Med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift
17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1904:22, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1
N:o 22.
Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap.
14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt
till skrift; gifven Stockholms slott den 31 december 1903.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående
äganderätt till skrift.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Ossian Berger.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 22.J
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 22.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den
10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.
Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den
10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift skola erhålla följande
ändrade lydelse:
1 Kap.
3 §•
Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom
på hvartdera af dessa språk författad.
Under tio år från det skrift först utgafs vare förbjudet att utan
författarens samtycke genom tryck utgifva öfversättning däraf till annat
språk.
2 Kap.
14 §.
Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och trettio år efter hans död. Har författare eller öfver
-
3
Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 22.
sättare ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det
att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes
eller föredrogs, enhvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1904. Den skall äga tillämpning
jämväl i afseende å dessförinnan offentliggjord skrift. Öfversättning,
som före sagda dag var verkställd och enligt förut gällande
lag fick utan författarens samtycke genom tryck utgifvas, må
dock fortfarande fritt utgifvas. Har någon före lagens ikraftträdande
på grund af förut gällande lag lofligen uppfört eller föredragit dramatiskt,
musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare oförhindrad
att fortfarande den rätt utöfva.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott fredagen den 4 december 1903
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
dels
en från Sveriges författareförening den 17 sistlidne september
inkommen underdånig anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning om de förändringar i lagen angående äganderätt till
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 5
skrift, som funnes nödiga för Sveriges anslutning till bernerkonventionen,
äfvensom de yttranden, som i anledning däraf afgifvits af svenska
bokförläggareföreningen, af nya bokförläggareföreningen, af publicistklubben
samt af svenska tidningsutgifvareföreningen;
dels ock Riksdagens skrifvelse den 11 mars 1902, däri Riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
och i hvad mån den i första punkten af 14 § i lagen angående äganderätt
till skrift bestämda tid för författares eller öfversättares i andra
kapitlet af berörda lag omförmälda rätt lämpligen kunde utsträckas, samt
för Riksdagen framlägga det förslag i sådant syfte, hvartill den verkställda
utredningen kunde föranleda,
jämte de yttranden, som i anledning af denna skrifvelse afgifvits
af musikaliska akademien, af styrelsen för kungl. teaterns aktiebolag
samt af teaterrådet vid kungl. dramatiska teatern.
Härefter anförde departementschefen:
»Frågan om Sveriges anslutning till den genom bernerkonventionen
grundade unionen till skydd för litterära och artistiska arbeten har
upprepade gånger varit föremål för Eders Kungl. Maj ds pröfning, senast
den 27 juni 1896, då af dåvarande chefen för justitiedepartementet inför
Eders Kungl. Maj:t anmäldes bland annat en från Sveriges författareförening
år 1894 inkommen underdånig framställning i samma syfte, som
den af mig nu anmälda. På sätt vid nämnda tillfälle af föredraganden
framhölls är hufvudintresset i denna fråga bundet vid spörsmålet, om
det må anses fördelaktigt att utsträcka skyddet mot öfversättning i den
omfattning, som för anslutning till bernerkonventionen erfordras. Det
torde därför tillåtas mig att i korthet erinra om de skäl och omständigheter,
hvilka vid nyssnämnda tillfälle af föredraganden åberopades
till stöd för hans af Eders Kungl. Maj:t gillade uppfattning, att tillräcklig
anledning då ej fanns för att i Sverige genomföra sådan utsträckning
af öfversättningsskyddet.
Öfver författareföreningens sistberörda framställning hade yttranden
afgifvits af musikaliska akademien, af chefen för kungl. operan, af direktören
för kungl. dramatiska teaterns association, af svenska bokförläggareföreningen,
af nya bokförläggareföreningen samt af publicistklubben.
