Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag

1902-01-24 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1902:23, Med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23

1

N:o 23.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag angående verkställighet i vissa fall af straff,

ådömdt genom icke laga kraft egande utslag; gifven

Stockholms slott den 24 januari 1902.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande

utslag.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Hj. L. Hammarskjöld.

Itih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. t Afd. 19 Höft. (No 23.)

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt

genom icke laga kraft egande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande

utslag, förordnas som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till

fängelse eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för

ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång,

i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget

och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet

genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes

besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, ege

hvad nu är sagdt ej tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är

sagdt, skall det ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför

Konungens befallningshafvande; om den dömde hålles i militärhäkte, i

vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsigt;

och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet

i vittnens närvaro. Ej må förklaringen gälla, der ej utslaget vid tiden

för förklaringens afgifvande kommit den myndighet till hända, hvarom

nu är sagdt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen afgifves,

och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten afkunnades eller,

om det ej sålunda afkunnats, blef honom annorledes delgifvet, haft två

dagars betänketid inom fängelset.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

3 §•

År den dömde icke häktad, ege han, med aflemnande af utslaget

äfvensom af prestbetyg, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, der

straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens

närvaro inför denne och i annat, fall inför Konungens befallningshafvande.

i §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits,

skall ofördröjligen afsända underrättelse derom till den domstol,

som egt upptaga besvär öfver utslaget.

5 §•

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och 3

§§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,

innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären

anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall

bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den

dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens

utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

7 §■

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff

afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 § af allmänna strafflagen och

32 § af strafflagen för krigsmagten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej

tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 7 december 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lägerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claeson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i

underdånighet:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 maj 1895, med

anledning af en hos Riksdagen af dess justitieombudsman gjord framställning,

anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till fullständigande och förtydligande af nu

gällande stadganden angående den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga

sin början, äfvensom till sådant tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående

straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, att derigenom

blefve bestämdt, huru förfaras skall vid beräkning af i samma

lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid, samt fångvårdsstyrelsen och

Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande afgifvit infordrade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

5

underdåniga utlåtanden öfver denna skrifvelse, blefvo, efter vidare

grundlagsenlig behandling af ärendet, den 1 juli 1898 utfärdade dels

lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, dels lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes

och fängelsestraffs verkställande i enrum.

När förslag till dessa lagar inför Eders Kongl. Maj:t framlades,

anhöll jag, under anmälan att af vissa bland de i ärendet hörda myndigheterna

gjorts särskilda framställningar, Indika icke syntes stå i nödvändigt

sammanhang med den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen,

att få vid annat tillfälle göra hemställan om de åtgärder, som af dessa

framställningar kunde föranledas.»

Efter redogörelse för hvad ifrågavarande utlåtanden härutinnan

innehölle, yttrade departementschefen vidare:

»Af åtskilliga myndigheter har förordats införande af bestämmelse

derom, att jemväl icke häktad person finge, sedan han förklarat sig

nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff honom ådömts, börja undergå

straffet utan afvaktande af besvärstidens utgång. Såsom skäl derför, att

åt icke häktad person borde sålunda beredas samma förmån, som redan

genom förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa

fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, tillförsäkrats

häktad, anföres, förutom hänsynen till den dömde, hufvudsakligen, att

beträffande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad, det är med

stora svårigheter förenadt att verkställa straffdomar, då de dömde äro

på fri fot och med verkställigheten måste dröjas tills besvärstiden förlupit,

samt att särskildt de personer, som intill domen hållits häktade,

men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifva nödsakade

att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till hemorten

eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anledning

till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.

Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grund

för förordningen den 30 maj 1873, fanns upptagen en föreskrift derom,

att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan afbidan på

besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den dömde som

åklagare och målsegande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda

ifrågasatta föreskriften blef emellertid afstyrkt af högsta domstolen,

som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft

egande straffdom föreligga endast, när derigenom bereddes möjlighet

för den dömde att undgå eu långvarigare förlust af friheten och för

staten att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På

grund af donna anmärkning fick förslaget i denna del förfalla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Under de senaste årtiondena hafva emellertid de nyss anförda olägenheterna

deraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej kunna

verkställas före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och till

och med på ett och annat ställe föranledt försök att, på sidan om

lagen, införa en praxis, enligt hvilken straff verkställes, så snart

parterna förklarat sig nöjda med utslaget. Icke minst känbara hafva

ifrågavarande olägenheter visat sig i fråga om straff, ådömda af krigsdomstolarne.

