Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift

17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:22, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1

N:o 22.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap.

14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt

till skrift; gifven Stockholms slott den 31 december 1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse

af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående

äganderätt till skrift.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 22.J

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den

10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den

10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift skola erhålla följande

ändrade lydelse:

1 Kap.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom

på hvartdera af dessa språk författad.

Under tio år från det skrift först utgafs vare förbjudet att utan

författarens samtycke genom tryck utgifva öfversättning däraf till annat

språk.

2 Kap.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och trettio år efter hans död. Har författare eller öfver
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 22.

sättare ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det

att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes

eller föredrogs, enhvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1904. Den skall äga tillämpning

jämväl i afseende å dessförinnan offentliggjord skrift. Öfversättning,

som före sagda dag var verkställd och enligt förut gällande

lag fick utan författarens samtycke genom tryck utgifvas, må

dock fortfarande fritt utgifvas. Har någon före lagens ikraftträdande

på grund af förut gällande lag lofligen uppfört eller föredragit dramatiskt,

musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare oförhindrad

att fortfarande den rätt utöfva.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å

Stockholms slott fredagen den 4 december 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
dels

en från Sveriges författareförening den 17 sistlidne september

inkommen underdånig anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen

göra framställning om de förändringar i lagen angående äganderätt till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 5

skrift, som funnes nödiga för Sveriges anslutning till bernerkonventionen,

äfvensom de yttranden, som i anledning däraf afgifvits af svenska

bokförläggareföreningen, af nya bokförläggareföreningen, af publicistklubben

samt af svenska tidningsutgifvareföreningen;

dels ock Riksdagens skrifvelse den 11 mars 1902, däri Riksdagen

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida

och i hvad mån den i första punkten af 14 § i lagen angående äganderätt

till skrift bestämda tid för författares eller öfversättares i andra

kapitlet af berörda lag omförmälda rätt lämpligen kunde utsträckas, samt

för Riksdagen framlägga det förslag i sådant syfte, hvartill den verkställda

utredningen kunde föranleda,

jämte de yttranden, som i anledning af denna skrifvelse afgifvits

af musikaliska akademien, af styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag

samt af teaterrådet vid kungl. dramatiska teatern.

Härefter anförde departementschefen:

»Frågan om Sveriges anslutning till den genom bernerkonventionen

grundade unionen till skydd för litterära och artistiska arbeten har

upprepade gånger varit föremål för Eders Kungl. Maj ds pröfning, senast

den 27 juni 1896, då af dåvarande chefen för justitiedepartementet inför

Eders Kungl. Maj:t anmäldes bland annat en från Sveriges författareförening

år 1894 inkommen underdånig framställning i samma syfte, som

den af mig nu anmälda. På sätt vid nämnda tillfälle af föredraganden

framhölls är hufvudintresset i denna fråga bundet vid spörsmålet, om

det må anses fördelaktigt att utsträcka skyddet mot öfversättning i den

omfattning, som för anslutning till bernerkonventionen erfordras. Det

torde därför tillåtas mig att i korthet erinra om de skäl och omständigheter,

hvilka vid nyssnämnda tillfälle af föredraganden åberopades

till stöd för hans af Eders Kungl. Maj:t gillade uppfattning, att tillräcklig

anledning då ej fanns för att i Sverige genomföra sådan utsträckning

af öfversättningsskyddet.

Öfver författareföreningens sistberörda framställning hade yttranden

afgifvits af musikaliska akademien, af chefen för kungl. operan, af direktören

för kungl. dramatiska teaterns association, af svenska bokförläggareföreningen,

af nya bokförläggareföreningen samt af publicistklubben.

