Angående utvidgning af Kristinehamns hospital samt af Piteå hospital och asyl
1903-03-13 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1903:70, Angående utvidgning af Kristinehamns hospital samt af Piteå hospital och asyl
Dokumentets text
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.
1
N:o 70.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
utvidgning af Kristinehamns hospital samt af Piteå hospital
och asyl; gifven Stockholms slott den 13 mars 1903.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
dels att för utvidgning af Kristinehamns hospital bevilja ett anslag
af 1,304,925 kronor och däraf på extra stat för år 1904 anvisa ett
belopp af 250,000 kronor, dels ock för utvidgning af Piteå hospital och
asyl på extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 94,600 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Hjälmar Westring.
Bill. till Rikta. Prat. 1903. 1 Sami. / Afd. 00 Haft. {No 70).
2
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Riksdagens
skrifvelse den
14 maj 1900.
Beslut om
undersökning
1901.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1903.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer och
von Friesen.
Departementschefen, statsrådet Westring anförde:
Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion har Riksdagen
uti skrifvelse den 14 maj 1900 anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i syfte att
utröna hela antalet af sinnessjuka i vårt land och, så tillförlitligt som
raöjlig''t, huru stor del af dem kunde anses vara i behof af vård å anstalt
för sinnessjuka samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill förhållandena kunde föranleda.
Efter det 1901 års Riksdag för ändamålet beviljat erforderliga
medel, täcktes Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 14 juni 1901 upp
-
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
draga åt medicinalstyrelsen att låta verkställa den af Riksdagen sålunda
begärda undersökningen, hvilken borde omfatta såväl sinnessjuka som
idioter, samt ålägga medicinalstyrelsen att, sedan ifrågavarande undersökning
blifvit verkställd, till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse
öfver resultatet af densamma och det utlåtande, hvartill undersökningen
och förhållandena i öfrigt kunde gifva anledning.
Uti underdånig skrifvelse den 28 april 1902 har sedermera medicinalstyrelsen,
som, på grund af hvad Kungl. Maj:t sålunda föreskrifvit,
gått i författning om anordnande af berörda undersökning, sedan därefter
redogörelserna härutinnan från vederbörande läkare till medicinalstyrelsen
inkommit, meddelat, att någon fullständig bearbetning af de
inkomna redogörelserna då ännu icke hunnit verkställas, men att eu
preliminär beräkning syntes gifva vid handen, att antalet platser å
anstalter för sinnessjuka borde beräknas till i rundt tal två för hvarje
tusental af rikets inbyggare. Då emellertid det nuvarande antalet
platser å berörda anstalter vida understege det sålunda beräknade behofvet,
syntes det medicinalstyrelsen vara högst nödvändigt, att kraftiga
åtgärder till afhjälpande af den rådande bristen på platser å de offentliga
anstalterna för sinnessjuka snarligen vidtoges. Styrelsen hade
därför ansett sig icke böra dröja med att meddela de visserligen ännu
ej definitiva resultaten af den anbefallda undersökningen, i hvad denna
rörde den för närvarande, praktiskt sedt, viktigaste delen af saken,
nämligen frågan om behofvet af platser å offentliga anstalter för sinnessjuka,
samt att i sammanhang därmed framlägga underdånigt förslag
till de åtgärder, som för den närmaste framtiden syntes böra vidtagas
för lindrande af rådande missförhållanden i berörda hänseende.
Vid öfvervägande af hvad som närmast vore att gorå för lindrande
af den rådande platsbristcn, hade medicinalstyrelsen i främsta rummet
riktat sin uppmärksamhet på möjligheten att utvidga de nuvarande
offentliga anstalterna för sinnessjuka och därvid kommit till det resultat,
att någon större utvidgning icke lämpligen kunde ske vid flertalet åt
nämnda anstalter, och detta af följande skäl:
Anstalterna vid Lund och Uppsala hade redan nu plats för något
öfver 1,200 sjuka hvardera, en siffra som icke syntes kunna väsentligen
öfverskridas å en anstalt för sinnessjuka utan allvarsamma olägenheter
för anstaltens administration.
Å anstalten vid Vadstena vore patientantalet för närvarande 800
och anstaltens jordområde i förhållande till antalet sjuka väl knappt.
Sistnämnda omständighet, nämligen jordområdets relativt ringa
omfång, samt omöjligheten eller svårigheten i följd af områdets be
-
Medicinalstyrelsens
skrifvelse
den 28
april 1902.
Tillsättning
af kommission
för afgifvande
af förslag å
nya hospitalsbyggnader.
4
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
lägenhet att utvidga detsamma syntes för närvarande törbjuda hvarje
tanke på någon större utvidgning af hospitalen vid Hernösand, Malmö
och Nyköping.
Beträffande Stockholms hospital, vore dess belägenhet numera,
sedan byggnadsverksamheten framträngt till gränserna af dess område,
så ogynnsam, att anstaltens fortsatta begagnande för sitt nuvarande
ändamål antagligen snart nog skulle blifva mindre lämpligt.
Vid hospitalet i Växjö vore området för närvarande mycket knappt
och torde, om den på Kungl. Maj:ts nådiga pröfning beroende frågan
om områdets utvidgning blefve löst på det af medicinalstyrelsen föreslagna
sätt, likväl icke blifva mera än nätt och jämnt tillräckligt för anstaltens
behof, sedan nu beslutade och ifrågasatta tillbyggnader kommit till
stånd.
Vid Göteborgs hospital skulle jämlikt nådigt bref af den 14 juni
1901 en om- och tillbyggnad nu företagas, hvarigenom 55 sjukplatser
beräknades skola vinnas. Medicinalstyrelsen hyste stora betänkligheter
mot att för närvai-ande, innan nyssnämnda byggnadsarbeten blifvit afslutade,
förorda en ytterligare utvidgning af denna anstalt, så mycket
mer som äfven här jordområdet ej vore öfverdrifvet stort och belägenheten
af anstalten ej den lämpligaste.
Vid Visby hospital ansåges under något af de närmaste åren ett par
tiotal platser kunna vinnas i det nuvarande länslasarettet, för hvilket
för närvarande nya lokaler vore under byggnad. Denna ringa tillökning
syntes dock i detta sammanhang utan väsentlig betydelse.
Beträffande Piteå hospital och asyl hade en del svårigheter yppat
sig med afseende på anstaltens förseende med lifsförnödenheter och
andra för anstaltens drift nödiga förbrukningsartiklar samt med afseende
på garantier för åtagna leveransers behöriga fullgörande äfvensom vid
anskaffande och bibehållande af duglig och pålitlig sjukvårds- och ekonomibetjäning.
Jordområdet vore emellertid relativt stort och af för
anstaltens ändamål lämplig beskaffenhet, på grund hvaraf medicinalstyrelsen
hölle före, att frågan om en måttlig utvidgning af denna
anstalt, exempelvis genom uppförande af en eller två öppna paviljonger
eller s. k. kolonibyggnader af samma typ som de, hvilka enligt vederbörliga
beslut skulle uppföras vid anstalterna vid Restad och Kristinehamn,
väl förtjänade att tagas under ompröfning.
Kristinehamns hospital disponerade numera efter förvärfvande för
anstaltens räkning af hemmanet Ålskärr ett område, som såväl till utsträckning
som beskaffenhet — omväxlande skogs-, ängs- och åkermark
— väl kunde tillåta en större utvidging af detta hospital, en
5
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.
utvidgning hvartill äfven åtskilliga andra gynnsamma omständigheter
vid denna anstalt inbjöde. Vattentillgången vore obegränsad, läget
vackert och från kommunikationssynpunkt lämpligt, afståndet till närmaste
stad lagom stort — omkring 2 kilometer — hvarjämte under
den nuvarande ledningen många tillfällen till arbeten af växlande och
för de sjuka lämplig art blifvit beredda. För närvarande kunde å denna
anstalt mottagas omkring 330 sjuka (hvaraf 20 å Värmlands läns upptagningspaviljonger),
hvartill snart torde komma ytterligare 35 sjukplatser
dels ''i eu så kallad kolonibyggnad, till hvars uppförande 1902
års Riksdag anvisat medel, dels i ett under byggnad varande mindre
hus, afsedt för sjukskötarefamiljer. En större tillbyggnad, afsedd för
omkring 400 sjuke, skulle således enligt medicinalstyrelsens mening
med stöi’sta fördel kunna uppföras vid denna anstalt. Härigenom skulle
antalet sjukplatser å Kristinehamns hospital komma att uppgå till omkring
800.
Frågan om den lämpligaste beläggningssiffran å anstalter af här
ifrågavarande slag hörde till de mest svårlösta problemen inom den
praktiska sinnessjukvården, såväl i principiellt hänseende som i hvarje
särskildt fall. Från rent ekonomisk synpunkt hade utan tvifvel de högre
beläggningssiffrorna företrädet, så till vida som dessa gifvetvis tenderade
att nedbringa såväl anläggningskostnaderna för hvarje sjukplats som
utgifterna för anstaltens administration och ekonomiska drift, beräknade
efter hvarje å anstalten vårdad sjuk. Å andra sidan kunde dock, om
beläggningssiffran vore alltför hög, anstaltens ändamål löpa fara att i
väsentlig mån förfelas. Enligt medicinalstyrelsens mening, hvilken äfven
sanktionerats af Kungl. Maj:t genom förnyade nådiga stadgan angående
sinnessjuke den 14 juni 1901, vore det nödvändigt, att ledningen af
offentlig anstalt för sinnessjuka såväl med afseende på sjukvården som
den ekonomiska administrationen förblefve samlad i en hand — öfverläkarens.
På en alltför stor anstalt kunde det under sådana omständigheter
lätteligen hända, att öfverläkaren, om han, såsom sig borde,
ville i detalj öfvervaka anstaltens ekonomiska administration, under det
utslitande arbetet härmed småningom glede ifrån ledningen af den
egentliga sjukvården, eller ock — hvilket läge närmare till hands
— under de oaflåtlig^ omsorger, som den egentliga sjukvården kräfde,
förlorade öfverblicken öfver de administrativa angelägenheterna. Då
emellertid anstaltens ekonomiska drift medelbarligen vore af största
betydelse för sjukvården, komme denna, om öfverläkarens krafter sveke
i något af båda ofvanberörda afseenden, att direkt eller indirekt blifva
lidande och anstalten sålunda att icke på fullt tillfredsställande sätt
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
fylla sin uppgift. Från denna synpunkt syntes det alltså önskvärdt,
att beläggningssiffran nedbragtes så mycket, som med sparsamhetens
kraf kunde anses förenligt.
De hittills vunna erfarenheterna från rikets för närvarande största
anstalter, de vid Uppsala och Lund, syntes gifva vid handen, att en
beläggningssiffra af 1,200 patienter vore väl stor. Vid framläggande af
underdånigt förslag till den nu under byggnad varande asylen vid
Restad hade medicinalstyrelsen därför förordat en beläggning af 1,000
sinnessjuka. Af skäl, som förut anförts, syntes det dock vara önskligt,
att ytterligare i någon mån nedbringa patientantalet vid de anstalter,
som hädanefter kunde komma att anläggas, försåvidt detta kunde
ske, utan att anläggningskostnaden, beräknad per sjukplats, stege till
alltför stora summor.
För ett sådant önskemål talade äfven följande skäl. Erfarenheten
hade visat, att anstalterna för sinnessjuka hade en naturlig tendens att
tid efter annan utvidgas, till dess att de finge ett sådant omfång, som de
på platsen rådande förhållandena medgåfve. Sådana partiella tillbyggnader
skulle antagligen i allmänhet ställa sig ekonomiskt gynnsamt samt
vore äfven i annat hänseende fördelaktiga. Med sinnessjukvårdens fortgående
utveckling mot allt mera humana och fria behandlingsmetoder,
uppstode alltjämt kraf på modernare lokala anordningar, kraf, hvilka ofta
icke kunde utan stora svårigheter och kostnader tillgodoses i redan befintliga
_ byggnader, hvilka småningom enligt sakens natur blefve för
nyare tiders fordringar allt mera oändamålsenliga. Under sådana omständigheter
kunde en tillbyggnad af större eller mindre omfång vara
en välkommen utväg och måhända ofta den enda utvägen att gifva hela
anstalten en mera tidsenlig prägel. Det syntes från denna synpunkt
vara klokt att vid nyanläggningar icke genast taga alla områdets resurser
i anspråk, d. v. s. icke från början beräkna en maximal beläggningssiffra,
hvilken sedermera vid uppstående behof af tillbyggnad icke
utan olägenhet kunde öfverskridas.
Att medicinalstyrelsen särskildt vid Kristinehamn icke ansåge sig
kunna förorda en högre beläggningssiffra än 800 hade dessutom sina
speciella orsaker. För det första ville medicinalstyrelsen framhålla, att
administrationen af en anstalt för sinnessjuka gifvetvis vore enklare
och mindre kräfvande, då det gällde en ny, efter enhetlig plan anlagd
anstalt såsom Restad, än om anstalten, såsom nu ifrågasattes vid Kristinehamn,
blefve i väsentlig mån utvidgad, hvarvid det icke torde kunna
undvikas, att vissa delar af anstaltens funktioner blefve svårhandterligare
och mer tidsödande att öfvervaka. Dessutom hade medicinalsty
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
7
rederi tänkt sig möjligheten af att i samband med den tilltänkta utvidgningen
af hospitalet vid Kristinehamn därstädes borde anordnas ett
par tiotal platser för sinnessjuka, tillhörande första betalningsklassen.
Exspektantlistorna från rikets hospital hade nämligen på sista tiden
visat en afsevärd stegring i antalet af sinnessjuka, tillhörande berörda
klass, hvarföre sådana icke förr än efter lång väntan kunnat erhålla
beviljad plats. En afdelning för sådana sjuka vore emellertid ägnad
att i hög grad öka läkarnes arbete och äfven att komplicera den
ekonomiska administrationen.
Ehuru sålunda på grund af olika omständigheter någon större utvidgning
af de nuvarande offentliga anstalterna för sinnessjuka icke
syntes vara möjlig eller tillrådlig annat än beträffande Kristinehamns
hospital och i någon mån Piteå hospital och asyl, hade dock medicinalstyrelsen
trott sig finna en utväg, hvarigenom äfven å öfriga anstalter
tillsammans ett par hundratal platser skulle kunna vinnas, nämligen
genom anordnande af familjebostäder för ett antal gifta sjukskötare,
Indika kunde befinnas lämpliga och villiga att mot förmånen af
familjebostad och skälig kontant ersättning till vård mottaga sinnessjuka,
hvilka under vistelse å anstalt visat sig ägnade för vård i
enskildt hem.
Redan i underdånig skrifvelse af den 1 april 1901 angående anordnande
af familjebostäder för manlig sjukvårdsbetjäning vid Kristinehamns
hospital hade styrelsen berört denna fråga. Medicinalstyrelsen
föranleddes att ånyo upptaga densamma i större utsträckning närmast
på grund af en skrifvelse af den 28 juni 1901 från chefen för
civildepartementet, hvilken i berörda skrifvelse med anledning af
vissa i riksdagens Första Kammare framställda anmärkningar beträffande
otillräckligheten af betjäningens aflöning vid statens anstalter för sinnessjuka,
anmodat medicinalstyrelsen att taga i öfvervägande, huruvida
ifrågavarande anmärkningar hade sådant fog för sig, att åtgärder i
detta hänseende borde vidtagas.
På grund däraf hade medicinalstyrelsen genom cirkulärbref af den
14 augusti 1901 till samtliga hospitalsdirektioner i riket anmodat vederbörande
direktion att till styrelsen inkomma bland annat med det
yttrande beträffande de sålunda framkomna anmärkningarna och hvad
därmed kunde stå i samband, hvartill förhållandena å den under direktionens
förvaltning stående anstalten kunde gifva anledning.
Af de sålunda infordrade yttranden, hvilka direktionerna efter öfverläkarens
hörande till medicinalstyrelsen afgifvit, hade styrelsen, som
saknade anledning af t i detta sammanhang uppehålla sig vid hvad bo
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
■8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
rörda yttranden i öfrigt innehölle, funnit, att flertalet öfverläkare ocli
direktioner varit ense om att framhålla önskvärdheten af familjebostäder
för ett antal äldre och genom särskild pålitlighet och duglighet utmärkta
manliga sjukskötare, hvarigenom dessa värdefullaste element
bland betjäningen skulle kunna bibehållas i anstaltens tjänst i vida större
omfattning, än som vore fallet under nuvarande förhållanden, då önskan
att ingå äktenskap och omöjligheten att få tillfredsställa denna önskan
med bibehållande af tjänsten vid anstalten föranledde till många flyttningar,
som under ofvan antydda gynnsammare bostadsförhållanden till
anstaltens fördel skulle kunna undvikas.
För en lycklig lösning af betjäningsfrågan vid de offentliga anstalterna
för sinnessjuka skulle sålunda anordnandet af familjebostäder
för gifta skötare vara att anse som ett synnerligen viktigt moment.