Med anledning häraf utarbetade den komité, som den 20

december 1895 i nåder förordnades för revision af den militära rättegångsordningen,

ett särskildt förslag till lag om verkställighet i vissa

fall af krigsdomstols icke laga kraft egande utslag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med förut omförmälda stadgande i lagbyråns förslag.

Öfver nämnda komitéförslag inhemtades utlåtande af högsta domstolen,

hvars fleste ledamöter dervid yttrade, att de skäl, som anförts för en

lagstiftning i syfte att bereda utsträckt möjlighet att verkställa krigsrätts

utslag redan innan det vunnit laga kraft, syntes, om än dessa

skäl skulle finnas förtjenta af beaktande, icke vara af beskaffenhet att

ådagalägga behofvet af särskildt för krigsrättsmål afsedda bestämmelser,

afvikande från de i allmänhet för brottmål gällande, samt att följaktligen

en förändring i nu förevarande hänseende icke syntes böra ifrågakomma

utan att samtidigt ämnet blefve i hela dess vidd taget under

ompröfning; två ledamöter funno förslaget innebära en ej tillräckligt

motiverad afvikelse från de för kriminela utslags verkställande i allmänhet

gällande principer, medan en ledamot väl förklarade, att komiténs

förslag syntes vara mycket lämpligt såvidt anginge krigsdomstols utslag,

men dock, då det ej torde vara skäl att i denna de! lagstifta särskildt

för de jemförelsevis fåtaliga krigsmålen, hemstälde att förslaget måtte

lemnas hvilande, till dess att frågan om utsträckt verkställighet af de

utaf allmänna dotnstolarne meddelade icke laga kraft egande utslag i

brottmål bragtes å bane.

På grund af hvad sålunda anförts, synes den nu medgifna möjligheten

att verkställa icke laga kraft egande brottmålsdomar böra utvidgas,

så att en s. k. nöjdförklaring må kunna med full verkan afgifvas

äfven när den dömde icke hålles häktad. Då en sådan lagstiftningsåtgärd

är påkallad icke blott af det allmännas omedelbara intresse

i aflägsnandet af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten,

utan äfven af hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla tillfälle

att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda straffet,

torde det icke vara lämpligt att, såsom enligt föregående förslag var

händelsen, för nöjdförklaringens giltighet uppställa det vilkor, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 23.

jemväl åklagare och målsegande förklarat sig nöjda. Af samma skäl

bör, när nöjdförklaring ej afgifvits, men den dömde underlåtit att

inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget, utslaget gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. De svårigheter, som

kunna uppstå, om, på talan af åklagare eller målsegande, straffet

skärpes eller målet återförvisas, äro icke andra, än som kunna förekomma

äfven då den dömde är häktad. Att högre rätt, i brist på

kännedom om nöjdförklaringen, upptager till pröfning besvär, som

af den dömde eller å hans vägnar blifvit anförda, bör, vare sig den

dömde är häktad eller icke, förebyggas genom ett stadgande om förpligtelse

för den myndighet, inför hvilken nöjdförklaringen afgifvits,

att ofördröjligen insända underrättelse derom. I sammanhang härmed

torde böra uttryckligen föreskrifvas, att, om nöjdförklaring afgifves

sedan besvär redan blifvit anförda, besvären skola anses återkallade

genom nöjdförklaringen.

Äfven i ett annat, hänseende synes möjligheten att med laga verkan

afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För närvarande finnes sådan

möjlighet allenast när det ådömda straffet utgöres af straffarbete på

viss tid eller af fängelse. Redan enligt det förut omförmälda förslag,

som upprättades af komitén för revision af den militära rättegångsordningen,

skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas med

afseende å ett af krigsdomstol ådömdt frihetsstraff, hvarunder innefattas

jemväl arreststraff. I underdånigt utlåtande öfver detta förslag

förordade krigshofrätten, med anslutning till en vid komiténs betänkande

fogad reservation, att jemväl bestämmelserna i 1873 års förordning

om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff, som ådömts

häktad person, måtte erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff.

