Med förslag tillförordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
1903-03-13 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1903:64, Med förslag tillförordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
1
N:o 64.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag tillförordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge; gifven Stockholms
slott den 13 mars 1903.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj :t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Ernst Meyer.
Bih. till Riksd. Prat 1903. 1 Sami. 1 Afd. 46 Iläft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 64.
Förslag
till
förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge.
§ 1.
Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och
af hvad slag och dräktighet som helst, skola, ehvad de där äro byggda
eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla därmed förenade rättigheter samt må således, utan afseende
därå om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort
eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,
icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda
inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.
Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda villkor, som för inhemska
fartyg och båtar äro bestämda.
För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen
medgifna förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,
som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.
§ 2.
Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det,
med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift
som tull, samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker
äfvensom vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
af till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar
tullfritt medföra följande mindre partier, nämligen:
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,
garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,
kaffe ocli kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,
malt 10 kg.,
risgryn 5 kg.,
socker 5 kg.,
spannmål, omalen, 40 kg.,
» malen, 25 kg.,
tobak 1 kg., . . . , ...»
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor,
Öl 5 liter samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gransen,
som är belägen mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Lmsnebäcken
i Härjedalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland
och norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i
fråga om nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den
resande tillåtet att af dem tullfritt medföra följande partier, nämligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spannmål, omalen, 150 kg.,
» malen, 100 kg., .
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor,
Öl 10 liter,
andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskild.
stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor. „
För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda kvantiteten.
Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke for varor, som
i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jamte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under edligförpliktelse
afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke
inforas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke
för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för
h vilkens rakning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandla^.
. 0m 1 gränstrakterna någon äger eller brukar egendom
pa bada sidor om gransen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras
för egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
o Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras
tran Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation. och som efter sådan förädling eller repartion återinföras,
skola vid atermförsem vara fria från tullumgälder.
.... 8^°^a. varor, # som af gränsbefolkningen för hushållsbehof
oras från hiorge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller
reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutforas,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.
Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast
för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ei
underkastade tullafgifter. & ’ •''
. Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och 4
gjorda medgifvanden äger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som
kunna anses erforderliga.
§3.
„ Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar
a norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till
Sverge i färja, pråm eller båt under fyra tons dräktighet eller om
vintern öfver isen, skola, med hänsikt till tullväsendet, anses såsom
vore de landvägen införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats
till norska sidan af nämnda färjställe eller fjord och därifrån
sedan ofverförts till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare
oiveriörda för att därifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.
penna förordning skall träda i kraft den 16 nästinstundande mai
och, dar icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med
den 15 maj 1904.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
5
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å
Stockholms slott den 13 mars 1903.
Närva rande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde:
Sedan nådiga förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter skedd
uppsägning upphört att gälla den 12 juli 1897, hafva rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge gällt bestämmelser, som
meddelats genom nådiga förordningar af den 28 maj 1897, den 13 maj
1898, den 5 maj 1899, den 20 april 1900, den 10 maj 1901 och den
9 maj 1902. En hvar af dessa förordningar förklarades skola, där ej
annorlunda stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15 maj
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
påföljande år. Nu gällande författning upphör således att gälla den
15 nästkommande maj.
Beträffande de i ämnet nu gällande bestämmelser hafva under
nästliden och innevarande år ett flertal framställningar till Kungl. Maj:t
inkommit, i syfte att ändring i samma bestämmelser måtte vidtagas.
Sålunda hafva i en den 25 februari 1902 ingifven skrift Per Persson i
Langaf, Janne Jonsson i Branäs m. fl. handlande i Norra Ny, Dalby
och Finnskoga socknar af Värmlands län i underdånighet anhållit, att
de undantagsbestämmelser i föreskrifterna rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, enligt livilka af vissa varor större partier finge tullfritt
medföras vid resor öfver gränsen i de trakter inom Värmlands län,
som vore belägna norr om Medskogens tullstation, än i gränstrakter,
belägna söder därom, måtte, enär endast trakterna vid och norr om Långflon
kunde anses hafva så dåliga kommunikationer, att dylika undantagsbestämmelser
möjligen vore nödvändiga, upphäfvas hvad anginge trakten
mellan Medskogens och Långflons tullstationer.
