Sök i Ratio Lex

Angående ändring af gällande bestämmelser till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens lön

37 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1903:48, Angående ändring af gällande bestämmelser till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens lön

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

I

N:o 48.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändring

af gällande bestämmelser till förekommande af öfverdrifven

afverkning å ungskog inom Västerbottens och

Norrbottens lön; gifven Kristiania slott den 16 februari

1903.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att, till efterrättelse inom de delar af Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken, räknadt från den dag, Kungl.

Magt bestämmer, för sin del antaga följande

Förordning

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å

ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län.

1 §•

Barrträd, som, efter hvad här nedan i 2 § sägs, är att anse såsom

undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke, till ineller

utländsk ort skeppas eller till ort, belägen utom Västerbottens

och Norrbottens län, å järnväg forslas eller å fartyg lastas eller vid

lastageplats uppläggas och ej heller till sågad vara eller för pappersmassefabrikation

användas eller intagas vare sig inom såginrättning eller

pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande rännor eller förBih.

till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

varingsbommar eller inom område, som begagnas till sågplats eller

sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefåbrik,

allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes förbrutet, så framt

icke, på sätt i 3 $ stadgas, vederbörligt tillstånd är gifvet till trädets

utverkning till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare eller åbo ej

förment att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets skog, till oundgängligt

husbehof, låta vid gården eller inom samma by såga och använda

undermåligt virke.

2 §•

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller

i genomskärning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från

storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

2 mom. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt

virke och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller

ådagalägges, att det virke är taget af träd, som ej är undermåligt, eller

af träd, som är med vederbörligt tillstånd afverkadt.

3 mom. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid

4,7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,

hålla i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter,

ifall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,

samt i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,

skall hvad ofvan är stadgadt äga tillämpning, endast ifall lagligen

styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och

till hvars utverkande till fritt förfogande ej meddelats vederbörligt

tillstånd.

3 §•

1 mom. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel

och vård fordras utverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill

låta det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens

och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation användas,

anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom

eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa

den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallas. Finnes

därvid slik utverkning vara med grunderna för en god skogshushållning

öfverensstämmande, då må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

förrättningsmannen gifvas till utverkning till fritt förfogande; dock att

träd, som vid storändan håller 15 centimeter eller mera i genomskärning,

ej må afföras, innan det genom förrättningsmannens försorg blifvit

med kronomärke stämpladt. Vill ägaren sig till säkerhet hafva virke

jämväl af mindre dimensioner stämpladt, vare därtill berättigad.

2 mom,. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall

undersökningen och utstämplingen företagas och afslutas före den 1

november samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å

skog genom storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning

häraf före den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles,

skall förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.

Innan förrättningsmannen från stället afreser, skall han mot bevis,

men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt syneinstrument,

i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År

sökanden missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen,

må klagan däröfver föras hos vederbörande öfverjägmästare sist innan

klockan tolf å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud

af syneinstrumentet erhållit del.

Ändring i öfverjägmästarens beslut må sökas genom besvär bos

domänstyrelsen innan klockan tolf å trettionde dagen efter det klaganden

af beslutet erhållit del.

3 mom. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i

denna lag fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd af föreläggande

vid laga skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar gälla

hvad här ofvan är stadgadt.

4 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller

äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes

än för husbehof, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,

hvilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga

utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den

uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess läge,

storlek, beskalfenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens

befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet med

uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,

jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda, önskar

jordägare att, utan afbidande af dylik utsyningsförrättning, vinna handläggning

af ärendet, äge han antingen för besiktning af marken påkalla

skyndsam åtgärd af vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt,

hvarefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas,

eller ock låta odlingsmarken besiktigas af två trovärdige män samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Muj:is Nåd. Proposition N:o 48.

insända deras öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet

till endera af nämnde tjänstemän, som har att med eget yttrande

befordra ansökningen till Konungens befallningshafvandes pröfning.

Finner Konungens befallningshafvande det tillämnade odlingsföretaget

vara af beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande

bör medgifvas, meddele Konungens befallningshafvande därtill

tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som Konungens

befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad;

skolande underrättelse om Konungens befallningshafvandes beslut i

ärendet meddelas revirförvaltaren för jordägarens förständigande. Beträffande

stämpling af virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda erhållits,

förhålles på sätt i 1 och 2 mom. i denna § stadgas.

4 §•

Skogsägare vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling,

hvarom i 3 § eller 4 § sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse

till förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i

hvilket afseende skogsägaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje

dag 5 kronor äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum

eller gifva ersättning därför.

Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushållning

enligt plan, som blifvit af domänstyrelsen godkänd, verkställes

utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden afser virke, som

enligt planen är bestämdt att afverkas.

För sådan af skogstjänsteman eller kronobetjänt verkställd besiktning,

hvarom i 3 § 4 mom. förmäles, åligger det jordägaren att

till förrättningsmannen utgifva godtgörelse, som utgår till skogstjänsteman,

när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å

kronans skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente

under den tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och

dagtraktamente enligt samma reglemente.

5 §•

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äfvensom

inom hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och, då dylikt virke

är lastadt på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens

och Norrbottens län, stationsföreståndare, men rättighet att utföra åtal

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

i sådana mål äge endast allmän åklagare samt tjänstemän och betjänte

vid skogsstaten, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty

tulltjänsteman eller stationsföreståndare, som gjort beslag, därom göra

anmälan bos allmän åklagare eller skogstjänsteman.

6 §■

Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna

författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel

tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan

behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå

hälften.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Theodor Odelbar g.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 48.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Kristiania

slott den 16 februari 1903.

Närvarande:

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palånder,

Westring,

Berger.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:

Enligt nådiga förordningen angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven af verkning6 å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens

län den 19 mars 1888 är för de delar af nämnda län, som ej

höra till lappmarken, förbud stadgadt att för utskeppning eller försågning

använda undermåligt virke af barrträd. Såsom undermåligt anses

enligt 1888 års förordning träd, som afverkadt ej håller i genomskärning

minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från storändan,

vid hvilket mått barken ej inberäknas. Beträffande sparre, som är bilad

så, att ursprungliga tjockleken vid 4,7 5 meters längd ej kan utrönas,

skall densamma, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets, vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

sagda längd från storändan, minst 59 centimeter, i fall sparren är bilad

till skarp kant, men eljest minst 62 centimeter, samt i förhållande därefter,

om längden är mindre. Påföljden af öfverträdelse af nämnda

förbud är, att virket tages i beslag och dömes förbrutet. Ifrågavarande

förbud gäller dock ej sågning och användning af undermåligt virke till

husbehof. Enligt förordningen äger nämligen hemmansägare eller åbo

fri rätt att af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof, låta vid

gården såga och använda undermåligt virke. Därjämte äro från berörda

förbud medgifna två undantag, då undermåligt virke må, efter därtill

i vederbörlig ordning erhållet tillstånd, afverkas för skeppning eller

sågning. Dessa undantag afse de fall, att skog finnes vara af beskaffenhet,

att för dess ordentliga skötsel och vård fordras afverkning

af sådant virke, eller ock att dylik afverkning är nödvändig för skogsmarks

uppodling till åker och äng. I förra fallet har skogsägaren att

anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken efter undersökning

af skogen äger meddela det sökta tillståndet. Begäres sådan förrättning

före den 1 juni, skall, där så ske kan och skogsägaren det äskar,

undersökningen och utstämplingen företagas i sammanhang med de

utsyningsförrättningar å kronans skogar, som under året förekomma.

I fråga om rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,

är i förordningen stadgadt, att sådan rätt tillkommer allmän åklagare,

tjänstemän och betjänte vid skogsstaten samt tullstatens tjänstemän,

desse sistnämnde inom hamn- och lastageplats.

Den af Kungl. Maj:t år 1896 tillsatta skogskommitté har beträffande

nu ifrågavarande förordning anfört följande.

Kommittén ansåge visserligen denna förordning föga ägnad att

befordra eu rationell skogsskötsel. Men då förordningen tillkommit efter

upprepade framställningar från de båda länens landsting, samt densamma,

enligt hvad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande omfattades

med förtroende af befolkningens flertal, syntes det kommittén icke

böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar från dessa

orter utbyta den för dem nu gällande lag emot en på helt andra grunder

byggd lagstiftning. Dessutom syntes ännu en tid samfärdsel och industri

komma att i dessa landsändar kvarstå vid den mindre utvecklade ståndpunkt,

som vållade, att hufvudsakligen blott timmerdugliga träd kunde

med fördel uttagas ur skogarne. Så länge detta förhållande fortfore,

kunde måhända fördelarne af eu dimensionslag anses öfverväga

de olägenheter, den medförde. Kommittén hölle däremot för sannolikt,

att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet och särskildt då

lättade kommunikationer komme att inom de två nordligaste länen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 48.

möjliggöra uppkomsten af papper sm assetillverkning, kolning och andra

industrier, som tillgodogjorde de smärre virkessorterna, olägenheterna

af dimensionslagen komme att framträda med den styrka, att ortens

befolkning funne lämpligt att påkalla densammas utbytande mot andra

föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade förhållandena.

För det nuvarande ansåge emellertid kommittén ej någon förändring

böra föreslås beträffande ifrågavarande lags grundtanke, förbudet

mot utförsel och försäljning af undermåligt virke. Däremot syntes de

förändringar, som under de senare åren ägt rum i ortens kommunikationsförhållanden,

påkalla ett sådant tillägg till lagen, att utförsel af

undermåligt virke icke allenast genom skeppning utan jämväl å järnväg

blefve förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att det med

lagen afsedda mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest en betydande

pappersmassetillverkning vunne insteg i dessa trakter, ansåge

kommittén att lagen borde fullständigas genom föreskrifter, som förhindrade,

att undermåligt virke annat än efter utsyning för sådant

ändamål toges i anspråk. Härjämte funne kommittén, att de i nu

gällande lag intagna bestämmelser angående de minsta dimensioner,

en sparre skulle hålla för att icke anses såsom undermålig, borde något

jämkas på den grund att det ofta inträffade, att genomskärningsytan

af en trädstam icke bildade en regelbunden cirkel utan vore mer eller

mindre oval.

