Med förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet
28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:13, Med förslag till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet
Dokumentets text
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.
1
N:o 13.
Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet; gifven
Stockholms slott den 31 december 1904.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag rörande afgäld från
afsöndrad lägenhet.
Kungl. Magt förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Ossian Berger..
Bih. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 9 Haft. (N:o 13.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
Förslag
till
Lag
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Från lägenhet, hvilken för alltid från hemman afsöndrats och för
hvilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jordafsöndring
afgäld till hemmanet blifvit fastställd eller bort fastställas, skall, där ej
här nedan annorlunda stadgas, efter den 31 december 1906 afgäld icke
utgå.
2 §•
Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställts
högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet,
kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder
å lägenheten belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld,
utan att fastställelse ägt rum, vare hemmanets innehafvare berättigad
att få den Överskjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande af
lägenheten utgå.
3 §•
Besväras stamhemmanet af allmänna utskylder, i hvilkas utgörande
lägenheten icke omedelbart deltager, vare hemmanets innehafvare berättigad
att få sagda utskylder så fördelade, att från lägenheten omedelbart
utgöres hvad, efter ägornas storlek och beskaffenhet, därå belöper.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.
3
4 §•
Vill hemmanets innehafvare begagna sig af den rätt, som enligt
2 eller 3 § må honom tillkomma, göre ansökan hos Konungens befallningshafvande
före den 1 januari 1917, eller vare sin rätt förlustig.
År dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande
innehafvaren af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej afsöndringshandlingarna
lämna erforderliga upplysningar, yttrande af
kronobetjaningen och landtmätare.
5 §.
Finnes, efter hvad i 2 § sägs, viss del af afgäld fortfarande böra
utgöras, fastställe Konungens befallningshafvande en mot sådan del
svarande afgäld att från och med den 1 januari 1907 till hemmanet
utgå; dock att härigenom ej göres rubbning i hvad enligt 17 kap. 3 §
jordabalken och 17 kap. 6 § handelsbalken gäller om panträtt och förmånsrätt
för innestående ränta. Afgälden varde bestämd i penningar,
där ej annorlunda mellan parterna öfverenskommes.
6 §•
Skall jämlikt 3 § fördelning af utskylder äga rum, bestämme Konungens
befallningshafvande, med jämkning till så bekvämt tal ske kan,
det inbördes förhållande, efter hvilket hemmanet och lägenheten skola
i utskyldernas utgörande deltaga; och lände det beslut till efterrättelse
från och med den 1 januari året efter det ansökningen till Konungens
befallningshafvande inkom, dock ej i något fall före den 1 januari 1907.
7 §■
Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af
hvad i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till
godo, i den mån de ej tilländalupit.
8 §•
I sammanhang med beslut, som i 5 eller 6 § afses, åsätte Konungens
befallningshafvande lägenheten särskildt namn och nummer, där
4
Kung!. Majfis Nåd. Proposition N:o 13.
sådant tillförene ej ägt ruin; och skall anteckning om Konungens befallningshafvandes
beslut ske i kronans jordebok.
9 §.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i
den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
10 §.
Hvad här förut stadgas angående lägenhet, som blifvit afsöndrad
från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet,
som afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring skett från afsöndrad
lägenhet, fördelning af utskylder enligt 3 § ej må ifrågakomma,
innan stamlägenheten åliggande del af utskylderna biifvit bestämd.
11 §•
Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från
boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid
tiden för upplåtelsen innehades under stadgad åborätt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 13.
5
Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet fredagen
den 17 juni 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
W ESTRING,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet
Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896 angående väckta förslag om
ändrade bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar, därvid af
honom anfördes:
»I fråga om afsöndring, som skett före den 1 januari 1897, då
lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896 trädde i kraft, gäller ännu Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga
förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti
1881. I denna förordning är stadgadt, att från hemman må ske
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
afsöndring intill viss del af ägovidden samt att å lägenhet, som sålunda
afsöndras, skall läggas årlig afgäld, hvilken ej må vara mindre,
än att den motsvarar hvad af hela stamhemmanets räntor och
öfriga allmänna utskylder, vid jämförelse af ägornas storlek och
beskaffenhet, å den afsöndrade lägenheten belöper; och vidare innehåller
förordningen, att afhandling rörande afsöndring skall ingifvas till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som har att tillse, huruvida den i afseende
å afsöndringens storlek är med förordningen öfverensstämmande, samt
pröfva den föreslagna afgälden och, där den finnes tillräcklig, fastställa
densamma, men i annat fall bestämma högre lämplig afgift.
Med tillämpning af nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 har,
sedan ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker
och räkenskaper sammanförts till en summa under benämning
grundskatt, från och med år 1886 uti behållna grundskatten å viss
jord äfvensom uti prästernas utlagor skett nedsättning med trettio
procent af grundskattens eller utlagornas belopp. Hvad sålunda föreskrifvits
i fråga om den till staten utgående grundskatt har ock genom
nådiga förordningen angående inlösen af skattefrälseräntor med mera den
11 september 1885 förklarats skola gälla i afseende å räntor med mera,
som enligt samma förordning blefve inlösta. Genom lag den 2 december
1892 har därefter medgifvits, att de sålunda nedsatta skatterna och
utlagorna skulle afskrifvas under loppet af tolf år. Denna afskrifning
har ägt rum på det sätt, att skatterna och utlagorna nedsatts från och
med år 1893 med tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt
kungörelsen den 5 juni 1885 beräknats, samt därefter från och med
hvart och ett af åren 1894, 1896, 1898, 1900 och 1902 med ytterligare
tio procent af nämnda belopp, hvarefter återstoden af skatterna och
utlagorna från och med år 1904 eftergifvits. Sedan vidare genom
lag den 5 juni 1885 i rustnings- och rotering sbesvär en från och med år
1886, med vissa undantag, beviljats lindring med trettio procent af
dessa besvärs uppskattade värde, har genom lag den 2 december 1892
förklarats, att i samma besvär skulle, likaledes med vissa undantag, ske
lindring att från och med år 1893 utgå årligen med vissa procent och
så, att från och med år 1904 hela beloppet af besvärens uppskattade
värde blefve eftergifvet.
Jämväl i andra hänseenden hafva i senare tider de bördor, som
varit lagda omedelbart å hemmanen, blifvit ej obetydligt lättade. Sålunda
stadgades genom lag af den 26 september 1884, att i kostnaden
för uppförande och underhåll af tingshus och här ads fängelse, hvilka enligt
26 kap. 4 § byggningabalken byggdes efter gårdatalet, skulle alla de,
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
som inom tingslaget erlade kommunalutskylder, deltaga, för fastighet efter
hela samt för andra beskattningsföremål efter en fjärdedel af därå belöpande
fyratal. Denna grund för kostnadens fördelning har sedermera
genom lag den 30 juni 1899 så ändrats, att andra beskattningsföremål
än fastighet nu deltaga efter hälften af fyrktalet. På enahanda sätt har
ock i fråga om skyldigheten att bygga och underhålla prästgård, hvilken
skyldighet enligt 1734 års lag jämväl utgjordes efter gårdatalet, genom
lagar af den 1 maj 1885 och den 29 juni 1900 förklarats, att denna
skyldighet skall utgöras efter fyrktal.
