Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet

62 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 56 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:21, Med förslag till lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

f

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

i

N:o 21.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps

afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i utlandet; gifven Stockholms slott den 31 december

1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap; samt

2:o) lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller

konsulär ämbetsman i utlandet.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (No 21).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

jKungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag

till

Lag

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om äktenskaps ingående.

1 §•

Svensk undersåte må ej å utrikes ort träda i äktenskap, utan han

enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,

varde hans rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han

tillhör. År enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda afseende

tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk

myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem,

hvilka med hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap.

giftermålsbalken sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma kapitel

förmäles.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

8

3 §.

Intyg, att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej af

svensk myndighet utfärdas, innan sökandens afsikt blifvit offentligen kungjord

samt tillfälle till jäfs anförande lämnats. Angående ordningen för

jäfs anförande och pröfning i ty fall skall hvad därutinnan är stadgadt

med afseende å äktenskaps ingående inför svensk myndighet äga motsvarande

tillämpning.

Närmare föreskrifter, huru intyg, som nyss är sagdt, må erhållas, så

ock bestämmelser, huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet

träda i äktenskap, må styrka, att hinder mot det äktenskaps afsilande

ej är för handen, varda af Konungen meddelade.

4 §•

Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock

i öfrigt om formen för äktenskaps afslutande, skall äga tillämpning äfven

för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket

träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrifter om lysning för det fall

att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, må giftermål

inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan lysning

ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från den

lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande här

föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främmande

statens lag stadgad.

5 §•

Har med Konungens tillstånd främmande stat åt sina här i riket

anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän uppdragit att förrätta

giftermål, skall äktenskap, som i enlighet med den främmande statens lag

inför sådan ämbetsman ingåtts mellan utländska undersåtar, anses vara i

behörig form afslutadt.

6 §•

År äktenskap å utrikes ort slutet i form, som lagen å den ort föreskrifver,

skall äktenskapet, ehvad fråga är om svenska eller utländska

undersåtar, här i riket anses vara i behörig form afslutadt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller

konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda

stat, vare här i riket gällande, så framt hvarken mannen eller kvinnan var

undersåte i den stat, å hvars område giftermålet skett, samt sistnämnda

stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

Om giftermål inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i

utlandet är särskildt stadgadt.

8 §•

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort af präst inom

svenska kyrkan förrättadt i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det

här för gillt hållet.

9 §•

Hafva utländska undersåtar å utrikes ort ingått äktenskap, utan att

föreskrifterna i 6 eller 7 § blifvit iakttagna, må giftermålet ej här hållas

för gillt, utan så är att äktenskapet i deras hemland eller, om de tillhörde

olika stater, i hvarderas hemland anses vara i behörig form afslutadt.

2 kap.

Om återgång: af äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång af äktenskap, som i behörig form slutits

mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen

i den stat, makarne vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde

olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,

att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att

orsak till återgång ej linnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.

Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna

tillämpning, om äktenskapet enligt den lag är giltigt.

År ej förordnande, hvarom här förut är sagdt, af Konungen meddeladt,

må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl

enligt svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall äktenskap här i riket förklaras ogillt af den anledning

att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare

äktenskap skall, oaktadt det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder för

nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro af

olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt

kall eller å löfte att förblifva ogift.

3 kap.

Om skillnad i äktenskap.

1 §•

Talan om skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må här

i riket upptagas, om den make, mot hvilken talan väckes, här har sitt

hemvist. Lag samma vare, om inakarne samtidigt haft hemvist inom riket,

men den make, mot hvilken talan väckes, öfvergifvit den andre eller,

efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.

Är enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, åt inländsk myndighet

förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröfva talan om äktenskapsskillnad

mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot dylikt förbehåll,

sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om skillnad i äktenskap,

som i makarnes hemland anses ej vara i behörig form afslutadt.

2 §•

Ej må i något fall skillnad i äktenskap mellan främmande stats undersåtar

sökas hos Konungen, med mindre skillnad, som i sådan ordning beviljas,

kan vinna erkännande i makarnes hemland.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,

utan så är att enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, äktenskap må

genom skillnad upplösas, samt orsak till skillnad är förhanden ej mindre

enligt sagda lag än ock enligt svensk lag.

Hafva makarne förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande

af skillnad åberopas hvad som under den tid inträffat, med mindre

skillnad på grund däraf är medgifven jämväl enligt där gällande lag.

4 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hafva hemvist här i riket,

må, ändå att skillnad i äktenskapet ej kan här meddelas, till säng och säte

skiljas i den ordning 14 kap. giftermålsbalken stadgar. År talan om

äktenskapets upplösning eller om ständig skillnad till säng och säte anhängiggjord

i makarnes hemland, må skillnad till säng och säte på ett år

här beviljas, utan att varningar föregått; dock skall beslutet därom upphöra

att äga tillämpning, där den i makarnes hemland väckta talan blifvit

återkallad eller ogillad.

Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skall under den tid,

makarne enligt beslut af svensk domstol äro till säng och säte skilda,

därom galle hvad i 15 kap. giftermålsbalken stadgas.

5 §•

År af myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller ständig

skillnad till säng och säte beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände

det beslut hår i riket till efterrättelse.

6 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller

ständig skillnad till säng och säte mellan undersåtar i annan stat, må, med

iakttagande likväl af hvad i 8 § sägs, det beslut här lända till efterrättelse,

under villkor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

att, med motsvarande tillämpning af hvad i 1 § är stadgadt i afseende

å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad

mellan undersåtar i annan stat, det finnes hafva tillkommit myndighet

i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit

för handen enligt lagen i den stat, makarne tillhörde.

År beslutet meddeladt af annan myndighet än domstol, må det, där

fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det af

sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnes hemland.

7 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, hvarom i 6 §

sägs, göre derom ansökan hos Svea hofrätt, och pröfve hofrätten, om de i

sagda § stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, hvarom nu är sagdt,

beslutet blifvit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraft ägande dom.

Varder ansökan om stadfästelse afslagen, vare det ej hinder för ny ansökan.

8 §•

Såvidt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må

beslut om äktenskapsskillnad, hvarom i 6 § sägs, ej vinna tillämpning,

innan stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 7 § stadgar.

Om förmynderskap för minderårige.

1 §•

Aflider svensk undersåte, hvilken ej har hemvist inom riket, och

efterlämnar han barn, som ej uppnått myndig ålder, må förmyndare

här förordnas, om det pröfvas lända till den omyndiges nytta. Ej må

den omständigheten, att förmyndare blifvit inom främmande stat tillsatt,

utgöra hinder mot förmyndares förordnande här i riket.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Förmyndares förordnande ankomme i fall, som nu är sagd!, å den

rätt, därunder den aflidne sist haft hemvist inom riket. Har han ej här

haft hemvist, galle såsom hans hemort Stockholms stad.

Varder förmyndare förordnad, göre rätten ofördröjligen därom anmälan

hos ministern för utrikes ärendena.

2 §•

Är förmynderskap för minderårig utländsk undersåte anordnadt i

enlighet med lagen i den stat, han tillhör, lände den lag till efterrättelse

i fråga om förmyndarens befogenhet att handla å den omyndiges vägnar.

Med tillsyn å sådant förmynderskap eller med tvist, som förmynderskapet

rörer, tage ej domstol här i riket befattning.

3 §•

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,

bör på grund af minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket,

inhämte rätten, genom bemedling af ministern för utrikes ärendena, upplysning,

huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med

den främmande statens lag. Kommer ej sådant förmynderskap att anordnas,

varde förmyndare af rätten tillsatt i enlighet med svensk lag

och lände den lag jämväl till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet

och åligganden samt beträffande tillsyn å förmynderskapets förvaltning.

För omyndig, hvarom här är fråga, må utländsk undersåte, som

har hemvist inom riket, till förmyndare förordnas.

Omsorgen om förmyndares förordnande i fall, som nu är sagdt,

ligge, där ej annan domstol är behörig, å den rätt, därunder den omyndige

har sitt hemvist.

4 §•

Kommer, sedan förmyndare för omyndig utländsk undersåte här

förordnats, till rättens kännedom, att förmynderskap blifvit för honom anordnadt

i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, varde den af rätten

förordnade förmyndaren entledigad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

9

5 §•

Finnes, i fall som i 3 § afses, den omyndige eller hans egendom

sakna vård, förordne rätten god man att den omyndige förese och hans

gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården öfvertager. I afseende å

sådan god man galle hvad om förmyndares redovisning och ansvarighet

så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning är föreskrifvet.

6 §•

Enligt lagen i den stat, omyndig tillhör, skall, ändå att förmyndare

är tillsatt efter annan lag, bedömas, när behof af förmyndare upphör.

5 kap.

Särskilda bestämmelser.

1 §•

Skall, enligt hvad här förut är sagdt, främmande stats lag lända till

efterrättelse, och äro för olika områden af den främmande staten särskilda

lagar gällande, varde frågan, hvilken af de särskilda lagarne skall tilllämpas,

bedömd efter hvad i den främmande staten må i sådant afseende

vara föreskrifvet.

Saknas sådan föreskrift, skall för den, som har hemvist inom den

stat, han tillhör, gälla lagen å hans hemort. För den, som ej har hemvist

inom den stat, han tillhör, galle lagen å den ort, där han sist inom sagda

stat haft hemvist, eller, om han ej där haft hemvist, lagen i rikshufvudstaden.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng

och säte mellan makar, hvilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

som om bägge makarne vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt

tillhört, eller, om de ej hafva tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

3 §•

Är, efter ty här förut är sagt, myndighets behörighet beroende af

att part äger hemvist inom den stat, myndigheten tillhör, varde frågan, om

parten där äger hemvist, pröfvad efter lagen i sagda stat; dock må hustru

ej anses hafva annat hemvist än mannen, där ej enligt lagen i den stat,

makarne tillhöra, hustrun äger hafva särskildt hemvist.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång af äktenskap eller om

äktenskapsskillnad, styrka innehållet af främmande lag, hvilken, efter ty här

förut är sagdt, skall lända till efterrättelse, och är ej lagens innehåll ändå

för rätten kändt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet af främmande

lag må af rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut

är för rätten kändt, pligtig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Genom denna lag upphäfves hvad lagen den 14 Oktober 1898, innefattande

vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap,

innehåller därom, att Konungen äger förordna, i hvilka fall bestämmelserna

i sagda lag skola äga tillämpning i fråga om utländsk man eller

kvinna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

11

Förslag1

till

Lag

om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär

ämbetsman i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att i den ordning, som i denna lag stadgas, i äktenskap

förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte i

främmande stat.

2 §•

Diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som erhållit uppdrag, hvarom

i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls förrättande framställes, tillse,

att mannen och kvinnan äro oförhindrade att med hvarandra ingå äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må afslutas i strid mot

äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å den ort, där ämbetsmannen

är anställd, lände det till efterrättelse.

3 §.

Yppas ej hinder mot äktenskapet, skall å beskickningen eller konsulatet

anslås kungörelse, upptagande såväl mannens som kvinnans full
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ständiga namn samt ålder, födelseort, yrke och hemvist så ock anvisning,

att den, som vill anföra jäf mot äktenskapet, äger att före viss dag hos

den, som kungörelsen utfärdat, sådant jäf anmäla och styrka. Kungörelsen

skall ock, där så ske kan, på sökandenas bekostnad införas ej mindre i

tidning inom orten än äfven, i fall någon af dem har eller inom ett år

före det begäran om giftermåls förrättande framställdes haft sitt hemvist å

annan ort, i tidning inom sådan ort. Ej må giftermålet förrättas, innan

den för jäfs anförande utsätta, tid gått till ända.

Har lysning i laga ordning skett här i riket, skall kungörande,

hvarom nu är sagdt, ej äga rum.

4 §•

Giftermål, hvarom i denna lag är fråga, skall förrättas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Giftermålsförrättaren affordre mannen och

kvinnan deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta

makar. Hvad sålunda förekommit skall i protokoll upptagas, och varde

protokollet af vittnen bestyrkt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

13

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

å Stockholms slott den 7 November 1902,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i underdånighet:
»På

grund af Eders Kungl. Maj:ts beslut den 30 sistlidne maj hafva

för Sveriges del undertecknats tre särskilda konventioner angående vissa

till familjerätten hörande ämnen af internationell natur, nämligen en konvention

angående villkoren för äktenskaps giltighet, en angående äktenskapsskillnad

och ständig skillnad till säng och säte samt en angående förmynderskap

för minderåriga. Dessa konventioner öfverensstämma med

förslag, som vid en internationell konferens i Haag år 1900 blifvit uppgjorda.

Vid tidigare konferenser i samma stad åren 1893 och 1894 hade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

frågan om villkoren för äktenskaps giltighet varit föremål för behandling och

vid konferensen är 1894 jämväl de öfriga ämnen, som i konventionerna afses.

Vid de slutliga förslagens upprättande närvoro delegerade från följande

stater förutom Sverige, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Italien,

Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz,

Spanien, Tyskland och Österrike-Ungern, och hafva dessa stater med undantag

af Danmark, Norge och Ryssland biträdt konventionerna.

Ifrågavarande konventioner innehålla i öfversättning följande bestämmelser

:

A. Konventionen angående villkoren för äktenskaps giltighet.

Artikel 1. I fråga om rätten att ingå äktenskap är beträffande hvardera

af de blifvande makarna hans nationella lag bestämmande, där ej ett

stadgande i nämnda lag uttryckligen hänvisar till annan lag.

Artikel 2. Lagen å giftermålsorten äger förbjuda äktenskap mellan

utländska undersåtar, om äktenskapet skulle vara stridande mot nämnda

lags stadganden beträffande:

l:o) sådana på skyldskap eller svågerlag grundade äktenskapshinder,

från hvilka dispens ej är medgifven;

2:o) förbud mot äktenskap mellan dem, som med hvarandra gjort

hor, hvilket föranledt upplösning af enderas äktenskap, så framt dispens

från förbudet ej är medgifven;

3:o) förbud mot äktenskap mellan dem, som blifvit förvunna att

hafva i samråd stämplat mot enderas makes Rf, så framt dispens från förbudet

ej är medgifven.