Men med en dylik åtgärd syntes äfven ytterligare en fördel kunna
vinnas, nämligen familjevård hos dessa gifta skötare för ett antal sinnessjuka,
som syntes lämpade för sådan vård. Ifrågavarande form af
familjevård hade under de senare åren blifvit pröfvad å ett antal tyska
anstalter samt gifvit så goda resultat, att den på vissa ställen betraktades
såsom ett nödvändigt led i en fullt rationell sinnessjukvård. Den
utgjorde nämligen en öfvergångsform mellan den koloniala anstaltsvården
— d. v. s. sådan vård i mindre villor eller landthus af vanlig
bostadstyp, som nu syntes hafva utsikt att vinna insteg vid de svenska
anstalterna — samt den egentliga familjevården, sådan medicinalstyrelsen
tänkt sig den anordnad i Korsberga i Småland. Sistnämnda form
af familjevård lämpade sig uppenbarligen icke så väl för exempelvis
konvalescenter och ej heller för sinnessjuka, hvilka, ehuru i allmänhet
lugna och pålitliga, likväl i vissa afseenden eller under vissa perioder
kräfde en särskild! pålitlig och i viss mån sakkunnig tillsyn, samt med
sannolikhet kunde anses blifva periodvis, under svårare utbrott, i behof
af vård i en sluten anstalt. En i sinnessjukvård väl förfaren sjukskötare,
boende inom anstaltens område eller åtmistone i dess omedelbara
närhet, skulle däremot gifvetvis vara särdeles lämplig att i sin familj
till vård mottaga sinnessjuka af sist omnämnda art. Sannolikt skulle
dessa sjukskötarehem särskild! lämpa sig för konvalescenter äfvensom
för sinnessjuka, hvilkas lämplighet för familjevård utom anstalten behöfde
närmare pröfvas.
Vid en och annan anstalt i Tyskland hade uppstått mindre byar,
bestående af hem för sjukskötarefamiljer, hvarest sinnessjuka vore af
anstalten utackorderade. Huruvida en sådan större utsträckning af familjevård
hos i anstaltens tjänst stående sjukskötare kunde visa sig
Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.
9
lämplig eller önskvärd inom vårt land. kunde väl näppeligen nu förutses.
Medicinalstyrelsen ville dock här erinra därom, att ifrågavarande
vårdform, enligt hvad erfarenheten visat, snart nog uppmuntrade befolkningen
i trakten att genom mottagande af inackorderingar från
anstalten skaffa sig en biförtjänst, dels äfven att enskild familjevård,
sådan som den i Korsberga tillämnade, fordrade vissa förutsättningar,
som säkerligen icke vore till finnandes i alla trakter af vårt land. Så
t. ex. vore befolkningen i vissa trakter af riket dels mycket obetydlig
till numerären, dels i allmänhet mycket fattig, dels äfven icke samlad
i större bysamhällen utan spridd i enstaka långt ifrån hvarandra belägna
gårdar. I sådana trakter torde näppeligen någon effektiv kontroll
af den enskilda vården om sinnessjuka kunna åstadkommas. Under
sådana förhållanden kunde det möjligen blifva af behofvet påkalladt att
vid vissa anstalter söka åstadkomma mera omfattande anläggningar af i
samband med anstalten stående kolonier för sjukskötarefamiljer och
därstädes utackorderade sinnessjuka. För närvarande hade dock medicinalstyrelsen
endast tänkt sig att få till stånd en normalritning för
bostäder för ifrågavarande ändamål samt en utredning af kostnaderna
för dessa bostäder och för vården af därstädes inackorderade sinnessjuka.
Skulle eu sådan utredning gifva tillfredsställande resultat, skulle
antagligen efter vederbörande hospitalsdirektions hörande sådana bostäder
för ett lämpligt antal skötare och sjuka utan olägenhet kunna anordnas
äfven å sådana anstalter, hvarest ingen större utvidgning vore möjlig
eller tillrådlig. Ifrågavarande anläggningar fordrade nämligen endast
obetydligt jordområde och komme att — åtminstone till en början — förorsaka
endast en relativt högst obetydlig tillökning af patientantalet å
hvarje anstalt. Under förutsättning att vid hvarje hospital anordnades
bostäder för i medeltal 5—6 sjukskötarefamiljer med plats för 2 — 3
sinnessjuka i hvar familj, skulle emellertid härigenom vinnas omkring
150 platser.
De ifrågavarande tillbyggnaderna vid hospitalen i Kristinehamn och
Piteå borde enligt den uppfattning, medicinalstyrelsen ofvan sökt motivera,
beräknas för tillsammans omkring 450 sinnessjuka, hvadan de
åtgärder för minskande af den rådande platsbristen å olientliga anstalter
för sinnessjuka, som styrelsen uti ifrågavarande underdåniga skrifvelse
dittills berört, skulle medföra eu ökning af omkring 600 platser å
nämnda anstalter. Enär, äfven om en sådan ökning komme till stånd,
bristen på anstaltsplatser för sinnessjuka likväl skulle enligt den preliminära
beräkningen uppgå till omkring 3,400, ansåge medicinalstyrelsen
dot vara af nöden, att redan nu förberedande åtgärder vidtoges för
Bill. till Riksd. Vrot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 30 Haft. 2
10
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.
uppgörande af förslag till en ny anstalt för sinnessjuka. Med afseende
på storleken af denna sålunda ifrågasatta nya anstalt ville styrelsen på
ofvan anförda grunder hemställa, att antalet sjukplatser å densamma
måtte bestämmas till högst 800. Möjligen kunde det vid närmare
öfvervägande befinnas lämpligt att, om en afdelning för sinnessjuka
tillhörande första klass kunde anses af behofvet påkallad, förlägga denna
till en ny anstalt hellre än till hospitalet i Kristinehamn. Under sistnämnda
förutsättning vore det, såsom styrelsen ofvan sökt visa, så
mycket mera angeläget, att beläggningssiffran icke öfverskrede 800.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde medicinalstyrelsen
i underdånighet, det täcktes Kungl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som tillförene genom nådiga bref den 24 april
1885, den 11 september 1891 och den 29 oktober 1897 skett, uppdraga
åt styrelsen att tillsätta en kommission, bestående af styrelsens
ordförande, styrelsens i hospitalsärenden biträdande arkitekt samt dessutom
tre sakkunnige män, med åliggande för kommissionen:
att med iakttagande af ofvan anförda synpunkter föreslå lämplig
plats för en ny anstalt för sinnessjuka, beräknad för högst 800 patienter,
låta utföra karteskisser, utvisande det föreslagna områdets belägenhet
samt det ungefärliga läget af de för anstaltens behof nödiga nybyggnader,
verkställa utredning af förhållandena beträffande vattentillgång
och aflopp, uppgöra beräkning af kostnaderna för förvärfvandet
af för anstaltens behof lämpadt jordområde äfvensom för öfrigt meddela
möjligen erforderlig utredning af andra i samband med ofvannämnda
frågor stående förhållanden;
att därjämte låta utarbeta fullständigt förslag, med tillhörande ritningar
och kostnadsberäkningar, dels till en tillbyggnad vid Kristinehamns
hospital, afsedd för omkring 400 sinnessjuka, dels till uppförande
vid Piteå hospital och asyl af nybyggnader för ett mindre antal
sinnessjuka, lämpadt efter förhållandena vid nämnda anstalt, och som
kommissionen efter öfvervägande af alla på saken inverkande omständigheter
kunde finna tillrådligt;
samt att låta uppgöra normalritning med tillhörande kostnadsberäkning
till boställshus för gifta manliga skötare, livilket äfven borde
innehålla rum för 2—3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus inrymd
lägenhet.
I öfverensstämmelse med hvad medicinalstyrelsen sålunda hemställt
täcktes Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 13 juni 1902 anbefalla
nämnda styrelse att tillsätta en dylik kommission.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
Uti en den 8 december 1902 dagtecknad underdånig berättelse,
som den 11 februari 1903 till Kungl. Maj:t inkommit, bar sedermera
medicinalstyrelsen lämnat en fullständig redogörelse för ofvannämnda
genom nådiga brefvet den 14 juni 1901 anbefallda undersökning.
Beträffande landsbygden både för undersökningens verkställande användts
den s. k. representativa undersökningsmetoden och därvid så
förfarits, att inom de olika länen visst undersökningsområde utvalts,
hvilket så nära som möjligt motsvarade medelförhållandena inom det
eller de län, distriktet representerade, hvarefter af det inom undersökningsområdet
vunna resultat slutits till förhållandena inom hela länet.
Vidkommande städerna hade däremot icke iakttagits dylik begränsning
med afseende å undersökningens omfattning.
Uti den underdåniga berättelsen anför medicinalstyrelsen beträffande
undersökningen angående de sinnessjuka, bland annat, följande:
Sedan de respektive undersökningsdistrikten blifvit utvalda, fastställdes
efter rådplägning med öfverdirektören och chefen för statistiska
centralbyrån formulär för s. k. »nominativa uppgifter» angående samtliga
sinnessjuka inom hvarje komnran, som undersökningen skulle omfatta,
d. v. s. dels ofvannämnda distrikt å landsbygden, dels samtliga
rikets städer. Dessa formulär ifylldes sedermera genom utdrag af de
till statistiska centralbyrån inkomna folkräkningsuppgifterna för den 31
december 1900. Ifrågavarande nominativa uppgifter visade sig emellertid
vid jämförelse med motsvarande från statistiska centralbyrån lämnade
summariska sifferuppgifter ganska väsentligt skilja sig från dessa senare.
Under det detta arbete pågick, hade medicinalstyrelsen fastställt
formulär för undersökning, huruvida behof af vård å anstalt förelåge
för viss sinnessjuk, äfvensom instruktion för de undersökande läkarne.
Instruktionen innehölle, bland annat, föreskrift om, att undersökningen
skulle ske genom läkarens personliga besök i den sjukes bostad, att
befintligheten af andra sinnessjuka än dem, som i folkräkningsuppgifter
funnes uppförda, skulle med synnerlig omsorg efterforskas och att a
sjukvårdsinrättningar befintliga sinnessjuka icke skulle vara föremål för
undersökning. Med afseende på tiden lör undersökningarnas utförande
föreskrefs endast, att det borde ske så snart som möjligt samt helst
före utgången af år 1901. Medicinalstyrelsen ansåge sig nämligen icke
kunna förelägga af ämbetsgöromål och enskild praktik upptagna tjänsteläkare
att inom viss tid fullgöra ett uppdrag af här ifrågavarande art,
hvilket för mången af dem kunde beräknas blifva betungande nog; ett
dylikt föreläggande kunde ej heller gärna ifrågakomma gent emot sådana
läkare, som frivilligt åtagit sig uppdraget och som för dess full
-
Medicinalstyrelsens
redogörelse
förden
verkställda undersökningen
rörande antalet
sinnessjuka
och behofvetafhospitalsvård.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
görande nödgades begära tjänstledighet och anskaffa vikarie. Slutligen
syntes det uppenbart, att i nordligare landsdistrikt någon undersökning
icke utan synnerligen stora svårigheter kunde företagas före vinterns
inträde.
Undersökningen i städerna hade medicinalstyrelsen beslutit att uppdraga
åt vederbörande stadsläkare eller, där mer än en sådan funnes
anställd, åt förste stadsläkaren. Beträffande Stockholm och Göteborg
ansåges dock undersökningen blifva så omfattande och svår, att styrelsen
funnit lämpligast vidtala läkare med större erfarenhet om sinnessjukdomar
och sinnessjuka att här åtaga sig uppdraget.
För undersökningarna å landsbygden hade redan tidigt ett par af
öfverläkarne vid statens hospital af intresse för saken erbjudit sitt biträde.
Med anledning häraf hade medicinalstyrelsen trott sig kunna påräkna
samma intresse äfven hos andra hospitalsläkare och hade därför beslutit
att för samtliga undersökningsdi strikten å landsbygden söka förvärfva
läkare med mera speciell psykiatrisk sakkunskap, d. v. s. i tjänst varande,
eventuellt äfven förutvarande hospitalsläkare.
Medicinalstyrelsens bemödanden i denna riktning hade också rönt
det största tillmötesgående, så att i alla distrikt utom två, nämligen i
Södermanlands län och Jämtlands län, undersökningen kunnat anförtros
åt psykiatriskt erfarna läkare. På grund af mellankommande förhinder
hade ett par af dessa sedermera nödgats afsåga sig uppdraget, som
dock andra lika kompetenta läkare befunnits villiga att öfvertaga. I
Södermanlands län hade undersökningen uppdragits åt vederbörande
provinsialläkare i distriktet, i Jämtlands län åt förste provinsialläkaren.
Sedan . sålunda alla nödiga förberedelser för den blifvande undersökningen
inom medicinalstyrelsen afslutats och de nominativa utdragen
ur folkräkningsuppgifterna börjat inflyta, hade i slutet af september
månad 1901 de första förordnanden kunnat utfärdas samt, jämte instruktion,
nämnda nominativa förteckningar och nödiga undersökningsblanketter
tillställas ett par af de för undersökning å landsbygden utsedda
läkarne, som omedelbart därefter börjat sina resor. Under loppet af
oktober månad hade sedermera de allra flesta öfriga förordnanden utsändts,
allt eftersom utdragen ur folkräkningsuppgifterna kommit medicinalstyrelsen
till banda. Ett par af de å landsbygden undersökande
läkarne hade dock af särskilda orsaker fått mottaga sitt uppdrag afsevärdt
senare, t. o. m. först på nyåret 1902.
Undersökningen hade tillgått så, att undersökande läkaren besökt
alla de inom kommunen enligt utdragen ur folkräkningsuppgifterna
befintliga sinnessjuka, som vistats i eget hem eller annat enskiidt hem
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 70.
13
eller å fattigvårdsinrättning, samt rörande dessa ifyllt de för ändamålet
medsända formulären, hvarjemte nämnda utdrag ur folkräkningsuppgifterna
blifvit kompletterade med namn och öfriga uppgifter angående
de sinnessjuka, som vid undersökningen ytterligare anträffats; äfven
dessa hade blifvit besökta och formulär angående dem ifyllda. Efter
afslutad undersökning hade samtliga utdrag ur folkräkningsuppgifterna
och formulär, eventuellt äfven redogörelse för reseplan samt särskild
redogörelse för läkarens allmänna intryck af undersökningen, till medicinalstyrelsen
insändts.
Ett par stadsläkare hade på grund af missuppfattning insändt formulär
endast angående sinnessjuka, som ansetts vara i behof af anstaltsvård,
hvaremot rörande de öfriga endast meddelats helt korta notiser,
respektive summariska uppgifter. För så vidt häraf kunnat vinnas
upplysning rörande de från statistisk synpunkt viktigaste frågorna, hade
medicinalstyrelsen låtit vid detta läkarnes förfaringssätt bero; i annat
fall hade kompletterande uppgifter infordrats.
Den första redogörelsen för de af undersökningarna vunna resultaten
hade inkommit till medicinalstyrelsen redan den 26 oktober 1901.
De flesta rapporterna hade dock inkommit först under december 1901
och januari 1902. Vid sistnämnda månads slut saknades dock ännu
rapporter från 9 landsdistrikt och 23 städer, bland annat från de fyra
största. Den sista rapporten hade inkommit den 24 april 1902. Bearbetningen
af redogörelserna hade emellertid fortgått, allt eftersom
de inkommit, så att medicinalstyrelsen, såsom förut nämnts, redan den
28 i samma månad kunnat i underdånig skrifvelse meddela Kungl. Maj:t
en preliminär uppgift angående resultatet af undersökningen i hvad
denna rört behofvet af anstaltsplatser för sinnessjuka.
Enligt hvad undersökningen beträffande landsbygden gifvit vid
handen, skulle den 31 december 1900 inom de undersökta distrikten
antalet sinnessjuka uppgått till 1,226, eller 69,3 % mera än hvad
i de till statistiska centralbyrån inkomna folkräkningsuppgifterna för
samma tid angifvits. Inom rikets landsbygd kunde således antalet
sinnessjuka vid nämnda tidpunkt beräknas till 12,973 eller 0,322 % af
folkmängden. Enligt undersökningen i fråga om städerna var vid
samma tidpunkt det verkliga antalet sinnessjuka i rikets städer 3,269
eller 98,2 % mera än hvad i folkräkningsuppgifterna angifvits och utgörande
0,29G % af folkmängden. Antalet sinnessjuka i hela riket den
31 december 1900 kunde alltså uppskattas till 16,242 eller 0,31G % af
rikets folkmängd. Då enligt fohmikningsuppgifterna antalet sinnessjuka
14
Kurt f/l. Majt:s Nåd. Proposition N:o 70.
i riket skulle uppgå till 9,312, både sålunda genom undersökningen
konstaterats en ökning af 74,4 %, nämligen 09,3 % å landsbygden och
i städerna 98,2 %. Emellertid anser medicinalstyrelsen att i följd af
bristfälliga uppgifter antalet sinnessjuka i städerna vid deu nu omförmälda
beräkningen uppskattats för lågt.
De statistiska uppgifterna angående sinnessjuka kunde icke anses
bevisa, att det relativa antalet af dessa ökats under do senaste decennierna.
Om man öfvervägde sannolikheterna för och emot, syntes det
troligast, att frekvensen af sinnessjukdomar under denna tid, relativt
taget, icke stigit.
