Sök i Ratio Lex

Angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897

1901-01-19 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1901:26, Angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

1

N:o 26.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående förändrad

lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges

riksbank den 12 maj 1897; gifven Stockholms slott den

19 januari 1901.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att besluta,

dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj

1897 må erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från den i

januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som mot

svaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt gnidmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående

medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ 7.

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den

metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett

Bill Ull Riksd. Prut. 1901. 1 Samt. 1 Afd. 22 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 26.

belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan

öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de

i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade

:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt

samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp

än fyratio millioner kronor.

dels och att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla följande förändrade

lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst

tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan,

afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit

något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, att hos

riksbanken dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, begagna

kassakreditiv till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill dess

utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, utan erläggande af

kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens gällande

tre månaders vexeldiskonto, dock ej öfver tre eller under två för hundra

om året, dels till en fjerdedel af nyssberörda belopp i riksbanken

rediskontera vexlar, som af fullmäktige godkännas, mot diskonto, icke

öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.

Då----— underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild

bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att

intill fyratio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den

1 januari 1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

som ofvan äro omforma]da; hvarjemte sådan enskild bank må hos riksbanken,

mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, från början

af år 1904 begagna kassakreditiv jemväl till fyratio procent af nyssnämnda

sedelbelopp utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta,

två procent lägre än riksbankens tre månaders vexeldiskonto, dock ej

under två för hundra om året; skolande detta kreditiv årligen minskas

med en femtedel''af sitt ursprungliga belopp och således vid 1908 års

slut vara till fullo inbetaldt.

Har--—--rediskontering.

Den — —--. — bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt §

7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt § 6

medgifna belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran bos enskild

bank, hvarom i § 41 förmäles.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Hans Wachtmeister.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Utdrag af ‘protokollet öfver finansårenden, hållet inför Harts Kongl.

Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å Stockholms

slott den 19 januari 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottek,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriiejm,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeistir,

Claéson,

Dyrssen,

Orusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister

anförde i underdånighet:

Sedan, med anledning af inom Riksdagen väckta förslag om

ändring af de i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12

maj 1897 innefattade bestämmelser, i syfte att för riksbanken möjliggöra

en ökad sedelutgifning, Riksdagen t underdånig skrifvelse den

30 mars sistlidet år anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld

utredning, låta utarbeta och för innevarande års Riksdag framlägga de

förslag till förändrade bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,

hvartill förhållandena kunde föranleda, samt Kongl. Maj:t vid underdånig

föredragning den 17 oktober 1900 af denna Riksdagens skrifvelse

s. 5 Kontrollera mot PDF

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26. 5

förordnat filosofie doktorn G. C. P. Herslow, bankdirektören, friherre

C. J. Langenskiöld samt fullmäktigen i riksbanken, lektorn H. R. Törnebladh

att jemte bankinspektören, kanslirådet R. H. Benckert inom

finansdepartementet biträda med utarbetande af förslag i ofvan omförmälda

syfte, så hafva bemälde komiterade den 1 december 1900 afgifvit

betänkande med förslag till förändrade bestämmelser angående riksbankens

sedelutgifningsrätt.

Med förmälan att komiterade icke ansåge någon ändring i gällande

bestämmelser angående riksbankens sedelutgifningsrätt redan nu

vara af behofvet påkallad, erinra komiterade, att för besvarande af

frågan, huruvida samma bestämmelser åter kunde anses blifva till fyllest

jemväl vid tiden för riksbankens öfvertagande af enskilda banker nu

tillkommande sedelutgifning, vore af vigt att beräkna, huru stort belopp

sedlar, allmänna rörelsen kunde antagas vid ifrågavarande tid behöfva.