Äktenskap, som ingåtts i strid mot något af de här ofvan omförmälta

hinder, må icke hållas ogillt, om det är giltigt enligt den i artikel 1

angifna lag.-

Ingen af de fördragslutande staterna är, med iakttagande dock af

hvad i första stycket af artikel 6 i denna konvention stadgas, förbunden

att låta förrätta giftermål, om, med hänsyn till ett tidigare äktenskap eller

ett hinder af religiös natur, äktenskapet skulle strida mot statens lagar,

öfverträdelse af hinder, hvarom nu är sagdt, må ej medföra äktenskapets

ogiltighet i annat land än det, hvarest giftermålet skett.

Artikel 3. Lagen å giftermålsorten kan tillåta äktenskap mellan

utländska undersåtar, ehuru äktenskapshinder enligt den i artikel 1 angifna

lag äro för handen, i fall dessa hinder hvila uteslutande på grunder

af religiös natur.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Rungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 21.

Öfriga stater äga rätt att vägra erkänna såsom giltigt ett under

sådana omständigheter ingånget äktenskap.

Artikel 4. Utländska undersåtar böra, då de vilja gifta sig, styrka,

att de enligt den i artikel 1 angifna lag äro oförhindrade att äktenskapet

ingå.

Sådan bevisning kan förebringas vare sig genom intyg af diplomatiska

eller konsulära ämbetsmän, som därtill bemyndigats af den stat, de

blifvande makarna tillhöra, eller genom hvarje annat slag af bevismedel,

för så vidt internationella konventioner eller myndigheterna i det land, där

giftermålet sker, anse bevisningen tillfyllestgörande.

Artikel 5. Har giftermål förrättats i enlighet med lagen i det land,

hvarest giftermålet ägt rum, skall äktenskapet allestädes anses vara i behörig

form afslutadt.

De länder, enligt hvilkas lagstiftning religiös vigsel erfordras, äga

dock rätt vägra att såsom giltiga erkänna äktenskap, som af deras undersåtar

blifvit å utrikes ort ingångna utan att sagda föreskrift blifvit iakttagen.

Den nationella lagens stadganden i fråga om lysning till äktenskap

skola iakttagas; försummelse af sådan lysning må icke föranleda äktenskapets

ogiltighet i annat land än det, hvars lag blifvit öfverträdd.

En officiellt bestyrkt afskrift af den angående giftermålet upprättade

handling skall öfversändas till myndigheterna i hvardera makens hemland.

Artikel 6. Har giftermål förrättats af diplomatisk eller konsulär

ämbetsman i enlighet med lagen i den stat, i hvars tjänst han är anställd,

skall äktenskapet allestädes anses vara i behörig form afslutadt, under

förutsättning att ingendera maken tillhör den stat, hvarest giftermålet förrättats,

samt att sistnämnda stat icke vägrar tillstånd till sådant giftermåls

förrättande. Tillstånd må ej vägras, då fråga är om äktenskap, som med

hänsyn till ett tidigare äktenskap eller ett hinder af religiös natur skulle

strida mot statens lagar.

Det i andra stycket af artikel 5 gjorda förbehåll gäller äfven äktenskap,

som afslutas inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Artikel 7. Äktenskap, som i det land, där det ingåtts, anses icke

vara i behörig form afslutadt, må dock hållas för gillt i öfriga stater, om

den form, som är föreskrifven i hvardera makens nationella lag, blifvit

iakttagen.

Artikel 8. Denna konvention äger tillämpning allenast i fråga om

äktenskap, som ingåtts inom de fördragslutande staternas område emellan

personer, af hvilka åtminstone den ena är undersåte i någon af nämnda

stater.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Ingen stat förbinder sig genom denna konvention att tillämpa en i

konventionen ej deltagande stats lagstiftning.

Artikel 9. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de

fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifikationerna

skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördragslutande

parterna blifver i tillfälle därtill.

öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt afskrift

skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördragslutande

staterna.

Artikel 10. De stater, som icke undertecknat denna konvention men

varit representerade å tredje internationella privaträttskonferensen, äro berättigade

att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.

Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december

1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall deponeras

i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplomatisk

väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en

hvar af de fördragslutande staterna.

Artikel 11. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,

räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifikation

skett om tillträde till konventionen.

Artikel 12. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den

dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.

Omförmälta tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de

stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva

tillträdt konventionen.

Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke

uppsägning sker.

Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i

denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom

underrättar alla de andra fördragslutande staterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat

densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.

B. Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig

skillnad till säng och säte.

Artikel 1. Akta makar må icke väcka talan om äktenskapsskillnad,

med mindre äktenskapsskillnad är tillåten såväl enligt deras nationella lag

som enligt lagen å den ort, där talan väckes.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

17

Samma regel galler beträffande ständig skillnad till sång och säte.

Artikel 2. Talan om äktenskapsskillnad må ej väckas, där ej i det

fall, hvarom fråga är, skillnaden är inedgifven, om ock på grund af olika

orsaker, såväl enligt makarnas nationella lag som enligt lagen å den ort,

där talan väckes.

Samma regel gäller beträffande ständig skillnad till säng och säte.

Artikel 3. Utan hinder af hvad i artiklarne 1 och 2 stadgas, skall

den nationella lagen allena vinna tillämpning, så framt lagen å den ort,

där talan väckes, sådant föreskrifver eller tillåter.

Artikel 4. Den i föregående artiklar angifna nationella lagen må ej

åberopas för att åt hvad som tilldragit sig, medan makarna eller en af

dem hade annan nationalitet, förläna egenskapen af orsak till äktenskapsskillnad

eller till ständig skillnad till säng och säte.

Artikel 5. Talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till

säng och säte må väckas:

Do) hos myndighet, som är behörig enligt makarnas nationella lag;

2:o) hos behörig myndighet å den ort, hvarest makarna hafva hemvist.

Hafva makarna enligt sin nationella lag icke samma hemvist, må

talan väckas hos behörig myndighet i svarandens hemort. Om den ene

maken öfvergifver den andre, eller efter det orsak till äktenskapsskillnad eller

till ständig skillnad till säng och säte uppstått ändrar hemvist, må talan

väckas jämväl hos behörig myndighet i makarnas sista gemensamma hemort.

— Domsrätt är dock förbehållen åt nationell myndighet i den mån sådan

myndighet är allena behörig att upptaga talan om äktenskapsskillnad eller

om ständig skillnad till säng och säte. Den utländska myndigheten förblifver

emellertid behörig i fråga om äktenskap, som icke lämnar rum för

talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte hos

behörig nationell myndighet.

Artikel 6. Aro makar icke berättigade att väcka talan om äktenskapsskillnad

eller om ständig skillnad till säng och säte i det land, där de hafva

sitt hemvist, må de dock hvar för sig hos behörig myndighet i det land

begära vidtagande af de provisoriska åtgärder, som det landets lag stadgar

med afseende å upphörande af makarnas samlif. Dessa åtgärder skola

vidmakthållas, om de inom ett år varda bekräftade af nationell myndighet;

de må ej fortvara längre tid än lagen å makarnas hemort tillstädjer.

Artikel 7. Äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng och

säte, som beviljats af en enligt bestämmelserna i artikel 5 behörig domstol,

skall allestädes hållas för giltig under förutsättning att stadgandena

i denna konvention blifvit iakttagna samt att, i fall domen meddelats utan

att svaranden ingått i svaromål, denne blifvit stämd i enlighet med de

Bill. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

särskilda föreskrifter, hvilkas iakttagande enligt svarandens nationella lag

erfordras för erkännande af utländska domar.

Likaledes skall allestädes såsom giltig anses äktenskapsskillnad eller

ständig skillnad till säng och säte, som beviljats af administrativ myndighet,

därest i sådan ordning beviljad äktenskapsskillnad eller ständig skillnad

till säng och säte såsom giltig anses enligt hvardera makens nationella lag.

Artikel 8. Om makarna icke hafva samma nationalitet, skall, så

vidt angår tillämpning af förestående artiklar, deras sista gemensamma

lagstiftning anses såsom deras nationella lag.

Artikel 9. Denna konvention äger tillämpning allenast beträffande

talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte,

som väckes inom någon af de fördragslutande staterna och angår makar,

af hvilka åtminstone den ena är undersåte i någon af dessa stater.

Ingen stat förbinder sig genom denna konvention att tillämpa en i

konventionen ej deltagande stats lagstiftning.

Artikel 10. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de

fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifikationerna

skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördragslutande

parterna blifver i tillfälle därtill.

Öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt afskrift

skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördragslutande

staterna.

Artikel 11. De stater, som icke undertecknat denna konvention

men varit representerade å tredje internationella pri vaträ ttskonferensen,

äro berättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.

Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december

1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall deponeras

i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplomatisk

väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en

hvar af de fördragslutande staterna.

Artikel 12. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,

räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifikation

skett om tillträde till konventionen.

Artikel 13. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den

dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.

Omförmäla tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de

stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva

tillträdt konventionen.

Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke

uppsägning sker.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

19

Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i

denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom

underrättar alla de andra fördragslutande staterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat

densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.

C. Konventionen angående förmynderskap för minderåriga.

Artikel 1■ I fråga om förmynderskap för minderårig är hans nationella

lag bestämmande.

Artikel 2. Om den nationella lagen icke anordnar förmynderskap i

den minderåriges hemland med hänsyn därtill att han har stadig vistelse

å utrikes ort, må diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som därtill bemyndigats

af den stat, den minderårige tillhör, föranstalta om förmynderskap

i enlighet med lagen i nämnda stat, så framt icke den stat, där den

minderårige har sin vistelse, sådant förvägrar.

Artikel 3. Förmynderskap för minderårig, som har stadig vistelse

å utrikes ort, anordnas och utöfvas enligt där gällande lag, om förmynderskap

icke är inrättadt eller kan inrättas i enlighet med bestämmelserna i

artikel 1 eller artikel 2.

Artikel 4. Utan hinder däraf att förmynderskap anordnats enligt

bestämmelsen i artikel 3, må nytt förmyndei’skap inrättas med tillämpning

af artikel 1 eller artikel 2.

Har så skett, skall underrättelse därom så snart som möjligt meddelas

regeringen i den stat, hvarest förmynderskap förut anordnats. Denna

regering skall underrätta den myndighet, som förordnat förmyndare, eller,

om sådan myndighet ej finnes, förmyndaren sjelf.

Lagstiftningen i den stat, hvarest det tidigare förmynderskapet var

anordnadt, afgör, vid hvilken tidpunkt detta förmynderskap upphör i fall

som i denna artikel afses.

Artikel 5. Behofvet af förmyndare inträder och upphör i hvarje

fall vid den tid och af de orsaker, som stadgas i den minderåriges nationella

lag.

Artikel 6. Förmyndarens förvaltning omfattar den minderåriges

person och allt hans gods hvar helst det finnes.

Undantag från denna regel vare medgifvet med afseende å fast

egendom, som enligt lagen å den ort, där egendomen är belägen, är underkastad

särskilda bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Artikel 7. I afbidan på anordnande af förmynderskap, så ock i

trängande fall, må de lokala myndigheterna vidtaga nödiga åtgärder för

vård af minderårigs person och intressen.

Artikel 8. Myndigheterna i stat, å hvars område befinner sig en

minderårig utländing, som är i behof af förmyndare, skola, så snart detta

förhållande blifver dem kunnigt, därom underrätta myndigheterna i den

stat, den minderårige tillhör.

De sålunda underrättade myndigheterna skola snarast möjligt meddela

de myndigheter, som lämnat underrättelsen, huruvida förmynderskap

blifvit inrättadt eller kommer att inrättas.

Artikel 9. Denna konvention äger tillämpning allenast i fråga om

förmynderskap för minderåriga, som tillhöra någon af de fördragslutande

staterna och hafva stadig vistelse inom någon af dessa stater.

Artiklarne 7 och 8 i denna konvention äro dock tillämpliga i fråga

om alla minderåriga undersåtar i de fördragslutande staterna.

Artikel 10. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de

fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifikationerna

skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördragslutande

parterna blifver i tillfälle därtill.

öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt afskrift

skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördragslutande

staterna.

Artikel 11. De stater, som icke undertecknat denna konvention

men varit representerade å tredje internationella privaträttskonferensen,

äro berättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.

Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december

1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall deponeras

i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplomatisk

väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en

hvar af de fördragslutande staterna.

Artikel 12. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,

räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifikation

skett om tillträde till konventionen.

Artikel 13. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den

dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.

Omförmälta tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de

stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva

tillträdt konventionen.

Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke

uppsägning sker.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

21

Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i

denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom

underrättar alla de andra fördragslutande staterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat

densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.

Då den svenska rätten nästan helt och hållet saknar positiva lagbestämmelser

rörande de ämnen, som uti ifrågavarande konventioner afses,

erfordras gifvetvis en tämligen genomgripande lagstiftning därutinnan för

att ratifikation af konventionerna må kunna äga rum. Sådan lagstiftning

synes emellertid icke böra inskränkas till hvad af konventionernas biträdande

nödvändigt betingas. Såsom ofvan är nämndt, hafva våra grannstater

Danmark och Norge icke anslutit sig till konventionerna; och äfven

om man kan hysa förhoppning att konventionerna framdeles blifva af dem

biträdda, finnas åtskilliga andra stater, särskildt inom området för den

engelsk-nordamerikanska rätten, med hvilka Sverige står i så liflig samfärdsel,

att genom lagstiftningens inskränkning på antydt sätt i allt för

ringa mån skulle cafhjälpas de missförhållanden, som saknaden af lagbud

låtit framträda. Åt de lagbestämmelser, som införas, torde därför böra

gifvas den omfattning, att beträffande de rättsinstitut, hvarom fråga är,

må vinnas lösning af konflikterna gentemot lagstiftningarna i alla stater,

oafsedt om de höra till konventionsstaterna eller icke.

