att part, som skall höras, flyttat från ett till annat län, föranledas

deraf nya åtgärder.

Förfarandet enligt förslaget, då flera å fri fot varande enskilda

parter skola höras, kan, isynnerhet då dessa vistas i olika län, således

föranleda långt dröjsmål med målets afgörande. Afskrift^!} af

hofrättens kommunikationsresolution lemnar ej någon egentlig upplysning

om hvad klaganden yrkar och part, som skall förklara sig,

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts A/åd. Proposition N:o 24.

207

lär väl endast i undantagsfall kunna eller vilja begagna sig af sin

rätt att hos länsstyrelsen taga del af besvärshandiingarna, i följd

hvaraf ett stadgande, om att handlingarna skola der finnas att tillgå,

i de flesta fall saknar afl betydelse.

För afhjelpande af dessa olägenheter torde delgifningen kunna

anordnas så, att en hvar enskild part ansåges af besvären erhållit

del, då honom tillstälts styrkt afskrift af sjelfva besvärsskrift^! och

liofrättens beslut i hvad det honom rörde, genom hvilken anordning

bestämmelsen om att handlingarna skulle finnas att tillgå hos Konungens

Befallningshafvande komme att bortfalla.

Då föreskrift om verkställandet af en eller annan afskrift af besvärsskriften

icke gerna kan medföra afsevärd betänklighet, skulle,

om det nu afgifna förslaget vunne afseende, den fördel vinnas, att, de

enskilde å fri fot varande parterna, som hade att, afgifva förklaring,

blefve i tillfälle att, utan betungande kostnader, bättre förvara sin

rätt, och, i de fall att dessa parter vistades inom olika län, kunde

besvären pröfvas inom väsentligt kortare tid, i ty att Konungens

Befallningshafvande vore i tillfälle, utan att afvakta utgången af den

för förklarings afgifvande föreskrifna tid, att med öfversändande af

delgifningsbevisen eller genast, efter det afskrift af besvären ombesörjts,

återsända besvären till hofrätten.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Lika med Justitierådet Grefberg anser äfven jag den här föreslagna

anordning beträffande flere å fri fot varande enskilde parters

hörande öfver besvär i mål, deri någon hålles häktad, icke vara tillfredsställande.

Af Justitierådet Grefberg har redan påpekats flere

praktiska olägenheter, som af denna anordning blefve en följd. Ur

principiel synpunkt torde knappast kunna försvaras, att, i händelse

flere parter skola höras i målet, desse ej få med hänsyn till rättigheten

att afgifva förklaring åtnjuta samma förmåner, som komma den

till del, hvilken är ensam förklarande. Och äfven om behofvet af

ifrågavarande måls skyndsamma afgörande kunde anses i någon mån

rättfärdiga en dylik åtskilnad, synes mig dock förslaget i detta hänseende

gå vida längre än som är förenligt med rättssäkerhetens kraf.

Det kan ofta för förstnämnda parter, särskildt i händelse besvären

afse deras dömande till ansvar för gröfre brott, vara af synnerlig

vigt att få taga fullständig och noggrann kännedom om besvären

med underdomstolens protokoll och öfriga bilagor för att dymedelst

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

komma i tillfälle att bemöta och söka vederlägga hvad i besvären

andragits samt de nya bevis, som klaganden tilläfventyrs i öfverdomstolen

åberopat. Men det medel, som förslaget i detta afseende

erbjuder, måste, efter min mening, betecknas'' såsom i väsentlig mån

illusoriskt åtminstone när den fattige eller mindre bemedlade skulle

deraf vilja sig begagna. Bristande tillgångar att bekosta en resa till

den, måhända aflägset från partens hemvist belägna residensstaden

och vistelsen derstädes för att taga del af besvärshandlingama och

uppsätta förklaringen, den dermed förenade tidsspillan, den, i händelse

förklarande vore i målet tilltalad, hos personer i sådan ställning

ofta rådande oförmåga af större sjelfverksamhet beträffande ordnandet

af sitt försvar och den naturliga obenägenheten hos en svarande i

brottmål, att, sedan han i någon instans frifunnits, underkasta sig

mera afsevärda uppoffringar i och för afgifvande af svaromål i den

högre instansen; — allt detta skulle tvifvelsutan föranleda, att endast

i sällsynta undantagsfall förklaring komme att afgifvas af de parter,

om hvilka nu är fråga. De betänkligheter, som sålunda förekomma

mot antagande af förslaget i denna del, göra sig naturligtvis med

ännu större styrka gällande, derest, såsom förslaget afser, enahanda

förfaringssätt skulle iakttagas i mål, som hos Konungen fullföljas.

På grund af hvad sålunda yttrats finner jag mig böra afstyrka,

att stadgandena i andra punkten af första stycket upphöjas till lag.»

11 §.

Då det, enligt hvad erfarenheten utvisade, understundom kunde

finnas önskvärdt, att hofrätten egde utväg att från klaganden infordra

skriftligt yttrande i anledning af hvad af förklaranden anförts, hemstälde

Högsta Domstolen, att åt paragrafen måtte gifvas sådan affattning,

att den egde tillämpning jemväl under dylika förhållanden.

Justitierådet Lindbäck yttrade särskildt:

»Då den i förevarande § afsedda inlaga är att betrakta såsom

fortsättning af besvärsskriften, torde i fråga om nämnda inlaga med

dervid möjligen fogade bilagor bestämmelserna rörande delgifning af

sjelfva besvären och afgifvande af förklaring deröfver böra tillämpas.

Men då §:ns affattning lemnar rum för olika meningar i berörda hän
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

209

seende, torde §:n böra genom intagande af en hänvisning till 6, 7,

8 och 9 §§ eller på annat sätt lämpligen förtydligas.»

12 §.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden Fluss och

Lindbäck instämde, yttrade:

»Besvärsförfarandet, sådant det hos oss utvecklats, skiljer sig

väsentligen från vadeförfarandet derigenom att, medan vid vadeförfarandet

part, som vill bevaka sin talan, måste, sjelf eller genom befullmäktigadt

ombud, inställa sig vid öfverdomstolen, är vid besvärsförfarandet

en sådan inställelse icke nödig, utan parterna ega utföra

sin talan genom ingifvande- af skrifter, som, om blott de befinnas

vara egenhändigt underskrift^, till pröfning upptagas* ändå att fullmakt

för ingifvandet ej företes. I fråga om besvärsförfarandet bär

man således, på sätt nya lagberedningen vid afgifvande af 1891 års

förslag anmärkt, hos oss utgått från det antagande, att målets beskaffenhet

ej fordrar eller ens medgifver någon partförhandling inför

öfverrätten. Vid sådant förhållande synas mig de i det remitterade

förslaget förekommande bestämmelser om hållande af muntligt förhör

i besvärsmål böra, såsom stående i strid med hvad som för sj elfva

besvärsförfarandet är väsentligt, ur förslaget utgå. 1 stället torde i

förslaget kunna intagas bestämmelser, som, delvis motsvarande stadgandet

i 12 § af 1891 års förslag till lag angående fullföljd af talan i

brottmål, angifva, att öfverdomstol, der så finnes lämpligt, i besvärsmål

eger att öfver viss angifven omständighet infordra parts yttrande,

vid äfventyr, om part ej ställer sig föreläggandet till efterrättelse, att

sådant ej verkar uppehåll med målets afgörande. Beträffande betydelsen

af ett sådant föreläggande och af underlåtenheten att ställa

sig detsamma till efterrättelse tillåter jag mig hänvisa till hvad af

mig erinrats vid 26 kap. 14 § rättegångsbalken.

Derest emellertid det skulle befinnas vara lämpligt att i besvärsförfarandet

söka inpassa förhörsinstitutet, torde, såvidt brottmålen angår,

vara erforderligt att angifva, huruvida hofrätten eller, der förhöret

hålles vid underrätt, underrätten skall kunna gifva den part, å hvilken

ansvar yrkas, föreläggande att komma tillstädes vid äfventyr af hemt
Bih.

till Rikad. Prof. Idol. I Samt. / Af it. 20 Höft. 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kon tji. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ning. Sådant synes ej — åtminstone ej med tydlighet — framgå uinu

gällande bestämmelser, hvilka, såsom helt naturligt är, i förevarande

hänseende allenast vända sig mot det fall, att någon tilltalad

uteblifver vid första instans.»

Under hänvisning till de vid 26 kap. 14 § gjorda anmärkningar

hemstälde Justitierådet Lilienberg, att inkallandet af den, som uteblifvit

med förklaring, måtte göras beroende icke blott af möjligheten

att kalla honom, utan äfven deraf, huruvida hofrätten ansåge inkallandet

erforderligt eller ej.

13 §.

I afseende å den i andra punkten upptagna tidsbestämmelse hemstälde

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Cassel och Grefberg om

införande af samma förtydligande tillägg, som föreslagits beträffande

liknande föreskrifter i 6 och 7 §§.

Justitieråden Huss, Lindbäck och Wijkander åberopade i afseende

å sista punkten hvad Justitierådet Wijkander vid 12 § yttrat.

14 §.

Hvad i denna § stadgades borde enligt Högsta Domstolens tanke

ega tillämpning ej allenast i der afsedda mål, utan äfven i de ärenden,

med hvilka hofrätt såsom första domstol toge befattning.

I öfrigt ansåg Högsta Domstolen sig böra vid denna § erinra, att

samma skal, som föranledt stadgande!! om offentlighet vid underrätt,

syntes med fog kunna åberopas till stöd för en uttrycklig föreskrift, att

då i brottmål, som hofrätt i egenskap af första domstol upptoge, partförhandling

inför hofrätten egde rum, rättegången skulle vara offentlig.

En dylik föreskrift vore desto mera af nöden, som förslaget åsyftade

upphäfvande af det enda nu gällande lagrum, som innefattade en

antydan om offentlighet i nyss angifna mål, nemligen det i 27 kap.

7 § rättegångsbalken upptagna stadgande, att der den, som å Konungens

och Kronans vägnar borde kära i hofrätten, tilltalade någon för

embetes eller annat groft brott, hans inlaga och den anklagades svar

skulle offentligen uppläsas. Den ifrågasatta nya föreskriften syntes

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kongt- Maj:ta Nåd. Proposition N:o 24.

211

emellertid ej ovilkorligen böra införas i nu förevarande § eller öfver

hufvud i rättegångsbalken utan kunde lämpligen erhålla formen af

en fristående författning eller ock sammanföras med de stadganden,

som för närvarande inginge i förordningen om offentlighet vid underdomstolarne

den 22 April 1881.

29 Kap.

4 §•

Justi tierådet Gr ef ber g anförde:

»Det här föreslagna stadgandet lär motsvara 30 kap. 16 § i nu

gällande rättegångsbalk, men förslaget innebär en väsentlig ändring i

nyssnämnda lagrum. För parts straffbarhet foi''dras enligt förslaget

allenast att hoffätts dom mot klara skäl öfverklagas, då deremot

enligt gällande lag jemväl förutsättes att sådan klagan föres emot

bättre vett. Till följd häraf har, med bibehållande af det förut bestämda

bötesbeloppet såsom strängaste straff, föreslagits en strafflatitud

från 100 till 500 daler. Häremot torde ej vara något att

erinra, men det förefaller deremot mindre tillfredsställande, att fullmäktig,

som enligt stadgandet i 30 kap. 16 § af nu gällande rättegångsbalk

skall plikta med fängelse, i förslaget alldeles uteslutits.

