Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862

18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1903:15, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

1

N:o 15.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag

till lag angående ändring i vissa delar af förordningen

om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;

gifven Stockholms slott den 19 december 1902.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar

af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 7 b Håft. (N:o 15.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 15.

F ö s* s I a g

till

Lag angående ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen

om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 5-

Kommunens beslutanderätt utöfvas genom därtill bland stadens

röstberättigade män valde deputerade, som benämnas stadsfullmäktige

och äro till antalet ett hundra. Ej må stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder

af något slag eller med förvaltning af penningar eller

andra tillgångar för kommunens räkning samfäldt och omedelbart sig

befatta.

Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,

afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål

utse, och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål

ansvariga.

Dessa nämnder och afdelningar, åt hvilka vården om kommunens

gemensamma angelägenheter närmast anförtrodd är, hafva ock därför

främsta åliggandet att verka till kommunens gagn och tillse, att de

allmänna behofven varda fyllda i den mån tillgångar därtill finnas eller

kunna beredas.

Öfverståthållaren tillkommer att med uppmärksamhet följa verkställigheten

af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen af kommunens

gemensamma angelägenheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

3

§ 15-

Nedan nämnda personer må, med hänsikt till deras ämbets- eller

tjänstemannaställning, icke vara stadsfullmäktige, nämligen öfverståtliållaren,

underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler äfvensom

de tjänstemän och betjänte, hvilka i och för sina befattningar äro inför

stadsfullmäktige eller under dem ställda nämnder eller afdelningar redo

skyldige.

Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger öfverståthållaren eller,

där han är hindrad, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,

men ej i besluten, deltaga.

§ 18-

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice

ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareämbetet

insändas.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något

stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas

i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19-

Stadsfullmäktige, för hvilka tjänstgöringsåret börjar den 1 april,

sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och

december månader samt däremellan så ofta ordföranden finner sådant

af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller

flere af fullmäktige med uppgift om anledningen skriftligen därom

anhålla.

Sammanträde skall jämväl hållas, då öfverståthållareämbetet det

äskar för behandling af uppgifvet ärende.

§ 20.

Kallelse till sammanträde skall genom ordförandens försorg skriftligen

utfärdas och senast dagen förut, så vidt möjligt är, en hvar full
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

mäktig delgifvas. Åtta dagar före sammanträdet, eller, där saken ej

tål sådant uppskof, minst tre dagar förut, bör ock tillkännagifvande

därom, med uppgift å ärenden, som skola förekomma, införas i den

tidning, hvaruti öfverståtliållareämbetets kungörelser vanligen intagas.

Skriftlig underrättelse om sammanträdet skall senast dagen förut

meddelas öfverståthållareämbetet.

§ 24.

Vid fullmäktiges sammanträden föres protokoll, som vid näst

därpå följande sammanträde justeras, så vida icke fullmäktige uppdraga

åt ordföranden, jämte två eller flere ledamöter, att å dag dessförinnan

justeringen verkställa.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blifvit justerade, skriftligen

delgifvas öfverståthållareämbetet.

Det justerade protokollet skall å förut kungjord dag offentligen

uppläsas; hvarjämte en kort uppgift om de vid sammanträdet fattade

hufvudsakliga beslut samtidigt införes i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets

kungörelser vanligen inflyta.

§ 32.

Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola

antingen oförändrade fastställas eller ogillas. Vägrar öfverståthållareämbetet

sökt fastställelse, skall skäl därtill uppgifvas.

Uraktlåta stadsfullmäktige underställa något beslut i fråga, där underställning

bort ske, äger öfverståthållareämbetet förbjuda verkställighet

af beslutet.

I de fall, då öfverståthållareämbetet vägrar fastställelse eller förbjuder

verkställighet, ankommer på stadsfullmäktige att afgöra, huruvida

frågan skall Kungl. Maj:ts pröfning underställas.

§ 33.

Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jämte ordföranden

och vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskildt utskott,

som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens

angelägenheter i alla riktningar; till fullmäktige göra framställningar

och förslag, som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas;

till föredragning bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

fullmäktige skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmäktiges

vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmäktiges

beslut. Detta beredningsutskott äger att från de under stadsfullmäktige

lydande nämnder, afdelningar eller tjänstemän infordra de yttranden

och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom

att hos öfverståthållareämbetet omedelbart göra framställning om upplysningars

infordrande från ämbetsmyndigheter, på sätt för stadsfullmäktige

i § 28 medgifvet är.

