Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om fosterbarns vard

1902-01-31 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1902:56, Med förslag till förordning om fosterbarns vard

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

1

N:o 56.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till förordning om fosterbarns vard; gifven Stockholms

slott den 31 januari 1902.

Med öfverlemnande af det i ämnet i Statsrådet förda protokoll vill

Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag

till förordning om fosterbarns vård; viljande Kongl. Magt, efter

emottagandet af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af

samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet förordna.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

t

Bill. till Ritsd. Prot. 1902. 1 Sami.

1 Afd. 46 Haft. (N:o 56J.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Förslag

till

förordning

om fosterbarns vård.

§ 1.

Denna förordning afser barn, som mot ersättning fostras hos andra

än sina föräldrar, styfföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare

och icke fylt sju år.

§ 2.

Helso vårdsnämnd, eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd skall,

hvar inom sitt verksamhetsområde, egna särskild omsorg åt fosterbarn

till skydd för deras helsa och lif; och åligger nämnden att för detta

ändamål dels tillse, att icke fosterbarnsvård utöfvas af personer eller

på ställen, som äro olämpliga derför, dels ock öfvervaka fosterbarnens

behandling.

I afseende å nämndens befattning med fosterbarnsvården och öfverordnad

myndighets tillsyn derå skola, jemte hvad denna förordning

bestämmer, helsovårdsstadgan för riket och förordningen om kommunalstyrelse

på landet lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

§ 3-

1. I fall så anses nödigt eller lämpligt, ega, i stad, stadsfullmägtige,

eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga och, på landet, kommunalstämma

att åt särskild styrelse, med namn af fosterbarnsnämnd,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

3

uppdraga den befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle enligt

detma förordning utöfvas af belsovårds- eller kommunalnämnden.

2. Hvad i helsovårdsstadgan för riket eller förordningen om kommunalstyrelse

på landet föreskrifves angående helsovårds- eller kommunalnämnds

sammansättning, val af ledamöter och suppleanter deri,

obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för hvilken den tillsättes,

och nämndens arbetsordning, skall gälla äfven för fosterbarnsnämnden;

dock att till ledamot i denna nämnd må väljas äfven qvinna och att vald

ledamot eger att när som helst afsåga sig uppdraget; och vare fosterbarnsnämnden

jemväl i hvad angår dess samt ledamöternas och i § 12

omförmälda biträdens förpligtelse^ befogenhet och förhållande till andra

myndigheter likstäld med helsovårds- eller kommunalnämnd i dess befattning

med fosterbarnsvården.

§ 4.

1. Medicinalstyrelsen meddelar nödiga råd och anvisningar i afseende

å fosterbarnsvården till ledning ej mindre för helsovårds-, kommunal-

eller fosterbarnsnämnderna än äfven för dem, som utöfva

fosterbarnsvård.

2. Helsovårds- eller kommunalnämnd åligger att, i sammanhang

med de i 11 och 27 §§ helsovårdsstadgan för riket föreskrifna berättelser

och uppgifter, afgifva redogörelse angående fosterbarnsvården,

jemlikt de närmare bestämmelser medicinalstyrelsen utfärdar; skolande

fosterbarnsnämnd afgifva sådan redogörelse i den ordning och inom

den tid, som i fråga om nyssnämnda berättelser och uppgifter sagd är.

§ 5.

1. Barnafostrare, hvarmed i denna förordning förstås den, som

mottagit barn för vård och fostran i enskild bostad, samt, då fråga är

om barn, som intagits i särskild anstalt, der fosterbarnsvård utöfvas,

anstaltens innehafvare eller dess föreståndare, om sådan finnes, åligger

att, i stad inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets

ankomst, derom hos helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden

gorå anmälan, med uppgift om den lägenhet, der barnet vårdas, äfvensom

att då eller inom den tid, nämnden förelägger:

a) förete utdrag af födelse- och dopbok rörande barnet;

b) uppgifva dens namn och bostad, som uttingat barnet; samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

c) lemna de uppgifter och intyg, som af nämnden kunna äskas beträffande

fosterlegans belopp eller beskaffenhet, tiderna för dess betalning

eller de öfriga hufvudsakliga vilkor, under bvilka barnet uttingats

till fostraren.

2. Vid ombyte af lägenhet inom kommunen göre barnafostraren

derom anmälan hos nämnden inom den tid, som för nyss omförmälda

anmälan är bestämd.

3. Flyttar fostraren till annan kommun, vare skyldig hos dess

nämnd göra anmälan i enlighet med hvad i mom. 1 sagdt är.

§ 6-

1. Barnafostrare skall egna fosterbarn den omsorg och skötsel, som

för dess tillfredsställande vård erfordras. Sjuknar fosterbarn, åligger

fostraren att bereda det den särskilda vård, omständigheterna påkalla,

I nu berörda hänseenden har helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden

att med ledning af de råd och anvisningar, om hvilka

i § 4 mom. 1 stadgas, meddela barnafostrare erforderliga föreskrifter.

2. Barnafostrare får icke undandraga sig nämndens tillsyn öfver

fosterbarns vård.

3. Har fosterbarn aflidit eller har barnafostraren lemnat detsamma

från sig, göre han derom, i stad inom tre och på landet inom fjorton

dagar derefter, anmälan hos nämnden.

§ 7-

1. Om vid anmälan, hvarom i § 5 sägs, helsovårds-, kommunaleller

fosterbarnsnämnden med hänsyn till barnafostrarens personliga

egenskaper och förhållanden eller beskaffenheten af den lägenhet, der

barnet fostras, finner uppenbart, att barnet icke kan hos fostraren

erhålla fullt tillfredsställande vård, skall nämnden ofördröjligen förelägga

honom att inom tid, som af nämnden bestämmes, lemna barnet

från sig till den, som är skyldig att om detsamma taga vård.

Sådan åtgärd bör jemväl af nämnden vidtagas, då barn, som anmälts

till vård och fostran i enskild bostad, icke uppnått ett års ålder

och fostraren redan till vård och fostran omhänderhafver två sådana

barn; dock eger nämnden härvid göra det undantag, hvartill särskild

anledning må förekomma.

2. Derest barnafostraren under utöfvande af fosterbarnsvård åsidosätter

honom, enligt denna förordning eller derpå grundad särskild

föreskrift, tillkommande skyldighet i afseende å barns vård och skötsel,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

skall nämnden genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse

härutinnan eller ock meddela fostraren föreläggande, som i mom. 1 sägs.

3. Afser föreläggandet barn, som ut.tingats af fattigvårdsstyrelse

eller styrelse för anstalt eller förening för barnavård, skall styrelsen

genom nämndens försorg ofördröjligen underrättas om föreläggandet

och skälen dertill.

§ 8.

Befinnes någon, utan behörigen fullgjord anmälan på sätt i § 5

inom. 1 eller 3 sägs, omhänderhafva barn till vård och fostran, ege

helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden meddela honom föreläggande,

hvarom i § 7 mom. 1 förmäles.

Dervid skall nämnden tillika, derest sådant fall är för handen, som

i § 7 mom 3 sägs, lemna underrättelse, som der föreskrifves.

§ 9.

Då föreläggande, hvarom i §§ 7 eller 8 sagdt är, gifves, ege nämnden,

om skäl dertill förekommer, meddela den, som erhåller sådant föreläggande,

förbud att vidare mottaga fosterbarn.

§ io.

Der någon, som på grund af §§ 7 eller 8 erhållit föreläggande

att lemna fosterbarn från sig, sådant underlåter, eller någon mot förbud,

hvarom i § 9 sägs, mottagit fosterbarn, åligger i stad polisföreståndaren

och på landet kronobetjeningen att på framställning af nämnden

meddela nödig handräckning för barnets öfverlemnande till den,

som har att om detsamma taga vård.

§ 11.

Den, hvilken försummat att fullgöra anmälningsskyldighet, som

honom på grund af § 5 eller § 6 mom. 3 ålegat, så ock den, hvilken

i trots af meddeladt förbud mottagit fosterbarn, vare förfallen till böter

från och med tio till och med ett hundra kronor.

§ 12.

1. Om så tinnes för kommun eller någon del deraf behöflig! eller

lämpligt, eger helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

ordna särskilda biträden, män eller qvinnor, att å nämndens vägnar,

hvar inom sitt af nämnden bestämda område samt efter de föreskrifter’

nämnden i öfrigt meddelar, närmast utöfva tillsyn öfver fosterbarnsvarden,

och ma dessa biträden deltaga i nämndens öfverläggningar om

dithörande frågor, men ej i besluten.

2. . Biträde har att å nämndens vägnar mottaga och till nämnden

ofördröjligen befordra de i § o nämnda anmälningar, handlingar och

uPP§ill®r angående fosterbarn inom biträdets tjenstg''öringsområde.

_ 3 Biträde är, för så vidt dess tjenstgöringsområde angår, berättigadt

att, å nämndens vägnar, meddela föreställningar, hvarom i § 7

mom. 2 förmäles, äfvensom söka handräckning enligt § 10, i fall icke

dermed, utan synnerlig fara för fosterbarns helsa eller lif, kan anstå,

till dess nämnden hinner besluta i frågan.

Åtgärd, som biträde på grund af detta mom. vidtagit, skall hos

nämnden skyndsamt och om möjligt vid nästa sammanträde anmälas.

4. Der särskilda biträden icke äro förordnade, skola nämndens

ledamöter, inom af nämnden bestämda områden, utöfva den i mom. 1

omförmälda tillsyn samt hafva befogenhet enligt mom. 3 jemte förpligtelse,

som i sista punkten af samma mom. sägs.

§ 13-

Hos helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd skall angående

fosterbarnsvården i kommunen föras anteckning i särskilda

liggare enligt formulär, som äro förordningen vidfogade.

§ 14-

Helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd skall årligen, före

januari månads utgång, till pastorsembetet afgifva förteckning å alla

fosterbarn, som vid slutet af det sist förflutna året voro och, när förteckningen

upprättas, fortfarande äro inom kommunen uttingade. Sådan

förteckning skall, om i kommunen finnes mer än en församling, afgifvas

församlingsvis, så att. för hvarje församling eller församlingsdel lemnas

särskild förteckning, som endast upptager de der uttingade barnen.

Förteckningen skall för hvarje barn innehålla uppgift å:

a) barnafostraren;

b) barnets namn och födelsedag;

c) den lägenhet, der barnet fostras; samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 56. 7

d) den, som jemlik t § 12 liar att, i egenskap af särskilt biträde

eller ledamot af nämnden, närmast utöfva tillsyn öfver barnet.

I fråga om kommun å landet skall förteckning af innehåll, som nu

är sagdt, af nämnden inom nyss omförmälda tid äfven tillställas vederbörande

provinsialläkare eller extra provinsialläkare.

§ 15-

1. Åtgärd, som på grund af § 12 vidtagits af helsovårds-, kommunal-

eller fosterbarnsnämnds biträde eller ledamot, får öfverklagas

hos nämnden.

2. Öfver nämndens beslut i fråga, som i denna förordning afses,

eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt,

att anföra besvär hos Konungens befallningshafvande inom den tid,

som är bestämd för Överklagande af kommnnalstämmas beslut.

