I anledning af en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention angående beskattningen af socker
1903-01-30 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1903:43, I anledning af en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention angående beskattningen af socker
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
1
N:o 43.
Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen i anledning af
en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902
antagen konvention angående beskattningen af socker;
gifven Stockholms slott den 30 januari 1903.
Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver finansärenden
för denna dag jämte den däri omförmälda, å internationell
konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konvention rörande beskattningen
af socker, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att i anledning af samma konvention, som redan ratificerats af Tyskland,
Belgien, Frankrike, Storbritannien och Irland samt Nederländerna,
och hvilken med säkerhet antages skola blifva ratificerad jämväl af
Österrike-Ungern,
dels besluta, att under den tid, konventionen är för Sverige gällande,
socker, kommande från länder, hvilka bevilja premier för tillverkning
eller utförsel, skall, då sockret införes på svenskt område, i enlighet
med bestämmelserna i artikel 4 beläggas med en särskild afgift till
det lägsta belopp, sistnämnda artikel i sådant afseende bestämmer,
dels medgifva, att under den tid, konventionen är för Sverige
gällande, införsel af socker, tillverkadt vare sig i de fördragsslutande
staterna eller i de af dessa staters kolonier eller besittningar, som i
artikel 5 omförmälas, må ske till lägsta tullsats,
dels ock förklara, att rörsocker och betsocker icke skall vid införsel
till Sverige under nyss nämnda tid beläggas med olika afgifter.
Bih. till Riksd. Frot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 29 Höft. 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Ernst Meyer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Regent en i statsrådet å Stockholms
slott den 30 januari 1903.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde i underdånighet:
Sedan
gammalt har inom de flesta europeiska stater sockret utgjort
en i statsfinansiellt hänseende särdeles betydelsefull vara. I anledning
häraf och med hänsyn till det ekonomiska intresse, som för
stora betodlande jordbruksdistrikt i flertalet europeiska länder varit
förenadt med den inhemska sockerindustriens ställning och utveckling,
har denna industri från statsmakternas sida rönt en uppmuntran, som
särskildt på grund af sättet för sockerbeskattningens anordnande redan
tidigt framkallade en produktion, som öfversteg den inhemska konsumtionens
behof. Beskattningen å den inhemska produktionen anordnades
nämligen i regel till en början så, att skatten utgick efter mäugden
af den i produktionen använda råvaran eller förbrukade sockerbetor
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 43.
och under förutsättning att betorna lämnade socker efter en viss gifven
procent af betornas vikt. Då emellertid det rendement, som sålunda
beräknades, i allmänhet var lägre än det verkliga utbytet, men restitution
af skatt ägde rum efter det beräknade sockerutbytet för hvarje
viktenhet exporteradt socker, medförde denna restitution i verkligheten
en förmån eller premie för exportören. När sedermera efter hand
råämnesbeskattningen i de särskilda länderna utbyttes mot beskattning
af produceradt socker, produktbeskattning, eller af till konsumtion utlämnadt
socker, konsumtionsbeskattning, blef visserligen allt produceradt
eller till konsumtion utlämnadt socker beskattadt. Men premieringen
af sockerexport upphörde likväl icke därmed. Genom direkta premier
eller indirekt genom förmåner, som i en eller annan form komma
exportörerna till godo, premieras nämligen fortfarande sockerexport.
De system för premieringen, hvilka därvid följas, äro, såsom man kan
inhämta af en i förevarande ämne nyligen utkommen redogörelse*), lika
många som de stater, hvilka förse den internationella marknaden med
betsocker.
Berörda exportpremier tillika med de höga tullskydd, medelst
hvilka staterna sökt bevara den inhemska marknaden för den inhemska
produktionen, hafva emellertid fört med sig vissa för respektive stater
och konsumenter särdeles betungande konsekvenser. Produktionen
öfverstiger för hvarje år med allt större belopp den årliga konsumtionen.
Följden häraf har blifvit, att priset för det socker, hvilket exporteras,
allt mer sjunkit och icke sällan understigit produktionskostnaden. Att
fabrikanterna det oaktadt funnit med sin fördel förenligt att fortsätta
med export, har berott ej allenast på exportpremierna utan ofta nog
i ännu högre grad på det förhållandet, att fabrikanterna af försäljningen
å den inhemska marknaden kunnat förskaffa sig en vinst,
som mer än betäckt förlusten å exporten. Skillnaden mellan de
skatter eller afgifter, som träffa utländskt socker, och de skatter
eller afgifter, hvilka det inhemska sockret är underkastadt, eller den
så kallade surtaxe, är i regel så stor, att sockerfabrikanterna genom
sammanslutning i ring eller kartell med eller utan statens autorisation
kunna, oberoende af sockrets försäljningspris å världsmarknaden, bestämma
prisen å den inhemska marknaden. De pris, sockerkonsumenterna
inom produktionslandet således fått betala till förmån för
sockerexporten, hafva emellertid indirekt äfven verkat hämmande på
statens skatteintäkter å sockret. En sådan stegring af den inhemska
konsumtionen, hvarigenom staten skolat kunna göra sig ersatt för
*) Ekonomisk Tidskrift 1902, käft. 7.
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
premieringen af sockerexporten, har nämligen till följd af de höga
sockerprisen inom landet uteblifvit.
Dessa för stat och konsumenter ofördelaktiga följder af det rådande
systemet hafva emellertid icke inskränkt sig till de betsockerexporterande
länderna. Stater, hvilka såsom England innehafva rörsockerproducerande
kolonier, hafva sett dessa koloniers välstånd hotadt
genom rörsockrets underlägsenhet i konkurrensen med det genom
premier, tull och andra förmåner gynnade betsockret.
På grund af dessa förhållanden hafva från de staters sida, för
hvilka premiesystemets skadliga verkningar varit mest kännbara, upprepade
gånger försök gjorts att återställa pris- och exportförhållandena
inom sockerindustrien i ett normalt läge. De senaste decenniernas
arbeten i nämnda riktning hafva dock först nu krönts med ett så till vida
lyckligt resultat, att för närvarande föreligger till ratificerande af respektive
stater en af ombud från flertalet sockerproducerande europeiska
länder undertecknad, å konferens i Bryssel utarbetad konvention i ämnet.