Öfverståthållaren eller, där han är hindrad, underståthållaren är

obetaget att öfvervara beredningsutskottets sammanträden samt att

deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Den hos stadsfullmäktige anställde sekreterare tjänstgör ock i sådan

egenskap hos beredningsutskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1903; och skall det val af

ordförande bland stadsfullmäktige, hvilket vid stadsfullmäktiges första

därefter infallande sammanträde bör äga rum, gälla för tiden till första

sammanträdet i april 1904.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

december 1902.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageri-ieim,

Statsråden: Odelberg,- Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer och

von Friesen.

Departementschefen statsrådet Westring anförde i underdånighet:

Med anledning af Rikets Ständers den 12 februari 1858 gjorda framställning

om granskning af de angående menighetsstyrelser, såväl i städerna

som på landet, gällande författningar tillsatte Kungl. Maj:t en

kommitté för att utarbeta särskilda förslag i nämnda afseende. Uti det

betänkande och förslag till, bland annat, förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad, som af kommittéen afgafs den 31 oktober

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

1859, gjordes i fråga om ordförandeskapet hos stadsfullmäktige oeli

magistraternas ställning inom kommunen icke någon åtskillnad mellan

hufvudstaden ocli öfriga städer i riket, utan blefvo i sådant afseende

föreslagna för alla städer gemensamma bestämmelser, enligt bvilka stadsfullmäktige

skulle själfva bland sig utse ordförande och vederbörande

magistrat dels vaka däröfver, att de af stadsfullmäktige fattade beslut

bringades till verkställighet, dels ock utöfva öfverinseende öfver verkställigheten

af dessa beslut äfvensom öfver förvaltningen.

Stockholms magistrat och borgerskapets äldste, hvilkas yttranden

infordrades öfver detta förslag i de delar däraf, som voro afsedda att

vinna tillämpning å hufvudstaden, instämde med kommittéen i den åsikt,

att kommunen själf och allena borde råda och besluta i angelägenheter,

hvilka den ensamt rörde, men ansågo all inblandning från magistratens

sida i kommunalstyrelsen otjänlig. Däremot förordades sådan ändring

i förslaget, hvarigenom åt öfverståthållareämbetet inrymdes viss befogenhet

i afseende på beslut och åtgärder af de nämnder, åt hvilka

den egentliga förvaltningen och verkställigheten inom kommunen enligt

magistratens och borgerskapets äldstes förslag borde uppdragas.

Uti det underdåniga yttrande, som den 30 december 1861 af öfverståthållareämbetet

afgafs öfver kommittéförslaget, framhöll öfverståthållareämbetet

behofvet af samband mellan den kommunala och den administrativa

myndigheten samt af inflytande från någon statsmyndighet på

förvaltningen af hufvudstadens kommunalväsende, enär särskildt denna

kommun ägde att disponera ej mindre stadens, än äfven statens medel,

äfvensom delvis besluta i rena statsangelägenheter, och hemställde i

anledning däraf öfverståthållareämbetet, att hufvudstadens magistrat måtte

få i kommunalförvaltningen på det sätt deltaga, att bland dess lagfarne

ledamöter delegerade af magistraten utsåges att taga säte ‘och stämma

i förvaltningsnämnderna. Därjämte hemställde öfverståthållareämbetet,

att öfverståthållaren, i likhet med hvad i kommunalkommittéens förslag

till förordning om landsting föreslagits i afseende på Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, måtte förklaras berättigad att öfvervara stadsrepresentationens

sammanträden och deltaga i dess öfverläggningar, men ej

i besluten.

Vid underdånig föredragning den 23 maj 1862 af frågan om förändrade

kommunalstadgandeu för Stockholms stad framhöll vederbörande

departementschef att, då Stockholms stad i allmänhet betraktades såsom

ett län för sig, och då i den för landstingen utfärdade nådiga

förordning blifvit åt Kungl. Maj:t föi''behållen rättighet att utse landstingets

ordförande, samt då öfverståthållaren i Stockholm, såsom ord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

förande bland magistraten och borgerskapets äldste, dittills ägt att

leda öfverläggningarne. inom den från ålder för stadens flesta kommunala

angelägenheter befintliga styrelse, så torde, i anledning däraf

och med afseende jämväl å den ställning i förhållande till kommunen,

som vore öfverståthållaren tillagd i gällande instruktion och reglementen

för flera bland de styrelser, direktioner och nämnder, hvilka haft

närmaste vården af kommunens angelägenheter dittills sig anförtrodd,

det vara lämpligt bestämma, att bland stadsfullmäktige ordet skulle

föras af öfverståthållaren, när han tillstädes vore, med rätt för honom

att i öfverläggningarne, men ej i besluten deltaga. Ett ytterligare skäl

för ett slikt bestämmande förefunnes, enligt departementschefens tanke,

däruti, att vården om de kommunala angelägenheterna i Stockholm hade

för det allmänna en särskild vikt och betydelse, icke blott därigenom att

i Stockholm, såsom rikets hufvudstad, landets regering hade sitt säte,

utan ock i följd däraf, att där befunnes en icke ringa del af statens

egendom, äfvensom i det förhållande att, genom särskilda anordningar

för beredande af biträde åt öfverståthållaren vid utöfningen af hans

ämbete, vore afsedt att lämna ämbetets innehafvare tid och tillfälle att åt

de kommunala angelägenheterna ägna en större uppmärksamhet och

mera odelad omtanke.