3. 1 Konungens befallningshafvandes beslut må ändring sökas hos

Konungen inom den tid, som för Överklagande af förvaltande myndigheters

och embetsverks beslut är bestämd.

4. Åtgärd eller beslut lände, utan hinder af klagan, till efterrättelse

intill dess annorlunda kan varda förordnadt.

§ 16-

Polisman eller kronobetjent, som finner vanvård af fosterbarn ega

rum eller att fara derför är för handen, skall anmäla förhållandet hos

helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd eller, om så finnes lämpligare,

i vederbörlig ordning inberätta saken till Konungens befallningshafvande,

som dä, likasom i fall eljest anledning förekommer att fosterbarn

vanvårdas, bär att förordna vederbörande läkare att göra undersökning

på stället. Läkaren skall skyndsamt till Konungens befallningshafvande

afgifva berättelse med förslag till de åtgärder, omständigheterna

påkalla, hvarjemte läkaren åligger att genom Konungens befallningshafvande

till medicinalstyrelsen insända afskrift af handlingarna.

§ 17-

1. Från tillämpning af denna förordning undantagas de allmänna

barnhusinrättningen i Stockholm tillhörande barn, vare sig de fostras

inom eller utom anstalten.

2. Ej heller eger förordningen tillämpning å barn, som fostras i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

särskild anstalt för barnavård, stäld under fattigvårdsstyrelses förvaltning

och inseende samt belägen inom det fattigvårdssamhälle, som utsett

styrelsen.

3. I fattigvårdssamhälle, hvars fattigvårdsstyrelse tillika är kommunalnämnd,

och der befattningen med fosterbarnsvården icke uppdraga

åt fosterbarnsnämnd, ega de i §§ 5 och 7 meddelade föreskrifter

rörande anmälan om barns mottagande samt föreläggande för barnafostrare

att lemna barn från sig ej tillämpning i afseende å barn, som

af fattigvårdsstyrelsen uttingats till fostran inom fattigvårdssamhället;

ankommande det på fattigvårdsstyrelse att tillse, att dessa barn ej

hos fostrare uttingas eller för vård qvarblifva under omständigheter,

som i § 7 angifvas såsom föranledande till fosterbarns skiljande från

fostraren.

§ 18-

_ 1- I fråga om annan för fosterbarnsvård afsedd anstalt, än som

omlörmäles i § 17 mom. 1 och 2, må Konungens befallningshafvande,

efter att hafva hört förste provinsialläkaren eller med sådan likstäld

stadsläkare samt helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden, på

ansökning af anstaltens innehafvare medgifva befrielse från skyldighet

att fullgöra de anmälningar och underkastas den tillsyn, som i förordningen

afses. Sådan befrielse skall afse bestämd lägenhet; och skall

vid befrielsens medgifvande fastställas högsta antalet af de barn, som

samtidigt få fostras i lägenheten.

2. Lemnadt medgifvande om befrielse kan när som helst återkallas.

3. Konungens befallningshafvande skall meddela nämnden sitt

beslut om befrielses medgifvande eller upjjhörande.

4. Såsom vilkor för nämnda befrielses åtnjutande fordras, att

legitimerad läkare utöfvar sorgfällig uppsigt öfver helsoförhållandena i

afseende å de i anstalten intagna fosterbarnen och deröfver tre gånger

årligen å tider, som nämnden eger bestämma, afgifver yttranden till

nämnden, samt att anstaltens innehafvare hvarje år före den 15 januari

till nämnden afgifver berättelse, innehållande de för en nöjaktig öfversigt

af anstaltens verksamhet under det föregående året i afseende å

tosterbarnsvården erforderliga uppgifter, bland annat upplysning om

vexlingarne i barnantalet.

§ 19-

f örseelse, hvarom i § 11 sägs, åtalas, efter anmälan af helsovårds-,

kommunal- eller fosterbarnsnämnd, af allmän åklagare vid polisdomstol,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der

sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan

öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål, hvad i allmänhet

angående besvär i brottmål är förordnadt.

Böter enligt denna förordning tillfalla kommunens kassa. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1903 och gäller jemväl

beträffande barn, som före nämnda dag mottagits till fostran; dock

fordras ej, hvad dessa barn angår, att anmälan enligt § 5 göres eller

annan af hithörande stadganden beroende åtgärd vidtages tidigare än

den 1 april 1903.

Bih. till Riksd. Prat. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 49 Haft.

2

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

11

Formulär till liggare. 1.

Fosterbarnsvården

i

enskilda bostäder

inom

kommun

af

län.

Anteckningar enligt Kongl. förordningen om fosterbarns vård.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Barnafostrare:

Förbud:

Lägenhet.

Anmäldt barns

Ankomsttid

(år och

dag).

N a in n.

Födelseår

och

dag.

Föräldrar

(om de äro kända).

Fosterloga

för år

räknad t.

Don person

eller

styrelse,

som uttingat

barnot.

Den, som j omlikt

§ 12 närmast

utöfvar

tillsyn öfver

barnavården.

År och

dag för

afgång

före 7 års

ålder.

Anmärkningar.

C4-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

13

Formulär till liggare. II.

Foster bär ns vår den

i

särskilda anstalter

inom

kommun

af

län.

Anteckningar enligt Kongl. förordningen om fosterbarns vård.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda anstalten

Befrielse enligt § 18 medgifven genom beslut

Befrielse upphörd enligt beslut

Förbud:

Lägenhet.

Innehafvare

eller

föreståndare.

A n m ä 1 d t ha

Ankomsttid

(år och

dag).

N a in n.

Födelseår

och

dag.-

Föräldrar

(om de äro

kända).

Fosterkga

för ar

räknadt.

Den person

eller

styrelse,

som uttingat

barnet.

Don, som jemlik!

§ 12 närmast

ntöfvar

tillsyn öfver

barnavården.

År och

dag för

afgång

före 7 års

ålder.

Anmärkningar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

15

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 31

januari 1902.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld och

Westring.

Departementschefen, statsrådet herr von Krusenstjerna, yttrade:

Sedan genom en af dåvarande sundhetsinspektören i Stockholm,

numera medicinalrådet R. Wawrinsky utgifven afhandling, bilagd Stockholms

stads helsovårdsnämnds årsberättelse för år 1890, visats, att

sanitära missförhållanden vore rådande i afseende å fosterbarnsvården

i hufvudstaden, hafva helsovårds- och fattigvårdsnämnderna derstädes i

underdånig skrifvelse den 19 april 1892 framhållit nödvändigheten att

ställa hithörande verksamhet under särskild tillsyn af myndigheterna; och

då detta behof sannolikt förefunnes äfven i landsortsstäderna samt fosterbarns

väsendet antagligen icke kunde reformeras utan någon rubbning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 56.

af det bestående rättsförhållandet mellan föräldrar och barn, syntes det

nämnderna hvarken tillräckligt, att reformen inskränktes till hufvudstaden,

eller med gällande rättsuppfattning förenligt, att den bestämdes

genom reglementering af den administrativa ortsmyndigheten, utan borde,

enligt nämndernas mening, reformen komma samtliga städer till godo

och bringas till stånd genom en allmän författning, hvilken måste blifva

gällande jemväl för landsbygden af det skäl, att kontrollen eljest lätt

skulle kunna omintetgöras genom stadsbarnens utackordering derstädes.

I den underdåniga skrifvelsen angäfvo nämnderna tillika de hufvudgrunder,

som ansåges böra göras gällande i den önskade nya författningen.

Öfver denna framställning hördes medicinalstyrelsen äfvensom Eders

Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande i länen och öfverståthållareembetet

samt direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen i Stockholm.

Sedermera har Eders Kongl. Maj:t den 16 november 1894 uppdragit

åt en komité att undersöka, om och i hvilken utsträckning bestämmelser

erfordrades för att betrygga en tillfredsställande vård åt

barn, särskildt sådana som uppfostrades hos andra än sina föräldrar,

samt afgifva förslag till de åtgärder, som i nämnda hänseende kunde

anses böra vidtagas.

Sedan denna komité införskaffat vissa uppgifter dels från samtliga

pastorsembeten och fättigvårdsstyrelser samt, hvad Stockholm angår,

fattigvårds- och mantalsnämnderna, dels ock från civile tjensteläkare

äfvensom inhemta! upplysningar om fosterbarnsväsendet i Norge och

vissa andra europeiska länder, har komitén, efter fullgjordt värf, med

underdånig skrifvelse den 27 januari 1897 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat

särskilda, af motiv åtföljda förslag till

1) förordning om skydd för fosterbarn och de i samma förslag

omförmälda formulär,

2) ändring af § 8 i nådiga instruktionen för läkare, som äro för

helso- och sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom för andre,

som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890,

3) ändrad lydelse af 14 kapitlet 45 § strafflagen, och

4) ändring af 12, 40, 41 och 43 §§ i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871.

Såsom bilagor härtill, betecknade med IV, A—C, har komitén fogat

dels en på förutnämnda infordrade uppgifter grundad statistisk redogörelse,

innefattande tabeller och förklarande text, dels en förteckning

å allmänna och enskilda barnavårdsinrättningar i Sverige, dels ock en

promemoria angående fosterbarnsväsendet i Norge och vissa främmande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56. 17

länder. Samtliga förslagen med motiv och bilagor äro till trycket befordrade.

I nyss berörda skrifvelse, som bland annat innehåller en redogörelse

för nu gällande svenska lagstiftning om skydd för barn, bar komitén

anfört, bland annat:

»Den afhandling, som ligger till grund för Stockholms belso- och

fattigvårdsnämnders underdåniga framställning, denna senare och de

deröfver afgifna yttranden hålla sig bufvudsakligast inom det sanitära

området, och det torde alltså uppenbarligen vara behofvet af reformer

på detta fält, som föranledt komiténs tillsättning. Komitén har derför

äfven förnämligast rigtat sin uppmärksamhet åt nu angifna håll, hvadan

ock ett förslag till ny förordning med syfte att bereda barn skydd i

sanitärt afseende blifvit hufvuddelen af komiténs framställningar. Som

komitén emellertid ansett denna författning, hvilken skulle kompletteras

genom ett föreslaget tillägg till 1890 års läkareinstruktion, böra

gälla allenast barn, som befinna sig i den ålder och fostras under sådana

förhållanden, att det åsyftade ändamålet synts komitén lämpligast

främjas genom preventiva skyddsmedel, har komitén beträffande de

fall, för hvilka repressiva åtgärder, enligt komiténs åsigt, äro tjenligare,

föreslagit särskilda bestämmelser under form af ändring dels i strafflagen

och dels i förordningen angående fattigvården. De nya stadgandena

i sistnämnda författning skulle dock icke uteslutande eller ens

företrädesvis hafva till syftemål att råda bot för sanitära missförhållanden,

utan äfven att, oberoende af en eventuel lagstiftning om särskilda

uppfostringsanstalter för brottsliga eller i sedligt afseende försummade

barn, bekämpa grof och på visst sätt sig yttrande sedlig vanart, hvarjemte

de äro riktade mot bruket att genom auktion uttinga barn till

vård på fattigvårdens bekostnad.