I vägunderhållet på landet deltogo enligt 25 kap. 8 § byggningabalken
alla de, som ägde eller brukade hemman, men genom lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 har detta besvär lagts icke blott på annan jordbruksfastighet, än
hemman, utan äfven på vissa andra beskattningsföremål. Vägunderhållet
in natura skall numera utgöras efter vägtal, som åsättes hemman,
utjord och annan jordbruksfastighet efter senast fastställda taxeringsvärdet.
I sammanhang med detta stadgande i 10 § väglagen har dock
medgifvits innehafvare af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld
till stamhemmanet fastställts, rätt att, om därvid tagits hänsyn till den
på lägenheten belöpande andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning
för den skyldighet i detta hänseende, som enligt lagen skall af
lägenhetens innehafvare utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden,
som med afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen,
då afgälden fastställdes, kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel
i väghållet. I fall öfverenskommelse härom ej kan emellan vederbörande
träffas, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att på framställning
af lägenhetsinnehafvaren bestämma den minskning i afgälden, som må
tillkomma lägenhetens innehafvare.
På grund af de betydande förändringar, som efter år 1881 inträdt
i grunderna för räntors och allmänna utskylders utgörande, väcktes vid
1896 års riksdag förslag om ändrade bestämmelser rörande afgäld från
jordafsöndringar till lindring uti de innehafvaren af en afsöndring åliggande
förpliktelser. Det framhölls därvid, att alla i senare tid skedda
skattelindringar endast kommit ägarne af den i mantal satta jorden till
godo, men att däremot de numera öfverallt i landet talrikt förekommande
innehafvarne af afsöndrade jordlägenheter icke i någon nämnvärd
man kommit i åtnjutande af de med skatteregleringarna förenade
fördelar; genom de vidtagna ändringarna i grunderna för utskylders
utgörande hade tvärtom ägarne af afsöndrade lägenheter fått sig pålagda
betydligt ökade skatter, i ty att de, förutom den lägenheten åsätta
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 13.
afgäld, hvilken fortfarande utginge oafkortad, vore underkastade alla
de utskylder och besvär, hvilka enligt gällande bestämmelser utginge
efter fastighet åsatt taxeringsvärde.
Riksdagen var äfven af den mening, att, beträffande stadgade afgälder,
rättvisa och billighet påkallade en omgestaltning af det inbördes
förhållandet emellan stamhemman och därifrån afsöndrad jord, och i
förut omförmälda skrifvelsen den 13 maj 1896 anhöll därför Riksdagen,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagstadgande, huru för afsöndrad lägenhet kunde vinnas
nedsättning i fastställd, till stamhemmanet utgående afgäld för hvad
som, med undantag af väghållningsbesväret, finge anses motsvara hvad
å lägenheten belöpt af grundskatter samt öfriga allmänna utskylder och
besvär, som stamhemmanet haft att utgöra, men hvilka dels dåmera
upphört eller enligt fattade beslut komme att upphöra dels tillförene
utgått efter mantal, men dåmera utgjordes efter annan grund.
Öfver Riksdagens nyssnämnda skrifvelse anbefalldes, jämlikt
nådig remiss den 20 maj 1896, kammarkollegium att, efter Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande.
Enligt de sålunda infordrade yttrandena, hvilka den 24 april
1901 till Eders Kungl. Maj:t inkommo, hafva såväl samtliga Kungl. Maj:ts
befallningshafvande som ock kammarkollegium ansett rättvisa och
billighet påkalla, att med anledning af de i Riksdagens skrifvelse
omförmälda förhållanden nedsättning bereddes afsöndrad lägenhet i
fastställd afgäld.
I fråga om sättet att åstadkomma den önskvärda nedsättningen
skulle det, enligt kammarkollegii mening, ligga närmast till hands att,
på sätt flertalet af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ock förutsatt,
låta denna nedsättning ske under iakttagande i tillämpliga delar af
stadgandet i 10 § väglagen, och det syntes kollegium, för den händelse
saken så ordnades, böra, med upphäfvande af hvad i nämnda lagrum
stadgats om nedsättning i afgälderna, meddelas följande föreskrifter:
att, där jämlikt författningarna afgäld blifvit fastställd å afsöndring
för alltid från egendomar under enskild äganderätt eller stadgad åborätt,
afsöndringsinuehafvaren från och med år 1904 må njuta så stor
nedsättning i afgälden, som, med afseende å de förhållanden, hvilka
voro för handen, då afgälden fastställdes, eller, om afgälden grundar
sig på öfverenskommelse, vid tiden för dess ingående, kan anses hafva
motsvarat lägenhetens andel i de stamhemmanets allmänna utskylder
och besvär, hvilka efter sagda tid antingen upphört att utgå eller för
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13. 9
delats efter sådana grunder, att jämväl afsöndringen själf kommit att i
dem taga del;
att den Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvarunder afsöndringen
lyder, har att på framställning af afsöndringsinnehafvaren,
efter vederbörandes hörande, därest öfverenskommelse härom ej kan
träffas, bestämma den nedsättning i afgälden, som må afsöndringsinnehafvaren
tillkomma, hvarefter anteckning om nedsättningen skall ske
i afsöndringsförteckning och jordebok samt anmälan därom göras hos
kammarkollegium;
att, där öfverenskommelse mellan vederbörande träffas om nedsättning
i afgäld eller om dess upphörande, sagda öfverenskommelse
för att blifva för framtiden bindande skall insändas till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som har att meddela beslut om afförande
ur jordafsöndringsförteckning och jordebok af afgälden eller deri del
däraf, hvilken upphört att utgå, samt att därom sedan göra anmälan
hos kammarkollegium;
att, där icke fastställd afsöndring upplåtits före den 1 januari 1897,
afgäld därå må fastställas endast om ansökan därom inkommer till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande inom viss tid, t. ex. den 1 januari 1905;
att vid dylik afgälds fastställande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
må, därest öfverenskommelse träffats om viss afgäld, på framställning
af afsöndringens innehafvare förordna om den minskning i
sistberörda afgäld, som kan föranledas däraf, att åtskilliga stamhemmanets
utskylder efter öfverenskommelsens ingående antingen upphört
eller fördelats efter sådana grunder, att jämväl afsöndringen kommit
att däri taga del; samt
att, därest dylik öfverenskommelse ej träffats eller den öfverenskomna
afgälden befinnes för låg, Kungl. Majff.s befallningshafvande
vid afgäldens bestämmande endast har att taga hänsyn till de stamhemmanet
vid tiden för fastställelsen ännu åliggande allmänna utskylder
och besvär, hvilka i afsöndringsutslaget skola noggrannt specificeras.
