Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder

1905-01-20 · 13 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:19, Med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

1

N:o 19.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder;

gifven Stockholms slott den 20 januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om oäkta barns arfsrätt

efter moder och mödernefränder.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Eib. till Ritsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. (N:o 19.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

K linål. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Förslag

till

Lag

om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt

för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken innehåller

mot denna lag stridande, förordnas som följer:

Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och mödernefränder;

och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvarlåtenskap.

Har någon efter ty nu är stadgadt rätt till arf och vet man ej, att

han är den dödas skyldeman; anmäler sig ej arfvingen inom natt och år,

från det arfvet föll, hos den som i boet sitter eller hos rätten eller domaren,

hafve förlorat sin talan. I öfrigt galle hvad om förlust af rätt

till arf i ärfdabalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung i Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

o

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

fredagen den 14 oktober 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westeing,

Ramstedt,

Heroer,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet

Riksdagens skrifvelse den 18 mars 1903, däruti Riksdagen anhållit,

att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta

barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap

eller i förbudna led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter

moder och mödernefränder.

Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse anförde

departementschefen:

»I 8 kap. 7 § ärfdabalken är stadgadt, att barn, som äro aflade i lönskaläge

utan äktenskaps lofven, eller i hordom, eller i förbudna leder, ej må taga

annat, arf än efter egna barn och bröstarfvingar.- Häri har genom förordningen

den 14 april 1866 gjorts den ändring, att oäkta barn, som ej är

afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må, därest modern

låtit såsom sitt barn anteckna det i den församling, där hon då var kyrkoskrifven,

lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom,

som ej utgör bröstarfvinges laglott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 19.

Den. rätt till arf från mödernesidan, som sålunda tillkommer oäkta

barn, skiljer sig i flera hänseenden från ett äkta barns arfsrättigheter.

För inträdande af ett oäkta barns arfsrätt fordras en åtgärd af modern,

nämligen, omförrnälda anteckning i kyrkoboken. Vidare taga de oäkta

barnen ej arf efter, mödernefränder; och slutligen erhålla de, då äkta afkomling.

ar finnas, ej del i den egendom, som utgör bröstarfvinges laglott,

hvaraf jämväl följer, att ett oäkta barn själft ej är berättigadt till laglott

och således genom moderns testamente kan beröfvas arfvet.

Grunden till olikheten mellan de äkta och de oäkta barnens ställning

enligt 173.4 års lag torde icke omedelbart vara att söka däruti, att de

senare hafva sitt upphof från ett osedligt förhållande mellan föräldrarne.

Merendels framhålles nämligen såsom orsak till denna olikhet, att arfsrätten

grundar sig på familjen, till hvilken de oäkta barnen ej höra.

På detta föreställningssätt är också 1866 års förordning byggd. Vid

utvecklande af grunderna för densamma yttrade justitiestatsminister!!, att

arfsrätten i vår lagstiftning hufvudsakligen ingått såsom en familjerätt,

hvilken dock i väsentlig mån begränsats och gjorts villkorlig genom testamentsrätten.

Försåvidt som arfsrätten finge vika för testamente, syntes

deri icke böra betraktas annat än såsom eu presumtion af den ärfdes yttersta

vilja. En ändring af lagen i denna del inverkade icke egentligen

på någons rätt, emedan den enskilde i alla fall ägde att däri själf stifta

lag. Däremot vore det icke tillrådligt, att arfsrätt efter moder tillädes

oäkta barn jämväl i bröstarfvinges laglott, hvilket vore att erkänna en

annan grund för familjen än det lagliga äktenskapet.

Uppfattningen om arfsrättens härledning ur familjebegreppet torde,

såsom Riksdagen i sin skrifvelse framhållit, långt ifrån vara oomtvistlig. I

1734 års lag finnas högst väsentliga undantag från principen, att endast

lagligt äktenskap skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken

stadgas nämligen, att om man aflar barn och sedan tillsäger kvinnan äktenskap,

men endera dör, innan vigsel åkommer, barnet för taga arf såsom

barn af laggift säng, och i 6 § af samma kapitel att, om kvinna våldtages

och blir däraf hafvande och föder barn, det barn njuter samma rätt

som annat äkta barn. Men framför allt framträder inkonsekvensen i

berörda slutledning däruti, att 1734 års lag tillerkänner arfsrätt i bakarf

och sidoarf efter oäkta barn utan hinder af det förhållande, att det oäkta

barnet ej tillhör familjen.