»Såsom framgår af komiténs ofvan meddelade redogörelse för nu

gällande lagstiftning om skydd för barn, finnas visserligen redan stadgande^

som ålägga vissa myndigheter eller åtminstone gifva dem befogenhet

att hålla tillsyn öfver barns sanitära och sedliga vård, enkannerligen

fosterbarns. Mot ifrågavarande bestämmelser kan dock göras

den gemensamma anmärkning, att de sakna sammanhang sins emellan,

äro allt för knapphändiga och sväfvande eller lemna myndigheterna i

förlägenhet om sättet, hvarpå de ega inskrida mot befarade eller uppdagade

missförhållanden. Hvad nu är sagdt gäller isynnerhet de föreskrifter,

genom hvilka barns sanitära välbefinnande skulle främjas. I

detta särskilda hänseende hafva till och med de barn, som fostras på

fattigvårdens bekostnad och förty stå under fattigvårdsstyrelses målsBih.

till Riksd. Prot. VJO‘2. 1 Sami. 1 Afd. 45 Jläft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

mansskap, blifvit föga tillgodosedda. Af några stadganden i fattigvårdsförordningen

kan man visserligen sluta sig till, att beredandet af en

nöjaktig sanitär vård åt dessa barn bör ingå i fattigvårdsstyrelses omsorger,

men en något så när stark betoning af det sanitära momentets

framstående vigt söker man förgäfves både i denna och andra författningar,

och än mindre kan i fattigvårdens organisation eller fattigvårdsmyndighetens

sammansättning spåras någon speciel hänsyn till dithörande

intressen. Komitén vill emellertid icke påstå, att fattigvårdsstyrelserna

i följd häraf underlåta att omhulda sina skyddslingar jemväl

i det afseende, hvarom nu talas, utan antager tvärtom, att de i allmänhet

härutinnan göra hvad de förmå. För så vidt antydda brist på

tillfyllestgörande lagstiftningsåtgärder allenast rör fattigvårdsbarnen, har

den följaktligen icke, i och för sig, af komitén ansetts utgöra tillräcklig

anledning för en genomgripande reform af fosterbarnsväsendet.

Men så mycket mer framträder behofvet deraf, när denna brist betraktas

jemväl i sitt förhållande till den ställning, andra barn, bland dem

särskild! fosterbarnen, intaga i motsvarande afseende. För dem finnes,

i hvad på lagstiftningen beror, så godt som intet annat skydd mot

sanitär vanvård i hemmet, än det strafflagen innefattar. Den öfriga

skyddslagstiftningen kan sägas hafva sin tillvaro mera på papperet än

i verkligheten. Den statistiska redogörelsen under IV A visar, att

fattigvårdsstyrelserna anse bestämmelsen i 13 §: 2 fattigvårdsförordningen,

utom i fråga om bettlande barn, tillämplig allenast å dem,

som åtnjuta fattigvård. Af samma redogörelse framgår äfven, att den

kyrkliga myndighetens och tjensteläkarnes åliggande att utöfva tillsyn

å fosterbarn endast högst ofullständigt kan fullgöras, enär tillräckliga

åtgärder ej föreskrifvits i syfte att bereda hithörande funktionärer

kunskap om hvar sådana barn finnas. Visserligen skola, enligt den

nya kyrkobokföringsförordningen, fosterbarn alltid antecknas hos sina

fosterföräldrar, men länge torde dröja, innan befolkningen på landet

vänjer sig att till presterskapet lemna härför erforderliga betyg och

uppgifter. Hvad länsstyrelserna och de öfriga polismyndigheterna beträffar,

är tydligt att något ingripande från deras sida i regeln ej kan

vara att förvänta i andra än allmänt kända eller temligen svåra fall.

Först när barnet börjar sin skolgång och således genomgått det i

sanitärt afseende farligaste skedet af sitt lif, torde med tillräcklig säkerhet

kunna påräknas, att det ej står alldeles skyddslöst, åtminstone mot

sådan vanvård i hemmen, hvars verkningar äro lätt skönjbara.

»Under dessa omständigheter bör det ej väcka förvåning, att rättegångshandlingarna

hafva att förtälja om fall, då den mest upprörande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

19

behandling af fosterbarn fortgått åratal, innan gerningen omsider gjorts

till föremål för åtal vid domstol. Efter all sannolikhet hafva många

liknande förbrytelser förblifvit obeifrade. Hvad som i alla händelser

kan tagas för säkert är, att svåra fall af vanskötsel ofta förekomma,

om ock ej under förhållanden, som kunna föranleda åtal. Den statistiska

redogörelsen under IV A innehåller en skildring af de sanitära

vådor, för livilka fosterbarn litet hvarstädes äro blottstälda i följd af

vårdslöshet, liknöjdhet eller grof okunnighet från vårdarnes sida och

än vanligare på grund af fosterlegans otillräcklighet eller behofvet för

fosterföräldrarna att deraf använda större eller mindre del såsom den

enda eller hufvudsakligaste inkomstkällan för dem sjelfva. Om ock

sagda redogörelse, i likhet med länsstyrelsernas ofvan omförmälda yttranden,

gifver det intryck, att vården om fosterbarn numera, i allmänhet

taget, är mindre otillfredsställande än tillförene och särskildt på några

orter synes uppfylla skäliga anspråk, framgår dock otvetydigt af hvad

nu anförts, att så många och svåra missförhållanden derutinnan qvarstå,

att det vore lika menligt för utvecklingen af samhällets sanitära och

sedliga kraft som oförenligt med vår tids uppfattning af den sociala

humanitetens kraf, om lagstiftaren underläte att genom starkare vapen

än de hittills brukade söka, i hvad på honom beror, bekämpa det onda.»

I sin underdåniga skrifvelse erinrar komitén slutligen, hurusom till

komitén genom nådig remiss den 28 juni 1895 öfverlemnats Riksdagens

skrifvelse den 7 maj 1893 i anledning af väckt motion om ändring af

gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning, hvilken fråga

skulle af komitén tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén

ursprungligen lemnade uppdrag. Komitén har emellertid, enligt hvad

densamma i sin skrifvelse anmält, af anförda skäl funnit Riksdagens

berörda skrifvelse icke kunna utöfva någon inverkan på de förslag, som

komitén inför Eders Kongl. Maj:t framlagt; och Riksdagens skrifvelse

i omförmälda ämne har sedermera den 30 december 1898 af dåvarande

chefen för justitiedepartementet anmälts inför Eders Kongl. Maj:t, dervid

Eders Kongl. Maj:t funnit densamma icke till någon åtgärd föranleda.

Af de utaf komitén ingifna fyra förslagen ankomma de två sista

på slutlig beredning inom andra departement, till hvilka de för den

skull lära böra öfverlemnas; och då de ej eg a den gemenskap med

hufvudfrågan, fosterbarnsvården, att dess behandling måste röna inverkan

af de antydda båda förslagens fortgång, saknar jag anledning

att i detta sammanhang vidare beröra desamma; utan vill jag i afseende

å dem endast erinra, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kong t. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

och öfverståthållareembetet anbefalts att, i sammanhang med från dem

infordrade, i det följande omförmälda utlåtanden rörande de två första

komitéförslagen, jemväl yttra sig öfver det fjerde af komiténs förslag,

afseende vissa ändringar i förordningen angående fattigvården, hvarjemte

utlåtande öfver detta förslag infordrats från kammarrätten. Äfven

har genom nådig remiss den af Eders Kongl. Maj:t den 16 oktober

1896 tillsatta komité för utredning af frågan om åtgärder för beredande

af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn fått tillfälle att vid

fullgörande af sitt uppdrag taga nu berörda förslag i öfvervägande.

Hvad beträffar de af komitén framlagda, på civildepartementets

handläggning ankommande förslag, är det, såsom nyss antydts, förslaget

till förordning om skydd för fosterbarn, som främst fordrar uppmärksamhet.

Att nu fullständigt redogöra för detta förslags innehåll torde ej

vara af behofvet påkalladt, utan jag tillåter mig hänvisa till det, jemte

motiven, i tryck föreliggande förslaget. Dock bör jag ej underlåta

att i korthet erinra om ifrågavarande förslags grunddrag, hvilka för

öfrigt i åtskilliga delar öfverensstämma med de ursprungligen af helsovårds-

och fattigvårdsnämnderna i Stockholm ifrågasatta bestämmelser.

Den blifvande författningen skall enligt komiténs förslag, 1 §,

afse barn, som mot ersättning eller efter aftal derom fostras hos andra

än sina föräldrar, stj utför äl drar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare

och icke fylt sju år.

Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd skall,

hvar inom sitt verksamhetsområde, egna särskild omsorg åt fosterbarn

till skydd för deras helsa och lif; och åligger nämnden att för detta

ändamål dels söka hindra, att fosterbarnsvård utöfvas af personer eller

på ställen, som äro olämpliga derför, dels ock öfvervaka fosterbarnens

behandling. (2 § i komitéförslaget.)

För rättighet att i enskild bostad utöfva fosterbarnsvård eller att

för sådant ändamål upplåta eller öfvertaga särskild anstalt fordras, enligt

4 § i förslaget, tillstånd af vederbörande nämnd, hvilket tillstånd ej meddelas

andra än dem, som eg a nödiga qvalifikationer, enligt hvad i förslaget

angifves.

Har tillståndshafvaren mottagit barn till fostran, åligger honom,

jemlikt förslagets 9 §, att inom viss tid derom göra anmälan hos

nämnden samt att lemna nämnden vissa uppgifter och handlingar.

Lemnadt tillstånd kan indragas (11 § i komitéförslaget). Utöfvar

någon fosterbarnsvård utan vederbörligt tillstånd, meddelas honom af

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

nämnden föreläggande att inom viss tid från sig skilja det eller de

fosterbarn, lian omhänderhar. (12 § i komitéförslaget.)

Om så finnes för kommun eller någon del deraf beliöfligt eller

lämpligt, eger, enligt 13 § i komiténs förslag, helsovårds- eller kommunalnämnden

förordna särskilda biträden, qvinnor eller män, att å

nämndens vägnar, hvar inom sitt af nämnden bestämda område samt

efter de föreskrifter, nämnden i öfrigt meddelar, närmast utöfva tillsyn

öfver fosterbarnsvården.

I 16 § af förslaget stadgas att, i fall så anses nödigt eller lämpligt,

ega, i stad, stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga

och, på landet, kommunalstämma att åt särskild styrelse uppdraga all

den befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle utöfvas af

helsovårds- eller kommunalnämnden.

Vissa af komitéförslagets öfriga bestämmelser komma att i det

följande af mig omförmälas.

Genom det andra af nu ifrågavarande två förslag har komitén velat

gifva § 8 af läkareinstruktionen en förändrad lydelse, hvarigenom förste

provinsialläkare skulle uttryckligen tillerkännas icke blott rättighet utan

äfven pligt att inspektera de allmänna och privata inrättningar, der

barn fostras mot ersättning, jemte befogenhet att upptaga sådana förrättningar

i den årliga reseplanen.

Anbefalde att, efter hörande af vederbörande förste provinsialläkare

i länen och förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg, afgifva

underdåniga utlåtanden öfver förslagen om skydd för fosterbarn samt till

ändring i läkareinstruktionen hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga länen och öfverståthållareembetet med utlåtanden i dessa

ämnen till Eders Kongl. Maj:t inkommit. Jemväl direktionen öfver

allmänna barnhusinrättningen har efter nådig remiss utlåtit sig i berörda

frågor. Jemte det nu omförmälda underdåniga utlåtanden öfverlenmades

till medicinalstyrelsen, anbefaldes ytterligare äfven denna myndighet

att öfver ifrågavarande båda förslag afgifva underdånigt yttrande;

och har sådant yttrande sedermera inkommit.