I öfverensstämmelse med denna af departementschefen uttalade

uppfattning blef i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den

23 maj 1862 stadgadt i 18 §. att ibland stadsfullmäktige ordet skulle

föras af öfverståthållaren, när han vore tillstädes, med rätt för honom

att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten, samt i 33 §, att

stadsfullmäktige skulle utse ibland sig högst tio personer att, jämte

öfverståthållaren och vice ordföranden hos fullmäktige, utgöra ett beredningsutskott,

hvilken senare bestämmelse tillämpats så, att öfverståthållaren

inom detta utskott intager enahanda ställning som, på sätt nyss

angifvits, tillagts honom ibland stadsfullmäktige.

Nu hafva Stockholms stadsfullmäktige i underdånig skrifvelse den

11 november 1901 hemställt om ändring i dessa föreskrifter och därvid

anfört hufvudsakligen följande.

Fråga om ändring af föreskrifterna angående öfverståthållarens

själfskrifna ordförandeskap i stadsfullmäktige hade upprepade gånger

varit föremål för såväl stadsfullmäktiges som Riksdagens öfverläggningar,

men af olika skäl hade ändringsförslagen dittills icke

vunnit bifall hvarken inom rikets eller stadens representation. Inom

stadsfullmäktige hade emellertid den uppfattningen, att stadsfullmäktige

i rikets främsta kommun borde med afseende på rätten att välja ord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 15.

förande likställas med stadsfullmäktige i öfriga rikets städer, där stadsfullmäktige

väljas, allt mera gjort sig gällande; och då emot den ifrågasatta

ändringen inom Riksdagen med styrka framhållits, att det icke

vore skäl att i förevarande hänseende ändra gällande lag, då önskan

därom icke blifvit framställd af den, saken närmast rörde, eller stadsfullmäktige

själfva, hade stadsfullmäktige funnit sig böra hos Eders Kungl.

Maj:t göra underdånig framställning i ärendet.

Till stöd för sin i sådant hänseende gjorda hemställan åberopade

stadsfullmäktige hvad Riksdagens lagutskott vid olika tillfällen i detta

afseende anfört. Sålunda hade lagutskottet vid 1869 års riksdag

yttrat, bland annat, att föreskriften, att öfverståthållaren, när han

vore tillstädes, skulle föra ordet, icke syntes betingad af några för

hufvudstaden egendomliga förhållanden. Om ändamålet med inrättandet

af hufvudstadens kommunalrepresentation endast varit det att af

denna bilda en rådgifvande församling, hvilken öfverståthållaren ägde

sammankalla för att med henne ingå i rådplägningar om medlen

att befordra kommunens ekonomiska väl, hade det varit i sin ordning,

att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan vore likväl

icke denna institution; den vore en inom lagliga gränser beslutande

församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de

principer för den kommunala själfstyrelsen, som genom finordningen

den 21 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer.

En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige

förbehållits öfverståthållaren, såsom sådan, syntes därför föga

förenlig med institutionens idé.

Eldigt 31 och 49 §§:na af ifrågavarande förordning ankomme

det på öfverståthållareämbetet dels att, efter underställning, antingen

fastställa eller gilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut,

dels ock att upptaga och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut i stadens

gemensamma angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkomme

öfverståthållaren, utgjorde ett särdeles viktigt skäl till att vidtaga

den föreslagna förändringen; ty utom det att öfverståthållaren

under närvarande förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef

ställning, ägnad att framkalla missförstånd och misstydningar, borde ej

heller förbises, att det äfven strede mot andan af vår lagstiftning i

öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas,

hvilket därför borde, så vidt möjligt vore, undvikas.

