Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862
18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1903:15, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
1
N:o 15.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;
gifven Stockholms slott den 19 december 1902.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar
af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Hjälmar Westring.
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 7 b Håft. (N:o 15.)
1
2
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 15.
F ö s* s I a g
till
Lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.
Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 5-
Kommunens beslutanderätt utöfvas genom därtill bland stadens
röstberättigade män valde deputerade, som benämnas stadsfullmäktige
och äro till antalet ett hundra. Ej må stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder
af något slag eller med förvaltning af penningar eller
andra tillgångar för kommunens räkning samfäldt och omedelbart sig
befatta.
Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,
afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål
utse, och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål
ansvariga.
Dessa nämnder och afdelningar, åt hvilka vården om kommunens
gemensamma angelägenheter närmast anförtrodd är, hafva ock därför
främsta åliggandet att verka till kommunens gagn och tillse, att de
allmänna behofven varda fyllda i den mån tillgångar därtill finnas eller
kunna beredas.
Öfverståthållaren tillkommer att med uppmärksamhet följa verkställigheten
af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen af kommunens
gemensamma angelägenheter.
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
3
§ 15-
Nedan nämnda personer må, med hänsikt till deras ämbets- eller
tjänstemannaställning, icke vara stadsfullmäktige, nämligen öfverståtliållaren,
underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler äfvensom
de tjänstemän och betjänte, hvilka i och för sina befattningar äro inför
stadsfullmäktige eller under dem ställda nämnder eller afdelningar redo
skyldige.
Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger öfverståthållaren eller,
där han är hindrad, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,
men ej i besluten, deltaga.
§ 18-
Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice
ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareämbetet
insändas.
Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något
stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.
Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas
i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.
§ 19-
Stadsfullmäktige, för hvilka tjänstgöringsåret börjar den 1 april,
sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och
december månader samt däremellan så ofta ordföranden finner sådant
af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller
flere af fullmäktige med uppgift om anledningen skriftligen därom
anhålla.
Sammanträde skall jämväl hållas, då öfverståthållareämbetet det
äskar för behandling af uppgifvet ärende.
§ 20.
Kallelse till sammanträde skall genom ordförandens försorg skriftligen
utfärdas och senast dagen förut, så vidt möjligt är, en hvar full
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
mäktig delgifvas. Åtta dagar före sammanträdet, eller, där saken ej
tål sådant uppskof, minst tre dagar förut, bör ock tillkännagifvande
därom, med uppgift å ärenden, som skola förekomma, införas i den
tidning, hvaruti öfverståtliållareämbetets kungörelser vanligen intagas.
Skriftlig underrättelse om sammanträdet skall senast dagen förut
meddelas öfverståthållareämbetet.
§ 24.
Vid fullmäktiges sammanträden föres protokoll, som vid näst
därpå följande sammanträde justeras, så vida icke fullmäktige uppdraga
åt ordföranden, jämte två eller flere ledamöter, att å dag dessförinnan
justeringen verkställa.
Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blifvit justerade, skriftligen
delgifvas öfverståthållareämbetet.
Det justerade protokollet skall å förut kungjord dag offentligen
uppläsas; hvarjämte en kort uppgift om de vid sammanträdet fattade
hufvudsakliga beslut samtidigt införes i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets
kungörelser vanligen inflyta.
§ 32.
Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola
antingen oförändrade fastställas eller ogillas. Vägrar öfverståthållareämbetet
sökt fastställelse, skall skäl därtill uppgifvas.
Uraktlåta stadsfullmäktige underställa något beslut i fråga, där underställning
bort ske, äger öfverståthållareämbetet förbjuda verkställighet
af beslutet.
I de fall, då öfverståthållareämbetet vägrar fastställelse eller förbjuder
verkställighet, ankommer på stadsfullmäktige att afgöra, huruvida
frågan skall Kungl. Maj:ts pröfning underställas.
§ 33.
Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jämte ordföranden
och vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskildt utskott,
som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens
angelägenheter i alla riktningar; till fullmäktige göra framställningar
och förslag, som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas;
till föredragning bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
fullmäktige skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmäktiges
vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmäktiges
beslut. Detta beredningsutskott äger att från de under stadsfullmäktige
lydande nämnder, afdelningar eller tjänstemän infordra de yttranden
och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom
att hos öfverståthållareämbetet omedelbart göra framställning om upplysningars
infordrande från ämbetsmyndigheter, på sätt för stadsfullmäktige
i § 28 medgifvet är.