Samtliga de afgifna utlåtandena och yttrandena hafva slutligen

varit öfverlemnade till nyss omförmälda den 16 oktober 1896 tillsatta

komité för att vara för komitén tillgängliga vid besvarandet af förut

nämnda remiss.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

I det ojemförligt öfvervägande antalet af de afgifna utlåtandena

och yttrandena tillstyrkas nu ifrågavarande af komitén framlagda två

förslag eller lemnas desamma i sin helhet eller i hufvudsak utan erinran.

Några af de hörde hafva likväl intagit en annan ståndpunkt,

såvidt angår förslaget till förordning om skydd för fosterbarn; och jag

torde böra i största korthet redogöra för de hufvudsakligaste invändningar,

som framstälts af dem, hvilka dragit i betänkande att förorda

detta förslags läggande till grund för lagstiftning i ämnet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län förklarar

sig för sin del icke kunna tillstyrka förslaget. Denna myndighet

håller före, att förslagets genomförande skulle kännas alltför betungande,

i synnerhet på landsbygden och för kommunalnämnderna, samt att

lagstiftningen åtminstone till en början borde stanna vid en föreskrift

om skyldighet för en hvar, som i enskildt hem till vård mottager

fosterbarn under viss ålder, att inom viss kort tid derom göra anmälan

hos fattigvårdsstyrelsen äfvensom hos helsovårdsnämnden, der sådan

finnes. Föreskrifterna rörande särskilda anstalter för barnavård borde

alldeles afskilja^ från författningens öfriga bestämmelser.

Eders Kongl. Mai:ts befallningshafvande i Malmöhus län är tveksam,

huruvida fosterbarnsväsendet verkligen erfordrar ingripande från statens

sida, och befarar, att kontrollen komme att öka svårigheterna att få

barn utackorderade, då äfven fullt aktningsvärda fosterföräldrar antagligen

icke ville underkasta sig förslagets bestämmelser, hvilka kunde

uppfattas såsom obehörig inblandning i privata angelägenheter och

hvaraf följden vidare kunde blifva högre fosterlega såsom godtgörelse

för de påbjudna besvären. Derjemte torde förslaget i dess helhet

komma att medföra ökad kostnad för barnens vård. Förslaget gånge

allt för långt i reglementerande; och det kunde befaras, att förslaget,

om det blefve lag, icke skulle blifva synnerligen verksamt å landsbygderna,

enär kommunalnämnderna redan vore upptagna af flerehanda

lönlösa bestyr och förslaget icke stadgade böter eller vitesbestämmelser.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande — som ansåge medel att förekomma

vanvård af barn redan förefinnas i gällande lagstiftning, hvilken

ock kunde något skärpas — kunde icke förorda förslaget; anmärkande

dock Eders KoDgl. Maj:ts befallningshafvande, att den föreskrift kunde

införas, att den, som mottagit fosterbarn till vård, skulle vid vite derom

göra anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnd samt att nämnden

skulle ega att genom ledamot eller biträde skaffa sig underrättelse om

barnets vård.

Likaså förklarar sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Hallands län, under framställande af åtskilliga detaljanmärkningar, ej

kunna förorda förslagets antagande i befintligt skick.

Förste provinsialläkaren i Upsala län förklarar sig på anförda skäl

vara tveksam i fråga om tillstyrkande af förslaget, derest detsamma

skulle afses att samtidigt träda i kraft för hela landet. Hans tvekan

skulle minskas, om det blefve öfverlemnadt åt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i de särskilda länen att, när så funnes påkalladt

och lämpligt, bestämma tiden för den tillämnade författningens trädande

i kraft inom länet eller delar deraf.

Äfven direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen har stält.

sig mycket tveksam gent emot förslaget. Direktionen förklarar sig icke

vara öfvertygad om behofvet af den föreslagna lagstiftningen, enär

hjelp mot de här och der, i synnerhet i de större städerna, förefintliga

missförhållandena borde kunna vinnas derigenom, att den allmänna

kontrollen öfver fosterbarnsvården skärptes. Mot förslagets grundtankar

har direktionen emellertid, under förutsättning att en författning i ämnet

anses erforderlig, intet att erinra, men befarar, att de föreslagna bestämmelserna

med lätthet skola kunna kringgås, samt uttalar, att författningen

ej borde från början göras tillämplig för landet i dess helhet,

utan att det borde lemnas åt kommun, som så funne nödigt, att besluta

om tillämpning inom kommunen af författningens bestämmelser.

Till direktionens uppfattning i afseende å de till allmänna barnhusinrättningen

hörande fosterbarnens undantagande från den blifvande

lagstiftningens tillämpning får jag anledning återkomma i det följande.

Beträffande frågan, huruvida en särskild lagstiftning om skydd för

fosterbarn öfverhufvud är önsklig eller behöflig hos oss, hafva de vederbörande,

som yttrat sig öfver komitéförslaget, nästan enhälligt omfattat

den mening, att så är förhållandet. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län har emellertid, såsom nämnts, ansett, att

redan nu gällande bestämmelser lemnade tillräcklig möjlighet till ingrepp

mot vanvård af barn, således äfven fosterbarn. Det lagrum, som

dervid särskildt framhållits, § 13 mom. 2 i förordningen angående

fattigvården, har deremot å andra håll förmenats icke ega den innebörd,

att detsamma gjorde tillfyllest för ändamålet; och att det aj

vederbörande fattigvårdsstyrelser i ytterst ringa grad bringas till tilllämpning

gent emot vanvård af barn, har komitén utrönt och påpekat.

För min del ansluter jag mig till komiténs uppfattning, att de bestämmelser

i nu gällande lagstiftning, som kundo anses tillämpliga gent emot

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

en dålig fosterbarn svärd, af flere skäl icke äro tillräckliga för ett verksamt

ingrepp deremot.

Dermed är dock den nyss uppstäda frågan ej alldeles afgjord. Af

åtskilliga myndigheter, som i öfrigt äro gynnsamt stämda mot komitéförslaget,

har uttalats, att på deras orter och enligt deras kännedom

vanvård af fosterbarn näppeligen förekomme. En blick på den af

komitén framlagda tabell, deri de af komitén hörde tjensteläkarnes svar

sammanfattats, kunde synas bekräfta, att vanvård af fosterbarn utgjorde

ett jemförelsevis mera sällsynt undantag, hvadan tilläfventyrs särskild

lagstiftning deremot ej vore af behofvet påkallad. Komitén har emellertid

påvisat orsaker till att läkarnes utsagor å åtskilliga håll blifvit jemförelsevis

fördelaktiga för fosterbarnsvården i landet. Granskar man,

säger komitén, närmare de grunder, som i ena eller andra fallet anförts

för de afgifna svaren, finner man snart att, der läkaren haft tillfälle att

förvärfva egen erfarenhet beträffande de omsporda förhållandena, allvarsamma

anmärkningar i regeln anförts mot det nuvarande tillståndet,

äfven om mångenstädes en afgjord tendens till förbättring kunnat på

detta liksom på så många andra områden under senaste tiden spåras.

Fattigvårdsstyrelsernas och presterskapets meddelanden, tillägger komitén,

gå ock väsentligen i den rigtning, att fosterbarnsvården är långt ifrån

att vara sådan som sig bör.

Vissa af komitén anförda siffror förtjena att i detta sammanhang omförmälas.

Hela antalet fosterbarn, rörande hvilka komitén erhållit åldersuppgifter,

utgjorde 36,215. Af dessa tillhörde något mer än en tredjedel

den åldersgrupp, som enligt komitéförslaget skulle utgöra föremål

för författningen. Komitén har nu beträffande de i denna åldersgrupp

ingående fosterbarn genom utförda beräkningar påvisat, hurusom under

första lefnadsåret dödligheten bland fosterbarnen är mer än 2b 2 gånger

större än bland barn i allmänhet samt att i fråga om åldersklassen från

ett till med sex år dödstalet (hvarmed förstås antal döde af 1,000) för

samtliga barnen är 14,5, men för fosterbarn 23,9. Om båda jemförelserna

gjordes särskildt för landsbygden och särskild! för städerna, skulle

städerna visa ännu ogynnsammare tal för fosterbarnen i förhållande till

barn i allmänhet. Nämnda siffrors innebörd kan ej missförstås. Sin

belysning vinna de ock genom förutnämnda skrift af medicinalrådet

Wawrinsky samt genom komiténs redogörelse i bilagan IV A.

Om man af det nu anförda föranledes att omfatta den mening, att

en särskild lagstiftning rörande fosterbarnsväsendet erfordras, skulle

det likväl kunna ifrågasättas och har äfven ifrågasatts, om det är af

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

nöden, att denna lagstiftning, såsom komitén tänkt sig, omfattar hela

riket. Jag tvekar dock ej att på skäl, som redan i Stockholms lielsovårdsoch

fattigvårdsnämnders förut omförmälda framställning anförts, biträda

komiténs uppfattning, till hvilken i öfrigt, de fleste, som yttrat sig i

detta hänseende, anslutit sig.

Öfverväger man det förslag till särskild lagstiftning rörande fosterbarnsväsendet,

som af komitén framlagts, och de invändningar, som

gjorts mot att grunda en sådan lagstiftning på nämnda förslag, finner

man helt visst, att dessa invändningars betydelse ingalunda får underskattas.

Jag hyser dock den förhoppning, att invändningarna åtminstone

delvis skola kunna undanrödjas genom modifikationer i de föreslagna

bestämmelserna. Sådana modifikationer blifva ock af nöden i följd af

anmärkningar, som framstälts af myndigheter, hvilka i hufvudsak ej

haft något att erinra mot att komitéförslaget rörande skydd för fosterbarn

vinner helgd af författning. Jag vill redan nu säga, att jag, med

hänsyn dertill att fosterbarnsväsendet hos oss ej torde förete alltför

svåra eller mycket ofta förekommande missförhållanden, ej finner betänklighet

vid att man i den särskilda lagstiftningens begynnelse nöjer

sig med delvis mindre ingripande och stränga bestämmelser, än dem

komitén ifrågasatt.

Då jag nu öfvergår till komitéförslagets särskilda föreskrifter, har i

jag först att yttra mig om den tillämnade författningens räckvidd, d. ,,

v. s. hvilka grupper af barn densamma bör afse.

I fråga härom hafva vissa anmärkningar framstälts mot komiténs förslag

i 1 §. Så har man uttalat den farhåga, att författningens inskränkande

till barn, som »mot ersättning eller efter aftal derom fostras»

o. s. v. vore olämplig, enär författningen härigenom möjligen kunde

komma att kringgås genom falska förebäranden, att man utöfvade fosterbarnsvård

utan ersättning och endast af menniskokärlek. Vidare har

det framhållits att, om barnets stjufföräldrar, far- eller morföräldrar

eller laga förmyndare mot betalning åtagit sig dess vård, kontrollen då

oftast vore mest behöflig. Äfven har man anmärkt, att åldersgränsen

borde höjas. Det har slutligen äfven ifrågasatts, huruvida ej barn, som

uttingats af fattigvårdsstyrelse inom dess distrikt, borde ställas utom

författningens tillämpning.

