Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående Kungl. Majds högsta domstols tjänstgöring på afdelningar äfvensom stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Majds högsta domstols afdelningar samfäldt

1905-01-14 · 47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:14, Med förslag till lag angående Kungl. Majds högsta domstols tjänstgöring på afdelningar äfvensom stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Majds högsta domstols afdelningar samfäldt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

1

N:o 14.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående Kungl. Majds högsta domstols tjänstgöring

på afdelningar äfvensom stadga angående måls handläggning

i vissa fall af Kungl. Majds högsta domstols

afdelningar samfäldt; gifven Stockholms slott den 14

januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående Kung!. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

afdelningar; och

2:o) stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl.

Maj:ts högsta domstols afdelningar samfäldt.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och 3m nes t

städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förslag*

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på af delningar.

Med upphäfvande af lagen angående Kungl. Majrts högsta domstols

tjänstgöring på afdeluingar den 26 mars 1897 förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Majrts högsta domstol skall intill 1908 års utgång utgöras

af tjuguett justitieråd. Därefter skall antalet justitieråd, i den mån

sådant i följd af inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till aderton.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Aderton veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en

afdelning, under den öfriga tiden af året utom öfliga jul- och påskferier

på två afdelningar.

3 §•

Så länge justitierådens antal är tjuguett, bildas ytterligare en afdelning,

å hvilken tjänstgöring äger rum tjugufem veckor om året.

4 §•

Där högsta domstolen, sedan justitierådens antal nedbringats till

aderton, finner den tjänstgöring, som enligt 2 § är föreskrifven å dels

en och dels två afdelningar, med hänsyn till antalet af mål och ärenden

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

icke vara tillräcklig, bör högsta domstolen arbeta på ytterligare en afdelning

i sex veckor om året.

Hvad nn är föreskrifvet skall jämväl äga tillämpning, medan

justitierådens antal utgör nitton eller tjugu, dock att den tid, under

hvilken tjänstgöring å ytterligare en afdelning skall äga rum, bör

lämpas efter de sålunda befintliga arbetskrafterna.

5 §•

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens

handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror

af den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

6 §.

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äger högsta domstolen

att emellan justitieråden fördela tjänstgöringsskyldigheten.

7 §•

Angående måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens

af delningar samfäldt är särskild! stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1905.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förslag

till

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols

af delningar samfäldt.

Med upphäfvande af stadgan angående måls handläggning i vissa

fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfäldt den 21

april 1876 förordnas som följer:

Mom. 1.

Finner någon af högsta domstolens afdelningar, vid öfverläggning

till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats

eller lagtolkning, som förut varit af högsta domstolen antagen; då må

afdelningen förordna, att målet skall af högsta domstolens afdelningar

samfäldt afdömas; och höra, där laga hinder icke möter, alla justitieråden

i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra

stridande åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på

olika tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge hvad ofvan

föreskrifvet är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den

rådande meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är, afser ej mål, som från krigsdomstol

dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt

afgörande, där sådant mål förekommer under tiden från och med den

1 juni till och med den 15 september.

Denna stadga träder i kraft den 1 november 1905.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

5

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 31 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Eamstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Berger anförde:

»Genom revisionssekreterarnes arbetsredogörelser har min uppmärksamhet

fästats därpå, att antalet mål och ärenden, som i högsta

domstolen vänta på afgörande, under de sista åren ökats. Härvid

komma företrädesvis revisionssakerna i betraktande, enär dessa utgöra den

mest tyngande delen af högsta domstolens arbetsbörda. Sedan högsta

domstolen år 1897 förstärkts med två ledamöter, hafva visserligen under

de sju åren 1897—1908 i medeltal blifvit afgjorda 528 revisionssaker

om året emot 428 i medeltal för näst föregående 7 år. Icke desto

mindre har balansen af oafgjorda revisionssaker visat en endast öfver
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

gående och jämförelsevis ringa minskning. Enligt den officiella statistiken

utgjorde nämligen antalet oafgjorda revisionssaker

vid 1896 års slut.....................

...... 762

„ 1897 ., ,....................

...... 717

.. 1898 .. .......................

...... 785

.. 1899 .''........................

..... 698

.. 1900 .......................

...... 683

1901 .'' ......................

.....................

...... 631

.. 1902 " .......................

...... 684

.. 1903 .. .''...................

..... 723

För innevarande år kunna några bestämda siffror ej uppgifva^,

men, enligt hvad jag inhämtat, har balansen af revisionssaker under

året högst betydligt ökats och torde uppgå till omkring 900, hvadan

ställningen med afseende å dessa saker nu är ännu sämre än vid 1896

års utgång.

Balansen af skiftesmål samt civila och kriminella besvärsmål har

under några år efter 1897 väsentligen minskats. Äfven denna minskning

har emellertid visat sig vara af öfvergående natur, och under de sista

åren har balansen visat tendens att stiga till samma siffra som vid 1896

års utgång. Balansen af dessa mål utgjorde nämligen:

1896 års slut ............................

.......................... 735

1897 ...................................

...............,.:lv...505

1898 ...............................

..............1: . ......... 451

1899 .. ..............................

............................ 364

1900 ..................................

.......................... 397

1901 j .............................

............................ 117

1902 ,.............................

........................... 573

1903 „ .............................

............................ 644

I fråga om växlingarna i antalet till högsta domstolen inkomna

samt där afgjorda och balanserade mål och ärenden från och med år

1861, då högsta domstolen började arbeta på två afdelningar, tillåter

jag mig i öfrigt hänvisa till en inom justitiedepartementet uppgjord

tabell, hvilken torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende

(bilaga F). Af denna tabell framgår, att balansen af alla slags mål och

ärenden, hvilken vid 1896 års slut uppgick till 1,591, därefter intill

1901 års slut visat tendens till minskning, men vid 1902 års slut åter

stigit till 1,328 och vid 1903 års slut till 1,449.

Med anledning af den inträdda ökningen i balansen, har jag anmodat

högsta domstolens ledamöter att afgifva yttrande, huruvida de ansåge

erforderligt, att någon åtgärd för balansens minskande nu vidtoges och,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast.

Med anmälan att sådant yttrande nu inkommit, anhåller jag att detsamma

måtte såsom bilaga få åtfölja detta protokoll (bilaga G).»

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet i nämnda

yttrande, hvarefter han vidare anförde:

»Såsom framgår af det afgifna yttrandet hafva inom högsta domstolen

föreslagits två slags åtgärder för möjliggörande af ökad skyndsamhet

i målens afgörande, nämligen dels provisoriska anordningar för

afarbetande af den nu befintliga balansen och dels åtskilliga lagändringar

till förebyggande för framtiden af ny balans. I afseende å dessa senare

torde utan vidare vara uppenbart, att de äro allt för omfattande för

att förslag därom nu omedelbart skall kunna framläggas. I alla händelser

måste alltid en jämförelsevis lång tid förflyta, innan det skall blifva

möjligt att slutligt pröfva och afgöra alla dessa frågor, ty vissa af dem

förutsätta ändring af grundlag och andra torde äfven böra lösas i samband

med ifrågasatt inrättande af en administrativ högsta domstol,

hvilken fråga ännu är under utredning. Dock behöfver det väl knappast

sägas, att jag ofördröjligen skall taga under ompröfning, hvilka åtgärder

böra till lindring af högsta domstolens arbetsbörda vidtagas, samt låta

utarbeta de lagförslag, som häraf föranledas.

Emellertid hafva högsta domstolens samtliga ledamöter, med

undantag af två, ansett att, förutom åtgärder för minskning af högsta

domstolens arbetsbörda, särskilda anordningar böra vidtagas för att

balansen må kunna nedbringas till sådan omfattning, som kan öfverensstämma

med den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på snabb

rättsskipning. Uppenbart synes mig vara, att äfven mycket verksamma

lagändringar i syfte att lindra högsta domstolens arbetsbörda, om och

när de blifva antagna, icke kunna så minska denna börda, att den

nuvarande stora balansen skall inom rimlig tid vara afarbetad, helst

om ytterligare ökning i balansen skett, innan lagändringarna kommit

till stånd. Det torde därför under alla förhållanden vara synnerligen

nödigt att med det snaraste vidtaga åtgärder, åsyftande att förstärka

högsta domstolens arbetskrafter, men dessa åtgärder böra, såsom inom

högsta domstolen uttalats, endast vara provisoriska. Hufvudsyftet måste

vara att för framtiden på verksamt sätt minska högsta domstolens

arbetsbörda.

För vinnandet af omförmälda tillfälliga förstärkning hafva inom

högsta domstolen föreslagits två olika utvägar. Den ena af dessa afser

att öka justitierådens antal med tre, dock att, sedan den för balansens

afarbetande beräknade tiden förflutit, ledamöternas antal skulle, däri
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition No 14.

genom att uppkommande lediglieter ej fylldes, åter nedbringas till det

nuvarande eller aderton. Den andra utvägen åsyftar att för viss tid

förordna sex extra ordinarie bisittare i högsta domstolen.

Det senare förslaget medför den af allmänna meningen inom

högsta domstolen erkända fördel, att arbete på afdelning, bestående af

fem ledamöter, ej behöfver ifrågakomma; i detta hänseende äger det företräde

framför såväl det förra förslaget som den hittills i senare tid

under viss del af året följda ordningen. Ett förslag att anordna extra

bisittare i högsta domstolen torde dock möta starkt motstånd. Uppfattningen

därom, att domsrättens utöfning i högsta instans ej bör

uppdragas åt andra än ordinarie ledamöter i denna instans, lärer här

i landet vara så stadgad, att hvarken de skäl, som tala mot tillsättandet

af tre nya justitierådsämbeten, eller exemplen från utlandet torde på

denna uppfattning öfva någon större inverkan. Härtill kommer, att eu

tillfällig anordning med extra ordinarie bisittare förutsätter ändring

af grundlag och att vid sådant förhållande den såsom brådskande ansedda

förstärkningen icke skulle kunna vinnas förr än under senare delen af

år 1906. Det bör ej heller förbises, att eu anordning med sex bisittare

skulle medföra svårighet att till så stort antal, som häraf skulle påkallas.

på eu gång erhålla fullt lämpliga föredragande.

Förslaget att tillsätta tre nya justitieråd kan icke, såsom redan

är antydt, bereda möjlighet att så sammansätta tre afdelningar af

högsta domstolen, att sju ledamöter koinme att arbeta på hvarje afdelning,

utan den ena afdelningen måste blifva sammansatt af allenast

fem ledamöter. Från rättssäkerhetens synpunkt är detta otvifvelaktigt

mindre tillfredsställande, för såvidt det må antagas, att ett större antal

domare innebär en trygghet för rättsanspråkens allsidigare belysning,

men af skäl, som längre fram skola närmare angifvas, torde en anordning

med fem ledamöter på den ena afdelningen kunna ske utan någon

större olägenhet i nu anmärkta hänseende. I och för sig bör visserligen

en ökning af det nuvarande antalet justitieråd möta mycket stora

betänkligheter, men om, såsom inom högsta domstolen föreslagits,

ökningen ej göres ständig utan kommer att afse blott en kortare tid,

torde ifrågavarande betänkligheter finnas vara icke alltför tungt vägande.

Det skäl, som mot den ifrågasatta ökningen af antalet justitieråd anförts

därom, att, sedan balansen nedbringats till det normala måttet,

justitierådens antal länge kunde komma att kvarstå oförändradt, torde

i verkligheten icke komma att blifva af någon större betydelse. Jag

anser således, att det af flertalet ledamöter inom högsta domstolen

väckta förslag om tillsättande af tre nya justitieråd är att föredraga

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

framför utvägen att förordna extra bisittare, och. jag ser icke någon

annan utväg, som bättre löser den nu föreliggande frågan.

Arbetet inom högsta domstolen å de olika sessionsrummen är nu så

ordnadt, att en afdelning tjänstgör hela året med undantag af tre veckor

vid jul och två veckor vid påsk, under hvilka veckor föredragning af mål

rörande häktade dock förekommer; eu annan afdelning tjänstgör under

29 veckor och eu tredje afdelning under G veckor om året. Denna

ordning har varit tillämpad alltsedan år 1897. Enligt hvad i högsta

domstolen beräknats, skall en ökning af justi ti erådens antal med tre

medföra ett tillskott i arbetstid af 19 sessionsveckor. Härvid har förutsatts,

att eu afdelning, såsom hittills, tjänstgör under 47 veckor, en annan

afdelning under 29 veckor och en tredje afdelning under 25 veckor om

Aret, samt att den af de tre afdelningarna, som tjänstgör 29 veckor,

sammansättes af fem ledamöter, under det att å hvardera af de båda

andra sju ledamöter blifva tjänstgöringsskyldiga. Härigenom skulle för

hvarje justitieråd en ökning i arbetstiden å sessionsrummet inträda,

men denna ökning blefve dock helt obetydlig. Huru under dessa förutsättningar

tjänstgöringen under olika tider af året må ordnas för att

hvarje ledamots behof af befrielse från tjänstgöring å sessionsrummet

för besörjande af honom åliggande granskning af cirkulerande mål samt

lagförslag skall blifva tillgodosedt, torde ej behöfva i lagen utsägas

utan kunna öfverlämnas åt högsta domstolens eget bestämmande.