Öfverståthållaren eller, där han är hindrad, underståthållaren är
obetaget att öfvervara beredningsutskottets sammanträden samt att
deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
Den hos stadsfullmäktige anställde sekreterare tjänstgör ock i sådan
egenskap hos beredningsutskottet.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1903; och skall det val af
ordförande bland stadsfullmäktige, hvilket vid stadsfullmäktiges första
därefter infallande sammanträde bör äga rum, gälla för tiden till första
sammanträdet i april 1904.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
december 1902.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageri-ieim,
Statsråden: Odelberg,- Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer och
von Friesen.
Departementschefen statsrådet Westring anförde i underdånighet:
Med anledning af Rikets Ständers den 12 februari 1858 gjorda framställning
om granskning af de angående menighetsstyrelser, såväl i städerna
som på landet, gällande författningar tillsatte Kungl. Maj:t en
kommitté för att utarbeta särskilda förslag i nämnda afseende. Uti det
betänkande och förslag till, bland annat, förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad, som af kommittéen afgafs den 31 oktober
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
1859, gjordes i fråga om ordförandeskapet hos stadsfullmäktige oeli
magistraternas ställning inom kommunen icke någon åtskillnad mellan
hufvudstaden ocli öfriga städer i riket, utan blefvo i sådant afseende
föreslagna för alla städer gemensamma bestämmelser, enligt bvilka stadsfullmäktige
skulle själfva bland sig utse ordförande och vederbörande
magistrat dels vaka däröfver, att de af stadsfullmäktige fattade beslut
bringades till verkställighet, dels ock utöfva öfverinseende öfver verkställigheten
af dessa beslut äfvensom öfver förvaltningen.
Stockholms magistrat och borgerskapets äldste, hvilkas yttranden
infordrades öfver detta förslag i de delar däraf, som voro afsedda att
vinna tillämpning å hufvudstaden, instämde med kommittéen i den åsikt,
att kommunen själf och allena borde råda och besluta i angelägenheter,
hvilka den ensamt rörde, men ansågo all inblandning från magistratens
sida i kommunalstyrelsen otjänlig. Däremot förordades sådan ändring
i förslaget, hvarigenom åt öfverståthållareämbetet inrymdes viss befogenhet
i afseende på beslut och åtgärder af de nämnder, åt hvilka
den egentliga förvaltningen och verkställigheten inom kommunen enligt
magistratens och borgerskapets äldstes förslag borde uppdragas.
Uti det underdåniga yttrande, som den 30 december 1861 af öfverståthållareämbetet
afgafs öfver kommittéförslaget, framhöll öfverståthållareämbetet
behofvet af samband mellan den kommunala och den administrativa
myndigheten samt af inflytande från någon statsmyndighet på
förvaltningen af hufvudstadens kommunalväsende, enär särskildt denna
kommun ägde att disponera ej mindre stadens, än äfven statens medel,
äfvensom delvis besluta i rena statsangelägenheter, och hemställde i
anledning däraf öfverståthållareämbetet, att hufvudstadens magistrat måtte
få i kommunalförvaltningen på det sätt deltaga, att bland dess lagfarne
ledamöter delegerade af magistraten utsåges att taga säte ‘och stämma
i förvaltningsnämnderna. Därjämte hemställde öfverståthållareämbetet,
att öfverståthållaren, i likhet med hvad i kommunalkommittéens förslag
till förordning om landsting föreslagits i afseende på Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, måtte förklaras berättigad att öfvervara stadsrepresentationens
sammanträden och deltaga i dess öfverläggningar, men ej
i besluten.
Vid underdånig föredragning den 23 maj 1862 af frågan om förändrade
kommunalstadgandeu för Stockholms stad framhöll vederbörande
departementschef att, då Stockholms stad i allmänhet betraktades såsom
ett län för sig, och då i den för landstingen utfärdade nådiga
förordning blifvit åt Kungl. Maj:t föi''behållen rättighet att utse landstingets
ordförande, samt då öfverståthållaren i Stockholm, såsom ord
-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
förande bland magistraten och borgerskapets äldste, dittills ägt att
leda öfverläggningarne. inom den från ålder för stadens flesta kommunala
angelägenheter befintliga styrelse, så torde, i anledning däraf
och med afseende jämväl å den ställning i förhållande till kommunen,
som vore öfverståthållaren tillagd i gällande instruktion och reglementen
för flera bland de styrelser, direktioner och nämnder, hvilka haft
närmaste vården af kommunens angelägenheter dittills sig anförtrodd,
det vara lämpligt bestämma, att bland stadsfullmäktige ordet skulle
föras af öfverståthållaren, när han tillstädes vore, med rätt för honom
att i öfverläggningarne, men ej i besluten deltaga. Ett ytterligare skäl
för ett slikt bestämmande förefunnes, enligt departementschefens tanke,
däruti, att vården om de kommunala angelägenheterna i Stockholm hade
för det allmänna en särskild vikt och betydelse, icke blott därigenom att
i Stockholm, såsom rikets hufvudstad, landets regering hade sitt säte,
utan ock i följd däraf, att där befunnes en icke ringa del af statens
egendom, äfvensom i det förhållande att, genom särskilda anordningar
för beredande af biträde åt öfverståthållaren vid utöfningen af hans
ämbete, vore afsedt att lämna ämbetets innehafvare tid och tillfälle att åt
de kommunala angelägenheterna ägna en större uppmärksamhet och
mera odelad omtanke.