Komitén har redan i förväg emotsett dylika invändningar och mer

eller mindre utförligt yttrat sig derom. Beträffande den sista anmärkningen

liar komitén i de af densamma föreslagna undantag från förJith.

till lliksd. Prat. 11)02. 1 Sami. I Afd. 4H lliift. 4

§ i komitéföralaget.

1 i bilagda

förslag.)

s. 26 Kontrollera mot PDF

2 § i komitéförslaget.

(§ 2 i bilagda

förslag.)

4 och 7 §§ i

komitéförslaget.

(§ 5, § C mom.

3 och § 7 i bilagda

förslag.)

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

fattningen, till hvilka jag framdeles återkommer, i viss man tillmötesgått

denna anmärkning. För min del ansluter jag mig på de af komitén

anförda skäl till komiténs förslag i nyss berörda hänseende; dock

torde i uttrycket: barn, som mot ersättning eller efter aftal derom

fostras, o. s. v. orden »eller efter aftal derom» böra, såsom saknande

egentlig betydelse och möjligen ledande till missförstånd, utgå.

Mot komiténs förslag att åt helsovårds- och kommunalnämnderna

anförtro handhafvandet af den särskilda tillsyn öfver fosterbarnsväsendet,

som den blifvande författningen skulle afse, hafva åtskilliga anmärkningar

framställa. Så har man påyrkat, att tillsättandet af särskilda

styrelser att i nämndernas ställe utöfva berörda tillsyn borde

blifva regel; blott undantagsvis, efter derom gjord ansökning, skulle

vederbörande nämnd öfvertaga styrelsens värf. Särskild! har man ansett,

att kommunalnämnderna vore mindre skickade att utöfva ifrågavarande

tillsyn och dessutom belastade med andra uppdrag. Från ett

håll har med anledning deraf föreslagits inrättandet i hvarje kommun

af en »distriktssundhetsbyrå» för öfvertagandet af kommunalnämndens

alla åligganden beträffande lielso- och sjukvårdsfrågor.

För min del biträder jag i nu berörda hänseende komiténs förslag.

Den föreliggande frågan, såsom komitén framlagt densamma, är en

ren helsovårdsangelägenhet, och då torde helsovårdsnämnden i stad

och kommunalnämnden, hvilken å landet utöfvar och fortfarande lärer

böra utöfva helsovårdsnämnds funktioner, vara närmast att handhafva

den särskilda tillsyn öfver fosterbarnsvården, som genom den blifvande

författningen skulle anordnas. Att jag, i likhet med komitén, anser,

att en särskild styrelse må inrättas, der sådant anses nödigt eller lämpligt,

framgår af det följande.

Jag bör i detta sammanhang erinra, hurusom i förutnämnde den

16 oktober 1896 tillsatte komiterades betänkande rörande vanartade

och i sedligt afseende försummade barns behandling ifrågasatts, att åt

den af komiterade föreslagna barnavårdsnämnden omsorgen om fosterbarnsväsendet

kunde anförtros, men att denna tanke just på grund af

uppfattningen utaf fosterbarnsväsendet såsom en helsovårdsfråga icke

vunnit anslutning vid berörda, numera inför Eders Kongl. Maj:t anmälda

komitébetänkandes behandling.

En ytterst vigtig del af komitéförslaget utgör det af komitén ifrågasatta

s. k. generella koncessionstvånget, innebärande att man för rätt

att utöfva fosterbarnsvård måste på förhand förskaffa sig tillstånd der
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

till af vederbörande nämnd. Utan tvifvel vore detta koncessionstvång

med efterföljande anmälan vid hvarje särskildt barns mottagande en

konseqvent och kraftigt verksam åtgärd; men jag har likväl dragit i

betänkande att tillstyrka koncessionstvångets omedelbara införande.

Det är nemligen till en början ej osannolikt, att ett koncessionstvång,

med strängt uppehållande af vissa qvalifikation er för vinnande af tillstånd,

skulle på många håll kännas såsom ett svårt ingrepp i den enskildes

handlingsfrihet. Det har ock blifvit anmärkt, att det generella koncessionstvångets

införande skulle medföra, att fosterbarnsvården i lukrativt

syfte gjordes till ett formligt yrke, samt att de aktningsvärda fosterföräldrarne,

just de som man icke ville förlora, kunde komma att draga

sig tillbaka af motvilja för reglementeringen. De åter, som underkastade

sig densamma, skulle sannolikt i gengäld söka att få fosterlegan

höjd — något som äfven kunde motiveras af de föreslagna

krafven på fosterbarnsvårdens beskaffenhet.

Berörda anmärkningar må tillmätas större eller mindre betydelse,

men man måste under alla förhållanden medgifva, att af den föreslagna

nya lagstiftningens olika bestämmelser just fordran på ett förvärfvadt

tillstånd för rätt att utöfva fosterbarnsvård måste från fosterföräldrarnes,

kanske ock från helsovårds- och kommunalnämndernas, sida framträda

såsom mest betungande och synas mest främmande.

Till förmån för krafvet på förvärfvandet af ett generelt tillstånd

har komitén åberopat, bland annat, att koncessionstvånget kunde förenas

med möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofven,

då de, såsom ofta hände, vore trängande. De, som önskade taga fosterbarn,

men ej visste, när eller hvar sådana stode att erhålla, kunde på

förhand förskaffa sig koncession, att användas då tillfälle dertill yppades.

Helsovårds- och kommunalnämnderna å sin sida kunde vid ingående

förfrågningar lemna anvisningar å lediga platser hos godkända fosterföräldrar

eller barnavårdsanstalter och sålunda fungera såsom utackorderingsbyråer.

Vidare har komitén anmärkt, att vid koncessionsansökningarnas

pröfning tillfälle icke gåfves att fästa afseende vid, att det för en

kommun lamde vara önskvärdt, att vissa barn icke fostrades derinom,

samt att derför anledning vore att förmoda, att vid koncessionstvång

frågan i hvarje fall skulle blifva mer opartiskt bedömd, än om hänsyn

kunde tagas till detta intresse.

Hvad den första af dessa utaf komitén framhållna fördelar af det

generella koncessionstvånget beträffar, framgår af komiténs utlåtande,

att en utackorderingsbyrå, om ock af jemförelsevis ringa omfattning,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

redan under nuvarande förhållanden inrättats och varit till gagn i

Stockholm. Denna institutions utveckling och inrättande af nya sådana

å de ställen, der de kunna behöfvas, torde emellertid under medverkan

af helsovårds- eller kommunalnämnden lätt kunna ske äfven utan införande

af koncessionstvånget. Det är icke osannolikt, att koncessionsprincipen,

äfven om densamma ej direkt lagstadgas, kan komma att på

de orter, der behofvet af utackorderingsbyrå särskildt förefinnes, utveckla

sig genom frivilligt gjorda anmälningar af dem, hvilka önska

mottaga fosterbarn. Man kunde på detta sätt genom att för närvarande

nöja sig med anmälningssystemet hafva utsigt, att vinna en naturlig

och lätt framtida öfvergång till koncessionstvånget.

Att det generella koncessionstvånget skulle, såsom komitén förväntat,

medföra större opartiskhet från helsovårds- eller kommunalnämndens

sida vid afgörandet af frågan om fosterföräldrar nes lämplighet

och derigenom förekomma, att obehöriga hinder lades för mottagandet

inom en kommun af vissa fosterbarn, som kunde anses böra

undvikas, synes mig icke afgjordt. Kunde man verkligen befara, att

nämnden vid en utan infördt koncessionstvång skeende anmälan om

ett fosterbarns mottagande skulle af obehöriga hänsyn och på skenbara

skäl vilja förmena vederbörande att behålla barnet, lärer man likaledes

kunna antaga, att nämnden ej skulle draga i betänkande att under

motsvarande förhållanden indraga eu koncession eller förelägga koncessionshafvaren

att skilja barnet från sig. Det vore för öfrigt, under

den angifna förutsättningen att nämnden skulle låta sitt handlingssätt

bestämmas af obehöriga motiv, till äfventyrs ej alldeles otänkbart, att

den generella koncessionen endast meddelades under mer eller mindre

öppet uttalade förbehåll derom, att barn af vissa kategorier, t. ex. från

andra kommuner, ej finge mottagas till vård och fostran.

Hvad jag nu anfört synes, med särskild hänsyn till hvad vissa

hörda myndigheter anmärkt, böra föranleda, att man hos oss för

närvarande kan och bör inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarnsvården,

hvilka både komma att uppfattas såsom ett mindre kännbart

ingrepp och ej så lätt leda till en sträng tillämpning som ett

generel koncessionstvång. Man synes kunna stanna vid införandet

af en anmälningsskyldighet, sådan som redan enligt komiténs förslag

skulle åligga koncessionshafvaren vid hvarje särskildt fosterbarns

mottagande, och vid berörda anmälan skulle de af komitén föreslagna

uppgifter lemnas af barnafostraren — med detta ord kunde

i den blifvande författningen betecknas den, som mottagit barn för

vård och fostran i enskild bostad, samt, då fråga är om barn, som in
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

tagits i särskild anstalt, der fosterbarnsvård utöfvas, anstaltens innehafvare

eller dess föreståndare, om sådan finnes. Tillika skulle man

stadga rätt och skyldighet för nämnden att vid den gjorda anmälan

tillse, huruvida barnet, med hänsyn till dess bästa, må förblifva i

fostrarens vård. Dervid borde visserligen i hufvudsak de synpunkter,

komitén velat göra gällande i fråga om koncessions beviljande, tjena

till ett rättesnöre för nämndens handlingssätt. Men likasom nämnden

af sig sjelf lärer föranledas att ej i oträngda mål upphäfva en redan

börjad fosterbarnsvård, skulle man icke ålägga nämnden att vid den

gjorda anmälan omedelbarligen skrida till barnets skiljande från fostraren

i andra fall, än då nämnden med hänsyn till barnafostrarens

personliga egenskaper och förhållanden eller beskaffenheten af den

lägenhet, der barnet fostras, finner uppenbart, att barnet ej kan hos

fostraren erhålla fullt tillfredsställande vård, äfvensom då barn, som

anmälts till vård och fostran i enskild bostad, icke uppnått ett års

ålder och fostraren redan till vård och fostran omhänderhafver två

sådana barn; dock att nämnden härvid må göra det undantag, hvartill

särskild anledning må förekomma.

I andra fall skulle nämnden först sedan sig visat, att barnafostraren

åsidosätter honom tillkommande skyldighet i afseende å det anmälda

barnets vård och skötsel, skrida till barnets skiljande från fostraren.

Men härvid kunde det ock stå nämnden öppet att förut söka genom

lämpliga föreställningar — härtill vill jag utbyta den af komitén föreslagna

varningen — åstadkomma rättelse i missförhållandena.

Dessa af mig ifrågasatta bestämmelser hafva, såsom antydts, en

förebild bland de i komiténs förslag angifna fall, då sökt koncession

bör af nämnden vägras. Skilnaden består först och främst deri,

att enligt mitt förslag fostrarens fullständiga olämplighet måste vara

alldeles uppenbar, för att nämnden vid anmälan genast skall skrida

till att skilja barnet från fostraren. Jag har ej heller ansett mig böra

såsom oviikorliga skäl till ingrepp uppställa förlust af medborgerligt

förtroende samt saknad af mannens samtycke för hustru, som sammanlefver

med mannen och vill åtaga sig fosterbarnsvård. I afseende å

förlust af medborgerligt förtroende har redan komitén tvekat om lämpligheten

af att göra densamma till ett ovilkorligt, hinder för koncessionen.