Medlet att förekomma o egentligheten och olägenheten däraf, att

en afdelning af högsta domstolen varder sammansatt af blott fem ledamöter,

består, såsom äfven inom högsta domstolen delvis blifvit antydt,

i möjligheten att så långt sig göra låter förlägga till denna afdelning

föredragningen af ansökningar och vissa slag af besvärsmål, som kunna

anses vara af mindre betydelse, äfvensom af lagförslag. Genom denna

anordning, som, hvad angår ansökningar och nu afsedda besvärsmål,

kan beredas genom ändring af instruktionen för nedre justitierevisionen,

undvikes den oegentlighet, som nu äger rum, att sådana mindre viktiga

ärenden föredragas å afdelning, bestående af sju ledamöter. Den föredragning

af revisionssaker och besvärsmål af andra slag, än de förut

antydda, hvilken å fem-mans afdelningen kan medhinnas, torde icke

komma att blifva af väsentligt större omfattning, än som nu å två

afdelningar under sex veckor om året äger rum.

Medeltalet af de under femårsperioden 1899—1903 i högsta domstolen

afgjorda revisionssaker, skiftesmål och besvär har utgjort 1,178.

Under samma period hafva i medeltal något mera än 9 veckor af hela

sessionstiden, 82 veckor, upptagits af lagföredragning. Fördelas medeltalet

Bih. till Piksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

afbörda mål på återstående sessionstiden, 73 veckor, erhålles för hvarje

vecka en arbetsprodukt af 16, i mål. Enär afgjorda ansökningsärenden

vid beräkningen alldeles lämnats å sido, är beräkningen icke för hög.

Den årliga ökningen i arbetsprodukt kan således med tämligen stor

säkerhet beräknäs till något öfver 300 mål, hvadan under loppet af

tre är balansen skulle, under förutsättning att redan under denna tid

tillströmningen af mål till följd af vidtagna lagändringar minskats,

kunna nedbringas till en någorlunda lämplig storlek. Jag anser således

en bestämmelse, att ledamötsantalet i högsta domstolen skall uppgå

till 21, ej behöfva afse längre tid än tre år.

När efter 1908 års utgång justitierådens antal nedgått till 20 eller

19, lärer den förut följda ordningen med två sju-mans afdelningar och

blott eu fem-mans afdelning knappast kunna tillämpas. Vid sådant

förhållande torde, när högsta domstolen skall arbeta på tre afdelningar,

den ordning, som nu nödvändigtvis måste i dylikt fall gälla, nämligen

fördelning på en sju-mans afdelning och två fem-mans afdelningar, åter

komma till användning. Hela antalet arbetsveckor varder naturligen

äfven då ökadt utöfver det nuvarande i den mån de befintliga arbetskrafterna

det tillåta, och denna ökning kan vinnas genom längre arbete

antingen på två eller på tre afdelningar.

Enär justitierådens hufvudsakligä ferieledighet bor infalla under

sommarmånaderna samt högsta domstolen redan enligt nuvarande ordningarbetar

på tre afdelningar under tre veckor i oktober, torde den nya

lagen ej böra träda i tillämpning förr än den 1 november 1905.»

Sedan departementschefen härefter förmält, att han i enlighet med

de i hans nu afgifna yttrande ahgifna grunder låtit inom justitiedepartementet

uppgöra förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols

tjänstgöring på afdelningar, uppläste departementschefen nämnda, i bilaga

H. vid detta protokoll intagna förslag och hemställde i underdånighet,

att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Majit Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

u

Bil. G.

Protokoll, hållet vid sammanträde med ledamöterna uti Kungl.

Maj:ts högsta domstol tisdagen den 13 december 1904.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Carlson,

Lindbäck,

Claéson,

Petersson,

Ti-iollander,

Hellström,

Billing,

Bohman,

C ASSEL,

Crefberg,

Quensel,

Silverstolpe,

friherre Marks von Wurtemberg.

Justitierådet Wijkardor var af sjukdom hindrad a,tf närvara vid

sammanträdet.

I skrifvelse den 11 sistlidne oktober till högsta domstolens äldste

ledamot hade statsrådet och chefen för justitiedepartementet, med anled
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ning af den under de sista två åren uppkomna ökningen i balansen af

de på högsta domstolens pröfning beroende mål och då jämväl under

innevarande år en dylik ökning vore att emotse, anmodat bemälde

ledamot att inhämta och meddela chefen för justitiedepartementet yttranden

från högsta domstolens ledamöter, huruvida de ansåge erforderligt,

att någon åtgärd för balansens minskande nu vidtoges och, i sådan händelse,

hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast.

Med anledning häraf hade högsta domstolens ledamöter, efter att

tvenne gånger hållit förberedande öfverläggning i frågan, nu sammanträd!

för besvarande af det till dem ställda spörsmål. Och förekom

härvid följande:

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken justitieråden

Huss, Grefberg och Quensel instämde, yttrade:

»Enligt tillgängliga statistiska uppgifter utgjordes, med bortseende

från ansökningsärenden, balansen vid 1903 års utgång

af revisionssaker........................................................................ 723

besvärsmål ................................................................................. 644

Summa 1,367.

Motsvarande siffror för år 1893 utgjorde:

revisionssaker ........................................................................ 487

besvärsmål ............................................................................... 500

Summa 987.

Om från sistnämnda summa afräknas däri ingående 83 fattigvårdsmål,

utgjorde den mot förra årets balans — 1,367 mål — svarande

siffran för 1893 allenast 904; och har således under sista decenniet en

ökning ägt rum med 463 mål.

Ingen, som har någon kännedom om arbetet inom högsta domstolen,

lärer förvänta, att balansen skall kunna afhjälpas eller för framtiden

förebyggas genom högre arbetsintensitet. Redan nu torde i kvantitativt

hänseende, d. v. s. med hänsyn till antalet afgjorda mål och ärenden,

arbetsprodukten inom högsta domstolen i förhållande till antalet domare

icke öfverträffas, knappast uppnås inom något annat lands högsta instans.

Och om eu ytterligare forcering af arbetet än läte tänka sig, skulle

den näppeligen låta sig genomföra utan att öfva menligt inflytande på

arbetsproduktens inre värde. Fasthellre synes inom vårt land den

meningen alltmera — och detta med full rätt — göra sig gällande, att

högsta instansens arbetsbörda bör minskas, på det att dess beslut må

kunna erhålla eu fylligare och mera uttömmande motivering än tiden

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

nu medgifver och högsta domstolen sålunda sättas i tillfälle att fylla

sin synnerligen “viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i

lagtolkning och rättskipning samt dymedelst erbjuda allmänheten den

säkra ledning vid bedömande af förekommande rättsförhållanden, som

för samfärdselns tryggande och rättstvisters undvikande är af nöden.

Nödgas man således se sig om efter andra medel att afhjälpa de

öfverklagade olägenheterna, så kunde vid första påseendet den enldaste

och naturligaste utvägen tyckas vara en permanent ökning af domstolsledamöternas

antal. Häremot resa sig emellertid mycket allvarliga

betänkligheter. Het lärer redan nu mången gång befunnits vara förenadt

med rätt stor svårighet att besätta uppkommen ledighet inom

högsta domstolen, hvartill i sin mån den omständigheten torde hafva

bidragit, att de åt justitieråd anvisade löneförmåner såsom under nuvarande

förhållanden knappt tillmätta ingalunda kunna innebära någon

lockelse. Af än större betydelse är dock den fara för kontinuiteten i

rättskipningen, som en ökning af domstolsledamöternas antal skulle

medföra. 1 själfva verket synes — då fråga ej är om en tillfällig förstärkning

för kortare tid — en dylik ökning i justitierådens antal ej

utan våda kunna äga rum, med mindre samtidigt domstolen indelas

efter målens beskaffenhet i kamrar; men för en dylik anordning lägger,

såsom utan vidare bevisföring lärer inses, domstolens nuvarande organisation

afgörande hinder i vägen.

En stadigvarande ökning af justitierådens antal synes därföre

bestämdt böra afstyrkas.

Då det icke finnes ringaste grund för det antagandet att, därest ej

särskilda åtgärder vidtagas, de till högsta domstolen inströmmande

målens antal skulle komma att nedgå, utan fasthellre den ökade

samfärdseln gör ett motsatt förhållande ytterst sannolikt, lärer det med

hänsyn till hvad ofvan blifvit anfördt vara oafvisligen nödvändigt att,

så snart sig göra låter, genomföra sådana lagändringar, att antalet af

mål och ärenden, hvarmed det skall åligga högsta domstolen att taga

befattning, väsentligen nedbringas.

Det medel, som under liknande förhållanden annorstädes i regel

tillitas, är att för de flesta arter af mål meddela bestämmelse om ett

visst minimibelopp, hvarom tvisten måste röra sig, för att densamma

må kunna dragas under högsta instansens pröfning. I Tyskland till

exempel, där denna så kallade summa revisibilis för närvarande utgör

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kun/jl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

1,500 riksmark, är man till afhjälpande af uppkommen arbetsbalans

starkt betänkt på att höja densamma åtminstone till 2,000 riksmark.

En åtgärd i denna riktning skulle äfven i vårt land otvifvelaktig''!

vara särdeles verksam, och detta, om revisionssumman sattes tillräckligt

hög, sannolikt i den grad att näppeligen behof gjordes af annan åtgärd

till förekommande af obehörig balans. Kan man ej bestämma sig för

andra utvägar för arbetsbördans minskning, lärer omständigheternas

makt förr eller senare komma att framdrifva anordningar i nu angifna

syfte, och önskvärd! vore i sådant fall, att dylika anordningar ju förr

dess hellre komme till stånd. Med kännedom om den allmänna motvilja,

som lärer råda mot uppdragandet af en på penningevärdet beroende

gräns mellan tvister, som få dragas till högsta domstolen, och sådana,

i hvilka vid hofrättens dom skall förblifva, torde man emellertid i

främsta rummet hafva att föreslå andra medel, genom hvilka samma

verkan kan åstadkommas. I afseende å de förslag, hvilka härutinnan

synas kunna ifrågakomma och hvilka i det följande skola framställas,

må likväl starkt betonas, att intet af dem är i och för sig tillräckligt

för uppnående af det åsyftade ändamålet, utan att desamma endast i

Omening kunna anses ägnade att åstadkomma den minskning i högsta

domstolens arbetsbörda, som ur förut angifna synpunkter lärer vara

nödvändig.

Den utväg, som i första hand bör anlitas för arbetsbördans minskning,

synes vara att befria högsta domstolen från befattning med ärenden,

hvilka ligga utanför densammas egentliga uppgift såsom lagskipande

myndighet, nämligen granskning af lagförslag samt afgifvande af yttranden

i ansökning särenden, h vilkas afgörande tillkommer Kungl. Maj:t i

statsrådet.

Det arbete, som laggranskningen påkallar, har på senare tider

ansenligt ökats, särskildt på grund däraf att en mängd ämnen, som förr

reglerades genom administrativa författningar, numera behandlas i förordningar

af civillags natur. Medan under femårsperioden 1871—1875

lagföredragning upptog i medeltal allenast 12 dagar årligen, steg årliga

medeltalet under åren 1899—1903 till 45,6 dagar, eller omkring 9

arbetsveckor, hvilket efter gjorda beräkningar motsvarar ett årligt medeltal

af omkring 150 revisionssaker och besvärsmål.

Under öifverläggningar om detta ämne har från vissa håll ifrågasatts,

att granskning af sådana lagar, som äro att hänföra till allmän

civil- och kriminallag, fortfarande skulle åligga högsta domstolen, medan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 14.

densamma i regel icke skulle taga befattning med förslag, hvilka till

sin art hufvudsakligen falla utom den allmänna civil- och kriminalrättens

område.