I detta afseende anmärka komiterade till en början, att den stadigvarande

utveckling af det ekonomiska lifvet, hvarpå man ju kunde

hoppas, väl komme att medföra ökadt behof af omsättningsmedel, men

icke med nödvändighet behöfde föranleda en ökad sedelemission. Af

komiterade meddelade siffror rörande samtliga bankers försträckningar

till allmänheten i jemförelse med de utelöpande sedlarne ultimo november

åren 1890—1899 tydde nemligen på, att här i landet allt mera börjat

komma till användning anordningar, särskildt clearingsförfarandet och

checkväsendet, hvilka minskade sedelbehofvet; och då den enskilda

sedelutgifningen upphört, skulle användningen af dylika anordningar

ännu mer ökas, emedan de enskilda bankernas intresse skulle drifva

dem att i största möjliga utsträckning bereda användning åt andra

omsättningsmedel än sedlar.

Komiterade, som betona vanskligheten af att redan nu beräkna

storleken af det belopp sedlar, som vid tiden för riksbankens öfvertagande

af sedelutgifningen skulle blifva behöflig!, äro emellertid af den

mening, att öfvervägande skäl talade för att under i öfrig t likartade

förhållanden den utelöpande sedelstocken, då den komme att utgöras af

endast riksbankssedlar, åtminstone icke blefvo större än under det nu

rådande systemet med flera sedelutgifvandc banker; och bordo i följd

häraf eu beräkning af förevarande slag i främsta rummet grunda sig

på uppgifterna angående den sedelcirkulation, som under de senare åren

här förekommit.

Med stöd af do siffror, som i sådant afseende innehållas i de

månatliga bankrapporterua för tiden från början af år 1890, hafva

komiterade ansett sig kunna antaga, att medeltalet af de utelöpande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

sedlarne skulle under normala förhållanden komma att åtminstone några

år framåt hålla sig omkring eller i hvarje fall ej synnerligen öfverstiga

145 millioner kronor. I följd häraf och då den sedelreserv, hvilken

erfordrades för att möta den öfvergående ökning i sedelbehofvet, som

temligen regelbundet brukade inträda vid qvartalsskiftena, ej torde, vid

jemförelse med förhållandena under senaste tioårsperioden, behöfva sättas

högre än till 20 procent eller, vid en utelöpande sedelstock af 145 millioner

kronor, till 29 millioner kronor, skulle alltså riksbankens sedelutgifningsrätt

kunna beräknas böra uppgå till omkring 174 millioner

kronor.

Med erinran att riksbanken, för att ega en sådan sedelutgifningsrätt,

enligt nu gällande bestämmelser borde innehafva kassatillgångar

till ett belopp af 74 millioner kronor, hafva komiterade tillika förklarat,

att det syntes sannolikt, att riksbankens tillgångar åt sådant slag skulle

vid tiden för dess öfvertagande af all sedelutgifning uppgå till nämnda

summa. Då det emellertid icke kunde nekas, att ofördelaktiga ekonomiska

förhållanden inom eller utom landet kunde hämmande inverka på

riksbankens sträfvan att draga till sig guld, och då man äfven torde

få räkna med möjligheten att, till följd af tillfälligt inträffande kris eller

andra till sin verkan i afseende å behofvet af sedlar likartade företeelser,

det af komiterade approximativt antagna sedelbeloppet kunde visa sig

otillräckligt, syntes det komiterade önskligt, att, derest fortfarande tillräckliga

garantier lemnades för att sedeltäckningen skulle förblifva stark

och betryggande, lagens föreskrifter i någon mån ändrades derhän, att

riksbanken lemnades större frihet vid dess sedelutgifning.