Krigshofrätten har sedermera, i en till chefen för justitiedepartementet

stäld skrifvelse den 8 nästlidne november, ytterligare fäst uppmärksamheten

derpå, att äfven beträffande häktade personer behof funnes af

möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på besvärst.

idens utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen upptagna

föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,

skall i häkte tagas, tillämpades nemligen oftast så, att den, som dömes

till ansvar för rymning, hålles i häkte i afbidan på straffets verkställande,

äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen

behandlades väl, då ett rymningsbrott ej skall medföra strängare

påföljd än disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet

ålades af befälhafvare!! och omedelbart verkstäldes. Men omständigheterna

kunde lätteligen vara sådana, att befälhafvare^ enligt 152 § i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 23.

strafflagen för krigsmakten, föranleddes att öfverlemna målet till krigsdomstol.

Till följd häraf kunde, såsom krigshofrätten med exempel

från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att en rymmare

måste i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt

kortvarigt arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades

sin frihet under längre tid, än nödigt varit, om han förskylt det

strängare straffet fängelse.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missförhållanden,

som kunna föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd

bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arreststraff

särskilt stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa

icke laga kraft egande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra

likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete, ehvad den dömde

hålles häktad eller icke.

För genomförande af de förordade ändringarne i nu gällande

bestämmelser om verkställighet af icke laga kraft egande straffdomar

har lämpligaste utvägen synts vara att ersätta 1873 års förordning

med en ny lag i ämnet. Härigenom erbjudes äfven tillfälle att medelst

en förändrad affattning af vissa från den äldre förordningen upptagna

stadganden söka förebygga sådana tvifvelsmål och misstag vid tillämpningen,

som, enligt hvad handlingarne utmärka, stundom förekommit.

Jag har derföre låtit inom lagbyrån upprätta förslag till lag angående

verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft

egande utslag, hvilket förslag det torde tillåtas mig att nu inför

Eders Kongl. Maj: t framlägga.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande förslag,

af den lydelse bilagan litt. B vid detta protokoll utvisar, hemstälde han

i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag

måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note

ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kongl. Höghet

Kronprinsen-Regenten i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Aag. von Hartmansdorff.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

9

Litt. B.

Förslag

till

Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt

genom icke laga kraft egande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande

utslag, förordnas som följer:

1 §• . ••

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till

fängelse eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för

ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång,

i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget

och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet

genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes

besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, ege

hvad nu är sagdt ej tillämpning.

2 §■

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är

sagdt, skall det ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför

Konungens befallningshafvande; om den dömde hålles i militärhäkte, i

vittnens närvaro inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsigt;

och i öfriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet

i vittnens närvaro. Ej må förklaringen gälla, med mindre vid tiden för

dess afgifvande utslaget kommit den myndighet till hända, hvarom nu

är sagdt, och den dömde, efter den dag, då utslaget för honom vid

rätten afkunnades eller, der det ej sålunda afkunnats, blef honom

annorledes delgifvet, haft två dagars betänketid inom fängelset.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

3 §•

År den dömde icke häktad, ege han, med aflemnande af utslaget

äfvensom af prestbetyg, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, der

straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens

närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande.

4 §•

,vV

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits,

skall ofördröjligen afsända underrättelse derom till den domstol,

som egt upptaga besvär öfver utslaget.

5 §•

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och

3 §§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,

innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären

anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall

bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den

dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens

utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

i §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff

afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 § af allmänna strafflagen och

32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19..., men eger ej

tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

11

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 27 mars 1901.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Her slöra,

Norberg,

Carlson,

Thollander,

Billing,

Ramstedt,

Grefberg.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 16 januari innevarande

år handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af

utlåtande öfverlemnade förslag till lag angående verkställighet i vissa

fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, mellan högsta

domstolens ofvanbemälda ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta

ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes följande anmärkningar:

1 §■

Justitierådet Thollander yttrade: »Den allmänna grundsatsen, att

ett straff icke får verkställas förr än det utslag, hvarigenom straffet

ådömts, vunnit laga kraft, är i vår rätt visserligen icke genom direkt

lagbud stadgad, men icke desto mindre fullständigt erkänd, så att, i

regeln, å ena sidan, den dömde icke kan tvingas att underkasta sig ett

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

straff så länge möjlighet för honom förefinnes att genom klagan få

straffet mildradt eller upphäfdt, och, å andra sidan, det icke tillätes

den dömde att undergå ett straff, som möjligen till följd af åklagares

eller målsegandes klagan kan varda skärpt.