Härvid möter dock först den invändningen, att genom en dylik

anordning det åsyftade ändamålet, lindring af domstolens arbetsbörda,

endast i mycket otillräcklig grad skulle vinnas. Men därjämte bör erinras,

att det torde komma att visa sig förenadt med rent af oöfverstigliga

svårigheter att i lagtext uppdraga en fast gräns mellan här berörda

lagar, å ena, samt andra, af Konung och Riksdag gemensamt antagna

lagar, å andra sidan. Äfven om ett försök gjordes att uppdraga eu

sådan gräns, skulle vid tillämpningen säkerligen tvifvelaktiga fall alltsomoftast

komma att yppa sig, och helt visst skulle i sådana fall

förslaget för säkerhets skull blifva hänvisadt till granskning af högsta

domstolen. Skall eu reform i nu antydd riktning äga rum, synes det

därföre vara oundgängligen nödigt att den går därpå ut, att högsta

domstolen befrias från all laggranskning, Kungl. Maj it naturligen obetaget

att inhämta högsta domstolens yttrande öfver lagförslag, där sådant

af särskilda anledningar påkallas. Att närmare inlåta sig på frågan om

hvad som bör sättas i stället för den af högsta domstolen utöfvade laggranskningen

lärer knappast bär böra ifrågakomma. Framhållas må

emellertid, att lagberedningen — under förutsättning att denna institution

blefve permanent — skulle ur derå synpunkter, och särskilt med hänsyn

till vikten af enhet och följdriktighet i lagstiftningen, val lämpa

sig för granskning af lagförslag, som annorstädes utarbetats.

Då det arbete utom ämbetsrummet, som laggranskningen för närvarande

medför, är särdeles betungande och i afsevärd män inkräktar

på den ledighet, högsta domstolens medlemmar åtnjuta, torde denna

kunna något minskas för den händelse dylik granskning i regel ej vidare

komme att äga rum, och således något ökad arbetstid för lagskipningen

äfven därigenom vinnas.

Antalet ansökningar, öfver hvilka högsta domstolen afgifvit yttrande,

har under femårsperioden 1899—1903 utgjort i medeltal årligen

018. Om än föredragningen af hvarje särskildt ärende ej krafvel- någon

längre stund, är det dock uppenbart, att ett antal af öfver 600 skall i

ej obetydlig mån inkräkta på högsta domstolens arbetstid. Då det

alldeles öfvervägande flertalet af dessa ärenden icke framkallar några

tvistiga juridiska spörsmål, synos högsta domstolens regelmässiga medverkan

vid deras handläggning innebära ett onödigt slöseri med arbets
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

krafter, desto hellre som vid svårlösta fall Kungl. Maj:t naturligen i

hvarje händelse skulle äga infordra högsta domstolens yttrande. Vid

sådant förhållande synes näppeligen någon olägenhet böra uppkomma

häraf att högsta domstolen befrias från befattningen med ansökningsärenden,

därvid dock undantag torde höra göras i fråga om lifdömdes

nådeansökningar, rörande indika högsta domstolen lärer hädanefter som

hittills böra yttra sig.

I sammanhang härmed torde bestämmelsen om två justitieråds

närvaro i justitiekonselj böra upphäfvas eller ändras. Hvad lagärendena

angår, skulle justitieråds närvaro vid afgörandet i statsrådet antingen

blifva faktiskt i det närmaste betydelselös, under det att ändock deras

åtminstone moraliska ansvarighet kvarstode oförminskad, eller ock förutsätta

ett föregående, enskildt granskningsarbete som i förening med

öfriga ämbetsgöromål mången gång kunde varda alldeles öfverväldigande.

Måhända torde dock skäl förefinnas att bibehålla nuvarande föreskrift

därom, att två justitieråd skola närvara i konseljen då nådeansökningar

där föredragas.

För närvarande få såsom bekant mål angående förseelser mot

politistadgar af alla slag dragas under högsta domstolens pröfning.

Det kan emellertid svårligen sägas vara nödigt eller lämpligt, att högsta

instansens tid och arbetskrafter tagas i anspråk för till exempel förseelser

mot brandordningar, mål angående försummad gaturenhållning

och dylikt. Öfverhufvud torde det ej böra möta betänkligheter att,

med undantag för de fall, då någon är af hofrätt dömd till urbota

straff, låta vid hofrätts utslag bero i mål angående förseelser, som falla

utom området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten

och strafflagen för präster. Den härigenom uppkommande lättnaden

för högsta domstolen kan ej sägas vara obetydlig, då medeltalet af gjorda

mål af dylik art under femårsperioden 1899—1903 befinnes uppgå till 96.

Sedan numera den ojämförligt största delen af Sveriges jord undergått

laga skifte, torde de skäl, som föranledt bestämmelsen att klagan

öfver utslag, som meddelats af underdomstol i skiftesmål, skall föras

direkt hos högsta domstolen, hafva väsentligen förlorat i giltighet. Hithörande

mål och ärenden afse numera gemenligen mindre omfattande

förrättningar, såsom hemmansklyfningar och ägostyckningar, och kunna

ingalunda sägas vara så brådskande eller af så grannlaga natur, att de

böra från underrätt dragas direkt under högsta instansen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Här torde, utöfver det nu sagda, allenast böra framhållas, att

antalet inkommande skiftesmål, som under de sista åren uppgått till i

medeltal omkring 100, visar tendens till ökning, beroende på en vidgad

tillämpning af de nya stadgandena om ägostyckning, och att förty den

rätt dryga tid, handläggningen af dessa mål redan nu klöfver, sannolikt

kommer att efter hand ökas, till men för arbetsresultatet i fråga om

mål, hvilka i vanlig instansoidning dragas under högsta domstolens

afgörande.

Det har stundom blifvit ifrågasatt, huruvida icke i händelse en

administrativ högsta domstol komme till stånd, densamma lämpligen

kunde öfvertaga ägodelningsmålens behandling i sista instans. Utan

att här ingå på nämnda spörsmål, torde man dock böra framhålla, att

någon anledning att i afbidan på utgången af fragan om nämnda domstols

inrättande låta anstå med den nu förordade ändringen i instansordningen

för ägodelningsmål desto mindre synes föreligga, som det i hvarje fall

torde få anses önskvärdt, att en mellaninstans för ifrågavarande mål

anordnas. _ . .

I konsekvens med hvad i fråga om skiftesmål föreslagits kunde

ifrågasättas, huruvida ej ändring borde ske i de bestämmelser, enligt

hvilka högsta domstolen utgör andra instans i dispache- och lösdrifvaremål.

Då emellertid antalet dylika hos högsta domstolen fullföljda

mål är helt ringa och de sålunda icke medföra någon nämnvärd

ökning i domstolens arbetsbörda, lärer tillräcklig anledning till en fiamställning

i angifna syftet icke nu vara för handen.

Däremot torde det vara önskvärdt, att beloppet af revisionsskillingen,

för närvarande utgörande 150 kronor, afsevärdt höjes, förslagsvis till

300 kronor. Sistnämnda belopp, hvilket, om hänsyn tages till penningevärdet,

väsentligen understiger den i 1734 ars lag bestämda summa,

lärer ej kunna anses för högt, om i betraktande tages, att enligt lagens

bestämmelser den obemedlade utan större omgång eller svårighet erhåller

fullständig befrielse från ifrågavarande afgift.

Förutom åtgärder för minskning af högsta domstolens arbetsbörda

lära extraordinära mått och steg tarivas för afarbetande af den nu befintliga

balansen. Sker ej detta, kommer, äfven om tillflödet af mål och

ärenden för framtiden minskas, en lång tid att åtgå, innan balansen

hunnit nedbringas till lämplig omfattning, så att rättskipningen i högsta

Bih. till Biksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Åfd. 10 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

instans kan bedrifvas med den skyndsamhet, hvarpå de rättsökande äga

skäliga anspråk.

De åtgärder, som uti förevarande hänseende kunna ifrågakomma,

måste uppenbarligen gå ut på förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter.

Då denna förstärkning, i hvilken form den än må komma att

äga rum, är afsedd att fortfara allenast en kortare tid, synes någon afgörande

vikt ej böra lästas vid deu ofvan i fråga om permanent förstärkning

påpekade faran för rättskipningens enhet; i allt fall lärer

något annat medel att undanröja den nuvarande balansen ej stå att

tinna. På det kraftigaste måste emellertid betonas, att hvarje förstärkning

af ledamotsantalet låter sig försvara endast såsom en af omständigheterna

framtvungen nödfallsutväg, hvilken ej bör anlitas längre än för

det åsyftade ändamålets uppnående är oundgängligen nödigt.

I fråga om formen för den temporära förstärkningen ligger det

måhända närmast till hands att tänka sig, att för den tid, som kunde

antagas erforderlig för balansens afarbetande, skulle förordnas ett antal

extra ordinarie bisittare. En dylik utväg torde dock ej böra förordas.

Den under snart ett århundrade hos oss upprätthållna grundsatsen, att

sista instansens domare ovillkorligen böra äga den oberoende och själfständiga

ställning, som åtföljer ett ordinarie ämbete, lärer af skäl, som

ej tarfva närmare utveckling, icke böra utan tvingande nödvändighet

uppgifvas. I stället synes böra föreslås ait, på sätt regeringsformen

medgifver, de ordinarie ledamöternas antal ökas med tre, dock med

bestämmelse, att, sedan en för balansens afarbetande erforderlig, på

förhand beräknad tid förflutit, ledamöternas antal skall, därigenom att

uppkommande vakanser ej fyllas, nedbringas till det nuvarande eller 18.

Denna utväg lärer vara tillräckligt effektiv för att under eu jämförelsevis

kort tid åstadkomma balansens nedbringande till normala

dimensioner. Genom dess anlitande skulle nämligen, med bibehållande

af den tjänstgöringsskyldighet, som för närvarande faller på hvarje

särskild ledamot, möjlighet beredas domstolen att under en längre tid

af året arbeta på tre afdelningar, sammansatta, två af sju ledamöter

hvardera ()ch den tredje af fem. Den ökning i arbetstid, som härigenom

skulle stå att vinna, utgör nitton sessionsveckor. Då nu, efter hvad

utförda beräkningar visa, domstolen under de sessionsveckor, som ej

upptagas af lagföredragning, i medeltal medhinner — förutom ansökningsärenden

— något öfver sexton mål i veckan, skulle den årliga ökningen

i arbetsprodukt komma att något öfverstiga 300 mål, hvilket innebär,

att efter tre års förlopp balansen skalle uppgå till endast omkring 450

mål, ett antal som näppeligen kan anses öfverstiga det lämpliga.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

De sålunda förordade anordningarna torde emellertid i hvarje fall

förutsätta, att å den af fem ledamöter bestående afdelningen i allmänhet

ej behandlas viktigare mål, utan synas åt densamma böra förbehållas

ansökningsärenden och så kallade veckomål, som ej angå häktade, hvarjämte

lagförslag torde böra där föredragas.

Af synnerlig vikt är, att anordningens provisoriska karakter redan

från början klart fastslås. Från denna såväl som från andra synpunkter

torde det vara lämpligt, att i lagen angående högsta domstolens tjänstgöring

på afdelningar bestämmes den tid — enligt min tanke tre år —

hvarunder ledamotsantalet skall uppgå till 21, samt vidare stadgas dels

att efter utgången af sagda tid antalet skall i mån af ledamöters afgång

nedbringas till 18, dels ock på huru många afdelningar domstolen

skall under olika tider af året fördelas, där antalet utgör respektive

20, 19 och 18.))

y- Justitierådet, Quensel tilläde för sin del följande:

»Mot den anordning för den tillfälliga balansens afarbetande, som

sålunda föreslagits, kan visserligen anmärkas, att högsta domstolen

komme att delvis arbeta med en sammansättning af endast fem ledamöter,

och detta i än större utsträckning än för närvarande äger rum.

Att sådant innebär eu afsevärd olägenhet kan ej förnekas. I sakens

natur ligger, att ett större antal ledamöter medför en större garanti

för målens allsidigare skärskådande och säkrare bedömande samt för

vinnande af det i högsta instansen viktiga resultat, att afgörandet bestämmes

af eu icke allt för fåtalig pluralitet. Ett önskningsmål, som

i detta sammanhang därför må kraftigt betonas, är, att för framtiden,

då regelmässiga förhållanden åter inträd t, högsta domstolens afdelningar

måtte, där ej genom samtidigt inträffande förfall för flera ledamöter

sådant omöjliggöres, alltid — såsom och af ålder ansetts lämpligt och

nödigt — bestå af sju ledamöter.

Såsom tillfälligt nödfallsmedel för balansens afarbetande bör däremot

den redan tillgripna utvägen att inskränka de dömandes antal

till fem kunna för kortare tid i något utsträckt grad anlitas, då annat

medel, förenadt med mindre olägenheter, ej synes stå till buds. Dock

bör härvid bestämdt fasthållas och uttryckligen fastslås, att denna utväg

är endast provisorisk och därför bör redan från början till viss kortare

tid begränsas. Skulle någon tanke uppstå, att med bibehållande af

högsta domstolens nuvarande arbetsområde allt vore väl beställdt, om

blott ytterligare tre permanenta justitierådsämbeten inrättades, må* häremot

än vidare erinras, att endast för en kortare tid högsta domstolens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

nuvarande göromål kunna bestridas med en sådan mindre ökning af

ledamöternas antal. Väl skulle enligt den föreslagna provisoriska arbetsordningen

hvarje ledamots ordinarie tjänstgöring ej väsentligen ökas,

men, under det att nu i regel fyra suppleanter finnas tillgängliga, då

två sjumansafdelningar tjänstgöra, skulle under det provisoriska tillståndet

finnas att tillgå allenast två suppleanter för nitton tjänstgörande

ledamöter. Häraf blifver åter en följd, dels att suppleanttjänstgöringen

väsentligen förtynges, dels ock att vid inträffande samtidigt förfall för

ett jämförelsevis ringa antal ledamöter icke blott en utan måhända alla

högsta domstolens afdelningar måste tidtals arbeta med en sammansättning

af mindre än sju ledamöter.