På inbjudning af belgiska regeringen sammanträdde sommaren
år 1898 i Bryssel ombud för Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien,
Spanien, Frankrike, Storbrittannien, Nederländerna, Ryssland och Sverige
för behandling af frågan om borttagande af premier å socker jämte
dithörande frågor. Konferensens första sammanträde, därvid såsom
Sveriges ombud närvoro dåvarando ministern vid belgiska hofvet
grefve A. L. F. Gyldenstolpe och fabriksdisponenten Carl Tranchell,
ajournerades emellertid snart i anledning af uppkommen meningsskiljaktighet
rörande ämnet för förhandlingarna. Frankrike, som till
de premier, hvarom konferensens förhandlingar skulle röra sig, endast
ville hänföra direkta exportpremier men ej andra förmåner, hvarmed
sockeriudustrien gynuades, bestred liksom ock Ryssland, att till föremål
för förhandlingarna finge göras ländernas inre finanslagstiftning,
äfven om däraf följde större indirekt skydd för sockerfabrikationen.
Sedan emellertid genom underhandlingar mellan franska regeringen å
ena sidan samt tyska och österrikisk-ungerska regeringarna å andra
sidan de från Frankrikes sida vid nämnda sammanträde uttalade betänkligheter
häfts, höll konferensen, på inbjudning af belgiska regeringen,
ett nytt sammanträde, som började i december år 1901, och vid hvilket
utom förenämnda länder, med undantag af Ryssland, jämväl Italien och
Rumänien läto representera sig. Detta konferensens senare sammanträde,
därvid Sverige representerades, förutom af förbemälde Tranchell,
i grefve Gyldenstolpes ställe af dennes efterträdare på ministerposten
i Bryssel grefve A. M. H. Wrangel, afslutades den 5 mars 1902, sedan
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
en konvention af den lydelse, bil. litt. — vid detta protokoll utvisar,
undertecknats af ombuden från alla representerade länder med undantag
af det betsockerexporterande Rumänien.
Denna konvention, som synes innebära en lycklig lösning af de
till konferensens behandling känskjutna frågor, är afsedd att gälla
under fem år från den 1 september 1903 och därefter allt fortfarande
år efter år, om icke uppsägning från någon fördragsslutande makts
sida sker.
Innan ratificering af konventionen för Sveriges del äger rum,
bör emellertid Riksdagens beslut rörande vissa af konventionens bestämmelser
inhämtas. Riksdagens beslut i nämnda afseende kan visserligen
icke fattas, innan den i konventionen för ratificeringen angifna
tiden eller den 1 februari 1903 tilländagått, men, enligt hvad inhämtadt
blitvit, möter likväl icke, om Riksdagen skulle godkänna berörda bestämmelser,
hinder för Sverige att genom ratifikation inom närmaste
tiden efter nämnda dag ansluta sig till konventionen på de däri för
Sverige angifna villkor.
Dessa villkor äro, såsom af konventionen framgår, för Sverige
gynnsamma. I konventionen göres nämligen i fråga om förpliktelser
en ganska afsevärd skillnad mellan exporterande och icke exporterande
länder. De förra äro sålunda skyldiga, att enligt artikel 1 afskaffa de
direkta och indirekta premier, som produktionen eller exporten af
socker kan åtnjuta, och att icke införa dylika premier under hela den
tid, konventionen kommer att gälla; att enligt artikel 2 ställa råsockerfabriker
och sockerraffinaderier under ständig och verksam kontroll;
samt att enligt artikel 3 begränsa tilläggsafgiften (surtaxe) till 6 francs
för 100 kilogram för raffineradt och därmed likartadt socker och till
5,50 francs för annat socker.
Från de i nämnda artiklar omförmälda förpliktelser är Sverige
liksom Spanien och Italien på grund af artikel 6 fritaget, så länge
sockerexport icke äger rum. Skulle nämnda länder emellertid öfvergå
till att vara sockerexporterande i den här afsedda betydelse, åligger
det dem att senast inom ett år från den tidpunkt, då den i artikel 7 omförmälda
ständiga kommissionen funnit så vara händelsen, bringa lagstiftningen
rörande behandlingen af socker i öfverensstämmelse med
konventionens förenämnda bestämmelser. Af öfriga stadganden i konventionen,
hvilka skola gälla för samtliga fördragsslutande makter
och således omedelbarligen äfven för Sverige, äro de i artikel 4 gifvetvis
de mest betydelsefulla. För att icke genom borttagandet af premierna
för sockerexport gynna exporten från de premiebetalande länder,
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 43.
hvilka icke ansluta sig till konventionen, bestämmer artikel 4, att
socker från sistberörda länder skall beläggas med en särskild afgift,
som icke får understiga beloppet af de direkta eller indirekta premier,
som betalas af ursprungslandet. Medan man således genom detta
stadgande och stadgandet i artikel 8, afseende att förhindra, det premieradt
socker, som transiterat en fördragsslutaude stats område, komme
i åtnjutande af de af konventionen härflytande förmåner, sökt förekomma
en ojämn konkurrens med premiebetalande land, har man å
andra sidan genom bestämmelserna i artikel 5 velat bereda exporten
från hvart och ett af de fördragsslutaude länderna den största möjliga
likställighet i fråga om konkurrensmöjligheter. Enligt sistnämnda artikel
skall sålunda hvarje land, som ansluter sig till konventionen, behandla
alla öfriga fördragsslutande makter såsom mest gynnad nation vid
sockerimport, hvarjämte artikeln förbjuder, att import af rörsocker och
betsocker af fördragsslutande makt belägges med olika afgifter. För
att öfvervaka tillämpningen af ifrågavarande bestämmelser samt i
tvistiga och andra i artikel 7 nämnda fali upptaga och pröfva uppkomna
eller i artikeln eljest nämnda frågor, skola de fördragsslutande
makterna inrätta en ständig kommission. Denna kommission skall bestå
af delegerade för de fördragsslutande staterna och med densamma
skall förenas en ständig byrå. Kostnaderna för kommissionens och
den ständiga byråns organisation och verksamhet — med undantag af
traktamente och ersättning till de delegerade, som böra betalas af deras
respektive länder — skola bestridas af alla de fördragsslutande staterna
och fördelas mellan dem på sätt kommissionen bestämmer. Den på
Sverige årligen belöpande delen af nämnda kostnader har beräknats
till omkring 1,000 francs.