För så vidt angår förhållandet till andra än konventionsstaternas

lagstiftningar är man visserligen icke bunden af de i konventionerna uppställda

regler. Tydligt är emellertid att för vinnande af önskvärd enhet

dessa regler böra så vidt möjligt bibehållas beträffande lagstiftningen i

dess helhet. Då konventionernas undertecknande föregåtts af noggranna

upprepade underhandlingar emellan delegerade från de flesta europeiska

stater, lärer man ock kunna förutsätta att på den internationella privaträttens

nuvarande ståndpunkt de fastslagna reglerna äro bäst ägnade att

lösa konflikterna uti ifrågavarande ämnen mellan olika staters lagar. Då

lagstiftningen göres allmän, torde, särskildt med hänsyn till icke-kristna

stater, afvikelser icke alltid kunna undvikas, men böra dessa afvikelser

göras endast då de framstå såsom alldeles nödvändiga.

Förslag till lagbestämmelser, som sålunda synts vara af nöden, hafva

inom lagbyrån utarbetats, nämligen förslag till:

l:o) Lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur; och

2:o) Lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller

konsulär ämbetsman i utlandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Det torde nu tillåtas mig att redogöra för grunderna för de i dessa förslag

upptagna hufvudsakliga bestämmelser, och anhåller jag att härvid få börja

med förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur.

Förslag till lag Den i artikel 1 af konventionen angående villkoren för äktenskaps

rtttsKAaSm-giltighet antagna grundsats, att nationell lag skall vara bestämmande i afden

af inter- seende å behörighet att träda i äktenskap, äfven om giftermålet äger rum

nationell natrir. ut°m hemlandet, lärer öfverensstämma med den svenska lagstiftningens

2 § * nuvarande ståndpunkt, så vidt angår egna undersåtar. Det torde emellertid,

enligt hvad erfarenheten visar, vara af vikt att genom ett uttryckligt

stadgande inskärpa denna regel, och i förslagets 1 kap. 1 § är fördenskull

föreskrifvet, att svensk undersåte ej må å utrikes ort träda i äktenskap,

utan han enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.

2 §• I fråga åter om utländska undersåtar innebär den angifna grund
satsen

en förändring af hvad hittills gällt med afseende å giftermål inom

Sverige. Därvid torde för närvarande icke tagas någon hänsyn till främmande

lags stadganden. Hinderslöshet enligt svensk lag kräfves, och där

sådan är för handen, kan äktenskapet ingås, oafsedt om enligt främlingens

nationella lag äktenskapsförbud föreligger.

De stadganden, som med anledning af konventionens innehåll ansetts

i fråga om rätten att här i riket ingå äktenskap böra blifva gällande för

främmande undersåtar, vare sig de tillhöra en konventionsstat eller annan

stat, äro upptagna i 2 § af omförmälda kapitel. I första stycket af denna

§ föreskrifves alltså, att pröfningen skall ske efter lagen i den stat, främlingen

tillhör; dock att, om enligt den lag är medgifvet, att lagen å annan

ort må tillämpas, sådan lag i stället må lända till efterrättelse. Detta

senare stadgande, som har sammanhang med en i åtskilliga staters rätt

tillämpad grundsats, enligt hvilken den nationella lagen med hänsyn till

domicil utom hemlandet eller till äktenskaps ingående å utrikes ort medgifver,

att lagen å domicilorten eller å giftermålsorten må vinna tillämpning

i stället för den nationella lagen, får gifvetvis ej så tolkas, som om

i vissa afseenden en lag och i andra en annan skulle kunna åberopas.

Hinderslöshet i allo måste föreligga enligt någondera lagen.

Konventionen medgifver emellertid, att den stat, inom hvilken giftermålet

skall äga rum, äger förvägra utländska undersåtar att ingå äktenskap,

om vissa af lagen å giftermålsorten uppställda indispensabla äktenskapshinder

äro för handen. Af de i konventionen uppräknade äktenskapshinder,

som i detta hänseende få komma i betraktande, är det ena,

eller förbud mot äktenskap mellan dem, som i samråd stämplat mot enderas

makes lif, för den svenska rätten okändt. Då äktenskap mellan

dem, som med hvarandra begått äktenskapsbrott, enligt svensk lag visser
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

23

ligen är förbjudet, men detta förbud är föremål för dispens, återstår af

ifrågavarande hinder endast förbud i fråga om skyldskap och svågerlag.

Att den svenska lagstiftningen bör med afseende å dessa hinder begagna sig

af konventionens medgifvande och sålunda förbjuda, att äktenskap får inför

svensk vigselmyndighet ingås mellan främlingar, som med hvarandra äro i

sådan skyldskap eller sådant svågerlag, som enligt 2 kap. 1, 2 eller 4 § giftermålsbalken

utgör äktenskapshinder, lärer ej kunna blifva föremål för tvekan.

I följd däraf att förevarande förslag är afsedt att blifva gällande beträffande

alla staters undersåtar, lärer det emellertid vara nödigt att tillika

framhålla, att den, som redan är gift, i intet fall inä inför svensk myndighet

träda i nytt äktenskap, så länge det förra äktenskapet består.

Med nu angifna undantag skall enligt förslaget den nationella lagen

eller den lag, till hvilken denna hänvisar, vinna tillämpning. De hinder

i öfrigt, hvilka äro i svensk lag stadgade, berättiga alltså icke myndigheterna

att vägra giftermål mellan främmande undersåtar, som enligt

sin egen lag äro oförhindrade till äktenskapets ingående. Särskildt torde

härvid beaktas, med hänsyn till våra s. k. ofullkomnade äktenskap, att

i fråga om utländing skall efter hans egen lag bedömas, huruvida han är

bunden af trolofning eller löfte om äktenskap, vare sig lägersmål därå följt

eller icke. Uppenbart är, att om den ene kontrahenten vid dylikt aftal

om framtida äktenskap ej är däraf förbunden till äktenskapets fullbordande,

jämväl den andra kontrahenten är därifrån fritagen.

Beträffande äktenskap här i riket mellan andra utländingar än konventionsstaternas

undersåtar skulle visserligen en vidsträcktare tillämpning

af svensk lag kunna stadgas. De äktenskapsförbud, som utöfver de ofvan

nämnda af den svenska rätten uppställas, lärer emellertid anledning ej finnas

att upprätthålla gentemot ett medgifvande af främlingarnas nationella

lag, i synnerhet som de ej få göras gällande emot undersåte i konventionsstat,

för hvars lag dylikt förbud är okändt.

Såsom af artikel 3 i konventionen framgår, är enligt konventionen

medgifvet att i fråga om vissa äktenskapshinder lämna den nationella lagen

utan afseende och sålunda tillåta äktenskap mellan främmande undersåtar,

ehuru enligt deras nationella lag hinder förefinnes. Detta medgifvande

gäller hinder, som uteslutande hvila på grunder af religiös natur, och är

föranledt däraf, att två i konferenserna deltagande stater förklarat sig icke

kunna biträda konventionen utan detta medgifvande, enär det skulle strida

mot dessa länders grundlagar att låta någons trosbekännelse utöfva inflytande

på hans rättsliga ställning, äfven om han vore främmande undersåte.

För Sveriges del torde all anledning saknas att begagna sig af detta

medgifvande, hvilket onekligen står i strid mot konventionens syftemål,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

då därigenom öppnas utväg för ingående af äktenskap, som i somliga länder

äro giltiga, i andra ogiltiga. Det kan ej heller förbises, att ett dylikt medgifvande

skulle sätta äfven egna medborgares intressen i fara, nämligen

då fråga vore om äktenskap mellan svensk och utländsk undersåte. Af nu

anförda skäl lärer det ej heller vara rådligt att beträffande undersåtar i

icke-konventionsstater tillåta, att något i deras nationella lag stadgadt hinder

lämnas obeaktadt, huru obefogadt sådant hinder än må förefalla för

den rättsuppfattning, hvarpå här gällande lag är grundad.

3 §• Enligt artikel 4 i konventionen bör den, som vill träda i äkten
skap

utom sitt hemland, inför vigselmyndigheten styrka, att han enligt

den lag, som skall lända till efterrättelse, är oförhindrad att ingå det

äktenskap hvarom fråga är. Huru sådan bevisning bör förebringas, har i

konventionen lämnats öppet. Det ligger emellertid i sakens natur, att

officiella intyg af myndighet i främlingens hemland härvid i regel måste

komma till användning. Af hvilken myndighet och i hvilken form dylika

certifikat böra meddelas, lärer ej kunna genom allmänna regler fastställas,

utan torde bäst ordnas genom speciella överenskommelser de särskilda staterna

emellan. Med hänsyn härtill lärer man icke nu kunna gifva närmare

föreskrifter vare sig angående de certifikat, som för svenska undersåtar

äro erforderliga för giftermål utom riket, ej heller beträffande de

intyg, som utländska undersåtar vid giftermål här i riket böra till styrkande

af hinderslöshet förete, utan torde sådana stadganden framdeles böra

af Konungen meddelas. Föreskrift härom är upptagen i 1 kap. 3 § af

förslaget.

4 §■ De stadganden, som i svensk lag äro gifna beträffande lysning samt

formen för äktenskaps ingående — häri också inbegripet hvad som gäller

angående villkoren för kyrklig vigsels eller borgerlig akts användning — hafva

visserligen städse blifvit tillämpade äfven i afseende å utländska undersåtar,

som här i riket ingått äktenskap, men uttrycklig föreskrift härutinnan

synes dock i detta sammanhang böra meddelas.

I vissa främmande staters lagar kräfves lysning i hemlandet äfven

för det fall att statens undersåtar ingå äktenskap inom annat land, och

försummelse af sådan lysning medför stundom äktenskapets ogiltighet. Då

det enligt konventionen är förbehållet nämnda stater att fortfarande tilllämpa

sagda påföljd af dylik lysnings försummande, lärer god ordning

och omsorg om egna undersåtar bjuda, att det ålägges vigselmyndigheten

att kräfva upplysning om främmande lags ståndpunkt äfven i detta hänseende

samt att, ifall sådan lysning erfordras, kräfva bevis om dess fullgörande

eller om dispens från densamma. Föreskrift härutinnan har upptagits

i andra stycket af 4 §.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Ett flertal europeiska och utomeuropeiska stater har i sin lagstiftning

medgifvit sina undersåtar rått att ingå äktenskap medelst civilakt

inför statens sändebud eller konsuler i främmande land. Anledningen

härtill ligger hufvudsakligen i den svårighet, som, i följd af religionsolikhet

eller andra omständigheter, ej sällan yppar sig för en främling att blifva gift

i en giftermålsform, som inom hemlandet godkännes. I internationell rättspraxis

har sedan länge rådt benägenhet att tillerkänna giftermål inför

sändebud eller konsul giltighet, under förutsättning att den stat, å hvars område

giftermålet skett, icke nekat tillstånd till sådant giftermåls förrättande.

Äfven i konventionen har man, såsom af artikel 6 framgår, anslutit sig

till denna uppfattning. Med hänsyn härtill och då det onekligen måste

anses såsom en fördel äfven för det land, där giftermålet sker, att dess

vigselmyndigheter, så vidt ske kan, befrias från ansvaret att öfvervaka

främmande lagars tillämpning, lärer äfven för Sveriges del böra medgifvas,

att af främmande stats diplomatiska eller konsulära ämbetsmän med

Konungens tillstånd förrättade giftermål erkännas såsom giltiga, under

förutsättning att ingen af makarne var svensk undersåte. En föreskrift

af detta innehåll har upptagits i 5 § af 1 kap.

I sammanhang härmed må framhållas, att det ligger i Konungens

skön att vid tillstånds meddelande foga de villkor, som kunna finnas erforderliga

till förekommande däraf, att inför främmande stats ämbetsman

äktenskap kan blifva slutet här i riket i fall, då svensk vigselmyndighet

enligt konventionen äger förvägra äktenskaps ingående.

I 6—9 §§ upptagas bestämmelser angående giltighet af giftermål,

som ägt rum å utrikes ort.

I konventionen ställes härutinnan främst den grundsats, att äktenskap,

som ingåtts i den form lagen å giftermålsorten föreskrifver, skall

allestädes hållas för gillt hvad formen angår. Denna grundsats är för den

svenska rätten ej obekant, i ty att lagen om antecknande i kyrkobok af

utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 förutsätter sagda princips godkännande

åtminstone i viss omfattning. Ett positivt och uttömmande

stadgande synes dock i detta sammanhang vara erforderligt och har i förslaget

upptagits under 6 §.

Såsom nyss är nämndt, tillerkännes i konventionen internationell

giltighet äfven åt de s. k. diplomatiska och konsulära äktenskapen, under

förutsättning att den stat, å hvars område giftermålet skett, icke motsatt

sig sådant giftermåls förrättande samt att ingen af makarne var undersåte

i sagda stat. Föreskrift om sådant giftermåls giltighet, då det ingåtts å

utrikes ort inför en i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, innehålles i förslagets 7 §. I samma § meddelas hänvisning till

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

8 kap.

1 §

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

samtidigt härmed föreslagen lagstiftning angående äktenskaps ingående inför

svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet. Jag anhåller

att vid redogörelsen för detta förslags innehåll få anföra de grunder, som

synas föranleda införande för Sveriges del af denna gifterrnålsform.

Beträffande äktenskap, som ingåtts i främmande land uti annan form

än nu är sagdt, lämnar konventionen de särskilda staterna frihet att förfara

efter godtfinnande. Det är sålunda ej betaget en konventionsstat att

för sina undersåtars del godkänna äfven andra giftermålsformer, men å

andra sidan finnes ej heller någon säkerhet, att dylika former vinna erkännande

i annan konventionsstat. Tvärtom lärer det med visshet kunna

förutses, att den stat, å hvars område giftermålet skett, skall vägra

erkänna ett sådant äktenskaps giltighet. Emellertid skulle det näppeligen

vara tilltalande att här i riket vägra erkänna giltigheten af ett giftermål,

som förrättats å utrikes ort af svensk präst och med iakttagande af svensk

lags föreskrifter. Ej heller synes någon anledning finnas att neka erkännande

åt ett giftermål mellan utländska undersåtar, hvilka utom sitt hemland

blifvit gifta i en å giftermål sorten ej erkänd form, såvidt deras hemland

håller detta äktenskap för gillt.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning äro 8 och 9 §§ affattade.