Att en anordning med sådana konsekvenser, som att högsta domstolens

arbete väsentligen komme att äga rum på mera än två afdelningar

och på afdelningar, bestående af mindre än sju ledamöter, göres

permanent, anser jag så ytterst betänkligt, att, därest ej från början

hvarje tanke därpå aflägsnas, jag för sådan händelse ser mig nödsakad

att hellre ansluta mig till det inom högsta domstolen yppade förslaget

om förordnande af sex extra ordinarie bisittare i högsta domstolen, hur

allvarliga invändningar än kunna mot ett sådant förslag framställas.»

Justitierådet Silf ver stolpe anförde: »Beträffande de åtgärder, som

böra vidtagas för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda,

är jag i hufvudsak ense med justitierådet friherre Marks von

Wurtemberg. Det är visserligen endast med största tvekan jag biträder

förslaget, att högsta domstolens befattning med granskning af lagförslag

skall upphöra, enär jag för min del alltid antagit en sådan af rikets

högsta lagskipande myndighet verkställd pröfning af lagförslagen vara

den bästa garantien för deras praktiska tillämplighet, i all synnerhet

när frågan gällt stiftande eller förändrande af allmän civil- eller kriminallag.

Men då det eftersträfvade målet att söka undvika en permanent

ökning af ledamotsantalet i högsta domstolen synes icke kunna vinnas,

med mindre högsta domstolen befrias från arbetet med laggranskningen,

finner jag mig härutinnan knappast äga något val. Emellertid kan jag

icke förorda, att högsta domstolens befattning med laggranskningen

upphör, under annan förutsättning än att densamma öfverflyttas å en

ny permanent institution, sammansatt af personer med enahanda kompetens,

som erfordras för utnämning till justitieråd.

Äfven i fråga om de särskilda åtgärder, som äro af nöden för

afarbetande af den nu befintliga balansen, kan jag i väsentliga delar

instämma med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg. Jag anser

mig likaledes böra särskildt betona, att det föreslagna tillsättandet af

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 14.

tre nya ledamöter i högsta domstolen måste betraktas endast såsom en

provisorisk anordning af beskaffenhet att oskiljaktigt sammanhänga med

de åtgärder, som föreslagits för att minska högsta domstolens arbetsbörda.

Men, därest icke i samband med de tre nya ledamotsplatsernas

inrättande sådana lagändringar beslutas, som påkallas för att, så vidt

möjligt, för framtiden förebygga uppkomsten af ny balans, och således

högsta domstolens arbete på tre afdelningar under en längre följd af

år blifver oundvikligt, synes mig den enda riktiga utvägen vara att

efter verkställd grundlagsändring tillsätta sex nya ordinarie ledamöter,

på det åtminstone den trygghet i afseende å rättskipningen måtte bevaras,

att alla tre afdelningarna blifva sammansatta af sju ledamöter».

-Justitierådet Hellström utlät sig:

»I afseende å de åtgärder, som höra vidtagas till minskande af

högsta domstolens arbetsbörda är jag i hufvudsakliga delar ense med

justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg; och anser jag, som finner

det synnerligen olämpligt och med god rättegångsordning knappast förenligt

att domarebefattning i högsta domstolen utöfvas af tillförordnade

domare, lika med friherre Marks von Wiirtemberg att för afarbetande

af nu befintliga balansen tre nya justitieråd böra tillsättas. Men, ehuruväl

jag hyser förhoppning därom att, därest domstolen erhåller sålunda

ifrågasatt förstärkning samt domstolens arbetsbörda tillika, på sätt föreslagits,

minskas, den befintliga balansen inom loppet af några år skall

vara afarbetad, kan jag dock icke förorda att redan nu i lag fastslås

den tidpunkt, då antalet ledamöter i högsta domstolen åter skall minskas».

Justitierådet Thollander anförde: »Beträffande åtgärder till förebyggande

af framtida balans anser jag i första rummet stadgande om

en summa revisibilis böra komma under öfvervägande. Att på förhand

bedöma styrkan af ett befaradt motstånd mot eu sådan åtgärd torde

vara vanskligt. Då fråga väcktes om att fattigvårdsmålen icke skulle

få fullföljas i högsta domstolen, visade sig, att det motstånd, man förutsatt,

i själfva verket var ganska lätt brutet.

Ehuru högsta domstolens befriande från allt arbete med laggranskning

skulle i hög grad minska dess arbetsbörda, tvekar jag dock att

tillstyrka en sådan åtgärd, då den nuvarande ordningen tvifvelsutan i

stort sedt ländt till lagstiftningens fromma och genom den djupare

inblick i lagarnes anda, som af högsta domstolens ledamöter vid granskningen

förvärfvats, fördelaktigt återverkat på lagtillämpningen. I någon

mån skulle till minskning i högsta domstolens arbete lända, om dess

yttrande i regel icke inhämtades annat än i fråga om egentlig civiloch

kriminallag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

I fråga om åtgärder till afarbetande af den nu befintliga balansen

instämmer jag i hvad justitierådet friherre Marks von Wurtemberg

anfört och tillstyrkt».

Justitierådet Carlson yttrade: »1 likhet med de flesta ledamöter,

som hittills yttrat sig i ärendet, anser jag, att högsta domstolens arbetsbörda

bör minskas så, att någon stadigvarande eller tidtals inträdande

ökning af det nuvarande antalet ledamöter icke blir behöflig, och att

för sådant ändamål dels högsta domstolens befattning med lagärenden

och . ansökningsärenden bör inskränkas på sätt dessa ledamöter föreslagit,

dels ock åtgärder böra vidtagas i syfte att minska tillströmningen

af tvistemål och brottmål. I sistnämnda afseende synes mig i första

rummet böra ifrågasättas, beträffande tvistemålen, att ytterligare öka

revisionsskillingen, och, beträffande brottmålen, att frånkänna målsägande

och annan enskild åklagare rätt att fullfölja talan om ansvar

samt göra erläggandet af en mot revisionsskillingen svarande afgift till

villkor för rätt för målsägande och för tilltalad, som icke är till ansvar

dömd, att fullfölja talan i fråga om skadestånd m. m.

En tillfällig förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter är

af nöden för afarbetande af den nuvarande balansen; och anser jag, i

följd häraf, lika med justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg, att

lagen om högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar bör ändras

så, att justitieråd ens antal kommer att under de n ärmaste tre åren

utgöra 21 och därefter i mån af inträffade ledigheter åter nedgå till

18. Deii nuvarande årliga tjänstgöringstiden för afdelningarne tillsamman,

82 veckor, skulle på sådant sätt kunna, utan utsträckt användning

af afdelningar med allenast fem ledamöter, ökas till 96 eller

97 veckor för den tid, under hvilken högsta domstolen bestode af 21

ledamöter, för att därefter suecessive nedgå till 92, 87 och 82 veckor.

Det vore enligt min mening önskligt, att man kunde stanna vid dessa

tjänstgöringstider. I hvarje fall torde de icke lämpligen kunna ökas

med mera än 4 å 5 veckor, enär redan härför förutsättes eu ökning

af tjänstgöringstiden för femmans-afdelningar från 12 veckor till 24 å

27 veckor »

Justitieråden Lilienberg och Claeson förenade sig om följande af

den förstnämnde afgifna yttrande:

»Då de årligen inkommande målens antal i förening med den

under arens lopp uppkomna balans, som visar stark tendens att ökas,

vida öfverstiger måttet af det arbete, som af högsta domstolen med

dess nuvarande tjänstgöringstid kan utföras, och då det dröjsmål med

målens afgörande, som härigenom uppstår, utan tvifvel länder de rätt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

sökande till stor skada, måste, enligt min åsikt, ovillkorligen åtgärder

vidtagas för afhjälpande af detta missförhållande. Att pålägga domstolens

ledamöter en längre tjänstgöringstid skulle dock säkerligen

medföra menliga följder icke blott för dem själfva utan ock för rättskipningens

och öfriga arbetens beskaffenhet, i hvilket afseende jag

hänvisar till konstitutionsutskottets memorial vid 1856—58 årens riksdag

i anledning af väckt förslag att domstolen framdeles skulle arbeta på

två afdelningar. Det däri gjorda uttalande både i sistnämnda afseende

och angående följderna af rättskipningens långsamhet äger fortfarande

sin fulla tillämpning.

Om således, för att öka arbetsprodukten, antalet ledamöter måste

ökas, ligger närmast'' att begagna den för detta ändamål i regeringsformen

anvisade möjligheten att höja antalet med tre, således till 21.

En sådan tillökning skulle sätta domstolen i tillfälle att tjänstgöra på

derå afdelningar, än nu är fallet, därvid olika kombinationer kunna

tänkas. Den tidslängd, hvarunder, och det sätt, hvarå tjänstgöringen

sålunda skulle utsträckas, blefve i viss grad beroende på i hvad män

tjänstgöring med fem ledamöter på afdelningen kunde anses lämplig,

därvid dock alltid skulle tillses, att mål af större betydelse blefve föredragna

inför sju ledamöter. Men härom torde blifva tillfälle att

närmare förhandla och besluta vid behandlingen af de förändringar,

som, i fall antalet ledamöter, såsom ofvan är föreslaget, blefve ökadt,

måste vidtagas i lagen angående domstolens tjänstgöring på afdelningar

den 26 mars 1897.

Om dessa åtgärder vidtoges och helst så snart som möjligt, så

att den behöfliga förstärkningen kunde begynna sin verksamhet den

1 maj 1905, skulle balansen inom få år komma att afarbetas. Emellertid

vore det i hög grad önskvärd! om åtgärder under tiden kunde vidtagas,

för att befria domstolen från behandlingen af en del ansökningsärenden

ocli obetydligare mål, så att dess i egentligaste mening dyrbara

tid användes endast för värdigare föremål. Ju grundligare ett utrensningsarbete

i sådan riktning göres, desto säkrare kan man hoppas, att

antalet ledamöter i mån af afgång åter skall kunna nedbringas, hvilket

ur flere synpunkter vore önskvärd!. Justitiedepartementet borde därföre

snarast möjligt bereda i det afseende! erforderliga lagförslag till

vederbörlig ompröfning. Men att redan nu söka närmare bestämma

hvad innehåll, som åt dessa bör gifvas, skulle endast fördröja lösningen

af'' den för närvarande mest angelägna uppgiften, nämligen den befintliga

balansens afarbetande.))

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Lindbäck, Petersson,

Bolrnan och Gassel förenade sig-, anförde:

»Jag biträder i allo det af justitierådet friherre Marks von

Wurtemberg gjorda uttalande om nödvändigheten däraf att högsta domstolens

arbetsbörda redan inom den närmaste framtiden afsevärdt minskas.

Jämväl instämmer jag i det stora hela i det yttrande, som han afgifvit

beträffande de åtgärder, som i berörda syfte borde vidtagas, allenast

med den reservation att, då beloppet af revisionsskillingen så nyligen

blifvit fastställdt efter sammanjämkning af olika inom Riksdagens kamrar

fattade beslut, lämpligheten att redan nu ånyo bringa denna fråga å

bane synes kunna dragas i tvifvelsmål. Framförallt vill jag emellertid

— i likhet med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg — hafva

på det kraftigaste betonat att, så framt man ej vill besluta sig för

införande af en summa revisibilis, högsta domstolen, för att blilva i

tillfälle att så som sig bör fullgöra sin egentliga och hufvudsakliga

uppgift såsom högsta domstolsinstans, oundgängligen måste befrias från

den för hvarje år växande bördan af laggranskningen.

Däremot kan jag ej biträda förslaget att för afarbetande af den

nu befintliga balansen tillsätta tre nya justitierådsämbeten. Att för

afhjälpande af en tillfällig olägenhet tillgripa ett sådant medel som

tillsättande af nya ordinarie ämbetsmän synes i och för sig vara mindre

egentligt och föga tilltalande; och olämpligheten af en dylik åtgärd

träder än mera i dagen, då man betänker, att sedan efter några års

förlopp balansen nedbragts till ett normalt mått och sålunda det åsyftade

ändamålet vunnits, justitierådens antal ej omedelbart utan allenast

i mån af ledamöters afgång kan nedbringas till det normala, något som

under vissa förhållanden kan komma att dröja ganska länge.