I anledning af denna konvention hafva kommerskollegium och
generaltullstyrelsen, på grund af nådig befallning, den 25 mars 1902
gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande. Ämbetsverken hafva däri
såsom sin mening uttalat, att upphäfvandet af direkta och indirekta
premier samt den reduktion af det nuvarande höga skyddet för den inhemska
marknaden, som med konventionen afsåges, likasom de med
nuvarande förhållanden förenade olägenheter egentligen ägde betydelse
endast för de länder, hvilka antingen producerade betsocker för export
eller ock hade rörsockerproducerande kolonier. Däremot skulle de
länder, hvilka i likhet med vårt land blott producerade betsocker till
eget behof, intaga en helt annan ställning och oberoende af internationella
överenskommelser kunna ordna sin sockerbeskattning så, att
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
både producenters och konsumenter intressen behörigen tillgodosåges.
Konventionen skulle för länder af sistnämnda kategori näppeligen
medföra annan verkan än, under förutsättning af oförändrad sockertull,
möjligen någon stegring af sockerprisen; och om denna eventuella
verkan af förändringen redan i och för sig icke borde anses särskildt
eftersträfvansvärd, skulle densamma, därest den i sin ordning gåfve
anledning till stegrad sockerproduktion inom landet, ännu mindre kunna
anses såsom någon fördel, förutsatt att vi icke kunde på den utländska
marknaden upptaga täflan med länder, som vore mera gynnsamt ställda
i afseende å villkoren för sockerproduktion. Skulle åter under normala
afsättningsförhållanden å den allmänna sockermarknaden — hvilka förhållandens
återinträde icke torde påverkas af, huruvida Sverige biträdde
konventionen eller icke — förutsättningar för produktion här i landet
af socker till export kunna anses förefinnas, torde antagligen hinder
icke möta att först framdeles, när detta förhållande konstaterats, vinna
tillträde till konventionen på däri stadgade allmänna villkor, hvilka
enligt artikel 6 jämväl, i händelse af definitivt tillträde nu genast,
skulle för Sveriges del tillämpas, så snart export härifrån landet komme
till stånd.
Ämbetsverken, som härefter ingått i granskning af de förpliktelser,
Sverige genom ett omedelbart tillträde till konventionen skulle
ikläda sig, hafva funnit, att ingendera af de i artiklarne 5, 7 och 8
omförmälda förpliktelser skulle medföra någon som hälst olägenhet för
landet. Äfven om vår tulltaxa inrymde differentialtullar, torde med
afseende å vår sockerindustris redan vunna utveckling bestämmelsen i
artikel 5 sakna reel betydelse, och bestämmelsen i artikel 8 innebure
endast förpliktelse att såsom villkor för förtullning här i riket af utländskt
socker enligt här allmänt gällande tullsats fordra företeende af
produktionsbevis, ett åtagande, som allra minst för ett land, hvilket
endast undantagsvis importerade socker, kunde väcka någon betänklighet.
Däremot hafva ämbetsverken ansett, att det icke vore fullt lika
tydligt, att icke den förpliktelse, som i händelse af konventionens ratificerande
för Sveriges del skulle omedelbart åligga oss enligt artikel
4, eller skyldigheten att tillämpa kompensationstull för socker från de
länder, hvilka beviljade produktions- eller exportpremier för sådan vara,
skulle kunna medföra olägenhet för oss. Visserligen hade man under
konferensens förhandlingar icke ifrågasatt annat än att denna förpliktelse
skulle låta sig förena äfven med traktatsbestämmelse angående behandling
såsom mest gynnad nation, och vid tyska riksdagens sam
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
manträde den 1 mars 1902 hade från regeringens sida det uttalande
fällts, att, lika väl som Tyskland fått finna sig däri, att af Förenta
staterna differentialtull tillämpats å tyskt socker, de stater, som ej biträdde
ifrågavarande konvention, hädanefter finge hålla till godo med
differentialtullar från deras sida, hvilka anslöte sig till konventionen.
Ämbetsverken tilltrodde sig icke att bedöma, huruvida en sådan tolkning
i hvarje fall kunde göras gällande, oafsedt olikhet i de respektive
ländernas maktställning, men ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida
icke antagas kunde, att land, som icke låtit sig å konferensen
representera och som, oaktadt saknaden af formlig öfverenskommelse
angående behandling såsom mest gynnad nation, dock hittills tillämpat
ett sådant förfärande gent emot Sverige, af kompensationstullars påläggande
från Sveriges sida skulle kunna hämta anledning till repressalier.
Vidare hafva ämbetsverken i fråga om de förpliktelser, hvilka enligt
konventionen skulle åligga Sverige, i händelse Sverige blefve
sockerexporterande, funnit den i artikel 3 lämnade bestämmelsen, att
tullsatserna icke finge mer än med vissa belopp öfverskjuta en konsumtionsskatt
å det inhemska sockret, innebära en ganska vidtgående
förpliktelse. De förändringar, den afsåge, vore af så stor betydelse,
att de icke torde böra förekomma, utan att en förutgående noggrann
undersökning ådagalagt, att villkoren för fortfarande export kunde antagas
verkligen förefinnas och framför allt, att den föreskrifna ansenliga
reduktionen af skyddet för den inhemska marknaden icke medförde
fara för vår sockerindustri. Det vore vid sådant förhållande af vikt,
att villkoren för att Sverige skulle anses icke tillhöra de sockerexporterande
länderna, blefvo mera noggrann! bestämda än nu vore fallet.
Äfven med en tillfällig export vare sig af inhemsk tillverkning eller,
såsom år 1893 ägde rum, af utländskt socker, som inom Sverige raffinerats,
torde nämligen, enligt lydelsen af artikel 6, villkoret för Sveriges
undantagsställning svårligen kunna anses fortfarande upprätthållet.
Under sådana omständigheter har det icke synts ämbetsverken
vara ställdt, utom allt tvifvel, att icke tilläfventyrs bestämmelserna i
artikel 6 skulle kunna leda till vanskligheter och olägenheter för landet;
och ansåge ämbetsverken, med afseende å hvad sålunda och i öfrigt
anförts, sig icke kunna uttala annat omdöme, än att konventionens
ratificerande för Sveriges del under nuvarande förhållanden icke torde
kunna antagas innebära fördel för landet men väl kunna medföra vissa
och ganska afsevärda olägenheter.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 29 Höft.