De afgifna yttrandena, med undantag af musikaliska akademiens, gingo
i afstyrkande riktning. De skäl, som anfördes emot Sveriges anslutning
till bernerkonventionen, voro förnämligast:
att därigenom icke bereddes skydd mot den för svenska litteraturen
företrädesvis hotande faran, nämligen att blifva föremål för eftertryck
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
i Nordamerikas förenta stater eller i Finland, hvilka bägge länder icke
tillhörde unionen;
att de svenska författarnes ställning icke kunde antagas blifva i
nämnvärd grad förbättrad, enär de författare, hvilkas arbeten kunde
påräkna spridning inom unionens länder, vore ett ringa fåtal, samt dessa
alltid kunde betinga sig fullt tillfredsställande honorar och för öfrigt
redan kunde bereda sig skydd genom utgifvande i utlandet af öfversättning
samtidigt med originalet;
att sålunda för Sveriges del nyttan af anslutning till konventionen
vore ringa;
att däremot Sveriges anslutning till konventionen otvifvelaktigt
skulle medföra en prisökning å öfversättningslitteraturen inom riket, en
omständighet, vid hvilken allmänheten fäste stort afseende och som vore
af stor betydelse för ett folk, hvars litteratur ej kunde undvara den
lifaktighet och det stöd, som stode att hämta från öfversättningar och
bearbetningar af utländska arbeten.
Vidare framhölls betydelsen af, att Sverige i denna fråga intoge
samma ståndpunkt som de öfriga skandinaviska länderna, hvilka vid
den tid, då yttrandena afgåfvos, samtliga stodo utom unionen.
I sistberörda hänseende hade emellertid, då ärendet inför Eders
Kungl. Maj:t anmäldes, den förändring inträdt, att Norge anslutit sig
till unionen. Föredragande departementschefen anmärkte med anledning
häraf, att det argument, som förut åberopats emot Sveriges anslutning
till unionen, eller att Sverige och Norge lämpligast borde i det
ifrågavarande hänseendet intaga samma ställning gentemot utlandet, dåmera
kunde användas i motsatt riktning, samt att det skydd, som bernerkonventionen,
oberoende af författarens nationalitet, lämnar ett inom
något till unionen hörande land utgifvet arbete, kunde komma att till
förfång för svenska förläggare och boktryckare föranleda svenska arbetens
utgifvande i Norge i stället för i Sverige.
Emot de uttalanden, som gjorts af målsmän för viktiga intressen,
och som till stor del fortfarande bevarade sin giltighet, ansåg sig emellertid
departementschefen, såsom förut nämnts, icke äga tillräcklig anledning
att tillstyrka en sådan utsträckning af öfversättningsskyddet, som
för anslutning till bernerkonventionen skulle erfordras. Däremot syntes
det honom påkalladt att söka ej mindre beträffande öfversättningsskyddet
närma vår lagstiftning till bernerkonventionens grundsatser än
äfven i åtskilliga andra afseenden, hvari skiljaktigheterna vore af mindre
betydelse, åvägabringa öfverensstämmelse med nämnda konvention. Därigenom
skulle efter departementschefens förmenande möjligheten ökas
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 7
att med främmande stater sluta separataftal angående ömsesidigt skydd
för litterära alster, en utväg, genom hvars anlitande det af författareföreningen
åsyftade målet i hufvudsak skulle vinnas på samma gång
som de på åtskilliga håll befarade olägenheterna af öfversättningsskyddets
utsträckande helt och hållet skulle undvikas.
De förändringar i lagstiftningen, som departementschefen vid berörda
tillfälle ansåg sig böra tillstyrka, blefvo vidtagna genom en den
28 maj 1897 utfärdad lag om ändring i vissa delar af lagen angående
äganderätt till skrift den 10 augusti 1877. Beträffande öfversättningsskyddet
stadgas genom 1897 års lag, att om författare vid utgifvande af
skrift genom tillkännagifvande på titelbladet eller vid skriftens början
gjort förbehåll, som afser rätten att föranstalta om öfversättning af
densamma, skall det vara annan förbjudet, under två år från utgången
af det, hvarunder skriften först utgafs, att öfversättning däraf på annat
språk utgifva, och, där författaren inom nämnda tid utgifter sådan
öfversättning, under ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det
eller de språk, hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.