Äfven ur andra synpunkter finner jag ifrågavarande förslag medföra

mycket afsevärda olägenheter. Huru än, om tre nya justitierådsämbeten

tillsättas, arbetet må ordnas, lärer det, om en effektiv afarbetning

af balansen skall åstadkommas, ej kunna undvikas, att af högsta

domstolens afdelningar åtminstone eu måste så sammansättas, att den

består af allenast fem ledamöter. Visserligen fungera för närvarande

på grund af bestämmelsen i lagen den 26 mars 1897 under tre veckor

i maj och tre veckor i oktober hvarje år tvenne af fem ledamöter bestående

divisioner. Men redan i denna ringa omfattning kan en sådan

anordning ingalunda sägas vara tillfredsställande, och eu mera utsträckt

användning däraf måste jag för min del på det allvarligaste afrada.

Det är, synes mig, en ej blott riktig utan såsom regel oeftergiflig

grundtanke, att de rättskunnige ledamöternas antal i den högre instansen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

bör vara större än i den lägre; och uppenbart är att en allsidigare och

grundligare pröfning af rättstvisterna kan väntas från en talrikare

domarepersonal. I detta hänseende må erinras om förhållandena i våra

grannländer, där för domförhet i högsta instansen erfordras, i Norge

att minst sju och i Danmark att minst nio ledamöter äro tillstädes.

Enligt min åsikt kan man således hysa berättigade farhågor, att en

kvantitativ ökning i arbetsprodukten genom inrättande af fem-mansdivisioner

skulle vinnas endast på bekostnad af en nedsättning i arbetets

inre värde.

Den enklaste och naturligaste utvägen att råda bot för nu uppkomna

missförhållanden är enligt min uppfattning att förordna ett

antal — förslagsvis 6 — extra ordinarie bisittare i högsta domstolen

för tjänstgöring under så lång tid, som kan beräknas vara erforderlig

för ätt nedbringa balansen till en normal siffra. Om sex extra ordinarie

bisittare förordnas, skulle därigenom, utan att arbete på afdelning bestående

af fem ledamöter behöfde ifrågakomma, vinnas en årlig ökning

i arbetstiden af åtminstone 24 veckor, hvarigenom, då medeltalet i

veckan afgjorda revisionssaker och besvärsmål under senaste femårsperioden

uppgått till omkring 16, den så att säga obehöriga delen af

balanserade mål med all säkerhet skulle kunna blifva afgjord under

loppet af omkring två år. Visserligen kan den nu föreslagna anordningen,

hvilken förutsätter ändring i grundlag, ej träda i kraft så

tidigt som den af justitierådet friherre Marks von Wurtemberg förordade,

hvilken möjligen skulle kunna vinna tillämpning från någon

tidpunkt under senare delen af nästkommande år. Men denna jämförelsevis

mindre betydande olägenhet skulle — äfven frånsedt frågan

om arbete på fem-mans- eller på sju-mans-afdelningar — motväga^ däraf,

att med sex extra ordinarie bisittare balansen, såsom nyss visats, bör

kunna afarbetas på två år, medan däremot, om tre nya justitierådsämbeten

tillsättas, det säkerligen kommer att visa sig, att minst tre år

skola för samma ändamål åtgå.

Nu skulle jag visserligen, därest fråga vore om att skapa ett

stadigvarande system af extra ordinarie bisittare i högsta domstolen,

ingalunda vilja förorda en dylik anordning. Men de anledningar till

farhågor, som under dylik förutsättning kunde förefinnas, synas mig i

allt väsentligt vara undanröjda, om saken så ordnas, att i grundlag

inryckes uttrycklig bestämmelse därom, att extra ordinarie bisittare i

högsta domstolen må förordnas endast då, för särskildt behof, Konung

och Riksdag därom för viss tid besluta.

Bih. till Biksd. Prof, 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 14.

På grund al livad jag nu anfört, hemställer jag, att herr statsrådet

behagade gå i författning om framläggande af förslag om förordnande

för viss tid af sex extra ordinarie bisittare i högsta domstolen.

»

Justitierådet Skärm yttrade: »Det ligger i sakens natur att med

ökad folkmängd och ökad utveckling af affärsförhållanden antalet af

de fall, där domstolarnes ingripande påkallas, också ökas, och att häraf

i sin ordning en tillökning af domstolspersonalen såväl vid underdomstolarne

som i högsta domstolen måste betingas. För högsta domstolen,

som har till uppgift att upprätthålla enheten inom rättskipningen, torde

dock en ökning af personalen böra vidtagas med stor varsamhet och

endast i det fall, att andra medel till lagskipningens behöriga upprätthållande

i högsta instansen saknas. Den tid varder nog kommande då

en permanent tillökning af högsta domstolens afdelningar och i följd

däraf af dess ledamöter ej kan undvikas; men en sådan utvidgning

synes mig då ej böra företagas annorlunda än i sammanhang med fördelning

emellan de olika afdelningarne af målen och ärendena efter

dessas beskaffenhet. Att ty förutan nödig enhet i rättskipningen icke

kan, med flera afdelningar inom högsta domstolen, vidmakthållas, torde

redan vara af erfarenheten ådagalagdt. Det nu använda medlet att vid

divergerande beslut hänskjuta mål till afgörande i plenum liar nog i

många fall, när högsta domstolen arbetat på endast två afdelningar,

visat god verkan. Olägenheterna af denna anordning, särskildt den

tidsförlust och det ökade arbete, de dubbla föredragningarne medföra,

komma dock gifvetvis att tilltaga i samma mån som flera afdelningar

inom högsta domstolen föranleda ökadt behof af plena.

Redan för flera år sedan har vid fråga om åtgärder till afhjälpande

och förekommande af balans inom högsta domstolen framhållits,

att det hufvudsakliga, om ej enda verksamma medlet i sådant hänseende,

som under för handen varande förhållanden kunde tillrådas, vore att

från högsta domstolens arbetsområde afskilja en mängd mål och ärenden,

som vore dels främmande för högsta domstolens egentliga uppgift dels

ock af den beskaffenhet, att deras behandling af högsta domstolen måste

anses såsom ett obehörigt slöseri med dess dyrbara tid och arbetskrafter.

Hade i stället för de åtgärder, som vidtagits och som redan från början

kunde förutses och sedan äfven befunnits vara af rätt tvifvelaktigt

gagn, ett sådant afskiljande i behörig omfattning ägt rum, stode helt

säkert högsta domstolen ej inför den betydliga balans, som nu förefinnes.

Att ett sådant afskiljande kan och äfven bör ske är redan inom högsta

domstolen framhållet; och om nödiga åtgärder i sådant syfte utan dröjs
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

mål vidtagas, torde den nuvarande balansen ej vara värre, än att man

skäligen kan hoppas att med redan befintliga arbetskrafter densamma

skall kunna nedbringas till normal storlek.

Man invänder häremot, att för vederbörande parters rätt och bästa

skyndsamma, provisoriska åtgärder måste vidtagas beträffande den nuvarande

balansen. För min del kan jag ej se annat, än att rätt snart

genom högsta domstolens befriande från vissa mål och ärenden skulle

åt densamma beredas tillfälle till arbete å balansens minskning. I

sådant afseende synes i främsta rummet kunna iakttagas, att högsta

domstolen hädanefter ej betungas med laggranskningsarbete annorledes

än i oundgängligen nödvändiga och trängande fall, äfven om därigenom

lagstiftningsarbetet skulle något fördröjas. Om än så många och. goda

lagar utfärdas, torde do ej vara till synnerligt gagn, om ej lagskipningen

obehindradt och på tillfredsställande sätt fungerar, och det lagstiftningsarbete,

som sker på lagskipningens bekostnad och till förfång

för denna, torde ej befordra utan tvärtom motverka sitt egentliga ändamål.

Laggranskningsarbetet har på sista tiden fått en sådan omfattning,

att det ej låter förena sig med högsta domstolens egentliga uppgift

såsom högste lagskipare, utan att olägenhet på ena eller andra

hållet uppstår.

Hvilka åtgärder i syfte att minska och förekomma balans vidare

kunna och böra företagas är af andra ledamöter i högsta domstolen

angifvet; och då dessutom hvarje åtgärd till inskränkning af högsta domstolens

arbetsområde måste i hvarje fall föregås af en noggrann utredning,

som här ej kan äga rum, anser jag ej nödigt att härutinnan

närmare yttra mig. Dock vill jag uttala min åsikt, att både införande

af en summa revisibilis och'' ett^ytterligare höjande af revisionsskillingen

synes vara åtgärder, som skäligen kunna komma i fråga att i ofvanangifna

syfte användas.

Anser man åter ej lämpligt att inskränka högsta domstolens arbetsområde

eller att genom införande af en summa revisibilis eller

liö]ning af revisionsskillingen minska tillflödet af mål, eller anser man

att i allt fall faran af den nuvarande balansen är allt för öfverhängande

för att medgifva afvaktandet af det resultat, åtgärder i berörda syfte

kunna medföra, är jag för min del af den mening, att annan utväg ej

finnes än att redan nu inrätta högsta domstolen på tre afdelningar

med sju tjänstgörande ledamöter i hvarje och att i sammanhang därmed,

såvidt sig göra låter, fördela målen och ärendena efter deras beskaffenhet

på de olika afdelningarne. Fn sådan anordning kräfver dock en till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

ökning af högsta domstolens ledamöter med minst 6; och då jag delar

de betänkligheter, som uttalats mot införande af tillförordnade ledamöter

i högsta domstolen, torde det ej kunna undvikas, att dessa sex

nya ledamöter blifva ordinarie.

Jag förbiser ej svårigheten att, särskildt med hänsyn till den efter

nuvarande prisförhållanden i hufvudstaden, otillräckliga aflöning, som

bestås högsta domstolens ledamöter, erhålla fullt lämpliga personer till

de nya platserna; men kostnadsfrågan, som i alla händelser i förhållande

till sakens vikt blir rätt obetydlig, synes mig i detta hänseende ej böra

spela någon som helst roll.

Skulle framdeles visa sig, att så stor personal i högsta domstolen

ej är behöflig, låter det sig ju gorå att genom underlåtenhet att besätta

uppkommande vakanser så småningom minska ledamöternas antal. För

min del befarar jag dock att, om ej arbetsområdet på ett eller annat

sätt minskas, behofvet af tre afdelningar kommer att för framtiden visa

sig tämligen konstant.

Beträffande de af andra högsta domstolens ledamöter föreslagna

anordningar, synas mig dessa, isynnerhet den med tillsättning af endast

tre nya ledamöter i högsta domstolen, innebära ett större ondt än det

man vill afhjälpa.

Denna anordning förutsätter, att högsta domstolen skulle under

den tid, som för balansens bortarbetande erfordras, arbeta på tre afdelningar,

antingen så, att två afdelningar utgöras hvardera af sju

ledamöter och eu af fem ledamöter eller så, att eu afdelning består af

sju ledamöter och de två andra hvardera af fem eller ock så,, att under

hela året arbetar en afdelning på sju och eu afdelning på fem samt

en afdelning ömsom på fem och ömsom på sju ledamöter. I alla händelser

skulle således minst en afdelning med fem ledamöter arbeta

hela året.

Jag vill här först anmärka att det under sådant förhållande ej

torde blifva möjligt att inskränka den af fem ledamöter bestående afdelningens

verksamhet till endast ringare mål, som enligt §22 regeringsformen

må af fem ledamöter pröfvas och afgöras. Den föreslagna

anordningen förutsätter alltså såvida fem-mans-afdelningen skall hafva

jämn sysselsättning, efter min uppfattning, en grundlagsändring, hvarigenom

fem-mans-afdelningarnes kompetens utvidgades.

För min del är jag dock långt ifrån att vilja tillstyrka en grundlagsändring

i sådant syfte.

På grund af lagen den 26 mars 1897 har högsta domstolen

visserligen alltsedan under en kortare tid, inalles 6 veckor årligen,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

arbetat på tre afdelningar, cläraf en med sju och två hvardera med

fem ledamöter. Vid utfärdandet af denna lag hyste man nog den förhoppning,

att den skulle utgöra endast ett provisorium, afsedt att i

undantagsfall och när befintlig balans gjorde sådant nödigt, tillgripas.

Olägenheterna af fem-mans-afdelningar i högsta domstolen torde redan

då varit både förutsedda och insedda. Förhoppningen att denna anordning

skulle genom balansens snara undanröjande behöfva endast en

kortare tid användas, har visat sig fullständigt illusorisk, under det att

de förutsedda olägenheterna blifvit eu ledsam verklighet.

Ett mål afgöres i hofrätt i regeln af fem ledamöter. Att låta

det fullföljas till en öfverinstans bestående också af fem ledamöter och

med hufvudsakligen samma processuella förfaringssätt som hofrätten

torde — äfven med hänsyn till de större fordringar, som böra på

högsta domstolens ledamöter ställas — ej lämna så tillräckliga förutsättningar

för erhållande af ett bättre och riktigare resultat än det i

hofrätten vunna, att tillvaron af en öfverinstans under sådana förhållanden

kan anses berättigad.