Beträffande utsikterna för framtiden kunde naturligtvis endast sägas,
att för närvarande ingen annan verklig stegring af antalet sinnessjuka
kunde förutses än den, som torde blifva en följd af befolkningens tillväxt,
d. v. s. att för närmaste framtiden den relativa frekvensen antagligen
blefve stationär. — Att denna skenbart kunde komma att stiga i följd af
noggrannare statistiska uppgifter och eu förbättrad och i vidare kretsar
spridd kunskap om sinnessjukdomarna, vore väl däremot icke osannolikt.
Med afseende på de sinnessjukas fördelning efter kön hade undersökningen
gifvit vid handen följande:
Af de 1,226 sinnessjuka, hvilka enligt undersökningen varit, hemmahörande
i de å landsbygden undersökta distrikten, vore 621 eller 50,7 %
män och 605 eller 49,3 % kvinnor. Under antagande af samma relativa
förhållande mellan antalet sinnessjuka män och kvinnor å rikets
landsbygd i dess helhet kunde antalet sinnessjuka män uppskattas till
6,577 och antalet kvinnor till 6,396, utgörande 0,33 % och 0,31 % af
den manliga, resp. den kvinnliga befolkningen. Antalet sinnessjuka
bland männen syntes alltså vara relativt något högre än bland kvinnorna.
I städerna vore de sinnessjuka männens antal 1,489, d. v. s. 45,6 %
af alla sinnessjuka och 0,293 % af den manliga befolkningen; för kvinnorna
vore motsvarande siffror 1,780, 54,4 % och 0,298 /?, hvadan alltså
här, bland de sinnessjuka, kvinnorna vore i ringa relativ öfvervikt.
För riket i dess helhet vore resultatet följande. Af de 16,242 sinnessjuka,
som kunde beräknas hafva förefunnits den 31 december 1900,
vore sannolikt männens antal 8,066 eller 49,6 % af hela antalet sinnessjuka
och 0,322 af rikets manliga befolkning samt kvinnornas antal
8,176 eller 50,4 % af de sinnessjuka och 0,311 % af den kvinnliga befolkningen.
Enligt dessa siffror vore alltså bland de sinnessjuka i riket
kvinnorna absolut något talrikare och relativt något mindre talrika än
männen.
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.
15
Af de 1,226 sinnessjuka inom landsbygdsdistrikten vårdades 325
(= 26,5 %) å anstalt, nämligen å hospital eller asyl 310, å enskild anstalt
1 och å länslasarett 14. 101 sinnessjuka (= 8,2 %) blefvo af olika
anledningar ej föremål för undersökning; af dessa hade 26 aflidit, 1
tillfrisknat, 15 vistades å annan uppgifven ort, 9 i enskilda hem å annan
ort, 32 hade vid tiden för undersökningen öfverflyttats till anstalt, 1
vore i fängelse, 2 angåfves såsom afflyttade, 4 såsom kringdrifvande
och 11 såsom »ej anträffade». De återstående 800 (— 65,3 %) vistades
i eget hem, annat enskildt hem eller å försörjningsinrättning.
Någon allmängiltighet torde knappast kunna tillmätas dessa siffror.
Nämnas kunde dock, att antalet af de sinnessjuka tillhörande landsbygden,
hvilka vårdats å anstalt, på grund af undersökningen kunde beräknas
till omkring 3,575, under det att den verkliga siffran vore 3,306,
motsvarande 25,5 % af det enligt beräkning'' förefintliga antalet sinnessjuka
å landsbygden.
Af de sinnessjuka i städerna vårdades 1,360 eller 41,6 % å anstalt.
256 (— 7,9 %) blefve ej undersökta, emedan de aflidit (34), visiades
å annan uppgifven ort (31), i enskildt hem å annan ort (85), vid
tiden för undersökningen intagits å anstalt (61), i fängelse (3), afflyttat
från orten (1), betecknats såsom kringdrifvande (1) eller »ej anträffade»
(40). 1,181 (36,1 %) undersöktes i egna hem, annat enskild hem eller
försörjningsinrättning; hvartill komme 472 (14,4 %) å särskilda kommunala
afdelningar för sinnessjuka å försörjningsinrättningar i Stockholm
och Göteborg.
De sinnessjukes fördelning med afseende å vistelseort å landsbygden
och i städerna företedde alltså en synnerligen i ögonen fallande olikhet,
så till vida som å den förra anstaltsvård hittills anlitats i afsevärdt
mindre omfattning’ än i de senare.
Af ett visst intresse vore äfven siffrorna beträffande fördelningen
af de sinnessjuka, som ej vårdades å anstalt, med afseende å vistelseort;
undersökningen hade härutinnan g-ifvit vid handen följande.
I eget hem vistades 851 sinnessjuka, eller 34,7 %, utackorderade i
annat enskildt hem vore 283 — 11,5 %, å försörjningsinrättning vistades
1,319 = 53,8 %. För städerna enbart vore motsvarande siffror
följande: i eget hem 337 — 20,4 %, i annat enskildt hem 116 — 7 %
och å försörjningsinrättning (däri inbegripet de särskilda afdolningarua
för sinnessjuka i Stockholm och Göteborg) 1,200 = 72,6 %\ för landsbygden:
i eget hem 514 = 64,3 %, i annat enskildt hem 167 — 20,9 %
och å försörjningsinrättningen 119 = 14,8 %>. Benämningen »eget hem»
både tagits i vidsträcktaste bemärkelse, i det att under denna rubrik
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
upptagits de sinnessjuka, som vistats hos make eller maka, barn, föräldrar
och farföräldrar samt syskon, måg, svåger, svägerska och förmyndare,
såvida ej särskildt angifvits, att afgift erlagts för den sjuka, »Annat
enskildt hem» hade användts som rubrik för de sinnessjuka, som varit
utackorderade mot afgift hos aflägsnare släktingar eller främmande; full
konsekvens hade ej alltid kunnat iakttagas, utan hade, som ofvan antydts,
siffrorna under rubriken »eget hem» möjligen blifvit något för höga.
De å landsbygden undersökta distrikten och städerna syntes alltså
äfven förete en synnerligen utpräglad olikhet härutinnan, att inom de
förra flertalet sinnessjuka vårdats i egna hem, samt det relativt minsta
antalet å försörjningsinrättningar, hvaremot i de senare nära tre fjärdedelar
af de sinnessjuka befunnit'' sig å försörjningsinrättningar, en femtedel
i egna hem och ett relativt mycket ringa fåtal utackorderadt i
annat enskildt hem. Denna olikhet förefölle i själfva verket ganska
naturlig, om man betänkte, att många af de undersökta landskommunerna
endast hade några få hundratal invånare och att således därstädes
en ordnad anstalt för fattiga af ekonomiska skäl helt enkelt vore omöjlig,
hvaremot i de medelstora och större städerna försörjningsinrättningar,
som åtminstone från fattigvårdssynpunkt kunde anses tillfredsställande,
syntes vara ekonomiskt fördelaktiga.
Af de 800 sinnessjuke å landsbygden, hvilka varit föremål för
undersökning med hänsyn till eventuellt behof af vård å anstalt hade
sådan vård angifvits såsom önskvärd eller nödvändig i 383 fall, af
hvilka 182 gällt män och 201 kvinnor; 42 män och 54 kvinnor hade
ansetts vara i behof af hospitalsvård; 140 män och 147 kvinnor i behof
af asylvård.
Vid uppskattningen, med stöd af dessa siffror, af behofvet af anstaltsplatser
å hela rikets landsbygd inom hvarje särskildt län hade
medicinalstyrelsen utgått från följande grunder: Enär undersökningen
omfattat 9,39 %, d. v. s. i rundt tal en elftedel af folkmängden å rikets
landsbygd, och en lika stor del af landsbygdens sinnessjuka, ville det
synas, som skulle man, för att finna det sannolika behofvet af anstaltsplatser
för hvarje län, endast behöfva multiplicera med 11 de siffror,
som vunnits för motsvarande distrikt. Ett sådant förfaringssätt skulle
emellertid uppenbarligen leda till felaktiga eller åtminstone högst opålitliga
slutsatser. Förhållandet vore nämligen, att inom vissa distrikt
anstaltsvård hittills anlitats i väsentligt större utsträckning än inom andra,
och att variationer af samma art äfven kunde påvisas vid jämförelse mellan
olika län samt att sist berörda variationer alldeles icke vore jämförliga med
dem i motsvarande distrikt. På grund af dessa omständigheter syntes det
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.
17
böra anses riktigare att sammanräkna de siffror, som angåfve behofvet af
anstaltsvård inom hvarje distrikt, med antalet inom samma distrikt å anstalt
vårdade, hvarigenom erhölles en summa, som angåfve totalbehofvet af
anstaltsplatser, oafsedt om detta behof vore tillgodosedt eller ej. Totalbehofvet
inom distriktet kunde emellertid ej anses vara en tillförlitlig
måttstock på samma behof inom motsvarande län, enär, på grund af
tillfälliga omständigheter förhållandena härutinnan inom ett mindre område
af länet gifvetvis kunde ställa sig annorlunda än inom länet i dess
helhet, hvaremot det förefölle sannolikt, att inom de olika länen totala
behofvet af anstaltsvård, beräknadt efter antalet sinnessjuka (ej efter
folkmängden, ty, som ofvan nämnts, varierade den relativa frekvensen
af sinnessjuka högst betydligt), skulle vara ungefär detsamma.
Här ifrågavarande beräkning hade alltså utförts så, att de ofvannämnda
383 fall, i hvilka behof af anstaltsvård genom undersökningen
konstaterats, sammanräknats med de 325 fall, i hvilka anstaltsvård
redan anlitats. Totalbehofvet af anstaltsplatser för samtliga undersökta
distrikt med 1,226 sinnessjuka uppginge alltså till 708, d. v. s. 57,7 %,
hvilken sistnämnda siffra således borde läggas till grund för beräkningen
af totalbehofvet inom hvarje läns landsbygd och inom rikets
landsbygd i dess helhet. Beträffande fördelningen af behofvet å de
olika länen funnes redogörelse längre fram i annat sammanhang. För
landsbygden i dess helhet uppginge totalbehofvet, enligt ofvannämnda
beräkningsgrund, till 7,485, d. v. s. 57,7 % af det uppskattade antalet
sinnessjuka å landsbygden, och 0,185 % af folkmängden å landsbygden.
Af de 1,181 sinnessjuka, som i städerna besökts för utrönande af
deras eventuella behof af anstalsvård, hade sådan vård ansetts påkallad i
336 fall, hvaraf 151 gällt män och 185 kvinnor; 44 män och 58 kvinnor
hade ansetts behöfva hospitalsvård samt 107 män och 127 kvinnor asylvård.
Dessutom ansåges samtliga ofvannämnda i särskilda afdelningar
af försörjningsinrättningar vårdade sinnesjuka i behof af anstaltsvård,
nämligen i Stockholm 68, hvaraf 24 män och 44 kvinnor, och i Göteborg
57, hvaraf 27 män och 30 kvinnor, å hospital samt å asyl resp.
209 (99 m., 110 kv.) och 138 (66 m., 72 kv.).
Ifrågavarande afdelningar — och liknande torde finnas i de flesta
städer med öfver 10—15,000 invånare — hade väl en viss prägel af
sjuk vårdsanstalter, men då den vård, som här ifrågakomme, utan
tvifvel oftast vore mindre ändamålsenlig och dessutom icke kunde anses
såsom annat än ett provisoriskt åliggande för kommunerna, så syntes
äfven för sistnämnda 472 sinnessjuka plats böra beräknas å statens hospital
och asyler.
7Vdi. till Riksd. Prat. 1003. 1 Sami. 1 Afd. 30 lliift.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
Behofvet af anstaltsplatser för städerna utöfver det hittills disponerade
syntes alltså böra uppskattas till (336 + 472=) 808 och alltså total
behofvet (d. v. s. oafsedt om tillgodosedt eller ej) till (1,360 + 808 =)
2,168.
Totalbehofvet af anstaltsplatser den 31 december 1900 kunde, som
ofvan nämnts, uppskattas å landsbygden till 7,485 eller 57,7 % af antalet
sinnessjuka och 0,185 % af folkmängden, samt i städerna till 2,168,
d. v. s. 66,3 % af antalet sinnessjuke och 0,196 % af folkmängden; för
hela riket kunde alltså totalbehofvet anstaltsplatser uppskattas till 9,653
eller 59,4 % af de sinnessjuka och 0,188 % af befolkningen.
Beträffande trovärdigheten af dessa siffror hade medicinalstyrelsen
redan i sin underdåniga skrifvelse den 28 april 1902 angående vissa
ifrågasatta ny- och tillbyggnader af statsanstalter för sinnessjuka i detta
hänseende anfört, att i utlandet behofvet af anstaltsplatser för sinnessjuka
uppskattats till två för hvarje tusental af invånareanfalet och att, då
denna uppskattning ganska noga öfverensstämde med de resultat, som af
förevarande undersökning vunnits, däruti syntes ligga en viss garanti för
pålitligheten af sistnämnda resultat. Af större betydelse än jämförelser
med utländska förhållanden syntes det dock vara att noggrannt öfverväga
alla på saken inverkande omständigheter inom landet, samt en värdering
af alla de fakta, som framginge af den verkställda undersökningen.
Denna hade bland annat gifvit vid handen, att behofvet af anstaltsvård
i många fall väsentligen eller i viss män betingats af ogynnsamma
yttre omständigheter, såsom fattigdom, omgifningens, resp. de kommunala
myndigheternas liknöjdhet, okunnighet, egennytta samt en brutal
uppfattning af sinnessjukdomarnas natur m. in. Medicinalstyrelsen för
sin del betviflade icke att åtskilligt både kunde och borde göras från
det allmännas sida för afhjälpande af nu antydda ogynnsamma förhållanden,
hvarigenom anspråken på statens uppoffringar för de sinnessjukas
vård inom särskilda offentliga anstalter borde kunna i viss män
nedbringas.
Å andra sidan syntes det dock i hög grad sannolikt, att anstaltsvård
hädanefter komme att anlitas i relativt större utsträckning än
hittills. Det vore nämligen ett påtagligt och vid första påseendet måhända
förvånande faktum att, ehuru antalet platser å statens hospital
under de sista årtiondena ökats i allt hastigare progression, likväl efterfrågan
på platser å dessa anstalter stigit ännu snabbare, så att nu
platsbristen vore både relativt och absolut väsentligen större än någonsin
förut. Under det att under 1860- och 70-talen, då antalet hospitalsplatser
uppginge till 1,200 å 1,500, antalet af dem, som icke genast
Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
19
kunde beredas plats, oaktadt ansökan därom förelegat, uppginge till några
få tiotal, började under 1880-talets senare hälft, då omkring 2,500 platser
förefunnits, exspektanternas antal att räknas i hundratal, samt uppginge
nu, då omkring 5,000 platser vore disponibla, till icke mindre än
1,100 och därutöfver. Särskildt förtjänade omnämnas, att öppnandet
af Uppsala asyl, hvarigenom 800 nya platser blifvit disponibla, medfört
en afsevärd ökning (omkring 200—300) af antalet exspektanter. Förhållandet
vore uppenbarligen, dels att många enskilda och fattigvårdsmyndigheter
hittills ansett det lönlöst att ens försöka bereda plats för
sinnessjuka anhöriga resp. försörjningstagare, under det att öppnandet
af en ny anstalt ingifvit förhoppningar om bättre framgång i berörda
hänseende, dels äfven att statens anstalter för sinnessjuka småningom
tillvunnit sig allt större förtroende och att insikten om hospitalens värde
såsom sjukvårdsanstalter blifvit allt mera spridd och rotfästad.
Medicinalstyrelsen ansåge sig äfven kunna påstå, att hospitalen oaflåtligt,
om än under olika perioder ej alltid lika jämt, utvecklat sig till
verkliga sjukvårdsanstalter och att särskildt under de sista 10—15 åren
utvecklingen i detta hänseende varit särdeles kraftig och intensiv och för
framtiden lofvade det bästa. Det vore alltså all anledning antaga, att äfven
hädanefter efterfrågan af platser å hospitalen skulle stegras, att den
gamla föreställningen om dessa anstalter såsom ett slags begrafningsplatser
för lefvande allt mera skulle försvinna, att hospitalsvård skulle
fordras såsom ett kurativt medel redan i sjukdomens tidigaste skeden
och för sinnessjukdomar, som hittills ansetts allt för »lindriga» för att
påkalla egentlig vård eller som för närvarande under den vilseledande
benämningen »höggradig nervositet» eller liknande säkerligen ej alltför
sällan och stundom till obotlig skada för de sjuka blifvit mindre lämpligt
behandlade i enskilda hem eller å försörjningsinrättningar.