15 kapitlet 14 § i nämnda balk — det lagrum, som, derest förslaget

blefve lag, skulle vara tillämpligt å fullmäktig i förevarande fall —

innehåller, att fullmäktig, som mot bättre vett drifvit orättfärdig sak,

skall, jemte det han i följd af brottets beskaffenhet kan förklaras förlustig

rätt att föra andras talan, efter pröfning af domaren bota från

10 till 100 daler eller plikta med fängelse. Häraf skulle följa enligt

förslaget, att fullmäktig, som emot klara skäl för parts talan mot hofrätts

dom, kan straffas allenast, då han gör det mot bättre vett, och

ändå få försona sin förbrytelse med vida mindre bötesbelopp än part,

som icke mot bättre vetande klagar. I gällande lag har fastslagits

en viss solidaritet emellan sakegaren och hans ombud, dock att deri

senare i allmänhet kan straffas strängare, och skäl synes föreligga att

vidhålla den grundsatsen, enär fullmäktig i allmänhet är eller åtminstone

bör vara så qvalificerad, att han, bättre än parten sjelf, kan

bedöma huruvida rättegång bör fullföljas.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

I anledning häraf får jag- hemställa, att för fullmäktig stadgas

enahanda böter som för sakegaren och äfven såsom hittills fängelsestraff.

»

Justitierådet Lindbäck utlät sig:

»Någon rubbning af de ansvarsbestämmelser* till hvilka hänvisning

är gifven i 29 kap. 4 § rättegångsbalken, torde, äfven om de anses

vara i behof af förändring, icke lämpligen böra företagas annorledes

än i sammanhang med en revision af 29 kap. i dess helhet — en

fråga, hvilken nu icke föreligger.»

30 Kap.

1 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck och Petersson förenade

sig om följande yttrande:

»De skäl, som kunna åberopas till stöd för den i 25 kap. 8 §

upptagna bestämmelse, att hänvisning, som af underrätt meddelats

rörande sättet för talans fullföljd i hofrätten, skall lända till ovilkorlig

efterrättelse, föranleda ingalunda dertill, att, såsom nu förevarande §

innebär, af berörda hänvisning jemväl skall bero, i hvilken ordning

målet skall dragas under Konungens pröfning. Ej heller i öfrig! synes

tillräcklig anledning föreligga att, i strid med hvad sakens natur

synes kräfva, tillägga underrättens hänvisning eu dylik verkan. Af

chefen för justitiedepartementet bär i sådant hänseende hufvudsakligen

åberopats, att, i händelse ett mål genom besvär inkommit till hofrätten

och der afgjorts utan att förklaring infordrats, fullföljd genom

revisionssökande ej skulle kunna ifrågakomma, i ty att klagandens

motpart här ej kunde väntas ega kännedom om ändringssökandet och

alltså saknade anledning att hos Konungen inställa sig för bevakande

af sin talan. Denna svårighet torde emellertid kunna undanrödjas

genom upptagande af en föreskrift om skyldighet för part, som under

nyss angifna förhållanden söker revision, att om ändringssökandet

underrätta motparten.

i Med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, dels att

förevarande § måtte ändras derhän, att frågan huruvida ett från under
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

213

rätt fullföljdt mål skall genom revisionssökande eller genom besvär

dragas under Konungens pröfning, kommer att bero deraf, huruvida

talan i hofrätten enligt de i 25 kap. 1—5 §§ gifna stadganden skolat

fullföljas genom vad eller icke, dels ock att bland- stadgandena om

förfarandet i revisionssaker upptages nyss antydda föreskrift om kungörande

i visst fall af ändringssökandet.»

Derjemte yttrade Justitierådet Lindbäck:

»Med hänsyn till beskaffenheten af de ärenden, hofrätten såsom

förste domstol upptager, torde det vara lämpligt, att, äfven om ett

dylikt ärende någon gång blifvit genom stämning anhängiggjordt,

talan mot hofrättens slutliga utslag jemväl i sådant ärende fullföljes

genom besvär. Om denna åsigt vinner godkännande, skulle deraf

föranledas jemkning i andra stycket af denna §.»

3 §•

\ A ''

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck och Petersson erinrade,

att, derest första paragrafens bestämmelser rörande ordningen för

klagan öfver hofrätts utslag blefve i enlighet med deras hemställan

ändrade, deraf föranleddes en jemkning i sista satsen af förevarande §.

4 §•

Under erinran, att utslag, hvarigenom hofrätt i dit fullföljdt mål

dömt till värjemålsed och på sådan grund beslutit. återförvisning, under

alla förhållanden borde kunna omedelbart öfverklagas, hemstälde Justitieråden

Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg,

att, då de i paragrafens senare stycke förekommande orden

»med undanrödjande af underrätts slutliga utslag» möjligen skulle

kunna gifva anledning till en annan mening, nämnda ord, hvilka för

öfrigt syntes öfverflödiga, måtte uteslutas.

'' * '' '' i '' • • ‘ : • .« i : i *’ ‘ ''!''■''! ...i .t : i ’

6 §•

Justitierådet Petersson erinrade, att i händelse 1 b kap. 3 § underginge

ändring i den riktning Justitierådet föreslagit, det till förekommande

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

af missförstånd borde i förevarande § uttryckligen angifvas, att densamma

afsåge hofrätts utslag i allenast sådan fråga, som jemlikt 16

kap. 3 § blifvit från underrätten fullföljd utan sammanhang med

kufvudsaken.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Då förslagets affattning kunde gifva anledning till den felaktiga

tolkning, att klagan öfver hofrätts utslag vore förbjuden äfven i det

fall, att hofrätten på den grund att förutsättningarne för tillämpning

af 16 kap. 3 § ej vore för handen, vägrat upptaga besvären till pröfning,

och då klagan mot hofrätts beslut, som gillar en framstäf invändning

om domarejäf, äfven borde få fullföljas, hemställes att §:n

måtte få den lydelse, att klagan i allmänhet förbjödes i fall hofrätten

faststält underrättens beslut.»

7 §•

Justitierådet Wijkander yttrade, att derest antagas finge att den

högst betydande ökning i justitiekanslerens embetsgöromål, som utan

tvifvel blefve en följd af stadgandet i första stycket af förevarande §,

icke komme att verka hindrande för justitiekanslerens öfriga embetsverksamhet

— en fråga, hvarpå Justitierådet icke kunde inlåta sig —

mot stadgandet icke syntes vara något att anmärka.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att för tydlighetens skull efter första

punkten borde inskjutas orden »der han ej tillika är målsegare», och

fann andra punkten icke nog tydligt uttrycka hvad dermed torde

åsyftas, eller att det vore icke den allmänna åklagaren, utan justitiekansleren

genom en af honom förordnad person, som skulle fullfölja

målet, i fall justitiekansleren ansåg talan höra fullföljas.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Det kan inträffa, att i mål, hvarom här är fråga, allmän åklagare

för talan om ansvar eller skadestånd för gerning, som blifvit mot

åklagaren sjelf i hans egenskap af tjensteman begången. I sådana

fall torde åklagaren böra tillerkännas rätt att, utan förordnande af

justitiekansleren, öfverklaga hofrättens utslag, så vidt det angår sagda

talan.»

Justitierådeu Lilienberg, Huss, Lindbäck, Wijkander och Cassel

ausågo, att senare stycket af denna § borde såsom öfverflödigt ur

förslaget utgå.

s. 215 Kontrollera mot PDF

KongJ. Måj:ts Nåd. Proposition No 24.

215

B §.

Beträffande uttrycket »eller förordnat om annan dermed jemförlig

åtgärd» åberopade Justitieråden Lilieriberg och Lindbäck hvad Justitieråden

vid 16 kap. 9 § rörande samma uttryck anfört.

Justitierådet Huss yttrade:

»Om, på sätt jag vid 16 kap. 9 § hemstält, det varder tillåtet

att föra särskild talan emot underrätts beslut, hvarigenom framstäldt

yrkande om qvarstad, skingringsförbud eller förordnande om annan

dermed jemförlig åtgärd blifvit af underrätten ogilladt, bör enligt

min mening klagan öfver hofrätts utslag, hvarigenom underrättens

utslag faststälts, ej vara tillåten; och torde bestämmelsen härom böra

intagas i nu förevarande §.»

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg förenade sig om följande yttrande:

»Då enligt förslaget rätt till klagan öfver onödigt uppskof ej

medgifves i fråga om beslut, som hofrätt i första hand meddelat —

vare sig i fullföljdt eller omedelbart anhängiggjordt mål — synes det

mindre följdriktigt,'' att, såsom förevarande § innebär, beslut, hvarigenom

hofrätt, i anledning af der förd klagan öfver förment onödigt

uppskof, faststält det öfverklagade utslaget, skulle kunna hos Konungen

öfverklagas. Med afseende härå och då hittills gängse praxis,

som äfven i sistnämnda fall utesluter klagan, veterligen ej medfört

några olägenheter, synes paragrafens sista punkt böra ändras derhän,

att hofrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 10 § dragits under

hofrättens pröfning, ej i något fall må öfverklagas.»

9 §•

I fråga om verkställighet af vissa under rättegången meddelade

beslut hänvisade Justitierådet Lilienberg till hvad vid 16 kap, 9 §■

anmärkts, såsom tillämpligt jemväl å hofrätts beslut.

<

10 §.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg förenade sig om följande yttrande,:

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Koriql. MajUs Nåd. Proposition N:o 24.

»Då deri i förevarande § gifna hänvisning till 25 kap. 7 § anginge

allenast frågan om talans fullföljd i vissa fall, kunde under densamma

näppeligen inbegripas den i slutet af sistnämnda § upptagna

föreskrift om rätt för part, som ej fullföljt talan i hofrätt, att ändock

i visst fall påkalla pröfning af underrätts beslut. Uppenbarligen borde

emellertid äfven sistnämnda föreskrift ega motsvarande tillämpning i

afseende å hofrätts beslut; och syntes detta böra angifvas antingen

genom ett i sådant syfte infördt tillägg till förevarande § eller genom

förändrad affattning af nyss omförmälda hänvisning.»

I öfrigt bemstälde Justitierådet Lilienberg, huruvida icke någon

förändring af redaktionen erfordrades i följd deraf att ett af hofrätt i

dit instämdt mål meddeladt edgångsutsläg enligt 16 kap. 12 § och

30 kap. 1 § får särskild! öfverklagas, ehuru det, såsom också i 16

kap. 12 § sägs, är ett under rättegången meddeladt beslut.

11 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss. Lindbäck och Wijkander erinrade

om hvad Justitieråden vid 25 kap. 8 § i särskilda afseenden anfört.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Då äfven hvad beträffar beslut under rättegången angående

häktad person besvärstiden enligt 23 § skall räknas från delfående!,

torde jemte utslag äfven beslut af ifrågavarande slag böra delgifvas

honom.»

Justitieråden Cassel och Grof ber g erinrade om den vid 15 kap.

7 § gjorda anmärkning.

I afseende å det i paragrafens andra punkt intagna stadgande

om rätt för part, hvars motpart anmält missnöje med hofrätts dom,

att på begäran erhålla bevis om berörda anmälan äfvensom angående

tiden för talans fullföljd, anmärkte Justitieråden Lilienberg, Huss,

Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att, för så vidt förslaget

åsyftade, att beviset skulle utfärdas af hofrätten, sådant skulle leda

till onödig omgång och tidsutdrägt. Afsåges åter, att beviset skulle

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

217

meddelas af någon hofrättens tjensteman, vore stadgandet öfverflödigt

och borde i hvarje fall ej inflyta i allmänna lagen.

Vidare ansågo Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson

och Grefberg föreskriften i §:ns sista punkt böra, såsom närmast

sammanhängande med bestämmelserna i 12 §, öfverflyttas till sistnämnda

§.

Justitierådet Cassel yttrade:

»Senare stycket i förevarande § anser jag böra utgå. Förslagets

mening lärer vara, att vederpart ej skall höras öfver missnöjesanmälan,

och vid sådant förhållande är det föreslagna stadgandet öfverflödigt,

men kan möjligen tolkas så, att vederpart bär höras öfver

dylik anmälan, ehuru sådant ej är nödigt. Anses emellertid stadgandet

böra bibehållas, bör det, såsom sammanhängande med bestämmelserna

i 12 §, till samma § öfverflyttas.»