Lagutskottet vid 1900 års riksdag hade för sin del till alla delar

instämt i dessa uttalanden och erinrat först, att äfven 1898 års lagutskott,

som afstyrkt väckt förslag om ändring i förevarande syfte af

Bill. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 71 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

Stockholms kommunalförordning, likväl erkänt såsom obestridligt, att

den för Stockholm gällande bestämmelsen om en själfskrifven ordförande

i stadsfullmäktige icke stode i öfverensstämmelse med den våra

kommunallagar eljest genomgående själfstyrelseprincipen, hvilken beträffande

öfriga städer tagit sig ett uttryck, bland andra, uti den kommunalrepresentationen

tillerkända rätt att själf och inom sig utse den,

som skulle leda dess förhandlingar. Då denna princip, fortsatte 1900

års lagutskott, icke vore ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått

ur historiens erfarenheter, så läge i principens rätta tillämpning äfven

en förvissning om att därigenom vunnes betydelsefulla praktiska fördelar

af såväl allmännare som mera enskild natur. Vid viktiga tillfällen

kunde det mången gång till och med gestalta sig så, att det

för kommunen blefve ett lifsintresse, att den person, som skulle representera

enheten och ledningen i kommunalförvaltningen, vore efter

kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna led. Af dessa

skäl, och då det ej borde på allvar kunna ifrågasättas, att Stockholms

stadsfullmäktige mer än andra kommunala representationer skulle sakna

utsikter att inom sig finna någon lämplig ordförande, hade lagutskottet

ansett den ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förryckte, enligt utskottets uppfattning,

äfven den ställning, som jämlikt sakens natur och lagens mening

den administrativa myndigheten å sin sida skulle intaga i förhållande

till kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och plikt att i viktiga frågor,

som berörde hans ämbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige

göra sin uppfattning gällande måste nämligen blifva illusorisk

i följd af bestämmelsen, att han tillika samtidigt skulle tjänstgöra

som fullmäktiges ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena

under fullmäktiges sammanträden hade äfven inskränkt sig till

att leda förhandlingarna, därvid han enligt häfdvunnet bruk, som hade

goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening. Under sådana förhållanden

kunde öfverståthållaren lätt vänta att mötas af ogillande, i fall

han hos fullmäktige framförde sin egen åsikt i någon angelägenhet,

enär han i och genom fullgörandet af sitt statsämbetes skyldigheter i

detta afseende bröte emot de i fullmäktiges ögon ännu viktigare förpliktelser,

som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk pålade honom.

Sedan lagutskottet därefter framhållit, att öfverståthållarens dubbelställning

framträdde såsom icke mindre skef vid utöfvandet af hans

pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige, hvilka genom

underställning eller besvär till honom hänskötes, fäste utskottet upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

märksamheten därpå, att någon anledning icke funnes att befara, att

upphörandet af denna dubbelställning skulle medföra pröfnmgsrättens

oriktiga eller ovisliga begagnande. ...... ..... ,

Man syntes, sade lagutskottet i sådant afseende, icke aga rattigne

utan vidare antaga, att särskildt inom förevarande, förvaltningsområde

den administrativa myndigheten skulle, ställd på sin rätta plats, missbruka

sin pröfningsrätt. Och allraminst borde i detta afseende kunna

dragas obestämda slutsatser däraf, att samarbetet mellan öfverståthållaren

och kommunalrepresentationen ditintills med den nuvarande ordningen

varit godt. Ty detta hade väl närmast berott på öfverståthållarens

personlighet, och ingen torde föreställa sig, att de män, livilka

sedan den nya kommunallagens tillkomst beklädt öfverståthållareämbetet,

skulle under andra förhållanden vållat staden några synnerliga bekymmer

genom mindre skickligt utöfvande af sin lagstadgade myndighet.

Sedan lagutskottet slutligen framhållit, att den i detta ämne ofta

framförda invändningen, att Stockholms stad vore i territoriellt afseende

att likställa med ett län, hvars representation, landstinget, ej ägde utse

sin ordförande, såväl i formellt som i sakligt afseende saknade all befogenhet,

yttrade utskottet, att denna fråga uppenbarligen hörde till

dem, som städse återkomme, till dess de vunnit sm lösning, och att

det ej syntes kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet

ordnades, innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva

anledning till ännu mera framträdande förhållanden.

Då hvad sålunda blifvit anfördt för den ifrågasatta reformen syntes

stadsfullmäktige vara principiellt riktigt och reformen enligt stadsfullmäktiges

uppfattning vore för Stockholms kommun gagnelig, hafva

stadsfullmäktige anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen

aflåta nådig proposition angående ändrad lydelse af förordningen den

23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm i hufvudsaklig öiverensstämmelse

med ett af stadsfullmäktige antaget förslag.

Enligt detta förslag skulle 18 § ändras så, att stadsfullmäktige

skulle årligen bland sig välja såväl ordförande som vice ordförande,

om livilka val dock underrättelse skulle till öfverståthållareämbetet insändas.