För närvarande har ansetts och, som det synes, med stöd af

lagen den 26 mars 1897, att, med undantag endast för de ganska

fåtaliga, så kallade sju-mans-målen, Indika alltid af sju ledamöter afgöra»,

högsta domstolens alla tre afdelningar, ehvad de utgöras af fem eller

sju ledamöter, hafva alldeles samma kompetens att upptaga och pröfva

mål af hvad beskaffenhet och omfattning som helst; och det beror

hufvudsakligen af eu slump, huruvida ett mål skall komma på den ena

eller andra afdelningen, om det skall pröfvas af fem eller sju ledamöter.

Jag skall här ej inlåta mig på frågan, huruvida detta förfaringssätt

väl öfverensstämmer med § 22 regeringsformen; men däraf har

ej sällan följt, att under det på sju-mans-afdelningen föredragits obetydliga

bagatellärenden, såsom ansökningar om tillstånd till äktenskap

eller om upplösning af sådana, på fem-mans-afdelningarne föredragits

och afgjorts de viktigaste saker. Eu sådan anordning i högsta domstolen,

hvartill motstycke väl näppeligen torde kunna påvisas, anser jagför

min del såsom eu oformlighet, som icke kan försvaras och som icke

bör bibehållas, än mindre utvidgas.

Till följd af den jämförelsevis korta tid af året, hvarunder detta

förhållande hittills ägt rum, hafva olägenheterna ej blifvit så kännbara

eller i ögonen fallande som eljest torde blifvit förhållandet,, men skulle,

såsom nu ifrågasatts, af högsta domstolens tre afdelningar minst eu

under hela året arbeta med endast fem ledamöter, skulle detta efter min

åsikt medföra en allvarsam fara icke blott för enheten inom rättskip
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ningen utan äfven för högsta domstolens inflytande på densamma

äfvensom för högsta domstolens ställning och anseende i allmänhet;

och den möjliga, ehuru ganska ovissa fördelen, att eu del mål afgöras

en eller annan månad tidigare än eljest skolat ske, synes mig ej uppväga

olägenheterna af en anordning, hvarigenom efter mitt förmenande

landets rättsväsende skulle drabbas af en skada, som sent torde komma

att botas.

Att såsom jämväl föreslagits förstärka högsta domstolen med

sex extra ledamöter för den tid befintlig balans sådant kräfde är, såsom

redan af flera ledamöter påvisats, förenadt med så stora olägenheter och

betänkligheter, att jag för min del anser en sådan anordning, ehuru visserligen

att föredraga framför fem-mans-afdelningarne, icke böra förordas.»

Justitierådet Herslow anförde: »Det torde numera vara af erfarenheten

tillräckligt ådagalagdt, att hittills vidtagna åtgärder för afarbetande

af den under senare åren inom högsta domstolen uppkomna balans af

oafgjorda mål och ärenden icke varit tillfyllestgörande. Sålunda har,

hvad angår revisionssakerna, utgående balansen af dessa, enligt hvad

som inhämtas af den af statsrådet och cliefon för justitiedepartementet

till högsta domstolens ledamöter öfverlämnade statistiska tabell, utgjort

698 år 1899, 683 år 1900, 631 år 1901, 684 år 1902 och 723 år 1903,

medan antalet af de revisionssaker, som under sagda tid årligen slutbehandlats,

växlat mellan 426 och 630 och således icke under något af

nämnda år ens fullt uppgått till antalet af de för året utbalanserade.

Under samma fem år har antalet af årligen utbalanserade oafgjorda

brottmål utgjort minst 298 och högst 449, till hvilket sistnämnda belopp

utgående balansen af dessa mål uppgått år 1903, under det minst 436

och högst 528 sådana mål årligen i högsta domstolen slutbehandlats.

Inom öfriga kategorier af mål och ärenden med undantag af skiftesmålen,

om Indika längre fram skall särskildt handlas, förefinnes icke

någon nämnvärd balans.

Ytterligare åtgärder i ofvanberörda syfte lära således vara af

behofvet påkallade. Det, hvaråt tanken i detta afseende först vänder

sig, är att genom ökande af justitierådens antal, i likhet med hvad

redan tvenne gånger skett, bereda högsta domstolen tillfälle att arbeta

på flera afdelningar, än som nu äro att tillgå. Denna utväg synes

emellertid vid närmare öfvervägande vara den minst lämpliga. Utom

det att ett fortgående på denna väg leder till oskäliga kostnader, skulle

en organisation med flera afdelningar inom högsta domstolen, än de

nuvarande, medföra åtskilliga väsentliga olägenheter, särdeles om dessa

afdelningar i regeln komme att bestå af endast fem ledamöter eller

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

tillfälligt förordnade medlemmar inrymdes i högsta domstolen. I de

båda sistnämnda fallen skulle de från högsta domstolen utgående domar

och utslag säkerligen — och detta med allt skäl — förlora icke så litet

i auktoritet. Den för rättstillståndet så ytterst viktiga enheten och

kontinuiteten i lagskipningen har äfven med den nuvarande arbetsfördelningen

inom högsta domstolen stundom visat sig icke vara så

lätt att upprätthålla och skulle genom domstolens ännu större splittring

uppenbarligen utsättas för ytterligare fara. Ju flera afdelningar i högsta

domstolen inrättas, desto oftare skall det för bevarandet af lagskipningens

enhet blifva nödvändigt att hänskjuta målens afdömande till

plenum, en utväg, som med den dubbla föredragningen först på afdelningoch

därefter inför alla afdelningarne samfäldt skulle väsentligt motverka

det afsedda ändamålet att öka högsta domstolens arbetsprodukt.

Slutligen liar det redan nu mer än en gång varit förbundet med icke

ringa svårighet att åt högsta domstolen förvärfva fullt kompetente medlemmar,

ett förhållande, hvartill den omständighet, att de för justitieråden

år 1874 bestämda och allt sedan oförändradt gällande löneförmåner

uppenbarligen icke stå i skälig proportion till de under senare åren

särskild! i hufvudstaden betydligt fördyrade lefnadsomkostnaderna, säkerligen

icke varit utan skuld. Svårigheten i berörda afseende komme

antagligen att tilltaga i samma mån som ökning af justitierådens antal

inträdde.

Då ett snabbare och intensivare arbete, än det som för närvarande

presteras af högsta domstolen, bestämdt icke kan äga rum med mindre

än att arbetets beskaffenhet däraf skulle lida, bör enligt min åsikt

reformen i ifrågavarande afseende hufvudsakligen gå därpå ut att, såvidt

sådant med nu gällande rättegångsordning utan alltför stora rubbningar

låter sig göra, befria högsta domstolen från alla sådana mål och

ärenden, som utan fara såväl för däri intresserade parter som ock för

bevarandet af rättskontinuiteten kunna från högsta domstolens befattningundantagas.

Den moderna processlagstiftningen bemödar sig att så

mycket som möjligt begränsa antalet af de tvister och rättsfrågor, som

få dragas under högsta instansens bedömande. Detta blifver också

nödvändigt i vårt land, därest man vill hafva en fullt kompetent och

därtill icke onödigt kostbar högsta domstol. Dennas egentliga uppgift

torde vara att i egenskap af central domstol för hela riket främja enheten

i rättskipningen och tillika genom dess medlemmars djupare insikt icke

blott i lagens skilda delar utan äfven i hela rättssystemet innebära en

garanti för lagens rätta tillämpning i de till högsta domstolen hänskjuta

mål. Men däraf torde följa, att alla grupper af mål och ärenden, hvilka

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

antingen äro så beskaffade, att deras pröfning hvarken från juridisk

synpunkt kan vara af principiell betydelse eller erfordrar någon mera

djupgående lagkunskap, eller ock afse någon åtgärd, i hvilken, därest

den obehörigen utverkas, rättelse kan i annan ordning vinnas, utan risk

kunna och därföre vid det förhållande att de inkommande målens antal

så ökats, att deras afdömande ej inom skälig tid medhinnes, också böra

undandragas högsta domstolens handläggning. I enlighet härmed får

jag föreslå att genom ändring i nu gällande lag måtte stadgas

l:o) att talan icke må fullföljas mot öfverrätts utslag, hvarigenom

a) någon blifvit dömd att gälda skadestånd, arfvode till god man,

syssloman eller ombudsman, uppfostringsbidrag till oäkta barn eller

ersättning för rättegångskostnad, såvidt fullföljden skulle afse uppskattningen

af beloppet,

b) någon blifvit dömd att gå värjemålsed — detta i analogi med

hvad 30 kap. 4 § rättegångsbalken innehåller därom att utslag, hvarigenom

hofrätt visat mål åter till underrätt, icke må öfverklagas —,

c) myndig person blifvit ställd under förmyndare eller omyndig

förklarats myndig,

d) blifvit dömdt till skillnad till säng och säte emellan äkta makar,

med eller utan föreskrift huru med bo eller barns uppehälle och uppfostran

under skillnadstiden skall förhållas, eller ock yrkande om sådan

skillnad afslagits,

e) ansökning om lagfart eller inteckning förklarats hvilande,

f) i rättegångsmål förordnats om kvarstad, skingringsförbud eller

annan därmed jämförlig åtgärd,

g) yrkande om kvarstad, skingrings- eller reseförbud i utsökningsmål

eller ock om sådan handräckning, som i 157 eller 158 § utsökningslagen

eller andra till rättelse af hvad olagligen skett meddelade lagstadganden

förmäles, antingen blifvit bifallet eller lämnats utan afseende;

2:o) att, i händelse underrätt och hofrätt sammanstämmande förklarat

ett faktum vara bevisadt eller icke bevisadt, denna pröfning af

bevisfrågan skall, ändå att målet fullföljes hos högsta domstolen, lända

till efterrättelse, därest icke antingen nya bevis, som uppenbarligen

vederlägga berörda förklarande, varda förebragta eller ock domstolarne

befinnas hafva tagit miste i afseende å det slag af bevis, som beträffande

ett visst faktum i lag tillerkännes vitsord.

I afseende å sistnämnda moment torde bemärkas och, i händelse

förslaget skulle blifva gilladt, tydligen böra framhållas, att ordet »faktum»

skall fattas i sin pregnanta betydelse, d. v. s. såsom något som kunnat

förnimmas med de yttre sinnena och uteslutande konstaterats genom

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

dessas iakttagelseförmåga. Därunder inbegripes icke det omdöme eller

den slutledning, hvartill det sålunda iakttagna kan föranleda. Uppfattningen

huruvida — för att anföra ett exempel — en våldshandling

skett med berådt mod, af hastigt mod eller i nödvärn beror på ett

omdöme, hvars riktighet förutsätter en grundlig insikt i juridiska

begreppsbestämningar, och befogenheten att kontrollera ett dylikt omdöme

bör följaktligen i hvarje fall tillägnas högsta domstolen. Härigenom

förlorar visseidigen det ifrågasatta stadgandet en icke ringa del

af sin betydelse för syftet att minska högsta domstolens arbetsbörda;

men hvad beträffar dels de mindre brottmålen, t. ex. de, som angå

förseelse mot ordningsstadgar och polisföreskrifter m. m., dels vissa

grupper af gröfre brottmål af vanligen mindre invecklad beskaffenhet,

såsom tjufnads- och åverkansmål, dels ock de civila tvistemålen, skulle

enligt min åsikt stadgandet lända till en ganska afsevärd förkortning

af den tid, högsta domstolen eljest behöfver ägna åt sådana mål.

Enligt ursprungliga innehållet i 11 och 19 §§ af 30 kap. rättegångsbalken

var företeende af nya bevis i högsta domstolen med högst

få undantag alldeles förbjudet. Om också detta förbud med den vidsträckta

omfattning, det sålunda haft, sedermera befunnits ohållbart,

torde dock en inskränkning af friheten i berörda hänseende vara icke

blott befogad, utan äfven af praktiska skäl synnerligen påkallad. Framläggandet

af skriftlig handling, som i och för sig äger beviskraft eller

af motparten tillerkännes vitsord, föranleder icke någon tidsutdräkt med

målets afgörande, enär domstolen i sådant fall är i tillfälle att omedelbart

bedöma bevisets inverkan i saken. Annorlunda är förhållandet,

då i högsta domstolen äskas förhör med vittnen. Vanligen tillätes icke

sådant förhör, med mindre de åberopade vittnena i skriftlig attest förklarat

sig kunna intyga något förhållande, som af högsta domstolen,

efter det målet i sin helhet föredragits, pröfvas äga inflytande på utgången

af detsamma. Då vittnesförhör medgifves, får naturligtvis med slutliga

afgörandet anstå till dess vittnena blifvit hörda eller parten försutit

rätten att af den erhållna tillåtelsen sig begagna. Därefter måste fullständig

föredragning af målet i högsta domstolen ånyo äga ruin.