De afgifna yttrandena, med undantag af musikaliska akademiens, gingo

i afstyrkande riktning. De skäl, som anfördes emot Sveriges anslutning

till bernerkonventionen, voro förnämligast:

att därigenom icke bereddes skydd mot den för svenska litteraturen

företrädesvis hotande faran, nämligen att blifva föremål för eftertryck

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

i Nordamerikas förenta stater eller i Finland, hvilka bägge länder icke

tillhörde unionen;

att de svenska författarnes ställning icke kunde antagas blifva i

nämnvärd grad förbättrad, enär de författare, hvilkas arbeten kunde

påräkna spridning inom unionens länder, vore ett ringa fåtal, samt dessa

alltid kunde betinga sig fullt tillfredsställande honorar och för öfrigt

redan kunde bereda sig skydd genom utgifvande i utlandet af öfversättning

samtidigt med originalet;

att sålunda för Sveriges del nyttan af anslutning till konventionen

vore ringa;

att däremot Sveriges anslutning till konventionen otvifvelaktigt

skulle medföra en prisökning å öfversättningslitteraturen inom riket, en

omständighet, vid hvilken allmänheten fäste stort afseende och som vore

af stor betydelse för ett folk, hvars litteratur ej kunde undvara den

lifaktighet och det stöd, som stode att hämta från öfversättningar och

bearbetningar af utländska arbeten.

Vidare framhölls betydelsen af, att Sverige i denna fråga intoge

samma ståndpunkt som de öfriga skandinaviska länderna, hvilka vid

den tid, då yttrandena afgåfvos, samtliga stodo utom unionen.

I sistberörda hänseende hade emellertid, då ärendet inför Eders

Kungl. Maj:t anmäldes, den förändring inträdt, att Norge anslutit sig

till unionen. Föredragande departementschefen anmärkte med anledning

häraf, att det argument, som förut åberopats emot Sveriges anslutning

till unionen, eller att Sverige och Norge lämpligast borde i det

ifrågavarande hänseendet intaga samma ställning gentemot utlandet, dåmera

kunde användas i motsatt riktning, samt att det skydd, som bernerkonventionen,

oberoende af författarens nationalitet, lämnar ett inom

något till unionen hörande land utgifvet arbete, kunde komma att till

förfång för svenska förläggare och boktryckare föranleda svenska arbetens

utgifvande i Norge i stället för i Sverige.

Emot de uttalanden, som gjorts af målsmän för viktiga intressen,

och som till stor del fortfarande bevarade sin giltighet, ansåg sig emellertid

departementschefen, såsom förut nämnts, icke äga tillräcklig anledning

att tillstyrka en sådan utsträckning af öfversättningsskyddet, som

för anslutning till bernerkonventionen skulle erfordras. Däremot syntes

det honom påkalladt att söka ej mindre beträffande öfversättningsskyddet

närma vår lagstiftning till bernerkonventionens grundsatser än

äfven i åtskilliga andra afseenden, hvari skiljaktigheterna vore af mindre

betydelse, åvägabringa öfverensstämmelse med nämnda konvention. Därigenom

skulle efter departementschefens förmenande möjligheten ökas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 7

att med främmande stater sluta separataftal angående ömsesidigt skydd

för litterära alster, en utväg, genom hvars anlitande det af författareföreningen

åsyftade målet i hufvudsak skulle vinnas på samma gång

som de på åtskilliga håll befarade olägenheterna af öfversättningsskyddets

utsträckande helt och hållet skulle undvikas.

De förändringar i lagstiftningen, som departementschefen vid berörda

tillfälle ansåg sig böra tillstyrka, blefvo vidtagna genom en den

28 maj 1897 utfärdad lag om ändring i vissa delar af lagen angående

äganderätt till skrift den 10 augusti 1877. Beträffande öfversättningsskyddet

stadgas genom 1897 års lag, att om författare vid utgifvande af

skrift genom tillkännagifvande på titelbladet eller vid skriftens början

gjort förbehåll, som afser rätten att föranstalta om öfversättning af

densamma, skall det vara annan förbjudet, under två år från utgången

af det, hvarunder skriften först utgafs, att öfversättning däraf på annat

språk utgifva, och, där författaren inom nämnda tid utgifter sådan

öfversättning, under ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det

eller de språk, hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

Under åberopande af den vid förberörda tillfälle af departementschefen

uttalade förhoppning, att efter förändringarnes genomförande

möjligheten skulle ökas att med främmande stater sluta separataftal

angående ömsesidigt skydd för litterära alster, hemställde Sveriges författareförening