Kammarkollegium fann dock åtskilliga skäl tala mot detta sätt att
ordna frågan. Väl torde man — yttrade kollegium härom — kunna
säga att, sedan med år 1904 flertalet grundskatter helt afskrifvits samt
ersättning lämnades för rustnings- och roteringsbesväret, de flesta och
mest betydande af de utskylder, som bort ligga till grund för afgäldernas
bestämmande, antingen helt upphört eller fördelats efter andra
grunder. Men i åtskilliga fall torde dock smärre dylika utskylder och
besvär kvarstå. Äfven där afgälden fastställts af myndigheterna utan
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
föregående förslag af parterna, torde därför, därest annan öfverenskommelse
ej träffas, i flertalet fall en liten, ofta endast till några ören
uppgående afgäld komma att ännu någon tid kvarstå för att sedan föranleda
nya regleringar.
Äfven om man bortsåge från dessa och andra af kollegium anförda
olägenheter, skulle dock, enligt kollega mening, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande åtminstone i de län, där många afsöndringar förekomma,
utan att något egentligt statsändamål därigenom vunnes, blifva
så öfverhopade af göromål, att de med nuvarande arbetskrafter ej kunde
medhinna desamma. För undanröjande af dessa olägenheter hade —
anförde kollegium vidare — bland annat föreslagits, dels att kronofogden
skulle vara skyldig att, på framställning af lägenhetsinnehafvaren, uträkna
den minskning i afgäld, som af angifna förhållanden betingades,
så att frågan skulle dragas under Kungl. Maj:ts befallningshafvande
endast när parterna ej vore nöjda med denna uträkning, dels att afgälder
af viss lägre storlek, förslagsvis 50 liter spannmål, utan vidare
undersökning skulle upphöra. Hvad det förra förslaget anginge, ansåg
dock kollegium böra anmärkas, att fögderiförvaltningen i allmänhet ej
lärer hafva tillgång till sådana handlingar, som åtminstone för äldre
jordafsöndringar erfordras för att uträkna nedsättningens belopp, och
hvad anginge förslaget att låta sådana afgälder, som ej uppgå till visst
lägre belopp, upphöra utan undersökning, måste det gifvet anses
innebära en rättskränkning emot stamhemmansägaren, då den omständigheten,
att en afgäld blifvit lägre eller högre, i flertalet fall beror
på afsöndringarnas olika storlek och godhet.
Kammarkollegium hemställde därför alternativt att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad åtskilliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagit, saken ordnades så, att, där Kungl. Maj ds
befallningshafvande utan öfverenskommelse mellan parterna fastställt
viss afgäld, denna från viss tid, som, med hänsyn till hvad kollegium
förut anfört, lämpligen borde sättas till år 1904, skulle helt upphöra
och stamhemmansägaren i stället erhålla rättighet att, där han styrker
att fortfarande å hemmanet hvila sådana utskylder och besvär, till
hvilka vid afgäldens bestämmande hänsyn skolat tagas, utan särskild
kostnad få bestämd den andel, hvarefter afsöndringen med stamhemmanet
skall deltaga i sagda utskylder och besvär. Därigenom flyttades
väl bevisningsskyldigheten i hufvudsak öfver på stamhemmanets ägare,
men någon större obillighet syntes kollegium ej ligga däri, så mycket
mindre som bevisningsskyldigheten gifvetvis är lättare i stamhemmansägarens
än i afsöndringsinnehafvarens hand. För bestämmande af den
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 13.
andel, hvarefter afsöndringen skall med stamhemmanet deltaga i utskylderna,
torde i allmänhet handlingarna till afsöndringsutslagen lämna
vägledning. Där så ej är fallet eller dessa handlingar ej kunna tillrättaskaffas,
torde lätt ur provinslandtmäteriarkivet tillräcklig upplysning
erhållas, hvilken, i likhet med hvad som stadgats i kungl. cirkuläret
den 27 juni 1896, syntes böra meddelas utan kostnad för parterna.
Härom torde sedan anteckning böra äga rum i afsöndringsförteckning
och jordebok, och det syntes kollegium kunna ifrågasättas, om icke
dylik ansökan från stamhemmansägarens sida borde framställas inom
viss tid, exempelvis den 1 januari 1905, för att komma under ompröfning.
Hvad sålunda föreslagits beträffande jordafsöndringar, därå utan
öfverenskommelse mellan parterna fastställts viss afgäld, borde, enligt
kammarkollegii mening, äfven gälla, där väl dylik öfverenskommelse
träffats, men den öfverenskomna afgälden befunnits vara för låg.
Annorlunda ansåg kammarkollegium saken ställa sig, när viss afgäld
öfverenskommits mellan parterna och denna befunnits tillräcklig
samt därför fastställts. Fall kunde väl därvid förekomma, då den öfverenskomna
afgälden just motsvarat afsöndringens andel i stamhemmanets
räntor och öfriga allmänna utskylder, men i regel omfattade nog eu
dylik afgäld dels en anpart, som motsvarade afsöndringens andel i stamhemmanets
berörda räntor och öfriga allmänna utskylder, dels ock en
anpart, som rätteligen endast utgjorde ogulden köpeskilling. Många
fall förekomme ock, där någon köpeskilling alls icke erlagts.
Hvad den förra delen af afgälden beträffade, borde, enligt kammarkollegii
mening, afsöndringsinnehafvaren på lika sätt och inom samma
tid som eljest vinna befrielse från denna, mot det att Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, där stamhemmansägaren så önskade, bestämde
den andel, hvarefter afsöndringen med stamhemmanet skall deltaga i
de hemmanet påhvilande allmänna utskylder och besvär. Först
måste det sålunda bestämmas, hvilken andel af afgälden har denna
karaktär. Detta blefve naturligen svårare, då de hos myndigheterna
förvarade handlingar ej härutinnan lämna åtminstone full vägledning,
men afgörandet af denna fråga syntes dock, därest ej från endera sidan
yrkande framställdes, att den skulle hänskjutas till skiljedom, kunna
öfverlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som då hade att
afgöra frågan med ledning af där förvarade handlingar samt i öfrigt.
efter den utredning, stamhemmanets ägare kunde åstadkomma, under
hänsyntagande till stamhemmanets alla utskylder och besvär vid tiden
för öfverenskommelsens ingående.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
Beträffande åter de Överskjutande afgälderna syntes det kollegium,
som om det kunde medgifvas afsöndringsägaren att få inom viss utsatt
tid lösa sig ifrån dem mot erläggande af afgäldernas kapitalvärden,
beräknade efter viss låg räntefot, t. ex. 3 Va eller 4 procent. Jämväl
syntes det böra tagas i öfvervägande, om man icke för framtvingande
af dylik aflösning skulle kunna föreskrifva, att afsöndringsägarne ej
finge tillgodonjuta nedsättning i afgälden förr än de inför Kung!.
