Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående vård af enskildes skogar och till lag angående skyddsskogar

196 sidor, varav 192 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 192 av 196 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1903:46, Med förslag till lag angående vård af enskildes skogar och till lag angående skyddsskogar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj As Nåd. Proposition N:o 46.

1

N:o 46.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen

med förslag till lag angående vård af enskildes skogar

och till lag angående skyddsskogar; gifven Kristiania

slott den 16 februari 1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt 87 § regeringsformen, härmed

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående vård af enskildes skogar,

2) lag angående skyddsskogar.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Theodor Odelberg.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Bil. 1.

Förslag

till

Lag

angående vård af enskildes skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas

eller efter afverkningen marken så behandlas, att skogens föryngring

äfventyras. Åro i följd af afverkningen särskilda åtgärder erforderliga

för skogens föryngring, åligger det den, som låtit verkställa afverkningen,

att sådana åtgärder vidtaga.

Uppsikten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelse, som skall finnas

i hvarje län, där denna lag äger tillämpning, samt de till skogsvårdsstyrelsens

biträde tillsatte tjänstemän och tillsyningsmän.

2 §•

Har till Konungens befallningshafvande inkommit anmälan, att

skogsmark, i strid mot bestämmelserna i 1 §, är utsatt för vanskötsel,

äger Konungens befallningshafvande förordna en skogsstatens tjänsteman

att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen

utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka

förhållandet och däröfver till Konungens befallningshafvande afgifva

redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 46.

i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika

meningar, varde de särskilda meningarna Konungens befallningshafvande

meddelade.

3 §.

Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då anmälan

afser, att afverkning i obehörig ordning ägt rum, och sådan afverkning

bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare,

den som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara sig

öfver redogörelse och förslag, hvarom i 2 § förmäles, samt, där så

pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Konungens

befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner Konungens

befallningshafvande ådagalagdt, att skogsmarken är utsatt för

vanskötsel, äger Konungens befallningshafvande förelägga den, som

till vanskötseln gjort sig skyldig, att inom viss tid vidtaga de åtgärder,

som för markens återställande i skogbärande skick finnas erforderliga,

äfvensom, i den mån sådant finnes vara af nöden samt kunna ske

utan förnärmande af annans rätt, förbjuda afverkning tills vidare och

intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande förordnadt,

å egendomens hela skogsområde eller så stor del däraf, som

skäligt pröfvas.

Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befallningshafvande

att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan

slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till

husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.

Beslut, hvarigenom afverkningsförbud meddelats, skall införas i

länskungörelserna; och åligger det Konungens befallningshafvande att

öfver sådana beslut upprätta förteckning samt att ur förteckningen

meddela skriftligt intyg, när sådant begäres.

^ §•

Har den, som erhållit föreläggande, hvarom i 3 § sägs, icke inom

den förelagda tidens utgång fullgjort hvad honom ålagts, äger skogsvårdsstyrelson

låta verkställa de föreskrifna åtgärderna på den försumliges

bekostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 46.

5 §•

Kostnad för undersökning, hvarom i 2 § sägs, skall utgå af medel,

som skogsvårdsstyrelsen förvaltar. Följer på undersökningen föreläggande,

hvarom i 3 § förmäles, åligger det den, som erhållit föreläggandet,

att till skogsvårdsstyrelsen återgälda kostnaden.

6 §•

Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som

förbudet öfverträdt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall det afverkade virket, där det ligger å skogen

kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens besittning,

tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är

den, som låtit verkställa afverkningen, skyldig att utgifva ersättning

med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande

af afverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfalligheten, hafva

förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket samt, där hans

andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter ty här

förut är sagdt.

7 §•

Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde

tjänstemän äga lika behörighet att åtala öfverträdelser af denna lag

samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Rätt

att taga virke i beslag tillkomme äfven de till skogsvårdstyrelsens biträde

anställde tillsyningsmän; åliggande sådan tillsyningsman att, då

beslag skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos behörig åklagare.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

8 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 46.

egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, äfven innan det

dömts förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, där Konungens befallningshafvande

på anmälan af åklagare finner skäl därtill föreligga; dock

att virkets ägare, där han är inom riket boende, skall om auktionen

underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under

rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom

tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till Konungens

befallningshafvande, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig,

af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

9 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning

af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 6 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel

tillfaller åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län,

där afverkningen bedrifvits. Finnes särskild angifvare, tage han hälften

af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman

nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i

bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

#

10 §.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

11 §•

Hvad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks

uppodling till trädgård, åker eller äng, utläggande till nödig beteshage

eller användande till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål.

År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej med

bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom beteshage, eller är

större del af utmarken, än som till beteshage nödig är, till bete inhägnad,

äger Konungens befallningshafvande på anmälan af skogsvårdsstyrelsen,

efter skogsägarens hörande, meddela beslut om hvad till nödig

beteshage för egendomen räknas må.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

12 §.

Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut

i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen anföra

besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål,

som handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk; dock

länder det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda

må varda förordnadt.

13 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet, skall ej äga tillämpning å skogar

belägna inom Gotlands, Västerbottens eller Norrbottens län eller i Sårna

socken i Dalarne.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot

flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning,

sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma meddelats,

som i 1 § af lagen angående skyddsskogar sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

%

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

Öl \''Ah r-A : Al Krita • ti''''-''

>ltl* i -rM t -ii rrv- • -.r u /

JK*. 2.

Förslag

till

Lag

angående skyddsskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bibehållande af skogar, livilkas bestånd erfordras till skydd

mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, må efter föregången syn

och undersökning Konungen förordna, att annan afverkning än till husbehof

må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad af

skogsstatens tjänstemän verkställes; dock att skogsägaren är berättigad

att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens

föryngring och framtida bestånd är förenlig.

Förordnande, hvarom ofvan sägs, må äfven meddelas af Konungens

befallningshafvande att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutit.

2 §.

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i 1

§ sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången

undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfoganderätten,

som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hällre än att

tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten lösas;

i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Den, som öfverträdor enligt denna lag meddelade föreskrifter,

straffes med böter, från och med tjugufem till och med femhundra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

kronor, och skall i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt

virke, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande

är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.

Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,

skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af

samma virke.

Innefattar utverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande

af föreskrifter, hvilka enligt denna lag meddelats, tillika missbrukat sin

rätt i samfälligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade

virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför

utgifva ersättning efter tv här förut är sagdt.

4 §•

Kronobetjänte så ock skogsstatens tjänstemän samt de till skogsvårdsstyrelsens

biträde anställda tjänstemän äga lika behörighet att åtala

öfverträdelse af föreskrifter, som enligt denna lag meddelats, samt att

med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Rätt att taga

virke i beslag tillkomme äfven de till skogsvård sstyrelsens biträde anställde

tillsyningsman; åliggande sådan tillsyningsman att, då beslag

skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos behörig åklagare.

Varder ej inom 30 dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställdt, vare beslaget förfallet.

5 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, äfven innan det

dömts förbrutet, på förenämnda sätt försäljas, därest Konungens befallningshafvande

på anmälan af åklagare finner skäl därtill föreligga;

dock att virkets ägare, där han är inom riket boende, skall om auktionen

underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall med posten under

rekommendation till honom afsända så tidigt, att det kan komma honom

tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan till Konungens

befallningshafvande, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig,

af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.

9

6 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning

af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning

för virkej som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller

åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där

afverkningen bedrifvits. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af

åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall

försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets

giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af

sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

''< §•

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905, dock att de

angående flygsandsfälten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola

lända till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt,

Bih. till Riksd. Prof. 1903.

1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den t

november 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claeson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander och

Hammarskjöld.

18:o

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmälde chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Odelberg, i underdånighet
dels

den genom nådigt bref den 16 oktober 1896 för utredning

angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen

förordnade kommittés underdåniga skrifvelse den 9 september

1899, hvarmed öfverlämnats, bland annat, förslag till lag angående vården

af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser,

till lag angående skogsvårdsafgifter, till lag angående tiden för nytt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

janderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i Kungl. Maj:ts nådiga

förordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om

stängselskyldighet den 21 december 1857, till lag angående fjällskogar

och skyddsskogar och till lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af

Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november

1866, jämte,motiv till omförmälda författningsförslag samt inom kommittén

afgifna särskilda yttranden, äfvensom af kommittén uppgjorda tabeller och

infordrade utlåtanden tillika med de vid kommitténs sammanträden i orterna

förda protokoll,

dels särskilda af domänstyrelsen öfver förstnämnda sex förslag

afgifna underdåniga utlåtanden jämte af styrelsen inhämtade yttranden

från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län öfver förslagen

till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till lag

angående ändring i förordningen om ägors fredande emot skada af annans

hemdjur samt om stängselskyldighet och till lag angående fjällskogar

och skyddsskogar samt från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga

län med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län

i anledning af förslagen till lag angående vården af enskildes skogar,

till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag angående

skogsvårdsafgifter,

dels och af landtmäteristyrelsen afgifvet underdånigt utlåtande öfver

förslaget till lag angående ändring i stadgan om skiftesverket.

I sammanhang härmed omförmälde departementschefen, att till

honom öfverlämnats ett tryckt exemplar af yttranden och förslag, afgifna

af särskilda utaf Västern or rlands läns och Jämtlands läns landsting

utsedde kommitterade för afgifvande af yttrande angående lämpliga

åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen inom nämnda

län, jämte protokoll, hållet vid sammanträde af desse kommitterade i Östersund

den 11, 12 och 13 juni innevarande år.

Efter att hafva redogjort för handlingarnas hufvudsakliga innehåll

anförde departementschefen:

»Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes inhämta af nu lämnade redogörelse

för de af kommittén uppgjorda förslag till lag angående vården

af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till

lag angående skogsvårdsafgifter, har kommittén ansett, att de i dessa förslag

ifrågasatta bestämmelser icke skulle äga tillämpning i afseende å

skogar, belägna i Gotlands, Väslerbottons och Norrbottens län äfvensom

inom Sårna socken i Dalarne, och hafva till följd däraf underdåniga utlåtanden

rörande samma bestämmelsers tillämplighet i afseende å skogs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

marker, belägna i nämnda län och socken, icke från Eders Kungl. Maj:ts

vederbörande befallningshafvande infordrats. I Riksdagens skrifvelse den

13 maj 1896, som föranledde tillsättande af nu ifrågavarande kommitté, uttalar

Riksdagen, bland annat, att ehuru en för alla orter lämplig gemensam

lag sannolikt icke kunde erhållas, Riksdagen dock liölle före, att det

gåfves vissa hufvudgrunder, hvilka kunde vara gemensamma och på hvilka

lagen hvilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser olika

för de skilda orterna med hänsyn till där befintliga olika förhållanden;

att ett stadgande om skyldighet för skogsägare att efter utverkning

sörja för skogens återväxt vore af den art, att det lämpade sig för hela

landet med undantag möjligen för de allra nordligaste delarna däraf,

ehuru bestämmelserna om sättet för åstadkommande af återväxt borde

lämpas efter de olika landsdelarnas olika förhållanden; äfvensom att uti

en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser

mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena

därom torde böra vara olika för skilda delar af landet. I öfverensstämmelse

med de åsikter, Riksdagen sålunda uttalat, anser jag önskligt, att

de blifvande allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes

skogar må kunna göras gällande för landet i dess helhet, äfven om vid

sidan däraf särskilda bestämmelser må anses nödiga för vissa delar af

landet; och då det sålunda synes mig böra tagas under ompröfning, huruvida

icke de i nu förevarande författningsförslag ifrågasatta bestämmelser

lämpligen må kunna, under förutsättning att de komma att i hufvudsak

blifva gällande inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom nyssnämnda

län och socken, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

anbefalla Sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens

och Kopparbergs län att skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden i

sådant afseende.

Under förutsättning af nådigt bifall härtill torde jag framdeles, efter

det ifrågavarande utlåtanden inkommit, få, i sammanhang med underdånig

föredragning af de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka

nu icke blifvit af mig anmälda, jämte öfver dessa förslag afgifna utlåtanden,

ingå i närmare granskning af förslagen till förordning angående

skogsvårdsstyrelser och till lag angående skogsvårdsafgifter,

men anhåller jag att redan nu få uttala mig angående öfriga af mig

anmälda författningsförslag, och bland dem först förslaget till lag angående

vården af enskildes skogar.

Under hänvisning till den sammanfattning af de mot särskilda

paragrafer i detta förslag framställda anmärkningar, som af domänstyrelsen

i dess utlåtande öfver förslaget lämnats, vill jag, beträffande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 46.

affatta in gen af 1 och 13 §§ uttala den mening, att i lagen bör så tydligt

som möjligen ske kan angifvas, beträffande hvilken mark de i densamma

gifna bestämmelser skola äga tillämpning. Mot det af kommittén i

förstnämnda paragraf föreslagna uttryck »egentlig skogsmark» har anmärkts,

alt det kunde vålla misstydning, då dels därmed i allmänhet torde

afses endast en motsats till betesmark och sådan mark, som ägnar sig till

högre art af kultur, såsom åker, äng, trädgård m. m., dels ock att därmed

icke med bestämdhet från lagens tillämpning uteslötes sådan mark, som

vore försumpad. En ledamot af kommittén, med hvilken flera af de myndigheter,

som yttrat sig öfver förslaget, instämt, har ansett böra i paragrafen

införas en definition å begreppet »egentlig skogsmark», hvarmed skulle

förstås »sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring icke

förhindras af markens beskaffenhet och betäckning». Enligt hvad domänstyrelsen

framhållit, skulle emellertid med en sådan affattning af paragrafen

lagens hufvudsyfte i dess viktigaste delar göras om intet, då

därigenom från lagens tillämpning skulle undantagas all mark, hvarest

ej utan särskild åtgärd skogens föryngring kunde äga rum, eller just

sådan mark, där lagens ingripande kunde göra mesta gagn. Denna

definition af begreppet »egentlig skogsmark» kan sålunda icke godkännas.

Å andra sidan är det uppenbart, att lagen icke skulle äga tillämpning

å sådan mark, där svårigheterna och hindren för föryngringen äro

beroende på en genom stark mossvegetation inträdd försumpning. Visserligen

anser domänstyrelsen, att man beträffande sådan mark, där

försumpning genom mossvegetation af öfvervägande sphagnum inträdt,

har all anledning att hänföra marken, liksom mossarna, till impediment,

och att med denna begränsning försumpad mark gifvetvis skulle komma

utom lagens tillämpning. Då jag emellertid anser lämpligt, att i själfva

lagen finnes uttryckligen angifvet, att den ej afser dylik mark, finner

jag en bestämmelse i sådant afseende böra inflyta i 13 § af förslaget;

och då i samma paragraf jämväl uttryckligen angifves, att lagen ej äger

tillämpning å skogsmark, som brukas till nödig beteshage, synes mig den

affattning af 1 §, som domänstyrelsen föreslagit, med ett förtydligande

tillägg, att lagen afser endast enskilde tillhörig skogsmark, kunna vinna

godkännande.

I likhet med kommittén anser jag, att i fråga om skogshushållningen

lagstiftningens mål måste anses vara att bereda ett sådant skydd

för de enskilda skogarna, att ett tämligen jämt fördeladt afverkande af

skogskapitalet i mån af dess naturliga tillväxt däraf blir en följd. För

vinnande af detta mål skulle visserligen den bästa utvägen vara att

införa utsyningstvång inom hela landet; men eu föreskrift i sådant af
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

seende synes sakna stöd af det allmänna tänkesättet, hvarför något

förslag i nämnda riktning icke lär hafva utsikt att för närvarande kunna

genomföras.

Hvad åter angår kommitténs uppenbarligen i syfte att bereda dylikt

skydd åtminstone åt enskilde tillhöriga skogar af mera betydande omfattning

i 2 och 3 §§ afgifna förslag därom att ägare af större skogsområde

skulle vara skyldig att till hjälp vid förvaltningen af sina

skogar anställa skogsvetenskapligt utbildadt biträde äfvensom att årligen

afgifva vissa statistiska.uppgifter angående sin skogshushållning, delarjag

de betänkligheter i fråga om gagnet och lämpligheten af de utaf

kommittén i sådant afseende föreslagna bestämmelser, som af domänstyrelsen

med flera i ärendet hörda myndigheter uttalats, hvarför jag anser

samma bestämmelser böra ur förslaget utgå.

Beträffande 4 § af kommitténs förslag anser jag, i öfverensstämmelse

med hvad domänstyrelsen hemställt, att uti denna paragraf bör införas

ett tillägg därom, att skogsägare, som önskar råd och upplysning, huru

en skog bör behandlas för att ej föryngringen skall äfventyras, äger att i

sådant afseende genom skogsvårdsstyrelsens försorg erhålla sakkunnigt

biträde; och har jag dessutom tänkt mig, att i en blifvande instruktion för

skogsvårdsstyrelsen skulle meddelas bestämmelser därom, att i synnerhet

ägare af mindre skogsområde skall i mån af tillgängliga medel beredas

afgiftsfritt biträde härutinnan.

Med 5 § i kommitténs förslag synas mig förändringar böra vidtagas

i syfte att närmare angifva det förfärande, som bör föregå liders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes meddelande af vitesföreläggande eller afverkningsförbud,

därvid synemännens förrättning torde böra betraktas allenast

som ett medel för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att erhålla

de upplysningar, som för besluts fattande kunna vara nödiga. Vidare

anser jag, i likhet med flere af de i ärendet hörda myndigheter, och

på de af dessa myndigheter anförda skäl, att den af kommittén föreslagna

bestämmelsen om expropriation bör utgå och ersättas med stadgande

därom, att skogsvårdsstyrelse för kostnader för verkställda kulturåtgärder

skall åtnjuta enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

tillkommer kronan för afgäld af fast egendom. Härjämte torde

i lagen böra införas stadgande därom, att skogsvårdsstyrelses fordran af

sist omförmälda art må utmätas utan föregående dom, samt att Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om vite eller afverkningsförbud

skall för att komma till allmänhetens kännedom införas i länskungörelserna;

hvarförutom föreskrift jämväl bör meddelas om sättet för utseendet

af de vid synen biträdande gode männen. Med afseende å omfattnin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gen af de bestämmelser, som skulle i denna paragraf inrymmas, synes

densamma lämpligen kunna uppdelas i tre särskilda paragrafer.

Uti 6 § af kommitténs förslag anser jag, närmast med anledning af

en utaf Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Upsala län framställd

anmärkning, att en bestämmelse bör införas i syfte att skydda virkesägare

för den förlust, som kunde komma att honom tillskyndas, såframt virke

blefve dömdt förbrutet, äfven då fall af skogsåverkan förelåge; och torde

dessutom, då det beträSände sättet för fastställande af värdet å virke,

som undgått beslag, lärer vara vanskligt att uppställa några från de

allmänna bevisningsreglerna afvikande bestämmelser, hvad förslaget innehåller

om beviskraften af synemännens uppskattning böra ur detsamma

utgå.

Vidkommande rätten att åtala förseelser enligt denna lag, anser

jag det kunna öka lagens effektivitet, om åtals- och beslagsrätt tillkomme

äfven skogsvårdsstyrelses tjänstemän. Af enahanda anledning

har jag funnit en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands

län gjord framställning att tillerkänna jämväl andra angifvare än

skogsvårdsstyrelses tjänste- eller tillsyningsmän andel i böter, viten och

behållning af förbrutet virke vara välbetänkt, hvarför jag anser 8 och 10

§§ af komiténs förslag böra i angifna hänseenden ändras.

Då den af kommittén i § 9 föreslagna skyldighet för åklagare att

om auktion underrätta virkesägare skulle kunna vålla onödigt och kanske

långvarigt uppehåll med auktionen, har jag funnit en sådan bestämmelse

lämpligare, som, i öfverensstämmelse med hvad utsökningslagen

innehåller rörande underrättelse till kände inteckningsbafvare om utsatt

auktion å läst egendom, föreskrifver, att kallelse om auktionen skall

tillsändas ägaren med posten i så god tid, att brefvet kan komma

honom till banda minst åtta dagar före auktionen.

Såsom jag förut antydt, anser jag önskvärdt, att de i förevarande

lagförslag ifrågasatta bestämmelser, under förutsättning att de komma att

i hufvudsak blifva gällande inom öfriga delar af riket, komma att äga tilllämpning

jämväl inom Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom

Sårna socken af Kopparbergs län, hvarför jag finner mig böra i

det förslag, jag nu går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga, vidtaga

sådana förändringar i kommitténs förslag, att 15 § uteslutes och i ingressen

till lagen föreskrift meddelas om upphäfvande af de §§ i lagen den 30

mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse på

Gotland, hvilka skulle genom de i förevarande lagförslag ifrågasatta

bestämmelser blifva obehöfliga.

Då däremot bestämmelserna i nu ifrågavarande förslag ej lämpligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 46.

kunna äga tillämpning å skogar, livilkas bestånd erfordras till skydd mot

liygsandsfält eller ijällgränsens nedgående, sedan sådant förordnande i

fråga om afverkning å desamma meddelats, som i 1 § i förslaget till

lag angående fjällskogar och skyddsskogar ifrågasatts, torde ett stadgande

i sådant afseende i nu föreliggande förslag böra upptagas.

Beträffande förslaget till lag angående fjällskogar och skyddsskogar,

anser jag, i likhet med domänstyrelsen, att, då kommittén icke antydt,

i hvilket afseende sjöfart och fiske skulle kunna skyddas eller befrämjas

genom de i förslaget ifrågasatta bestämmelser, dessa ord böra ur förslaget

utgå. Däremot synes förslaget lämpligen böra afse äfven sådana

skogar, bvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsand sfält; och håller

jag före, att den af kommitterade i 1 § föreslagna inskränkning i dispositionsrätten

öfver fjällskogar bör, till förhindrande af kalhuggning af

skogar i närheten af flygsandsfält, utsträckas till jämväl detta senare

slag af skogar; hvarjämte jag, på sätt domänstyrelsen hemställt, anser

att i 1 § bör införas en föreskrift, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

må, innan Eders Kungl. Maj:t i ärendet beslutat, meddela

interimistiskt förbud mot afverkning till afsalu utan föregående utsyning.

Bestämmelserna i 3 § af kommitténs förslag, hvilka synts mig vara

dels otydliga, dels ofullständiga, torde böra omarbetas till hufvudsaklig

öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i 7 och 8 §§ i lagen

angående vården af enskildes skogar; hvarjämte bestämmelserna i 9—12

§§ i sistnämnda lag synas böra i tillämpliga delar jämväl här införas.

Med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Hallands län i sitt utlåtande öfver kommitténs förevarande förslag anfört

därom, att de angående flygsands fälten i nämnda län nu gällande bestämmelser

visat sig vara för därvarande skogar fullt tillfredsställande, torde

böra medgifvas, att dessa bestämmelser må fortfarande gälla, intill dess

annorlunda kan varda förord nadt.

Hvad därefter angår förslaget till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd, delar jag de betänkligheter, som flere af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande uttalat mot så stor inskränkning af tiden

för upplåtelser af skogsafverkningsrättigheter som till fem år; och anser

jag en inskränkning af tiden till tio år kunna vara tillfyllest för afhjälpande

af de största olägenheterna af den nuvarande lagstiftningen.

Den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att tiden, under hvilken ett

afverkningsaftal skall gälla, skulle räknas från den dag, aftalet slutes,

torde vara afsedd att förhindra sådant kringgående af lagen, hvartill en

skogsägare skulle kunna göra sig skyldig genom att på en gång i

olika afhandlingar upplåta afverkuingsrätt under en längre tid, men då

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

uppenbarligen den nu gällande lagen afser att förbjuda ett sådant tillvägagående,

synes något förtydligande i detta afseende icke vara erforderligt.

På grund af de mot 2 § i förslaget framställda anmärkningar

finner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till hvad kommittén i samma

paragraf föreslagit, och torde sålunda endast i 1 § af den nu gällande

lagen ändring vara behöflig.

Vidkommande kommitténs förslag till lag angående ändring, i förordningen

den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans

hemdjur samt om slängselskyldighet, har jag, i likhet med domänstyrelsen

och flertalet af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, funnit detsamma

innebära ett väsentligt steg framåt i en riktning, som,{.åtminstone

hvad det första af de föreslagna momenten angår, föruVpröfvats

vara god.

Det af kommittén i detta moment ifrågasatta förbudet mot allt betande

af får och getter å skogsmark, som anses vara till gemensamt

mulbete upplåten, synes dock ej lämpligen hafva sin plats i nu ifrågavarande

förordning, utan hellre böra åvägabringas genom en särskild

kungörelse, under enahanda villkor i fråga om rätt för samtlige delägare

i marken att annorlunda öfverenskomma, som i de af kommittén omnämuda

kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november 1885 omförmäles.

Däremot torde i förevarande förordning böra intagas en föreskrift af

det hufvudsakliga innehåll, kommittén angifvit i senare momentet af sitt

förslag, hvartill, på sätt domänstyrelsen ifrågasatt, äfven synes böra

läggas en föreskrift om sättet för aflysning af sådan fredhållning, hvarom

stadgande sålunda skulle meddelas.

Då de anordningar, som å administrativ väg blifva erforderliga

för det de af mig nu genomgångna lagförslagen, under förutsättning

att de blifva i hufvudsakliga delar godkända, må kunna vinna tillämpning,

svårligen kunna hinna till fullo genomföras under loppet af nästkommande

år, har jag ansett tiden för de särskilda lagarnes trädande i

kraft icke böra bestämmas tidigare än till den 1 januari 1904.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag till lag angående ändring af

2, 76 och 78 §§ i stadgan om skiftesverket så, enär förslaget, i hvad det

afser ändring af 2 och 78 §§, omedelbart sammanhänger med ett af

kommittén uppgjordt förslag till lag angående allmänningsskogars

bildande, hvilket sistnämnda förslag jag emellertid nu icke är beredd

att för Eders Kungl. Maj:t anmäla, finner jag förslaget om ändring af

nämnda två §§ i skiftesstadgan icke för närvarande böra till någon åtgärd

föranleda.

Bih. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Vidkommande däremot frågan om ändring af 76 § i samma stadga

finner jag, särskildt med hänsyn därtill att jag icke ansett mig kunna

biträda de af kommittén uti § 2 af dess förslag till lag angående tiden

för nyttjanderättsaftals bestånd ifrågasatta bestämmelser, synnerligen

önskligt, om i skiftesstadgan kunde inflyta ett stadgande i det syfte,

kommittén med det till nyssnämnda paragraf i skiftesstadgan gjorda

tillägg afsett, men då det icke torde tillkomma mig att bedöma, huruvida

och på hvad sätt ett dylikt stadgande må kunna i skiftesstadgan

införas, finner jag mig böra hemställa, att kommittéförslaget i denna del

i oförändradt skick må öfverlämnas till justitiedepartementet för vidare

handläggning.

I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsikter och med

iakttagande därjämte att en del redaktionella ändringar i kommitténs nu

anmälda förslag ansetts behöfva vidtagas, hafva inom jordbruksdepartementet

uppgjorts förslag till lag angående vården af enskildes skogar,

till lag angående skyddsskogar och fjällskogar, till lag angående ändrad

lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande

emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet, till lag angående

ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden

för nyttjanderättsaftals bestånd och till lag angående ändrad lydelse af

76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866; och

hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att af dessa förslag,

hvilka torde få detta protokoll under litt. A, B, C, D och E bifogas,

skola med utdrag af protokollet härom öfverlämnas, förslagen

till lag angående vården af enskildes skogar samt till lag angående

skyddsskogar och fjällskogar till högsta domstolen för afgifvande af

yttrande öfver dessa förslag för det ändamål 87 § regeringsformen

omförmäler, samt de tre öfriga förslagen till justitiedepartementet för

den vidare behandling, som på nämnda departement ankommer.

Till hvad departementschefen sålunda hemställt,

däri statsrådets öfrige ledamöter instämde, täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ex protocollo:

Axel Mörner.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

19

Bil. litt. A.

Förslag

till

lag angående vården af enskildes skogar.

Härigenom varder, med upphäfvande af §§ 1—5 i lagen den 30

mars 1894 angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse

på Gotland, förordnadt som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde, må afverkning ej så bedrifvas eller

marken efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring äfventyras.

Uppsigten häröfver tillkommer skogsvårdsstyrelsen i det län, där

skogsmarken är belägen, samt de till styrelsens biträde tillsatte tjänstemän

och tillsyningsmän.

2 §•

" Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde

vid skogens skötsel och vård eller råd och upplysning, huruvida en

tillämnad afverkning är att anse såsom tillåten eller hvilka åtgärder i

afseende å afverkad skogsmarks behandling böra vidtagas, må skriftlig

anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen i länet, som förordnar

lämplig person att, på villkor styrelsen bestämmer, vara sökanden i af

honom angifvet hänseende behjälplig.

3 §.

Har till Konungens befallningshafvande från skogsvårdsstyrelsen

i länet inkommit anmälan att å skogsmark afverkniug så bedrifves eller

alt efter afverkning skogsmark så behandlas, att skogens föryngring

äfventyras, äger Konungens befallningshafvande förordna skogstjänsteman

att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen

utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

opaginerad Kontrollera mot PDF

åO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka

förhållandet och häröfver till Konungens befallningshafvande afgifva

redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande

i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna förrättningsmannen

och gode männen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga.

Har hvar sin särskilda mening, gälle förrätt.ningsmannens.

i §•

Sedan ägaren eller innehafvaren af skogsmarken, så ock, då

anmälan afser, att afverkning obehörigen ägt rum, och sådan afverkning

bedrifvits af annan än skogsmarkens ägare eller innehafvare,

den som låtit verkställa afverkningen, lämnats tillfälle att förklara

sig öfver redogörelse och förslag, som i 3 § omförmälas, samt, där

så pröfvas lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande inhämtats, har Konungens

befallningshafvande att i ärendet meddela beslut. Finner

Konungens befallningshafvande ådagalagdt, att sådan afverkning eller

vanskötsel förekommit, hvarom i 1 § sägs, äger Konungens befallningshafvande

förelägga skogsmarkens ägare att vid vite inom viss

tid vidtaga de åtgärder för markens återställande i skogbärande skick,

som af Konungens befallningshafvande pröfvas erforderliga, äfvensom,

där med hänsyn till för handen varande förhållanden sådant befinnes

nödigt, förbjuda all afverkning tills vidare och intill dess annorlunda

varder af Konungens befallningshafvande förordnadt å så stor del af

egendomens skogsområde, som af Konungens befallningshafvande pröfvas

skäligt.

Därest omständigheterna sådant föranleda, äger Konungens befallningshafvande

att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit, innan

slutligt utslag meddelas, tillsvidare förbjuda afverkning annat än till

husbehof å egendomens hela skogsmark eller någon del däraf.

Beslut, hvarigenom vite stadgats eller afverkningsförbud meddelats,

skall genom Konungens befallningshafvandes försorg införas i länskungörelserna;

och skall beslutet sedan anses hafva kommit till tredje

mans kännedom, där ej af omständigheterna framgår, att han hvarken

haft eller bort hafva kunskap därom.

5 §•

Har skogsmarkens ägare icke inom ett år efter den genom laga

kraftvunnet beslut förelagda tidens utgång fullgjort, hvad honom

enligt 4 § ålagts, äger skogsvårdsstyrelsen låta verkställa de före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

skrifta åtgärderna på ägarens bekostnad; och må den kostnad på

skogsvårdsstyrelsens anmälan af utmätningsman omedelbart hos den

försumlige uttagas. För sådan kostnad äger skogsvårdsstyrelsen att

ur egendomen, ändå att den kommer i annans hand, njuta betalning

med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 Kap. 6 § handelsbalken tillkommer

kronan för afgäld af fast egendom.

6 §•

Kostnaden för sådan undersökning, som i 3 § omförmäles, skall,

där på densamma följer sådant föreläggande, som i 4 § sägs, godtgöras

af den, som till afverkningen eller vanskötseln gjort sig skyldig, men

eljest, äfvensom där tillgång hos denne saknas, utgå af medel, som af

skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

7 §•

Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som

med kännedom om förbudet öfverträdt detsamma, med böter från och

med 25 till och med 500 kronor, hvarjämte det afverkade virket,

äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är underkastadt

beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej

blifvit afverkadt utan tillstånd af den, som, då afverkningen skedde,

var skogens ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som med

kännedom om afverkningsförbudet låtit afverka virket, skyldig att utgifva

ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke.

8 §•

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare. Åtalsrätt

tillkommer jämväl skogsvårdsstyrelsens tjensteman. Den, som äger att

å sådan öfverträdelse tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke,

som bör anses förbrutet.

9 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse detsamma

är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 46.

värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre

än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet, på förenämnda

sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill lämnar

tillstånd; dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren

skall med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att

det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före auktionen. Anmälan

till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af

fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

10 §.

År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas lian utom

riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas

tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med

föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kungörandet

hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara

sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den förelagda

tiden låtit sig afköra, förordne på anmälan öfverexekutor om virkets

försäljning, där sådan ej redan på grund af 9 § ägt rum, och

om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan vederbörande

enligt de i 11 § stadgade grunder.

11 §‘

Böter och viten enligt denna lag äfvensom genom försäljning af

förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller

åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen

bedrifvits eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i

det län, hvarest beslaget skedde.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försälj es i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman

nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i

bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

12 §.

Saknas medel till fulla gäldandet af böter eller af vite, hvartill

någon på grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän

strafflag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

23

13 §.

I fråga om försumpad skogsmark, hvarest skogens föryngring

omöjliggöres genom stark mossbildning, äfvensom skogsmark, som odlas

till trädgård, åker eller äng, brukas till nödig beteshage, eller användes

till byggnadstomt eller annat likartadt ändamål, äger denna lag ej

tillämpning.

År skogs- och hagmark vid egendom så sammanförd, att ej

med bestämdhet kan utrönas, hvad som bör anses såsom nödig beteshage,

eller är större del af utmarken, än som till beteshage nödig

är, till bete inhägnad, äger Konungens befallningshafvande på anmälan

åt skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens hörande, meddela

beslut om hvad till nödig beteshage för egendomen eller hemmanet

räknas må.

14 §•

Den, som ej åtnöjes med Konungens befallningshafvandes beslut

i fråga, hvarom i denna lag sägs, äger att däröfver hos Konungen anföra

besvär inom den tid, som är stadgad för besvärs anförande i mål, som

handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk; dock länder

det öfverklagade beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda må

varda förordnadt.

15 §.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot

flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning,

sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma meddelats,

som i 1 § af lagen angående skyddsskogar och fjällskogar sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Bil. litt. B.

Förslag

till

lag angående skyddsskogar och fjällskogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd

mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, må efter föregången

syn och undersökning, på framställning af vederbörande skogsvårdsstyrelse,

Konungen förordna, att afverkning annat än till husbehof må

äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad af skogsstatens

tjänsteman verkställes; dock att skogsägaren är berättigad att

på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med hänsyn

till skogens föryngring och framtida bestånd är förenlig.

Förordnande, hvarom ofvan sägs, må, på anmälan af skogsvårdsstyrelse,

äfven meddelas af Konungens Befallningshafvande att gälla

intill dess Konungen i ärendet beslutat.

2 §■

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i

1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången

undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i förfoganderätten,

som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre

än att tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten

lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

3 §■

Den som öfverträder enligt denna lag meddelade föreskrifter,

straffes med böter, högst ett tusen kronor, eller fängelse i högst sex

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

månader; hvarjemte i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt

virke, äfven om det kommit i annan mans ägo eller besittning, är underkastadt

beslag; och varde sådant virke dömdt förbrutet, där det ej blifvit

afverkadt utan tillstånd af den, som då afverkningen skedde, var skogens

ägare. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit afverka virket,

skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma

virke.

4 §•

öfverträdelse af enligt denna lag meddelade föreskrifter åtalas

af allmän åklagare. Åtalsrätt tillkommer jämväl skogsstatens eller

skogsvård sstyrelsens tjänstemän. Den, som äger att å sådan öfverträdelse

tala, tillkommer äfven rätt att i beslag taga virke, som bör

anses förbrutet.

5 §■

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må, i händelse detsamma

är underkastadt förskämning, förstörelse eller hastigt fallande i

värde eller om kostnaderna för dess förvarande skulle blifva högre

än som finnes skäligt, äfven innan det dömes förbrutet, på förenämnda

sätt försäljas, därest öfverexekutor på anmälan af åklagaren därtill lämnar

tillstånd; dock att virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, skall om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren

skall med posten under rekommendation till honom afsända

så tidigt, att det kan komma honom tillhanda minst åtta dagar före

auktionen. Anmälan till öfverexekutor, hvarom här ofvan sägs, skall

vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

« §■

År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas han utom

riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas

tre gånger såväl i allmänna tidningarna som i tidning inom orten med

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 31 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 46.

föreläggande för virkets ägare att inom sex månader efter sista kungörandet

hos öfverexekutor sig anmäla, vid äfventyr att eljest vara

sin rätt till virket förlustig. Har ägare af virket icke inom den förelagda

tiden låtit sig afhöra, förordne på anmälan öfverexekutor om

virkets försäljning, där sådan ej redan på grund af 5 § ägt rum, och

om de genom försäljningen influtna medlens fördelning mellan vederbörande

enligt de i 7 § stadgade grunder.

7 §•

Böter enligt denna lag äfvensom genom försäljning af förbrutet

virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning för

virke, som undgått beslag, fördelas så, att en tredjedel tillfaller åklagaren

samt två tredjedelar skogsvårdsstyrelsen i det län, där afverkningen

bedrifvits eller, om det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen i det län,

hvarest beslaget skedde.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall

försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets

giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af

sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.

» §•

Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund

af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904, dock att de angående

flygsandsfalten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola lända

till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

ÉungI. Maj:ts A åd. Proposition N:o 46.

27

Bil. Utt. C.

Förslag

till ? ‘

lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada af annans hemdjur

samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada af annans hemdjtir samt om stängselskyldighet

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Utgöras ägor — — — — — — — — — — — — — — —

-------stadgadt är.

Finnes emellan — — — — — — — — — — —----

— — — — — — — aftaladt är.

Styrkes hos Konungens befallningshafvande, att ohägnad skogsmark

är föremål för skogsodling och att området för odlingen är på lämpligt

sätt å marken utmärkt, skall Konungens befallningshafvande utlärda

kungörelse om skogsodlingens omfattning och dennas utmärkande å

marken. Sedan en månad förflutit, efter det kungörelsen blifvit i församlingens

och angränsande kyrkor uppläst, vare en hvar pliktig att

om sina hemdjur hålla sådan vård, att de icke inkomma å det område.

Sedan skogsplantorna å marken undanvuxit kreaturens bett, må

på framställning af betesberättigade sådan fredhållning genom kungörande,

som nyss är närnndt, atlysas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 46.

Bil. Utt. D.

A''i £ i ö "i

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889

angående tiden för nyttjunderättsaftals bestånd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 april 1889 angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss

tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller

hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än

till husbehof, vare det ej gällande öfver tio år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

29

Bil. Utt. E.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse af 76 § i stadgan om skiftesverket

i riket den 9 november 1866.

Härigenom förordnas att 76 § i stadgan om skiftesverket i riket

den 9 november 1866 skall erhålla följande förändrade lydelse:

Mom. 1. Åger hemman eller by rätt till skogsfång eller mulbete

å annat hemmans eller annan bys mark, och vill hemmanet eller byn,

å hvars mark den last ligger, samma mark skifta, har andra byn eller

hemmanet oinskränkt rätt att för sitt fulla hemmantal både skogsfång

och mulbete begagna; njute då lika lott i marken, som afgärda by eller

hemman tillkommer. Har byn eller hemmanet rättighet att begagna

blott ettdera, antingen skogsfång eller mulbete, men ej båda tillika, eller

är sådan rättighet inskränkt till visst belopp eller slag af skogsfång eller

till bete å viss tid eller för vissa kreatur, och kan man ej om delningsgrunden

sämjas, då sätte ägodelningsrätten den ut, efter ty som skäligt

pröfvas.

Mom. 2. Hvad nu rörande aflösning af sådan last i sammanhang

med ägoskifte stadgadt är, gälle äfven, då fråga därom utan sammanhang

med sådant skifte förekommer; och må förty, där hemman eller

lägenhet äger rätt för alltid till skogsfång eller mulbete å annans skog,

denne från sig lösa denna last emot vederlag af motsvarande mark,

som bör enligt nu angifna grunder utbrytas och det förstnämnda hemmanet

eller lägenheten tilläggas i den ordning, som om ägobyte är

stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o J6.

?ix\ ,\\

y

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 1 maj 1902.

Andra rummet.

Närvarande:

Juetitieråden: Sxarin,

Norberg,

- Carlson,

Billing,

Ramstedt,

Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 3 februari innevarande

år, handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande

af utlåtande öfverlämnade förslag till lag angående vården af

enskildes skogar, till lag angående skyddsskogar och fjällskogar, till lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen den 21 december 1857

om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet

och till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den

25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, mellan

högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs nu

detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta

protokoll.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mqj.is Nåd. Proposition N:o 46.

81

A. Förslag till lag angående vården af enskildes skogar.

Härvid yttrade justitierådet Skärm beträffande förslaget i dess

helhet:

»Utan tvifvel har staten ett mycket stort intresse däri, att enskilde

jordägares skogsmark likasom deras öfriga, icke skogbärande, till åker,

äng och bete använda mark på ett omsorgsfullt och ändamålsenligt sätt

behandlas och vårdas, så att markens afkastningsförmåga tillgodogöres

samt för framtiden bibehålies och, såvidt möjligt, ökas. All sådan behandling

af marken, den skogbärande och den icke skogbärande, hvarigenom

dess alstringsförmåga för framtiden minskas eller tillintetgöres,

måste kränka det intresse staten har att, såsom målsman för kommande

släkten, värja.

På den icke skogbärande följer emellertid i regeln afkastningen

af verkställdt utsäde och af gjorda förbättringar så snart, att samme

jordägare, som verkställt utsädet och förbättringarna, kan vänta, att han

eller åtminstone hans närmaste efterträdare inom ganska kort tid skola

däraf få njuta frukten. Den enskilde jordägarens intresse att vårda

och förbättra dylik mark är därför vida större än statens; och anledningtill

ingripande från statens sida har därför, beträffande sådan mark,

mera sällan förekommit, ehuruväl exempel ingalunda saknas därpå, att

gentemot vårdslösa och försumliga jordägare staten ansett sig hafva

rätt och befogenhet att, stundom med ganska kraftiga medel, härutinnan

häfda sitt intresse, som i detta fall och i ännu högre grad varit jordägarens

eget.

Med skogsmarken är förhållandet dock helt annat. Till följd af

den långa utvecklingstiden för våra skogsträd, hvilken, såvida fullmogen

skörd skall erhållas, knappast torde kijnna beräknas till mindre än ett

sekel, följer afkastningen af sådd och af verkställda förbättringar å

marken i allmänhet så sent, att hoppet om dylik afkastning för den,

som verkställt sådden eller förbättringarna, knappast har något ekonomiskt

värde. Någon direkt skörd kan hvarken han eller ens hans närmaste

efterkommande vänta; och befintligheten å en egendom af en nyligen

gjord skogsplantering torde näppeligen i nämnvärd mån inverka på

egendomens saluvärde. Den tidigare afkastning, som genom ungskogens

användning till pitprops och dylikt kan erhållas, torde, då fråga är att

för framtiden åstadkomma och vidmakthålla tillgång på verklig skog,

ej böra komma mycket i betraktande.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majås Nåd. Proposition N:o 46.

Den kostnad i arbete eller kapital, som nedlägges på skogssådd

och på förbättringar å skogsmark i afsikt att åstadkomma framtida skogstillgång

är därför, ekonomiskt sedt, faktiskt för jordägaren i det närmaste

borta och värdelös; och han har därför själf ganska ringa ekonomiskt

intresse af dylika åtgärder.

Staten har däremot för kommande släkten ett mycket allvarsamt

intresse däri, att äfven skogsmarken så behandlas, att för landets behof

erforderlig afkastning däraf är att för framtiden påräkna. Staten kan

och bör ej likgiltigt åse, att skogsmarken kalhugges utan att skogens

återväxt betryggas; och staten har både rätt och plikt att härutinnan

häfda, hvad det allmänna bästa kräfver; likasom den enskilde torde vara

skyldig att underkasta sig, hvad staten i det allmännas intresse kan

finna nödigt att härutinnan åtgöra. Dock torde härvid böra förfaras med

synnerlig varsamhet, så att den enskildes rätt att förfoga öfver hans

egendom ej utan nödtvång inskränkes, och att den enskilde ej betungas

med arbeten och utgifter, som mera i statens än hans eget intresse

kräfvas.

Tyvärr lär det ej kunna bestridas, att på de allra flesta trakter i

landet de enskildes skogsmark skötes på ett sätt, som gör statens ingripande

i hög grad behöflig!; och hvarje ändamålsenlig åtgärd till

åstadkommande åt förbättring härutinnan måste därför vara välkommen.

Det i sådant syfte till högsta domstolens granskning nu framlagda

förslag till »Lag angående vården af enskildes skogar» vill söka

trygga, hvad förslaget, oegentligt nog, kallar »skogens föryngring», därigenom

att skogsmarkens ägare skulle tillförbindas dels verkställa afverkningen

på ett sådant sätt, att föryngringen ej genom själfva afverkningen

motverkades (hvad detta innebär eller hvad skogsmarksägaren

härvid skulle hafva att iakttaga, är dock i förslaget ej ens

antydt), dels ock efter afverkningen på egen bekostnad vidtaga erforderliga

åtgärder för markens återställande i skogbärande skick.

För utöfvande af tillsyn däröfver att skogsmarksägaren i dessa

hänseenden fullgjorde, hvad lagförslaget stadgar vara hans skyldighet

föreslås inrättandet i hvarje län af ett slags ämbetsverk, benämndt

skogsvårdsstyrelse, således inalles 24 nya ämbetsverk, med underlydande

tjänstemän och tillsyniugsmän. Dessa ämbetsverk, hvilkas ställning och

uppgift synes ganska oklar, skulle dock ej egentligen hafva beslutanderätt,

men äga anmäla förelupne lagöfverträdelser hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, på hvilken det skulle ankomma att, sedan på dess

föranstaltande skogstjänsteman med biträden verkställt undersökning

och afgifvit förslag till erforderliga åtgärder för markens återställande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

i skogbärande skick, meddela beslut, samt, i händelse oriktig afverkning

eller vanskötsel förelåge, föreskrifva, hvilka åtgärder borde vidtagas samt

med viten och afverkningsförbud, hvars öfverträdande medförde böter,

tvinga ägaren att på egen bekostnad fullgöra hvad som föreskrifvits.

Underlåtenhet å skogsmarksägarens sida härutinnan skulle dessutom

medföra den påföljd, att skogsvårdsstyrelsen ägde låta verkställa de

föreskrifna åtgärderna och låta utan dom, förmodligen blott på grund

af verificerad räkning, exekutivt uttaga kostnaden hos ägaren; och

skulle dylik kostnad, med förmånsrätt framför inteckningar, utgå ur

egendomen, i hvars hand den kom me.

Att i ett slag ställa all, enskilda personer tillhörig skogsmark i

landet under offentlig myndighets tillsyn och kontroll samt med böter

och eventuellt fängelse tvinga den enskilde ägaren att vid och efter all

afverkning å dylik mark iakttaga ett visst förfaringssätt är ju ett radikalt

och kraftigt sätt att åstadkomma förbättring i skogsvården. Efter

min uppfattning äro de medel, förslaget vill använda till uppnående af

sitt behjärtansvärda syfte, dock föga lyckliga och tilltalande. En sådan

lag, om man kunde tänka sig, att en noggrann och konsekvent tillämpning

af densamma öfverhufvud vore möjlig, skulle säkerligen föranleda

tvister, åtal, exekutioner och kostnader såväl för den enskilde som för

staten i den omfattning, att skadan och olägenheterna, som genast

gjorde sig kännbara, komme att mer än uppväga fördelen af den ökning

i skogstillgången, som först efter många decennier vore att förvänta.

Det synes mig dessutom tvifvelaktigt, huruvida den åsyftade

vinsten af ökad framtida skogstillgång i åtskilliga fall vore att med

visshet påräkna.

Enligt lagförslaget skulle den offentliga myndigheten ingripa,

endast då oriktig afverkning eller vanskötsel vid skogsmarkens behandling

efter afverkningen ägt rum. Däremot lägger, såvidt jag kan finna,

förslaget ej hinder i vägen för skogsmarksägaren att efter afverkningen

tillgodogöra sig den uppvuxna ungskogen i hvilket utvecklingsstadium

som helst, eller så snart han kan finna sådant för sig nyttigt och lämpligt.

Således, om han verkställt afverkning på tillåtet sätt och därefter

själfmant vidtagit erforderliga åtgärder för återväxten, är han ju oförhindrad

att verkställa ny afverkning å ungskogen, då den t. ex. uppnått

pitpropsdimensioner eller till och med dessförinnan, utan att ett sådant

förfarande, som ju ej är hänförligt till vanskötsel, utgjorde laglig anledning

för myndigheterna att ingripa. Ett dylikt brukningssätt kan

ju under vissa förhållanden vara ganska rationellt och ägnadt att bereda

ägaren den snabbaste och kanske äfven den bästa alkastningen af skogsBih.

till lille sd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

marken; men om dylikt brukningssätt användes, skulle ju det med lagförslaget

afsedda syfte att för framtiden bereda tillgång till verklig

skog ej uppnås.

Skall detta syfte genom lagen vinnas, synes erforderligt, att

antingen i allmänhet i lagen, eller, om så ej lämpligen kan ske, för

hvarje särskildt fall genom vederbörande myndighet meddelas föreskrift

om någon viss minimitid efter verkställd afverkning, hvarunder ny sådan

ej må företagas. År, som jag antager, meningen att för framtiden

erhålla mogen skog, måste ju denna minimitid tagas ganska rymlig, i

alla händelser så lång, att hvarken den nuvarande skogsmarksägaren

eller ens hans närmaste efterkommande kunna vänta någon afkastning

af skogsmarken eller af det arbete och de kostnader, som användas för

att göra den åter skogbärande.

Då staten likväl vill tvinga skogsmarksägaren till arbeten och

utgifter, däraf knappast han, men väl staten har intresse, synes rättvisa

och billighet fordra, att staten själf vidkännes kostnaderna eller åtminstone

en väsentlig del däraf, och att staten utöfvar sin tvångsrätt emot

skogsmarksägaren i detta afseende endast i den mån och i de fall den

finner sig kunna och böra lämna honom erforderligt bidrag till de

arbeten och utgifter, som honom åläggas. Kommer en skogsplantering

å enskild persons ägor med bidrag af staten till stånd, synes staten

med all rätt kunna föreskrifva såväl det sätt, hvarpå planteringen för

framtiden skall vårdas, som ock tiden, då ny afverkning derå tidigast

må äga rum.

Ett sådant tillvägagående skulle väl, såsom beroende på statens

för ändamålet disponibla tillgångar, mera långsamt och endast successivt

åstadkomma förbättring i skogsvården; men detta vore efter mitt

förmenande en fördel, ökad däraf, att den stora nya tjänstepersonal,

lagförslaget förutsätter kunde, till största delen, åtminstone tills vidare

undvaras och därför belöpande kostnader, som nog ej stanna vid den

siffra, kommitterade beräknat, i stället och med bättre resultat användas,

dels till beredande af kostnadsfria upplysningar och anvisningar för den

enskilda skogsvården och dels direkt såsom bidrag till kostnaden för

åtgärder till befrämjande af skogväxt å enskildes afverkade skogsmark.

Det vore sedan att hoppas, att bättre insikter och exemplets makt

skulle alltmera verka till förbättring i skogsvården. Tvångsmedel synas

mig här föga vara på sin plats och böra, såvidt möjligt, undvikas.

Den tysta förmånsrätt framför inteckningar, äfven framför äldre

sådana, lagförslaget enligt 5 § vill tillägga skogsvårdsstyrelse för förskjutna

skogsförbättringskostnader, innebär en återgång till grundsatser,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

som på goda grunder alltmera öfvergifvits, och lär väl ej böra godkännas.

Ett stadgande i detta syfte torde i allt fall ej böra placeras

i en lag om skogsvård.

Lagförslaget, som efter min uppfattning innebär ett alltför våldsamt

ingrepp i den enskildes rätt och pålägger honom för stor börda,

är dessutom, såsom framdeles skall påpekas, i åtskilliga detaljer mindre

lämpligt. Det synes mig därför i dess nuvarande skick icke vara af

beskaffenhet att böra till lag antagas; och jag kan ej heller för min

del sådant tillstyrka.»

Justitierådet Carlson yttrade: »För min del anser jag goda skäl

finnas för det antagande, att på den väg, som redan inslagits, eller

genom spridande af upplysning om skogens vård och understödjande

af skogsodlingsföretag, mera är att vinna än genom den nu föreslagna

lagstiftningen.

På grund häraf och då jag hyser stora betänkligheter mot en

utsträckning af den administrativa domsrätten till nu ifrågavarande

område, kan jag icke tillstyrka förslaget.»

Rörande förslagets särskilda stadganden gjordes härefter följande

anmärkningar, nämligen vid:

Rubriken och ingressen :

Justitierådet Quensel anförde: »Beträffande den föreliggande lagens

förhållande till nu gällande lagstiftning innehåller förslaget endast ett

upphäfvande af 1—5 §§ i lagen den 30 mars 1894 angående åtgärder

till förekommande af skogsförödelse på Gotland, eller de delar af densamma,

som i likhet med den föreslagna lagen hvila på den s. k.

återväxtprincipen. Häraf torde visserligen följa, såväl att öfriga delar

af Gotlandslagen, eller dess föreskrifter angående s. k. dimensionsafverkning,

lämnas orubbade, som ock att dimensionslagarne för Västerbottens

och Norrbottens läns kusttrakter och gällande bestämmelser

angående utsyningstvång i vissa landsändar skola fortfarande tillämpas;

men däremot lämnar förslaget oafgjordt, huruvida i de landsdelar, där

dimensions- eller utsyningslagar sålunda fortfarande skola bibehållas,

den föreslagna lagen må därjämte komma till användning. Att så är

afsedt, framgår emellertid af vederbörande departementschefs anförande

till statsrådsprotokollet om önskvärdheten däraf, att lagförslagets bestämmelser

blefve gällande äfven för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens

län samt Sårna socken af Kopparbergs län. Lämpligheten

häraf torde dock böra ifrågasättas, såvidt angår de delar af landet, där

utsyningstvång äger rum. Då nämligen utsyningslagarne innefatta

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

bestämmelser, som i högsta möjliga mån och i högre grad än den föreslagna

återväxtlagen äro ägnade att motverka skogens förödande, måste

de för de orter de gälla anses göra förslagets föreskrifter helt och hållet

öfverflödiga. Dimensionslagarne däremot lämna uppenbarligen utrymme

för samtidigt tillämpande af den nya lagen.

På grund häraf hemställes, att i förslaget, jämte föreskriften om

upphäfvande af 1—5 §§ i lagen den 30 mars 1894, intages bestämmelse,

att den föreslagna lagen icke skall afse de landsdelar, där utsyningstvång

äger rum, men jämte dimensionslagarne tillämpas, där dessa äro

gällande.»

Justitierådet Ramstedt utlät sig: »Enligt det af särskilde kommitterade

uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för det nu remitterade

förslaget, skulle lagen ej äga tillämpning på enskildes skogar

belägna i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län eller inom Sårna

socken i Dalarne, för hvilka orter bestämmelser rörande den enskilda

skogsvården redan blifvit i särskilda författningar meddelade. Nu förevarande

förslag upptager däremot ej något sådant undantag och är

således afsedt att tillämpas å landet i dess helhet.

Den särskilda lagstiftning, som gäller för Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker samt Sårna socken med Idre kapellag och

dessutom för åtskilliga på andra orter spridda hemman, innehåller emellertid,

att skogens ägare må allenast efter utsyning och stämpling af vederbörande

skogstjänsteman fritt taga eller försälja hvad utöfver husbehofvet

kan med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.

En så beskaffad lagstiftning synes dock af flera skäl väsentligen utesluta

en tillämpning jämväl af ifrågavarande lag. På grund däraf

hemställes, att i lagen måtte intagas föreskrift därom, att den ej skall

gälla för de orter och hemman, hvarest skogsägarne äro underkastade

berörda inskränkta dispositionsrätt till skogen.

Äfven enligt författningarna för de delar af Västerbottens och

Norrbottens län, som icke höra till lappmark, samt för Gotlands län

hafva skogsstatens tjänstemän att i vissa fäll utsyna virke å enskildes

skogar, hvarför den föreslagna lagen, som lämnar uppsikten öfver vården

af dessa skogar åt annan myndighet, icke utan olägenhet låter sig

förena med dessa författningar. Om emellertid dessa delar af landet

icke undantagas från lagens tillämpning, torde i lagen böra uttalas,

att nämnda författningar med det i ingressen upptagna undantag fortfarande

skola lända till efterrättelse.»