I öfverensstämmelse med denna af departementschefen uttalade
uppfattning blef i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862 stadgadt i 18 §. att ibland stadsfullmäktige ordet skulle
föras af öfverståthållaren, när han vore tillstädes, med rätt för honom
att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten, samt i 33 §, att
stadsfullmäktige skulle utse ibland sig högst tio personer att, jämte
öfverståthållaren och vice ordföranden hos fullmäktige, utgöra ett beredningsutskott,
hvilken senare bestämmelse tillämpats så, att öfverståthållaren
inom detta utskott intager enahanda ställning som, på sätt nyss
angifvits, tillagts honom ibland stadsfullmäktige.
Nu hafva Stockholms stadsfullmäktige i underdånig skrifvelse den
11 november 1901 hemställt om ändring i dessa föreskrifter och därvid
anfört hufvudsakligen följande.
Fråga om ändring af föreskrifterna angående öfverståthållarens
själfskrifna ordförandeskap i stadsfullmäktige hade upprepade gånger
varit föremål för såväl stadsfullmäktiges som Riksdagens öfverläggningar,
men af olika skäl hade ändringsförslagen dittills icke
vunnit bifall hvarken inom rikets eller stadens representation. Inom
stadsfullmäktige hade emellertid den uppfattningen, att stadsfullmäktige
i rikets främsta kommun borde med afseende på rätten att välja ord
-
9
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 15.
förande likställas med stadsfullmäktige i öfriga rikets städer, där stadsfullmäktige
väljas, allt mera gjort sig gällande; och då emot den ifrågasatta
ändringen inom Riksdagen med styrka framhållits, att det icke
vore skäl att i förevarande hänseende ändra gällande lag, då önskan
därom icke blifvit framställd af den, saken närmast rörde, eller stadsfullmäktige
själfva, hade stadsfullmäktige funnit sig böra hos Eders Kungl.
Maj:t göra underdånig framställning i ärendet.
Till stöd för sin i sådant hänseende gjorda hemställan åberopade
stadsfullmäktige hvad Riksdagens lagutskott vid olika tillfällen i detta
afseende anfört. Sålunda hade lagutskottet vid 1869 års riksdag
yttrat, bland annat, att föreskriften, att öfverståthållaren, när han
vore tillstädes, skulle föra ordet, icke syntes betingad af några för
hufvudstaden egendomliga förhållanden. Om ändamålet med inrättandet
af hufvudstadens kommunalrepresentation endast varit det att af
denna bilda en rådgifvande församling, hvilken öfverståthållaren ägde
sammankalla för att med henne ingå i rådplägningar om medlen
att befordra kommunens ekonomiska väl, hade det varit i sin ordning,
att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan vore likväl
icke denna institution; den vore en inom lagliga gränser beslutande
församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
principer för den kommunala själfstyrelsen, som genom finordningen
den 21 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer.
En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige
förbehållits öfverståthållaren, såsom sådan, syntes därför föga
förenlig med institutionens idé.
Eldigt 31 och 49 §§:na af ifrågavarande förordning ankomme
det på öfverståthållareämbetet dels att, efter underställning, antingen
fastställa eller gilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut,
dels ock att upptaga och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut i stadens
gemensamma angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkomme
öfverståthållaren, utgjorde ett särdeles viktigt skäl till att vidtaga
den föreslagna förändringen; ty utom det att öfverståthållaren
under närvarande förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef
ställning, ägnad att framkalla missförstånd och misstydningar, borde ej
heller förbises, att det äfven strede mot andan af vår lagstiftning i
öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas,
hvilket därför borde, så vidt möjligt vore, undvikas.