Under åberopande af den vid förberörda tillfälle af departementschefen
uttalade förhoppning, att efter förändringarnes genomförande
möjligheten skulle ökas att med främmande stater sluta separataftal
angående ömsesidigt skydd för litterära alster, hemställde Sveriges författareförening
uti en den 11 maj 1900 inkommen underdånig skrifvelse,
att Eders Kungl. Maj:t, med den rätt som i 19 § 2 punkten i 1877
års lag angående äganderätt till skrift vore Eders''Kungl. Maj:t tillerkänd,
ville förklara, att under förutsättning af ömsesidighet lagens
bestämmelser skulle gälla äfven skrifter af Tysklands, Englands och
Nordamerikas förenta staters medborgare, liksom skrifter, som i dessa
länder först utgifvits.
Det har emellertid visat sig, att de nämnda förhoppningarne om
ökad möjlighet att sluta separataftal ej gått i uppfyllelse. Förberedande
underhandlingar hafva under åren 1901 och 1902 ägt rum med tyska
riket angående afslutande af konvention om skydd för litterär, artistisk
och fotografisk äganderätt, men dessa underhandlingar afstannade,
hufvudsakligen emedan man från tysk sida ej kunde åtnöjas med det
öfversättningsskydd, som den svenska lagstiftningen för närvarande
erbjuder.
I detta sakernas läge har Sveriges författareförening uti den af
mig i dag anmälda skrifvelsen . ånyo upptagit frågan om Sveriges anslutning
till bernerkonventionen samt om vidtagande af de lagändringar,
som därför erfordras.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Författareföreningen åberopar nyssnämnda förhållande, att underhandlingar
om separataftal med Tyskland icke ledt till önskadt resultat,
samt anmärker, att härmed den situation inträdt, som under 1897 års
riksdag af dåvarande chefen för justitiedepartementet framställts såsom
anledning att till förnyad behandling upptaga frågan om Sveriges anslutning
till bernerkonventionen. I öfrigt åberopas de skäl, som af
författareföreningen anförts uti den år 1894 ingifna framställningen,
hvarjämte föreningen ''bemöter påståendet, att anslutning till konventionen
icke skulle lända de svenska författarne till synnerlig fördel.
Såväl beträffande den inhemska som den utländska bokmarknaden vore
anslutning till unionen af vikt för de svenske författarne. Då för närvarande
förläggare och tidningar kunde kostnadsfritt eller mot ringa
öfversättningsarfvode tillägna sig ett utländskt arbete, men för svenskt
originalarbete nödgades betala författarearfvode, vore det lätt att inse,
att den svenske författaren i denna täflan vore ytterst ofördelaktigt
ställd, hvaremot efter Sveriges anslutning till unionen likställighet skulle
inträda på det sätt, att arfvode finge betalas äfven till den utländske
författaren. Ännu mera betydelsefullt vore emellertid det direkta skydd,
som läge däri, att den svenske författaren blefve tryggad mot att
exploiteras på den utländska bokmarknaden. Denna synpunkt kunde
icke längre underskattas genom lösa påståenden om det ringa intresse,
som här skulle föreligga för författarne, emedan dessa påståenden jäfvades
af sakförhållandena sådana dessa under senare tid utvecklat sig. Närmast
gällde detta bland de länder, som tillträdt bernerkonventionen, Tyskland
och England, i hvilka länder, särskild! i Tyskland, svensk litteratur
allt mera beaktades och flitigt öfversattes. Påståendet, att de författare,
hvilkas arbeten rönte framgång, alltid kunde betinga sig tillfredsställande
honorar, vore oriktigt. Författarne finge nöja sig med hvad som
blefve bjudet, då ju intet hindrade förläggaren att utgifva arbetet utan
författarens tillstånd, och det vanliga vore, att öfversättaren afstode
från något af sitt arfvode för att få pryda sin öfversättning med tillägget
bemyndigad. Hvad anginge utvägen att vinna öfversättningsskydd
genom att utgifva öfversättning samtidigt med originalet, kunde den
endast användas när författaren redan vunnit ett sådant rykte, att de
främmande förläggare funne möjligt föranstalta om öfversättningar
redan innan boken utkommit i den svenska bokmarknaden, något som
endast i undantagsfall kunde förekomma.