Sedan komiterade, som i detta sammanhang lemnat eu öfversigt

af de i några främmande länder gällande stadganden angående sedelutgifningsrätten,

dervid erinrat, hurusom dessa stadganden i allmänhet

hvilade antingen på kontingentsystemet, enligt hvilket det minimibelopp

sedlar, som beräknades skola af allmänna rörelsen alltid qvarhållas, finge

vara af metallisk valuta obetäckt, under det att den summa, hvarmed

de utelöpande sedlarne öfverstege nämnda minimibelopp, skulle till fullo

motsvaras af metallisk valuta, eller på qvotsystemet, enligt hvilket en

viss del af hela beloppet af de utelöpande sedlarne täcktes af metallisk

tillgång, hafva komiterade påpekat, att de för Sveriges riksbank nu

gällande bestämmelserna i ifrågavarande afseende kunde sägas vara

fotade hufvudsakligen på kontingentsystemet. Vissa af dessa bestämmelser

vore väl hemtade från qvotsystemet, men de komme ej till användning

under annan förutsättning, än att den metalliska kassan understege

37 millioner kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Kömiterade, som af förut anförda skäl ville förorda en ändring

af ifrågavarande bestämmelser i syfte att åstadkomma en utvidgning af

riksbankens sedelutgifningsrätt, ansåge dock, att en utvidgning af sedelutgifningsrätten

ej borde inträda förr, än metalliska kassan ökats till

viss storlek. I anledning häraf och med erinran att enligt nu gällande

fonderingsregler guldtäckningsprocenten, då metalliska kassan uppnått

en storlek af 37 millioner kronor, stege i den mån sedelutgifningsrätten

på grund af metallisk kassa ökades, hafva kömiterade, med bibehållande

af denna princip, om än modifierad i det hänseende att stegringen af

täckningsprocenten skulle komma att försiggå i en något långsammare

proportion än nu vore fallet, föreslagit, att riksbanken medgåfves rätt

att för den del af den metalliska kassan, som öfver stege 40 millioner

kronor, utgifva sedlar till dubbla beloppet af detta öfverskott. Detta

förslag till utvidgning af sedelutgifningsrätten, hvilket innebure, att för

sedelutgifning på grund af den del af metalliska kassan, som öfverstege

40 millioner kronor, ett qvotsystem med 50 procent täckning skulle komma

att gälla, syntes kömiterade för ändamålet till fyllest, och genom medgifvande

af dylik utvidgning syntes krafvet på trygghet för sedlarnes

inlösen icke i någon mån trädas för nära.

Som med afseende å riksbankens ställning såsom ensam sedelutgifvande

en höjning i det för den metalliska kassan nu stadgade

minimibeloppet, 25 millioner kronor, syntes påkallad, hafva kömiterade

jemväl hemstält, att det minimum, hvarunder metalliska kassan icke finge

bibehållas, bestämdes till enahanda belopp, som det kömiterade förordat

såsom den gräns, hvarvid den föreslagna utvidgningen i sedelutgifningsrätten

skulle begynna, eller till 40 millioner kronor.

På grund af hvad kömiterade sålunda anfört, och med vidtagande

af en formell ändring i mom. c) af § 6 i riksbankslagen i syfte att

klarare angifva lagens verkliga mening, såsom den alltid hittills tolkats,

hemställa kömiterade, att ifrågavarande lagbestämmelser måtte erhålla

följande förändrade lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902,

nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt ätt utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras

af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 26.

c) bos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående

medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ i
Utöfver

det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af ett bundra millioner kronor, samt, derest den

metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett

belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan

öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de

i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade:
a)

lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna bypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8-

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt syenskt och utländskt guldmynt

samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre

belopp än fyratio millioner kronor.

Två af komiterade, kanslirådet Benckert och filosofie doktorn Herslow,

hafva afgifvit särskilda reservationer mot det af mig nu omförmälda

förslaget. De hafva velat bygga reglerna för riksbankens sedelfondering

uteslutande på kontigentsystements grund samt, om ock på något skilda

vägar, bereda elasticitet åt sedelutgifningen genom att, med hänsyn

till kriser och dylika tilldragelser, som stälde extraordinära kraf på

sedelstocken, medgifva, att det lagstadgade beloppet för den af guldvaluta

obetäckta sedelkontingenten finge för kortare tid och undantagsvis

öfverskridas.