Vidare skulle 15 §, förutom en af förslaget i öfrigt nödvändiggjord

redaktionsändring, erhålla ett tillägg, enligt hvilket öfverståthållaren

eller, där han vore hindrad, underståthallaren skulle äga vara tillstädes

vid stadsfullmäktiges sammanträden . och i öfverläggningarna,

men ej i besluten deltaga. Uti 19 §, som gifver öfverståthållaren rätt

att mellan de ordinarie sammanträdena sammankalla stadsfullmäktige,

så ofta han finner sådant af nöden, skulle ordet »öfverståthållaren» ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 15.

bytas mot ordet »ordföranden». Slutligen innehöll förslaget sådan

ändring af 33 §, att beredningsutskottet skulle bestå af tio stadsfullmäktige

jämte ordföranden och vice ordföranden hos fullmäktige, men

att det skulle vara öfvorståthallaren obetaget att öfvervara beredningsutskottets

sammanträden och deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Denna stadsfullmäktiges framställning har till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats

af öfverståthållareämbetet med underdånig skrifvelse den 31 december

1901, däri ämbetet till en början anfört, att genom införande

i förordningen den 23 maj 1862 af bestämmelsen, att öfverståthållaren

skulle vara ordförande hos stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet,

blifvit för hufvudstaden, likasom för öfriga svenska kommuner,

i lag stadgad en inskränkning i dess kommunala själfstyrelse. Jämfördes

emellertid denna inskränkning med det sätt, hvarpå genom Kungl.

Maj:ts nådiga förordning om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862

öfriga städers rätt i afseende å själfstyrelsen blifvit begränsad, och toges

härvid i behörigt betraktande, att i samma förordning blifvit åt magistraten

uppdraget icke blott att öfvervaka verkställigheten af stadsfullmäktiges

beslut utan äfven att så till vida pröfva giltigheten af desamma

att, därest besluten befunnes stridande mot gällande författningar

eller särskilda föreskrifter eller underställning, där den bort äga

rum, underlåtits, magistraten vore pliktig att vägra handräckning till

deras verkställighet, framträdde oförtydbart den vida förmånligare ställning,

som hufvudstaden i berörda afseende intoge, och i huru ringa mån

den kommunala friheten i hufvudstaden befunnes begränsad.

Sedan öfverståthållareämbetet därefter lämnat en redogörelse för

hufvuddragen af några andra länders lagstiftning rörande städernas

styrelseformer, har ämbetet i anledning af stadsfullmäktiges framställning

anfört följande.

dill stöd för den underdåniga framställningen hade stadsfullmäktige

hufvudsakligen åberopat hvad al Riksdagens lagutskott blifvit vid olika

tillfällen rörande denna fråga anfördt och bland do såsom ur principiell

synpunkt viktigaste skälen för förändringen framhållit den enligt 31

och 49 §§ kommunalförordningen öfverståthållaren tillkommande pröfning

af vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut. I afseende härå

erinrade öfverståthållareämbetet att, om äfven det måste medgifvas,

att den formella behandlingen af ärenden hos stadsfullmäktige skulle

kunna föranleda svårigheter vid den inom öfverståthållareämbetet sedermera

förekommande pröfningen för fastställelse af stadsfullmäktiges

beslut, torde det likväl vara uppenbart att, om öfverståthållaren i egenskap

af stadsfullmäktiges ordförande nödgats med klubbslag befästa ett

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 15.

beslut, som han ansett vara af beskaffenhet, att det icke bort fattas,

denna omständighet icke vore för honom bindande vid pröfning af

frågan, huruvida beslutet borde fastställas eller icke. Dylika olägenheter

eller svårigheter af formell art syntes visserligen kunna upptänkas,

men de torde säkerligen kunna i praktiken undvikas.

Vidare hade vid upprepade tillfällen under denna frågas behandling

såsom skäl för den ifrågasatta förändringen framhållits, att det icke vore

representanterna för rikets främsta kommun värdigt att i afseende pa

rätten att välja ordförande vara olikställda med stadsfullmäktige i öfriga

rikets städer. Härvid borde likväl erinras, att likasom något tvifvel

icke kunde råda om hufvudstadens nuvarande stadsfullmäktiges förmåga

och goda vilja att bland sina ledamöter utse en för ordförandeplatsen

lämplig person, det lika litet torde kunna gifvas någon säkerhet för,

att valen till stadsfullmäktige framdeles skulle ske med samma omsorg

och urskillning som dittills, och att icke de tider kunde komma, da

bland stadsfullmäktige bildats partier, mellan hvilka stridigheter skulle

uppstå och föras med lidelsefull häftighet, särskildt vid de tillfällen,

då det gällde val af den person, som skulle intaga den främsta platsen

inom kommunalrepresentationen. Om och när en dylik tvedräktens

och splitets tid komme, torde måhända den reform, som nu syntes för

mången naturlig och önskvärd, komma att föranleda missnöje och beklagande.