Justitieråden Skärm, Norberg, Carlson och Billing instämde med

justitierådet Ramstedt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

1 §•

Justitieråden Skärm, Norberg, Carlson, Billing och Bamstedt förenade

sig om följande yttrande:

»Förhandlingarna vid förslagets tillkomst utmärka otvetydigt, åt

detsamma är afsedt att vinna tillämpning icke allenast å skogsmark,

där skogen kan föryngras omedelbart genom naturens verksamhet, utan

äfven — med visst undantag — å skogsmark, där föryngringen icke

kan äga rum med mindre marken efter afverkningen underkastas en

viss behandling, samt att man ansett det böra åligga skogsägare, när

han afverkar skog, såväl att bedrifva afverkningen på ett för skogens

reproduktion ändamålsenligt sätt som ock att därefter vidtaga för återväxten

efter förhållandena erforderliga åtgärder. Denna mening synes

emellertid icke vara öfverensstämmande med lagens text, ty i uttrycket,

att marken ej må efter afverkning så behandlas, att skogens föryngring

äfventyras, ligger väl ett förbud mot vidtagande af positiva åtgärder,

som kunna hindra skogens föryngring, men icke en föreskrift om vidtagande

af sådana åtgärder, som kunna vara nödvändiga för att föryngring

skall äga rum.

Beträffande andra stycket erinras, att därest tillämpningen af

ifrågavarande civillag skall göras i större eller mindre mån beroende

däraf, att skogsvårdsstyrelser finnas, lagen bör innehålla en föreskrift

därom, att sådana myndigheter skola anordnas.»

2 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då lagen icke lämnar skogsägaren någon ledning för bedömandet,

huru han bör förfara med afseende å en tillämnad afverkning, vore det

önskligt, att han kunde erhålla anvisningar därom af skogsvårdsstyrelsen

med den verkan att, om han ställde sig dessa till efterrättelse, han icke

blefve behandlad såsom öfverträdare af lagen.

Uttrycket »på villkor styrelsen bestämmer» synes mindre lämpligt,

då meningen torde vara, att stadganden i detta ämne skola meddelas

i särskild författning.»

3 §•

Högsta domstolen anförde: »Det synes ej vara lämpligt, att utöfningen

af den befogenhet, som här tillägges Konungens befallnings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hafvande, göres ovillkorligen beroende af en inkommen anmälan från

skogsvårdsstyrelsen, hvarför ordalagen böra jämkas så, att Konungens

befallningshafvande blir oförhindrad att äfven utan en sådan anmälan

ingripa.

Då synemännen ej äga fatta något beslut utan endast hafva att

i ärendet afgifva förslag, synas föreskrifterna angående röstberäkning

kunna utbytas mot en bestämmelse att, om god man stannat i olika

mening med förrättningsmannen, äfven gode mannens mening bör meddelas

Konungens befallningshafvande.»

4 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Denna paragraf hvilar på den grundsats,

att, där lagens föreskrifter angående skogshushållningen blifvit

öfverträdda, påföljden därför drabbar skogsmarkens ägare, äfven om

det ej är han, som gjort sig skyldig till öfverträdelsen. Men en sådan

princip — att den ene skall bota för den andres brott och förseelse —

lärer ej böra godkännas. Lagstiftningen härutinnan synes därför böra

så anordnas, att markens ägare endast i det fall, att han är för afverkningen

ansvarig, drabbas af skyldighet att återställa marken i skogbärande

skick, men att i öfriga fall, efter det Konungens befallningshafvande

pröfvat, hvilka åtgärder för nyssnämnda ändamål erfordras,

desamma må på afverkarens bekostnad vidtagas af skogsvårdsstyrelsen

eller, under vederbörlig kontroll af markens ägare, där denne sådant

föredrager, i hvarje händelse med förpliktelse för ägaren att ej med

marken så förfära, att återväxten därigenom hindras.

I fråga om afverkningsförbud innehåller paragrafen, att sådant

må af Konungens befallningshafvande meddelas med afseende å egendomens

skogsområde eller viss del däraf. Det här använda uttrycket

»egendomen» synes vara mindre lämpligt. Å ena sidan lärer, där viss

de! af en fastighet blifvit upplåten för afverkning och innehafvaren af

afverkningsrätten å denna del äfventyrar skogens bestånd, intet skäl

förefinnas att medgifva utsträckande af afverkningsförbudet till mer än

sagda del af fastigheten. Å andra sidan kan inträffa, att en person

innehar afverkningsrätt å flera sammanhängande men särskilda ägare

tillhöriga skogsområden; och där så är förhållandet, synes obehörig

afverkning å ett af dessa områden lämpligen böra kunna medföra afverkningsförbud

med afseende äfven å de öfriga. Ordet »egendom»

torde därför böra utbytas mot annat uttryck, som betecknar den mark,

hvaröfver afverkaren förfogar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Föreskriften om införande i länskungörelserna af Konungens befallningshafvandes

beslut synes böra i så måtto begränsas, att densamma

ej kommer att afse de fall, då beslutet gäller allenast viss person, för

hvilken händelse ett införande i kungörelserna hvarken kan anses

erforderligt eller lämpligen böra träda i stället för det sätt, på hvilket

beslutet eljest skall bringas till den persons kännedom, hvilken det angår.

Bestämmelsen därom, att beslutet skall efter införandet i länskungörelserna

anses hafva utom i visst fall kommit till tredje mans

kännedom, bör utgå, då det synes öfverflödigt och olämpligt att i ett

särskildt fall uppställa en regel för bedömande af frågan, huruvida ett

polisbeslut må anses hafva kommit till vederbörandes kännedom. Mot

bestämmelsens affattning är i allt fall att anmärka, att uttrycket »tredje

man» i vissa fall icke kan anses innefatta alla dem, detsamma är afsedt

att beteckna.

Däremot torde föreskrift lämpligen böra införas därom, att, till

kännedom om Konungens befallningshafvandes beslut rörande meddelade

förelägganden och afverkningsförbud enligt förevarande lag, hos

Konungens befallningshafvande skall öfver sådana beslut föras särskild

förteckning och upplysning ur densamma på begäran meddelas.»

Justitierådet Bamstedt yttrade: »Den föreslagna utvägen att under

alla förhållanden på skogsmarkens ägare lägga förpliktelsen att vidtaga

de erforderliga åtgärderna för markens återställande i skogbärande skick

måste för det fall, att han själf ej gjort sig skyldig till själfva förseelsen,

ofta innebära en stor obillighet, som ej kan anses i verkligheten

utjämnas däraf, att fastigheten tänkes skola genom dessa åtgärder

till gagn för ägaren vinna en motsvarande ökning i värde. Särskildt

framträder stadgandets orimlighet, när såsom i synnerhet förekommer

inom de nordliga delarne af landet, vidsträckta skogsmarker på lång

tid upplåtits till utverkning åt sågverksbolag. Att här låta jordägarne

i första hand bära tuDgan af att godtgöra de försummelser vid afverkningen,

som afverkningsrättens innehafvare i stor utsträckning kan låta

komma sig till last, skulle sannolikt i många fall leda till jordägarnes

ruin. Icke heller kan det antagas, att härigenom vinnas några afsevärda

förenklingar i lagens tillämpande. Tvärtom har upptagandet af

ifrågakomna stadgande föranleda att förslaget i denna § samt §§ 5

och 7 nödgats inlåta sig på invecklade afvikelser från vanliga rättsgrundsatser,

hvilka sannolikt måste framkalla många svårigheter i tilllämpningen

utan motsvarande nytta. Någon anledning synes därför ej

föreligga att i förevarande lag frångå den jämväl i kommitterades förslag

tillämpade allmänna grundsatsen, att den, som öfverträdt lagens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

föreskrifter, äfven bör drabbas af de för öfvertr ad elsen stadgade påföljder.

Då emellertid, i händelse denna uppfattning godkännes, tvekan

understundom kan uppstå, huruvida jordägaren själf eller annan varit

vållande till öfverträdelsen, samt föreläggande vid vite ej synes erforderligt

eller ens lämpligt, därest underlåtenhet att fullgöra Konungens

befallningshafvandes beslut skall medföra den vida verksammare påföljd,

hvarom i 5 § stadgas, hemställes om sådan ändring i förslaget, att

Konungens befallningshafvande förklaras äga föreskrifva de åtgärder,

som för markens återställande i skogbärande skick pröfvas erforderliga,

och bestämma tiden, inom hvilken de böra vara verkställda.

Otvifvelaktigt är, att genom det föreslagna afverkningsförbudet

enskildes rätt skulle kunna komma att i betänklig mån förnärmas.

Att helt och hållet utesluta möjligheten att genom dylikt förbud begränsa

en i obehörig ordning företagen skogsafverkning synes emellertid

ej böra ifrågasättas, då ju därigenom så godt som all verkan af

lagen skulle omintetgöras just i sådana fall, då den bäst behöfdes.

Däremot synes önskligt, att i lagen upptagas bestämmelser, som såvidt

möjligt inskränka den påpekade faran.

Då för tillämpning af Konungens befallningshafvandes ifrågavarande

beslut ej böra uppställas andra regler än de, som eljest, enligt

allmänna rättsgrundsatser, gälla, torde slutet af tredje stycket höra ur

förslaget utgå.

På sätt justitierådet Quensel hemställt, synes Konungens befallningshafvande

böra åläggas att öfver dylika beslut föra särskild förteckning

och att på begäran ur densamma meddela upplysningar.»

Justitierådet Billing instämde i hvad justitierådet Ramstedt yttrat

beträffande det föreslagna stadgandet, att Konungens befallningshafvande

skulle äga förelägga ägaren af skogsmarken att vidtaga vissa åtgärder,

samt tilläde:

»Äfven jag anser det med fog kunna sättas i fråga, huruvida för

framtvingande af åtgärder till återväxtens befrämjande lämpligen bör

användas vite, helst som underlåtenhet att fullgöra ett föreläggande i

berörda hänseende enligt 4 § alltid medför en verksammare påföljd än

den vitet kan antagas innebära. Likaledes biträder jag hvad redan

inom högsta domstolen yttrats dels om olämpligheten af att i denna

lag meddela särskilda föreskrifter om verkan af publicerandet i länskungörelserna

af Konungens befallningshafvandes beslut, och dels angående

önskvärdheten däraf att öfver dylika beslut hos Konungens befallningshafvande

föres särskild, lätt tillgänglig förteckning.

Justitierådet Carlson instämde jämväl i justitierådet Ramstedts

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

yttrande, i hvad detsamma afsåge stadgandet, att Konungens befallningshafvande

skulle äga förelägga ägaren af skogsmarken att vidtaga vissa

åtgärder och för underlåtenhet däraf stadga vite; hvarefter justitierådet

Carlson vidare anförde:

»Om det föreslagna afverkningsförbudet gäller, hvad nyss är sagdt

om föreläggandet att vidtaga åtgärder för skogens återväxt eller att

påföljden kan komma att drabba en annan än den skyldige. En hemmansägare,

som varit nog olycklig att få ett skogsskifte förstördt af

en innehafvare af afverkningsrätt, kan härtill få lägga förlusten af

rättighet att begagna skogen å de skiften, han själf disponerat; och

innehafvaren af afverkningsrätten kan å sin sida gå miste om denna

rätt för den återstående kontraktstiden därigenom, att hemmansägaren

förfar lagstridigt vid afverkning för egen räkning. Ett lagbud, som

medgifver, att en ägare af fast egendom på administrativ väg under

obegränsad tid förbjudes att göra bruk af egendomen, utan rätt för

honom att lå förbudets laglighet pröfvad af domstol, synes för öfrigt

icke stå väl tillsamman med ett fritt samhällsskick. Jag kan sålunda

icke tillstyrka förslaget i denna del. Möjligt är, att påföljden kunde

utbytas mot någon annan bättre afvägd, men jag tilltror mig icke att

framställa något förslag i detta afseende. Under förutsättning, att

stadgandet helt och hållet uteslutes, böra jämväl andra och tredje

styckena i 4 § samt 7—12 §§ utgå.»

Justitierådet Norberg var ense med justitierådet Billing.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Carlson.

5 §•

Justitierådet Quensel anförde: »Då Konungens befallningshafvande

vid meddelande af föreläggande, som i 4 § sägs, tillika skall utsätta

viss tid för åtgärdernas verkställande, borde detta innebära, såväl att

Konungens befallningshafvande tillmäter en för verkställigheten erforderlig

tidrymd som ock att påbudet om åtgärdernas vidtagande inom den

förelagda tiden skall efterkommas. Att medgifva ägaren en ytterligare

tidsfrist utöfver den förelagda torde sakna allt fog. Att paragrafen

blifvit så affattad, att ägaren skall för fullgörande af föreläggandet åtnjuta

en tid af ett år utöfver den af Konungens befallningshafvande

bestämda, har antagligen föranledts af tanken därpå, att Konungens

befallningshafvandes beslut kan öfverklagas, och att, när det fastställes

i högre instans, den af Konungens befallningshafvande förelagda tid

kan helt och hållet eller till stor del redan vara tilländalupen. Men

Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

häremot bör erinras, att i händelse af besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut det tillkommer den profvande myndigheten att tillika

taga under bedömande, huruvida ny tid för fullgörande af föreläggandet

bör meddelas.

Orden »genom laga kraftvunnet» böra likaledes utgå såsom öfverflöd

iga och därjämte i fråga om utgångspunkten för en förelagd tidsperiod

möjligen vilseledande.

Hvad angår föreskriften i denna paragraf, att däri omförmäld

kostnad må kunna af utmätningsman omedelbart uttagas hos den försumlige,

torde en exekution af denna stränga beskaffenhet icke vara

af behofvet påkallad och desto mindre böra införas, som föreskrift ej

meddelats vare sig om föregående syn till utrönande i hvad mån föreläggande

blifvit åsidosatt och till beräknande af kostnaden eller ens

om den betalningsskyldiges hörande.

Därest den vid 4 § angående ägares ansvarighet framställda anmärkning

godkännes, torde det i 5 § upptagna stadgande om förmånsrätt

böra utgå. Mot detsamma kan i allt fall anmärkas, att införande

af en ny s. k. tyst förmånsrätt icke är att förorda, samt att stadgandet

ej har sin rätta plats i förevarande lag utan i 17 kap. handelsbalken.»

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Därest, såsom under 4 § föreslagits,

skyldigheten att vidtaga åtgärder för skogsmarks återställande

i skogbärande skick alltid skall åligga den, som föranledt förordnandet

om sådana åtgärder, böra äfven föreskrifterna i denna § omarbetas till

öfverensstämmelse därmed. Mot den föreslagna förmånsrätten, hvilken

under sådana förhållanden skulle förfalla, kan för öfrigt i och för sig

anmärkas, att den på ett i hög grad menligt sätt synes kunna inverka

på inteckningshafvares rätt och sålunda komma att skada den allmänna

fastighetskrediten, samt att ett eventuellt stadgande därom icke lämpligen

bör inflyta i denna lag, utan i stället bör upptagas under 17 kap.

handelsbalken eller ock utfärdas i en särskild författning.

Föreskriften, att den af skogsvårdsstyrelsen förskjutna kostnaden

för skogsmarkens återställande i skogbärande skick må af utmätningsman

omedelbart hos den försumlige uttagas, synes ej vara af några

tvingande skäl påkallad och bör, särskildt för det fall att Konungens

befallningshafvandes föreläggande erhåller det innehåll, jag ofvan föreslagit,

ej ifrågakomma. I hvarje händelse bör en dylik exekution ej

medgifvas, med mindre före arbetets utförande genom skogsvårdsstyrelsens

försorg medelst syn å stället behörigen utrönts, om och i

hvad män föreskrifna åtgärder blifvit eftersatta.

Ett föreläggande att inom viss tid vidtaga vissa åtgärder anses i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

vanliga fall skola föranleda därtill, att påföljderna för underlåtenhet

att ställa sig föreläggandet till efterrättelse må kunna omedelbart efter

den utsatta tidens utgång göras gällande mot den försumlige. Något

tillräckligt skäl synes ej föreligga till stöd för den afvikelse från denna

regel, som här ifrågasatts genom en bestämmelse, som förhindrar skogsvårdsstyrelsen

att förr än ett år efter den förelagda tidens utgång kunna

skrida till utförande af de underlåtna åtgärderna på den försumliges

bekostnad. Denna tidsbestämmelse torde därför utgå.

Slutligen må anmärkas, att orden »genom laga kraftvunnet beslut»

äro öfverflödiga och kunna med den begagnade ordställningen äfven

blifva vilseledande.»

Justitieråden Stearin, Norberg och Billing instämde med justitierådet

Ramstedt.

Justitierådet Carlson yttrade: »Om, såsom jag hemställt, Konungens

befallningshafvande frånkännes befogenhet att pröfva, huruvida

skogsägaren eller annan gjort sig skyldig till lagöfverträdelsen och

följaktligen bör bestrida kostnaderna för de föreskrifna åtgärderna, bör

naturligtvis utmätning för dessa kostnader icke kunna ske annorledes

än efter dom eller utslag. I öfrigt biträder jag justitierådet Ramstedts

yttrande. Enligt min mening bör sålunda, hvad förslaget i 5 § innehåller,

utbytas mot stadgande^ som lämpligen kunna intagas i 4 §,

att, om de föreskrifna åtgärderna icke blifvit verkställda inom utsatt

tid, skogsvård sstyrelsen äger gå i författning om verkställigheten, och

att i sådant fall den, som gjort sig skyldig till lagöfverträdelsen, har

att återgälda skogsvårdsstyrelsen dess kostnader.

6 §-

Justitieråden Skärm, Billing och Ramstedt erinrade, att det föreslagna

stadgandet ej lämnade ledning för lösande af frågan om hvem som

skall till synemännen förskjuta kostnaden för undersökningen eller i

hvilken ordning denna kostnad må uttagas hos den ersättningsskyldige.

Justitierådet Carlson anförde: »Föreskriften om ovillkorlig skyldighet

för den, som förfarit felaktigt vid afverkning eller behandling af

marken efter afverkning, att betala kostnaderna för den i 3 § omförmälda

förrättning synes innefatta en viss obillighet för sådana fall, då

förfarandet kan anses hafva varit mera ursäktligt».

7 §''

Justitierådet Quensel anförde: »Då fall kunna inträffa, däri öfverträdelse

af förevarande lag är af beskaffenhet att hemfalla jämväl under

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

allmänna strafflagen, kan paragrafen med dess nuvarande affattning

gifva anledning till svårlösta konflikter med strafflagen, helst förslagets

bestämmelser om fördelning af böter och, därest anmärkningen bär

nedan vid 8 § ej vinner afseende, jämväl angående åtalsrätt afvika

från strafflagens. Med hänsyn härtill torde föreskrift böra meddelas

för bedömande af en förseelse, som i sålunda antydda afseenden kan

vara med olika straff belagd.

I öfrigt synes affattningen af motsvarande paragraf i kommitténs

förslag äga företräde framför den nu föreliggande».

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Stadgandet, att virke, som någon

med kännedom om gifvet förbud afverkat, skall, äfven om det kommit

i annan mans ägo eller besittning, vara underkastadt beslag och kunna

dömas förbrutet, strider i viss män mot gällande grundsatser rörande

dens rätt, som i god tro åtkommit lös egendom, och torde förty icke

böra bibehållas. För öfrigt synes rättigheten att taga virke i beslag

böra inskränkas till det fall, att virket fortfarande finnes å skogen

eller är upplagdt i närheten däraf.

Det kan lätt inträffa, att öfverträdelse af meddeladt afverkningsförbud

tillika innefattar brott emot allmän strafflag. Huru i sådan händelse

gärningen skall bedömas, därom lämnar förslaget ingen antydning,

förmodligen af det skäl, att frågan antagits kunna lösas i enlighet

med de allmänna reglerna för brottkonkurrens. För tillämpningen af

dessa regler möta emellertid i detta fall allehanda svårigheter, särskildt

med hänsyn till förslagets bestämmelser om fördelning af ådömda

böter och om den civila påföljden å gärningen; och torde i betraktande

häraf föreskrifter, ägnade att undanrödja den tvekan om lagens rätta

tydning, som eljest oundgängligen måste uppstå, näppeligen kunne

undvaras.»

Justitieråden Norberg och Billing instämde med justitierådet Ramstedt.

Justitierådet Carlson anförde: »För den händelse Konungens befallningshafvande

skulle erhålla befogenhet att meddela något slags afverkningsförbud,

vill jag anmärka, att man för närvarande torde sakna

tillräcklig anledning att för öfverträdelse af sådant förbud stadga, förutom

straff, jämväl den påföljd, att det afverkade virket är förbrutet.

Sådant ger för starkt intryck af att jordägare i allmänhet skulle äga

endast nyttjanderätt till skogen eller den rätt, som tillkommer ägare

af vissa nybyggeshemman. För det fall att påföljden kommer att

kvarstå, biträder jag de af justitierådet Ramstedt gjorda anmärkningar.»

Justitierådet Skärm instämde, för den händelse Konungens be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

fallningshafvande skulle erhålla befogenhet meddela afverkningsförbud,

i justitierådet Ramstedts anförande.

8 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Då det ej torde vara lämpligt att

utvidga antalet af de fall, däri åtalsrätt tillkommer flere sins emellan

lika behöriga åklagare, vore önskligt, att åtalsrätten förbehölles ensamt

kronobetjänte; dock att, för åstadkommande af större effektivitet af

lagens föreskrifter, åt dem af skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, som i

enlighet med Konungens bestämmande vore därtill behöriga, kunde

förbehållas rätt att taga virke i beslag och att därefter såsom angifvare

åtnjuta hälften af åklagarens andel i böter, virkets värde m. m.

Till betryggande af virkesägares rätt synes böra föreskrifvas, att

åtal i anledning af gjordt beslag skall inom viss tid anhängiggöras,

vid äfventyr att beslaget eljest anses förfallet.»

Justitieråden Billing och Bamstedt förenade sig om följande anförande

:

»Uttrycket »allmän åklagare» såsom beteckning endast för kronobetjänte

är vilseledande, enär i följd af den rätt, som tillagts skogsvårdsstyrelsens

tjänstemän att beifra öfverträdelser af denna författning,

äfven desse tjänstemän måste falla under det i allmänna lagen såsom

t. ex. i 30 kapitlet 7 § rättegångsbalken använda begreppet allmän

åklagare. Oafsedt att förslaget skiljer mellan skogsvårdsstyrelsens

tjänstemän och tillsyningsmän, måste vidare i lagen närmare angifvas,

hvilka styrelsens tjänstemän åtalsrätt tillkommer, för hvilket ändamål

därför den sväfvande bestämmelsen härom bör utbytas mot ett stadgande,

att sådan rätt tillkommer dessa tjänstemän i enlighet med de

föreskrifter Konungen meddelar.

Skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän skola åtminstone enligt kommitténs

förslag omedelbart tjänstgöra hos styrelsen och få sålunda väl

antagas blifva i allmänhet bosatta i länens residensstäder. För att

stadgandet om beslag skall blifva verksamt synes därför beslagsrätt

böra tilläggas äfven de i orterna bosatta tillsyningsmännen med skyldighet

för dem att för åtals anställande anmäla beslaget hos behörig

åklagare. Till betryggande af virkesägares rätt torde dessutom böra i

lagen för alla fall inflyta föreskrift om att åtal i anledning af gjordt

beslag skall inom viss tid efter beslaget anhängiggöras, vid äfventyr

att detta eljest anses förfallet».

Justitierådet Norberg biträdde den framställda anmärkningen därom

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

att i lagen borde utsättas viss tid, inom hvilken, efter det beslag gjorts,

åtal skulle anställas, vid äfventyr att beslaget eljest komme att förfalla.

9 §•

Justitierådet Quensel anförde; »Uppräknandet af de fall, i livilka

virke, som tagits i beslag, må försäljas redan innan det dömts förbrutet,

är hämtadt från andra lagrum, men åtminstone delvis, föga lämpadt

för det varuslag, hvarom här är fråga. Sagda uppräknande torde desto

hellre böra uteslutas, som det synes i hvarje fall kunna öfverlämnas

till Konungens befallningshafvandes pröfning, huruvida sådana omständigheter

äro för handen, som påkalla försäljning.

I fråga om befogenheten att lämna tillstånd därtill bör Konungens

befallningshafvande icke, på sätt i förslaget skett, betecknas såsom öfverexekutor,

helst detta skulle medföra det missförhållande, att talan mot

Konungens befallningshafvandes enligt föreliggande lag meddelade beslut

komme att i olika fall fullföljas i olika ordning, allteftersom beslutet

meddelats af Konungens befallningshafvande såsom polismyndighet eller

såsom öfverexekutor.»

Justitieråden Norberg, Billing och Ramstedt anmärkte, dels att

rättigheten att medgifva försäljning af beslagtaget virke, innan det

dömes förbrutet, borde tillkomma Konungens befallningshafvande såsom

högsta polismyndighet inom länet och icke, på sätt förslaget i denna

del innehölle, tilläggas öfverexekutor, och dels att den från andra författningar

hämtade uppräkningen af de fall, i hvilka sådan försäljningskulle

kunna äga rum, vore enligt sakens natur här mindre lämplig,

utan borde förfarandet härutinnan få bero på fri pröfning af omständigheterna

i hvarje fall.

10 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Norberg, Billing

och Ramstedt instämde, yttrade:

»Mot innehållet i denna paragraf, som bestämmer förfarandet i de

fall, då virke tagits i beslag, men ägaren icke anträffas, kan anmärkas,

att åtgärder, hvarigenom ägarens rätt till virket kan gå förlorad, äro

af beskaffenhet att böra vidtagas af domstol eller efter dess förordnande;

och torde i sådant afseende föreskrifterna i 147 § 2 mom. tullstadgan

kunna tjäna till ledning.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

47

11 §•

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Norberg, Billing

och Bamstedt instämde, yttrade:

»Den i paragrafens första stycke intagna bestämmelse för det fall,

att ej utrönas kan, i hvilket län afverkningen bedrifvits, torde kunna

utgå såsom öfverflödig, enär densamma afser en tidpunkt, då domstol

meddelat sitt beslut och frågan om afverkningsorten således måste för

bestämmande af forum vara afgjord.»

Justitierådet Carlson anförde: »För den händelse hvad jag föreslagit

om borttagande af föreläggandet vid vite, afverkningsförbudet och

påföljden, att virke är förbrutet, icke skulle vinna bifall, biträder jag

i hufvudsak de detaljanmärkningar, som vid 8—11 §§ framställts inom

högsta domstolen, och vill jag beträffande föreskriften i 11 § om fördelning

af böter, viten och värdet af afverkadt virke upprepa den

erinran, jag gjort vid granskningen af flera andra lagförslag, att den i

strafflagen i sådant afseende uttalade grundsats bör upprätthållas.»

Justitierådet Skärm biträdde, för den händelse vite och afverkningsförbud

skulle bibehållas, hvad justitieråden Billing och Ramstedt vid

§§ 8—11 anmärkt.

13 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Svårigheterna vid en lagstiftning

på detta område framträda i hög grad, om man måste medgifva, att

afverkning å skogbärande mark, som brukas till nödig beteshage, må

bedrifvas på hvilket sätt som helst, och att egentlig skogsmark må

kalhuggas och bibehållas i sådant skick, så vida marken därefter brukas

till nödig beteshage. Någon annan begränsning kan icke gärna ligga

i ordet »nödig», än att egendomens beteshagar icke tillsamman öfverstiga

hvad som fordras för att egendomens kreatur skola kunna under somrarne

födas genom bete i hagarne. Men en skogsmarkens förvandling till

hagmark i sådan omfattning torde väl vara, hvad man för vissa orter

velat förekomma genom den föreslagna lagen. I fråga om Gotland

innefattar lagen i detta afseende en mildring, hvars verkan jag icke

kan bedöma.

Beträffande andra stycket är det mig icke fullt klart, huruvida

därmed afses allenast, att Konungens befallningshafvande skall, då afverkning

skett och fråga uppstår om åtgärder för skogens återväxt,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

taga under öfvervägande, om marken får brukas såsom beteshage, i

hvilket fall sådana åtgärder icke böra föreskrifvas, eller om meningen

är, att Konungens befallningshafvande skall så fort ske kan till efterrättelse

för framtiden fastställa gränser emellan den egentliga skogsmarken

och hagmarken å de egendomar i länet, för hvilka sådant erfordras.

Om åt stadgandet gifves sistnämnda tolkning, hvilken bäst

öfverensstämmer med ordalydelsen, torde detsamma komma att medföra

ett drygt och kostsamt arbete, måhända utan motsvarande nytta.»

Justitierådet Bamstedt, med hvilken justitieråden Skärm, Norberg,

Carlson och Billing härutinnan instämde, ansåg sig slutligen böra anmärka,

att förslagets affattning i formellt hänseende syntes lämna ett

och annat öfrigt att önska och förty vore i behof af en öfverarbetning;

och ville justitierådet till ledning härvid särskildt framhålla: att det i

2 § förekommande uttryck »huruvida en tillämnad afverkning är att

anse såsom tillåten», vore mindre korrekt, då förslaget icke afsåge att

förbjuda skogsafverkning utan allenast visst sätt för dess bedrifvande;

att af enahanda skäl i 4 § orden »att afverkning obehörigen ägt rum»

vore vilseledande; att i 2 § den med »huruvida» började satsen icke

rimligen kunde, såsom dock ordställningen närmast syntes angifva, hänföra

sig till »råd», och att det i slutet af samma § förekommande ordet

»behjälplig» vore oegentligt, då det icke lämpade sig för det ena af

de i paragrafen angifna syftemål — meddelandet af råd och upplysning;

att medgifvande! i 13 § att använda skogsmark till odling, byggnadstomt

etc. fått ett oegentligt uttryck, som lämpligen synes kunna ersättas

med en föreskrift, att lagen ej utgör hinder för skogsmarkens

användande på dylikt sätt; samt att, under det i första stycket af sistnämnda

§ ordet »skogsmark» användes i sådan betydelse, att det omfattar

jämväl beteshage, skiljes däremot i andra stycket mellan skogsoch

hagmark, hvarjämte ordet »utmark» där användes att beteckna samma

område, som i första stycket kallas skogsmark.

B. Förslag till lag angående skyddsskogar och fjällskogar.

Härvid anmärkte beträffande

Ingressen

Justitierådet Quensel: »Då enligt 1 § äfven fjällskogar äro skyddsskogar,

böra de ej i rubriken betecknas såsom ett från de sistnämnda

särskildt slag af skogar.»

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Justitierådet Bamstedt, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter

instämde, anförde: »Då förslaget icke handlar om andra skogar

än sådana, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller

mot fjällgränsens nedgående, torde auledning saknas att i rubriken upptaga

fjällskogar såsom ett från skyddsskogar skildt slag af skogar».

§ I
Justitierådet

Quensel yttrade: »Då skyddsskogars bibehållande påkallas

af ett allmänt intresse, bör Konungen kunna jämväl på eget

initiativ, utan framställning af skogs vårdsstyrelsen, meddela sådant förordnande,

som i paragrafen omförmäles, och interimsförbud enligt sista

stycket i paragrafen kunna meddelas af Konungens befallningshafvande

utan förutgången anmälan.

Justitierådet Bamstedt, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter

instämde, anmärkte, att för meddelande af förordnande, som i

denna paragraf afses, ej borde uppställas såsom villkor, att framställning

därom skett af skogsvårdsstyrelsen, utan borde i dylik fråga initiativ

kunna tagas jämväl af den, som äger meddela förordnandet.

3-7 §§•

Justitierådet Carlson ansåg, att sedan skog, hvarom i denna lag

är fråga, kommit under uppsikt af skogsstatens tjänstemän, skogsvårdsstyrelsens

befattning med densamma borde upphöra, och att giltigt skäl

saknades, hvarför om sådan skog därefter borde gälla andra regler än

om annan skog, som ägaren icke utan utsyning äger bruka annorledes

än till husbehof.

Högsta domstolens öfriga ledamöter hänvisade beträlfande dessa

paragrafer till anmärkningarne vid motsvarande bestämmelser i förslag

till lag angående vården af enskildes skogar.

C. Förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen

den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af

annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Skärm, Norberg,

Billing och Bamstedt instämde, yttrade:

»Andra stycket af ifrågavarande 5 § har undergått viss ändring

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46

genom Kungl. kungörelserna den 28 januari 1876 och den 20 november

1885 angående betande af getter och får. Därest nu, på sätt förslaget

angifver, paragrafen i dess ursprungliga lydelse oförändrad upptages i

den nya lagen, vill det synas, som hade nämnda kungörelser därmed

blifvit åter upphäfda. Då sådant ej torde vara afsedt, hemställes, att

den i förslaget upptagna nya bestämmelse betecknas, icke såsom en

ändring i 5 §, utan såsom ett tillägg till densamma, och att rubriken i

öfverensstämmelse härmed jämkas.»

Justitierådet Carlson anförde: »Å vissa trakter i de norra länen

lära hemmansägarne hafva förbehållit sig betesrätt å skogsmark, som

de försålt till sågverksbolagen. Det vore obilligt, om bolagen skulle

kunna för hemmansägarne omöjliggöra ett begagnande af denna rätt

genom att på spridda smärre områden af skogen verkställa skogsodling.

Äfven bortsedt från dessa förhållanden är det föreslagna nya stadgandet

ägnadt att ingifva en viss betänklighet. Om odling sker endast på

ett mindre område, kan odlaren för en jämförelsevis ringa kostnad

provisoriskt inhägna detsamma, men för grannarne, som icke torde

kunna afhålla sina kreatur från området genom vallgång och äro hänvisade

att uppföra stängsel i ägoskillnaden, kan kostnaden blifva betydlig,

äfven om de äga begagna sig af stängselvitsord. Eu ökad förbrukning

af skog för stängsel emellan skogslotter torde för öfrigt icke vara

oneklig.

I öfrigt instämmer jag med justitierådet Quensel.»

Med anledning af justitierådet Carlsons yttrande i fråga om betes

rätt, hvarom förbehåll gjorts vid upplåtelse af skog till afverkning,

ansåg justitierådet Norberg sig böra hemställa, att det föreslagna tilläggsstadgandet

måtte erhålla sådan förändrad affattning, att det ej kunde

leda till omintetgörande af eller oskälig inskränkning i dylik på förbehåll

grundad rätt.

D. Förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25

april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

51

Utdrag af protokollet (ifver jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Kristiania

slott den 16 februari 1903.

Närvarande:

Statsråden: Odelberg,

Hdsberg,

Palander,

Westring,

Berger,

Jnstitieråden Lindbäck,

Claéson.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:

»I skrifvelse den 13 maj 1896 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

ville tillsätta en kommitié af sakkunnige män för att utreda, hvilka åtgärder

lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande vård

af de enskilda skogarne, och därefter framlägga de förslag, hvartill denna

utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden,

gåfve anledning. I denna skrifvelse erinrade Riksdagen därom, att,

sedan domän styrel sen i utlåtande den 18 februari 1895 afgifvit förslag

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens främjande, rikets

länsstyrelser och landsting lämnats tillfälle att däröfver yttra sig. Uti

samtliga dessa yttranden — med undantag för några få, uti hvilka dock

särskildt betonats, att det gällde endast vederbörande län — framhölles

det nödvändiga i att något gjordes på lagstiftningens väg för vården

af de skogsmarker, som befunne sig i enskildes ägo. Men lika enig

som man varit härom, lika skiljaktiga blefve meningarna, då det gällde

att afgöra, livilka lagstiftningsåtgärder, som i detta hänseende borde vidtagas,

en meningsskiljaktighet, som vore förklarlig, då i de afgifna

yttrandena från många håll framhölles, att förhållandena inom landets

olika delar vore från hvarandra så vidt skilda, att en skogslag icke kunde

i alla sina bestämmelser gälla för hela riket eller större delen däraf.

Detta förhållande hade ock varit ett af de mest använda skälen för det

ganska allmänna afstyrkande! af domänstyrelsens förslag. Riksdagen

medgåfve ock, att det icke kunde förnekas, att lagstiftningen för vården

om de enskilda skogarne icke kunde för vårt land med dess olikheter

i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden lämpligen gifva enahanda

bestämmelser för de olika delarna af landet, Då emellertid behofvet af

en förbättrad skogsvård inom landet kunde anses vara allmänt erkändt

och uttaladt, och detta behof för hvarje år blefve mera trängande och

vore ägnadt att mångenstädes framkalla berättigade farhågor, om icke

snar rättelse komme att ske, ansåge Riksdagen det icke vara välbetänkt,

att på grund af denna angifna svårighet den så viktiga frågan undanskötes

och gjordes helt och hållet beroende af initiativ från landstingen,

helst det kunde sägas, att deras meningar i frågans hufvudsakligaste

del redan vore uttalade. Då denna fråga vid föregående tillfällen i Riksdagen

behandlats, hade den farhåga uttalats, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden

skulle kunna fördröja eller förhindra fastställelse å

förslag, som ett eller annat landsting redan vore betänkt på att framlägga.

Men denna farhåga syntes så mycket mindre berättigad, som

det vore betonadt, att frågan icke kunde lösas endast genom antagandet

af en gemensam lag.

Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig

gemensam lag sannolikt icke kunde erhållas, hölle Riksdagen dock före,

att det gåfves vissa hufvudgrunder, hvilka kunde vara gemensamma, och

på hvilka lagen livilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser,

olika för de särskilda orterna med hänsyn till där befintliga olika

förhållanden. Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka borde

såsom allmänna antagas, och dem, som därutöfver erfordrades för de särskilda

orterna, svårigheter kunde möta, ville Riksdagen icke förneka, men

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

antoge dock, att dessa svårigheter kunde öfvervinnas, då frågan komme

under vederbörlig pröfning.

I de flesta af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens

förslag, hade betonats lämpligheten af en lagstiftning, som,

utan att ingripa i den enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast

ålade honom att efter afverkning af skog sörja för dess återväxt; och

hölle Riksdagen före, att ett stadgande om sådan skyldighet för skogsägare

vore af den art, att det lämpade sig för hela landet, med undantag

möjligen för de allra nordligaste delarna däraf. Frågan om sättet för

åstadkommande af återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering eller

genom själfsådd, ansåge Riksdagen icke kunna bestämmas lika för hela

landet, utan borde bestämmelserna härom lämpas efter de olika landsdelarnes

olika förhållanden, och det gemensamma lagstadgandet stanna

därvid, att skogsägaren inom viss tid skulle visa, att föreskriften för

återväxtens befrämjande fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåtenhet

att sörja för återväxten efter verkställd afverkning hade ifrågasatts

dels, såsom i gotlandslagen stadgades, bestämmelser om förbud för skogsägaren

att nyttja sin öfriga skog för annat än husbehof, dels ock viten

och vidtagande af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordägarens

bekostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskades att fullgöra sin

skyldighet i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser finge

anses äga företräde framför den andra, därom tilläte sig Riksdagen emellertid

icke att göra något uttalande. Likaså ansåge Riksdagen, att uti

en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas allmänna bestämmelser

mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru detaljstadgandena

härom syntes böra vara olika för skilda delar af landet. Riksdagen ville

därjämte framhålla, att såsom en åtgärd i förutnämnda syfte äfven kunde

ifrågasättas, att staten skulle tillerkännas rätt i vissa fall att expropriera,

afverkad skogsmark, där jordägaren underlåtit hvad honom med afseende

å skogens återväxt ålegat, och att staten torde böra hafva sin uppmärksamhet

riktad på att söka förvärfva till skogsvård tjänliga kalmarker,

vare sig för bildande af kronoparker eller allmänningar. Då emellertid

föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten i flera fall icke skulle

medföra den åsyftade verkan, om ej den uppväxande ungskogen åtminstone

under någon tid skyddades, så ansåge Riksdagen, att stadganden

i detta syfte borde meddelas, vare sig genom begränsning af betesrätten

eller på annat sätt. Såsom en allmän bestämmelse borde och ingå ett

stadgande om kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot framställdt förslag,

att kommunalnämnden skulle utöfva denna kontroll, hade af många utaf

de myndigheter, som uttalat sig i frågan, invändning gjorts, under det

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

att å andra sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt

gifva företrädet åt den ena eller andra af dessa meningar, ansåge

Riksdagen dock, att ifrågavarande kontroll icke borde öfverlämnas uteslutande

åt kommunalnämnden, utan i sista band åligga skogsstatens

tjänstemän. Till sist ville Riksdagen framhålla, hurusom det syntes

Riksdagen vara önskligt, att undantag från de förpliktelser, som ålades

enskild skogsägare rörande vården af hans skog, skulle kunna medgifvas

ägare af mindre skogsområde.

1 anledning af denna Riksdagens framställning uppdrog Kungl.

Maj t den 16 oktober 1896 åt en kommitté, bestående af riksmarskalken,

herr friherre F. von Essen, landshöfdingen A. Asker, jägmästaren

B. Martin, hemmansägaren P. G. Näslund, godsägaren friherre

C. J. Rappe, jägmästaren C. M. Sjögreen och godsägaren H. P. P.

Tamm, att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande

af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och att

uppgöra de förslag, hvartill denna utredning med hänsyn till de inom

olika landsdelar rådande förhållanden gåfve anledning.

Den 9 september 1899 afgaf denna kommitté, af hvars ledamöter

hemmansägaren Näslund emellertid då aflidit, hvaremot riksbanksfullmäktigen

O. Jonsson i kommittén inträdt, betänkande, hvari kommittén

hemställde, dels att för ökande af statsskogarne inköp af skogsmark

fortfarande måtte äga rum i så stor utsträckning, som vore förenlig

med försiktig statshushållning, hvarjämte kommitién för beredande af

medel härtill föreslog åtskilliga utvägar, dels ock att författningar måtte

antagas och utfärdas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med fjorton särskilda

vid betänkandet fogade författningsförslag, nämligen förslag till:

l:o) förordning angående ändringar i Kungl. Maj:ts nådiga förordning

angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den

26 januari 1894,

2:o) förordning angående förvaltningen af städernas skogar,

3:o) förordning angående förvaltningen af sockenallmänningarne

och besparingsskogarne i Kopparbergs och Gäfleborgs län,

4:o) förordning angående afgäld för utsyning af virke inom de

sex norra länen,

5:o) förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län,

6:o) lag angående vården af enskildes skogar,

7:o) förordning angående skogsvårdsstyrelser,

8:o) lag angående skogsvårdsafgifter,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.

9: o) lag angående skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af

rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningebelopp,

10:o) lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd,

ll:o) lag angående ändring i Kungl. Majrts nådiga förordning

om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet

den 21 december 1857,

12:o) lag angående fjällskogar och skyddsskogar,

13:o) lag angående ändring af §§ 2, 76 och 78 af Kungl. Maj:ts

förnyade nådiga stadga om skiftesverket den 9 november 1866, och

14:o) lag angående allmänningsskogars bildande.

Öfver dessa förslag infordrade Kungl. Maj:t från åtskilliga myndigheter

utlåtanden, hvarjämte genom utfärdadt cirkulär tillfälle bereddes

för dem, som sådant önskade, att yttra sig öfver kommitténs förslag.

Efter det de från vederbörande myndigheter infordrade yttranden

inkommit, anmälde jag, efter gemensam beredning med chefen för

justitiedepartementet, den 1 november 1901 för Kungl. Maj:t kommitténs

betänkande, i hvad detsamma afsåg förslagen till lag angående

vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser,

till lag angående skogsvårdsafgifter, till lag angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till lag angående ändring i Kungl.

Maj:ts nådiga förordning om ägors fredande emot skada af annans hemdjur

samt om stängselskyldighet den 21 december 1857, till lag angående

fjällskogar och skyddsskogar och till lag angående ändring af

§§ 2, 76 och 78 af Kungl. Majtts förnyade nådiga stadga om skiftesverket

den 9 november 1866, jämte de öfver samma förslag afgifna

underdåniga utlåtanden.

I sammanhang härmed omförmälde jag, att till mig öfverlämnats

ett tryckt exemplar af yttranden och förslag, afgifna af särskilda utaf

Västernorrlands läns och Jämtlands läns landsting utsedde kommitterade

ior afgifvande af yttrande angående lämpliga åtgärder för främjande

af den enskilda skogshushållningen inom nämnda län, jämte protokoll,

hållet vid sammanträde af desse kommitterade i Östersund den 11, 12

och 13 juni 1901.

Beträffande förstnämnda tre författningsförslag erinrade jag, hurusom

kommittén ansett, att de i dessa förslag ifrågasatta bestämmelser

icke skulle äga tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands,

Västerbottens och Norrbottens län, äfvensom inom Särna socken i Dalarne,

och att till följd däraf underdåniga utlåtanden rörande samma bestämmelsers

tillämplighet i afseende å skogsmarker, belägna i nämnda

län och socken, icke från Kungl. Maj:ts vederbörande befallnings
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

hafvande infordrats, hvarjämte jag uttalade såsom min mening, att det

borde tagas under ompröfning, huruvida icke de i nu förevarande författningsförslag

ifrågasatta bestämmelser lämpligen kunde, under förutsättning

att de komme att i hufvudsiik blifva gällande inom öfriga

delar af riket, äga tillämpning inom nyssnämnda län och socken; och

täcktes Kungl. Maj:t, med bifall till min därom gjorda framställning,

anbefalla Sina befallningshafvande i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens

och Kopparbergs län att skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden i

sådant afseende.

I anledning häraf anhöll jag, att framdeles, efter det ifrågavarande

utlåtanden inkommit, få, i sammanhang med underdånig föredragning

af de af kommittén afgifna författningsförslag, hvilka då icke af mig

anmälts, jämte öfver dessa förslag afgifna utlåtanden, ingå i närmare

granskning af förslagen till förordning angående skogsvårdsstyrelser och

till lag angående skogsvårdsafgifter.

I fråga om de öfriga af mig omnämnda förslagen förordnade

Kungl. Maj:t, att förslagen till lag angående vården af enskildes

skogar samt till lag angående skyddsskogar och fjällskogar skulle öfverlämnas

till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfver dessa

förslag för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, samt de tre

öfriga förslagen till justitiedepartementet för den vidare behandling,

som på nämnda departement ankomme.

Den 1 maj 1902 företogos de till högsta domstolen öfverlämnade

förslagen af högsta domstolen till slutlig behandling, därvid mot samma förslag

framställdes åtskilliga anmärkningar, i anledning hvaraf förslagen

blifvit inom jordbruksdepartementet i vissa afseenden omarbetade. Sedan

numera äfven från Kungl. Maj:ts befallninghafvande i sistnämnda fyra

län inkommit utlåtanden i nyss omförmäldt afseende, anhåller jag, efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, att få till

Kungl. Maj:ts pröfning framlägga samtliga de af kommittén afgifna författningsförslag,

hvilka fortfarande tillhöra jordbruksdepartementets handläggning,

jämte i anledning af dessa förslag afgifna utlåtanden och

yttranden, äfvensom särskilda framställningar i skogslagstiftningen berörande

frågor, dels af vederbörande myndigheter, dels ock af landsting

och enskilda personer.

Innan jag’ öfvergår till en närmare redogörelse för de särskilda

förslagen, torde jag få lämna en kortfattad öfversikt öfver skogslagstiftningen

i vårt land, såvidt densamma afser de enskilda skogarne.

Under senaste tre århundraden visar denna lagstiftning till en början

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

en gradvis skeende öfvergång från en ursprungligen fullständig frihet på

detta område till så stark inskränkning, att omsider äfven husbehofsafverkningen

stod under statens tillsyn. Därefter följde en återgång,

hvilken slutligen ånyo ledde till nästan fullständig frihet. Under de

sista fyra decennierna har därpå inträdt. en reaktion, som medfört åtskilliga,

fortfarande bestående inskränkningar i den enskilde skogsägarens

rätt att förfoga öfver skogen.

Sådana inskränkningar förefinnas redan i Sveriges första skogsordning,

som utkom år 1647. Denna innehöll nämligen, bland annat,

ett för hela landet gällande förbud mot svedjande, där marken ej röjdes

till åker eller äng. Ytterligare inskränkningar rörande privatskogarnes

handhafvande kommo till stånd genom 1674 års förordning angående

afverkningsbeloppet från skattehemmans skogar, 1681 års husesynsförordning

samt nådiga resolutionen på allmogens besvär den 9 mars

1689. Genom dessa påbud utsträcktes tillsynen öfver skogsvården å

skattehemmanen därhän, att all afverkning för odling och svedjande,

äfvensom af byggnadstimmer utan föregående utsyning, blef förbjuden.

Närmare bestämmelser rörande omfattningen af hemmansägarens

rätt till skogen meddelades i 1734 års skogsordning och i den samma år

utgifna allmänna lagen. Den förra tillerkände skattebonde rätt att »sina

ägor till dess tarf och lägenhet bruka och nyttja samt, när de sig så vidt

sträcka, rödja äng, åker och mulbete så ock att inrätta och bygga torp,

dock till hemmanets förbättring och ej till skada.» Funnes uti by flera

jordägare, fick en hvar af dem å oskiftad skog hugga virke blott till

sin »husbyggnad och tarf, men icke att sälja och föra af tomterna», så

vidt det ej skedde med allas samtycke. Skattebonde hade sålunda nu

i vissa fall rätt att till afsalu begagna sin skog. Denna rättighet omnämnes

i Byggningabalkens 10 kap. sålunda: »Skattebonde må nyttja

sin enskilda skog till hustarf och salu, dock det så sparsamt, att skogen

ej utödes och hemmanet fördärfvas. Vare ock skyldig att först taga

vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till vedbrand, innan friska

trän därtill fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka, böte tio

daler.» Vid sidan af den allmänna lagens bud funnos i de särskilda

orterna lokala föreskrifter, hvilkas skaplynne växlade efter skogstillgången.

Bland sådana äro att märka de af landshöfdingarne utfärdade stadganden

rörande byggnadssättet, hållande af getter, laga hägnads beskaffenhet m. m.

De inskränkningar, som sålunda förefunnos i skattebondens rätt

till sin skog, kunna anses upphäfda genom nådiga förordningen den

21 februari 1789. I nådiga kungörelsen den 16 juli 1790 föreställde

emellertid Kung]. Magt innehafvare af skatt.ejord angelägenheten af en

»rättskaffens hushållning med de till deras disposition hörande skogar»

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 8

1647.

1674.

1681.

1734.

1789.

1790.

s. 58 Kontrollera mot PDF

1793.

1803.

58 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

och förordnade i sammanhang därmed, att, när i följd af missvård med

skogen anledning funnes att befara hemmanens framtida oförmåga att

utgöra skatter till kronan, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle

vidtaga de med lag och författningar öfverensstämmande åtgärder, som

kronans säkerhet fordrade. Uti den allmänna förordning angående

skogarne i riket, som utkom den 10 december 1793, stadgades uttryckligen,

att, om kronoskatte- eller frälseskattebonde missbrukade den

honom förunnade frihet därhän, att fara uppkomme för hemmanets

bestånd och förmåga att utgöra skatten, ränteägaren vore berättigad

att däri söka rättelse, med skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att utöfva uppsikt öfver skatte]ordsägarens åtgöranden uti

ifrågavarande hänseende, såvidt kronans rätt däraf vore beroende.

I nådiga förordningen den 1 augusti 1805 om skogarne i riket

har visserligen influtit föreskrift af enahanda innehåll, men i § 1 meddelas

tillika förbud för skogs- och jägeribetjänte att tillvälla sig inseende

å skatteskog, och enligt § 18 äger skattemannen full dispositionsrätt

öfver sin skiftade skog med rättighet tillika att af skogsmarken

uppodla, hvad han för godt finner, allt med förut anförda villkor att

hemmanets skatteförmåga bibehålies.

Oaktadt dessa lagstiftningsåtgärder ansågs vid början af 1800- talet landets skogars tillstånd ingifva farhågor för deras fortbestånd.

Att strängare ingripa i hushållningen med skogen stred dock mot

tidsandan och mötte därför stora hinder. Det bättre skick, hvari skogar,

tillhörande frälsejord, befunno sig, uppfattades ock af mången såsom

bevis på den större frihetens förmåga att skapa en bättre skogsvård.

Då förbrukningen af virke för bärgsbruk och vid sågkvarnar ingalunda

var öfverdrifvet stor, samt exporten af trävaror var ringa, söktes anledningen

till skogarnes fortgående aftagande hufvudsakligen i en öfverdrifven

förbrukning för husbehof af bränsle, timmer m. m. Tidens

sträfvanden till skogsvårdens fromma koncentrerades därför i främsta

rummet på att nedsätta behofvet af bränsle genom bättre och solidare

byggnadssätt, vedbesparande eldstäder, krutets allmännare användning

vid sprängning i grufvor m. m. Rörande byggnadssättet vidtogos

äfven ändringar i syfte att minska förbrukningen af skogsalster.

Oaktadt allt detta beräknades vid början af 1800-talet, att skogstillgångarne

inom elfva af rikets län understego eller blott motsvarade

invånarnes behof, hvaremot inom de öfriga länen större skogstillgång

förefunnes. Beräkningar verkställdes rörande skogarnes produktionsförmåga

och ansågos stundom visa, att betydande skogstillgångar utöfver

rikets egna behof vore för handen, stundom åter, att en oförmin
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 59

skad förbrukning vore ägnad att i en icke aflägsen framtid framkalla

skogsbruk

Å riksdagen 1809 fattades flera för skogshushållningen viktiga

beslut. Det dåliga skick, hvari de allmänna skogarne befunno sig, och

den ringa afkastning, de lämnade, föranledde ständerna att först och

främst söka åvägabringa en bättre hushållning med kronans skogar och

därnäst rörande den enskilda skogsvården bringa till stånd erforderliga

lagändringar. Den farhåga för skogsbrist, som sedan mediet af 1600- talet varit en ständigt återkommande företeelse, förefanns nämligen

fortfarande till följd af ett fortsatt vårdslöst svedjande och hvarjehanda

annat slöseri med skogen. Men härvid utbildade sig nya åsikter om

bästa sättet att befrämja eu god skogshushållning, väsentligen stödda af

Adam Smiths nationalekonomiska läror. De tvifvel, man redan förut

hyst om fördelarna af egendom i statens hand, började allt mer tillväxa,

och allt mer gjorde sig den uppfattningen gällande, att den

fria dispositionsrätten skulle framkalla den bästa skogsvården. Ett

särskilt stöd därför fann man i de allmänna skogarnes dåliga tillstånd

samt den omständighet, att frälsets skogar ansågos i allmänhet ha vårdats

bättre än skatteskogarne.

I öfverensstämmelse med detta åskådningssätt framgick ur förhandlingarna

vid 1810, 1818 och 1823 års riksdagar det beslut att

afhända kronan största delen af hennes fasta egendom, hvilket numera

allmänt anses så ödesdigert.

Den förändring, som sålunda skedde i lagstiftningen beträffande

de allmänna skogarne, åtföljdes af medgifna större friheter åt enskilde

i nyttj anderätten af deras skogar.

Redan i sin skrifvelse rörande skogarne af den 26 april 1810 framhöllo

ständerna, att, enär med full äganderätt följde fri dispositions- och

försäljningsrätt, de §§ af 1805 års skogsordning, hvilka stadgade om

sågningar, bräders och timmers försäljande, tjärbränning, barktagande

samt om svedjande, ej därefter lämpades till de hemman, af hvilka innehafvaren

vore ägare, hvarjämte förordades en afskrifning af inskränkningen

i enskildes förfogande öfver ekar.

Vid flere af de följande riksdagarne sysslade ständerna med frågan

om dispositionsrätten till ekskogen, och slutligen bestämdes genom en

förordning af den 28 oktober 1830 bland annat, ätt ägare af skattehemman

kunde genom lösen förvärfva sig oinskränkt dispositionsrätt, ej mindre

till uppväxande ekskog, än ock till den befintliga ekskogen med vissa

undantag, och skulle sådan erlagd lösen äfven medföra rätt till upp
-

1809.

1810.

1830.

s. 60 Kontrollera mot PDF

1876.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

växande maste- och storverksträd. Genom nådig förordning den 8

oktober 1875 hafva sedermera ägare af skattehemman, berustade säterier

och stadsjord af skattenatur berättigats att utan lösen fritt disponera

öfver den å deras jord växande ekskog af hvad beskaffenhet som hälst,

äfvensom öfver maste- och storverksträd.

Det i 1805 års skogsordning kvarstående allmänna förbudet mot

svedjande i vissa fall blef genom nådig kungörelse den 2 mars 1819

sålunda ändradt, att den hemmansägare, som antingen själf åstundade

eller ville tillåta den å hemmanet antagne åbo att svedja å sådana

hemmanets ägor, som bestode af sandmo, bärgaktig och stenbunden mark,

ägde i de orter, där icke annorlunda kunde vara tillförene särskildt förordnadt,

att anmäla sig hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

utsåge två erfarne män att besiktiga stället, hvarefter ansökningen

pröfvades.