Sedan med anledning af denna framställning arbetaren Karl Stenström,
torparen Olof Eriksson jämte åtskilliga andra personer i Södra
Finnskoga socken i en den 12 maj 1902 ingifven skrift i underdånighet
anhållit, att berörda framställning måtte lämnas utan afseende, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, på grund af särskilda nådiga
remisser, den 31 december 1902 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet;
och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande däri anfört hufvudsakligen
följande.
Medgifvandet att vid resa landvägen från Norge till Sverige, i det
fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som vore belägen mellan
tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen,
få tullfritt medföra en större myckenhet af vissa varor, än vid resor
öfver andra delar af gränsen, torde hafva sin grund i dessa gränsorters
på den svenska sidan aflägsna belägenhet från järnväg eller från stad
eller annan mera betydande handelsplats inom riket. För sin införsel
af de viktigaste lifsförnödenheterna vore befolkningen i dessa trakter
i vidsträckt mån hänvisad till Norge, där den ock hade att söka den
hufvud sakligaste afsättningsorten för sina produkter. Enligt Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes mening förelåge, hvad Värmlands län beträffade,
fortfarande enahanda förhållanden, som en gång betingat förevarande
undantagsbestämmelser. Inom öfre Ålfdalen odlades högst
obetydligt med brödsäd och befolkningen därstädes vore därför hänvisad
att från andra orter hämta den hufvudsakligaste delen af sina
behof af spannmål och mjöl. Det vore hufvudsakligen för den väster om
7
Kungl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 64.
Klarälfven boende delen af Öfre Ålfdalens befolkning, som den tullfria
gränsinförseln från Norge vore af betydelse. Ett upphäfvande eller en
inskränkning af denna införsel skulle för dessa trakters befolkning
blifva så mycket olägligare, som denna införsel grundade sig på sedan
längre tid ''tillbaka bestående förhållanden och medfört ett ömsesidigt
varuutbyte mellan gränsorternas befolkning, som icke med samma fördel
kunde vändas åt andra håll. Att den tullfria införsel, hvarom här vore
fråga, för en del af traktens köpmän kunnat medföra olägenheter kunde
vara sannolikt, men, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening,
hade den för ortens befolkning i sin helhet varit öfvervägande gagnelig.
Då på grund af hvad sålunda anförts medgifvandet att vid resor öfver
den del af gränsen mot Norge, som inom Värmland sträckte sig från
tullstationen i Medskogen norrut, medföra vissa större kvantiteter af
vissa varor, än vid resor öfver andra delar af läns gränsen mot Norge,
fortfarande finge anses vara påkalladt, har Kungl. Maj:ts ^befallningshafvande
hemställt, att förenämnda af Per Persson i Långaf in. fl.
gjorda ansökning icke måtte vinna nådigt afseende.
På grund af nådig remiss har generaltullstyrelsen den 19 sistlidne
januari afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid yttrat:
I de bestämmelser, livilka efter mellanrikslagens upphäfvande ansågos
erforderliga rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, inskränktes
i allmänhet kvantiteten af de varor, hvilka, då de icke i
handelsafsikt infördes, enligt mellanrikslagen fått, ehuru tullpliktiga,
vid resor öfver gränsen tullfritt medföras. I fråga om gränstrakterna
inom nordligaste delen af Värmland, inom Dalarna och Härjedalen samt
inom nordligaste delen af Jämtland och vidare norrut ansågs dock vid
dessa bestämmelsers antagande, att en sänkning af de till tullfri införsel
medgifna varukvantiteterna skulle för befolkningen komma att medföra
kännbara olägenheter, då dessa trakter vore så aflägset belägna från
stad eller annan handelsplats inom riket, att de för sin tillförsel af
allehanda förnödenheter vore företrädesvis hänvisade till Norge, där de
ock måste söka afsättningsorten för sina produkter. På denna grund
och då besvärligheten af kommunikationerna på den svenska sidan i
dessa gränstrakter syntes utgöra tillräcklig garanti mot missbruk i
handelsändamål af en något rymligare tilltagen införselrätt, blefvo de i
§ 4 af mellanrikslagen för tullfri införsel stadgade varukvantiteterna bibehållna
såsom undantagsvis gällande i fråga om resor öfver den del
af gränsen, som vore belägen mellan D jeknelidens tullstation, nu benämnd
tullstationen i Medskogen, i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen
samt öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om
8 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 64.
denna belägna orter. Af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
ärendet upplyst syntes framgå, att samma skäl, som sålunda föranledt
ifrågavarande undantagsbestämmelser, fortfarande vore gällande. Vid
sådant förhållande och då tillämpningen af dessa bestämmelser icke,
såvidt styrelsen hade sig bekant, föranledt missbruk, som kunde anses
höra föranleda deras upphäfvande, saknade styrelsen anledning att till
bifall förorda ifrågavarande framställning.