Om det sålunda å ena sidan kunde anses både önskvärdt och möjligt
att hejda tillströmningen af vissa slag af sinnessjuka till statens
hospital och asyler samt därifrån afskilja element, som ej rätteligen
tillhörde den offentliga sinnessjukvården, vore det å andra sidan knappast
tvifvel underkastadt, att denna eventuella minskning af de sinnessjuka
å hospital och asyler komme att till fullo uppvägas genom ökad
efterfrågan å platser för andra kategorier af sinnessjuka, hvilkas rationella
vård med skäl kunde betraktas såsom en offentlig angelägenhet
af stor betydelse.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter syntes de genom undersökningen
vunna siffrorna rörande behofvet af ökadt utrymme å anstalterna
för sinnessjuka ingalunda kunna anses vara för höga.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Beträffande pålitligheten af primäruppgifterna kunde anmärkas att,
då undersökningen å landsbygden verkställts af mera sakkunniga läkare
än i städerna, siffrorna från landsbygden sannolikt vore mera pålitliga
än de från städerna, hvilka törbända vore väl låga. Å andra sidan
hade de eventuella felaktigheterna i förstnämna siffror under beräkningarnas
utförande mångdubblats, så att äfven beträffande dessa en viss
osäkerhet måste råda.
I rätt många fall hade den undersökande läkaren angifvit behofvet
af anstaltsvård i ganska sväfvande ordalag eller såsom blott eventuellt
under vissa förutsättningar. I dylika fall hade de fakta, hvarpå läkarens
omdöme grundats, närmare granskats, och fallet i fråga ej antecknats
i kolumnen för anstaltsvård behöfvande, så vida ej behofvet tydligt
framgått af nämnda fakta. Då läkarens omdöme varit kategoriskt,
hade däremot någon kritik af de anförda fakta och omdömets berättigande
icke ägt rum, såvida icke uppenbara missförstånd förelegat. Något
skäl att antaga, det primäruppgifternas siffror vore för höga, förelåge
således i alla händelser icke.
Däremot kunde man, enär antalet sinnessjuka sannolikt vore något
större, än undersökningen gifvit vid handen, med en viss grad af sannolikhet
antaga, att behofvet af anstaltsplatser den 31 december 1900
varit något högre, än som af undersökningen omedelbart framgått och
i runda tal uppgått till 10,000, samt att man för hela riket borde räkna
med ett anstaltsbehof för 60 % af de sinnessjuka och 2 °/oo af folkmängden.
1 det följande utginge emellertid styrelsen från den genom undersökningarna
direkt vunna siffran 9,653 samt öfverginge nu till en redogörelse
för det vid 1900 års slut förefintliga återstående behofvet af
anstaltsplatser. Af hithörande beräkningar framginge, att antalet å
anstalt befintliga sinnessjuka uppginge till 4,666 och det återstående
behofvet alltså till 4,987, fördeladt på följande sätt:
Stockholms stad........................
..................... 340 platser
Stockholms län
................... 84
Uppsala län
..................... 77
Södermanlands län
.................... 82
»
Östergötlands län ......................
.................... 192
»
Jönköpings län............................
..................... 295
Kronobergs län............................
.................... 272
»
Kalmar län ...................................
.................. 281
»
flotllands län................................
..................... 77
21
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.
Blekinge län .......................
Kristianstads län..................
Malmöhus län.......................
Hallands län.........................
Göteborgs och Bohus län
Ålfsborgs län........................
Skaraborgs län ...............
Yärmlands län ...................
Örebro län .........................
Västmanlands län
Kopparbergs län
Gäileborgs län..................
Västernorrlands län ........
Jämtlands län ....................
Västerbottens län .............
Norrbottens län ................
139 platser
153 »
177 »
149 »
389 »
369 »
245 »
336 »
203 »
122 »
283 »
211 »
156 »
97 »
135 »
123 »
Vid uppgörande af plan till hospitalsväsendets utveckling borde
alltså hänsyn i främsta rummet tagas till den rådande platsbristens
sålunda beräknade fördelning å rikets olika delar. — Hittills hade anstaltsvård
anlitats i relativt mycket olika utsträckning inom olika län
(exempelvis inom Malmöhus län i 37,6 % af alla fall af sinnessjukdom,
inom Kronobergs län däremot blott i 17,4 %), hvaraf följde, att totalbehofvet
af anstaltsplatser vore annorlunda fördeladt å rikets olika delar
än den nuvarande platsbristen. 1 medicinalstyrelsens plan borde alltså
äfven hänsyn tagas till anstalternas fördelning, efter planens genomförande,
i förhållande till totalbehofvet af anstaltsplatser inom de olika
länen. Detta ställde sig den 31 december 1900 på följande sätt:
Stockholms stad ......................
.............. 707
Stockholms län ....................
................. 232
Uppsala län..............................
.................. 245
Södermanlands län......................
................. 217
Östergötlands län ....................
............... 500
Jönköpings län.........................
461
Kronobergs län...........................
................. 404
Kalmar län.................................
443
Gottlands län............................
119
Blekinge län..................................
230
Transport 3,558
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Kristianstads län....................
Transport 3,558
..................... 359
Malmöhus län.......................
..................... 600
Hallands län ..........................
..................... 250
Göteborgs och Bohus län
...................... 666
Ålfsborgs län..........................
...................... 587
Skaraborgs län.....................
451
Värmlands län .......................
..................... 573
Örebro län................................
...................... 406
Västmanlands län ................
...................... 281
Kopparbergs län ....................
...................... 494
Gäfleborgs län ......................
................. 379
Västernorrlands län...............
363
Jämtlands län.........................
.................... 186
Västerbottens län ...............
..................... 249
Norrbottens län......................
...................... 251
Summa 9,653
Emellertid kunde det af många skäl icke beräknas, att en så omfattande
utvidgning af hospitalsväsendet, som här vore i fråga, kunde
hinna utföras under de allra närmaste åren, utan torde därmed dröja
allra minst omkring 10 år. Under denna tid borde, efter allt att döma,
antalet sinnessjuka och därmed sannolikt äfven behofvet af antalet platser
hafva stigit åtminstone i samma proportion som folkmängden. Denna
hade under de senaste decennierna ökats med, som det syntes, 30,000
—35,000 om året, men under år 1901 med i det allra närmaste 40,000.
Om man på grund häraf antoge en årlig folkökning under de närmaste
åren af omkring 35,000, skulle ökningen vid slutet af år 1912 komma
att uppgå till 420,000 d. v. s. till omkring 8 % af folkmängden vid slutet
af år 1900.
Ökningen komme helt visst icke att blifva likformig inom rikets
olika delar, men enär en större folktäthet syntes tendera att minska
den relativa frekvensen af sinnessjukdomarna, läge häri en viss garanti
för, att inga större förskjutningar i länets relativa ställning till hvarandra
med afseende på frekvensen af sinnessjuka under de närmaste
åren skulle äga rum.
Genom att öka nyss anförda siffror, som angåfve totalbehofvet inom
hvarje län, med 8 % torde man alltså kunna få en ungefärlig föreställning
om behofvet af anstaltsplatser vid slutet af år 1912 samt den sannolika
fördelningen af detta behof å rikets olika delar. De sålunda
23
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
vunna siffrorna, livilkas summa uppginge till 10,425, men som icke torde
behöfva här i detalj anföras, komme således i sin mån att verifiera i
hvad mån behofvet af anstaltsvård vid sistnämnda tidpunkt genom
eventuella ny- och tillbyggnader blefve tillgodosedt i rikets olika
delar.
Slutligen syntes i detta sammanhang böra framhållas, att vid beräkning
af det antal anstaltsplatser, som ytterligare kunde anses erforderligt,
utgångspunkten varit följande. Antalet platser å statens hospital och
asyler den 31 december 1900 uppginge, enligt öfverstyrelsens öfver dessa
anstalter berättelse för nämnda år, till 5,016 platser, fördelade enligt
en af medicinalstyrelsen upprättad tabell på följande sätt: å Göteborgs
hospital 175, å Härnösands hospital 225, å Kristinehamns hospital 300,
å Malmö asyl 124, å Nyköpings hospital. 140, å Lunds hospital 368,
å Lunds asyl 836, å Piteå hospital och asyl 300, å Stockholms hospital
250, å Uppsala hospital 446, å Uppsala asyl 800, å Vadstena hospital
och asyl 800, å Växjö hospital 220 och å Visby hospital 32. Från
berörda antal platser å Uppsala asyl borde dock afräknas 375 platser,
hvilka vid samma tidpunkt visserligen förefunnes, men icke vore disponibla,
enär de af brist på betjäning ännu ej kunnat tagas i bruk.
Vidare borde afräknas de platser, som å olika hospital upptoges af
sinnesslöa. Antalet af dessa utgjorde 179, men som sinnesslöa i allt
större mängd under de senaste åren intagits å ifrågavarande anstalter,
kunde man äfven för de närmast följande åren vänta en icke obetydligstegring,
hvilken redan nu syntes böra tagas i beräkning. Af vissa
skäl hade det ansetts lämpligt att uppskatta det för sinnesslöa disponibla
platsantalet till 250. Utrymmet för sinnessjuka å statens hospital
och asyler den 31 december 1900 kunde alltså uppskattas till 5,016 —
(375 + 250) = 4,391. Verkliga beläggningen vore 4,423.
Å ett antal länslasarett funnes vid samma tidpunkt enligt uppgift
tillsammans 285 platser, i regeln bestående blott af celler för sinnessjuka.
Af dessa platser vore emellertid, enligt hvad medicinalstyrelsen
hade sig bekant, ett icke ringa antal för sitt ändamål särdeles otjänliga,
så att stundom lasarettsläkarne därstädes endast i nödfall ville mottaga
några sinnessjuka, och desses anhöriga stundom föredroge att underkasta
sig alla svårigheter, som vården om dem i hemmet medförde,
framför att öfverlämna dem till vård å berörda lokaler. Af de 285
nominellt befintliga platserna vore också endast 199 upptagna. Det
syntes alltså riktigast att för framtiden icke räkna med ett väsentligen
högre platsantal; Antalet af någorlunda tillfredsställande eller för sitt
24
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 70.
ändamål fullt lämpliga platser uppginge till 203 (enligt en visserligen,
beträffande vissa anstalter och platser, något godtycklig uppskattning).
Enskilda anstalter funnes blott tre med tillsammans 54 platser,
hvaraf 44 vore belagda.
Summan af det vid 1900 års slut för sinnessjuka disponibla antalet
platser å offentliga och enskilda anstalter samt länslasarett kunde
alltså uppskattas till 4,391 + 203 + 54 = 4,648, under det att den
verkliga beläggningssiffran uppgick till 4,666. Det behof, som återstode
att fylla, nämligen 4,987, borde alltså ökas med 18 d. v. s.
till 5,005.
Behofvet af anstaltsvård syntes, att döma af undersökningen och
af det faktum, att hittills anstaltsvård anlitats i väsentligen högre grad
för städernas sinnessjuka än för landsbygdens, vara relativt större i de
förra än å den senare. Möjligen berodde detta bland annat på, att den
icke bofasta befolkningen vore relativt talrikare i städerna, att de sjukas
störande uppträdande där gjorde sig gällande i högre grad samt
att svårigheterna i en stad att skydda en sinnessjuk från irriterande
inflytande vore större än å landsbygden.
Med afseende på frågan huruvida antalet anstaltsplatser borde beräknas
högre för det ena eller andra könet, vore följande att anföra.
Af de 1,191 personer, för hvilka behof af anstaltsvård direkt angifvits,
vore 549 eller 46 % män och 642 eller 54 % kvinnor. Härvid vore
emellertid att märka, att af dessa personer tillhörde 808 eller öfver två
tredjedelar städerna, hvarest en betydlig öfvervikt af kvinnor förefunnes,
under det att inom riket i dess helhet berörda öfvervikt vore helt
ringa. Behofvet af anstaltsplatser för kvinnor kunde alltså icke gärna
antagas vara så mycket större som ofvan angifna siffror syntes gifva
vid handen. I själfva verket hade faktiskt efterfrågan af plats å
anstalt visat sig mindre för kvinnor än för män. Enligt de till medicinalstyrelsen
två gånger i månaden inkommande uppgifterna från
rikets hospital angående antalet af de till inträde anmälda sinnessjuka,
som ännu ej kunde mottagas, hade af dessa under de senaste åren omkring
58 % varit män och blott omkring 42 % kvinnor och det oaktadt
antalet platser för män vore något större än för kvinnor å rikets hospital
och asyler tillsammanstagna. Dessa siffror pekade således i helt
motsatt riktning mot de förut anförda och syntes förtjäna snarare större
tilltro. Visserligen vore, bland de sinnessjuka, kvinnorna i allmänhet
ojämförligt mera svårskötta än männen; att de förra det oaktadt faktiskt
visat sig behöfva anstaltsvård i mindre utsträckning än de senare, förefölle
dock ganska naturligt, om man toge hänsyn till, att männen
25
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.
oftare eller åtminstone mera direkt vore familjeförsörjare eller bidroge till
de sinas uppehälle än kvinnorna, hvadan sinnessjukdom hos en man,
ekonomiskt sedt, vore en vida allvarsammare händelse för en familj
samt ej sällan torde medföra dess upplösning för någon tid eller för
alltid och därför relativt oftare måste påkalla åtgärder från det allmännas
sida.
Någon anledning att beräkna större behof af anstaltsvård för kvinnorna
torde således ej förfinnas. Då emellertid de fakta, som för denna
frågas bedömande vore tillgängliga, befunnits hvarandra motsägande,
syntes det vara riktigast att tillsvidare, liksom hittills varit regel, anordna
lika många platser för män som för kvinnor.
Rörande behofvet af anstaltsplatser för den s. k. första klassens
patienter hade genom undersökningen icke några särskilda upplysningar
kunnat vinnas. Af förut omnämnda uppgifter a exspektanter vid de olika
hospitalen hade emellertid framgått, att under de senaste tre åren^ ständigt
omkring 20 sinnessjuka, för hvilka gjorts ansökan till ifrågavarande
vårdklass, af brist på plats fått vänta mer eller mindre lång tid.
Platsantalet för första klassens patienter å de offentliga anstalterna uppginge
till 122 och exspektanternas antal i förhållande till denna
siffra alltså till i det närmaste 17 hvilken siffra vore ungefär lika
stor som motsvarande siffror under senaste åren för samtliga rikets
anstalter och hela antalet exspektanter. Vid blifvande nybyggnader af
offentliga anstalter för sinnessjuka syntes alltså böra .iakttagas,, att det
relativa antalet platser för första klassens patienter ej blefve mindre än
nu vore fallet.
Bestämmelserna i förnyade nådiga stadgan den 14 juni 1901 angående
de offentliga anstalternas indelning i hospital och asyler hade
gifvit anledning till att af de undersökande läkarne begärts uppgift,
huruvida behof förelegat af vård å hospital eller å asyl; och hade undersökningen
i detta hänseende gifvit vid handen, att hospitalsvård angifvits
såsom önskvärd i 323 fall och asylvård i 868. Berörda siffror torde dock
numera icke få tillmätas så stor betydelse. o
Af de 851 sinnessjuka, som vårdats i eget hem, hade 370 = 43,5 /o
ansetts i behof af anstaltsvård (för städerna enbart vore motsvarande
procenttal 32 och för landsbygden 51). Af dem, som vårdats i annat
enskildt hem (283), hade 103 = 36,4 % ansetts behöfva anstaltsvård (i
städerna 30 %, å landsbygden 41 %); och af de 1,319 sinnessjuka, som
vistats å försörjningsinrättningar, 718 = 54,4 % (i städerna 55,4 /o å landsbygden
44,5 %).
Med afseende på dessa siffror torde dock ofullständigheten betrat
Bih.
till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 50 Haft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
fande uppgifterna från Stockholm hafva spelat en viss roll. Med hänsyn
härtill kunde man, syntes det, icke af dessa siffror draga någon
slutsats beträffande möjligen förefintliga olikheter i beskaffenheten af
den vård, som komme de sinnessjuka till del i egna hem, i främmande
enskilda hem och försörjningsinrättningar, i städerna och å landsbygder].
Under senare år hade såväl inom läkarkretsar som inom den periodiska
pressen förekommit uttalanden, gående ut därpå att sinnessjuka,
som intagits å offentlig anstalt, därstädes blifvit kvarhållna onödigt
lång tid, såväl i betraktande af deras sinnestillstånd som med hänsyn
till andra sinnessjuka, som synts vara i större behof af anstaltsvård. A
andra sidan hade medicinalstyrelsen kommit till den öfvertygelsen, som
äfven fatt sitt uttryck i styrelsens underdåniga skrifvelse den 7 februari
1902 angående anordnande af kontrollerad familjevård för sinnessjuka
inom Korsberga socken i Jönköpings län, att under nuvarande förhållanden
utskrifning af kroniskt och obotligt sinnessjuka från hospital
och. asyler till hemorten icke rimligen syntes kunna ske i större
omfattning än hittills, om man icke ville åsidosätta hvad humaniteten
mot de sjuka syntes kräfva, samt alla hänsyn till de vådor för den allmänna
säkerheten och de onödiga kostnader för vederbörande målsman
eller kommun, som en förhastad utskrifning kunde innebära.