Med hänsyn till de anledningar till ändring i nu ifrågavarande

förordnings föreskrifter, som sålunda förelåge, bar kommittén utarbetat

nedanstående

Förslag

till

förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning

å ungskog inom Västerlottens och Norrlottens län.

För de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej böra

till lappmarken, stadgas:

§ 1.

Barrträd, som, efter hvad bär nedan i § 2 sägs, är att anse såsom

undermåligt, må icke i form af rundt, biladt eller sågadt virke, till in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

eller utländsk ort skeppas eller å järnväg forslas eller å fartyg eller järnvägsvagn

lastas eller vid lastageplats eller invid järnväg till lastning uppläggas

och ej heller till sågad vara eller för pappersmassefabrikation användas

eller intagas inom såginrättning och pappersmassefabrik, i till dylika

anläggningar hörande rännor eller förvaring sbommar eller inom område,

som begagnas till sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats

vid pappersmassefabrik, allt vid påföljd att virket tages i beslag

och dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i § 3 stadgas, vederbörligt

tillstånd är gifvet till trädets afverkning till fritt förfogande.

Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment att, äfven utan sådant

tillstånd, af hemmanets skog, till eget husbehof, låta såga och använda

undermåligt virke.

§ 2-

Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller

i genomskärning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från

storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

Mom. 2. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt

och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller ådagalägges,

att det virke är taget af träd, som ej är undermåligt, eller af

träd, som är med vederbörligt tillstånd afverkadt.

Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken

vid 4,7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,

hålla i omkrets, vid sagde längd från storändan, minst 57 centimeter,

ifall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,

samt i förhållande därefter, om längden är mindre.

Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,

skall hvad ofvan är stadgadt äga tillämpning, endast ifall lagligen

styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt

och till hvars afverkande för sågning eller skeppning ej meddelats

vederbörligt tillstånd.

§ 3-

Mom. 1. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel

och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill

låta det virke skeppas, transporteras å järnväg, sågas eller till pappersmassefabrikation

användas, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare,

hvilken det åligger verkställa den undersökning af skogen, som af omBih.

till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

ständigheterna påkallas. Finnes därvid slik afverkning vara med grunderna

för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, där ej

laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till afverkning

till fritt förfogande; dock att träd, som vid storändan håller

15 centimeter eller mera i genomskärning, ej må aiföras, innan det

genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.

Vill ägaren sig till säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner

stämpladt, vare därtill berättigad

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall,

där så ske kan och skogsägaren det äskar, undersökningen och utstämplingen

företagas i sammanhang med öfriga utsyningsförrättningar,

som inom reviret under året förekomma. Verkställes förrättningen i

sådan ordning, åligger det förrättningsmannen att om möjligt vid förrättningens

slut eller i annat fall genast, efter det alla utsyningsförrättningar

under året inom socknen böra vara afslutade, tillställa sökanden

eller dess ombud mot bevis, men utan lösen, skriftligt instrument

öfver utsyningen. Företages förrättningen särskild^ bör syneinstrumentet

aflämnas, innan förrättningsmannen från stället reser. Underrättelse

om tiden, inom hvilken besvär böra vara hos domänstyrelsen

ingifna för att kunna till pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet

meddelas.

Mom. 3. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i

denna lag fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd af föreläggande

vid laga skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar gälla

hvad här ofvan är stadgadt.

Mom. 4. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller

äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes än

för husbehof, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,

hvilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga

utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den

uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess läge,

storlek, beskaffenhet ocli tjänlighet till odling samt därefter till Konungens

befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet med uppgift

å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig, jämte det

yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda. Önskar jordägare

att, utan afbidande af dylik ntsyningsförrättning, vinna handläggning

af ärendet, äge han antingen för besiktning af marken påkalla

skyndsam åtgärd af vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt, hvarefter

denne med ärendet vidare förtär i den ordning ofvan stadgas,

eller ock låta odlingsmarken besiktigas af två trovärdiga män samt in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

sända deras öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet

till endera af nämnde tjänstemän, som har att med eget yttrande befordra

ansökningen till Konungens befallningshafvandes pröfning. Finner

Konungens befallningshafvande det tillämnade odlingsföretaget vara af

beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke för fritt förfogande

bör medgifvas, meddele Konungens befallningshafvande därtill tillstånd

med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som Konungens

befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad;

skolande underrättelse om Konungens befallningshafvandes beslut i ärendet

meddelas revirförvaltaren för jordägarens förständigande. Beträffande

stämpling af virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda erhållits,

förhålles på sätt i mom. 1 och 2 i denna § stadgas.

§ 4-

Undermåligt ostämpladt virke är ej underkastadt beslag, såvida

tydligen visar sig eller styrkes, att afverkningen skett, innan förbud

för skeppning, sågning, uppläggning till lastning vid och transport å järnväg

samt användning för pappersmassefabrikation af sådant virke varit

för orten stadgadt; och skall sådant virke i den ordning, här ofvan

sägs, med kronomärke förses, där ägaren till sin säkerhet det äskar.

§ 5-

Jordägaren vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling, hvarom

i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till

förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket

afseende jordägaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kronor

äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva

ersättning därför.

Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushållning

enligt plan, som blifvit af domänstyrelsen eller förra skogsstyrelsen

godkänd, verkställes utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden

afser virke, som enligt planen är bestämdt att afverkas.

För sådan af skogstjänsteman eller kronobetjänt verkställd besiktning,

hvarom i § 3 mom. 4 förmäles, åligger det jordägaren att till

förrättningsmannen utgifva godtgörelse, som utgår till skogstjänsteman,

när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å kronans

skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente under

den tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och dagtraktamente

enligt samma reglemente.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

§ 6.

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äfvensom inom

hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och på järnvägsvagn eller

inom lastplats vid järnväg stationsföreståndare; men rättighet att utföra

åtal i sådana mål äge endast allmän åklagare och jägeribetjäning, på

sätt gällande författningar stadga; skolande förty tulltjänsteman eller

stations föreståndare, som gjort beslag, därom göra anmälan hos allmän

åklagare eller jägeritjänsteman.

§ 7.

Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna

författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel

tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan

behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå

hälften.

Denna förordning träder i gällande kraft den etc.

Sedan domänstyrelsen anbefallts att, efter Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i Västerbottens och Norrbottens län samt landstingens i

dessa län hörande, inkomma med underdånigt yttrande öfver kommitténs

berörda förslag, har bemälda styrelse med underdånig skrifvelse den

21 januari 1902 öfverlämnat särskilda af landstingen i omförmälda län

vid landstingens sammanträden åren 1900 och 1901 afgifna yttranden

i ärendet äfvensom af Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande däri

meddelade utlåtanden.

Landstinget i Västerbottens län har i sitt yttrande vid 1900 års

sammanträde förklarat sig till fullo gilla de grunder, på hvilka ifrågavarande

lagförslag vore byggdt, men framhållit, att såväl förordningen

i sin nuvarande affattning som ock berörda, af kommittén framställda

förslag lede af åtskilliga brister i detalj bestämmelser, hvilka

brister verkade hämmande för en god skogshushållning samt vållade

svårigheter vid lagens praktiska tillämpning. Bland sådana brister har

landstinget särskildt påpekat, att lagen hindrade det enskilda utbytet

af skogseffekter, som vore nödvändiga för byggnadsverksamheten inom

länet, att en del bestämmelser i § 3 dels satte den enskilde skogs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IB

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

ägaren i alltför stort beroende af skogstjänstemännens individuella åsikter

om grunderna för en god skogshushållning, dels ej lämnade tillräcklig

garanti för att ingifna ansökningar om utsyningar inom lämplig

tid blefve föremål för handläggning, att lagens effektivitet vid

gränstrakterna vore problematisk, att tilläggsbestämmelser i och för

kontrollen erfordrades äfven annorstädes, synnerligast vid de under

senaste tid i rätt stort antal tillkomna smärre sågarna, samt att den

föreslagna lagen skulle väsentligen hämma uppkomsten i länet af pappersmasseindustrien.

Sedan landstinget vid nyssnämnda sammanträde utsett särskilde

kommitterade för afgifvande till 1901 års sammanträde af fullständigt

yttrande i frågan, har landstinget i sitt vid sistnämnda sammanträde

afgifna utlåtande anfört följande.

Med den affattning, som lagförslagets § 1 erhållit, syntes ej kunna

förnekas, att lagens bestämmelser kunde så tolkas, att ett förbud satts

för all försäljning af undermåligt virke, som under sin transport

från skogen till förbrukningsorten komme i beröring med någon af de

uti ifrågavarande lagrum omförmälda transportleder eller industriella

inrättningar. Ett sådant förbud mot försäljning af undermåligt virke

drabbade helt naturligt äfven förbrukningen inom orten, hvilket för den

ej skogsägande delen af länets befolkning måste innebära ett svårt onus.

Men ej endast den enskilde individen skulle'' om ett sådant försälj

ningsförbud fastsloges, blifva oskäligt betungad. Äfven det allmänna

skulle få vidkännas de menliga följderna af detsamma. Sålunda skulle

anskaffande af virke för kyrkor, skolor, sjukhus eller andra dylika offentliga

byggnader omöjliggöras eller högst väsentligt försvåras. Äfven för

statens behof afsedt virke, såsom telegrafstolpar, stängselslanor och dylikt,

som mången gång, för att ej säga i de flesta fall, för närvarande upphandlades

af enskilda personer, skulle ej alltid utan extra kostnader

kunna anskaffas. Att en sådan, af lagens ordalydelse dock betingad,

tolkning skulle verka hämmande på länets utveckling, läge för öppen

dag, om det å andra sidan ej heller kunde förnekas, att den afverkning,

som för fyllande af den ej skogsägande allmänhetens inom länet husbehof

verkställdes, i enskilda fall utfördes på ett sätt, som ingalunda

kunde sägas motsvara fordringarna på en god skogshushållning. Särskildt

syntes detta vara fallet vid afverkning af barrved för afsalu. Men dessa

enskilda fall, då en misshushållning kunde sägas äga rum, blefve med

hänsyn till hela den skogsareal, för hvilken lagen vore afsedd att gälla,

utan betydelse. Då nu dessutom fallet syntes vara, att snart sagdt hvarje

ägare af en mindre såg, med de bestämmelser, som lagen nu innehölle,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 48.

blefve lagbrytare, då väl ingen sågägare kunde fritaga sig från att ti 11

närmare eller fjärmare boende hafva föryttrat ett eller annat lass bräder,

sågade af undermåligt virke, så läge äfven uti denna omständighet ett

särdeles talande bevis för, att lagens föreskrifter ej motsvarade de fordringar,

som på desamma måste ställas, för att de skulle blifva möjliga

att efterlefva.