9
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
För den händelse emellertid att en sådan åtgärd skulle finnas
påkallad, syntes det ämbetsverken, att, då meddelande af de närmare
bestämmelser angående produktionsbevis, som af artikel 8 föranleddes,
torde komma att grundas på förslag af den blifvande öfvervakningskommissionen,
för närvarande vidare verkställigbetsåtgärder icke af
konventionens biträdande föranleddes än beredande af erforderliga medel
för deltagande i kostnaderna för bemälda kommission med tillhörande
byrå samt undanrödjande af det hinder, som, i brist af bestämmelse angående
differentialtullar å socker, mötte för eventuellt åsättande af
kompensationstull enligt artikel 4.
Anser man i likhet med ämbetsverken, att konventionen icke
skulle för Sverige innebära annat än en prisförhöjning å sockret, måste
naturligen Sveriges biträdande af konventionen betraktas såsom mindre
fördelaktigt eller åtminstone betydelselöst. Vid bedömandet af konventionen
får dock icke förbises, att, äfven om densamma ej kan för Sverige
medföra någon strax förnimbar fördel, nu rådande exportförhållanden
dock kunna föranleda olägenheter, som göra Sveriges anslutning till konventionen
önskvärd. Under senare åren bar sockrets exportpris bestämts
ej blott af naturliga produktionsförhållanden utan äfvon och till ej ringa
grad genom konstlade medel, såsom exportpremier och fabrikskarteller,
på bvilka vårt land ej ensamt kan öfva något inflytande. De olägenheter
både för sockerindustrien och betodlingen samt därmed äfven för
jordbruket i några af landets provinser, som häraf kunna uppstå, skulle
vid Sveriges anslutning till konventionen kunna förekommas eller
åtminstone mildras genom konventionens bestämmelser.
Om alltså starka skäl redan nu tala för, att Sverige biträder
konventionen, torde äfven tanken på framtiden bjuda, att Sverige icke
underlåter att begagna sig af det erbjudna tillfället att på synnerligen
fördelaktiga villkor komma i fullt åtnjutande af konventionens fördelar.
Äfven om de af ämbetsverken uttalade betänkligheter mot biträdandet
skulle tillmätas någon vikt finnes knappast anledning att anse dem
vara af större betydelse. Särskildt gäller detta frågan om den särskilda
afgiften enligt artikel 4 eller kompensationstullen.
I fall nämligen Sverige på grund af nämnda artikel skulle nödgas
ålägga socker från något land en sådan tull, kommer i händelse Sveriges
rätt härtill skulle bestridas af produktionslandets regering, afgörandet
af tvisten att tillkomma den permanenta kommissionen i Bryssel och dess
afgörande att vinna samtliga de fördragsslutande makternas understöd.
Med tillämpning af konventionens bestämmelser kommer säkerligen
sockerexporten från de premiebetalande länder, hvilka icke ansluta
11
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 43.
sig till konventionen, i ett sämre prisläge å världsmarknaden än exporten
från de fördragsslutande staterna. Den del af produktionen inom förstnämnda
länder, som icke kan vinna afsättning genom inhemsk konsumtion,
söker sig då naturligen till de marknader, där importen icke
genom differentialtullar försvåras. Utan att vilja påstå att under alla
förhållanden sockerindustrien inom Sverige häraf skulle blifva lidande,
kan jag dock icke förbise, att olägenheter för densamma kunna åt
nämnda anledning uppstå. Det skydd, som då kunde vinnas genom
införande af differentialtullar, är Sverige visserligen oförhindradt att
tillgripa. Men om, såsom ämbetsverken ifrågasatt, påläggandet af dylika
tullar kan gifva anledning till repressalier från länder, hvilkas sockerexport
däraf träffas, synes det mig, som om en dylik fara vore mycket
större, om Sverige bestämde dylika tullar utan samförstånd med andra
makter, än om det skedde i enlighet med en mellan flertalet europeiska
stater afslutad konvention. Skulle Sverige för sådant ändamål framdeles
vilja biträda konventionen, kan man visserligen antaga, att hinder därför
icke skall möta. Därvid torde dock icke —- såsom ämbetsverken förutsätta
— vara gifvet, att för Sveriges anslutning till konventionen icke
komme att uppställas andra villkor än de, som för Sveriges del nu i
konventionen stadgas. För Sveriges liksom för hvarje nytiliträdande
makts anslutning till konventionen torde nämligen under sådana förhållanden
fordras vidtagandet af de ändringar i skattelagstiftningen,
som betingas af bestämmelsen i artiklarne 1, 2 och 3. Sverige skulle
i så fall hafva försuttit, det nu erbjudna tillfället att på särskildt förmånliga
villkor biträda konventionen.
Om den i artikel 4 omförmälda förpliktelse således enligt min
mening icke bör afhålla Sverige från att godkänna konventionen, torde
ännu mindre några betänkligheter böra möta mot de i artiklarne 5, 7
och 8 stadgade förpliktelser. På grund af gällande traktater kan redan
nu en hvar af de fördragsslutande staterna i regel göra anspråk på
den enligt artikel 5 dem förbehållna behandling såsom mest gynnad
nation i handeln med Sverige. Äfven om under konventionstiden
någon af nämnda traktater upphör att gälla, torde en af konventionen
föranledd utsträckning af berörda bestämmelse hvad angår handeln med
socker icke komma att på något ofördelaktigt sätt inverka på Sveriges
sockerindustri, men väl, därest export af socker fråu Sverige komme
att äga rum, vara till fördel för samma industri. Det i artikeln 5 meddelade
förbud att belägga rörsocker och betsocker med olika afgifter
synes vara af ringa eller ingen betydelse för andra än stater med rörsockerproducerande
kolonier. De med rörsockrets införande å den
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
europeiska marknaden förenade transportkostnader försvåra gifvetvis
hvarje för den med tullskydd gynnade betsockerindustrien menlig konkurrens
å den inhemska marknaden.
Till dessa nu omförmälda förpliktelser skulle Sveriges åtagande
genom anslutning till konventionen i hufvudsak inskränka sig, så länge
Sverige icke exporterar socker. Skulle emellertid sockerfabrikationen
inom landet framdeles kunna verkställas under så gynnsamma förhållanden,
att export verkligen kunde äga rum, måste Sverige enligt
artikel 6 för tillgodonjutande af konventionens förmåner ställa sig
till efterrättelse jämväl föreskrifterna i artiklarne 1, 2 och 3. I händelse
exporten vore lönande och utsikterna för dess fortvaro goda,
skulle en af bestämmelserna i sistnämnda artiklar påkallad ändring i
vår skattelagstiftning säkerligen allenast vara till landets bästa.
