Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål 0 rörande minderårige

48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1902:7, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran samt till lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål 0 rörande minderårige

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

1

N:o 7.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§

strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols

förordnande om tvång suppfostran samt till lag, innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

0

rörande minderårige; gifven Stockholms slott den 29

november 1901.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran;

samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 7 Håft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Gerning,, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af

barn, innan det fyllt femton år.

2 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall

dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med

sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss

tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,

dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröfve

domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.

3 §•

Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej

aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst sex

månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och om
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

gifning samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda,

förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet,

insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd

till straff, skall detta straff, så vidt det utgöres af fängelse eller böter

och de förskylda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än

sex månader, anses inbegripet i förordnandet.

Inträffar sådant fall, att meddeladt förordnande, enligt hvad särskilt

stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller

sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest

är föreskrifvet.

6 §•

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af

kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen

skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan

för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 2 § sägs;

och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas

under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses,

upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl

anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag

af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af

kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som

af Konungen bestämmes.

2 §■

Har domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat om minderårigs

insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige

genom Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas.

Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf

att det ej vunnit laga kraft.

3 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af

dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som

för hans uppfostran erfordras.

Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.

5

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev blifvit i allmän uppfostringsanstalt

intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven

gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild

vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd

må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda,

och den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller

anställes i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens

styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig

återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill

föranleder.

öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva tillsyn.

För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap,

kommunal- eller polismyndighet.

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga

i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas.

Utan särskildt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger

uppsigt, må dock utskrifning ej ske förr än två ar efter det eleven

intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.

6 §•

Under den tid olev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven,

stånde han under dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt

vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.

Styrelsen har att för elev, som utskrifves, utse första anställningen,

hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr

än ett år efter utskrifningen förflutit.

7 §•

Misstänkes don, som på grund af domstols förordnande blifvit i

allmän uppfostringanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

begått brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet

under allmänt åtal hörer eller det af målseganden till åtal angifvits,

allmän åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande

i den ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.

Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits,

misstänkes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han

derifrån utskrifvits gjort sig skyldig till brott.

8 §•

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i

allmän uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits,

öfvertygad att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare

förordnandet ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än

fängelse, eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse

i mera än sex månader.

9 §■

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän

uppfostringsanstalt gått i verkställighet innan han uppnått aderton år,

vare förordnandet förfallet.

10 §.

Såsom bidrag till elevs vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt

skall det fattigvårdssamhälle, der eleven eger hemortsrätt, till

anstalten halfårsvis erlägga 40 öre för hvarje dag eleven inom anstalten

vårdats, dock icke för längre tid än till dess eleven uppnått aderton år.

Har till följd af åtgärd, som i 4 § 1 mom. afses, anstalten under nu sagda

tid vidkänts kostnad för elevs vård och underhåll utom anstalten, vare

fattigvårdssamhället pligtigt att derför godtgöra anstalten, dock ej med

högre belopp än 30 öre för hvarje dag.

Fattigvårdssamhälle ege, i den mån fattig vårdsstyrelsen icke finner

skäl till eftergift, af elevens egna medel eller hos den, hvilken det

åligger att för elevens försörjning ansvara, njuta ersättning för utgift,

hvarom i denna § förmäles.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

7

11 §•

Kan ej elevs hemortsrätt utrönas, må allmän uppfostringsanstalt

af elevens egna medel eller hos den, hvilken det åligger att för elevens

försörjning ansvara, uttaga hvad anstalten enligt 10 § tillkommer. För

hvad som brister ege anstalt, som ej upprättats af staten, undfå ersättning

af statsmedel.

12 §.

I afseende på handläggning af ärende, som i 10 eller 11 § afses,

skall hvad om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är

stadgadt ega motsvarande tillämpning; dock att allmän uppfostringsanstalt

eger att anställa talan mot, fattigvårdssamhälle om utbekommande

af stadgadt bidrag till elevs vård och underhåll inom en tid af ett år,

efter det eleven blifvit från anstalten utskrifven.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tilltalas den, som ej fyllt aderton år, för gerning, som i allmänna

strafflagen är med straff belagd, skall i protokollet upptagas, utom hvad i

allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl upplysning

om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit, samt huruvida

han tillförene gjort sig känd för vanart.

2 §•

Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande

om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre

den minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton

år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa

dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

9

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 17 november 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Wikblad ,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i

underdånighet:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 25 april 1896 anhållit,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran

dels åt minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn, behagade Eders Kongl. Maj:t den 16 påföljande

oktober åt särskilde komiterade anförtro utredningen i detta

ämne. Den sålunda förordnade komité, till hvilken, jemlikt Eders

Kongl. Majrts nådiga beslut, sedermera öfverlemnats, bland annat,

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 maj 1897 angående lagbestämmelser

om kontroll å verkställigheten af domstols utslag, hvarigenom

aga blifvit minderårig ådömd, jemte juslitiekanslersembetets

öfver denna framställning infordrade underdåniga utlåtande, har till

Bih. till Itiksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afl. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

fullgörande af sitt uppdrag, såvidt detta angår förfarandet med minderåriga

förbrytare, aflemnat underdånigt betänkande med förslag till:

lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 16 februari

1864,

lag angående verkställighet af domstols förordnande om aga eller

om insättande i allmän uppfostringsanstalt,

lag angående omhändertagande af minderåriga förbrytare, intill

dess domstols beslut om deras insättande i allmän uppfostringsanstalt

verkställes,

lag om tvångsuppfostran på grund af domstols förordnande,

förordning angående tillägg till 19 § 3 punkten i förordningen

om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall

den 16 Februari 1864,

lag innefattande vissa bestämmelser angående handläggning af

brottmål rörande minderårige,

förordning om ändrad lydelse af § 20 i förnyade förordningen

angående expeditionslösen den 7 December 1883 samt

kungörelse om tillägg till § 1 i kungörelsen angående indrifning

och redovisning af böter och viten den 29 Januari 1861;

hvarefter, på grund af nådig remiss, öfver de fyra förstnämnda

förslagen underdåniga utlåtanden afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts samtliga

befallningshafvande, af befalluingshafvanden i Stockholms län efter

inhemtande af yttrande från styrelsen för föreningen till minne af

Konung Oscar I och Drottning Josefina».

Efter att hafva redogjort för handlingarnes hufvudsakliga innehåll

yttrade departementschefen:

* »Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, är det af Riksdagen

i underdånig skrifvelse den 13 maj 1898 väckta spörsmålet om

införande af mera affliktiva straff för närvarande, jemte andra djupt

ingripande straffrättsliga frågor, föremål för en utredning, hvilken icke

kan väntas blifva under den närmaste framtiden afslutad. Vid sådant

förhållande torde det icke kunna anses lämpligt att nu söka genomföra

någon lagändring med afseende å användningen af aga som tuktomedel

för minderårige. Hvad komitén härutinnan föreslagit synes

derföre icke i detta sammanhang böra blifva föremål för behandling.

Deremot möter det icke något hinder att utan afvaktan af förenämnda

omfattande utrednings resultat upptaga frågan om beredande

af uppfostran åt minderåriga förbrytare och hvad dermed står i oskiljaktigt

sammanhang. Hvilka förändringar af nu använda straffarter än

må befinnas nödiga och lämpliga, kommer dock alltid att qvarstå be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

hofvet deraf, att under vissa förutsättningar minderåriga förbrytare i

stället för straff underkastas tvångsuppfostran. Då inrättandet åt anstalter,

som för meddelandet af sådan uppfostran erfordras, uppenbarligen

kräfver en ganska lång tid, är det också af största vigt, att förslag till

lagbestämmelser om uppfostran af minderåriga förbrytare snarast möjligt

underkastas slutlig pröfning. Det vore eljest att befara, att ifrågavarande

åtgärder till bekämpande af den tilltagande förvildning hos

ungdomen, som allmänt och icke utan skäl öfverklagas, skulle alltför

länge uppskjutas.

Hvad komitén i afseende på tvångsuppfostran och dermed samhörande

ämnen föreslagit synes i allt hufvudsakligt vara väl grundadt.

Särskildt gäller detta om de två vigtigaste af komitén förordade lagändringarne,

eller att åldern för den s. k. straffmyndigheten framflyttas

från 14 till 15 år, på samma gång som nuvarande bestämmelse om

urskilningsförmåga såsom förutsättning för vissa minderåriges straffbarhet

upphäfves, samt att minderårig mellan 15 och 18 år kan underkastas

tvångsuppfostran i stället för det af honom förskylda straff, när

detta icke öfverstiger ett visst lägre mått. Såsom riktigt måste det

äfven anses, att åt domstol förbehålles pröfningen deraf, om i ett särskildt

fall en minderårig förbrytare skall undergå det förskylda straffet

eller i stället insättas i uppfostringsanstalt. Det bör nemligen af nära

till hands liggande, principiela skäl ankomma på domstol att meddela

den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande om dess ersättande

med tvångsuppfostran. Dessutom synas våra underrätter, på landet till

följd af nämndens deltagande och i städerna på grund af domstolsledamöternas

förtrogenhet med administrativa göromål, i allmänhet

synnerligen väl egna sig för bedömande af tvångsuppfostrans lämplighet.

Det torde åtminstone icke för närvarande böra ifrågasättas, att

staten skulle ikläda sig förbindelse att inrätta uppfostringsanstalter i

sådan omfattning, att de under alla förhållanden äro tillräckliga _ för

upptagande af samtliga barn och andra minderårige, beträffande hvilka

domstol funnit skäl att förordna om tvångsuppfostran. Om statsanstalter

upprättades i denna skala, skulle det tydligen icke vidare finnas anledning

för kommuner eller enskilde att göra uppoffringar för anordnande

af tvångsuppfostringsanstalter. Ett verksamt deltagande från kommuners

och enskildes sida är emellertid synnerligen önskvärdt, icke blott

till minskande af statens utgifter, utan framför allt derför, att en mångsidigare

erfarenhet och ett lifligare intresse hos allmänheten kunna i

följd af ett sådant deltagande påräknas. Kändt är äfven, att den större

tvångsuppfostringsanstalt, som för närvarande finnes i vårt land, till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

kommit genom enskildes bemödanden och att dess verksamhet visat sig

i hög grad tillfredsställande. På grund af sålunda anförda förhållanden

torde staten åtminstone till en början lämpligen kunna inskränka sig

till att upprätta allenast en uppfostringsanstalt, hvilken bör afses för

minderårige förbrytare af mankön, tillhörande de äldre årsklasserna,

och för de samhällsfarligaste elementen bland de yngre gossarne. För

återstoden af dessa och för flickorna få då påräknas enskilda anstalter,

som redan finnas eller framdeles kunna upprättas. Till följd häraf

blifver det emellertid nödvändigt att — i motsats emot hvad komitén

föreslagit — beträffande minderårige under straffmyndighetsåldern

bibehålla vilkorligheten i den nuvarande bestämmelsen, att de skola i

allmän uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.