För att vinna något stöd för bedömandet af, hvilken af dessa
åsikter hade mest skäl för sig, hade i undersökningsformuläron intagits
eu fråga huruvida den sjuka förut vårdats å anstalt och i så fall huruvida
han (eller hon) vid tiden för undersökningen ånyo ansetts i behof
af anstaltsvård. Af de inkomna redogörelserna framginge i detta
hänseende följande:
Å landsbygden hade antecknats 192 fall af förutgången anstaltsvård;
i 95 af ylessa fall förelåge nu åter behof af sådan vård, i 97 fall
däremot ej. Åtskilliga af de förstnämnda syntes väl hafva rört sinnessjuka
med periodiskt återkommande anfall, men, äfven om man toge
hänsyn, härtill, syntes berörda siffror icke gifva stöd för antagandet, att
sinnessjuka onödigtvis kvarhölles å hospital och asyler.
I städerna hade anträffats 372 sinnessjuka, som förut vårdats å anstalt,
af Indika nu endast 88 ånyo ansåges behöfva anstaltsvård. Härvid vore
dock. att märka, att angående de 472 sinnessjuka, hvilka vårdats å
särskilda afdelningar för sinnessjuke å försörjningsinrättningarne i Stockholm
och Göteborg, och hvilka alla ansåges i behof af anstaltsvård,
inga. uppgifter föreläge angående föregående vistelse å anstalt för sinnessjuka.
Icke heller siffrorna från städerna syntes alltså lämna något
bevis för ofvan antydda antagande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
27
Angående orsakerna till behofvet af anstaltsvård för de sinnessjuka
inom de å landsbygden undersökta distrikten hade antecknats: 1:o) yttre
omständigheter: fattigdom, dåliga hygieniska förhållanden i 114 fall, lastbarhet
bland omgifningen i 16 fall; brist på föda, tillsyn och ans i 201
fall; tvångsmedel, hård behandling i 71 fall; ekonomiska svårigheter i
47 fall; andra omständigheter i 22 fall; 2:o) den sjukas tillstånd: osnygghet,
hjälplöshet i 149 fall; störande och bråkigt uppträdande i 274 fall;
våldsamhet, medförande fara för omgifningen, i 103 fall; själfmordsdrift
i 45 fall; benägenhet att drifva omkring (ofta förenad mod fara för
tjufverier, eldsanläggning, sexuellt umgänge etc.) i 89 fall; kroppslig
sjukdom eller svaghet i 30 fall och periodisk oro i 23 fall.
Beträffande orsakerna till behofvet af anstaltsvård för de sinnessjuka
i städerna hade angifvits l:o) dels följande yttre omständigheter:
fattigdom, dåliga hygieniska förhållanden i 32 fall; lastbarhet bland
omgifningen i 7 fall; brist på föda, tillsyn och ans i 62 fall; tvångsmedel
eller hård behandling i 85 fall; ekonomiska svårigheter i 29 fall
och andra omständigheter i 14 fall; dels 2:o) följande i sjukdomens natur
grundade förhållanden: osnygghet, hjälplöshet (nästan alltid förekommande
tillsammans) i 124 fall; störande och bråkigt (ehuru ej egentligen
våldsamt) uppträdande i 237 fall; våldsamhet, så att fara för
omgifningen förelegat, i 86 fall; benägenhet att drifva omkring (ej
sällan förenad med tendenser att stjäla, anlägga eld, söka sexuellt umgänge
etc.) i 58 fall; själfmordsdrift i 27 fall; kroppslig sjukdom eller
svaghet i 28 fall; periodisk oro i 14 fall.
Med afseende å här anförda moment vore att anmärka, att de gifvetvis
ofta förekommit tillsammans med ett eller flera andra hos samma
person, samt att vid deras upptagande i de upprättade tabellerna en
viss godtycklighet icke kunnat undvikas. Om hvarje i undersökningsformulären
angifvet positivt svar på där uppställda fråger i tabellerna
upptagits, skulle här ofvan anförda siffror blifvit högst väsentligt högre,
men äfven i hög grad vilseledande. Med största möjliga konsekvens
Släde därför upptagits endast sådana yttre omständigheter och sjukliga
symptom, som kunnat anses såsom ett obetingadt eller väsentligen bidragande
skäl för önskvärdheten eller angelägenheten af den sjukes
vård å någon statens anstalt för sinnessjuka. Att anmärka vore vidare,
att ej sällan sjukdomens symtom varit ganska lindriga, och att i sådana
fall alltså behofvet af anstaltsvård betingats så godt som enbart af ogynnsamma
yttre förhållanden — under det att å andra sidan i en del fall
göda förutsättningar för den sjukes vård i enskildt hem eller försörj
-
28
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 70.
ningsinrättning förelegat, men den sjuke det oaktadt på grund af särdeles
svåra symtom måste anses i behof af vård å offentlig anstalt.
Sist anförda siffror, som gällde städerna, vore relativt lägre än motsvarande
för landsbygden; dessa senare kunde dock ej göra anspråk
på allmängiltighet.
Emellertid syntes ifrågavarande uppgifter, både de från landsbygden
och de från städerna, vara talande nog. Någon fullt åskådlig bild af
de bedröfliga förhållanden, hvarunder de sinnessjuka nödgades lefva,
hvilka ej åtnjuta anstaltsvård, kunde man dock näppeligen erhålla enbart
af dessa siffror.
Medicinalstyrelsen meddelar därför beträffande landsbygden dels
några särskild! betecknande notiser om sinnessjuka, som varit föremål
för mer än vanlig vanvård, hårdhändt behandling, egennytta eller likgiltighet
från anhörig, kommun eller underhållsgifvare dels ock vissa
generella omdömen angående vården af de sinnessjuka, som ej intagits
å offentlig vårdanstalt.
Af det i fråga om landsbygden sålunda anförda syntes, säger
medicinalstyrelsen, framgå att, äfven om en stundom upprörande vanvård
af de sinnessjuka vore allt för vanlig å rikets landsbygd, sådant
dock snarare vore att anse som undantag än som regel samt att hvad
som från sjukvårdssynpunkt. kunde te sig såsom vanvård stundom helt
enkelt berodde på, att de sinnessjuka finge dela sina anhörigas hårda
lefnadsvillkor.
Det förtjänade emellertid påpekas, att de meddelade notiserna om
särskild! anmärkningsvärd vanvård eller brist på vård, ehuru de endast
utgjorde ett urval af de uppgifter, som i detta hänseende meddelats af
vederbörande läkare, likväl uppginge till ett femtiotal, och att samma
uppgifter vunnits genom undersökning af ej fullt en tiondedel af rikets
landsbygd. Antalet af de sinnessjuka å landsbygden, som i enskilda
hem och försörjningsinrättningar lede af brist på vård, af olämplig eller
otillräcklig vård eller af vanvård, torde alltså uppgå till flera hundra,
sannolikt omkring tusen eller därutöfver. Äfven om dylika fall kunde
betecknas som undantag, relativt taget, och äfven med''hänsyn till, att
de ofta betingats af anhörigas ekonomiskt nödställda belägenhet eller
kommunernas knappa tillgångar, vore dock, enligt hvad undersökningen
synts gifva vid handen, det absoluta antalet af de sålunda vanvårdade
förskräckande stort, hvilket, oberoende af öfriga fakta, som ofvan anförts,
enligt medicinalstyrelsens uppfattning innebure en kraftig maning
till en snar och omfattande utveckling af den offentliga sinnessjukvården.
Beträffande städerna an l ör äfven medicinalstyrelsen eu del exempel
29
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
på vanvård af sinnessjuka å försörjningsinrättning eller hos enskilde. I
fråga om dessa exempel ansåges i hufvudsak gälla detsamma, som i detta
afseende anförts beträffande landsbygden, nämligen att flertalet, eller åtminstone
ett stort antal sinnessjuka åtnjöte en efter omständigheterna
någorlunda god vård samt att, där så ej vore fallet, detta ej sällan
berodde på, att de sinnessjuka nödgades dela sina anhörigas villkor.
Då emellertid i städerna ett relativt större antal sinnessjuka vårdades
eller vistades å försörjningsinrättningar, än hvad fallet vore å landsbygden,
syntes det, med hänsyn till anförda missförhållanden å en del
sådana inrättningar, i hög grad angeläget, att nämnda missförhållanden
mera än hittills skett blefve föremål för offentlig kontroll och
offentlig uppmärksamhet.
Den verkställda undersökningen af sinnessjuka i riket hade gifvit
vid handen, att ett mycket stort antal af dessa sjuka för närvarande
icke kunde erhålla den vård, deras tillstånd kräfde, samt att, om än
äfven andra åtgärder för afhjälpande af detta missförhållande syntes
vara både önskliga och möjliga att genomföra, likväl i berörda hänseende
en högst väsentlig tillökning af platser å anstalter för dessa
sjuka vore i hög grad trängande nödvändig.
Medicinalstyrelsen ville först närmare afhandla sistberörda fråga
och erinrade då till en början därom att, enligt hvad som ofvan visats,
den 31 december 1900 totalbehofvet af anstaltsplatser för sinnessjuka
kunde uppskattas till 9,653 och att samma behof vid utgången af år
1912 kunde antagas hafva stigit till 10,425, hvadan i det följande, som
afsåge hospitalsväsendets utveckling till sistnämnda tidpunkt, man lämpligen
torde böra räkna med en siffra, som läge någorlunda midt emellan de
båda ofvannämnda, exempelvis 10,000. Å andra sidan borde anmärkas,
att vid 1900 års slut vore belagda 4,666 platser, så att det då återstående
behofvet kunde uppskattas till 4,987. Af skäl, som förut anförts,
borde dock det vid 1900 års slut disponibla platsantalet lämpligare
beräknas till 4,648 och alltså återstående behofvet till 5,005.
Under år 1901 och 1902 hade emellertid följande förändringar,
väsentligen tillökningar, i antalet anstaltsplatser ägt rum:
År 1901 minskades beläggningssiffran å Uppsala hospitals kvinnoafdelning
med 6, på grund af omöjligheten att å denna afdelnings i
hög grad otidsenliga lokaler på ett efter nutida fordringar någorlunda
tillfredsställande sätt vårda lika stort antal sjuka som förut skett.
Samma år hade vid Piteå hospital tagits 6 nya platser i bruk i en mindre
träbyggnad, ursprungligen afsedd för fall af epidemiska sjukdomar.
Under åren 1901 och 1902 hade Uppsala asyl kunnat fullständigt
30
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
beläggas, hvarigenom antalet disponibla platser ökats med 375. Vid
1902 års utgång tillkomme 41 platser å Nyköpings hospital, sedan de
därstädes pa sista tiden under arbete varande om- och tillbyggnaderna
nu afslutats. Vid Kristinehamns hospital hade under år 1902 vunnits
6 nya platser, hvilka anordnats i en för gifta skötare uppförd mindre
byggnad.
Vid Härnösands hospital hade, genom nådigt bref den 19 maj 1899,
medgifvits Västernorrlands läns landsting att uppföra en byggnad för
20 af länets, sinnessjuka. Då denna byggnad nu kunde tagas i bruk,
syntes de hittills för länets sinnessjuka disponibla 4 cellerna i Härnösands
lasarett icke vidare behöfva eller böra användas, åtminstone under
de närmaste åren, hvadan genom ifrågavarande nybyggnader endast 16
nya platser kunde beräknas tillkomma.
A hatrinelunds enskilda vårdanstalt hade det hittillsvarande annexet
»Tusculanum» nedlagts, hvarigenom 5 platser förlorats. Å Solna sjukhem
hade, med nådigt tillstånd, platsantalet under sistlidna år ökats
med 3.. Jämlikt nådigt bref den 16 november 1900 öppnades den 1
januari 1901 en ny enskild anstalt för sinnessjuka i Sigtuna, hvilken
finge mottaga 23 patienter.
Vid 1902 års slut kunde alltså antalet platser för sinnessjuka beräknas
till 5,107, nämligen å statens anstalter 4,813 (ökning 422), å
länsanstalter 219 (ökning 16) och å enskilda anstalter 75 (ökning 21).
För närvarande påginge dessutom en del af Kung]. Maj:t anbefallda
ny- och tillbyggnader, hvarjämte frågan om en del andra vore beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning eller förbereddes inom medicinalstyrelsen
eller af vederbörande landsting beslutats. Under de härefter närmast
följande åren torde man alltså kunna beräkna följande tillökning af
anstaltsplatser:
På grund af nådigt bref den 14 juni 1901 utfördes för närvarande
en om- och. tillbyggnad af Göteborgs hospital, hvarigenom ytterligare
55 platser vid detta hospital beräknades blifva disponibla under lonnet
af år 1904. 1
Före utgången af samma år torde äfven, för fri vård af 29 manliga
patienter, vid Kristinehamns hospital en s. k. kolonibyggnad, hvars
uppförande blifvit anbefalldt genom nådigt bref den 6 juni 1902, kunna
tagas i bruk.
Sedan Gottlands läns landsting numera låtit uppföra ett nytt länslasarett,
samt de byggnader, som hittills användts till länslasarett och
som läge i omedelbar närhet till statens hospital i Visby, jämlikt nådigt
bref den 29 mars 1899 öfverlåtits till sistnämnda anstalt, torde medicinal
-
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.
31
styrelsen vid slutet af år 1904 kunna uti ifrågavarande f. d. länslasarett
bereda plats för omkring 30 sinnessjuka.
Genom nådigt bref den 6 juni 1902 hade Uppsala läns landsting
erhållit tillstånd att vid Uppsala hospital uppföra en anstalt för 24
sinnessjuka tillhörande nämnda län. Till uppförande af särskilda afdelningar,
hvardera för 12 sinnessjuka, vid lasaretten i Hudiksvall, resp.
Östersund, hade landstingen inom Gäfleborgs och Jämtlands län anslagit
nödiga medel; och hade ritningar till berörda afdelningar blifvit af
medicinalstyrelsen fastställda. Samtliga dessa länsplatser torde blifva
disponibla vid 1904 års slut. Vid samma tidpunkt komme dock de
nuvarande provisoriska anordningarna för vård af 5 sinnessjuka vid
Östersunds lasarett icke vidare att användas för detta ändamål. Då dessa
platser ofvan beräknats såsom för närvarande disponibla, komme platstillökningen
vid Östersunds lasarett i verkligheten blott att belöpa sig
till 7. Vid länslasarettet i Nyköping skulle slutligen enligt vederbörande
landstings beslut uppföras en byggnad för 20 sinnessjuka, hvilken, äfven
den, kunde beräknas blifva färdig till slutet af år i904.
Vid denna tidpunkt torde alltså antalet anstaltsplatser komma att
uppgå till 5,284, hvaraf 4,927 å statens anstalter (ökning 114), 282 å
länsanstalter (ökning 63) och 75 å enskilda anstalter (ingen ökning).
Beträffande vidare den tillökning af platsantalet å statens anstalter,
som under 1905 och därpå följande år kunde förutses, anförde medicinalstyrelsen,
att ofvannämnda på grund af nådiga brefvet den 13 juni
1902 tillsatta kommission, som hade till åliggande, bland annat, att låta
utarbeta förslag till uppförande vid Piteå hospital och asyl af nybyggnader
för ett mindre antal sinnessjuka, antagligen kort efter det den
förevarande skrifvelsen vore dagtecknad skulle aflämna sådant förslag,
afseende en tillökning vid detta hospital af 64 sjukplatser, nämligen
32 — 16 å hvarje könsafdelning — i påbyggnader å nuvarande
anstaltskomplex, 20 i eu öppen s. k. kolonibyggnad för män samt 12
i två byggnader för gifta skötare. Förutsatt att detta förslag blefve
lörelagdt den under 1903 församlade Riksdagen och af denna godkändt,
kunde platserna beräknas blifva disponibla under år 1905.
Detsamma gällde 29 platser i en af medicinalstyrelsen, i underdånig
skrifvelse den 30 september 1901, föreslagen kolonibyggnad för män
vid Växjö hospital, hvilket ärende ännu vore beroende på pröfning.
Vid den under byggnad varande asylen vid Restad i närheten af
Vänersborg hade arbetet så framskridit, att förhoppning syntes företinnas,
att å denna anstalt, som enligt kontrakt skulle vara färdig den
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
1 augusti 1905, vid samma års slut omkring halfva antalet platser eller
500 skulle vara disponibelt.
Under nämnda år torde alltså vid statens anstalter tillkomma 593
platser och hela antalet anstaltsplatser vid årets slut sålunda komma
att uppgå till 5,877.
Påföljande år, 1906, borde anstalten vid Restad kunna till fullo
beläggas, hvarigenom uppstode en vinst af ytterligare 500 platser. Samma
år kunde den ifrågasatta kriminalasylen i Växjö, afsedd för 100 patienter,
vara färdig, om nämligen frågan om denna asyl, hvilken ännu vore beroende
på pröfning, vid 1903 års riksdag finge sin slutliga lösning.
Äfven den, likaledes under pröfning varande, ifrågasatta om- och tillbyggnaden
af Härnösands hospital, hvarigenom enligt medicinalstyrelsens,
i underdånig skrifvelse den 29 september 1902 framställda förslag, 20
platser vid detta hospital skulle vinnas, skulle, om detta förslag bifölles
af 1903 års Riksdag, kunna vara färdig under år 1906.
Under dessa förutsättningar skulle antalet anstaltsplatser vid slutet
af år 1906 uppgå till 6,497, hvaraf å statens anstalter 6,140 (tillökningunder
året 620).