14 §.

Högsta Domstolen ansåg den hänvisning, som här gåfves till 26

kap. 3 § böra utbytas mot fristående bestämmelser, svarande mot

slutmeningen i förra stycket af nämnda § och föreskriften i samma

§:s senare stycke.

I öfrigt erinrade Justitieråden fluss, Lindbäck, Cassel och Grefberg,

att hvad början af 26 kap. 3 §:ns första stycke innehölle derom,

att bevis rörande vägran att upptaga vadeanmälan skulle med

angifvande af skälen för beslutet tecknas å utslaget, ej gerna kunde

med hänsyn till det i hofrätterna brukliga expeditionssätt, tillämpas i

afseende å missnöjesanmälan, hvarom här vore fråga.

16 §.

På skäl, som framginge af hvad vid 26 kap. 5 § blifvit anfördt,

fann Högsta Domstolen de i första punkten af förevarande § upptagna

orden »sjelf eller genom ombud» böra uteslutas.

Enär det icke kunde tillkomma Nedre Justitierevisionen — som

enligt gällande instruktion utgjorde en allenast af revisionssekreterarne

bestående kollegial myndighet — att mottaga den skriftliga in
Bih.

till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd, 20 Höft. 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kong1. Magt» Nåd. Proposition N:o 24.

laga, som här afsåges, utan sådant måste ankomma på en tjensteman

i den afdelning af Konungens kansli, som uti instruktionen benämndes

Justitierevisionsexpeditionen, hemstälde Justitieråden Lilienberg och

Lindbäck, att uttrycket »Konungens Nedre Justitierevision» måtte utbytas

mot »Justitierevisionsexpeditionen».

Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden Lilienberg, Huss

och Lindbäck instämde, yttrade:

»Det i förslaget såsom benämning å klagoskriften i revisionssak

använda uttrycket »revisionsansökning» synes mig mindre lämpligt;

enligt min mening vore ordet »revisionsinlaga» — bildad! i analogi

med vadeinlaga — här att föredraga.»

Justitierådet lÅndbäck, med hvilken Justitieråden Lilienberg och

Huss förenade sig, hemstälde i fråga om uttrycket »deri lian framställer

sin talan» på skäl, som af Justitierådet anförts vid 26 kap. 5 §,

att jemväl sagda uttryck måtte här utgå.

Enär det med skäl kunde befaras, att, derest i enlighet med förslaget

de för fullföljd af talan mot hofrätts utslag stadgade prestanda

af ekonomisk natur komme att afskaffas, utan att i sammanhang dermed

verksammare anordningar, än förslaget afsåge, blefve vidtagna

i syfte att motverka ett alltför starkt tillflöde af mål till högsta instansen,

antalet der fullföljda mål skulle ökas i sådan grad, att pröfning

af dessa mål ej kunde inom skälig tid med befintliga arbetskrafter

medhinnas, ansåg Högsta Domstolen nödigt, att, till förebyggande

häraf, toges i öfvervägande, huruvida icke den rättegångsafgift,

som, under benämningen revisionsskilling, enligt förslaget likasom

enligt gällande lag skulle erläggas af part, som ville söka revision,

kunde väsentligen förhöjas; och funno härvid Justitieråden Lindbäck,

Wijkander, Cassel och Gr ef ber g med hänsyn bland annat till

den högst betydande minskning, penningevärdet undergått sedan den

tid, då nämnda afgift bestämdes till sitt nuvarande belopp af 200

daler, en förhöjning till 500 daler icke kunna föranleda några afsevärda

betänkligheter, helst om, såsom förslaget innebure, lättad utväg

bereddes part att på grund af fattigdom vinna befrielse från afgiften;

hvaremot Justitieråden Lilienberg, Huss och Petersson funno sig böra

hemställa om en förhöjning allenast till 400 daler.

Beträffande senare stycket af förevarande § erinrade Högsta Domstolen,

att fattigdomsbevis, som här afsåges, uppenbarligen ej borde,

såsom förslagets ordalydelse innebure, kunna med laga verkan in
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

219

gifvas efter den timme å inställelsedagen, som enligt första stycket

gälde såsom fatalietid för sjelfva inställelsen.

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitierådet Wijkander instämde,

anförde:

»Det intyg om medellöshet, som i andra stycket af denna § afses,

får enligt förslaget icke meddelas med mindre en sådan särskild

undersökning, som der omförmäles, förut egt rum. Äfven om den

sökande är fattighjon, i konkurs eller eljest, enligt hvad för den intygsgifvande

myndigheten med visshet är känd!, saknar alla tillgångar,

fåf ej ett dylikt intyg meddelas utan att eu undersökning af

sökandens förmögenhetsförhållanden förut egt rum antingen genom

sökandens försorg eller i hvarje fall på hans bekostnad. Att en dylik

undersökning i många, kanske de flesta fall för den sökande

måste medföra afsevärda kostnader lärer ej kunna undvikas, och dessa

kostnader komma, vid dét förhållande att sökanden får antagas vara

obemedlad, uppenbarligen att för honom blifva synnerligen kännbara.

De sålunda föreslagna bestämmelserna synas mig icke tillfredsställande.

Enligt förslaget får intyg, hvarom nu är fråga, meddelas

allenast af vissa, till antalet mycket få myndigheter och tjensteman.

Då emellertid dessa n^ndigheter och tjenstemän vid intygs meddelande

uppenbarligen handla å tjenstens vägnar och sålunda under tjenstemannaansvar,

vill det synas som borde det icke vara med någon

olägenhet förenad! att åt myndighetens eller tjenstemannens eget bepröfvande

öfverlåta att afgöra, huruvida någon undersökning af sökandens

förmögenhetsförhållanden må erfordras eller ej, innan intyg kan

meddelas. I hufvudsakligen sådan riktning var nya lagberedningens

år 1891 afgifna förslag affattadt, och emot förslaget i denna del lärer

erinran icke hafva förekommit i de öfver förslaget afgifna yttranden.

Det synes mig derför som borde allt hvad förslaget innehåller

om undersökning af nu ifrågavarande art ur detsamma uteslutas och

förslaget härutinnan alltså komma att innehålla allenast, att sökanden

skall med intyg af i förslaget angifven myndighet eller tjensteman

styrka, att han icke eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen

eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Skalle emellertid ett dylikt stadgande anses möta betänkligheter,

hemställer jag, att förslaget i förevarande hänseende måtte åtminstone

så till vida ändras, att orden ''och eljest kändt är’ utbytas mot orden

''eller för int.ygsgifvaren eljest kändt är’ eller något annat lämpligt

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

uttryck, som medgifver att undersökning kan undvikas i alla de fall,

der sökandens medellöshet är utan sådan undersökning för intygsgifvaren

med visshet känd.»

Justitierådet Petersson yttrade.

»Att sådant bevis om oförmåga att nedsätta revisionsskilling, som

i senare stycket af denna § afses, skulle, såsom enligt förslaget blefve

fallet, kunna grundas å en af parten sjelf föranstaltad undersökning,

synes mig mindre lämpligt såväl ur allmän synpunkt: enär erforderlig

garanti för undersökningens tillförlitlighet svårligen står att vinna annorlunda

än derigenom, att undersökningen förrättas af person, som

den betygsgifvande myndigheten dertill särskild! förordnat, som ock

för parten sjelf: enär eu af honom enskildt föranstaltad undersökning

sedermera vid granskning af den betygsgifvande myndigheten lätteligen

kan befinnas otillfredsställande, i hvilket fall parten har att draga

ny kostnad för undersökning genom myndighetens försorg och, om

tiden är knapp, äfventyrar att förlora sin talan derför, att fattigdomsbeviset

ej kan inom bestämd tid erhållas. Jag hemställer alltså, att

förslaget ändras derhän, att, då undersökning om parts oförmåga att

nedsätta revisionsskilling skall ega rum, densamma alltid må verkställas

af person, som den betygsgifvande myndigheten dertill förordnat.

»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Lilienberg och

Puss förenade sig, anförde:

»Hvad angår stadgandena om rättighet att för fattigdom njuta befrielse

från revisionsskillings erläggande anser jag, lika med Justitierådet

Petersson, att undersökning, hvarom här är fråga, alltid bör

verkställas af person, som dertill förordnats af den intygsgifvande

myndigheten; men då understundom sökandens fattigdom kan vara af

myndigheten med visshet så känd, att någon undersökning ej är af

nöden, anser jag, lika med Justitierådet Cassel, att förslaget bör

ändras i sådan riktning, att undersökning må kunna i ofvan antydda

händelse undvikas.»

18 §.

Under hänvisning till de anmärkningar, som framstälts vid 4 och

15 §§ i 26 kap., hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck,

Cassel och Grefberg, att äfven i nu förevarande § uttrycket »ersättning

för inställelsen» måtte utbytas mot »ersättning för sin kostnad».

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

221

19 §•

Justitierådet Grof berg anförde:

»Om såsom anmärkts under 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § part i

allmänhet skulle ega skyldighet att utan föreläggande i hofrätt förete

fullständiga handlingar, kan det följdriktigt ifrågasättas, att enahanda

skyldighet jemväl skall åligga part, som fullföljer talan hos Konungen.

Emot ett dylikt stadgande har jag ej annat att erinra, än att det

föreslagna stadgandet i 192 § utsökningslagen i fråga om skyldighet

att vid besvär foga fullständiga handlingar torde utan betänklighet

äfven här kunna vinna tillämpning. Bortser man från den principiella

synpunkten, föreligga emellertid ej här samma skäl lör ändring af

förslaget, som då fråga är om fullföljd af talan till hofrätt, enär det

jemförelsevis sällan inträffar att till högsta instansen ingifvas ofullständiga-

protokoll, hvilket, har sin orsak deri, att parten har rymligare

tid för anskaffande af handlingar äfvensom att hofrätt för närvarande,

i öfverensstämmelse med hvad i 15 § af 30 kapitlet föreslås, till

Konungen insänder hos hofrätten befintliga handlingar och. således

bland dem äfven protokoll, som, i hofrätten förvarade, dit ingifvits

från den missnöjdes motpart.»

Justitierådet Lilienberg hänvisade till hvad han yttrat ! vid 26

kap. 7 § och 27 kap. 4 §.

20, 21 §§.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och

Grefberg erinrade att, derest 8 och 9 §§ i 26 kap. blefve i enlighet

med der gjord hemställan ändrade, deraf föranleddes en formel omarbetning

af nu förevarande §§.

22 §.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Det synes mig vara i hög grad önskligt-, om lagen uttryckligen

angåfve, i hvilka fall revisionsskillingen finge återbekommas. I detta

afseende lemnar förslaget rum för tvekan dels genom bestämmelsen,

att revisionsskillingen skall tillfalla kronan, om ändring icke göres i

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hofrättens utslag eller parterna förlikas, och dels genom att i senare

stycket endast angifva de fall, då sökanden kan tänkas i revisionsansökningen

sjelf yrka sådant återfående. Äfven i vissa andra fall än

dessa och det i första stycket upptagna, att hofrättens utslag ändras,

torde revisionsskillingen böra återlemnas; och då detta i intet fall

synes mig böra bero af sökandens yrkande, ville jag hemställa, om

icke åt §:n kunde gifvas ungefär en sådan affattning, att om hofrättens

utslag varder ändradt, eller revisionsskilling är ingifven, utan

att missnöje rätteligen anmälts, eller ock i mål, som bort genom

besvär fullföljas eller deri klagan ej må föras, förordnar Konungen,

att sökanden eger återbekomma revisionsskillingen, att om flera parter,

som ega gemensam talan, ingifvit mera än en revisionsskilling, de äro

berättigade att återbekomma hvad för mycket erlagts, samt att, om

intet af sagda fall är för handen, revisionsskillingen skall tillfalla

kronan. Särskild! i det fall att revisionsskilling ingifvits i ett mål,

som rätteligen bort genom besvär fullföljas, skulle det, med afseende

å 11 §:ns stadgande, att hvad hofrätten föreskrift skulle i fråga om

sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse, vara ganska ovisst,

om revisionsskillingen kunde återlemnas, såvida icke uttryckligt stadgande

derom i lagen meddelades.»