Lagutskottet vid 1900 års riksdag hade för sin del till alla delar
instämt i dessa uttalanden och erinrat först, att äfven 1898 års lagutskott,
som afstyrkt väckt förslag om ändring i förevarande syfte af
Bill. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 71 Haft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
Stockholms kommunalförordning, likväl erkänt såsom obestridligt, att
den för Stockholm gällande bestämmelsen om en själfskrifven ordförande
i stadsfullmäktige icke stode i öfverensstämmelse med den våra
kommunallagar eljest genomgående själfstyrelseprincipen, hvilken beträffande
öfriga städer tagit sig ett uttryck, bland andra, uti den kommunalrepresentationen
tillerkända rätt att själf och inom sig utse den,
som skulle leda dess förhandlingar. Då denna princip, fortsatte 1900
års lagutskott, icke vore ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått
ur historiens erfarenheter, så läge i principens rätta tillämpning äfven
en förvissning om att därigenom vunnes betydelsefulla praktiska fördelar
af såväl allmännare som mera enskild natur. Vid viktiga tillfällen
kunde det mången gång till och med gestalta sig så, att det
för kommunen blefve ett lifsintresse, att den person, som skulle representera
enheten och ledningen i kommunalförvaltningen, vore efter
kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna led. Af dessa
skäl, och då det ej borde på allvar kunna ifrågasättas, att Stockholms
stadsfullmäktige mer än andra kommunala representationer skulle sakna
utsikter att inom sig finna någon lämplig ordförande, hade lagutskottet
ansett den ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun gagnelig.
Men den nuvarande anordningen förryckte, enligt utskottets uppfattning,
äfven den ställning, som jämlikt sakens natur och lagens mening
den administrativa myndigheten å sin sida skulle intaga i förhållande
till kommunalrepresentationen.
Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och plikt att i viktiga frågor,
som berörde hans ämbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige
göra sin uppfattning gällande måste nämligen blifva illusorisk
i följd af bestämmelsen, att han tillika samtidigt skulle tjänstgöra
som fullmäktiges ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena
under fullmäktiges sammanträden hade äfven inskränkt sig till
att leda förhandlingarna, därvid han enligt häfdvunnet bruk, som hade
goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening. Under sådana förhållanden
kunde öfverståthållaren lätt vänta att mötas af ogillande, i fall
han hos fullmäktige framförde sin egen åsikt i någon angelägenhet,
enär han i och genom fullgörandet af sitt statsämbetes skyldigheter i
detta afseende bröte emot de i fullmäktiges ögon ännu viktigare förpliktelser,
som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk pålade honom.
Sedan lagutskottet därefter framhållit, att öfverståthållarens dubbelställning
framträdde såsom icke mindre skef vid utöfvandet af hans
pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige, hvilka genom
underställning eller besvär till honom hänskötes, fäste utskottet upp
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
märksamheten därpå, att någon anledning icke funnes att befara, att
upphörandet af denna dubbelställning skulle medföra pröfnmgsrättens
oriktiga eller ovisliga begagnande. ...... ..... ,
Man syntes, sade lagutskottet i sådant afseende, icke aga rattigne
utan vidare antaga, att särskildt inom förevarande, förvaltningsområde
den administrativa myndigheten skulle, ställd på sin rätta plats, missbruka
sin pröfningsrätt. Och allraminst borde i detta afseende kunna
dragas obestämda slutsatser däraf, att samarbetet mellan öfverståthållaren
och kommunalrepresentationen ditintills med den nuvarande ordningen
varit godt. Ty detta hade väl närmast berott på öfverståthållarens
personlighet, och ingen torde föreställa sig, att de män, livilka
sedan den nya kommunallagens tillkomst beklädt öfverståthållareämbetet,
skulle under andra förhållanden vållat staden några synnerliga bekymmer
genom mindre skickligt utöfvande af sin lagstadgade myndighet.
Sedan lagutskottet slutligen framhållit, att den i detta ämne ofta
framförda invändningen, att Stockholms stad vore i territoriellt afseende
att likställa med ett län, hvars representation, landstinget, ej ägde utse
sin ordförande, såväl i formellt som i sakligt afseende saknade all befogenhet,
yttrade utskottet, att denna fråga uppenbarligen hörde till
dem, som städse återkomme, till dess de vunnit sm lösning, och att
det ej syntes kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet
ordnades, innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva
anledning till ännu mera framträdande förhållanden.
Då hvad sålunda blifvit anfördt för den ifrågasatta reformen syntes
stadsfullmäktige vara principiellt riktigt och reformen enligt stadsfullmäktiges
uppfattning vore för Stockholms kommun gagnelig, hafva
stadsfullmäktige anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen
aflåta nådig proposition angående ändrad lydelse af förordningen den
23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm i hufvudsaklig öiverensstämmelse
med ett af stadsfullmäktige antaget förslag.