Lika med komitén finner jag det önskvärdt, att kommunerna,

oberoende af de vanliga föreskrifterna om fattigvård, delvis ansvara för de

med verkställigheten af tvångsuppfostran förenade kostnader. En i viss

mån motsvarande anordning återfinnes som bekant i gällande författningar

om undervisningen af blinda och döfstumma. Då för tvångsuppfostran

jemväl enskilda anstalter skola anlitas, är det af särskild vigt att beloppet

af kommunernas bidrag i lag fastställes och att noggranna bestämmelser

meddelas derom, hvilken kommun ansvarigheten i hvarje

särskild! fall åligger. I detta afseende synes, med anledning bland

annat af hvad i vissa afgifna utlåtanden anförts, vara lämpligast, att

hvarje kommun är betalningsskyldig för de elever, som inom densamma

ega hemortsrätt i fattigvårdsafseende; hvarvid bör erinras derom,

att enligt fattig vårdsförordningens 24 § 4 mom. den hemortsrätt

barn eger, då det fyller 15 år, bibehålies, till dess barnet sjelf! förvärfva!''

_ annan hemortsrätt, hvilket med afseende å en i uppfostringsanstalt

intagen elev icke kan inträffa.

Till vinnande af större reda och öfverskådlighet hafva de af

komitén föreslagna lagbestämmelser funnits böra erhålla en i viss mån

förändrad uppställning. Af komitén hade med de stadganden, hvilka

tillhöra allmänna lagens område, sammanförts åtskilliga föreskrifter af

administrativ natur. Då de sistnämnda uteslutits ur de lagförslag,

hvilka jag har att vid detta tillfälle för Eders Kongl. Maj:t framlägga,

torde det tillåtas mig att redan nu i korthet angifva de hufvudsakliga

grunderna för de bestämmelser, som synas mig böra i administrativ

väg meddelas, efter det att förevarande lagförslag vunnit slutligt godkännande.

Det har redan nämnts, att den statsanslag, hvars omedelbara upprättande

är att förorda, skulle vara afsedd för dels de äldre af de

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

minderåriga förbrytarne, dels de mera förderfvade af dem. Denna

anstalt skulle alltså till sin uppgift motsvara den af komitén föreslagna

strängare anstalten, och inom densamma skulle tillämpas den strängare

tukt, som i komiténs motiver blifvit antydd. De enskilda anstalterna åter

skulle vara att anse som mildare anstalter och i första hand upptaga de

yngre och mindre förhärdade eleverna. Åldersgränsen synes härvid,

med afseende på innehållet af nu gällande föreskrift om fjortonåringar,

lämpligen kunna bestämmas till 14 år. Till den strängare anstalten

skulle, på sätt redan antydts, hänvisas äfven de yngre förbrytare, som

begått vissa svårare brott. Med ledning af den kännedom om minderårig,

som inom uppfostringsanstalt vunnits, skulle, liksom enligt komiténs

förslag, den minderårige kunna förflyttas från strängare till mildare

anstalt eller tvärtom.

För den regelmessiga inspektionen öfver uppfostringsanstalterna

torde det icke vara behöflig), att inrätta någon särskildt aflönad inspektörsbefattning.

Denna inspektion synes fast mera kunna med fullt förtroende

öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande inom det län,

der uppfostringsanstalt är belägen; i fråga om elevs förflyttning kommer

då beslutanderätten att i första hand utöfvas af inspektören öfver den

anstalt, der ifrågavarande elev är intagen. Tid efter annan torde

visserligen lämplig person böra utsändas för inspektion öfver samtliga

anstalter, men'' kostnaden härför lärer kunna bestridas af allmänna

medel utan uppförande af något särskildt anslag.

Sjelfkärt är, att vid statsanstalten styrelse och föreståndare förordnas

af Konungen, likasom att sådan anstalts reglemente af Konungen

utfärdas. Hvad enskilda anstalter angår, kan Konungen, vid meddelande

af tillstånd att till uppfostran mottaga minderåriga förbrytare, tillse,

att anstaltens styrelse och förvaltning äro på ett fullt betryggande sätt

organiserade. Härvid torde, bland annat, förbehåll böra göras derom,

att någon ledamot af styrelsen och någon revisor af Konungen tillsättas,

att val af föreståndare underställes Konungens godkännande och att

reglementet icke utan Konungens samtycke förändras.

Uppfostringsanstalt synes böra vara förlagd till en jordbruksfastighet

af icke alltför ringa omfattning och med så belägna eg or, att elevernas

öfvervakande i arbetet icke medför större svårighet. Ehuru jordbruksarbete

i regel utgör den lämpligaste sysselsättningen för eleverna,

hvilkas andliga och kroppsliga helsa derigenom på det verksammaste

sätt befordras, möta dock ej sällan, på grund af elevs kroppsbeskaffenhot

eller eljest, afsevärda hinder emot hans användande till sådant arbete.

För sådana fall är det af vigt att ega tillfälle till elevernas utbildning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

i ett eller annat handtverk. De lärarekrafter, som för sådant ändamål

erfordras, kunna tydligen vara till nytta jemväl vid bibringandet åt

jordbruksarbetande elever af nödig kunskap i handaslöjd. I allt fall

är det emellertid för möjliggörande, utan oskäliga kostnader, af en

mera mångsidig och efter olika anlag lämpad handtverksutbildning

önskligt, att elevantalet icke är alltför ringa, något som för öfrigt

gifvetvis är egnadt att nedbringa den på hvarje elev fallande delen

af samtliga allmänna kostnader. Att i lag fastställa något visst elevantal

såsom det högsta tillåtna synes icke vara behöfligt eller lämpligt.

Då enligt lagens föreskrift tvångsuppfostringsanstalt skall vara så anordnad,

att enhvar af dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda

handledning, som för hans uppfostran erfordras, är dermed all

erforderlig begränsning i afseende å elevantalet gifven, och bestämmandet

för hvarje särskild anstalt af den siffra, hvartill antalet må uppgå,

sker utan tvifvel lämpligast i anstaltens reglemente, dervid nödig hänsyn

kan tagas till samtliga de omständigheter, hvilka i det föreliggande

fallet böra inverka på frågans bedömande.

Med afseende å de ändringar i nu gällande administrativa författningar,

som af de ifrågavarande lagförslagen må föranledas, torde

jag vid annat tillfälle få afgifva underdånigt yttande.»

Sedan departementschefen härefter uppläst särskilda, i enlighet

med de af honom angifna grunder upprättade förslag till lag om ändrad

lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet

af domstols förordnande om tvångsuppfostran och till lag, innefattande

vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige,

af den lydelse bilagorna litt. A, B, C vid detta protokoll utvisa,

hemstälde han ij underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver

dessa förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

15

Bil. litt. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Gerning, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås af

barn, innan det fyllt femton år; dock ege domstolen efter omständigheterna

förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård

och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall, eller i allmän

uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.

2 §•

Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej

aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst

sex månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och

graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna,

att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i

allmän uppfostringsanstalt.

Inträffar sådant fall, alt meddeladt förordnande, enligt hvad sär
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

skildt stadgas, är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller

sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest

är föreskrifvet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

17

Bil. litt. B.

h. r» ;. f »• ,/ T''; !>? ; • ''y: r f''f'' •

iy. IH .V.yfT,, .''V‘<r.-r ■/ -r '' . :

Förslag

• j. w

till

Lag

angående verkställighet af domstols förordnande om tvång suppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

" 1 §.

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen

afses, upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna

jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan

bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige;

sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af

kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som

af Konungen bestämmes.

2 §•

Har domstol jemlikt 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen förordnat om

barns eller annan minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,

skall den minderårige, sedan förordnandet vunnit laga kraft, genom

Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas,

dervid bandlingarne i målet anstalten tillställas.

3 §.

Allmän uppfostringsanstalt skall vara så anordnad, att enhvar af

dess elever må komma i åtnjutande af den särskilda handledning, som

för hans uppfostran erfordras.

Elever af olika kön må ej i samma anstalt intagas.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 7 Håft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.

4 §•

Har minst ett år förflutit sedan elev blifvit i allmän uppfostringsanstalt

intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven

gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild

vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd

må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda och

den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

^ §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga

i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas.

Utskrifning må dock ej utan särskildt tillstånd af Konungen ske .förr

än två år efter det eleven intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall han utskrifvas från anstalten.

Dock må den, som när han der intogs var äldre än aderton år, qvarhållas

till dess två år förflutit från intagandet.

6 §•

Allmän uppfostringsanstalts styrelse ege målsmans- och husbonde-?

rätt öfver elev under den tid han är vid anstalten inskrifven äfvensom

under första året efter utskrifningen, dook icke i något fall längre än

till dess eleven uppnått myndig ålder. Denna sin rätt må styrelsen å

annan öfverlåta.

Styrelsen skall öfva tillsyn öfver elev, som, efter ty i 4 § är

sagdt, tillåtits vistas utom anstalten, så ock öfver den, som efter utskrifning

fortfarande är underkastad styrelsens målsmans- och husbonderätt,

och ege styrelsen för detta ändamål påkalla biträde af presterskap,

kommunal- eller polismyndighet.

7 §•

Misstänkes den, som på grund af domstols förordnande blifvit i

allmän uppfostringsanstalt intagen och ännu icke derifrån utskrifvits,

att hafva begått brottslig gerning, derför han icke undergått ransakning,

må han ej till sådan ransaknings undergående utlemnas, der ej målseganden

det fordrar eller Konungens befallningshafvande i den ort, der

gerningen är begången, till ransakningen gifver lof.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 7.

19

8 §• r ;

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän

uppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits, öfvertyga*!

att hafva begått annan brottslig gerning, vare förordnandet

förfallet. *.<;• > V'' ‘ ‘

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och

annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare

förordnandet ock förfallet, så framt antingen detta straff öfverstiger

fängelse i sex månader eller är af svårare art än fängelse, eller ock,

när förordnandet meddelats enligt 5 kap. 2 § strafflagen, de förskylda

straffen tillsammans uppgå till fängelse i mera än sex månader.

9 §•

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän

uppfostringsanstalt gått i verkställighet innan han uppnått nitton år,

vare förordnandet förfallet.

10 §.

Såsom bidrag till elevs vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt

skall det fattigvårdssamhälle, der eleven eger hemortsrätt,

till anstalten halfårsvis erlägga 40 öre för hvarje dag eleven inom anstalten

vårdats, dock icke för längre tid än till dess fem år förflutit

från elevens intagande eller eleven dessförinnan uppnått aderton år.