Vidare har i underdånig skrifvelse den 13 nästlidne november
Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Värmlands län — med åberopande
af åtskilliga vid skrifvelsen fogade framställningar och protokollsutdrag
från Ostmarks och Lekvattnets inom Frykdals Öfre tingslag af nämnda
län belägna socknars kommunalstämmor — i underdånighet hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till lindrande
af befolkningens i de norra och nordvästra delarne af länet
bekymmersamma ställning, sådan ändring af § 2 i förenämnda författning
kunde komma till stånd, att den rätt att vid resa landvägen från
Norge till Sverge öfver gränsen tullfritt införa 150 kilogram omalen
och 100 kilogram malen spannmål, som nu förefunnes, bland annat, i
fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som vore belägen
mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i
Herjedalen, jämväl komme att omfatta gränsen mot Norg’e söder om
Medskogens tullstation till och med Hvitkärns tullstation i Lekvattnets
socken, hvarjämte Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika uttalat
önskvärdheten däraf, att i den förordning rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, som för tiden efter den 15 maj 1903 kunde blifva
gällande, medgifvande måtte för tiden till den 1 september 1903 lämnas
till enahanda tullfria varuinförsel mellan Medskogen och Hvitkärn. Till
stöd för berörda framställning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hufvudsakligen anfört, att, enligt hvad af verkställd utredning framsits6?
på grund af nästlidet års till missväxt gränsande skördeförhållanden
inom Östmarks och Lekvattnets socknar brist på brödsäd
förefunnes i sådan omfattning, att befolkningen allenast med yttersta
svårighet kunde bära omsorgen om nödens afhållande från församlingarna;
att nämnda socknar, hvilka vore betungade med synnerligen
höga ^ kommunalskatter, äfven under goda år vore hänvisade att köpa
alsevärda^ myckenheter spannmål, enär sädesproduktionen därstädes
? on^. P?1 långt när motsvarade ortens behof; att, då möjligheten att
tran öfnga delar af länet och landet tillfredsställa behofvet af spannmål
vore i följd af de dåliga kommunikationerna väsentligen inskränkt,
särskilt vintertiden, befolkningen i nämnda socknar vore hänvisad att
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
taga sina lifsförnödenheter från Norge; att, då under nästlidet år befolkningen
i synnerligen stor utsträckning måste köpa brödsäd, genom
det ifrågasatta medgifvandet en väsentlig lindring skulle beredas särskild!
de närmast gränsen belägna trakterna, livilka ock i allmänhet
vore fattigast och svårast drabbats af årets Bkördeförhållanden; samt
att i följd häraf, på sätt omförmälda framställningar och protokollsutdrag
utvisade, ett dylikt medgifvande framhållits såsom synnerligen
önskvärd!, helst eu väsentlig prisskillnad å spannmål rådde å ömse
sidor om gränsen.
På grund af nådig remiss har generaltullstyrelsen den 1 december
1902 afgifvit underdånigt utlåtande öfver ifrågavarande framställning
och därvid anfört, att, enär af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes nyssberörda
skrifvelse syntes framgå, att ifrågavarande delar af Värmlands
län vore i synnerligt behof af all den hjälp, som kunde dem beredas,
generaltullstyrelsen funne den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
gjorda framställning högeligen behjärtansvärd. Då sagda framställning
icke heller afsåge annat, än att åt invånarne i en viss del af Värmlands
län skulle för eu kortare tid medgifvas utsträckt rätt till tullfri
införsel af spannmål för hushållsbehof, hvarigenom de skulle blifva
likställda med invånarne i närmast norrut belägna del af sagda län,
samt med hänsyn till hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplyst
i fråga om kommunikationsförhållandena mellan Ostmarks och Lekvattnets
socknar samt andra delar af länet, det icke syntes vara att
befara, att ett dylikt medgifvande skulle kunna missbrukas till förmån
för befolkningen i orter, Indika icke kunde anses vara i behof af ifrågavarande
rättighet, funne generaltullstyrelsen icke något att erinra mot
en bestämmelse, gällande för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ifrågasatta tid, att vid resa landvägen från Norge jämväl öfver den
del af gränsen, som vore belägen mellan tullstationen i Hvitkärn och
tullstationen i Medskogen, finge, under iakttagande af de i § 2 mom. 1
af omförmälda nådiga förordning stadgade föreskrifter, tullfritt medföras
150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spannmål.