Enligt det ännu vid början af 1800-talet gällande hushållssystem

förekom äfven inom skogsväsendet en del bestämmelser, hvilka, i ändamål

att gynna hufvudsakligen bärgsbruket, förädlingsindustrien eller

den inhemska skepps- och handelsrörelsen, voro i synnerhet för den

del af befolkningen, som ej inom dessa näringsgrenar hade sitt uppehälle,

tryckande och förlustbringande, såsom bestämmelsen om skyldighet

att till underpris vid bestämda bruk afyttra sin koltillverkning, förbud

mot export af visst virke, bestämmelsen om skyldighet att vid garfverierna

uppsamla ekbark, med flere stadganden till reglerande af förbrukningen

och förekommande af prisstegring å skogseffekter. Det ena

efter det andra af dessa gamla band försvunno äfven nu.

Förr hade man, hufvudsakligen för att tillfredsställa kronans och

vissa näringars virkesbehof, sökt skyddet mot skogssköfling i inskränkningar

i den enskildes nyttjanderätt. Sedan sökte man sålunda vinna

en tillfredsställande enskild skogsvård genom att lämna den enskilde

oinskränkt dispositionsrätt till sin skog. Jämnsides med att den senare

uppfattningen leddes ut i sina konsekvenser, började emellertid göra

sig gällande ett nytt åskådningssätt, som sträfvade till ett omedelbart

befrämjande af en verklig skogshushållning för dennas egen skull.

Redan 1818 års riksdagsskrifvelser röja vid jämförelse med de

vid löregående riksdagar aflåtna skrivelser en förändring i uppfattningen,

utvisande, att man började inse skogens stigande värde. Ännu

skarpare framträdde detta i den vid 1823 års riksdag yppade oppositionen

mot de tillänmade åtgärderna, hvilken opposition, ehuru den

stannade i minoriteten, dock utan tvifvel ledde till någon mildring i

tillämpningen af de fattade besluten. Vid flera tillfällen under de efter

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

år 1810 följande riksdagarna framhölls ock önskvärdheten af en ny

tillfredsställande skogsordning, antingen gemensam för hela riket eller

med olika bestämmelser för olika landsorter. Äfven efter den reglering,

som med kronoskogarne vidtogs på 1820-talet, återkommo klagomålen

öfver skogssköfling, och man fick af erfarenhet insikt därom, att man

ej längre i den fria jordäganderätten hade tillräcklig säkerhet för en

bättre skogshushållning.

Ett första uttryck för, att upplysning om en rätt skogsvård och

om fördelarne af omtänksamhet på detta område vore en måhända

viktigare väg att slå in på, utgjorde beslutet om inrättandet af skogsinstitutet

år 1828. Kort förut hade vissa kommitterade erhållit uppdrag

att uppsätta förslag till instruktion för jägeristaten och till inrättandet

af en centralstyrelse för hela skogsväsendet i riket. Den 16 mars 1838

utfärdades instruktion för skogs- och jägeristaten, och denna blef, utom

för hushållningen med kronans skogar, äfven i andra hänseenden af

ganska stor betydelse. Meningen var nämligen att vid sidan af densamma

sätta en efter de förändrade förhållandena lämpad allmän skogsordning,

hvarför ock samtidigt med instruktionens utfärdande afgick bref

till kammarkollegium att verkställa en omarbetning af 1805 års skogsordning.

Åtskilliga omständigheter försvårade delta uppdrag, hvilket

sedermera år 1859 öfverflyttades å skogsstyrelsen, som samtidigt härmed

inrättades.

Emellertid hade klagomålen öfver skogssköflingen alltjämt fortgått.

Till särskild belysning af tillståndet hade tjänat den berättelse,

som af öfverdirektören för landtmäteriet L. Falkman utgafs om en år

1850 verkställd ämbetsresa genom rikets norra län och Gotland.

Ett första försök till ingripande afsåg att genom premiering framkalla

en förbättrad skogsvård. Så föreskrefs i nådiga cirkuläret den

30 oktober 1850, bland annat, att en hvar, som inom fem år därefter

visade sig hafva på egen eller arrenderad jord genom sådd ur hand

af tall-, gran- eller lärkträdsfrön uppdragit eller låtit uppdraga barrträdsplantor

på sådant säl t, att minst 3,000 stycken funnes någorlunda

jämnt fördelade på tunnlandet, samt så vårdade och fredade, att de

icke af kreatur skadades, skulle med iakttagande af vissa uppgifna

villkor för odling af 5, 10, 20, 30, 40 och 50 tunnland, men ej däröfver,

bekomma en belöning, beräknad efter 10 riksdaler banko för hvarje tunnland

samt att den, som genom fröträds lämnande vid trakthuggning, af

tall 40—50, af gran 50—60 stycken, någorlunda jämnt fördelade å

tunnlandet, och för öfrigt på lika sätt, som nyss nämnts, uppdragit

eller lätit uppdraga barrträdsplantor, skulle under enahanda villkor för

ms.

18S8.

1850.

s. 62 Kontrollera mot PDF

1855.

1856.

62 • Kungl. Majits Nåd. Proposition No 46.

sagda tunnlandtal bekomma en belöning, beräknad efter 5 riksdaler banko

för hvarje tunnland. Därjämte bestämdes en belöning af 200 riksdaler

banko för den bästa fröhandeln i hvarje län, med villkor att inom fem år

därefter genom samma handel kunde anses föryttrade minst 1,000

skålpund för utsäde dugligt tall- eller granfrö, och att dylikt frö medelst

samma handel hållits köpare tillhanda under minst två år. Något

väsentligt inflytande på skogarnes föryngring lärer emellertid detta

premiermgssystem icke hafva utöfvat.

I särskilda skrivelser framhöllo vidare år 1854 ständerna nödvändigheten

af lagstiftningens mellankomst för att afvärja vådorna

af skogarnes vanvård och den ringa omsorgen om återväxten samt

anhöllo, dels att ett på vetenskapliga grunder byggd!, efter olika

orters beskaffenhet lämpadt hushållningssätt måtte införas å de allmänna

skogarne, och dels att samfällda oskiftade skogar måtte ställas

under tillsyn af jägeribetjäningen tillika med ombud för delägarne,

hvarförutom ständerna ansågo, att åverkan borde bestraffas såsom tjufnad.

I anledning häraf och enär därjämte, såväl hos rikets ständer, som vid

det år 1853 hållna sjätte allmänna svenska landtbruksmötet, fråga förekommit

om möjlighet att förebygga ödeläggelse af enskild skogsegendom

samt om statens rättsenliga åliggande och befogenhet att vaka

öfver begagnandet och behandlingen af de skogar, som tillhöra enskilda

personer, tillsatte Kungl. Maj:t den 20 juni 1855 en kommitté med

uppdrag att afgifva utlåtande och förslag, om och hvilka åtgärder,

från lagstiftande eller verkställande makters sida kunde vara att vidtaga

i ändamål att förekomma den till framtida skogsbrist och menliga

klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att

i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning.

Denna kommitté afgaf i betänkande den 28 juni 1856 bland

annat ett förslag till förordning om skogarne i riket. Detta förslagupptog

utom förbud mot allt svedjande i skog och betesmark samt

getters utsläppande i skog till betning, samt särskilda bestämmelser

om skyddsskogar, vidare eu föreskrift af följande lydelse: »Skulle

någon ägare, vare sig till frälse- eller skatte]ord, den honom till

begagnande af hemmanets skog medgifna rätt och frihet missbruka

genom att skogen å till skogsbörd ägnad mark, utan ändamål af odling,

sköfla och föröda, såsom i nästföljande § sägs; då må Konungens

befallningshafvande äga att, sedan af honom utsedde sakkunnige män

jämte öfverjägmästaren i länet meddelat sitt på undersökning å stället

grundade yttrande, samt jordägaren erhållit tillfälle att sig förklara,

vid verksamt vite tills vidare förbjuda skogens anlitande till annat än

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hemmanets oundgängliga behof samt, om detta förbud icke hörsammas,

med vitets förhöjande ställa skogen på viss kortare tid af högst tre

månader på ägarens bekostnad under särskild uppsikt för att sålunda

bringa förbudet till åtlydnad; och vare sådan åtgärd, hvilken må efter

omständigheternas föranledande förnyas, lika befogad, ehvad förödelsen

verkställes utaf hemmansägaren själf eller af annan person, som till

skogsafverkningen kan hafva betingat sig hans loft). Den sålunda

förbjudna skogsförödelsen skulle anses vara förhanden, då skogstrakt

i strid mot villkoren för ordentlig hushållning så afbrukades, att hvarken

frö träd eller växande plantor funnes kvar å marken till den mängd

och beskaffenhet, som sakkunnige män pröfvade erfordras för fullgod

återväxt med afseende å skogens art och öfriga naturförhållanden.

Skogsägare skulle blifva fri från de lagliga påföljderna för skogsförödelse,

när han Ansade, att han vidtagit ändamålsenliga åtgärder för

den af brukade skogens bringande till återväxt, eller att densamma i

allmänhet behandlades efter sådan regelbunden skogshushållningsplan,

som öfver]ägmästaren i länet godkänt.

Förslaget öfverlämnades till högsta domstolen för afgifvande af

utlåtande, därvid högsta domstolen mot ifrågavarande stadganden endast

gjorde ett par formella anmärkningar; hvarefter Kungl. Maj:t till

1857 års riksdag öfverlämnade förslaget till ständernas pröfning, med

förklarande att Kungl. Maj:t ansett sig ej böra till pröfning företaga

de speciella stadgandena i kommitténs förslag, men för sin del funnit

vissa angifna bestämmelser böra läggas till grund för ny lagstiftning

i ämnet. Dland dessa bestämmelser upptogos förslagen om förbud

mot svedjande och getters utsläppande samt om skyddsskogar, hvaremot

öfriga föreskrifter om den enskilda skogsvården uteslutits. Ständerna

förklarade i skrifvelse år 1858, att de, utom hvad anginge ett par

detaljbestämmelser, ej hade något att erinra mot de af Kungl. Maj:t

angifna grunderna för en ny skogslagstiftning, hvarjämte ständerna beviljade

begärdt anslag till en skogsstyrelse och skogsskolor m. m.

Härefter inrättades, såsom jag redan nämnt, skogsstyrelsen 1859.

Den 25 maj 1860 utfärdades stadga för skogsläroverken och den 29

juni 1866 utkom nådig förordning angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket, hvarigenom ett länge kändt behof blef fylldt.

Denna förordning ägde sedermera tillämpning, till dess nu gällande 1894

års förordning utkom, hvilken senare förordning ersatte, utom 1866 års

författning, jämväl 1805 års skogsordnings kvarstående stadganden angående

ek, bok och storverksträd.

1 fråga om den enskilda skogsvården ledde 1856 års kommitté
-

1859.

1860.

1866.

s. 64 Kontrollera mot PDF

1869.

1870.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

förslag till åtminstone, ett resultat, ty omisskännligt är, att det ligger

till grund för det förslag till skogslag för Gotland, som år 1868

enhälligt antogs af nämnda läns landsting samt, sedan det vid 1869

års riksdag af enskild motionär bragts under Riksdagens pröfning,

af denna antogs och, af Kungl. Maj:t sanktioneradt, utfärdades under

benämning »Kungl. förordning angående åtgärder till förekommande af

skogsförödelse på Gotland den 10 september 1869». Nämnda författnings

innehåll är i korthet, att den till skogsbörd af naturen ägnade mark

skall därtill bibehållas, där den ej odlas, bebygges eller till annat därmed

jämförligt ändamål användes, samt att sådan mark ej får sköflas eller

förödas så, att skogens naturliga återväxt omöjliggöres eller äfventyras,

vid påföljd att all hemmanets skog af Kungl. Al aj:ts befallningshafvande

ställes under förbud för annan afverkning än till husbehof, till dess det

visas, att ändamålsenliga åtgärder vidtagits till skogens återväxt å den

afbrukade marken. Lagen var sålunda byggd på grundsatsen, att skogsägare

efter afverkning är pliktig sörja för återväxt. Men denna princip

visade sig vanmäktig, då det gällde framkalla en tillfredsställande skogsvård.

Genom ny lag i ämnet den 30 mars 1894 har man sökt vinna ett

starkare skydd för skogen genom att tillika meddela förbud mot att från

Gotland utskeppa, i fartyg inlasta eller vid lastageplats upplägga barrträd,

som ej håller i genomskärning minst 21 centimeter vid storändan.

Denna sista princip, som är utmärkande för de s. k. dimensionslagarne,

hade tidigare förebild i lagstiftningen. Åtskilliga missförhållanden

vid afvittringarna i de norra länen väckte betänkligheter i fråga

om de följda grundsatserna för kronomarkernas användning. I underdånig

framställning den 16 maj 1860 riktade landshöfdingen P. H. Widmark

uppmärksamheten på denna fråga. Detta ledde bland annat därtill, att Kungl.

Maj:t år 1868 på Riksdagens begäran tillsatte en kommitté, den s. k.

norrländska skogskommittén, med uppdrag bland annat att uppsätta förslag

till åstadkommande af en förbättrad och efter tidsförhållandena samt på

vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning i de norrländska provinserna,

hufvudsakligast beträffande de under allmän vård stående, men ock

i lämpliga fall vidkommande de enskildas därvarande skogar. I sitt den

21 december 1870 afgifna betänkande sökte denna kommitté med sifferuppgifter

ådagalägga, att inom samtliga de norrländska länen påginge

en betydande öfverafverkning, omfattande icke allenast mogen timmerduglig

skog, utan äfven, företrädesvis genom det s. k. sparrhygget, unga

träd med endast några tums diameter. Jämte det kommittén hemställde,

att jordägare skulle vara pliktig bereda återväxt på afbrukad mark vid

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N/o 46.

äfventyr, att sådant eljest af det allmänna utfördes på den försumliges

bekostnad, föreslog kommittén till ståtande af omförmälda förödande

misshushållning, att virke under vissa dimensioner icke skulle få, vid

påföljd af böter och virkets beslagtagande, från orten afskeppas. Sedan

landstinget och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län år

1874 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utfärdande af lag för

länet i detta syfte, samt inom Riksdagen väckt förslag af enahanda innehåll

jämväl vunnit Riksdagens bifall, utkom »Kungl. förordningen angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom

Norrbottens län den 29 september 1874». Genom denna lag, som dock

icke gällde lappmarken, förbjöds skeppning och försågning vid såginrättning

af virke utaf barrträd, som icke på afstånd af 16 fot från

storändan hölle i genomskärning 7 decimaltum, barken oberäknad. Påföljden

för öfverträdelse af detta förbud var, att virket togs i beslag

och dömdes förbrutet. Ett lagbud af detta innehåll, riktadt mot en

särskild form af missvård af skogen, skulle lätteligen kunna blifva till

hinder för en sund skogsvård, i det denna ofta kräfver afverkning af

undertryckt undermålig skog för beredande af utrymme för duglig

skogsåterväxt. Norrbottenslagen har ock tagit hänsyn härtill, i det den

hänvisar ägare till skog, som är af den beskaffenhet, att för dess ordentliga

skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, att, om

han vill låta skeppa eller såga detta virke, anmäla sig hos vederbörande

revirförvaltare, hvilken har att verkställa den undersökning af skogen, som

af omständigheterna påkallas. Om därvid en sådan afverkning befinnes

öfverensstämma med grunderna för god skogshushållning, äger förrättningsmannen

gifva tillstånd till afverkning för skeppning eller sågning.

Genom nådiga förordningen den 23 juni 1882 förklarades, att

föreskrifterna i Norrbottenslagen skulle äga tillämpning jämväl i de delar

af Västerbottens län, som icke tillhörde lappmarken. I sammanhang

därmed och för att ytterligare befordra en rationell skogsvård stadgades,

att den utsyning af undermåligt virke, hvarom nyss nämnts, skulle

verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen vore indelad till

ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen godkänd,

samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore bestämdt att afverkas.

Genom nådig skrifvelse samma dag ålades skogsstyrelsen att

pröfva samt vederbörande revirförvaltare och skogsinspektör att till

skogsstyrelsen afgifva yttrande angående sådan af sakkunnig person

upprättad skogshushållningsplan, som af jordägare inom Norrbottens

och Västerbottens län utom lappmarkerna kunde för granskning öfverlämnas

till skogsstyrelsen. Detta stadgandes syfte att uppmuntra skogsindelning

och därpå grundad, efter hvarje skogs naturförhållande afBih.

till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd, 31 Höft. 9

1374.

188%.

s. 66 Kontrollera mot PDF

1888.

1886.

1873.

66 Kungl. Maj'':ts Nåd. Proposition N:o 46.

passad hushållning synes dock hafva af allmänheten föga beaktats, ty

endast ett fåtal indelningsplaner hafva ingifvits till skogs- eller numera

domänstyrelsen för godkännande.

Genom nådiga förordningen den 19 mars 1888 sammanfördes dessa

för Norr- och Västerbotten gällande stadganden i en författning, och

vidtogos i desamma vissa förändringar af mindre betydelse.

En annan yttring af sträfvandet efter nya grunder för ordnandet

af skogshushållningen inom rikets norra delar har varit införandet inom

lappmarkerna samt Sårna socken med Idre kapellag äfvensom å några

därutom belägna hemman af inskränkt dispositionsrätt till skogen. I

sådant afseende stadgades genom nådiga förordningen den 29 juni 1866,

att å skattehemman, som uppkomme af nybygge, hvilket dädanefter

från kronan upplätes, skattemannen ej ägde annan rätt öfver hemmanets

skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehof hämta

nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling af vederbörande

skogstjänsteman fritt taga och försälja, hvad därutöfver kunde

med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.

Enahanda grundsatser skulle enligt samma förordning tillämpas jämväl

å hemman, som uppkomme af redan upplåtet nybygge, för hvilket

föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit inom behörig

tid verkställda. Dessa föreskrifter utgöra grunden för tillkomsten af

de skattehemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen, som till

icke obetydligt antal finnas i Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter

samt jämväl undantagsvis i andra norrländska län.

Därjämte begränsades genom nådiga stadgan om afvittring i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 dispositionsrätten

öfver skogen å hemman i nämnda lappmarker därhän, att

hemmansägare i dessa orter icke tillerkändes annan rätt öfver hemmanets

skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehof

hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och

stämpling af vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja, hvad

däröfver kunde med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen

afverkas.

Vid sidan af den lagstiftningsverksamhet, som sålunda ledt till

införande af utsyning stvång för Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

läns fjälltrakter, återväxtlag, kombinerad med dimensionslag för

Gotlands län och dimensionslag för Västerbottens och Norrbottens läns

kusttrakter, har under den senare delen af 1800-talet till fortvarande

båtnad för skogshushållningen i vissa delar af landet nybildats betydande

samfällda skogar, de s. k. besparingsskogarne eller allmän
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 67

ningarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län samt allmänningarna i Norrbottens

län.

Emellertid kvarstod fortfarande utan lösning frågan om den enskilda

skogshushållningens befrämjande såsom en gemensam riksangelägenhet.

Frågan var ånyo aktuell redan genom norrländska skogskommitténs

förslag, hvilket delvis grundade sig på skäl, som voro lika

gällande för hela riket, och den af kommittén ifrågasatta skogsordning

för Norrland upptog, utom bestämmelser om kronans och andra allmänna

skogar, äfven bestämmelser om den enskilda skogsvården. Vidare

hade landtbruksakademien efter hushållningssällskapens hörande

år 1870 till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning angående behöfligheten

af lagstiftning för de enskilda skogarne, därvid akademien

förmält sig dela den af 19 hushållningssällskap uttryckta mening, att

en ändamålsenlig skötsel å enskilda skogar ej ensamt på öfvertygelsens

väg stode att vinna, utan att lagstiftningen i sådant syfte måste träda

emellan, därvid akademien ansett det böra stadgas, att skogsägare skulle

vara skyldig att efter utverkning bereda återväxt, och att kontrollen

häröfver borde utöfvas af någon myndighet inom kommunen. I anledning

häraf infordrades yttranden från landstingen, huruvida de förordade

tillämpning antingen af de utaf akademien ifrågasatta bestämmelser,

hvarigenom skogsägaren skulle direkt åläggas draga försorg om återväxten,

eller af gotlandslagens princip, som sökte nå samma mål

genom stadgande att, då skogsmark blifvit sköflad eller förödd, så att

skogens naturliga återväxt omöjliggjordes eller äfventyrades, Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ägde förbjuda anlitandet af hemmanets skog

för annat än husbehof, till dess ägaren visat, att han vidtagit ändamålsenliga

åtgärder för skogens återväxt å den afbrukade marken.

Landstingens yttranden gingo i olika riktning. Skogsstyrelsen, som

jämväl afgaf utlåtande, tillstyrkte en författning, som upptog gottlandslagens

allmänna bestämmelser samt stadgade, att skogsägare, som efter

utverkning utan laga hinder ej befordrade eller skyddade återväxten,

skulle kunna två gånger af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreläggas

tid därtill vid vite, hvarefter eventuellt de erforderliga åtgärderna

skulle genom allmän försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

Detta förslag, som väsentligen öfverensstämde med det af

norrländska skogskommittcn afgifna, tillstyrkte skogsstyrelsen dock att

tills vidare antagas endast för vissa uppgifva län. Utöfver förenämnda

utlåtanden inkommo till Kungl. Maj:t äfven en del andra särskilda framställningar

i skogs vårdsfrågan.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

1874.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Med åberopande af detta material aflämnade Kungl. Maj:t till 1874

års Riksdag en proposition angående åtskilliga skogsväsendet rörande

frågor, därvid Kungl. Maj:t beträffande de enskilda skogarne framlade

förslag till en förordning angående enskilde skogsägares skyldighet att

efter afverkning sörja för skogsåterväxt, hvilket förslag Kungl. Maj:t

ansett hällre böra grundas på de af landtbruksakademien, skogsstyrelsen

och norrländska skogskommittén afgifna förslag än affattas i enlighet

med den för Gotland gällande författning.

Det utskott, hvartill frågans behandling öfverlämnades, framställde

emellertid ett nytt förslag till förordning angående åtgärder

till förekommande af skogsförödelse, utgörande en omarbetning af

gotlandslagen och skiljande sig från det af Kungl. Maj:t framlagda

förslaget hufvudsakligen däri, att, därest åtgärder för återväxt ej vidtagits,

Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att ej allenast vid

vite förelägga sådana åtgärder utan ock, om så pröfvades nödigt, ställa

den återstående skogen eller viss del däraf vid vite under förbud, antingen

så, att den ej finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på

det sätt, att träd under vissa dimensioner ej finge säljas eller bortföras,

allt till dess åtgärder för återväxt vidtagits. Några reservanter förordade

Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändring att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande skulle äga endast med förnyade och höjda

viten förmå jordägare att fullgöra föreskrifna villkor. Andra kammaren

biföll utskottets och Första kammaren reservanternas förslag. Dessa

beslut ansågos ej kunna sammanjämkas, såsom hvilande på olika grunder,

utan fick frågan förfalla.

Emellertid upptogs detta förslag med en eller annan modifikation

vid flere följande riksdagar af enskilda motionärer. Så väcktes 1878

inom Riksdagen motion om antagande af en förordning angående åtgärder

till förekommande af skogsförödelse, som skulle innefatta eu

sammanjämkning af kamrarnes år 1874 fattade beslut. Åren 1883,

1885, 1888, 1894 och 1895 framlades frågan fortfarande genom särskilda

motioner inom Riksdagen till öfvervägande i den ena eller andra formen.

Ingen af dessa framställningar föranledde någon åtgärd från Riksdagens

sida. Såsom skäl för afslag anfördes än olämpligheten af ingrepp i

den privata äganderätten, än att frågans stora betydelse kräfde, att

den ej löstes blott på enskild motionärs framställning, än att saken

vore föremål för Kungl. Maj:ts fortsatta utredning, hvars resultat borde

afvaktas, än att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna skulle kunna fördröja

eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landstingredan

vore betänkt på att framlägga.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

I ett afseende föranledde under dessa år en framställning af Riksdagen

till en i den enskilda skogsvårdens intresse för hela riket vidtagen

åtgärd. I anledning af en skrifvelse af 1888 års Riksdag afläts

nämligen till följande års Riksdag och antogs af Riksdagen en kungl.

proposition om inskränkning af afverkningskontrakts giltighetstid till

20 år, hvarom lag utgafs den 25 april 1889.

Samtidigt därmed att frågan om den enskilda skogsvården sålunda

upptogs inom Riksdagen, pågick utredning därom äfven af Kungl. Maj:t,

hvarjämte framställningar i ämnet äfven från olika håll till Kungl. Maj:t

inkommo. Sålunda utarbetade på nådig befallning skogsstyrelsen år

1875 förslag till sammanjämkning af de vid 1874 års Riksdag yppade

skiljaktiga meningarna,

År 1883 remitterades samtliga de inom och utom Riksdagen

framkomna förslag till domänstyrelsen, som 1885 afgaf utlåtande i

ämnet. Efter en utredning om utlandets skogslagsstiftning och den

enskilda skogshushållningens ståndpunkt inom landet samt därmed

sammanhängande förhållanden, framhöll styrelsen i sitt utlåtande,

att återväxtlagar icke gåfve något skydd mot öfverdrifven afverkning,

då sådan finge obehindradt fortgå, såvidt skogsägaren kvarlämnade

fröträd eller ungskog eller verkställde sådd eller plantering

å de afverkade trakterna, så att återväxten ej äfventyrades. Endast

något uppskof med skogsförödelsen skulle kunna åstadkommas, då

skogen i afvaktan å redan afverkade trakters skogsodlande ställdes

under förbud. Följderna af skogarnes öfverdrifna anlitande hade ditintills

mindre visat sig därutinnan, att marken förblifvit skoglös, än

fastmer genom deras utglesnande. Skogsmarken blefve således ej

kal, och tillvaron af kalmark utan återväxt kunde ej ådagaläggas,

ehuru skogens uthuggning mången gång bedrefves ganska långt.

Domänstyrelsen uttalade därför såsom sin åsikt, att lagstiftningen för

det dåvarande icke syntes böra ingripa vid hushållningen med enskildes

skogar, men framhöll styrelsen, att denna hushållning genom

lagstiftning kunde indirekt främjas, såsom genom en efter ortförhållandena

lämpad ytterligare inskränkning af betesrätten å gemensamma mulbetesområden,

ändring i gällande lagbestämmelser om släckning af

skogseld, ljungbränning och svedning, inskränkning af tiden för skogs

upplåtande till afverkning och kronoskogarnas ökning genom inköp af

skogsmark.

Det rent negativa slut, hvaruti sålunda ett årtiondes sträfvandenpå

skogslagstiftningens område utmynnade, blef för det följande årtiondet

bestämmande för frågans öde hos regeringen och vid riksdagen.

1889.

1885.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

1895.

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 46.

Ett omslag i den uppfattning, som i detta domänstyrelsens utlåtande

tagit sig uttryck, skedde emellertid under det följande årtiondet och

förbereddes däraf, att inom åtskilliga landsting förslag till lokala skogslagar

väcktes och af landstingen för deras del antogos. Härigenom blef

uppenbart, att man i orterna, där följderna af den enskilda skoghushållningens

brister trädde i dagen, icke delade den i domänstyrelsens

berörda utlåtande uttalade uppfattning.

Ifrågavarande lagförslag kunna i afseende å de grundsatser, hvaruppå

de äro byggda, indelas i två grupper, återväxtlagar och dimensionslagar,

de förra härledande sig från södra delen af landet och bildade

efter den ursprungliga gotlandslagen såsom mönster, de senare från

Norrland och upptagande, om än med åtskilliga modifikationer, norrbottens-

och västerbottenslagens föreskrifter.

Så afgåfvos förslag i förstnämnda riktning af Kalmar läns södra landsting

och af Jönköpings läns södra landsting, i den senare riktningen af landstingen

i Jämtlands och i Västernorrlands län. Öfver den af Jämtlands läns

landsting gjorda framställningen, som afsåg äfven Västernorrlands och

Gäfleborgs län, anbefalldes domänstyrelsen att efter vederbörande landstings

och länsstyrelsers hörande afgifva utlåtande, hvilket styrelsen afgaf

1895. Däri afstyrkte styrelsen framställningen om införandet i de sistnämnda

länen al en dimensionslag. Skälen härför voro hufvudsakligen,

att dimensionsafverkning i äldre eller öfveråriga skogar ingalunda befordrade

skogarnes föryngring och ej heller i afsevärd män främjade

den kvarvarande skogens utväxande, då denna, ehuru af mindre dimensioner,

till följd af åldern afslutat sin tillväxt och trots friställningen

ägde ringa förmåga till vidare utveckling. Skulle föryngring och

växtliga ungskogar efter afverkningen erhållas, måste denna utföras enligt

andra grunder än trädens dimensioner. Af de allmänna skogstyperna, tallhedar,

öfvergångsskogar, blandskogar och granskogar, förekomme granskogar

i vidsträckta delar af Jämtland samt blandskogar i kustorterna. I

dessa skogar ställde sig dimensionsafverkningen synnerligen ogynnsam, särskild!

genom den vid slutna granskogars utglesning uppkommande grantorkan

och benägenheten hos detta träslag att å de alltför små luckorna

efter dimensionshuggningen i blandskogarna uttränga tallen. Dessa olägenheter

skulle mera kännbart drabba skogshushållningen i de nu ifrågavarande

tre länen, än i de två nordligaste, alldenstund i de förra orterna granoch

blandskogar förekomme i mycket stor utsträckning och skogsbestånden

där i allmänhet vore mera slutna och därför mera mottagliga

för plockhuggningens menliga inflytelser, än fallet vore med de två

nordligaste länens i anseende till mager jord och svagare fröproduktion

merendels glesvuxna skogar.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Men ehuru domänstyrelsen afstyrkte det jämtländska skogslagsförslaget,

ansåg styrelsen likväl, i anseende till de ändrade förhållanden,

som inträdt efter det styrelsen år 1885 afgaf sitt nyssberörda utlåtande, att

åtgärder från statens sida numera vore påkallade för att afhjälpa bristerna i

den enskilda skogsvården. En lag ensamt kunde väl enligt styrelsens

mening ej medföra någon direkt verkan för målets vinnande, utan höll

styrelsen före, att äfven andra åtgärder därtill erfordrades. Men blefve

det möjligt att intressera skogsägarne för skogsvården, därigenom att

deras åtgärder och arbeten för denna ersattes eller understöddes eller

säkerhet bereddes därför, att dessa åtgärder blefve verkställda på ett för

ändamålet lämpligt sätt, hvilket kunde ske därigenom, att arbetena utfördes

under ledning och kontroll af i yrket förfarna personer, borde

enligt styrelsens åsikt mycket kunna åstadkommas och en utväg vara

funnen, som blefve för landet gagnelig. Dessa åtgärder borde i all

synnerhet afse skogsåterväxtens främjande, så att kraftiga och växtliga

ungskogar uppkomme, hvarigenom lifsvillkoret för ett framtida bättre

skogstillstånd vunnes. Bestämmandet, af hvad som afsåges med ungskog,

kunde dock ej ske genom angifvande af en viss dimension, utan borde

en viss åldersgräns för ungskog bestämmas. Förfaringssättet härmed

blefve naturligen väsentligen olika, beroende af skogsförhållandena i

skilda orter.

I enlighet med denna uppfattning framlade domänstyrelsen ett

förslag angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog

i förening med förslag till bestämmelser dels om en exportafgift å trävaror,

afsedd att användas till skogsvårdsändamål, dels om inrättande af

skogsvårdsnämnder i de särskilda länen.

I motiveringen till detta förslag erinrade styrelsen om sitt

utlåtande af år 1885, men förklarade att under det årtionde, som

sedan dess gått till ända, förhållandena i vissa afseenden ändrats.

Efter något förbättrade konjunkturer emot slutet af 1880-talet hade

snart följt prisfall såväl å jordbruksprodukter som å järnhandteringens

alster, framkallande ett ekonomiskt betryck, som återverkat

på hushållningen med skogarne, i det att jämväl skogsägare, som

förut endast anlitat sina skogar under iakttagande af uthållighet, i

många orter ej längre mäktat bevara dem för en alltför hastig realisation.

Om man undantoge lappmarkerna och de senast afvittrade eller

storskiftade socknarne i öfre Dalarne, blefve de större träddimensionerna

allt mer sällsynta å enskildes skogar och kunde ej tillräckligt

hastigt ersättas af de kvarvarande mindre stammarnes utväxande,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hälst en stor del af dessa i följd af ålder och andra orsaker saknade

vidare utvecklingsförmåga. De en eller flere gånger genomblädade

skogarne representerade visserligen, i synnerhet hvad Norrland och

Dalarne anginge, betydande virkeskvantiteter, men en del af denna

virkestillgång vore af sådan beskaffenhet, att den saknade användning

för sågverksrörelsen, då de små dimensionerna ej kunde tillgodogöras

för denna. Dessa finge därför i de orter, där sågverksrörelsen hittills

varit allena rådande, kvarstå i skogarne, hvarigenom såväl skogsmarken

som trädkapitalet läge improduktiva, i det att tillväxten upphört samt

återväxt icke kunde uppkomma. Att denna för vidare utveckling odugliga

skog blefve använd för andra industrier, hvilka kunde tillgodogöra

sig de mindre virkesslagen, vore därför den enda utvägen för skogarnes

ekonomiska skötsel och rationella behandling med hänsyn till återväxten.

A andra orter anlitades ungskogarne i deras bästa växt. Allmänt

klagades öfver, hurusom både i de norra och södra delarna af landet

ungskogen tillgrepes för export af pitprops, egyptiska sparrar m. m. samt

för uttagande af pappersmasseved. Om totalafverkning därvid skedde,

vunnes åtminstone den fördelen, att växtliga ungskogar kunde uppkomma,

där fröträd kvarlämnades. Men där småvirket uttogs plockvis utan hänsyn

till återväxten eller den kvarva*rande skogens trefnad och fortväxt,

blefve denna afverkning förödande. Trämassefabrikationen och pitpropsafverkningen

vore visserligen fullt berättigade och naturliga näringsgrenar,

så vidt de bedrefves på det sätt, att de kunde äga bestånd.

De beredde i många trakter afsättning för småvirke, och i synnerhet

inom de norrländska länen funnes för dem utan ungskogarnes tillgripande

god tillgång å råämne. Men för närvarande uttoges pappersmasseveden

och annat småvirke mångenstädes på ett för ungskogarne

så förödande sätt, att lagstiftningen borde träda hämmande emellan till

fördel både för skogarnes och trävaruindustriens framtid. Ehuru styrelsen

fasthölle sin förut uttalade åsikt, att några fullt effektiva åtgärder

till främjandet af enskildes skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom

skogslagar, ansåge styrelsen på grund af det anförda, att lagstiftningens

mellankomst för de nuvarande ungskogarnes skydd vore af stort allmänt

gagn, äfvensom att en sådan lagstiftningens mellankomst vore

af de rådande förhållandena fullt påkallad. Om den äldre skogens afverkning

lämnades helt och hållet fri, borde lagen ej blifva mottagen

med ovilja och torde därför utan synnerliga svårigheter kunna bringas

till efterlefnad. Obestridligt vore, att genom afverkning af ungskog,

som ej ännu uppnått fröbarhetsålder, den naturliga skogsföryngringen,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

som i våra vidsträckta skogsbygder företrädesvis måste påräknas i följd

af bristande fröproduktion, äfventyrades, på samma gång skogsmarken

utpinades och försämrades genom att ofta kalläggas och utsättas för

vind och sol. Utginge man från denna uppfattning och ansåge nödvändigt

att genom lagbud förekomma detta missförhållande, blefve det

nödigt att närmare bestämma, hvad i detta sammanhang afsåges med ungskog.

Då detta ej kunde ske genom angifvande af en viss dimension, enär

träden under ogynnsamma växtförhållanden äfven vid hög ålder uppnådde

endast ringa groflek, men det oaktadt borde få fritt afverkas, måste en

viss åldersgräns väljas, därvid fröbarheten och skogsbeståndens behof af

fred under deras lifligaste tillväxt borde i hufvudsak vara bestämmande.

Med hänsyn härtill och då såväl fröbarheten som tillväxten utvecklades

något olika i skilda landsdelar, beroende af geografiskt läge och höjd

öfver hafvet in. m., ansåge stjrrelsen, att åldersgränsen för ungskog borde

bestämmas till 40 år inom södra och mellersta delarne af landet, till 50

år inom Kopparbergs län och Gestriklands fögderi af Gäfleborgs län, till

60 år inom öfriga delar af sistnämnda län samt till 70 år inom Västernorrlands

och Jämtlands län. Där af verkning af ungskogsbestånd ägde

rum utan de garantier, som en af skogstjänsteman upprättad skogshushållning8plan

medförde, eller afverkningen utfördes annorledes än såsom

hjälpgallring eller hyggesrensning eller ock i beteshage för betets förbättrande,

måste densamma anses skogsförödande och såsom sådan förbjudas,

helst som genom intagandet i lagen af nyss nämnda undantagsfall

skogsägaren bibehölles vid rättigheten att verkställa de huggningar, som

erfordrades för ungskogens vård och beteshagarnes vidmakthållande såsom

sådana. Man kunde visserligen invända, att skogsägaren kunde förebära

sig sakna förmåga att bedöma, huruvida skogen uppnått den för afverkning

tillåtna åldern eller ej, men härvid vore att erinra, att genom fällning

af ett eller annat träd och årsringarnes räkning visshet härutinnan

kunde vinnas utan afsevärd kostnad eller stort besvär. Då lagens ingripande

städse blefve beroende af fackmans undersökning, och afverkning

för husbehof icke i något fall komme att hindras, syntes den föreslagna

lagen i sig innebära det minsta möjliga ingrepp i den enskildes

skogsskötsel, som med någon verkan kunde ifrågasättas.

På nu anförda skäl föreslog domänstyrelsen, att för riket i dess

helhet, med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län

samt Särna socken af Kopparbergs län, skulle utfärdas en lag innefattande

hufvudsakligen följande stadgande!).

1. Om växande ungskog af barrträd sköflades och föröddes å

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

1S96.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

mark, som ej odlades till åker eller äng eller afröjdes till trädgård eller

byggnadstomt eller för annat likartad! ändamål, skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äga att vid verkande vite förbjuda, att skogen å

ifrågavarande hemmans till skog eller beteshage häfdade mark tillsvidare

anlitades för annat än husbehof.

2. Begreppet ungskog bestämdes på sätt, som nyss är angifvet.

3. Aftorkning till följd af föreläggande vid laga skifte eller af

annat tvång eller i enlighet med af skogstjänsteman upprättad hushållningsplan

eller för betets befordrande i inhägnad beteshage eller ock

för skogsvårdens främjande genom hjälpgallring eller hyggesrensning

vore ej att anse såsom sköflande eller förödande af ungskog.

4. Från förbudet för saluafverkning kunde man vinna befrielse

genom beredande af återväxt.

5. Kommunalnämnd och kronobetjänt hade att hålla uppsikt å

skogsskötseln samt hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra anmälan

om förödelse af ungskog.

6. Kungl. Maj:ts befallningshafvande ålåge att i anledning af sådan

anmälan låta verkställa undersökning genom vederbörande skogstjänsteman

och två gode män, utsedde af landstinget, samt att därefter meddela

sitt beslut i ärendet.

Öfver detta domänstyrelsens förslag lämnades samtliga länsstyrelser

och landsting tillfälle att yttra sig. I dessa yttranden framhölls

i allmänhet det nödvändiga i, att något gjordes å lagstiftningens väg i

berörda ämne, men då det gällde att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder,

som i detta hänseende borde vidtagas, yppade sig meningsskiljaktigheter,

som syntes bero därpå, att förhållandena inom landets olika delar icke voro

likartade, och att en skogslag icke ansågs i alla sina bestämmelser

böra gälla för hela riket eller större delen däraf. Detta förhållande,

jämte svårigheten att utröna skogens ålder, har också varit ett af de

mest använda skälen för det ganska allmänna afstyrkandet af domänstyrelsens

förslag. Mot de föreslagna exportufgifterna anfördes hufvudsakligen,

att desamma skulle medföra omfattande och kostsamma anordningar,

samt att det vore mindre egentligt, att dessa afgifter, som

inflöte hufvudsakligen från vissa län, skulle komma skogsvården i öfriga

delar af landet till godo.

År 1896 väcktes åter inom Riksdagen fem olika motioner i ämnet,

och aflät Riksdagen med anledning af dessa motioner den 13 maj 1896

till Kungl. Maj:t förut omförmälda skrifvelse i ämnet, som föranledde

tillsättandet af den kommitté, hvilkens betänkande och förslag nu äro

föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

I detta betänkande har kommittén lämnat en redogörelse för de af

kommittén anställda undersökningar angående skogarnas tillstånd i landet

och därvid såsom allmänt resultat af undersökningarna angående de

enskilda skogarne angifvit, att de, dock med många undantag, äro i

ett vanvårdadt skick och i regeln föremål för en mer eller mindre stark

öfverafverkning. Storleken af denna öfverafverkning har kommittén

ansett sig icke kunna med bestämdhet uppgifva, men lämnar kommittén

en redogörelse för de beräkningar, som i sådant afseende blifvit tid

efter annan verkställda dels af enskilda personer, dels af skogskommittén.

För egen del har kommittén funnit de svårigheter, som vid

beräkningar rörande skogarnes närvarande afkastning möta i följd af

brist på tillförlitligt statistiskt underlag, vara så betydande, att kommittén

icke funnit någon utväg att öfvervinna dem. Tillväxten å de öfverafverkade

skogarne kunde nämligen icke ens närmelsevis säkert beräknas.

Jämte det kommittén nödgats betrakta det såsom obestridligt, att den

nuvarande förbrukningen af skogsprodukter medför en betydande öfverafverkning,

samt att landets skogar allmänneligen vanvårdas, har kommittén

emellertid sökt utreda, huruvida, om landets kalmarker försattes

i skogbärande skick samt tillika god skogshushållning, särskild! god

föryngring, allmänt komme att tillämpas, skogsafkastningen skulle kunna

fylla nämnda förbruknings behof.

Denna utredning har ledt till det resultat, att skogarnes afkastningsförmåga

skulle öfverstiga förbrukningen inom Norrbottens och

Västerbottens län med 313,000 kubikmeter samt i landet söder om Norrland

och Dalarne med 620,000 kubikmeter, hvaremot i mellersta och

södra Norrland samt Dalarne förbrukningen skulle öfverstiga afkastningsförmågan

med 375,000 kubikmeter. Kommittén betonar emellertid, att

denna beräkning skett under den antagna förutsättningen, att icke allenast

de i södra delarna af landet befintliga, af ålder kala marker, i

ytvidd uppgående till en half million hektar, vore skogbärande, utan

äfven de mångdubbelt vidsträcktare skoglösa eller ytterst dåligt beväxta

marker, som i öfrigt finnas inom landet, vore försedda med normalt

virkesförråd. Under nu rådande förhållande hade man i stället att räkna

med en afsevärd brist. Först årtionden efter det förutnämnda områden

blifvit försatta i nöjaktigt skogbärande skick, anser kommittén jämvikt

emellan tillväxten och afverkningen kunna ernås på annat sätt, än genom

att förbrukningen betydligt inskränkes och virket i skogarna bättre tillvaratages.

Den verkställda undersökningen angående de svenska skogarnes

tillstånd synes alltså å ena sidan visa, att landets skogsmark, väl vår
-

De enskilda

skogarnes

nuvarande

tillstånd.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Len enskilda

skogshushållningens

brister.

Statsskogarnes

ökning.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dad och försedd med normalt virkesförråd, skulle kunna tåla en fortfarande

afverkning af samma betydenhet som den nuvarande. Å andra

sidan framgår af samma undersökning, att den i enskild besittning befintliga

skogsmarken i allmänhet länge varit utsatt för vanvård och i

följd däraf mångenstädes är förvildad, samt att virkesförrådet likaledes

är alltför nedsatt, för att markens produktionskraft skulle kunna rätt

tillgodogöras. Under sådana förhållanden måste den afverkning, som

äger rum, mångenstädes betecknas såsom öfverafverkning.

Beträffande orsakerna till denna öfverafverkning och i allmänhet

till bristerna i den enskilda skogsvården framhåller kommittén den

olikhet, som förefinnes emellan skogshushållning och andra näringar,

som hafva till uppgift att tillgodogöra jordytans alstringsförmåga. Den

omständigheten, att vid den förra en så lång tidrymd förflyter mellan

produktionens påbegynnande och dess afslutning, mellan sådd och skörd,

föranleder, att man, då fråga är om skogshushållning, ej kan såsom

resultat af det enskilda förvärfsbegärets ansträngningar för egen förkofran

påräkna den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen

af ett lands naturliga tillgångar, hälst i betraktande jämväl måste tagas,

att afkastningen af skogskapitalet är bunden under den tid, hvarunder

det tillväxer till ekonomisk mognad, men att flertalet enskilde skogsägare

icke är i tillfälle att under längre tid afvara inkomst af sitt kapital. I

många fäll föranleder äfven den enskilde skogsägarens tillfälliga behof att

göra själfva skogskapitalet tillgängligt skogens alltför stränga anlitande.

Vid sidan af det ekonomiska privatintresse, som sålunda kan leda den

enskilde skogsägaren att hellre hastigt realisera sitt skogskapital än att

däraf draga allenast den afkomst, som är förenlig med en uthållig hushållning,

samt den ofta inträdande ekonomiska oförmågan hos den

enskilde att hålla ett tillräckligt skogskapital kvar å sin mark, är

äfven ofta skogsägarens okunnighet angående sättet för skogens rätta

skötsel en bidragande orsak till de enskilda skogarnes förminskande och

försämring. Särskildt lär det ofta inträffa, att jordbrukaren uttager sitt

husbehofsvirke på ett synnerligen skogsförödande sätt, utan att någon

ekonomisk fördel därmed är förbunden. Då virkesförbrukningen för

husbehof af kommittén beräknats till omkring 45 procent af hela förbrukningen

inom landet, framgår, att härutinnan ligger åtminstone i

vissa orter främsta orsaken till skogarnas öfverafverkning.

Kommittén har i förevarande afseende anfört, att man ej borde göra

sig allt för stora förhoppningar därom, att spridande af forstliga kun
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.

skaper eller lättad tillgång till biträde af forstligt bildade män skulle

ensamt för sig förmå framkalla en med det allmännas väl öfverensstämmande

privat skogshushållning. I besittning hos den enskilde ägaren,

som i allmänhet kunde sträcka sina beräkningar öfver en jämförelsevis

kort tidrymd, löpte skogen i allt fall fara att anlitas i högre

grad, än med uthållig hushållning och markens bibehållande vid full

produktionskraft läte sig förenas. Staten åter, hvilken vore afsedd att

fortlefva i årtusenden och hade till en af sina viktigaste uppgifter att

tillse, att den lefvande generationen så utförde det kulturarbete, som vore

den förelagdt, att kommande släktens lifsvillkor ej därigenom försvårades,

vore enligt alla länders erfarenhet den yppersta skogsägaren. Om det än

af flera skäl vore hvarken nyttigt, nödvändigt eller möjligt, att alla skogar

i landet skulle tillhöra staten, måste det dock från synpunkten af en

rationell skogshushållnings betydelse såväl för staten som för den enskilde

vara önskvärdt, att en viss del af skogsmarken ägdes och vårdades

af staten.

Med erinran att endast en jämförelsevis ringa del, omkring 20

procent, af Sveriges skogar befinner sig i statens ägo, har kommittén

uttalat såsom sin mening, att fortsatt inköp af skogsmark i så stor utsträckning,

som vore förenlig med försiktig statshushållning, vore i

främsta rummet hvad från det allmännas sida borde göras för främjande

af landets skogshushållning; och har kommittén fördenskull hemställt,

att för beredande af medel härtill dels sådana kronans jordbruksfastigheter,

för hvilkas bibehållande ej särskilda skäl talade, måtte, oberoende

af deras storlek, försäljas, dels att under år, då statsinkomsterna flödade

rikligt, betydande belopp af skogsmedlen måtte anvisas till inköp af

skogsmark, dels ock att åt domänstyrelsen måtte uppdragas att, sedan

hushållningsplaner blifvit fastställda för inköpta skogsegendomar, till

Kungl. Maj:t göra framställning om försäljning af till dessa egendomar

hörande inägojord.

Denna kommitténs framställning har redan ledt till åtgärder i angifna

syfte från statsmakternas sida, i det att 1902 års Riksdag på framställning

i ämnet af Kungl. Maj:t, medgifvit, bland annat, att dels

vid inträffande arrendeledighet af'' sådan under förvaltning af domänstyrelsen

ställd och för statsverkets räkning utarrenderad egendom,

hvilken i arrende lämnar mer än 500 kronor, men icke utöfver 600

kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets

räkning utarrenderad, men som uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning

finnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke

s. 78 Kontrollera mot PDF

Kommuners

och offentliga

korporationers

ikogar.

Häradsall
männingar.

78 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

kan påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträffande till

inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötsel

anses kunna afyttras, det må bero af Kungl. Maj:t att, efter

omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen eller området

bör för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas.

Vidare har kommittén i sitt betänkande erinrat, hurusom i likhet

med staten kommuner och offentliga korporationer hafva en tillvaro,

som sträcker sig öfver många generationers lifslängd. Därmed vore

ock den viktigaste förutsättningen gifven för, att skogen i deras hand

skulle blifva föremål för en på uthållighet beräknad hushållning. Men

erfarenheten gåfve vid handen, att man hos dessa smärre samfund ej

alltid kunde påräkna samma villighet att låta stundens fördel stå tillbaka

för framtidens kraf, som under normala förhållanden förefunnes

hos statsmaktens målsmän. Från skilda länder vore ock det omdöme

enstämmigt, att det tillstånd, hvari kommuners och korporationers

skogar befunne sig, vore fullt tillfredsställande endast där, hvarest de

stode under förvaltning och vård af statens skogstjänstemän, samt

vidare nöjaktigt, i den mån dessa tjänstemäns befogenhet att kontrollera

och ingripa i de kommunala styrelseorganens förvaltning af skogen

vore verksam. Väl skötta, beredde skogar, tillhörande kommunen,

dennas medlemmar synnerligen stora fördelar såväl genom tillgång på

virke in natura som genom de medel, som inflöte genom försäljning

af skogsprodukter. Flerstädes kunde genom dessa medel bördan af

kommunala besvär märkbart lättas. Äfven hade man anmärkt, att delaktighet

i en allmänningsskog bidroge att stärka bandet emellan befolkningen

och dess hembygd.

De skogar, kommittén här afser, äro dels här ads allmänning ar, dels

allmänna inrättningars skogar, dels städernas skogar, dels ock hesparingsskogarne

och sockenallmänning ärna i Kopparbergs och Gäfleborgs län.

Efter en redogörelse för den äldre lagstiftningen angående häradsallmänningarna,

har kommittén beträffande lands- och häradsallmänning

garna, erinrat, hurusom 1805 års skogsordning innehöll, att de, som i länet

eller häradet bygga och bo, skulle äga att nyttja sådana allmänningar.

öfverinseendet öfver dessa skogar skulle tillhöra Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som ägde att bevilja utsyningar samt förordna om deras

rätta nyttjande. Det utsynade virket skulle i första rummet anslås

till boställen, allmänna broar och byggnader. Först i andra rummet

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

fick understöd däraf lämnas åt enskilde, dock icke åt den, som hade

egen skog eller med sådan illa farit. Dessa stadganden visade tydligt,

att ifråga om dessa skogar det allmännas rätt ansågs böra gå före de

enskildes, beroende därpå att äganderätten antogs tillhöra kronan.

Under inflytande af den obenägenhet emot det allmännas deltagande

i ekonomisk verksamhet, som under början af 1800-talet

gjorde sig gällande, undergick denna uppfattning emellertid en fullständig

förändring. Genom kammarkollegii cirkulärbref den 14 april

1824 förklarades, att ifrågavarande allmänningar vore häradets tillhörighet,

och att Kungl. Maj:t ville uppå därom skeende ansökning

för hvarje sådan allmänning tillåta, att den till intressenternas egen

disposition gemensamt eller delning socknar eller enskilde hemmansägare

emellan, som däri ansåges äga del, upplätes, enär Kungl. Maj:t

funne sådant lämpligt och laga hinder därför ej mötte. Där hvarken

delning af allmänningen skedde eller intressenterna emottoge den under

gemensam disposition, skulle genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg åtgärder vidtagas till allmänningens skötsel och bevakning.

Med stöd af detta stadgande blefvo samtliga då befintliga landsallmänningar

och nära hälften af häradsallmänningarna mellan delägarne

skiftade. I afseende å de odelade häradsallmänningarna förordnades

genom nådiga brefvet till kammarkollegium den 23 mars 1849, att

delägarne i allmänningen skulle, därest de önskade, efter anmälan hos

Kungl. Maj:ts befallningshafvande få genom utsedde deputerade deltaga i

vården och uppsikten af densamma, dock att de deputerade ej finge

inblanda sig i den vetenskapliga skötseln och behandlingen af skogen,

hvilken fortfarande skulle handhafvas af den förvaltande personalen af

skogsstaten, samt att den af häradsborna för de deputerade utfärdade

instruktion alltid borde underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

granskning och rättelse.

1855 års skogskommitté ansåg åter, att häradsallmänningarna

icke kunde vara att betrakta annorlunda än som upplåtelser af kronans

skogar till häradenas begagnande, och fann icke någon betänklighet

därvid, att staten föreskrefve, huru denna menigheterna medgifna

rätt finge utöfvas. Kommittén ansåg vidare, att allmänningarnas delning

mellan häradsborna, hvilken redan flerstädes ledt till skogarnes

vanvård och förfall, icke vidare borde medgifvas. Skogarnes bevarande

samt menigheternas fördel fann kommittén bäst främjas därigenom, att

häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och förvaltning på

alldeles lika sätt som kronoskogarne. Den rätt till åtnjutande af skogens

alster in natura, som vore häradsborna medgifven, skulle då komma

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

att upphöra, och i stället den behållna afkastningen utdelas efter oförmedlade

hemmantalet, hvarigenom undvekes icke blott det ämne till

stridigheter, som de årliga utsyningarna af allmänningarnas produkter

dittills gifvit, utan äfven orättvisan af stadgandet, att den, som hade

egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmänningen, ett

stadgande, som icke kunde anses verka uppmuntrande till omsorg om

den egna skogens vård. Till häradsbornas säkerhet föreslogs, att den

årliga redovisningen för allmänningens afkastning skulle dem lör granskning

delgifvas, samt att de skulle äga följa hushållningen å allmänningen

med sin uppmärksamhet samt däremot göra erinringar, hvilkas befogenhet

skogsstyrelsen hade att pröfva.

I öfverensstämmelse med detta förslag samt innehållet af en af

Kung]. Maj:t. i ämnet till rikets ständer aflåten skrifvelse, beslöto desse

vid riksdagen 1856—1858, att häradsallmänningarna borde bibehållas

oförminskade och oskiftade samt stå under skogsstyrelsens vård och

förvaltning, i ändamål af enahanda regelbundna förvaltning som kronoskogarue,

men med rättighet för dem, som efter hittills gällande grunder

kunde anses såsom delägare i dessa allmänningar, att tillgodonjuta den

behållna afkastningen däraf, antingen in natura eller med de därför

inflytande penningarne, på sätt delägarne kunde sins emellan öfverenskomma,

dock att kostnaden ej mindre för skogarnes indelning, där

sådan ej redan skett, än äfven för deras vård och skötsel, skulle i

första rummet af afkastningen godtgöras. I underdånig skrifvelse den

27 februari 1858 protesterade emellertid bondeståndet häremot. Under

åberopande af den allmänna grundsats, att alla skogsrättigheter, som

i laga ordning tillkommit, borde oförändrade bibehållas, samt att i följd

däraf delägarne uti de till menigheterna upplåtna häradsallmänningarha

borde i afseende å dispositionen däraf bibehållas vid samma rätt, som

de dittills åtnjutit, hemställde ståndet, att i detta fall lagen måtte

oförändrad förblifva, vid hvad den hittills varit.