uti en den 11 maj 1900 inkommen underdånig skrifvelse,

att Eders Kungl. Maj:t, med den rätt som i 19 § 2 punkten i 1877

års lag angående äganderätt till skrift vore Eders''Kungl. Maj:t tillerkänd,

ville förklara, att under förutsättning af ömsesidighet lagens

bestämmelser skulle gälla äfven skrifter af Tysklands, Englands och

Nordamerikas förenta staters medborgare, liksom skrifter, som i dessa

länder först utgifvits.

Det har emellertid visat sig, att de nämnda förhoppningarne om

ökad möjlighet att sluta separataftal ej gått i uppfyllelse. Förberedande

underhandlingar hafva under åren 1901 och 1902 ägt rum med tyska

riket angående afslutande af konvention om skydd för litterär, artistisk

och fotografisk äganderätt, men dessa underhandlingar afstannade,

hufvudsakligen emedan man från tysk sida ej kunde åtnöjas med det

öfversättningsskydd, som den svenska lagstiftningen för närvarande

erbjuder.

I detta sakernas läge har Sveriges författareförening uti den af

mig i dag anmälda skrifvelsen . ånyo upptagit frågan om Sveriges anslutning

till bernerkonventionen samt om vidtagande af de lagändringar,

som därför erfordras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Författareföreningen åberopar nyssnämnda förhållande, att underhandlingar

om separataftal med Tyskland icke ledt till önskadt resultat,

samt anmärker, att härmed den situation inträdt, som under 1897 års

riksdag af dåvarande chefen för justitiedepartementet framställts såsom

anledning att till förnyad behandling upptaga frågan om Sveriges anslutning

till bernerkonventionen. I öfrigt åberopas de skäl, som af

författareföreningen anförts uti den år 1894 ingifna framställningen,

hvarjämte föreningen ''bemöter påståendet, att anslutning till konventionen

icke skulle lända de svenska författarne till synnerlig fördel.

Såväl beträffande den inhemska som den utländska bokmarknaden vore

anslutning till unionen af vikt för de svenske författarne. Då för närvarande

förläggare och tidningar kunde kostnadsfritt eller mot ringa

öfversättningsarfvode tillägna sig ett utländskt arbete, men för svenskt

originalarbete nödgades betala författarearfvode, vore det lätt att inse,

att den svenske författaren i denna täflan vore ytterst ofördelaktigt

ställd, hvaremot efter Sveriges anslutning till unionen likställighet skulle

inträda på det sätt, att arfvode finge betalas äfven till den utländske

författaren. Ännu mera betydelsefullt vore emellertid det direkta skydd,

som läge däri, att den svenske författaren blefve tryggad mot att

exploiteras på den utländska bokmarknaden. Denna synpunkt kunde

icke längre underskattas genom lösa påståenden om det ringa intresse,

som här skulle föreligga för författarne, emedan dessa påståenden jäfvades

af sakförhållandena sådana dessa under senare tid utvecklat sig. Närmast

gällde detta bland de länder, som tillträdt bernerkonventionen, Tyskland

och England, i hvilka länder, särskild! i Tyskland, svensk litteratur

allt mera beaktades och flitigt öfversattes. Påståendet, att de författare,

hvilkas arbeten rönte framgång, alltid kunde betinga sig tillfredsställande

honorar, vore oriktigt. Författarne finge nöja sig med hvad som

blefve bjudet, då ju intet hindrade förläggaren att utgifva arbetet utan

författarens tillstånd, och det vanliga vore, att öfversättaren afstode

från något af sitt arfvode för att få pryda sin öfversättning med tillägget

bemyndigad. Hvad anginge utvägen att vinna öfversättningsskydd

genom att utgifva öfversättning samtidigt med originalet, kunde den

endast användas när författaren redan vunnit ett sådant rykte, att de

främmande förläggare funne möjligt föranstalta om öfversättningar

redan innan boken utkommit i den svenska bokmarknaden, något som

endast i undantagsfall kunde förekomma.