Enligt detta förslag skulle 18 § ändras så, att stadsfullmäktige
skulle årligen bland sig välja såväl ordförande som vice ordförande,
om livilka val dock underrättelse skulle till öfverståthållareämbetet insändas.
Vidare skulle 15 §, förutom en af förslaget i öfrigt nödvändiggjord
redaktionsändring, erhålla ett tillägg, enligt hvilket öfverståthållaren
eller, där han vore hindrad, underståthallaren skulle äga vara tillstädes
vid stadsfullmäktiges sammanträden . och i öfverläggningarna,
men ej i besluten deltaga. Uti 19 §, som gifver öfverståthållaren rätt
att mellan de ordinarie sammanträdena sammankalla stadsfullmäktige,
så ofta han finner sådant af nöden, skulle ordet »öfverståthållaren» ut
-
12
Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 15.
bytas mot ordet »ordföranden». Slutligen innehöll förslaget sådan
ändring af 33 §, att beredningsutskottet skulle bestå af tio stadsfullmäktige
jämte ordföranden och vice ordföranden hos fullmäktige, men
att det skulle vara öfvorståthallaren obetaget att öfvervara beredningsutskottets
sammanträden och deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
Denna stadsfullmäktiges framställning har till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats
af öfverståthållareämbetet med underdånig skrifvelse den 31 december
1901, däri ämbetet till en början anfört, att genom införande
i förordningen den 23 maj 1862 af bestämmelsen, att öfverståthållaren
skulle vara ordförande hos stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet,
blifvit för hufvudstaden, likasom för öfriga svenska kommuner,
i lag stadgad en inskränkning i dess kommunala själfstyrelse. Jämfördes
emellertid denna inskränkning med det sätt, hvarpå genom Kungl.
Maj:ts nådiga förordning om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862
öfriga städers rätt i afseende å själfstyrelsen blifvit begränsad, och toges
härvid i behörigt betraktande, att i samma förordning blifvit åt magistraten
uppdraget icke blott att öfvervaka verkställigheten af stadsfullmäktiges
beslut utan äfven att så till vida pröfva giltigheten af desamma
att, därest besluten befunnes stridande mot gällande författningar
eller särskilda föreskrifter eller underställning, där den bort äga
rum, underlåtits, magistraten vore pliktig att vägra handräckning till
deras verkställighet, framträdde oförtydbart den vida förmånligare ställning,
som hufvudstaden i berörda afseende intoge, och i huru ringa mån
den kommunala friheten i hufvudstaden befunnes begränsad.
Sedan öfverståthållareämbetet därefter lämnat en redogörelse för
hufvuddragen af några andra länders lagstiftning rörande städernas
styrelseformer, har ämbetet i anledning af stadsfullmäktiges framställning
anfört följande.
dill stöd för den underdåniga framställningen hade stadsfullmäktige
hufvudsakligen åberopat hvad al Riksdagens lagutskott blifvit vid olika
tillfällen rörande denna fråga anfördt och bland do såsom ur principiell
synpunkt viktigaste skälen för förändringen framhållit den enligt 31
och 49 §§ kommunalförordningen öfverståthållaren tillkommande pröfning
af vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut. I afseende härå
erinrade öfverståthållareämbetet att, om äfven det måste medgifvas,
att den formella behandlingen af ärenden hos stadsfullmäktige skulle
kunna föranleda svårigheter vid den inom öfverståthållareämbetet sedermera
förekommande pröfningen för fastställelse af stadsfullmäktiges
beslut, torde det likväl vara uppenbart att, om öfverståthållaren i egenskap
af stadsfullmäktiges ordförande nödgats med klubbslag befästa ett
13
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 15.
beslut, som han ansett vara af beskaffenhet, att det icke bort fattas,
denna omständighet icke vore för honom bindande vid pröfning af
frågan, huruvida beslutet borde fastställas eller icke. Dylika olägenheter
eller svårigheter af formell art syntes visserligen kunna upptänkas,
men de torde säkerligen kunna i praktiken undvikas.
Vidare hade vid upprepade tillfällen under denna frågas behandling
såsom skäl för den ifrågasatta förändringen framhållits, att det icke vore
representanterna för rikets främsta kommun värdigt att i afseende pa
rätten att välja ordförande vara olikställda med stadsfullmäktige i öfriga
rikets städer. Härvid borde likväl erinras, att likasom något tvifvel
icke kunde råda om hufvudstadens nuvarande stadsfullmäktiges förmåga
och goda vilja att bland sina ledamöter utse en för ordförandeplatsen
lämplig person, det lika litet torde kunna gifvas någon säkerhet för,
att valen till stadsfullmäktige framdeles skulle ske med samma omsorg
och urskillning som dittills, och att icke de tider kunde komma, da
bland stadsfullmäktige bildats partier, mellan hvilka stridigheter skulle
uppstå och föras med lidelsefull häftighet, särskildt vid de tillfällen,
då det gällde val af den person, som skulle intaga den främsta platsen
inom kommunalrepresentationen. Om och när en dylik tvedräktens
och splitets tid komme, torde måhända den reform, som nu syntes för
mången naturlig och önskvärd, komma att föranleda missnöje och beklagande.