Med anledning af denna skrifvelse fann Kungl. Maj:t, enligt bref

till chefen för skogsstyrelsen den 29 januari 1859, skäligt medgifva

den förändring i omförmälda vid riksdagen 1856—1858 godkända

förslag angående hushållningen med häradsallmänningarna, att dessa

skogar, där menigheterna sådant önskade, skulle stå under vård och

förvaltning af delägarne eller deras ombud men under skogsstyrelsens

kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regelbundna behandling

som kronoskogarne, samt anbefallde uppsättande af förslag

till förordning härom i sådan riktning. I anledning häraf äfvensom i

följd af enskilda motioner i olika syften återkom frågan om dessa

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

skogars förvaltning vid 1862—1863 årens riksdag. Enligt underdånig

skrifvelse den 25 november 1863 hade rikets ständer- därvid funnit

lämpligt att, sedan häradsallmänning, där sådant icke redan skett,

blifvit genom skogsstyrelsens försorg till regelbunden hushållning indelad,

och öfverenskommelse om dess skötsel blifvit delägarne emellan

träffad på sådana villkor, som af skogsstyrelsen pröfvades vara med den

antagna lmshållningsplanen förenliga, allmänningen finge, såvida delägarne

icke åt skogsstyrelsen öfverlåta densammas vård och förvaltning,

genom delägarnes försorg under skogsstyrelsens uppsikt vårdas och

förvaltas. Tillika fäste rikets ständer uppmärksamhet vid det med

häradsbornas rätt mindre förenliga stadgandet i 1805 års skogsordning,

att boställen ägde framför häradsborna rätt till utsyning å häradsallmänning,

äfvensom å den mindre lämpliga föreskriften i allmänna

lagen, att de, som ej hade egen skog, skulle framför andra njuta allmänningens

afkastning. I dessa afseenden uttryckte rikets ständer den

underdåniga önskan, att den afkastning, häradsallmänning lämnade, måtte,

sedan däraf användts, hvad som erfordrades till betäckande af kostnaden

för allmänningens indelning och förvaltning samt till broar ochfandra

för allmänningsdelägarne gemensamma byggnader, mellan dem, som

enligt hittills gällande grunder ansetts såsom delägare i allmänningen,

antingen in natura eller i penningar, på sätt de därom själfva beslöte,

efter oförmedladt hemmantal fördelas.

Efter dessa förhandlingar utfärdades nådiga förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 juni 1866, som

beträffande häradsallmänningarna innehöll hufvudsakligen enahanda bestämmelser,

som den nu gällande förordningen i ämnet af den 26

januari 1894.

1 denna förordning lämnas angående häradsallmänning^ hufvudsakligen

följande bestämmelser:

l:o) De skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana

på vetenskapliga grunder för särskilda ortförhållanden lämpade hushållningsplaner,

som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning.

Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa hushållningsplaner och meddela

andra behöfliga särskilda föreskrifter.

2:o) Delägare i häradsallmänning äro de, som i häradet bygga och

bo, efter deras oförmedlade hemmantal. De skola årligen genom sockenombud

utse en allmänningssiyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen

utöfvar debigarnes beslutanderätt. Reglemente för allmänningen skall

uppgöras af delägarne och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

3:o) Delägarne äga, där de vilja, själfve förestå allmänningens bevakning

och -skötsel, därest hushållningsplan blifvit af domänstyrelsen

fastställd och indelning på delägarnes bekostnad verkställd samt vederbörligt

reglemente för allmänningen kommit till stånd.

4:o) Skogsstatens tjänstemän skola dock hålla uppsikt öfver, att

hushållningsplanen iakttages. Efterföljes den ej, kan allmänningen

genom beslut af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställas under skogsstatens

vård och förvaltning.

5:o) Hafva ej delägarne öfvertagit allmänningens bevakning och

skötsel, skall den stå under skogsstatens vård och förvaltning.

6:o) Allmänningens afkastning användes i första rummet till bestridande

af omkostnaderna för dess förvaltning, därefter till för häradet

gemensamma byggnader och sist till fördelning mellan delägarne. Desse

äga, vare sig de öfvertagit allmänningens skötsel och bevakning eller

den står under skogsstatens vård och förvaltning, bestämma, huruvida

utdelningen skall ske in natura eller i penningar.

Under denna lagstiftning, vitsordar kommittén, hafva häradsallmänningarna

kommit i åtnjutande af en verkligt god skötsel samt af

delägarne omfattats med stort intresse. Såsom ett uttryck häraf har

kommittén anfört, bland annat, att delägarne alltmera syntes blifva

benägna att öfverlämna allmänningarna till skogsstatens vård och förvaltning,

samt att, där sådant skett, icke, såvidt veterligt vore, någon

gång förekommit, att delägarne sedermera själfve öfvertagit allmänningens

skötsel och bevakning. Resultatet häraf vore, att, enligt domänstyrelsens

ämbetsberättelse för år 1895, af häradsallmänningarnas till

sammanlagdt 104,881 hektar 41 ar uppgående ytvidd, 68,354 hektar

84 ar då stodo under skogsstatens vård och förvaltning, samt 36,526

hektar 57 ar af delägarne voro öfvertagna till bevakning och skötsel.

Härvid vore tillika att märka, att åtskilliga af de till den senare gruppen

hörande allmänningar i själfva verket, enligt vederbörande allmänningsstyrelses

uppdrag, förvaltades af jägmästaren i det revir, inom hvilket

de voro belägna. Då dessa förhållanden utmärkte, att fördelen af

skogarnes ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning

blifvit allt mera insedd, och då, beträffande de af delägarne förvaltade

allmänningarna, ehuru i allmänhet äfven de vore väl skötta, ej funnes

trygghet att ett lika tillfredsställande förhållande för framtiden skulle fortfara,

har kommittén ansett, att tiden vore inne att fullt uttaga det steg, som

ifrågasattes redan af 1855 års skogskommitté och beslöts af rikets ständer

1856—1858; och har kommittén förty hemställt, att häradsallmänningarna

hädanefter ovillkorligen skola stå under skogsstatens vård och förvaltning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Beträffande därefter de skogar, hvilka tillhöra allmänna inrättningar,

innehöll 1866 års förordning, att å sådana skogar skulle, såvidt

de ej läge i samfällighet med enskild egendom eller annat hinder mötte,

en regelbunden skogshushållning införas, vare sig till trakthuggning

eller efter annan grund. Vederbörande styrelse och myndighet borde

därför för erhållande af hushållningsplan anmäla sig hos skogsstyrelsen,

som förordnade skogstj än steman att emot särskild ersättning enligt

taxa upprätta och till skogsstyrelsen för fastställelse ingifva sådan plan.

Sedan hushållningsplanen blifvit fastställd, skulle det åligga vederbörande

skogstjänsteman att hålla tillsyn å densammas efterlefnad och att om

anmärkta försummelser göra anmälan hos skogsstyrelsen samt, där egendomen

vore utarrenderad, äfven hos den styrelse eller myndighet, som

hade inseende öfver densamma.

Någon skyldighet för vederbörande myndighet att anställa forstligt

bildadt biträde för skogens vård var icke föreskrifven. Till af hjälpande

af denna brist stadgades i 1894 års förordning, att Kungl. Maj:t ville,

på framställning af domänstyrelsen, förordna, huruvida skog af ifrågavarande

slag, hvars förvaltning icke af vederbörande styrelse uppdragits

åt en från skogsinstitutet utexaminerad person, skulle ställas under

skogsstatens vård och förvaltning.

Kommittén har beträffande skogar af förevarande slag anfört, att

kommittén för sin del icke hyste någon betänklighet mot att tillerkänna

staten rätt icke allenast att utöfva eu fullt verksam kontroll öfver hushållningen

med dessa skogar, utan ock att, där sådant funnes lämpligt,

taga dem under sin omedelbara vård och förvaltning. I den uppgift,

som tillkomme staten såsom högste vårdare af folkets kulturlif, inginge

ock att främja de ändamål, ifrågavarande egendomar vore ämnade att

tillgodose. Det vore därför statens plikt att tillse, att dessa skogar

icke förfores, så att framtida släkten komme i mistning af de dem

tillärnade medlen till fyllande af den ena eller den andra samfundsuppgiften.

För att statsmakten måtte sättas i stånd att fullgöra denna plikt,

har kommittén ansett nödigt, att lagstiftningen i fråga om dessa skogar

fullständigades på det sätt, att vederbörande allmänna inrättnings styrelse

förpliktades att till domänstyrelsen inkomma med erforderliga uppgifter

om de skogar, som tillhörde inrättningen, samt att åt Kungl. Maj:ts

befallningshafvande uppdroges att vaka öfver, att denna skyldighet

blefve fullgjord. Då åtskilliga af dessa skogar vore för små att lämpligen

kunna förvaltas af statens skogstjänstemän, och andra redan vore

Allmänna inrättningars

skogar.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

i åtnjutande af tillfredsställande skötsel, syntes det böra bero på Kungl.

Maj:t att, efter framställning af domänstyrelsen, för hvarje sådan skog

förordna, huruvida den skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning.

Där så ej skedde, borde dock skogen förvaltas af forstkunnig

person, under kontroll af vederbörande revirförvaltare, samt möjlighet

vara gifven att i händelse af skogens vanvård öfverlämna dess förvaltning

åt statens skogstjänstemän.

I öfverensstämmelse med de åsikter, som kommittén, enligt hvad

nu är nämndt, uttalat angående häradsallmänningarna och de allmänna

inrättningarnas skogar, har kommittén utarbetat följande författningsförslag,

som jag för öfverskådlighets skull torde få framlägga jämte

motsvarande delar af den nu gällande förordningen i ämnet.

Förslag

till

förordning angående ändringar i

Kungl. Maj.ts nådiga förordning angående

hushållningen med de allmänna

skogarna i riket den 26 januari 1894.

Kungl. Maj:ts nådiga förordning, angående

hushållningen med de allmänna

skogarna i riket;

gifven Stockholms slott den 26

januari 1894.

Kap. II.

Om här a ds allmänning ar.

§ 5.

Om häradsallmänning^ gäller

ock hvad i § 1 om kronoparker

stadgadt är.

§ 6.

Delägare i häradsallmänning

äro, där ej för särskilda fall blifvit

annorlunda bestämdt, de, som i häradet

bygga och bo, efter deras oförmedlade

hemmantal. Årligen å tid

och ort, som af Konungens befallningshafvande

utsättes och kungö
-

Kap. II.

Om här ads allmänning ar.

5 §•

Om häradsallmänningar gäller

ock hvad i 1 § om kronoparker

stadgadt är.

6 §.

Delägare i häradsallmänning

äro, där ej för särskilda fall blifvit

annorlunda bestämdt, de, som i häradet

bygga och bo, efter deras oförmedlade

hemmantal. Årligen å tid

och ort, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

utsättes och kun
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

res, äga dessa att, genom sockenombud

medelst omröstning efter

nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse,

som i alla frågor

rörande allmänningen utöfvar delägarnes

beslutanderätt, där icke i

reglemente för allmänningen är annorlunda

stadgadt. Sådant reglemente

uppgöres af delägarne och

fastställes af Konungens befallningshafvande,

så vidt det af honom,

efter öfverjägmästarens hörande,

pröfvas vara med lag och denna

förordning samt för allmänningen

fastställd hushållningsplan förenligt.

Då reglemente för häradsallmänning

fastställes, skall Konungens befallningshafvande,

sedan beslutet härom

vunnit laga kraft, gifva domänstyrelsen

del af reglementet.

göres, äga dessa att, genom sockenombud

medelst omröstning efter

nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse,

som i alla frågor rörande

allmänningen utöfvar delägarnes

beslutanderätt, där icke i reglementet

för allmänningen är annorlunda

stadgadt. Sådant reglemente

uppgöres af delägarne och fastställes

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

så vidt det af honom,

efter öfverjägmästarens hörande,

pröfvas vara med lag och denna

förordning samt för allmänningen

fastställd hushållningsplan förenligt.

Då reglemente för häradsallmänning

fastställes, skall Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, sedan beslutet

härom vunnit laga kraft, gifva domänstyrelsen

del af reglementet.

7 §•

Vilja delägare häradsallmännings

vård och förvaltning själfva

öfvertaga, vare därtill berättigade

med villkor:

l:o) att hushållningsplan för

allmänningen blifvit af domänstyrelsen

fastställd och de för indelningen

nödiga arbeten på delägarnes bekostnad

utförda; samt

2:o) att för allmänningen finnes,

på sätt i nästföregående § förmäles,

uppgjordt och fastställdt

reglemente.

8 §•

Hafva delägare öfvertagit. allmännings

vård och förvaltning,

hvarom Kung!. Maj:ts befallnings
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts Nåd.

i

Häradsallmänningarna skola, under

domänstyrelsens öfverinseende,

stå under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning.

§ 8.

Af allmännings afkastning skall

i första rummet gäldas kostnaden

för skogvaktares aflöning och deras

boställens underhåll, skogsodling,

upphuggning af skogseffekter, som

ej på rot försäljas, äfvensom öfriga

af hushållningsplanen eller särskilda

föreskrifter föranledda kostnader,

däri inbegripet statsverket tillkommande

ersättning för skogstjänstemans

förvaltningsåtgärder, där så
-

Proposilion No 46.

hafvande bör underrätta domänstyrelsen,

skola dock vederbörande

skogstjänstemän hålla uppsikt öfver,

att de i afseende å skogshushållningen

meddelade föreskrifter noggrant

iakttagas. Finnes härutinnan

försummelse hafva ägt rum och vidtages

ej rättelse inom af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förelagd

tid eller sker å allmänning större afverkning

än enligt hushållningsplanen

tillåtet är, då äger Kungl.

Maj:ts befallningshafvande förordna,

att allmänningen skall ställas under

skogsstatens vård och förvaltning,

hvarefter domänstyrelsen, på anmälan

härom, åt vederbörande jägmästare

uppdrager att ombesörja

allmänningens bevakning och skötsel

genom nödig för densamma antagen

skogsbetjäning.

9 §•

Hafva delägare ej öfvertag^ allmännings

vård och förvaltning, skall

densamma fortfarande ombesörjas af

skogsstaten.

10 §.

Af allmännings afkastning skall

i första rummet gäldas kostnaden

för skogvaktares aflöning och deras

boställens underhåll, skogsodling,

upphuggning af skogseffekter, som

ej på rot försäljas, äfvensom öfriga

af hushållningsplanen eller särskilda

föreskrifter föranledda kostnader,

däruti inbegripet statsverket tillkommande

ersättning för skogstjänstemans

förvaltningsåtgärder, där så
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

dan ersättning enligt

stämmelser bör utgå.

§ 9-

Därefter skall af allmänningens

afkastning först undantagas det

virke, som erfordras till sådana broar

och allmänna byggnader, som delägare

i allmänningen själfva bygga

och underhålla; och må den behållna

afkastning, som sedermera återstår,

årligen mellan samtliga delägarne

efter oförmedladt hemmantal fördelas.

På delägares beslut ankommer,

huruvida utdelningen skall ske

in natura eller, efter försäljning, i

penningar. 1 öfverensstämmelse

härmed skall behållna afkastningen

af vederbörande revirförvaltare tillhandahållas

allmänningsstyrelsen,

som däröfver förfogar och verkställer

fördelningen efter nyssnämnda

grunder.

§ io.

Det åligger revirförvaltaren att

årligen å tid, som domänstyrelsen

bestämmer, dock ej senare än mars

månads utgång, för det nästförflutna

året afgifva redovisning ej mindre

öfver allmänningens afkastning i

skogseffekter, än äfven öfver de medel,

som han till bestridande af utgifter

för allmänningen samt till godtgörelse

åt statsverket för af honom

å allmänningen verkställda förrättningar

uppburit. Af denna redovisning

öfverlämnas ett exemplar jämte

de till redovisningen hörande veri
-

dan ersättning enligt gällande bestämmelser

bör utgå.

11 §''

Därefter skall af allmänningens

afkastning först undantagas det

virke, som erfordras till sådana broar

och allmänna byggnader, som delägarne

i allmänningen själfva bygga

och underhålla; och må den behållna

afkastning, som sedermera återstår,

årligen mellan samtliga delägarne

efter oförmedladt hemmantal fördelas.

På delägarnes beslut ankommer,

huruvida utdelningen skall ske

in natura eller, efter försäljning, i

penningar. Står allmänning under

skogsstatens vård och förvaltning,

skall dock behållna afkastningen,

ehvad den utgår in natura eller i

penningar, tillhandahållas allmänningsstyrelsen,

som däröfver förfogar

och verkställer fördelningen

efter nyssnämnda grunder.

12 §.

Står häradsallmänning under

skogsstatens vård och förvaltning,

åligger det jägmästaren att årligen

å tid, som domänstyrelsen bestämmer,

dock ej senare än mars månads

utgång, för det nästförflutna året

afgifva redovisning ej mindre öfver

allmänningens afkastning i skogseffekter,

än äfven öfver de medel,

som han till bestridande af utgifter

för allmänningen samt till godtgörelse

åt statsverket för af honom

å allmänningen verkställda förrättningar

uppburit. Af denna redo
-

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gällande be
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

fikationer genom öfverjägmästaren

till Konungens befallningshafvande.

§ 11.

Allmänningsstyrelsen åligger att

årligen inom augusti månads utgång

till Konungens befallningshafvande

ingifva redovisning öfver

allmänningens behållna afkastning

och huru densamma blifvit emellan

delägarne fördelad eller till andra

ändamål anordnad.

§ 12-

Sedan de redovisningar, hvarom

i §§ 10 och 11 sägs, till

Konungens befallningshafvande inkommit,

skola desamma hållas delägarne

tillhanda vid det i § 6 omförmälda

sammanträde och under

30 dagar därefter å tid och ort,

som af Konungens befallningshafvande

bestämmes och kungöres. §

§ 13-

Klander emot allmänningsstyrelses

redovisning för allmänningens

behållna afkastning och dennas för
-

visning öfverlämnas ett exemplar

jämte de till redovisningen hörande

verifikationer genom öfverjägmästaren

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Allmänningsstyrelsen åligger att

årligen inom augusti månads utgång

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ingifva redovisning öfver

allmänningens behållna afkastning

och huru densamma blifvit mellan

delägarne fördelad eller till andra

ändamål anordnad. Står allmänningen

under delägarnes egen vård

och förvaltning, skall denna redovisning

tillika innefatta uppgift å

afverkningen äfvensom å de för allmänningen

bestridda utgifter under

året.

13 §.

Sedan de redovisningar, hvarom

i nästföregående § sägs, till

Kungl. Maj:ts befallningshafvande

inkommit, skola desamma hållas delägarne

tillhanda vid det i 6 § omförmälda

sammanträde och under

trettio dagar därefter å tid och ort,

som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

bestämmes och kungöres.

Redovisning, som allmänningsstyrelse

afgifvit för allmänning, hvilken

står under delägarnes egen

vård och förvaltning, skall Kungl.

Maj:ts befallningshafvande efter förloppet

af nämnda tid till domänstyrelsen

insända.

Klander emot allmänningsstyrelses

redovisning för allmänningens

behållna afkastning och dennas för
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

delning emellan delägarne eller anordning

till andra ändamål tillhör

vederbörlig domstols upptagande

och pröfning. Vill delägare i häradsallmänning

i öfrigt föra klagan vare

sig öfver allmänningsstyrelses åtgärder

och beslut eller öfver beslut,

som blilkit fattade vid delägarnes

allmänna sammanträden, länder till

efterrättelse hvad i kungi. förordningen

den 21 mars 1862 finnes

stadgadt i fråga om besvär, Indika

medlem af kommun vill anföra öfver

kommunalstämmas beslut.

§ 14.

Där vederbörligen fastställdt reglemente

för häradsallmänning redan

finnes, må därvid tillsvidare

förblifva, såvida det med de i denna

förordning stadgade grunder är förenligt.

Erfordras däruti ändring,

må sådan kunna ske i den ordning,

som i § 6 för nytt reglementes

upprättande är stadgadt. Sålunda

vidtagen ändring skall af Konungens

befallningshafvande delgifvas

domänstyrelsen.

Kap. III. — —------

Kap. V. Om skogar å allmänna

inrättningars hemman, som icke innehafvas

med stadgad åborätt.

§ 31.

Om införande af regelbunden

hushållning å skog till kyrko-, akademie-,

hospitals-, krigsmanshussamt

andra allmänna inrättningars

hemman och lägenheter, som icke

Bill. till Rilcsd. Prof. 1903. 1 Sand.

delning emellan delägarne eller anordning

till andra ändamål tillhör

vederbörlig domstols upptagande

och pröfning. Vill delägare i häradsallmänning

i öfrigt föra klagan vare

sig öfver allmänningsstyrelses åtgärder

och beslut eller öfver beslut,

som blifvit fattade vid delägarnes

allmänna sammanträden, länder till

efterrättelse hvad i kungl. förordningen

den 21 mars 1862 finnes

stadgadt i fråga om besvär, livilka

medlem af kommun vill anföra öfver

kommunalstämmas beslut.

14 §.

Där vederbörligen fastställdt reglemente

för häradsallmänning redan

finnes, må därvid tillsvidare

förblifva, såvida det med de i donna

förordning stadgade grunder är förenligt.

Erfordras däruti ändring,

må sådan kunna ske i den ordning,

som i 6 § för nytt reglementes

upprättande är stadgadt. Sålunda

vidtagen ändring skall af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande delgifvas

domänstyrelsen.

Kap. III.--------

Kap. V. Om skogar å allmänna

inrättningars hemman, som icke innehafvas

med stadgad åborätt.

31 §.

Om införande af regelbunden

hushållning å skog till kyrko-, akademi-,

hospitals-, krigsmaushussamt

andra allmänna inrättningars

hemman och lägenheter, som icke

I Åfd. 31 Höft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd.

innehafvas med stadgad åborätt,

gäller hvad i första mom. af § 15

sagdt är, och skall, där ej så redan

skett, vederbörande styrelse eller

myndighet, som öfver dylik egendom

har inseende, inom sex månader

efter det denna förordning trädt

i kraft, inlämna uppgift å dessa skogars

ytvidd, beskaffenhet och skötsel

till domänstyrelsen, som, där så finnes

böra ske, förordnar skogstjänsteman

att mot ersättning enligt taxa,

hvilken ersättning utbetalas genom

den styrelse eller myndighet, hvarunder

skogen hörer, upprätta hushållningsplan,

som för fastställelse

ingifves till domänstyrelsen. Det

tillkommer Konungens befallningshafvande

att, på anmälan af domänstyrelsen,

tillhålla vederbörande styrelser

och myndigheter att fullgöra

här ofvan föreskrifna anmälan.

§ 32.

På framställning af domänstyrelsen

vill Kungl. Maj:t förordna,

huruvida skog, som i § 31 omförmäles,

må ställas under vård och

förvaltning af skogsstaten; skolande

i dylikt fall revirförvaltaren för skogens

förvaltning redovisa och ett

exemplar af redogörelsen med därtill

hörande verifikationer tillhandahålla

nämnda styrelse eller myndighet.

Proposition No 46.

innehafvas med stadgad åborätt,

gäller hvad i första mom. af 15 §

sagdt är, och ty bör, där så ej redan

skett, vederbörande styrelse eller

myndighet, som öfver dylik egendom

har inseende, för erhållande

af hushållningsplan anmäla sig hos

domänstyrelsen, hvilken därefter

förordnar skogstjänsteman att mot

särskild ersättning enligt taxa sådan

plan upprätta och till fastställelse

ingifva.

32 §.

På framställning af domänstyrelsen

vill Kungl. Maj:t förordna,

huruvida skog, som i 31 § omförmäles,

må, där förvaltningen af densamma

ej förut af den styrelse eller

myndighet, hvarunder egendomen

lyder, uppdragits åt en från skogsinstitutet

utexaminerad person, ställas

under vård och förvaltning af

skogsstaten, skolande i dylikt fall

jägmästaren för skogens förvaltning

redovisa och ett exemplar af

redogörelsen med därtill hörande

verifikationer tillhandahållas sagda

styrelse eller myndighet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

91

§ 33.

Där skogen ej blifvit ställd under

skogsstatens omedelbara vård och

förvaltning, åligger det vederbörande

styrelse eller myndighet att genom

en från skogsinstitutets högre

eller lägre kurs utexaminerad person

utföra skogsskötsel enligt fastställd

plan, där sådan finnes, men

eljest enligt grunder, som för skogens

framtida bestånd äro tryggande.

Vederbörande revirförvaltare

hålle tillsyn och kontroll öfver

skogsskötseln samt äge att, om

öfverträdelse af hushållningsplan

eller vanvård af skogen förekommer,

anmäla detta hos öfver jägmästaren,

hvilken efter undersökning

gör den framställning till domänstyrelsen,

som omständigheterna

föranleda, hvarefter domänstyrelsen

antingen å förhållandet fäster vederbörande

styrelses eller myndighets

uppmärksamhet eller ock vidtager

i föregående § angifven åtgärd för

skogens ställande under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning.

33 §.

Där ej skogen blifvit ställd under

skogsstatens omedelbara vård och

förvaltning, åligger det dock vederbörande

skogstjänsteman att, sedan

hushållningsplan blifvit fastställd,

hålla tillsyn å densammas efterlefnad

samt att, om öfverträdelse

eller försummelse förekommer, därom

göra anmälan hos öfverjägmästaren,

som, därest egendomen, hvartill

skogen hörer, brukas af arrendator

eller landbo, anmäler förhållandet

hos den styrelse eller myndighet,

hvilken öfver hemmanet har inseende,

men eljest hos domänstyrelsen,

som har att, då sådan anmälan

därstädes göres, å förhållandet

fästa vederbörande styrelses

eller myndighets uppmärksamhet.

Kap. VT.

Kap. VI.

Öfver detta förslag hafva utlåtanden afgifvits dels af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i samtliga län dels ock af domänstyrelsen.

Beträffande häradsallmänningarna hafva af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i de 11 län, där sådana allmänningar finnas, 9

Häradsall
männingar.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

uttalat sig för de ändringar i bestämmelserna angående dessa skogar,

livilka kommittén föreslagit. Till stöd för denna åsikt har hufvudsakligen

anförts, att, där häradsallmänningar blifvit ställda under skogsstatens

vård och förvaltning, detta visat sig lända såväl allmänningarna till

båtnad som i allmänhet delägarne till belåtenhet. I de län, där icke

häradsallmänningar finnas, hafva samtliga länsstyrelser med undantag

af två understöd! kommitténs förslag.

Af de länsstyrelser, som motsatt sig förslaget, har anförts hufvudsakligen,

att giltiga skäl för de af kommittén ifrågasatta ändringar icke

blifvit anförda, då behofvet af desamma icke ådagalagts, och allmänningarnas

skötsel torde blifva dyrare, om desamma ställdes under

skogsstatens vård och förvaltning, än om delägarne själfva ombesörjde

skogsskötseln.

Domänstyrelsen har i förevarande afseende anfört, att häradsallmänningarna

för de talrika orter, där de förekomme, hade en stor betydelse,

och detta i all synnerhet som i dessa orter vanligen ej funnes

kronoparker af någon betydenhet. Att bereda full trygghet för allmänningarnas

framtida vård vore därför en angelägenhet af synnerlig

vikt. Ur denna sjmpunkt. funne styrelsen kommitténs ändringsförslag

rörande nu gällande skogsförordning, i hvad densamma rörde nämnda

allmänningsskogar, vara välgrundad!, Ehuru några af de allmänningar,

som förut stått under skogsstatens vård och förvaltning, sedermera

öfvertagits af delägarne, hade likväl i många fall jägmästarne

i de revir, där allmänningarna vore belägua, efter delägarnes uppdragskött

skogarne. Med hänsyn till detta förhållande hade man all

anledning antaga, att såväl fördelen af forstligt bildad persons anställande

för skogsskötselns utförande numera vore erkänd, som ock att

skogarna därigenom blefve på tillfredsställande sätt skötta. 1 de fall

åter, då allmänningsdelägarne, utan att beakta fördelen af skogsskötselns

utförande genom fackman, själfva ombesörjde allmänningens

vård och förvaltning, hade erfarenheten gifvit vid handen, att skogsvården

blefve mer eller mindre bristfällig och att skogstillståndet härigenom

efterhand försämrades, om än detta förhållande ej förr än efter en längre

tidrymd på ett mer i ögonen fallande sätt framträdde. I det af en

länsstyrelse framhållna exempel på god skogsskötsel å af delägare själfva

förvaltad allmänning utmärkte till stöd härför åberopade handlingar

visserligen, att allmänningen de senare åren lämnat hög afkastning,

men däremot kunde af nämnda handlingar icke bedömas hvarken återväxtens

beskaffenhet efter afverkningen eller huru skogsvården i öfrigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

omhänderhafts, hvadan hushållningens uthållighet icke vore ådagalagd.

Om än i enstaka fall skogsskötseln nu utfördes väl, ansåge styrelsen

dock, att full trygghet för häradsalhnänningarnas skötsel och förvaltning

med hänsyn jämväl till framtiden och de efterkommandes rätt

vunnes, på sätt kommittén framhållit, allenast därigenom, att samtliga

dessa skogar ställdes under skogsstatens vård och förvaltning.

Emot anmärkningen, att skogsstatens förvaltning af häradsallmänning

måste blifva dyrare än delägarnes, vore att erinra, att utgifterna

för bevakningen vore desamma, oberoende af, utaf hvem allmänningen

förvaltades; och då skogsodlings- och andra arbeten för skogsvården icke

kunde genom att utföras af skogsstaten antagas blifva dyrare i annat

fall, än att dessa arbeten för allmänningens och dess afkastnings vidmakthållande

måste verkställas i större omfattning eller med större

omsorg, än som förut under delägarnes förvaltning skett, — i hvilket

fall den större utgiften vore fullt, berättigad — måste orsaken till den

befarade större kostnaden sökas i den ersättning, som för skogsstatens

förvaltning nu utginge till statsverket.

Denna ersättning, som beräknas efter resereglementet för jägmästarens

förrättningar å allmänningen med iakttagande däraf, att

kostnaden fördelas på samtliga skogar, hvilka under samma resa besökas,

uppginge i förhållande till arealen till ett ganska ringa belopp för de

större allmänningarna, men kunde däremot, hvad de mindre beträffade,

i synnerhet om de läge aflägse från andra allmänna skogar, blifva i

förhållande till arealen och afkastningen ganska stor. Mången gångtorde

ock af denna anledning vid tillämpningen icke kunnat upptagas

alla de förrättningar, som blifvit verkställda. Men olägenheten af denna

ojämnhet i ersättningsbeloppen, betungande för de mindre allmänningarna,

skulle afhjälpas därigenom, att ersättningen till statsverket

finge utgå med ett visst belopp för hektar, därvid äfven vunnes, att

skogspersonalen undginge de med det nuvarande beräkningssättet förenade

tidsödande skrifgöromål. För såvidt större skiljaktigheter icke

förelåge i skogsbrukssätt och skogsprodukternas tillgodogörande, hvilket

icke vore fallet inom de delar af landet, där häradsallmänningar förekomme,

vore arealen såsom beräkningsgrund fullt motiverad däraf,

att arbetet med skogens skötsel i allmänhet stode i ett direkt, förhållande

till denna, hälst allmänningsskogarne endast i få fall öfverstege 4,000

hektar och det från statsverkets synpunkt, kunde vara likgiltigt, om

jägmästarens förvaltningsbestyr med de mindre af dessa skogar blefve

i förhållande till arealen något drygare än med de större, blott arbetet

ersattes statsverket efter för medeltalet, skälig beräkningsgrund. En

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Allmänna inrättningars

skogar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sådan ansåge styrelsen kunna erhållas genom att bestämma den årliga

afgiften för hektar utmark till 15 öre.

\ idare har styrelsen erinrat, att enligt sista momentet af nu ifrågavarande

förordnings § 47 all försäljning af skogsalster från häradsallmänning

skulle ske å offentlig auktion, och vore det allmänningsstyrelse

obetaget att, såsom nu ock vanligen skedde, själf ombestyra auktionen.

Det af kommittén i § 9 gjorda tillägg, att afkastningen skulle af vederbörande

revirförvaltare tillhandahållas, syntes därför, i det fall afkastningen

försåldes och utdelningen skulle ske i penningar, oegentligt och

böra uteslutas.

Beträffande de allmänna inrättningarnas skogar, Indika, på sätt

af kommitténs bilaga litt. D närmare framgår, förekomma i 19 af

rikets län, hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dessa län på grund

åt de utaf kommittén anförda skäl tillstyrkt bifall till de ändringar

i bestämmelserna rörande dessa skogar, som kommittén föreslagit. Därvid

har emellertid anmärkts, bland annat, att den nya bestämmelsen om

åliggande för vederbörande styrelse eller myndighet att, där skogen ej

biff vit ställd under skogsstatens vård och förvaltning, låta utföra skogsskötsel

genom en från skogsinstitutets högre eller lägre kurs utexaminerad

person, hvilken bestämmelse skulle för mindre skogar medföra

en alltför dryg kostnad, icke borde ovillkorligen göras gällande i afseende

å de allmänna inrättningar, hvilka ägde endast smärre skogar,

hvarjämte framhållits, att det för dessa mindre skogar syntes vara till

fyllest, om hushållningsplan upprättades och revirförvaltaren hölle tillsyn

å deras efterlefnad samt hos vederbörande anmälde öfverträdelser för

den åtgärd, som i sådant fall stadgades.

Domänstyrelsen bär för sin del anfört, att beträffande skogar å

allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt,

vid 1900 års slut 9,182,03 hektar voro till ordnad hushållning indelade

enligt af styrelsen fastställda planer, men att någon allmän inrättnings

skog hittills icke blifvit ställd under skogsstatens vård och förvaltning.

Detta senare förhållande hade till en del sin förklaring däri, att de

större skogarna i allmänhet förvaltades af fackmän. Jämfördes emellertid

den skogsareal, för hvilken hushållningsplaner blifvit fastställda, med den

af kommittén uppgifna totalarealen, som utgjorde 51,866,71 hektar, framginge,

att den förra utgjorde ej fullt en femtedel af den senare. Härvid

vore dock att beakta, dels att en del af den utaf kommittén uppgiga

arealen utgjordes af smärre skogar, för hvilka hushållningsplaner

syntes vara mindre behöfliga, dels att flere allmänna inrättningars, såsom

Uppsala akademis och Hvidtfeltska stiftelsens skogar, tillhopa 28,878

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46. 95

hektar, sköttes, åtminstone livad de största skogarna beträffade, enligt

af fackmän uppgjorda, ehuru ej af styrelsen pröfvade lmshållningsplaner,

dels ock att i förenämnda areal, 51,866,71 hektar, upptagits Göteborgs och

Bohus läns hushållningssällskaps skogar med 3,923 hektar, ehuru dessa

skogar icke syntes vara hänförliga till allmänna inrättningars skogar. Men

då det oaktadt återstode ett antal skogar, hvilka tvifvelsutan hvar för sig

vore . af _ den omfattning, att för deras rätta vård och skötsel kräfdes

hushallningsplaners upprättande, ansåge styrelsen en skärpning af bestämmelserna

i 31 § af nådiga förordningen angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 vara erforderlig;

och har styrelsen fördenskull tillstyrkt det af kommittén i sådant syfte

framlagda ändringsförslag.

Hvad däremot 32 och 33 §§ i nämnda förordning anginge, vore

att bemärka, att, medan nuvarande bestämmelse i den förra om kompetent

skogsförvaltares anställande, såsom en substituerande åtgärd för

skogens ställande under skogsstaten, åsyftade de större skogarna, skulle,

enligt kommitténs förslag, bestämmelsen i den senare om obligatoriskt

anställande af fackman för skogsskötselns utförande komma att tillämpas

på de mindre skogarna, hvilka utgjorde ett mycket stort antal. Ehuru

styrelsen till fullo uppskattade betydelsen af, att skogsskötsel utfördes

af fackman, syntes det styrelsen dock kunna ifrågasättas, huruvida det

vore lämpligt att i författningen införa ett stadgande, som för innehafvare

af mindre, vanligen med hemmansbruk förenade skogar skulle

medföra en kostnad, som icke stode i rimligt förhållande till dessa

skogars afkastning. Svårligen skulle ock till afhjälpande häraf, såsom

åt några länsstyrelser blifvit föreslaget, kunna lämnas någon på arealen

grundad föreskrift om begränsning af bestämmelsens tillämpning, då ju

vid bedömande häraf ej endast arealen utan äfven andra i hvarje fall

växlande omständigheter, såsom skogens större eller mindre värde

eller beskaffenhet i öfrigt, läge m. in., måste tagas i betraktande. Då

härtill komme, att ifrågavarande skogar, hvilka, såsom vanligen förenade

med jordbruk, i första rummet hade att tillgodose dettas behof

åt kreatursbete och husbehofsvirke, måste anses vida mindre ägnade att

tagas under skogsstatens vård och förvaltning än häradsallmänningarna,

kunde det antagas, att vederbörande styrelser eller myndigheter skulle

efterhand utan tvångsbestämmelser anlita fackman för skogsskötselns

utförande, där sadant med hänsyn till skogarnas omfattning och värde

vore påkalladt, och dä det i Iråga om kontrollen öfver skogshushållningsplanens

tillämpning och skogsvården i allmänhet syntes styrelsen

vara genom kommitténs ändringsförslag väl sörjdt, har styrelsen hem
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Städernas

skogar.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

ställt, dels att 32 § i förenämnda nådiga förordning icke måtte på annat

sätt ändras, än att efter orden »utexaminerad person» måtte fogas följande

tillägg, »eller om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd», dels

ock att 33 § i samma förordning måtte erhålla följande något ändrade

lydelse: »Där ej skogen blifvit ställd under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstj än steman

att hålla tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln; och äger han att, om

öfverträdelse af husliållningsplan eller vanvård af skogen förekommer,

anmäla detta hos öfver]’ägmästaren, hvilken efter undersökning gör

den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda,

hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande

styrelses eller myndighets uppmärksamhet eller ock gör underdånig

framställning om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.

»

Slutligen har styrelsen fäst uppmärksamheten därpå, att ehuruväl

enligt nu gällande bestämmelser ersättning till statsverket icke

utginge, när allmän inrättnings skog ställdes under skogsstatens vård

och förvaltning, hvilket synbarligen ansetts mindre behöfligt, då väl

berörda fall endast undantagsvis antagits komma att inträffa, det dock,

i synnerhet om bestämmelsen om skogs ställande under skogsstatens

förvaltning skulle tillämpas såsom sista påföljd för försummad skogsvård,

syntes vara konsekvent, att sådan ersättning erlades; och syntes

det styrelsen att, om ersättning funnes böra föreskrifvas, denna borde

utgå enligt samma grund, som styrelsen beträffande häradsallmänningarna

föreslagit.

Med instämmande i hvad domänstyrelsen i nu ifrågavarande afseenden

anfört, anser jag kommitténs förslag böra med de af styrelsen

föreslagna ändringar vinna godkännande.

Ett flertal af rikets städer äger större eller mindre områden skogsmark,

enligt den af kommittén uppgjorda öfversikt uppgående till sammanlagdt

40,911 hektar 93 ar. Till största delen lära dessa skogsområden

vara af kronan donerade till städernas uppkomst och de i dem bedrifna

näringars uppmuntran. Delvis ingå i dem äfven städernas gamla odaljord

eller annan med oinskränkt äganderätt förvärfvad mark. Dispositionsrätten

öfver donationsj orden är i allmänhet mera eller mindre begränsad

genom gåfvourkundens bestämmelser. Jämväl öfver annan genom

gåfva eller testamente förvärfvad fastighet äga stadens beslutande myndigheter

att förfoga allenast med Kungl. Maj:ts begifvande.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Med skogshushållningen å dessa områden har lagstiftningen

däremot icke tagit någon befattning.

I fråga om dessa skogar anför kommittén, att enligt kommittén

tillhandakomna meddelanden de flesta af dessa skogar vore synnerligen

illa skötta. Samma skäl, som i allmänhet talade för statens ingripande

i fråga om vården af menigheters skogar, gällde äfven dessa.

Minoritetens rätt gent emot ett tillfälligt flertal, framtida generationers

rätt gent emot det släkte, som i dag lefver, hade i staten sin naturliga

försvarare. Föga följdriktigt vore det ock, att, på samma gång en

stads representanter enligt gällande kommunallag icke kunde utan

bemyndigande af Kungl. Maj:t upptaga ett lån, ställdt på längre återbetalningstid

än två år, de vore oförhindrade att genom sköflande af

en staden tillhörig skog göra densamma värdelös för mansåldrar. Kommittén

har därför ansett städernas rätt att fritt ordna sin skogshushållning

böra inskränkas. Med hänsyn till dessa skogars mycket växlande

storlek och beskaffenhet har kommittén ansett, att det beträffande dem

likasom i fråga om de allmänna inrättningarnas skogar borde göras

beroende på Kungl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida de

skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning eller skötas och

bevakas af en af staden tillsatt forstligt bildad skogsförvaltare under

vederbörande revirförvaltares uppsikt. I öfverensstämmelse härmed har

kommittén utarbetat följande förslag till förordning i ämnet.

Förslag

till

förordning angående förvaltningen af städernas skogar.

§ 1-

Städernas skogar skola, under domänstyrelsens öfverinseende, behandlas

enligt vetenskapliga regler, lämpade efter ortförhållandena för

hvarje särskild skog.

§ 2.

Det åligger vederbörande stads drätselkammare att inom sex månader,

efter det denna förordning trädt i kraft, till domänstyrelsen ingifva

uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel,

Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

hvarefter nämnda styrelse, där så befinnes böra ske, förordnar skogstjänsteman

att för skogarne upprätta hushållningsplan. På Konungens

befallningshafvande ankommer att på anmälan af domänstyrelsen tillhålla

vederbörande drätselkammare att verkställa bär ofvan föreskrifna

anmälan.

§ 3.

Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner för

dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande

domänstyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende

på skogarne kunna finnas nödiga.

§ 4.

Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i

den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgadt.

Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade

handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar

tillställas stadens drätselkammare.

§ 5.

På'' framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna,

huruvida stadsskog må ställas under skogsstatens vård och förvaltning;

skolande i dylikt fall revirförvaltaren för skogens förvaltning redovisa

och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas

drätselkammaren inom af domänstyrelsen bestämd tid.

§ 6.

Då skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning, åligger det drätselkammaren att genom en från skogsinstitutets

högre eller lägre kurs utexaminerad person utföra skogsskötselRenligt

fastställd plan, där sådan finnes, men eljest enligt grunder,

som för skogens framtida bestånd äro tryggande. Vederbörande

revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln samt äge

att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer,

anmäla detta hos öfverj äg mästaren, hvilken efter undersökning

gör den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föran
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

leda, hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande

drätselkammares uppmärksamhet eller ock jämlikt § 5 vidtager

åtgärd för skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.

i 7-

Kostnaderna för stadsskogs förvaltning och vård bestridas med

stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande

af hushållningsplan och revision däraf samt för aflöning af skogvaktare

äfvensom, då stadsskog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning,

''’staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för

skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.

Öfver detta förslag hafva yttranden afgifvits af stadsfullmäktige

i de städer och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, där stadsskogar

finnas, hvarjämte domänstyrelsen inkommit med infordradt underdånigt

utlåtande.

Af de afgifna yttrandena inhämtas, att stadsfullmäktige i 17 af

de 72 städer, som äga stadsskogar, motsatt sig inskränkning i städernas

nuvarande rätt att fritt ordna sin skogshushållning. Såsom skäl uppgifves,

att skogarna utan sådan inskränkning nöjaktigt vårdades, att fastställandet

af hushållningsplan vore olämpligt såsom alltför mycket bindande

vid tillgodoseendet af städernas växlande behof af skogsprodukter

eller inkomst genom försäljning af sådana, att städernas utveckling

kräfde, att viss del af skogsmarken finge vid behof användas till tomtplatser,

lastageplatser, egna hem för stadens arbetare med flere dylika

ändamål, samt att städerna ej borde hafva sämre rätt till sin skog än den

enskilde, hvarför det vore tillfyllest, att för enskildes skogar nu gällande

eller blifvande lag tillämpades på städernas. Jämväl har framhållits,

att dryga kostnader skulle genom författningsförslaget föranledas, i

synnerhet då revirförvaltarens ersättning skulle utgå enligt resereglementet.

I de städer, hvilkas skogar endast hafva obetydlig areal, hafva

stadsfullmäktige framhållit, att kommitténs förslag för deras förhållanden

hvarken vore lämpligt eller behöflig!. Därjämte har anmärkts, att

åtskilliga stadsskogar icke innehöllo den areal, som i kommitténs tabell

vore upptagen.

Ett flertal stadsfullmäktige har däremot ansett lagbestämmelser

i det af kommittén angifna syfte vara af behofvet påkallade, därvid likväl

framhållits, att i författningen borde intagas stadgande om städers rätt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

att, utan hinder af fastställd skogslmshållningsplan, under den kontroll,

Kungl. Maj:t funne nödig, förfoga öfver sin skogsmark, när för stadens

utvidgning, bebyggande, parkanläggningar med mera dylikt sådant af

behofvet påkallades och detta eljest utan hinder af donat.ionsbestämmelser

eller andra föreskrifter lagligen kunde ske, bvarjämte ansetts

olämpligt, att, på sätt 5 § innehölle, stads skog kunde utan stadens börande,

äfven om missvård af skog ej förekomme, på domänstyrelsens framställning

ställas under skogsstatens vård och förvaltning, hvilket, mot stadens

bestridande, icke borde ifrågakomma i annat fall, än då vanvård forelåge.

Beträffande skyldigheten att anställa skogsförvaltare bar ifrågasatts,

huruvida bestämmelse därom vore behöflig, samt framhållits att,

äfven om därför funnes giltiga skäl, densamma åtminstone icke borde

tillämpas på mindre skogar, bvarjämte ansetts nödigt, att, därest skogsförvaltare

redan funnes anställd, sådan finge behållas, åtminstone i det

fall att revirförvaltaren funne honom kompetent för uppdraget.

Af de i denna fråga hörda länsstyrelser afstyrker en del kommitténs

förslag helt och hållet eller anser detsamma ej utan genomgripande

förändringar böra antagas till lag, hvaremot förslaget i hufvudsak

vunnit anslutning af öfriga länsstyrelser.

Domänstyrelsen har funnit de skäl, kommittén andragit för lagstiftningens

ingripande i fråga om vården af städernas skogar, vara

fullt giltiga. Liksom andra menigheters skogar borde äfven städernas

underkastas sådana lagbestämmelser, som tryggade deras vidmakthållande

för framtiden. En viss olikhet mellan stadskommunernas

och landskommunernas skogar syntes dock böra beaktas i det afseendet,

att de förra tillkommit icke uteslutande för skogsproduktion,

utan därjämte för att tillgodose ett stadssamhälles efter hand

inträdande ökade behof af utrymme för tomtplatser, industriella anläggningar,

promenadplatser eller parker med mera. Den för landskommuners

samfällighetsskogar, det ville säga häradsallmänningar,

gällande lagstiftning kunde därför ej i alla delar vara tillämplig på

städernas skogar. Kommittén hade ock med afseende å dessa senare

i hufvudsak följt samma grunder som för de allmänna inrättningarnas

skogar, och styrelsen anslöte sig till denna kommitténs uppfattning. Men

samma anmärkningar, styrelsen framställt mot §§ 32 och 33 i kommitténs

författningsförslag beträffande nämnda inrättningars skogar, gällde äfven

§§ 5 och 6 i nu ifrågavarande författningsförslag. Dessa sistnämnda §§

borde därför enligt styrelsens mening erhålla i hufvudsak enahanda

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kung1. Majds Nåd. Proposition No 46. 101

lydelse, som den, hvilken styrelsen föreslagit för nyssnämnda §§" 32

och 33.

I hvad domänstyrelsen sålunda anfört, finner jag mig kunna i

allo instämma.

Med afseende å den ersättning, som enligt författningsförslagets

§ 7 borde erläggas till statsverket, när stadsskog ställes under skogsstatens

vård och förvaltning, anser jag äfven, i likhet med domänstyrelsen,

på enahanda skäl, som redan i fråga om häradsallmänningarna

anförts, att ersättningen bör utgå icke enligt gällande resereglemente

utan medelst eu afgift af 15 öre för hvarje hektar utmark.

Beträffande yrkandet från flere stadsfullmäktiges sida om införandet

i förordningen af bestämmelser om stads rätt att oberoende af fastställd

hushållningsplan få under den kontroll, Kungl. Maj:t funne lämplig,

för stadens utvidgning eller liknande ändamål förfoga öfver erforderlig

mark af stadens skogsområde, såvidt sådant enligt donationsbref

eller andra handlingar lagligen kan ske, anser jag, att något hinder

för begagnandet af sådan rätt, därest den är lagligen grundad, icke

genom den föreslagna förordningen uppstår, hvadan någon särskild bestämmelses

införande i förordningen i angifna syfte ej synes vara af

behofvet påkalladt.

Sockenallmänningarna och besparingsskogarne i Kopparbergs och

Gäfleborgs län hafva uppkommit i sammanhang med storskiftet i förstnämnda

län och bildats för hvarje socken enligt särskilda nådiga bref,

det tidigast utfärdade af den 9 november 1861 och det senaste af

den 3 september 1885. De flesta hafva tillkommit på det sätt, att

af det socknens hemman tillerkända skogsanslag afsätta en tredjedel för

att utgöra en för vederbörande socken samfälld skog. Två allmänningar,

nämligen i Svärdsjö och Envikens socknar, hafva dock bildats utan

inskränkning i hemmanens skogsanslag. Dessa två sistnämnda skogar

förvaltas på samma sätt som häradsallmänningar enligt af domänstyrelsen

fastställd hushållningsplan. För de öfrigas skötsel gälla föreskrifter,

meddelade i särskildt för en hvar sockens skog utfärdade nådiga

bref. Enligt dessa är ifrågavarande skogars skötsel och vård i första

hand beroende på en allmänningsstyrelse, tillsatt för en hvar af dem irtaf

delägarne i skogen. Att vid sådant förhållande omsorgen om skogarnes

forstmässiga behandling stundom fått vika för sträfvandet a''ct tillföra

de genom försäljning af skogarnes alster bildade fonder betydande inkomster,

är så mycket mera att beklaga, som dessa skogar i följd däraf

blifvit, starkt afverkade.

SocJcenallmänningar

och

besparingsskogar.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Allmänningarna i Norrbottens län hafva enligt nådigt bref den 9

november 1877 bildats på det sätt, att af det skogsanslag, som vid afvittringen

tilldelats byar, hemman och nybyggen, en fjärdedel afsatts till

en för socknens jordägare samfälld skog. För dessa skogar har Kungl.

Maj:t efter framställning af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat

särskilda föreskrifter. Genom dessa har stadgats, bland annat: att

jordägare i socknen hafva del i allmänningen efter skattetal, att dessa

skogar, i allt hvad skogshushållningen angår, stå under skogsstatens

vård och förvaltning, att afverkning ej får företagas annat än efter

utstämpling af vederbörande skogstjänstemän, därför ersättning utgår

jämlikt den för ut:yningsförrättningar åt enskilde stadgade grund, att

från allmänningarna inflytande medel skola levereras till länsstyrelsen

för att bilda en fond, hvilken genom länsstyrelsens försorg göres fruktbärande

och förvaltas, dock med biträde af eu å kommunalstämma vald

styrelse, samt att fondens afkastning icke må användas för sådant

kommunalt ändamål, för hvilket kommunens medlemmar äro underkastade

uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och

således jämväl den del däraf, som belöper å icke jordägande medlemmar

af kommunen, tages af fondens afkastning.

Beträffande allmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs

län samt besparingsskogarne i Gäfleborgs län har kommittén, efter

lämnad redogörelse för deras tillkomst och ytvidd, i fråga om deras

betydelse och förvaltning vidare anfört, hurusom det vore onekligt, att

dessa samfällda skogar för ortens befolkning vore af stort gagn. Genom

de betydande ionder, som bildats af deras afkastning, hade det blifvit

möjligt att utföra många allmännyttiga arbeten, som eljest skulle öfverstigit

befolkningens krafter. Likaledes vore dessa fonder till stor

lättnad i de kommunala bördorna. Ifrågasättas kunde dock, om ej

vissa af dem vuxit till en sådan storlek, att den rikliga penningetillgången

föranledde kommunala utgifter, som knappast kunde anses nödvändiga.

Beträffande de föreskrifter, som gällde för skälfva skogarnes

förvaltning, vore ej något att anmärka angående Svärdsjö och Envikens

socknars allmänningar, tv för dem gällde enahanda lagstiftning som

för häradsallmänningarna. Ofriga nu ifrågavarande skogars skötsel

vore däremot i allt för hög grad beroende på de af delägarne tillsatta

allmänningsstyrelserna. Därigenom hade intresset att öka fonderna

kommit att vida mera tillgodoses än skogsvården. Den af allmänningsstyrelsen

antagne förvaltaren vore för mycket beroende af denna styrelse

för att kunna gent emot nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf

gällande. Under sådant förhållande vore knappast att påräkna, att dessa

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts NM. Proposition N:o 46. 103

skogar skulle erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefve oförminskade.

Men det läge utan tvifvel inom omfånget för statens befogenhet

och plikt att tillse, att en rationell skogshushållning å dem infördes.

Äfven om man i sådant afseende ej fäste synnerlig betydelse vid den

omständighet, att det vid storskiftet inom ifrågavarande socknar hemmanen

tillerkända skogsanslag syntes hafva tillmätts större, än eljest

skulle skett, just med hänsyn därtill, att en del däraf vore afsedd att

användas till bildande af en samfällighet, så läge redan däri, att

dessa skogar tillhörde menigheter, ett fullgiltigt skäl för statens ingripande

i deras skötsel. Särskildt oegentligt förefölle det, att den

besparingsskog, som tillhörde Särna socken, vore i så högTgrad öfverlämnad

till delägarnes fria disposition, då hemmansskogarne i denna

socken icke utan utsyning af skogsstatens tjänstemän finge afverkas

annat än till husbehof. Kommittén ansåge därför, att samtliga dessa

skogar borde, i likhet med hvad kommittén föreslagit angående häradsallmänningarna,

ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Under

denna förutsättning har kommittén utarbetat följande författningsförslag.

Förslag

till

förordning angående förvaltningen af socknealhnänningarna och besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gåfleborgs län.

§ 1.

Socknealhnänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och

Gäfleborgs län skola, under domänstyrelsens öfverinseende, stå under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt behandlas enligt

vetenskapliga regler, lämpade efter ortförhållandena för hvarje särskild

skog, i den mån i laga ordning redan ingångna aftal ej därför lägga

hinder i vägen.

§ 2.

Domäustyrelsen tillkommer att fastställa hushålluingsplaner för

dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

domänstyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende

å skogarnas skötsel kunna finnas nödiga.

§ 3.

Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i

den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgadt.

Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade

handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar

tillställas delägarne i allmänningen eller besparingsskogen.

§ 4.

Delägare i sådan allmänning och besparingsskog äro, där ej för

särskilda fall blifvit annorlunda bestämdt, socknens jordägare i förhållande

till deras reducerade jordetal. Delägarnes beslutanderätt i

frågor rörande besparingsskogen utöfvas af eu styrelse, sammansatt på

sätt i reglemente för skogen finnes bestämdt. Sådant reglemente uppgöres

af delägarne och fastställes af Konungens befallningshafvande,

så vidt det af honom, efter öfverjägmästarens hörande, pröfvas vara

med lag, särskilda föreskrifter och denna förordning öfverensstämmande

samt med för skogen upprättad hushållningsplan förenligt. Då reglemente

för sådan skog fastställes, skall Konungens befallningshafvande,

sedan beslutet härom vunnit laga kraft, gifva kungl. finansdepartementet

och domänstyrelsen del af reglementet.

§ 5.

Kostnaderna för skogens förvaltning och vård bestridas med

skogens behållna afkastning eller däraf redan bildade fonder. I dessa

kostnader inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplan och

revision däraf samt för aflöning åt skogvaktare äfvensom staten tillkommande

ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans

förvaltningsåtgärder.

§ 6.

Sådan allmännings eller besparingsskogs afkastning disponeras,

på sätt för hvarje skog i reglementet är eller varder bestämdt.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

105

§ 7.

Det åligger revirförvaltaren att årligen å tid, som domänstyrelsen

bestämmer, dock ej senare än mars månads utgång, för det nästförflutna

året afgifva redovisning ej mindre öfver allmännings och besparingsskogs

afkastning i skogseffekter än äfven öfver de medel, som han till

bestridande af utgifter för skogen samt för godtgörelse åt statsverket

för af honom å skogen verkställda förättningar uppburit. Af denna

redovisning öfverlämnas ett exemplar jämte de till redovisningen hörande

verifikationer genom öfver]''ägmästaren till Konungens befallningshafvande.

§ 8.

Styrelsen för skogen åligger att årligen inom augusti månads

utgång till Konungens befallningshafvande ingifva redovisning öfver

de från skogen influtna medel.

§ »•

Sedan de redovisningar, hvarom i §§ 7 och 8 sägs, till Konungens

befallningshafvande inkommit, skola desamma hållas delägarne tillhanda

under 30 dagar, å tid och ort, som af Konungens befallningshafvande

bestämmes och kungöres.

§ io.

Klander emot den redovisning, som af styrelse för allmänning

eller besparingsskog lämnats öfver skogens afkastning, tillhör vederbörlig

domstols upptagande och pröfning. Vill delägare i skogen i

öfrigt föra klagan öfver styrelsens åtgärder och beslut, länder till efterrättelse,

hvad i Kungl. förordningen den 21 mars 1862 finnes stadgadt

i fråga om besvär, Indika medlem af kommun vill anföra öfver kommunalstämmas

beslut.

§ 11.