Slutligen framhålles, att ännu ett skäl för Sveriges anslutning till

bernerkonventionen tillkommit sedan år 1897, nämligen att äfven

Danmark anslutit sig till densamma. Den fara, som chefen för justitie
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

departementet påpekat vid Norges anslutning till unionen, nämligen att

svenska arbeten blefve utgifna där i stället för i Sverige, vore vida

större med hänsyn till Danmark, hvarest funnes driftiga och kapitalstarka

förlagsfirmor, som visat sig benägna att sträcka sin verksamhet

utanför sitt eget land. Redan nu vore Köpenhamn metropolen icke

blott för dansk utan ock för norsk förlagsverksamhet, och man kunde

vara öfvertygad, att svenske författare af rang med glädje skulle mottagas

af dessa danska förlagsfirmor, i händelse de sökte sig dit för att

finna det skydd, som man vägrade dem i deras eget hemland.»

Efter att hafva redogjort för innehållet i de öfver författareföreningens

framställning afgifna yttrandena, anförde departementschefen

vidare:

»Det lärer ej kunna förnekas, att frågan om Sveriges anslutning

till bernerkonventionen nu befinner sig i ett annat läge än vid de föregående

tillfällen, då den varit föremål för Eders Kung], Maj:ts pröfning.

Den svenska litteraturen har, på sätt af författareföreningen framhålles

och ådagalägges, vunnit och vinner mer och mer spridning och erkännande

i främmande länder, och därmed har de svenske författarnes

intresse att erhålla skydd för sina verk ytterligare ökats. Äfven svenska

tonsättare hafva under senare tid rönt uppmärksamhet i utlandet, och

faran af exploitering å den utländska marknaden hotar deras alster i

samma grad som författarnes. Att vinna erforderligt skydd genom

separataftal på grundval af den nuvarande lagstiftningen har, såsom

förut nämnts, visat sig omöjligt i förhållande till Tyskland, det land

som främst af alla härutinnan kommer i betraktande, och anledning

har förekommit att antaga, att det inskränkta öfversättningsskydd, som

vår lagstiftning för närvarande bjuder, skulle utgöra hinder mot dylikt

aftals ingående jämväl med ett annat till bernerunionen hörande land,

med hvilket våra litterära förbindelser äro synnerligen lifiiga, nämligen

England. Då härtill kommer att, sedan jämväl Danmark numera tillträdt

bernerkonventionen, Sverige ensamt bland de skandinaviska länderna

står utom densamma, är det lätt förklarligt, att författare och konstnärer

med allt större kraft påyrka, att Sverige skall följa de andra skandinaviska

ländernas exempel. Äfven från utlandet komma gång efter

annan såväl officiella framställningar som mera enskilda uttalanden,

hvilka uttrycka förhoppning, att Sverige icke längre skall i denna fråga

ställa sig utom kretsen af de stater, som tillerkänna upphofsmannen

till litterära och konstnärliga verk den fulla äganderätten till hans

arbetsprodukt. Slutligen synes den allmänna meningen inom riket mer

och mer ställa sig på samma ståndpunkt, och måhända är det under

Bih. till Rihsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 6 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

inflytande häraf som jämväl de intressen, hvilka hittills hållit tillbaka

och afstyrkt anslutning till unionen, numera synas uppgifva sitt motstånd.