^Enligt ämbetsverkens förmenande skulle, äfven om export endast
tillfälligtvis . ägde rum, förberörda förpliktelser kunna inträda till följd
däraf, att vid konferensen icke med full tydlighet angifvits, när en stat
skall anses vara sockerexporterande. Men äfven om bestämmelserna
härutinnan icke äro fullt tillfredsställande, torde dock denna brist vara
af mindre betydelse än ämbetsverken förmenat. Fullgörandet af de
ömsesidiga förbindelser, som konventionen innehåller, har naturligen
såsom artikel 12 jämväl angifver — gjorts beroende af hvarje stats
konstitutionella lagar. Skulle efter Riksdagens beslut i ämnet konventionen
af Kung], Maj:t för Sveriges del ratificeras, har Sverige
visserligen därigenom förbundits, hvad angår de för Sverige enligt
konventionen omedelbart åliggande förpliKtelser, men om under konventionstiden
export, hvarom artikel 6 förmäler, skall anses föreligga,
innebär, såsom af konferensens protokoll förden 24januari 1902
med all önskvärd tydlighet framgår, ratificeringen allenast förpliktelse
för svenska regeringen att för Riksdagen framlägga förslag i syfte att
bringa sockerbeskattningen i öfverensstämmelse med konventionens
tre första artiklar. Riksdagen har då fria händer att pröfva lämpligheten
af en sådan reform.
Af de förpliktelser, som i händelse af Sveriges anslutning till
konventionen omedelbarligen skulle åligga Sverige, torde den i artikel
7 lämnade föreskrift angående gäldandet af kostnader för den ständiga
kommissionen och dess byrå icke påkalla någon framställning hos Riksdagen.
Den jämförelsevis obetydliga del af dessa kostnader, som kommer
att drabba Sverige, lärer kunna, utan särskildt anslag, af till
Kungl. Maj:ts disposition ställda medel bestridas. Däremot torde för
konventionens ratificerande erfordras Riksdagens godkännande af de
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
i artiklarne 4 och 5 omförmälda förpliktelser. I fråga om förstnämnda
artikel synes det vara lämpligt, att Sverige vid bestämmande af eventuella
ditferentialtullar icke öfverskrider det i samma artikel för sådana
tullar fastställda minimum.
I anslutning till hvad jag sålunda anfört och under erinran att
enligt artikel 12 konventionen äfven efter Riksdagens godkännande af
förberörda förpliktelser icke förblifver bindande, om den icke ratificeras
af samtliga fördragsslutande stater, som för närvarande exportera socker,
får jag i underdånighet hemställa, att KuDgl. Maj:t ville i nådig proposition
föreslå Riksdagen att i anledning af ifrågavarande konvention,
som redan ratificerats af Tyskland, Belgien, Frankrike, Storbrittannien
och Irland samt Nederländerna, och hvilken med säkerhet antages skola
blifva ratificerad jämväl af Österrike-Ungern,
dels besluta, att under den tid, konventionen är för Sverige gällande,
socker, kommande från länder, hvilka bevilja premier för tillverkning
eller utförsel, skall, då sockret införes på svenskt område, i enlighet
med bestämmelserna i artikel 4 beläggas med en särskild afgift till
det lägsta belopp, sistnämnda artikel i sådant afseende bestämmer,
dels medgifva, att under den tid, konventionen är för Sverige
gällande, införsel af socker, tillverkadt vare sig i de fördragsslutande
staterna eller i de af dessa staters kolonier eller besittningar, som i
artikel 5 omförmälas, må ske till lägsta tullsats,
dels och förklara, att rörsocker och betsocker icke skall vid införsel
till Sverige under nyssnämnda tid beläggas med olika afgifter.
Med bifall till denna, af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen Regenten förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse,
bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hjalmar Retlig.
14
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 43.
Bilaga.
Öfversättning.
Konvention angående beskattningen af soeker.
Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung af Preussen, i Tyska Rikets
namn; Hans Majestät Kejsaren af Österrike, Konung af Böhmen m. rn.
och Apostolisk Konung af Ungern; Hans Majestät Belgiernas Konung;
Hans Majestät Konungen af Spanien och, i Dess namn, Hennes Majestät
Drottningen-Regentinnan; Franska Republikens President; Hans Majestät
Konungen af det Förenade Konungariket Stora Brittannien och Irland samt
af de Brittiska Besittningarne hinsides liafven, Kejsare af Indien; Hans
Majestät Konungen af Italien; Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna;
Hans Majestät Konungen af Rumänien; Hans Majestät Konungen
af Sverige och Norge, hafva i syfte å ena sidan att utjämna villkoren
för konkurrensen mellan de olika produktionsländernas betsocker och
rörsocker och å andra sidan att bidraga till utvecklingen af sockerkonsumtionen
samt, i betraktande af att detta dubbla mål icke kan nås
annat än genom afskaffande af premierna och begränsning af tilläggsafgiften
(surtaxe), beslutat att för detta ändamål afsluta en konvention
och hafva till Sina befullmäktigade ombud utsett:
Hans Majestät Tyske Kejsaren, Konung af Preussen, i Tyska Rikets
namn:
Herr grefve von Wallwitz, Dess envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire hos hans Majestät Belgiernas Konung;
Herr von Koerner, direktör vid Kejserl. utrikesdepartementet;
Herr Kiibn, geheime-öfverregeringsråd, föredragande råd vid Kejserl.
skattkammarämbetet.
Hans Majestät Kejsaren af Österrike, Konung af Böhmen m. m.
och Apostolisk Konung af Ungern:
15
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
För Österrike-Ungern:
Herr grefve Khevenhiiller Metsch, Dess envoyé extraordinaire
och ministre plénipotentiaire hos Hans Majestät Belgiernas Konung.
För Österrike:
Herr baron Jorkasch-Koch, afdelningschef vid Kejserl. och Kungl.
finansministeriet.
För Ungern:
Herr von Toepke, understatssekreterare vid Kungl. ungerska finansministeriet.