Justitierådet Gr ef ber g anförde:

»I fråga om parts rätt att återfå revisionsskilling utan hänsyn till

huruvida hofrätts utslag ändrats eller förlikning egt ruin, hvarom

andra momentet af denna paragraf handlar, torde kunna anmärkas

dels att tiden för framställande af yrkande härom borde endast så

begränsas, att det skall ske före målets afgörande, och dels, att möjligen

tvetydighet kan uppstå om de fall, då sådan rätt föreligger.

Af förslagets lydelse torde framgå, att dylik rätt förefinnes, då part

erhållit hänvisning att fullfölja talan genom revisionsansökning, men

klagan bort föras genom besvär, eller flera parter, som hvar för sig

erlagt revisionsskilling, egt rätt att gemensamt erlägga afgiften, eller

afgiften erlagts af part, som enligt lagens uttryckliga föreskrift är

derifrån befriad; men förslaget torde äfven kunna gifvas den tydning,

att part, som anser, att han på grund af fattigdom bort befrias från

afgiften, eger söka återfå densamma. Då emellertid meningen icke

kan vara att i sistnämnda afseende få hos Konungen förebringa utredning,

torde nu ifrågavarande moment böra affattas så, att en dylik

dikning förebygges.»

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 24.

223

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitierådet Petersson instämde,

yttrade:

»Att det yrkande om återfående af erlagd revisionsskilling, hvarom

i andra stycket af förevarande § förmäles, måste, för att komma under

pröfning, framställas i sjelfva revisionsansökningen, torde icke vara

nödvändigt, utan bör dylikt yrkande få framställas när som helst innan

målet företages till afgörande.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss förenade

sig, yttrade:

»Lika med Justitieråden Petersson, Cassel och Grefberg anser

jag det böra medgifvas part att när som helst innan målet företages

till afgörande framställa yrkande om återfående af erlagd revisionsskilling;

och torde andra stycket böra gifvas en affattning, som tydligare

än den föreslagna angåfve, att berörda yrkande för att komma

under pröfning måste väckas i den ordning, som här stadgas.»

23 §.

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitieråden Lilienberg, Huss,

Lindbäck, Wijkander och Petersson instämde, yttrade:

»Då i senare stycket af 11 § i förevarande kap. förutsättes, att

hofrättens utslag i mål, deri någon hålles häktad, kan antingen för

den häktade muntligen afsägas eller ock honom på annat sätt delgifvas,

men besvärstjden för den häktade i det fall, att utslaget blifvit

för honom muntligen afsagd!, uppenbarligen bör räknas från den dag

sådant skett och icke från den dag delgifning i detta ords vanliga

bemärkelse sedermera möjligen egt rum, hemställes om den ändring

i andra stycket af förevarande §, som häraf påkallas.»

27 §.

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Cassel och Grefberg hemstälde,

att till förtydligande af det i §:ns förra stycke upptagna

stadgande, framför slutorden »åligger hofrätten» måtte införas orden

»efter ty i 26 § sägs».

Justitierådet Grefberg åberopade hvad Justitierådet anfört under

19 § af detta kapitel såsom äfven vid 27 § tillämpligt.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

28 §.

Justitierådet Petersson, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde,

anförde:

»Enligt stadgandet i denna § skall vid kommunikation af besvär

i högsta instans den från hofrätten inkomna akten i målet styckas,

så att eu del deraf jemte besvären utlemnas till klaganden för delgifning

med motparten medan återstoden qvarstannar i Nedre revisionen

i afbidan på målets vidare fullföljd. De handlingar, till hvilka förklaranden

på detta sätt erhåller tillgång, komma i de flesta fall icke

att lemna honom erforderlig ledning för uppsättande af förklaringen,

i synnerhet om han härför behöfver anlita biträde, utan varder han i

väsentliga stycken hänvisad till sitt minne af hvad öfriga i mellaninstansen

företedda handlingar kunna innehålla. Af bestämmelsen

torde jemväl blifva en följd, att Högsta Domstolen, åtminstone i mål

deri ändring ifrågakommer, vid målets afgörande nödgas företaga en

ingående, tidsödande granskning af kommunikationsåtgärden för att

tillse, det icke vid hofrättsaktens styckning någon af de handlingar,

som bort åtfölja besvären vid dessas utlemnande till delgifning med

motparten, af misstag eller förbiseende kommit att qvarstanna bland

de i Nedre revisionen qvarhållna handlingarna, samt, i händelse så

skulle vara fallet, förordna om ny kommunikation. Med hänsyn till

dessa förhållanden torde det vara af nöden så ordna delgifningen,

att förklaranden erhåller tillfälle att taga del af hofrättsakten i dess helhet.

Emot förslagets bestämmelse att kommurtikation af besvär i

högsta instans skall ske genom klagandens försorg i stället för såsom

nu genom administrativ myndighet synes mig visserligen ur principal

synpunkt intet vara att erinra. Men praktiskt sedt medför denna

anordning, att besvärsakten mera än hittills varder utsatt för faran

att gå förlorad eller skadas. Då någon duplett af denna akt — särskilt

den deri infogade hofrättsakten — icke finnes, och densamma

äfven efter målets afgörande kan behöfvas vid pröfning af möjligen

förekommande nåde- eller resningsansökan, torde i det allmännas intresse

ligga, att åt handlingarna, så långt ske kan, beredes skydd

under kommunikationen; och då i detta hänseende nu gällande ordning

för besvärens delgifning synes mig ega företräde framför den föreslagna,

anser jag mig böra hemställa, att äfven derutinnan må förblifva

vid hvad hittills varit vanligt».

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

225

Justitieråden Huss och Lindbäck instämde i den af Justitierådet

Petersson uttalade mening, att vid delgifning af besvär, som blifvit

hos Konungen anförda, tillfälle bör beredas förklaranden att taga del

af hofrättsakten i dess helhet.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel förenade

sig hemställde, att den föreslagna bestämmelsen ofn att vid delgifning

af besvär, som hos Konungen anförts, den klagande jemväl skulle

tillställa vederparten de i hofrätten af klaganden ingifna handlingar,

öfver hvilka vederparten ej blifvit hörd, måtte erhålla sådant förtydligande,

att klaganden icke kunde, anses hafva åliggande att delgifva

vederparten underrättens protokoll eller öfriga sådana handlingar och

skriftliga bevis, hvilka part enligt den af Justitieråden föreslagna lydelsen

af 27 kap. 6 § ej vore skyldig att tillställa vederparten.

•••tv! .b in tvj-ä!It; nm.J ovmi: gi* •• uVwjiwiv-J ''

:iir ->■"< . 29 §. r
i

, yy (Vhi t .■ ? "r -lo --c. .. ^ ■,

Högsta Domstolen hemstälde, att ordet »ingifva» i första stycket

utbyttes i mot ordet »insända»;''

Justitierådet Lindbäck anmärkte beträffande sista punkten, att

hofrättens tillkännagifvande torde böra omfatta jemväl den påföljd,

somo enligt27 kap. 13 § inträder, derest part ej inom stadgad tid

äfgifver påminnelser. .mb>.

• \ v< . i v( i > i • £tbi:v ■ jji )<, /;v *. * rfav,null ; *: i i • ’ • :• r

30 §.

<•*>) »■ i '' • •• * * / • • i * i #. ''''?rr

Justitieråden J3mss, Lindbäck och Wijkander erinrade om de

anmärkningar, som af Justitieråden framstälts vid 26 kap. 14 § bch

27 kap. 12 och 13 §§.

Justitieråden Lilienberg, Petersson och Grefberg erinrade om

hvad Justitieråden vid 26 kap. 14 § anmärkt i fråga om förhör med

uteblifven svarande såsom tillämpligt jemväl å den i sista punkten af

förevarande § meddelade bestämmelse.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Slutligen anmärkte Högsta Domstolen vid 30 kap., att förslaget

icke upptoge några bestämmelser, svarande mot de enligt kapitlets

15 § för närvarande gällande föreskrifter om stadfästelse af förlikning

i mål, som droges under Konungens pröfning; och hemstälde Högsta

Domstolen, som fann bestämmelser i detta ämne vara af nöden, att

dylika måtte införas antingen i förevarande kap. eller bland de i 20

kap. gifna stadganden om förlikning.

31 Kap.

2, 3 §§.

Högsta Domstolen ansåg sig icke kunna tillstyrka, att de föråldrade

och i vissa hänseenden ur bruk komna bestämmelserna i 2 och

3 §§ af 31 kap. rättegångsbalken blefve, på sätt förslaget afsåge, i

hufvudsakligen oförändrad affattning upptagna i den föreslagna nya

lagen. De i förslaget ifrågasatta förändringarna i berörda lagrum

hade tillkommit hufvudsakligen af formella skäl och inskränkte sig

dertill, att hvad lagrummen för närvarande innehölle om skyldighet

för den sökande att ställa borgen för kostnad och skada samt att

fullgöra dom uteslutits. Hvad förslaget sålunda åsyftade syntes emellertid

med lika verkan kunna vinnas genom ett stadgande derom, att

hvad ifrågavarande båda lagrum innehölle i nyssberörda hänseenden

skulle vid den nya lagens trädande i kraft upphöra att gälla. Högsta

Domstolen hemstälde derför, att nu ifrågavarande båda paragrafer

måtte ur förslaget uteslutas, i hvilket fall jemväl lagförslagets ingress

borde undergå motsvarande jemkning, men att deremot i den föreslagna

promulgationslagen måtte upptagas en bestämmelse i ofvan

anfördt syfte.

I

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

227

2:o) Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende & införande af

lagen angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel instämde,

anförde:

»I denna paragraf uppställes såsom hufvudregel, att mål, som vid

den tid lagen träder i kraft redan äro anhängiga vid domstol, skola

behandlas enligt nu gällande lag. Denna regel skall dock icke tilllämpas

i fråga om fullföljd af talan emot utslag och beslut i dessa

mål, då de meddelats efter det nya Tagen trädt i kraft, utan de nya

bestämmelserna skola gälla. Nya lagen skall således tillämpas i fråga

om rättsmedel och tid samt hvad i öfrigt bör iakttagas vid fullföljd

af talan. Angående detta stadgande torde kunna anmärkas, att de

nya bestämmelserna borde tillämpas äfven i fråga om underställning.

I afseende å den grupp af utslag och beslut, å hvilka nu nämnda

tidsförhållanden inträffa, stadgas tillika det undantag från hufvudregeln,

att den nya lagen skall tillämpas beträffande förfarandet i

högre rätt, då talan fullföljts; således i fråga om skriftvexling, kommunikation,

förhör, underställning och dylikt. Af sistnämnda stadgande

framgår dock icke tydligt huruvida den nya eller äldre lagen

skall i högre rätt gälla, om der yppas jäf emot domstol eller domare

i lägre instans eller i fråga om först i högre rätt framstäld invändning

emot stämning. Då frågor härom rätteligen böra bedömas efter

äldre lag, torde det vara lämpligt att så affatta paragrafen, att deraf

tydligt framgår, att med dylika jäf eller invändningar skall förfaras

enligt sistnämnda lag.»