I andra kapitlet af lagförslaget äro upptagna de regler, som skola

tillämpas, då talan här väckes om återgång af ett i formellt afseende giltigt

äktenskap mellan utländska undersåtar. Såvidt angår konventionsstaternas

undersåtar betingas dessa regler af konventionens innehåll. Det

lärer sålunda vara själffallet, att ett äktenskap, som ingåtts mellan konventionsstats

undersåtar i öfverensstämmelse med deras nationella lag

eller med annan lag, hvars tillämpning den förra lagen medgifver, icke

får här i riket förklaras ogillt, äfven om orsak till återgång skulle finnas

efter svensk lag. Denna grundsats skall enligt konventionen tillämpas,

äfven i fall utländska undersåtar ingått äktenskap i strid mot något af

lagen å giftermålsorten stadgadt hinder, som berättigat det landets vigselmyndigheter

att förvägra giftermål.

Äfven i fråga om undersåtar i andra stater än konventionsstaterna

torde den regeln böra gälla, att för återgång erfordras orsak eldigt lagen

i den stat, de tillhörde vid äktenskapets ingående. Häraf följer icke, att

utan vidare skulle medgifvas ett fortsättande inom riket af ett äktenskap,

som strider mot gällande uppfattning om de sedliga betingelserna för ett

äktenskap. Korrektivet häremot synes dock böra ligga icke i ett upplösande

af äktenskapet utan i begagnandet af den hvarje stat tillkommande

rätten att utvisa främmande undersåtar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

27

I ett annat afseende torde emellertid en åtskillnad mellan olika främmande

lagstiftningar icke kunna undvikas. Äfven om man med kännedom

om lagstiftningen i de särskilda stater, som deltagit i konventionen,

ansett sig kunna medgifva, att i fråga om återgång denna lagstiftning får

allena lända till efterrättelse, torde sådant medgifvande såsom allmän regel

icke kunna ifrågakomma, enär i åtskilliga länders lagstiftningar äro upptagna

orsaker till återgång, hvilkas iakttagande i allt för hög grad skulle

strida mot svensk rättsuppfattning.

Att uppräkna de återgångsskäl, som sålunda icke böra respekteras,

är gifvetvis ej möjligt. Uppställande af allmänna normer, såsom att de

icke blifva iakttagna, om de strida mot goda seder, eller mot allmän ordning

o. d., torde ej heller vara att förorda, då dylika begrepp tydligen

äro i hög grad sväfvande. Lämpligast synes fördenskull vara att för

ifrågakomna fall stadga, att återgång ej må ådömas, såvida ej skäl dertill

är för handen jämväl enligt svensk lag.

Då man ännu icke kan med bestämdhet afgöra, hvilka stater slutligen

komma att tillträda konventionen, och tänkbart är, att överenskommelser,

liknande den nu förevarande, framdeles kunna träffas med stater,

som ej deltagit i denna, lärer det ej lämpligen kunna ifrågasättas, att i

sjelfva lagen angifva, hvilka stater skola åtnjuta förmånen, att deras lagstiftningar

blifva vid fråga om återgång af äktenskap allena tillämpade,

utan synes det böra öfverlämnas åt Konungen att därom förordna. Sådant

förordnande må kunna afse jämväl stat, som icke träffat konvention,

därest dess lagstiftning pröfvas berättiga till dylikt medgifvande. I enlighet

härmed är 1 § i 2 kap. affattad.

I ett fall får enligt förslaget till återgång ej dömas, äfven om skäl 2 §•

därtill föreligger enligt makarnes egen lag. Såsom redan anmärkts hafva

konventionsstaterna berättigats att vid främmande undersåtars giftermål

lämna utan afseende de hinder af religiös natur, hvilka i nämnda lag

kunna vara stadgade. Ehuru i lagförslaget bruk af detta medgifvande

icke blifvit för Sveriges del gjordt, synes det, då fråga är om bedömandet

af redan ingånget äktenskap, icke böra ifrågasättas att på grund af

dylika hinder förklara äktenskapet ogillt.

Fullständig upplösning af ett äktenskap under makarnes lifstid är 3 k»P*

som bekant i åtskilliga stater ej medgifven. I Italien, Spanien och Portugal,

i flertalet spansk-talande länder i Centralamerika och Sydamerika,

samt i Österrike, såvidt angår makar af katolsk religion, medgifves endast

en ständig skillnad till säng och säte, hvilken skiljer sig från verklig äktenskapsskillnad

hufvudsakligen däruti, att makarne sakna rätt till omgifte

men däremot i regel äro berättigade att ånyo sammanflytta och fortsätta

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

äktenskapet. Ett stort antal stater erkänna begge formerna af skilsmessa

såsom tillåtna, under det att Tyskland, Schweiz, Rumänien, Ryssland, med

flera stater, i likhet med Sverige, endast medgifva verklig äktenskapsskillnad.

Denna olikhet i de särskilda ländernas lagstiftningar måste gifvetvis

vara ägnad att medföra den verkan, att beslut och åtgärder i skillnadsmål, som

härröra från myndigheter i annan stat än den makarne tillhöra, icke alltid

kunna vinna erkännande inom deras hemstat eller andra stater, och anledningarne

till ett dylikt resultat ökas ytterligare däraf, att äfven lagar, som

medgifva samma form för skilsmessa, förete olikheter i afseende å vilikoren

för skilsmessans erhållande.

Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig skillnad till

säng och säte åsyftar att lösa konflikterna i detta ämne och uppställer i

sådant syfte föreskrifter dels angående villkoren för talans upptagande inom

en konventionsstat, dels angående frågan hvilka lagbud skola tillämpas,

och dels slutligen angående ömsesidigt erkännande af beslut om äktenskapsskillnad

eller ständig skillnad till säng och säte.

De stadganden, som för konventionens tillämpande här i riket synts

vara erforderliga, innehållas i 3 kap. af det föreliggande förslaget.

1 §. I 1 § förekomma regler angående svensk myndighets behörighet att

upptaga talan om äktenskapsskillnad mellan utländska undersåtar. De föreslagna

reglerna öfverensstämma i allo med de föreskrifter, som äro gifna

i artikel 5 mom. 2:o i konventionen.

2 §. Såsom af artikel 7 i konventionen framgår, hafva konventionssta
terna

förbundit sig att i regel erkänna äktenskapsskillnad, som beviljats af

en enligt artikel 5 kompetent myndighet, under förutsättning att jämväl

de materiella villkoren för sådant erkännande äro för handen, men gjort

undantag härifrån beträffande skillnad, som beviljats af annan myndighet

än domstol, i det att endast de stater, som sjelfva medgifva äktenskaps

upplösning i denna ordning, äro pliktiga att erkänna sådant skillnadsbeslut.

Då af de stater, som deltagit i konferensen, förutom Sverige endast Danmark

och Norge synas medgifva skillnads beviljande i administrativ väg,

men å andra sidan allenast Tyskland och Belgien äro af sin lagstiftning

ovillkorligt förhindrade att erkänna sådant skillnadsbeslut, kan ej för närvarande

afgöras, hvilka stater kunna komma att erkänna en af Konungen

i statsrådet beviljad äktenskapsskillnad. Vid sådant förhållande lärer det ej

vara skäl att medgifva främmande undersåtar rätt att hos Konungen söka

skillnad i andra fall än då makarne förmå ådagalägga, att skillnad, som af

Konungen må komma att beviljas, kan vinna erkännande i deras hemland.

3 §. I 3 § angifvas de förutsättningar, under hvilka äktenskapsskillnad

mellan utländska undersåtar här får ådömas. Konventionen intager här
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

29

utinnan den ståndpunkt, att lagen i den stat, makarne tillhöra, ovillkorligen

måste respekteras, hvaremot det står Sverige öppet att kräfva eller

eftergifva svensk lags tillämpning. Med hänsyn därtill, att åtskilliga utländska

lagar tillåta äktenskapsskillnad af anledningar, som för svensk

rättsuppfattning ej innebära tillräcklig grund till skillnad, samt att jämväl

skilnad på grund af ömsesidigt samtycke förekommer såväl inom vissa

konventionsstater som i icke-konventionsstater, lärer det ej kunna råda

någon tvekan därom, att ju svensk lags tillämpning i hvarje fall bör

kräfvas, så att skillnad ej meddelas, med mindre skillnadsorsak är för handen

såväl enligt makarnes nationella lag som enligt svensk lag.

Enligt konventionen skola makar, som icke i den stat, där de äro 4 §

bosatta, kunna väcka talan om äktenskapsskillnad, vara berättigade att påkalla

de provisoriska åtgärder, som där kunna vara stadgade i syfte att

samlifvet mellan makarne må upphöra. I svensk rätt förefinnes egentligen

icke stadgande om dylika åtgärder. Emellertid synes den i 14 kap.

giftermålsbalken stadgade skillnad till säng och säte, ehuru visserligen

syftet därmed är helt annat, kunna ersätta de åtgärder, som i konventionen

afses. Hafva makarne i sitt hemland väckt talan om skillnad,

torde för den skull kunna medgifvas dem att utan föregångna varningar

få skillnad till säng och säte på ett år. Att verkan af beslutet om dylik

skillnad bör, med hänsyn till grunden för skillnadens beviljande, upphöra,

därest talan om skillnaden i äktenskapet återkallas eller ogillas, synes uppenbart.

Att så blifver händelsen, om den väckta talan om skillnad bifalles,

torde icke behöfva utsägas.

De i 5 och 6 §§ upptagna föreskrifter sammanhänga med reglerna 5 och 6 §§.

i artikel 7 af konventionen. Allmänna föreskrifter om erkännande af

främmande domar saknas i svensk rätt. Det lärer dock ej kunna vara

föremål för tvifvel, att redan på gällande rätts ståndpunkt en af domstol

i främmande stat meddelad äktenskapsskillnad mellan statens egna undersåtar

här i riket erkännes såsom giltig och grundar behörighet för makarne

att här träda i nytt äktenskap. Huruvida en af främmande myndighet

meddelad skillnadsdom mellan svenska undersåtar kan tillerkännas

någon verkan här i riket, har däremot varit föremål för tvekan, ehuruväl

rättspraxis på senare tider visat benägenhet att i vissa fall erkänna

dylik dom.

Någon betänklighet mot att under de i konventionen angifna förutsättningar

medgifva erkännande af främmande skillnadsdom mellan svenska

undersåtar, vare sig domen meddelats inom konventionsstat eller annan

stat, torde ej föreligga, då bland förutsättningarne äfven ingår vilkoret,

att skillnadsorsak enligt svensk lag skall vara för handen. Lika litet synas

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 21,

7 och 8 §§

4 kap.

betänkligheter möta mot tillämpande af samma grundsatser med afseende

å främmande undersåtar, hvilka utom sitt hemland erhållit äktenskapsskillnad

eller ständig skillnad till säng och säte.

Skulle frånskild make, vare sig af svensk eller främmande nationalitet,

vilja ingå nytt äktenskap här i riket, torde det, om skillnadsbeslutet

varit af den beskaffenhet, som afses i 6 §, icke kunna öfverlämnas

åt vigselförrättaren att bedöma, om beslutet uppfyller de i sagda § stadgade

villkoren för dess erkännande här i riket. För pröfning af domen i

antydda hänseende synes öfver hufvud ingen annan myndighet än domstol

besitta erforderlig kompetens. Med hänsyn härtill och då det äfven

i öfrigt måste vara af synnerlig betydelse, särskilt för svenska undersåtar,

att kunna erhålla full visshet, huruvida ett i utlandet meddeladt

beslut i skillnadsmål tillerkännes verkan här i riket, har det ansetts nödigt att

lämna utväg till sådant skillnadsbesluts granskning och stadfästelse uti

särskild rättegång. Denna stadfästelseprocess har, efter föredöme af vissa

främmande staters lagstiftning, ansetts böra förläggas till domstol i andra

instans. Att finna tillfredsställande grunder för dylika ärendens fördelning

mellan särskilda domstolar skulle emellertid, i sådana fall då bägge

de frånskilda makarne äro bosatta i annat land, möta svårigheter, och

därför har det ansetts fördelaktigt att tillägga en enda domstol, nämligen

Svea hofrätt, behörighet att upptaga talan af ifrågavarande slag.

Bestämmelserna i 4 kap. ansluta sig till de internationella regler

på förmynderskapsrättens område, som finnas uttalade i den under C)

härförut omförmälta konvention. Följaktligen afses med förevarande lagförslag

icke, lika litet som med konventionen, att meddela regler beträffande

förmynderskap för andra omyndiga än sådana, som icke uppnått

myndig ålder.

Konventionens hufvudsyfte har varit att tillförsäkra omyndig, äfven

då han vistas utom sitt hemland, nödigt rättsskydd. För ernående af

detta mål och särskild! för beredande af förmyndares värn och omvårdnad

åt dylik omyndig, har i konventionen under vissa förutsättningar

påkallats medverkan af myndigheterna i det land, där den omyndige

vistas. Tillika har emellertid noga beaktats, att mången gång den omyndiges

intressen äro i öfvervägande grad knutna vid fäderneslandet och att

desamma i sådant fall bäst och säkrast vårdas af en där förordnad förmyndare.

Konventionen har fastställt den hufvudregeln, att den omyndiges

fädernesland alltid äger rätt att anordna förmynderskap för honom,

och detta äfven för det fall att förmyndare redan förordnats i annat land.

Skulle däremot på grund af rättsliga eller faktiska förhållanden förmyn
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

derskap icke komma till stånd i enlighet med den omyndiges nationella

lag, inträder befogenhet och skyldighet för det land, där den omyndige

bor, att om förmynderskapet draga försorg.