De målsmän för förlagsverksamhet och journalistik, som hörts

öfver författareföreningens framställning, hafva denna gång ej annat

att erinra i principfrågan, än att Sverige bör åtnöja sig med att tillträda

den ursprungliga bernerkonventionen samt lämna åsido 1896 års

till äggsakt, hvarförutom af förläggareföreningarne framhålles, att anslutning

till bernerkonventionen icke räcker till att skydda mot den för

svenska förlagsverksamheten farliga konkurrensen från Nordamerikas

förenta stater och Finland.

Tidpunkten för Sveriges anslutning till bernerkonventionen synes

alltså vara inne. För närvarande anhåller jag emellertid blott att

för Eders Kungl. Maj:t få framlägga förslag till sådan ändring i lagen

angående äganderätt till skrift, som för ändamålet är erforderlig. Härvid

är närmast att öfverväga, huruvida Sverige bör tillträda bernerkonventionen

i dess ursprungliga lydelse eller i den form, den erhållit

genom den i Paris den 4 maj 1896 undertecknade tilläggsakten. Beträffande

öfversättningsskyddet stadgas i den ursprungliga konventionen,

Art. V, att författare, som tillhör något till unionen hörande land,

i öfriga unionsländer åtnjuter uteslutande rätt att öfversätta eller låta

öfversätta sitt arbete under en tidrymd af tio år från utgången af det,

då arbetet i något till unionen hörande land offentliggjordes. I 1896

års tilläggsakt är öfversättningsskyddet utvidgadt därhän, att författares

uteslutande rätt att låta öfversätta sitt arbete till annat språk i princip

tillerkännes lika lång varaktighet som hans rätt till originalverket;

dock modifieras grundsatsen sålunda, att om författaren icke inom tio

år från utgången af det, hvarunder arbetet först offentliggjordes, ombesörjt

öfversättning till annat språk, rätten att till sådant språk öfversätta

arbetet därefter varder fri. Jämväl i en annan punkt, nämligen

beträffande rättigheten att i periodisk skrift intaga ur annan sådan skrift

hämtad uppsats, betecknar 1896 års tilläggsakt ett starkare skydd för

författarerätten än den ursprungliga konventionen stadgar.

Såsom ofvan nämnts hafva de föreningar, som hörts öfver författareföreningens

framställning samfäldt uttalat sig emot antagandet af

1896 års tilläggsakt, och det vill synas som om icke ens författareföreningen

haft i tanke mera än anslutning till den ursprungliga konventionen.

Med hänsyn härtill äfvensom till det förhållande, att Norge

icke undertecknat berörda tilläggsakt, lärer det för närvarande icke vara

skäl att vidtaga större ändringar i den svenska lagstiftningen, än som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

erfordras för att kunna tillträda den ursprungliga konventionen. För

detta ändamål torde icke erfordras annan lagändring än att bestämmelserna

angående öfversättningsskydd erhålla sådant innehåll, att författare

erhåller uteslutande och ovillkorlig rätt att genom tryck utgifva

öfversättning af sin skrift på annat språk under en tidrymd af tio år

från utgången af det, hvarunder skriften först offentliggjordes.

Jag anhåller nu att få öfvergå till den fråga, som afses i Riksdagens

af mig i dag anmälda skrifvelse. I 13 § af lagen angående

äganderätt till skrift äro föreskrifter meddelade angående rättigheten

att offentligen uppföra eller föredraga dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt

arbete. I motsats till den i främmande lagstiftningar

allmänneligen gällande regeln, att författarerätten i detta afseende har

samma varaktighet som skyddet mot eftertryck, stadgas i 14 §, första

punkten, af samma lag, att författares eller öfversättares rätt härutinnan

upphör fem år efter hans död. Riksdagen har ansett, att denna

bestämmelse mången gång för en författares eller öfversättares efterlefvande

innebär en ganska hård begränsning af den ekonomiska fördel,

de eljest skulle kunna förvänta af hans litterära kvarlåtenskap, och

Riksdagen ifrågasätter därför skyddstidens utsträckande. Såsom inom

Riksdagen framhållits var det hänsyn till teaterföreståndarnes intressen,

som vid lagens tillkomst verkade berörda begränsning af skyddstiden.