Synnerligast vid gränstrakterna mot Norrbotten vore det ingalunda

ovanligt och för öfrigt på grund af läget en helt naturlig sak, att eu

försäljning af trävaror mellan de båda länens invånare ägde rum. Äfven

i detta fall syntes det ej kunna undgås, att då och då undermåligt virke

vore föremål för affär. Men om det blefve en öfverträdelse af lagen

att föryttra dylikt virke inom länet, så måste detta blifva i ännu högre

grad fallet, om försäljningen skedde till utom länet boende personer

och sålunda en export från länet blefve affärstransaktionens omedelbara

följd. Då för Västerbottens och Norrbottens län samma skogslag vore

gällande, ville det emellertid synas, som om de lämpligen skulle kunna

sammanslås till ett område i afseende på förbrukningen till husbehof af

undermåligt virke och sålunda ett utbyte länen emellan af dylikt virke

i lagen tillstädjas.

Genom landstingets förslag skulle en väsentlig utvidning af skogsägarens

rätt att utan jägmästares ^stämpling tillgodogöra sig undermåligt

virke från sin skog åstadkommas. Detta vore mycket viktigt,

isynnerhet därför att de undertryckta träden, som genom dimensionslagen

blefve besparade och som otvifvelaktigt vore till stort men för

skogstillväxten, förefunnes i så riklig mängd, att de i vanliga fall icke

på långt när kunde till husbehof å hvarje hemman för sig tillgodogöras.

Då landstinget önskade, att detta förslag måtte vinna Kungl.

Maj:ts och Riksdagens godkännande, funne landstinget det vara angeläget

att tillse, att också den kontroll, som föresloges till förhindrande af

missbruk af den utvidgade rätten, måtte blifva så effektiv som möjligt.

En bestämmelse, så beskaffad, att vederbörande, som hade att verkställa

beslag, i hvarje fall när han anträffade ett parti undermåligt virke

å plats, där det kunde beslagtagas, först måste, innan han gjorde beslaget,

skaffa sig underrättelse om det ändamål, för hvilket virket blifvit

afverkadt, syntes landstinget snarare locka till missbruk än förhindra

sådant. Virkesägaren kunde ju alltid försöka sig på en export på olaga

väg, ty om hans vara blefve beslagtagen, kunde han alltid föregifva,

att den vore afsedd till försäljning inom orten. Risken med ett försök

vore så godt som ingen. 1 och för sig vida verksammare och dessutom

för vederbörande revirförvaltare vida lättare att utöfva blefve

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

kontrollen, om det bestämdes, att skogsägaren, så snart han ville å

plats, där beslag kunde ske, upplägga undermåligt virke, på förhand

skulle göra anmälan därom bos revirförvaltaren. Följden häraf blefve

nämligen den, att å beslagsplatserna allt undermåligt virke, om hvilket

sådan anmälan icke blifvit gjord, utan vidare kunde tagas i beslag.

En dylik bestämmelse förorsakade skogsägaren endast ett mycket ringa

besvär, men underlättade i hög grad re virför valtar ens arbete.

De platser, där enligt lagförslagets bestämmelser en kontroll öfver

lagens tillämpning skulle kunna verkställas, utgjordes af hamnar och lastageplatser,

järnvägslinjer samt vissa uppgifna områden, hörande till såginrättningar

och pappersmassefabriker. Om antalet af sådana platser

kunde ökas med andra, till hvilka virke plägade i större kvantiteter

sammanföras, vore det gifvet, att kontrollen skulle blifva både lättare och

mera effektiv. Sådana platser funnes äfven vid våra förnämsta transportleder

för befordrande af virke, nämligen flottlederna. Ej blott för

kontrollen öfver de afverkningar, som skulle exporteras från hamnar

inom länet, vore en dylik utsträckning af betydelse. Den vore det i

ännu högre grad för kontrollen öfver virke, som fördes till flottled, hvars

slutpunkt läge inom Västernorrlands län, för hvilket län för närvarande

ingen som hälst skogslagstiftning vore gällande, och ej heller

någon liknande den för Västerbottens län från något håll föreslagen.

Undermåligt virke, som framfördes till sådana vattendrag, undandroges

för närvarande all kontroll. Då emellertid strandägare enligt 10 § i gällande

flottningsstadga ägde rätt till fri flottning för husbehofsvirke, om detsamma

kunde utan sammanblandning med det öfriga flottgodset framföras,

och då dylik flottning af husbehofsvirke rätt ofta förekomme,

men då verkställdes antingen före eller sedan den allmänna flottningen

framgått, borde de bestämmelser, som utfärdades om en till vattendragen

utsträckt kontroll öfver lagförslagets tillämpning, undantaga

dylikt för husbehof afsedt flottgods och endast gälla sådant, som vore

försedt med af flottningsstyrelse godkändt märke.

Lagförslagets § 1 omfattade för närvarande allt virke, som enligt

§ 2 vore att anse såsom undermåligt, sålunda äfven torra träd. Detta

syntes landstinget vara en väl långt gående utsträckning af lagens

bestämmelser. Om en skogsägare ville tillvarataga och kunde föryttra

några å hans skog befintliga torra träd, måste han för detta ändamål

enligt § 3 anlita revirförvaltaren och vidkännas de kostnader för utsyning

eller stämpling, som § 5 stadgade. Här förelåge dock intet arbete,

hvars rätta utförande kräfde någon som hälst forstlig sakkunskap. Kost
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

naderna för utsyningen, som utginge efter på förrättningen använd tid,

komme dessutom att för skogsägaren blifva större än virkets värde och

detta i desto större mån, ju färre och sålunda på skogsområdet mera

spridda de torra träden vore. Af dessa skäl ansåge landstinget, att torra

träd ej borde falla under lagens föreskrifter.

Beträffande sättet för bestämmande af den dimension, som borde

sättas såsom gräns mellan undermåligt och fullmåligt virke, hade olika

åsikter ofta yppat sig. Några förmenade nämligen, att denna dimension

borde bestämmas till en viss så kallad brösthöjdsdiameter, ett

mått, taget 1,5 meter från trädets rot, hvarigenom lagens tillämpning

skulle betydligt underlättas och äfven forstligt sedt stora fördelar vara

att vinna. Andra åter hölle före, att, i likhet med hvad föreliggande

lagförslag stadgade, måttet borde tagas på en höjd från roten, som

motsvarade en ordinär stocklängd. Äfven inom landstinget hade denna

fråga behandlats, men hade landstingets flertal ej funnit skäl att föreslå

ändrade bestämmelser rörande dimensionen, utan tillstyrkte, att de

bestämmelser, som vore intagna i § 2 mom. 1 af lagförslaget, måtte

oförändrade bibehållas. Som motiv härför ville landstinget anföra, att

många träd, som hölle 26 centimeter 1,5 meter från storändan — den

dimension, som framhållits såsom en mot lagförslagets, 21 centimeter 4,7 5

meter från storändan, svarande brösthöjdsdiameter — ej uppnådde mer

än 19 centimeter på 4,7 5 meters höjd, att sådana träd ofta vore mycket

växtkraftiga, att kontrollen skulle försvåras synnerligast för furuvirke,

som måste barkas, och att en förändring af måttbestämmelsen skulle

utöfva inflytande på redan ingångna aftal om afverkningsrätt, af hvilka

många innehölle det stadgande, att »all fullmålig skog» försålts.

Därest det framställda förslaget om sådant tillägg till § 1, att

kontrollen öfver lagen utsträcktes till flottlederna, vunne afseende,

måste följden af en sådan bestämmelse blifva den, att i lagförslagets

§ 3 tillägg skulle göras af innehåll, att ägare af skog, som ville med

allmän flottning framföra undermåligt virke, för sådant ändamål borde

anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare för erhållande af den utsyning,

hvartill skogens beskaffenhet kunde gifva anledning.

Enligt § 3 mom. 1 hade skogsägare, som önskade utsyning

af undermåligt virke, att anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare,

hvilken det ålåge att verkställa den undersökning af skogen, som af

omständigheterna påkallades. Här vore sålunda fastslaget, att det vore

revirförvaltaren och ingen annan tjänsteman, som ägde att handlägga

dylika förrättningar. På sådant sätt handhades emellertid ej lagen i

praktiken. I stället för att den enskilde skogsägaren enligt lagens be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

stämmelser finge komma i åtnjutande af den större praktiska erfarenhet,

hvaraf revirförvaltarne framför yngre tjänstemän måste antagas

vara i besittning, förordnades för närvarande af domänstyrelsen extra

jägmästare eller på visst revir anställde assistenter »att biträda vid kontrollen

öfver tillämpningen af kungl. förordningen den 19 mars 1888

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog

samt vid verkställande utaf de af denna förordning föranledda

undersöknings-, utsyning^- och stämplingsförrättningar», såsom ordalagen

i dylika förordnanden ofta varit affattade. Dessa förordnanden

hade tillkommit på grund af Kungl. Maj:ts nådiga bref den 29 september

1874, utfärdadt till dåvarande skogsstyrelsen i sammanhang med Norrbottenslagens

antagande. Genom detta nådiga bref bemyndigades skogsstyrelsen

att, på det för verkställande af de skogsundersökningar och

stämplingsförrättningar åt enskilde, hvartill den nya författningen kunde

gifva anledning, erforderlig tjänstepersonal skulle vara att tillgå, utan

att de bestyr med de allmänna skogarne, som ålåge de ordinarie revirförvaltarne,

blefve eftersatta, tillsätta extra jägmästare. I mån som

intresset för en god skogshushållning stigit och värdet af äfven smärre

virke ökats, hade antalet sådana anmälningar, om hvilka § 3 mom. 1

handlade, väsentligen tilltagit, så att förrättningarna på grund af sådana

anmälningar, som år 1887 utgjorde inom Västerbottens län 490 med en

iitsyning af 111,123 träd, år i899 uppgingo till 1,128 med en utsyning

af 1,297,319 träd. Förhållandena hade äfven ådagalagt, att den nuvarande

skogspersonalen vore alldeles otillräcklig för att på ett fullt

noggrann! sätt och inom en för sökanden lämplig tid verkställa de

arbeten, som af författningen föranleddes.