Maj:ts befallningshafvande visat, att aflösningssumman blifvit till stamhemmansägaren
erlagd eller, därest detta af en eller annan anledning
icke kunnat äga rum, blifvit nedsatt hos Kungl. Majrts befallningshafvande.
För de fall, att aflösningssumman uppginge till visst
högre belopp, t. ex. 200 kronor eller därutöfver, ansåg kollegium lämpligt,
att staten försträckte beloppet mot det att afsöndringsägaren amorterade
detsamma under en längre eller kortare tidsperiod, därvid amorteringen
torde böra efter anteckning i jordeboken åtnjuta samma förmånsrätt
som förut afgälderna.
Kammarkollegium upptog slutligen frågan, hvilken ställning de afsöndringar
skulle intaga, som verkställts före den 1 januari 1897 men
ej blifvit fastställda. Härom anförde kollegium, att efter 1896 års lag
skall å dem fortfarande tillämpas den föregående lagstiftningen, hvadan,
där så begärdes, å dem måste fastställas afgäld. Hade ej viss afgäld
kontrahenterna emellan öfverenskommits, skulle emellertid sådant fastställande
efter kollega förslag ej vidare erfordras, utan i stället endast,
där begäran därom inom viss tid framställdes af stamhemmansägaren,
bestämmas den andel, hvarmed afsöndringen skall med stamhemmanet
deltaga i dess ännu kvarstående utskylder, samt afsöndringen i öfrigt
behandlas efter 1896 års lag. Hade åter viss afgäld öfverenskommits
mellan kontrahenterna, skulle då rätteligen först fastställas afgäld och
sedan å densamma vidtagas förut föreslagna procedur. Detta syntes
emellertid vara en onödig omgång, utan borde Kungl. Majrts befallningshafvande,
därest afgälden ej öfverstiger afsöndringens andel i stamhemmanets
utskylder vid tiden för upplåtelsen, kunna förordna, att den
skall upphöra att utgå, men eljest bestämma, huru stor del däraf skall
utgöra öfverskott, hvithet sedan behandlas på förut angifvet sätt.»
Med förmälan att, sedan genom nådig remiss den 15 november
1902 Kungl. Majrts befallningshafvande i länen anbefallts att, i anledning
af hvad kammarkollegium i ärendet yttrat, däri afgifva förnyadt
underdånigt utlåtande, samtliga Kungl. Majrts befallningshafvande,
13
Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
på ett undantag när, i fråga om sättet att ordna den ifrågasatta
nedsättningen i afgäld från afsöndrade lägenheter förordat i hufvudsak
det af kammarkollegium såsom andra alternativ framställda förslag,
redogjorde föredragande departementschefen för samtliga i ärendet afgifva
yttranden i den mån redogörelse därför icke redan blifvit lämnad,
hvarefter departementschefen vidare anförde:
»Då numera de allmänna utskylder, som tillförene hvilat omedelbart
å hemmanen, till största delen antingen afskrifvits eller utgöras efter
sådan grund, att de afsöndrade lägenheterna däri deltaga, är det tydligen
fullt rättvist, att lägenhetsägarne befrias från den clel af afgälderna,
som motsvarar utskylder, hvilka sålunda bortfallit eller kommit att utgöras
efter förändrad grund.
Hvad angår den ifrågasatta lagstiftningens omfattning, synes det
uppenbart att, då den nu gällande lagen af den 27 juni 1896 icke
innehåller någon bestämmelse om afgälda läggande å afsöndrad lägenhet,
här icke komma i betraktande de afsöndringar, som skett, i enlighet
med nämnda lag, utan allenast de upplåtelser, hvilka ägt rum med
stöd af förut omförmälda förordningen den 6 augusti 1881 eller den
lagstiftning, som därförut gällde. Denna lagstiftning återfinnes dels i
de författningar om enskiftesdelning, som under åren 1803—1812 utkommit,
dels i de om hemmansklyfning och jordafsöndring den 19
december 1827, den 14 november 1829, den 13 juli 1853 och den 6
augusti 1864 utgifna författningar.
I fråga om lägenhet, som från hemman upplåtits på viss tid eller
lifstid, har, enligt hvad kammarkollegium anfört, fastställelse å sådana
afsöndringar endast i ett fåtal fall meddelats. Då afgälden från nämnda
lägenheter enligt sakens natur närmast torde äga karaktären af en
arrendesumma, anser jag, att några åtgärder till nedsättande af detta
slag af afgäld ej böra vidtagas.
Författningarna angående hemmansklyfning och jordafsöndring medgåfvo
innehafvare af boställe eller publikt hemman, som icke under stadgad
åborätt besuttes, rätt att allenast på viss tid upplåta jord; men de
afsöndringar under äganderätt, som på grund af enskiftesförfattningarna i
behörig ordning skett från boställen, skulle likväl äga framtida bestånd.
Emellertid hafva från boställen samt andra publika hemman och lägenheter,
hvilka ej innehafva^ under åborätt, afsöndringar ägt rum för alltid,
i många fall, särskild! i senare tid, mot köpeskilling utan afgäld,
men merendels dock, särskild! från ecklesiastika boställen, allenast mot
viss årlig afgäld utan köpeskilling. Ehuru vid bestämmande af denna
afgäld hänsyn nog stundom kan hafva tagits till stamhemmanets utskyl
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
der, lärer dock, såsom kammarkollegium erinrat, afgälden närmast afsett
att utgöra ersättning för upplåtelsen af jorden. Då i öfrigt några
allmänna föreskrifter ej meddelats rörande grunderna för afgälds utgörande
från dylika afsöndrade lägenheter, och således någon fast utgångspunkt
för afgäldens reglerande här saknas, finner jag, i .likhet med
kammarkollegium, att från området för ifrågavarande lagstiftning bör
uteslutas lägenhet, den där afsöndrats från boställe eller från annat
publikt hemman eller lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen
innehafts under stadgad åborätt.
Antalet af de för alltid afsöndrade lägenheter, liviika enligt 1881
års förordning och äldre författningar af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
åsatts afgäld, uppgår enligt de hos kammarkollegium befintliga
afsöndringsförteckningar och jordeböcker till omkring 30,000. På grund
däraf att åtskilliga domstolar ej för meddelande af lagfart å afsöndrad
lägenhet fordrat, att afgäld skall hafva blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämd, förekomma emellertid, efter hvad kammarkollegium
uppgifvit, i de flesta län ett synnerligen stort antal afsöndrade lägenheter,
därå afgäld ej blifvit fastställd. I afseende å afsöndring, som skett innan
1896 års lag träd! i kraft, stadgär nämnda lag, att bestämmelserna i
1881 års förordning fortfarande skola tillämpas. Har således beträffande
lägenhet, som upplåtits före den 1 januari 1897, afgäld ej blifvit
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställd, står det vederbörande öppet
att, vare sig öfverenskommelse om afgäld träffats eller ej, när som
helst söka sådan fastställelse. Det torde emellertid vara uppenbart, att
förevarande lagstiftning bör, utan hänsyn därtill, att beträffande viss
lägenhet afgäld ej blifvit fastställd, direkt afse äfven sådan lägenhet.