Tydligt är, hvilket ock framgår af konventionens stadganden, att

lagen i den stat, som öfvertagit förmynderskapets inrättande, måste vara

bestämmande med afseende å sättet, hvarpå förmyndare förordnas, så ock

beträffande frågan, hvilken myndighet eller annan institution, t. ex.

familjeråd, det tillkommer att nämna förmyndare. Men konventionen utsträcker

samma regel till att omfatta jämväl öfriga förmynderskapet rörande

frågor, såsom angående anspråk på företrädesrätt att varda förmyndare,

laga hinder däremot, omfånget af förmyndarens befogenhet och

åligganden, sättet för förvaltningens utöfvande, tillsynen därå, sättet och

grunderna för förmyndarens entledigande, tiden och sättet för redovisnings

afgifvande, tiden för klander å redovisning m. m. Ett undantag från

regeln göres beträffande frågan, när förutsättningarne för förmynderskap

äro för handen. Denna fråga skall nämligen enligt konventionen alltid

afgöras af den minderåriges nationella lag.

Lösandet af internationella konflikter med afseende å omyndigs anspråk

på förmåns- eller panträtt i förmyndares gods, hvilken fråga icke i

egentlig mening tillhör förmynderskapsrätten, har icke ingått i föreliggande

konventions plan.

Den fråga, som vid tillämpning inom svensk lagstiftning af de internationella

regler, för hvilka redogörelse nu lämnats, först erbjuder sig

till besvarande, är den, i hvilken mån Sverige bör begagna sin rätt att

anordna förmynderskap inom riket för omyndiga svenska undersåtar, som

vistas utomlands. I de fall, då förmynderskapsdomstol redan enligt nu

gällande lag finnes inom riket, är det en skyldighet för domstolen i fråga

att draga försorg om förmynderskaps inrättande. Någon ändring i hvad

härutinnan sålunda finnes stadgadt bör uppenbarligen icke ske. Men äfven

då svensk undersåte, hvilken icke har laga hemvist i Sverige, aflider, efterlämnande

omyndigt barn —• i hvilket fall ingen svensk domstol för närvarande

är behörig att förordna förmyndare — torde mången gång den

omyndiges sanna intresse kräfva, att förmynderskapsvården blir utöfvad i

Sverige enligt svensk lag. Föreskrift är följaktligen af nöden, att svensk

domstol äger pröfva nämnda fråga äfvensom eventuel förordna förmyndare.

Den domstol, åt hvilken befogenheten i dessa hänseenden lämpligast

bör anförtros, är uppenbarligen domstolen på den ort, där största sannolikhet

finnes för att nödiga upplysningar må kunna vinnas om den omyndiges

personliga och ekonomiska förhållanden, d. v. s. i regel domstolen

å den ort, där den aflidne sist haft hemvist inom riket. För den hän
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

delse att upplysning icke kan vinnas, att den aflidne någonstädes inom riket

haft hemvist, har det synts lämpligt att låta hufvudstaden gälla såsom

hans hemort. Föreskriften att domstol, som förordnat förmyndare i fall

hvarom här är fråga, skall därom göra anmälan hos ministern för utrikes

ärendena, åsyftar att sätta ministern för utrikes ärendena i tillfälle att

besvara förfrågningar, som omförmälas i artikel 8 af konventionen.

2 oeh 3 §§. Föreskrifterna i 2 och 3 §§ innefatta hufvudsakligen en direkt till
lämpning

af de här förut angifna principer, som i konventionen äro antagna

i fråga om förmynderskap för minderåriga, hvilka hafva hemvist

utom sitt fädernesland.

Då det i 20 kap. 8 § ärfdabalken stadgade förbudet mot utländsk

mans förordnande till förmyndare synes sakna giltig grund, då det gäller att

tillsätta förmyndare för minderårig, som själf är af främmande nationalitet,

har i 3 § införts bestämmelse, att i dylikt fall utländsk undersåte, som

är bosatt inom riket, må till förmyndare förordnas.

Förpliktelsen att sörja för tillsättande af förmyndare för omyndig

utländsk undersåte, som har hemvist inom riket, ligger naturligen, i det

fall att den omyndiges fader har eller, om han är afliden, vid dödsfallet

haft hemvist inom riket, å rätten i den ort, där denne har eller har haft

sitt hemvist. Är ingen domstol af sagda grund behörig att förordna förmyndare,

synes omsorgen om förmyndares förordnande lämpligast böra

hvila å rätten i den ort, där den omyndige har sitt hemvist; och har

föreskrift härom jämväl upptagits i 3 §.

4 §. Om, sedan svensk domstol förordnat förmyndare för omyndig ut
ländsk

undersåte, upplysning erhålles, att förmyndare förordnats i dennes

hemland, skall enligt konventionen den i Sverige förordnade förmyndarens

befogenhet upphöra, dock först från den tidpunkt svensk lag kan i sådant

afseende bestämma. Det har synts lämpligt att för sådant fall föreskrifva,

att förmyndaren skall af den svenska domstolen formligen entledigas.

Intill dess sådant skett, är han följaktligen fortfarande att såsom laga förmyndare

anse.

5 §• Med bestämmelserna i 5 § åsyftas att bereda nödigt skydd åt

en härstädes boende omyndig utländing äfvensom åt honom tillhörig egendom

under den tid, som förflyter, innan förmyndare varder tillsatt och

öfvertager vården om den omyndige och hans gods. Uppdraget att under

nämnda tid vårda sig om den omyndiges intressen har ansetts böra i fall

af behof anförtros åt en af domstolen tillsatt god man, hvilkens befogenhet

torde böra inskränkas till att förese den omyndiges person samt bevara

och vidmakthålla hans egendom. Att gifva gode mannen en förmyndares

omfattande befogenheter såsom målsman och ställföreträdare för den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

33

omyndige, vore icke öfverensstämmande med konventionens grundsatser.

Däremot måste det ur alla synpunkter vara till den omyndiges fördel, att

gode mannens förvaltning ställes under enahanda kontroll, som rörande

förmynderskap är stadgad.

Till förekommande af tveksamhet har det ansetts lämpligt att uttryckligt

framhålla, att fråga om omyndighets upphörande skall bedömas

efter lagen i den stat, den omyndige tillhör, ändå att förmyndare är tillsatt

och förmynderskapet utöfvas enligt annan lag.

Förpliktelsen att tillämpa nationell lag på främlingars rättsförhållanden

föranleder spörsmålet, huru i det ingalunda sällsynta fall, att inom

olika områden af samma stat olika lagar gälla, valet mellan dessa lagar

bör träffas. Uppenbart är, att man härvid i första hand har att taga hänsyn

till de regler, som den främmande staten själf må hafva uppställt för

lösning af dylika interlokala lagkonflikter. Om åter inga dylika föreskrifter

äro gifna, såsom i själfva verket i allmänhet torde vara fallet, lärer man

ej kunna underlåta att gifva domstolarne bestämda regler till ledning. De

här föreslagna grundsatser, enligt hvilka främlingens hemort eller sista

hemort inom fäderneslandet samt i sista hand rikshufvudstaden erhåller afgörande

betydelse för bestämmande af hans personalstatut, hafva synts vara

de naturligaste och närmast till hands liggande; de hafva också, om ock

ej enstämmigt, inom den internationella rättsvetenskapen förordats såsom

skäliga.

Bestämmelserna i 3 kap. angående nationell lags tillämpning i skillnadsmål

äro samtliga affattade endast med hänsyn till det ojämförligt vanligaste

förhållandet, att båda makarne äro undersåtar i samma stat. I undantagsfall

kan emellertid, äfven enligt svensk rätt, inträffa, att makarne

hafva olika nationalitet. Konventionen angående äktenskapsskillnad och

ständig skillnad till säng och säte innehåller för detta fall den regeln, att

lagen i den stat, makarne sist gemensamt tillhört, skall anses såsom deras

nationella lag. Hafva makarne aldrig haft gemensam nationalitet — hvilket

visserligen icke kan inträffa i afseende å konventionsstaternas undersåtar,

enär i samtliga konventionsstater hustrun genom giftermålet förvärfvar

mannens nationalitet — har i internationella rättsförhållanden i

allmänhet den princip gjort sig gällande, att mannens nationalitet verkar

bestämmande.

Nu angifna grundsatser hafva blifvit tillämpade vid affattningen

af 2 §.

Att i regel hvarje stat äger, med afseende å frågan om domstols

behörighet, enligt sina egna lagar afgöra, huruvida en utländing, som

befinner sig inom statens område, vistas där under sådana omständigheter,

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 5

6 §

5 kap.

1 §•

2 §■

3 §•

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

att han må anses där hafva laga hemvist, lärer ej vara föremål för tvifvel.

Denna regel måste emellertid enligt konventionens innehåll på äktenskapsskillnadsrättens

område så till vida begränsas, som möjligheten för hustru

att förvärfva laga hemvist i annan stat än där mannen bor måste göras

beroende däraf, huruvida hon enligt sin nationella lag, t. ex. på grund af

skillnad till säng och säte, äger rätt att hafva ett från mannens skildt

hemvist.

Frågan huru en domstol skall erhålla kännedom om innehållet af

främmande lag, hvars tillämpning är föreskrifven uti något till domstolens

pröfning öfverlamnadt rättsärende, samt hvad verkan skall blifva

däraf, att tillfredsställande upplysning om den främmande lagens innehåll

ej står att vinna, intager, såsom lätt torde inses, en i hög grad betydelsefull

ställning bland spörsmålen på den internationella rättens område.

Dess betydelse har också blifvit insedd och framhållen på de konferenser,

som föregått afslutandet af nu föreliggande konventioner, och ämnet har

af den sista konferensen nämnts bland dem, som snarast möjligt borde

blifva föremål för blifvande konferensers arbete. Från sista konferensen

föreligger för öfrigt ett utkast till gemensamma bestämmelser, gående ut

på, att konventionsstaternas regeringar skulle åtaga sig att på begäran

meddela hvarandra officiella certifikat angående innehållet af de särskilda

staternas lagar. Det torde vara så mycket sannolikare, att en blifvande

konvention kommer att gå i denna riktning, som, enligt hvad vid konferensen

blef upplyst, redan nu åtskilliga staters regeringar visat sig beredvilliga

att stå till tjänst med dylika upplysningar.

Vid nu nämnda förhållande lärer man ej böra underlåta att begagna

möjligheten att på denna väg sätta domstolarne i tillfälle att erhålla tillförlitlig

kännedom om innehållet af främmande lag, som domstolen har

att tillämpa. Att meddela närmare föreskrifter om sättet för dylika upplysningars

inhämtande lärer böra öfverlämnas åt Konungen.

Det bör dock ej lämnas ur sikte, att det nu angifna medlet att erhålla

upplysning om främmande rätt kan visa sig slå fel. Huru än förhållandena

härutinnan i en framtid kunna utveckla sig, lärer man åtminstone

för närvarande ej kunna undgå att äfven af parterna kräfva medverkan

till utredning af innehållet i de lagbud, som äro bestämmande för

deras rättsförhållanden, samt att fastställa påföljderna däraf att de icke

förmå uppfylla detta åliggande. Hvad detta sista spörsmål angår, är det

inom den internationella rättsvetenskapen högeligen omtvistadt, hvad verkan

det i sista hand skall medföra, att upplysningar ej stå att vinna. Med

afseende å de tvister, om hvilka i förevarande lagförslag är fråga, nämligen

återgång af äktenskap och skillnad i äktenskap, lärer emellertid någon

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.

35

tvekan ej kunna råda diironi, att om part, som yrkar återgång eller skillnad,

ej förmår styrka, att den lag, som iir bestämmande, stadgar sådan

påföljd af de orsaker, parten åberopar, partens talan ej får bifallas.

Jag öfvergår nu till förslaget till lag om äktenskaps afslutande inför Förning till lag

svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet. afsittande Sn
De

anledningar, som föranledt främmande stater att uppdraga åt för svensk

sina diplomatiska eller konsulära ämbetsmän att förrätta giftermål, är o, äm"

såsom förut antydts, att söka däri, att det ej sällan möter svårigheter för besman i «tfråmlingar

att begagna de giftermålsformer, som å platsen, där de ““ e''

vistas, äro föreskrifna. Så är förhållandet framför allt i barbariska

eller halfciviliserade länder, men äfven inom civiliserade stater kan detta

inträffa dels i följd af olikhet i religion och dels emedan ej sällan en

längre tids vistelse inom en stat kräfves såsom villkor för anlitande af dess

vigselmyndigheter.

Enligt hvad som framgår af i utrikesdepartementet tillgängliga meddelanden

och rapporter från Sveriges beskickningar och konsulat i främmande

länder hafva nyss angifna omständigheter ej sällan vållat olägenhet

äfven för svenska undersåtar. Resultatet af svårigheterna blifver, såsom erfarenheten

visar, ofta nog, att äktenskap ingås i form, som här i Sverige

ej kan godkännas, eller som å orten för giftermålet är utan verkan.

Med hänsyn till hvad nu anförts synes all anledning finnas, att 1 §•

Sverige följer det af främmande stater gifna exemplet samt förlänar åt

diplomatiska eller konsulära ämbetsmän befogenhet att förrätta vigsel. Då

emellertid uppdraget förutsätter en kännedom om svensk lag, som ej lärer

kunna förefinnas hos en hvar af ifrågavarande ämbetsmän, och då dessutom

olika föreskrifter och villkor för befogenhetens utöfning inom olika

stater torde vara af nöden, lärer befogenheten böra göras beroende af speciellt

utaf Konungen meddeladt uppdrag.

Innan giftermål får ske, måste gifvetvis den ämbetsman, hos hvilken 2 §.

begäran om giftermåls förrättande framställes, i likhet med hvad som är stadgadt

för vigselförrättare här i riket, göra sig förvissad om att sökandena

äro oförhindrade att ingå äktenskapet. Att de regler, som i 1 kap. 2 § i

förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur

äro stadgade i fråga om bedömande af utländings hinderslöshet, skola

tillämpas jämväl, då fråga är om giftermål inför diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, är uppenbart.

Den i andra stycket af 2 § intagna bestämmelsen, enligt hvilken

det tillkommer Konungen att föreskrifva, att äktenskap ej får afslutas i

strid mot äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å giftermålsorten,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

sammanhänger med innehållet i konventionen angående villkoren för äktenskaps

giltighet.