Såsom förut nämnts, förordnades för närvarande yngre tjänstemän

att handlägga ifrågavarande utsyningsförrättningar. Dessa besutte ej

alltid — och detta kunde näppeligen fordras af dem — den praktiska

erfarenhet, som vore ett oundgängligt villkor för ett fullgodt arbetes

utförande. Då de därjämte ofta förflyttades till andra tjänstgöringsområden,

inträffade ej sällan, att samma skog år efter annat behandlades

af särskilde tjänstemän med olika individuell uppfattning om

de för skogens vård lämpliga åtgärderna. Härigenom upphäfdes all

homogenitet i den skogsvård, som lagen borde hafva afsett. att införa

och på hvilken skogsägarne äfven syntes hafva berättigade

kraf, då staten genom lagens införande iklädt sig vissa förpliktelser i

detta afseende. Den ej minst framträdande olägenheten under det nuvarande

systemet vore dock den, att ansökningar, som till revirexpediBih.

till 11 itc sd. Prof. 1303. 1 Sand. 1 Afd. 32 Höft.. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

tionen ingifvits före den 1 juni, ofta ej behandlades förr än under

påföljande år och till mycket stor del så sent under ansökningsåret,

att det måste anses omöjligt att på grund af snö med tillbörlig noggrannhet

verkställa förrättningen. Härtill komme, att svårigheterna för

skogsägaren att upplåta rätt till utverkning och utdrifning i högst väsentlig

grad ökades, då förrättningarna så sent verkställdes, samt att kostnaden

för själfva förrättningen, på samma gång denna blefve sämre

utförd och medförde antydda ökade drifningskostnader, blefve, då arfvodet

utginge efter antalet förrättningsdagar, större under den mörka

årstiden med dess korta arbetsdagar.

Om lämpligaste sättet att råda bot för de allt mera framträdande

och ofta olidliga missförhållanden, som med det nuvarande systemet vore

förenade, hade meningarna varit delade.

Bland annat hade föreslagits, att skogsägare skulle hafva rätt att

hos domänstyrelsen begära förordnande för viss kompetent person att

under uppgifven tid och på sökandens bekostnad verkställa i ansökningen

omnämnda förrättningar. Mot detta förslag hade invändts, att det företrädesvis

blefve de större skogsägande bolagen, som kunde begagna sig

af denna utväg, men ej de smärre skogsägarne, mot hvilken invändning

åter påpekats, dels att det ej syntes möta hinder för smärre skogsägare

att förena sig med ett bolag i ansökan om dylikt biträde, dels

att, om de större bolagens ansökningar ej behöfde handläggas af den

redan befintliga skogspersonalen, denna personal finge så mycket mera

tid att ägna åt behandlingen af de utaf enskilde gjorda framställningar

om utsyningar.

Vidare hade föreslagits, att bolag eller enskilde, som i sin tjänst

hade anställde kompetente fackmän, skulle äga rätt att åt desse uppdraga

utförandet af utsyningsförrättningar å egna skogar, dock att de

af sådana personer utförda arbeten skulle vara underkastade vederbörande

revirförvaltares kontroll. Stöd för ett förslag i dylik riktning

kunde man finna uti § 2 af skogskommitténs förslag till lag angående

vården af enskildes skogar, hvari hemställdes om skyldighet för ägare

af viss uppgifven areal att anställa egen skogsförvaltare. Inom länet

funnes för närvarande ett stort antal skogstjänstemän anställdt hos enskilde.

Genom medgifvande, att desse finge utföra utsyningsförrättningar

på grund af lagen, kunde de anmärkta missförhållandena till

väsentlig grad afhjälpas utan någon som hälst kostnad för staten. Och

om revirförvaltaren hade kontroll öfver de af sådana enskilde tjänstemän

utförda arbeten, syntes ingen fara föreligga, att ett dylikt medgifvande

skulle missbrukas. Härjämte hade anförts, att äfven i detta

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

fall direkt fördel uppstode för andra skogsägare, som finge disponera

eu större del af statstjänstemannens tid. Emot detta förslag hade

hufvudsakligen invändts, att dess antagande skulle innebära ett otillbörligt

gynnande af bolagen, hvarjämte förslagets motståndare velat hålla

före, att den föreslagna kontrollen af revirförvaltaren komme att taga

lika lång tid i anspråk, som om förrättningarna af honom direkt utfördes.

Det borde dessutom, ansåge motståndarne till ett dylikt förslag,

tillkomma staten att direkt sörja för, att erforderligt antal kompetente

tjänstemän funnes att tillgå för lagens tillämpning.

Ett tredje förslag, som framställts för afhjälpande af nu ifrågavarande

missförhållande, ginge därpå ut, att alla förrättningar enligt

denna lag skulle verkställas på revirförvaltarens ansvar, men att, då

han ej kunde personligen handlägga samtliga förrättningar, det fortfarande

erfordrades, att till hans disposition stode ett tillräckligt antal

tjänstebiträden, hvilka under hans ledning och kontroll utförde de förekommande

utsyningarna. Desse tjänstemän måste anställas och aflönas

af staten samt finnas till det antal, att berättigade kraf kunde tillfredsställas

inom rimlig tid. Detta förslag hade vunnit landstingets godkännande.

Enligt föreskrift i § 3 mom. 1 skulle revirförvaltaren verkställa

den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallades. På

grund af denna bestämmelse lämnades det helt och hållet i förrättningsmannens

skön att reglera undersökningens omfång, och för skogsägaren

funnes föga utsigt till framgång i händelse af besvär öfver en enligt

hans förmenande knapphändig syneförättning. Då skogsägaren

dock vore den, som finge betala undersökningen i förhållande till den

tid, som för densamma åtginge, syntes det äfven vara billigt, att han

finge bestämma, hvilka kostnader han önskade nedlägga på undersökningen,

d. v. s. på vården om sin skog, och sålunda äfven bestämma

undersökningens omfång.

Förut hade anmärkts, att ansökningar, som till vederbörande

revirförvaltare ingifvits före den 1 juni, ofta ej behandlats förr än

under påföljande år eller så sent under året, att olägenheter häraf försports.

Denna tid — före den 1 juni — funnes visserligen angifven

för ansökningars aflämnande, men ej såsom en fastslagen ansökningstid.

Det hette nämligen i skogskommitténs förslag: »Varder sådan förrättning

begärd före den 1 juni, skall, där så ske kan och skogsägaren

det äskar, undersökningen och utstämplingen företagas i sammanhang

med öfriga utsyningsförrättningar, som inom reviret under året förekomma».

Uti nu gällande förordning af den 19 mars 1888 användes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

i stället för orden »öfrig?! ntsyningsförrättningar» uttrycket »de utsyningsförrättuingar

å kromms skogar». Gifvetvis hade ej genom den

gjorda förändringen, hvilken i olikhet med andra omredigeringar eller

tillägg ej vore i skogskommitténs betänkande med särskilt tryck angifven,

något bättre införts, ty då utsyningsförrättningarna å kronans

skogar afslutades tämligen tidigt under året, kunde »öfriga» sådana

pågå till sent på vintern. Ehuru, såsom häraf framginge, tydliga

bestämmelser om eu ansökningstid saknades, hade det likväl, och detta

ej blott såsom enstaka fall, inträffat, att en särskild afgift, ofta

mångdubbelt öfverstigande den, som enligt § 5 mom. 1 borde gäldas,

affordrats sökande, som till revirförvaltaren anmält sig efter den 1 juni.

Det otillbörliga härutinnan syntes ej närmare behöfva påpekas. I alla

händelser gåfve erfarenheten vid handen, att mera noggranna föreskrifter

än både de nuvarande och de föreslagna erfordrades. Vid

bestämmandet af ansökningstiden måste man emellertid erinra sig, att

anledningar till utsyning af undermåligt virke, såsom grantorka och

skogseld, oftast inträffade under sommarmånaderna. Då alltså å ena

sidan ett fastslående af tiden till den 1 juni skulle föra med sig, att

virke, som på grund af dylika anledningar borde utsynas, ej blefve

föremål för sådan åtgärd förrän påföljande år, och å andra sidan ansökningstidens

framskjutande till exempelvis den 1 augusti komme att

orsaka ett sådant hopande af skogsstatens göromål till höstmånaderna,

?itt arbetets noggranna utförande däraf syntes kunna komma att lida,

ville landstinget föreslå dubbla ansökningstider med för en hvar af dem

fastslagen termin för utsyningsarbetets fullbordande — detta senare på

det att en gräns för nuvarande oefterrättlighetstillstånd i detta afseende

måtte sättas. Såsom lämpliga bestämmelser angående ansökningstider

och tider för utsyningarnas fullbordande ansåge landstinget följande:

ansökning, ingifven före den 1 juni, skulle vara behandlad före den 1

november samma år och ansökning, som ingifvits före den 1 augusti,

före årets slut.

Angående utsyningarnas verkställande hade, bland annat, framhållits

önskvärdheten däraf, att vid utsyningarna tillsåges, att hemmanen

ej blefve i saknad af nödigt husbehofsvirke, utan att den växtliga

skogen behöfde anlitas. En utvidgning af lagen i sådant hänseende

skulle emellertid blifva ett uppgifvande af lagens grundprincip ocli

ansåges därför ej böra äga rum.