Om det nämligen för åtnjutande af den lindring, som är afsedd att
tillgodokomma ägaren af afsöndrad lägenhet, skulle uppställas det villkoret,
att afgäld å lägenheten blifvit fastställd, skulle därigenom allenast
stadgas en onödig och besvärlig omväg. Ej heller gifva de förhandlingar,
som i Riksdagen föregingo dess skrifvelse i ämnet, något
stöd för det antagande, att Riksdagen verkligen afsett att endast lägenheter
med fastställd afgäld skulle vinna nedsättning i den till stamhemmanet
utgående afgälden.
Äfven efter de förändringar i beskattningslagstiftningen, hvilka
förut äro omnämnda och sedermera ytterligare tillkommit, kvarstå i
regel vissa allmänna utskylder, som enbart hvila å stamhemmanen och i
hvilka således en lägenhetsägare ej har att omedelbart taga del.
Om man bortser från enstaka ej afskrifna grundskattebelopp samt från
räntor och tionde, som innehafva^ under enskild äganderätt, torde
15
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
hit böra hufvudsakligen räknas aflöning till prästerskapet efter ett
stort antal lönekonventioner eller löneregleringsresolutioner, aflöning
till klockare i de fall, där ej ny lönereglering enligt kung!, förordningen
den 2 november 1883 begynt tillämpas, samt under vissa
förutsättningar håll- och reservskjuts, kronoskjuts och inkvartering. Då
man icke lärer kunna lämna å sido dessa kvarstående utskylder, af
hvilka särskild betydelse måste tilläggas de till prästerskapet utgående
bidragen, torde afgälderna, ehvad de blifvit fastställda eller
icke, böra bibehållas i den mån de motsvara den afsöndrade lägenhetens
andel i dessa utskylder, eller ock ansvaret för denna andels utgörande
på annat sätt drabba lägenheten.
Enligt författningarna om hemmansklyfning och jordafsöndring ålåg
det Kungl. Maj:ts befallningshafvande att i de fall, då öfverenskommelse
om afgäld träffats, höja det utsatta beloppet, därest det ej motsvarade
den afsöndrade lägenhetens andel i stamhemmanets allmänna utskylder.
Men om det öfverenskomna beloppet, såsom ofta var händelsen, öfversteg
lägenhetens andel i nämnda utskylder, ägde Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ej befogenhet att sänka detsamma. Har Kungl. Maj:ts
befallningshafvande vid fastställande af afgäld å afsöndrad lägenhet höjt
det belopp, hvarom öfverenskommelse träffats, lärer den fastställda
afgälden få antagas hafva jämnt motsvarat lägenhetens andel i hemmanets
utskylder. Den del af afgälden, som icke belöper å ännu
kvarstående utskylder, bör följaktligen i sådan händelse bortfalla. Om
däremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit den öfverenskomna
afgälden tillräcklig och således utan vidare fastställt afgälden, kan det
väl någon gång hafva inträffat, att den sålunda fastställda afgälden
jämnt motsvarat lägenhetens andel i stamhemmanets utskylder, men i
öfvervägande antalet fall torde afgälden hafva öfverstigit denna andel.
Det öfverskjutande beloppet måste då betraktas såsom en del af köpeskillingen
för den afsöndrade lägenheten, såsom en rent privaträttslig
prestation till stamhemmanets ägare, och i detta belopp lärer någon
nedsättning icke kunna ifrågakomma. Hvad nu är sagdt torde
äfven gälla om sådana före den 1 januari 1897 afsöndrade lägenheter,
beträffande hvilka afgäld icke blifvit fastställd. Har nämligen öfverenskommelse
om afgäld träffats, och är den större, än som kan anses
hafva motsvarat lägenhetens andel i de räntor och öfriga allmänna
utskylder, till hvilka vid afgälds fastställande skolat tagas hänsyn, lärer
i fråga om det öfverskjutande beloppet någon nedsättning ej kunna
vinnas, hvaremot afgäldssumman i öfrigt må bortfalla till den del, som
af de förändrade förhållandena föranledes.
16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 13.
I fråga om sättet att bereda lägenhetsägarne den lindring, som till följd
af de förändrade skatteförhållandena bör dem tillkomma, ansluter jag mig i
hufvudsak till det af kammarkollegium såsom andra alternativ framställda
förslag. Enligt min mening bör afgäld från afsöndrad lägenhet efter viss dag
upphöra att utgå, dock med förbehåll att, där vissa utskylder ännu kvarstå,
i hvilkas utgörande den afsöndrade lägenheten bör deltaga, hemmansägaren
må vara berättigad att få dessa utskylder så fördelade, att från
lägenheten direkt utgöres hvad därå rätteligen belöper, samt att, där
öfverenskommen afgäld till någon del är att betrakta såsom köpeskilling,
hemmansägaren likaledes må äga att få eu mot denna del svarande
afgäld fastställd att fortfarande af lägenheten utgå. Bestämmandet i
ena som andra fallet torde böra åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
och grunden för detta bestämmande bör vara hemmanets och lägenhetens
inbördes förhållande med afseende å deras ägors storlek och
beskaffenhet, efter hvad därom var upplyst vid tiden för afsöndringen. Att
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut skall meddelas kostnadsfritt bär
jag naturligen afsett. Den afgäld, som, efter hvad nu är sagdt,
kommer att åsättas lägenheten, torde, i motsats till hvad nu gäller,
böra fastställas i penningar; men äro hemmansägaren och lägenhetsägaren
öfverens, att afgälden skall utgöras på annat sätt, synes öfverenskommelsen
härom böra blifva gällande. Uppenbart är, att sådan
afgäld bibehåller förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken; någon
rubbning i detta hänseende har ansetts icke böra ifrågakomma.
Genom den af mig sålunda förordade anordningen vinnes omedelbart
den fördel, att i ett mycket stort antal fall, där den å lägenheten
belöpande utskyldsdelen eller afgäldssumman, såsom uppgående blott till
några ören, saknar hvarje betydelse för sakägaren, den nu utgående
afgälden kan af sig själf försvinna, utan att myndigheterna blifva i
onödan besvärade. Detta utesluter likväl ej att, å andra sidan, hemmansägarens
rättmätiga anspråk kan varda fullt tillgodosedt, och detta i en
form, som, beträffande fördelningen af de kvarstående utskylderna,
förekommer sådana framtida regleringar, som eljest skulle blifva en
följd af nya ändringar beträffande grunderna för utskylders utgörande.