Och då förlust af medborgerligt förtroende enligt strafflagen

kan ådömas för några slag af brott, hvilka ej innebära, att vederbörande

afgjordt är olämplig till bamafostrare, bär jag trott mig sakna

anledning att bland absoluta hinder för idkande af fosterbarnsvård

uppställa förlust af medborgerligt förtroende.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

10 § 1 mom

i koinitéförslaget.

(§ 6 mom. 1 :

bilagda förslag.

)

Om de af mig nu föreslagna ändringar i komitéus förslag vidtagas,

synes det mig vara sannolikt, att det allmännas fordran på en kontrollerande

uppsigt öfver fosterbarnsväsendet i vederbörandes ögon kommer

att förlora en väsentlig del af sin skärpa. De af mig ifrågasatta bestämmelser

borde i sin tillämpning leda dertill att, på samma gång en

afgjordt dålig fosterbarnsvård i väsentlig män förebygdes och en

dålig, som icke ville låta bättra sig, blefve afbruten, krafven på fostrarens

lämplighet för sitt kall icke från början blefve stälda så högt, att

man äfventyrade att sakna tillgång på passande fosterföräldrar.

Utom den anmälningsskyldighet, hvarom nu nämnts, skulle äfven

för vissa andra fall en dylik skyldighet åligga barnafostrare. Det är

nemligen nödigt, att anmälan af honom göres hos vederbörande nämnd

dels vid ombyte af lägenhet inom kommunen, dels ock vid flyttningtill

annan kommun. I senare fallet skall han hos dess helsovårds- eller

kommunalnämnd göra ny fullständig anmälan. Den af komitén föreslagna

anmälningsskyldighet för det fall, att fosterbarnet aflidit eller

barnafostraren lemnat detsamma ifrån sig, bör ock bibehållas.

Enligt It) § 1 mom. i komiténs förslag skulle det åligga tillståndshafvaren

att så vårda sina fosterbarn, att de icke lida brist på sund

föda, lämplig beklädnad, värme eller frisk luft, samt att sörja för, att

de jemväl i öfrigt åtnjuta den skötsel, som för deras välbefinnande

kräfves. Sjuknar fosterbarn, skulle det åligga tillståndshafvaren att

bereda det den särskilda vård, omständigheterna påkalla.

Utan tvifvel innebära dessa föreskrifter något som måste anses

eftersträfvansvärdt vid hvarje barns fostran; och hvad särskildt angår

sjukvården är jag ense med komitén derom, att författningen bör

innehålla en bestämd föreskrift i afseende å densamma, enär ödesdigra

fel och försummelser från fosterföräldrars sida ofta lära förekomma vid

inträffade sjukdomsfall bland fosterbarnen. Såsom eu myndighet anmärkt,

kan emellertid långt ifrån alltid hvarje barn, som fostras hos sina egna

anhöriga, påräkna en vård och skötsel af den beskaffenhet, som komitén

på nyss nämndt sätt beskrifvit och velat betrygga åt fosterbarnen. Med

den af komitén föreslagna bestämmelsen har man jemfört. uttrycken i

§ 1 af förordningen angående fattigvården, enligt hvilken nödtorftig

fattigvård under viss förutsättning skall lemnas den, som saknar

egna medel samt underhåll och vård af annan. Och man har gjort

gällande, att mer än den nödtorftiga vård, som samhället sjelft uppställer

såsom måttet för fattigunderstöd, borde ej utkräfvas af foster
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

föräldrar — derest ej, med afseende å föräldrars eller barnets egna

tillgångar, inskränkningen till eu sådan vård knnde anses såsom vanvård.

Väl må det ej anses origtigt att för späda barn önska en bättre

omvårdnad, än som i allmänhet kan komma fattighjon till del. Jag

måste dock medgifva, att de gjorda invändningarna ej sakna berättigande.

Fördenskull och då komiténs nu berörda förslag kan synas

syfta åt en mera fullkomlig fosterbarnsvård, än man tyvärr kan hoppas

allmänt tillgodokomma barnen, samt, om det bibehålies, möjligen kunde

gifva större berättigande åt de uttalade farhågorna för att den nya lagstiftningen

skulle medföra ökade kostnader för fosterbarnsvården, har

jag trott, att man kunde inskränka sig till en föreskrift derom, att

barnafostrare skall egna fosterbarn den omsorg och skötsel, som för

dess tillfredsställande vård erfordras. På helsovårds- eller kommunalnämnden

får det ankomma att under den fortgående tillsynen öfver

fosterbarnsvården söka småningom närma densamma till det bästa möjliga,

och då nämnden skall ega att meddela de barnafostrare, som deraf

äro i behof, närmare förhållningsregler, får nämnden härigenom ett

lämpligt hjelpmedel för vinnandet af syftet med den nya lagstiftningen:

en förbättrad fosterbarnsvård.

Det magtmedel, helsovårds- eller kommunalnämnden enligt komiténs

förslag har att tillgripa för att förhindra en olämplig fosterbarnsvård,

är, frånsedt tillstånds indragning, barnets skiljande från fostraren.

Har barn hos til 1 ståndshafvare uttingats mot så låg fosterlega eller

eljest på så ofördelaktiga vilkor, att tillståndshafvaren uppenbarligen

icke kan gifva barnet föreskrifven vård och skötsel, skulle, enligt 10 §

2 mom. i komité förslaget, helsovårds- eller kommunalnämnden ega rätt

att förordna, att tillståndshafvaren genast eller inom tid, nämnden förelägger,

skall lemna barnet från sig till den, som det uttingat eller

nämnden eljest bestämmer. Enahanda skyldighet skulle enligt 12 §

1 mom. i förslaget gälla för den, som utan tillstånd eller ock sedan

tillstånd indragits utöfvar fosterbarnsvård.

Utan tvifvel är rätta korrektivet vid en dålig fosterbarnsvård att

söka i dess undanrödjande, afbrytande af barnets omhänderhafvande af

fostraren. Derom skall således nämnden ega förordna beträffande ett

anmäldt barn och äfven i fråga om barn, hvars mottagande till fostran

ej behörigen anmälts. Men då komitén såsom enda ingrepp mot en ej

koncessionerad eller en befarad dålig vård nöjer sig med barnets skiljande

från fostraren, eventuel! i samband med tillstånds indragande, är

jag ej ense med komitén. Vare sig man omfattar tillståndsprincipen

10 § mom. 2

och 12 § mom.

1 i komitéförslaget.

(§§ 7, 8, 9, 11

och 19 i bilagda

förslag.)

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

eller inskränker sig till en blott anmälningspligt, torde nämnden svårligen

endast genom anlitande af den af komitén föreslagna åtgärden

komma till rätta med hänsynslöst tredskande fosterföräldrar. Gång

efter annan komme dessa antagligen att utan tillstånd eller utan anmälan

mottaga fosterbarn, obekymrade om den eventualiteten, att nämnden,

när densamma omsider erhåller kunskap om den fosterbarnsvård

de utöfva, låter skilja barnen från dem. Fosterlegan låta de betala sig i

förskott och fylla lätt nog och kanske snart nog platsen efter det barn,

som de måst lemna ifrån sig. Mig synes, att de olägenheter, som de

upprepade ingreppen från nämnden medföra för fosterföräldrarne, vida

öfverträffas af de besvär och svårigheter, som nämnden härvid torde

få att utstå.

I anledning af hvad jag nu anfört har jag trott, att nämnden,

jemte åtgärden att skilja barnet från fostrare, bör ega andra magtmedel

till sitt förfogande. Det synes mig höra tillåtas nämnden

att, då föreläggande om barns öfverlemnande till annan gifves fostraren,

tillika meddela honom förbud för att vidare mottaga fosterbarn.

Skulle förbudet öfverskridas, bör fostraren kunna fällas till

böter från och med tio till och med ett hundra kronor. Likaså

bör den, som ej fullgör de för olika fall stadgade anmälningarna om

barns mottagande, om flyttning in. m., kunna bötfällas. Åtalsrätt och

pligt bör tillkomma allmän åklagare, dock, såsom mig synes, endast

efter anmälan af nämnden. En dylik inskränkning i åklagarens befogenhet

och skyldighet anser jag påkallad af de ömtåliga förhållanden,

som i författningen afses och som förmått komitén att i fosterbarnens

intresse alldeles afstå från yrkandet på böter och viten gent emot försumliga

fosterföräldrar. I fråga om behörig domstol, böters förvandling

m. m. torde samma bestämmelser böra uppställas som rörande

förseelser mot helsovårdsstadgan.

Endast i nyss omförmälda fall skola böter komma till användning:

man skall, i enlighet med komiténs mening, ingalunda söka att af fostraren

genom böter eller viten framtvinga en bättre fosterbarnsvård.

Emellertid måste jag erkänna, att de olägenheter af bötesstraffets användning

gent emot barnafostrare, som komitén framhållit, onekligen

kunna uppstå i några af de fall, då enligt mitt förslag böter skulle

kunna ådömas fostrare. Dock må härvid erinras att, då åtal endast

efter anmälan af nämnden skulle kunna komma till stånd, det ligger i

nämndens egen hand att inskränka bötesstraffets användning till fall,

som visa sig oundgängligen påkalla näpst. Det torde ock kunna anta
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

gas, att i sådana fall oftast ett föreläggande om barnets skiljande från

barnafostrare af en eller annan anledning blir af nöden.

I detta sammanhang vill jag mot komiténs förslag anmärka, att en

lag fosterlega icke bör uppställas såsom under alla förhållanden gifvande

anledning för nämnden att låta skilja barnet från fostraren. Det

har af några hörda myndigheter med skäl påpekats, att fosterlegan

stundom sättes låg på grund af de slägtskaps- eller andra förbindelser,

i hvilka barnets föräldrar stå till fostraren, och att derför en låg lega

ej alltid utgör presumtion för en dålig fosterbarnsvård. Först när denna

visar sig ega rum, bör nämnden inskrida. Med hänsyn till hvad jag

nu yttrat skulle man kunna anse onödigt att fasthålla vid den af komitén

föreslagna och äfven af mig upptagna skyldigheten att vid anmälan

om barns mottagande tillika uppgifva fosterlegans storlek. Då likväl

beloppet af fosterlegan alltid utgör ett betydelsefullt moment, ity

att betingandet af eu oskäligt låg fosterlega innebär eu maning för

nämnden att hafva särskild uppmärksamhet vid huru barnet vardas, har

jag trott, att omförmälda bestämmelse borde bibehållas.

När ett föreläggande om barns skiljande från fostraren skall ega

rum, bör föreläggandet enligt komiténs förslag afse barnets ölverlemnande

till den, som det uttingat eller nämnden eljest bestämmer. Häremot

hafva från flere håll gjorts invändningar; och med hänsyn till dem

anser jag det böra stadgas, att barnet skall öfverlemnas till den, som

är skyldig om barnet taga vård, d. v. s. i regeln barnets föräldrar eller

vederbörande fattigvårdsstyrelse.