Hans Majestät Belgiernas Konung:
Herr grefve de Smet de Naeyer, minister för finanserna och för
allmänna arbetena, ministerpresident;
Herr Capelle, envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire,
generaldirektör för handels- och konsulatafdelningen vid utrikesministeriet;
Herr
Kebers, generaldirektör för afdelningen för tullar och acciser
vid ministeriet för finanser och allmänna arbeten;
Herr De Smet, generalinspektör för direkta skatter, tullar och
acciser vid ministeriet för finanser och allmänna arbeten;
Herr Beauduin, medlem af representantkammaren, industriidkare.
Hans Majestät Konungen af Spanien och, i Dess namn, Hennes
Majestät Drottningen-Regentinnan:
Herr de Villa Urrutia, Dess envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire hos Hans Majestät Belgiernas Konung.
Franska Republikens President:
Herr Gérard, envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire
hos Hans Majestät Belgiernas Konung;
Herr Bousquet, f. d. medlem af statsrådet, titulär generaltulldirektör:
Herr Delatour, medlem af statsrådet, generaldirektör vid »la caisse
des dépöts et consignations»;
Herr Courtin, medlem af statsrådet, generaldirektör för finansministeriets
afdelning för indirekta skatter.
Hans Majestät Konungen af det Förenade Konungariket Stora Brittannien
ock Irland samt af de Brittiska Besittningarne hinsides hafven,
Kejsare af Indien;
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
Herr Constantine Phipps, C. B., Dess envoyé extraordinaire oeli
ministre plénipotentiaire hos Hans Majestät Belgiernas Konung;
Sir Henrjr Primrose, K. C. B., C. S. I.;
Sir Henry Bergne, K. C. M. G.;
Herr A. A. Pearson;
Herr E. C. Ozanne.
Hans Majestät Konungen af Italien:
Herr Romeo Cantagalli, Dess envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire hos Hans Majestät Belgiernas Konung;
Herr Emil Maraini, deputerad i italienska parlamentet, industriidkare.
Hennes Majestät Drottningen af Nederländerna:
Jonkheer de Pestel, Dess envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire
hos Hans Majestät Belgiernas Konung;
Herr baron J. d’Aulnis de Bourouill, juris doktor, professor vid
universitetet i Utrecht;
Herr G. Eschauzier, industriidkare i Haag;
Herr A. van Rossum, industriidkare i Haarlem.
Hans Majestät Konungen af Sverige och Norge:
För Sverige:
Herr grefve Wrangel, Dess envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire hos Hans Majestät Belgiernas Konung:
Herr Carl Tranchell, industriidkare.
Hvilka, efter att hafva meddelat hvarandra sina respektive fullmakter,
som befunnos i god och behörig form, öfverenskommit om följande
artiklar:
Artikel 1.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att, från den dag
räknadt, då denna konvention träder i kraft, afskaffa de direkta och
indirekta premier, som tillverkning eller utförsel af socker åtnjuta, samt
att icke införa sådana premier under hela den tid, denna konvention
kommer att gälla. Vid tillämpningen af denna bestämmelse skola lika
med socker behandlas sockerlialtiga tillverkningar såsom konfityrer,
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
choklad, cakes, kondenserad mjölk och alla andra liknande tillverkningar,
som i afsevärd grad blifvit på konstlad väg tillsatta med socker.
Bestämmelsen i föregående moment omfattar alla de förmåner,
som genom staternas skattelagstiftning direkt eller indirekt beredas
de olika slagen af tillverkare, särskildt:
a) de direkta godtgörelser, som lämnas vid utförsel;
b) de direkta godtgörelser, som lämnas tillverkningen;
c) de totala eller partiella skattebefrielser, som tillgodokomma en
del af tillverkningen;
d) de förmåner, som uppstå därigenom, att det verkliga rendementet
öfverstiger det. i lag antagna;
e) de förmåner, som uppstå genom för högt tilltagen drawback;
f) de förmåner, som uppstå genom sådan tilläggsafgift (surtaxe),
hvilken öfverstiger det i artikel 3 fastställda belopp.
Artikel 2.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att å sockerfabriker
och sockerraffinaderier liksom äfven å fabriker för sockertillverkning
af melass tillämpa de för nederlag gällande bestämmelser samt
att ställa dem under ständig tillsyn dag och natt af koutrolltjänstemän.
För sådant ändamål skola fabrikerna vara så inrättade, att de
erbjuda full säkerhet mot hemligt undanskaffande af socker, och kontroiltjänstemänuen
äga tillträde till fabrikernas samtliga rum.
Kontrollböcker skola föras öfver ett eller flera af tillverkningens
olika stadier, och det färdiga sockret skall inläggas i särskilda magasin,
som erbjuda alla nödiga garantier för kontroll.
Artikel 3.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att begränsa tillläggsafgiften
(surtaxe), det vill säga skillnaden mellan beloppet af de
afgifter eller skatter, som påföras utländskt socker, och beloppet af de
afgifter eller skatter, som drabba inhemskt socker, till högst 6 francs
för 100 kilogram för raffineradt socker och sådant socker, som därmed
kan likställas, samt högst 5,5 0 francs för annat socker.
Denna bestämmelse afser icke tullsatsen vid införsel i de länder,
som icke frambringa socker; den äger icke heller tillämpning å biprodukter
vid tillverkning och raffinering af socker.
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 29 Höft.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
Artikel 4.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att vid införsel
till deras områden af socker, kommande från länder, hvilka bevilja
premier för tillverkning eller utförsel, belägga detsamma med en särskild
afgift.
Denna afgift må icke understiga beloppet af de i ursprungslandet
beviljade direkta eller indirekta premier. De höga parterna förbehålla
sig rätt att hvar för sig förbjuda införsel af premieradt socker.
För att beräkna storleken af de förmåner, som eventuellt härröra
af den i artikel 1 littera f) angifna tilläggsafgift (surtaxe), fråndrages
den i artikel 3 fastställda siffra från beloppet af nämnda tilläggsafgift:
hälften af skillnaden anses motsvara premien, dock med rätt för den i
enlighet med artikel 7 tillsatta ständiga kommission att, på begäran af
en fördragsslutande stat, pröfva den sålunda beräknade siffrans riktighet.
Artikel 5.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig ömsesidigt att
medgifva införsel till lägsta tullsats af socker, tillverkadt vare sig i de
fördragsslutande staterna eller i de af dessa staters kolonier eller besittningar,
som icke bevilja några premier, och på hvilka bestämmelserna
i artikel 8 äga tillämpning.
Rörsocker och betsocker må icke beläggas med olika afgifter.
Artikel 6.