I fråga om tiden, när afgäld, som enligt äldre afsöndringsförfattning
blifvit fastställd eller bort fastställas, bör bortfalla, vore det utan tvifvel
riktigast att låta denna tid infalla så nära tiden för den nya lagens
ikraftträdande som möjligt, men för att bereda hemmansägaren utväg
att, innan denna äldre afgäld upphört, få afgjord frågan om fördelning
af kvarstående utskylder samt om bestämmande af ny afgäld, där
sådan skall utgå, torde det finnas lämpligt att framflytta tiden för den
äldre afgäldens upphörande ända till den 1 januari 1907.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
En förutsättning för vinnande af den fördel, livarom nyss talats,
är att hemmansägaren ålägges skyldighet att göra ansökning hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Ehuru det torde ligga i sakens
natur, att hemmansägaren därvid i sitt eget intresse angifver de omständigheter,
som på frågans afgörande kunna öfva inverkan, innebär
dock hemmansägarens ansökningsplikt icke någon bevisskyldighet i
egentlig mening. Från denna synpunkt blefve besväret för hemmansägaren
säkerligen ej mindre, om ansökningsplikten ålåge lägenhetsägaren,
och således torde den initiativskyldighet, hvarom här är
fråga, ej kunna anses betungande. Den omständigheten, att lägenhetsägaren
upphör att betala afgäld, utgör eu direkt maning för hemmansägaren
att göra sitt anspråk gällande; han har då sig själf att skylla,
om han ej njuter befrielse från den del af hemmanets utskylder, som
rätteligen bör utgöras af lägenhetsägaren, likasom om han ej af denne
bekommer den del af afgälden, som han privaträttsligt har att fordra.
På det att lägenhetens ägare dock icke alltjämt skall vara i ovisshet,
huruvida från hemmansägarens sida giltigt anspråk i nu nämnda hänseenden
kan förefinnas, torde det vara nödigt att stadga någon tid,
inom hvilken sådant anspråk skall väckas för att kunna göras gällande.
Denna preskriptionstid torde lämpligen böra sättas till tio år från den
dag, då den gamla afgälden skall upphöra att utgå.
Af skäl, som förut angifvits, torde samma regler böra gälla för
lägenhet, beträffande hvilken afgäld icke fastställts, som för lägenhet
med fastställd afgäld. I tillämpningen synes dock vid bestämmandet
af det afgäldsbelopp, som framgent må åligga lägenhet, en
mindre skiljaktighet äga rum, allt eftersom lägenheten är af det
ena eller andra slaget. Under det nämligen i fråga om lägenhet, för
hvilken afgäld ej fastställts, skall tillses huruvida den öfverenskomna
afgälden varit större, än som kan antagas hafva motsvarat lägenhetens
andel i hemmanets utskylder, torde det beträffande lägenhet med fastställd
afgäld böra tagas hänsyn till den i räntepersedel fastställda
afgäldens storlek, enär eljest, till följd af de under tidernas lopp skedda
förändringar i markegångsprisen, alltför stora rubbningar i nu bestående
rättigheter kunde befaras.
Hvad nu yttrats om lägenhet, som afsöndrats från hemman,
torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som
afsöndrats från lägenhet, den där i jordeboken upptagits under särskildt
nummer, likasom ock beträffande lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad
lägenhet. I afseende å det senare slaget af lägenhet har den äldre
lagstiftningen ej angifvit, efter hvilken grund afgäld skall åsättas sådan
Bill. till Rissel. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afä. 9 Raft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
lägenhet Då det emellertid torde få antagas, att därvid skolat tagas
hänsyn till den från stamlägenheten utgående afgäld endast i den mån
denna afgäld motsvarat stamlägenhetens andel i hemmanets räntor och
öfriga allmänna utskylder, torde vid bestämmande af afgäld, som enligt
den ifrågasatta lagstiftningen må från den mindre lägenheten fortfarande
utgöras, samma grundsats böra lända till efterrättelse och således böra
tillses, huruvida den afgäld, som varit den mindre lägenheten åsatt, kan
anses hafva öfverstigit dess andel i hvad som af den från stamlägenheten
utgående afgäld utgjort andel i utskylder. Slutligen torde i fråga om
lägenhet, som afsöndrats från afsöndrad lägenhet, böra genom eu
särskild bestämmelse förebyggas att, innan det blifvit afgjordt, om
stamlägenheten skall vara skyldig att direkt med hemmanet'' deltaga i
kvarstående utskylders utgörande, beslut meddelas, hvarigenom skulle
bestämmas den mindre lägenhetens andel i dessa utskylder.
Af kammarkollegium har ifrågasatts att meddela lagbestämmelser
i syfte att åstadkomma en aflösning af lägenhetsägarne åliggande afgäldsbelopp,
men skäl synas mig ej föreligga att föreslå bestämmelser
i sådan riktning.))
Sedan föredragande departementschefen härefter förmält, att han i
enlighet med de i hans nu afgifna yttrande angifna grunder låtit inom
justitiedepartementet uppgöra förslag innefattande ändrade bestämmelser
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, uppläste departementschefen
nämnda, i bilaga litt. A vid detta protokoll intagna förslag och hemställde
i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.
Ur protokollet
Carl Lunclquist.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
19
Bilaga litt. A.
Förslag
till
Lag,
innefattande ändrade bestämmelser rörande afgäld från
afsöndrad lägenhet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Från lägenhet, hvilken för alltid från hemman afsöndrats och för
hvilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jordafsöndring
afgäld till hemmanet blifvit fastställd eller bort fastställas, skall, där ej
här nedan annorlunda stadgas, efter den 31 december 1906 afgäld icke
utgå.
2 §•
Har, på grund af förbehåll vid lägenhetens upplåtande, fastställts
högre afgäld än som, vid jämförelse af ägornas storlek och beskaffenhet,
kan anses hafva motsvarat hvad af hemmanets allmänna utskylder
å lägenheten belöpte, eller har förbehåll gjorts om sådan högre afgäld,
utan att fastställelse ägt rum, vare hemmanets innehafvare berättigad
att få den öfver skjutande delen af afgälden fastställd att fortfarande af
lägenheten utgå.
3 §•
Besväras stamhemmanet af allmänna utskylder, i hvilkas utgörande
lägenheten icke omedelbart deltager, vare hemmanets innehafvare berättigad
att få sagda utskylder så fördelade, att från lägenheten omedelbart
utgöres hvad, efter ägornas storlek och beskaffenhet, därå belöper.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
4 §•
Vill hemmanets innehafvare begagna sig af den rätt, som enligt
2 eller 3 § må honom tillkomma, göre ansökan hos Konungens befallningshafvande
före den 1 januari 1917, eller vare sin rätt förlustig.
År dylik ansökning gjord, höre Konungens befallningshafvande
innehafvaren af den afsöndrade lägenheten samt inhämte, där ej afsöndringshandlingarna
lämna erforderliga upptysningar, yttrande afkronobetjäningen
och landtmätare.