Har till följd af åtgärd, som i 4 § afses, anstalten under nu sagda tid

vidkänts kostnad för elevs vård och underhåll utom anstalten, vare

fattigvårdssamhället pligtigt att derför godtgöra anstalten, dock ej med

högre belopp än 30 öre för hvarje dag.

Fattigvårdssamhälle ege, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner

skäl till eftergift, af elevens egna medel eller hos hans föräldrar njuta

ersättning för utgift, hvarom i denna § förmäles.

11 §■

Kan ej elevs hemortsrätt utrönas, må allmän uppfostringsanstalt

af elevens egna medel eller hos hans föräldrar uttaga hvad anstalten

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Måj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

enligt 10 § tillkommer. För hvad som brister ege anstalt, som ej upprättats

af staten, undfå ersättning af statsmedel.

12 §.

[tV. J: * ''*■»'': ; ; - ‘ > '' : ”i ''r''. < j •; l j •;

I afseende på handläggning af ärende, som i 10 eller 11 § afses,

skall hvad om frågor angående ersättning för lemnad fattigvård är

stadgadt eg a motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

21

Bil litt. G.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ransakning vid underrätt med den, som är tilltalad för att hafva

innan han fyllt femton år begått brottslig gerning, skall, der ej domstolen

annorlunda förordnar, hållas inom lyckta dörrar.

2 §•

I brottmål, anhängiggjordt emot den, som vid tiden för den åtalade

gerningen ej fyllt aderton år, skall i protokollet upptagas, utom

hvad i allmänhet för ransakningens fullständighet erfordras, jemväl

upplysning om de förhållanden, under livilka den tilltalade uppvuxit,

samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål, hvarom i 2 § är sagdt,

blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa

dag, der ej i målets synnerliga vidlyftighet hinder derför möter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Körtel. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.

4 §•

Har domstol jemlik^ 5 kap. 1 eller 2 § strafflagen förordnat om

barns eller annan minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt,

och förekommer skälig anledning, att den minderårige afviker eller

finnes han vara i synnerligt behof af vård och tillsyn, ege domstolen

föreskrifva, att den minderårige skall, på statens bekostnad, genom

polismyndighetens försorg omhändertagas, intill dess förordnandet går

i verkställighet eller annorlunda beslutes. Närmare bestämmelser om

hvad i följd af dylik föreskrift skall iakttagas meddelar Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

;)

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 7.

23

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj ds

högsta domstol onsdagen den 17 oktober 1900.

Ii . {/■ : \< .. V- U. ■*" i'' >'' : / • . il

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Norberg,

Carlson,

Afzeuus,

Hellström,

Billing,

Ramstedt,

Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 30 november 1899,

handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af

utlåtande öfverlemnade förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1

och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvångsuppfostran och till lag, innefattande vissa bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande minderårige, mellan högsta

domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende

till slutlig behandling; varande förslagen under bilagor litt. A, B och C

fogade vid detta protokoll.

Beträffande förslagens hufvudgrunder yttrade

Justitierådet Billing: »Då nu föreliggande lagförslag, hvilka äro grundade

på ett af don för hithörande frågors utredning tillsatta komité

afgifvet, med I. betecknadt betänkande, inför högsta domstolen föredrogs,

var det ännu icke kändt, hvad komitén ärnade föreslå i fråga om sådana

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

vanartade och i sedligt afseende försummade barn, som ej inför domstol

öfvertygats att hafva föröfvat någon efter allmän lag straffbar gerning.

Emellertid kunde redan då på goda grunder antagas, att åtminstone

formerna för fattande af beslut om tvångsuppfostringsåtgärder beträffande

sistnämnda kategorier af barn skulle blifva väsentligt olika dem, som

föreslagits i fråga om minderåriga förbrytare. Detta antagande har

numera vunnit bekräftelse, sedan komiténs utlåtande n:o II, innefattande

»betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt afseende försummade

barns behandling» blifvit tillgängligt. Man finner häraf, att

komitén förordat, att tillsyn och vård af sådana barn anförtros inom

hvarje kyrkoförsamling åt en för detta ändamål särskild! förordnad

barnavårdsnämnd, bestående af pastor samt minst fyra å kyrkostämma

valda män eller qvinnor.

För mig synes det emellertid vara af synnerlig vigt att bestämmelserna

om behandlingen af såväl kriminela som icke kriminela, vanartade

eller sedligt försummade barn varda i möjligaste måtto likformiga.

Efter min åsigt kan det näppeligen sägas vara i förhållandenas egen

natur grundadt att så strängt, som nu ifrågasättes, skilja mellan å ena

sidan minderåriga förbrytare och å den andra sådana vanartade barn,

som ej öfvertygats om egentlig brottslighet, i hvarje fall icke då fråga

är om barn under femton år. Ingen lärer nemligen kunna betvifla, att

antalet af de utaf barn begångna snatterier och andra smärre förbrytelser,

hvilka icke komma under åtal inför domstol, är mycket stort,

ojemförligt större än det, som blir föremål för laglig beifran, och det

kan följaktligen i särdeles många fall sägas bero på en ren tillfällighet,

huruvida ett vanartadt barn kommer att hänföras till förbrytarnes klass

eller icke.

Det behandlingssätt, hvilket föreslås såsom det ojemförligt kraftigaste

och mest verksamma, är för såväl kriminel som icke kriminel,

vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgifning och insättande

i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En dylik

åtgärd är, såsom sjelfva orden innebära, att anse, ej såsom ett straff i

egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt

behandlingssätt, betingadt icke, eller åtminstone icke företrädesvis, af

någon enstaka gerning från barnets sida, utan fastmera deraf att detsamma

befunnits lefva i en omgifning, der någon kraftigare reaktion

mot de onda böjelserna ej är att förvänta. Men om så är förhållandet,

så måste det erkännas vara synnerligen angeläget, att beslutanderätten

lägges i händerna på en myndighet, som kan antagas ega nödiga förutsättningar

för att i hvarje förekommande fall bilda sig en rigtig upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

fattning om nödvändigheten eller lämpligheten af en dylik åtgärd. Såvidt

jag förstår kunna domstolarne, åtminstone i de större städerna — och

det är ju hufvudsakligen der lagen tänkes skola komma till användning

— ej antagas ega dessa förutsättningar. Ej heller lära domstolarne i

allmänhet sjelfva vara i tillfälle att företaga de noggranna undersökningar,

som dock otvifvelaktigt böra ega rum, innan man tillgriper en

så allvarlig åtgärd, som att draga ett barn undan föräldravården.

En annan betänklig omständighet, som är en följd af det stränga

åtskiljandet af kriminela och icke kriminela, vanariade barn, är att

öfverpröfningen kommer att försiggå inför olika myndigheter och i olika

former, allt eftersom beslutet om barnets insättande i uppfostringsanstalt

meddelats af domstol eller af barnavårdsnämnd. I förra fallet

skall gifvetvis talan fullföljas i vanlig do in stols väg, till hofrätt och

högsta domstolen, i det senare åter till administrativ myndighet. Svårligen

kan det dock vara lämpligt, att ärenden, som i sjelfva verket äro

fullkomligt ensartade, handläggas i alldeles olika ordning, och stor fara

är för handen, att den likformighet, som i dessa ömtåliga frågors behandling

är så önskvärd, under sådana omständigheter ej kan upprätthållas.

Äfven ur en annan synpunkt äro förevarande förslag, enligt min

uppfattning, mindre tillfredsställande. Såsom af föredragande departementschefen

erinrats, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13

maj 1898 väckt fråga om införande af mera affliktiva straff. Komiterade

hafva för sin del föreslagit, att der någon, som fylt femton men ej

aderton år, begått brott, derför han dömes till böter, domstolen skulle

ega efter sig företeende omständigheter förordna, att han i stället skall

agas, och hafva, såsom af de betänkandet vidfogade motiv framgår,

komiterade fäst synnerlig vigt vid denna bestämmelse.

Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de

stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig

om verkan af prygelstrafifets återinförande, må anses välgrundade. Men

derom torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga,

vara ense, att om öfverhufvud detta slags straff skall med vårt rättssystem

införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga förbrytarne.

Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att,

utan alt afvakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstäda spörsmål,

redan nu söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frågan

om minderåriga förbrytares behandling.

På nu i korthet angifna grunder och med hänsyn jemväl till de

inkonseqvenser i fråga om behandlingen af unga förbrytare, hvartill nu

Bih. Ull Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 7 Höft. '' 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

föreliggande förslag skulle leda, anser jag mig icke kunna tillstyrka, att

desamma varda till Riksdagens antagande framlagda.

Oafsedt de af mig nu uttalade betänkligheter mot förslagen i deras

helhet anser jag mig emellertid pligtig att deltaga jemväl i granskningen

af förslagens detaljer.»

Justitieråden Westring, Hellström och Afzelius förklarade sig vara

i allt hufvudsakligt ense med justitierådet Billing.

I afseende å de ifrågavarande förslagen hvart för sig förekom

härefter följande.

I. Förslag till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Angående förslaget i dess helhet yttrade justitierådet Ramstedt:

»Enligt förevarande förslag må, om den, som fylt 15 men ej 18 år, för

något begånget brott dömes till böter eller till fängelse i högst sex

månader, domstolen förordna, att han skall, i stället för att undergå

det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Sådant förordnande

är emellertid under vissa förutsättningar förfallet, och den

brottslige kommer då att undergå det straff, till livilket han blifvit dömd.

Så är, enligt förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvångsuppfostran, förhållandet, om förordnandet ej gått i

verkställighet innan den minderårige uppnått 19 års ålder, eller om

han efter förordnandets meddelande, men innan han blifvit från uppfostringsanstalten

utskrifven, blifvit öfvertygad att hafva begått annan

brottslig gerning, så ock om på en gång till verkställighet förekomma

sådant förordnande och annat beslut, hvarigenom den minderårige dömts

till straffarbete eller till fängelse i mera än sex månader eller ock till

sådant fängelse- eller bötesstraff, att detta tillsammans med det till

insättning i uppfostringsanstalt förvandlade straffet uppgår till fängelse

i mera än sex månader.