Jemlikt 14 § i komiténs förslag skola hos helsovårds- eller kommunalnämnden

angående fosterbarnsvarden i kommunen föras anteckningar

i liggare. Diggarne, en för fosterbarnsvard i enskilda hem och

en för fosterbarnsvård i särskilda anstalter, föras enligt formulär,

som af Eders Kongl. Maj:t skulle fastställas och till hvilka formulär

komitén uppgjort förslag. Om tillståndsprincipen ej varder genomförd,

utan man komme att nöja sig med de anordningar, jag nu förordat,

följer redan häraf nödvändigheten af vissa förändringar i formulären.

Äfven i öfrigt torde de kunna något förenklas.

Skulle mitt i det följande framstälda förslag om vissa lättnader

för särskilda anstalter, der "fosterbarnsvård utöfvas, vinna nådigt bifall,

torde i formuläret för den liggare, som skulle afse sådana anstalter,

höra beredas plats för anteckningar i omförmälda hänseende.

Enligt 15 § i komiténs förslag skall helsovårds- eller kommunalnämnden

till pastorsembetet afgifva förteckning öfver fosterbarn inom

Bill. till Jiiksd. Prot. 1(J(J2. 1 Sami. 1 Åfd. 48 Haft. °

14 § i komitéförslaget.

(§ 13 i bilagda

förslag.)

15 § i komitéföralaget.

(§ 14 i bilagda

förslag.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

13 § i komité
-

(§

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

kommunen. Pastorsembete på landet skall sedermera till vederbörande

provinsial- eller extra provinsialläkare insända denna förteckning, och

komitén antyder i motiveringen såsom önskligt, att pastorsembetet dessförinnan

tager en afskrift af förteckningen. För att ej ytterligare öka

de för pastorsembetena redan mycket betungande expeditionsgöromålen

anser jag, att vederbörande nämnd å landet kunde åläggas att direkt

till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren insända ett exemplar

af förteckningen.

förelaget . Komiténs i 13 § väckta förslag angående anställande af särskilda

12 i bilagda biträden åt belsovårds- eller kommunalnämnden har väckt anklang hos

förslag.) myndigheterna, och jag vill gerna upptaga detsamma, med den modifikation

i biträdenas af komitén angifna uppgift, som betingas af koncessionstvångets

öfvergifvande. Äfven gillar jag komiténs i sammanhang

härmed framstälda förslag, att, der särskilda biträden icke äro

förordnade, nämndens ledamöter skola i vissa uppgifna fall hafva de

pligter och rättigheter, som tillmätts biträdena; och torde dervid tydligt

böra angifvas, att — såsom ock komitén i motiven uttalat — nämndens

ledamöter, i likhet med biträdena, böra tilldelas särskilda områden.

16fLliag”ité'' Vidare ansluter jag mig till komiténs i 16 § gjorda förslag om in(§

3 i bilagda rättande, då så finnes nödigt eller nyttigt, af en särskild styrelse —

förslag.) densamma synes mig böra få namn af fosterbarnsnämnd — hvilken

skulle öfvertaga helsovårds- eller kommunalnämndens funktionär i afseende

å fosterbarnsväsendet. I fråga om de af komitén föreslagna

bestämmelser, som angå berörda särskilda styrelse, har jag i vissa hänseenden

en skiljaktig åsigt. I sitt förslag om biträdens anställande har

komitén utgått från att qvinnan är framför mannen lämpad att handhafva

den närmare tillsynen öfver fosterbarns vård. Rigtigheten af denna

tanke ger mig anledning till det förslag, att kommunerna kunde få

bland de valde ledamöterna i fosterbarnsnämnden insätta qvinnor. Då

fosterbarnsnämnder lära komma att tillsättas i de kommuner, der det

företrädesvis är magtpåliggande, att tillsynen öfver fosterbarn utöfvas

både med nit och insigt, torde nämnda tillägg kunna blifva till nytta.

Vidare anser jag den skilnad böra göras mellan fosterbarnsnämnden, å

ena, samt helsovårds- eller kommunalnämnden, å den andra sidan, att

vald ledamot af den förra bör ega att när som helst afsåga sig uppdraget.

Man undveke derigenom att öka antalet af de kommunala uppdrag,

indikas åtagande utgör medborgerlig pligt. Derjemte synes mig

den jemförelsevis begränsade men grannlaga uppgift, som fosterbarnsnämnden

skulle erhålla, fordra, att nämnden så mycket som möjligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

sammansättes af personer, hvilka ega såväl intresse för nämndens arbete

som tillfälle att nitiskt egna sig deråt. För vinnande af ett sådant

önskemål är frihet från tvång att qvarstå i nämnden en förutsättning.

Komiténs förslag innehåller i 18 § vissa föreskrifter, afseende Eders is §ikomitéKongl.

Maj:ts befallningshafvandes rätt att vid behof ingripa i fråga om (§ iTibUagda

vanvård af fosterbarn och att för ändamålet föranstalta om undersök- förslag.)

ning genom vederbörande läkare, hvilken efter verkstäld undersökning

skulle till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva berättelse. 1

enlighet med hvad en af de hörda myndigheterna yrkat torde man

böra gifva dessa bestämmelser ett tillägg. Då nemligen polisman eller

kronobetjent, som finner vanvård af fosterbarn ega rum eller att fara

derför är förhanden, bör ega att härvid ingripa, torde man böra lemna

honom anvisning att anmäla förhållandet hos helsovårds-, kommunaleller

fosterbarnsnämnd eller, om så finnes lämpligare, inberätta saken

till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Denna myndighet skall

då, lika som i fall eljest anledning förekommer att fosterbarn vanvårdas,

förordna vederbörande läkare att göra undersökning på stället.

Läkaren bör naturligen vara berättigad till ersättning för förrättningen.

I 19 § upptager komitén vissa undantag från de i öfrigt i förslaget

gifna bestämmelser.

Enligt 1 mom. skall förordningen icke gälla för det fall, att barn 1

mot ersättning eller efter aftal derom fostras å barnavårdsanstalt, stäld 8iaget. (§ 17

under fattigvård sstyrelses förvaltning och inseende samt belägen inom

det fattigvårdssamhälle, som utsett styrelsen. Denna bestämmelse synes

mig kunna, med någon förändring i affattningen, qvarstå.

Andra mom. i 19 § innehåller, att vissa i förslaget upptagna före- 19 §2 mom. i

skrifter om anmälningsskyldighet vid barns mottagande, föreläggande i7

att lemna barn från sig och underrättelse till vederbörande fattigvårds- mom. 3 i bistyrelse

om indragning af tillstånd ej skola ega tillämpning i afseende lagda fi5rslag)

å barn, som af fattigvårdsstyrelsen uttingats till fostran inom fattigvårdssamhället,

under förutsättning dervid att fattigvårdsstyrelsen tilllika

är kommunalnämnd och att befattningen med fosterbarnsvården

icke uppdragits åt särskild styrelse. Efter vidtagande af den förut af

mig föreslagna förändringen, afseende att tillståndsprincipen icke skulle

vinna tillämpning, kunna de bestämmelser i författningen, som skola motsvara

19 § 2 mom. i förslaget, inskränka sig till att i omförmälda fall

föreskrifterna rörande anmälan om barns mottagande samt föreläggande

för barnafostrare att lemna barn från sig ej skola ega tillämpning

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

i afseende å barn, som af fattigvårdsstyrelse uttingats till fostran

inom fattigvårdssamhället, dock att det skall ankomma på fattigvårdsstyrelsen-komrnunalnämnden

att tillse, att dessa barn ej hos fostrare

uttingas eller för vård qvarblifva under .omständigheter, som annars

föranleda till fosterbarns skiljande från fostraren.

19kLfitérem " ^ ^ mom- af 19 § i komitéförslaget förklaras att, om styrelse

*iageM§i7 för barnavårdsanstalt, hvars ordning Eders Kongl. Maj:t faststält, önskar,

i mdTfLiabi) att förordningen må tillämpas i afseende å barn, som tillhöra an
ag

a ors ag.) sta]qen ocp fostras inom den kommun, der styrelsen har sitt säte, styrelsen

skall härom göra underdånig ansökning.

I sin motivering har komité n uttalat, att nyss nämnda undantag

föreslagits med tanken fästad förnämligast på allmänna barnhusinrättningen

i Stockholm. Denna institution vitsordas på goda grunder såsom i

det stora hela mönstergill, bland annat derutinnan, att de barnhusbarn,

som utackorderas hos enskilda personer inom hufvudstaden, äro föremål

för periodiska mönstringar och tid efter annan i fosterföräldrarnes hem

verkstälda inspektioner. Komitén finner förty skäligt, att för såväl

nämnda inrättning som andra, hvilka kunna befinnas med densamma

jemförliga, utväg beredes att varda från särskild uppsigt befriade, i

den mån 19 § 3 mom. utmärker.

Med anledning af nu omförmälda bestämmelser i komiténs förslag

framhåller direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen i sitt

afgitna utlåtande såsom något anmärkningsvärdt, att enligt 19 § 1 mom.

förordningen utan vidare förklaras skola icke gälla för det fall, att

barn fostras å barnvårdsanstalt, stäld under fattigvårdsstyrelses förvaltning

och inseende samt belägen inom det fattigvårdssamhälle, som utsett

styrelsen, under det att direktionen, som, tillsatt af Eders Kongl.

Maj:t, arbetade med af Eders Kongl. Maj:t faststäldt reglemente och som

på det område, hvarom fråga vore, väl finge anses såsom en af landets sakkunnigaste

myndigheter, skulle nödgas hos Eders Kongl. Maj:t söka befrielse

från tillämpning af författningen. Direktionen finner ock antagligt,

att, för såvidt 19 § 3 mom. har afseende å allmänna barnhuset, den af komitén

uppstälda skilnad mellan barn, fostrade inom den kommun, der vederbörande

styrelse har sitt säte, och barn, uttingade å annan ort, har sin

grund i att komitén saknat kännedom om att kontrollen öfver barnhusbarnen

i landsorten är lika effektiv som kontrollen öfver de i Stockholm fostrade

barnhusbarnen. Direktionen har i sitt utlåtande lemnat en redogörelse

för de olika åtgärder, som vidtagas för åstadkommande af en

betryggande kontroll öfver de uttingade fosterbarnens vård, de må

vara uttingade i Stockholm eller i landsorten. Denna kontroll egen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

ram dels vid mönstringar, som i Stockholm förrättas qvartalsvis och. i

landsorten halfår svis genom pastorsembetena, hvilka senare för hvarje

gång insända bevis öfver barnens skötsel, dels ock genom särskilda

för ändamålet tillsatta inspektörer, en för hufvudstaden och en för

landsorten, hvilka hafva till åliggande att i en viss ordningsföljd, men

städse å tider, som för fosterföräldrarne äro obekanta, underkasta de

olika fosterhemmen en noggrann undersökning och dervid göra sig

underrättade om alla omständigheter, som äro af beskaffenhet, att inverka

på omdömet om barnens vård. Denna inspektion har visat sig

verksam och ådagalagt en fortgående förbättring i fosterbarnsvarden.