Spanien, Italien och Sverige skola, så länge de icke utföra socker,
vara fritagna från de i artiklarna 1, 2 och 3 omförmälda förpliktelser.
Dessa stater förbinda sig att inom ett år eller förr, om så ske
kan, efter det att den ständiga kommissionen förklarat ofvanberörda
betingelse icke längre föreligga, bringa sin lagstiftning om socker till
öfverensstämmelse med denna konventions bestämmelser.
Artikel 7.
De höga fördragsslutande parterna öfverenskomma att inrätta en
ständig kommission med uppgift att öfvervaka utförandet af denna
konventions bestämmelser.
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
Denna kommission skall bestå af delegerade från de särskilda
fördragsslutande staterna, och med densamma skall en ständig byrå vara
förenad. Kommissionen väljer sin ordförande; den skall hafva sitt säte
i Bryssel och sammanträda på kallelse af ordföranden.
De delegerade skola hafva till uppgift:
a) att förvissa sig, huruvida i de fördragsslutande staterna någon
direkt eller indirekt premie lämnas för tillverkning eller utförsel af socker;
b) att förvissa sig därom, att de i artikel 6 om förmälda stater
fortfarande uppfylla den i artikeln förutsatta särskilda betingelse;
c) att förvissa sig, om premier förekomma i stater, som icke
biträdt konventionen, och uppskatta deras belopp för tillämpning af
artikel 4;
d) att afgifva yttrande rörande tvistiga frågor;
e) att pröfva framställningar om anslutning till sockerunionen
från stater, som icke deltagit i denna konvention.
Den ständiga byrån äger att samla, öfversätta, ordna och offentliggöra
alla slags upplysningar rörande sockerlagstifning och sockerstatistik
icke blott i de fördragsslutande staterna utan jämväl i
öfriga.
För att betrygga utförandet af ofvanstående bestämmelser skola
de fördragsslutande parterna på diplomatisk väg meddela den belgiska
regeringen för delgifvande åt kommissionen de lagar, förordningar och
reglementen om sockerbeskattningen, som äro eller varda gällande i
deras respektive länder, äfvensom statistiska uppgifter i de ämnen, som
utgöra föremål för denna konvention.
En hvar af de höga fördragsslutande parterna kan låta sig företrädas
i kommissionen af en delegerad eller af en delegerad jämte
biträdande delegerade.
Österrike och Ungern skola hvardera för sig betraktas såsom
fördragsslutande parter.
Kommissionen skall, på föranstaltande af belgiska regeringen,
första gången sammanträda i Bryssel, minst tre månader före denna
konventions trädande i kraft.
Kommissionens uppgift är endast att undersöka och pröfva. Rörande
alla frågor, som underställas kommissionen, skall afgifvas berättelse till
belgiska regeringen, som meddelar densamma till de intresserade staterna
och, därest begäran därom framställes af någon af de höga fördragsslutande
parterna, föranstaltar om sammankallande af en konferens
för att fatta de beslut eller vidtaga de åtgärder, hvilka påkallas af
omständigheterna.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
Dock skola de under litt. b) och c) omförmälda undersökningar
och uppskattningar vara bindande för de fördragsslutande staterna; de
bestämmas genom flertalsbeslut, hvarvid hvarje fördragsslutande stat
har eu röst, och besluten skola verkställas senast efter två månaders
förlopp. I fall någon af de fördragsslutande staterna anser sig böra
vädja mot ett af kommissionen fattadt beslut, bör den inom åtta dagar
efter erhållen del af beslutet begära ny behandling af kommissionen;
denna skall ofördröjligen sammanträda och inom en månad från det
vadet anmäldes fatta definitivt beslut. Det nya beslutet skall träda i
verkställighet senast inom två månader efter dess afgifvande. Enahanda
förfarande äger rum i fråga om pröfning af de under litt. e) nämnda
framställningar om anslutning till konventionen.
Kostnaderna för den ständiga byråns och kommissionens organisation
och verksamhet skola, med undantag för arfvode eller godtgörelse till
de delegerade, hvilka bestridas af deras respektive länder, bäras af samtliga
fördragsslutande stater och mellan dem fördelas på sätt kommissionen
bestämmer.
Artikel 8.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig, för sig själfva och
sina kolonier eller besittningar, med undantag för Storbrittanniens själfstyrande
kolonier och brittiska Ostindien, att vidtaga nödiga åtgärder
till förhindrande däraf, att premieradt socker, som transiterat en fördragsslutande
stats område, må komma i åtnjutande af denna konventions
förmåner på den marknad, dit det är bestämdt. Den ständiga kommissionen
skall härom framlägga nödiga förslag.
Artikel 9.
De stater, som icke deltagit i denna konvention, kunna på begäran
och med den ständiga kommissionens tillstyrkande få ansluta sig till
densamma.
Sådan begäran bör på diplomatisk väg göras hos belgiska regeringen,
som i händelse af bifall åtager sig att om anslutningen lämna
samtliga öfriga regeringar meddelande. Anslutningen medför af sig
själf åtagande af alla förpliktelser och åtnjutande af alla förmåner i
enlighet med denna konventions bestämmelser och träder i kraft från
och med den 1 september näst efter den belgiska regeringens meddelande
till de öfriga fördragsslutande staterna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
21
Artikel 10.
Denna konvention skall träda i kraft från och med den 1 september
1903.
Den skall förblifva gällande i fem år, räknadt från nämnda dag,
och, om ingen af de höga fördragsslutande parterna tolf månader före
utgången af dessa fem år för belgiska regeringen tillkännagifvit sin
afsikt att låta konventionen träda ur kraft, skall den förblifva gällande
under ett år och så vidare från år till år.
Därest någon af de fördragsslutande staterna skulle uppsäga konventionen,
skall sådan nppsägelse endast gälla för den ifrågavarande
staten; de öfriga staterna hafva intill den 31 oktober det år, under
hvilket uppsägningen skett, rätt att tillkännagifva sin afsikt att likaledes
utträda från den 1 september nästföljande år. Om uågon af
sistnämnda stater ämnar begagna sig af denna rätt, skall belgiska
regeringen inom tre månader sammankalla en konferens i Bryssel för
att öfverlägga om, hvilka åtgärder böra vidtagas.
Artikel 11.