Där vederbörligen fastställdt reglemente för allmänning eller besparingsskog

redan finnes, må därvid tillsvidare förblifva, såvida det

Bih. till Riksd. Prof.. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

med de i denna förordning stadgade grnnder är förenligt. Erfordras

därut.i ändring, må sådan kunna ske i den ordning, som i § 4 för nytt

reglementes upprättande är stadgad. Sålunda vidtagen ändring skall

af Konungens befallningshafvande delgifvas kungl. finansdepartementet

och domänstyrelsen.

Öfver detta förslag hafva yttranden afgifvits dels af Orsa, Transtrands,

Lima, Sårna och Ålfdalens socknars samt Hamra kapellags

jordägare, dels af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

och Gäfleborgs län, dels ock af domänstyrelsen.

Af de infordrade yttrandena inhämtas, att jordägarne själfva

motsätta sig kommitténs förslag, därvid hufvudsakligen framhållits, att

då allmänningarna kunde på visst sätt sägas stå under revirförvaltarens

inseende, det vore så mycket onödigare att i vidsträcktare män, än nu

vore fallet, ställa dem under skogsstatens vård och förvaltning, som

skogarne i alla händelser komme att vårdas af fackmän; att kommitténs

förslag icke kunde föranleda till något bättre, men sannolikt till ett

sämre tillstånd än det nuvarande; att de af länsstyrelsen nu förordnade

skogsförvaltares kompetens icke kunde betviflas; att det vore

oegentligt, att reglementet skulle pröfvas af olika myndigheter efter olika

former; att föreskriften därom, att kostnaden för skogens förvaltning och

vård skulle bestridas med skogens behållna afkastning eller däraf redan

bildade fonder, vore mindre välbetänkt, då därigenom bereddes möjlighet

för fondernas förminskande; att beträffande kommitténs uppgift, att skogsförvaltaren

vore alltför mycket beroende af allmänningsstyrelsen, något

sådant förhållande icke kunde vara rådande, enär såväl förvaltare som allmänningsstyrelse

stode under länsstyrelsens kontroll och, såvidt bekant

vore, föreskrifterna, om hvad delägarne hade att af skogarna tillgodogöra

för fondernas bildande, icke öfverskridits; att ökade kostnader skulle

uppstå för förvaltningen; samt att skogarna Komme att till ordnad

hushållning indelas. Styrelsen för Hamra kapellags besparingsskog

och skogsmedelsfond har, ehuru afstyrkande kommitténs förslag, likväl

uttalat den meningen, att det vore välbetänkt, om revirförvaltaren eller

statens skogstjänstemän hade lill åliggande att kontrollera besparingsskogarnes

skötsel och hushållningsplanernas tillämpning för att kunna

i fall af behof hos länsstyrelsen göra framställningar om rättelser och

ändringar.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län bär i allo

instämt i, hvad kommittén anfört därom, att skogarnas skötsel i

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

allmänhet å ifrågavarande allmänningsområden vore i alltför hög grad

beroende på de af delägarne tillsatta allmänningsstyrelser, hvarigenom

intresset åt t öka fonderna kommit att tillgodoses vida mer än skogsvården,

att särskildt den af allmänningsstyrelsen antagne förvaltaren

vore för mycket beroende af denna styrelse för att kunna gent emot

nyss angifna intresse göra skogsvårdens kraf gällande samt att under

sådaua förhållanden knappast vore att påräkna, att allmänningsskogarne

komme att erhålla sådan skötsel, att de för framtiden blefva oförminskade.

Genom att vidtaga åtgärder, enligt livilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skulle äga förordna förvaltare och vederbörande öfverjägmästare

åläggas inspektionsskyldighet öfver skogsvården, skulle visserligen

förhållandena något förbättras, men ingalunda enligt Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes mening ernås, hvad med kommitténs förslag

afsåges; och då det af skäl, som kommittén anfört, vore statens både

rätt och plikt att tillse, det en fullt rationell skogsskötsel å ifrågavavarande

skogar infördes, hvilket med hänsyn till deras högst omfattande

betydelse vore såväl i kommunernas eget som länets och statens välförstådda

intresse, och då vidare detta icke kunde ske på ett fullt betryggande

sätt, med mindre dessa skogar ställdes under skogsstatens vård

och förvaltning, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste

tillstyrkt kommitténs ifrågavarande, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

åsikt väl grundade förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län har, ehuru

beträffande Hamra kapellags besparingsskog något missbruk af den

genom reglementet åt delägarne gifna rättighet att genom sin allmänningsstyrelse

hafva närmaste vården och förvaltningen af skogen

veterligen ännu icke förekommit, ansett i likhet med kommittén, att

skogsvårdsintresset skulle bättre tillgodoses genom besparingsskogens

ställande under skogsstyrelsens förvaltning. Länsstyrelsens inseende

öfver skogen inskränkte sig nämligen endast till förordnande af dels

ordförande i allmänningsstyrelsen, dels eu af de tre revisorer, som hade

att granska skogsmedelsfondens räkenskaper, dels skogstjänsteman att

styrelsen tillhandagå. Af dessa skulle väl den sistnämnde, syntes det,

utgöra den bästa trygghet för ändamålsenlig skogsvård, men han intoge,

på sätt kommittén anmärkt, en af allmänningsstyrelsen beroende

ställning. Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bemödande att genom

fastställande af instruktion för skogstjänstemannen och skogvaktaren

närmare angifva deras förhållande till styrelsen hade af delägarne i

skogen mottagits med ogillande och föranledt underdåniga besvär

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

öfver den resolution, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende

meddelat. På de anförda skälen och då statens ingripande

till betryggande af menighetsskogarnes skötsel vore fullt befogad!, har

Kungl. Maj:ts befallningshafvande biträdt skogskommitténs ifrågavarande

förslag.

Domänstyrelsen har anfört, bland annat, att de skogssamfälligheter,

hvilka under namn af besparingsskogar eller sockenalhnänningar

under senare tider bildats i sammanhang med afvittring och storskifte

i Kopparbergs och Gräfleborgs län äfvensom i de två nordligaste länen,

liksom de från äldre tider härstammande häradsallmänningarna, hade en

stor betydelse för de orter, där dessa skogssamfälligheter kommit till

stånd; och särskild! för nu nämnda orter, där lxemmansskogarna allt

mer öfverginge i sågverksbolagens händer, hade samfällighetsskogar

betydelse ej endast i forstligt utan äfven i socialt hänseende.

Styrelsen ausåge det vara af synnerlig vikt, att trygghet bereddes

för dessa allmänningsskogars skötsel med hänsyn jämväl till framtiden

och de efterkommandes rätt; och tillstyrkte styrelsen därför i hufvudsak

bifall till kommitténs författningsförslag, mot hvars genomförande så

mycket mindre syntes kunna uppstå betänkligheter i anledning af hvad

allmänningsstyrelserna anfört, som vissa delar af Venjans sockenallmänning

enligt nådigt bref den 8 juni 1894 redan blifvit ställda under

allmän vård och förvaltning samt Lima och Transtrands allmänningar,

hvad afverkningen beträffade, enligt nådigt bref den 8 april 1870 stode

under revirförvaltarens tillsyn.

Emot författningsförslagets detaljbestämmelser hade styrelsen ej

annat att anmärka, än att den i 5 § omförmälda, staten tillkommande

ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder syntes styrelsen

böra utgå icke enligt gällande resereglemente, utan efter viss afgift för

hektar. Om till utgångspunkt härvid toges, att statsverket borde beredas

skälig ersättning för anställande af eu ökad skogspersonal, utan

att allmänningsdelägarne däraf allt för mycket betungades, syntes, i

betraktande af skogsbrukssättet i de orter, där ifrågavarande skogar

vore belägna, och allmänningarnas i allmänhet större areal, en afgift

af 10 öre för hektar vara lämplig.

På grund af hvad i detta ärende hörda myndigheterna anfört,

anser jag kommitténs framställning i förevarande afseende böra med

den af domänstyreleen föreslagna ändring godkännas.

Äfven i Norrbottens län hafva sockenallmänningar vid afvittring i

vissa socknar bildats, och inom Västerbottens län äro enligt nådiga

brefvet den 1 mars 1901 sådana allmänningar ofvan odlingsgräneen inom

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Stensele socken med Tärna kapellförsamling och inom Sorsele socken

under bildning vid därstädes pågående afvittring, hvarjemte i två andra

socknar åtgärder i enahanda syfte torde komma att vidtagas. Kommittén

har emellertid icke ifrågasatt, att dessa sockenallmänningar skulle hänföras

till det för Kopparbergs och Gäfleborgs läns allmänningar afsedda

författningsförslaget, såsom det synes, af det skäl att allmänningarna

i Norrbottens län redan nu stå under statens vård och förvaltning. Det

synes dock vara oegentligt, att sockenallmänningarna i det sist nämnda

länet, ehuru, med hänsyn å såväl tillkomst som i andra afseenden och särskilt

i fråga om deras omfattning och genomgripande betydelse för kommunernas

ekonomi likställda med sockenallmänningarna i de först nämnda

länen, icke blifva i allmän författning upptagna. I likhet med domänstyrelsen,

anser jag därför, att den nu ifrågasatta författningen bör

erhålla tillämpning jämväl på Norrbottens läns allmänningar äfvensom

på de allmänningar af samma slag, som nu finnas eller komma att

afvittras inom Västerbottens län.

Då jag nu öfvergår till frågan om, hvilka åtgärder från det allmännas

sida må finnas lämpligen böra vidtagas i afseende å den enskilda

skogsvården, vill jag till en början framhålla, att staten måste

anses vara såväl berättigad som pliktig att tillse, att den skogsmark,

som är i enskild besittning, ej så behandlas, att den blir oduglig för

skogsbörd och således upphör att fylla sin uppgift i nationens hushållning.

Denna grundsats har ock, såsom jag förut omnämnt, upprepade

gånger vunnit tillämpning i vår lagstiftning. Nu gällande särskilda

skogslagar för Gotlands, Västerbottens och Norrbottens samt vissa delar

af Kopparbergs län äro ock tydliga uttryck däraf, att giltigheten af

denna princip fortfarande är erkänd. Statens ingripande i den enskilda

skogshushållningen bör visserligen äga rum endast i den mån, det allmännas

intresse med nödvändighet så kräfver, men enligt min åsikt

har detta intresse redan sedan länge fordrat ett sådant ingripande, och

ett ytterligare uppskof därmed innebär utan tvifvel en fara för landets

skogshushållning i dess helhet.

Beträffande de grundsatser, som i förevarande afseende gjort sig

gällande i andra länders skogslagstiftning, har kommittén lämnat en

öfversikt, hvaraf framgår, att statens ingripande i skogshushållningen

är starkare eller svagare allt efter skogarnes olika natur. Starkast

är det i afseende på skyddsskogar. Då det indirekta gagn, dessa medföra

för större eller mindre områden, är af den betydenhet, att deras

förmåga att producera virke först i andra rummet kommer i betraktande,

Enskildes

skogar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.

är det naturligt, att lagstiftningen sökt skapa garantier för deras fortfarande

bestånd, oberoende af den fördel eller olägenhet sådant medför

för ägaren. Därvid hafva i skilda länder mycket olika vägar valts för

målets vinnande. Ån har skogsägaren känts skyldig att vid skötseln

af ifrågavarande skog följa de föreskrifter, som funnits nödiga, och att

själf vidkännas den minskning i afkastningen, detta kan förorsaka honom,

än har omsorgen om dessa skogars bevarande ålagts en i lag påbjuden

och af staten i en eller annan form understödd förening af dem, som af

skyddsskogen i första hand hafva gagn, än åter har stadgats såsom en

skyldighet för staten att genom expropriation eller annorledes förvärfva

de skogstrakter, hvilka anses böra behandlas såsom skyddsskogar, eller

ock hålla ägaren skadeslös för den minskning i afkastning, lian får vidkännas

genom skogens behandling för skyddsändamål.

I fråga om hushållningen med de skogar, som ej äro att hänföra

till skyddsskogar, visar sig öfverallt en större benägenhet hos statsmakten

att ingripa, där skogen tillhör eller är afsedd att bereda inkomst

eller fördel för ett flertal medborgare. Kraftigast och med minsta

betänklighet sker ett sådant ingripande, där detta flertal utgöres af en

kommun eller korporation. Ett godt skäl härtill förefinnes ock i statens

rätt och plikt att skydda ej mindre minoritetens än äfven efterkommandes

rätt gent emot ett tillfälligt flertals Övergrepp. Men äfven till skydd

för skogar, tillhöriga frivilliga och mera tillfälliga föreningar, såsom

bärgverksbolag och träförädlande bolag, äfvensom för oskiftade byaskogar

bär statsmakten flerstädes ingripit. Minst benägen visar sig lagstiftningen

på goda grunder att ingripa i den enskildes skiftade skog.

I fråga åter om det sätt, hvarpå lagstiftningen ingriper i hushållningen

med skogar, som icke tillhöra staten, kan man urskilja två olika riktningar.

Den ena söker vinna sitt mål genom uppställande af regler, vare

sig såsom förbud eller såsom positiva föreskrifter rörande afverkning,

föryngring med flera hushållningsåtgärder. Hit höra dimensionslagar

— endast Sverige har sådana — återväxtlagar — Frankrike, Österrike

in. fl. länder — påbud om visst skogshushållningssätt — Baden — o. s. v.

På samma gång eu dylik lagstiftning medför en inskränkning i den

enskildes ekonomiska frihet, förfelar den ofta sil t mål, en förbättrad

skogshushållning, därigenom att den på intet sätt bereder ökad möjlighet

eller undanrödjer hindren därför.

Den andra riktningen inom skogslagstiftningen har åter till ögonmärke

att tillföra den enskilda skogshushållningen sakkunnig personlig

kraft samt att i öfrigt underlätta rationell skogsvård vare sig genom

att tillhandahålla biträde till frivilligt antagande eller genom att påbjuda

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 111

vissa åtgärder, ägnade att bereda möjlighet för en god skogsvård. I

förra afseendet må erinras om den enligt norrbottens- och västerbottenslagen

medgifna rättigheten att under vissa villkor erhålla kostnadsfri

utsyning af undermåligt virke, som till skogshushållningens fromma

bör uttagas, äfvensom om den i utländsk lagstiftning förekommande

rättigheten att bilda föreningar för gemensam skogshushållning, då i

följd af jordens splittring verklig skogsvård ej kan anordnas af den

enskilde ägaren. I senare afseendet kan såsom exempel anföras förbud

mot skogsmarks skiftning annat än intill viss minimiareal och med för

skogsskötsel lämplig skiftesform samt skyldighet att upprätta och följa

hushållningsplan. Sin högsta form når denna riktning, där lagen

ålägger skogsägaren att anställa forstligt bildad skogsförvaltare och

denne att sköta skogen efter af myndighet godkänd plan. Med en

sådan lagstiftning beredes för de enskilda skogarne utsikt till lika god

vård som den statsskogarne åtnjuta.

Beträffande den tillsyn å den enskilda skogshushållningen, som enligt

olika skogslagstiftningar anordnats, kunna, enligt den af kommittén i

sådant afseende lämnade sammanfattning, följande system urskiljas:

1. Kontrollen är öfverlämnad åt kommunala myndigheter, med

hvilka en skogsstatstjänsteman äger deltaga. Resultatet häraf anses

lämna mycket öfrigt att önska.

2. Kontrollen utöfvas af en särskild nämnd, däri en statens skogstjänsteman

är själfskrifven ledamot och privatskogsintresset i mindretal

företräda

3. Kontrollen tillkommer skogsstatstjänstemän, hvilkas hufvudsakliga

uppgift likväl samtidigt är att förvalta statens skogar. Detta

system medför den fara, att privatskogsskötseln kommer att uppfattas

såsom ett underordnadt åliggande.

4. Kontrollen utöfvas af särskilde skogstjänstemän, anställde uteslutande

för detta ändamål.

I fråga om de grundsatser, hvilka gjort sig gällande i de förslagtill

lagstiftning angående den enskilda skogshushållningen, som under

de senare åren hos oss framställts, liar kommittén uttalat den meningen,

att det ej torde kunna bestridas, att de rena återväxtlagarna lida af felet,

att statens ingrepp inträder, först då det i allmänhet är för sent, och

anser kommittén, att den af domänstyrelsen i dess förut nämnda underdåniga

utlåtande af den 18 februari 1895 lämnade kritik af dylika

lagar ännu äger full giltighet. Beträffande dimensionslagarnas betydelse

för skogshushållningen, anser kommittén det böra erkännas, att de äro

ägnade att förekomma vissa svåra former af misshushållning med

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kanyl. Maj .is Nåd. Proposition N:o 46.

skogarna och på grund däraf under mindre utvecklade förhållanden

kunna hafva ett visst berättigande, men redan den omständighet, att

den princip, hvarpå de äro byggda, icke upptagits i något annat

lands lagstiftning än Sveriges, finner kommittén ägnad att väcka misstro

i afseende å deras ändamålsenlighet. Denna misstro har kommittén

ej funnit undanröjd af den närmare granskning af deras verkningar,

som kommittén verkställt, och hvars resultat hufvudsakligen sammanfaller

med hvad domänstyrelsen i sitt nyss berörda utlåtande af år 1895 anfört.

Hvad slutligen domän styrelsens sistnämnda år framlagda förslag angår,

yttrar kommittén, att vid uppgörandet af detsamma visserligen i vida

högre grad än i förut framkomna förslag tagits hänsyn till de nödvändiga

förutsättningarna för en god skogshushållning, och att från teoretisk

synpunkt föga vore att anmärka emot att lägga skogens ålder

till grund för afverkuingsrätten, i det att fröbarheten och skogsbeståndens

behof af fred under deras lifligaste tillväxt genom en sådan lagstiftning

tillgodosåges, men vid tillämpningen anser kommittén däremot, att betydande

svårigheter skulle yppa sig, då trädens ålder ej med lätthet

skulle kunna utrönas, och då utverkning af ungskog för skogsvårdens

främjande genom hjälpgallring och hyggesrensning ej rubricerats såsom

sköfling af ungskog, hvarigenom ett vidt fält blifvit öppnadt för

skogsinnehafvares individuella uppfattning. Granskningen af samtliga

de nämnda lagförslagen har, säger kommittén, fört till samma resultat,

som den af kommittén i dess betänkande gifna framställningen af utländska

och inhemska gällande skyddslagar, nämligen till erkännandet

af svårigheten att medelst reglementerande föreskrifter framkalla en

nöjaktig skogshushållning.

Sin egen uppfattning af de grundsatser, som böra tillämpas vid en

lagstiftning på detta område, har kommittén uttalat sålunda, att kommittén

ansåge den enskilde skogsägaren böra vara förpliktad såväl att

bedrifva afverkning på ett för skogens reproduktion ändamålsenligt sätt,

som att därefter vidtaga de åtgärder, Indika med hänsyn till förhållandena

erfordras, för att fullgod återväxt skall inom kortaste tid komma till stånd.

I intetdera af dessa afseenden leder det enligt kommitténs åsikt till målet

att uppställa en abstrakt regel till skogsägarens efterrättelse, Titan anser

kommittén, att, om samhällets kraf på skogsmarkens bevarande skall

tillgodoses och på samma gång den enskildes frihet att lämpa sin hushållning

ej mindre efter skogens beskaffenhet än efter sina egna ekonomiska

förhållanden ej oskäligt inskränkas, måste i stället för den döda

regeln sättas ett lefvande samfundsorgan, som öfvervakar den enskilda

skogshushållningen och på samma gång kan understödjande ingripa däri.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Den ledande grundtanken i en blifvande skogslagsstiftning rörande

enskildes skogar bör således enligt kommitténs mening vara den, att den

egentliga skogsmarken skall användas till skogsbörd, samt att det i följd

däraf bör vara förbjudet såväl att bedrifva skogsafverkning på sådant

sätt, att skogens föryngring äfventyras, som att efter skedd afverkning

behandla skogsmarken så, att enahanda fara därigenom inträder. Att

från detta förbud medgifva undantag för mark, där på grund af växtbetäckningen

eller markens beskaffenhet i öfrigt den naturliga återväxten

är underkastad särskilda svårigheter, bör, anser kommittén, så

mycket mindre komma i fråga, som just beträffande sådan mark den

största varsamhet är erforderlig, på det att den ej må blifva för skogsbörd

fullständigt oduglig. Däremot skulle lagen icke förhindra att taga

skogsmark i anspråk för högre art af odling eller till tomtplats eller

annat dylikt ändamål. Likaledes har kommittén ansett, att staten icke

kan ålägga den enskilde att skogsödla förut befintliga kalmarker.

I olikhet med hvad som skett i föregående lagförslag, hafva af angifna

skäl i kommitténs förslag angående skogens behandling icke uppställts

några bestämda regler, genom livilkas iakttagande skogsägaren skulle anses

hafva uppfyllt sina skyldigheter uti ifrågavarande afseende. Den närmaste

uppsikten häröfver, att skogsägaren iakttoge de skyldigheter, som honom

ålåge, skulle tillkomma en för hvarje län tillsatt skogsvårdsstyrelse, som

därjämte skulle få åtskilliga andra uppgifter för skogsvårdens främjande

sig anförtrodda. För beredande af nödiga medel åt skogsvårdsstyrelserna

att fylla dem åliggande uppgifter skulle en viss afgift påläggas trävaror,

som från landet exporterades, hvar]ämte det skulle åligga skogsägare

att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp.

I öfverensstämmelse med dessa liufvudgrunder har kommittén

uppgjort förut omförmälda förslag till lag om vården af enskildes skogar,

till förordning om skogsvårdsstyrelser, till lag om skogsvårdsafgifter

och till lag om skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse af rätt till

skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp.

I sina öfver dessa kommitténs författningsförslag afgifna utlåtanden

hafva länsstyrelserna, flere under åberopande af sina år 1895 afgifna

yttranden angående domänstyrelsens då framlagda förslag, till hvilket

kommitténs författningsförslag i vissa delar ansluter sig, gifvit uttryck

åt samma uppfattning, som vid nyss nämnda tillfälle mera allmänt

uttalades såväl om nödvändigheten af lagstiftningens ingripande, som

ock, med undantag för Jämtlands och Västernorrlands län, om lämpligheten

af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den enskildes förBih.

till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 46.

foganderätt öfver skogen, endast förpliktade skogsägaren alt. efter afverkning

af skog sörja för dess återväxt.

Angående det sätt, hvarpå kommittén sökt lösa uppgiften att åstadkomma

en lagstiftning i berörda syfte, hafva uttalats olika meningar.

Å ena sidan anses kommitténs författningsförslag välbetänkta och ägnade

att öka effektiviteten af den lagstiftning, som inom vissa län förut

själfmant påkallats, och att för de flesta af de mera ingripande bestämmelserna

funnes giltig anledning i den sorglöshet, hvarmed skogsafverkningen

under de sista åren på många orter i landet bedritvits. I

hufvudsakliga delar, yttrar en länsstyrelse, torde ock med tillämpning

af dessa författningsförslag hafva vunnits, hvad öfverhufvud kan vinnas

i sådant hänseende. Därjämte framhålles, att lagstiftningens snara ingripande

är så trängande, att kommitténs förslag, ägnade att lända till

båtnad för landets skogsväsende, borde oförändrade godkännas, hellre

än att denna lagstiftningsfråga genom skiljaktig uppfattning af en eller

annan detalj bestämmelse skulle till skada för det allmänna bästa ytterligare

undanskjutas. Å andra sidan har däremot uttalats mycken

tveksamhet om alfattningen af skogsvårdslagen, och huruvida den af

kommittén föreslagna skogsvårdsstyrelsen skulle kunna åstadkomma den

verkan, kommittén åsyftat, då den i utöfningen af sin verksamhet endast

ägde stöd af en i allmänna ordalag affattad återväxtlag. Kungl. Majrts

befallningshafvande i Uppsala har helt och hållet afstyrkt samtliga författningsförslagen.

Såsom skäl härför angifves, att desamma i flera viktiga hänseenden

icke blifvit tillräckligt tydligt affattade och dessutom saknade erforderlig

fullständighet, till följd hvaraf villrådighet och osäkerhet måste

yppa sig vid tillämpningen; att några af lagbuden icke affattats med nödighänsyn

till rättvisans och billighetens kraf, utan kunde leda till orimligt

stränga påföljder; att den föreslagna skogsvårdsstyrelsens sammansättning

icke kunde anses tillfredsställande eller lämplig, samt att de grundsatser,

på hvilka lagförslagen om skogsvårdsafgifter och om skyldighet för

skogsägare att vid upplåtelse af rätt till skogsafverkning nedsätta visst

penningbelopp hvilade, syntes vara föga ägnade att främja en god

skogsvård och blefve till skada för en sund trävarurörelse och trämassehandtering,

hvilka bägge näringar vore af stor betydelse särskild! för

vårt lands ekonomiska ställning i förhållande till utlandet.

Domänstyrelsen har i nu ifrågavarande afseende anfört, att styrelsen,

i betraktande af skogsfrågans föregående behandling och dess

nuvarande läge, ansåge, att öfver hufvud taget knappast annan utväg

varit att tillgå, än den kommittén hufvudsakligen vält för lösandet af

uppgiften att åvägabringa en gemensam skogslag för landets ifråga
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

varande delar. Visserligen saknade en återväxtlag direkt verkan med

afseende å nu befintligt skogsförråds bevarande eller skördande endast

i den män, med tillväxten vore förenligt, och ej heller lämnade en sådan

lag direkt skydd för ungskog. Men då lagstiftningens ingripande i

den enskildes förfoganderätt till skogen i vidare mån, än att skogens

föryngring efter afverkniug betryggades, icke inom större delen af landet

uppbures af allmänna tänkesättet, saknades ock efter allt att döma utsikt

för lagbestämmelser af mera restriktiv art. Det hade med hänsyn härtill

blifvit kommitténs uppgift att tillse, att den trygghet för skogarnes

föryngring, hvilken en återväxtlag kunde innebära, och som i stort sedt

utgjorde grundvillkoret för skogarnes framtida bestånd, måtte genom

statens vägledande och understödjande ingripande i den enskilda skogsvården

kunna i möjligaste mån till fullo vinnas. Styrelsen hade därför,

ehuru ej i alla detaljer biträdande kommitténs författningsförslag, ej

kunnat finna annat, än att förslaget till återväxtlag, i förening med förslaget

om inrättande af skogs vårdsstyrelser i orterna och om medels anskaffande

genom skogsvårdsafgifter för detta skogsvårdsorgans ej allenast

kontrollerande utan äfven vägledande och understödjande verksamhet,

vore en väl funnen utväg, ägnad att, på sätt från orterna ock uttalats,

öka effektiviteten af därifrån påkallade, men ej antagna skogslagsförslag.

Då jag den 1 november 1901 till Kungl. Maj:ts pröfning framlade

det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående vården

af enskildes skogar, anförde jag, bland annat, att jag i likhet med

kommittén ansåge, att i fråga om skogshushållningen lagstiftningens

mål måste anses vara att bereda ett sådant skydd för de enskilda skogarne,

att ett tämligen jämnt fördeladt afverkande af skogskapitalet i

män af dess naturliga tillväxt däraf blefve en följd. För vinnande af

detta mål skulle visserligen den bästa utvägen vara att införa utsyningstvång

inom hela landet; men eu föreskrift i sådant afseende syntes

sakna stöd af det allmänna tänkesättet, hvarför något förslag i nämnda

riktning icke syntes hafva utsikt att för närvarande kunna genomföras.

Vid sådant förhållande fann jag mig kunna i hufvudsak omfatta den af

kommittén angifna utväg att, genom införande af en återväxtlag samt i

samband därmed inrättande af skogsvårdsstyrelser och påläggande af

skogsvårdsafgifter, åstadkomma en förbättrad skogsvård inom landet.

För mig står det klart, att detta mål i afsevärd mån vinnes genom

antagande i hufvudsakliga delar af kommitténs i nu nämnda hänseenden

framställda förslag. Otvifvelaktigt innebära dessa ett väsentligt steg

framåt från det från så många synpunkter otillfredsställande tillstånd,

hvari den enskilda skogshushållningen i vårt land för närvarande be
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Den nya

skogslagstiftningens

tilllämplighetsomrdde.

116 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.

finner sig. De skäl, som anförts mot förslagens genomförande, hafva

synts mig icke äga den innebörd eller vara så vägande, att man därför

skulle öfvergifva det enligt min mening lyckligt funna uppslag till en

åtminstone tills vidare nöjaktig lösning af den under alla förhållanden

svårlösta skogsfrågan, som kommittén gifvit och som på många håll

vunnit liflig anslutning. De föreslagna författningarna synas mig vara

af beskaffenhet att kunna tillämpas, oberoende af vårt vidsträckta lands

olika naturförhållanden, och icke förhindra genomförandet af speciallagstiftningar,

som möjligen för vissa orter framdeles kunna blifva

af behofvet påkallade. Äfven om man måste tänka sig, att olägenheter

eller svårigheter i ett och annat afseende kunna uppstå vid tilllämpningen

af den nu ifrågasatta skogslagsstiftningen, äro dock de

fördelar, som därigenom skulle beredas vår skogshushållning, i stort

sedt så öfvervägande, att man måste låta dessa betänkligheter falla.

Då, enligt hvad allmänt erkännes, behofvet af lagstiftningens snara ingripande

på detta område är trängande, synes icke heller böra ifrågasättas

att ytterligare undanskjuta afgörandet af denna så länge på

dagordningen stående fråga, utan anser jag det vara synnerligen angeläget,

att densamma i det så vidt möjligt utredda skick, hvari den nu

befinnes, i hela sin vidd bringas under statsmakternas ompröfning.

Såsom jag redan erinrat, har kommittén ansett, att de i nu ifrågavarande

författningsförslag upptagna bestämmelser icke skulle äga

tillämpning i afseende å skogar, belägna i Gotlands, Västerbottens och

Norrbottens län äfvensom inom Särna socken i Dalarne.

Kommittén har nämligen verkställt en undersökning, hvilken ställning

en sådan lagstiftning borde intaga gent emot de lokala skogslagar,

som nu gälla för vissa delar af landet.

Den skogslag, som för närvarande är gällande för Gotlands län,

har kommittén ansett böra bibehållas, så länge icke inom orten önskan

gjorde sig gällande, att den lagstiftning, som kunde komma till stånd

för landet i öfrigt, skulle tillämpas jämväl inom länet.

Hvad vidare angår de trakter af landet, där hemmansägarne ej

hafva rätt att afverka skogen till afsalu annat än efter utsyning och

stämpling af vederbörande skogstjänsteman, d. v. s. Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker, Särna socken med Idre kapellan i Kopparbergs

län samt dessutom spridda hemman, företrädesvis i de två förstnämnda

länens kustland, har kommittén icke funnit någon ändring härutinnan

böra sättas i fråga. Endast där den sakkunnige icke allenast vore

rådfrågad angående skogens vård, utan ock hade det afgörande ordet

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

vid afverkningen, förefunnes trygghet mot de faror för förödelse, som

kommittén funnit hota de enskilda skogarne. Där, såsom fallet vore

i nu ifrågavarande trakter, skogarne blifvit till hemmanen öfverlämnade

under förbehåll af nyss angifna inskränkta disposionsrätt, funnes

icke någon anledning att taga hänsyn till det eljest rådande föreställningssättet,

att äganderätt till skogen innebure rätt att fritt förfoga öfver

densamma. Härtill komme, att skogens fortfarande bestånd i dessa

trakter vore särdeles maktpåliggande, dels därför att skogsgränsen emot

fjällen delvis folie inom dem, dels i följd däraf, att jordbrukaren här

på grund af karg jordmån och hårdt klimat i ännu högre grad än

annorstädes vore i behof af att kunna från skogen vinna ett tillskott

till sin knappa och ovissa bärgning. En sådan inskränkning i dispositionsrätten

till skogen, som den nu ifrågavarande, innebure icke något

hinder för att, i den mån förbättrade kommunikationer i dessa trakter

komme till stånd samt ett rikare industriellt lif där uppblomstrade,

öfvergå till de intensivare former af skogsbruk, som däraf kunde blifva

betingade. Fastmer syntes hemmansägarne af skogsstatens tjänstemän

kunna påräkna den bästa vägledning vid öfvergången till nya hushållningssy

stena.

Kommittén hade äfven vid sina resor inom lappmarkerna funnit,

att. befolkningen vore benägen för bibehållandet af ifrågavarande inskränkning

i dispositionsrätten öfver skogen. Däremot uttrycktes allmänt

önskan, att afgälderna för utsyning måtte försvinna eller åtminstone

väsentligt minskas. Med anledning häraf har kommittén uppgjort förut

omförmälda förslag till förordning angående afgäld för utsyning af virke

inom de sex norra länen, hvarom jag kommer att framdeles närmare

yttra mig.

Beträffande åter den för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter

gällande skogslag, har kommittén visserligen ansett den föga

ägnad att befordra en rationell skogsskötsel. Men då denna lag tillkommit

efter upprepade framställningar från de båda länens landsting,

samt densamma, enligt hvad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande

omfattades med förtroende af befolkningens flertal, syntes det

kommittén icke böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar

från dessa orter utbyta den för dem nu gällande lag emot

en på helt andra grunder byggd lagstiftning. Dessutom syntes ännu

en tid samfärdsel och industri komma att i dessa landsändar kvarstå

vid den mindre utvecklade ståndpunkt, som vållade, att hufvudsakligen

blott timmerdugliga träd kunde med fördel uttagas ur skogarne. Så

länge detta förhållande fortfore, kunde måhända fördelarne af en dimensionslag

anses öfverväga de olägenheter, den medförde. Kommittén hölle

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

däremot för sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet,

och särskildt då lättade komixmnikationer komme att inom de två

nordligaste länen möjliggöra uppkomsten af pappersmassetillverkning,

kolning och andra industrier, som kunde tillgodogöra de smärre virkessorterna,

olägenheterna af dimensionslagen komme att framträda med

den styrka, att ortens befolkning funne lämpligt att påkalla densammas

utbytande mot andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade

förhållandena. För det nuvarande ansåge emellertid kommittén ej någon

förändring böra föreslås beträffande ifrågavarande lags grundtanke, förbudet

mot utförsel och försäljning af undermåligt virke.

De af kommittén föreslagna författningar angående den enskilda

skogshushållningen, om hvilka nu är fråga, skulle alltså gälla för alla

delar af landet, med undantag af Gotlands, Västerbottens och Norrbottens

län samt Sårna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län.

Hvad särskildt angår påläggandet af skogsvårdsafgifter vid export

af trävaror från nämnda delar af landet, har kommittén anfört, att så

länge för dessa landsdelar särskilda restriktiva skogslagar förblefve

gällande, syntes icke någon skogsvårdsafgift böra drabba de inom dem

afverkade trävaror, helst kommittén icke ifrågasatt, att skogsvårdsstyrelser

skulle finnas därstädes. Väl kunde man säga, att särskildt för skogsägarne

inom Västerbottens och Norrbottens län skogsvårdsafgiftens

tillämpande skulle kunna anses medföra betydande fördelar, i det att en

stor del af det virke, som utfördes därifrån, afverkats å kronans skogar,

under det att skogsvårdsafgiften skulle användas uteslutande till fromma

för den enskilda skogshushållningen, samt det icke vore tvifvelaktigt,

att de genom en sådan afgift inflytande medel i dessa län skulle kunna

få eu synnerligen god användning genom afdikning af vattensjuk skogsmark.

Äfven vore obestridligt, att det i en viss grad innebure eu

oegentlighet, att trävaruexportören i dessa län undginge att erlägga en

afgift, som hans yrkesbröder i angränsande orter skulle hafva att vidkännas.

Men kommittén hade så mycket mindre kunnat på grund af

dessa omständigheter öfvergifva grundsatsen, att skogsvårdsafgifterna

borde utgå allenast i samband med tillämpningen af den af kommittén

föreslagna lagstiftning om den enskilda skogshushållningen, som kommittén

hyste den föreställning, att den nu för våra nordligaste län

gällande dimensionslagen inom en icke allt för långt aflägsen framtid

skulle genom förhållandenas egen makt utbytas mot en mera tidsenlig

lagstiftning. Mot den af kommittén sålunda gjorda begränsningen i

tillämpningen af den föreslagna lagstiftningen om den enskilda skogshushållningen

liar domänstyrelsen ej haft något att erinra.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Anledningen därtill, att jag det oaktadt kos Kungl. Maj:t gjorde

framställning därom, att Kung]. Maj:t måtte anbefalla sina befallningshafvande

i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län

att afgifva underdåniga utlåtanden, huruvida icke de i nu förevarande

lörfattningsförslag ifrågasatta bestämmelser lämpligen skulle kunna,

under förutsättning att de komme att i hufvudsak blifva gällande

inom öfriga delar af riket, äga tillämpning inom förstämnda tre län och

omförmälda socken i Dalarne, var den, att Riksdagen i sin skrifvelse

den 13 maj 1896, som föranledde tillsättande af nu ifrågavarande kommitté,

uttalat bland annat, att ehuru eu för alla orter lämplig gemensam

lag sannolikt icke kunda erhållas, Riksdagen dock hölle före, att

det gåfves vissa hufvudgrunder, Indika kunde vara gemensamma och

på Indika lagen hvilade, under det att därtill komme särskilda bestämmelser

olika för de skilda orterna med hänsyn till där befintliga olika

förhållanden; att ett stadgande om skyldighet för skogsägare att efter

afverkning sörja för skogens återväxt vore af den art, att det lämpade

sig för hela landet, med undantag möjligen för de allra nordligaste

delarna däraf, ehuru bestämmelserna om sättet för åstadkommande af

återväxt borde lämpas efter de olika landsdelarnas olika förhållanden;

äfvensom att i en för landet i dess helhet gällande lag kunde gifvas

allmänna bestämmelser mot en skadlig öfverafverkning af skog, ehuru

detaljstadgandena därom syntes böra vara olika för skilda delar af

landet. I öfverensstämmelse med de åsikter, Riksdagen sålunda uttalat,

ansåg jag det böra tagas under närmare ompröfning, huruvida ej de

blifvande allmänna lagbestämmelserna angående vården af enskildes

skogar skulle kunna göras gällande för landet i dess helhet, äfven om

vid sidan däraf särskilda bestämmelser kunde anses nödiga för vissa

delar af landet. Särskilt i fråga om de föreslagna skogsvårdsafgifterna

ställde jag mig tveksam gentemot den begränsning i afseende å deras

utgående, som af kommittén föreslagits.

Emellertid hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga nu

ifrågavarande län motsatt sig utsträckningen af de ifrågsatta allmänna

lagbestämmelserna angående vården af enskildes skogar till nyssnämnda

delar åt landet, där särskilda skogslagar redan för närvarande äro gällande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län meddelar i sitt Gotlandé län.

utlåtande, att länets landsting till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ingifvit eu till Kungl. Maj:t ställd framställning, att lagen angående

åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands län den

30 mars 1894 måtte varda uppliäfd och i stället ett af landstinget vid

dess sammanträde den 1 oktober 1901 godkändt förslag till skogslag

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

varda till sådan lag för länet i vederbörlig ordning antaget och fastställd!

Detta förslag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit

stå i oskiljaktigt samband med frågan om tillämpligen af skogskommitténs

nu förevarande förslag jämväl å Gotland, har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande vid afgifvande af sitt utlåtande i denna

fråga öfverlämnat, tillika med utdrag af landstingets protokoll, exemplar

af till trycket befordrade förslag och frågor vid landstingets sammanträden

1900 och 1901 samt likaledes tryckta exemplar af landstingets

förhandlingar sagda år, äfvensom ett af kronofogdarne i länet afgitvet

yttrande såväl i förstberörda ärende som beträffande landstingets förslag.

Såsom jag redan förut nämnt, är den nuvarande gotlandslagen

en kombinerad dimensions- och återväxtlag. De hufvudsakliga bestämmelserna

i det senare afseendet äro, att skogsmark ej får sköflas eller förödas,

så att den naturliga återväxten omöjliggöres eller äfventyras, att uppsikten

häröfver tillkommer vederbörande kommunalnämnd, som om förhållandet

gör anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande äger vid vite förbjuda, att skogen afverka^

annat än till husbehof, om sköfling konstaterats genom syn, samt att

sådant förbud återgår, då för återväxten ändamålsenliga åtgärder

vidtagits. Dessutom finnes en af landsting och hushållningssällskap

utsedd skogsvårdskommitté, som liar till uppgift att verka för skogsvårdens

befrämjande inom länet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

anser den af skogskommittén föreslagna skogsvårdslagen innebära

mindre skydd för skogarna i länet än nu gällande lag samt finner

förenämnda skogsvårdskommitté vara att föredraga framför en skogsvårdsstyrelse,

helst den endast kostade en obetydlighet, då däremot en

skogsvårdsstyrelse komme att sluka nästan hela det af stat, landsting

och hushållningssällskap för närvarande för skogsvårdsändamål utgående

anslag. Kungl. Maj:ts befallningshafvande har i samband härmed

hemställt, huruvida icke, därest skogsvårdsstyrelser komme att tillsättas

inom andra län och statsbidrag dem lämnas, Gotlands län

skulle kunna beredas vederlag, hvilket lämpligen syntes kunna ske

genom beviljande af statsanslag för anställande af två eller flere skogvaktare,

som under skogsvårdskommitténs öfverinseende skulle på rekvisition

betjäna allmänheten med skogsplanteringar och dylikt. I denna

form anser länsstyrelsen ett anslag komma skogsvården inom länet till

mera gagn, än om därmed skulle aflönas en sekreterare hos en skogsvårdsstyrelse

i enlighet med skogskommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande vore ingen vän af undantagslagstiftning,

men ville dock erinra, att såväl Riksdagen som domän
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

styrelsen framhållit, att separatlagstiftning sannolikt blefve af nöden

med hänsyn till landets olika klimatiska förhållanden, jordmån, m. fl.

omständigheter. Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande vägde de olägenheter,

som genom lagförslagens antagande skulle uppstå i form af

ökad fara för skogsbeståndet, ökad utgift för skogsvården m. m., mot de

fördelar, som genom gemensam lagstiftning kunde vinnas, ansåge

Kungl. Maj:t8 befallningshafvande olägenheterna större än fördelarna,

hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande för närvarande funne sig

böra afstyrka de båda ifrågavarande lagförslagens tillämpning å 6kogar

inom Gotlands län. Däremot ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande

lagstiftning angående skogsvårdsafgifter önskvärd för länet, men bestämmelser

därom syntes lämpligen böra inryckas i den för länet

gällande skogslagstiftning samt därvid, med bibehållande af likställigheten

rörande hufvudgrunderna i den allmänna lagstiftningen, såsom

beträffande afgifternas storlek och dylikt, dock i andra afseenden afpassas

efter ortens säregna förhållanden. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

åsikt borde således ej heller detta förslag för närvarande

vinna tillämpning å Gotland.

Förberörda af Gotlands läns landsting framlagda förslag är byggdt

på samma principer som den nu gällande lagen och afviker från denna,

hvad återväxtlagen angår, hufvudsakligen därutinnan, att vissa bestämmelser

affattats i större öfverensstämmelse med skogskommitténs

förslag, än motsvarande bestämmelser i den nuvarande lagen, hvarjämte

införts bestämmelser om skogsvårdsafgifter i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med skogskommitténs förslag, att uppsikten öfver den

enskilda skogsvården, för att blifva mera effektiv, tillerkänts jämväl

allmän åklagare och skogsstatens tjänstemän, samt att ett nytt stadgande

upptagits därom, att den, som genom köp eller byte förvärfvade

skogsmark eller afverkningsrätt därå, ej skulle äga att utan särskild t

tillstånd inom 5 år från förvärfvet afverka något af skogen till afsalu.

Det af landstinget framlagda förslaget förordas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

till antagande med vissa ändringar i angifna afseenden.

Däremot har detta förslag framkallat ett ganska allmänt motstånd

hos skogsmarksägarne inom länet. I eu till Kungl. Maj:t ingitven

petition har ett mycket stort antal hemmansägare anfört, att flere betänkliga

punkter i förslaget förefunnes, som skulle göra inskränkningarna

mera betungande, än af omständigheterna påkallades, utan att

bereda större skydd och säkerhet för skogens vård, hvarför hemställts,

att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att allmänheten måtte å lagligen

utlysta kommunalstämmor lämnas tillfälle att öfver förslaget höras

Bill. till lliksd. Prof. 1603. 1 Sund. / .I/V. 31 Höft. D*

s. 122 Kontrollera mot PDF

VUalerboltens

län.

122 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 46.

och afgifva yttranden, men att, om Kungl. Maj:t för närvarande

ansåge sig icke kunna efterkomma denna begäran, Kungl. Maj:t ville

låta den för Gotland nu gällande skogslag få äga bestånd, till dess en

för hela riket gemensam skogslag blefve antagen.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då skogslagsfrågan,

hvad Gotland beträffar, ännu icke synes hafva vunnit nöjaktig utredning,

finner jag mig icke vidare böra ifrågasätta, att skogskommitténs

förevarande författningsförslag skulle äga tillämpning jämväl å Gotlands

län, samt anser, hvad angår frågan om ändring af den för närvarande

för länet gällande skogslag äfvensom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

nyssberörda framställning om eventuellt beviljande af anslag för anställande

af ökadt antal skogstjänstemän, att domänstyrelsens yttrande

i nämnda afseenden bör infordras, innan Kungl. Maj:t fattar vidare

beslut i ärendet.

Hvad därefter angår den ifrågasatta nya skogslagstiftningens

utsträckning till Västerbottens län, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länet inhämtat yttrande af vederbörande öfverjägmästare,

som beträffande de delar af länet, där skogsägarne äro underkastade

utsyningstvång, ej funnit någon anledning till ändrad skogslagstiftning,

men i fråga åter om kusttrakten, där 1888 års dimensionslag är gällande,

anfört bland annat, att denna lag icke hindrat de gamla skogarnes

mycket starka uthuggande, jämväl under förhållanden, då allenast

timmerträd varit föremål för afvikning, hvarför öfverjägmästaren ansåge

samma lag böra ersättas af en kombinerad återväxt- och dimensionslag,

hvilken äfven borde tillämpas beträffande ett fåtal liemmansskogar

inom länet, för hvilka för närvarande icke några lagbestämmelser vore

gällande; och har förslag till eu sådan lag af öfverjägmästaren uppgjorts

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af domänstyrelsen

utarbetadt förslag till dylik lag för Västernorrlands och Jämtlands län,

lör hvilket förslag jag framdeles kommer att närmare redogöra.

För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört, att

då den enskilde skogsägaren i länet redan genom nu gällande lagstiftning

vore ifråga om dispositionsrätten till skogen i väsentlig mån

inskränkt, Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställde sig tveksam, huruvida

ej de ifrågavarande författningsförslagens tillämpning, jämväl hvad

anginge Västerbottens län, skulle verka väl mycket betungande vid

den enskilde skogsägarens tillgodogörande af hans skog. Därtill komme,

att länets landsting näppeligen skulle finnas benäget att omfatta

grunderna för en lagstiftning af den innebörd, författningsförslagen

innebure. På grund häraf har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

såsom sin mening uttalat, att, huru önskvärd i alla afseenden en likformig

lagstiftning i ämnet för hela riket än kunde förefalla, de ifrågavarande

författningsförslagen dock ej lämpligen borde bringas till tillämpning

inom Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län bär i sitt ut- Norrbottens

låtande icke uttalat sig om lämpligheten af genomförande inom detta mlän

af den utaf kommittén föreslagna skogslagstiftning vid sidan af de

för länet nu gällande särskilda skogsförfattningar, utan yttrar sig endast

om lämpligheten af dessas utbytande mot de i kommitténs förevarande

författningsförslag ifrågasatta bestämmelser. I detta afseende har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, hvad först angår förslaget till lag angående

vården af enskildes skogar, anfört bland annat, att denna lag icke syntes

vara afsedd att ersätta de för vissa delar af länet för närvarande gällande

bestämmelser om utsyningstvång, Indika bestämmelsers fortsatta tillämpning

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge vara af största vikt för

skogsvården i de trakter, där den gällde. Vidkommande åter de delar

af länet, där 1888 års dimensionslag för närvarande gäller, afstyrker

Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste, att denna lag skulle

uppliäfvas för att ersättas af den af kommittén föreslagna återväxtlag

jämte öfriga ifrågasatta författningar.

Under förutsättning att nämnda dimensionslag upphäfves, anser

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att införandet af skogsvårdsstyrelser

skulle för skogsvården blifva behöflig!, men påpekar, att med hänsyn

till stats- och allmänningsskogarnes stora utsträckning iuom länet, det

gagn, som skogsvårdsstyrelserna där skulle åstadkomma, blefve mindre,

än man kunde antaga skulle blifva fallet inom andra län, där de enskildes

skogar hade jämförelsevis större utbredning.

Med framhållande att för uppehållande af skogsvårdsstyrelsens verksamhet

gifvetvis skulle erfordras betydliga belopp, anser Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att dessa belopp icke torde kunna uppbringas på

annat sätt än genom påläggande af afgifter å det afverkade virke, som

vore afsedt att ur riket utföras, men skulle eu viss bestämd sådan afgift

för hvarje kubikmeter virke komma att hårdare drabba exporten från

Norrbotten, då det norrbottniska virket dels på grund af dess beskaffenhet

och dels till följd af högre fraktsatser betingade lägre försäljningspriser

än trävaror, som exporterades från sydligare delar af landet.

Beträffande slutligen tillämpningen af bestämmelserna i kommitténs surna socken

förevarande författningsförslag å skogar, belägna inom Sårna socken i * Dalarn<''- Dalarne, hafva visserligen uttalanden om önskvärdheten däraf framkommit

från nämnda socken, men Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kutigl, Maj:ts Nåd. Proposition ÅT:o 46.

Kopparbergs län har på de af skogskommittén anförda skäl och då

några omständigheter, som, beträffande Sårna socken, föranledde utbyte

af nu gällande bestämmelser, ännu icke förekommit, samt £ungl. Maj:ts

befallningshafvande icke försport annat, än att dessa bestämmelser af

ortsbefolkningens flertal ansåges fortfarande lämpliga, ansett båg för

närvarande sakna anledning att tillstyrka förändring af de för Sårna

socken nu gällande stadganden angående den enskilda skogshushållningen.

°

behandlingen inom högsta domstolen af det till domstolens

utlåtande öfverlämnade förslaget till lag angående vården af enskildes

skogar har högsta domstolen ansett den särskilda skogslagstiftnino-, som

gäller för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Sårna

socken med Idre kapellag och dessutom för åtskilliga på andra orter

spridda hemman, af flere skäl väsentligen utesluta en tillämpning iämval

af nu ifrågavarande lag, hvarjemte domstolens flertal uttalat den

mening, att då enligt författningarna för de delar af Västerbottens och

Norrbottens län, som icke höra till lappmark, samt för Gotlands län

skogsstatens tjänstemän hafva att i vissa fall utsyna virke å enskildes

skogar, den föreslagna lagen, som lämnade uppsikten öfver vården af

dessa skogar åt annan myndighet, icke utan olägenhet läte sig förena

med dessa författningar.

Hvad nu först beträffar de delar af landet, där utsyningstvång för

närvarande gäller, är det tydligt, att den af kommittén förslagna återväxtlagen

icke bör träda i stället för eller tillämpas vid sidan af utsyningslagarna,

hvilka för de orter, där de gälla, äro i högre grad än

återväxtlagen ägnade att motverka skogens förödande och som sålunda

göra åtcrväxtlagens föreskrifter öfverflödiga.

Vidkommande därefter de delar af Västerbottens och Norrbottens

lan, dar dimensionslagen nu gäller, lämnar denna, hvars upphäfvande,

pa de af kommittén anförda skål, för närvarande icke torde behöfva

ifrågasättas,^ uppenbarligen utrymme för samtidigt tillämpande af den

ifrågasätta återväxtlagen. En kombinerad dimensions- och återväxt^- är ju redan gällande i en annan del af landet, Gotland; och oöfveivinnerliga

svårigheter torde väl icke möta för tillämpning jämväl i nu

ifrågavarande orter af en dylik lag, såsom ock af öfverjägmästaren i

Västerbottens län ifrågasatts. Men då onekligt är, att härvid i åtskilliga

afseenden skulle uppstå olägenheter, hvilka vore ganska afsevärda,

samt, enligt hvad kommittén vitsordat, särskilda föreskrifter för

tryggande af en nöjaktig återväxt å de i dessa län belägna skogsmarker

föi närvarande icke synas vara af oundgängligt behof påkallade, finner

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

jag mig, med hänsyn jämväl därtill att de kostnader, som för tillämpningen

i dessa trakter af återväxtlagens föreskrifter skulle blifva erforderliga,

komme att blifva ganska betydande, icke äga tillräcklig

anledning att nu tillstyrka utsträckning af bestämmelserna i kommitténs

förslag till återväxtlag till nyssnämnda delar af Västerbottens och

Norrbottens län.

Därest sagda bestämmelser icke skulle komma att afse nu

ifrågavarande delar af landet, torde äfven frågan om införande af

skogsvårdsstyrelser i Västerbottens och Norrbottens län förfalla.

Däraf följer väl icke ovillkorligen, att frågan om påläggande af

afgifter vid export af virke, afverkadt inom de orter, där utsyningséller

dimensionslagar äro gällande, äfven utan vidare skulle anses vara

förfallen. Obestridligen innebär det en oegentlighet, att exportörer af

dylikt virke skulle undgå att erlägga en afgift, som måste erläggas

vid export af allt annat virke, som inom landet afverkas, likasom

uppenbarligen de genom en sådan afgift inflytande medel i dessa orter

skulle kunna få en synnerligen god användning. Men då det ansetts

alltför betungande för skogsägarne inom de orter, där utsyningstvång

gäller, att vidkännas såväl utsynings- som skogsvårdsafgifter, samt —

vid det förhållande att den vida öfvervägande delen af det virke, som

exporteras från Västerbottens och Norrbottens län, afverkas inom länens

lappmarker — genom påläggande af skogsvårdsafgifter allenast å virke,

som afverkas inom de delar af sagda län, där dimensionslagen gäller

och där skogarna i allmänhet lära vara ganska uthuggna, endast

mindre afsevärda belopp torde komma att inflyta, under det att en del

kostnader för afgifternas uttagande icke kunde undgås, finner jag mig icke

häller böra ifrågasätta meddelande af föreskrifter i nu omförmälda syfte.

Jämväl i en annan landsdel har kommitténs förslag till återväxtlag

icke vunnit anslutning. Inom Västernorrlands och Jämtlands län

hafva såväl länstyrelser som landsting, sågverksbolag och för trävarurörelsen

intresserade personer, hvilka inkommit med yttranden i ämnet,

afböjt det nämnda lagförslaget, under uttalande af behofvet af en inskränkning

i det fria förfogandet öfver ungskogen, till hvars skydd

en dimensionslag förordas. 1 dessa yttranden framhålles i allmänhet

otillräckligheten af eu återväxtlag, hvilken vore i saknad af bestämmelser,

som befordrade ett uthålligt skogsbruk, och hvilken icke uppställde något

hinder mot sköfling af växtlig ungskog eller mot markens kalhuggnino-,

ehuru en sådan ansåges ogynnsam för framkallandet af den ekonomiskt

bästa tallformen. Länsstyrelserna i de ifrågavarande länen fram
-

Väster norrlanda

och

Jämtlands

län.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hålla särskild!, att med afverkningsfrihet såsom förutsättning en skogslag

blefve utan någon verkan vid tillämpningen, att en för dessa län lämplig

lag jämväl borde gå ut på bevarande i nödig mån af den på enskildes

marker nu befintliga skogen, samt att något annat medel härtill ej kunde utfinnas

eller åtminstone veterligen icke anvisats än att fastställa en viss storlek

såsom den minsta, vid hvilken barrträd finge, utan särskild! medgifvande

af vederbörande myndighet, afverkas för annat ändamål än

till husbehof, dock att därvid borde inrymmas befogenhet för skogsvårdsstyrelsen

att i särskilda fall medgifva de afvikelser, som af en

ändamålsenlig skogsskötsel funnes påkallade. De olägenheter, som

härflöte af dimensionsprincipens tillämpning, kunde undanrödjas, om

skogsvårdsstyrelsen sattes i tillfälle att kostnadsfritt lämna fackkunnigt

biträde för utsyningar samt för skogsvård i öfrigt.

Sedan efter uppdrag af länens landsting utsedde kommitterade

uppgjort särskilda förslag till lag angående vården af enskildes skogar

inom Västernorrlands och Jämtlands län, äfvensom till förordning

angående skogsvårdsstyrelser inom samma län samt utkast till lag anangående

skogsvårdsafgifter för länen, hafva landstingen till Kungl.

Maj:t öfverlämnat samma förslag och utkast, med hemställan att i

öfverensstämmelse med desamma, dock med vissa af landstingen vidtagna

ändringar, särskilda författningar för Västernorrlands och Jämtlands

län i nu omförmälda afseenden måtte utfärdas.

Det förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom

nu ifrågavarande län, som sålunda af länens landsting framställts, går

ut på införandet i dessa orter af en dimensionslag i stället för den af

kommittén föreslagna allmänna återväxtlagen.