Ofvannämnda kommission hade äfven erhållit uppdrag att låta utarbeta
fullständigt förslag till en tillbyggnad vid Kristinehamns hospital
för omkring 400 sinnessjuka. För så vidt detta förslag, som äfvenledes
inom kort komme att aflämnas, blefve förelagdt den år 1903 församlade
Riksdagen samt nödiga medel till den sålunda föreslagna tillbyggnaden
af samma Riksdag blefve anvisade, kunde platserna i denna tillbyggnad,
till ett antal af omkring 415, beläggas senast under år 1908, hvarigenom
platsantalet vid detta års slut skulle stiga till 6,912, hvaraf
6,555 å statens anstalter.
Meromnämnda kommissions uppdrag hade äfven omfattat utseende
af plats för en ny anstalt, beräknad för högst 800 sinnessjuka, samt
uppgörande af en normalritning till boställshus för gifta manliga skötare,
äfven innehållande rum för 2—3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus
inrymd lägenhet.
Medicinalstyrelsen hade sig bekant, att kommissionen, med afseende
på förstnämnda del af nyss omförmälda uppdrag, undersökt åtskilliga
platser inom Dalarna, samt att kommissionens förslag torde komma att
gå ut på en ny anstalts förläggande till denna provins eller möjligen
något närgränsande län. Medicinalstyrelsen hade äfven förhoppningom,
att förslag till en ny anstalt för omkring 800 sinnessjuka i dessa
trakter af riket skulle kunna blifva färdigt i så god tid, att det kunde
hinna föreläggas den år 1904 församlade Riksdagen. Under förutsätt
-
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
ning att berörda förslag vunne Kungl. Maj:ts och nyssnämnda Riksdags
bifall, skulle den nya anstalten kunna tagas i bruk under år 1909 och
antalet anstaltsplatser vid detta års slut alltså uppgå till 7,712 hvaraf
7,355 å statens anstalter.
Beträffande åter den ifrågasatta normalritningen till boställslius för
gifta skötare och hos dessa inackorderade sinnessjuka, hade medicinalstyrelsen,
såsom i ofvan anförda underdåniga skrifvelse den 28 april
1902 antydts, för afsikt att småningom föreslå uppförande af dylika
boställshus vid så många som möjligt af rikets hospital. När och i
hvilken omfattning sådant lämpligen borde ske, kunde medicinalstyrelsen
ännu ej närmare uttala sig om, enär tillämpningen af ifrågavarande
vårdform måste blifva beroende på de lokala förhållandena å olika
hospital samt andra omständigheter, hvarom vederbörande hospitalsdirektioner
först torde böra få tillfälle att yttra sig, sedan normalritning
blifvit fastställd. Förslagsvis ansåge sig dock styrelsen redan nu kunna
beräkna, att under åren 1905—1910 omkring 165 platser i familjevård
kunde komma att anordnas vid olika hospital.
Enligt hvad medicinalstyrelsen erfarit, vore för närvarande i åtskilliga
län (Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus,
Gäfleborgs) planer å bane om uppförande af länsanstalter för sinnessjuka
eller om tillbyggnad till förutvarande sådana. I hvad man dessa
planer kunde komma att realiseras, syntes icke nu möjligt att med
visshet förutse. Medicinalstyrelsen ville dock antaga, att under åren
1905—1910 exempelvis 68 platser å länsanstalter skulle tillkomma.
På grund af de skärpta bestämmelserna i Kungl. Maj ds förnyade
nådiga stadga angående sinnessjuke den 14 juni 1901 angående kontroll
öfver vården af de i enskilda hem utackorderade sinnessjuka, förefölle
det sannolikt, att ett eller annat sådant »enskildt hem» skulle nödgas
underkasta sig de i samma nådiga stadga för enskilda anstalter fastställda
föreskrifter och att alltså någon tillökning af platsantalet å
anstalter af detta slag, exempelvis 55, under åren 1905—1910 vore
att vänta.
Förut antydda eventuella tillökningar af antalet platser i familjevård,
å länsanstalter och å enskilda anstalter vore visserligen osäkra och
endast ungefärliga; gifvetvis kunde siffrorna komma att ställa sig helt
annorlunda, åtminstone i förhållande till hvarandra. Då det här icke
gällde mera än ett par hundratal platser, hade dock styrelsen för att
vinna afrundade tal trott sig kunna göra ofvannämnda ungefärliga uppskattningar.
Medicinalstyrelsen ville därjämte erinra om, att därest bär
förut sist beräknade tillökning af anstaltsplatser icke skulle komma till
Dih. till Riksd. Prat. 1003. 1 Rami. 1 Afd. 50 Ildft. 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.
stånd, eller om den skulle blifva afsevärdt mindre än här antagits, utsikt
a andra sidan syntes förefinnas att vinna 50—100 platser i familjevård
vid Korsberga i Småland, hvarom medicinalstyrelsen i skrifvelse den 7
februari 1902 gjort underdånig framställning. I betraktande af att i
detta afseende ännu intet blifvit bestämdt och att ifrågavarande anordning
måhända icke borde hänföras under begreppet »anstalt», hade här
ingen . hänsyn tagits till den platstillökning, som häraf kunde blifva
en följd.
Vid utgången af år 1910 syntes alltså antalet platser för sinnessjuka
kunna beräknas uppgå till 7,520 å de offentliga anstalterna, 350 å länsanstalterna
och 130 å de enskilda anstalterna: summa 8,000.
Såvidt hittills blifvit bestämdt, föreslaget eller kunnat med någon
grad af sannolikhet förutses, skulle alltså vid 1910 års utgång förefinnas
en brist af omkring 2,000 platser å anstalt för sinnessjuka.
För afhjälpande af denna brist hade medicinalstyrelsen tänkt sig
uppförande af en ny anstalt för 800 sinnessjuke i Småland eller i söder
eller sydväst angränsande län, hvilken anstalt syntes böra beräknas blifva
färdig 1910 eller 1911, samt därefter en lika stor anstalt i närheten af
Stockholm och slutligen en anstalt för omkring 400 sinnessjuka i något
af de fyra nordligaste länen, hvilka båda skulle blifva disponibla ungefär
vid utgången af år 1912. Som ofvan utförligt motiverats borde en
beläggningssiffra af 800 anses såsom maximum. Från sjukvårdssynpunkt
vore utan tvifvel ännu mindre anstalter önskvärda; hvadan det endast
vore af ekonomiska hänsyn som medicinalstyrelsen ansett sig icke kunna
undvika att förorda nyssnämnda maximum. Beträdande den påtänkta
nya anstalten i öfre Norrland, syntes behofvet för närvarande icke
kräfva flera platser än omkring 400, hvartill komme att, såsom förut
anförts, erfarenheterna från Piteå syntes gifva vid handen att det vore
mindre välbetänkt att i denna del af riket uppföra en afsevärdt större
anstalt.
Genom dessa och förut omnämnda, d. v. s. nu redan påbörjade,
beslutade eller planlagda nybyggnader skulle det vid 1900 års slut förefintliga
återstående behofvet af anstaltsplatser blifva på följande sätt
tillgodosedt inom rikets olika delar.
„ För Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands och
Östergötlands län, kräfdes ytterligare 775 platser. I dessa trakter hade
tillkommit eller beräknades tillkomma 26 platser å enskilda anstalter
(23 i Sigtuna, 3 å Solna sjukhem), 18 platser vid Uppsala hospital (6
platser afginge, 24 tillkomme i en länspaviljong), 800 vid en ny anstalt
i närheten af Stockholm och 20 vid länslasarettet i Nyköping: summa864.
35
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 70.
I de småländska länen förefunnes en brist af 848 platser, hvilken
skulle täckas genom uppförande af en ny anstalt därstädes för 800
sinnessjuka.
Å Gottland uppginge platsbristen till 77; tillökningen af antalet
anstaltsplatser därstädes beräknades till 30.
För Skåne, Halland och Blekinge, hvarest bristen uppginge till G18
platser, hade ingen särskild nybyggnad beräknats. Behofvet därstädes
kunde dock anses komma att blifva tillgodosedt genom lättnader å
andra håll, nämligen vid Uppsala asyl (375 platser), Nyköpings hospital
(41 platser), Göteborgs hospital (55 platser), Växjö hospital (100 platser
å kriminalasylen, 29 i en kolonibyggnad); summa 600, hvarifrån dock
borde afräknas de 5 numera nedlagda platserna vid Katrinelunds enskilda
vårdanstalt. Mot behofvet 618 skulle alltså komma att svara
595 nya platser i olika delar af riket.
I Göteborgs och Bohus län, Ålfsborgs och Skaraborgs län samt
Värmland uppginge behofvet till 1,339 platser, hvilket uppvägdes .af
1,000 nya platser vid Restad och 450 vid Kristinehamn (6 i familjevård,
29 i kolonibyggnad, 415 i påtänkt tillbyggnad); summa 1,450.
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gäfleborgs län hade att
uppvisa ett behof af 819 platser, hvilket blefve tillgodosedt genom, en
ny statsanstalt i Dalarna för 800 patienter samt 12 platser å Hudiksvalls
lasarett.
De fyra nordligaste länen, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens, kräfde ytterligare 511 platser. Detta behof fylldes
genom tillkomsten åt en ny anstalt för 400, tillbyggnader å Piteå
hospital för 70, å Härnösands hospital för 36 (20 å hospitalet, 16 å
länspaviljongen) samt vid länslasarettet i Östersund för 7 patienter;
summa 513.
Härtill komme i olika delar af riket en beräknad ökning af 165
platser i familjevård vid rikets hospital, 68 vid länslasarett och 55 vid
enskilda anstalter; summa 288.
Hela den beräknade ökningen uppginge alltså till 5,352, under det
att återstående behofvet den 31 december 1900 beräknats till 5,005.
Under förutsättning att detta ej ökats under åren 1901—1912, skulle
alltså vid sistnämnda tidpunkt förefinnas ett öfverskott af 347 platser.
Vid bestämmande af den ordningsföljd, i hvilken de nya anstalterna
enligt medicinalstyrelsens mening borde uppföras, hade hänsyn
tagits till följande förhållanden. Att den nu arbetande hospitalsk.ommisionen,
hvilken haft tillgång till de preliminära resultaten af här ifrågavarande
undersökning, vid utseende af plats för ny anstalt i första hand
Nu föreslagna
nybyggnader.
Nybyggnader
vid Kristinehamns
hospital.
36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition H:o 70.
fästat sin uppmärksamhet på Dalarna eller närgränsande län, syntes
väl motiveradt däraf, att de södra och västra delarna af riket genom
det snart förestående öppnandet af anstalten vid Restad torde komma
i ett relativt gynnsammare läge än de östra och norra. Vidare kunde
anföras, att en anstalt i Dalarna gifvetvis skulle medföra en afsevärd
lindring af platsbristen äfven i de nordligaste länen, hvarest en sådan
kunde anses särskildt af behofvet påkallad, enär, om än bristen på
platser ej vore så omfattande, den likväl sannolikt vore mera kännbar
än i tätare befolkade trakter.
Sedan en anstalt i Dalarna blifvit färdig och tillbyggnaderna vid
Kristinehamn och Piteå därjämte fullbordade, skulle Norrland och mellersta
Sverige blifva relativt bättre tillgodosedda än rikets sydligare län;
därnäst i ordningen syntes alltså böra komma en ny anstalt i Småland
eller annorstädes i södra eller sydvästra Sverige, och slutligen anstalterna
vid Stockholm och i öfre Norrland. Om ifrågavarande anstalter
skulle kunna blifva färdiga inom ofvan beräknade tid, borde förslag
därom vara färdiga att föreläggas Riksdagen år 1904 (anstalten i
Dalarna), år 1906 (anstalten i Småland) samt år 1908 (anstalterna vid
Stockholm och i öfre Norrland).
Med särskilda underdåniga skrivelser af den 15 december 1902 har
medicinalstyrelsen därpå öfverlämnat af ofvannämnda, på grund af
nådiga brefvet den 13 juni 1902 tillsatta kommission afgifna särskilda
förslag till utvidgning af Kristinehamns hospital samt Piteå hospital
och asyl.
Kommissionen anför därvid i det afgifna förslaget till utvidgning
af Kristinehamns hospital.
Vid uppgörande af förslag till denna utvidgning hade det visat
sig vara lämpligast, att de behöfliga nybyggnaderna hufvudsakligen
afsåges för kvinnliga patienter och att de nuvarande hospitalsafdelningarna
anordnades uteslutande för manliga, för hvilka dessutom den af
Riksdagen redan beviljade kolonibyggnaden stode till förfogande jämte
två bostadshus för gifta skötare med tillsammans 6 platser för
familjevård af manliga sjuke. Med aktgifvande på psykiatriska och
hygieniska fordringar och utan åsidosättande af sparsamhetens kraf
hade kommissionen funnit sju skilda paviljonger för den nya kvinnoafdelningen
behöfliga.
Utrymmet vore med en rumshöjd af 3,6 m. beräknadt från 5,5 m3
till 7 ni'' per sjukplats, växlande allt efter de olika afdelningarnas
beskaffenhet.
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
I öfverensstämmelse med bland psykiatrerna sedan länge stadgade
åsikter och med stöd särskildt af den erfarenhet, som vid asylerna i
Lund och Uppsala gjorts beträffande olägenheterna af att sammanföra
stora massor af sinnessjuka i samma hus eller ännu mera på samma
afdelningar, hade antalet sjuka i samma hus upptagits till högst 72
och på samma afdelning till högst 36 patienter. Sedan numera dess
bättre mekaniska tvångsmedel och isoleringar vid behandlingen af
sinnessjuka äfven i vårt land å statens anstalter för sinnessjuka inskränkts
till det minsta möjliga och särskildt inrättade celler och
isoleringsrum sålunda kunde antingen alldeles undvaras eller åtminstone
betydligt inskränkas, hade man att i stället ägna sin uppmärksamhet
åt de anordningar, som för den tidsenliga behandlingen af företrädesvis
akuta sinnessjuka, den med sängläge, vore oafvisligt nödvändiga, nämligen
öfvervakningsafdelningar. Sådana afdelningar borde bestå af en
eller flera intill hvarandra liggande sjuksalar med där intill stötande
badrum, dagrum, klosett och öfriga annexer samt ett eller flera enkelrum,
liggande i omedelbart samband med en eller flera af dessa salar.
Sådana öfvervakningsafdelningar borde finnas för de olika kategorierna af
sjuka, för stillsamma med själfmordsdrift behäftade och opålitliga, för halforoliga
med osnygga eller i öfrigt insociala vanor, för oroliga, stormande
och sönderrifvande, och dessa afdelningar borde vara anordnade så, att de
icke störde andra sjukafdelningar eller å sin sida af dessa blefve störda.
1 förslaget vore upptagna tre sådana afdelningar. Den för oroliga,
som så att säga skulle ersätta den förr brukliga cell- eller, såsom den
äfven ofta kallades, stormafdelningen, måste oundgängligen betinga
sitt eget hus och kunde icke utan att ändamålet förfelades förläggas i
mer än en våning. De bägge andra afdelningarna vore däremot af
sparsamhetshänsyn anordnade i samma byggnader som andra afdelningar,
den för halforoliga tillsamman med en annan orolig afdelning,
dock så, att afdelningarna icke hade någon beröring med eller större
olägenhet af hvarandra; den för stillsamma i samma byggnad som afdelningen
för konvalescenter och för kroppsligt sjuka (infirmeri), enär
äfven dessa afdelningar icke torde i afsevärdare grad ömsesidigt störa
hvarandra.
Våra dagars sinnessjukvård, som med afskaffande af allt tvång
sträfvade att lämna de sinnessjuka så mycken frihet, som vore möjlig,
kräfde därjämte för en viss kategori af sjuka eu s. k. »öppendörr»- afdelning, där de sjuka icke vore inlåsta och där i öfrigt inga säkerhets-
eller skyddsanordningar för fönster och dylikt funnes, som kunde
verka störande eller nedstämmande på sinnet, Denna afdelning hade
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
icke lämpligen kunnat inpassas i någon af öfriga byggnader och skulle
dessutom, om sådant i tekniskt afseende låtit sig göra, genom en sådan
sammankoppling förfelat sin idé och fått en annan karaktär. För densamma
afsåges därföre en särskild byggnad, i hvilken dock för besparing
äfven inrymts bostad för en underläkare och en bokhållare. Med
afseende därpå, att på grund af den rådande bristen på platser på våra
hospital de sinnessjuka, som intoges, vore och äfven under den närmaste
tiden komme att vara af i allmänhet mera svårskött beskaffenhet,
hvilket gällde isynnerhet för patienter af kvinnkön, hade man icke
vågat göra denna afdelning större än för 20. Då den å andra sidan
utgjorde en synnerligen viktig och integrerande del af den apparat,
hospitalsläkaren behöfde för att hålla sjukvården i nivå med tidens
kraf, hade den ej heller kunnat strykas från förslaget.
Fördelningen af de sjuka och dispositionerna af de olika lokalerna
framginge i öfrig! af följande beskrifning af de särskilda sjukpaviljongerna.