I de yttranden, som öfver Riksdagens framställning afgifvits af styrelsen

för kungl. teaterns aktiebolag samt af teaterrådet vid kungl. dramatiska

teatern, framhålles emellertid, att teaterföreståndarnes intressen

i förevarande afseende i sjkifva verket sammanfalla med författarens

och öfversättarens. För en teater, som med stora kostnader förvärfvat

och iscensatt ett dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vore

det nämligen af stor vikt, att teatern vore för längre tid tryggad vid

uteslutande uppföranderätt. Men i följd af gällande lags föreskrifter

kunde det lätt inträffa, att en teater, som genom aftal med författaren

eller öfversättaren förvärfvat uteslutande uppföranderätt för erforderlig

tidrymd, genom författarens eller öfversättarens plötsliga frånfälle såge

uppföranderätten långt före den aftalade tidens utgång blifva fri och

därmed beräkningarne att återfå sina nedlagda kostnader omintetgjorda.

Såväl i nyssberörda yttranden som i det af musikaliska akademien

afgifna tillstyrkes därför skyddstidens utsträckning, och den tid, som

inom Riksdagen föreslagits af motionärerna, eller trettio år efter författarens

eller öfversättarens död, förmenas vara för nuvarande förhålllanden

lämplig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit finner jag mig böra tillstyrka,

att omförmälda skyddstid utsträckes så, att författares eller öfversättares

ifrågavarande rätt kommer att gälla för hans lifstid och trettio

år efter hans död. Någon anledning att i sammanhang härmed utsträcka

den skyddstid, som gäller med afseende å uppförande eller föredragande

af anonym författares eller öfversättares verk, synes mig icke

föreligga.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit upprätta

förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 §

i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.»

Sedan departementschefen härefter uppläst berörda lagförslag, af

den lydelse bilagan litt. B vid detta protokoll utvisar, hemställde han i

underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

13

Bilaga litt. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den

10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den

10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift skola erhålla följande

ändrade lydelse:

1 Kap.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom

på hvartdera af dessa språk författad.

Under tio år från det skrift först utgafs vare förbjudet att utan

författarens samtycke genom tryck utgifva öfversättning däraf till annat

språk.

2 Kap.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och trettio år efter hans död. Har författare eller öfver
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 22.

sättare ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det

att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligén uppfördes

eller föredrogs, enhvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

Denna lag träder i kraft den — — — — — —. Den skall äga

tillämpning jämväl i afseende å dessförinnan offentliggjord skrift.

Öfversättning, som före sagda dag var verkställd och enligt förut

gällande lag fick utan författarens samtycke genom tryck utgifvas, må

dock fortfarande fritt utgifvas. Har någon före lagens ikraftträdande

på grund af förut gällande lag lofligen uppfört eller föredragit dramatiskt,

musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare oförhindrad

att fortfarande den rätt utöfva.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

15

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.

Maf.ts högsta domstol onsdagen den 16 december 1903.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skärm,

Lilienberg,

Wijkander,

Petersson,

Thollander,

Cassel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren,

juris doktorn Hellner föredrog

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 december 1903, utvisande att

Kungl. Maj:t i nåder förordna!, att högsta domstolens utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upp,

rättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap14

§ i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift; varande

förslaget bilagdt detta protokoll.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott torsdagen den 31 december 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Petersson,

Quensel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 4 innevarande december inhämtade utlåtande

öfver det vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877

angående äganderätt till skrift; och hemställde föredraganden, att förslaget,

som af högsta domstolen lämnats utan anmärkning, måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen

till antagande framläggas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 22.

17

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas

nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt.

vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Bih. till Rihd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 6 Käft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1904:145 Riksdagens Skrifvelse N:o 145 s. 1 i texten
  2. LU 1904:30 Utlåtande i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angåend s. 1 i texten