De väsentligaste bestämmelserna i den af landstingen föreslagna

lagen äro följande:

Barrträd, som vore att anse såsom undermåligt, skulle icke få afverkas

annat än till skogsägarens eget eller annans husbehof samt till

flottningsanordningar och allmänt behof, allt inom det län, där skogsmarken

vore belägen, så framt icke trädet vore torrt eller vederbörligt

tillstånd gifvits till trädets utverkning.

Såsom undermåligt skulle anses träd, som afverkadt ej hölle i någon

riktning minst nedannämnda mått i genomskärning på ett afstånd af

1,5 meter från storändan, nämligen tallträd 25 centimeter samt granträd

19 centimeter i Västernorrlands län och 21 centimeter i Jämtlands län.

Afverkning af undermåliga träd med rätt till fritt förfogande

öfver virket finge äga rum, om träden borde för skogens ordentliga vård

och föryngring borttagas, vore skadade eller undertryckta, stode i för
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 127

sumpad mark o. s v., samt om trädens fällande erfordrades för skogsmarkens

uppodling.

Ville skogsägaren afverka undermåliga träd, skulle lian ingifva anmälan

till skogsvårdsstyrelsen i länet, hvilken, därest något här omförmäldt

fall förelåge och laga hinder ej mötte, hade att lämna tillstånd

till afverkningen och låta verkställa utsyning af virket.

Ville jordägaren för odling fälla undermålig skog, skalle han göra

anmälan till vederbörande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, hvilken

det ålåge att anställa besiktning. Funne samma styrelse det tillämnade

odlingsföretaget höra medgifvas, skulle skogsvårdsstyrelsen därtill meddela

tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken odlingen skulle vara

fullgjord; dock finge tillstånd icke medgifvas, förrän jordägaren aflämnat

med vederhäftig borgen försedd förbindelse att, där odling icke blefve

inom föresatt tid verkställd, till skogsvårdsstyrelsen inbetala ett belopp,

motsvarande värdet af de undermåliga träd, öfver hvilka han begärt

att få fritt förfoga. Hvad som på grund af sådan förbindelse inflöte,

skulle tillfalla skogsvårdskassan.

Beträffande detta förslag har domänstyrelsen anfört, att uttalanden

i förevarande syfte upprepade gånger återkommit och detta så att säga

med ökad styrka, hvadan desamma syntes vara att betrakta som ett

uttryck för allmänna meningen inom dessa orter, liksom den inskränkning

i förfoganderätten till skogen, som en dimensionslag innebure,

numera kunde anses där äga stöd i det allmänna tänkesättet.

Hvad dimensionslagar beträffade, vore emellertid olägenheterna af

sådana af styrelsen redan om förmälda. De kunde i korthet sammanfattas

så, att afverkningen inskränktes till de större träden, medan mindre sådana,

ehuru undertryckta och ej vidare tillväxande, blefve till hinder för

återväxten i allmänhet kvarlämnade, enär de endast efter omgång och

kostnad finge användas till annat än husbehof. Vid utplockning af endast

större träd uppstode ej så stora öppningar i skogsbeståndet, att därmed

bereddes tillräcklig tillgång på ljus, för att lifskraftig återväxt skulle

kunna uppkomma. Däremot vore denna utglesning väl ägnad att låta

skogsmarken betäckas af en vegetation, som försvårade trädfröets nedträngande

till jorden och groning. En dimensionslag verkade sålunda

i hög grad ofördelaktigt på skogsioryngringen, i all synnerhet i

granskogar och barrblandskogar, hvilka i nu ifrågavarande län hade

stor utsträckning. Å andra sidan gåfve den onekligen skydd åt befintlig

ungskog. Enda utvägen att undvika olägenheterna syntes vara

att bereda möjlighet för skogsägare att utan afsevärd omgång och kostnad

erhålla utsyning af de mindre träd, som ur skogsvårdens synpunkt

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

borde afverkas. Härförinnan hade en sådan utsträckt utsyningsmöjlighet

icke kunnat åstadkommas. Genom skogsvårdsafgifters införande kunde

emellertid medel vinnas att för detta ändamål anställa ett tillräckligt

antal forstligt utbildade personer, hvarigenom olägenheterna af dimensionsbestämmelsers

upptagande i lagen delvis kunde anses undanröjda.

Men en annan fråga vore, huruvida härmed jämväl föryngringen vore

betryggad och en återväxtlag obehöflig. Styrelsen ansåge för sin del,

att så ej vore förhållandet, i all synnerhet i fråga om de förut

nämnda allmänna skogstyperna, granskogar och barrblandskogar. Särskridt

vore härvid att bemärka, att högst ogynnsamma förhållanden

för föryngringen måste inträda, när grantorka efter dimensionsafverkning

uppstode, hvilket i nu ifrågavarande två län ofta vore fallet.

Dimensionslagen kunde därför icke ersätta återväxtlagen, utan måste

de båda komplettera hvarandra.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning har domänstyrelsen

uppgjort ett särskildt förslag till skogsvårdslag för Västernorrlands och

Jämtlands län, innefattande dels den af landstingens kommitterade uppgjorda

dimensionslagen, med vissa af domänsstyrelsen nödiga ansedda

ändringar i densamma, dels ock bestämmelser af hufvudsakligen enahanda

innehåll som i det af skogskommittén uppgjorda förslaget till

återväxtlag, sådant detsamma blifvit af domänstyrelsen till antagande

förordadt.

Då domänstyrelsen således — med upprepande af sina tillförene

framställda anmärkningar om olägenheterna af dimensionslagar i allmänhet,

om än med erkännande af det skydd de gåfve åt befintlig ungskog,

och under uttalande, att genom beredande af medel till utsträckt

utsyningsmöjlighet dessa olägenheter endast delvis kunde anses undanröjda

— förordat införandet i Västernorrlands och Jämtlands län af en

dimensionslag vid sidan af en återväxtlag enligt kommitténs förslag,

har styrelsen utgått från den förutsättning, att den allmänna meningen

i dessa orter vore bestämd för införandet af en dimensionslag, äfvensom

att den inskränkning i förfoganderätten till skogen, som en dylik lag innebär,

numera skulle kunna anses där äga stöd i det allmänna tänkesättet.

Emellertid iir detta så långt ifrån fallet, att det af Västernorrlands

läns och Jämtlands läns landsting framlagda förslaget framkallat från

skilda håll inom länen synnerligen lifliga protester och allvarliga gensagor,

som framburits såväl genom pressen som vid eu mängd i orterna

för ändamålet hållna möten och sammanträden, och som funnit sitt

slutliga uttryck i en till Kungl. Maj:t öfverlämnad, af mer än 6,000

personer undertecknad petition, hvari anförts bland annat, att det

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

af landstingen antagna förslaget till lag angående vården af enskildes

skogar inom länen jämte tillhörande författningar komme att betänkligt

inskränka bygdebefolkningens fria dispositionsrätt till ett af dess viktigaste

existensmedel, utan att, enligt sakkunnig myndighets utsago, det afsedda

ändamålet eller ungskogens bevarande därmed blefve till fyllest vunnet;

att förslaget syntes bota gällande aftal och öppna utsikt till nya rättstvister

mellan ägare af jord och skog; att en dimensionslag sådan som

denna oskäligt gynnade sågverksindustrien på bekostnad af den öfriga

träindustriens behof af råvara och därmed afsättningsmöjligheten för

hemmanens skogsprodukter; samt att förslaget slutligen erbjöde oöfvervinnerliga

svårigheter i sin praktiska tillämpning jämte anledningar

till trakasserier från skogsvårdens handhafvares sida, men ändock syntes

kräfva oskäliga kostnader i förhållande till det tvifvelaktiga resultatet;

och hafva på grund häraf petitionärerna anhållit, att berörda förslag

icke måtte föranleda någon proposition till Riksdagen, men att, om

Kungl Majrt skulle finna skäl därtill föreligga, Kungl. Maj:t täcktes, i

likhet med hvad före utfärdandet af den s. k. norrbottenslagen var

fallet, inhämta yttranden i ärendet från länens kommuner.

Under sådana omständigheter och innan den allmänna meningen

i orten vunnit större stadga i fråga om fördelarne af en på dimensionsprincipen

grundad skogsvårdslag för länen, finner jag mig icke kunna

tillstyrka Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga proposition om

antagande af en sådan lag för nu ifrågavarande län; och anser jag

vid sådant förhållande hvarje anledning hafva bortfallit att ifrågasätta

undantagande af sagda län från tillämpning af den af skogskommiitén

föreslagna skogsvårdslagstiftningen, helst som, enligt hvad domänstyrelsen

framhållit, bestämmelserna i kommitténs förslag till återväxtlag

i allt fall torde, äfven vid sidan af eu dimensionslag, blifva behöfliga

för åstadkommande af en tillfredsställande skogsvård inom dessa län.

Af de författningsförslag, kommittén framlagt, är förslaget till

lag angående vården af enskildes skogar otvifvelaktigt det viktigaste.

Ehuru jag redan den 1 november 1901, då detta förslag, efter undergången

omarbetning inom jordbruksdepartementet, af Kungl. Maj:t

öfverlämnades till högsta domstolen för utlåtandes afgifvande, redogjort

för detsammas innehåll och för de ändringar, som vid berörda omarbetning

däri vidtagits, anhåller jag att nu få åter framlägga förslaget

såväl i dess ursprungliga form som med den affattning, detsamma vid

sagda omarbetning erhöll.

Bill. till RiJcsd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft.

Lagen angående

vården af

enskildes slcogar.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

Kommitténs förslag till

Lag

angående vården af enskilda skogar.

§ I
Den

egentliga skogsmarken skall

till skogsbörd användas. Å densamma

får afverkning ej så bedrifvas

eller marken därefter så behandlas,

att skogens föryngring äfventyra.

Uppsikten häröfver tillkommer

skogsvårdsstyrelsen i det län, där

skogsmarken är belägen, samt de till

styrelsens biträde tillsatte tjänstemän

och tillsyningsman.

§ 2.

Bolag eller enskild person, som

äger skogsmark, hvilken i areal

uppgår i Kopparbergs, Gäfleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län

till 3,000 hektar eller däröfver samt

i öfriga delar af riket, för hvilka

denna lag gäller, till 1,500 hektar

eller däröfver, är skyldig att för

tillsyn öfver skogens ordentliga

skötsel och vård hafva såsom skogsförvaltare

anställd en forstligt bildad

man, som genom godkänd pröfning

Bet inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslaget till

Lag

angående vården af enskilda skogar.

Härigenom varder, med upphäfvande

af §§ 1—5 i lagen den

30 mars 1894 angående åtgärder

till förekommande af skogsförödelse

på Gotland, förordnadt som följer:

1 §•

Å skogsmark, tillhörig enskilde,

må afverkning ej så bedrifvas eller

marken efter afverkning så behandlas,

att skogens föryngring äfventyras.

Uppsikten häröfver tillkommer

skogsvårdsstyrelsen i det län, där

skogsmarken är belägen, samt de till

styrelsens biträde tillsatte tjänstemän

och tillsyningsmän.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

visat sig hafva inhämtat insikter,

motsvarande åtminstone det för den

lägre kursen vid kungl. skogsinstitutet

stadgade kunskapsmått.

Skogsägare, å hvilken nyss

nämnda föreskrift äger tillämpning

vid den tid, då denna förordning

träder i gällande kraft, är

pliktig att inom två år därefter

tillsätta skogsförvaltare och ingifva

skriftlig anmälan därom till Konungens

befallningshafvande i det län,

där skogsmarken är till sin hufvudsakligaste

del belägen. För den,

som sedermera varder ägare till

skogsmark af sådan ytvidd, som i

forsta punkten säges, inträder nyss

berörda skyldighet inom tre månader,

efter det han blifvit ägare till

skogsområde af ofvan angifven storlek.

Försittes den tid, äger Konungens

befallningshafvande att efter

vederbörandes hörande meddela afverkningsförbud

å skogen.

Flere skogsägare må om anställande

af samma skogsförvaltare

sig förena, därest Konungens befallningshafvande

i det län, i hvilket

skogsmarken till sin hufvud sakligaste

del är belägen, efter infordradt

yttrande från skogsvårdsstyrelsen

därtill lämnar bifall.

§ 3.

Skogsägare, som enligt § 2 skall

anställa forstligt bildad skogsförvaltare,

är pliktig att årligen inom

mars månads utgång till skogsvårds
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd.

styrelsen i länet ingifva enligt fastställdt

formulär affattad uppgift å

skogens ytvidd, beskaffenhet och

skötsel samt den under näst förutgångna

år verkställda afverkningens

belopp.

Underlåtes sådan anmälan, äger

Konungens befallningshafvande att,

efter anmälan af skogsvårdsstyrelsen,

vid verkande vite tillhålla den

försumlige att inom viss tid inkomma

med ifrågavarande uppgift.

§ 4-

Önskar ägare till skogsmark af

mindre omfång, än i § 2 omförmäles,

biträde af forstligt bildad

man för tillsyn öfver skogens ordentliga

skötsel och vård, må skriftlig

anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen

i länet, som förordnar

lämplig person att, på villkor

skogsvårdsstyrelsen bestämmer, vara

skogsägaren behjälplig uti ifrågavarande

hänseende.

§ 5-

Afverkas skog eller vanskötes

efter afverkning skogsmark så,

att skogens föryngring äfventyras,

äger Konungens befallningshafvande

efter anmälan af länets skogsvårdsstyrelse

att genom skogstjänsteman

och två oj äfvige gode män låta

undersöka förhållandet och efter in
-

Proposition No 46.

2 §•

Önskar ägare eller innehafvare

af skogsmark sakkunnigt biträde

vid skogens skötsel och vård eller

råd och upplysning, huruvida en

tillämnad afverkning är att anse

såsom tillåten, eller hvilka åtgärder

i afseende å afverkad skogsmarks

behandling böra vidtagas, må skriftlig

anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen

i länet, som förordnar

lämplig person att, på villkor

styrelsen bestämmer, vara sökanden

i af honom angifvet hänseende behjälplig.

3 §■

Har till Konungens befallningshafvande

från skogsvårdsstyrelsen

i länet inkommit anmälan, att å

skogsmark afverkning så bedrifves

eller att efter afverkning skogsmark

så behandlas, att skogens

föryngring äfventyras, äger Konungens

befallningshafvande förordna

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

fordrad förklaring förelägga den,

som gjort sig skyldig till sådan afverkning

eller vanskötsel af skogsmarken,

vid vite eller, där med

hänsyn till för handen varande förhållanden

sådant befinnes lämpligare,

vid förbud för all afverkning

tills vidare och intill dess annorlunda

varder förordnadt, å så stor

del af ägarens skogsområde, som

af Konungens befallningshafvande

med afseende å det sköflade områdets

storlek pröfvas skäligt, att

inom viss tid vidtaga de åtgärder,

som för markens återställande i

skogbärande skick vid ofvan nämnda

syneftbjjrättning befunnits nödiga.

Därest omständigheterna sådant

föranleda, äger Konungens befallningshafvande

att, sedan undersökningsinstrumentet

inkommit, innan

slutligt utslag meddelas, tillsvidare

vid vite förbjuda afverkning annat

än till husbehof å ifrågavarande

skogsmark.

Har skogsmarkens ägare icke

inom ett år efter den genom laga

kraftvunnet beslut förelagda tidens

utgång fullgjort hvad honom i nyssberörda

hänseende ålagts, äger

skogsvård sstyrelsen låta verkställa

detsamma på den försumliges bekostnad.

Finner skogsvård sstyrelsen

sådant icke lämpligen böra

ske, har den att därom göra anmälan

hos Konungens befallningshafvande,

som, efter domänstyrelsens

hörande, har att till Kungl.

Maj:ts afgörande hemställa, huruvida

skogsmarken skall af ägaren

skogstjänsteman att med biträde af

två ojäfvige gode män, hvilka af

förrättningsmannen utses bland dem,

som till ledamöter i ägodelningsrätt

eller till gode män vid landtmäteriförrättning

i orten valde äro, å stället

undersöka förhållandet och däröfver

till Konungens befallningshafvande

afgifva redogörelse med

förslag till de åtgärder, som för

markens återställande i skogbärande

skick må finnas nödiga. Stanna

förrättningsmannen och gode männen

i olika meningar, gälle hvad

de fleste säga. Har hvar sin särskilda

mening, gälle förrättningsmannens.

4 §•

Sedan ägaren eller innehafvaren

af skogsmarken, så ock, då anmälan

afser, att afverkning obehörigen

ägt rum, och sådan afverkning bedrifvits

af annan än skogsmarkens

ägare eller innehafvare, den, som

låtit verkställa afverkningen, lämnats

tillfälle att förklara sig öfver

redogörelse och förslag, som i 3 §

omförmälas, samt, där så pröfvas

lämpligt, skogsvårdsstyrelsens yttrande

inhämtats, har Konungens

befallningshafvande att i ärendet

meddela beslut. Finner Konungens

befallningshafvande ådagalagdt, att

sådan afverkning eller vanskötsel

förekommit, hvarom i 1 § sägs, äger

Konungens befallningshafvande förelägga

skogsmarkens ägare att vid

vite inom viss tid vidtaga de åt
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.

afstås till kronan mot ersättningsbelopp,

soin af nämnd, tillsatt på

sätt i kungl. förordningen angående

jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof den 14 april 1866

stadgas, bestämmes, efter hvad jord

af lika beskaffenhet i orten lägst

skattas må.

gärder för markens återställande i

skogbärande skick, som af Konungens

befallningshafvande pröfvas

erforderliga, äfvensom, där med

hänsyn till för handen varande förhållanden

sådant befinnes nödigt,

förbjuda all af verkning tills vidare

och intill dess annorlunda varder

af Konungens befallningshafvande

förordnadt å så stor del af egendomens

skogsområde, som af Konungens

befallningshafvande pröfvas

skäligt.

Därest omständigheterna sådant

föranleda, äger Konungens befallningshafvande

att, sedan undersökningsinstrumentet

inkommit} innan

slutligt utslag meddelas, tillsvidare

förbjuda afverkning annat än till

husbehof å egendomens hela skogsmark

eller någon del däraf.

Beslut, hvarigenom vite stadgats

eller afverkningsförbud meddelats,

skall genom Konungens befallningshafvandes

försorg införas

i länskungörelserna; och skall beslutet

sedan anses hafva kommit

till tredje mans kännedom, där ej

af omständigheterna framgår, att

han hvarken haft eller bort hafva

kunskap därom.

§ 5.

Har skogsmarkens ägare icke

inom ett år efter den genom laga

kraftvunnet beslut förelagda tidens

utgång fullgjort, hvad honom enligt

4 § ålagts, äger skogsvårdsstyrelsen

låta verkställa de föreskrifna

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Nåd.

§ 6.

Sker afverkning å område, hvilket

ställts under afverkningsförbud,

är den, som förbudet öfverträdt,

förfallen till böter från och med 25

till och med 500 kronor, hvarjemte

det afverkade virket är underkastadt

beslag och dömes förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som

låtit afverka virket, skyldig att utgifva

ersättning med det belopp,

som, där annan grund för fastställande

af virkets värde ej föreligger,

bestämmes genom undersökning

å det afverkade området,

förrättad i enlighet med stadgandena

i § 5.

Proposition N:o 46.

åtgärderna på ägarens bekostnad;

och må den kostnad på skogsvårdsstyrelsens

anmälan af utmätningsman

omedelbart hos den försumlige

uttagas. För sådan kostnad

äger skogsvårdsstyrelsen att ur

egendomen, ändå att den kommer

i annans hand, njuta betalning med

enahanda förmånsrätt, som enligt

17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer

kronan för afgäld af fast

egendom.

6 §.

Kostnaden för sådan undersökning,

som i 3 § omförmäles, skall,

där på densamma följer sådant föreläggande,

som i 4 § sägs, godtgöras

af den, som till afverkningen

eller vanskötseln gjort sig skyldig,

men eljest, äfvensom där tillgång

hos denne saknas, utgå af medel,

som af skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

§ ->■ i §•

Kostnaden för sådan undersök- Sker afverkning i strid mot medning

som i §§ 5 och 6 omförmäles, deladt förbud, straffes den, som med

skall, där den föranleder sådant för- kännedom om förbudet öfverträdt

bud, föreläggande eller ersättnings- detsamma, med böter från och med

skyldighet för skogsägaren, som i 25 till och med 500 kronor, hvarnyssnämnda

lagrum stadgas, godt- jämte det afverkade virket, äfven

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

göras af den, som finnes hafva gjort

sig skyldig till öfverträdelsen, men

eljest, äfvensom där tillgång hos

denne saknas, utgå af medel, som

af skogsvårdsstyrelsen förvaltas.

§ 8.

Förbrytelse mot denna förordning

åtalas af allmän åklagare, hvilken

jämväl tillkommer rätt att i

beslag taga virke, som bör anses

förbrutet.

§ »■

Virke, som enligt denna förordning

dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion,

så kungjord som om auktion å utmätt

lös egendom är stadgadt; dock

må virke, som tagits i beslag, på

förenämnda sätt försäljas, äfven

innan det dömts förbrutet, därest

fullständig, af två trovärdige män

bestyrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet, först

upprättas, samt virkets ägare, där

han är känd och inom riket boende,

om auktionen underrättas genom

om det kommit i annan mans ägo

eller besittning, är underkastadt beslag;

och varde sådant virke dömdt

förbrutet, där det ej blifvit afverkadt

utan tillstånd af den, som, då

afverkningen skedde, var skogens

ägare. Undgår dylikt virke beslag,

är den, som med kännedom

om afverkningsförbudet låtit afverka

virket, skyldig att utgifva

ersättning med belopp, motsvarande

värdet af samma virke.

8 §•

Öfverträdelse af denna lag åtalas

af allmän åklagare. Åtalsrätt tillkommer

järn väl skogsvårdsstyrelsens

tjänstemän. Den, som äger att å

sådan öfverträdelse tala, tillkommer

äfven rätt att i beslag taga virke,

som bör anses förbrutet.

9 §•

Virke, som enligt denna lag

dömes förbrutet, skall af åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord

som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgadt. Virke, som

tagits i beslag, må, i händelse detsamma

är underkastadt förskämning,

förstörelse eller hastigt fallande i

värde eller om kostnaderna för dess

förvarande skulle blifva högre än

som finnes skäligt, äfven innan det

dömes förbrutet på förenämnda sätt

försäljas, därest öfverexekutor på

anmälan af åklagaren därtill lämnar

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts Nåd.

åklagarens försorg minst 8 dagar

före auktionen.

§ 10.

Böter och viten enligt denna

förordning äfvensom värdet af och

ersättning för förbrutet virke fördelas

så, att en tredjedel tillfaller

åklagaren samt två tredjedelar skogsvårdskassan

i det län, där afverkning

bedrifvits.

År skogsvårdsstyrelses tjänsteman

eller tillsyningsman angifvare,

njute han hälften af åklagarens andel.

Försälj es i beslag taget virke,

innan det dömts förbrutet, skall

försäljningssumman nedsättas i länets

ränteri, till dess frågan om

beslagets giltighet blifvit slutligen

afgjord, och vare om insättning af

sådana medel i bankinrättning lag,

som i § 138 utsökningslagen sägs.

§ Il
År

ägare af i beslag taget virke

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami.

Proposition No 46.

tillstånd, dock att virkets ägare,

där han är känd och inom riket

boende, skall om auktionen underrättas

genom bref, som auktionsförrättaren

skall med posten under

rekommendation till honom afsända

så tidigt, att det kan komma honom

tillhanda minst åtta dagar före

auktionen. Anmälan till öfverexekutor,

hvarom här ofvan sägs, skall

vara åtföljd af fullständig, af två

trovärdige män styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

10 §.

År ägare af i beslag taget virke

okänd, eller vistas han utom riket,

skall kungörelse om beslaget genom

åklagarens försorg införas tre gånger

såväl i allmänna tidningarna

som i tidning inom orten med föreläggande

för virkets ägare att inom

sex månader efter sista kungörandet

hos öfverexekutor sig anmäla,

vid äfventyr att eljest vara sin rätt

till virket förlustig. Har ägare af

virket icke inom den förelagda

tiden låtit sig afhöra, förordne på

anmälan öfverexekutor om virkets

försäljning, där sådan ej redan på

grund af 9 § ägt rum, och om de

genom försäljningen influtna medlens

fördelning mellan vederbörande

enligt de i 11 § stadgade grunder.

11 §•

Böter och viten enligt denna

1 Afd. 31 Höft. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

okänd, eller vistas han utom riket,

skall kungörelse om beslaget genom

åklagarens försorg införas tre gånger

såväl i allmänna tidningarne som

i tidning inom orten. Har ej inom

sex månader efter sista kungörandet

ägaren till virket hos Konungens

befallningshafvande sig anmält, vare

han sin rätt till detsamma förlustig;

och förordne på anmälan Konungens

befallningshafvande om virkets försäljning,

där sådan ej redan ägt

rum, och om de genom försäljningen

influtna medlens fördelning mellan

vederbörande enligt de i § 10 stadgade

grunder.

§ 12-

Saknas medel till fulla gäldandet

af böter eller af vite, hvartill någon

på grund af denna förordning fälles,

skall förvandling ske enligt allmän

strafflag.

§ 13-

Å skogsmark, som odlas till åker

eller äng, rödjes till trädgård eller

användes till byggnadstomt eller till

likartadt ändamål, äger denna förordning

ej tillämpning.

lag äfvensom genom försäljning af

förbrutet virke uppkommen behållning

och enligt 7 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag,

fördelas så, att en tredjedel tillfaller

åklagaren, samt två tredjedelar

skogsvårdsstyrelsen i det län, där

afverkningen bedrifvits, eller, om

det ej kan utrönas, skogsvårdsstyrelsen

i det län, hvarest beslaget

skedde.

Finnes särskild angifvare, tage

han hälften af åklagarens andel.

Försäljes i beslag taget virke,

innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan därom blifvit slutligen

afgjord, försäljningssumman

nedsättas i länets ränteri, och vare

om insättning af sådana medel i

bankinrättning lag, som i 138 §

utsökningslägen sägs.

12 §.

Saknas medel till fulla gäldandet

af böter eller af vite, hvartill

någon på grund af denna lag fälles,

skall förvandling ske enligt allmän

strafflag.

13 §.

I fråga om försumpad skogsmark,

hvarest skogens föryngring omöjliggöres

genom stark mossbildning,

äfvensom skogsmark, som odlas till

trädgård, åker eller äng, brukas

till nödig beteshage, eller användes

till byggnadstomt eller annat lik
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts Nåd.

§ U
Den,

som ej åtdöjes med Konungens

befallningshafvandes beslut i

de mål, hvarom här ofvan säges,

äger att däröfver hos Kungl. Maj:t.

anföra underdåniga besvär inom den

tid och i den ordning, som för fullföljd

af talan i ekonomimål i allmänhet

är stadgadt, dock länder

det öfverklagade beslutet till efterrättelse,

intill dess annorlunda må

varda förordnadt.

§ 15-

Hvad i denna förordning är föreskrifvet,

skall ej äga tillämpning å

skogar, belägna i Gotlands, Västerbottens

och Norrbottens län äfvensom

inom Sårna socken i Dalarne.

Proposition No 46.

artadt ändamål, äger denna lag ej

tillämpning.

År skogs- och hagmark vid

egendom så sammanförd, att ej med

bestämdhet kan utrönas, hvad som

bör anses såsom nödig beteshage,

eller är större del af utmarken, än

som till beteshage nödig är, till

bete inhägnad, äger Konungens

befallningshafvande på anmälan af

skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens

hörande, meddela beslut,

om hvad till nödig beteshage för

egendomen eller hemmanet räknas

må.

14 §.

Den, som ej åtnöjes med Konungens

befallningshafvandes beslut

i fråga, hvarom i denna lag sägs,

äger att däröfver hos Konungen

anföra besvär inom den tid, som

är stadgad för besvärs anförande i

mål, som handläggas af förvaltande

myndigheter och ämbetsverk, dock

länder det öfverklagade beslutet till

efterrättelse, intill dess annorlunda

må varda förordnadt.

15 §.

I afseende å skogar, hvilkas bestånd

erfordras till skydd mot flygsandsfält

eller fjällgränsens nedgående,

äger denna lag ej tillämpning,

sedan sådant förordnande i fråga

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

om aftorkning å desamma meddelats,

som i 1 § af lagen angående skyddsskogar

och fjällskogar sägs.

§ 16.

Denna förordning etc. Denna lag skall träda i kraft

Med den vissa skogsägare ålagda den 1 januari 1904.

skyldighet att anställa forstligt bildad

skogsförvaltare må Konungens befallningshafvande,

när förhållandena

därtill föranleda, lämna anstånd

under högst tre år efter den i denna

förordning fastställda tid.

För de anmärkningar, som af de i ärendet hörda myndigheter

framställts mot särskilda paragrafer i kommitténs förslag, och som i åtskilliga

afseenden tagits i beaktande vid förslagets omarbetning inom

jordbruksdepartementet, har jag redan förut haft tillfälle att för Kungl.

Maj:t redogöra. Det torde därför icke vara erforderligt att nu ånyo

genomgå desamma, utan torde jag kunna inskränka mig till att upptaga

de af högsta domstolen mot det omarbetade förslaget framställda

anmärkningar till närmare skärskådande.

Dock anhåller jag att dessförinnan få, beträffande vissa från

skogsvårdssynpunkt mot 1 och 13 §§ i kommitténs förslag gjorda erinringar,

lämna en något utförligare redogörelse, då affattningen af dessa

§§ är af väsentlig betydelse, för att det med lagen afsedda syftemål må

kunna vinnas.

Emot dessa §§ har anmärkts, bland annat, att desamma ej

med tillräcklig tydlighet angåfve, hvarken hvad som menades med

»egentlig skogsmark» eller beskaffenheten af de förhållanden, under

hvilka det borde antagas, att skogens föryngring kunde äfventyras

i följd af det sätt, hvarpå afverkningen bedrefves, eller af skogsmarkens

behandling, efter det aftorkning ägt rum, samt att reglerna för

den enskilda skogsvården därför borde gifvas ett mera bestämdt och

mera detaljerad! innehåll, eller att åtminstone genom bestämmelse i

lagen borde beredas den enskilde skogsägaren utväg att, om han så

önskade, förskaffa sig de skogsvårdande myndigheternas yttrande på

förhand, huruvida t. ex. en tillämnad afverkning vore att anse såsom

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

tillåten, eller upplysning i skogsföryngringen rörande förhållanden.

En ledamot af kommittén, med hvilken flera af de myndigheter, som

yttrat sig öfver förslaget, instämt, har ansett böra i paragrafen införas

en definition å begreppet »egentlig skogsmark», hvarmed skulle förstås

»sådan skogsbördig mark, där skogens tillväxt och föryngring icke förhindras

af markens beskaffenhet och betäckning».

Domänstyrelsen har i nämnda afseende hufvudsakligen anfört, att

kommittén vid affattningen af 1 § torde hafva afsett att angifva de hufvudgrunder,

som, på sätt i 1896 års riksdagsskrivelse omförmäles, kunde

vara gemensamma för alla orter och på livilka lagen hvilade, under det

att de särskilda bestämmelser, som erfordrades för tillämpningen, komme

att, lämpade efter orternas olika förhållanden, efter vederbörande ortmyndigheters

och korporationers hörande meddelas af Eders Kungl.

Maj:t i de för skogsvårdsstyrelserna föreslagna reglementen. Vid sådant

förhållande kunde styrelsen ej annat än erkänna såsom riktig den

af kommittén följda principen att icke i lagen införa detaljerade bestämmelser

i syfte att närmare reglementera den enskildes skogshushållning,

hvilka föreskrifter, ehuru lämpliga för en ort, kunde finnas

olämpliga för en annan, och ansåge styrelsen fördenskull, att något

afseende ej i detta sammanhang borde fästas vid de i berörda hänseende

gjorda anmärkningar och framställningar, hvilka däremot vid reglementens

affattande för skogsvårdsstyrelserna borde komma till den rätt,

deras innehåll kunde betinga.

Då lagens hufvudsyfte vore att skogsägaren skulle, när han afverkade

skog, såväl bedrifva afverkningen på ett för skogens reproduktion

ändamålsenligt sätt, som ock att därefter vidtaga för återväxten

efter förhållandena erforderliga åtgärder, skulle nämnda hufvudsyfte i

dess viktigaste delar göras om intet, om just sådan mark undantoges

från lagens tillämpning, hvarest ej utan särskild åtgärd skogens föryngring

kan äga rum. Ty det vore särskildt för sådana områden åtgärder

påfordrades. Svårigheter och hinder förekomme mångenstädes

för själfsådden, beroende af lokala förhållanden. Ån hade marken stor

benägenhet för gräsväxt, än förekomme annan hindrande markbetäckning,

såsom i gran- och barrblandskogar, synnerligast i syrliga lägen. Uppenbart

vore, att undantagandet från lagens tillämpning af all mark, där

dylika svårigheter och hinder förekomme, vore att afklippa lagens räckvidd

just där, hvarest dess ingipande kunde göra mesta gagn. Skulle

däremot svårigheterna och hindren för föryngringen vara beroende på

eu genom mossvegetation af öfvervägande sphagnum (hvitmossa) inträdd

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

försumpning, då hade man ur synpunkten af markens nuvarande tillstånd

all anledning att hänföra denna, liksom mossarna, till impediment,

och med denna begränsning korame försumpad mark gifvetvis utom

lagens tillämpning.

Mot den af kommittén föreslagna ordalydelsen af 1 .§ åter ville

styrelsen erinra, att, om lagen såsom allmän regel föreskrefve, att

å skogsmark afverkning ej finge så bedrifvas eller marken efter afverkning

så behandlas, att skogens föryngring äfventyrades, häraf borde

följa, att skogsmark med undantag, som i 13 § sägs, i sjkifva verket

skulle till skogsbörd allt framgent användas, hvadan den första satsen

af §:s ordalydelse, såsom mindre behöflig, syntes kunna uteslutas. Likaså

hölle styrelsen före, att ordet »egentlig», hvilket i samband med »skogsmark»

torde åsyfta en motsats till betesmark och sådan mark, som

ägnade sig till högre art af kultur, såsom åker, äng, trädgård m. m.,

skulle kunna undvaras, därest 13 § affattades i enlighet med af styrelsen

i sådant afseende framställdt förslag.

I det inom jordbruksdepartementet omarbetade förslaget äro ifrågavarande

§§ affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af

domänstyrelsen sålunda uttalade åsikter; men då det ansågs lämpligt,

att i själfva lagen funnes uttryckligen angifvet, att den ej afsåge försumpad

mark, intogs i 13 § en bestämmelse i sådant afseende.

Emellertid har den affattning 13 § sålunda erhållit i det omarbetade

förslaget, hvaraf domänstyrelsen under hand lämnats tillfälle

att taga del, väckt betänkligheter hos styrelsen, och har föredraganden

af ärendet hos styrelsen i ämnet afgifvit en promemoria, som torde

få såsom bilaga åtfölja detta protokoll och hvari ifrågasatts, huruvida

det vore möjligt att i lagen så definiera begreppet skogens försumpning,

att en hvar skogsägare skulle kunna afgöra, huruvida den

mark, han hade för sig, vore försumpad eller ej. I detta afseende erinras,

hurusom det ofta förekomme, att hvitmossan uppträdde i enstaka

tufvor i för öfrigt växtlig skog, eller att hvit- och björnmossor härskade

kring källdrag, i smärre sänkor, i mossk ant erna eller å andra liknande

ställen, utan att skogen såsom sådan kunde sägas vara försumpad.

Orimligt vore ju att, blott därför att vissa fläckar eller mindre områden

lede af försumpning, hela skogen komme utom lagen, men antagligen

komme det likväl i själfva verket att så tillgå. Ty säkert vore, att försumpningsfläckarna

af en hel del personer skulle tagas till förevändning

för en radikal afverkning å kringliggande skog, om blott träkonjunkturerna

vore goda. Att sedan, när afverkningen väl skett och försump
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

ningen förvärrats, söka tillämpa lagens påföljd inom de vida och öde

norrländska skogslanden, läte sig knappast tänka.

Mången gång inträffade ock, att försumpning af skilda orsaker,

såsom uppdämning, förändring af vattendragens lopp, särskild! å flacka

marker, inträdde, utan att någon afsevärd eller stark mossbildning förmärktes.

I sådant fall vore ej heller den ifrågasatta ordalydelsen

lämplig.

Vidare uppträdde försumpning i många stadier eller öfvergångsformer,

hvilkas föryngra gshindrande eller icke föryngringshindrande

egenskaper ej utan fackmäns undersökning kunde bedömas. Missförstånd

och förvecklingar kunde härigenom uppstå, om afgörande! lades

i skogsägarnes hand.

Under alla dessa skiftande förhållanden och med den ofullständiga

kännedom, man dessutom hade om försumpningsprocessen, syntes det

öfverhufvudtaget icke vara möjligt att gifva någon fullt tillfredsställande,

i det öfvervägande antalet fall användbar, enkel och tydlig definition

om saken.

Gifvetvis måste vid tillämpningen af lagen såsom impediment betraktas

sådana uppenbara försumpningar eller vattensjuka marker, som

karaktäriserades af sin marväxta trädvegetation, och om hvilka ingen

kunde råka i tvifvelsmål, att de ej motsvarade hvad i dagligt tal menades

med försumpning, såsom mossar, kärr, myrlaggar, källdrag in. m., men

detta folie af sig själft och påkallade ej någon särskild bestämmelse

i lagtexten, i synnerhet om saken särskildt omnämndes i motiven.

Ty då kontrollen öfver lagens tillämpning vore lagd i fackmässigt utbildad

personals händer under skogsvårdsstyrelses ledning, kunde skogsägaren

ej tänkas blifva utsatt för något godtycke eller någon risk.

Vore han ej själf på det klara, huru utverkning skulle bedrifvas, skulle

han äga rätt att af vederbörande tjänsteman få på platsen för afverkningen

nödiga anvisningar, till hvilka han då kunde trygga sig.

Ehuru jag fortfarande anser det vara önskvärdt, om en bestämmelse

i förevarande afseende kunnat i själfva lagen införas, kan jag ej

annat än finna de sålunda från forstlig synpunkt däremot framställda

anmärkningar vara beaktansvärda; och vill jag således, med hänsyn

jämväl därtill, att omfattningen af begreppet försumpad skogsmark nu

blifvit i särskilda afseenden närmare utvecklad och begränsad, icke

vidare ifrågasätta upptagandet i lagen af en positiv bestämmelse om

undantagande af dylik mark från lagens tillämplighetsområde.

I det till högsta domstolen remitterade förslaget hade den grund
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sats blifvit tillämpad, att, om enskild man tillhörig skogsmark vid eller

efter afverkning blefve utsatt för vanskötsel, det skulle åligga jordägaren

att vidtaga de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i

skogbärande skick funnes erforderliga. Emot denna grundsats har af

samtliga högsta domstolens ledamöter gjorts anmärkning, i ty att det

ansetts obilligt att lägga nämnda skyldighet å skogsmarkens ägare, för

det fall att denne själf ej gjort sig skyldig till sjkifva förseelsen.

Enligt högsta domstolens mening borde i stället i lagen tillämpas den

allmänna grundsatsen, att den, som öfverträdt lagens föreskrifter, äfven

borde drabbas af de för öfverträdelsen stadgade påföljder. Då det ej

lärer kunna bestridas, att, såsom inom högsta domstolen påpekats, fall

kunna förekomma, då den i det remitterade förslaget upptagna regeln

skulle lända till obilligt betungande af jordägaren, har vid den nu företagna

bearbetningen af förslaget den af högsta domstolen förordade

grundsatsen blifvit tillämpad. Hvem som öfverträdt lagens föreskrifter,

framgår för de flesta fall tydligt ur stadgandena i första stycket af

1 §. Har skogens föryngring äfventyrats genom en på obehörigt sätt

bedrifven afverkning, är öfverträdaren gifvetvis den person, som låtit

verkställa afverkningen; ligger orsaken åter däri, att efter afverkning

skogsmarken behandlas på ett sätt, som är skadligt för återväxten,

faller ansvaret å den person, som vidtagit de hinderliga åtgärderna.

På sätt inom högsta domstolen anmärkts, synes det emellertid af ifrågavarande

stadgandes affattning i det remitterade förslaget ej med tydlighet

framgå, hvad som dock varit åsyftadt, nämligen att å skogsmark,

där skogen ej kan föryngras omedelbart genom naturens verksamhet,

sådana åtgärder skola vidtagas, som för återväxtens tryggande äro

erforderliga. Ån mindre kan ur stadgandets nuvarande lydelse inhämtas,

hvem det åligger att i dylikt fall vidtaga de behöfliga åtgärderna. I

anledning häraf och då det synes bäst öfverensstämma med den af

högsta domstolen förordade grundsats att under nyssnämnda förhållanden

lägga skyldigheten att vidtaga de för återväxtens tryggande erforderliga

åtgärderna å den, som låtit verkställa afverkningen, anser jag en

föreskrift af detta innehåll böra i 1 § införas.

Enligt skogskommitténs förslag, hvilket, i fråga om skyldigheten

att å vanskött skogsmark vidtaga de för återväxtens tryggande erforderliga

åtgärder, intog samma ståndpunkt, som af högsta domstolen

förordats, skulle det tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att pröfva,

ej mindre hvilka åtgärder för sagda ändamål vore erforderliga, än äfven

hvem skyldigheten att vidtaga dessa åtgärder ålåge. Ehuru det ej kan

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

nekas, att vissa betänkligheter yppa sig mot att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande

öfverlämna sistberörda pröfningsrätt, synes dock denna

anordning från praktisk synpunkt vara den lämpligaste. Därför härvid

den nu företagna bearbetningen skogskommitténs förslag i denna

punkt upptagits. I detta sammanhang må äfven framhållas att, i anledning

af hvad inom högsta domstolen anmärkts beträffande Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela afverkningsförbud,

stadgandet härom torde böra jämkas i syfte att däraf tydligt må

framgå, att vid afverkningsförbuds tillämpande gentemot den, som

öfverträdt lagens föreskrifter, annans rätt ej får förnärmas.

Uppgifves grundsatsen, att omsorgen om återväxtens tryggande

å afverkad skogsmark i hvarje fall skall åligga jordägaren, lärer det

vara själ tf atlet, att förslagets föreskrifter om förmånsrätt i fastigheten

för kostnad, som skogsvårdsstyrelse för skogsmarks återställande i skogbärande

skick förskjutit, böra utgå, och har med anledning af högsta

domstolens erinringar stadgandet om dylik kostnads omedelbara uttagande

genom utmätningsman likaledes ur förslaget utgått.

Jämväl i öfrigt hafva de mot det remitterade förslaget framställda

anmärkningar, om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter

varit ense, i hufvudsak blifvit iakttagna. Härutinnan må särskilt

framhållas, att 7 § i förslaget till lag angående vården af enskildes

skogar blifvit sålunda omarbetad, att dels konkurrensen mellan nämnda

lagrum och allmänna strafflagen blifvit undanröjd, dels och rätten att

taga virke i beslag blifvit väsentligen begränsad samt bragt i bättre

öfverensstämmelse med den svenska rätfens grundsatser angående förvärf

i god tro af lös egendom. Då emellertid genom nyssnämnda begränsning

i beslagsrätten det näppeligen skulle kunna inträffa, att

ägare af beslagtaget virke vore okänd, samt de stadganden, hvilka

bestämma förfarandet i fall, då ägare af beslagtaget virke ej anträffas,

i följd häraf skulle erhålla skäligen ringa praktisk betydelse, hafva

dessa stadganden, till hvilka motsvarighet ej finnes i den för Gotlands,

Västerbottens och Norrbottens län gällande skogslagstiftning, ur förslaget

uteslutits.

Beträffande 2 § i det remitterade förslaget har högsta domstolen

yttrat, att då lagen icke lämnade skogsägaren någon ledning för bedömandet,

huru han borde förfara med afseende å en tillämnad afverkning,

det vore önskligt, att han kunde erhålla anvisningar därom af

skogsvårdsstyrelsen med den verkan, att om han ställde sig dessa till

efterrättelse, han icke blefve behandlad såsom öfverträdare af lagen.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 31 Höft. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

Skyddsskogar.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Den anordning, högsta domstolen här förordat, synes dock icke stå i

full öfverensstämmelse med de bestämmelser i förslaget, hvilka öfverlämna

pröfningen, huruvida i strid mot lagens föreskrifter vanskötsel

af skogsmark ägt rum, åt en annan myndighet, nämligen Kungl. Maj:ts

befallningshafvande. Härtill kommer, att om skogsvårdsstyrelsen skulle

vara förbunden att åt en hvar skogsägare, som så önskade, lämna anvisningar

af den beskaffenhet och med den verkan, högsta domstolen

ifrågasatt, det skulle vara nödvändigt att till skogsvårdsstyrelsens biträde

anställa forstligt utbildade personer i vida större antal, än enligt

skogskommitténs förslag varit afsedt eller för närvarande torde vara

att tillgå. Det har därför ej ansetts möjligt att i denna punkt efterkomma,

hvad högsta domstolen tillstyrkt. Emellertid må det erkännas,

att 2 § med dess nuvarande innehåll näppeligen har sin rätta plats i

civillag, utan snarare bör upptagas i den administrativa förordning, som

behandlar skogsvårdsstyrelses sammansättning och uppgifter. I öfverensstämmelse

med denna uppfattning har förty 2 § vid den företagna

omarbetningen blifvit utesluten.

Vid uppgörandet af förslaget till lag angående vården af enskildes

skogar har, enligt hvad kommittén anfört, kommittén utgått från den

allmänna uppfattning, att enligt rådande förställningssätt skogsägaren

bör hafva frihet att tillgodogöra sig det befintliga skogskapitalet utan

hänsyn till uthållig afkastning, blott med den inskränkning att skogens

föryngring icke äfvent}^ras. Där emellertid i följd af särskilda naturförhållanden

skogsföryngringen vore förenad med synnerliga svårigheter,

som stegrades i den mån de uppväxande plantorna saknade skydd af

äldre skog, vore en efter rationella grunder ordnad afverkning det enda

medlet att bibehålla skogsmarkens reproduktionsförmåga. Det kunde

enligt kommitténs åsikt ej betvifla^, att staten ägde rätt och plikt att

i sådana fall ingripa för att. förhindra, att betydande områden förvandlades

till skoglösa ödemarker, utan möjlighet att återvinnas för landets produktion.

Sådana förhållanden, yttrar kommittén vidare, råda i vårt land

särskild! i närheten af fjällen. Utglesnas där befintliga skogar i någon

högre grad, så förstöras de yngre planforna af fjällvindar, och marken

undergår vanligen därjämte en försumpning, som gör den otjänlig till

skogsbörd. I följd häraf flyttar sig då barrskogsgränsen allt lägre

ned på fjällsidorna. På sätt kommittén omförmält i sammanhang med

redogörelsen för skogarnas tillstånd, åtnjuter en stor del af landets

fjällområde i gällande lagstiftning och i statens skogsinnehaf ett nöjaktigt

skydd mot denna fara. Inom Jämtlands län är den däremot

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

flerstädes för handen. Kommittén har därför funnit nödigt att för dylika

trakter föreslå en undantagslagstiftning, enligt hvilken Kungl. Maj:t

skulle äga att, på framställning af vederbörande skogsvårdsstyrelse och

efter det erforderliga undersökningar blifvit verkställda, för de skogar,

där sådant af nu anförda skäl befunnes erforderligt, stadga, att aftorkning

annorledes än till husbehof icke finge äga rum annat än efter

utsyning af skogsstatens tjänstemän. På det att den sålunda föreslagna

inskränkning i dispositionsrätten till skogen ej skall blifva större, än

behofvet kräfver, samt skogsägaren kunna utan förlust träffa anordningar

för virkets utdrifning och framflottande, har kommittén dock

ansett honom böra vara berättigad att på en gång erhålla utstämpling

för flere år i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens föryngring

och framtida bestånd.

I vissa fall kan i en fjälltrakt, vid hafsstrand eller i annat exponeradt

läge befintlig skog vara af så stor betydelse såsom skydd för den

kringliggande nejden och på samma gång själf vara utsatt för så ogynsamma

inflytanden, att en ännu mera konservativ hushållning för densamma

måste föreskrifvas. Inskränkningen i ägarens dispositionsrätt

blefve i sådana fall af synnerligen genomgripande art och tillkommen

hufvudsakligen i allmänt intresse. Det har därför synts kommittén billigt,

att staten, där ägaren ej vore villig underkasta sig en sådan inskränkning,

i vanlig ordning exproprierar skogen, hälst denna grundsats redan

vunnit tillämpning i gällande lagstiftning rörande flygsandsfält.

I öfverensstämmelse med dessa grundsatser har kommittén utarbetat

följande förslag till författning i ämnet.

Fö rslag

till

lag angående fjällskogar och skgddsskogar.

§ 1.

I fjälltrakter, där fara är, att en för långt drifven afverkning å

skogen gör marken till framtida skogsbörd oduglig eller medför vådor

för skogsföryngringen, må efter föregången syn och undersökning, på

framställning af skogsvårdsstyrelsen, Kungl. Magt förordna, att afverk
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46

ning annat än till husbehof endast må äga rum efter utsyning, som på

statens bekostnad af skogsstatens tjänsteman verkställes; dock att skogsägaren

är berättigad att på en gång erhålla utstämpling i så stor utsträckning,

som med hänsyn tiH skogens föryngring och framtida bestånd

är förenligt.

§ 2.

Där för bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd

för flygsandsfält, fjällgränsens nedgående, fiske och sjöfart, större inskränkning

i skogsägarens rätt att bruka skogen, än i § 1 säges, befinnes

vara af nöden, förordne Knngl. Maj:t efter föregången undersökning

i hvarje särskildt fall den inskränkning i förfoganderätten, som af

omständigheterna påkallas; önskar skogens ägare hellre afstå sin skog

till staten, gälle i sådant fall nådiga förordningen angående jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866.

§ 3-

Ofverträder ägare af sådan skog, som i §§ 1 och 2 omförmäles,

den honom enligt denna lag tillkommande rätt till skogen, straffes såsom

för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen. Skogssfatens tjänstemän

och betjänte äfvensom kronobetjänte äga lika behörighet att sådan

öfverträdelse åtala och det olofligen afverkade virket i beslag taga.

Undgår sådant virke beslag, vare skogens ägare pliktig ersätta dess

värde, hvilket, där det icke på annat sätt kan utrönas, bestämmes på

sätt i § 5 i lagen angående vården af enskildes skogar sägs.

Af den behållning, som uppkommer genom försäljning af beslagtaget

virke, njute beslagtagaren 20 procent, om han tillika utfört åtalet,

men i annat fall allenast 10 procent, medan ett lika belopp tillfaller

åklagaren. Af den ersättning, som på sätt ofvan är nämndt, utgår för

olofligen afverkadt virke, som undgått beslag, njute åklagaren likaledes

10 procent. Återstoden tillfälle skogsvårdskassan i det län, där afverkningen

ägt rum. Finnes i det län ej skogsvårdsstyrelse, öfverlämnas

dessa medel till Konungens befallningshafvande att till skogsvårdens

främjande i länet användas.

Af de rörande detta lagförslag afgifna utlåtanden inhämtas:

att Hallands länsstyrelse emot lagförslaget, i hvad det rörer flyg
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sandsfält, erinrat, att af förslaget med därtill hörande motiv icke framginge,

huru kommittén tänkt sig förhållandet mellan de föreslagna nya

stadgandena till skydd för skogsbestånd å flygsandsfält och de rörande

detta ämne redan nu gällande bestämmelser, med hänsyn hvartill länsstyrelsen,

då föreskrifter i sådant afseende, ifall förslaget upphöjdes till

lag, blefve erforderliga, hemställt, att de för de halländska flygsandsfälten

nu gällande bestämmelser skulle lända till efterrättelse tills vidare,

och intill dess Kungl. Maj:t funne för godt att i den mån, förhållandena

därtill gåfve anledning, förordna om tillämpning å dessa flygsandsfält

af de för skyddsskogar gällande bestämmelser;

att Malmöhus länsstyrelse funnit anmärkningsvärd^ att förslaget,

i hvad det afsåge skydd för flygsandsfält, icke medgåfve något den

offentliga maktens ingripande, därest tillräckligt skydd mot skogens

vanvårdande skulle vinnas genom förordnande, att afverkning annorledes

än till husbehof endast finge äga rum efter utsyning, utan inskränkte

myndigheternas ingripande till det fall, att än större inskränkning i

skogsägarens rätt att bruka skogen funnes vara af nöden;

att Kristianstads länsstyrelse icke haft något att erinra mot ifrågavarande

lagförslag;

att Västerbottens och Norrbottens länsstyrelser ej heller haft något

att anmärka mot förslaget, utan förordat detsammas antagande såsom

lag;

att Jämtlands länsstyrelse funnit föga vara med kommitténs förslagvunnet

till fredande af de för hänsynslösa afverkningar nu utsatta fjällskogarna,

därest icke en dimensionslag för länet komme till stånd, alldenstund

dessa fjällområden voro så vidsträckta, att de undersökningar,

som skulle fullgöras, innan förordnanden enligt §§ 1 och 2 kunde meddelas,

ej hunne verkställas på många år å alla de ställen, där sådant

behöfdes, hvadan skogen innan dess kunde befaras blifva sköflad. Dock

ansåge länsstyrelsen att då, äfven om en dimensionslag blefve utfärdad,

ytterligare inskränkning i enskildes förfogande öfver skogar invid

fjällen ofta nog komme att behöfvas, en lag af det innehåll, kommittén

föreslagit, borde utfärdas, hvarvid emellertid borde föreskrifvas, att

angifvare af begångna öfverträdelser skulle erhålla andel i värdet af

förverkadt virke.

Domänstyrelsen har i ärendet anfört hufvudsakligen följande.

Inom Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län kunde barrskogsregionens

öfre gräns anses skyddad därigenom, att fjällslcogsområdet

till större delen vid afvittringen bibehållits i kronans ägo samt

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

därigenom, att de skogstrakter inom detta område, som tillfallit eller

vid ännu återstående afvittring komme att tillfalla hemman, vore enligt

gällande förordning underkastade utsyning i fråga om all afverkning

för afsalu, hvaremot nämnda gräns inom Jämtlands län, där betydande

områden inom fjälltrakterna blifvit tilldelade hemman, utan att förfoganderätten

till skogen blifvit inskränkt, vore i saknad af skydd. Redan

på 1880-talet väcktes, i anledning af att afverkningen bedrefs allt närmare

fjällen, fråga om behofvet af skyddsskogar i fjälltrakterna, men

man hyste då förhoppning, att sådana skulle genom de markinköp för

utvidgning af renbetesfjällen, hvilka befunnits för lapparnes renskötsel

otillräckliga, kunna erhållas å de trakter, där fara för skogarnas bestånd

genom en för långt drifven afverkning vore för handen. De svårigheter,

som för dessa markinköp i allmänhet uppstodo, och isynnerhet den efter

hand inträdda stegringen i priset äfven för Ijällhemman, hade emellertid

väsentligt inskränkt det tillämnade markförvärfvet, hvarigenom, ehuru

200,854 hektar fjällmarker inköpts, de för skogsgränsens skyddande

behöfliga fjällskogsområden på långt när ej kunnat i kronans ägo återvinnas.

För bedömande af den omfattning, i hvilken dylika områden ännu

vore i enskildes ägo, har öfverjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt

anmodats verkställa utredning; och har bemälde öfverjägmästare efter

verkställd sådan utredning kommit till det resultat, att med beräkning

att hela fjällskogsområdet, kala fjäll inräknade, utgjorde omkring 2

millioner hektar och därifrån fråndroges 1,000,152 hektar för renbetesfjällen

och för deras utvidgning inköpt mark, nära 1 million hektar

återstode, som vore i enskildes ägo, och af hvilken senare areal omkring

hälften eller 500,000 hektar vore skogbärande. Om än, att döma efter

den grund, öfverjägmästaren följt vid beräkningen af fjälltrakternas

totalareal, kan dragas i tvifvelsmål, huruvida ej beräkningen utfallit

något för hög, synes likväl, äfven om arealen något minskas, densamma

vara af den betydenhet, att fullgiltiga skäl föreligga för lagstiftningens

ingripande till skydd för skogsgränsen inom dessa fjällområden, när

denna gräns genom öfverdrifven afverkning är hotad.

I detta afseende har öfverjägmästaren upplyst, att af förenämnda i

bolags och enskildes ägo varande 500,000 hektar fjällskogsmark, skogar

å omkring 150,000 hektar, till det mesta inom Kalls, Undersåkers, Åre,

Hallens och Ovikens socknar blifvit genom hänsynslös afverkning till

minsta användbara dimensioner mycket illa åtgångna, och att det i synnerhet

i exponerade lägen vore att befara, att skogen flerstädes till följd

af fjäll vindarnas genom afverkningen ökade spelrum och trädens ringa

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

frösättning konime att do ut, livilket jämväl för jordbrukets bedrifvande

i dessa trakter medförde ett högst menligt inflytande, hälst som på

många håll redan visat sig, att frostländigheten efter skedda afverkningar

betydligt ökats.