Det praktiserades flerestädes, att innehafvare af afverkningsrätt

affordrades en högre betalning för verkställd utsyning, än hvad § 5 mom. 1

föreskrefve. Detta motiverades af vederbörande förrättningsmän där
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

med, att författningen endast hade bestämmelser om, hvilket arfvode

jordägare hade att erlägga. Att detta tolkande af författningen måste

anses vara en mot dess anda stridande förvrängning''''af densamma,

syntes ej kunna motsägas. Författningen nämnde nämligen ingenstädes,

att afverkningsrättsinnehafvare hade annan rättsställning än jordägare.

Det ostridiga förhållandet, att författningens ordalag gifvit

anledning till en dylik klassificering af skogsägarne med olika afgifter

lör de olika klasserna, vore emellertid af natur att påkalla uppmärksamhet.

För att ett dylikt otillbörligt beskattande af afverkningsrättsinnehafvare

för framtiden skulle upphöra, tarfvades ingen mera genomgripande

förändring i redigeringen af § 5 mom. 1, än att ordet »jordägare»

utbyttes mot »skogsägare».

Stadgandet i § 6, att beslagsrätt tillkomme tulltjänsteman, hade

ofta visat sig vara till stort hinder och men för exportörerna på den

grund, att tillräcklig personal för uppdragets fullgörande ofta ej funnes

att tillgå. Äfven om endast fullmåligt virke funnes, vore det exportörens

skyldighet att betala tullbevakning under lastning eller flottläggning

af virke för dess bogsering från ort till annan inom länet och

detta, ehuru bevakning på destinationsorten, dit förpassning måste lösas,

med mindre omgång för virkesägaren kunde anordnas. Ehuru endast

fullmåligt virke varit föremål för dylik transport, hade det inträffat, att

exportör under hela sommaren måst aflöna bevakare från tullstaten.

Bristande tillgång på personal hade äfven vållat, att, ehuru tullbevakning

begärts och förpassning lösts, bevakning i rätt tid ej erhållits,

hvilket föranledt, att virkesägare, som måst begagna sig af till hans

disposition stående arbetskrafter och därför flottlagt virket, tvungits att

åter upprifva flottarna och ånyo omlägga desamma. Gifvetvis måste

en bevakning från tullstatens sida vara af gagn, men den måste också

lika gifvet anordnas så, att den ej blefve mera betungande, än förhållandena

påfordrade.

Då nu äfven järnvägstransport kouiine att förbjudas, om skogskommitténs

förslag blefve lag, läge det vikt uppå att tillse, att den

kontroll, som äfven här komme att anordnas, ej blefve för trafikanterna

betungande. Det hade föreslagits af skogskommittén, att stationsföreståndarne

skulle utöfva kontrollen öfver järnvägstransporten. Enligt

sitt tjänstgöringsreglemente ägde likväl dessa funktionärer ej rätt att

lämna stationsområdet utan särskilt tillstånd. Större delen af inlastningen

af virke på järnvägsvagn ägde dock rum ute på järnvägslinjerna,

hvarför kontrollens uteslutande handhafvande af stationsföre
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

ståndarne syntes kunna leda till ett oskäligt betungande af trafikanterna.

För att undgå detta, syntes den vid järnvägarna föreslagna kontrollen

böra handhafvas äfven af banmästarne, i hvil kas tjänstgöringsskyldighet

det inginge att dagligen passera banlinjen.

På grund af hvad landstinget sålunda anfört, har landstinget hemställt

om följande ändringar i och tillägg till skogskommitténs ifrågavarande

förslag beträffande:

§ 1.

att virke, som vore afsedt till eget eller annans husbehof eller

för allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för

statens behof, ej skulle vara underkastadt lagens föreskrifter;

att, när skogsägare ville upplägga undermåligt virke å plats, där

det kunde beslagtagas, skulle han på förhand till revirförvaltaren ingifva

anmälan därom med uppgift ej blott på den kvantitet, han ämnade

upplägga, utan ock på det ändamål, hvartill virket skulle användas;

där sådan anmälan ej skett, finge klagomål öfver beslag ej föras under

förevändning, att virket skulle till husbehof brukas;

att kontrollen öfver lagens tillämpning måtte utsträckas till flottlederna

och omfatta äfven sådant virke, som upplades vid eller å vattendrag

och vore försedt med af flottningsstvrelse godkändt märke;

att lagen ej borde gälla torra träd.

§ 3.

att ägare af skog, som ville i allmän flottled framföra undermåligt

virke, för sådant ändamål borde anmäla sig hos vederbörande

revirförvaltare för erhållande af den utsyning, hvartill skogens beskaffenhet

kunde gifva anledning;

att utsyningsförrättningar enligt § 3 mom. 1 skulle verkställas

på revirförvaltarens ansvar samt under hans ledning och kontroll;

att sökande finge i sin ansökning bestämma, huru stor del af

skogen, förrättningen skulle omfatta;

att bestämmelserna om ansökningstid och förrättningens utförande

måtte affattas sålunda, att ansökning om utsyning, ingifven före den 1

juni, skulle vara behandlad före den 1 november samma år, och ansökning,

ingifven före den 1 augusti, före årets slut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

§ 5.

att ordet »jordägare» utbyttes mot »skogsägare».

§ 6.

att rätt att i beslag’ taga virke, som borde anses förbrutet, skulle

tillkomma — på järnvägsvagn eller inom lastplats vid järnväg —

stationsföreståndare och banmästare.

Härjämte bar landstinget framhållit, att ett oeftergifligt villkor

för att ifrågavarande förordning fortfarande skulle blifva till gagn för

länet, vore en ökning af tjänstemannapersonalen inom"skogsstaten äfvensom

en ökad bevakningspersonal inom tullstaten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har för sin

del tillstyrkt bifall till skogskommitténs förslag med de ändringar och

tillägg, landstinget förordat.

Norrbottens. läns landsting, som vid sitt sammanträde år 1900

tillsatt en kommitté med uppdrag att till nästföljande års sammanträde

inkomma med förslag till landstingets yttrande i ärendet, bar

såsom eget utlåtande i frågan åberopat af nämnda kommitté till landstingets

sammanträde år 1901 afgifvet förslag till yttrande, som af landstinget

enhälligt godkänts. Enligt detta förslag, som i hufvudsak ansluter

sig till skogskommitténs förslag i ämnet, skulle §§ 1, 3, mom. 1

och 2, samt § 6 af förordningen erhålla följande lydelse:

§11

Barrträd, som ej är torrt och som, efter hvad här nedan i § 2

sägs, är att anse som undermåligt, får icke i form af rundt, biladt eller

sågadt . virke till ort T utom \ ästerbottens och Norrbottens län föras

eller vid lastageplats läggas och ej heller till plank, bräder, pappersmassa

eller dylikt förarbetas, ej heller intagas inom såginrättning, i

sågränna, timmerbom vid såg eller lastageplats eller inom område,

som begagnas till] upplagsplats för pappersmassefabrik, sågplats, sågbacke

eller vid såginrättning af hvad slag som helst, såframt icke, på

sätt i § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd är gifvet. till trädets afverkning’

till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment

att äfven utan sadant tillstånd af hemmanets skog till eget husbehof

låta såga och använda undermåligt virke.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

§ 3.

Mom. 1. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel

och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill

låta det virke skeppas, transporteras å järnväg utom Västerbottens

och Norrbottens län eller sågas eller till pappersmassefabrikation användas,

anmäla sig hos vederbörande revirförvaltning, hvilken det

åligger verkställa den undersökning af skogen, som af omständigheterna

påkallas. Finnes därvid slik afverkning vara med grunderna för en

god skogshushållning öfverensstämmande, då må, där ej laga hinder

eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till afverkning till

fritt förfogande; dock att träd, som vid storändan håller 15 centimeter

eller mera i genomskärning, ej må afföras, innan det genom förrättningsmannens

försorg blifvit med kronomärke stämpladt. Vill ägaren sig till

säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner stämpladt, vare

därtill berättigad.

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 september,

skall, där så ske kan och skogsägaren det äskar, undersökningen och

utstämplingen företagas i sammanhang med öfriga utsyningsförrättningar,

som inom reviret under året förekomma, och skall, så vidt sig

göra låter, vara afslutad före den 1 december. Verkställes förrättningen

i sådan ordning, åligger det förrättningsmannen att om möjligt vid

förrättningens slut, eller i annat fall genast efter det alla utsyningsförrättningar

under året inom socknen böra vara afslutade, tillställa

sökanden eller dess ombud mot bevis, men utan lösen, skriftligt instrument

öfver utsyningen. Företages förrättningen särskild^ bör utsyningsinstrumentet

aflämnas, innan förrättningsmannen från stället reser.

Underrättelse om tiden, inom hvilken besvär böra vara hos domänstyrelsen

ingifna för att kunna till pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet

meddelas.

§ 6.

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogssstaten äfvensom

inom hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och pa järnvägsvagn

eller inom lastplats å järnväg stationsföreståndare och banmästare,

men rättighet att utföra åtal i sådana mål äge endast allmän åklagare

och jägeribetjäning, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 48.

tulltjänsteman, stationsföreståndare eller banmästare, som gjort beslag,

därom göra anmälan hos allmän åklagare eller jägeritjänsteman.

Såsom motiv för de i nyssnämnda paragrafer föreslagna förändringar

bar anförts, att skogskommitténs förslag lade alltför stort hinder

för jordägaren att tillgodogöra sig det undermåliga virke, som af en

eller annan anledning behöfde afverkas från hans skog; att förbudet

mot handel med och transport af undermåligt virke icke syntes böra afse

orterna inom det område, lagförslaget afsåge, enär, förutom det alltför

stora ingrepp i den enskilda äganderätten, som härigenom komme att

ske, den förbrukning af undermåligt virke, som kunde äga rum inom

länen, ej i afsevärd mån kunde inverka på skogens framtida bestånd

och återväxt, men däremot ett transportförbud inom länen mången

gång kunde hindra en skogsägare att förmånligt afyttra sitt virke

eller tvinga honom att aptera det till en form, som betingade vida

lägre pris; att ett sådant förbud till och med kunde hindra en skogsägare

att på ett billigt sätt transportera virke från ett aflägset skogs
skifte

hem till gården; att lagförslaget därjämte i sin nuvarande form

lade hinder i vägen för byggnadsverksamheten vid de stora grufsamhällena,

som uppstode i den skoglösa fjällbygden, samt att detsamma

skulle i många hänseenden verka hämmande på den så behjärtansvärda

egnahemsfrågans realiserande inom länen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har förmält

sig icke hafva något att erinra mot skogskommitténs förslag, i hvad

det innefattade bestämmelser till skydd mot export utom länet af

undermåligt virke på järnväg eller dess användande för pappersmassefabrikation.