Bestämmelserna om öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige
och hans insättande såsom ledamot af deras beredningsutskott
samt föreskriften om infordrande af stadsfullmäktiges yttrande angående
föreslagna nya eller förändrade ordningsföreskrifter för hufvudstaden hade
tydligen haft till syfte att i fråga om hufvudstadens styrelse åt ärendenas
gång bereda största möjliga trygghet samt förekomma slitningar
genom att vid möjligen skiljaktiga åsikter hos munieipalstyrelsen och
den administrativa myndigheten bereda tillfälle till jämkning och samförstånd
redan under frågornas förberedande behandling. Öfverståthållareämbetet
vore också i tillfälle att vitsorda, hurusom dessa myndigheter
alltsedan kommunalförordningen för Stockholm börjat tillämpas
kunnat enigt samverka för hufvudstadens väl såsom det gemensamma
målet. För öfverståthållareämbetet hade det med afseende å dess åliggande
att pröfva och fastställa stadsfullmäktiges beslut medfört en ostridig
förmån, att ämbetets innehafvare varit i tillfälle att erfara skälen
för och emot de förslag, som blifvit dragna under stadsfullmäktiges
pröfning, samt att följa öfverläggningarna med den uppmärksamhet,
som af en ordförande måste däråt ägnas i vida högre grad än af en
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 15.
åhörare, som ägde rätt att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
Det kunde däremot befaras att, därest genom en ändring af nu
gällande bestämmelser detta samarbete skulle komma att upphöra, olika
uppfattningar bos den beslutande och fastställande myndigheten kunde
föranleda ej blott svårigheter vid pröfningen af vissa stadsfullmäktiges
beslut, utan äfven vägran af fastställelse med däraf förorsakade besvär,
förklaringar och utlåtanden jämte flera åtgärder, hvilka kunde åstadkomma
söndring, där enighet borde vara rådande. Öfverståthållareämbetet
både icke heller kunnat finna, att nu gällande anordning medfört
någon skada eller olägenhet för kommunen, liksom ämbetet trodde
sig kunna försäkra, att rätten att fritt besluta inom lagens gränser
aldrig blifvit kränkt samt att yttrandefriheten behörigen respekterats.
Det nuvarande systemet voro sålunda grundadt på sam- och växelverkan
mellan de två myndigheter, som hade sig hufvudstadens administration
anförtrodd. Denna förbindelse mellan de olika myndigheterna uppehölles
enligt den nuvarande anordningen för Stockholm genom öfverståthållarens
samarbete med stadsfullmäktige och deras beredningsutskott,
under hvilket tillfälle gåfves att efter pröfning sammanjämka olika meningar,
men öfverståthållareämbetet befarade, att detta samarbete, som
enligt vunnen erfarenhet ländt de båda myndigheterna till ömsesidig
båtnad, skulle genom nu begärda förändringar i kommunalförordningen
i hög grad förringas.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge sig öfverståthållareämbetet
sakna tillräcklig anledning att till nådigt bifall förorda stadsfullmäktiges
ifrågavarande framställning. Skulle emellertid Eders Kungl.
Maj:t finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige och
hans ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemställde ämbetet,
att Eders Kungl. Maj:t behagade i sammanhang med däraf betingade
lagförändringar taga i nådigt öfvervägande behofvet af att i
kommunalförordningen för Stockholm blefve, utöfver hvad stadsfullmäktige
föreslagit, införda jämväl andra bestämmelser, genom hvilka det
nödvändiga sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet
och dess kommunalrepresentation bibehölles.
Med anledning af denna hemställan anmodade dåvarande chefen
för civildepartementet öfverståthållareämbetet att till Eders Kungl. Maj:t
inkomma med underdånigt yttrande rörande de särskilda bestämmelser,
som, därest omförmälda ordförandeskap och ledamotskap skulle komma
att upphöra, syntes öfverståthållareämbetet böra i kommunalförordningen
införas för att bibehålla sambandet mellan hufvudstadens administrativa
myndighet och dess kommunalrepresentation.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
Öfverståthållareämbetet, som åt särskilde kommitterade uppdrog
frågans utredning, öfverlämnade till Eders Kungl. Maj:t med underdånig
skrifvelse den 29 mars 1902 ett af kommitterade afgifvet förslag till
de särskilda bestämmelser, som under förutsättning af bifall till de af
stadsfullmäktige ifrågasatta ändringar borde meddelas i kommunalförordningen
utöfver dem, om hvilka stadsfullmäktige gjort framställning;
och åberopade öfverståthållareämbetet såsom eget underdånigt yttrande
det af kommitterade afgifna betänkande.