A. Paviljong för konvalescenter med infirmeri och öfvervakningsafdelning
för stillsamma (Pl. 2 — 7).
Innehölle: på nedra botten två sjuksalar hvardera för 10 patienter,
en sjuksal för 4 patienter, två intill den sistnämnda stötande enkelrum,
bad- och snyggningsrum, dagrum tillika matrum, serveringskök, förråd
och klosett; dessutom i samma våning ett mottagnings- och undersökningsrum
för läkaren, ett separeringsrum, ett rum för öfversköterska och
ett betjäningsrum; i våningen 1 tr. upp: två sofrum hvartdera för 10,
ett sofrum för 5, ett enkelrum, dag- och matrum tillika arbetsrum,
badrum, serveringskök, förråd och klosetter, ett separeringsrum, ett
större och ett mindre rum för sköterskor samt slutligen på vinden 4
rum för sköterskor.
B. Paviljong för lugna och arbetande (Pl. 8—13). Byggnaden,
uppförd i tre våningar, vore vertikalt delad i tvänne likadana hälfter,
hvardera för 36 patienter. Hvarje afdelning innehölle: på nedra botten:
en arbetssal, ett dagrum, ett matrum, serveringskök, badrum och
klosett samt förstugor; en och två tr. upp: ett sofrum för 12 patienter,
ett för 4 och tre enkelrum samt förråd, klosett och två betjäningsrum
jämte en kommunikationskorridor, som tillika vore snyggningsrum;
C. 1) Paviljong för oroliga, osnygga och opålitliga (Pl. 14—18).
Liksom föregående i tre våningar och vertikalt delad i två lika
hälfter, hvardera för en afdelning om 36 patienter. I hvarje hälft på
nedre botten funnes, förutom förstugor, dagrum och matsal med serveringskök,
badrum och klosett och i våningarna en och två tr. upp i
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 70.
39
hvardera ett sofrum för 8 och ett för 7 patienter, tre enkelrum, ett
rum för betjäning, förråd, klosett och korridor, som tillika vore snyggningsrum.
I vinden funnes 4 rum för sjukvårdsbetjäning.
C. 2) Paviljong för enahanda kategorier af sjuka som föregående
och af alldeles samma storlek och anordning som denna.
D. Paviljong för öfvervakning af oroliga och stormande (Pl. 19
—22). Denna byggnad, som på grund af sitt alldeles säregna ändamål,
såsom ofvan nämnts, skulle uppföras i eu våning, omfattade två fullt
lika öfvervakningsafdelningar, hvilkas sjuksalar, en för 9 och två för
hvardera 5 patienter, med tre intill desamma stötande enkelrum; vore
förlagda mera excentriskt. I midtelpartiet intill sjuksalarna läge badrum
och dagrum samt klosett och serveringskök på hvarje sida och
midt emellan dagrummen vore inskjutna i fronten midt för hufvudingången
ett rum för läkareundersökning och mottagning och ett rum
för den för bägge afdelningarna gemensamma öfversköterskan. I smärre
framspringande flyglar vore vidare på hvarje sida förlagda: klosett,
två enkelrum, ett betjäningsrum och förråd. I vindsvåningen öfver
byggnadens midtelparti funnes tio rum för sjukbetjäning.
Skölj- och torkrum skulle anordnas för de afdelningar, som behöfde
sådana, i respektive källarvåningar.
E. Paviljong för halforoliga patienter med öfvervakning (Pl.
23—26). Dessa båda afdelningar vore i byggnaden fördelade på så
sätt, att nedra våningen innefattade å ena sidan öfvervakningsafdelningen
med dess sjuksalar, en för 10 och två för hvardera 5 patienter jämte
två till dessa salar stötande enkelrum, badrum, klosett, dagrum, serveringskök,
förråd och ett betjäningsrum; å andra sidan den andra afdelningens
daglokaler, nämligen dagrum, matrum med serveringskök, badrum
och klosett samt ett samtals- och undersökningsrum. Den öfra
våningen innehölle den sistnämnda afdelningens nattlokaler, nämligen:
två sofrum hvardera för 10 och två hvartdera för 6 patienter, tre
enkelrum, äfvensom klosett, förråd och ett mindre betjäningsrum samt
slutligen på vinden sex rum för sjukbetjäning för bägge afdelningarna.
K. Paviljong för »öppendörrafdelning» (Pl. 35 och 36), i kostnadsförslaget
benämnd »kolonibyggnad af sten». Innehölle på nedra
botten två sofrum, hvartdera för 10 patienter, ett dagrum tillika
matrum med tillstötande veranda, badrum, serveringskök, klosett och
rum för sjukbetjäning samt en tr. upp på husets ena ända 2 rum för
en underläkare och 1 rum för en bokhållare.
De förändringar, som behöfdes inom de äldre hospitalsafdelningarna,
vore (enl. ritningarna 41—45) följande:
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
På den ena afdelningen af de nu lika inredda sidorna:
På den nuvarande öfvervakningsafdelningen för lugna (nuvarande
Afd. B. 1 tr. upp) skulle borttagas de mellan tamburen och de två
tillstötande sjukrummen befintliga väggarna, en dörr öppnas till den
tillstötande sofsalen på nuvarande A-afdelningen, och från denna sal
öppnas likaledes en dörr till bredvid liggande betjäningsrum, hvilket
skulle apteras till badrum. Genom en mellanvägg skulle den åt korridoren
vettande delen af sistnämnda rum afskiftas till ett mindre serveringskök.
Af korridoren skulle äfven en del afskiftas till dagrum åt
den på så sätt utvidgade öfvervakningsafdelningen.
I den återstående delen af samma korridor skulle anordnas snyggningsrum
för den gamla A-afdelningen, hvarjämte klosett och förråd
för denna skulle inrättas i ett betjäningsrum.
I öfrigt blefve afdelningen oförändrad.
På motsvarande plats å andra sidan i nuvarande hospitalet skulle
vidtagas följande förändringar:
På nuvarande A-B-afdelningarna skulle göras i det närmaste likadana
anordningar, som nyss beskrifvits för den andra afdelningen.
På nuvarande C-afdelningen 1 tr. upp skulle borttagas en mellanvägg
mellan där befintliga sofsal och intill liggande mindre rum, hvarigenom
en öfvervakningssal för 11 patienter erhölles. Det midt emot
detta rum på andra sidan korridoren belägna sofrummet för 3 patienter
skulle inredas till badrum.
På nuvarande D-afdelningen skulle göras följande förändringar:
Det på nedra botten i tvåvåningsbyggnadens midtelparti belägna
sofrum skulle göras till dagrum och bredvid liggande enkelrum till
serveringskök, hvarjämte skulle utbyggas en förstuga och trappa till
gården till likhet med den på C-afdelningen förut befintliga. Det störa
dagrummet i envåningsbyggnaden skulle förändras till sjuksal, därintill
liggande förråd och två celler jämte mot dem svarande del af korridoren
sammanslås till en större sjuksal och det nuvarande köket förändras
till enkelrum. Vidare skulle sammanslås de tre midtför badrummet
belägna cellerna och motsvarande del af korridoren till en större sjuksal.
Bredvid badrummet skulle utbyggas en klosett och i vinkeln mellan
bägge husen göras likaledes en mindre utbyggnad för att bereda
en behöflig förbindelse mellan det nya dagrummet och de i envåningsbyggnaden
anordnade sjuksalarna. En af de gamla cellerna skulle
tagas till förråd.
Genom dessa ändringar ernåddes, dels ökadt utrymme med 13
platser, dels — och detta ej minst viktigt — ett tillräckligt antal platser
för permanent övervakning och sänglägebehandling.
41
Kung! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
I förslaget inginge vidare uppförandet af tv a bostadshus för gifta
skötare i enlighet med en af kommissionen upprättad normalritning.
Härigenom bereddes 12 platser i familjevård för män.
Antalet sjukplatser blefve sålunda efter utvidgningen:
på mansafdelning eu:
i hospitalets nuvarande afdelningar
i familjevård redan befintliga
i den redan beslutade kolonibyggnaden
i två nya hus för familjevård...................
i länspaviljongen...........................................
hvaraf 25 nya;
.............. 313
........... 6
.............. 29
............. 12
.............. 10
Summa 370
på kvinno af delning en:
i paviljongen för konvalescenter och övervakning af stillsamma
i d:o för lugna och arbetande...................................................................
i d:o för oroliga, osnygga och opålitliga
- i d:o för » » » » .........•_......................................
i d:o för halforoliga patienter med övervakning
i paviljongen för övervakning af oroliga och stormande
i d:o för »öppendöm>-afdelning
i länspaviljongen .............................................................................................
50
72
72
72
56
46
20
10
Summa 398
hvaraf 388 nya.
Genom den föreslagna utvidgningen vunnes sålunda 413 nya platser
för sinnessjuka eller, med framräknande af i föregående summa intagna
5 kvinnliga infirmeriplatser, 408 sjukplatser, förutom ett för den behöfliga
rörligheten de olika afdeluingarna emellan nödvändigt antal reservplatser,
utgörande för männen 9 : 370 = 2,4 % och för kvinnorna 11:398
= 2,7 %. Antalet öfvervakningsplatser blefve för männen 102 : 370 =
27,5 % och för kvinnorna 103 : 398 = 25,8%. Antalet enkelrum utgjorde
för männen 55 : 370 = 14,8 % och för kvinnorna 58 : 398 = 14,5 %.
Väster om den nuvarande hospitalskomplexen och på ett afstånd
af minst 75 meter från densamma skulle förläggas de nya paviljongerna
i två parallella rader från norr till söder med en öppning af minst
45 meter mellan byggnadslinjerna (Pl. 1). Några af byggDaderna hade
sin längdriktning i det närmaste från öster till väster, andra från norr
Bill. till Riksd. Fiol. 1003. 1 Sval. 1 Afd. 50 Iläft. G
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
till söder, hvarmed afsåges att dels erhålla fördelaktig belysning af en
del lokaler och den lämpligaste belägenheten af vissa promenadgårdar,
dels få tillträdet till de olika afdelningarna på fördelaktigaste sätt ordnadt.
Från läget i de nämnda raderna afveke, öfvervakningspaviljongen
för oroliga, en afvikelse, som betingades af terrängförhållanden, men
ingalunda syntes ofördelaktig. Afståndet i norr och söder mellan byggnaderna
vexlade från 25 till ungefär 40 meter.
Uppvärmningen skulle ske med ånga, som i en underjordisk kanal
leddes från nuvarande centrala ångpanneanläggning, hvilken för detta
ändamål måste tillbyggas och utvidgas (Pl. 1 och 38), med två ångpannor,
hvarjemte en af de nuvarande ångpannorna, en lågtryckspanna,
skulle utbytas mot en af samma typ som de öfriga. I ångkanalen
skulle förläggas äfven kall- och varmvattenledningar, äfvensom de elektriska
kablarna. Elektricitetsverket skulle utvidgas med starkare maskiner
och accumulatorsbatteriet förstoras. De nuvarande verkstäderna för
snickare, skräddare in. m. räckte äfven för det ökade behofvet.
Köket skulle förstoras genom en mindre utbyggnad (Pl. 39 — 45).
Tvätt och bageri räckte ej för de nya behofven och tilläte ej någon
förstoring på sin nuvarande plats, hvarföre en ny byggnad (Pl. 27—32)
måste uppföras för desamma. Den vore förlagd till sjöstranden strax
söder om ångpannehuset och innehölle utom de för tvätt och bageri
nödiga lokalerna äfven bostäder för den för dessa inrättningar erforderliga
personalen.
Nuvarande bageriet skulle bli diskrum och skalningsrum för rotfrukter.
Hittillsvarande diskrum skulle bli eu välbehöflig tillökning till
skafferiet. Funktionärernas matsal, redan nu oiillräcklig, skulle bli handkammare
och expeditionsrum för hushållerskan. Den nuvarande betjäningsmatsalen
1 tr. upp skulle bli matsal för läkare, bokhållare, öfversköterskor
med flera funktionärer; nuvarande mangelsalen matrum och
samlingsrum för den kvinnliga och nuvarande tvättstugan matrum och
samlingsrum för. den manliga betjäningen utom eldare och drängar för
livilka en lokal i källaren kunde användas som matrum.
På hvarje sinnessjukanstalt af någon betydenhet funnes numera
en större samlingssal, där vid de större högtiderna patienterna i så stort
antal som möjligt kunde föras tillsammans. Betydelsen af en sådan
samlingssal kunde icke skattas nog högt, i det att ett gemensamt
firande af högtider och andra festliga tillfällen i hög grad verkade
upplyfhmde och förädlande pa de sjuka och utöfvade ett gynnsamt och
för vissa kategorier af sjuka nödvändigt afbrott i anstaltslifvets enformighet
och mången gång till och med vore af terapeutisk betydelse.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 70.
43
En sådan samlingssal vore därföre föreslagen och skulle förläggas strax
norr om verkstadshuset, ett läge så pass centralt, som de lokala förhållandena
medgåfve. Ritning meddelades å Pl. 37.
För biträdande läkaren föresloges familjebostad (Pl. 34) af fem rum
och kök i en särskild byggnad, enär en sådan familjebostad redan
länge varit önskvärd och efter anstaltens utvidgning måste anses vara
ett oafvislig! behof. Det vore nämligen af synnerlig vigt, att på en
så stor anstalt vid öfverläkarens sida såsom närmaste man funnes en
läkare med tillräcklig erfarenhet i såväl sjukvård som administration
för att kunna ersätta honom vid semester eller tillfälligt förfall, och man
torde näppeligen kunna påräkna att få behålla i sinnessjukvård skolade
och för tjänsten lämpliga och passande läkare, ifall de i afvaktan på en
kanske sen befordran skulle vara hänvisade till ett längre ungkarlslif.
Kostnaderna för nu föreslagna utvidgning af Kristinehamns hospital
enligt ett af hofintendenten A. Kumlien upprättadt sammandrag af kostnadsberäkningarna
belöpa sig till följande belopp.
Paviljong för öfvervakning af lugna patienter .......... kr.
y> d lugna arbetande patienter ........................ »
2 st. paviljonger för osnygga och oroliga patienter
å kr. 145,000 ................................................................ »
Paviljong för öfvervakning af oroliga patienter ......... »
j) )> » » halforoliga patienter... ))
Ny tvätt- och bagarstuga................................................... »
Köksflygelns förändring......................................................... »
Sydvästra och västra cellflyglarnas förändring ............ ))
Samlingshus ............................................................................. »
Bostad för biträdande läkare............................................... »
Paviljong efter »öppen-dörr-systemet» (kolonibyggnaden)
............................................................................... »
2 st. boställshus för vårdare å kr. 15,801: 71 »
Kall- och varmvattensledningar samt afloppsledningar »
Köks- och tvättapparater...................................................... »
Elektrisk belysningsanläggning .........................................
490 l.met. underjordisk rörkanal å kr. 50: — ............ »
Tillbyggnad af ångpannehuset med ny skorsten ......... »
Värmeledningar ....................................................................... »
Spårvägar................................................................................... »
Solskärmar, stängsel och diverse afträden m. m......... »
Schaktnings- och planeringsarbeten ............. »
94,000:
158,000:
290,000:
119,000:
95,500:
105,500:
11,000:
11,000:
27,621:
16,151:
28,368:
31,603:
65,000:
51,500:
42,000:
24,500:
9,000:
93,000:
2,740:
7,000:
21,715:
Summa kr. 1,304,200
30
10
90
42
28
44
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 70.
Med anledning af kommissionens förslag till utvidgning af Kristinehamns
hospital anför medicinalstyrelsen följande:
Enligt detta förslag skulle Kristinehamns hospitals utvidgning åstadkommas
hufvudsakligen på det sätt, att hela den nuvarande sjukhusbyggnadskomplexen,
hvilken till hälften vore afsedd för manliga och
till hälften för kvinnliga patienter, skulle apteras för sjuka af mankön,
under det att nya byggnader skulle uppföras för kvinnliga patienter.
Äfven medicinalstyrelsen vore öfvertygad om, att på detta sätt dels
besparing vunnits, dels äfven åstadkommits afdelningar, som blefve
lättare att sköta, än om, med bibehållande af hospitalets nuvarande
anordning en ny byggnadskomplex skolat uppföras för hvartdera könet.