Fullmäktige i riksbanken, som lemnats tillfälle att yttra sig öfver

förslaget, hafva i underdånigt utlåtande den 31 sistlidne december

anfört följande:

Komiterades förslag utgår från samma grunder, som det af fullmäktige

vid 1900 års riksdag framstälda, eller att, med bibehållande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

af nu gällande bestämmelser angående sedelutgifning på grund af å

vista fordringar i utlandet, ett visst minimum af guldkassa bestämmes,

att ett visst belopp — 100 millioner — derutöfver får utgifvas utan

ytterligare täckning af kassa, samt att, om sedelemissionen öfverstiger

livad den sålunda får utgöra, för det Överskjutande beloppet en starkare

guldtäckning fordras. Olikheterna bestå deruti, att fullmäktige föreslagit

guldkassans minimum till 25 millioner, men komiterade till 40 millioner,

samt att fullmäktige föreslagit guldtäckningen för den sedelutgifning,

som öfverstiger 100 millioner öfver den metalliska kassans minimum,

till minst 40 procent, under det att komiterade ansett den böra bestämmas

till minst 50 procent. Då det synes sannolikt att guldkassan utan

svårighet kan uppbringas till 40 milhoner och derutöfver vid den tid,

då ifrågavarande lagstiftning skall träda i verket, och det i alla händelser

blifver nödvändigt att hålla en guldkassa, som ej obetydligt

öfverstiger nuvarande minimum, samt en starkare guldtäckning måste

ur riksbankens synpunkt anses önskvärd, möter det icke någon betänklighet

för fullmäktige att förorda hvad komiterade i berörda afseende

föreslagit.

Samtlige komiterade omfatta den åsigt, att utöfver den sedelutgifningsrätt,

som från det s. k. kontigenteringssystemets grunder tillerkännes

riksbanken, jemväl någon ytterligare sedelutgifningsrätt bör

medgifvas, men skilja sig i afseende på sättet för ett sådant medgifvande,

i det att komitén, såsom ofvan är nämndt, ansett ett Överskjutande

belopp sedlar böra få utgifvas, om derför finnes guldtäckning

till 50 procent, under det att två komiterade med någon skiljaktighet

sins emellan velat utan föreskrift om starkare guldtäckning medgifva

öfverskridandet endast för en kort tid. För sin uppfattning af denna

meningsolikhet anse fullmäktige sig böra särskildt redogöra.

De olika bestämmelserna synas utgå från olika förutsättningar

och verka olika; enligt det första förslaget kunna fullmäktige genom

att hålla en guldkassa, som öfverskjuter minimum, bereda banken en

sedelreserv, som, dubbelt så stor som öfverskottet, när helst deraf göres

behof, utan begränsning af tid kan användas och tillika gör hela den

normala sedelutgifningsrätten mera brukbar; enligt det andra har utvidgningen

hela karakteren af ett undantag, som bör undvikas och,

om det anlitas, endast för kort tid aflijelper det behof, till hvars fyllande

det begagnas. Det första förslaget synes således utgå från den förutsättningen

att icke allenast vid utomordentliga tillfällen, såsom t. ex.