Från denna regel finnas emellertid i vår lag undantag åt båda hållen.

Genom 14 § Kongl. förordningen den 13 februari 1776 är nemligen

stadgadt, att öfverståthållareembetets utslag i polismål må genast gå i

fullbordan, oaktadt besvär anföras, och genom Kongl. förordningen den

30 april 1844 angående förändrade föreskrifter i afseende å lullföljden

af polismål föreskrifves. i 2 §, att hofrätts beslut i dessa mål kan, utan

hinder af ändringssökande, verkställas i de fall, då enahanda beslut,

meddeladt af polismyndigheten, kan medföra sådan verkställighet. 1

sammanhang härmed kan erinras, att Kongl. Maj:t genom proposition

till innevarande Riksdag föreslagit, att, då någon i brottmål genom

hofrätts utslag blifvit fäld till böter eller vite, utmätning af hvad

sålunda blifvit dömdt skall verkställas, ändå att ändring i utslaget sökes,

dock att utmätning ej får ske förr än utslaget vunnit laga kraft, der

den sakfälde nedsatt beloppet hos Konungens befallningshafvande. Slutligen

hör äfven hit hvad som är stadgadt om omedelbar verkställighet

af de militära disciplinstraffen.

Undantag från regeln bildar å andra sidan Kongl. förordningen den

30 maj 1873, hvarigenom medgifvits rätt för häktad, som är dömd till

straffarbete på viss tid eller fängelse, att efter nöjdförklaring få undergå

straffet utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

Förevarande förslag, som icke berör frågan om verkställighet mot

den dömdes vilja, utan endast afser en utsträckning af rätten för den

dömde att, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär, få börja

undergå sitt straff, innebär nu att utsträcka denna rätt äfven till icke

häktade, hvarjemte af domstol ådömdt arreststraff upptagits bland de

straff, hvilkas verkställighet i sådan ordning kan ega rum. Det synes

mig till en början hafva varit önskvärdt, att stadgandena om verkställighet

af icke laga kraft egande utslag i brottmål underkastats en

allsidig revision och i eu författning sammanförts alla bestämmelser i

detta hänseende. Men äfven från förslagets ståndpunkt anser jag att

man kunnat och bort gå längre än som skett. Såsom skäl för den

föreslagna lagstiftningsåtgärden framhålles icke blott det allmännas

intresse i aflägsnandet af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten

utan äfven hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla

tillfälle att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda

straffet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konfjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

13

Dessa skäl synas" mig leda längre än förslaget velat gå och tala

för en snabbare verkställighet äfven af de till antalet ojemförligt öfvervägande

straffen, nemligen bötesstraffen. Såsom af chefen för justitiedepartementet

erinrats, fans i det inom lagbyrån utarbetade förslag,

som ligger till grund för 1873 års förordning, upptagen en föreskrift

derom, att bestraffning — således äfven bötesstraff — som ådömts

icke häktad person, finge utan afbidan på besvärstidens utgång gå i

verkställighet, derest såväl den dömd$ som åklagare och målsegande

förklarat sig nöjda med utslaget. Sedan förslaget granskats af högsta

domstolen, blef nämnda stadgande ur förslaget uteslutet såsom saknande

stöd af den grund, hvarpå förslaget i öfrigt livilade, nemligen

omsorgen att så vidt möjligt förkorta fångars häktningstid och derigenom

äfven minska statens kostnad för deras underhåll. Då emellertid

saken i nu föreliggande förslag setts ur en vidare synpunkt, borde,

enligt min åsigt, uppmärksamheten rigtats jemväl på bötesstraffen. Det

är ett kändt och mycket öfverklagadt förhållande, att en stor mängd

af dessa straff aldrig komma till verkställighet till följd af omöjligheten

att anträffa de dömde. Detta gäller i all synnerhet böter för förseelser

mot polisföreskrifter i städerna med deras rörliga befolkning.

Den af chefen för justitiedepartementet omförmälda, ganska utbredda

praxis att vid sidan af eller rättare mot lagen verkställa icke laga

kraft egande utslag i brottmål torde äfven få anses visa, att ett verkligt

behof af ändrad lagstiftning härutinnan förefinnes.