Dessa bestämmelser synas emellertid vara af beskaffenhet att kunna

medföra rätt afsovärda inkonseqvenser. Om t. ex. den minderårige,

som, på samma gång han för en mindre förseelse fälles till böter, förklaras

skola insättas i uppfostringsanstalt, förut blifvit för annan förseelse

dömd till fängelse i några månader, skall förordnandet om hans intagande

i uppfostringsanstalt visserligen gälla, men han får tillika undergå

fängelsestraffet. Derest han åter på en gång dömts för båda förseelserna,

eller det varit fängelsestraffet, som ådömts sist och förvandlats

till tvångsuppfostran, hade i förra fallet icke något straff och i det

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

senare allenast bötesstraffet kunnat verkställas. Och om domen öfver

den ena förseelsen fallit först efter det domstolen för den andra förordnat

om tvångsuppfostran, hade detta förordnande förfallit och antingen

allenast straffen blifvit verkstälda eller, i händelse förordnandet om

tvångsuppfostran förnyats, vistelsen i uppfostringsanstalten trädt i stället

för båda straffen.

Anmärkningsvärdt synes också, att den å uppfostringsanstalt intagne

enligt förslaget kan äfven efter längre tids vistelse vid anstalten på

grund af särskilda förhållanden få till fullo undergå straffet för det

brott, som föranledt hans intagande i anstalten. Sådant inträffar nemligen,

om han, före utskrifvandet från anstalten, för annat brott — måhända

begånget innan han der intogs -— dömes till straff, som ej kan

eller ej anses böra öfvergå till tvångsuppfostran. Båda straffen skola

i så fail verkställas. Särskild! stötande kan detta tillvägagående blifva,

då vid den senare åtalade brottsliga gerningens begående gerningsmannen

uppnått 18 års ålder, ty straffet för sådan förseelse, den må hafva

varit hur obetydlig som helst, kan ej förvandlas till tvångsuppfostran,

och förseelsen, som måhända i och för sig ej bort ådraga gerningsmannen

mera än ett lindrigt bötesstraff, kan således medföra, att han,

jemte detta, får aftjena ett honom flera år förut för annan förseelse

ådömdt fängelsestraff. Derest åter den sist begångna förseelsen åtalats

först efter det gerningsmannen blifvit utskrifven från anstalten, eller han

genom anförande af besvär eller annorledes lyckats draga ut på tiden

med åtalets slutliga afgörande till dess han uppnått den ålder, att han

ej vidare får stanna å anstalten, kommer det tidigare ådömda straffet

ej att verkställas.

En lagstiftning, som medgifver nu påpekade, af mera tillfälliga

omständigheter beroende olikheter i behandlingen af den brottslige,

synes ej tillfredsställande. Såsom mindre lämpligt och mot förslagets

allmänna ståndpunkt stridande måste äfven anses, att för vissa fall

fängelse och tvångsuppfostran kunna jemte hvarandra komma till användning.

Förslagets bestämmelser i hithörande delar böra derföre

enligt min mening jemkas så, att detta, såvidt möjligt är, undvikes.

Uppfostran å anstalt bör ej kunna uppskjutas eller afbrytas för undergående

af fängelsestraff, lika litet som sådant, förut ådömdt straff bör

kunna vänta den, hvilken såsom förbättrad och återvunnen åt samhället

utskrifves från uppfostringsanstalt. För sådant ändamål torde böra

föreskrifvas, att, om den för någon förseelse å uppfostringsanstalt intagne

för annat brott blifvit dömd till straff af beskaffenhet att kunna

förvandlas till tvångsuppfostran, sådant straff ej må verkställas utan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

tvångsuppfostran tråda i stället för äfven detta straff. Kan åter till

följd af gerningsmannens ålder eller förbrytelsens svårare beskaffenhet

densamma icke förändras till tvångsuppfostran, bör, i enlighet med hvad

förslaget innehåller, vistelsen vid uppfostringsanstalten ej vidare fortsättas.

Och för att undgå olägenheten deraf att, då förordnande om

tvångsuppfostran sålunda förfaller, ett lång tid förut ådömdt straff skall

lefva upp igen, torde kunna stadgas, att, sedan den brottslige efter

straffets ådömande viss tid, exempelvis ett år, varit intagen å uppfostringsanstalt,

straffet icke vidare må verkställas.»

Vid de särskilda bestämmelserna framstäldes vidare anmärkningar

i nedannämnda hänseenden.

1 §•

Justitierådet Westring yttrade: »I likhet med gällande lag gör

förslaget verkställigheten af meddelad föreskrift om insättande af barn

under 15 år i uppfostringsanstalt beroende på huruvida tillgång dertill

finnes, under det sådant vilkor ej är i 2 § uppstäldt beträffande minderåriga,

som fy It 15 år. På sätt af Riksdagen anförts, synes det emellertid

vara statens ovilkorliga pligt att sörja för att domstols enligt lagens

föreskrift meddelade förordnande om barns insättande i uppfostringsanstalt

behörigen verkställes. Dertill kommer, att uppfostringsåtgärder

synas böra i främsta rummet användas emot de yngre åldersklasserna

af vanartade minderårige, samt att bestämmelsen i nuvarande 2 § af

detta kapitel, enligt hvilken den som fylt 14 men ej 15 år under vissa

förhållanden kan straffas, icke synes böra borttagas, med mindre säkerhet

finnes, att sådan minderårig i stället för straff ålagd tvångsuppfostran

kommer att gå i verkställighet. På grund häraf hemställer jag, att

den i slutet af förevarande § intagna vilkorssatsen »om tillgång dertill

finnes» måtte uteslutas.

De i denna § emot barn under 15 år föreskrifna åtgärderna, aga

och insättande i uppfostringsanstalt, äro tydligen afsedda att vara

komplement till hvarandra, så att aga kan användas i lindrigare fall

och insättande i uppfostringsanstalt förekomma allenast då barnet visat

en större grad af vanart eller vanvård. För att icke förhållandet

emellan de begge åtgärderna skall i praxis förryckas, synes det nödvändigt

att, samtidigt med det åtgärder vidtagas i syfte att betrygga

verkställigheten af förordnande om barns insättande i uppfostringsanstalt,

bestämmelser meddelas om tillsyn från det offentligas sida deröfver att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ts Nåd. Proposition N:o 7. 29

förordnande om aga bringas till utförande, något som i allt fall af förhållandena

påkallas.

Det synes mig ock kunna ifrågasättas, huruvida icke domstol må

lemnas befogenhet att, åtminstone i de fall då ett barn första gången

lagföres, i stället för förordnande om aga eller insättande i uppfostringsanstalt,

meddela barnet tjenlig tillrättavisning och förmaning.»

Häri instämde justitieråden Billing, Afzelius och Carlson.

Justitierådet Billing tilläde: »Såväl enligt förslaget som efter nu

gällande lag är domstols förordnande om barns agande ett beslut, som

i vanlig ordning får öfverklagas med den verkan, att beslutet emellertid

ej går i verkställighet. Det lärer dock ej kunna bestridas, att aga

är en bestraffning, som, för att fylla sitt syfte, bör följa så hastigt

som möjligt på den brottsliga gerningen, och att ett uppskof ^ på

månader, kanske år af dylik bestraffning är helt och hållet ändamålsvidrigt.

Visserligen bör man i allmänhet strängt fasthålla vid den

grundsatsen, att straff ej bör verkställas, innan den dömde förlorat sin

rätt till klagan. Undantag från denna regel finnas emellertid redan

nu (jfr 153 och 154 §§ i strafflagen för krigsmagten). Och i det fall,

hvarom här är fråga, synas de principiela betänkligheterna desto hellre

böra vika, som det torde vara så godt som undantagslöst att barn under

femton år dömes, om det ej sjelft erkänt gerningen, och följaktligen

i de allra flesta fall någon utsigt till vinnande af ändring i domstolens

beslut ej förefinnes. Vidare kan det väl sägas, att uttrycklig bestämmelse

derom, att domstols beslut om aga skall verkställas utan hinder

af besvär, är af underordnad betydelse just derföre att sådana beslut

nästan aldrig öfverklagas. Härvid må dock erinras, att ett dylikt faktum

är lätt förklarligt under nuvarande lagstiftning, då någon kontroll öfver

beslutets verkställande ej öfvas, men att man ej med visshet kan förutse,

huru förhållandena skola gestalta sig, i händelse, såsom nödigt lärer

vara, erforderliga bestämmelser om kontroll i nämnda hänseende meddelas.

»

Häri instämde justitieråden Westring och Afzelius.

Justitierådet Éamstedt utlät sig: »På de af justitierådet Vest ring

anförda skäl anser jag önskvärdt, att domstols förordnande om minderårigs

insättande i uppfostringsanstalt må, äfven då det gäller deri, som

ej fylt 15 år, under alla förhållanden verkställas och att således vilkorssatsen

i slutet af paragrafen må utgå. Äfven biträder jag hvad samma

justitieråd yttrat i fråga om befogenhet för domstol att meddela barn

tillrättavisning och förmaning.»

Justitierådet Hellström förklarade sig af skal, som justitierådet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 7.

Westring anfört, anse oundgängligen nödigt, att domstols enligt denna

§ meddelade förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt

städse måtte kunna bringas till verkställighet; och hemstälde

justitierådet förty, i likhet med justitierådet Westring, att den i slutet

af §:n förekommande vilkorssats »om tillgång dertill finnes» måtte

uteslutas.

I öfrigt biträdde justitierådet Hellström ej mindre hvad justitierådet

Westring hemstält derom, att bestämmelser måtte meddelas om

tillsyn från det offentligas sida att förordnande om aga bringades till

utförande, än äfven justitierådet Billings hemställan om införande af

uttrycklig föreskrift derom, att domstols beslut om aga skulle utan

hinder af besvär gå i verkställighet.

Justitierådet Norberg delade de af justitierådet Westring uttryckta

åsigter rörande dels tillsyn deröfver att förordnande om aga bringas

till utförande, dels befogenhet för domstol att, i vissa fall, i stället för

förordnande om aga å barn eller barnets insättande i uppfostringsanstalt

meddela detsamma muntlig tillrättavisning och förmaning.

2 §•

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Då, enligt hvad erfarenheten gifver

vid handen, de, som gjort sig skyldiga till tjufnadsbrott, mera än andra

brottslingar äro utsatta för faran af återfall, synes högeligen önskvärdt,

att särskildt sådane minderårige, som hemfallit åt detta brott, kunna

erhålla den hjelp till åstadkommande af en förändrad sinnesrigtning,

som vistelsen å en uppfostringsanstalt måste utgöra. Enligt gällande

lag är emellertid stöld, så framt den ej är begången under synnerligen

förmildrande omständigheter, belagd med straffarbete, och straffets förförvandling

till tvångsuppfostran är då utesluten. Jag hemställer alltså

om sådan förändring i förslaget, att äfven vid vanliga tjufnadsbrott

tvångsuppfostran må kunna komma till användning.