Därjämte har i underdånig skrifvelse den 8 nästlidne januari Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län hos Kungl. Maj:t anmält
särskilda af Bogens, Öster vallskogs, Gunnarsskog, Karlanda, Gräsmarks
och Töcksmarks kommuner gjorda ansökningar i enahanda syfte som
afsetts med förberörda af Östmarks och Lekvattnets kommuner gjorda
framställningar; och har Kungl. Maj:t befallningshafvande för egen del
anfört hufvudsakligen följande.
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
Då ett tillmötesgående åt nyssberörda framställningar skulle till
undvikande af orättvisor och olägenheter påkalla, att i sammanhang därmed
ett allmänt medgifvande, om ock endast tillfälligt, lämnades att öfver
hela länets gräns mot Norge vid resa landvägen därifrån till Sverige
tullfritt medföra större myckenheter spannmål, än hvad nu för trakten
söder om Medskogens tullstation vore tillåtet, måste en dylik utsträckt
tullfri införsel vara ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Från vissa
af gränstrakterna funnes skäligen bekväma kommunikationer med andra
delar af länet och jämväl med landet i öfrigt, hvadan faran för missbruk
af en dylik tullfri införsel finge anses rätt afsevärd. Då vidare
svårigheter och förluster häraf kunde uppkomma för ortens handlande,
som redan kunde antagas hafva försett sig med spannmål till afsalu
till inom Sverige gällande högre pris, funne sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra afstyrka bifall till nu förevarande framställningar,
hvarvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid ville framhålla, att
någon olägenhet näppeligen syntes vara att befara, om, därest Kungl.
Maj.ts befallningshafvandes ofvanberörda framställning af den 13 november
1902 föranledde nådigt afseende, i sammanhang därmed den ifrågasatta
utsträckningen af den tullfria gränsinförseln jämväl komme att omfatta
den del af gränsen mot Norge, som läge mellan Hvitkärns och Mitandersfors
tullstationer, för hvilket fall den lilla och aflägset belägna Bogens
kommun äfvensom vissa delar af Gräsmarks socken skulle beredas eu
fördel, hvaraf befolkningen i dessa orter väl vore i behof.
Jämväl generaltullstyrelsen, som den 16 nästlidne februari afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande öfver berörda framställningar, har
hemställt, att samma framställningar icke måtte af Kungl. Maj:t bifallas.
Vidkommande den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande omförmälda
utsträckning, utöfver hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ofvan
berörda underdåniga skrifvelse den 13 november 1902 föreslagit,
af den tullfria gränsinförseln, har generaltullstyrelsen, under förutsättning
att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i sistnämnda underdåniga
skrifvelse gjorda framställning vunne nådigt afseende, icke något att
erinra mot en bestämmelse, gällande för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ifrågasatta tid, att vid resa landvägen från Norge jämväl
öfver den del af gränsen, som vore belägen mellan tullstationen i
Mitandersfors och tullstationen i Hvitkärn, finge, under iakttagande af
de i § 2 mom. 1 af omförmälda nådiga förordning stadgade föreskrifter,
tullfritt medföras 150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spannmål.
Med underdånigt skrifvelser af den 9 och 12 sistlidne januari har
Kungl. Maj:t befallningshafvande i Varmlands län ytterligare insändt två af
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
Västra Fogelviks och Blomskogs kommuner gjorda underdåniga ansökningar
i enahanda syfte som afsetts med de af förenämnda kommuner
gjorda framställningar; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande såsom
eget utlåtande beträffande dessa ansökningar åberopat hvad Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i förenämnda underdåniga skrifvelse af den 8 januari
innevarande år anfört.