Däremot har Kungl. Majrts befallningshafvande anmärkt,

att den af kommittén vidtagna ändringen i sista punkten af § 1 genom

att dels insätta ordet »eget» i stället för »oundgängligt» framför

ordet »husbehof», dels utesluta orden »vid gården» skulle kunna gifva

anledning därtill att, medan hittills gällande bestämmelser icke ansetts

lägga hinder i vägen för en skogsägare att utan tillstånd från sin

skog försälja byggnadstimmer och virke, afsedt till bränsle för ortens

husbehof, en motsatt tolkning gjorde sig gällande, hvilken skulle

hafva till följd, att de icke skog-sägande invånarne i Västerbottens och

Norrbottens län skulle nödgas från sydligare delar af landet fylla sitt

behof af byggnadstimmer äfvensom till väsentlig del af bränsle.

För egen del har domänstyrelsen anfört följande.

Under den ganska långa tid, 1888 års förordning tillämpats, hade

ej försports något missnöje i orten eller uttalats något allmänt önskemål

om ändringar i densamma.

Bih. till Piksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

Vissa förhållanden hade dock på sista tiden inträda hvilka det

oaktadt syntes påkalla smärre ändringar af förordningen. Norra stambanans

framdragande under åren 1891 och 1894 till Vännäs och Boden

samt tvärbanans öppnande mellan Luleå och Gellivare och dess vidare

utsträckning till riksgränsen beredde nämligen möjlighet för utförsel

af undermåligt virke äfven å järnväg, hvarjämte förekomme, att en,

såsom det kunde antagas, efter hand inträdande pappersmassetillverkning

tvifvelsutan kunde, om den ej genom lagbestämmelser begränsades,

lända till ungskogens sköfling. Med hänsyn härtill hade skogskommittén

föreslagit vissa tilläggsbestämmelser till nu gällande förordning.

Emot kommitténs förslag rörande begränsning i undermåligt virkes

användning för pappersmassetillverkning genom förbud att annorledes

än efter utsyning begagna detsamma för nämnda ändamål hade styrelsen

intet att erinra. Beträffande åter det af kommittén föreslagna förbudet

för forsling å järnväg af undermåligt virke, såframt det ej blifvit i

vederbörlig ordning utsynadt, torde det kunna ifrågasättas, huruvida

ej, på sätt Norrbottens läns landsting hemställt, forslingen inom länen

skulle kunna lämnas fri, utan att kontrollen äfventyrades. Det syntes

emellertid ligga utom området för styrelsens ämbetsverksamhet att ingå

i närmare granskning af detta på järnvägarnas trafikerande och sättet

för denna trafiks ordnande beroende förhållande, hvarför denna del af

frågan syntes böra för utredning öfverlämnas till järnvägsstyrelsen

såsom fackmyndighet. Skulle denna utredning lämna det resultat, att sistnämnda

landstings förslag ej mötte från kontrollens synpunkt svårare

hinder, ansåge styrelsen sig böra förorda landstingets förslag framför

kommitténs.

Förutom nu nämnda ändringsförslag beträffande § 1 hade kommittén

äfven ifrågasatt ändrad lydelse af samma paragrafs slutstycke.

Ändringen bestode dels i utbyte af ordet »oundgängligt» mot »eget», dels

i uteslutande af orden »vid gården».

Styrelsen delade visserligen ej till fullo den mening, som Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län rörande det först nämnda

ändringsförslaget uttalat, då det sammanhang, hvari bestämmelsen i

nu ifrågavarande del af paragrafen förekomme, tydligen visade, att

den icke afsåge annat än ett undantag från det i paragrafen stadgade

sågningsförbudet. Men å andra sidan ville styrelsen ej förneka, att orden

»och använda» kunde gifvas en något vidsträcktare betydelse och, om de

ställdes i samband med de af kommittén insatta orden »eget husbehof» i

stället för »oundgängligt husbehof», lämna tillfälle till en annan tolkning af

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 48.

paragrafens innebörd, än som hittills gjort sig gällande. Att undermåligt

virke inom länen finge fritt afyttras för ortens behof, d. v. s. för såväl

eget som andras husbehof, hade ansetts vara öfverensstämmande med

förordningens mening. Också hade landstingen med styrka framhållit

betydelsen häraf för länens såväl skogsägande som icke skogsägande

invånare. Från orten i öfrigt hade ej heller uttalats önskan om ändring

i nu berörda eller andra hänseenden. Styrelsen ansåge därför, att

det i förordningen nu förekommande uttrycket »oundgängligt husbehof»

borde bibehållas oförändradt, liksom att af sist anförda skäl förordningens

ordalydelse i öfrigt, i synnerhet i hvad den afsåge de väsentligare

bestämmelserna, så litet som möjligt borde förändras.

Att kommittén ej med ändringsförslaget åsyftat en sådan verkan,

som nyss nämnts, utan afsett endast lättnad i kontrollen, hade styrelsen

desto större anledning antaga, som denna kontroll visat sig vara förenad

med ganska stora svårigheter såväl med afseende å husbehofssågningen

som vid lastageplats^ Ehuru styrelsen, på sätt redan

utvecklats, ansåge de nuvarande bestämmelserna rörande sågning och

användning af undermåligt virke för husbehof icke böra skärpas,

vore styrelsen mycket tveksam, huruvida å andra sidan eftergifter i

dessa bestämmelser kunde medgifvas utan att medföra olägenheter

för kontrollen. Genom kommitténs förslag att utesluta orden »vid

gården» skulle sågning för husbehof medgifvas äfven vid annan såg

än vid gården och alltså vid hvilken såg som helst inom länen.

Under de senare åren, då priset å mindre virkesdimensioner stigit, hade

ett ganska stort antal smärre sågar tillkommit här och hvar i byarna

inom skogsbygden. Exempelvis funnes inom ett revir i Västerbotten,

nämligen Jörns revir, 51 dylika sågar, hufvudsakligen grundade på sågning

af undermåliga träd. Den sågade varan uppköptes i många fall

för att föras till kusten och skeppas. Under förevändning af husbehofsågning

skulle utan hinder af förordningen, om den komme att atfattas

i enlighet med kommitténs förslag, kunna föras till dessa sågar en

mängd undermåligt timmer, hvilket sedan i sågad form forslades till

kusten för skeppning och undginge all kontroll, enär sågad vara ej

kunde tagas i beslag. Då kommittén ej anfört något skäl för ändringen,

genom hvilken kontrollen likväl skulle försvåras, kunde styrelsen icke

tillstyrka, att orden »vid gården» uteslötes, men enär husbehofssåg, där

sådan funnes, vanligen vore gemensam för byalaget, syntes däremot,

för husbehofssågningens underlättande, orden »eller inom samma by»

böra tilläggas efter förenämnda uttryck »vid gården».

Vid lastageplatser upplades i många fall ganska stora partier af

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 48.

undermåligt virke, under föregifvande att detsamma icke vore afsedt

till lastning och skeppning utan för husbehof. I anseende till det i

förordningen förekommande uttrycket »vid lastageplats till inlastning

uppläggas» kunde gent emot virkesägarens bestridande svårligen åstadkommas

bevisning, att timret vore för lastning upplagdf, förr än denna

tagit sin början, i hvilket fall det vanligen vore för sent att verkställa

beslag å det med annat virke merendels då hopblandade timret. Långa

uppskof, innan virket kunde dömas förbrutet, vore ock en följd af

nämnda svårighet vid bevisföringen; och då det under tiden ställde sig

allt för dyrt att anordna en oaflåtlig bevakning, kunde virket undanskaffas

på ett eller annat sätt, så att tullbetjäningens uppmärksamhet

afleddes, hvarefter det slutligen skeppades. Med hänsyn till detta förhållande

hade Norrbottens läns landsting uteslutit orden »till inlastning»,

och ville styrelsen på grund af det anförda för sin del tillstyrka bifall

till hvad landstinget härutinnan hemställt.

Med afseende å torra träd hade båda landstingen ansett, att förordningens

föreskrifter icke borde gälla. Då emellertid förbrukningen

inom orten af undermåligt virke vore fri och denna frihet liksom hittills

i första rummet begagnades för att tillgodogöra skadade eller torra träd,

syntes dessa senare hufvudsakligen tagas i anspråk för fyllande af

bränsle och byggnadsvirke i orten. Att däremot för sågning eller

export afverka i skogarne merendels glest förekommande torra träd af

så små dimensioner, hvarom här vore fråga, syntes under vanliga förhållanden

ej äga rum. Däremot kunde en dylik användning framkallas,

när skog å större trakter skadades af eld eller af annan anledning. Men

under sådana förhållanden vore det af betydelse, att den del af den yngre

skogen, som kunde fortväxa, icke afverkades utan kvarlämnades till

fröträd och skydd för uppväxande plantor, hvilket väl ej kunde påräknas

komma att ske utan genom utsyning. Många öfvergångsformer

funnes mellan hvad i dagligt tal kallades »friskt träd» och »torrt träd»,

hvilkas hänförande till det ena eller andra begreppet blefve beroende

af afverkarens subjektiva uppfattning, hvarigenom förvecklingar vid

lagens tillämpning kunde uppstå. Det skulle ock mången gång kunna

befaras, att eld blefve anlagd i ungskogar i syfte att därigenom bereda

fri tillgång till undermåliga träd. Med hänsyn till det anförda ansåge

styrelsen landstingens förslag härutinnan icke böra vinna afseende.