2 §•

Högsta Domstolen fann det ej vara fullt tydligt, huruvida de i

Kongl. brefven den 18 November 1762 och den 15 April 1774 meddelade

bestämmelser om dagabot för försummelse att i rätt tid insända

handlingar i underställningsmål, vore att hänföra till de tillägg

till 25 kap. rättegångsbalken, hvilka enligt förevarande § skulle anses

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

upphäfda. Med afseende härå och då enligt Högsta Domstolens åsigt

dagabot utgjorde en mindre lämplig påföljd för en försummelse, hvilken

såsom den ifrågavarande kunde förekomma under timligen vexlande

omständigheter, hemstälde Högsta Domstolen, att omförmälda

Kongl. bref måtte upptagas bland de författningar, som uttryckligen

förklarades upphäfda.

Vidare ansåg Högsta Domstolen, att i denna § lämpligen borde

intagas det stadgande, hvarom i anmärkningen till 31 kap. rättegångsbalken

gjorts hemställan, och erinrade, att sedan lagen angående

böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål

den 8 November 1889 blifvit ersatt med lagen den 10 Juli 1899 angående

påföljd i vissa fall åt parts uteblifvande i brottmål, sistnämnda

lag borde i 10:de stycket åt förevarande § angifvas såsom delvis

upphäfd.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig derjemte om följande

yttrande:

»Genom det föreslagna upphäfvandet af hvad i förordningen den

6 Oktober 1882 och lagen den 8 November 1889 (numera lagen den

10 Juli 1899) finnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst

tall af böter, hvartill någon enligt samma författningar blifvit fäld,

synes den olägenhet kunna uppkomma, att verkställighet af beslut,

hvarigenom part enligt nämnda lagrum fälts till böter, i vissa fall

kan komma att allt för länge anstå. Har nemligen part genom beslut

under rättegången, afkunnadt innan den föreslagna nya lagen

träder i kraft, fälts till dylika böter och har ej beslutet hunnit bringas

till verkställighet före nämnda dag, lärer verkställigheten komma att

anstå, måhända i flere år. Beslutet får nemligen icke bringas till

verkställighet förr än det vunnit laga kraft, hvilket väl icke lärer inträffa

förr än underrättens slutliga utslag i målet vunnit laga kraft

eller, öfverklagadt, blifvit faststäldt.

De olägenheter man velat genom ifrågavarande lagbestämmelser

förekomma, skulle således genom deras upphäfvande i viss mån

återinträda. Det synes derför kunna ifrågasättas, om icke nyssnämnda

lagstadganden borde förklaras vara fortfarande gällande i afseende

å böter, som ådömts genom beslut, meddeladt innan den nya

lagen trädt i kraft.»

i

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

4 §•

Justitierådet Lilienberg hemstälde om uttrycket verldslig domstol

i detta sammanhang vore rätt lämpligt., helst det samma syntes kunna

uttryckas genom att i slutet af §:n tillägga: »eller blifvit af domkapitel

handlagdt».

5 §.

Beträffande den föreslagna lydelsen af 10 § konkurslagen ansågo

Justitieråden Lindbäck och Petersson, att i sammanhang med

föreskriften angående klagan af annan än gäldenären borde, till vinnande

af nödig fullständighet, intagas en erinran, att i afseende å

klagan af gäldenären rättegångsbalkens stadganden skulle lända till

efterrättelse.

10 §.

’ '''' I: i> ■

Med erinran, att i förslaget ej upptagits föreskrifter, svarande

mot dem, som 1807 års förklaring innehölle rörande Konungens befallningshafvandes

skyldighet att. ofördröjligen till vederbörlig myndighet

öfversända besvär eller nådeansökning, som af häktad person

ingifvits till Konungens befallningshafvande, hemstälde Justitieråden

Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, som ansågo

det vara af vigt, att berörda skyldighet vore uttryckligen i

lag fastst,äld, att bestämmelser af ifrågavarande innehåll måtte införas

i sista stycket af förevarande §.

11 §•

I afseende å paragrafens sista stycke anmärkte Justitieråden

Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att deraf

ej tydligt framginge, huruvida anmälan om missnöje med hofrätts

dom i mål, som här afsåges, skulle kunna med laga verkan ingifvas

till Konungens befallningshafvande, och hemstälde Justitieråden,

som ansågo giltig anledning ej föreligga att i berörda hänseende meddela

undantag från rättegångsbalkens stadganden, att i förevarande

lagrum måtte bestämdt, angifvas, att sådant ej vore åsyftadt,.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

3:o) Förslag till lag angående ändring i vissa delar af utsöbningslagen.

39 §.

Justitierådet Grcfberg, med hvilken Justitierådet Cassel instämde,

yttrade:

»Enligt förslaget får utmätning verkställas å dom, som ej vunnit

laga kraft, men den tappande kan undvika utmätning å sådan dom,

vare sig den meddelats af underrätt eller hofrätt, genom nedsättning

af penningar, svarande mot det utdömda, hos Konungens befallningshafvande

i det län, der den tappande har sitt hemvist, och i fråga

om underrätts dom jemväl genom att ställa pant eller borgen för

hvad utdömdt blifvit och för den skada, som genom uppehållet kan

vållas. Den vinnande kan emellertid intill dess honom veterligen

sådana åtgärder vidtagits när som helst lemna domen till verkställighet,

och det kan derför inträffa, att åtgärd, som hindrar utmätning, ehuru

den vidtagits innan utmätning påkallats eller under tiden emellan

domens aflemnande till exekutor och sjelfva förrättningen, dock

först dervid blifver bekant. Af dessa förhållanden lärer följa, att

tappande part, som vill undvika utmätning eller åtgärder för dess

vidtagande, skall hos vederparten, derest det ej är denne eljest

kunnigt, styrka, att den tappande fullgjort hvad som är nödigt för

att förebygga utmätning, och att kostnaden för en i laga ordning

sökt utmätning, som af nu berörda orsaker inställes, under förutsättning

att domen ej ändras, icke i vidare mån drabbar utmätningssökanden,

än att han kan nödgas förskjuta densamma; men om så är

förhållandet, bör den tappande ega rätt att nedsätta hvad honom

ådömts utgifva hos den Konungens befallningshafvande, som han för

sig finner vara lämpligast, en rättighet, som äfven bör följa deraf,

att det kan hända, att den tappande icke har hemvist inom riket, i

hvilken händelse han eljest skulle vara rättslös.

I anledning häraf får jag hemställa, att i paragrafens andra punkt

orden ’i det län der han har sitt hemvist’ måtte utgå och att följaktligen

äfven den i andra stycket upptagna bestämmelsen om viss

tid för utöfvande af lyftningsrätten uteslutes och frågan om det nedsatta

beloppets insättande i bankinrättning göres beroende af att den

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,24.

231

vinnande derom framställer yrkande eller, öfver sådant yrkande hörd,

icke inom af Konungens befallningshafvande föreskrifven tid begagnar

sig af lyftningsrätten.»

Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Petersson erinrade, att,

derest, såsom förslaget innebure, en tappande part skulle kunna genom

företeende af bevis om nedsättning af honom till utgifvande ådömdt

belopp förhindra utmätning, skyldig hänsyn till den vinnande parten

syntes kräfva, att kostnaden för en utmätningsförrättning, som af

dylik anledning ej lände till åsyftadt. resultat, i allmänhet komme att

drabba den tappande; och hemstälde Justitieråden förty, att i 164 §

utsökningslagen måtte införas ett tillägg i syfte att, då vid utmätningsförrättning

upplystes, att nedsättning egt rum, och utmätning

förty ej kunde ske, förrättningskostnaden ändock skulle uttagas hos

den tappande parten, så framt denne ej bevisligen inom viss tid före

förrättningen underrättat motparten om nedsättningen.

Då tillräcklig anledning ej syntes föreligga att, med afvikelse

från motsvarande bestämmelser i gällande lag, uppställa den grundsats,

att nedsättning af utdömdt belopp i hvarje fall skulle ega rum

hos en viss befallningshafvande, helst som en dylik grundsats ej

sällan kunde föranleda olägenheter för parter, som hade sina hufvudsakliga

affärsförbindelser annorstädes än i det län, der nedsättningen

skulle ske, hemstälde Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Petersson,

att i paragrafens andra punkt orden »der han har sitt hemvist»

måtte utgå, hvaraf åter blefve en följd, att den i andra stycket upptagna

bestämmelse om viss tid för utöfvande af den vinnande partens

lyftningsrätt uteslötes, och frågan om det nedsatta beloppets insättande

i bankinrättning gjordes beroende af att bemälde part derom

framstälde yrkande eller, öfver sådant yrkande hörd, icke inom honom

förelagd tid begagnade lyftningsrätten.

För den händelse emellertid grundsatsen om nedsättningens verkställande

hos en viss befallningshafvande ansåges böra bibehållas,

erinrade Justitieråden, att bestämmelser tarfvades om, huru förfaras

skulle i det af förslaget ej berörda fall, att den tappande parten icke

hade hemvist inom riket.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss instämde,

yttrade:

»På de af Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Petersson anförda

skäl hemställer jag, att i 164 § utsökningslagen måtte införas

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

en bestämmelse i syfte att, då vid utmätningsförrätfning upplyses, att

nedsättning egt rum, och utmätning förty icke kan ske, förrättningskostnaden

ändock skall uttagas hos den tappande parten, så framt

denne ej vid förrättningen styrker, att han inom så god tid före densamma

tillstält motparten bestyrkt afskrift af nedsättningsbeviset, att

denne kunnat derom underrätta utmätningsmannen innan han begifvit

sig till förrättningsstället.

I öfrigt är jag ense med Justitieräden Lilienberg, Wijkander

och Petersson.

I ändamål af redaktionens förtydligande torde i det stycke, som

handlar om huru utmätning å hofrätts dom må kunna förebyggas,

emellan orden ’der’ och ''nedsättning’ böra införas orden ’den tappande

styrker att’.»

-■ :■ ''i •.-• • - ■ : ■'' : vM.r . ij-p.;. .'')■*?■

171 §.

Beslut, hvarigenom öfverexekutor föreläde part att inom viss tid

ingifva felande protokoll, borde enligt Högsta Domstolens tanke likasom

motsvarande beslut i rättegångsmål innefatta underrättelse om

den påföljd, som komme att inträda, der föreläggandet ej fullgjordes.

179 §. i

Med erinran om den vid 27 kap. 1 § rättegångsbalken framstälda

anmärkning hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck Petersson,

Cassel och Grefberg, att besvärstiden för Gotland måtte

äfven i här afsedda fall sättas till 30 dagar.

185, 186* 187 §§.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Petersson, Cassel och Grefberg

erinrade, att, derest 27 kap. 6, 7 och 11 §§ rättegångsbalken blefve

i enlighet med Justitierådens hemställan ändrade, motsvarande ändringar

borde vidtagas i nu förevarande §§.

I afseende å 185 § anmärkte Justitieråden Lilienberg, Cassel

och Grefberg ytterligare, att den i paragrafens tredje stycke före
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

233

kommande hänvisning till 181 § lämpligen kunde utbytas mot uttrycklig

föreskrift, att här afsedda kungörelse i allmänna tidningarna

skulle införas tre gånger minst 14 dagar mellan hvarje gång.

Justitierådet Wijkander erinrade om hvad af Justitierådet vid

27 kap. 6 § rättegångsbalken anförts samt hvad vid 11 § anmärkts,

och Justitierådet Lindbäck åberopade de af honom vid 27 kap. 6 och

11 §§ framstälda eller biträdda anmärkningar i den mån de här egde

tillämplighet.

Vidare yttrade Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden

Huss och Lindbäck instämde:

»I öfverensstämmelse med hvad vid 27 kap. 7 § rättegångsbalken

hemstälts, syntes jemväl det i förevarande § föreslagna stadgande,

att förklaring må med allmänna posten till hofrätten insändas, böra

utgå. Särskildt medförde, i fråga om de utsökningsmål, hvari talan

mot hofrätts utslag kunde hos Konungen fullföljas, ett sådant stadgande

en ganska tvifvelaktig fördel för förklaranden, enär, derest han

i stället för att i hofrätten anlita kommissionär, insände sin förklaring

med posten, det i regeln skulle inträffa, att han finge kännedom om

hofrättens utslag först efter det tiden för fullföljd af talan deremot

vore ute.