På grund häraf tillstyrker jag, att i förslaget intagas bestämmelser

derom, att äfven bötesstraff må få gå i verkställighet efter nöjdförklaring

af den dömde, oberoende af åklagares eller målsegandes besvär,

eller åtminstone att dessa straff få verkställas, så snart den dömde

samt åklagare och målsegande förklarat sig med utslaget nöjde.»

2 och 3 §§.

Justitierådet Carlson, med hvilken högsta domstolens öfrige ledamöter

förenade sig, yttrade: »Enligt gällande stadgande!! behöfver allmän

underrätts och i vissa fall krigsrätts slutliga utslag angående häktad

person icke expedieras till vederbörande myndighet för verkställighet

förr än fyra eller sex dagar efter utslagets afkunnande. Derest, såsom

förslaget innehåller, den häktade icke förr än utslaget ankommit får förklara

sig nöjd med detsamma och börja undergå straffet, kan han följaktligen

blifva nödsakad att utöfver den stadgade betänketiden af två

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

dagar tillbringa ytterligare några dagar i ransakningsfängelse, utan att

dessa få afräknas å strafftiden.

En person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts

utslag dömd till urbota bestraffning men icke hålles häktad, är i vissa

fall icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton dagar

efter detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig

nöjd med utslaget och undergå straffet göres beroende deraf, att han

aflemnar utslaget, kommer i följd af nämnda förhållande syftemålet

med denna lagändring att väsentligen förfelas. Särskild! gäller detta

i det fall, att den dömde hållits häktad men enligt utslaget skall ur

häktet frigifvas. Om den dömde i sådant fall är nöjd med utslaget,

hvarigenom honom ådömts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämpligt,

att han finge omedelbart undergå straffet. Måste han deremot

lemna häktet och uppehålla sig på fri fot en eller två veckor, är det

i allmänhet utan betydelse, om han får vänta på straffets verkställande

ytterligare någon tid.

Nu påpekade brister i förslaget synas kunna afhjelpas på det sätt,

att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit

dömd till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han

är häktad eller ej, berättigas förklara sig nöjd med utslaget, äfven om

hos vederbörande myndighet icke är tillgängligt ett fullständigt exemplar

af utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen

om det straff, som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom

utslaget erhållit, samt derom, att utslaget icke blifvit högre domstols

pröfning understäldt. Ett sådant bevis borde, om den dömde

skall hållas häktad, åtfölja förpassningen och i annat fall till honom

på begäran genast aflemnas.

Naturligtvis borde i sammanhang härmed vilkoret, att den dömde,

om han icke är häktad, skall medhafva prestbetyg, bortfalla. Att sådant

betyg först efter strafftidens början på reqvisition kommer myndigheten

tillhanda torde icke vålla afsevärd olägenhet.

Slutligen erinras, att af ordalagen i 2 § icke med tydlighet framgår,

huruvida i det fall, att den häktade först en senare dag än den,

då utslaget afkunnas, ankommer till fängelset, den betänketid af två

dagar, den häktade bör hafva inom fängelset, innan han må förklara

sig nöjd med utslaget, skall räknas från den timme på dagen, då den

häktade ankommer till fängelset eller, på sätt med förslaget torde vara

åsyftadt, från utgången af samma dag.»

Justitierådet Thollander tilläde: »Då tillsyningsmän vid kronohäk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

tena och föreståndare för häkten icke blifvit i 3 § uttryckligen nämnde,

måste deraf slutas, att befogenhet att upptaga nöjdförklaring af icke

häktade icke skulle tillkomma dessa tjenstemän. Då emellertid sådan

befogenhet hittills varit dem tillagd beträffande häktade och fortfarande

skulle tillkomma dem enligt 2 § i förslaget, synes mig skäl saknas att

utesluta dem, och detta så mycket mera som i sådant fall lagen i denna

del komme att för stora trakter af landet blifva utan all verkan.»

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 24 januari 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottee,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriieim,

Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Westring,

Justitieråden: Huss,

Grefberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde

i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 7 december 1900 inhemtade utlåtande öfver det

vid samma protokoll fogade förslag till lag angående verkställighet i

vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

17

»Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, har af högsta domstolen

förordats en sådan ändring i förslaget, att den dömde skulle

berättigas att förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande

myndighet icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af utslaget

utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen om det straff,

som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom utslaget

erhållit, samt derom att utslaget icke blifvit högre domstols pröfning

understäldt.