Slutligen framhålles, att ännu ett skäl för Sveriges anslutning till
bernerkonventionen tillkommit sedan år 1897, nämligen att äfven
Danmark anslutit sig till densamma. Den fara, som chefen för justitie
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
departementet påpekat vid Norges anslutning till unionen, nämligen att
svenska arbeten blefve utgifna där i stället för i Sverige, vore vida
större med hänsyn till Danmark, hvarest funnes driftiga och kapitalstarka
förlagsfirmor, som visat sig benägna att sträcka sin verksamhet
utanför sitt eget land. Redan nu vore Köpenhamn metropolen icke
blott för dansk utan ock för norsk förlagsverksamhet, och man kunde
vara öfvertygad, att svenske författare af rang med glädje skulle mottagas
af dessa danska förlagsfirmor, i händelse de sökte sig dit för att
finna det skydd, som man vägrade dem i deras eget hemland.»
Efter att hafva redogjort för innehållet i de öfver författareföreningens
framställning afgifna yttrandena, anförde departementschefen
vidare:
»Det lärer ej kunna förnekas, att frågan om Sveriges anslutning
till bernerkonventionen nu befinner sig i ett annat läge än vid de föregående
tillfällen, då den varit föremål för Eders Kung], Maj:ts pröfning.
Den svenska litteraturen har, på sätt af författareföreningen framhålles
och ådagalägges, vunnit och vinner mer och mer spridning och erkännande
i främmande länder, och därmed har de svenske författarnes
intresse att erhålla skydd för sina verk ytterligare ökats. Äfven svenska
tonsättare hafva under senare tid rönt uppmärksamhet i utlandet, och
faran af exploitering å den utländska marknaden hotar deras alster i
samma grad som författarnes. Att vinna erforderligt skydd genom
separataftal på grundval af den nuvarande lagstiftningen har, såsom
förut nämnts, visat sig omöjligt i förhållande till Tyskland, det land
som främst af alla härutinnan kommer i betraktande, och anledning
har förekommit att antaga, att det inskränkta öfversättningsskydd, som
vår lagstiftning för närvarande bjuder, skulle utgöra hinder mot dylikt
aftals ingående jämväl med ett annat till bernerunionen hörande land,
med hvilket våra litterära förbindelser äro synnerligen lifiiga, nämligen
England. Då härtill kommer att, sedan jämväl Danmark numera tillträdt
bernerkonventionen, Sverige ensamt bland de skandinaviska länderna
står utom densamma, är det lätt förklarligt, att författare och konstnärer
med allt större kraft påyrka, att Sverige skall följa de andra skandinaviska
ländernas exempel. Äfven från utlandet komma gång efter
annan såväl officiella framställningar som mera enskilda uttalanden,
hvilka uttrycka förhoppning, att Sverige icke längre skall i denna fråga
ställa sig utom kretsen af de stater, som tillerkänna upphofsmannen
till litterära och konstnärliga verk den fulla äganderätten till hans
arbetsprodukt. Slutligen synes den allmänna meningen inom riket mer
och mer ställa sig på samma ståndpunkt, och måhända är det under
Bih. till Rihsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 6 Haft. 2
10
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
inflytande häraf som jämväl de intressen, hvilka hittills hållit tillbaka
och afstyrkt anslutning till unionen, numera synas uppgifva sitt motstånd.
De målsmän för förlagsverksamhet och journalistik, som hörts
öfver författareföreningens framställning, hafva denna gång ej annat
att erinra i principfrågan, än att Sverige bör åtnöja sig med att tillträda
den ursprungliga bernerkonventionen samt lämna åsido 1896 års
till äggsakt, hvarförutom af förläggareföreningarne framhålles, att anslutning
till bernerkonventionen icke räcker till att skydda mot den för
svenska förlagsverksamheten farliga konkurrensen från Nordamerikas
förenta stater och Finland.