Domänstyrelsen har på grund af egen kännedom om förhållandena

vitsordat riktigheten af öfverjägmästarens uppfattning i fråga om den

verkan, afverkningen i berörda fjälltrakter måste medföra, och därför

på det lifligaste tillstyrkt åvägabringandet af den undantagslagstiftning,

kommittén föreslagit. Med afseende å lagförslagets affattning har styrelsen

fäst uppmärksamheten därå, att, på sätt Jämtlands länsstyrelse

framhållit, det kunde befaras, att, när fråga uppstode om en fjälltrakts

ställande under afverkningsförbud, skogen därå hunne uthuggas, innan

Kungl. Maj:ts beslut i ärendet kunde utfärdas och bringas i verkställighet,

hvadan styrelsen ansåge, att ett tillägg till lagförslaget vore oundgängligt

därom, att länsstyrelsen skulle äga befogenhet att på en af skogsvårdsstyrelsen

samtidigt med underdånig framställning i ämnet gjord anmälan

interimistiskt förordna, att afverkning å visst område annat än till husbehof

finge äga rum endast efter utsyning. Samma länsstyrelses hemställan,

att andel i värdet af förverkadt virke måtte tillerkännas jämväl

angifvaren af begångna öfverträdelser, ansåge styrelsen hafva goda skäl

för sig, enär i annat fall sådana öfverträdelser i de aflägsna fjälltrakterna

kunde befaras endast sällan komma till vederbörande myndigheters

kännedom, hvadan styrelsen hemställde, att föreskrift i berörda

afseende måtte intagas i lagen. Vidare har sfyrelsen framhållit, att som,

beträffande öfverträdelse mot den föreslagna lagen, det funnes bestämmelse

endast i det fall, att ägaren själf men ej annan person beginge

öfverträdelsen, det syntes vara nödigt, att i lagen infördes, att, därest

ägaren till skogen icke inom ett år åtalat af annan person mot ifrågavarande

lag begången öfverträdelse å hans skog, allmän åklagare ägde,

utan hinder af bestämmelsen i 24 kap. 15 § strafflagen beifra öfverträdelsen.

Hvad anginge lagförslagets tillämpning till skydd för flygsandsfält,

fiske och sjöfart, har styrelsen erinrat, hurusom i nådiga förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14

april 1806 vore stadgadt, att, när ägare af flygsandsfält försummat taga

föreskrifven vård om detsamma, Kungl. Maj:t ägde förordna, att sådant

fält skall afstås. Enligt nådigt bref till kammarkollegium af den 23

juni 1882 ålåge det domänstyrelsen att, där anledning förekomme till

farhåga för flygsands spridande å enskild 1 illhörig mark och särskilda

föreskrifter icke redan blifvit gifna, inkomma med förslag till de åt
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

gärder för flygsandens dämpande och fältets vidmakthållande, som

kunde erfordras. Vidare vore genom särskilda nådiga bref föreskrifter

lämnade angående vissa, enskilde tillhöriga flygsandsfält med därå

växande skog, såsom genom nådiga brefven den 27 juli 1860 och den

6 mars 1863 angående flygsandsfält i Halland. Öfvervakandet dåra!’,

att de för enskilda flygsandsfält meddelade föreskrifter behörigen

iakttoges, ålåge enligt gällande instruktion för skogsstaten af den

29 november 1889 vederbörande revirförvaltare.

Slutligen har styrelsen anmärkt, att kommittén icke anfört något

skäl för behöfligheten af lagstiftningens ingripande till skydd för flygsandsfält

i vidare mån, än som förut funnes stadgadt, och ej heller antyda

i hvilket afseende sjöfart och fiske genom lagförslaget skulle kunna

hafva gagn.

Då, på sätt jag förut erinrat, nu ifrågavarande förslag den 1

november 1901 af mig framlades till Kungl. Maj:ts pröfning, anförde

jag, bland annat, att jag i likhet med domänstyrelsen ansåge, att, då

kommittén icke antydt, i hvilket afseende sjöfart och fiske skidle kunna

skyddas eller befrämjas genom de i förslaget ifrågasatta bestämmelser,

dessa ord borde ur förslaget utgå. Däremot syntes förslaget lämpligen

böra afse äfven sådana skogar, hvilkas bestånd erfordrades till skydd

mot flygsandfält; och höll jag före, att den af kommittén i 1 § föreslagna

inskränkning i dispositionsrätten öfver fjällskogar borde, till

förhindrande af kalhuggning af skogar i närheten af flygsandsfält, utsträckas

till jämväl detta senare slag af skogar, hvarjämte jag, på

sätt domänstyrelsen hemställt, ansåg att i 1 § borde införas en föreskrift,

att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde, innan Kungl. Maj:t

i ärendet beslutat, meddela interimistiskt förbud mot utverkning till

afsalu utan föregående utsyning. Bestämmelserna i 3 § af kommitténs

förslag, hvilka synts mig vara dels otydliga, dels ofullständiga, ansåg

jag höra omarbetas till hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande

stadganden i 7 och 8 §§ i lagen angående vården af enskildes

skogar, hvarjämte bestämmelserna i 9—12 §§ i sistnämnda lag syntes

böra i tillämpliga delar jämväl här införas.

Med anledning af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands

län i sitt utlåtande öfver kommitténs förevarande förslag anfört

därom, att de angående flygsandsfälten i nämnda län nu gällande

bestämmelser visat sig vara för därvarande skogar fullt tillfredsställande,

fann jag det böra medgifvas, att dessa bestämmelser skulle fortfarande

gälla, intill dess annorlunda kunde varda förordnadt.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

I enlighet härmed var förslaget, då det öfverlämnades till högsta

domstolens granskning, omarbetadt.

I anledning af hvad inom högsta domstolen mot förslaget anmärkts,

har förslaget blifvit i vissa delar ändradt. Därvid har bland annat

i 3 § vidtagits enahanda förändring, som ägt rum med afseende å 7 §

i förslaget till lag angående vården af enskildes skogar, i det att dels

från den i 3 § föreslagna straffbestämmelsens tillämpning undantagits de

fall, i hvilka afverkning, som skett i strid mot de i nämnda § omförmälda

föreskrifter, tillika innefattar förbrytelse mot allmänna strafflagen,

dels ock rätten att taga virke i beslag blifvit begränsad. Då i följd af

sagda inskränkning i den föreslagna straffbestämmelsens tillämpning

denna skulle komma att afse allenast de fall, då afverkning obehörigen

företagits af jordägaren själf, synes anledning saknas att bibehålla den

jämförelsevis stränga straffskala, som det remitterade förslaget utvisar,

och har förty straffmaximum för ifrågavarande öfverträdelse nedsatts till

femhundra kronors böter. Begränsningen i rätten att taga virke i beslag

har af samma skäl, som till stöd för borttagandet af 10 § i förslaget

till lag angående vård af enskildes skogar blifvit anförda, föranleda att

6 § i nu ifrågavarande förslag blifvit utesluten.

Den skogsvårdsstyrelse, som, enligt hvad förut är nämndt, skulle

finnas i hvarje län, där lagen angående vården af enskildes skogar

komme att äga tillämpning, skulle enligt kommitténs förslag utgöras

af landshöfdingen såsom ordförande samt i regel två ledamöter, valde,

den ene af landstinget, den andre af hushållningssällskapet.

I län, som är deladt i olika landstingsområden, eller där det finnes

mera än ett hushållningssällskap, skulle denna regel undergå den modifikation,

att hvar och en af dessa korporationer blefve representerad i

skogsvårdsstyrelsen, med iakttagande däraf att antalet ombud för landsting

och antalet ombud från hushållningssällskap alltid blefve lika stort.

För att inför skogsvårdsstyrelsen företräda den forstliga sakkunskapen

skulle till föredragande och sekreterare hos styrelsen af Kungl. Maj:t

förordnas en person, som fullgjort hvad som erfordras för vinnande af

anställning såsom tjänsteman i skogsstaten. Aflöning skulle till denne

utgå af statsmedel. Såsom representant för det allmänna intresset skulle

han tillika, vid förfall för landshöfdingen, inträda såsom tillfällig ledamot

i styrelsen.

Uppdraget att, på sätt förut angifvits, hafva tillsyn och kontroll

öfver skötseln af de enskilda skogarne skulle, enligt hvad kommittén

framhållit, icke vara skogsvårdsstyrelsernas och de af dem antagna

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 20

Skogsvårds,

styrelser och

skogsvårdsafgifter.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

biträdens enda eller ens betydelsefullaste uppgift. Fastmera skulle dessa

styrelser söka främja och understödja den enskilda skogshushållningen

på alla sätt, som kunde anses lämpliga. I sådant afseende omnämnas

af kommittén exempelvis sådana åtgärder, som att utbreda kunskap

angående rationell skogsvård; att bevilja bidrag, med eller utan återbetalningsskyldighet,

för afdikning af skogsmark, hyggesrensning, skogsodling,

bildande eller utvidgning af härads- eller sockneallmänning; att

anställa tjänstemän och betjente med uppgift att lämna enskilde jordägare

bistånd och råd vid skogsskötseln; att tillhandahålla skogsfrö och

plantor m. m.

Då skogsvårdsstyrelseft alltså skulle blifva det egentliga organet

för det kommunala arbetet i skogshushållningens intresse, har kommittén

ansett den böra omhänderhafva och förvalta alla medel, som af Kungl.

Maj:t, landsting eller hushållningssällskap komma att anslås för detta

ändamål.

En blifvande allmän författning angående skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet borde emellertid reglera blott hufvuddragen af denna verksamhet.

Detaljerade föreskrifter borde lämnas i särskilda reglementen,

utfärdade af Kungl. Maj:t efter förslag af vederbörande styrelse och

sedan landsting samt hushållningssällskap blifvit i ärendet hörda. På

sådant sätt skulle behörig hänsyn kunna tagas till de stora skiljaktigheter,

som förekomma mellan de olika orternas skogsförhållanden. Genom

dessa reglementen kunde jämväl bemyndigande lämnas skogsvårdsstyrelse

att, där sådant funnes behöflig^ jämte de tjänstemän och tillsyningsmän,

som af styrelsen anställdes, tillika utse erforderligt antal personer att

inom de olika socknarna i länet biträda styrelsen vid tillsynen öfver

den enskilda skogsskötseln.

För att lämna en ungefärlig föreställning angående de kostnader,

den sålunda föreslagna organisationen skulle medföra, har kommittén

upprättat följande:

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

155

Förslag

till stat för skogsvårdsstyreisemas tjänstemän och tillsyningsman.

Lfin.

Sekreterare.

Skogstjänste-

män.

Tillsynings-

man.

Summa.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Jfimtlands ....................................

4,000

2,500

4 st.

4,000

10,500

Viistemorrlands ..........................

4,000

2,500

4

»

4,000

10,500

Giifleborgs ...................................

4,000

2,500

4

»

4,000

10,500

Kopparbergs .................................

4,000

2,500

3

»

3,000

9,500

Värmlands ................................

4,000

2,500

4

»

4,000

10,500

Örebro......................... ...............

3,500

—

3

»

2,400

5,900

Västmanlands .............................

3,500

—

3

»

2,400

5,900

! Stockholms ...................................

3,500

—

3

»

2,400

5,900

Jönköpings....................................

3,500

—

3

»

2,400

5,900

Kronobergs ...................................

3,500

2,300

4

»

3,200

9,000

Kalmar .....................................

3,500

—

3

*

2,400

5,900

Hallands ......................................

3,500

—

3

»

2,400

5,900

Göteborgs och Bohus .....................

3,500

2,300

4

»

3,200

9,000

Alfsborgs ........................-....... ..

3,500

2,300

4

»

3,200

9,000

Skaraborgs ..................................

3,500

—

3

»

2,400

5,900

Östergötlands ..............................

3,000

—

3

»

2,400

5,400

Uppsala ......................................

3,000

—

3

»

2,400

5,400

Södermanlands ............................

3,000

—

3

»

2,400

5,400

Blekinge ......................................

3,000

—

2

»

1,600

4,600

Kristianstads .................................

3,000

—

3

»

2,400

5,400

Malmöhus ...................................

3,000

—

2

»

1,600

4,600

Summa

21 st. 78,000

8 st. 19,400

68 st. 58,200

150,600

Kommittén har vidare påpekat, hurusom de olikheter, hvilka i

detta statsförslag förekomme mellan länen såväl i fråga om tjänstemäns

och betjäntes antal som beträffande sekreterarnes löneförmåner, funne

sin naturliga förklaring i de stora skiljaktigheterna i länens ytvidd och

skogstillgångar.

Beträffande det ekonomiska underlaget för skogsvårdsstyrelserna

och deras verksamhet har kommittén anfört., att, om från statsförslagets

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kiingl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

slutsumma, 150,600 kronor, afdroges kostnaden för sekreterarnes aflöning,

73,000 kronor, hvilken kostnad statsverket skulle vidkännas,

återstode att fylla ett belopp af 77,600 kronor. Så mycket hellre kunde

man emellertid påräkna, att Riksdagen fortfarande skulle anvisa det

anslag af 50,000 kronor, som sedan 1896 årligen beviljats för befrämjande

af skogsodling å enskild mark, som genom nu ifrågasatta anordningar

den utgift å 20,000 kronor, statsverket hade att vidkännas för

aflöning åt skogsingenjörer, syntes icke vidare blifva erforderlig. Vidare

syntes det ej kunna betviflas, att icke landsting och hushållningssällskap

skulle med samma frikostighet som hittills befrämja skogsvården. Under

år 1897 anvisade de för detta ändamål tillhopa 87,840 kronor. Under

förutsättning att enahanda belopp för framtiden komme att utgå, skulle

alltså, utöfver hvad som beräknats skola åtgå till tjänstemäns och tillsyningsmäns

aflöning, en summa af 60,240 kronor årligen stå till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande. Uppenbart syntes emellertid vara, att de

stora och maktpåliggande uppgifter, som skulle anförtros åt dessa styrelser,

icke kunde fyllas, med mindre de hade att påräkna vida större inkomster.

Den lämpligaste utvägen att bereda sådana har kommittén funnit

i förut omförmälda under de senare åren upprepade gånger framställda

förslag, att trävaror vid export skulle åläggas en afgift samt de därigenom

inflytande medel användas till skogsvårdens främjande.

Enligt hvad kommittén erinrat, var ett dylikt förslag upptaget i

domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 18 februari 1895. Domänstyrelsen

anförde nämligen däri, bland annat, att en lag om förbud

mot afverkning af ungskog ej medförde några direkta åtgärder till

förbättrande af den nuvarande skötseln af enskildes skogar, om den

än hindrade deras obegränsade vanvård. De åtgärder, som från statens,

landstingens och hushållningssällskapens sida vidtagits för den enskilda

skogsvårdens främjande, hade hittills visat sig i det stora hela föga

verksamma annat än i några få län. Blefve det åter möjligt att

intressera skogsägare för skogsvården därigenom, att deras utgifter för

denna ersattes, och kunde säkerhet vinnas därför, att i sådant afseende

vidtagna åtgärder blefve verkställda på ett för ändamålet lämpligt sätt,

hvilket torde ske därigenom att arbetena utfördes under ledning och

kontroll af i saken förfarne personer, borde mycket kunna åstadkommas,

och en utväg vara funnen, som blefve för landet gagnelig. Om några

afse värda resultat skulle vinnas, erfordrades emellertid tillgång å medel

till ganska betydliga belopp. Då statsanslag utöfver de nu anvisade ej

härtill torde vara att påräkna, fann styrelsen förslaget om exportafgift å

trävaror, att användas för skogsvårdsändamål, vara förtjänt af all upp
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

märksamhet och höra tagas i allvarligt öfvervägande. Visserligen skulle

en sådan afgift i sista hand drabba skogsägaren, som nödgades underkasta

sig en mot afgiften svarande minskning i priset å försäljningsvirket; men

vid sådant förhållande läge det ej heller något oegentligt däruti, att trävaruexportafgift

måste betalas, då denna uteslutande användes till skogsägarens

eget bästa. Om därjämte för trävaruexporterande skogsägare

förbehölles rätt att, efter anmälan inom viss tid, genom arbeten å egen

skog erhålla den erlagda afgiften restituerad, med undantag af sfi stor

del, som erfordrades för administrationskostnadernas betäckande, torde

afgiften, ehuru af tvång gifven, på ett säkert sätt befrämja skogsägarens

intressen. I själfva verket skulle härigenom komma att tillämpas grundsatsen

om skogsägares skyldighet att efter utverkning sörja för återväxt

— en grundsats, hvars tillämpning i en återväxtlag ansetts vara synnerligen

svår att bringa till efterlefnad, men som i denna form vore väsentligt

lättare att genomföra. Styrelsen hemställde därför, att en exportafgift

af 10 öre för kubikmetern skulle påläggas oarbetade, sågade eller

tillhuggna trävaror. Huruvida åter trämassefabrikationen borde vidkännas

en liknande afgift i förhållande till den virkeskvantitet, som densamma

konsumerade, ansåg styrelsen tillsvidare böra lämnas oafgjordt,

då denna industrigren vore jämförelsevis ny och särskildt inom de norra

orterna behöfde vinna stadga och utveckling. De genom exportafgifterna

inflytande medel skulle användas uteslutande för sådana ändamål, som

afsåge befrämjande af enskild skogsvård. Omtanken och bestyret med

förvaltningen och användningen af dessa medel ansåg styrelsen ej kunna

uppdragas åt någon redan befintlig länsmyndighet eller korporation,

utan borde en särskild skogsvårdsnämnd, bestående af landshöfdingen

såsom ordförande samt en skogsstatstjänsteman och två af landstinget

valda personer såsom ledamöter, tillsättas i hvarje län. Trävaruexporterande

skogsägare skulle under vissa villkor äga att såsom ersättning

för de arbeten, han utfört för skogsvården, återbekomma erlagd exportafgift

intill 4/s af beloppet. I öfrigt skulle afgifterna ingå till en allmän

skogsvårdsfond, ur hvilken Kungl. Maj:t i mån af tillgång ägde att till

de skilda länen anvisa anslag till understöd för smärre skogsägares

skogsvård samt för administrationskostnadernas bestridande.

Öfver detta domänstyrelsens förslag infordrades yttranden från

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen och från landstingen. Förslaget

afstyrktes då af 15 landsting och 12 länsstyrelser. Såsom hufvudskål

för afstyrkandet anfördes, dels att exportafgiften skulle medföra omfattande

och kostsamma anordningar, och dels att det vore mindre

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

egentligt, att dessa afgifter, som inflöte hufvudsakligen från vissa län,

skulle komma skogsvården i öfriga delar af landet till godo.

Beträffande den första af dessa erinringar har kommittén anfört,

att densamma, om än icke saknande befogenhet gent emot domänstyrelsens

hemställan, icke torde kunna tillmätas någon synnerlig betydelse,

därest, på sätt kommittén föreslagit, förvaltningen af de genom

skogsvårdsafgifterna inflytande medel anförtroddes åt skogsvårdsstyrelserna,

hvilka man funnit böra inrättas, och åt hvilka viktiga uppgifter

blifvit öfverlämnade, äfven utan hänsyn till om dylika afgifter komme

att påläggas. Däremot har det synts kommittén bäst öfverensstämma

med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för

virke, afverkadt inom en ort, komme samma orts skogshushållning till

godo. Om denna grundsats genomfördes, vore det, enligt kommitténs

åsikt, ock mindre behöfligt att medgifva restitution af erlagd afgift, i

den mån densamma kunde anses motsvaras af utförda skogshushållningsarbeten.

Ty under den förutsättningen kunde man tvifvelsutan påräkna,

att den med ortens skogsförhållanden förtrogna skogsvårdsstyrelsen vid

utlämnande af bidrag till enskilde skogsägare tillsåge, att behörig hänsyn

toges, till hvad billigheten härutinnan kräfde. I öfverensstämmelse med

hvad kommittén sålunda anfört, har kommittén föreslagit, att de genom

skogsvårdsafgifterna inflytande belopp skulle fördelas emellan länen efter

den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de

skilda länen afverkad. Kommitténs förslag skiljer sig från domänstyrelsens

äfven därutinnan, att kommittén ansett afgift böra åsättas äfven

trämassa i proportion af virkesåtgången därtill, då vid trämassetillverkningen

en betydande myckenhet skog oftast i dess växtligaste ålder

förbrukas.

För att få en ungefärlig föreställning om, hvilka belopp genom

åsättande af en sådan skogsvård saf gift skulle inflyta, har kommittén

verkställt en beräkning af hvad den, tillämpad på 1896 års export af

trävaror och trämassa, skulle hafva inbringat. Beräkningen anger en

totalsumma för hela riket af omkring 688,000 kronor. Därvid har dock

utförseln från Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län m edtagits,

ehuru för de trävaror, som utfördes från sist omförmälda tre län,

skogsvårdsafgift ej skulle erläggas, hvartill komme, att råmaterialet

till en del af de trävaror, som utskeppades från Västernorrlands län,

otvifvelaktigt härstammade från de två nordligaste länen och delvis

äfven från Finland. Likaså torde icke så litet norskt virke flottas i

Tryssildsälfven och Klarälfven samt därefter förädlas vid värmländska

sågverk. För den försågade eller eljest bearbetade varan komme ifråga
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

varande afgift i allt fall att uppbäras; men det syntes böra medgifvas

exportören att därför erhålla restitution, därest han på tillfredsställande

sätt kunde visa, att virket härrörde från ort inom eller utom riket, för

hvilken föreskriften om exportafgift ej gällde.

Med ledning af de tabeller, som bifogats kommitténs betänkande,

ansåge kommittén inkomsten af exportafgiften i allt fall kunna skattas

till omkring 580,000 kronor. För att finna en pålitlig grund för fördelning

af denna afgift kunde man ej begagna sig af de jämförelsevis lätt

tillgängliga siffrorna angående trävaruutförselns belopp från de särskilda

länen af den redan antydda omständigheten, att det virke, som afverkades

inom ett län, mycket ofta hade sin naturliga utskeppningsort inom

annat län. Det kunde då sättas i fråga, att, under antagande att trävaruexporten

från de olika orterna i allmänhet vore afpassad efter ortens

skogsareal, lägga ytvidden af länens i enskild besittning befintliga skogsmark

till grund för fördelningen. Då emellertid åtskilliga omständigheter

syntes göra nyssnämnda antagande mindre sannolikt, hade kommittén

från landets mera betydande trävaruexportörer införskaffat upplysningar

angående beloppet af det virke, de utförde och de orter, från hvilka detta

virke härstammade. De uppgifter, som sålunda till kommittén inkom

mit, omfattade icke mindre än 86 procent af rikets hela trävaruexport

enligt den officiella statistiken och syntes sålunda kunna anses gifva

pålitlig upplysning om den proportion, hvari de olika länen bidroge till

rikets utförsel af skogsprodukter. Kommittén hade låtit i tabellarisk

form utarbeta dessa uppgifter, ordnade efter de olika exportdistrikten,

samt likaledes sammanfatta dem efter de olika länen och därvid fogat

beräkning, huru en fördelning af skogsvårdsafgiften, åsatt enligt de

af kommittén föreslagna grunder, skulle utfalla, dels efter länens skogsareal,

dels efter den exporterade virkesmängden. Häraf framginge,

att resultatet blifvit mycket olika, allt efter som den ena eller andra

delningsgrunden kommit till användning. Då kommittén icke kunnat

vara i tvekan om, att den senare vore principiellt riktigare, hade

kommittén ansett sig böra föreslå, att, därest den ifrågaställda skogsvårdsafgiften

blefve åsatt, de därigenom inflytande medel skulle fördelas

mellan länen enligt den proportion, som framginge af den sålunda

verkställda fördelningen efter virkesmängd. Då emellertid det

förhållande, hvari de olika länen bidroge till trävaruexporten, i framtiden

syntes komma att undergå växlingar, har kommittén föreslagit, att

detta förhållande måtte af Kungl. Maj:t fastställas att gälla för fem år

i sänder. Sistnämnda tidrymd vore vald med hänsyn därtill, att det

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

för ett sådant fastställande erforderliga statistiska material skulle kunna

hämtas ur landshöfdingarnes femårsberättelser.

Med tillämpning af den uppfattning kommittén sålunda uttalat, har

kommittén utarbetat följande författningsförslag, nämligen:

Förslag

till

Förordning angående skogsvårdsstyrelser.

§ 1.

I hvarje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse, som utgöres af

landshöfdingen såsom ordförande samt såsom ledamöter två med skogsförhållandena

i orten förtrogne män, utsedde för tre år i sänder, en af

landstinget och en af hushållningssällskapet. År län deladt i olika

landstingsområden eller finnes i länet mera än ett hushållningssällskap,

utser hvarje landsting och hvarje hushållningssällskap en ledamot.

I län, där mer än ett hushållningssällskap men allenast ett landsting

finnes, utser det sistnämnda så många ledamöter, som hushållningssällskapen

äro. Enligt samma grunder utses ledamöter af hushållningssällskap

i län, där blott ett sådant men mera än ett landsting finnas.

Suppleanter till lika antal som ledamöterne utses för samma tid och

på enahanda sätt som desse.

Vid första sammanträdet under hvart år skall skogsvårdsstyrelsen

utse en af sina ledamöter att, vid förfall för landshöfdingen, föra ordet

inom styrelsen.

Till föredragande och sekreterare i skogsvårdsstyrelsen äfvensom

att i öfrigt biträda styrelsen förordnar Kungl. Maj:t, på förslag af skogsvårdsstyrelsen,

en forstligt bildad man, som fullgjort hvad som erfordras

för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten. Denne inträder,

vid förfall för landshöfdingen, såsom tillfällig ledamot i skogsvårdsstyrelsen.

§ 2-

Ledamot i skogsvårdsstyrelsen, som tjänstgjort under tre på hvarandra

följande år, kan icke utan eget medgifvande åter i styrelsen inväljas.

I öfrigt äger icke någon rätt att utan laga skäl undandraga

sig sådant uppdrag.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

161

§ 3.

För besluts fattande fordraB, att ordföranden samt minst två ledamöter

af styrelsen äro tillstädes. Åro meningarna delade, och falla

därvid å hvardera sidan lika antal röster, gäller den mening, ordföranden

biträder.

§ 4:

Skogsvård sstyrelserna hafva till uppgift att, hvar inom sitt län,

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande

af kunskap i skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af

arbeten för skogskultur och afdikningar, tillhandahållande af skogsfrö

och plantor samt vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att befordra

nämnda ändamål;

b) hålla tillsyn öfver skötseln och vården af de enskildes skogar;

c) emottaga, ordna och sammanfatta de uppgifter, som skogsägare

äro pliktige att till styrelsen afgifva;

d) förvalta de medel, som genom skogsvårdsafgifter och genom

afgifter, som skola erläggas vid upplåtelse af afverkningsrätt, eller eljest

enligt gällande föreskrifter inflyta, äfvensom de belopp, Kungl. Maj:t,

landsting och hushållningssällskap kunna anslå till den enskilda skogsvårdens

främjande;

e) antaga och förordna samt med omhänderhafvande medel aflöna

dels för länet i dess helhet erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän

och dels för hvart och ett af de distrikt, i hvilka länet för skogsvården

kan komma att indelas, särskilde tillsyningsmän samt utfärda instruktioner

för dessa tjänstemän och tillsyningsmän.

Skogsvårdsstyrelserna hafva att vid fullgörande af sina uppgifter

ställa sig till efterrättelse det reglemente, som för enhvar af dem på

af styrelsen framställdt förslag blifvit, efter vederbörandes hörande, af

Kungl. Maj:t meddeladt. Genom detta reglemente fastställa ock det

formulär, enligt hvilket de i § 3 af lagen angående vården af enskildes

skogar omförmälda uppgifter skola vara affattade.

På skogsvård sstyrelsen ankommer att föreskrifva de villkor, under

hvilka skogsägare enligt § 4 i förordningen angående vården af enskildes

skogar eller eljest må vid skötseln af sin skog erhålla biträde af styrelsens

tjänstemän eller betjänte.

§ 5.

De under skogsvårdsstyreisens förvaltning ställda medel få ej anBih.

till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

vändas för skogar tillhörande staten eller allmänna boställen ej heller

för häradsallmänning^, s. k. besparingsskogar eller städers och allmänna

inrättningars eller stiftelsers skogar.

§ 6.

Aflöning för sekreteraren i skogsvårdsstyrelsen utgår af statsmedel.

Ledamot af skogsvårdsstyrelse och enhvar af de i § 7 här nedan

omförmälde revisorer erhålla för hvarje sammanträde ersättning af medel,

som styrelsen har under sin förvaltning, och utgår denna ersättning

enligt klass 4 i resereglementet.

§

Skogsvårdsstyrelse åligger att före mars månads utgång hvarje år

afgifva redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår;

skolande i denna redovisning ingå jämväl en kortfattad framställning

angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel. Denna

redovisning skall granskas af revisorer, utsedde en af Kungl. Maj:t och

de öfriga valde till antal och enligt de grunder, som om ledamöter i

skogsvårdsstyrelsen är föreskrifvet. Revisionsberättelsen, i hvilken skall

intagas ofvannämnda framställning angående de enskilda skogarnes tillstånd

och skötsel samt ansvarsfrihet för styrelsen till- eller afstyrkas,

skall befordras till tryckning och inom maj månads utgång utdelas i

landsting och hushållningssällskap, hvarjämte ett exemplar samtidigt

skall insändas till kungl. finansdepartementet. På landsting och hushållningssällskap

ankommer att bevilja eller vägra ansvarsfrihet för

styrelsens förvaltning under det år, revisionsberättelsen omfattar.

Förslag

till

Lag angående skogsvårdsafgifter.

§ I
För

trävaror och trämassa, som från landet utföras, erlägges såsom

skogsvårdsafgift för rundvirke, sågadt, tillhugget eller hyfladt virke,

stäfver, lådbräder och splittved samt famn- eller kastved tio öre för

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

hvarje kubikmeter fast mått, för kemiskt tillverkad torr trämassa femtio

öre för hvarje ton, för mekaniskt tillverkad torr trämassa trettio öre

för hvarje ton. För våt trämassa beräknas afgiften till hälften af nyss

angifna belopp.

§ 2.

De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan länen

efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit

inom de skilda länen afverkad.

De närmare grunder, hvarefter länen skola anses deltaga i utförseln

af trävaror och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna,

bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i sänder.

§ 3.

Skogsvårdsafgifterna skola uppbäras af vederbörande tulltjänsteman

i den ort, hvarifrån varan till utlandet skeppas, eller, där utförseln

sker å järnväg, vid gränsstationen. Afgifterna redovisas å tider, som

af kungl. tullstyrelsen bestämmas, till kungl. statskontoret, som har

att enligt de af Kungl. Maj:t bestämda grunder verkställa fördelningen

af de influtna beloppen mellan länen.

§ 4.

Denna lag gäller icke trävaror och trämassa, som utföres från Gotlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

§ 5.

För afgift, som vid utförsel från ort inom annat än sistnämnda

län erlagts för trävaror eller trämassa, bevisligt härrörande från virke,

afverkadt å ort, för hvilken denna lag ej gäller, åtnjuter exportören

restitution, på de villkor och enligt de grunder, Kungl. Maj:t föreskrifver.

Inrättandet af skogsvårdsstyrelser inom länen tillstyrkes af de

flesta länsstyrelser. Afsevärda fördelar anses nämligen vara att vinna

däraf, att bestyren med enskildes skogsvård, hvilka nu omhänderhafvas

Skogsvård»- styr etter.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

af de utaf många andra åligganden upptagna landstingen och hushållningssällskapen,

varda öfverlämnade till en kommunal förtroendenämnd,

utsedd särskilt för detta ändamål. Några länsstyrelser fästa dock vid

författningsförslagets tillstyrkande förbehåll, dels att skogsvårdslagen i

anmärkta delar förtydligas, dels att nödiga medel beredas, så att skogsvårdsstyrelsen

må kunna utöfva sin verksamhet på det af kommittén afsedda

sätt, i hvilket senare afseende en länsstyrelse ifrågasatt, huruvida

ej skogsvårdsstyrelsers inrättande borde lämnas beroende på, hvilka

belopp landsting och hushållningssällskap förklarade sig beredda att

under visst antal år ställa till en sådan styrelses förfogande.

Författningsförslaget i sin helhet afstyrkes af Uppsala länsstyrelse

af skäl, som i hufvudsak redan äro anförda.

I fråga om styrelsens sammansättning uttalas tämligen allmänt

olämpligheten af landshöfdingens själfskrifvenhet som ordförande. Skälen

härför äro hufvudsakligast, att, om ordföranden i skogsvårdsstyrelsen

och landshöfdingen vore samma person, det oegentliga förhållandet uppstode,

att han i kraft af sitt ämbete hade att behandla framställningar, i

hvilka han deltagit såsom ledamot af skogsvårdsstyrelsen; att det ej torde

vara möjligt för landshöfdingen, att utan åsidosättande af en del af sina

ämbetsplikter utöfva ordförandeskapet i skogsvårdsstyrelsen med dess

många och omfattande åligganden; samt att ej alltid kunde påräknas, att

han ägde den praktiska insikt, som för uppdraget vore en nödvändig

förutsättning. Landshöldingens själfskrifvenhet ansåges därför böra bortfalla,

och ordföranden utses af Kungl. Maj:t.

Förenämnde af Västernorrlands län och Jämtlands läns landsting

utsedde kommitterade hafva i öfver förevarande förslag afgifvet yttrande

anfört, bland annat, att det vore lämpligare, att landstinget finge utse

båda ledamöterna, än att den ene af dem skulle väljas af hushållningssällskapet,

men att, om någon valbefogenhet skulle inrymmas åt hushållningssällskapet,

den borde utöfvas af dess förvaltningsutskott, hvarigenom

valet komme att ske med större omsikt.

I fråga om ersättning åt skogsvårdsstyrelsens ledamöter anmärkes,

att såväl ordförande som ledamöter måste, för att kunna behörigen

utöfva sin verksamhet, företaga resor till olika skogstrakter, hvadan

föreskrift om ersättning för resor, som ordförande eller någon af ledamöterna

efter styrelsens uppdrag gjort för öfvervakande af skogsskötsel,

borde i förordningen inrymmas.

Vidare har erinrats, att i förordningen borde lämnas föreskrift,

dels på hvad sätt klandertalan finge föras mot skogsvårdsstyrelsens

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

förvaltning af dess penningemedel, dels huru skall förfaras, om landsting

och hushållningssällskap icke bevilja nämnda styrelse ansvarsfrihet.

Domänstyrelsen har för sin del tillstyrkt inrättande af skogsvårdsstvrelser.

Dessas uppgift och verksamhet i de län, i hvilka skogsvårdslagen

skulle tillämpas, blefve nämligen af den stora betydelse, att ett

därför särskildt afsedt organ vore påkalladt.

Styrelsen har vidare erinrat, att kommittén tänkt sig det ekonomiska

underlaget för skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet sålunda:

Statsbidrag för aflöning af sekreterare............................. 73,000 kronor.

Landstings och Imshållningssällskaps bidrag till den

enskilda skogsvårdens främjande, hvilka bidrag för

år 1901 uppgått till ........................................................... 105,150 ,,

Statsanslaget till skogsodlingens främjande å enskild

mark, för år 1902 utgörande ......................................... 70,000 „

Skogsvårdsafgifter..................................................................... 580,000 „

Summa 828,150 kronor,

hvadan och då för sekreterarnes samt öfrige tjänstemäns och biträdens

aflöningar enligt kommitténs beräkning erfordrades 150,600 kronor, ett

belopp af 677,550 kronor skulle återstå till skogsvårdsstyrelsernas

disposition i och för deras ofvan nämnda verksamhetsutöfning.

Med denna tillgång skulle, enligt domänstyrelsens åsikt, tvifvelsutan

mycket kunna uträttas till gagn för den enskilda skogsvården

inom landet. Men vissa län syntes styrelsen i förhållande till behofvet

erhålla alltför ringa del af dessa medel. Skogsvårdsafgifterna komme

nämligen att utfalla mycket ojämnt på länen, och då härtill komme,

att, enligt de för delaktighet i statsanslaget för skogsodlingens främjande

bestämda grunder, andelsbeloppet icke för något län finge öfverstiga

4,000 kronor, ställde sig förslaget relativt mycket ogynnsamt för vissa län,

exempelvis Hallands samt Göteborgs och Bohus län, hvilka, ehuru själfva

bidragande med respektive 11,000 kronor och 20,000 kronor, skulle

åtnjuta af skogsodlingsanslaget endast 4,000 kronor hvartdera och i

skogsvårdsafgifter respektive 1,747 kronor och 499 kronor. Det anmärkta

förhållandet måste verka dessmer ogynnsamt, som just i nämnda län

de i kommitténs betänkande omförmälda, af ålder kala marker uppginge

till betydande arealer, nämligen i Hallands län 185,000 hektar

och i Göteborgs och Bohus län 100,000 hektar. Någon ökning af och

jämkning i fördelningen af de utaf kommittén beräknade tillgångarna

har därför synts styrelsen vara erforderlig.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Vidare har domänstyrelsen angående de af kommittén i förslaget

intagna särskilda bestämmelser anfört följande.

§ I
Beträffande

skogsvårdsstyrelsens sammansättning biträdde styrelsen,

hvad länsstyrelserna mot landshöfdingens själfskrifvenhet såsom ordförande

anfört, och ansåge styrelsen, att denne borde af Kungl. Maj:t

förordnas, och att förordnandet borde omfatta en tid af 5 år i sänder.

Skulle denna ändring godkännas, hvarigenom det kunde förväntas, att

ordföranden blefve i tillfälle taga verksam ledning af och del uti skogsvårdsstyrelsens

arbeten, syntes det styrelsen vara mindre behöfligt,

att föredraganden och sekreteraren förordnades af Kungl. Maj:t, ehuru

aflöningen utginge af statsmedel. Ur organisationssynpunkt syntes det

ock lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen i egenskap af förtroendenämnd

själf finge utse sin sekreterare och föredragande, i synnerhet som

grunderna för styrelsens verksamhetsutöfning genom reglemente af

Kungl. Maj:t närmare bestämdes. För samarbetet inom styrelsen syntes

en sådan anordning alltid blifva till fördel. Sekreteraren borde dock

förordnas på viss tid, minst två år.

§ 2-

Då det icke synts styrelsen vara lämpigt, att ledamöter i en förtroendenämnd

tvingades att däri ingå, borde §:n uteslutas.

§ 4.

Det belopp, 73,000 kronor, som enligt kommitténs utredning för

sekreterares och föredragandes aflöningar fordrades, toges för detta

ändamål enligt styrelsens mening till fullo i anspråk, i synnerhet då i

betraktande toges, att nämnde tjänstemän, därest deras verksamhet skulle

blifva af fullt gagn, måste i orterna företaga resor, för hvilka kostnaden

borde ersättas. Arbetena inom de särskilda länen komme helt

säkert att ställa sig olika till omfattning och beskaffenhet, likasom

aflöningen till sekreterare i följd häraf icke lämpligen på förhand syntes

kunna fastslås, hvarför det härför afsedda statsmedelsbeloppet borde

ställas till Kungl. Maj:ts disposition för fördelning på länens skogsvårdsstyrelser

efter dessas större eller mindre behof däraf.

Beträffande det för skogsodlingens främjande beviljade extra an
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

slag, som för år 1902 utginge med 70,000 kronor, syntes böra framhållas,

att detta anslag måste ökas, helst länens egna bidrag till

den enskilda skogsvårdens främjande uppginge under år 1902 till

105,150 kronor. Med hänsyn härtill och i betraktande af den stora

betydelse, åtgärder till höjande af den enskilda skogsvården måste äga

för hela landet, funnes enligt styrelsen uppfattning fullgiltiga skäl för

statsanslagets höjande till åtminstone 100,000 kronor, i all synnerhet

som den utgift af 20,000 kronor, statsverket nu hade att vidkännas för

aflöning af skogsingenjörer till enskilde skogsägares tjänst, ej vidare

blefve erforderlig, så framt nämligen kommitténs förslag till lösning af

frågan om den enskilda skogsvården i hufvudsak vunne godkännande.

Borttoges därjämte det vid statsanslaget nu fästade villkor, att bidrag

icke åt något län finge utgå med högre belopp än 4,000 kronor, och

erhölle vederbörande län andel af detta statsanslag i förhållande till

respektive landstings och hushållningssällskaps bidrag, skulle de af

styrelsen framhållna olägenheterna kunna afhjälpas och det ekonomiska

underlaget för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet till fromma för enskildes

skogsvård anses betryggadt. Det syntes nämligen ej kunna betviflas, att,

hvad landstingen och hushållningssällskapen beträffade, dessa korporationer

skulle å sin sida fortfarande med samma frikostighet som hittills

befrämja skogsvården åtminstone i de län, där skogsvårdsafgifter

endast till mindre belopp kunde påräknas.

§ 6.

På sätt en länsstyrelse framhållit, borde ordföranden och ledamöterna,

när någon af dem utaf styrelsen förordnades att företaga för

styrelsens ämbetsutöfning nödig ansedd resa inom länet, åtnjuta ersättning,

hvilken, liksom för hvarje sammanträde, syntes böra utgå enligt

klass 3 i gällande resereglemente.

§ 7.

Redovisningstiden syntes böra framflyttas en månad, hvarjämte

till denna § syntes böra fogas föreskrift därom, att en hvar ledamot i

skogsvårdsstyrelsen ansvarade gemensamt med de öfriga för de medel,

styrelsen hade under sin förvaltning, samt att denna ansvarighet fortfore,

till dess förvaltningen blifvit antingen af landstinget eller, om

klander anställdes, af vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess

ett år efter räkenskapernas aflämnande förflutit, utan att klander i laga

ordning blifvit anställdt.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Skogsvårdsaf

g tf ler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Hvad domänstyrelsen sålunda beträffande förevarande förslag anfört,

finner jag mig kunna i allo biträda, hvarjemte jag finner omförmälda

af Västernorrlands läns och Jämtlands läns landstings kommitterade

mot förslaget framställda erinring så till vida vara förtjänt att tagas

i beaktande, att utseendet af en af skogsvårdsstyrelsens ledamöter

lämpliga synes kunna öfverlämnas åt vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott i stället för åt själfva hushållningssällskapet.

Då af förut anförda skäl 2 § i det till högsta domstolen remitterade,

af kommittén uppgjorda förslag till lag angående vården af enskildes

skogar ansetts icke böra i samma lag upptagas, synes en däremot

svarande bestämmelse lämpligen böra i det nu föreliggande

författningsförslaget införas.

Enär bidrag till skogsvårdsstyrelserna torde komma att utgå ej

blott från landstingen utan äfven från hushållningssällskapen, livilka

ock skulle, enligt hvad jag nu ifrågasatt, genom sina förvaltningsutskott

utse såväl en af skogsvårdsstyrelsernas ledamöter som ock en af de revisorer,

livilka skulle hafva att granska styrelsernas förvaltning, synes

det mig vara lämpligt, att revisionsberättelserna jämte de framställningar

angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel, som skulle

vidfogas samma berättelser, komme att utdelas ej blott bland iandstingets

ledamöter utan äfven bland ledamöterne i vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, samt att det skalle ankomma såväl på hushållningssällskapet

som på landstinget att bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelse

ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år,

revisionsb erättelsen omfattade.

Kommitténs förslag angående skogsvårdsafgifter har tillstyrkts af

länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Jönköpings,

Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län;

och har därvid uttalats, att de, som afverkade och utförde ett ofta under

flera generationer samladt skogskapital, borde i första rummet kännas

pliktiga att lämna medel till bestridande af kostnaden för de åtgärder, som

funnes erforderliga för skogsåterväxten, samt att den af kommittén föreslagna

afgiften icke vore betungande för trävarurörelsen. Åt bemälde

länsstyrelser hafva dock länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands

län ifrågasatt, huruvida ej större ^exporterande skogsägare, hvilka uppgåfves

i allmänhet på tillfredsställande sätt sörja för skogens återväxt,

borde efter skogsvårdsstyrelsens pröfning eller bedömande befrias från

afgiften; och hafva Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

länsstyrelser, då den af kommittén föreslagna afgiften möjligen kunde

blifva väl kännbar för mindre sågverksägare eller idkare af trämassetillverkning

i mindre skala, satt i fråga, om ej åtminstone till en början afgiften

borde nedsättas till hälften, hvarjämte de två sistnämnda länsstyrelserna

ansett, att skogsvårdsafgifterna inom deras län borde användas till

aflöning åt den under skogsvårdsstyrelsen ställda personal, hvilken under

förutsättning, att eu dimensionslag i dessa län infördes, finge till åliggande

dels att förrätta nödiga utsyningar och lämna biträde vid skogsskötsel^

dels ock att undervisa landets befolkning i rationell och praktisk

skogsvård. Västernorrlands länsstyrelse anmärker därjämte, att

föreskrift i lagförslaget saknades, huru det skulle förfaras med exportafgifterna

för virke, som erhållits ur råvara från de närgränsande

länen, eller för sådana sågade trävaror, som hämtats från andra orter,

äfvensom huru borde förfaras, då i Västernorrlands län afverkadt virke

förädlades i Västerbottens län och därifrån exporterades.

Göteborgs och Bohus länsstyrelse har beträffande afgifternas fördelning

uttalat sig för arealen såsom delningsgrund, enär i sådant fall

äfven sådana län, från hvilka exporten vore ringa, kunde erhålla ett

verksamt bidrag till främjande af sin skogsvård, livilket vore enligt

länsstyrelsens mening desto mera önskvärdt, som behof af bidrag till

skogsodlingsarbeten vore större i ett skogfattigt län än i andra, där

skogstillgången vore riklig. Länsstyrelsen framhåller tillika, att kommitténs

utredning om afgifternas fördelning på länen dessutom ej

vore sådan, att den kunde anses som en fullt tillförlitlig grund för

denna fördelning.

Utom förenämnda länsstyrelser har äfven Skaraborgs länsstyrelse

uttalat sig för skogsvårdsafgiftens utgående, ehuru under en annan form.

Det berättigade i grundsatsen, att den, som afverkade skog, borde vidkännas

särskild afgift för tillvägabringande af medel, erforderliga för

skogsåterväxts främjande, vore ostridigt, men däraf följde ej, enligt

länsstyrelsens åsikt, att just trävaruexporten skulle betungas. Skogsafverkningen

vore väl en nödig förutsättning för exportrörelsen, men

denna vore likväl en sjelfständig verksamhet för sig, som icke ens i det

fall, att afverkningar bedrefves af samma rättssubjekt, kunde anses

därmed i alla delar sammanfalla. Med hänsyn härtill och under förutsättning

att de för berörda särdeles behjärtansvärda ändamål erforderliga

medel icke kunde genom direkt statsanslag erhållas, utan måste

genom särskild beskattning uttagas, ifrågasätter samma länsstyrelse,

huruvida ej den erforderliga afgiften borde utgå för all verklig inkomst

af skogsafverkning utöfver husbehof å egen eller annans mark, efter

Bih. till Iliksd. Prof. 11403. 1 Sand. 1 Afd. 31 Höft. 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 46.

uppskattning i samma ordning som beviliningstaxeringen och med

tillämpning jämväl i öfrigt af gällande bevillningsförordnings föreskrifter.

Härigenom blefve ock afgifterna för hvarje län noggrannt

bestämda. Stockholms länsstyrelse uttalar tveksamhet rörande kommitténs

förslag, och Hallands länsstyrelse framhåller, huruvida ej en ökad pålaga

för skogsägaren och därigenom orsakad minskning i skogarnes för

närvarande ringa afkastning borde undvikas, såsom ägnad att motverka

en förbättrad skogsvård, som ju vore beroende af just afkastningens

ökning, med hänsyn hvartill sistnämnda länsstyrelse förklarat sig obenägen

tillstyrka förslaget. Hufvudsakligen ur samma synpunkt afstyrka

Kristianstads och Malmöhus länsstyrelser förslaget, under erinran att

hvarken länsstyrelsernas femårsberättelser eller annan tillgänglig statistik

torde innefatta tillfredsställande ledning för bestämmande af grunder

för fördelningen, som följaktligen icke enligt nämnda länsstyrelsers

åsikt kunde på rättvist sätt utföras. Ålfsborgs länsstyrelse anser

den nya beskattningsform, förslaget innefattar, vara olämplig och håller

före, att då de nu ifrågavarande lagarna hafva sin grund i statens

omsorg om det allmännas bästa, kostnaderna för dessa lagars handhafvande

och för tillsyn öfver deras efterlefnad böra bestridas af det

allmänna, staten och landstingen. Uppsala länsstyrelse afstyrker ock

förslaget, ehuru på den grund, att afgiften vore betungande och ojämnt

eller orättvist verkande på olika slag af trävaruindustrier, och att de

stora sågverksägarne, hvilka i de flesta fall vore ägare af vidsträckta

skogar, i allmänhet väl skötte desamma.

Enligt de yttranden, som afgifvits i ämnet af förenämnde kommitterade

för landstingen i Västernorrlands och Jämtlands län, hafva

dessa kommittérade beträffande skogsvårdsafgifterna tänkt sig, att sådana

borde erläggas för virke, som inom dessa län afverkades för annat ändamål

än husbehof, samt att afgifterna för virke, som flottades, såsom sågtimmer

m. m., skulle utgå efter timrets olika dimensioner och för annat

virke efter viss afgift för kubikmeter fast mått. Till skogsvårdsstyrelserna

skulle ingifvas uppgift å allt virke, som vid såg eller fabrik användes,

men ej i allmän flottled framfördes.

Domänstyrelsen har, under erinran att styrelsen, på sätt förut omförmälts,

år 1895 framlagt förslag till exportafgift å trävaror i syfte att

därigenom bereda för den enskilda skogsvårdens främjande erforderliga

medel, anfört, att i de delar, i hvilka kommitténs förslag skilde sig från

styrelsens, styrelsen ej hade något att erinra, hvadan styrelsen, i hufvudsak,

på det lifligaste förordade kommitténs förslag, såsom varande

den lämpligaste utvägen att bereda skogsvårdsstyrelserna de medel,

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

som vore ett oeftergiflig^ villkor för, att detta organ för det kommunala

arbetet i den enskilda skogshushållningens intresse skulle blifva i

tillfälle att fylla de stora och maktpåliggande uppgifter, hvilka enligt förslaget

vore åt detsamma anförtrodda.

Styrelsen ansåge visserligen denna fråga, på sätt Skaraborgs och

Ålfsborgs länsstyrelser antydt, lättast kunna lösas genom ett direkt

statsanslag, men då styrelsen icke vågade antaga, att, utöfver det af

kommittén redan föreslagna, utsikt förefunnes för ett ytterligare sådant

af den storlek, som för ändamålet erfordrades, ansåge styrelsen nödvändigt,

att annan utväg härför bereddes.

Den af Skaraborgs länsstyrelse ifrågasatta, att lägga afgift å all

inkomst af skogsafverkning utöfver husbehof efter uppskattning i samma

ordning som för bevillningstaxeringen och med tillämpning jämväl i

öfrigt af gällande bevillningsförordnings föreskrifter, tedde sig onekligen

ur teoretisk synpunkt ganska tilltalande, men saknade enligt styrelsens

uppfattning afl möjlighet att i praktiken kunna omsättas på sådant

sätt, att ändamålet med beskattningen vunnes. Endast obetydliga belopp

syntes nämligen härigenom komma att inflyta. Det sätt, kommitterade

för Jämtlands och Yästernorrlands läns landsting föreslagit för

skogsvårdsafgifternas utgående inom sagda län, syntes styrelsen åter vara

väl mycket inveckladt och i saknad af den säkra kontroll i det hela,

som läge i tullverkets exportuppgifter, hvilka utgjorde grunden för

kommitténs förslag. Ehuruväl måhända för de nämnda länen i vissa

delar lämpligt, vore landstingskommitterades förslag beträffande de öfriga

länen, i synnerhet de icke norrländska, omöjligt att genomföra.

Då numera träförädlingsverkens sträfvanden allt mer ginge ut på att

för sina tillverkningar hufvudsakligen hafva egna skogar att tillgå, stode

utverkning och export i så nära samband, att det ej, såsom anmärkt

blifvit, kunde anses ligga något oegentligt däri, att trävaruexporten

pålades en afgift i skogsvårdsändamål. Ej heller kunde beloppet af

den föreslagna afgiften, i betraktande af den ringa betydelse den ägde

i förhållande till en trävarurörelses ekonomi i det hela, vara betungande,

och af samma skäl insåges lätt, att denna afgift icke kunde, såsom ock

blifvit anmärkt, komma att utöfva någon som hälst afsevärd verkan på

skogsvärdet eller såmedelst något ogynnsamt inflytande på intresset för

skogsvården inom landet.

Exportafgift å trävaror vore ej häller någon nyhet. I Finland

hade sådan redan länge varit använd. Den utginge därstädes nu med

45 penni per kubikmeter för bjälkar, timmer, sparrar, spiror och annat

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

minst två meter långt, gröfre tall- och granvirke. För sågade trävaror

erlades afgiften i allmänhet med 20 penni för kubikmeter. Några olägenheter

häraf för trävarurörelsen hade ej försports.

På grund af hvad sålunda anförts, har styrelsen tillstyrkt, att 1 §

af lagförslaget måtte vinna godkännande.

Beträffande den i 2 § föreslagna fördelning länen emellan af de

genom skogsvårdsafgifter inflytande medel, ansåge styrelsen kommittén

hafva anfört giltiga skäl för virkesmängden såsom delningsgrund, då

därigenom de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt inom

en ort, komme samma orts skogshushållning till godo. Det kunde ju

ej bestridas, att det måste vara ett stort intresse för landets invånare,

att skogshushållningen å den ort, de bebodde, vidmakthölles.

Väl mötte vid den nämnda delningsgrundens tillämpning vissa

svårigheter, men styrelsen kunde ej finna, att de vore oöfvervinnliga.

Vid granskning af de båda tabeller, hvilka läge till grund för kommitténs

fördelningsförslag, framginge, att de i den ena af dessa tabeller intagna

uppgifter icke omfattade Kopparbergs län och de norrländska länen. Med

hänsyn härtill syntes det tveksamt, på hvad sätt de för nämnda län beräknade

virkesmängder och exportafgifter erhållits. Styrelsen hade

därför begärt upplysningar i berörda afseende och därvid inhämtat,

att följande förfaringssätt användts. Uppgifter om det virke, som framflottats

i allmänna flottleder, hade af kommittén infordrats och för de

orter, de afsett, lagts till grund för fördelningen. För Gäfleborgs län

hade bekommits uppgifter från trävaruexportörerna. Härigenom hade,

då man kände exportens summa från hamnar, hvilka mottagit virket

från Gäfleborgs, Kopparbergs och delvis Jämtlands län, virkesbeloppet

kunnat beräknas först för Gäfleborgs flin och sedan för Kopparbergs

län genom tillägg för detta senare län af det virke, som enligt från

trävaruexportörerna bekommen uppgift gått söderut. I fråga om den

del af Jämtlands läns virke, som gått till hamnar i Gäfleborgs län, hade

detta virkesbelopp utrönts, sedan virkeskvantiteten från sistnämnda

län frånräknats exportsumman från hamnarna i samma län. Vid angifvandet

af virkesmängden för Västernorrlands län hade I. Flodströms

statistiska arbete gifvit ledning och till Jämtlands län hade hänförts den

öfriga delen af exporten, som gått öfver Västernorrland, med tillägg

af det, som gått på järnväg till Trondhjem, hvarom järnvägsstyrelsen

lämnat uppgift.

Häraf framginge, att de af kommittén för de ifrågavarande länen

angifna siffror visserligen vore approximativa, hvilket ock syntes vara

förhållandet med uppgifterna för de öfriga länen, men de syntes likväl

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

kunna anses lämna en tillräckligt pålitlig upplysning om den proportion,

hvari de olika länen bidroge till rikets utförsel af skogsprodukter.

Det anförda ådagalade emellertid, att vissa svårigheter mötte för

nämnda fördelning; och då, på sätt kommittén anmärkt, det förhållande,

hvari de olika länen bidroge till trävaruexporten, i framtiden antagligen

komme att undergå växlingar, och det i anledning häraf varit

nödigt införa bestämmelse i lagen därom, att detta förhållande skulle

af Kung! Maj:t fastställas att gälla för fem år i sänder, syntes för

denna sistnämnda åtgärds underlättande vara önskvärdt, att trävaruexportörerna

för hvart femte år till vederbörande länsstyrelser inkomme

med uppgift om beloppet af det virke, de utförde, och de orter, från

hvilka detta virke härstammade. Styrelsen ansåge därför, att föreskrift

borde i lagen införas om skyldighet för hvarje trävaruexporter i berörda

afseende. :

Det hade anmärkts, att föreskrift borde meddelas, huru ifråga om

skogsvårdsafgifts erläggande borde förfaras i sådant fall, att virke, afverkadt

i Västernorrlands län, fördes till Västerbottens län och därifrån

skeppades. Anmärkningen afsåge synbarligen det förhållande, att vid

ett i Västerbottens län beläget större sågverk sågades och skeppades

ej obetydlig mängd virke, hvartill råämnet hämtats från Västernorrlands

län, och att detta virke därigenom skulle undgå exportafgift. En dylik

oegentlighet, som ju möjligen kunde förekomma äfven å andra orter,

syntes emellertid kunna förekommas, om till den föreslagna föreskriften

om skyldighet för trävaruexportör att ingifva uppgift i angifvet syfte,

gjordes det tillägg, att den, som från län, å hvilket lagen ägde tilllämpning,

hämtade virke till export eller till varutillverkning för export

från hamn eller järnvägsstation, belägen i län, som icke hörde till

lagens tillämpningsområde, skulle vara skyldig ingifva uppgift å virket

till länsstyrelsen i det län, hvarifrån virket hämtats.