Bestämmelserna om öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige

och hans insättande såsom ledamot af deras beredningsutskott

samt föreskriften om infordrande af stadsfullmäktiges yttrande angående

föreslagna nya eller förändrade ordningsföreskrifter för hufvudstaden hade

tydligen haft till syfte att i fråga om hufvudstadens styrelse åt ärendenas

gång bereda största möjliga trygghet samt förekomma slitningar

genom att vid möjligen skiljaktiga åsikter hos munieipalstyrelsen och

den administrativa myndigheten bereda tillfälle till jämkning och samförstånd

redan under frågornas förberedande behandling. Öfverståthållareämbetet

vore också i tillfälle att vitsorda, hurusom dessa myndigheter

alltsedan kommunalförordningen för Stockholm börjat tillämpas

kunnat enigt samverka för hufvudstadens väl såsom det gemensamma

målet. För öfverståthållareämbetet hade det med afseende å dess åliggande

att pröfva och fastställa stadsfullmäktiges beslut medfört en ostridig

förmån, att ämbetets innehafvare varit i tillfälle att erfara skälen

för och emot de förslag, som blifvit dragna under stadsfullmäktiges

pröfning, samt att följa öfverläggningarna med den uppmärksamhet,

som af en ordförande måste däråt ägnas i vida högre grad än af en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 15.

åhörare, som ägde rätt att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Det kunde däremot befaras att, därest genom en ändring af nu

gällande bestämmelser detta samarbete skulle komma att upphöra, olika

uppfattningar bos den beslutande och fastställande myndigheten kunde

föranleda ej blott svårigheter vid pröfningen af vissa stadsfullmäktiges

beslut, utan äfven vägran af fastställelse med däraf förorsakade besvär,

förklaringar och utlåtanden jämte flera åtgärder, hvilka kunde åstadkomma

söndring, där enighet borde vara rådande. Öfverståthållareämbetet

både icke heller kunnat finna, att nu gällande anordning medfört

någon skada eller olägenhet för kommunen, liksom ämbetet trodde

sig kunna försäkra, att rätten att fritt besluta inom lagens gränser

aldrig blifvit kränkt samt att yttrandefriheten behörigen respekterats.

Det nuvarande systemet voro sålunda grundadt på sam- och växelverkan

mellan de två myndigheter, som hade sig hufvudstadens administration

anförtrodd. Denna förbindelse mellan de olika myndigheterna uppehölles

enligt den nuvarande anordningen för Stockholm genom öfverståthållarens

samarbete med stadsfullmäktige och deras beredningsutskott,

under hvilket tillfälle gåfves att efter pröfning sammanjämka olika meningar,

men öfverståthållareämbetet befarade, att detta samarbete, som

enligt vunnen erfarenhet ländt de båda myndigheterna till ömsesidig

båtnad, skulle genom nu begärda förändringar i kommunalförordningen

i hög grad förringas.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge sig öfverståthållareämbetet

sakna tillräcklig anledning att till nådigt bifall förorda stadsfullmäktiges

ifrågavarande framställning. Skulle emellertid Eders Kungl.

Maj:t finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige och

hans ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemställde ämbetet,

att Eders Kungl. Maj:t behagade i sammanhang med däraf betingade

lagförändringar taga i nådigt öfvervägande behofvet af att i

kommunalförordningen för Stockholm blefve, utöfver hvad stadsfullmäktige

föreslagit, införda jämväl andra bestämmelser, genom hvilka det

nödvändiga sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet

och dess kommunalrepresentation bibehölles.

Med anledning af denna hemställan anmodade dåvarande chefen

för civildepartementet öfverståthållareämbetet att till Eders Kungl. Maj:t

inkomma med underdånigt yttrande rörande de särskilda bestämmelser,

som, därest omförmälda ordförandeskap och ledamotskap skulle komma

att upphöra, syntes öfverståthållareämbetet böra i kommunalförordningen

införas för att bibehålla sambandet mellan hufvudstadens administrativa

myndighet och dess kommunalrepresentation.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

Öfverståthållareämbetet, som åt särskilde kommitterade uppdrog

frågans utredning, öfverlämnade till Eders Kungl. Maj:t med underdånig

skrifvelse den 29 mars 1902 ett af kommitterade afgifvet förslag till

de särskilda bestämmelser, som under förutsättning af bifall till de af

stadsfullmäktige ifrågasatta ändringar borde meddelas i kommunalförordningen

utöfver dem, om hvilka stadsfullmäktige gjort framställning;

och åberopade öfverståthållareämbetet såsom eget underdånigt yttrande

det af kommitterade afgifna betänkande.