Ej heller syntes det styrelsen vara behöflig^, att, på sätt Västerbottens

läns landsting ifrågasatt, särskild bestämmelse i förordningen

infördes därom, att dess föreskrifter ej gällde virke, afsedt för eget eller

annans husbehof. På sätt förut vore nämndt, vore nämligen enligt för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

ordningens nuvarande lydelse undermåligt virkes afyttring till husbehof

inom orten fri, och de förändringar, som styrelsen nu föresloge i samma

förordning, verkade icke rubbning i detta förhållande. Emot samma

landstings förslag angående skyldighet för skogsägare att hos revirförvaltaren

göra anmälan om virkes uppläggning för husbehof å plats,

där det enligt förordningens föreskrift kunde tagas i beslag, vore att

anmärka, att det vid tillämpningen icke skulle kunna hindras, att de

anmälda virkespartierna komme att tilltagas så stora, att de tillika innefattade

virke för export eller sågning. Snarare vore det sannolikt, att

detta blefve regel och att därigenom skulle främjas och underlättas

just det, som förordningen afsåge att förhindra.

Förslaget att utsträcka kontrollen till flottlederna och där upplagdt

samt med af flottningsstyrelse godkändt märke försedt undermåligt

virke syntes styrelsen ej vara välgrundad^ Det virke, som i flottleder

nedfördes till hamnar eller lastageplatser inom länet för export, kontrollerades

å dessa platser verksammast af tullbetjäningen. Om än denna

kontroll under vissa förhållanden, på sätt förut vore nämndt, vore förenad

med svårigheter, syntes dessa ej genom kontroll vid flottled kunna

minskas. Däremot kunde de i väsentlig mån afhjälpas, på sätt redan vore

omförmäldt, genom att utesluta orden »till lastning» i nu gällande förordning.

Vidkommande åter kontrollen öfver virke, som fördes till

sådana flottleder, hvilkas slutpunkt läge inom Västernorrlands län och

med hänsyn till hvilka enligt landstingets i Västerbottens län mening

denna kontrollfråga ägde sin största betydelse, förhölle det sig så, att

af de nämnda flottlederna, nämligen Ångermanälfven och Gideå älf,

hvilka båda upprunne inom lappmarken, den förra därifrån direkt

inginge i Västernorrlands län och således ej alls berörde området för

nu ifrågavarande skogsförordning, samt den senare eller Gideå älf

visserligen under en kortare sträcka nedom lappmarksgränsen framginge

som gränsflod mellan Västerbottens och Västernorrlands län och alltså

å sin ena sida (Bjurholms socken) kunde upptaga flott gods från det

område, hvarest förordningen ägde tillämpning. Men då detta område

vid Gideå älf inom Bjurholms socken vore af ringa ytvidd, kunde därifrån

ej några afsevärda kvantiteter undermåligt virke nedföras i Gideå älf,

isynnerhet som kronan ägde ej oväsentlig del af området, och denna

fråga syntes därför helt och hållet sakna praktisk betydelse. J

hvarje fall syntes den omständigheten, att Gideå älf under en kortare

sträcka utgjorde gräns mellan Västerbottens och Västernorrlands län,

icke utgöra giltig anledning att införa en kontroll vid samtliga andra

Höftleder inom det område af omkring 455 kvadratnymil, där förord
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

ningen ägde tillämpning, helst som handhafvandet. af en sådan kontroll

måste kräfva en betydligt ökad personal.

På grund af det anförda har styrelsen beträffande ordalydelsen

af § 1 hemställt:

att kommitténs förslag, att undermåliga träd icke finge för pappersmassefabrikation

användas eller intagas inom pappersmassefabrik eller

i till dylik anläggning hörande rännor eller förvaringsbommar eller

inom område, som begagnades till upplagsplats vid sådan fabrik, såframt

icke vederbörligt tillstånd vore gifvet till trädens afverkning till

fritt förfogande, måtte godkännas;

att orden »till lastning» i kommitténs förslag måtte uteslutas; samt

att sista stycket af paragrafen måtte bibehållas oförändradt enligt

lydelsen i nu gällande förordning, dock att orden »eller inom samma

by» måtte insättas efter »gården».

Emot de ändringar, kommittén föreslagit rörande § 2, hade

styrelsen intet att erinra.

Beträffande § 3 mom. 1 har styrelsen anfört följande.

För den händelse Norrbottens läns landstings förslag till formulering

af § 1 rörande järnvägstransport af undermåligt virke skulle efter

närmare utredning vinna godkännande, borde efter orden »transporteras

på järnväg» i kommitténs förslag tilläggas orden »utom Västerbottens

och Norrbottens län».

I anledning af hvad Västerbottens läns landsting i fråga om samma

moment föreslagit, funne styrelsen, hvad först beträffade förslaget

därom, att undermåligt virke skulle vara underkastadt utsyning för att

i allmän flottied få framföras, på grund af hvad styrelsen angående kontrollen

vid flottlederna anfört, sig böra afstyrka detta förslag. Beträffande

därefter förslaget, att undersöknings- och utsyningsförrättningarna skulle

verkställas på revirförvaltarens ansvar samt under hans ledning och

kontroll, samt att sökanden skulle i ansökningen bestämma, huru stor

del af skogen förrättningen skulle omfatta, ville styrelsen upplysa, att

de förrättningar, hvarom nu vore fråga, efter hand högst väsentligt

ökats. De omfattade

år 1885 å 384 hemman en utsyning af 166,887 träd,

» 1890 å 764 » » » 321,478 »

» 1895 å 907 » » » 572,707 »

» 1900 å 1,708 » » » 1,357,752 » .

Men ehuru för förordningens tillämpningsområde i dess helhet

utvisande en jämnt tilltagande ökning, hade förrättningarna ej visat sig

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

regelbundna i frekvensen inom de särkilda reviren, där de till antalet

mycket växlade och detta därjämte olika för olika år. Sålunda uppginge

antalet i ett eller annat revir till flera hundra, till och med öfver

600, i andra revir till endast några tiotal eller inga alls. I de revir,

där de talrikast förekomme, vore växlingarna år från år stora, så att

antalet stundom fördubblats. Under sådant förhållande vore det endast

i få revir möjligt för revirförvaltaren att jämte förvaltning af kronoparker

och öfrig tjänsteutöfning medhinna nu omnämnda förrättningar eller att,

på sätt landstinget ifrågasatt, utöfva någon verksam ledning öfver samma

förrättningar, när dessa verkställdes af andra. Förrättningarna utfördes

fördenskull vanligen af på reviren anställde, aflönade assistenter under

öfver]''ägmästarens öfverinseende, men på eget tjänsteansvar. Att lägga

detta ansvar på revirförvaltaren kunde på grund af nu lämnade

utredning ej af styrelsen tillstyrkas. Att under denna förrättningarnas

starka ökning med åtföljande lokala växlingar ej alltid kunnat beredas

tillgång på tillräcklig och lämplig personal, hade berott därpå, att sådan

ej varit att tillgå. Men detta missförhållande hade i många fall redan

afhjälpts och syntes inom kort kunna fullständigt häfvas.

1 fråga om sättet för förrättningarnas utförande föreskrefves i förordningen,

att förrättningsmannen skulle verkställa den undersökning

af skogen, som af omständigheterna påkallades. Om sökanden särskildt

tillkännagåfve sin önskan, att viss trakt skulle undersökas, vore detta

en omständighet, som ej kunde af förrättningsmannen förbises. Särskild

föreskrift i sådant hänseende syntes därför obehöflig. Skulle

förrättningsmannen ej fullgöra hvad honom ålåge, ägde sökanden begära

rättelse genom besvär. För att härutinnan bereda lättnad och tidsvinst

syntes, på sätt i fråga om utsyning å kronohemman och vissa skatteoch

frälsehemman vore stadgadt i § 56 af nådiga förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894,

besvären böra ingifvas till öfverjägmästaren, hvarigenom denne äfven

skulle sättas i närmare beröring med dessa förrättningar och mera verksamt

kunna leda och öfvervaka desamma.

I ordalydelsen af nu behandlade moment 1 och 2 syntes, i följd

af förrättningarnas ökade omfattning och häraf föranledd nödvändighet

att öfverlämna större delen af dem till assistenter, några smärre redaktionsändringar

vara erforderliga.

Beträffande mom. 3 och 4 af ifrågavarande § hade styrelsen

intet att erinra.

På grund af det anförda har styrelsen hemställt, att följande ändringar

i mom. 1 och 2 af § 3 i kommitténs förslag måtte vidtagas, nämligen:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

1 mom.

att, för den händelse Norrbottens läns landstings förslag till

formulering af § 1 rörande järnvägstransport af undermåligt virke vunne

godkännande, efter orden »transporteras på järnväg» i kommitténs förslag

tillädes »utom Västerbottens och Norrbottens län»;

att efter orden »vederbörande revirförvaltare» tillädes följande:

»och åligger det honom eller den skogstjänsteman, som i hans ställe

förordnas, att verkställa»----— — —---— —--

2 mom.

att detta moment måtta erhålla följande lydelse:

»Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall undersökningen

och utstämplingen företagas och afslutas före den 1 november

samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å skog genom

storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning häraf före

den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles, skall

förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.

Innan förrättningsmannen från stället reser, skall han mot bevis,

men utan lösen gifva sökanden eller hans ombud skriftligt syneinstrument,

i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År sökanden

missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen, må han

föra klagan däröfver hos vederbörande öfverjägmästare sist innan klockan

tolf å trettionde dagen efter det han eller ombudet af syneinstrumentet

erhållit del.

Ändring i öfverjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos

domänstyrelsen innan klockan tolf å trettionde dagen efter det klaganden

af beslutet erhållit del.»

§ 4-

Beträffande ordalydelsen af denna § enligt kommitténs förslag

ville styrelsen anmärka, att, alldenstund efter förordningens första

tillämpande i Norrbottens län omkring 27 år och efter dess införande

i Västerbottens län omkring 19 år gått till ända, det syntes vara obehöflig^

att, därest förordningen komme att förnyas, i densamma infördes

bestämmelse, huru förfaras borde, om afverkning af undermåligt virke

skett, innan förbud för skeppning och sågning af sådant virke varit för

orten stadgadt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

§ 5-

Emot landstingens förslag att utbyta ordet »jordägare» mot »skogsägare»

hade styrelsen intet att erinra.