Ett stadgande, sådant som det nu omförmälda, syntes för öfrigt,

för att kunna blifva af praktisk betydelse, förutsätta att den tjensteman,

som vore satt att i hofrätt mottaga inkommande handlingar,

Unge sig, i den för hofrätterna utfärdade instruktion, ålagd enahanda

förpligtelse, som i nådiga kungörelsen om skyldighet för vederbörande

tjensteman att till part öfversända diariebevis den 12 Juni 1885 funnes

föreskrifven.

Härförutom torde böra erinras att i nu gällande förordningar om

rätt för parter att till statsdepartement och förvaltande myndigheter

insända handlingar föreskrifves, att desamma skola insändas i betaldt

bref med allmänna posten.»

Slutligen yttrade Justitierådet Lindbäck, att med hänsyn till den

förändrade lydelse, 187 § skulle enligt förslaget erhålla, lämpligen

torde till 188 § höra fogas ett så lydande tillägg »eller den inlaga,

hvarom i 187 § förmäles».

Bill. till Likså. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Haft.

30

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Konf/I. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

192 §.

Justitieråden LAlienberg, fluss, Lindhäck, Petersson, Cassel och

Grefberg åberopade hvad Justitieråden vid 30 kap. 28 § rättegångsbalken

anmärkt.

4:o) Förslag till lag om verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit

laga kraft.

Då flere lagar, särskild! utsökningslagen, innehölle bestämmelser

om verkställighet af beslut, som ej vunnit laga kraft, ansågo Justitieråden

LUienberg, Huss obh Lindbäck önskvärdt, att nu förevarande

lag erhölle eu rubrik, som närmare än den föreslagna angåfve de

ämnen, hvilka i lagen behandlades.

Justitierådet, Grefberg, med hvilken Justitierådet Petersson instämde,

yttrade:

»Då den rätt, som enligt förslaget skulle tillkomma den sakfälde

att, för undvikande eller återgång af utmätning, nedsätta honom ådömda

böter och viten hos Konungens befallningshafvande, icke synes för

den sakfälde innebära någon egentlig förmån, i ty att insättning af

medlen i bankinrättning icke torde böra ifrågasättas, samt utmätning

af penningar för den sakfälde således medför enahanda verkan som

nedsättning häraf, men af rätt till dylik nedsättning kan uppkomma

den olägenhet, att åtgärder för verkställighet ej sällan komme att

vidtagas utan att hafva åsyftad verkan, torde ifrågavarande bestämmelser

kunna uteslutas.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss förenade

sig, anförde:

»Föreskriften, att den sakfälde, derest han ville undvika utmätning,

borde nedsätta honom ådömda böter eller vite hos Konungens

befallningshafvande, skulle medföra den olägenhet, att vederbörande

utmätningsman, i saknad af kännedom derom, att dylik nedsättning

egt rum, icke sällan finge ändamålslöst inställa sig hos sakfälde personer

i syfte att verkställa utmätning, hvarigenom kostnader och besvär

förorsakades utan motsvarande nytta. Denna olägenhet torde kunna

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

235

hufvudsakligen undvikas, om i stället stadgades, att nedsättning af böter

och viten skall, för att medföra den verkan, som här afses, ske hos

utmätningsmannen i den ort, der den sakfälde har sitt hemvist. Blott

för det undantagsfall, att han ingenstädes eger stadigt hemvist, borde

medgifvas honom rättighet att göra nedsättningen hos Konungens

befallningshafvande.

I afseende å den i förslagets näst sista stycke intagna hänvisning

till gällande specialbestämmelser om verkställighet af utslag i polismål

anmärkte Högsta Domstolen, att till förebyggande af den missuppfattning,

att berörda bestämmelser, endast så vidt de anginge hofrätts

utslag, skulle ega fortfarande giltighet, ordet »hofr ätts» måtte

uteslutas.

5:o) Förslag till lag angående beräknande af fatalietid i visst fall.

Under erinran, att den bestämmelse, som här föresloges, uppenbarligen

borde ega tillämpning icke allenast i mål utan äfven i ärende,

som vid domstol förekomme, hemstälde Högsta Domstolen, att sådant

måtte i förslaget angifvas.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 236 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

236

i

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-llegenten

i statsrådet å Stockholms slott den 31 December

1900,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: W ikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Justitieråden: Petersson,

Billing.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet Högsta Domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts

beslut den 30 September 1898 till Högsta Domstolen remitterade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2) lag. om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen angående

ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

3) lag angående ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4) lag angående verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit

laga kraft; samt

5) lag angående beräknande af fatalietid i visst fall.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda lagförslag samt

Högsta Domstolens öfver desamma afgifna utlåtande anförde departementschefen

:

»Med anledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar

hafva de remitterade förslagen blifvit öfversedda och ändrade, dervid

de anmärkningar, om hvilka ett flertal af Högsta Domstolens ledamöter

enat sig, i allmänhet blifvit iakttagna, Under åberopande af de

inom Högsta Domstolen för dessa ändringar anförda grunder, anser jag

mig nu hufvudsakligen böra angifva skälen dertill, att några särskilda anmärkningar,

som inom Högsta Domstolen framställa, synts icke böra föranleda

ändring i förslagen.

De bestämmelser lagen innehåller i fråga om domstols behörighet

äro enligt gällande rätt oeftergifliga och skola alltså, oberoende deraf,

huruvida invändning från parts sida göres eller icke, af domstolen beaktas.

I motsats härtill innebära de föreslagna nya bestämmelserna i 10 kap.

rättegångsbalken, att domstolen allenast i vissa, uttryckligen angifna fall

skall sjelfmant visa från sig mål, som enligt föreskrift i lag tillhör

annan domstol. Der något af dessa fall föreligger, tillkommer det emellertid

enligt förslaget icke allenast den underrätt, der målet anhängiggjorts,

att tillse det behörighetsreglerna varda iakttagna, utan i händelse sådant

blifvit af underrätt försummadt, skall, oberoende af anmärkning, felet

rättas i högre instans, der målet fullföljes. Härifrån göres likväl i 29 §

af det remitterade förslaget — motsvarande 30 § i den reviderade texten

— ett väsentligt undantag. Med afseende å brottmål, i hvilka enligt sista

inom. i nästföregående paragraf underrätten städse hav att iakttaga upprätthållandet

af lagens behörighetsregler, gifves nämligen en föreskrift,

som i regel utesluter, att högre rätt ex officio inlåter sig på frågan om

underrättens behörighet. Ett flertal ledamöter i Högsta Domstolen har

afstyrkt upptagande af en dylik föreskrift; och har till stöd härför anförts,

hurusom enligt förslaget kunde inträffa, att, oaktadt vid handläggningen

af ett mål hos öfverdomstol visat sig, att erforderlig utredning icke kunde

vinnas, med mindre målet förvisades till behörig underdomstol, öfverdomstolen

dock skulle vara nödgad att afdöma målet i befintligt skick.

Med anledning häraf anser jag mig böra, under framhållande af

att förslaget i förevarande hänseende öfverensstämmer med såväl lagkomité!^

och äldre lagberedningens förslag som ock nya lagberedningens

år 1893 afgifna förslag angående vissa invändningar i rättegång, erinra

derom, att i sådana fall, der undersökning af lokala förhållanden är af

nöden, det svårligen låter tänka sig, att underrätten skulle kunna förbise,

att målet ej tillhör dess upptagande. Den betänklighet, som yppats

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kongl. Majtts Nåd. Preposition Nio 24.

mot det föreslagna stadgandet, synes alltså, på sätt jemväl blifvit inom

Högsta Domstolen framhållet, näppeligen ega någon afsevärd praktisk

betydelse. Deremot är det uppenbarligen af ej ringa vigt, att i brottmål,

framför allt sådana som angå häktad, så vidt möjligt förebyg^es

att underdomstolens åtgärder varda på formella grunder undanröjda; och

att Uteslutandet af det nu ifrågavarande stadgandet skulle nödvändiggöra

kassation i åtskilliga fall, der tvingande skäl dertill eljest ej förelåge, synes

ovedersägligt. Härtill kommer, att om, såsom Högsta Domstolens fleste

ledamöter i annat sammanhang förordat och det reviderade förslaget jemväl

åsyftar, invändning om underrättens behörighet kommer att jemväl i

brottmål blifva processhindrande i den mening, att invändningen må

genom särskilda besvär fullföljas i hofrätten och dennas yttrande måste

afvakta* innan målet af underrätten afgöres, en dylik anordning skulle

vara temligen förfelad, om ej åt hofrftttens utslag gåfves definitivt bindande

kraft, så att behörighetsfrågan under ingå förhållanden kunde i

högsta instansen upptagas. Pa grund af det sålunda anförda har förevarande

paragraf ansetts böra bibehållas, dock med någon jemkning i

1 följd af erinringar, som vid granskningen af de föreslagna

bestämmelserna, i 16 kap. rättegångsbalken blifvit inom Högsta Domstolen

framstapla, hafva stadgandena om s. k. processhindrande invändningar

omarbetats i enlighet med hemställan af flertalet ledamöter; hvarjemte de

föreskrifter 16 kap. 6 § rättegångsbalken i sin nu gällande lydelse innehåller,

om meddelande af uppskof på parts derom framstälda begäran

blifvit upptagna i 14 kap. 8 § samma balk. Vidare har, till åvägabringande

af öfverensstämmelse mellan 5 § i 16 kap. af det remitterade förslaget

samt de efter förslagets utarbetande tillkomna stadgandena i 11

kap. 32 § rättegångsbalken, sistnämnda lagrum ansetts böra erhålla en

i viss man ändrad lydelse.

Hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit vid granskningen

af 16 kap. 9 § hemst,äldt i fråga om verkställighet å vissa under rättegången

meddelade beslut har, på sätt i annat sammanhang skall beröras,

blifvit i hufvudsak iakttaget.

1 fråga om det föreslagna af skaffandet af de för närvarande brukliga

skriftliga berättelserna i vademål hafva, tre ledamöter i Högsta Domstolen,

anfört att, om berättelserna bortfölle, stadgande i stället borde

meddelas derom, att förslag till rubrik å domen i målet skulle af referenten

på förhand uppsättas och underskrifvas samt i sådant skick efter

anslag hållas tillgängligt för parterna under viss kort tid. Att, i sammanhang

med berättelsernas afskaffande det å.lägges referent i vademål att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 24.

289

före målets föredragning uppsätta förslag till den blifvande domens rubrik:

är, såsom redan tillförne af mig framhållits, tvifvelsutan lämpligt;

och anhåller jag att, i händelse af förslagets godkännande, framdeles få

i underdånighet framlägga förslag till den ändring i hofrätternas arbetsordning,

som häraf påkallas. Deremot synes det mig icke vara nödigt

eller lämpligt, att i lag eller arbetsordning upptages föreskrift, att nämnda

förslag skall under viss tid hållas för parterna tillgängligt. Erfarenheten

utvisar, att för närvarande, då likväl berättelsen skall till parterna särskildt

utlemnas och af dem underskrifvas, erinran mot berättelsens innehåll

ytterligt sällan om någonsin förekommer; och detta förhållande,

hvithet väsentligen beror af de i hofrätten uppträdande ombudens bristande

kännedom om målen, skulle helt visst ej undergå förändring, om den ifrågasatta

föreskriften komme till stånd. Fast hellre lärer det kunna med

säkerhet antagas, att parter eller ombud endast i högst sällsynta undantagsfall

skulle göra sig besvär att i hofrätten ''efterhöra rubrikförslaget.

Den ifrågasatta anordningen komme alltså efter all sannolikhet att utgöra

eu för processen betydelselös formalitet, hvilken emellertid ofta nog kunde

vålla hinder och rubbning i hofrättens arbete.