I detta betänkande erinra kommitterade först, att i följd af stadgandet

om öfverståthållarens själfskrifna ordförandeskap hos stadsfullmäktige,

och då öfverståthållaren icke allenast jämlikt 33 § i kommunalförordningen

varit ledamot i stadsfullmäktiges beredningsutskott

utan äfven därstädes från början af kommunalförordningens tillkomst

alltjämt fört ordet, han dittills haft till åliggande och varit i tillfälle

att med särskild uppmärksamhet följa verkställigheten af stadsfullmäktiges

beslut och förvaltningen af kommunens gemensamma angelägenheter.

I händelse stadsfullmäktiges framställning bifölles och den ifrågasatta

förändringen genomfördes, borde på samma gång i kommunalförordningen

införas ett stadgande, som tydligen utmärkte, att förändringen

lämnade öfverståthållarens skyldighet att ägna sin uppmärksamhet

åt kommunens angelägenheter oberörd, så att hans maktpåliggande

ämbetsplikt i detta hänseende kvarstode såsom gällande med

oförminskad kraft och i lika hög grad efter förändringen som före densamma.

Genom ett stadgande i omförmälda syfte förekommes, att förändringens

innebörd och räckvidd missförstodes eller blefve föremål för

skiljaktiga meningar. Stadgandet förringade icke i något hänseende

hufvudstad ens invånares lagfästa rätt till själfstyrelse och vore ägnad t

att underlätta en för hufvudstaden fördelaktig samverkan emellan öfverståthållaren

å ena samt å andra sidan stadsfullmäktige, beredningsutskottet,

nämnderna och stadens tjänstemän, af hvilka senare öfverståthållaren

borde säkrare kunna påräkna tillbörligt tillmötesgående, om

hans ifrågavarande ämbetsplikt funnes uttryckt i kommunalförordningen,

än om den där saknades. Stadgandet tillgodosåge slutligen de anspråk,

som från det allmännas sida skäligen kunde framställas i syfte att betrygga

statens viktiga intressen i hufvudstaden.

Som 5 § i kommunalförordningen för Stockholm innehölle föreskrifter

om verkställigheten och förvaltningen, syntes det föreslagna

stadgandet lämpligast böra tilläggas samma § såsom ett fjärde moment.

Vidare anförde kommitterade, att stadsfullmäktige uti 19 § af kommunalförordningen

för Stockholm, hvilken § föreskrefve, att stadsfull
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:0 15.

mäktige skulle sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni,

oktober och december månader samt däremellan så ofta öfverståthållaren

funne sådant af nöden, föreslagit en ändring, hvarigenom öfverståthållaren

skulle frånhändas all rätt att påkalla sammanträde med

stadsfullmäktige. Då det torde vara af synnerlig vikt, att stadsfullmäktige

sammanträdde, jämväl när öfverståthållaren det äskade, hvilket

för öfrigt vore analogt med föreskriften i förordningen om kommunalstyrelse

i stad § 34, hemställdes att, i händelse 19 § erhölle den ordalydelse,

stadsfullmäktige föreslagit, ett moment måtte läggas till paragrafen

af innehåll, att sammanträde skulle hållas, jämväl då öfverståthfdlaren

det äskade för behandling af uppgifvet ärende.

Därest det själfskrifna ordförandeskapet upphörde, hemställde kommitterade

vidare, att i kommunalförordningen för Stockholm måtte införas,

att öfverståthållaren skulle skriftligen underrättas om stadsfullmäktiges

sammanträden. En dylik föreskrift saknades och hade hittills

varit obehöflig, enär öfverståthållaren själf utsatte tiden för sammanträdena.

På grund häraf, och i likhet med hvad som i förordningen

om kommunalstyrelse i stad § 35 stadgades, föresloges, att 20 § i kommunalförordningen

för Stockholm erhölle ett tillägg i detta syfte.

Såsom ordförande hade öfverståthållaren bestämt tid för sammanträdena

och därvid kunnat afpassa tiden med hänsikt till ledighet från

andra ämbetsgöromål, så att han varit oförhindrad att i regeln bevista

sammanträdena, hvarigenom han varit satt i tillfälle att regelbundet kunna

följa ärendenas behandling och taga kännedom om stadsfullmäktiges

beslut. Efter upphörandet af själfskrifvenheten vore det icke säkert,

att den valde ordföranden vid utsättande af sammanträdena toge hänsyn

därtill, att öfverståthållaren vore oförhindrad tillstädeskomma.