Jemväl i afseende å den, som vid föröfvandet af brottslig gerning

fylt 15 men ej 18 år, synes domstolen kunna tillerkännas befogenhet

att under vissa förhållanden i stället för straff meddela tillrättavisning

och förmaning.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Westring, Hellström,

Afzelius och Norberg förenade sig, yttrade: »Lika med justitierådet

Ramstedt anser jag det vara af synnerlig vigt, att donna § så affattas,

att jemväl sådana unga förbrytare, hvilka föröfvat olofligt tillgrepp,

må kunna hänvisas till allmän uppfostringsanstalt. Erfarenheten har

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

nemligen otvetydigt gifvit vid handen, att det, åtminstone i de större

städerna, just är inom denna kategori af unga förbrytare, som man

oftast anträffar för tvångsuppfostran lämpade subjekt. Ej ens vid lindrigare

fall af inbrottsstöld bör enligt min tanke möjligheten att insätta

brottsliugen i uppfostringsanstalt vara utesluten.

Då, efter mitt förmenande, vid pröfningen, huruvida en ung förbrytare

bör till allmän uppfostringsanstalt öfverlemnas, hänsyn bör tagas

ej blott till hans sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling, utan jemväl

och kanske i lika flög grad till den omgifning, hvari han lefver, lärer

den härå syftande bestämmelse böra affatta^ annorlunda än som skett.

Slutligen erinras, att föreslagna 2 § synes böra byta plats med

nuvarande 3 §.»

Justitierådet, Carlson utlät sig: »Af hvad komiterade yttra i det

betänkande, som ligger till grund för de remitterade lagförslagen, och

i ett senare afgifvet betänkande angående vanvårdade och i sedligt afseende

försummade barns behandling torde framgå, att stadgandet om

utbyte af straff mot insättning i uppfostringsanstalt är afsedt att tilllämpas

endast å sådana unga förbrytare, som i fråga om utveckling i

sedligt och intellektuell afseende ännu befinna sig på barns ståndpunkt.

De, som hunnit till större mognad, äro, enligt komiterades åsigt, icke

mottagliga för den uppfostran, som kan beredas dem i en sådan anstalt,

och böra så mycket mindre dit öfverlemnas, som det är att befara, att

de skulle utöfva ett skadligt inflytande på öfrige i anstalten intagne

minderårige. Särskilt anmärka komiterade, att det endast sällan torde

vara lämpligt att personer, som öfverskridit 17 år, intagas i uppfostringsanstalt.

Om, såsom jag måste antaga, den af komiterade sålunda uttalade

uppfattning är läglig, synes det mig mindre välbetänkt att medgifva

att förbrytare af intill 19 års ålder öfverlemnas till uppfostringsanstalterna.

1 olikhet mot komiterade vågar jag icke antaga, att i det bedömande

af förbrytarens mognad, som är ålagdt domaren, ligger ett

fullt säkert skydd mot en för vidsträckt, tillämpning af ifrågavarande

lagrum. Bortsedt från det förhållande, att emellan domarens pröfning

och tillämpningen af hans beslut kan förflyta så lång tid, att förbrytarens

sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling emellertid undergå afsevärda

förändringar, torde den kännedom om förbrytaren, som vinnes vid ransakningen,

icke alltid vara tillräcklig för bedömande, huruvida han är mottaglig

för uppfostran eller icke, liksom icke heller domaren kan förutsättas

ega nödig sakkunskap för en sådan pröfning. Då för öfrigt insättande

i uppfostringsanstalt liirer komma att uppfattas såsom eu långt allvar
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

sammare påföljd lör förbrytaren än ett kortvarigt frihetsstraff, torde

den allmänna meningen icke finna sig tillfredsstäld af en sådan lagtillämpning,

att den förra påföljden användes lör de till förståndet

mindre utvecklade och i följd deraf mindre tillräkneliga och den senare

för deras mera mogna och tillräkneliga jemnåriga.

Vidare kan anmärkas, att det torde komma att uppfattas såsom

en orättvisa eller obillighet, att ringare brott föranleda insättning i

uppfostringsanstalt, under det att vida svårare brott få försonas med

några månaders straffarbete.

På grund häraf och med hänsyn jemväl till hvad komiterade

yttra om skadligheten af kortvariga frihetsslraflf särskilt för unga förbrytare

tror jag, att man bör inskränka användningen af ifrågavarande

uppfostringsmedel till ett mindre antal åldersklasser och i stället utsträcka

tillämpningen till de mera utvecklade inom dessa klasser och

till de något svårare brotten. Det torde vara rådligast att åtminstone

tills vidare stanna vid 16 år såsom högsta åldern för intagning i uppfostringsanstalt.

Om så sker, synes begränsningen i fråga om brottets

beskaffenhet kunna sättas så högt, att endast brott, för hvilka allmänna

straffminima uppgå till minst ett, eller två års straffarbete, undantagas.

Under förutsättning, att aga samt tillrättavisning och förmaning användas

såsom alternativa tuktomedel, skulle straffbarheten inom dessa

gränser kunna helt och hållet upphäfvas, hvarigenom man undginge

att använda kortvariga frihetsstraff för förbrytare under 16 år.

Min mening vore alltså att, sedan i 1 § tillrättavisning och förmaning

upptagits såsom alternativt tuktomedel, hvad der stadgas om

barn under 15 år borde utsträckas att gälla om barn under 16 år samt

i 2 § föreskrifvas, att om någon, som fylt 15 men ej 16 år, begått

gerning, hvarå i allmänhet icke kan följa lägre straff än straffarbete i

ett eller två år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning att inse

gerningens brottslighet, han skall straffas såsom i 3 § sägs. Jag förutsätter

dock härvid att aga, som ådömts person af mankön, får verkställas

äfven någon tid efter det han fylt 16 år.

Huruvida andra tuktomedel än tvångsujjpfostran lämpligen må

användas mot den, som begått brott i åldern mellan 16 och 18 år,

torde böra komma under ompröfning vid den af Riksdagen begärda

utredning angående införande af mera affliktiva straff.

För den händelse afseende icke skulle fästas å de af mig nu gjorda

erinringar mot förslaget, anser jag mig böra påpeka, att i strafflagen

skulle komma att saknas föreskrifter angående tillämpningen af ifrågavarande

paragraf vid sammanträffande af brott.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition Av» 7.

Aif: förslaget till lag angående verkställighet af domstols beslut

om twångsuppfostran torde visserligen framgå;, att då; någon på, en gång

lagföres för flera brott, det icke är straffet för hvarje särskilt brott

utan det sammanlagda straffet, som är bestämmande vid pröfningen,

huruvida i stället må förordnas om,förbry tårens insättande i uppfostringsanstalt,

men det är så mycket mera angeläget, att denna grundsats

uttalas i strafflagen^ som ifrågavarande paragraf i-och för sig föranleder

en motsatt tillämpning. Vidare har frågan, huruvida, insättning- i> uppfostringsanstalt

kan förekomma vid sammanträffande af brott äfven sedan

straffet för ettdera brottet blifvit till fullo eller till någon del verkstäldt,

icke fått sin lösning. Slutligen saknas bestämmelser för det fall, att

med brott, som någon begått innan han fylt 18- år, sammanträffar brott,

som föröfvats efter nämnda tidpunkt.»

II. Förslag till lag angående verkställighet af domstols förordnande

om tvång suppfostran.

*■§•

Justitierådet Westring) med hvilken justitieråden Bamstedt, Billing,

Hellström, Afzelius och Carlson förenade sig, anförde: »Derest beslut om

minderårigs insättande i uppfostringsanstalt ej skulle gå i verkställighet

förr än beslutet vunnit laga kraft, skulle ofta sådant dröjsmål med

verkställigheten uppkomma, att beslutet i många fall vore förfeladt eller

måste förfalla. Det korrektiv mot häraf föranledda, olägenheter, som

afses, med: stadgandet i 4 § afl förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser

om förfarandet i) brottmål rörande minderårige, synes ej

tillfredsställande, särskilt med hänsyn dertill att polismyndigheten torde

sakna utväg att under'' väntetiden,, som säkerligen, ofta blir ganska lång,

bereda, den minderårige ändamålsenlig vård och tillsyn. Då något

principiell hinder för att låta tvångsuppfostran omedelbart vidtaga ej

synes förefinnas samt de olägenheter för disciplinen inom uppfostringsanstalt,

som, enligt hvad komiterade anfört, möjligen skulle vara dermed

förenade, torde kunna genom lämpliga anordningar förebyggas, hemställer

jag oim sådan, ändring i donna §, att beslut om insättande i

uppfostringsanstalt skall genast gå i verkställighet utan hinder deraf

att beslutet ej vunnit laga kraft.»

Justitieråden Billing och Hellström hemstäldb tillika, att bestämmelsen

om åliggande för Konungens befallningshafvande att tillställa

Bih. till Piksd. Prof. 1902. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

B4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

uppfostringsanstalten handlingarne i målet måtte uteslutas, då densamma

såsom en ordningsföreskrift torde hafva sin rätta plats i en administrativ

stadga.

4 §•

Justierådet Westring, med hvilken justitieråden Bamstedt1 tätting,

Afzelius och Norberg instämde, yttrade:

»Då det synes vara nödvändigt, att uppfostringsanstalt må kunna,

när helst anledning dertill yppas, återtaga elev, som öfverlemnats till

vård i enskildt hem eller anstälts i tjenst eller yrke, bör sistnämnda

åtgärd ej vidtagas utan under förbehåll om rätt för anstalten att när

som helst återtaga eleven; och torde det vara lämpligt att, på sätt

komiterades förslag innehöll, en uttrycklig erinran göres om anstaltens

skyldighet att vid förekommen anledning återtaga elev, som sålunda

ej står under anstaltens omedelbara vård.»

Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Carlson instämde,

utlät sig: »Genom stadgandena i 3 § synes mig tillräckligt sörjdt för

att i allmän uppfostringsanstalt intagen elev skall inom anstalten komma

i åtnjutande af all den handledning, som för hans förbättring kan åstadkommas.

Någon bättre eller lämpligare handledning än den anstalterna

blifva i tillfälle meddela torde näppeligen stå till buds utom desamma.

Tvärt om synes det mig fara värdt att, derest elev varder för sin vidare

uppfostran från anstalt utlemnad, han lätt skall blifva utsatt för faror

och frestelser, som, derest han qvarhållits inom anstalten, icke skulle

hafva träffat honom. Då härtill kommer, att det torde blifva med

synnerliga svårigheter förenadt, om icke omöjligt, att påträffa någon

enskild person, villig att i sin vård, sin tjenst eller sitt arbete mottaga

ett så dåligt subjekt som en om brott öfvertygad minderårig, för att

utan hänsyn till egen fördel bibringa honom den ytterligare uppfostran,

som för hans danande till en god medlem i samhället kan vara af

nöden, hemställer jag, att nu förevarande § måtte uteslutas.»