Genom denna dubbla föredragning spilles mycken och dyrbar tid, ofta

utan afl nytta, såsom då vittnena, hvithet icke är sällsynt, icke kunnat

vidhålla hvad de i attest uppgifvit. Har parten under den föregående

behandlingen af målet haft både anledning och tillräckligt rådrum att

Bill. till Bikscl. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

inkalla sina vittnen, borde enligt min åsikt vittnesförhör i sista instans

icke vara tillåtet. Jag får alltså hemställa om en ändring af lagen i

det syfte

att parts anhållan om vittnesförhör i högsta domstolen icke må

bifallas, utan så är, att förut af honom under rättegången framställd

begäran om förhör med samma vittne blifvit afslagen eller parten eljest

saknat möjlighet eller anledning att tidigare inkalla vittnet i målet.

Icke sällan inträffar det, att part, som i högsta domstolen fullföljer

talan, icke noga angifver, i hvilket afseende han söker ändring,

utan endast åberopar hvad han förut i målet anfört, eller framställer

sitt ändringssökande i andra dylika allmänna ordalag. Den tvekan

beträffande fullföljdens omfattning och syfte, som härigenom kan uppkomma,

särdeles då målet ursprungligen rört sig om en större mängd

tvistepunkter, såsom förhållandet vanligen är i redovisningsmål och

andra på vidlyftigare räkningar grundade tvister, föranleder stundom

eu betydligt omständligare föredragning och granskning af handlingarne

i saken, än som skulle erfordrats, därest parten tydligt och med nödigutförlighet

förklarat, i huru vidsträckt mån ändring påkallas. Det kan

näppeligen anses för mycket begärdt, att åtminstone den, som fullföljer

talan i högsta instans, redigt och fullständigt framställer de yrkanden,

hvaröfver han äskar domstolens yttrande. En sådan fordran synes vara

grundad lika mycket i det allmännas som i motpartens intresse. Med

anledning häraf torde i lag böra meddelas eu föreskrift i den riktning

att hvad angår mål, som fullföljes hos högsta domstolen, pröfningen

icke må sträckas utöfver hvad den, som söker ändring, tydligt

och specifikt angifvit såsom ändringssökandets föremål och syfte, samt

att, där icke något yrkande med dylik noggrannhet finnes framställdt,

ändringssökandet skall lämnas utan afseende.

De nuvarande skiftesmålen, ehuru icke sällan af ganska vidlyftig

omfattning, äro med högst få undantag synnerligen enkla att afdöma

och ställa i detta afseende icke så stora anspråk på juridiskt vetande

som fastmer på erfarenhet och praktiskt omdöme. Den lagkunskap,

som för profningen af dessa mål kräfves, består så godt som uteslutande

i kännedomen af skiftesförfattningarne, och beträffande tillämpningen

af dessa har under den långa tid, handläggningen af sagda mål i sista

instans tillhört högsta domstolen, en stadgad i tryck bekantgjord praxis

utbildat sig. Vid sådant förhållande och då den för bedömande af

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 14.

skiftesfrågor erforderliga lag- och sakkunskap i tillräcklig grad lärer

vara att finna hos landtmäteristyrelsen, hvars utlåtande i dylika frågor

därföre ofta vanligen af föredraganden men stundom ock af högsta

domstolen inhämtas, i hvilket sistnämnda fall förnyad föredragning af

målet måste äga rum, synes afgörandet af skiftesmålen i sista instans,

under förutsättning att, såsom på senare tiden varit vanligt, till landtmäteridirektör

alltid utses en juridiskt bildad man, utan fara kunna

anförtros åt bemälda styrelse, desto hellre som styrelsen äger en lätt

och bekväm tillgång till kartor och handlingar, som ofta kunna vara

af väsentlig betydelse för målens utredning. Redan nu är pröfningen

i sista instans öfverlämnad åt landtmäteristyrelsen i afseende å en viss

skiftesfråga, nämligen den, huruvida, då karta förut finnes öfver de ägor,

som skola delas, ny ägomätning för ny kartas upprättande bör äga ruin.

Det förefaller nästan såsom ett obehörigt ödslande med krafter och

statens medel, att i högsta domstolen en dyrbar tid, som kunnat bättre

användas, upptages af nämnda mål. Anordningen att, såsom äfven

blifvit ifrågasatt, göra hofrätt till mellaninstans emellan ägodelningsrätt

och högsta domstolen, synes mig desto mer olämplig, som, utom andra

olägenheter, det definitiva afgörandet af ifrågavarande mål, för hvilka

ett skyndsamt slut är af mer än vanlig vikt, därigenom säkerligen i

liera fall komma att oskäligt fördröjas. Skiftesmålen hafva under de

sista åren i växande antal dragits under högsta domstolens pröfning,

hvilket förhållande till någon del torde hafva berott på införandet af

ägostyckningsförfarandet. Medan de år 1899 till högsta domstolen inkomna

skiftesmålen utgjorde endast 57, här antalet af de under hvarje

af åren 1900—1903 till högsta domstolen fullföljda sådana mål växlat

emellan 85 och 102. Högsta antalet af de under sagda fem år af högsta

domstolen årligen afgjorda mål af donna grupp utgjorde 84, minsta

antalet 55, 1903 års utgående balans af oafgjorda skiftesmål belöpte

sig till 137.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå,

att högsta domstolen befrias från befattning med skiftesmålen,

och handläggningen af desamma i sista instans i stället uppdragas åt

landtmäteristyrelsen. Skulle i framtiden en regeringsrätt komma till

stånd, torde möjligen afgörandet af skiftesmålen i sista instans böra

öfverlämnas åt nämnda rätt i stället för landtmäteristyrelsen. Därest

förstnämnda förslag be linnés vara för vågsamt och en mellaninstans

för skiftesmålen anses kunna lämpligen införas, torde landtmäteristyrelsen

betydligt bättre än hofrätt vara ägnad att utgöra eu sådan instans.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

Det är icke ovanligt, att högsta domstolen i sådana mål, för

hvilkas afdömande någon viss fackkunskap är af nöden, efter målets

föredragning infordrar utlåtande af något offentligt ämbetsverk, som

måste anses sitta inne med den erforderliga fackkunskapen. Detta inträffar

icke blott, såsom förut blifvit nämndt, i skiftesmål utan äfven i

hvarjehanda andra mål, t. ex. sådana, som angå patent, varumärke,

fartygs sammanstötning in. in., äfvensom i brottmål, där anledningförefinnes

till tvekan om den tilltalades tillräknelighet. Till förekommande

i möjligaste måtto af den dubbla föredragning, som i sagda

fall för närvarande måste äga rum och, vid det förhållande att dylika

mål oftast äro af en synnerlig vidlyftig beskaffenhet, vanligen föranleder

betydlig tidsutdräkt, torde, utan att någon olägenhet häraf lärer vara

att befara, kunna meddelas föreskrift om behörighet för nedre justitierevisionen
att

i mål af den beskaffenhet, att särskild fackkunskap finnes

vara för målets pröfning erforderlig, före detsammas föredragning i

högsta domstolen inhämta utlåtande från vederbörande allmänna ämbetsverk.

Då, i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit antydt, det synes

höra vara- målets beskaffenhet-, men icke t visteföremålets uppskattningsvärde,

hvarpå rätten att- fullfölja talan i högsta domstolen må bero,

torde stadgande af eu summa revisibilis, som i flera andra länder t. ex.

Xorge och Danmark finnes införd, icke böra komma i fråga, helst den

hos oss gällande föreskriften om nedsättande af revisionsskilling såsom

villkor för rättigheten att fullfölja talan mot hofrätts dom i revisionssaker

åtminstone i någon män är ägnad att verka i samma riktning

som bestämmelsen om en summa revisibilis. Emellertid skulle det förtjäna

att tagas i allvarligt öfvervägande, huruvida icke till förekommande

häraf att andra saker än de, beträffande hvilka, sakägaren på

lagliga grunder vore fullt öfvertygad om en för honom gynnsam utgång,

komme att fullföljas i högsta instans, revisionsskillingen lämpligen borde

förhöjas exempelvis till 300 kronor. En sådan förhöjning, skulle säkerligen

förebygga fullföljandet af många tvister, som eljest till skada för

såvä-l sakägaren som det allmänna utan giltigt skäl dragés under högsta

domstolens pröfning. Och då den, som är stadd i fattiga omständigheter,

är befriad från nedsättande af revisionsskilling, skulle hans rätt icke

genom förhöjningen beröras.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

25 § regeringsformen tolkas nu sålunda, att högsta domstolen

skall höras öfver hvarje nådeansökning i brottmål. Detta har till följd

att, huru ofta. än nåd sökes af eller för en och. samma, person, ärendet

hvarje gång med samma fullständighet föredrages i högsta domstolen.

Hårig gnom synes högsta domstolens tid onödigtvis tagas i anspråk.

Har högsta domstolen en gång pröfvat, huruvida omständigheterna i

rannsakningsmålet gifva anledning till nåd — en pröfning som stundom

krafvel’ lika. djupgående insikt i gällande lag som afdömandet af

själfva målet — -torde därmed i regeln vara alldeles tillräckligt, helst

enligt 26 § regeringsformen två justitieråd alltid skola vara närvarande

i statsrådet, då nådeansökningar där förekomma, och öfver desamma

afgifva yttrande. Däremot och då det icke lärer med fog kunna ifrågasättas,

att nådeansökning, som ingifves i sammanhang med det själfva.

målet dragés under högsta domstolens bedömande, skulle v a.ra undantagen

från högsta domstolens yttrande, förefaller det såsom inkonsekvent,

om i hvarje annat tall nådefrägor ej skulle blifva föremål för utlåtande

af högsta domstolen. Med hänsyn härtill synes lagen lämpligen kunna

ändras därhän

att i hvarje brottmål, som af högsta domstolen hufvudsakligen

afdöm es och där tilltalad person blifver till ansvar fälld, högsta- domstolen

skall i sammanhang med målets pröfning, därest omständigheterna

i detsamma finnas därtill föranleda, hemställa om nåd, med utsättande

af den påföljd, som i stället för ådömda ansvaret synes böra drabba den

sakfällde,

att, då tilltalad person blifvit af underrätt eller öfverrätt dömd till

ansvar genom utslag, som vunnit laga kraft, högsta domstolen skall, där

nåd sökes af eller för den dömde, öfver ansökningen höras, så framt icke

högsta domstolen förut öfver enahanda ansökning afgifvit yttrande, samt

att fråga om nåd i brottmål eljest icke skall tillhöra högsta domstolens

handläggning, där icke Kungl. Maj:t i statsrådet i särskild! fall

finner nödigt att infordra utlåtande af högsta domstolen.

Under femårsperioden 1899—1903 hafva minst 166 och högst

189 nådeansökningar årligen inkommit till högsta domstolen, samt minst

165 och högst 200 sådana ansökningar hvarje år blifvit där slutligen

handlagda.

Att högsta domstolen höres öfver ansökning om upplösning af

äktenskapsförbindelse, om äktenskapsskillnad eller om tillstånd till ingående

af äktenskap, synes vid det förhållande, att äfven vid föredrag
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ning- af sådana ärenden i konseljen två justitieråd skola vara närvarande,

icke vara af nöden, där icke Kungl. Maj: t i statsrådet i särsldldt fall

infordrar utlåtande af högsta domstolen.

Under åren 1899—1903 hafva minst 392 och högst 457 civila

ansökningar, af hvilka det ojämförligt största antalet haft något af

nyssnämnda tre syftemål, årligen inkommit till högsta domstolen, samt

minst 385 och högst 448 sådana ansökningar där årligen slutbehandlats.

Föredragningen af de till högsta domstolen remitterade lagförslag

har under de sista fem åren upptagit eu tid, växlande emellan 31 och

74 dagar på året. Affattande! af de ofta mycket vidlyftiga utlåtanden,

som granskningen af dessa förslag föranleder, upptager vanligen en

betydlig* del af ferierna (hvilka oftast äfven måste delvis användas till

studerande af större cirkulerande mål). Med den hos statsmakterna på

senare tiden alltmer framträdande tendens att göra Riksdagen delaktig

i afgörandet rörande alla sådana förslag, som, jämte det de äro af

offentlig rättslig natur, äfven falla inom den så kallade speciella privaträttens

område, samt i betraktande tillika af den snabba utveckling,

hvari näringslifvet i våra dagar befinner sig, torde det arbete, som

granskningen af lagförslagen med nuvarande anordning förorsakar högsta

domstolen, antagligen skola snarare ökas än minskas. Då sagda granskning

redan nu i alltför hög grad och till synnerligt men för de egentliga

rättegångsmålen, hvilkas afdömande obestridligen i främsta rummet

tillhör högsta domstolens uppgift, inkräktar på högsta domstolens

arbetstid, synes det vara af behofvet högligen påkalladt, att justitierådens

befattning med lagstiftningsfrågor ej mindre i högsta domstolen än

äfven i konseljen inskränkes till sådana lagförslag,

som äro att hänföra till allmän civil- och kriminallag äfvensom

kriminallag för krigsmakten och kyrkolag (87 § regeringsformen), och

justitieråden således befrias från handläggning af sådana förslag, som

äro hänförliga till speciell privaträtt, ekonomi- eller förvaltningsrätt

(89 § regeringsformen), desto hellre som granskningen af de till dessa,

senare grenar af rätten hörande förslag ofta förutsätter en fackkunskap,

som i regeln icke är att finna hos ledamöterna i högsta domstolen, eu

omständighet, som gör behandlingen i högsta domstolen af just dessa

förslag särskild! tidsödande.