Slutligen hafva i en till Kungl. Maj:t den 8 nästlidne januari inkommen
skrift handlandena W. T. Lundgren och J. H. Sylvander i
Strömstad med flera i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om upphäfvande, hvad anginge Bohuslän, af gällande särskilda
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge, till stöd för hvilken anhållan i hufvudsak anförts, att den bland
berörda bestämmelser förekommande undantagsföreskriften, att vid resor
landvägen från Norge till Sverige vissa kvantiteter af åtskilliga eljest
tullpliktiga husbehofsartiklar finge tullfritt medföras, hvilken föreskrift
vid dess första tillkomst å en tid, då inga kommunikationer af nutida
slag vore att tillgå, haft till ändamål att för befolkningen på ömse
sidor om gränsen bereda lättnader för varuutbytet, numera, hvad Bohuslän
anginge, saknade de betingelser, som föranledt densamma, enär under
senare åren kommunikationerna väsentligen förbättrats och betydande
stenhuggerier anlagts utefter Idefjorden och a andra platser i närheten
samt landthandlare där etablerat sig till icke ringa antal; att emellertid
ett högst menligt inflytande på dessa handlandes varuomsättning förorsakades
däraf, att gränsbefolkningen på grund af nyssberörda författningsföreskrift
i stor skala inköpte sina förnödenheter från Norge, hvilket
i sin ordning skadligt inverkade på svensk handel och industri; samt
att det bland ifrågavarande bestämmelser rörande gränstrafiken jämväl
förekommande stadgandet, att varor, som öster om Saltbacken å svenska
sidan och Sponviks skansar å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden
fördes från Norge till Sverige i färja, pråm eller båt under fyra
tons dräktighet, skulle, med hänsyn till tullväsendet, anses såsom vore
de landvägen införda, på grund däraf att olika skeppsmätningsregler
vore gällande i Sverige och i Norge, tillämpades sa, att farkosternas
högsta tillåtna dräktighet för denna trafik icke beräknades efter en viss
gemensam norm utan efter hvardera landets mätningsregler, i följd
hvaraf norska fartyg med betydligt större nettodräktighet, enligt i Sverige
tillämpade mätningsregler, än fyra tons tillätes trafikera nämnda farvatten,
hvarigenom den svenska sjöfarten därstädes lede en uppenbar
skada.
12
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
I häröfver den 23 sistlidne januari afgifvet infordradt underdånigt
utlåtande har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohuslän
anfört följande.
Det. syntes icke kunna förnekas, att de förhållanden, som sedan
lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad gränsorterna
mellan Sverige och Norge beträffade i fråga om tullen för varor,
som landvägen infördes från det ena landet till det andra, under
senare tider i afseende å de bohuslänska gränsorterna undergått sådana
förändringar, att det kunde ifrågasättas, huruvida ett verkligt behof
fortfarande kräfde bibehållande af samma bestämmelser i fråga om
gränstrafiken mellan Bohuslän och Norge eller om de ens vidare kunde
anses lämpliga för denna gränstrafik. Med förbättrade kommunikationer
och med den utveckling, handel och näringar vunnit inom de Bohuslänska
gränsorterna, syntes befolkningen därstädes numera utan svårighet
kunna inom landet förskaffa sig sina förnödenhetsvaror lika fördelaktigt
som genom en resa till Norge med därmed förenade särskilda
kostnader, och de produkter, som förr ansetts kunna med fördel afsättas
i Norge, syntes numera på grund af större efterfrågan inom det
egna landet, i manga fall, om också icke alltid, kunna lika förmånligt
afyttras i Sverige. Utan en närmare utredning af hithörande ämnen,
hvilken utredning Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke vore i tillfälle
att åvägabringa på den korta tid, som stode till buds, syntes man dock
svårligen kunna på ett fullt tillförlitligt sätt väga fördelar och olägenheter
mot hvarandra. Så mycket torde dock kunna sägas, att det syntes
vara oegentligt att endast hvad Bohuslän beträffade afskaffa den
ifrågavarande svenska undantagslagstiftningen, som vore afsedd för rikets
samtliga gränsorter och för alla dessa orter tillkommit på samma grunder.
Men möjligen vore förhållandena äfven hvad öfriga svenska gränsorter
vidkomme sådana, att ifrågasättas kunde, att undantagsbestämmelserna
jämväl hvad dem beträffade icke vidare borde förnyas. För afgörande
af detta spörsmål erfordrades ytterligare undersökningar, som
antagligen icke kunde medhinnas, innan nådig proposition i ämnet
måste aflåtas till den nu församlade Riksdagen.