5 §■

Justieråden Westring, Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och

Norberg ansågo beslutanderätten i fråga om elevs utsläppande från

anstalt, innan den regelmessiga tiden för vistelsen der tilländagått, ej

behöfva förbehållas Konungen utan kunna anförtros åt den myndighet,

som hade närmaste uppsigt öfver anstalten.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

Härjemte ville justitierådet Westring fästa uppmärksamheten derpå

att, vid bifall till justitierådets hemställan vid 2 och 9 §§, sista punkten

i andra stycket af förevarande § borde utgå.

Justitierådet Carlson erinrade att, om högsta åldern för intagning

i uppfostringsanstalt, såsom justitierådet föreslagit, bestämdes lägre än

18 år, sista punkten i andra stycket borde utgå.

6 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bamstedt, Billing,

Hellström och Carlson förenade sig, anförde: »Att tillerkänna styrelsen

för uppfostringsanstalt målsmansrätt öfver elev, hvilket skulle innefatta

rätt och pligt att ombesörja jemväl förvaltningen af honom tillhörig

egendom, synes icke lämpligt. För vinnande af det enligt komiténs

motiv dermed afsedda syfte att förebygga obehörig inblandning från

föräldrars och målsmäns sida i anstaltens förfoganden öfver elev eller

öfver hufvud för utmärkande af anstaltens rätt att bestämma öfver

eleven synes ej heller erforderligt, att anstaltens styrelse tillerkännes

vare sig målsmans- eller husbonderätt öfver honom, enär det ligger i

sakens natur, att minderårig, som är intagen i uppfostringsanstalt, är i

afseende å sina personliga förhållanden ovilkorligen underkastad anstaltens

förfoganden. Derest målsmansrätt ej tillerkännes anstalten, synes

deremot någon tvekan kunna uppstå i afseende å anstaltens rätt att

disciplinärt bestraffa elev, särskild! den, som uppnått 15 års ålder eller

som enligt föreskriften i 4 § blifvit öfverlemnad till enskild vård och

tillsyn eller anstäld i tjenst eller yrke. Denna tvekan skulle ej fullständigt

aflägsnas, derigenom att anstalten tillerkändes husbonderätt

öfver elev, enär enligt 5 § legostadgan rätt att aga tjenare tillkommer

husbonde allenast i afseende å manlig tjenare under 18 och qvinlig

under 16 år. Hvad denna § innehåller derom, att uppfostringsanstalts

styrelse skall hafva målsmans- och husbonderätt öfver dervid inskrifna

elever, synes derför böra utbytas emot en bestämmelse derom, att eleverna,

intill dess de blifvit enligt 5 § från anstalten utskrida, äro underkastade

disciplinär bestraffning af anstaltens styrelse eller föreståndare.

Hvad meningen är dermed att målsmans- och husbonderätt skall

tillkomma uppfostringsanstalt jemväl under ett år efter elevs utskrifning

synes mig ej tydligt, helst det uppenbarligen icke kan vara anstalten

medgifvet att återtaga derifrån utskrifven elev. 1 förevarande afseende

synes mig icke behöfva meddelas annat stadgande än att, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad enligt 18 § legostadgan gäller angående

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Majds Nåd. Proposition Nro <7.

målsmans rätt öfver omyndig, som tillätes antaga tjenst hos annan,

anstaltens styrelse skall ega att för elev, ;eom Utskrifves, utse första

anställningen, hvilken eleven ej skall ega att utan styrelsens tillstånd

lemna, dörr än ett år från utskrifningen förflutit.

Stadgandet i andra stycket ;af denna § om skyldighet för-styrelsen

alt utöfva tillsyn öfver elev, som, Utan att vara från anstalten utskrifven,

öfverlemnats till enskild vård och tillsyn eller anstalts i tjenst eller

yrke, bör lämpligast uppflyttas i sammanhang med stadgandena i 4 §.»

Justitierådet Norberg ansåg den befogenhet i afseende å elev vid

allmän uppfostringsanstalt, som, utöfver hvad''omedelbart måste följa af

anstaltens beskaffenhet och ändamål, borde genom särskilda lagbestämmelser

och för viss begränsad tid tilläggas anstaltens styrelse, lämpligen

och utan väsentliga betänkligheter kunna inskränkas till husbonderätt.

''7 ‘§.

Justitierådet Westring yttrade: »Hvad som med här intagna stadgande

afses synes mig klarare och bättre uttryckt genom den formulering

motsvarande föreskrift i komiténs förslag erhållit, i hvarför jag hemställer,

alt denna formulering användes, dock att stadgandet synes böra ändras

derhän, att ej heller enskild målsegare må utan tillstånd af Konungens

befallningshafvande anställa åtal emot elev vid tvångöuppfostringsanstalt.»

Justitieråden Billing, Hellström, Afzelius och Norberg funno lika

med justitierådet Westring den af komiterade föreslagna formulering af

detta stadgande vara att föredraga; och förklarade justitieråden Billing,

Hellström och Afzelius sig jern våld öfrig! biträda justitierådet Westrings

yttrande.

Justitierådet Itamstedt anförde: »Enligt den formulering, förevarande

paragraf erhållit i det remitterade förslaget, skulle, sedan minderårig

utskrifvits från uppfostringsanstalt, allmän åklagare vara oförhindrad

att utan Konungens befallningshafvandes tillstånd åtala förbrytelser,

som af den minderårige blifvit begångna under vistelsen vid anstalten

eller derförinnan; och på grund af lagens allmänna stadganden lärer det

äfven i så fall åligga åklagaren att, om förbrytelsen hörer under allmänt

åtal, påkalla ansvar derför. Då syftet med ifrågavarande stadgande

derigenom väsentligen skulle! omintetgöras och den minderårige genom

uppskofvet med bestraffningen tillskyndas ett ökadt lidande, hemställes

om sådan ändring i förslaget, att förbudet att för dylika förseelser

anställa åtal utan :Konungens befallningshafvandes medgifvande må

gälla äfven efter det den minderårige utskrifvits från anstalten.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Majds Nåd.''Proposition N:o''7.

Justitierådet Carlson utlät sig: »Motsvarande stadgande i komiterades

förslag motiveras i betänkandet sålunda:

’Den föreslagna inskränkningen i åklagares befogenhet att tala å

brott, hvartill i uppfostringsanstalt intagna minderårige gjort sig skyldiga,

afse* att förekomma anhängiggörande af åtal i sådana fall, då*antingen

den begångna handlingen efter all sannolikhet icke komme att ådraga

gerningsmannen någon påföljd utöfver den, som redan ådömts honom,

eller det också ''med skäl kunde antagas, att en fortsatt pedagogisk

behandling äf !den ''brottslige snarare än undergående af straff kunde

leda till hans rättelse.’

Villigt ger jag komiterade rätt deri, att åtal från det allmännas

sida icke bör förekomma i de fall, då den begångna handlingen sannolikt

-icke kommer att ådraga gerningsmannen någon påföljd utöfver

den redan ådömda. Åfsåge det föreslagna stadgandet allenast att förekomma

sådana onödiga åtal, skulle jag i hufvudsak icke hafva annat

att erinra mot stadgandet än att detsamma möjligen kan utgöra hinder

för häktning i fall, då sådan åtgärd är af beliofvet påkallad.

Innebär deremot stadgandet, såsom motiven angifva, tillika befogenhet

för Konungens befallningshafvande att — i strid mot 10 § i

landshöfdingeinstruktionen — underlåta och förhindra åtal, som skulle

hafva till följd att gerningsmannen finge undergå straff, tilläfventyrs

af svåraste slag, måste jag på det bestämdaste afstyrka, att förslaget i

denna del upphöjes till lag. Sådant vore, enligt min mening, att lägga

allt för stor makt i Konungens befallningshafvandes händer. I likhet

med komiterade anser jag att, sedan en minderårig för ett brott intagits

i uppfostringsanstalt, den omständigheten, att han finnes hafva

före eller efter intagningen begått ett annat obetydligt brott, icke bör

föranleda dertill, att han skiljes från anstalten och får undergå straff

för brotten; och jag kan icke gilla hvad 8 § innehåller derom, att

sådan påföljd skall inträda så snart sammanlagda straffet för brotten

öfverstiger sex månaders fängelse. Såvida icke kan så ordnas, att en i

uppfostringsanstalt intagen person får inom anstalten undergå ådömdt

kortare frihetsstraff, torde en viss straffrihet utöfver den, som i 8 §

stadgas, böra medgifvas, men vilkoren härför böra i sådant fall irtstakas

i lagen, och straffriheten bör komma förbrytaren till godo, äfven om

åtal anställes af målsegare eller, med Konungens befallniugshafvandes

tillstånd, af allmän åklagare, samt — med vissa undantag — jemväl

sedan förbrytaren utskrifvits från anstalten.»

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

8 §■

Justitierådet Westring anförde: »Innebörden af de här meddelade

föreskrifterna är hufvudsakligen att i de fall, då en i uppfostringsanstalt

intagen minderårig skall straffas för annat brott än det, som

föranledt hans intagande i anstalten, förordnandet om hans intagande

derstädes skall anses förfallet och således straff jemväl för sistnämnda

brott af honom utkräfvas. Då emellertid enligt min uppfattning förordnande

om förbrytares insättande i uppfostringsanstalt bör innefatta

definitivt beslut derom att straff för den gerning, som föranledt sagda

förordnande, ej skall öfvergå honom, synas ifrågavarande föreskrifter

böra utgå och ersättas med bestämmelser dels om verkställigheten af

den till tvångsuppfostran dömde möjligen redan förut ådömdt straff för

annan förbrytelse, dels derom att, derest elev vid uppfostringsanstalt

varder stäld under tilltal för brott, domstolen skall ega förordna att

brottet ej föranleder annan påföljd än att uppfostringen skall fortsättas,

samt att, om domstolen icke anser sådan åtgärd tillräcklig, utan dömer

den tilltalade till straff, hvilket ej bör ifrågakomma med mindre brottet

anses förtjena viss längre tids frihetsstraff, han skall från anstalten

skiljas.»

Justitierådet Ramstedt hänvisade i afseende å denna § till hvad

af justitierådet blifvit anfördt vid förslaget till lag om ändrad lydelse

af 5 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Justitierådet Carlson anförde: »Vid 7 § har jag yttrat mig om

ifrågavarande stadganden, så vidt de äro tillämpliga i det fall, att förbrytaren

redan intagits i uppfostringsanstalt. I öfrigt hänvisar jag till

hvad jag vid 5 kap. 2 § strafflagen anfört rörande behofvet af föreskrifter

i strafflagen om förfaringssättet uti ifrågavarande hänseende vid

sammanträffande af brott. Här vill jag endast påpeka, att af andra

stycket icke framgår, huruvida, då förordnandet om tvångsuppfostran

icke är förfallet, det genom andra domen ådömda straffet skall verkställas

eller ej.»