qvartalsskiften eller inträffande kriser, utan äfven vid starkare utveckling

af näringslifvet behof af en större sedelutgifning än den förutsatta kan

Bih. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

uppstå, som, ovisst till sin varaktighet, bör kunna tillfredsställas utan

lagstiftningsåtgärder, under det att det andra förslaget afser endast

tillfälliga, snart öfvergående behof och för mera varaktiga hänvisar till

lagstiftningen. Instämmande i hvad som blifvit yttradt, att ingen bestämmelse

kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och ansvarslös

ledning af en centralbank, utan att dess ledare alltid måste med vaket

och noggrant aktgifvande på aflfärslifvets vexlingar rätta sin bankpolitik

efter sig företeende omständigheter, anse fullmäktige komiténs förslag

hafva afgjordt företräde framför reservanternas, helst då gällande, enhälligt

förordade föreskrifter om subsidiär täckning för sedlarna bibehållas

— föreskrifter, som i synnerligt hög grad är o egnade att bereda

trygghet för sedlarnas inlösen och en sund bankpolitik. Vid bedömandet

af alla med sedelutgifningen och sedelinvexHngen sammanhängande

frågor bör man för öfrigt alltid hafva i minnet, att invexlingen hos

oss sker nästan uteslutande genom anlitande af riksbankens å vista

fordringar i utlandet och att de mot dessa fordringar utgifna sedlar

motsvaras krona för krona af sådana fordringar. Det är således på

dessa tillgångar, som uppmärksamheten särskildt måste vara riktad vid

handhafvandet af riksbankens rörelse.

I komiterades åsikt, att den förändrade lagstiftningen icke bör

träda i verket före den 1 januari 1902 instämma fullmäktige.

På de af fullmäktige anförda skäl anser jag komiterades förslag

ega företräde framför reservanternes; och då komiterades förslag synes

bereda en af omständigheterna påkallad utvidgning af riksbankens

sedelutgifningsrätt, utan att det oeftergifliga krafvet på sedlarnes inlösbarhet

eftersättes, hemställer jag,

att Kongl. Maj:t ville i nådig proposition till Riksdagen föreslå,

att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank må erhålla följande

förändrade lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken egen rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras

af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående

medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nid. Proposition No 26 i

11

§ 7.

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den

metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett

belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan

öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de

i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade

:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlare betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt samt

omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än

fyratio millioner kronor.

Ofvanbemälde komiterade hafva i sitt betänkande jemväl erinrat

om ett förhållande, hvarå jag äfven förlåt haft anledning fästa min

uppmärksamhet, det nemligen att de i lagen för Sveriges riksbank intagna

bestämmelser om vissa förmåner, hvilka de enskilda bankerna under

angifna förutsättningar hade sig tillerkända i form af krediter från

riksbanken under tiden närmast före och närmast efter den enskilda

sedelutgifningsrättens upphörande år 1903, icke, såsom förhållandena

numera utvecklat sig, kunde anses betryggande för en lugn och jemn

öfvergång till systemet med en enda sedelutgifvande bank.

Jag ber att i ifrågavarande hänseende få erinra, hurusom i Kongl.

Maj:ts till 1897 års Riksdag framlagda förslag till lag för Sveriges

riksbank funnos intagna bestämmelser, som gingo derpå ut, dels att

under åren 1899—1903 enskild bank, hvilken afstått från sin rätt att

utgifva egna sedlar och icko indragit något af sina den 1 januari 1896

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. Majrts Nåd Proposition A.-o 26.

befintliga afdelningskontor, skulle ega att bos riksbanken mot säkerhet,

som af dess fullmäktige godkändes, begagna kassakreditiv till det

belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,

utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, som icke finge

sättas högre än till två för hundra om året, dels ock att under åren

1904—1908 enskild bank, som icke indragit något af förberörda afdelningskontor,

berättigades att, intill sextio procent af förenämnda sedelbelopp,

i riksbanken rediskontera vexlar mot diskonto, icke öfverstigande

två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande. I det

yttrande, fullmäktige i riksbanken den 3 mars 1897 afgåfvo till det för

frågans behandling tillsatta särskilda utskott, hade desse intet annat

att erinra mot den föreslagna rätten till kreditiv, än att räntan borde

bestämmas till två procent under gällande tre månaders diskonto, dock

icke under två procent för år räknadt, hvarjemte fullmäktige förklarade,

att de icke hade något att invända deremot, att, om sådant skulle

anses billigt till någon ersättning för de föreslagna strängare vilkoren

för begagnande af’ kreditiven, dessa bestämdes till beloppet af de den

1 januari 1897 utelöpande sedlar, hvilka uppgingo till 65,3 millioner

kronor mot 60,8 millioner kronor den 1 januari 1896. I fråga om

omfattningen af och vilkoren för den föreslagna rediskonteringsrätten

framstälde fullmäktige ingen anmärkning.