Vid 26 kap. 1 § hafva Högsta Domstolens flesta ledamöter hemstält,

att vadepenningens belopp, som i förslaget blifvit, så för land som

stad, satt till tre daler, måtte förhöjas. I sådant afseende har anförts,

att en så ringa afgift som den föreslagna icke kunde anses egnad att

förebygga förhastad vadeanmälan; och har derjemte af eu ledamot erinrats

att, derest förslagets bestämmelser rörande borttagande af prestanda i

tvistemål och brottmål godkändes, till hofrätterna komme att fullfölja,s

ett betydligt större antal mal än hittills, hvaraf åter kunde befaras, att,

så framt lagen icke uppstälde något mera kraftigt verkande korrektiv till

stafvande af ändringssökande, föranledt blott af processlystnad och rätthafveri,

tillökning i hofrätternas arbetskrafter inom kort skulle visa sig

erforderlig.

Med anledning häraf anser jag mig böra framhålla, att, af skäl, som

vid förslagets föregående behandling inför Eders Kong!. Maj:t andragits,

afskaffande! af bär ifrågavarande prestanda näppeligen kan väntas komma

att medföra någon mera betydande ökning af de mål, som i hofrätterna

fullföljas; och i hvarje fall lärer den ökning, som kan tänkas ifrågakomma,

mer än uppvägas af den lättnad i mellaninstansens arbetsbörda, som

kommer att blifva eu följd af de i förslaget åsyftade förenklingar i hofrättsproceduren.

Vid sådant förhållande och då med hänsyn till underrätternas

organisation samt andra med vårt rättegångsväsen förknippade

omständigheter, det näppeligen kan anses önskvärd!,, att tillträdet till

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mellaninstansen försvåras, torde det icke lämpligen kunna ifrågakomma

att åt vadepenningen gifva karakteren af ett prestandum, som, i likhet

med revisionsskil lingen, skulle tjena till att afhålla från fullföljd, utan

torde med föreskriften om vadepennings erläggande ej böra åsyftas annat

än att anordna eu yttre påtaglig form för den anmälan, hvarom här är

fråga, samt förebygga att sådan anmälan göres utan tanke på dess verkliga

innebörd. Från sistnämnda synpunkter lärer emellertid det belopp,

hvarmed ifrågavarande afgift för närvarande utgår vid landtdomstolarne,

hafva visat sig vara tillfyllest; och då härtill kommer, att afgiftens utgående

med nämnda belopp öfverensstämmer med landtbefolkningens häfdvunna

uppfattning, torde någon förhöjning af beloppet‘ej böra vidtagas.

I 26 kap. 14 §, som innehåller föreskrifter om anställande af muntligt

förhör i vädjadt mål, har, med anledning af hemställan utaf Högsta

Domstolens fleste ledamöter, införts uttrycklig bestämmelse derom, att hofrätt

skall i beslut om förhör förelägga part, som skall vid förhöret tillstädeskomma,

antingen vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder

af partens utevaro. Tre ledamöter i Högsta Domstolen hafva ansett förslaget

böra modifieras i den riktning, att det finge ankomma på parterna

sjelfva, huruvida de ville begagna sig af lemnad rätt att tillstädeskoinma

vid muntligt förhör. Till stöd härför har anförts, att något väsentligt ej

stode att vinna genom parts intvingande till rätten så länge man ej kunde,

sedan parten infunnit sig, använda tvångsmedel för att förmå honom att

lemna äskade upplysningar, samt att, i saknad af medel härtill, man ej

kunde komma längre än att anse parten genom uraktlåtenhet att besvara

framstälda frågor hafva mot sig åstadkommit en presumtion, som vid

målets afdömande kunde hafva afgörande betydelse, något som emellertid

äfven kunde inträffa om en part, som kallats att vid förhör afgifva yttrande

öfver viss uppgifven omständighet, förfallolöst uteblefve. Härvid må

emellertid anmärkas, att det enligt erfarenhetens vittnesbörd sällan inträffar,

att en vid domstol tillstädeskommen part undandrager sig att besvara en

på saken inverkande fråga, samt att, der sådant skulle förekomma, ett

dylikt uppträdande från partens sida i allmänhet lärer i vida högre grad

än parts underlåtenhet att på kallelse inställa sig vid domstolen berättiga

till slutsatser i fråga om riktigheten af motpartens uppgifter; och torde

vidare böra framhållas, att, så länge i fråga om proceduren vid underrätt

gäller, att äfven i tvistemål en part kan i motpartens intresse tvingas till

inställelse, någon giltig anledning ej synes föreligga att i fråga om förfarandet

i öfverrätt intaga en härifrån afvikande ståndpunkt.

Nyssbemälde ledamöter hafva vidare funnit det mindre lämpligt att,

såsom förslaget åsyftar, part under vissa omständigheter skulle kunna för
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

pligtas att personligen inställa sig vid förhör. Att utesluta möjligheten

häraf skulle emellertid enligt min tanke innebära ett onödigt uppgifvande

af ett i många fall verksamt och behöflig! medel för uppnående af materiell

rättvisa; och ej heller i detta afseende synes något giltigt skål föreligga

att försätta öfverdomstolen i en mindre gynsam ställning än den

lagen beredt underrätten.

Samma ledamöter hafva jemväl anmärkt, att om befogenhet att förelägga

part personlig inställelse skulle tilläggas hofrätt, sådant borde uttryckligen

angifvas i den föreslagna paragrafens text. Riktigheten af denna

anmärkning kan jag emellertid ej medgifva. Redan för närvarande innehåller

lagen i 15 kap. 1 § rättegångsbalken ett allmänt stadgande om

domstols befogenhet att i tvistemål förelägga part personlig inställelse; och

att detta stadgande likasom öfriga föreskrifter i samma paragraf, och öfverhufvud

de i 15 kap. intagna bestämmelser om rättegångsfullmäktig, eger

tillämplighet vid såväl öfver- som underdomstolar, synes mig ovedersägligt.

Att, såsom anmärkt blifvit, med hofrätternas nuvarande praxis ej öfverensstämmer

att i vademål ålägga part personlig inställelse vid förhör, har

sin naturliga förklaring deri att, på grund af flere samverkande omständigheter,

de muntliga förhören i hofrätt öfverhufvud nedsjunkit till en tom

formalitet, hvartill kommer att, med hänsyn till nuvarande lydelse af 14

kap. 6 § rättegångsbalken, någon verksam påföljd för partens uteblifvande

ej skulle kunna utsättas. Varda, såsom förslaget åsyftar, förhören så anordnade,

att de erhålla reel betydelse för målens utredning, och beredes

domstolen möjlighet att framtvinga inställelse vid förhöret, torde det näppeligen

vara af nöden att i än mera bestämda ordalag än 15 kap. 1 § innehåller

inskärpa grundsatsen om hofrättens befogenhet att ålägga part personlig

inställelse.

En synnerligen beaktansvärd olägenhet, som vidlåder det nuvarande

besvärsförfarandet i hofrätterna, är, såsom jag tillförene i underdånighet

framhållit, att det stora antal besvärsmål, deri förklaring infordras, kommer

att i hofrätten föredragas vid två särskilda tillfällen, i det att enligt

gällande lag beslutet om förklarings inhemtande måste grundas på eu

förberedande saklig pröfning af besvären. Sedan lång tid tillbaka har afskaffandet

af denna dubbla föredragning uppstå,lts såsom ett önskningsmål;

och onekligen måste det från det allmännas synpunkt anses föga lämpligt,

att en ej obetydlig del af hofrätternas arbetstid egnas åt ifrågavarende

preliminära åtgärder. Till afhjelpande häraf syftar den i 27 kap. 5 §

af det remitterade förslaget upptagna föreskrift om ovilkorlig kommunikation

i alla rätteligen fullföljda brottmål, som ej angå häktad. Flere af

Högsta Domstolens ledamöter hafva emellertid ansett sig böra afstyrka

Bih. till Piksd. Prat. WOl. I Sami. I Aj\J. 20 Höft. 31

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kong!. MajUs Nåd. Proposition No 24.

nämnda föreskrift under erinran dels om det dröjsmål, som komme att

uppstå med afgörandet af alla de mål, i hvilka besvären uppenbarligen saknade

fog, och dels derom, att i berörda mål förklaranden finge onödigtvis

vidkännas en utgift, för hvilken godtgörelse ofta nog ej kunde erhållas.

Dessa betänkligheter synes emellertid afgörande vigt ej böra tillmätas.

Väl ma erkännas, att den snabba rättskipning, som för närvarande

eger ruin i besvärsmål, hvilka afgöra® utan kommunikation, innebär en

fördel, som i någon mån skulle gå förlorad genom förslagets godkännande;

men med hänsyn till de förenklingar i kommunikationsförfarandet, som

förslaget afser att genomföra — särskilt derutinnan att parts försummelse

i fråga om verkställande af besvärshandlingars delgifning eller afgifvande

af förklaring ej vidare skulle komma att föranleda upprepade förelägganden

i berörda hänseenden — lärer kunna förväntas, att det af kommunikationsåtgärden

föranledda dröjsmål i regel ej skulle komma att öfverstiga eu

eller annan månad, i bvilket fall skäliga anspråk på skyndsamhet i afgörandet

fortfarande måste anses fullt tillgodosedda. Inom Högsta Domstolen

har uttalats den förmodan, att dröjsmålet komme att väsentligen

öfverstiga den tid, som åtgår för sjelfva kommunikationsproceduren; men,

såsom jag vid frågans föregående behandling antydt, lärer hinder ej möta

att i hofrätternas arbetsordning intaga föreskrifter, hvarigenom åstadkommes,

att besvärsmålen i regel varda inför hofrätten föredragna så snart de

kommit i skick att kunna slutligen afgöras, och min afsigt är att, om

förevarande stadgande vinner godkännande för Eders Kongl. Maj:t framlägga

förslag till dylika föreskrifter. Att, såsom inom Högsta Domstolen

blifvit antydt, det genom kommunikationen uppkommande dröjsmålet skulle

i nämnvärd omfattning föranleda, att klagan komme att föras af parter,

som allenast ville uppehålla verkställighet af underrättens utslag, torde med

hänsyn till hvad af mig nu blifvit anfördt näppeligen kunna befaras, helst

om i betraktande tages, att, enligt hvad nu föreslås, underrättens utslag i

ersättningsfrågor och andra ämnen, som ej angå ansvars ådömande, skulle

komma att gå i verkställighet, såsom vore det meddeladt i tvistemål.

Hvad åter beträffar frågan om de af kommunikationen föranledda

kostnader för klagandens motpart, må uppmärksammas, att genom den

föreslagna bestämmelsen om parts rätt att med posten insända förklaring,

berörda kostnader kunna nedbringas till ett minimum, ity att utgift till

ombud eller kommissionär för målets bevakande icke skulle behöfva

ifrågakomma. Högsta Domstolen har visserligen funnit det mindre lämpligt,

att i vanliga rättegångsmål part finge genom allmänna posten meddela

sig med domstolen; men då enligt gällande lag, som af förslaget

härutinnan lemna® orubbad, part eger att för ingifvande af en utaf honom

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

undertecknad förklaring betjena sig af bud, som ej eger laga fullmakt,

är det svårt att inse, hvad som från principal ståndpunkt skulle kunna

invändas mot att låta parten för ifrågavarande ändamål anlita postverket.