Införandet af en dylik bestämmelse skulle otvifvelaktigt under vissa

förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömda, isynnerhet

för de icke häktade, men å andra sidan synas i flera hänseenden

betänkligheter möta mot den föreslagna anordningen.

Den dömde bör uppenbarligen, innan det kan tillåtas honom att

afgifva nöjdförklaring, hafva tillfälle att om utslagets innebörd taga

närmare kännedom, än som är möjligt vid utslagets muntliga afkunnande.

Det ifrågasatta beviset kan derför tydligen icke inskränkas till

en blott uppgift om det ådömda straffet utan måste, såsom högsta

domstolen förordat, äfven innehålla uppgift om den utgång, målet i

öfrigt genom utslaget erhållit. Utfärdandet af ett bevis af sådan omfattning

torde emellertid i många fall komma att kräfva föga mindre

arbete än det, som erfordras för tillhandahållande af ett fullständigt

exemplar af utslaget. Det synes mig derför tvifvelaktigt om det låter

sig göra att, såsom högsta domstolen förutsatt, ålägga domaren eller

domstolen en ovilkorlig skyldighet att genast utfärda dylikt bevis. Kan

en sådan skyldighet icke föreskrifvas, lärer gagnet af det föreslagna

stadgandet icke blifva afsevärdt.

Vidare bör det icke förbises att, derest två samma sak afseende

handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset, skulle å

olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas, att skiljaktighet

dem emellan någon gång skulle visa sig. I händelse af sådan skiljaktighet

skulle tydligen ofta praktiska svårigheter uppstå.

Beträffande den räckvidd, som den föreslagna anordningen skulle

komma att erhålla, är för öfrigt att märka, att häradsrätterna i fråga om

mål, som ej afse häktad person, i allmänhet icke meddela utslag samma

dag målet handlägges, utan först vid nästa sammanträde eller vid tingets

afslutande, och att i sådan händelse utslaget regelmässigt hålles

tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. I alla dylika fall

skulle således den ifrågasatta bestämmelsen komma att sakna all betydelse.

I betraktande af hvad nu blifvit anfördt och då ostridigt torde

Bill. till Riksd. Prot. 1302. 1 Sami. 1 Afd. 19 llaft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

’Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

vara, att redan genom de bestämmelser, som det remitterade förslaget

innehåller, afsevärda fördelar skulle vinnas, har jag ansett hvad högsta

domstolen uti ifrågavarande hänseende erinrat icke böra föranleda någon

ändring i förslaget.

Högsta domstolen har vidare anmärkt, att af ordalagen i 2 § af

förslaget icke med tydlighet framginge, huruvida i det fall, att den

häktade först en senare dag än den, då utslaget afkunnas, ankommer

till fängelset, den betänketid af två (lagar, den häktade bör hafva inom

fängelset, innan han må förklara sig nöjd med utslaget, skall räknas

från den timme på dagen, då han ankommer till fängelset, eller från

utgången af samma dag. Med anledning häraf har i nämnda paragraf

vidtagits jemkning i syfte att tydligt utmärka, att i angifna fallet

ibetänketiden skall räknas från utgången af den dag, då den häktade

ankommer till fängelset.

Hvad en ledamot i högsta domstolen hemstält derom, att förslagets

hestämmelser måtte utsträckas att gälla äfven i fråga om bötesstraff, synes

icke böra föranleda någon åtgärd. Uppenbarligen är frågan om skyndsamt

verkställande af sådant straff af betydelse endast för det fall, att den

dömde i brist af tillgång till böternas fulla gäldande skall undergå det

deremot svarande förvandlingsstraffet. Detta kan emellertid tydligen

icke ske, med mindre än att i behörig ordning blifvit utrönt, att den

dömde ej är i stånd att betala böterna. Med hänsyn härtill torde ett

stadgande, som medgåfve böters aftjenande innan utslaget vunnit laga

kraft, i de flesta fall komma att sakna tillämpning.))

Departementschefen uppläste härefter det i enlighet med det afgifna

yttrandet jemkade förslaget och hemstälde, att detsamma måtte, jemlikt

§ 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Grefberg åberopade hvad han vid granskning inom

högsta domstolen af förslaget yttrat, för så vidt det icke vid förslagets

jemkning vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen skulle

aflåtas nådig proposition i ämilet, af den lydelse bilagan

litt. B. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1902:43 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ris proposition med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af sträf, ådömdt genom icke laga kraft egande uts a1 i texten