Tidpunkten för Sveriges anslutning till bernerkonventionen synes
alltså vara inne. För närvarande anhåller jag emellertid blott att
för Eders Kungl. Maj:t få framlägga förslag till sådan ändring i lagen
angående äganderätt till skrift, som för ändamålet är erforderlig. Härvid
är närmast att öfverväga, huruvida Sverige bör tillträda bernerkonventionen
i dess ursprungliga lydelse eller i den form, den erhållit
genom den i Paris den 4 maj 1896 undertecknade tilläggsakten. Beträffande
öfversättningsskyddet stadgas i den ursprungliga konventionen,
Art. V, att författare, som tillhör något till unionen hörande land,
i öfriga unionsländer åtnjuter uteslutande rätt att öfversätta eller låta
öfversätta sitt arbete under en tidrymd af tio år från utgången af det,
då arbetet i något till unionen hörande land offentliggjordes. I 1896
års tilläggsakt är öfversättningsskyddet utvidgadt därhän, att författares
uteslutande rätt att låta öfversätta sitt arbete till annat språk i princip
tillerkännes lika lång varaktighet som hans rätt till originalverket;
dock modifieras grundsatsen sålunda, att om författaren icke inom tio
år från utgången af det, hvarunder arbetet först offentliggjordes, ombesörjt
öfversättning till annat språk, rätten att till sådant språk öfversätta
arbetet därefter varder fri. Jämväl i en annan punkt, nämligen
beträffande rättigheten att i periodisk skrift intaga ur annan sådan skrift
hämtad uppsats, betecknar 1896 års tilläggsakt ett starkare skydd för
författarerätten än den ursprungliga konventionen stadgar.
Såsom ofvan nämnts hafva de föreningar, som hörts öfver författareföreningens
framställning samfäldt uttalat sig emot antagandet af
1896 års tilläggsakt, och det vill synas som om icke ens författareföreningen
haft i tanke mera än anslutning till den ursprungliga konventionen.
Med hänsyn härtill äfvensom till det förhållande, att Norge
icke undertecknat berörda tilläggsakt, lärer det för närvarande icke vara
skäl att vidtaga större ändringar i den svenska lagstiftningen, än som
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
erfordras för att kunna tillträda den ursprungliga konventionen. För
detta ändamål torde icke erfordras annan lagändring än att bestämmelserna
angående öfversättningsskydd erhålla sådant innehåll, att författare
erhåller uteslutande och ovillkorlig rätt att genom tryck utgifva
öfversättning af sin skrift på annat språk under en tidrymd af tio år
från utgången af det, hvarunder skriften först offentliggjordes.
Jag anhåller nu att få öfvergå till den fråga, som afses i Riksdagens
af mig i dag anmälda skrifvelse. I 13 § af lagen angående
äganderätt till skrift äro föreskrifter meddelade angående rättigheten
att offentligen uppföra eller föredraga dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete. I motsats till den i främmande lagstiftningar
allmänneligen gällande regeln, att författarerätten i detta afseende har
samma varaktighet som skyddet mot eftertryck, stadgas i 14 §, första
punkten, af samma lag, att författares eller öfversättares rätt härutinnan
upphör fem år efter hans död. Riksdagen har ansett, att denna
bestämmelse mången gång för en författares eller öfversättares efterlefvande
innebär en ganska hård begränsning af den ekonomiska fördel,
de eljest skulle kunna förvänta af hans litterära kvarlåtenskap, och
Riksdagen ifrågasätter därför skyddstidens utsträckande. Såsom inom
Riksdagen framhållits var det hänsyn till teaterföreståndarnes intressen,
som vid lagens tillkomst verkade berörda begränsning af skyddstiden.