§ 6.

Emot landstingens förslag att jämväl banmästare borde vara

berättigad att i beslag taga virke, som borde anses förbrutet, med

samma befogenhet som kommittén föreslagit för stationsföreståndare,

hade styrelsen intet att erinra.

§ 7.

I denna paragraf vore ingen ändring ifrågasatt, och hade ej häller

styrelsen för sin del något att anmärka emot den nuvarande ordalydelsen.

Till följd af nådig remiss har därefter järnvägsstyrelsen i detta

ärende afgifvit underdånigt utlåtande af den 14 juni 1902 och däruti

anfört följande.

Vid det af skogskommittén afgifna förslaget vore från järnvägsstyrelsens

sida icke något annat att erinra, än att den enligt § 6

stationsföreståndare tillagda rätt att på järnvägsvagn eller inom lastplats

vid järnväg taga i beslag virke, som borde anses förbrutet, skulle

på grund af sin omfattning medföra en för järnvägens personal alltför

betungande och ansvarsfull granskningsskyldighet. Därest detta förslag

skulle, i öfrigt oförändradt, af Kungl. Maj:t godkännas, hemställde

därför järnvägsstyrelsen, att ur nämnda paragraf måtte utgå dels orden

»och på järnvägsvagn eller inom lastplats vid järnväg stationsföreståndare»

och dels orden »eller stationsföreståndare.»

Emellertid hade såväl landstingen som domänstyrelsen tillstyrkt,

bland andra, de ändringar af skogskommitténs förslag, att dels hinderfri

forsling af undermåligt virke skulle medgifvas inom Västerbottens

och Norrbottens län, och dels skyldighet att beslagtaga förbrutet virke

skulle tillkomma äfven banmästare.

I anledning häraf ville järnvägsstyrelsen till en början fästa uppmärksamheten

därpå, att i sådant fall det icke skulle kunna undvikas,

att undermåligt virke lastades å järnvägsvagn eller upplades invid

järnväg vare sig till lastning eller för annat ändamål. Vidare ville

styrelsen, under erinran att vid försändning af gods järnvägspersonalen

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 48.

i hvarje fall hade tillfälle att af fraktsedeln inhämta, till hvilken station

godset vore adresseradt, framhålla, att ett för nödig kontroll öfver, att

virke af här omhandlade slag icke järnvägsledes utfördes från de två

ifrågavarande länen, i detta fall erforderligt bemyndigande för stationsföreståndare

att beslagtaga å järnvägsvagn lastadt undermåligt virke,

som å tillhörande fraktsedel angåfves skola försändas från station inom

till station utom Västerbottens och Norrbottens län, icke skulle vara

för jäimvägspersonalen så betungande, att styrelsen ansåge sig böra

motsätta sig införandet af bestämmelse härom. Något liknande bemyndigande

för banmästare syntes under sådana förhållanden icke vara behöflig!.

, då till dennes åligganden icke hörde att taga kännedom om,

hvart gods, lastadt till afsändning, vore adresseradt.

Därest sålunda förenämnda, af landstingen och domänstyrelsen

förordade medgifvande till hinderfri forsling inom Västerbottens och

Norrbottens län skulle vinna Kungl. Maj:ts nådiga bifall, ville järnvägsstyrelsen

i underdånighet hemställa, att i det af skogskommittén

afgifna förslaget till förordning måtte företagas * följande ändringar,

nämligen i:

§ 1-

Orden »å järnväg forslas» borde utbytas mot orden »till ort belägen

utom Västerbottens och Norrbottens län å järnväg forslas».

Orden »eller järnvägsvagn» äfvensom »eller invid järnväg» borde utgå.

§ 4.

Orden »uppläggning till lastning vid och transport å järnväg»

borde utbytas mot orden »transport å järnväg till ort utom Västerbottens

och Norrbottens län».

§ 6.

Orden »och på järnvägsvagn eller inom lastplats vid järnväg

stationsföreståndare» borde utbytas mot orden »och, då dylikt virke

är lastadt på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens

och Norrbottens län, stationsföreståndare».

Beträffande de ändringar uti ifrågavarande förordning, hvilka nu

blifvit ifrågasatta, finner jag icke skäl att tillstyrka det af skogs
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 48.

kommittén i sista punkten af § 1 föreslagna utbyte af ordet »oundgängligt»

mot »eget» framför ordet »husbehof». Den nuvarande affattningen

af förordningens stadgande, att förbudet mot sågning af

undermåligt virke icke gäller sågning och användning af sådant virke

till husbehof, har alltjämt tolkats så, att föryttring af undermåligt virke,

sågadt vid husbehofssåg, vore inom Västerbottens och Norrbottens län

tillåten, och det synes ur synpunkten af ortens behof af bränsle,

byggnadsvirke m. m. vara af stor vikt, att åt nämnda stadgande icke

gifves en formulering, som kunde anses innebära en begränsning af

denna föryttringsrätt.

Af skäl, som domänstyrelsen anfört, anser jag därjämte lämpligt,

att orden »vid gården» i samma punkt bibehållas samt att därtill fogas

orden »eller inom samma by.»

Otvifvelaktigt synes mig vara att, sedan norra stambanan framdragits

genom Västerbottens och Norrbottens län samt jämväl tvärbanor

från nämnda bana kommit till stånd, det med förordningen afsedda

ändamål skulle kunna i väsentlig mån förfelas, därest forsling å järnväg

af undermåligt virke framgent blefve såsom hittills medgifven.

Det af kommittén framställda förslaget om förbud mot sådant virkes

transport å järnväg finner jag därför vara välbetänkt. Då emellertid hänsyn

till ortens berättigade intressen synes kräfva, att forsling af undermåligt

virke varder inom ifrågavarande båda län tillåten, samt, på sätt

järnvägsstyrelsen meddelat, hinder från kontrollens synpunkt härför

icke möter, anser jag, att i § 1 af förordningen bör göras det tillägg

rörande undermåligt virkes forsling å järnväg, som af nämnda styrelse

förordats. I sammanhang härmed torde äfven i § 6 af den nu gällande

förordningen böra inskjutas af järnvägsstyrelsen föreslagen föreskrift

rörande rätt för stationsföreståndare att taga i beslag undermåligt virke,

afsedt att transporteras till ort utom Västerbottens ocli Norrbottens län.

Beträffande det af kommittén framställda förslaget därom, att

undermåligt virke, som icke vore efter behörig utsyning afverkadt,

icke finge användas för pappersmassetillverkning, finner jag visserligen,

att ett sådant förbud kan verka hämmande för uppkomsten inom ifrågavarande

län af denna industri. Jag tvekar emellertid icke att biträda

detta förslag, då upprätthållandet af det skydd, som genom berörda

förordning afsetts att bereda ungskogen inom dessa läns kusttrakter,

tvifvelsutan krafvel- ett förbud mot fri användning af undermåligt virke

för eu tillverkning, hvilken, därest densamma kom me att i större omfång

inom ifrågavarande ort bedrifvas, skulle kunna för skogens inom

dessa landsdelar framtida bestånd medföra menliga verkningar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

Slutligen torde, i enlighet med hvad Norrbottens läns landsting

och domänstyrelsen föreslagit, i den nuvarande lydelsen af § 1 böra

göras den förändring, att orden »till inlastning» uteslutas till förekommande

däraf, att undermåligt virke, upplagdt vid lastageplats, undandrages

beslag till följd däraf att falsk uppgift lämnas därom, att virket

icke vore afsedt för export.

De ändringar i öfrigt i § 1, hvilka af landstingen ifrågasatts,

anser jag däremot på af domänstyrelsen åberopade grunder icke böra

vinna afseende.

Mot den af kommittén föreslagna omredigering i § 2, mom. 2

samt den i samma paragrafs mom. 3 förordade ändring i bestämmelsen

om det mått, som sparre skall, för att icke anses undermålig, hålla i

omkrets, har jag icke något att erinra.

Med hänsyn därtill, att förrättningar för utstämpling af undermåligt

virke i regel utföras af assistenter under öfverjägmästarens inseende,

men på eget ansvar, samt att, enligt hvad domänstyrelsen framhållit,

det skulle för revirförvaltarne blifva alltför betungande, om detta

ansvar, såsom af Västerbottens läns landsting föreslagits, öfverflyttades

på dem, anser jag mig böra förorda allenast den af nämnda styrelse

föreslagna ändring i § 3, mom. 1.

Den af domänstyrelsen föreslagna ändring i § 3, mom. 2 i afseende

å tiden för de i momentet omförmälda utsyningsförrättningarnas utförande

synes mig tillfredsställa berättigade anspråk på snabbhet i utsyningsförfarandet,

likasom ock samma styrelses förslag rörande sättet

för fullföljande af talan mot nämnda förrättningar synes bereda skogsägaren

nödig trygghet mot möjligen förekommande felaktigheter vid

utsyningsförrättningarna.

§ 4 i förordningen torde, i enlighet med hvad domänstyrelsen

hemställt kunna utgå.

Ordet »jordägare» i § 5 af den nu gällande förordningen synes

mig af anledning, som af Västerbottens läns landsting anförts, böra

utbytas mot »skogsägare.»

Sedan chefen för jordbruksdepartementet slutligen anmält, att han,

under förutsättning att hvad af honom blifvit anfördt vunne nådigt

godkännande, uppsatt förslag till proposition angående ändring af

gällande bestämmelser till förekommande af öfverdrifven afverkning å

ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län, samt nämnda förslag

blifvit af departementschefen uppläst, hemställde departementschefen om

förslagets gillande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 48.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däruti

statsrådets öfrige närvarande ledamöter instämde,

behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i nåder bifalla samt befallde, att nådig proposition i

enlighet härmed skulle till Riksdagen aflåtas af lydelse,

bilaga — till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

G. Zethelius.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 32 Höft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1903:136 Skrifvelse till Konungen angående skog slag stiftning och därmed i samband stående ämnen. s. 2 i texten
  2. 2SärU 1903:5 Utlåtande angående skogslagstiftning och därmed i samband stående ämnen. I. Till utskottet öfverlämnade kungl. propositioner och motioner: A. Propositioner: l:o s. 1 i texten