Bestämmelserna i denna konvention skola tillämpas å de höga
fördragsslutande parternas provinser hinsides hafven, deras kolonier och
utländska besittningar. Härifrån undantagas dock de brittiska och
nederländska kolonierna och besittningarna, utom för hvad angår bestämmelserna
i artiklarne 5 och 8.
De brittiska och nederländska koloniernas och besittningarnes
ställning bestämmes i öfrigt genom de i slutprotokollet intagna förklaringar.
Artikel 12.
Uppfyllandet af de i denna konvention intagna ömsesidiga förpliktelser
är, såvidt behöfligt, beroende af fullgörandet af de i hvarje
fördragsslutande stats grundlagar stadgade formaliteter och föreskrifter.
Denna konvention skall ratificeras, och ratifikationerna skola aflämnas
i utrikesministeriet i Bryssel den 1 februari 1903 eller förr,
om så ske kan.
Denna konvention skall icke vara förbindande, om den icke ratificeras
af åtminstone de fördragsslutande stater, på hvilka undantagsstadgandet
i artikel 6 icke har afseende. Därest en eller flera af dessa
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 43.
stater icke inom föreskrifven tid aflämnat sina ratifikationer, skall
belgiska regeringen omedelbart föranstalta därom, att öfriga stater, som
undertecknat konventionen, besluta, huruvida densamma skall träda i
kraft emellan dem allena.
Till bekräftelse häraf hafva respektive fullmäktige undertecknat
denna konvention.
Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 5 mars 1902.
För Tyskland:
Grefve von Wallwitz,
von Koerner,
Kiihn.
För Österrike-Ungern:
Grefve von Khevenhuller.
För Österrike:
Jorkasch-Kocli.
För Ungern:
Toepke Alfréd.
För Belgien:
Grefve de Smet de Naeyer,
Capelie,
Kebers,
D. de Smet,
Beauduin.
För Spanien:
W. R. de Villa Grrutia.
För Frankrike:
A. Gérard,
Bousquet,
A. Delatour,
Courtin.
För Stora Brittannien och Irland:
Constantine Phipps,
H. W. Primrose,
H. G. Bergne,
Arthur A. Pearson,
E. C. Ozanne.
För Italien:
Cantagalli,
Emilio Maraini.
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
För Nederländerna:
R. de Pestel,
J. d’Aulnis de Bourouill,
G. Eschauzier,
A. van Rossum.
För Sverige:
Grefve Wrangel,
C. Tranchell.
Slutprotokoll.
Vid undertecknandet af den denna dag mellan Tysklands, Österrikes
och Ungerns, Belgiens, Spaniens, Frankrikes, Storbrittanniens,
Italiens, Nederländernas och Sveriges regeringar afslutade konvention
angående behandlingen af socker, hafva undertecknade befullmäktigade
ombud öfverenskommit om följande:
till Artikel 3.
1 betraktande däraf, att tilläggsafgiftens ändamål är att på ett verksamt
sätt skydda de tillverkande ländernas inhemska marknad, förbehåller
sig en hvar af de höga fördragsslutande parterna rätt att föreslå en
höjning af tilläggsafgiften, för den händelse socker från en fördragsslutande
stat skulle i betydande mängd införas på dess område; denna
höjning får endast drabba socker, produceradt i den nämnda staten.
Förslaget bör ställas till den ständiga kommissionen, hvilken snarast
möjligt genom flertalsbeslut afgör huruvida åtgärden är befogad, huru
länge den skall tillämpas och med hvilket belopp stegringen skall utgå;
detta får icke öfverstiga en franc för 100 kilogram.
Kommissionens samtycke må endast lämnas i det fall, att intrånget
å den ifrågavarande marknaden förorsakas af en verklig ekonomisk
underlägsenhet och icke är följden af en genom öfverenskommelse mellan
tillverkarne framkallad konstlad prisstegring.
till artikel 11.
A. 1) Storbritanniens regering förklarar, att ingen direkt eller
indirekt premie skall betalas för socker från kronkolonierna, så länge
konventionen är i kraft.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.
2) Såsom ett undantag och under förbehåll i princip af full handlingsfrihet
ifråga om de finansiella förhållandena mellan det Förenade
Konungariket samt dess kolonier och besittningar, förklarar hon ock,
att, så länge konventionen är i kraft, ingen förmån skall i det Förenade
Konungariket medgifvas socker från kolonierna framför socker från de
fördragsslutande staterna.
3) Regeringen förklarar slutligen, att konventionen skall genom
dess bemedling underställas de själfstyrande kolonierna och Ostindien för
att sätta dem i tillfälle att ansluta sig till densamma.
Det är öfverenskommet, att Hans Brittiska Majestäts regering må
ansluta sig till konventionen i kronkoloniernas namn.
B. Nederländernas regering förklarar, att, så länge konventionen
är i kraft, ingen direkt eller indirekt, premie skall betalas för socker
från de nederländska kolonierna, och att detta socker icke skall få införas
i Nederländerna mot en lägre afgift än den, som erlägges för
socker från de fördragsslutande staterna.
Detta slutprotokoll, som skall ratificeras samtidigt med den denna
dag afslutade konventionen, skall anses utgöra en integrerande del af
nämnda konvention och äga samma kraft, verkan och varaktighet som den.
Till bekräftelse häraf hafva undertecknade fullmäktige uppsatt
detta protokoll.
Som skedde i Bryssel den 5 mars 1902.
För Tyskland:
Grefve von Wallwitz,
von Koerner,
Kiihn.
För Österrike-Ungcrn:
Grefve von Khevenhuller.
För Österrike:
Jorkasch-Koch.
För Ungern:
Toepke Alfred.
För Belgien:
Grefve de Smet de Naeyer,
Capelle,
Kebers,
D. de Smet,
Beauduin.
För Spanien:
W. R. de Villa Urrutia.
'':ts Nåd. Proposition N:o 43.
25
För Frankrike:
A. Gérard,
Bousquet,
A. Delatour,
Courtin.
För Storbrittanien:
Constantine Pliipps,
H. W. Primrose,
H. G. Bergne,
Arthur A. Pearson,
E. C. Ozanne.
För Italien:
R. Cantagalli,
Emilio Maraini.
För Nederländerna:
R. de Pestel,
J. d’Aulnis de Bourouill,
G. Eschauzier,
A. van Rossum.
För Sverige:''
Grefve Wrangel,
C. Trancliell.
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 29 Höft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:43 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.is proposition i anledning af en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention ang s. 6 i texten