Söker man nu för sig klargöra, huru den af mig föreslagna förändrade

anordningen af högsta domstolens åligganden, sedan densamma

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

i sin helhet genomförts, skulle komma att verka, så torde man kunna

i medeltal beräkna, att därigenom skulle årligen för en afdelning af högsta

domstolen frigöras följande antal hela föredragningsdagar, nämligen

genom befrielse från skiftesmålen .................................................. 20 dagar

,, inskränkning i lagföredragningen .................................... 18 ,,

,, inskränkning i föredragningen af nådeansökningar .. 10 ,,

,, inskränkning i föredragningen af civila ansökningar 10 ,,

,, öfriga inskränkningar (minst) ............................................ 14 ,,

tillsammans 72 dagar.

Med beräkning att å hvar af dessa dagar kunde handläggas i

medeltal två revisionssaker samt ett eller två kriminella besvärsmål

skulle, då det tages i betraktande att enhvar af de i högsta domstolen

tjänstgörande 13 revisionssekreterarne för att fylla sina bestämda föredragningsturer

behöfver ständigt hafva på sin rotel ungefär 15 revisionssaker

och lika många besvärsmål eller ett däremot svarande antal mål

af ett och samma slag samt att föredragningen af de civila besvärsmålen

bestrides af eu extra föredragande, den nu befintliga balansen i

högsta domstolen årligen högst betydligt minskas och vara helt och

hållet afarbetad antagligen inom tre år eller i hvarje fall på mindre

tid än fyra år. Därefter skulle den nu under sex veckor af året pågående

föredragningen på flera än två afdelningar kunna upphöra —

hvilket ur flera synpunkter vore synnerligen önskvärd! — samt två

justitieråd i mån af uppstående vakanser äfvensom två föredragande

kunna indragas, utan att, under förutsättning att antalet af de till

högsta domstolen åidigen inkommande mål och ärenden icke afsevärdt

ökades, någon balans därefter behöfde uppkomma. Och om, såsom

man väl får hoppas, en ny och mera tidsenlig domstolsorganisation och

rättegångsordning inom en icke alltför aflägsen framtid här i riket

komme till stånd, skulle därvid yppas tillfälle till att utan ringaste

olägenhet ännu kraftigare än, hvad af mig blifvit föreslaget, inskränka

rätten att fullfölja talan i högsta domstolen.»

Justitierådet Herslow tillkännagaf, att justitierådet Wijtcänder skriftligen

meddelat, att han, som fått kännedom om de inom högsta domstolen

yppade olika meningar i förevarande fråga, i allt väsentligt var

ense med justitierådet Billing.

In fidem

Aug. von Hartmansdorf.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Bilaga H.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på af delningar.

Med upphäfvande af lagen angående Kungl. Maj:ts högsta domstols

tjänstgöring på afdelningar den 26 mars 1897 förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall intill 1908 års utgång utgöras

af tjuguett justitieråd. Därefter skall antalet justitieråd, i den mån sådant

i följd af inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till aderton.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Aderton veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en

afdelning, under den öfriga tiden af året utom öfliga jul- och påskferier

på två afdelningar.

ä §■

Så länge justi ti erådens antal är tjuguett, bildas ytterligare en afdelning,

å hvilken tjänstgöring äger rum tjugufem veckor om året.

4 §•

Där högsta domstolen, sedan ju sti ti erådens antal nedbringats till

aderton, finner den tjänstgöring, som enligt 2 § är föreskrifven å dels

en och dels två afdelningar, med hänsyn till antalet af mål och ärenden

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

icke vara tillräcklig'', bör högsta domstolen arbeta på ytterligare en afdelning

i sex veckor om året.

Hvad nu är föreskrifvet skall jämväl äga tillämpning, medan

justitierådens antal utgör nitton eller tjugu, dock att den tid, under

hvilken tjänstgöring å ytterligare en afdelning skall äga rum, bör

lämpas efter de sålunda befintliga arbetskrafterna.

5 §•

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens

handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror

af den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas,

6 §• ‘ .....

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äger högsta domstolen

att emellan justi tieråden fördela tjänstgöringsskyldigheten.

7 §•

Genom denna lag göres ej ändring i stadgan deri 21 april 1876

angående måls handläggning i vissa fall af Kung!. Maj:ts högsta domstols

afdelningar samfäld!

Denna lag träder i kraft den 1 november 1&05.

■AAy./.AlO

Bih. till Riksd. Prut. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj ds

högsta domstol måndagen den 9 januari 1905.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Claéson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Cassel,

Quensel.

Hofrättsrådet Carlson uppviste härefter note ur protokollet öfver

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 31 december 1904, utvisande, att Kungl. Magt i nåder förordnat,

att högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87

regeringsformen omförmälde, inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet

uppgjordt förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols

tjänstgöring på afdelningar; och föredrog hofrättsrådet Carlson berörda

förslag, hvilket såsom bilaga finnes fogadt vid detta protokoll.

Justitierådet Quensel, med hvilken j ustitierådet Carlson instämde,

lämnade förslaget utan anmärkning, men hemställde, huruvida icke i

sammanhang med nu föreslagna omarbetning af lagen angående Kungl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar den 26 mars 1897

jämväl i stadgan den 21 april 1876 sådan redaktion''ämkning borde

företagas, att däri nn befintliga bestämmelser, som hvilade på den förutsättning,

att ej mera än 2 afdelningar inom högsta domstolen förekonnne,

blefve efter de ändrade förhållandena afpassade.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Bohman och Gassel

förenade sig, yttrade:

»Beträffande de grunda-, på hvilka föreliggande förslag är bygdt,

åberopar jag hvad jag yttrat till protokollet vid sammanträde med

ledamöterna i högsta domstolen den 13 december 1904. Då emellertid

beliofvet af skyndsamma åtgärder för afarbetande af den nu befintliga

arbetsbalansen onekligen är mycket kännbart, anser jag mig ej äga

tillräckliga skäl att afstyrka förslaget. De särskilda bestämmelserna

däri lämnas af mig utan anmärkning; och biträder jag justitierådet

Quensels hemställan om jämkning af vissa bestämmelser i stadgan den

21 april 1876.»

Justitierådet Hellström åberopade hvad justitierådet vid sammanträdet

den 13 december 1904 yttrat samt ansåg förty det icke höra i

förevarande lag fastslås någon tidpunkt, då antalet ledamöter i högsta

domstolen åter skulle nedbringas, utan att med föreskrift därom borde

anstå till dess erfarenheten visat, att sådant kunde utan men för rättsskipningen

äga rum.

I öfrigt instämde justitierådet med justitierådet Quensel.

Justitierådet Glaeson anförde: »Då lagen är afsedd att träda i kraft

den 1 november 1905, kommer den tid, under hvilken högsta domstolen

bör utgöras af 21 justitieråd, att omfatta 3 år 2 månader, nämligen

november och december 1905 samt åren 1906, 1907 och 1908. Det

synes mig vanskligt att redan nu förutsätta, att antalet af de på högsta

domstolens pröfning beroende mål skall vid 1908 års slut hafva minskats

därhän, att någon nämnvärd balans då ej förefinnes. Möjligt är ju att

de inkommande målens antal ökas under "dessa år. Det är ock stor

sannolikhet för att vidlyftiga lagförslag komma att under de närmaste

åren mycket upptaga högsta domstolens tid. Den s. k. norrlandskommittén

har nyss afgifvit sitt stora betänkande. Enligt hvad det

fö rf judes är krigslagskommittén snart färdig med omfattande förslag

på krigslagsstiftningens område. Nya lagberedningen lär nu lägga sista

handen vid sitt förslag till omarbetning af eu del utaf jordabalken in. m.

Jag hyser för den skull föga förhoppning, att balansen är afarbetad

till 1908 års slut, och anser för min del att, i stället för att i lagen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

utsätta nämnda årtal, bör det inrymmas åt Kungl. Maj:t råttkatt pröfva,

när högsta domstolens arbetsbörda lättats så, att en reduktion*af justitierådens

antal lämpligen bör taga sin början.

Den al justitierådet Quensel gjorda hemställan biträdes jämväl

af mig.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

s. 45 Kontrollera mot PDF

.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

45

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 14 januari 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve GYLDEjs''stolpe

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Bohman,

friherre Marks von WuRTEMBERG.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet

högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 31 december 1904 infordrade utlåtande

öfver uppgjordt förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols

tjänstgöring på afdelningar. Efter att hafva redogjort för innehållet i

detta utlåtande, anförde departementschefen:

»Högsta domstolen har hemställt, huruvida icke i sammanhang

med nu föreslagen omarbetning af den nuvarande lagen den 26 mars

1897 angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar jämväl i

stadgan den 21 april 1876 angående måls handläggning i vissa fall af

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

domstolens afdelningar samfäldt sådan redaktionsjämkning borde företagas,

att däld nu befintliga bestämmelser, som hvilade på den förutsättning,

att ej mera än två afdelningar inom högsta domstolen förekomme, blefve

efter de ändrade förhållandena afpassade. Redan emellan den nuvarande

lagen angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar och den

ifrågavarande stadgan förefinnes den brist på öfverensstämmelse, hvarom

högsta domstolen erinrat. Vid tillkomsten af lagen den 26 mars 1897,

hvarigenom möjlighet bereddes att anordna tre afdelningar i högsta

domstolen, gjordes nämligen icke någon ändring i omförmälda stadga,

ehuru den, såsom anmärkts, ej förutsätter, att högsta domstolen arbetar

på flera än två afdelningar. l)å emellertid den oegentlighet, som sålunda

vidlåder nu gällande bestämmelser, onekligen skulle framträda skarpare

genom antagande af det föreliggande förslaget till lag angående högsta

domstolens tjänstgöring på afdelningar, synes det vara lämpligt att nu

företaga en omredigering af omförmälda stadga i den af högsta domstolen

antydda riktning, vid hvilket förhållande i 7 § af nyssnämnda

lagförslag någon jämkning bör vidtagas.

I mom. 1 af 1876 års stadga torde i anledning af högsta domstolens

hemställan ej påkallas annan ändring, än att orden: »högsta

domstolens båda afdelningar» utbytas mot: »högsta domstolens afdelningar».

Enligt mom. 2 må hänskjutning till pröfning af högsta domstolens

afdelningar samfäldt ej äga rum, bland annat, beträffande mål, som

angår häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt

afgörande, där sådant mål förekommer å tid, då blott en afdelning

af högsta domstolen tjänstgör och mer än två veckor återstår, innan

båda afdelningarna kunna sammanträda. Justitierådens hufvudsakliga

ferieledighet är nu förlagd till månaderna juni—september, under hvilken

tid hittills allenast en afdelning af högsta domstolen varit tjänstgörande.

Den ökning af justitierådens antal, som genom den föreslagna nya lagen

angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar skulle vinnas,

möjliggör att äfven under någon del af denna tid två afdelningar kunna

samtidigt tjänstgöra. Som emellertid högsta domstolen då ändock ej

kan sammanträda till plenum, synes den jämkning i mom. 2 höra vidtagas,

att, där mål af nyssnämnda beskaffenhet förekommer under tiden

från och med den 1 juni till och med den 15 september, hänskjutning

till plenum ej må ifrågakomma.»

Sedan departementschefen härefter uppläst dels det jämkade

förslaget till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring

på afdelningar och dels ett i enlighet med hans nu afgifna yttrande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

affattadt förslag till stadga angående måls handläggning i vissa fall af

Kungl. Maj:ts högsta domstols af delningar samfäld!, hemställde han i

underdånighet, att nämnda båda förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreläggas Riksdagen till antagande.

Justitierådet Bohman åberopade hvad han vid ärendets behandling

i högsta domstolen anfört.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan;
och

täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall

till denna hemställan, förordna, att till Riksdagen skulle

aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse bilaga

A. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1905:103 Riksdagens Skrifvelse N:o 103,] s. 1 i texten
  2. SLU 1905:9 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9 s. 1 i texten