3 §■ Om offentligt bekantgörande af det tilltänkta äktenskapet, i syfte att

lämna tillfälle till anförande af möjligen förefintligt jäf, äro föreskrifter

meddelade i 3 §. Föreskrifterna härom gå, som man finner, ut på att sätta

kungörande i tidningar i stället för lysning i svensk kyrka; denna senare

form för bekantgörande skulle uppenbarligen, oafsedt att den endast i

undantagsfall skulle kunna komma till användning, under här afsedda förhållanden

i regel blifva utan all betydelse. Om emellertid lysning här i

riket ägt rum, och sålunda de blifvande makarne skulle vara behöriga att

när som helst erhålla vigsel inom riket, lärer det vara i sin ordning, att

de äfven få utan vidare kungöranden träda i äktenskap inför diplomatisk

eller konsulär ämbetsman.

Den ordning, i hvilken enligt 7 kap. 3 § giftermålsbalken pröfning

af anfördt jäf mot äktenskap skall försiggå, kan tydligen icke tillämpas

vid giftermål inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman; i regel skulle,

då sagda giftermålsform väl hufvudsakligen kommer att användas af utomlands

bosatta personer, icke ens behörig domstol för pröfning af jäfvet

finnas inom riket. Sagda pröfning lärer alltså böra ske omedelbart af den

ämbetsman, som anlitas för giftermålets förrättande.

4 §■ Föreskrifterna i 4 § af lagförslaget, hvilka röra själfva ceremonien

för giftermålet, stå i nära öfverensstämmelse med hvad som härutinnan

är stadgadt angående äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet

här i riket.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den

lydelse, bilagorna litt. A och B vid detta protokoll utvisa, samt hemställde

i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler,

högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom note ur protokollet

inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ex protocollo:

Ang. von Hartmansdorff.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

37

Bil. Litt. A.

Förslag

till

Lag

angående vissa rättsförhållanden af internationell natur.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om äktenskaps ingående.

1 §•

Svensk undersåte må ej å utrikes ort träda i äktenskap, utan han

enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.

2 §.

Vill utländsk undersåte här i riket träda i äktenskap, varde hans

rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han tillhör. År

enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda afseende tillämpas,

må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall gift man eller kvinna inför svensk myndighet

ingå nytt äktenskap, innan förra äktenskapet genom makens död eller

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

annorledes upphört; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, hvilka med

hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap. giftermålsbalken

sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma kapitel förmäles.

3 §•

Huru svensk undersåte må erhålla intyg om hinderslöshet för äktenskaps

ingående inför utländsk myndighet, så ock huru utländsk undersåte,

som inför svensk myndighet vill träda i äktenskap, må styrka sin hinderslöshet,

därom förordnar Konungen.

4 §•

Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock

i öfrigt om formen för äktenskaps afsilande, skall äga tillämpning äfven

för det fall att främmande stats undersåte vill inför svensk myndighet här

i riket träda i äktenskap.

Innehåller den främmande statens lag föreskrifter om lysning för

det fall att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland,

må giftermål inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan

lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från

den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande

här föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främmande

statens lag stadgad.

5 §•

Har med Konungens tillstånd främmande stat åt sina här i riket

anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän uppdragit att förrätta

giftermål i enlighet med den främmande statens lag, skall äktenskap, som

inför sådan ämbetsman ingåtts mellan utländska undersåtar, anses vara i

behörig form afslutadt.

6 §•

År äktenskap å utrikes ort slutet i form, som lagen å den ort föreskrifver,

skall äktenskapet, ehvad fråga är om svenska eller utländska

undersåtar, här i riket anses vara i behörig form afslutadt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 21.

39

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller

konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda

stat, vare här i riket gällande, så framt hvarken mannen eller kvinnan var

undersåte i den stat, å hvars område giftermålet skett, samt sagda stat icke

förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

Om giftermål inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i

utlandet är särskildt stadgadt.

8 §•

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort af präst inom

svenska kyrkan förrättadt i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det

här för gillt hållet.

9 §•

Hafva utländska undersåtar å utrikes ort ingått äktenskap, utan att

föreskrifterna i 6 eller 7 § blifvit iakttagna, må giftermålet ej här hållas

för gillt, utan så är att äktenskapet i deras hemland eller, om de tillhörde

olika stater, i hvarderas hemland anses vara i behörig form afslutadt.

2 kap.

Om återgång af äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång af äktenskap, som i behörig form slutits

mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen

i den stat, makarne vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde

olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,

att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att,

orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.

Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna

tillämpning, om äktenskapet enligt den lag är giltigt.

År ej förordnande, hvarom här förut är sagdt, af Konungen meddeladt,

må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl

enligt svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall äktenskap här i riket förklaras ogillt af den anledning

att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare

äktenskap skall, oaktadt det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder för

nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro af

olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt

kall eller å löfte att förblifva ogift.

3 kap.

Om skillnad i äktenskap.

1 §•

Talan om skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må här

i riket upptagas, om den make, mot hvilken talan väckes, här har sitt

hemvist. Lag samma vare, om makarne haft gemensamt hemvist inom

riket, men den make, mot hvilken talan väckes, öfvergifva den andre eller,

efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, åt inländsk myndighet

förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröfva talan om äktenskapsskillnad

mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot dylikt förbehåll,

sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om skillnad i äktenskap,

som i makarnes hemland anses ej vara i behörig form afslutadt.

2 §•

Ej må i något fall skillnad i äktenskap mellan främmande stats undersåtar

sökas hos Konungen, med mindre skillnad, som i sådan ordning beviljas,

kan vinna erkännande i makarnes hemland.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

41

3 §•

Till skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej dömas,

utan så är att enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, äktenskap må

genom skillnad upplösas, samt orsak till skillnad är förhanden ej mindre

enligt sagda lag än ock enligt svensk lag.

Hafva makarne förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande

af skillnad åberopas hvad som under den tid inträffat, med mindre

skillnad på grund däraf är medgifven jämväl enligt där gällande lag.

4 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hafva hemvist här i riket,

må, ändå att skillnad i äktenskapet ej kan här meddelas, till säng och säte

skiljas i den ordning 14 kap. giftermålsbalken stadgar. Är talan om

äktenskapets upplösning eller om ständig skillnad till säng och säte anhängiggjord

i makarnes hemland, må skillnad till säng och säte på ett år

här beviljas, utan att varningar föregått; dock skall beslutet därom upphöra

att äga tillämpning, där den i makarnes hemland väckta talan blifvit

återkallad eller ogillad.

Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skall under den tid,

makarne enligt beslut af svensk domstol äro till säng och säte skilda,

därom galle hvad i 15 kap. giftermålsbalken stadgas.

5 §.

Åt af myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller ständig

skillnad till säng och säte beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände

beslutet här i riket till efterrättelse.

6 §.

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller

ständig skillnad till säng och säte mellan undersåtar i annan stat, må, med

det undantag som i 7 § sägs, beslutet här lända till efterrättelse, under

villkor

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

att, med motsvarande tillämpning af hvad i 1 § är stadgadt i afseende

å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad

mellan undersåtar i annan stat, det finnes hafva tillkommit myndighet

i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att vid pröfning af frågan, huruvida orsak till äktenskapsskillnad

eller till ständig skillnad till säng och säte varit för handen, lagen i den

stat, makarne tillhörde, blifvit tillämpad.

Är beslutet meddeladt af annan myndighet än domstol, må det, där

fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det af

sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnes hemland.

7 §•

Såvidt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må

beslut om äktenskapsskillnad, hvarom i 6 § sägs, ej lända till efterrättelse,

innan stadfästelse å beslutet här i riket meddelats.

8 §•

Stadfästelse å beslut, hvarom i 6 § sägs, må sökas hos Svea hofrätt.

Ej må stadfästelse meddelas, med mindre de villkor äro för handen, som

för beslutets tillämpande här i riket i sagda § äro stadgade.

4 kap.

Om förmynderskap.

1 §•

Aflider svensk undersåte, hvilken ej har hemvist inom riket, och

efterlämnar han barn, som ej uppnått myndig ålder, må förmyndare

här förordnas, om det pröfvas lända till den omyndiges nytta. Ej må

den omständigheten, att förmyndare blifvit inom främmande stat tillsatt,

utgöra hinder mot förmyndares förordnande här i riket.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förmyndares förordnande ankomme i fall, som nu är sagdt, å den

rätt, därunder den aflidne sist haft hemvist inom riket. Har han ej här

haft hemvist, galle såsom hans hemort Stockholms stad.

Varder förmyndare förordnad, göre rätten därom anmälan hos

ministern för utrikes ärendena.

2 §.

År förmynderskap för minderårig utländsk undersåte, som här i riket

vistas eller här har egendom, anordnadt i enlighet med lagen i den stat, han

tillhör, lände den lag till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet

att handla å den omyndiges vägnar. Med tillsyn å sådant förmynderskap

eller med tvist, som förmynderskapet rörer, tage ej domstol här i riket

befattning.

3 §•

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,

bör på grund af minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket,

inhämte rätten, genom bemedling af ministern för utrikes ärendena, upplysning,

huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med

den främmande statens lag. Kommer ej sådant förmynderskap att anordnas,

varde förmyndare af rätten tillsatt i enlighet med svensk lag,

och lände den lag jämväl till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet

och åligganden samt beträffande tillsyn å förmynderskapets förvaltning.

För omyndig, hvarom här är fråga, må utländsk undersåte, som

är bosatt inom riket, till förmyndare förordnas.

Omsorgen om förmyndares förordnande i fall, som nu är sagdt,

ligge, där ej annan domstol är behörig, å den rätt, därunder den omyndige

har sitt hemvist.

4 §•

Kommer, sedan förmyndare för omyndig utländsk undersåte här

förordnats, till rättens kännedom, att förmynderskap blifvit för honom anordnadt

i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, varde den af rätten

förordnade förmyndaren entledigad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

5 §•

Finnes, i fall som i 3 § afses, den omyndige eller hans egendom

sakna vård, förordne rätten god man att den omyndige förese och hans

gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården öfvertager. I afseende å

sådan god man galle hvad om förmyndares redovisning och ansvarighet

så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning är föreskrifvet.

6 §•

Enligt lagen i den stat, omyndig tillhör, skall, ändå att förmyndare

är tillsatt efter annan lag, bedömas, när behof af förmyndare upphör.

Särskilda bestämmelser.

1 §•

Skall, enligt hvad här förut är sagdt, främmande stats lag lända till

efterrättelse, och äro för olika områden af den främmande staten särskilda

lagar gällande, varde frågan, hvilken af de särskilda lagarne skall tilllämpas,

bedömd efter hvad i den främmande staten må i sådant afseende

vara föreskrifvet.

Saknas sådan föreskrift, skall för den, som har hemvist inom den

stat, han tillhör, gälla lagen å hans hemort. För den, som ej har hemvist

inom den stat, han tillhör, galle lagen å den ort, där han sist inom sagda

stat haft hemvist, eller, om han ej där haft hemvist, lagen i rikshufvudstaden.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng

och säte mellan makar, hvilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

45

som om bägge makarne vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt

tillhört, eller, om de ej hafva tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

3 §•

År, efter ty här förut är sagdt, domstols behörighet beroende af

att part äger hemvist inom den stat, domstolen tillhör, varde frågan, om

parten där äger hemvist, pröfvad efter lagen i sagda stat; dock må hustru

ej anses hafva hemvist i annan stat än den, där mannen bor, om ej makarne

enligt lagen i den stat, de tillhöra, hafva olika hemvist.

4 §•

Gitter ej part, som talan väckt, styrka innehållet af främmande lag,

som, efter ty här förut är sagdt, skall lända till efterrättelse, och är ej

lagens innehåll ändå för rätten kändt, må talan ej bifallas.

Huru underrättelse om innehållet af främmande lag må på rättens

föranstaltande sökas, därom förordnar Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Bil. Litt. B.

Förslag

till «

Lag

om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär

ämbetsman i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att i den ordning, som i denna lag stadgas, i äktenskap

förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte i

främmande stat.

2 §•

Diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som erhållit uppdrag, hvarom

i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls förrättande framställes, tillse,

att mannen och kvinnan äro oförhindrade att med hvarandra ingå äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må afslutas i strid mot

äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å den ort, där ämbetsmannen

är anställd, lände det till efterrättelse.

3 §•

Yppas ej hinder mot äktenskapet, skall å beskickningen eller konsulatet

anslås kungörelse, upptagande såväl mannens som kvinnans full
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

47

ständiga namn samt ålder, yrke och hemvist så ock anvisning, att den,

som vill anföra jäf mot äktenskapet, äger att före viss dag hos den,

som kungörelsen utfärdat, sådant jäf anmäla och styrka. Kungörelsen skall

ock, där så ske kan, på sökandenas bekostnad införas ej mindre i tidning

inom orten än äfven, i fall någon af dem har eller inom ett år förut haft

sitt hemvist å annan ort, i tidning inom sådan ort. Ej må giftermålet

förrättas, innan den för jäfs anförande utsatta tid gått till ända.

Har lysning i laga ordning ägt rum här i riket, vare kungörande,

hvarom nu är sagdt, ej af nöden.

4 §•

Giftermål, hvarom i denna lag är fråga, skall förrättas i släktingars

eller andra vittnens närvaro. Giftermålsförrättaren affordre mannen och

kvinnan deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta

makar. Hvad sålunda förekommit skall i protokoll upptagas, och varde

protokollet af vittnen bestyrkt.

Utdrag af protokollet skall ofördröjligen insändas till ministern för

utrikes ärendena.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 15 oktober 1903.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden skarin,

LILIENBERG,

HUSS,

LINDBÄCK,

PETERSSON,

CASSEL.

Sedan, jämlikt Högsta domstolens beslut den 9 december 1902,

handlingarna rörande de till Högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell

natur och till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk

eller konsulär ämbetsman i utlandet cirkulerat mellan Högsta domstolens

ofvanbemälde ledamöter, hvilka jämte justitierådet Norberg, som

numera afgått från ämbetet, öfvervarit föredragningen af förslagen, företogs

nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda

detta protokoll.

l:o) Förslag till lag angående vissa rättsförhållanden af

internationell natur.

Vid granskning af detta förslag gjordes följande anmärkningar nämligen

vid:

Rubriken.

Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck ansågo det vara önskvärd^

att åt lagens rubrik gåfves en lydelse, som komme att åtminstone

antyda beskaffenheten af de rättsförhållanden, hvarom lagen handlar.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

49

Kap. 1.

2 §.

Då uti det jämväl remitterade förslaget till lag om äktenskaps afstötande

inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förutsattes,

att utländsk undersåtes rätt att träda i äktenskap kunde komma

under sådan ämbetsmans pröfning, samt de föreskrifter, som vore upptagna

i 2 §, första stycket, af nu ifrågavarande lagförslag, borde, ej mindre än

stadgandena i andra stycket af samma §, vinna tillämpning i dylikt fall,

hemställde Högsta domstolen, att första styckets affattning måtte ändras i

sådan riktning.

Justitieråden Huss och Lindbäck tilläde: Den mening, första satsen

i andra stycket är afsedd att uttrycka, torde på ett enklare och i språkligt

hänseende riktigare sätt återgifvas, om satsen erhölle ungefär följande

affattning: »Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, ingå

äktenskap.»

3 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Om de grundsatser, som innehållas i 2 §, varda i svensk lag antagna,

lärer det ej vidare kunna medgifvas utländsk undersåte att styrka

hinderslöshet till äktenskap på det sätt, som, enligt lag innefattande vissa

bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap den 14 oktober

1898, i visst fall är tillåtet för svensk undersåte. Vid sådant förhållande

torde hvad sagda lag innehåller därom, att Konungen äger förordna, i

hvilka fall berörda bestämmelser skola äga tillämpning i fråga om utländsk

man eller kvinna, böra upphöra att gälla, hvarom uttrycklig föreskrift

synes böra meddelas.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Huss instämde, yttrade

vidare:

»Den föreslagna lagen innehåller icke någon föreskrift därom, att,

för den händelse svensk undersåte vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, offentliggörande af det tilltänkta äktenskapet skall äga rum,

innan den svenske undersåten må erhålla intyg om hinderslöshet för äktenskapets

ingående. Med hänsyn därtill, att svensk lag stadgar vissa äktenskapshinder,

som äro grundade i tredje persons rätt och hvilka enligt sin

natur ej blifva yppade eller i allt fall ej kunna tagas i betraktande utan

att den berättigade gjort anmälan om sådant hinder, lärer det emellertid

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1. Afd. 5 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

vara af vikt, att i dylika fall, särdeles när de, hvilka vilja med hvarandra

ingå äktenskap, bägge äro svenska undersåtar, tillfälle till jäfs anförande,

såvidt ske kan, varder bereda Det torde därför blifva af nöden, att för

vinnande af sagda ändamål särskilda bestämmelser meddelas, hvilka synas

hufvudsakligen böra gå ut därpå, att beträffande ordningen för jäfs anförande

och pröfningen af framställdt jäf hvad i ty fall är stadgadt med

afseende å äktenskaps ingående inför svensk myndighet skall äga motsvarande

tillämpning, samt att, då intyg om hinderslöshet sökes hos den

myndighet, som har att meddela dylikt intyg, myndigheten skall ombesörja,

att sökandens afsikt att ingå giftermål varder på lämpligt sätt offentligen

kungjord med anvisning hvad den, som vill emot giftermålet anföra

jäf, i anledning däraf har att enligt lag iakttaga. De nu ifrågasatta bestämmelserna,

såsom rörande viktiga intressen af civilrättslig natur, synas

icke kunna i administrativ ordning medelas, utan torde böra upptagas i

förevarande lag eller, om detta icke anses lämpligt, i annan af Konung

och Riksdag gemensamt stiftad lag.

Då det torde blifva erforderligt, att Konungen förordnar jämväl

därom, huru utländsk undersåte må fullgöra den bevisning angående verkställd

lysning eller befrielse därifrån, som enligt 4 § 2 stycket skall

åligga honom, tillstyrker jag, att förevarande 3 § i öfverensstämmelse

härmed ändras.»

Justitierådet Lilienberg instämde i hvad justitierådet Lindbäck yttrat

om behofvet af att i civillag meddela bestämmelser om offentliggörande af

äktenskap, som svensk undersåte vill ingå inför utländsk myndighet, men

tilläde att, om stadgande i det af justitierådet Lindbäck angifna syfte infördes,

detsamma syntes böra innehålla bestämmelse därom, att, ifall sådant

kungörande, som lagen den 14 oktober 1898 omförmäler, ägt rum,

det nu föreslagna offentliggörandet icke skall ske.

4 §•

Då, med den affattning andra stycket af denna § i förslaget erhållit,

de bestämmelser, som där meddelades, syntes afse endast det fall, som i

första stycket af samma § omförmäldes, eller att främmande stats undersåte

ville inför svensk myndighet här i riket träda i äktenskap, men enahanda

bestämmelser gifvetvis borde gälla jämväl för det fall, att främmande

stats undersåte ville träda i äktenskap inför svensk diplomatisk

eller konsulär ämbetsman i utlandet, hemställde Högsta domstolen, att affattningen

af andra stycket måtte i enlighet härmed jämkas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Justitierådet Lilienberg tillado, att i första stycket orden »främmande

stats undersåte» torde böra utbytas mot det annars använda uttrycket

»utländsk undersåte».

5 §•

Den affattning, 5 § i förslaget erhållit, syntes lämna rum för tvekan,

huruvida äktenskap, som där omförmäldes, skulle anses vara i behörig

form afslutadt, äfven om den främmande statens lag i det föreliggande

fallet icke blifvit tillämpad. Då en sådan tolkning emellertid icke torde

vara i förslaget afsedd, hemställde Högsta domstolen, att §:n måtte så omredigeras,

att anledning till dylik tvekan undanröjdes.

Rörande 1 kap. i dess helhet anförde justitierådet Petersson:

»Om föreliggande förslag upphöjes till lag, varder därigenom definitivt

fastslaget, i hvilka fall ett å utrikes ort slutet äktenskap är att här i

riket anse som formellt giltigt eller icke, så att å ena sidan hvarje utrikes

ingånget äktenskap, som faller under ettdera af lagens stadganden, skall

här hållas för gillt, och å andra sidan hvarje dylikt äktenskap, därå intet af

lagens stadganden är tillämpligt, ej kan här tillerkännas giltighet. Att ett

äktenskap anses som formellt giltigt måste gifvetvis medföra bland annat

den verkan, att äktenskapet skall, då fråga därom väckes, antecknas i

kyrkobok. I detta ämne äro emellertid genom lagen om anteckning i

kyrkobok af utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 meddelade bestämmelser,

i hvilka ändring icke blifvit ifrågasatt och hvilka, beträffande

äktenskap, som ingåtts utan att svensk lags föreskrifter därvid blifvit

iakttagna, föranleda därtill, att allenast sådant äktenskap, som omförmäles

i 6 §, får, om det är afslutadt inför borgerlig eller kyrklig myndighet,

omedelbart antecknas i kyrkobok, hvaremot fråga om anteckning af

samma äktenskap, i händelse det icke blifvit afslutadt inför myndighet,

som nyss nämnts eller af äktenskap, som afses i 7 eller 9 § af förslaget,

måste underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Gifvetvis kominer denna pröfning

att innefatta allenast en undersökning, huruvida i det förhandenvarande

fallet de betingelser, som lagen uppställer för äktenskapets erkännande,

äro förhanden eller icke, och svaret på denna fråga kommer att

blifva bestämmande för Kungl. Maj:ts beslut i ämnet. Detta innebär, att

Konungen i slikt fall skall fungera som första instans för tillämpning af

allmän civillag, hvilket synes mig lika olämpligt, som det tvifvelsutan är

stridande mot grunderna för vår rättsordning. Att under nuvarande

förhållanden, då svensk rätt saknar stadganden i ämnet, och äktenskapets

erkännande kan blifva beroende på internationell rättsuppfattning eller sed''

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

vänja, såsom nödfallsutväg anlitats att i vissa fall göra äktenskapets anteckning

beroende af Konungens medgifvande, synes mig ingalunda böra

föranleda därtill, att liknande anordning bibehålies, äfven sedan hithörande

frågor blifvit genom positiv lag ordnade.

Emellertid kan det ej förnekas, att den tillämpning af den blifvande

lagen, som anteckning i kyrkobok innebär, i många, kanske de flesta fall,

och särskildt med hänsyn till beskaffenheten af de certifikat och bevis af utländskt

ursprung, som skola bedömas, kommer att kräfva insikter, hvilka

i regel ej kunna antagas förefinnas hos det kyrkobokförande prästerskapet.

Det synes därför önskvärdt, att granskningen af dessa handlingar kunde

uppdragas åt annan myndighet, som kan antagas vara bättre i stånd att

åt ärendet ägna en riktig behandling. I detta hänseende synas mig domkapitlen

lämpligen kunna ifrågakomma.

Med anledning häraf anser jag mig böra hemställa, att, i händelse

föreliggande lagförslag antages, lagen den 1 juli 1898 underkastas revision i

syfte att frågor om anteckning i kyrkobok af utom riket slutna äktenskap,

som ingåtts utan iakttagande af svensk lags föreskrifter, skola anmälas

hos och i första hand pröfvas af vederbörande domkapitel.»

Justitieråden Skärm, Lilienberg och Lindbäck instämde med justitierådet

Petersson i fråga om behöfligheten däraf, att, i händelse förevarande

lagförslag antages, lagen om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap

den 1 juli 1898 underkastades revision i det af justitierådet Petersson

angifna syfte.

3 Kap.

1 §•

Med afseende å bestämmelserna i första styckets andra punkt anmärkte

Högsta domstolen, att, då uttrycket »gemensamt hemvist inom

riket» syntes kunna föranleda därtill att för stadgandets tillämpning skulle

vara erforderligt, att makarna haft »hemvist å samma ort inom riket», men

konventionens bestämmelser i denna del uppenbarligen endast kräfde, att

makarna samtidigt haft hemvist inom riket, om ock på skilda orter, någon

jämkning i bestämmelsens affattning vore erforderlig.

3 §•

Med hänsyn därtill, att de i denna § upptagna regler vore afsedda

att gälla äfven för det fall att äktenskapsskillnad söktes hos Konungen i

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

KumjL Maj:ls Nåd. Proposition N:o 21.

statsrådet, hemställde Högsta domstolen, att uttycket: »Till skillnad i äktenskap

mellan utländska undersåtar må ej dömas» måtte utbytas mot »skillnad

i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas».

5 §•

Högsta domstolen erinrade, att, då det uppenbarligen ej vore åsyftadt

att '' i denna § gifva föreskrift angående tillämpningen af här omförmälda

beslut i annat hänseende än såvidt genom beslutet äktenskapsskillnad

eller ständig skillnad till säng och säte blifvit beviljad, men stadgandets

affattning kunde gifva anledning till den tolkning, att jämväl

hvad beslutet tilläfventyrs kunde innehålla angående makarnas förinögenhetsförsållanden

eller rätt till omgifte eller dylikt vore inbegripet under den

här meddelade regeln, det vore önskligt, att stadgandets mening härutinnan

blefve tydligare uttryckt.

6 §.

Högsta domstolen erinrade, att i afseende å omfattningen af de i

denna § omförinälda besluts tillämpning samma otydlighet förefunnes,

som angående 5 § blifvit anmärkt.

Då det stadgande, som innehölles i 7 § af detta kapitel, ej innebure

annat än att pröfningen af de i 6 § uppställda villkorens förbandenvaro

för visst fall blefve förbehållen åt särskild myndighet, fann Högsta domstolen

det vara mindre egentligt att, såsom i 6 § skett, angifva 7 § såsom

ett undantag från hvad i 6 § vore stadgadt, och hemställde förty, att

orden »med det undantag som i 7 § sägs» måtte utbytas mot lämpligare

uttryck.

Beträffande affattningen af det villkor, som rörde frågan, huruvida

orsak till äktenskapsskillnad eller till ständig skillnad till säng och såte

varit för handen erinrade Högsta domstolen, att då det uppenbarligen ej

vore åsyftadt att för beslutets tillämpning här i riket kiäfva annat än att

orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit förhanden

enligt lagen i den stat, makarna tillhörde, en redaktionsförändring i

denna punkt syntes för undvikande af missuppfattning erforderlig.

Justitieråden Skarin och Lilienberg åberopade därjämte hvad de här

nedan vid 7 och 8 §§ komme att uttala.

7 och 8 §§.

Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Huss, Lindbäck och

Cassel instämde, utlät sig: »Då förslaget icke såsom allmänt villkor för

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

erkännande af skillnadsbeslut, soin afses i 6 §, uppställer dess granskning

och stadsfästelse af svensk domstol, följer häraf, att frågan om de

stadgade förutsättningarna för beslutets giltighet äro förhanden eller ej,

är att anse som eu bevisfråga, hvilken får och bör upptagas till bedömande

närhelst den väckes. En rättshandling, som är beroende af ett

dylikt skillnadsbeslut, kan alltså försiggå under antagande af beslutets

giltighet, och den domstol, under hvars pröfning tvist i ämnet tilläfventyrs

kommer, har att därvid undersöka och efter de i 6 § gifna regler

afgöra, huruvida berörda antagande är riktigt eller ej. Med hänsyn till

de svårigheter, som tvifvelsutan äro förenade med bedömande af rättskraften

hos. ett skillnadsbeslut af ifrågavarande art, har det emellertid

ansetts nödigt att anvisa sakägare eu utväg att genom ett särskildt förfarande

få skillnadsbeslutet underkastadt en fristående granskning åt

domstol och att, i händelse villkoren äro uppfyllda, därå erhålla domstolens

stadfästelse. För det särskilda fall, som angifves i 7 §, är en

dylik stadfästelse föreskrifven såsom obligatorisk. Det vill synas, som

skulle förslagets nu angifna innebörd med större tydlighet framträda,

om bestämmelsen angående rätt att påkalla stadfästelse af skillnadsbeslut

i den blifvande lagen finge sin plats före stadgandet i 7 §.