Justitierådet Norberg biträdde den af justitierådet Carlson framstälda

anmärkning i afseende å andra stycket af förevarande paragraf.

9 §•

Justitieråden Westring, Billing, Hellström och Afzelius voro ense

derom att, vid bifall till den under 2 § gjorda hemställan att förord
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

nande om insättande i uppfostringsanstalt skulle genast gå i verkställighet,

åldersgränsen för intagandet kunde bestämmas till aderton år.

Justitierådet Carlson åberopade sitt yttrande vid 5 kap. 2 § strafflagen.

10, 11 och 12 §§.

Justitierådet Hellström yttrade: »Då, såsom i motiven till komitébetänkandet

yttrats, bekämpandet af brottslighetens tillväxt bland minderårige

måste uppfattas såsom ett åliggande, som tillkommer staten i

dess egenskap af rättsordningens vårdare, synes mig staten också, i

likhet med hvad nu eger rum i afseende å kostnaden för så kallade

kriminalpatienters vård och underhåll å dårhus, böra utan bidrag af

den minderåriges hemortskommun vidkännas kostnaden för minderårig

förbrytares vård och underhåll vid allmän uppfostringsanstalt; och hemställer

jag förty att nu förevarande §§ måtte uteslutas.

Mot ett stadgande, hvarigenom staten berättigas att af medel, som

den minderårige tilläfventyrs sjelf kan ega, eller af dennes föräldrar

njuta ersättning för sina kostnader uti nu ifrågavarande hänseende, har

jag intet att erinra.»

Justitierådet Carlson ansåg, på de af justitierådet Hellström beträffande

första stycket af 10 § anförda skäl, att kostnaden för minderåriga

förbrytares vård och underhåll i allmän uppfostringsanstalt borde

stanna å statsverket, samt hemstälde förty, att dessa paragrafer måtte

utgå.

Justitieråd en Westring, Bamstedt, Billing, Afzelius och Norberg

förenade sig beträffande 12 § om följande yttrande:

»Hänvisningen till föreskrifterna om fattigvårdsärenden kan fattas

såsom afseende jemväl den i 29 § 1 mom. i förordningen om fattigvården

upptagna preskriptionsbestämmelse. Denna bestämmelse, enligt

hvilken kraf om ersättning för lemnad fattigvård skall anhängiggöras

inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, synes emellertid

icke här böra ega oförändrad tillämpning.»

Justitierådet Norberg tilläde, det han ansåge innehållet af 12 § i

flere afseenden lemna rum för tvifvelsmål, huruvida fattigvårdsförordningens

föreskrifter vore i särskilda hithörande fall tillämpliga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition, N:o 7.

III. Förslag till lagi, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet

i brottmål rörande minderårigei

1 §•

Justitieråden Westring, Bamstedt och Carlson hemstälde att, enär

det icke syntes erforderligt eller lämpligt att uppställa offentlighetens

uteslutande vid handläggning af här ifrågavarande mål såsom regel,

samt domstolen enligt gällande föreskrifter hade i sin hand att företaga

ransakningen inom slutna dörrar, när sådant af omständigheterna påkallades,

detta stadgande måtte utgå.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström och

Norberg förenade sig, anförde: »Ordalagen i denna § lemna rum för

tvekan, huruvida stadgandet afser alla brottmål rörande minderårige

eller allenast gröfre sådäna. För den förra meningen synes det omfattande

uttrycket ''brottslig gerning’ tala; men å andra sidan lärer

det ej öfverensstämma med vanligt språkbruk att begagna ordet ''ransakning’

om domstolsförhandling rörande obetydliga förseelser.

I sak delar jag den här uttalade uppfattningen att tillräckliga

skäl ej föreligga att i allmänhet i brottmål''rörande minderåriga frånträda

den vigtiga principen om offentlighet vid1 domstolsförhandlingar.

Anses någon undantagsbestämmelse vara nödig för mål, som här afses,

torde dem höra så afmattas, att förhandlingarne må ega rum inom lyckta

dörrar i de fall, då rätten finner sådant vara af omständigheterna påkalladt.

»

2. §-

Justitieråden Westring, Bamstedt, Billing, Hellström, Afzelius och

Carlson förenade sig om följande yttrande: »Derest fråga uppstår att

emot minderårig förbrytare använda uppfostringsåtgärd1 i stället för

straff, lärer det af redan gifna föreskrifter framgå, att domstolen skall

i protokollet intaga redogörelse för de omständigheter, som vid* bedömandet

af denna fråga hafva inverkan. Deremot synes det alldeles

öfverflödigt att för alla fall; då personer under- 18 år äro tilltalade för

mindre förseelser under sådana förhållanden att uppenbarligen'' en dylik

åtgärd'' eji kan ifrågakomma, stadga skyldighet för domstolarne att

företaga sådan undersökning; som här afses. Denna §- synes alltså

kunna utgå.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

41

3 §•

Justitieråden Wes tving, Hamstedt, Hulling, Hellström, Afzelius och

Carlson, livilka funno stadgandet i denna § sträcka sin räckvidd långt

utöfver hvad som erfordrades samt ofta kunna medföra ganska stora

olägenheter, hemstälde att, så vida ej någon inskränkning i stadgandets

omfattning kunde ske, detsamma måtte utgå.

Justitierådet Norberg ville i anledning häraf tillstyrka, att med

bibehållande i'' öfrigt af ifrågavarande bestämmelse, derför goda skäl

syntes föreligga, uttrycket »i målets synnerliga vidlyftighet)) måtte utbytas

mot orden i målets vidlyftighet eller eljest.

4 §•

Justitierådet Westring erinrade att, under förutsättning af bifall

till justitierådets vid 2 § i förslaget till lag angående verkställighet af

domstols förordnande om tvångsuppfostran gjorda hemställan, förevarande

§ skulle utgå.

Slutligen förklarade högsta domstolen sig anse stadgande hora

meddelas derom, att beslut om insättande i allmän uppfostringsanstalt

ej må i något fall meddelas, med mindre den tilltalades målsman blifvit,

der så ske kan, i målet hörd.

Ex protocollo

Erilc Öländer.

Bih till Biksd. Prof. 7902. J Sami. 1 A/d, 7 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 29 november 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Justitieråden: Hellström,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 17 november 1899 inhemtade utlåtande öfver de

vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 5

kap. 1 och 2 §§ strafflagen, till lag angående verkställighet af domstols

förordnande om tvångsuppfostran samt till lag, innefattande vissa

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen

finna, har inom högsta domstolen framhållits, att det syntes vara af

synnerlig vigt, att bestämmelserna om behandlingen af såväl kriminela

som icke kriminela, vanartade eller i sedligt afseende försummade barn

blefve i möjligaste måtto öfverensstämmande och att följaktligen formerna

för fattandet af beslut om tvångsuppfostringsåtgärder borde för begge

slagen vara lika.

Med anledning häraf har ur 5 kap. 1 § strafflagen uteslutits

bestämmelsen om domstols befogenhet att i fråga om barn under 15

år meddela förordnande om aga eller insättande i uppfostringsanstalt.

Efter en sådan ändring af nämnda paragraf komma de barn under

15 år, hvilka begått brottsliga gerningar, icke att blifva underkastade

annan behandling och uppfostran än öfriga vanartade barn. Det lagförslag,

som denna dag på ecklesiastikdepartementets föredragning

kommer att för Eders Kongl. Maj:t framläggas angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, omfattar följaktligen

äfven sådana vanartiga barn under 15 år, hvilka begått brottsliga

handlingar.

Vid sådant förhållande afse bestämmelserna i nu förevarande lagförslag

allenast tvångsuppfostran för minderårige, hvilka efter uppnådda

15, men före 18 år begått brott. Med afseende å dessa unga förbrytare

synes det icke lämpligen kunna ifrågasättas, att annan myndighet

än domstol skulle meddela förordnandet att tvångsuppfostran skall

träda i stället för det straff, som förbrytaren för det begångna brottet

förskylt. Att domstolarnes organisation medgifver öfverlemnandet till

dem af ett sådant uppdrag, är vid remissen af förslagen till högsta

domstolen af mig redan framhållet. I öfrigt torde för domstolarne

icke möta någon svårighet att i förekommande fall från vederbörande

införskaffa de särskilda upplysningar, hvilka för en rigtig uppfattning

om lämpligheten af den unge förbrytarens insättande i tvångsuppfostringsanstalt

äro af nöden. I nyssnämnda lagförslag angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn är ock

intagen föreskrift att barnavårdsnämnd skall på begäran af allmän

åklagare, som tilltalat minderårig för brottslig gerning, meddela åklagaren

de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar

om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under hvilka han

uppvuxit.

Inom högsta domstolen har vidare anmärkts, att man borde afvakta

utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmålet om införandet

af mera affliktiva straff, innan man sökte lösa den dermed

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

på det närmaste sammanhängande frågan om minderåriga förbrytares

behandling.

Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa

straffrättsliga frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig,

lemnats i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om

skärpning af de kortvariga frihetsstraffen. På begäran har af ordföranden

i denna komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfvervägande,

bland annat, huruvida det kunde vara lämpligt att kroppsstraff

i egentlig mening eller prygel användes såsom medel till skärpande

i svårare fall af omedelbart ådörnda korta frihetsstraff, hvilken fråga

komitén betraktat jemväl med särskild hänsyn till unga förbrytare, samt

att komitén enhälligt stannat i den mening, att ifrågavarande slag af

kroppsstraff icke borde såsom skärpningsmedel användas. De skäl, som

tala emot prygelstraffets användande såsom skärpningsmedel, kunna i

ännu högre grad åberopas mot dess användande såsom sjelfständig

straffart. Vid sådant förhållande torde allt skäl saknas för uppskof

med behandlingen af den påträngande frågan om beredande af nödig

uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga lösningen af

spörsmålet om införandet af mera affliktiva straff.

Flertalet af högsta domstolens ledamöter hafva uttalat den uppfattning,

att det vore af synnerlig vigt, att 5 kap. 2 § strafflagen i det

remitterade förslaget affattades så, att sådana unga förbrytare, hvilka föröfvat

olofligt tillgrepp, måtte kunna hänvisas till allmän uppfostringsanstalt,

oafsedt att brottet är belagdt med straffarbete.