5 §•
Finnes, efter hvad i 2 § sägs, viss del af afgäld fortfarande böra
utgöras, fastställe Konungens befallningshafvande en mot sådan del
svarande afgäld att från och med den 1 januari 1907 till hemmanet
utgå. Afgälden varde bestämd i penningar, där ej annorlunda mellan
parterna öfverenskommes.
6 §■
Skall jämlikt 3 § fördelning af utskylder äga rum, bestämme Konungens
befallningshafvande, med jämkning till så bekvämt tal ske kan,
det inbördes förhållande, efter hvilket hemmanet och lägenheten skola
i utskyldernas utgörande deltaga; och lände det beslut till efterrättelse
från och med den 1 januari året efter det ansökningen till Konungens
befallningshafvande inkom, dock ej i något fall före den 1 januari 1907.
t §•
Hafva frihetsår författningsenligt medgifvits, äge, utan hinder af hvad
i 5 eller 6 § är stadgadt, lägenhetens innehafvare njuta dem till godo,
i den mån de ej tilländalupit.
8 §•
I sammanhang med beslut, som i 5 eller 6 § afses, åsätte Konungens
befallningshafvande lägenheten särskildt namn och nummer, där
sådant tillförene ej ägt rum; och skall anteckning om Konungens befallningshafvandes
beslut ske i kronans jordebok.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.
21
9 §•
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må klagan föras i
den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
10 §.
Hvad här förut stadgas angående lägenhet, som blifvit afsöndrad
från hemman, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lägenhet,
som afsöndrats från lägenhet; dock att, där afsöndring skett från afsöndrad
lägenhet, fördelning af utskylder enligt 3 § ej må ifrågakomma,
innan stamlägenheten åliggande del af utskylderna blifvit bestämd.
ii §•
Denna lag äger ej tillämpning på lägenhet, hvilken afsöndrats från
boställe eller från annat publikt hemman eller lägenhet, som icke vid
tiden för upplåtelsen innehafts under stadgad åborätt.
22
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 13.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.
Maj ds högsta domstol torsdagen den 13 oktober 1904.
Tredje rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Her slom,
Carlson,
Billing,
Bohman,
Quensel.
Revisionssekreteraren Berg fortsatte och afslutade föredragningen
af det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade,
i protokollet för den 11 innevarande oktober omförmälda förslag till
lag, innefattande ändrade bestämmelser rörande afgäld från afsöndrad
lägenhet.
Justitieråd et Carlson yttrade: De allmänna utskylder, h vilka vid
tiden för en lägenhets afsöndrande besvärade hemmanet och utgingo
efter sådana grunder, att afsöndrade lägenheter icke omedelbart deltogo
i desammas utgörande, kunna delas i två grupper, nämligen
l:o) de grundskatter och öfriga allmänna utskylder, hvilka numera
antingen upphört eller utgöras efter sådana förändrade grunder, att afsöndrade
lägenheter omedelbart deltaga i desamma — häri inberäknade
rotering, rustning samt håll- och reservskjutsning, oaktadt dessa besvär,
strängt taget, icke fullständigt upphört eller reglerats — och
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
23
2:o) de allmänna utskyld er, Indika fortfarande besvära hemman,
utan att afsöndra de lägenheter omedelbart deltaga i desamma.
Enligt förslaget skulle afsöndrad lägenhet, som upplåtits före 1897,
hädanefter, under viss förutsättning, i mån af sin storlek och beskaffenhet
med hemmanet omedelbart deltaga i de till gruppen 2 hänförliga
allmänna utskylder.
Under denna falla emellertid vissa prestationer, såsom kronoskjuts
och inkvartering, hvilka torde vara så obetydliga, att man för vinnande
af större enkelhet kan lämna dem helt och hållet ur räkningen vid
ifrågavarande lagstiftning.
Vidare hvila å en del hemman vissa afgifter, om hvilka det lärer
vara mycket tvifvelaktigt, huruvida de äro hänförliga till allmänna utskylder
eller icke, nämligen annuiteter å statslån och frälseräntor å
frälseskattehemman. Uppenbarligen bör det icke lämnas oafgjordt, huru
bör förfaras med dessa afgifter.
Hvad då först angår annuiteter å statslån, må erinras, att det icke
kan blifva fråga om. andra statslån än sådana, som besvärade hemmanet,
då lägenheten uppläts. Vare sig nu dessa annuiteter äro hänförliga till
allmänna utskylder eller icke, torde för det fall, att vid upplåtelsen af
lägenheten gjorts förbehåll om skyldighet för lägenhetsägaren att erlägga
en del af annuiteterna, vara billigt, att lägenhetsägaren efter den sålunda
bestämda grunden deltager i utgörandet af annuiteterna. I öfrigt
synes i denna fråga skäligen kunna förfaras så, att om afgäld blifvit
fastställd, utan att sådan till visst belopp blifvit aftalad, och handlingarna
härom angifva att annuiteterna tagits i beräkning, lägenheten skall
efter sin storlek och beskaffenhet omedelbart deltaga i annuiteternas
utgörande, men att i andra fall hänsyn icke skall tagas till annuiteterna.
I fråga om frälseränta å frälseskattehemman torde det vara rättvist
och billigt, att lägenhetsägaren åtminstone i vissa fall får vidkännas
en del af denna afgift. Detta synes emellertid icke böra ske genom
omedelbart deltagande i frälseräntans utgörande utan genom erläggande
af afgäld. Det är nämligen icke lämpligt att inblanda lägenhetsägarne
i tvisterna om frälseräntornas tillvaro och belopp eller att försvåra
frälseränterättens förening med skatterätten. Härtill kommer, att frälseräntan
torde kunna, helt eller delvis, bestå i prestationer, hvilka icke
kunna af lägenhetsägaren fullgöras, såsom nyttjanderätt till viss del af
hemmanets jord.
Till allmänna utskylder af nu ifrågavarande slag äro de från
hemman utgående afgifter till prästerskapets aflöning hänförliga, om och
i den mån, enligt gällande löneregleringar, motsvarande afgifter icke
24 Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 13.
hvila å afsöndrade lägenheter; en pröfning härutinnan är sålunda erforderlig.
I öfrigt torde hänsyn icke behöfva tagas till andra allmänna utskylder
af detta slag än den i vissa orter utgående patronatstionden.
Jag anser alltså, att lägenheten bör omedelbart deltaga endast i
annuiteter å statslån, utgifter till prästerskapets aflöning och patronatstionde,
på sätt förut närmare angifvits, och att Konungens befallningshafvandes
beslut bör innefatta fullständig pröfning af lägenhetens skyldigheter
härutinnan.