I de yttranden, som öfver Riksdagens framställning afgifvits af styrelsen
för kungl. teaterns aktiebolag samt af teaterrådet vid kungl. dramatiska
teatern, framhålles emellertid, att teaterföreståndarnes intressen
i förevarande afseende i sjkifva verket sammanfalla med författarens
och öfversättarens. För en teater, som med stora kostnader förvärfvat
och iscensatt ett dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vore
det nämligen af stor vikt, att teatern vore för längre tid tryggad vid
uteslutande uppföranderätt. Men i följd af gällande lags föreskrifter
kunde det lätt inträffa, att en teater, som genom aftal med författaren
eller öfversättaren förvärfvat uteslutande uppföranderätt för erforderlig
tidrymd, genom författarens eller öfversättarens plötsliga frånfälle såge
uppföranderätten långt före den aftalade tidens utgång blifva fri och
därmed beräkningarne att återfå sina nedlagda kostnader omintetgjorda.
Såväl i nyssberörda yttranden som i det af musikaliska akademien
afgifna tillstyrkes därför skyddstidens utsträckning, och den tid, som
inom Riksdagen föreslagits af motionärerna, eller trettio år efter författarens
eller öfversättarens död, förmenas vara för nuvarande förhålllanden
lämplig.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Med hänsyn till hvad sålunda förekommit finner jag mig böra tillstyrka,
att omförmälda skyddstid utsträckes så, att författares eller öfversättares
ifrågavarande rätt kommer att gälla för hans lifstid och trettio
år efter hans död. Någon anledning att i sammanhang härmed utsträcka
den skyddstid, som gäller med afseende å uppförande eller föredragande
af anonym författares eller öfversättares verk, synes mig icke
föreligga.
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit upprätta
förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 §
i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.»
Sedan departementschefen härefter uppläst berörda lagförslag, af
den lydelse bilagan litt. B vid detta protokoll utvisar, hemställde han i
underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
13
Bilaga litt. B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den
10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.
Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den
10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift skola erhålla följande
ändrade lydelse:
1 Kap.
3 §•
Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom
på hvartdera af dessa språk författad.
Under tio år från det skrift först utgafs vare förbjudet att utan
författarens samtycke genom tryck utgifva öfversättning däraf till annat
språk.
2 Kap.
14 §.
Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och trettio år efter hans död. Har författare eller öfver
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 22.
sättare ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det
att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligén uppfördes
eller föredrogs, enhvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.
Denna lag träder i kraft den — — — — — —. Den skall äga
tillämpning jämväl i afseende å dessförinnan offentliggjord skrift.
Öfversättning, som före sagda dag var verkställd och enligt förut
gällande lag fick utan författarens samtycke genom tryck utgifvas, må
dock fortfarande fritt utgifvas. Har någon före lagens ikraftträdande
på grund af förut gällande lag lofligen uppfört eller föredragit dramatiskt,
musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare oförhindrad
att fortfarande den rätt utöfva.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
15
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.
Maf.ts högsta domstol onsdagen den 16 december 1903.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Skärm,
Lilienberg,
Wijkander,
Petersson,
Thollander,
Cassel.
Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren,
juris doktorn Hellner föredrog
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 december 1903, utvisande att
Kungl. Maj:t i nåder förordna!, att högsta domstolens utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upp,
rättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap14
§ i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift; varande
förslaget bilagdt detta protokoll.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Ex protocollo
Erik Öländer.
16
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott torsdagen den 31 december 1903
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Justitieråden: Petersson,
Quensel.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
Högsta
domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 4 innevarande december inhämtade utlåtande
öfver det vid samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877
angående äganderätt till skrift; och hemställde föredraganden, att förslaget,
som af högsta domstolen lämnats utan anmärkning, måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen
till antagande framläggas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 22.
17
Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas
nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt.
vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Bih. till Rihd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 6 Käft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1904:145 Riksdagens Skrifvelse N:o 145 s. 1 i texten
- LU 1904:30 Utlåtande i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angåend s. 1 i texten