Ehuru en sådan utsträckt tillämpning af tvångsuppfostringssystemet

äfven efter min mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, synes

dock med hänsyn till de kostnader, som derigenom komme att förorsakas,

för närvarande icke böra föreslås någon ändring i det angifna

syftet. Ivomiterade för utredning af frågan om åtgärder för beredande af

lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade

och i sedligt afseende försummade barn hemstälde, att två uppfostringsanstalter

skulle af staten inrättas, en af mildare art afsedd för 150 och

en af strängare art afsedd för 100 elever; och var den förstnämnda af

dessa anstalter hufvudsakligen bestämd för gossar under 15 år. För

beräkningen af antalet 15—18-åringar, hvilka skulle komma att insättas

i den strängare uppfostringsanstalten, införskaffades af komitén

genom fångvårdsstyrelsen uppgifter å antalet personer af sådan ålder,

hvilka under år 1896 undergingo fängelsestraff i högst sex månader,

och huru många af dessa kunde efter den erfarenhet, som vid fängelset

vunnits om dem, anses med hänsyn till vilja och förståndsutveckling

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

icke hafva hunnit större mognad, än att de lämpligare bort insättas i

allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa uppgifter hade under år 1896

sammanlagdt 64 ynglingar mellan 15—18 år undergått fängelsestraff i

högst sex månader, och antogos af dessa 27 eller ungefär 42 procent

snarare hafva bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med beräkning

af i medeltal en treårig vistelse vid anstalten och med tagen hänsyn

dertill att vid den strängare anstalten måste beräknas åtskilliga platser

för att kunna från öfriga uppfostringsanstalter emottaga de mest förhärdade,

svårhandterliga och på sina kamrater dåligt inverkande elever,

ansåg komitén, att man för den strängare anstalten ej borde ifrågasätta

ett lägre antal platser än 100. Byggnadskostnaderna för en sådan

anstalt hafva af komitén beräknats till ungefär 100,000—125,000 kronor.

Af kostnadsförslag, upprättadt af sakkunnig arkitekt, till två elevbyggnader

och en ekonomibyggnad, beräknade för 100 elever, framgår

emellertid, att kostnaderna för uppförandet endast af dessa byggnader

komma att högst väsentligt öfverstiga hela det af komitén uppgifna

beloppet. Den årliga kostnaden för hvarje i anstalten intagen elev

har komitén beräknat till 350 kronor.

För att erhålla någon ledning vid beräknandet af huru många

ytterligare elevplatser, som skulle blifva erforderliga vid en utsträckning

af tvångsuppfostringens tillämpning i den rigtning, som inom

högsta domstolen blifvit ifrågasatt, har jag låtit undersöka, huru många

personer som under åren 1898 och 1899 blifvit dömda till straffarbete

i högst sex månader för tjufnadsbrott, begångna efter fylda 15, men

före uppnådda 18 år; och har antalet sådana förbrytare befunnits utgöra

106 under år 1898 och 124 under år 1899. Om man antager — hvithet

icke torde kunna anses osannolikt — att i ungefär hälften af dessa

fall domstolarne kunde hafva funnit lämpligt att förordna om straffets

utbytande mot tvångsuppfostran, skulle således, äfven om man tager

hänsyn dertill att i några fall måhända samme minderårige dömts mera

än en gång under året samt att bland angifna antalet finnas några

qvinnor, genom en utsträckning af tvångsuppfostringens tillämpning i

nu antydt omfång komma att erfordras plats för ytterligare omkring

50—60 elever årligen; och för att mottaga detta antal skulle det, om

man utgår från den iippfattning att eif antal af öfver 100 elever

är för stort att sammanföras i en uppfostringsanstalt af strängare art,

blifva nödigt att inrätta ytterligare två anstalter af sådan art utöfver

flen af komitén föreslagna. Kostnaderna för inrättandet och underhållet

af så många tvångsuppfostringsanstalter skulle uppenbarligen blifva större,

än att erforderliga medel lämpligen kunna af Riksdagen på en gång begäras,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

och det torde derjemte med fog kunna ifrågasättas, om det vore tillrådligt,

att innan någon praktisk erfarenhet här i landet vunnits om det

nya systemets verkningar inrätta så många anstalter. Lämpligare synes

det i alla afseenden blifva att först efter det sådan erfarenhet vunnits

vidare fortgå på den nu inslagna vägen.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen i öfrigt blifvit

erinradt vid förslaget till ändrad lydelse af vissa paragrafer i 5 kap.

strafflagen har den föreslagna 2 § blifvit nedflyttad efter nuvarande 3 §

i samma kapitel och i följd deraf hänvisningen i 6 § ändrats, hvarjemte

dels bestämmelserna i förstnämnda paragraf, så vidt de afse de

omständigheter, hvartill domstol skall taga hänsyn vid pröfningen af

frågan om minderårig förbrytares insättande i allmän uppfostringsanstalt,

erhållit förändrad affattning, dels i samma paragraf tillagts ett

stadgande, att derest på en gång till verkställighet förekomma domstols

förordnande om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt och

annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom den minderårige blifvit

dömd till straff, detta straff, så vidt detsamma tillhopa med det straff,

som genom förordnandet utbytts mot tvångsuppfostran, icke uppgår

till mera än fängelse i sex månader, skall anses inbegripet i förordnandet.

Genom sistnämnda föreskrift torde det äfven af paragrafens lydelse

komma att tydligt framgå, att då någon på en gång lagföres för flera

brott, det icke är straffet för hvarje särskildt brott utan det sammanlagda

straffet, som är bestämmande vid pröfningen, huruvida i stället

må förordnas om förbrytarens insättande i uppfostringsanstalt. Af det

tillagda stadgandet, jemfördt med 4 kap. 10 § strafflagen, lärer uppenbart

följa, att Konungens befallningshafvande är den myndighet, som

har att i det förutsedda fallet meddela förklarande, att det tidigare

ådömda straffet skall anses inbegripet i förordnandet. Att uppdraga

xletta åt Konungens befallningshafvande synes ej böra väcka några

betänkligheter, då nämnda myndighet icke erhåller någon pröfningsrätt

i fråga om lämpligheten af att förordna om tvångsuppfostran för

den minderårige utan endast har att verkställa sammanläggning af

straffen och derpå, allteftersom det sammanlagda straffet {aller inom

eller utom den i lagen faststälda gränsen, föreskrifva, att den minderårige

skall fortsätta sin vistelse vid tvångsuppfostringsanstalten eller

undergå det sammanlagda straffet. Den domstol, som senast hållit ransakning

med den minderårige, har ju funnit tvångsuppfostran för honom

lämplig, och det synes icke böra betviflas, att domstolen, om den vid

förordnandets meddelande haft kännedom om ett tidigare ådömdt straff,

hvilket sammallagdt med det af domstolen ådömda understiger sex

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

månaders fängelse, sådant oaktadt skulle vidhållit sin uppfattning om

tvångsuppfostrans lämplighet i det förevarande fallet och följaktligen

förordnat om begge straffens utbytande mot tvångsuppfostran.

Hvad åter inom högsta domstolen anmärkts derom, att den å

uppfostringsanstalt intagne, derest han före utskrifvandet från anstalten

dömes till straff, som ej kan eller ej anses böra öfvergå till tvångsuppfostran,

enligt förslagen får till fullo undergå straffet för det brott,

som föranledt hans intagande å anstalten, äfven om han vid det senare

straffets ådömande redan vistats der en längre tid, synes efter min uppfattning

icke böra föranleda någon ändring i förslagen. Ett stadgande

i den rigtning att, sedan den brottslige viss bestämd tid vistats å

anstalten, straffet för det brott, som föranledt hans intagande der, ej

vidare skulle kunna verkställas, torde — förutom att det komme att

medföra den olägenhet att det efter nämnda tids förlopp stundom kunde

synas för den i anstalten intagne fördelaktigt att begå ett ringare

brott — alltid blifva godtyckligt, då det ej låter sig göra att finna en

rigtig grund för jemförelse emellan frihetsstraff och vistande å uppfostringsanstalt

samt 4et aldrig kan med säkerhet beräknas, huru länge

vistelsen der skulle kommit att fortvara, om afbrott ej skett. I öfrigt

är att märka att, då allmän åklagare ej utan lof af Konungens befallningshafvande

eger anställa åtal mot den, som blifvit å allmän uppfostringsanstalt

intagen, det torde kunna antagas, att dylikt åtal i allmänhet

kommer att ega rum endast då brottet är af så grof beskaffenhet,

att straffet på grund deraf ej kan utbytas mot tvångsuppfostran, och

i sådant fall synes intet origtigt eller obilligt ligga deri, att den

brottslige får till fullo undergå jemväl straffet för det brott, som föranledt

hans intagande i anstalten.

Beträffande förslaget till lag angående verkställighet af domstols

förordnande om tvångsuppfostran hafva de anmärkningar, om hvilka

ett flertal af högsta domstolens ledamöter enat sig, blifvit i hufvudsak

iakttagna. Enskild målsegares rätt att sjelf anställa åtal har dock ansetts

icke böra inskränkas. Emellertid torde det kunna antagas, att

denna rätt ytterst sällan skall komma till användning mot elever,

intagna å tvångsuppfostringsanstalt.

Hvad vidkommer förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande minderårige, hafva, i följd af de vidtagna

förändringarna i de föregående förslagen, 1 och 4 §§ i det remitterade

förslaget uteslutits.

Med anledning af hvad som anmärkts vid 2 § i samma förslag,

motsvarande 1 § i det omarbetade förslaget, har hvad der föreskrifvits

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

-Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

om skyldighet för domstolen att i protokollet intaga redogörelse för de

omständigheter, som för bedömande af frågan om tvångsuppfostrans

användning hafva betydelse, inskränkts att gälla allenast i de fall, då

den åtalade gerningen är belagd med straff i allmänna strafflagen. I

regel torde nemligen endast i sådana fall användande af tvångsuppfostran

ifrågakomma. Att såsom blifvit ifrågasatt utesluta paragrafen

synes icke lämpligt med hänsyn till vigten deraf, att möjlighet må

beredas äfven öfverdomstolarne att ingå i pröfning af frågan, huruvida

tvångsuppfostran må användas.

Såsom 2 § har, i öfverensstämmelse med hvad af högsta domstolen

blifvit erinradt, införts stadgandet att förordnande om minderårigs

insättande i uppfostringsanstalt ej må meddelas, med mindre den

minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran;

samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål

rörande minderårige;

och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jern likt

87 § regeringsformen, föreläggas Riksdagen till antagande.

Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för

sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det

ej vid förslagens omarbetande vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan;
och

täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall

till denna hemställan, förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse

bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex. protocollo

Aug. von Ilartmansdorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2SärU 1902:4 Utlåtande öfver de sålunda utarbetade förslagen. På grund af de anmärkningar af delvis ganska genomgripande art, som framstäldes af högsta domstolen i dess den a1 i texten