Under denna förutsättning synes beräkningen af den afgäld, som
fortfarande bör utgå från lägenheten i det fall, att viss afgäld blifvit
bestämd vid upplåtelsen, böra ske sålunda, att från denna i upplåtelsehandlingen
stadgade afgäld dragas dels de andelar af nyssnämnda tre
afgifter, lägenheten ålägges omedelbart utgöra, dels ock hvad på lägenheten
efter dess storlek och beskaffenhet belöper af de till gruppen 1
hörande allmänna utskylder; alla dessa afgifter och utskylder beräknade
till de belopp, som kunna antagas hafva utgått det år, då lägenheten
uppläts. Måhända kan det anses skäligt, att den sålunda i penningar
beräknade nya afgälden efter markegångspris förvandlas i räntepersedlar
och därefter, om afgälden skall bestämmas i penningar, åter förvandlas
däri efter annat markegångspris. År vid upplåtelsen särskild! bestämdt,
att lägenheten skall efter viss grund deltaga i utgörandet af frälseränta
å frälseskattejord, bör naturligtvis ett mot denna skyldighet svarande
belopp läggas till den öfriga afgälden.
Såsom redan förut är antydt, bör lägenhetsägaren möjligen äfven
i andra fall än det nu nämnda anses skyldig att utgöra viss afgäld för
frälseränta å frälseskattejord. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad jag föreslagit beträffande annuiteter å statslån, anser jag, att denna
skyldighet skäligen kan bestämmas sålunda, att om afgäld blifvit fastställd,
utan att sådan till visst belopp blifvit aftalad, och handlingarna
härom utvisa, att frälseräntan tagits i beräkning, en afgäld motsvarande
hvad på lägenheten belöper af frälseräntan pålägges lägenheten.
Det sätt, på hvilket förslaget ordnar proceduren i dessa ärenden,
synes mig icke tillfredsställande. Enligt min mening är det icke billigt,
vare sig att en lägenhetsägare, som med stöd af lagen upphört att erlägga
afgälden, sedermera blir underkastad efterräkningar, eller att en
hemmansägare, som fortfarande fått uppbära afgälden, förlorar sin rätt
genom preskription. I fråga om afsöndringar, som blifvit fastställda,
synes saken kunna ordnas så, att Konungens befallningshafvande ofördröjligen
låter genom en eller flera därtill förordnade tjänstemän sockne
-
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
•vis uppgöra förslag till afgäldernas reglering och, sedan vederbörande
på lämpligt sätt lämnats tillfälle att yttra sig öfver förslagen, meddelar
utslag före 1906 års utgång. För afsöndringar, som icke blifvit fastställda,
kan naturligtvis icke någon reglering ske, innan ansökan därom
göres af någondera parten. År i detta fall icke någon afgäld bestämd
vid upplåtelsen, torde eu ganska kort preskriptionstid kunna stadgas
för sådan ansökan. År åter afgäld aftalad, behöfves ingen preskriptionstid;
afgälden bör utgå oförändrad, intill dess reglering tilläfventyrs
begäres.
Vid afgäldsregleringar böra lägenhetens skyldigheter icke kunna
bestämmas högre men väl, med hemmansägarens medgifvande, lägre
än lagen föranleder. Därest ny afgäld sättes å lägenheten, bör denna
kunna afskaffa^ genom öfverenskommelse, som dock för att gälla mot
tredje man bör fastställas af Konungens befallningshafvande och antecknas
i jordeboken.
Afgäld synes icke böra bestämmas i annat än penningar eller i
de räntepersedlar, i hvilka afgäld förut blifvit bestämd eller bort bestämmas.
I fråga om lägenhet, som afsöndrats från afsöndra^ lägenhet, synes
kunna förfaras så, som om upplåtelsen af förstnämnda lägenhet skett
direkt från hemmanet och under det år, då afsöndringen från hemmanet
ägde rum.»
I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar:
2 §•
Justitierådet Quensel yttrade: »Att högre afgäld blifvit fastställd,
än som kan anses motsvara hvad af hemmanets allmänna utskylder å
lägenheten belöpte, förutsätter, att förbehåll om sådan afgäld blifvit vid
lägenhetens upplåtande gjordt. Vid sådant förhållande framgår ej af
förslaget anledningen därtill, att i 2 § det fall, då afgälden fastställts,
särskiljes från det, då förbehåll gjorts om sådan högre afgäld utan att
fastställelse ägt rum.»
5 §•
Justitieråden Herslow, Billing, Bohman och Quensel förenade sig
om följande yttrande:
»1 händelse innehafvare af hemman, från hvilken en lägenhet blifvit
för alltid afsöndrad, ville begagna sig af honom i förslaget under viss
förutsättning tillagd rätt att få någon del af lägenhetens afgäld fast
Bih.
till Riksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 4
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
ställd att efter slutet af år 1906 fortfarande af lägenheten utgå, ägde
han enligt förslagets 4 § att före den 1 januari 1917 göra ansökan
därom hos Konungens befallningshafvande, som, därest hans rätt i
detta afseende befunnes grundad, skulle hafva att fastställa den honom
tillkommande delen af afgälden att till hemmanet utgå från och med
den 1 januari 1907. Det sålunda föreslagna stadgandet, enligt hvithet
ett dylikt rättsanspråk skulle kunna göras gällande i afseende å afgäld,
som förfallit till betalning för nära 10 år tillbaka, torde, frånsedt det
fall att lägenhetens innehafvare vore för afgälden för hela denna tidrymd
personligen ansvarig, icke låta förena sig med bestämmelserna i
17 kap. 3 § jordabalken och 17 kap. 6 § handelsbalken, enligt hvilka
lagrum fast egendom icke häftar för ogulden afgäld, som stått inne
längre än tre år.»
Ur protokollet
Jolin Ljungman.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.
27
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott lördagen den 31 december 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin,
Justitieråden: Lindbäck,
Thollander.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet
högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 17 sistlidne juni infordrade utlåtande öfver
upprättadt förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser rörande
afgäld från afsöndrad lägenhet. Sedan redogörelse lämnats för innehållet
i detta utlåtande, anförde departementschefen:
»Med anledning af hvad högsta domstolens fleste ledamöter yttrat
rörande förslagets 5 § anhåller jag att få anmärka, att förslaget inga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
‘28
Klingl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 13.
lunda afsett, att genom fastställelse af afgäld, hvarom i 5 § förmäles,
bestämmelserna i 17 kap. 3 § jordabalken och 17 kap. 6 § liandelsbalken
skulle trädas för nära; men enär af samma yttrande framgår,
att stadgandet kan gifva anledning till missförstånd, torde det vara skäl
att i förslaget införa en erinran att genom stadgandet ej göres rubbning
i hvad enligt nyssnämnda bestämmelser gäller om panträtt och förmånsrätt
för innestående ränta.»
Sedan departementschefen härefter uppläst ett i öfverensstämmelse
med hans nu afgifna yttrande jämkadt förslag till lag rörande afgäld
från afsöndrad lägenhet, hemställde han, att förslaget måtte, jämlikt
§87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.
Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. D vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Aug. von Ilartmansdorff.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1905.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1905:35 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag rörande afgäld från af söndrad lägenhet, dels ock trenne med föranledande af berör a1 i texten