De nuvarande hospital sbyggnaderna rymde 300 sjuka. Då utvidgningen
skulle omfatta omkring 400 sängar, så kunde man vänta, att en missproportion
mellan platserna för de olika könen skulle uppkomma genom
att använda alla de nya platserna för kvinnliga patienter. Denna
olägenhet hade emellertid undvikits på följande sätt. Först hade ominredningen
af de gamla afdelningarna medgifvit inrymmande därstädes
af 313 i stället för 300 sängar. Vidare blefve 29 nya platser för sjuka
af mankön tillgängliga i den så kallade kolonibyggnad, hvartill 1902
års Riksdag anslagit nödiga medel. Slutligen funnes redan nu 6 platser
för patienter af sistnämnda kön uti den under år 1902 fullbordade bostadsbyggnaden
för gifta manliga sjukskötare, och kommissionen hade
föreslagit tvänne nya dylika hus, hvilka således skulle medgifva vård
af ännu 12 patienter. För sinnessjuka män skulle således komma att
erhållas 360 platser och för sinnessjuka kvinnor skulle uti nybyggnaderna
antalet platser blifva 388 samt således hela antalet platser på
Kristinehamns hospital 748. Den återstående skillnaden, 28 platser,
vore således föga afsevärd och uppvägdes däraf, att alla de vid Nyköpings
hospital under året tillkomna 35 platserna afsetts för män,
hvartill komme, att hela den beslutade asylen för kriminalpatienter vid
Växjö hospital likaledes skulle mottaga uteslutande manliga patienter,
Lika med kommissionen, funne medicinalstyrelsen således den uti förslaget
uppnådda proportionen mellan könen lämplig. Om till ofvannämnda
748 platser lädes de 20 uti Värmlands läns paviljonger befintliga,
hvaraf 10 vore afsedda för hvartdera könet, så blefve hela platsantalet
på Kristinehamns hospital i utvidgadt skick 768. Uti medicinalstyrelsens
ofvan åberopade underdåniga skrifvelse den 28 april 1902
hade styrelsen utförligt motiverat sin åsikt därom, att Kristinehamns
hospital icke lämpligen borde utvidgas till mera än högst 800 sängar.
Ofvannämnda 768 platser skulle i enlighet härmed kunna medgifva en
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 70.
ytterligare utvidgning med 32 platser. Men det syntes vara klokt, att
reservera denna möjlighet till kommando behof, till exempel för patienter
af första klass, för hvilka möjligheterna att erhålla vård på statens
hospital numera vore synnerligen ringa.
Kostnaden för hela utvidgningen hade af kommissionen beräknats
till 1,304,200 kronor, hvilken summa, om den fördelades på de nyförvärfvade
413 platserna gåfve en kostnad af 3,157 kronor per sjukplats.
Till jämförelse härmed erinrade medicinalstyrelsen, att kostnaden för
Lunds hospital och m an safd el ningen vid Uppsala hospital, hvilka påbörjades
under 1870-talet, belöpte sig till respektive 5,714 och 4,645
kronor per sjukplats. Piteå hospital, som togs i bruk 1893 med 300
sjuksängar, kostade 3,510 kronor per säng och Kristinehamns hospital,
hvilket öppnades år 1887, hade då kostat 3,121 kronor per säng, eller
föga mindre än hvad som nu beräknats för utvidgningen. Lägre medelkostnad
för säng hade visserligen ernåtts vid de asyler för sinnessjuka,
hvilka under senare tiden uppförts i Uppsala och Lund, och äfven vid
den under byggnad varande asylen vid Restad nära Vänersborg, som
beräknades kosta 2,614 kronor per sängplats. Dessa anstalter hade
emellertid ett annat ändamål, i det att de afsetts uteslutande eller. —
hvad Restad beträffade — hufvudsakligen för obotligt sjuka, för hvilka
ett annat byggnadssätt ansetts kunna tillämpas.
På grund af hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört, hemställde
styrelsen, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå innevarande års Riksdag att
för utvidgning af Kristinehamns hospital i enlighet med upprättade
ritningar och kostnadsberäkningar anslå ett belopp af 1,304,200 kronor
och att däraf för år 1904 måtte anvisas 250,000 kronor.
Till följd af nådig remiss har öfverintendentsämbetet häröfver afgifvit
underdånigt utlåtande af den 19 december 1902, däruti ämbetet
anfört, att den af ämbetet verkställda granskning af ifrågavarande
ritningar och kostnadsberäkningar icke gifvit orsak till andra ämbetets
erinringar, än beträffande ritningarna att vid utförandet af arbetena med
de afsedda båda nybyggnaderna för inrymmande af samlingssal och
till bostad för biträdande läkare borde iakttagas, i afseende å den förra,
att dess fasader förlänades ett mera tilltalande och med byggnadens
syfte mera öfverensstämmande utseende och, i fråga om den senare,
att sådana anstalter vidtoges, att entréen och trapprummet måtte blifva
rymligare och ljusare, allt anordningar som borde kunna genomföras
utan förhöjning i den beräknade arbetskostnaden, samt vidkommande
kostnadsberäkningarna, förutom några mindre fel, att slutsumman i kost
-
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
nadsförslaget till öfvervakningspaviljong för oroliga patienter genom
felsummering angifvits 500 kronor för låg och förty borde höjas från
119,000 kronor till 119,500 kronor; att i kostnadsförslaget till paviljong
för halforoliga patienter med övervakning uteglömts kostnaden för 9
stycken källarfönster, hvilken kostnad belöpte sig, efter 25 kronor för
hvaije fönster, till sammanlagdt 225 kronor, hvadan berörda kostnadsförslags
slutbelopp borde höjas från 95,500 kronor till 95,725 kronor;
samt att, till följd af de utaf ämbetet ofvan angifna tillägg till två af
de uppgjorda kostnadsförslagen, totalkostnaden för samtliga föreslagna
utvidgningsarbeten borde antagas komma att uppgå till 1,304,925
kronor, eller 725 kronor mera än den beräknade summan, 1,304,200
kronor.
Nvidy rueier Beträffande förslaget till utvidgning af Piteå hospital och asyl har
hospital, kommissionen anfört följande:
Vid flera under .de senare åren verkställda inspektioner af Piteå
hospital hade framhållits önskvärdheten af att anbringa en öfvervåning
på de s. k. låga D-afdelningarna, hvilka nu endast innehölle en våning, i
syfte att dymedelst underlätta kommunikationen mellan de olika afdelmngarna
en trappa upp samt vinna plats för ett par mindre öfvervaknmgsafdelningar.
Därjämte hade medicinalstyrelsen uti sin ofvan åberopade
underdåniga skrifvelse af den 28 april 1902 angående tillsättandet
af nu ifrågavarande kommission förslagsvis framhållit, att eu
måttlig utvidgning af Piteå hospital kunde ske medelst uppförande af
en eller två öppna paviljonger eller s. k. kolonibyggnader af samma
typ som de, hvilka, enligt vederbörliga beslut, skulle uppföras vid anstalterna
vid Restad och Kristinehamn.
Båda dessa förslag till ökning af nuvarande platsantalet vid hospitalet
ansåge kommissionen för sin del vara att förorda. Genom påbyggandet
af låga D-afdelningarna skulle, såsom ofvan antydts, vinnas,
bland annat, plats för inrättande af två mindre öfvervakningsafdelningar,
en för hvardera könet. Dylika afdelningar hade hittills alldeles saknats
å detta hospital, men vore, enligt kommissionens åsikt, numera
med den erfarenhet man vunnit rörande gagnet af dylika afdelningar
att anse såsom oundgängligen nödvändiga å hvarje hospital. En förslaget
bilagd ritning visade, huru kommissionen tänkt sig inredningen
af nämnda båda afdelningar. Å hvardera af dessa skulle sålunda två
rum anordnas till öfvervakningssalar, det ena för 9 och det andra för
7 patienter eller tillhopa 16 patienter å hvarje könsafdelning. Därtill
komité å hvarje afdelning ett rum för vårdare, ett separationsrum i
Kungl. Mcij-.ts Nåd. Proposition N:o 70.
47
reserv, klosett samt en korridor, som äfven vore afsedd till snyggningsrum.
Dessa anordningar vore visserligen ingalunda de bästa tänkbara
— hvilket hufvudsakligen vore beroende på tekniska svårigheter, sammanhängande
med byggnadssättet uti de enligt äldre principer inredda
undervåningarna — men de föreslagna öfvervakningsafdelningarna kunde
dock anses tillfredsställande. Kostnaden för ifrågavarande påbyggnader
uppginge, enligt upprättadt kostnadsförslag, till 16,500 kronor för hvardera
afdelningen eller sammanlagdt 33,000 kronor.
Beträffande därefter frågan om uppförande af s. k. kolonibyggnader
erinrade kommissionen därom, att sådana byggnader vore ämnade att
inrymma lugna och arbetande patienter samt att bereda sådana tillfällen
till en både för anstalten och dem själfva nyttig sysselsättning
med jordbruksarbete m. m. samt vänja dem vid mera fria och med
vanliga lefnadsförhållanden någorlunda öfverensstämmande villkor. Att,
såsom i medicinalstyrelsens ofvanberörda underdåniga skrifvelse den
28 april 1902 eventuellt föreslagits, vid Piteå hospital uppföra två
dylika kolonibyggnader syntes kommissionen ej för närvarande tillrådligt.
Erfarenheterna från utlandet med afseende på lämpligheten af
ifrågavarande byggnadstyp vore visserligen mycket gynnsamma, men
då inom vårt land denna typ ännu ej hunnit praktiskt pröfvas och med
hänsyn därtill, att patientantalet vid Piteå hospital icke vore så stort,
syntes försiktigheten bjuda att till en början föreslå blott en kolonibyggnad
samt att ej i denna beräkna plats för mera än 20 patienter.
Då sålunda blott en kolonibyggnad syntes böra ifrågasättas, läge det
närmast till hands att afse denna för män, enär en friare vård af kvinnliga
sinnessjuka af åtskilliga skäl ställde sig vanskligare och således
icke borde ifrågakomma förrän i andra rummet. Kommissionen föresloge
därför att vid Piteå liosjjital måtte uppföras en kolonibyggnad
med plats för tjugu manliga patienter enligt förslaget bifogad ritning,
äfven innefattande tre bostadsrum för funktionärer, hvaraf stort behof
på detta hospital gjort sig gällande. Byggnaden beräknades, enligt
upprättadt kostnadsförslag, kunna uppföras för ett pris af 30,000 kronor.
Genom Kungl. Maj:ts ofvanberörda nådiga bref af den 13 juni 1902
hade kommissionen därjämte fått sig ålagdt att låta uppgöra normalritning
till boställshus, afsedda för gifta manliga skötare och äfven innehållande
rum för 2 till 3 sinnessjuka inom hvarje i nämnda hus inrymd lägenhet;
och hemställde nu kommissionen, att. vid Piteå hospital och asyl
måtte, i enlighet med sålunda upprättad normalritning, uppföras två
boställshus, hvardera innehållande två lägenheter med rum för tre
manliga sjuka i hvarje lägenhet. Till stöd för berörda hemställan fram
-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 70.
hölle kommissionen, dels att genom uppförandet af dessa båda hus
skulle kunna beredas plats för ytterligare 12 manliga patienter dels ock
att behofvet af sådana boställshus vid Piteå hospital och asyl gjort sig
särskildt gällande, enär förhållandena därstädes sedan länge tvungit
vederbörande att medgifva ett jämförelsevis stort antal sjukskötare att
ingå äktenskap och vara boende utom anstalten, hvilken sistnämnda
omständighet icke kunnat undgå att förorsaka vissa olägenheter.
Genom de af kommissionen ofvan föreslagna åtgärder — påbyggande
af låga D-afdelningarna med plats för tillhopa 32 patienter, 16
män och 16 kvinnor, uppförande af en kolonibyggnad för 20 manliga
patienter samt två boställshus för gifta manliga skötare med plats för
tillhopa 12 manliga patienter — skulle sålunda vinnas sammanlagdt 64
nya platser; och ansåge kommissionen någon utvidgning härutöfver för
närvarande ej tillrådlig.
Det sålunda ökade patientantalet torde, enligt kommissionens åsikt,
utan svårighet kunna betjänas med de nuvarande ekonomiafdelningarna,
inom hvilka dock några smärre förändringar torde blifva nödvändiga.
På grund af hvad sålunda anförts hemställde kommissionen, att
medicinalstyrelsen behagade ingå till Kungl. Maj:t med underdånig
framställning: l:o) om påbyggande af låga D-afdelningarnas båda könsafdelningar
för inredning därstädes af två öfvervakningsafdelningar för
tillhopa 32 patienter; 2;o) om uppförande af en kolonibyggnad för 20
manliga patienter; samt 3:o) om uppförande af två boställshus för
gifta manliga skötare med rum för tillhopa 12 manliga patienter.
Medicinalstyrelsen har uti sin underdåniga skrifvelse den 15 december
1902 anfört följande i fråga om kommissionens förslag till utvidgning
af Piteå hospital och asyl.
Jämte det de föreslagna två bostadshusen, hvartdera för två gifta
sjukskötare och sex hos dem i så kallad familjevård inhysta manliga
sinnessjuka samt beräknade till en kostnad af 15,800 kronor för hvarje
hus, skulle medgifva mottagande till vård å Piteå hospital af ytterligare
12 manliga patienter, vunnes, såsom kommissionen jämväl erinrat,
genom dem äfven den fördelen, att 4 af de skötare, hvilka medicinalstyrelsen
nödgats tillåta att med sina familjer bo utanför hospitalets
område i af hospitalet förhyrda lägenheter, kunde få sin bostad i närheten
af tjänstgöringsplatsen.
Sammanlagdt skulle genom de föreslagna nybyggnaderna, mot
hvilka styrelsen för sin del icke hade något att erinra, förvärfvas plats
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70. 49
för 64 sinnessjuka till en kostnad af 94,600 kronor eller 1,478 kronor
för hvarje plats.
På grund af hvad sålunda anförts hemställde medicinalstyrelsen,
det täcktes Kungl. Maj:t till innevarande års Riksdag aflåta nådig
proposition om beviljande af 94,600 kronor för utförande af här ifrågavarande
utvidgning af Piteå hospital och asyl.
Efter nådig remiss har öfverintendentsämbetet uti underdånigt utlåtande
den 19 december 1902 anmält, att den inom ämbetet verkställda
granskning af de beträffande utvidgningen af Piteå hospital och
asyl upprättade ritningar och kostnadsförslag icke från ämbetets sida
föranledt någon erinran.
Af medicinalstyrelsens ofvanberörda, den 11 nästlidne februari till Departementscivildepartementet
inkomna berättelse inhämtas, att den verkställda Yrande,
undersökningen beträffande sinnessjuka inom riket gifvit vid handen,
att ett mycket större antal sådana sjuka, än som hittills af folkräkningsuppgifterna
framgått, finnes inom riket. Enligt sistnämnda uppgifter
uppgick nämligen den 31 december 1900 antalet sinnesjuka i hela riket
till 9,312, men enligt de verkställda undersökningarna uppskattades
deras antal vid nämnda tidpunkt till 16,242, utgörande alltså en ökning
med nära tre fjärdedelar af förut antagna antal sinnessjuka. Af det
sålunda nu uppskattade antalet sinnessjuka, 16,242, har medicinalstyrelsen
beräknat 9,653 vara i behof af vård å anstalt. På antalet platser
å vårdanstalterna vid. 1900 års slut uppgick till 4,648, förefalla alltså
en brist af 5,005 platser. Sedan dess har visserligen, såsom medicinalstyrelsen
framhållit, under åren 1901 och 1902 antalet disponibla anstaltsplatser
ökats med 459 platser, och under de närmaste åren äratt
emotse en ytterligare ökning af omkring 1,300 platser genom redan
beslutade ny- och tillbyggnader vid hospitalen, men den ökning i
anstaltsplatser, som härigenom vinnes, fyller dock, enligt hvad medicinalstyrelsen
likaledes framhållit, ingalunda den förefintliga bristen. Jag
finner det därför i högsta grad nödvändigt, att bristen på anstaltsplatser
så snart ske kan i möjligaste mån afhjälpes.
Hvad beträffar de nu föreslagna utvidningsarbetena vid Kristinehamns
hospital samt Piteå hospital och asyl, ingå dessa, såsom förut
omförmälts, i den af medicinalstyrelsen utarbetade planen till sinnessjukvårdens
ordnande; och förutsättes därvid för planens fullföljande,
Dill. till Rtksd. Prat. 1903. / Sami. 1 Afd. 60 Höft. 7
50
Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 70
att båda ifrågavarande förslag blifva förelagda för och godkända af
innevarande års Riksdag på det att utvidgningsarbetet vid Kristinehamns
hospital skall kunna hinna blifva färdigt under år 1908 samt
det vid Piteå hospital och asyl under år 1905.
Vidkommande de särskilda vårdformer för sinnessjuka, som ingå uti
förevarande förslag, tillåter jag mig i fråga om den därvid tillämpade
behandlingen efter, så kallade öppen-dörr-systemet endast erinra, att
detta system upprepade gånger, däraf redan förut vid Kristinehamns
hospital, vunnit Kungl. Maj ds och Riksdagens godkännande, samt i
fråga om anordnandet af familjevård åt sinnessjuka i särskilda därför
inrättade bostäder för gifta skötare, hvilken vårdform redan tillämpas
vid Kristinehamns hospital, åberopa hvad medicinalstyrelsen till stöd
därför anfört i sin underdåniga skrifvelse af den 28 april 1902.
Jag får alltså, med anledning af hvad i ärendet blifvit anfördt, i
underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
dels att för utvidgning af Kristinehamns hospital bevilja ett anslag
af 1,304,925 kronor och däraf på extra stat för år 1904 anvisa ett
belopp af 250,000 kronor, dels ock för utvidgning af Piteå hospital och
asyl på extra stat för år 1904 anvisa ett belopp af 94,600 kronor.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och skulle proposition
af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
E. K. Almqvist.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 190.''»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1903:54 Statsutskottets Utlåtande N:o 54 s. 1 i texten