Beträffande förfarandet vid sökande af stadfästelse och verkan af

det . i dylikt ärende meddelade beslut lider förslaget af oklarhet. Af

motiven framgår, att man tänkt sig förfarandet — om det bör inledas

genom ansökan eller genom stämning är lämnadt öppet — böra hafva

karaktären af en verklig rättegång med partförhandling (»stadfästelseproeess»),

hvaraf åter lärer följa, att det beslut, som i samma rättegång slutligen

meddelas, skall, i hvilken riktning det än utfaller, en gång för alla

afgöra frågan om skillnadsbeslutets giltighet i Sverige. Förslagets lagtext,

sådan den föreligger i 8 §, synes däremot ej lägga hinder i vägen

för den uppfattning, att frågan om stadfästelse af ett skillnadsbeslut kan

anhängiggöras och behandlas som ett vanligt ansökningsärende, i hvilket

fall domstolens beslut, i händelse det innefattar bifall till ansökningen,

visserligen bör hafva den verkan, att skillnadsbeslutet därefter är att anse

som .definitivt giltigt i _Sverige. Men om domstolens beslut går i den

riktning, att stadfästelse icke kan meddelas — exempelvis på grund af

bristande utredning om någon på frågan inverkande omständighet — så

torde, med sistnämnda uppfattning af ärendets beskaffenhet, samma beslut

näppeligen lägga hinder i vägen för ansökningens förnyande eller för skillnadsbeslutets

pröfning i sedermera tilläfventyrs uppkommen rättegång.

Gifvetvis bör nu anmärkta oklarhet afhjälpas. I fråga om den

riktning, hvari sålunda erforderlig omarbetning bör gå, synes mig den

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 55

senast antydda anordningen bäst. instämma såväl med den ståndpunkt,

som förslaget i öfrigt intager beträffande erkännande af skillnadsbeslut,

som med den granskning af hufvudsakligen formell art, som domstolen

bär att underkasta skillnadsbeslutet, innan stadfästelse därå meddelas.

Äfven praktiska skäl synas mig tala för en lösning i denna riktning. Så

t. ex. skulle eljest en lätt utväg öppnas för make, som önskade skillnadsbeslutet

underkändt, att genom ansökan om stadfästelse och underlåtenhet

att förete erforderlig utredning framkalla en dom, som lände

den andre maken till förfång. Likaså skulle en anordning med fullständig

process ofta erbjuda svårigheter i fråga om parters inkallande

och hörande in. m.»

Justitierådet Lilienberg yttrade: »Utan tvifvel är det ur flera synpunkter

af vikt, att ett af svensk myndighet meddeladt beslut kan erhållas,

som afgör frågan, huruvida ett af myndighet i främmande stat

meddeladt beslut om skillnad emellan undersåtar i annan stat, t. ex.

Sverige, tillkommit under sådana förhållanden, att detsamma må här i

riket lända till efterrättelse eller icke. Men den ovisshet, som därom kan

råda, afhjälpes icke därigenom, att allenast den frågan uppställes: kan

stadfästelse å skillnadsbeslutet meddelas? Ty i händelse ett nekande

svar härå gifves, innefattar detta endast, att de förhandenvarande omständigheterna

äro sådana, att ansökningen om stadfästelse icke kan

bifallas. Svaret innehåller icke, och kan icke innehålla, ett positivt

besked, att skillnadsbeslutet icke skall här i riket lända till efterrättelse,

med andra ord, att det är ogiltigt. Vill man hafva klart besked

i denna sak, måste frågan uppställas så: skall skillnadsbeslutet gälla eller

icke gälla? Och man måste tillåta, att icke blott en begäran om stadfästelse

må framställas, utan äfven, om så önskas och skäl därtill föreligga,

en begäran om uttrycklig förklaring, att skillnadsbeslutet icke må

här i riket lända till efterrättelse. En sådan förklaring, likasom ock eu

stadfästelse, måste, om den vinner laga kraft eller fastställes, vara definitivt

gällande. Den förutsätter visserligen, om ansökningen göres af ene

maken eller dess rättsinnehafvare, att den andre eller dess rättsinnehafvare

höres; men detta lär förhållandet vara äfven om en ansökning om stadfästelse

sker, enär en sådan likaväl kan kränka annans rätt som en motsatt

förklaring; och för vinnande af enhet i afgörandet af frågan om

skillnadsbeslutets giltighet torde denna fråga alltid, äfven om tvist i

ämnet är anhängig vid annan domstol, böra hänskjutas till Svea hofrätts

pröfning.

Det synes mig därför, som om det vore lämpligt att förändra dessa

§§:s lydelse därhän, att frågan huruvida beslut, hvarom i 6 § sägs, må

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lända till efterrättelse eller icke skall, ifall tvist därom uppstår eller

eljest yrkande om frågans afgörande af rättsägande väckes, efter ansökan

pröfvas af Svea hofrätt; hvarjämte borde tilläggas ett stadgande, motsvarande

förslagets 7 §.»

Justitierådet Skärm anförde: »Stadgande^ i 6, 7 och 8 §§ om

giltighet här i riket af beslut, meddeladt af myndighet i främmande stat,

om skillnad mellan undersåtar i annan stat, synas mig kunna föranleda

vissa olägenheter och oegentligheter. Det kunde ju med tillämpning af

dessa §§ inträffa, att olika svenska myndigheter bedömde frågan om det

utländska skillnadsbeslutets giltighet här olika, och att samma beslut således

i ett fall komme att lända till efterrättelse, men i ett annat fall

lämnades utan afseende. §§:nas ordalydelse torde ej ens utesluta den tolkning,

att, äfven om fastställelse å beslutet hos Svea hofrätt erhållits, därigenom

blott skulle vara afgjord beslutets giltighet, när fråga vore om rätt

för frånskild make att träda i nytt äktenskap, men att i andra hänseenden

giltigheten af beslutet skulle bero på förnyad pröfning.

Det synes mig därför böra tagas i öfvervägande, huruvida ej lämpligare

vore, att den utländska myndighetens skillnadsbeslut icke i något

fall här lände till efterrättelse, innan fastställelse därå af Svea hofrätt

meddelats. Sådan fastställelse kunde sökas af hvar och en, hvars rätt

däraf vore beroende, hos hofrätten, hvilken, sedan vederbörande lämnats

tillfälle att öfver ansökningen sig yttra, hade att öfver den då föreliggande

ansökningen besluta. Meddelades fastställelse, borde denna sedan för alla

förhållanden gälla, under det att afslag å ansökningen ej behöfde utgöra

hinder för förnyad sådan af samma eller annan sökande.

En lagstiftning i nu angifvet syfte skulle nödvändiggöra omarbetning

af dessa 3 paragrafer.»

4 Kap.

2 §•

Då den i första punkten stadgade grundsatsen uppenbarligen borde

tillämpas äfven i det fall, att den omyndiga icke vistades här i riket eller

här hade egendom, fann Högsta domstolen någon jämkning i stadgandets

affattning vara erforderlig.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

57

5 Kap.

3 §•

Högsta domstolen förenade sig om följande yttrande:

»Då den i §:ns första del stadgade grundsats lärer böra tillämpas

järnväg i de fall, då enligt förslaget annan myndighets än domstols

behörighet är beroende däraf, att någon äger hemvist inom den stat

myndigheten tillhör, torde stadgandet böra erhålla en mera omfattande

lydelse.

Med afseende å §:ns sista del hemställdes, att det här upptagna

stadgande måtte erhålla en affattning, som tydligare angåfve hvad enligt

förslagets motiv åsyftades, eller att här vore fråga om fall, då hustru

enligt lagen i den stat, makarna tillhörde, vore berättigad att hafva annat

hemvist än mannen.»

4 §•

Justitierådet Cassel anförde: »Beträffande den påföljd, som i första

stycket af denna § stadgats för det fall, att innehållet af främmande lag,

som skall tillämpas, ej varder vare sig genom parternas åtgärder eller

eljest för rätten kändt, nämligen att den väckta talan ej må bifallas,

framgår af förslagets motiv, att man tänkt sig, att detta stadgande skulle

äga tillämpning endast å tvister angående återgång af eller skillnad i

äktenskap. Den affattning §:n i förslaget erhållit synes emellertid icke

medgifva en sådan tolkning; och då det icke torde vara lämpligt att i

alla de fall, då enligt förslagets lydelse tillämpning af påföljd för parts

underlåtenhet att förebringa utredning om främmande lags innehåll, skulle

kunna ifrågakomma, stadga, att den väckta talan ej må bifallas, synes

mig en omarbetning af förslaget härutinnan vara erforderlig.

Det i första, stycket använda uttrycket »part, som talan väckt» synes

icke vara fullt tillfredsställande, då jämväl part, som är svarande och

således icke i egentlig mening kan sägas hafva »väckt» någon talan,

torde kunna komma att till stöd för i saken gjord invändning eller bestridande

af vackt talan åberopa innehållet af främmande lag och således

äfven vara skyldig att, under de i §:n gifna förutsättningar, styrka dess

innehåll.»

Beträffande andra stycket af 4 § hemställde justitierådet, att detsamma

måtte erhålla sådan lydelse, att däraf framginge, det rätten vore

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skyldig att anlita de medel till erhållande af upplysning om främmande

lags innehåll, hvilka af Konungen kunde komma att anvisas.

Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Skärm, Huss och

Lindbäck instämde, ansåg lika med justitierådet Cassel affattningen af

denna § vara mindre tillfredsställande, i det att bestämmelsen därom, att,

i händelse innehållet af främmande lag, som skulle lända till efterrättelse,

icke blefve tillförlitligen kändt, den väckta talan ej finge bifallas, uppenbarligen

ägde större räckvidd, än som enligt motiven vore afsedd och

lämpligen borde däråt gifvas; och var justitierådet i öfrigt beträffande

denna § ense med justitierådet Cassel.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att i detta stadgande helt allmänt

borde uttalas, att den, som i något af de fall, hvarom i denna lag sägs,

vill beropa sig på främmande lag, skall vara skyldig att styrka innehållet

däraf, såvida den myndighet, som skall tillämpa sådan lag, icke därom

kan på annat sätt erhålla kännedom.

2:o) Förslag till lag om äktenskaps afslutande inför svensk

diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet.

3 §•

Högsta domstolen hemställde att bland de uppgifter, som borde inflyta

i den i denna § omförmälda kungörelse, måtte upptagas jämväl uppgift

om de blifvande makarnas födelseort, där denna vore känd.

Med afseende å sista stycket i denna § erinrade Högsta domstolen,

att affattningen ej återgåfve den mening, som enligt motiven vore afsedd,

nämligen att, ifall lysning skett här i riket, diplomatisk eller konsulär

ämbetsman vore skyldig att förrätta giftermålet, utan att vidare kungörande

ägt rum.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att, då i 2 § endast talades om

vederbörandes skyldighet i afseende å äktenskapshindren, vore det icke

ur vägen att vid slutet af denna § eller möjligen vid 2 § tillägga en

erinran om iakttagande af hvad 1 kap. 4 § andra stycket af den först

behandlade lagen stadgar för där omnämnda fall, som icke rör hindren,

utan formen för äktenskaps ingående.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.

4 §•

59

I fråga om sista stycket af denna § anmärkte justitieråden Lilienberg,

Huss, Lindbäck, Petersson och Cassel, att här gifna föreskrift lämpligare

syntes kunna meddelas af Konungen i sammanhang med tilldelande

af uppdrag att förrätta giftermål.

Ex protocollo

Axel Dandenell.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott torsdagen

den 31 december 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Petersson,

Quensel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet

högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut

den 7 november 1902 till högsta domstolen remitterade förslag till

l:o) lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur; samt

2:o) lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller

konsulär ämbetsman i utlandet.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen:
»Med

anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen

framställts mot de remitterade förslagen, hafva vissa ändringar i desamma

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.

blifvit vidtagna. I afseende å dessa tillåter jag mig att i allmänhet åberopa

hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.

Vid första kapitlet i förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden

af internationell natur hafva fyra af högsta domstolens ledamöter

hemställt, att i händelse föreliggande lagförslag antages, lagen den 1 juli

1898 måtte blifva underkastad revision i syfte att frågor om anteckning

i kyrkobok af utom riket slutna äktenskap, som ingåtts utan iakttagande

af svensk lags föreskrifter, skola anmälas hos och i första hand pröfvas

af vederbörande domkapitel. Till denna fråga torde det tillåtas mig att

framdeles återkomma, därest nämnda lagförslag varder antaget.

Beträffande 5 och 6 §§ i 3 kap. af nyssberörda lagförslag, har

högsta domstolen erinrat, att otydlighet förefunnes i afseende å omfattningen

af de i nämnda §§ omförmälda besluts tillämpning, i det att affattningen

kunde gifva anledning till den tolkning att jämväl hvad beslutet

tilläfventyrs kunde innehålla angående makarnes förmögenhetsförhållanden

eller rätt till omgifte eller dylikt vore inbegripet under den meddelade

regeln. En dylik tolkning är, såsom också af högsta domstolen framhållits,

uppenbarligen ej åsyftad; till förekommande af densamma har emellertid

en mindre jämkning i stadgandenas affattning ägt rum.

Med afseende å 8 § i 3 kap. har anmärkts, att förslaget lider af

oklarhet beträffande förfarandet vid sökande af stadfästelse å ett af utländsk

myndighet meddeladt skillnadsbeslut samt verkan af det i dylikt

ärende meddelade beslut. I hvilken riktning den erforderliga omarbetningen

bör gå, därom hafva emellertid inom högsta domstolen yppats olika

meningar. På de af högsta domstolens flertal anförda skäl synes emellertid

den lösning, som af detta flertal tillstyrkts, vara den lämpligaste och förslaget

har därför blifvit ändradt i öfverensstämmelse med denna mening.

På grund af den anmärkning, som af tre af högsta domstolens ledamöter

framställts i afseende å rubriken till det första af de remitterade

förslagen, har denna rubrik blifvit ändrad».

Departementschefen uppläste härefter de sålunda jämkade förslagen,

nämligen till

l:o) lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap; samt

2 ro) lag om äktenskaps afstötande inför svensk diplomatisk eller

konsulär ämbetsman i utlandet;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

i nåder förordna att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. E vid

detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Noratedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1904:43 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj.is proposition med förslag till lag om vissa internationella förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt till lag s. 1 i texten