I annat sammanhang — nämligen vid motsvarande bestämmelse i den

föreslagna 186 § utsökningslagen — har mot bär afsedda medgifvande

riktats jemväl den anmärkning, att detsamma blefve af tvifvelaktig nyttaför

förklarande!!, i ty att denne, om han i stället för att anlita kommissionär

insände förklaringen med posten, i regel kora me att få kännedom

om hofrättens utslag först etter det tiden för fullföljd af talan

deremot vore ute. Denna anmärkning synes emellertid allenast höra

föranleda införande af en föreskrift derom, att då i besvärsmål hofrätt

meddelat utslag, hvaröfver klagan må föras, kungörelse om utslaget ofördröjligen

skall införas i allmänna tidningarne. Kommer en dylik föreskrift"

till stånd, lärer det med fog kunna förväntas, att genom den enskilda

tidningspressen eller annorledes underrättelse om utslaget skall

utan större besvär eller kostnad för parten komma honom till hända.

På de skäl, som nu anförts, hafva de bestämmelser, som i det föreslagna

27 kapitlet rättegångsbalken förekomma angående kommunikation

af besvär, lemnats till sina hufvudgrunder orubbade. Deremot hafva

samtliga detaljanmärkningar, om hvilka ett flertal ledamöter i Högsta

Domstolen enat sig, blifvit iakttagna; och har dervid funnits nödigt att

vidtaga den förändring i de föreslagna rättsreglernas uppställning, att

bestämmelserna om klagandeparts skyldigheter i afseende a besvärens

del gifning samt påföljderna af dessa skyldigheters försummande uppdelats

i flere särskilda paragrafer (6, 7, 8 och 9 §§). Härjemte har i 27 kapitlet

införts förenämnda stadgande om kungörelse i tidningarne angående

utslags meddelande.

Förslagets bestämmelser angående förhör i besvärsmål hafva några

af Högsta Domstolens ledamöter ansett stå i strid med hvad för besvärsförfarandet

vore väsentligt, ity att nämnda förfarande ej skulle fordra

eller ens medgifva någon partförhandling inför domstol. Denna uppfattning

kan jag icke dela. Om ock ett af besvärsförfarandets kännetecken

består deri, att parterna ega, utan anlitande af fullmäktig, låta till domstolen

ingifva skriftliga, af dem undertecknade inlagor, lärer detta ej

utesluta att, der domstolen finner sådant nödigt, parterna kallas att sjelfva

eller genom ombud inställa sig vid förhör. Från gällande rätts ståndpunkt

torde tvärtom vara uppenbart att, der i besvärsmål vittnesbevisning skall

förebringas i öfverinstansen — något som ej sällan inträffar — part, som

ej sjelf eller genom ombud tillstädeskommit i hofrätten, måste på hofrättens

föranstaltande kallas till förhöret; och äfven i andra fall liar, fastän lagen

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

saknar uttryckligt stadgande i ämnet, det någon gång befunnits nödigt

att till förhör inkalla part. Ej heller lärer vare sig från principiell eller

praktisk synpunkt hinder möta att i lag upptaga bestämda stadganden

om förhörs anordnande i besvärsmål; och att dylika stadganden påkallas

af ett praktiskt behof, har jag vid annat tillfälle sökt påvisa. Det remitterade

förslagets bestämmelser i detta ämne hafva alltså bibehållits;

dock hafva med anledning af erinringar, som inom Högsta Domstolen

förekommit, uttryckliga föreskrifter ansetts böra såväl i fråga om besvärsmålen

som andra i 27 kap. afsedda mål meddelas om de påföljder, som

vid förhörs utsättande må af hofrätten stadgas för part, som från förhöret

uteblifver; och hafva dessa föreskrifter upptagits i en särskild paragraf

(19 § i den reviderade texten).

Enligt de föreslagna bestämmelserna, i 30 kap. 1 § rättegångsbalken

skall talan mot hofrätts utslag i mål, som efter vad inkommit, fullföljas

genom revisionsansökning, hvaremot i mål, som besvärsvis dragits under

hofrättens pröfning, talan jemväl hos Konungen fullföljes genom besvär.

Då jemlikt den föreslagna 8 § i 2.3 kap. sättet för målets fullföljd i hofrätten

är beroende af den hänvisning, som i berörda hänseende skall af

underrätten meddelas, kommer enligt förslaget alltså att af nämnda hänvisning

jemväl bero, i hvilken ordning målet skall dragas under Konungens

pröfning. Några ledamöter i Högsta Domstolen hafva funnit detta förhållande

innebära en oegentlighet och hemstält om sådan ändring i förslaget,

att frågan huruvida målet skulle genom revisionsansökning eller

besvär fullföljas hos Konungen gjordes beroende deraf, huruvida det enligt

stadgandena i 25 kap. 1—5 §§ bort i hofrätten fullföljas genom vad

eller besvär. På skäl, som af mig vid förslagets föregående behandling

anförts till stöd för ifrågavarande stadgande har jag emellertid ansett någon

ändring deri ej böra vidtagas. Särskildt måste jag vidhålla, att, der ett mål, som

enligt sin beskaffenhet bort fullföljas efter vad, dock på grund af underrättens

hänvisning inkommit genom besvär och i hofrätten afgjorts utan förklarings

infordrande — något, som lätt låter tänka sig i fall, der tvekan kan råda

huruvida stämning varit af nöden eller frågan kunnat ansökningsvis anhängiggöra,

s — det näppeligen kan ifrågakomma, att låta målet fullföljas

genom revisionsansökning, ity att i dylikt fall klagandens motpart saknar

anledning att hos Konungen inställa sig för bevakande af sin talan. Till

undvikande af denna svårighet har visserligen inom Högsta Domstolen

ifrågasatts att upptaga en föreskrift om skyldighet för den med hofrättens

utslag missnöjde att om ändringssökandet underrätta motparten.

Men, utom det att införandet af ett nytt prestandum för ifrågavarande

undantagsfall i och för sig förefaller mindre lämpligt, måste erinras,

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hurusom det lätt kali tänkas, att klagandens motpart icke under den

korta tid, som bär kan ifrågakomma, står att anträffa; och att för dylika

fall anordna ett särskild! ediktalstämningsförfarande skulle, särskildt med

hänsyn till tidens knapphet, erbjuda svårigheter samt i hvarje fall nödvändiggöra

lagens belastande med invecklade föreskrifter af ringa praktisk

betydelse. Den omständigheten, att enligt förslaget Kronan i något enstaka

fall kan komma att gå miste om revisionsskilling, der med hänsyn

till målets beskaffenhet sådan bort utgå, eller att en part, som rätteligen

egt fullfölja talan genom besvär, kan nödgas att någon tid afvara det

belopp, som motsvarar revisionsskillingen, synes mig i jemförelse med nu

antydda olägenheter ej innefatta tillräckligt skäl att frångå förslagets

ståndpunkt.

I fråga om kommunikation af besvär, som hos Konungen anförts,

innebär den föreslagna 28 § i 30 kap. att af de handlingar, som vid

målets afgörande i hofrätten varit tillgängliga, komma att i delgifningen

ingå allenast sådana, som af klaganden ingifvits till hofrätten och ej

redan under målets behandling derstädes blifvit vederparten delgifna,

hvaremot öfriga handlingar, som här afses, skulle intill målets afgörande

förblifva i Nedre Revisionen. Häremot har inom Högsta Domstolen

anmärkts, att de handlingar, till indika förklarande!! på detta sätt

erhölle tillgång, i de flesta fall icke koinme att lemna honom erforderlig

ledning för uppsättande af förklaring. Då emellertid öfriga till hofrättsakten

hörande handlingar antingen redan tillförene blifvit förklarande!! tillstälda,

eller ock äro sådana, som han sjelf ingifvit till hofrätten, kan jag icke

dela den sålunda uttalade betänklighet. Mot den föreslagna anordningen

har jemväl erinrats, att densamma skulle för Högsta Domstolen medföra

tidsspillan, så till vida som domstolen skulle nödgas att vid målets afgörande

ingå i granskning af kommunikationsåtgärden för att tillse, det

icke vid hofrättsaktens styckning någon af de handlingar, som bort åtfölja

besvären vid dessas utlemnande till delgifning, af misstag kommit att

qvarstanna bland de i Nedre Revisionen qvarhållna handlingarne. Den

tidsspillan, som härvid kan ifrågakomma, torde dock näppeligen kunna

väntas blifva af nämnvärd betydelse, helst om i betraktande tages att, på

sätt jemväl inom Högsta Domstolen antydts, nyss omförmälda granskning

af kommunikationsåtgärden tarfvas allenast i det jemförelsevis obetydliga

antal mål deri ändring ifrågakommcr.

1 enlighet med hemställan af Högsta Domstolen hafva i 30 kapitlet

— 31 § i den reviderade texten — införts bestämmelser, svarande mot de

för närvarande gällande föreskrifter om stadfästelse af förlikning i mål,

som dragés under Konungens pröfning. Från sistnämnda föreskrifter af
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vika de nu föreslagna derutinnan, att jemväl i de fall, då förlikningen

ingås ^ efter det missnöjesanmälan i hofrätten skett men före inställelsen

hos Konungen, fastställelse!! ankommer på Konungen och ej såsom för

närvarande på hofrätten. Skälet härtill är, att enligt förslaget hofrätten

icke såsom enligt gällande lag har att taga befattning med pröfning af

prestanda för målets fullföljd.

De af Högsta Domstolens fleste ledamöter vid granskningen af

16 kap., rättegångsbalken förordade bestämmelser angående omedelbar

verkställighet. å vissa under rättegången meddelade beslut hafva ansetts

böra ställas i samband med föreskrifterna i den föreslagna lagen om

verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit laga kraft, dervid

emellertid funnits lämpligast att låta samtliga här ifrågavarande stadganden

erhålla plats i den föreslagna promulgationslagen, i hvars reviderade

text de upptagits såsom 6 §. Mot föreskriften om rätt för den, som

genom hofrätts utslag dömts till böter eller vite, att genom beloppets

nedsättande hos Konungens befallningshafvande freda sig från utmätning

har inom Högsta Domstolen erinrats, att utmätningsmannen, i saknad af

kännedom om att dylik nedsättning egt rum, ofta skulle komma att ändamålslöst

inställa sig hos sakfälda personel'' i syfte att verkställa utmätning.

Denna olägenhet synes emellertid lämpligen kunna förebyggas genom ett

stadgande om skyldighet för Konungens befallningshafvande att, då nedsättning

egt rum, ofördröjligen derom underrätta vederbörande utmätningsman.

Ett dylikt stadgande lärer dock vara af beskaffenhet att böra

i administrativ väg utfärdas; och torde frågan derom böra anstå till dess

nu föreliggande förslag undergått slutlig behandling.

I det remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar af

utsökningslagen hafva, i. sammanhang med den nu verkstälda omarbetningen

af vissa föreskrifter i 27 kap. rättegångsbalken, vidtagits ändring

i syfte af t, i hvad rörer besvärsförfarandet i utsökningsmål åvägabringa

öfverensstämmelse med nämnda föreskrifter; och har i följd deraf jemväl

bil fvi t erforderligt att ändra nummerordningen å några paragrafer, hvilka

eljest ej af förslaget beröras.

Vid granskning af de bestämmelser, som i den föreslagna 14 § af

27 kap. rättegångsbalken — 18 § i den reviderade texten — upptagits rörande

behandlingen af mål, som utan föregången stämning anhängiggjorts i

hofrätt såsom första domstol, har Högsta Domstolen hemstält om meddelande

af eu uttrycklig föreskrift, att då i brottmål, som här afsåges,

partförhandling i hofrätten skulle ega ruin, rättegången skullé vara offentlig.

I enlighet med denna hemställan har nu uppgjorts ett särskilt förslag

till lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om

ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

3) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt

5) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt;

och hemstälde departementschefen att förslagen måtte, jemlikt § 87

regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Petersson åberopade för sin del hvad han vid ärendets

behandling i Högsta Domstolen anfört i de delar, der ej genom numera

vidtagna ändringar i förslaget de af honom framstälda anmärkningar

kommit att förfalla.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan;

och täcktes med bifall till denna hemställan Hans

Ivongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna, att

till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af

den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1901:40 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas skall i afseende å s. 1 i texten