Men det torde vara af vikt, att besluten under alla förhållanden bringades

till hans kännedom. På det att sådant alltid måtte ske, föreslogo

kommitterade införande i kommunalförordningen för Stockholm

af ett med 43 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad angående

delgifvandet af stadsfullmäktiges beslut öfverensstämmande stadgande,

som syntes lämpligen kunna inskjutas i 24 §.

I 47 § af förordningen om kommunal styrelse i stad stadgades, att

magistraten skulle vägra handräckning till verkställighet af beshit, i

händelse underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits. Något

sådant stadgande funnes icke i Stockholms kommunalförordning, sannolikt

af det skäl, att öfverståthållaren ansetts, såsom ordförande hos

stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet, kunna utöfva tillräcklig

och verksam kontroll därå, att underställning skedde i de fall,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

däi den vore föreskrifven. Om den ifrågasatta förändringen genomfördes

och öfverståthållarens omförmälda ordförandeskap och ledamotskap

upphörde,. ansåge kommitterade, att öfverståthållareämbetet borde

berättigas att, i likhet med magistraterna i rikets öfriga städer, förbjuda

verkställighet af icke behörigen underställdt beslut. Åf sådan anledniug

föreslogo kommitterade, att 32 § i kommunalförordningen för

Stockholm måtte erhålla en i sådan riktning ändrad lydelse.

Uti infordrad t, den 24 september 1902 afgifvet underdånigt yttrande

hafva stadsfullmäktige förklarat sig ej hafva någon erinran att

göra mot kommitterades ofvanberörda förslag till ändringar i kommunalförordningen

för Stockholm, men hafva, med afseende å motiveringen

till det^ föreslagna tillägget till 5 § i kommunalförordningen, framhållit,

att ifrågavarande tilläggsstadgande icke finge anses innebära någon

utvidgad bestämmanderätt för öfverståtliållaren med afseende å kommunens

angelägenheter, utöfver hvad i gällande författningar redan funnes

stadgadt.

Det lärer väl icke kunna förnekas, att det ligger en viss oegentlighet

i det förhållandet, att stadsfullmäktige i Stockholm icke i likhet

med motsvarande representationer i do andra städerna själfve utse sin

ordförande. Det synes mig därför, som om den önskan att vinna ändring

härutinnan, hvilken vid upprepade tillfällen kommit i dagen och som

nu tagit sig uttryck i en framställning från stadsfullmäktige, borde

vinna afseende, därest ej omständigheter föreligga, som utgöra hinder

däremot. Hvad i ärendet förekommit synes mig icke gifva vid handen,

att sådant hinder förefinnes. Att det är önskvärdt att ett visst samband

finnes emellan den administrativa och de kommunala myndigheterna

är gifvet. Men detta samband synes mig skola kunna fullt så väl,

om icke bättre, upprätthållas, därest öfverståtliållaren beredes möjlighet

att, befriad från ordförandeskapet, deltaga i förhandlingarna i alla hos

stadsfullmäktige förekommande ärenden. Genom en sådan anordning får

han ett rikt tillfälle att göra sin sakkunskap och sitt inflytande gällande,

under det att hans ledning från ordförandeplatsen måste vara af hufvudsakligen

formell art. Väl att märka är vidare, att genom stadgandet

därom, att stadsfullmäktiges beslut skola i vidsträckt omfattning underställas

öfverståthållareämbetets pröfning, en synnerligen effektiv kontroll

å stadsfullmäktiges verksamhet förefinnes. Genom de föreskrifter, som

den utaf öfverstathallareämbetet tillsätta kommittéen föreslagit och

hvilka jämväl stadsfullmäktige för sin del förordat, har ytterligare

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 7 b Höft. ;5

s. 18 Kontrollera mot PDF

be C

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.

aranti vunnits för en väl afvägd samverkan mellan den administrativa

lyndigheten och den kommunala representationen.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag skäl förefinnas för vidtagande

af den ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,

som nu ifrågasatts; och har jag i afseende å själfva formuleringen

endast funnit några förtydligande jämkningar böra göras.

Departementschefen uppläste härefter förslag till lag angående

ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm

den 23 maj 18G2 samt hemställde, att samma förslag måtte för Riksdagen

till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i

nåder lämna bifall; och skulle proposition af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen

aflåtas.

Ex protocollo:

E. K. Almqvist.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1903:4 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 m s. 9 i texten