Vidkommande slutligen bestämmelserna i 4 och 5 §§ af lagförslaget,

delade styrelsen kommitténs uppfattning, att skogsvårdsafgift icke

borde erläggas för de trävaror, som utfördes från Gotlands, Västerbottens

ocli Norrbottens län, där särskilda skogslagar vore gällande, därvid

emellertid vore att erinra, att undantaget äfven borde gälla Särna socken

i Kopparbergs län, i h vilket afseende § 4 syntes böra ändras. Likaså

bilrädde styrelsen kommitténs förslag, att exportören borde erhålla restitution

i fråga om de utgifter, som erlagts för skogsprodukter, bevisligen

härstammande från ort, för hvilken lagen icke gällde. Bevisningen

i detta fall ansåge styrelsen höra anses nöjaktig, då saken genom

utdrag ur exportörens räkenskaper eller böcker styrktes.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

I öfrigt, anslutande mig till hvad domänstyrelsen sålunda anfört,

finner jag ej, att tillräckligt talande skäl framdragits för att frångå

det af styrelsen år 1895 framställda förslaget därom, att skogsvårdsafgifterna

skulle ingå till en allmän skogsvårdsfond, ur hvilken Kungl.

Maj:t skulle äga att i mån af tillgång efter pröfning af förefintliga

behof anvisa medel för den enskilda skogsvårdens främjande inom

de skilda länen, såsom för närvarande är förhållandet med anslaget

för skogsodlingens främjande. Säkerligen komme vid utdelning af

medel från denna fond, hvilken dock skulle vara afsedd för främjande

af den enskilda skogshushållningen endast inom de län, från hvilka

afgifterna influtit, att städse fästas tillbörlig vikt vid det förhållande,

att afgifterna med väsentligen olika belopp influtit från de särskilda

länen. Då gifvetvis skogsvårdsstyrelsernas yttranden skirlie inhämtas,

innan utdelning af medel från fonden skedde, komme tvifvelsutan äfven

att tagas behörig hänsyn till hvad billigheten ansåges kräfva vid utlämnande

af bidrag till enskilde skogsägare, hvilka efter verkställd afverkning

å sina skogsmarker utfört för skogens återväxt erforderliga åtgärder.

Vid sådant förhållande synes det mig ej heller nödigt att

meddela särskilda föreskrifter beträffande restitution af erlagda afgifter,

i den mån desamma skulle kunna anses motsvaras af utförda skogshushållningsarbeten.

En fördelning mellan länen af inflytande skogsvårdsafgifter efter

den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit

inom de skilda länen afverkad, skulle, såsom äfven domänstyrelsen

framhållit, utfalla mycket ojämnt med hänsyn till det behof af bidrag

för skogsvårdsändamål, som inom länen förefinnes. Äfven om detta

missförhållande skulle i viss mån afhjälpas genom den af styrelsen

föreslagna ökning af och jämkning i fördelningen af de bidrag, staten

komme att till den enskilda skogsvårdens främjande lämna, synes det

mig dock från synpunkten af tillgodoseendet af skogshushållningen för

landet i dess helhet icke vara lämpligt att såsom en oeftergiflig grundsats

fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt å

en ort., ovillkorligen skulle komma samma orts skogshushållning till godo.

Därest sålunda skogsvårdsafgifternas fördelning ej ovillkorligen

skulle bestämmas efter den inom hvarje län för tillverkning af utförda

varor afverkade virkesmängd, skulle fastställande för viss tid af de

närmare grunderna för fördelningen ej ifrågakomma och särskilda föreskrifter

om skyldighet för trävaruexporterna att lämna uppgifter om

beloppet af det virke, de utföra, och de orter, från hvilka det härstammar,

ej heller blifva erforderliga. Däremot torde väl föreskrifter

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:l8 Nåd. Proposition N:o 46. 175

blifva nödiga för astadkoinuiande af tillbörlig kontroll däröfver, att

skogsvårdsavgift kommer att erläggas för virke, som å ort, där lagen

angående vården af enskildes skogar äger tillämpning, afverkas för''export

eller för varutillverkning för export från hamn eller järnvägsstation

å ort, som icke hör till lagens tillämpningsområde, men synas dessa

föreskrifter ej böra intagas i förevarande författning — om än förslagets

bestämmelser angående skogsvårdsafgifts erläggande för dylikt virke

torde höra något förtydligas — utan lämpligen kunna af Kungl. Maj:t

meddelas i sammanhang med de öfriga bestämmelser rörande sättet för

skogsvårdsafgifternas uttagande, som i hvarje fall blifva erforderliga,

Med de af mig i nu angifna afseenden förordade ändringar synes mig

det af kommittén uppgjorda förslaget till lag angående skogsvårdsafgifter

böra vinna godkännande.

Beloppet af den fond, som sålunda årligen skulle mellan skogsvårdsstyrelserna

fördelas, skulle enligt förenämnda af kommittén gjorda

beräkningar uppgå till sammanlagdt omkring ...... kronor 580,000: _

Under förutsättning att det för närvarande med

70,000 kronor utgående anslaget till skogsodlingens befrämjande

höjes till 100,000 kronor, skulle vidare stå till

Kungl. Maj:ts disposition för fördelning emellan skogsvårdsstyrelserna

i män af behof:

dels sistnämnda belopp .......................... kronor 100,000: —

dels ock till aflönande af sekreterare

hos skogsvårdsstyrelserna beräknade „ 73,000: — 173 QOO-_

Sammanlagdt skulle således skogsvårdsstyrelserna

för fyllande af de dem åliggande uppgifter

årligen få af Kungl. Maj:t sig anvisadt ett belopp af kronor 753,000:_

Vederbörande landstings- och hushållningssällskaps

bidrag till den enskilda skogsvårdens främjande,

hvilka bidrag upptagits af kommittén till de

för år 1897 af bemälda korporationer för ändamålet

anvisade belopp, tillhopa 87,840 kronor, och af domänstyrelsen

till 105,150 kronor, hvartill länens

bidrag för ändamålet år 1901 uppgått, hafva år

1902 utgått med 107,450 kronor och utgöra för innevarande

år 108,850 kronor.

Under de senaste åren har sålunda en stadigt

fortgående ökning af landstingens och hushållnings
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kuiiffl: Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sällskapens bidrag- för ifrågavarande ändamål ägt

rum, och då, såsom ock kommittén anfört, det icke

lärer kunna betviflas, att icke bemäld a korporationer

fortfarande skola låta sig angeläget vara att, så

vidt på dem ankommer, söka främja den enskilda

skogsvården hvar inom sin ort, synas de bidrag,

skogsvårdsstyrelserna kunna från landsting och hushållningssällskap

påräkna, kunna för framtiden antagas

komma att åtminstone icke understiga sistnämnda

belopp................................................................... kronor 108,850: —

De medel, som årligen komme att ställas till

Bkogsvårdsstyrelsens förfogande, skulle således kunna

beräknas till sammanlagdt ............................................. kronor 861,850 —•

Om härifrån dragas

dels sekreterarnes aflöningar tillhopa...... kronor 73,000: —

dels ock af kommittén till aflöning åt

skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän och

tillsyningsman beräknade..................... ,, 77,600: — 150,600: —

skulle årligen stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande

för fyllande af dem anförtrodda uppgifter

ett belopp af .................................................................. kronor 711,250: —

eller i rundt tal ................................................................. kronor 700,000: —

Visserligen skulle, enligt hvad förut angifvits, af detta belopp en

del komma att tagas i anspråk till ersättningar åt skogsvårdsstyrelsernas

ledamöter äfvensom åt de revisorer, livilka årligen skulle granska

skogsvårdsstyrelsernas förvaltning, hvar] ände äfven, då sekreterarne

skulle själfva vidkännas kostnaden för sina tjänsteresor, det torde å

vissa orter blifva nödigt att öka deras aflöningar utöfver det till utgående

af statsmedel nu ifrågasatta beloppet, 73,000 kronor, men lärer

i allt fall den del af de till skogsvårdsstyrelsernas disposition stående

medel, som till dessa administrationskostnader komme att åtgå, icke

blifva synnerligen betydande.

Före genomförandet af den skogslagstiftning angående den enskilda

skogsvården, som nu i sina hufvuddrag af mig angifvits, blifva

åtskilliga administrativa åtgärder erforderliga, hvilka icke kunna under

loppet af innevarande år medhinnas. Visserligen kunna under loppet af

detta år skogsvårdsstyrelsernas ledamöter utses såväl af Kungl. Maj:t

och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott som äfven

af de instundande höst sammanträdande landsting, hvilka skulle hafva

att utse sådana ledamöter. Likaledes kunna de sålunda utsedda stv
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

relser antaga sekreterare till sitt biträde för uppgörande af de förslag

till reglementen, genom livilka styrelsernas blifvande verksamhet skulle

närmare regleras. Men svårligen torde dessa förslag, vid livilkas upprättande

behörig hänsyn skulle tagas till de stora skiljaktigheter, som

förekomma mellan de olika orternas skogsförhållanden, kunna hinna

uppgöras redan under loppet af detta år. Och då i allt fall, på sätt

såväl kommittén som domänstyrelsen ansett nödigt, landstingens och

hushållningssällskapens yttranden öfver de af skogsvårdsstyrelserna

uppgjorda reglementsförslagen skulle inhämtas, innan desamma af

Kung!. Maj:t företoges till pröfning, skulle stadfästelse å samma förslag

ej kunna meddelas förrän efter landstingens sammanträden under

hösten 1904. Härtill kommer därjämte, att det torde vara tvifvel underkastadt,

huruvida de för skogsvårdsafgifternas uppbärande och redovisande

nödiga auordningar kunna redan under innevarande år hinna

genomföras. Vid sådant förhållande lärer det icke kunna ifrågasättas

att söka bringa nu ifrågavarande lagstiftning i .tillämpning redan från

och med nästkommande år, utan måste därmed anstå till år 1905, huru

önskligt det från skogshushållningens synpunkt vore, att samma lagstiftning

redan vid 1904 års början kunde träda i kraft. Någon framställning

till Riksdagen om beviljande af anslag för ifrågavarande

ändamål för år 1904 är således nu icke erforderlig, utan torde de medel,

som blifva af nöden till bestridande af skogsvårdsstyrelsernas nyss

berörda förberedande åtgärder samt till godtgörelse åt deras sekreterare

eller de biträden de eljest därvid kunde behöfva anlita, böra af Kungl.

Maj:t förskjutas af under händer varande medel för att framdeles hos Riksdagen

anmälas till ersättande.

I visst sammanhang med de nu genomgångna författningsförslagen

angående den enskilda skogsvården står det af kommittén uppgjorda

förslaget till lag angående skyldighet för skogsägare att vid upplåtelse

af rätt till skogsafverkning nedsätta visst penningbelopp. Kommittén

har nämligen af anförda skäl ansett det böra åläggas skogsägare, som

till annan person upplåter afverkningsrätt å sin skog, att, såsom säkerhet

för de utgifter, som därigenom kunna tillskyndas länets skogsvårdsväsende,

hos skogsvårdsstyrelsen nedsätta ett penningbelopp, motsvarande

en tiondedel af den köpeskilling, han betingat sig för upplåtelsen,

dock minst 10 kronor för hvarje hektar af det område, som aftalet afser.

Om, efter det 15 år förflutit, från det penningarna blefvo nedsatta, den

mark upplåtelsen afsåg befunnes försedd med nöjaktig återväxt, utan

att skogsvårdsstyrelsen behöft ingripa, skulle jordägaren eller hans rättsinuehafvare

vara berättigad att återfå det nedsatta beloppet med uppBih.

till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 23

Förslaget till

lag ang. nedsättande

af

visst belopp

vid upplåtelse

af skogsafverkning

sr ätt.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 46.

lupen ränta. Där den upplåtna afverkningsrätten omfattade blott viss

gröfre dimension, har kommittén ansett dels kostnaderna, som kunde

förutses för skogsmarkens efterföljande behandling, vara mindre, dels

den återstående virkesmassan utgöra en tillräcklig tillgång, för att

någon förlust för skogsvårdsstyrelsen icke skulle vara att befara, och

för den skull funnit skogsägaren kunna befrias från den föreslagna

nedsättningsskyldigheten. I öfverensstämmelse härmed är kommitténs

författningsförslag i ämnet uppgjordt.

Detta förslag har af flere länsstyrelser afstyrkts eller mottagits

med mycken tveksamhet beträffande dess behöflighet och lämplighet.

Af dessa länsstyrelser har anförts hufvudsakligen, att, om en lag

angående vården af enskildes skogar förefinnes, det ifrågavarande lagförslaget

vore öfverflödigt. Den omständigheten, att en skog upplätes

på afverkningsrätt, kunde naturligtvis icke för afverkningsrättsinnehafvaren

medföra större rättigheter, än lag stadgade, och lika litet kunde

gällande lagar upphäfvas genom en upplåtelse af afverkningsrätt. Dessutom

innebure förslaget ett alltför våldsamt ingripande i den enskilde

fastighetsägarens rätt att disponera öfver inkomsten af sin fastighet.

Sträfvan att undandraga sig den i lagförslaget föreskrifna nedsättningen

skulle gifva anledning till en mängd skenaftal och biöfverenskommelser,

afsedda att föra tillsyningsmännen bakom ljuset.

Afsåge afverkningsupplåtelsen ett större parti timmerskog och

nedsättningen följaktligen koinme att uppgå till ett betydande belopp,

kunde lagen kringgås därigenom, att hela egendomen försåldes och

efter afverkningstidens slut återköptes af förre ägaren, hvilket förfaringssätt,

oaktadt lagfartskostnaderna, blefve billigare än nedsättning af eu

tiondedel af köpeskillingen. Ofta förekomme dessutom, att betalning

för afverkningsrätts upplåtande vore utsatt att erläggas i skilda terminer

under afverkningstidens fortgång, hvarför nedsättning, innan utverkning

Ange äga rum, af V10 af hvad som för afverkningsrätten betingats,

blefve betungande. De belopp, som härigenom kunde komma att nedsättas

hos skogsvårdsstyrelse för att af denna under längre tid förvaltas

och därigenom undandroges skogsrörelsen, kunde blifva ganska betydande,

hvarigenom den allmänna rörelsen skulle hämmas och skogsvårdsstyrelsen

betungas med en vidlyftig penningförvaltning. Vidare

saknades bestämmelser om, hvem som ägde åtala förbrytelser mot

lagen, och huru böter skulle fördelas.

I öfrigt har äfven från flere andra länsstyrelser framhållits, att

värdet af skogen på en hektar vore mycket olika, från helt obetydliga

belopp ända till 2,000 kronor, hvarför grunden för nedsättningen icke

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

vore rättvis. Ett visst belopp, 15 till 20 kronor för hektar, vore visserligen

en lämpligare grund, men för tillämpningen af en sådan erfordrades

exakt kännedom om skogens areal, hvilken i många fall icke utan

särskild uppmätning kunde vinnas.

Domänstyrelsen har beträffande nu ifråvarande lagförslag anfört,

att när jordägare åt annan person uppläte rätt att under längre tid

bedrifva afverkning å skogen, detta förfarande visat sig medföra särskilda

anledningar till skogens vanskötsel, på sätt kommittén i sitt

betänkande närmare utvecklat. Det vanliga vore vid sådana upplåtelser,

att hvarken jordägaren eller afverkningsrättsinnehafvaren ägnade någon

tanke på skogens eller markens skötsel. Men om ett sådant ogynnsamt

förhållande inträdde genom afverkningsupplåtelser under tider, som

omfattade femtio eller tjugu år, hvilken sistnämnda tid vid dylika upplåtelser

sedan 1889 icke fått öfverskridas, följde ej däraf, att samma

olägenheter vore att befara vid afverkningsupplåtelser på kortare tid.

Med hänsyn härtill hade ock kommittén framlagt särskilt lagförslag

angående begränsning af tiden för dylika upplåtelser till fem år, hvilket

förslag enligt styrelsens uppfattning vore grundadt på fullgiltiga skäl.

Under förutsättning, att detta lagförslag blefve godkändt, syntes det

så mycket mindre vara anledning befara några afsevärda olägenheter

i nämnda afseende, som den påföljd för vanskötsel af skog eller mark,

hvilken i den föreslagna nya skogsvårdslagen stadgades, gällde lika

väl afverkningsrättsinnehafvare som skogsmarksägare.

I betraktande af hvad styrelsen sålunda anfört, hvilket synes mig

äga giltighet, äfven om tiden för upplåtelse af rätt till skogsafverkning

komme att begränsas endast till tio år, samt med hänsyn till de anmärkningar

mot lagförslaget, hvilka i länsstyrelsernas utlåtanden framställts,

anser jag, att nu ifrågavarande författningsförslag, under nyssnämnda

förutsättning, icke bör såsom lag antagas.

Af skäl, som jag förut omförmält, skulle de af mig till antagande

förordade förslagen till lag angående vården af enskilda skogar,

till förordning angående skogsvårdsstyrelser samt till lag angående

skogsvårdsafgifter icke gälla de delar af landet, där särskilda restriktiva

skogsförfattningar för närvarande äga tillämpning. Dessa författningar

skulle sålunda fortfarande vara gällande, och kommittén har

ej ansett några ändringar i desamma för närvarande vara af nöden,

utom hvad angår nådiga förordningen angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens

Ändringar i

dimensionslagen

för

Västerbottens

och Norrbottens

län.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Afgälder för

virkcsutsyning

inom de sex

norra länen.

180 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 46.

och Norrbottens län den 19 mars 1888. Såsom jag redan omnämnt,

har kommittén ansett någon förändring för närvarande ej böra föreslås

beträffande ifrågavarande författnings grundtanke, förbudet mot

utförsel och försäljning af undermåligt virke. Däremot har kommittén

ansett de förändringar, som under de senare åren ägt rum i ortens

kommunikationsförhållanden, påkalla ett sådant tillägg till lagen, att

utförsel af undermåligt virke icke allenast genom skeppning utan jämväl

å järnväg blefve förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att

det med lagen afsedda mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest

en betydande pappersmassetillverkning vunne insteg i dessa trakter,

bär kommittén ansett, att lagen borde fullständigas genom föreskrifter,

som förhindrade, att undermåligt virke annat än efter utsyning för

sådant ändamål toges i anspråk. Härjämte har kommittén funnit, att

de i nu gällande lag intagna bestämmelser angående de minsta dimensioner,

en sparre skulle hålla för att icke anses såsom undermålig,

borde jämkas, på den grund att det ofta inträffade, att genomskärningsytan

af en trädstam icke bildade en regelbunden cirkel, utan vore mer

eller mindre oval.

Med hänsyn till de anledningar till ändring i nu ifrågavarande

förordnings föreskrifter, som kommittén sålunda ansett föreligga, bar

kommittén utarbetat förut omnämnda förslag till förordning angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom

Västerbottens och Norrbottens län.

Då detta förslag icke står i omedelbart samband med Men lagstiftning

angående den enskilda skogshushållningen, som jag bär afhandla!,

samt förslaget därjämte allenast afser ändringar i vissa speciella

afseenden i den nu gällande förordningen, för hvilka det torde

blifva alltför vidlyftigt att i detta sammanhang redogöra, anhåller jag

att få särskilt för sig framlägga samma förslag till Eders Kungl. Maj:ts

pröfning.

Likaledes anser jag mig nu böra endast i korthet redogöra för

kommitténs förslag till förordning angående afgäld för utsyning af virke

inom de sex norra länen.

De utsyningsafgälder, hvarom bär är fråga, utgå numera förnämligast

för '' utsyningar å hemmans- och nybyggesskogar i Norrbottens

och Västerbottens län lappmarker samt å de därstädes äfvensom i Pajala

socken vid afvittringen bildade sockenallmänningar. För utsyning å de

delar af enskildes skogar i Särna invid fjällgränsen belägna socken af

Kopparbergs län, hvilka äro skiftade, erläggas ock afgifter, likasom

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dylika afgifter för utsyning å en del andra skogar i de norra länen

hittills utgått och till någon, ehuru obetydlig de! äfven fortfarande förekomma.

Den allra liufvudsakligaste delen af dessa afgälder kommer

dock hädanefter att inflyta från de förstnämnda skogarna i lappmarken.

De äldre författningar, som innehålla bestämmelser rörande villkoren

för lappmarkernas bebyggande och uppodlande, tillförsäkrade icke

dem, som i sådant ändamål nedsatte sig därstädes, någon rätt att använda

skogen annorledes än till husbehof. Först på senare tid hafva

vissa rättigheter i sådant afseende tillkommit. Sålunda stadgades i nådigt

bref den 6 maj 1830, att skattehemmansägare och kronohemmans- samt

nybyggesåbor, som ej bekommit bestämda områden, voro oförhindrade

att utan syn och särskild afgift å angränsande kronomark till tjärbränning

afhämta stubbar, rötter och vindfällen, och omkring medlet af

århundradet, då sågverksrörelsen i de två nordligaste länen synes hafva

nått den utveckling, att timmer från inre landet vunnit efterfrågan,

förordnades genom särskilda nådiga bref den 14 april 1844 och den

24 november 1857, att vederbörande länsstyrelser skulle äga på ansökning

och efter syn medgifva omförmälde skattehemmansägare samt

kronohemmans- och nybyggesåbor att till afsalu afverka timmer, därför

emellertid viss afgift till kronan eller så kallade stubbören skulle erläggas.

Sådan stubböresafgift erlades därefter fortfarande, intill dess

hemmansägarne och nybyggesåborne genom utsyningsförordningen den

21 december 1865 tillerkändes uteslutande utsyningsrätt inom visst,

bostaden omgifvande område af angränsande oafvittrad kronomark och

i sammanhang därmed befriades från erläggandet af stubbören eller

däremot svarande afgifter till kronan, dock med villkor att sj kifva gälda

utsyningskostnaden enligt grunder, som genom särskildt stadgande bestämdes,

men som sedermera undergått flera ändringar. Genom 8 § af

afvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

af den 30 maj 1873 blef vidare, efter därom till Riksdagen aflåten nådig

proposition, stadgadt, att hemmansägare i denna landsdel, äfven sedan

bestämda områden tilldelats dem genom afvittring, endast efter utsyning,

därför kostnaden af utsyningssökandena skulle gäldas, ägde använda

skogen till afsalu.

I sammanhang med utfärdande af 1865 års utsyningsförordning

bestämdes vissa grunder för utsyningskostnadens gäldande, och erlades

enligt dessa grunder godtgörelse, beräknad för den tid, förrättningen å

stället upptoge, med 5 kronor om dagen samt med 2 kronor för kost

och husrum, därest sådant icke lämnades in natura. I enlighet med

den norrländska skogskommitténs förslag af år 1870 ändrades genom

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

nådigt bref den 18 september 1875, samtidigt med utfärdandet af

den då förnyade utsyniugsförordningen, detta sätt för godtgörelsens

utgående till en afgift af 10 öre för hvarje utsynadt timmerträd

samt till enahanda belopp för hvart fjärde lass annat utsynadt

virke. Sistnämnda ersättning bestämdes genom nådigt bref den 12 maj

1882 skola gälla för fem kubikmeter ATirke efter yttre mätning. Genom

nådigt bref den 26 maj 1882 infördes beträffande öfriga utsyningsafgifter

den ändring, att afgäld för utsyning af bjälk- och sågtimmerträd,

som vid brösthöjd hölle 30 centimeter i genomskärning, skulle

utgöra 10 öre, men för träd af mindre dimension allenast 5 öre, med

iakttagande att, därest det utsynade trädantalet öfverstege visst belopp,

för hvarje öfversjutande träd finge beräknas endast hälften af berörda

ersättning. Dessa föreskrifter ändrades genom nådig skrifvelse till

domänstyrelsen den 29 november 1889 på det sätt, att godtgörelse för

synekostnad skulle för utsyning af till försågning dugligt virke utgå

med 10 öre för hvarje bjälk- och sågtimmerträd, som vid brösthöjd

hölle minst 30 centimeter i genomskärning, och med 5 öre för sådant till

försågning dugligt utsynadt träd, som vid samma höjd hade mindre genomskärning,

under iakttagande likväl, dels att, därest det utsynade trädantalet

öfverstege 1,000, för hvarje öfverskjutande träd endast finge,

efter dess genomskärning taget, beräknas hälften af nyss berörda ersättning,

dels ock att för utsyning å skogar belägna ofvanför den i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker bestämda odlings- och

fjällgränsen, ersättningen likaledes skulle utgå med hälften af hvad

nyss nämnts. Tillika stadgades, att utsyningsafgifterna skulle från

och med år 1890 indragas till statsverket.''

I fråga om dessa afgifter anför kommittén, att, så länge desamma

utgjorde en ersättning till förrättningsmannen, eu proportionell minskning

i desamma vid de större utsyningsbeloppen var väl motiverad, i

det att förrättningsmannens omkostnader ingalunda stego i samma förhållande

som det utsynade virkets belopp. Sedan afgälderna numera

tillförts statsverket, syntes däremot utsyningsafgiften för hvarje träd

böra vara fika, oberoende af de utsynade trädens antal. De relativt

större kostnaderna drabbade nämligen företrädesvis de mindre skogsägarne,

hvilket ju måste betraktas såsom en oegentlighet. Härtill

komme, att en nedsättning af afgälderna väl kunde medgifvas, enär de

belopp, som genom dem inflöte, ganska betydligt öfverstege de sammanlagda

utsyningskostnaderna. Däremot syntes ett fullständigt borttagande

af utsyningsafgifterna äga så mycket mindre fog för sig, som ifrågavarande

skogsområden, ulan någon skatteköpeskilling eller annan godt
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

görelse till kronan, tilldelats hemmansägarne. Kommitténs förslag, som

i enlighet med dessa grunder uppgjorts, innehölle hufvudsakligen, att

synekostnad för virke, som enligt 55 § af nådiga förordningen den 26

januari 1894 skulle af utsyningssökande gäldas, skulle utgå för hvarje

timmerträd, som 1,5 meter från marken hölle, barken inberäknad, minst

30 centimeter i genomskärning, med 5 öre, för hvarje timmerträd, som

ej uppnådde sist nämnda mått, men hölle minst 20 centimeter i genomskärning,

med 2,5 öre, samt för annat utsynadt virke med 2,5 öre fölen

kubikmeter fast mått, dock att, där utsyningen afsåge allmänning,

synekostnad skulle utgå med allenast hälften af nu angifna belopp.

Med tillämpning af dessa bestämmelser skulle, enligt kommitténs

beräkning, statens inkomst af utsyningsafgifterna minskas med omkring

31,000 kronor, hvilket skulle motsvara vid pass 22 procent af nu utgående

belopp.

öfver detta förslag hafva utlåtanden afgifvits af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i de norrländska länen samt i Kopparbergs län

äfvensom af domänstyrelsen.

Samtliga länsstyrelser i Norrland hafva tillstyrkt bifall till kommitténs

förslag, länsstyrelsen i Norrbotten med det tillägg, att den

lindring, som för närvarande gällde om utsyning ofvan odlingsgränsen,

borde framgent bibehållas. Däremot har Kopparbergs länsstyrelse ansett

sig icke kunna biträda kommitténs förslag alt minska utsyningsafgifterna,

hvad timmerträd anginge, men i likhet med kommittén uttalat den mening,

att afgiften för hvarje träd borde vara lika, samt för annat virke föreslagit

eu afgäld af 3 öre för eu kubikmeter fast mått.

Domänstyrelsen har ej haft något att erinra däremol, att afgifterna

till beloppet nedsättas och hädanefter hufvudsakligen utgå efter de

något ändrade grunder, kommittén föreslagit.

Styrelsen har vidare erinrat, bland annat, att vid skogsstatens

reglering 1889 jägmästarne i de norra orterna erhöllo förhöjning i den

fasta aflöningen, lämpad efter måttet af det arbete, för hvilket till dem

förut utgående utsyningsafgifter. voro afsedda att utgöra ersättning,

under villkor likväl att dessa afgifter icke vidare skulle tillfalla jägmästarne

^ utan indragas till statsverket. Inkomsten af dessa afgifter,

Indika då utgjorde omkring 47,000 kronor, beräknades ungefär motsvara

statsverkets utgift för löneregleringen. Sedermera hade utsyningsafgift

er nas belopp väsentligt ökats, till betydlig del dock beroende af

mera tillfälliga . omständigheter, såsom omfattande utsyningar å stockfångstskogarna

i sammanhang med deras inlösande till kronan, utstämpling

af en mängd skadad och vindfälld skog å nyafvittrade hemmans
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

områden med mera. Men utgifterna för utsyningarna och därför erforderliga

förarbeten såsom skogsuppskattning med mera hade ock sedan

1889 väsentligt stigit, allt efter som afvittringarna och laga skiften blifvit

afslutade i lappmarkssocknarna. Biträdande jägmästare, assistenter och

extra kronojägare hade måst anställas och aflönas för utförande af de

särdeles omfattande förrättningarna. Hädanefter, då utsyningarna förnämligast

förekomme i lappmarkerna och i Särna samt i några revir i

Norrbottens och Västerbottens län nedom lappmarkslinjen, syntes statsverkets

utgift för utsyningar åt enskilde komma att något minskas,

och torde denna utgift, med beräkning att utsyningarna med tillhörande

förarbeten taga i anspråk V3 af den förvaltande personalens tid inom

28 revir, kunna, inberäknadt de dagarfvoden, som tör biträde vid dessa

utsyningar utbetalades till kronojägare, omkring 12,000 kronor, uppskattas

till i rundt tal årligen 73,000 kronor.

Statens inkomst af utsyningsafgifter utgjorde under år 1898 117,380

kronor, under år 1899 127,473 kronor samt under ar 1900 121,738

kronor. Utom den nedsättning af vid pass 22 procent, som kommitténs

nu ifrågavarande ändringsförslag skulle föranleda, måste man för framtiden

äfven räkna med den minskning i afgiftsbeloppet, som blefve eu

följd däraf, att de tillfälliga orsakerna till den nuvarande stegringen

under de närmaste åren komme att upphöra. Så vidt nu kunde på

förhand bedömas, komme statsverkets utgifter och inkomster i fråga

om utsyningar åt enskilde att i det närmaste motsvara hvarandra. Emot

kommitténs förslag- vore alltså ur denna synpunkt från statens sida ej

något i hufvudsak att erinra. Dock ansåge sig styrelsen böra anmärka,

att den föreslagna nedsättningen i utsyningsafgiften för pockenallmänningarna,

för hvilken kommittén icke anfört något särskildt skäl, icke

stode väl öfverens med åtgärden att utesluta den för utsyning å hemman

ofvan odlingsgränsen nu gällande lindring. Denna senare medgafs 1889

på den grund, att skogen ofvan nämnda gräns såväl till följd af skogens

beskaffenhet som flottledernas längd ägde mindre värde än i nedre lappmarkerna,

och då dessa skäl ännu kvarstode, syntes det styrelsen

billigt, att lindringen bibehölles, hvaremot styrelsen ansåge, att den af

kommittén föreslagna afgiftsnedsättningen för sockenallmänningarna af

samma skäl icke borde tillämpas i annat fall, än att allmänningsområdet

vore beläget ofvan odlingsgränsen. Såväl inom Norrbottens län

som i fråga om de under bildning varande och i öfrigt tillämnade allmänningarna

inom Västerbottens län förekomme, att allmänningsmark

vore belägen eller komme att förläggas ofvan nämnda gräns. För aftorkad,

död skog, såsom jämväl af lägre värde, ansåge styrelsen ut
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

syningsafgiften böra minskas till hälften. Det kunde ju synas billigt,

att denna afgift helt och hållet borttoges. Men då däraf skulle kunna

dragas den slutsats, att sådan skog finge utan all kontroll afverkas,

hvilket, efter hvad erfarenheten visat, skulle medföra missbruk förutom

många svårigheter för kontrollen öfver den öfriga afverkningen inom

lappmarkerna, ansåge styrelsen utsyningsafgifternas borttagande för

dylikt virke icke kunna tillrådas.

Enligt hvad jag inhämtat, hafva ifrågavarande utsyningsafgälder

för år 1901 uppgått till 150,050 kronor, således till afsevärdt högre

belopp än under de närmast föregående åren. För år 1902 hafva så

fullständiga uppgifter om afgifternas belopp ännu icke inkommit, att

någon tillförlitlig beräkning däröfver hunnit uppgöras.

På grund af hvad i ärendet förekommit, anser jag, att kommitténs

förevarande förslag bör med de af domänstyrelsen tillstyrkta ändringar

vinna Kungl. Maj:ts godkännande, men torde med utfärdande af förordning

i ämnet lämpligen kunna anstå, till dess Riksdagen uttalat

sig angående de författningsförslag i afseende å den enskilda skogsvården,

som Kungl. Maj:t kan komma att vid nu pågående riksmöte

för Riksdagen framlägga; och anhåller jag fördenskull att först framdeles,

sedan detta skett, få framlägga förslag till förordning i ämnet

till Kungl. Maj:ts pröfning.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag till lag angående ändring

af 2, 76 och 78 §§ af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadgar om skiftesverket

den 9 november 1866, så vidt detta förslag ännu tillhör jordbruksdepartementets

handläggning, äfvensom förslaget till lag angående

allmänningsskogars bildande, liar kommittén vid framläggande af dessa

förslag framhållit, att lagstiftningen rörande enskildes skogar icke borde

vidare ingripa i den enskilde ägarens förvaltning af skogen, än det allmänna

tänkesättet kunde anses godkänna, men att dessa betänkligheter

icke gällde skog såsom samfälld egendom för flera eller färre delägare,

i hvilket fall principiella hinder ej borde möta att medgifva ett flertal

af dem att vidtaga ett för framtiden bindande förfogande, hvarigenom

samfälligheten förblefve orubbad samt under offentlig kontroll sköttes

på ett för alla delägarne betryggande, sätt. Att bereda möjlighet härför

vore enligt kommitténs mening så mycket önskligare, som erfarenheten

ådagalagt, att efter skogarnes skiftande skogssköflingen i många delar

af landet blifvit större än förut, och att en ändamålsenlig skogshushållning

däraf försvårades. Att på de små och oformliga skogslotter,

hvilka till följd af skiften understundom tillfölle hvarje delägare, införa

Bih. till ltiksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 24

Samfällda

skogar.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 46.

en regelbunden hushållning vore i de flesta fall omöjligt, och, där det

kunde ske, vore det föga sannolikt, att ägaren kunde eller ville underkasta

sig därmed förenade utgifter, och har kommittén därför ansett

gällande skiftesstadga böra i sådant syfte ändras. Men kommittén ansåge,

att hinder icke heller borde möta för ägare af redan skiftade

eller till olika byar och hemman hörande skogar att, om de alla därom

vore ense, sammanföra sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog.

Väl torde till en början de fall ej blifva många, då flere ägare på det

sättet förenade sig om att lör framtiden frivilligt inskränka sin förfoganderätt

öfver skogen. Men anledningar kunde dock enligt kommitténs

mening tänkas, som gjorde dem därtill benägna. Särskild! syntes det

kommittén ej osannolikt, att föreningar af skogsägare, som på detta

sätt skulle vilja befästa äganderätten till sina hemman, äfvensom en

och annan om skogsvården nitälskande ägare af flere angränsande

fastigheter, i syfte att för framtiden bevara resultaten af hvad han i

skogshushållningens tjänst uträttat, skulle vilja begagna sig af denna

utväg. Och redan att en form för bildande af samfällda skogar funnes,

innebure enligt kommitténs uppfattning afsevärda utvecklingsmöjligheter.

Af nu angifna skäl och på de grunder, kommittén i sitt betänkande

anfört rörande rätt att aflösa skogsservituter, har kommittén

utarbetat följande förslag till lag angående bildande och förvaltning af

samfällda skogar.

Förslag

till

lag angående allmänningsskogars bildande.

1 §•

1. Vilja delägare i oskiftad! skifteslag eller oskiftad by afsätta

viss del af skifteslagets eller byns skogsområde för att såsom samfälld

skog för gemensam räkning för framtiden oförminskad bibehållas, vare

därtill berättigade, så framt ej annans rätt förnärmas och därest minst

halfva antalet delägare sig därom förena, och dessa tillika äga mer än

skifteslagets eller byns halfva skattetal, dock att det sålunda afsätta

området ej må understiga 500 hektar till skogsbörd duglig mark.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.

2. På samma villkor må oskiftad skogsmark eller del däraf, som

vid laga skifte blifvit undantagen för delägarnes gemensamma begagnande,

till allmänning afsättas.

2 §•

Skiftesdelägare, som enligt här ofvan meddelade föreskrifter besluta

bilda allmänning, göre därom framställning hos Konungens befallningshafvande

för erhållande af förordnande för landtmätare att vidtaga

den ämbetsåtgärd, som af omständigheterna påkallas.

3 §•

Varder allmänning på i § 2 angifna grunder bildad, gäldas hälften

af landtmäteriarfvodet, som å allmänningen sig belöper, af staten.

4 §•

Till olika hemman eller lägenheter hörande skogsmark, som undergått

laga skifte, må ock, med Kungl. Maj:ts medgifvande och så vidt ej

annans rätt däraf förnärmas, ehvad en eller flere äro ägare därtill,

afsättas att såsom en med ifrågavarande hemman eller lägenheter oskiljaktigt

förenad samfälld skog för framtiden bibehållas oförminskad, under

villkor, att, där ägarne äro flere, samtlige äro om sådan åtgärd ense, att

därom upprättas skriftlig handling, som tillika skall angifva den grund,

efter hvilken den samfällda skogens afkastning skall fördelas å de hemman

och lägenheter, som äga del i densamma, samt att den afsätta

skogen omfattar minst 500 hektar till skogsbörd duglig mark af sådan

form och belägenhet, att ordnad skogshushållning kan iuföras därå.

Ofvannämnda skriftliga handling skall för att blifva gällande ingifvas

till häradsrätten i orten för att i dess sakprotokoll intagas sist å

det ting, som infaller näst efter tre månader, sedan Kungl. Maj:t till

samfällighetens bildande meddelat tillstånd.

5 §•

Samfällda skogar, som i denna lag omförmälas, må ej emellan delägarne

skiftas.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

6 §•

Sådan samfälld skog skall förvaltas enligt hnshållningsplan, som

fastställes af öfverjägmästaren i distriktet, och enligt reglemente, som

utfärdas af Konungens befallningshafvande i öfverensstämmelse med af

Kungl. Maj:t stadgade grunder.

Vederbörande revirförvaltare hålle tillsyn och kontroll öfver skogsskötsel

samt äge att, om öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård

af skogen förekommer, anmäla detta hos Konungens befallningshafvande,

som efter undersökning äger förordna, att skogen skall ställas

under skogsstatens vård och förvaltning, hvarefter domän styrelsen, på

anmälan härom, åt revirförvaltaren uppdrager att ombesörja skogens

bevakning och skötsel genom nödig, för densamma antagen skogsbetjäning.

7 §•

Kostnaderna för förvaltning och vård af sådana samfällda skogar,

som i denna lag omförmälas, skola bestridas af delägarne. I dessa kostnader

inbegripas utgifterna för upprättande af hushållningsplauer och revisioner

däraf samt för aflöning af skogvaktare äfvensom, där skogen är

ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten tillkommande

ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.

I samband därmed har kommittén, hemställt, att 2 och 78 §§ i

gällande skiftestadga måtte erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

År jord å landet oskiftad, och vill delägare laga skifte därå erhålla,

hafve vitsord därtill, så framt jorden ej är till samfälld skog afsätta enligt

lagen angående bildande och förvaltning af samfällda skogar den — —

78 §.

All skifteslagets mark skall i skiftet ingå, och må således särskilda

delningar å inrösnings- och afrösningsjorden inom ett och samma skiftes
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 46. 189

lag icke verkställas; dock vare från detta allmänna stadgande följande

undantag tillåtne:

l:o. —--— —--— — — — —---— — —

2:o.---— — — — — —--— — —---—

3:o.------------------

4:o.--— — —---—-------— —

5:o. — — — — — —--— — — — — — kan väckas.

6:0. Där skogsmark af sättes till en för delägarne samfälld skog enligt

lag om bildande och förvaltning af samfällda skogar den

Hvad i denna §--------— om bränntorfmosse.

Öfver förstnämnda förslag hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga län äfvensom domänstyrelsen, öfver det senare förslaget

landtmäteristyrelsen sig yttrat.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har af utförligt

utvecklade skäl ansett sig icke kunna understödja det framställda

förslaget till lag angående allmänningsskogars bildande, grundadt som

det vore på rubbning af redan genom lag stadfästade bestämmelser angående

fast egendom tillhörande områden, men därmed ville länsstyrelsen

icke uttala, att hvarje lagstiftning i förslagets syfte vore omöjlig.

Tvärtom ansåge länsstyrelsen det böra göras till föremål för särskild

undersökning, huruvida man icke genom att lämna tillfälle till inteckning

för skogsägares aftal om gemensam förvaltning af till skilda

hemman hörande skogslotter skulle kunna åt dylika aftal bereda en

visserligen icke fullständig, men dock för det åsyftade ändamålet tillräcklig

trygghet.

Flere af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga länen

hafva i ett eller annat afseende framställt anmärkningar mot förslaget,

som dock af flertalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vunnit understöd, därvid framhållits, att, om än en lag i enlighet med

förslaget sannolikt finge föga användning, detsamma dock erbjöde

beaktansvärda utvecklingsmöjligheter.

Domänstyrelsen förklarar sig till fullo uppskatta betydelsen för

skogsvården dåra!, att, med iakttagande af intecknings- eller nyttjanderättsinnehafvares

rätt, möjlighet genom lagbestämmelser bereddes såväl

delägare i oskiftade skifteslag att, så framt minst halfva antalet delägare

sig därom förenade och dessa tillika ägde mer än skifteslagets halfva

skattetal eller innehaf, afsätta viss del af skogsområdet för att såsom

skifteslagets samfällda egendom för afl framtid under allmän kontroll

förvaltas, som ock ägare af redan skiftade eller till olika byar och

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

hemman hörande skogar att, om de alla därom vore ense, sammanföra

sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog. Syftet med kommitténs

i detta afseende framlagda förslag vore enligt styrelsens mening särdeles

beaktansvärdt. Styrelsen vore dock tveksam, huruvida detta syfte

kunde genom förslaget uppnås. Vid detsammas granskning hade

styrelsen nämligen icke kommit till den uppfattningen, att de i förslaget

lämnade föreskrifter och bestämmelser vore för ändamålet tillräckliga

och nog tydligt affattade, utan ansåge sig styrelsen, lika med Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, böra uttala den meningen

att, om man i lagstiftningen önskade bereda rum för bildandet af dylika

samfälligheter, afsedda att som sådana bestå i all framtid, skilda

från öfriga till vederbörande hemman hörande ägor, detta torde böra

ske under fastare former, än förslaget anvisade.

På grund af det nu anförda, och då det ej syntes ligga inom

området för styrelsens ämbetsverksamhet att i ett med skiftesväsendet

så nära sammanhängande ärende, som det ifrågavarande, verkställa

den utredning, som för förslagets omarbetning i antydda syfte erfordrades,

har styrelsen hemställt, huruvida ej det af kommittén framlagda förslaget

med hänsyn till de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Stockholms och andra län framställda anmärkningar borde undergå

omarbetning, innan detsamma till lag antoges.

Mot förslaget till ändrad lydelse af 2 och 78 §§ i skiftesstadgan

har landtmäteristyrelsen äfven i åtskilliga hänseenden framställt erinringar.

För min del finner jag i likhet med domänstyrelsen det vara

för skogsvården i vårt land önskvärd! och betydelsefullt, att genom

lagstiftningen beredes möjlighet för bildande af sådana samfällighetsskogar,

som kommittén med sina föreliggande förslag velat söka bringa

till stånd; men då denna fråga otvifvelaktigt ännu icke blifvit fullständigt

utredd, och, såvidt i ärendets nuvarande skick kan bedömas,

de lagstiftningåtgärder, som för ändamålet må finnas erforderliga, i

hufvudsakliga delar icke tillhöra jordbruksdepartementets handläggning,

anser jag, att den vidare behandlingen af förevarande författningsförslag

lämpligen bör öfverlämnas till chefen för justitiedepartementet, som

torde erhålla uppdrag att, därest den nu ifrågasatta lagstiftningen angående

den enskilda skogsvården af Riksdagen i hufvudsak antages,

låta verkställa en sakkunnig och allsidig utredning af frågan och

därefter framlägga de förslag i ämnet, hvartill den verkställda utredningen

må föranleda.»

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

Under framhållande att särskild proposition syntes böra till Riksdagen

aflåtas beträffande de af förenämnda författningsförslag, hvilka skulle

af Kungl. Maj:t och Riksdagen pröfvas i den ordning, § 87 regeringsformen

stadgade, uppläste departementschefen härefter i enlighet med det

afgifna yttrandet affattade förslag till lag angående vård af enskildes

skogar och till lag angående skyddsskogar samt hemställde, att samma

förslag måtte, jämlikt nämnda § i regeringsformen, Riksdagen till antagande

föreläggas.

På tillstyrkan af statsrådets öfrige närvarande

ledamöter behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifalla hvad föredragande departementschefen

sålunda hemställt; och skulle i öfverenstämmelse härmed

till Riksdagen aflåtas nådig proposition af den

lydelse bil. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

G. Zethelius.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kung!. Maj:ts Råd. Proposition N:o 46.

Bil. 1.

P. M.

I ett skogskommitténs betänkande bifogadt särskildt yttrande

angående ordalydelsen af 1 § af kommitténs förslag till lag om vården

af enskildas skogar framhålles, att all sådan mark — så lcallad degenererad,

försumpad mark — hvarest föryngring ej utan särskild åtgärd kan

äga rum, bör från lagens tillämpning undantagas af det skäl, att återförandet

af sådan mark till skogsbördig vore att betrakta som ett onus,

hvilket näppeligen kunde genom lagen åläggas skogsägare. På grund

häraf yrkas ändring i nämnda § på det sätt, att lagen blefve tillämplig

endast å sådan mark, där skogens tillväxt och föryngring icke förhindras

af markens beskaffenhet och betäckning.

I sitt öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga utlåtande

afstyrkte domänstyrelsen reservationen af skäl, som finnas anförda å

sid. 77 af styrelsens utlåtande. Då det emellertid blifvit ifrågasatt,

huruvida ej bestämmelse kunde i lagen intagas därom, att densamma

ej gäller försumpad mark, där genom stark mossbildning skogs föryngring en

förhindras, framställer sig den frågan: är det möjligt att i lagen så

definiera begreppet skogens försumpning, att en hvar skogsägare skulle kunna

afgöra, huruvida den mark han har för sig vore försumpad eller ej?

Väl är det allmänt kändt, att åtminstone i Norrland och Dalarne

finnas stora områden af vattensjuk mark, om hvilka ingen kan råka i

tvifvelsmål, att de icke motsvara, hvad i dagligt tal afses med ordet

»försumpad», men det är ej dessa och deras värdelösa marskog frågan

här gäller. Yrkandet på afverkningsfrihet och frihet från all skyldighet

att vidtaga åtgärd för skogens reproduktion å degenererad och försumpad

mark har ett vida längre gående syfte. Det åsyftar uppenbarligen

de i nämnda orter förekommande områden af mer eller mindre

utvuxen skog, å hvilka under tidernas lopp en sådan bottenvegetation

inträngt, att tillväxt och föryngring försvagats eller å vissa platser alls

icke försiggår.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

Denna skogstyp har ock på senaste tiden tillvunnit sig mycken

uppmärksamhet. Lundström, Tolf och Nilsson hafva visat, att det företrädesvis

är hvitmossa och i öfrigt björnmossor och andra mossor, som

här mer eller mindre förekomma eller äro utmärkande för typen. Men

på grund af att, såsom Nilsson säger, »knappast några bevisande detaljundersökningar

angående försumpningen hittills blifvit offentliggjorda i

vårt land», vet man i själfva verket ytterst litet om, i hvad mån själfva

orsaken till försumpningen ligger hos mossarna, eller om ej deras uppträdande

till väsentlig del är följden af de förändringar, som under

vissa förhållanden försiggår särskildt i marken.

Under sådana förhållanden erfordras det naturligtvis, att fenomenet

skall vara ytterst enkelt och markeradt i sitt framträdande, om det skall

kunna säkert och praktiskt definieras. Men så är ej förhållandet. Ofta

förekommer nämligen, att hvitmossan uppträder i enstaka tufvor i för

öfrigt växtlig skog, eller att hvit- och björnmossor härska kring källdrag,

i smärre sänkor, i mosskanterna eller å andra liknande ställen,

utan att skogen såsom sådan kan sägas vara försumpad. Orimligt vore

ju att, blott därför att vissa fläckar eller mindre områden lida af försumpning,

hela skogen komme utom lagen, men så kommer det nog

ändå i själfva verket att tillgå. Ty säkert är, att försumpningsfläckarna af

en hel de! personer tagas till förevändning för radikal utverkning å kringliggande

skog, om blott träkonjunkturen är god. Att sedan, när afverkningen

väl skett och försumpningen förvärrats, söka tillämpa lagens

påföljd inom de vida och öde norrländska skogslanden, det låter sig

knappast tänka.

Mången gång inträffar ock, att försumpning af skilda orsaker,

såsom uppdämning, förändring af vattendragens lopp, särskildt å flacka

marker inträder, utan att någon afsevärd eller stark mossbildning förmärkes.

I sådant fall är ej heller den ifrågasatta ordalydelsen lämplig.

Vidare uppträder försumpning i många stadier eller öfvergångsforrner,

hvilkas föryngringshindrande eller icke föryngringshindrande

egenskaper ej utan fackmäns undersökning torde kunna bedömas. Missförstånd

och förvecklingar kunna härigenom uppstå, om afgörandet lägges

i skogsägarens hand.

Under alla dessa skiftande förhållanden och med den ofullständiga

kännedom vi dessutom ha om försumpningsprocessen, torde det öfverhufvudtaget

icke vara möjligt att gifva någon fullt tillfredsställande, i

det öfvervägande antalet fall användbar, enkel och tydlig definition om

saken.

Det kan ju invändas, att, då en del af nu befintliga mossar eller

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 31 Höft. 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

myrar enligt sakkunnigas uppgift uppstått genom försumpning af skog,

man ej bör låta det gå så långt med de börjande försumpningssymptomen,

att nya mossar bildas. Man bör tvärtom, säges det, för att i tid förekomma

detta, släppa lös afverkningen.

Häremot är dock att anmärka för det första, att försumpningen i

stort sedt ingalunda går med den iltågsfart, som man af en eller annan

spridd iakttagelse velat sluta. Kännedomen om våra torfmossar och

deras utvecklingsskeden gifver vid handen, att det ej är med decennier

utan med årtusenden, man här har att räkna. (Gunnar Andersson).

För det andra är man ingalunda på det klara med, att det är någon

riktig och rationell metod att utan vidare borttaga skogen å degenererad

eller försumpad mark och öfverlämna åt naturen att ombesörja

resten. Tvärtom kan man på goda grunder göra gällande, att så ej

är fallet.

Genom Nilssons undersökningar i Norrbotten är nämligen utrönt:

att försumpning kan uppkomma direkt från »brännört (afbrända

skogar = trådlösa marker), hvilken iakttagelse är grundad på de talrika

förekomster af kol, som påträffats omedelbart under hvitmossetäcket,

att, hvad särskildt beträffar brännor inom grantrakter, en del af

dem, ymnigt beväxta som de ofta äro af hvit- och björnmossor, alldeles

sakna skogsplantor eller endast hafva enstaka sådana och med all tydlighet

komma direkt att utveckla sig till försumpad, impedimentartad

mark,

att brännorna i bättre lägen utveckla sig till björkskogar, samt

att granskogen där i vanliga fall först efter 200 å 300 år kan återtaga

herraväldet. Nilsson har därjämte genom iakttagelser äfven på Hallands

rymarker visat, att försumpningen icke är bunden vid skog. På dessa

rymarker förekommer å vissa ställen försumpning och där har iakttagits,

att hvitmossetäcket befunnits växa på ett af ljungrötter in. m. bildadt

torflager af samma beskaffenhet, som är utmärkande för vanlig, icke

försumpad skoglös rymark. Af tyska och holländska författare (Grisebach

och Borgman) anses de i nordvästra Tyskland och i Holland befintliga,

vidsträckta mossarna till större delen hafva uppkommit genom försumpning

af skoglösa ljungmarker. Nilsson antager, att så äfven är

fallet, åtminstone delvis, med mossorna på våra rymarker.

Dessa iakttagelser ådagalägga, dels att träden i och för sig ej äro

orsaken till försumpning, dels ock att degenererad eller försumpad mark

ingalunda allenast genom skogsträdens undanrödjande kan omföras till

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

växtlig skogsmark. Tvärtom är påvisadt, att försumpning inträdt direkt

efter trädvegetationens upphörande, om genom eld eller afverkning

torde här vara likgiltigt.

Försök i mindre skala att efter olika metoder behandla försumpad

skog hafva satts i gång i vissa norrländska revir, men, utförda af olika

personer och under ej fullt jämförliga förhållanden, hafva dessa försök

ej kunnat fullständigt genomföras, och ej heller har tiden varit tillräcklig

att visa något resultat. Hela försumpningsfrågan står emellertid på

den nybildade förstuga försöksanstaltens program, och kan resultatet af

denna anstalts forskningar och experimentala undersökningar först framdeles

erhållas.

Af hittills gjorda iakttagelser och rön kan likväl hämtas tillräckligt

stöd för den uppfattningen, att afverkning å degenererad och försumpad

skog måste i vissa efter förhållandena afpassade hyggen begränsas och

markberedningsåtgärder, såsom dikning för vattnets aflopp m. m., omedelbart

därefter vidtagas, om någon vidare barrträdsvegetation skall kunna

påräknas. Lagens tillämpning å dessa marker är alltså högeligen

önskvärd.

Gifvetvis måste vid tillämpningen såsom impediment betraktas

sådana uppenbara försumpningar eller vattensjuka marker, som här ofvan

i början af promemorian omnämndes och som karaktäriseras af sin marväxta

trädvegetation, och om hvilka ingen kan råka i tvifvelsmål, att

de ej motsvara, hvad i dagligt tal menas med försumpning, såsom mossar,

kärr, myrlaggar, källdrag m. m., men detta torde falla af sig själft, och

påkallar ej någon särskild bestämmelse i lagtexten, i synnerhet om saken

särskild! omnämnes i motiverna. Ty då kontrollen öfver lagens tillämpning

är lagd i fackmessigt utbildad personals händer under skogsvårdsstyrelses

ledning, kan skogsägaren ej tänkas blifva utsatt för något

godtycke eller någon risk. År han ej själf på det klara, huru afverkning

skall bedrifvas, har han ju enligt § 4 i lagen, sådan domänstyrelsen

föreslagit dess lydelse, rätt att af vederbörande tjänsteman få på

platsen för afverkningen nödiga anvisningar, till hvilka han då kan

trygga sig.

I den kommittébetänkandet bifogade, ofvannämnda reservationen

framhålles, att skyldigheten att skaffa återväxt på degenererad mark,

där föryngring ej utan särskild åtgärd kan äga rum, vore ett onus,

som knappast kan genom lagen åläggas en skogsägare. Men samma

invändning kan göras emot skyldigheten att skaffa återväxt efter af
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

verkning på all annan skogsmark, där ock särskild åtgärd för föryngringen

erfordras. (Se domänstyrelsens underdåniga utlåtande sid 77).

Skulle den omständigheten, huruvida nämnda skyldighet är ett onus

eller ej tagas till utgångspunkt för bestämmande af lagens räckvidd,

komme man in i svårigheten att bestämma eller definiera, hvad med

onus egentligen menas i detta sammanhang. Knappast låter det väl

sig göra att till exempel bestämma, att det skall betraktas såsom

onus, när kostnaden för skyldighetens fullgörande öfverstiger någon viss

procent af skördens (det afverkade virkets) värde. Stockholm januari 1903.

Edward Kinberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1903:136 Skrifvelse till Konungen angående skog slag stiftning och därmed i samband stående ämnen. s. 1 i texten
  2. 2SärU 1903:5 Utlåtande angående skogslagstiftning och därmed i samband stående ämnen. I. Till utskottet öfverlämnade kungl. propositioner och motioner: A. Propositioner: l:o s. 1 i texten