I detta betänkande erinra kommitterade först, att i följd af stadgandet
om öfverståthållarens själfskrifna ordförandeskap hos stadsfullmäktige,
och då öfverståthållaren icke allenast jämlikt 33 § i kommunalförordningen
varit ledamot i stadsfullmäktiges beredningsutskott
utan äfven därstädes från början af kommunalförordningens tillkomst
alltjämt fört ordet, han dittills haft till åliggande och varit i tillfälle
att med särskild uppmärksamhet följa verkställigheten af stadsfullmäktiges
beslut och förvaltningen af kommunens gemensamma angelägenheter.
I händelse stadsfullmäktiges framställning bifölles och den ifrågasatta
förändringen genomfördes, borde på samma gång i kommunalförordningen
införas ett stadgande, som tydligen utmärkte, att förändringen
lämnade öfverståthållarens skyldighet att ägna sin uppmärksamhet
åt kommunens angelägenheter oberörd, så att hans maktpåliggande
ämbetsplikt i detta hänseende kvarstode såsom gällande med
oförminskad kraft och i lika hög grad efter förändringen som före densamma.
Genom ett stadgande i omförmälda syfte förekommes, att förändringens
innebörd och räckvidd missförstodes eller blefve föremål för
skiljaktiga meningar. Stadgandet förringade icke i något hänseende
hufvudstad ens invånares lagfästa rätt till själfstyrelse och vore ägnad t
att underlätta en för hufvudstaden fördelaktig samverkan emellan öfverståthållaren
å ena samt å andra sidan stadsfullmäktige, beredningsutskottet,
nämnderna och stadens tjänstemän, af hvilka senare öfverståthållaren
borde säkrare kunna påräkna tillbörligt tillmötesgående, om
hans ifrågavarande ämbetsplikt funnes uttryckt i kommunalförordningen,
än om den där saknades. Stadgandet tillgodosåge slutligen de anspråk,
som från det allmännas sida skäligen kunde framställas i syfte att betrygga
statens viktiga intressen i hufvudstaden.
Som 5 § i kommunalförordningen för Stockholm innehölle föreskrifter
om verkställigheten och förvaltningen, syntes det föreslagna
stadgandet lämpligast böra tilläggas samma § såsom ett fjärde moment.
Vidare anförde kommitterade, att stadsfullmäktige uti 19 § af kommunalförordningen
för Stockholm, hvilken § föreskrefve, att stadsfull
-
16
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:0 15.
mäktige skulle sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni,
oktober och december månader samt däremellan så ofta öfverståthållaren
funne sådant af nöden, föreslagit en ändring, hvarigenom öfverståthållaren
skulle frånhändas all rätt att påkalla sammanträde med
stadsfullmäktige. Då det torde vara af synnerlig vikt, att stadsfullmäktige
sammanträdde, jämväl när öfverståthållaren det äskade, hvilket
för öfrigt vore analogt med föreskriften i förordningen om kommunalstyrelse
i stad § 34, hemställdes att, i händelse 19 § erhölle den ordalydelse,
stadsfullmäktige föreslagit, ett moment måtte läggas till paragrafen
af innehåll, att sammanträde skulle hållas, jämväl då öfverståthfdlaren
det äskade för behandling af uppgifvet ärende.
Därest det själfskrifna ordförandeskapet upphörde, hemställde kommitterade
vidare, att i kommunalförordningen för Stockholm måtte införas,
att öfverståthållaren skulle skriftligen underrättas om stadsfullmäktiges
sammanträden. En dylik föreskrift saknades och hade hittills
varit obehöflig, enär öfverståthållaren själf utsatte tiden för sammanträdena.
På grund häraf, och i likhet med hvad som i förordningen
om kommunalstyrelse i stad § 35 stadgades, föresloges, att 20 § i kommunalförordningen
för Stockholm erhölle ett tillägg i detta syfte.