Sedan Riksdagens begge kamrar i frågan fattat skiljaktiga beslut

samt det särskilda utskottet framstält förslag till sammanjemkning af

desamma, beslöt Riksdagen, med bifall till detta förslag, att, hvad anginge

åren 1899—1903, enskild bank, hvilken afstått från sedelutgifningsrätt,

skulle ega hos riksbanken dels på de af fullmäktige föreslagna

vilkor begagna kassakreditiv till belopp, motsvarande hälften af det belopp,

hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1896 uppgingo, dels ock

likaledes till hälften af sagda sedelbelopp rediskontera vexlar mot

diskonto, ej öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande;

hvarjemte, beträffande tiden 1904—1908, den föreslagna rediskonteringsrätten

inskränktes till fyratio procent af förenämnda sedelbelopp;

och äro öfvergångsstadgandena i riksbankslagen affattade enligt detta

Riksdagens beslut.

Hittills har endast en enskild bank afstått från sin sedelutgifningsrätt

och en annan bank har anmält sig vilja med utgången af år 1902

upphöra att utgifva egna sedlar; och det lider väl intet tvifvel, att,

såsom ock förenämnde komiterade erinrat, den ringa omfattning, i hvilken

afstående från sedelutgifningsrätten sålunda egt rum, i väsentlig grad

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kong!.. Maj:fs Nåd. Proposition iV;o 26.

varit beroende på de betydande inskränkningar, Riksdagen beslöt i de

förmåner, genom hvilkas beviljande man afsåg att förmå ett flertal af

de enskilda bankerna att före den lagbestämda tiden uppköra med sin

sedelutgifning. Såsom förhållandena nu gestaltat sig och med den

knapphet, som numera inträdt å penningmarknaden, är det sålunda

ganska antagligt, att, om intet i saken af statsmakterna åtgöres, någon

vidare afsägelse af sedelutgifningsrätten icke kommer att ske. Man

skulle följaktligen vid 1903 års utgång stå inför det sakförhållande, att

25 enskilda banker, hvilkas utelöpande sedlar nu uppgå till inemot 80

millioner kronor, komme att på en gång upphöra med utgifvande af

egna sedlar.

Den frågan uppstår då, huruvida den kredit, dessa banker nu

hafva sig tillförsäkrad i riksbanken i form af rediskontering intill fyratio

procent af sina den 1 januari 1896 utelöpande sedlar, är tillräcklig för

att i den allmänna rörelsens intresse bereda en lugn och mjuk öfvergång

till systemet med en enda sedelutgifvande bank. Det kunde visserligen

tyckas, att, då ännu tre år återstå, tilldess denna öfvergång skall

ske, man kunde tills vidare uppskjuta besvarandet af förenämnda fråga

för att afvakta, huruledes de ekonomiska förhållandena komma att gestalta

sig. Men då en vidt utbredd oro i berörda hänseende framträdt, synes

det mig lämpligt och nyttigt, att denna oro, för så vidt den kan anses

ega grund, blifver lugnad.

Och jag måste för min del gifva den allmänna meningen rätt, då

den nekande besvarar nyssnämnda fråga. Den sistnämnda rediskonteringskrediten

var, såsom jag ofvan antydt, väl knappt beräknad redan,

då 1897 års Riksdag derom fattade beslut. Men sedermera hafva omständigheter

tillkommit, som göra denna kredit ännu mera otillräcklig

för sitt syfte. I första rummet bidrager härtill det förut nämnda förhållandet,

att, mot hvad man antagit, nästan alla enskilda banker torde

komma att, med nu gällande lagstadganden, på en gång upphöra med

sin sedelutgifning, hvarigenom öfvergången blir mera tvär och följaktligen

kräfver större lättnader. Vidare har de enskilda bankernas sedelemission

från den dag, den 1 januari 1896, som lagts till grund för

kreditens beräknande, högst betydligt stigit, så att 40 procent af de

nu existerande enskilda bankernas sistnämnda dag utelöpande sedlar

motsvara blott omkring 28 procent af dessa bankers nuvarande sedelstock.