Hvad särskildt beträffade det anmärkta förhållandet att vid tillämpning
af mellanriksförfattningens stadgande att varor, som infördes öfver
viss del af Svinesund eller Idefjorden i fartyg under fyra tons dräktighet,
skulle under vissa förbehåll med hänsyn till tidlväsendet betraktas
såsom vore de införda landvägen, stor skada tillfogades den svenska
ångbåtstrafiken genom konkurrens från Norge därigenom, att olika skeppsmätningsmetoder
vore gällande i de skilda länderna, hvaraf följden
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
blifvit., att en svensk ångbåt af samma storlek som en norsk af icke fullt
fyra tons dräktighet enligt norsk mätning ansåges hafva större tonnage
och följaktligen icke kunde bereda sina passagerare de fördelar vid varuinförsei,
som den till dimensionerna lika stora norska ångbåten, så förefölle
det Kung!. Maj:ts befallningshafvande ganska anmärkningsvärd^
att det åberopade stadgandet kunnat tolkas så, att det lämnat rum för
ett dylikt missförhållande. Då i en svensk författning stadgades, att ett
visst tontal skulle vara bestämmande i visst afseende, så syntes rätteligen
detta tontal för alla fartyg, för hvilka tillämpning af stadgandet
ifrågasattes, böra bestämmas i ''enlighet med de i Sverige gällande föreskrifter
om skeppsmätning. Ett norskt ångfartyg borde alltså enligt
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande icke kunna få användas
för tullfri införsel af varor från Norge öfver gränsfjordarne mot detta
land, med mindre detsamma enligt svensk mätningsregel hade under
fyra tons dräktighet. Den missuppfattning af ifrågavarande stadgande,
som syntes hafva förekommit, utvisade emellertid, att ett fört}Tdligande
af stadgandet vore af nöden, och borde därför, enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes åsikt, vid utfärdande af mellanriksforfattning för
kommande årsperiod tillses, att bestämmelserna i fråga så affattades, att
de icke kunde lämna minsta rum för någon tvekan angående rätta
meningen därmed.
På grund af hvad sålunda anförts, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställt, att i anledning af berörda framställning måtte tagas
1 öfvervägande, huruvida icke vid utfärdande åt mellanriksforfattning
för nästa årsperiod närmare borde bestämmas, huru tonnaget skulle
beräknas för de i § 3 af nu gällande författning omförmälda fartyg,
så att någon tvekan angående den rätta beräkningsgrunden icke kunde
ifrågakomma, samt att åtgärder måtte vidtagas för ernående af fullständig
utredning, huruvida för tiden därefter giltiga grunder förefunnes
för bibehållande af mellanriksförfattningen eller om densamma icke borde
afskaffas eller möjligen underkastas förändringar, vare sig för samtliga
gränsorter eller för vissa bland dem, och att efter denna utredning beslut
måtte fattas i sakens hela vidd.
Härefter har stenhuggeriförmannen J. F. Roos i Krokstrand den
2 nästlidne februari med anledning af förevarande ansökning till
Kung]. Maj:t ingifvit dels en skrift, däri han, under framhållande, bland
annat, att, därest något bruste i tillgodogörandet af Sveriges intressen
i bestämmelserna rörande svenska fartygs likställighet med norska, detta
borde kunna ändras oberoende af frågan om gränshandeln mellan rikena,
anhållit, att nu gällande bestämmelser rörande ifrågavarande gränshandel
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
måtte. allt fortfarande bibehållas, dels ock ett protokollsutdrag’, utvisande
att vid ett af 95 personer besökt möte i gränshandelsfrågan den 28
näst-lidne januari i Krokstrand beslutits att enhälligt instämma i den
af Roos i föreliggande fråga affattade underdåniga skrifvelse.
Sedan härefter under den 4 och 7 nästlidne februari till Kungl.
Maj:t inkommit två skrifter från representanter för befolkningen i Näsinge,
Hagdals och Lammelands socknar med anhållan att nu gällande
bestämmelser rörande gränstrafiken måtte bibehållas, har på grund af
särskilda nådiga remisser generaltullstyrelsen den 19 nästlidne februari
afgifvit underdånigt utlåtande, däri styrelsen anfört följande.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som måste förutsättas äga närmaste
kännedom om kommunikationer och öfriga förhållanden af inverkan
på frågan, huruvida beträffande Bohuslän särskilda bestämmelser
fortfarande vore af nöden, i syfte att bereda befolkningen i gränsdistrikten
lättnader i samfärdseln öfver gränsen, hade i det öfver ifrågavarande
ansökning afgifna utlåtande förklarat de förhållanden, som
sedan lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad
gränsorterna mellan Sverige och Norge beträffade, hafva under senare
tider i afseende å de bohuslänska gränsorterna undergått sådana förändiingar,
att det kunde ifrågasättas, om dessa bestämmelser vidare
kunde anses lämpliga för denna gränstrafik, men hade likväl funnit
sig icke vara i tillfälle att utan en närmare utredning af hithörande
ämnen på ett fullt tillförlitligt sätt väga fördelar och olägenheter mot
hvarandra. Generaltullstyrelsen, som i ännu mindre män än Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vore i tillfälle att utan föregående fullständigare
utredning afgifva något bestämdt yttrande om behöfligheten af
dylika förändringar, hade fördenskull icke något att erinra mot Kungl.