Såsom ordförande hade öfverståthållaren bestämt tid för sammanträdena
och därvid kunnat afpassa tiden med hänsikt till ledighet från
andra ämbetsgöromål, så att han varit oförhindrad att i regeln bevista
sammanträdena, hvarigenom han varit satt i tillfälle att regelbundet kunna
följa ärendenas behandling och taga kännedom om stadsfullmäktiges
beslut. Efter upphörandet af själfskrifvenheten vore det icke säkert,
att den valde ordföranden vid utsättande af sammanträdena toge hänsyn
därtill, att öfverståthållaren vore oförhindrad tillstädeskomma.
Men det torde vara af vikt, att besluten under alla förhållanden bringades
till hans kännedom. På det att sådant alltid måtte ske, föreslogo
kommitterade införande i kommunalförordningen för Stockholm
af ett med 43 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad angående
delgifvandet af stadsfullmäktiges beslut öfverensstämmande stadgande,
som syntes lämpligen kunna inskjutas i 24 §.
I 47 § af förordningen om kommunal styrelse i stad stadgades, att
magistraten skulle vägra handräckning till verkställighet af beshit, i
händelse underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits. Något
sådant stadgande funnes icke i Stockholms kommunalförordning, sannolikt
af det skäl, att öfverståthållaren ansetts, såsom ordförande hos
stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet, kunna utöfva tillräcklig
och verksam kontroll därå, att underställning skedde i de fall,
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
däi den vore föreskrifven. Om den ifrågasatta förändringen genomfördes
och öfverståthållarens omförmälda ordförandeskap och ledamotskap
upphörde,. ansåge kommitterade, att öfverståthållareämbetet borde
berättigas att, i likhet med magistraterna i rikets öfriga städer, förbjuda
verkställighet af icke behörigen underställdt beslut. Åf sådan anledniug
föreslogo kommitterade, att 32 § i kommunalförordningen för
Stockholm måtte erhålla en i sådan riktning ändrad lydelse.
Uti infordrad t, den 24 september 1902 afgifvet underdånigt yttrande
hafva stadsfullmäktige förklarat sig ej hafva någon erinran att
göra mot kommitterades ofvanberörda förslag till ändringar i kommunalförordningen
för Stockholm, men hafva, med afseende å motiveringen
till det^ föreslagna tillägget till 5 § i kommunalförordningen, framhållit,
att ifrågavarande tilläggsstadgande icke finge anses innebära någon
utvidgad bestämmanderätt för öfverståtliållaren med afseende å kommunens
angelägenheter, utöfver hvad i gällande författningar redan funnes
stadgadt.
Det lärer väl icke kunna förnekas, att det ligger en viss oegentlighet
i det förhållandet, att stadsfullmäktige i Stockholm icke i likhet
med motsvarande representationer i do andra städerna själfve utse sin
ordförande. Det synes mig därför, som om den önskan att vinna ändring
härutinnan, hvilken vid upprepade tillfällen kommit i dagen och som
nu tagit sig uttryck i en framställning från stadsfullmäktige, borde
vinna afseende, därest ej omständigheter föreligga, som utgöra hinder
däremot. Hvad i ärendet förekommit synes mig icke gifva vid handen,
att sådant hinder förefinnes. Att det är önskvärdt att ett visst samband
finnes emellan den administrativa och de kommunala myndigheterna
är gifvet. Men detta samband synes mig skola kunna fullt så väl,
om icke bättre, upprätthållas, därest öfverståtliållaren beredes möjlighet
att, befriad från ordförandeskapet, deltaga i förhandlingarna i alla hos
stadsfullmäktige förekommande ärenden. Genom en sådan anordning får
han ett rikt tillfälle att göra sin sakkunskap och sitt inflytande gällande,
under det att hans ledning från ordförandeplatsen måste vara af hufvudsakligen
formell art. Väl att märka är vidare, att genom stadgandet
därom, att stadsfullmäktiges beslut skola i vidsträckt omfattning underställas
öfverståthållareämbetets pröfning, en synnerligen effektiv kontroll
å stadsfullmäktiges verksamhet förefinnes. Genom de föreskrifter, som
den utaf öfverstathallareämbetet tillsätta kommittéen föreslagit och
hvilka jämväl stadsfullmäktige för sin del förordat, har ytterligare
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 7 b Höft. ;5
be C
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
aranti vunnits för en väl afvägd samverkan mellan den administrativa
lyndigheten och den kommunala representationen.
På grund af hvad jag nu anfört anser jag skäl förefinnas för vidtagande
af den ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
som nu ifrågasatts; och har jag i afseende å själfva formuleringen
endast funnit några förtydligande jämkningar böra göras.
Departementschefen uppläste härefter förslag till lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 18G2 samt hemställde, att samma förslag måtte för Riksdagen
till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall; och skulle proposition af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.
Ex protocollo:
E. K. Almqvist.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1903.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1903:4 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 m s. 9 i texten