Och det finnes ju ingen bestämd anledning att antaga, det denna

skall före tidpunkten för den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande

väsentligen minskas. Slutligen är att märka, att under de senare åren

rediskonteringsaftal mellan riksbanken och do enskilda bankerna i allt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

större utsträckning blifvit afslutade, så att den de enskilda bankerna

på denna väg nu tillförsäkrade rediskonteringskredit åtminstone i åtskilliga

fall torde väsentligen öfverstiga 40 procent af vederbörande

banks den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Om nu riksbanken, då

den lagbestämda rediskonteringsrätten år 1904 inträder, skulle finna

anledning att indraga eller minska den nu aftalade rediskonteringskrediten,

så är det uppenbart, att gällande lagstadgande i denna del

skulle alls icke medföra någon kassalättnad för åtminstone vissa af de

enskilda bankerna och kanske just dem, som deraf vore i största behof.

Till följd af sistberörda förhållanden skulle behöflig kassalättnad

för de enskilda bankerna vid den enskilda sedelutgifningens upphörande

säkrast beredas dem enbart i form af kreditiv hos riksbanken.

Men då mycket stora kreditiv, derå temligen betydande fluktuationer

till äfventyra vore att förvänta, kunde blifva för riksbanken besvärliga

och då man väl lärer kunna antaga, att nu aftalade rediskonteringskrediter,

som kunna sägas vara för bägge kontrahenterna lika fördelaktiga,

icke, der ej tvingande omständigheter dertill föranleda, komma

att af riksbanken indragas, när lagbestämd rediskonteringsrätt inträder,

har jag trott det vara lämpligast, att den ökade kredit, som jag anser

böra beredas de enskilda bankerna hos riksbanken, utgår delvis såsom

kreditiv och delvis i form af rediskonteringsrätt.

Till grund för krediternas storlek synes man böra lägga beloppet

af de enskilda banksedlar, som voro utelöpande så nära som möjligt

den tidpunkt, då krediterna, som ju äro afsedda att i viss mån ersätta

sedelemissionen, skola träda i kraft, eller således den 1 innevarande

januari.

Beträffande då först tiden till 1903 års utgång, så måste det ju

fortfarande anses i hög grad önskvärdt, att ett flertal enskilda banker

kunde förmås att upphöra med sin sedelutgifning före denna tidpunkt,

så att öfvergången till enbankssystemet kunde ske successivt och derigenom

blifva mindre känbar. Men för att detta önskemål skall kunna

uppnås, böra icke oväsentligt ökade fördelar för tiden intill utgången

af år 1903 erbjudas. Om också, af skäl jag ofvan antydt, kreditiv,

motsvarande hela den enskilda sedelemissionen, icke torde böra ifrågasättas,

anser jag dock, att kreditiv till ett belopp, motsvarande sjuttiofem

procent af de den 1 innevarande januari utelöpande enskilda banksedlar,

bör utan väsentlig olägenhet för riksbanken kunna medgifvas.

Skulle då äfven det föga sannolika förhållande inträffa, att, efter ett

sådant medgifvande, samtliga enskilda banker skulle före 1903 års slut

öfvergå till aktiebanker, komme det kreditivbelopp, hvartill de vore

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

berättigade, i allt fall att understiga det krediti vbelopp, mot hvilket

fullmäktige i sitt förenämnda utlåtande den 3 mars 1897 icke haft något

att erinra. Men härjemte synes kreditivräntan, som enligt nuvarande

bestämmelser och med nu gällande diskontosatser utgör fyra procent,

böra något sänkas. Jag anser nemligen af skäl, min företrädare i embetet

uttalade till statsrådsprotokollet den 9 januari 1897, att riksbanken

väl kan mot en billig ränta utlemna dessa kreditiv, genom hvilka den

förvärfvar sig en ökad sedelemission och hvilka den utbetalar i sina

räntefria förbindelser, sedlarna.:, Om jag också icke vill ifrågasätta, att

denna ränta fixeras till så lågt belopp, som Kongl. Maj:ts proposition

till 1897 års Riksdag afsåg, synes mig dock räntan icke böra sättas högre

än till tre procent och hållas två procent lägre än riksbankens diskonto

för tre månaders vexlar, der ej denna skulle nedgå under fyra procent.