Utom de ordinarie inspektionerna utöfvas kontroll öfver barnhusbarnens

vård dels genom barnhusets läkare eller andra tjenstemän, som erhålla

uppdrag att på gifven anledning förrätta extra inspektioner såväl i

Stockholm som i landsorten, och dels genom fruntimmersskyddsföreningen

i Stockholm.

I sammanhang härmed omförmäler direktionen, hurusom anvisningar

rörande barns vård och skötsel lemnas alla fosterföräldrar till barnhusbarn

dels genom de af barnhusets öfverläkare meddelade tryckta föreskrifter,

intagna i den hvarje barn åtföljande underhållsboken, dels ock

hvad särskild! de späda barnen beträffar genom en tryckt underrättelse

om barnens uppfödande på artificiel väg, hvartill fosterföräldrar erhålla

nödiga apparater.

Den redogörelse, direktionen lemnat angående kontrollen öfver de

uttingade barnhusbarnens vård och hvaraf framgår, att denna kontroll

är i lika mån omfattande och noggrann i fråga om de i landsorten

som med hänsyn till de i Stockholm fostrade, har gifvit medicinalstyrelsen

anledning att hemställa om den ändring af 19 § 3 mom. i komitéförslaget,

att styrelse för barnavårdsanstalt, hvars ordning Eders Kongl.

Maj:t faststält, genom underdånig ansökning må kunna göra framställning,

att författningen ej må tillämpas å barn tillhörande anstalten, barnen

må fostras inom den kommun, der styrelsen har sitt säte, eller

vara annorstädes uttingade under sådan styrelses öfverinseende.

Men jemväl mot en sådan bestämmelse framställer allmänna barnhusinrättningens

direktion erinringar. På grund af den kontroll, som

öfvas öfver barnhusbarnens vård, samt de försigtighetsmått, som vidtagas

för att åt dem förvärfva goda fosterföräldrar — barnen utlemnas endast

till personer, som genom pastorsembetes eller rotemans intyg visa sig

vara i så bergliga omständigheter och i öfrigt så qvalificerade, att de

kunna befinnas lämpliga att mottaga fosterbarn — anser direktionen,

att redan nu är tillräckligt sörjdt för tillfredsställande vård åt barn
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

(§ 18 i bilagda

förslag.)

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

husets utackorderade barn och att någon förmån, någon ytterligare säkerhet

mot vanvård, ej kan genom komitéförslaget beredas dem. Direktionen

hemställer derför, att den blifvande författningen genom särskild

bestämmelse förklaras icke skola tillämpas å barn, som tillhöra

allmänna ^.barnhuset.

Hvad direktionen sålunda anfört synes mig förtjena allt afseende.

Då komitén från författningens tillämpning genom bestämmelserna i

1 § undantager vissa kategorier af barn, synes komitén hafva utgått

från att de fall, då presumtion vore för en god fosterbarnsvård, borde

ställas utom förslaget. Med hänsyn till de af direktionen lemnade

meddelanden rörande säkerhetsåtgärderna för att betrygga en tillfredsställande

vård åt barnhusets utackorderade barn, torde man ega fullt

fog för att uppställa en dylik presumtion i afseende å dessa barn. Erfarenheten

synes ock gifva vittnesbörd om denna presumtions rigtighet.

Enligt hvad direktionen påpekar hafva af alla de läkare, som yttrat

sig i frågan, endast två haft bestämda anmärkningar att framställa mot

det sätt, hvarpå bamhusbarnen vårdats. Direktionen sammanställer

härmed antalet af de från barnhuset utackorderade barnen, som i utlåtandet

uppgifvas utgöra 3,771, och finner nyssberörda förhållande utgöra

ett bevis för den i allmänhet tillfredsställande vård, som kommer

barnhusbarnen till del. Direktionens uppfattning härutinnan synes ej

sakna fog, och jag anser, att allmänna barnhusinrättningen intager en sådan

plats på fosterbarnsvårdens område, att densamma kan vara berättigad

till en undantagsställning. Jag finner fördenskull ingen betänklighet

vid att låta allmänna barnhusinrättningens barn under alla förhållanden

stå utom författningens tillämpning.

Utöfver de undantag och inskränkningar i afseende å författningens

tillämpning, hvilka jag nu omförmält, vill jag ytterligare föreslå en bestämmelse,

som kan medföra afsevärd minskning i författningens räckvidd.

Redan komitén har, såsom nämnts, i 19 § 3 mom. föreslagit en bestämmelse,

som utom på allmänna barnhuset i Stockholm syftade på

vissa andra barnuppfostringsanstalter, utmärkta deraf, att deras reglementen

vore af Eders Kongl. Maj:t faststälda. Enligt min mening bör

den bestämmelse, jag nu afser, kunna gifvas en vidsträcktare omfattning,

så att den kan blifva tillämplig på hvilken särskild anstalt som

helst, under vissa förutsättningar och vilkor.

Det lider intet tvifvel, att i landet finnes en mängd anstalter för

barnuppfostran, »barnhem)), der en verkligt god eller åtminstone fullt

tillfredsställande vård kommit och kommer fosterbarnen till del. Många,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

sannolikt de flesta, af dessa barnhem torde vara inrättade utan att

åsyfta vinst, ehuru de för att kunna ega bestånd måste kräfva större

eller mindre bidrag till barnens underhåll. De hafva oftast tillkommit

genom donationer eller sammanskott, och de uppehållas ej sällan till

stor del genom gåfvor samt kärleksfullt arbete af enskilda, som ömma

för de värnlösa. Om de, som med ekonomiska och personliga uppoffringar

inrättat eller upprätthålla dessa barnhem och veta med sig,

att barnen der få den bästa vård, som förhållandena medgifva, taga

någon anstöt af det misstroende, som de anse ligga i en eftertrycklig

kontroll, torde detta ej kunna alldeles förtänkas dem. Man kunde rent af

äfventyra, att den enskilda offervilligheten på detta område skulle svalna,

om de upprepade inspektioner, som skola utgöra en af den nya lagstiftningens

hufvudpunkter, börja ingripa i anstalternas verksamhet och

vederbörande dervid, kanske ej alltid med. nödig försigtighet, söka

genomdrifva anordningar, som väl må utgöra förbättringar, men tilläfventyrs

icke äro oundgängligen nödvändiga.

Hvad jag nu omförmält har fört mig på den tanken, att det vore

önskligt att kunna lemna de anstalter, der fosterbarnsvård utöfvas, möjlighet

att befrias från den särskilda kontroll, som i komitéförslaget

afses — den rätt till uppsigt öfver anstalterna oförkränkt, som redan

enligt nu gällande helsovårdsstadga kan anses tillkomma helsovårdsoch

kommunalnämnd. Så mycket hellre har jag trott mig kunna framställa

förslag i nyssberörda hänseende, som jag, i anslutning till hvad

komitén ifrågasatt, anser, att man genom ändring af § 8 i läkareinstruktionen

af den 31 oktober 1890 bör bemyndiga förste provinsialläkare

att egna tillsyn åt och å stället besigtiga anstalter, der barn mot ersättning

fostras.

På samma gång anstalten stäldes utom den ifrågavarande särskilda

kontrollen, kunde den ock befrias från att göra de anmälningar, som

i förordningen föreskrifvas.

Klart är att den sålunda ifrågasatta befrielsen skulle föregås af en

noggrann pröfning. Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande, åt hvilken

kunde anförtros att meddela befrielsen, skulle för pröfningens verkställande

hemta ledning af infordrade yttranden från förste provinsialläkaren

eller med sådan likstäld stadsläkare samt vederbörande lielsovårds-

eller kommunalnämnd eller fosterbarnsnämnd. Befrielsen bör

afse bestämd lägenhet, och vid befrielsens medgifvande bör fastställas

högsta antalet af de barn, som samtidigt fa fostras i lägenheten. Lemnadt

medgifvande om befrielse bör när som helst kunna återkallas; och

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om såväl befrielsens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

medgifvande som om dess upphörande bör af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

meddelas vederbörande nämnd.

Jag antydde nyss, att för befrielsens åtnjutande skulle fordras vissa

vilkor, hvilka kunde tjena som garanti för ett behörigt utöfvande af

fosterbarnsvården i de'' anstalter, hvilka på nämnda sätt skulle kunna

undandragas den noggranna tillsyn, som den tillämnade författningen

borde afse. Dessa vilkor skulle bestå deri, att legitimerad läkare utöfva1’

sorgfällig uppsigt öfver helsovårdsförhållandena i afseende å de

i anstalten intagna fosterbarnen och deröfver tre gånger årligen å tider,

som vederbörande nämnd bestämmer — jag har tänkt mig månaderna

april, juli och oktober — afgifver yttranden till nämnden samt att anstaltens

innehafvare hvarje år före den 15 januari till nämnden aflemnar

berättelse rörande anstaltens verksamhet under det föregående året.

Under nu omförmälda förutsättningar och vilkor synes man utan

fara kunna lemna anstalterna tillfälle att i berörda hänseenden ställa

sig utom författningens tillämpning, och jag vill tillägga, att det äfven

för vederbörande nämnder kan vara en lättnad, om under betryggande

garantier vissa anstalter bereda sig den ifrågasatta befrielsen. Jag

tänker dervid särskildt på föreskrifterna om liggares förande och meddelande

af uppgifter till pastorsembetena.

Med tillämpning af de åsigter jag nu uttalat har inom civildepartementet

uppgjorts förslag till förordning om fosterbarns vård — dertill

synes mig den af komitén föreslagna benämningen å författningen lämpligen

kunna förändras —jemte två formulär till liggare öfver fosterbarnsvården,

hvilket förslag i öfrigt, med några oväsentliga ändringar, ansluter

sigill det af komitén uppgjorda. Den ifrågasatta författningen borde

träda i kraft den 1 januari 1903 och gälla jemväl beträffande barn,

som före nämnda dag mottagits till fostran; dock att, hvad dessa barn

angår, ej skulle fordras, att anmälan eller annan af dithörande stadganden

beroende åtgärd behöfde vidtagas tidigare än den 1 april 1903.

Såsom jag redan haft tillfälle framhålla, utgör förevarande angelägenhet

en helsovårdsfråga och innebär i sjelfva verket en utvidgning

och närmare bestämning af åligganden, som nu tillkomma helsovårds- och

kommunalnämnderna på grund af helsovårdsstadgan för riket. Den tilltänkta

författningen borde således utfärdas i samma ordning, hvari

denna stadga tillkommit. Frågans stora vigt synes mig emellertid göra

det angeläget, att Riksdagen får tillfälle att uttala sin uppfattning i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 56.

afsende å densamma. I afbidan härå torde ärendet angående ändring

af läkareinstruktionen böra tillsvidare anstå.

Under åberopande af hvad jag anfört hemställer jag, att Eders

Kongl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande

öfver det af mig nu framlagda förslaget till förordning om fosterbarns

vård och dervid förklara Sig vilja, efter emottagandet af Riksdagens

svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings

utfärdande i ämnet förordna.

I hvad föredragande departementschefen hemstält instämde Statsrådets

öfrige ledamöter.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla hvad

Statsrådet sålunda hemstält samt befalla, att nådig

proposition skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

E. K. Almqvist.

Bih till Rilcsd. Prot. 1602. 1 Sami. 1 Afd. 48 Iläft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2SärU 1902:5 Särskilda Utskottets (.N:o 2) Utlåtande N:o 5 s. 1 i texten