Majrts befallningshafvandes förslag, att, innan ytterligare åtgärder vidtoges,
utredning i ämnet verkställdes, och då under senaste tiden flera
framställningar blifvit gjorda om förändringar af gällande mellanriksförfattning
i olika afseenden och beträffande olika trakter, ansåge styrelsen,
i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att, därest Kungl.
Magt skulle finna en dylik utredning erforderlig, densamma borde omfatta
hela gränsen mellan Sverige och Norge.
Hvad särskild! anginge den i ofvan berörda § 3 af gällande förordning
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
förekommande bestämmelse, hvilken såsom villkor för att varor, som i
färja, pråm eller båt fördes från Norge till Sverige öfver Svinesund
eller Idefjorden, skulle få anses såsom vore de landvägen införda, föreskrefve,
att dessa farkosters dräktighet skulle vara mindre än fyra tons,
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 64.
erinrade styrelsen, att denna bestämmelse — hvilken oförändrad bibehållits
från mellanrikslagen — under den tid, då såväl i Sverige som
i Norge i fråga om skeppsmätning gällde den s. k. tyska regeln, icke
kunde vid tillämpningen gifva anledning till sådan olika tolkning, som
nu blifvit anmärkt. Sedan Norge under år 1893 antagit den s. k.
engelska regeln för beräknande af maskinafdraget å ångfartyg, under
det att Sverige bibehållit den tyska regeln, hade det emellertid icke
blifvit närmare bestämdt, efter hvilken grund dräktigheten skulle beräknas
för fartyg i nyss omförmälda fart å Svinesund och Idefjorden,
i följd hvaraf den möjligheten icke vore utesluten, att olikställighet i
fråga om berörda trafik kunde uppstå mellan de båda länderna, då enligt
engelska regeln ett ångfartyg af intill fyra tons nettodräktighet
kunde i verkligheten vara betydligt större än ett ångfartyg af samma
nettodräktighet enligt tyska regeln. Då sålunda ett förtydligande af
nu gällande bestämmelser i berörda hänseende visat sig vara af beliofvet
påkalladt, har styrelsen, som icke ansett sig befogad vidtaga
några åtgärder i fråga om författningens tillämpning härutinnan, hemställt,
att föreskrifter måtte blifva meddelade, som åstadkomme likställighet
uti nu ifrågavarande hänseende mellan svenska och norska
fartyg.
Beträffande den mot § 3 i nu gällande förordning angående vissa
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge framställda anmärkningen, att till följd af de olika mätningsregler,
som tillämpades i de båda rikena, berörda stadgande skulle för
norska fartyg medföra en gynnsammare ställning än för svenska, tilllåter
jag mig erinra, att, då de i förordningen angående skeppsmätning
den 12 november 1880 och nådiga brefvet till generaltullstyrelsen angående
förändrade bestämmelser i afseende å erkännande af norska
fartygs mätbref den 11 oktober 1893 meddelade föreskrifter i fråga om
skyldighet för fartyg att vara underkastadt mätning och ommätning synas
böra vinna tillämpning på norskt fartyg, som användes å ifrågavarande
fart, i fall då skäligen antagas bör, att fartygets dräktighet med tillämpning
af den i Sverige gällande mätningsregel öfverstiger fyra tons,
berörda anmärkning icke torde påkalla någon ändring i paragrafens
föreskrifter; och då de framställningar om ändringar i öfrigt i bestämmelserna
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,
för hvilka jag förut redogjort, icke heller synas mig för närvarande
böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, hemställer jag i under
-
16
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 64.
dårlighet, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att antaga ett förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge af enahanda
lydelse med nu i ämnet gällande författning, att träda i kraft
den 16 nästkommande maj och, där icke annorlunda stadgas, lända
till efterrättelse till och med den 15 maj 1904.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Hjalmar Rettig.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1903:37 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37 s. 1 i texten