Såsom säkerhet för dessa kreditiv kunna bankerna erbjuda sina grundfondsliypotek,

i den mån de genom sedlarnas indragning blifva lediga,

hvilka hypotek ju äro af den art, att de kunna af fullmäktige godtagas.

För återstående tjugufem procent af sin sedelstock den 1 januari

1901 synas ifrågavarande banker böra tillförsäkras rediskonteringsrätt

på nu bestämda vilkor.

Hvad beträffar kassalättnaderna under tiden 1904—1908, hyser

jag väl, såsom ofvan är nämndt, den mening, att dessa böra betydligt

utvidgas, men de böra dock anordnas så, att motsvarande lättnader för

tiden intill 1904 ställa sig väsentligen fördelaktigare och dessa sålunda

innebära en lockelse till öfvergång före den lagbestämda tiden.

Det vill derföre synas mig lämpligt att, beträffande tiden 1904—

1908, enskild bank, med bibehållande af den nu bestämda rediskonteringsrätten

af fyratio procent, dock beräknade å det belopp sedlar, vederbörande

bank hade utelöpande den 1 januari 1901, tillika berättigades

att hos riksbanken vid 1904 års ingång erhålla kreditiv till ytterligare

fyratio procent af förenämnda sedelbelopp mot ränta, två procent lägre

än riksbankens diskonto för tre månaders vexlar. Dessa kreditiv synas

dock böra minskas med en femtedel årligen, så att de äro slutbetalda

efter fem år.

Såsom en följd af hvad sålunda föreslagits bör den tidpunkt, intill

hvilken, enligt § 42 i riksbankslagen, kreditiv fordran hos enskild bank

må inberäknas bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens

sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp, utsträckas

till utgången af år 1908.

Jag hemställer följaktligen, det Kongl. Maj:t ville föreslå Riks
-

*

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

dagen att besluta, att §§ 41 och 42 af lagen för Sveriges riksbank

den 12 maj 1897 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — — — — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst

tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan,

afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit något

af sina den 1 januari 1896 befintliga af''delningskontor, att hos riksbanken

dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, begagna kassakreditiv

till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1

januari 1901 uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta,

två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders vexeldiskonto,

dock ej öfver tre eller under två för hundra om året, dels till en fjerdedel

af nyssberörda belopp i riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmäktige

godkännas, mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det

eljest i riksbanken gällande.

Då — — — — — underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild

bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelning skönt or, att intill

fyratio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari

1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor, som ofvan äro

om förmälda; hvarjemte sådan enskild bank må hos riksbanken mot säkerhet,

som af dess fullmäktige godkännes, från början af år 1904 begagna

kassakreditiv jemväl till fyratio procent af nyssnämnda sedelbelopp utan

erläggande af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens

tre månaders vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året;

skolande detta kreditiv årligen minskas med en femtedel af sitt ursprungliga

belopp och således vid 1908 års slut vara till fullo inbetaldt.

Har — — — — — rediskontering.

Den — — — — — bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt § 7

skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt $ 6 medgifna

belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran hos enskild bank,

hvarom i § 41 förmäles.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj\ls Nåd. Proposition N:o 26.

Hvad föredragande departementschefen i detta

ärende hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter

instämde, behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen

Regenten bifalla; och skulle nådig proposition till

Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid

detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hjalmar Retlig.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 22 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BLU 1901:1 Betänkande i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, S, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, dels s. 1 i texten