1 hvarje fall torde man alltså kunna påstå, att om också 1734 års

lag i hufvudsak grundar arfsrätten på medlemskap af familjen, denna

grundsats redan i lagens ursprungliga gestalt i åtskilliga afseende!! fått

gifva vika för blodsbandets rätt. Det väcker för öfrig! förvåning att

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

hänsyn till blodsbandet ej gjorde sig gällande i afseende å oäkta barns

arfsrätt, då man betänker, att sådana hänsyn ingalunda voro främmande

för vår äldre lagstiftning, och att i våra grannländer Norge och Danmark

enligt Kristian den femtes lagstiftning oäkta barn ärfde moder och

mödernefränder lika med äkta barn samt kunde vinna arfsrätt till och med

efter fader, om han på tinget erkände barnet såsom sitt. I själfva verket

har också den ståndpunkt 1734 års lag intog redan tidigt blifvit föremål

för angrepp. I början och medlet af det gångna århundradet hafva vid

riksdagarna tidt och ofta väckts motioner om arfsrätt för oäkta barn i

större eller mindre utsträckning, och den reform, som ägde rum 1866, har

uppenbarligen icke tillfredsställt den allmänna rättskänslan. Upprepade

gånger hafva äfven därefter vid riksdagarna framställts förslag om full

arfsrätt för oäkta barn efter deras moder; och jag tror icke att man begår

något misstag, om man i dessa motioner ser ett uttryck för en allmän

rättsuppfattning i vårt land. Med en sådan uppfattning kan icke

längre förenas åsikten, att grunden till de oäkta barnens arfsrätt är att

söka i ett, presumeradt testamente, utan grunden måste sökas i blodsbandet.

Det är då följdriktigt att, på sätt Riksdagen föreslagit, utsträcka oäkta

barns rättigheter äfven till arf efter moderns fränder.

Däremot synes det mig icke konsekvent att från arfsrätt efter moder

och mödernefränder utesluta barn, som äro aflade under moderns äktenskap

eller i förbudna led. Hvarken i det ena eller andra fallet bör

barnet lida för föräldrarnas felsteg. Äfven praktiska skäl torde tala emot

dessa undantag, särskildt med afseende ä svårigheten af den bevisning,

på hvilken man måste inlåta sig för att tillämpa undantagsreglerna.

I likhet med Riksdagen anser jag, att oäkta barn, som framställer

anspråk på arf, bör äga att för styrkande af sin härkomst använda hvarje

eljest tillåten bevisning. Riksdagen har emellertid ifrågasatt, att särskilda

regler borde gifvas för bevisning om moderskapet. Måhända har Riksdagen

härvid haft i tanke den i Frankrike och åtskilliga andra romanska länder

gällande regeln att man genom något slags skriftligt dokument, härrörande

från modern eller hennes familj, skall göra sitt påstående sannolikt, innan

man får öfvergå till annan bevisning. Jag tror dock icke, att dylika

regler, som sakna motsvarighet i våra grannländer Norge, Danmark och

Tyskland, äro att förorda.

Om oäkta barn likställas med de äkta, är däraf en själffallen följd

att de i allo behandlas såsom moders bröstarfvingar och således komma i

åtnjutande af laglott och andra förmåner, som kunna sådana arfvingar tillkomma.

Klart är ock, att de preskriptionstider, som för olika fall äro i

15 kap. ärfdabalken stadgade för framställande af anspråk på arf, komma

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

att gälla jämväl emot dem, som äro åt oäkta börd. Då de oäkta barnen

emellertid ej böra sättas i bättre ställning än de äkta, måste den särskilda

rätt till underhåll, hvarom i 8 kap. 7 § ärfdabalken förmäles, upphöra,

såvidt den afser moderns dödsbo. Detta har jag ansett böra i lagen uttryckligen

utsägas.

Det kan synas som om arfsrättens grundande på blodsbandet ytterligare

skulle leda till att erkänna ett oäkta barn såsom arfvinge äfven

efter dess fader. Här möta emellertid med afseende å bevisningen svårigheter,

som i själfva verket göra förhållandena helt annorlunda. Såsom

regel torde väl kunna sägas, att full bevisning om faderskapet är omöjlig

att åstadkomma. Därför uppställa i allmänhet de lagar, i hvilka oäkta

barn tillerkännas arfsrätt efter fader, för inträdande af denna rätt det

villkor, att fadern frivilligt skall hafva erkänt barnet. Emot eu sådan

reglering af arfsförhållandet kan dock invändas, att då barnets rätt sålunda

göres beroende på eu viljeakt af fadern, det åsyftade målet redan

nu i afsevärd mån kan vinnas genom testamente. Den förnämsta fördel,

som för barnet stode att vinna genom en vid erkännande från faderns sida

bunden arfsrätt, skulle bestå i möjligheten att erhålla arf äfven efter faderns

fränder. A andra sidan kan det vara tveksamt, om fadern bör kunna med

sitt erkännande binda sina fränder. 1 det hela tror jag det vara bäst att

för närvarande lämna å sido denna vanskliga fråga, som säkerligen ännu

ej är mogen för en reform, om det också kan förutses, att den förr eller

senare skall tränga sig fram.»

Sedan departementschefen härefter förmält, att lian i enlighet med

de i hans nu afgifna yttrande angifna grunder låtit inom justitiedepartementet

uppgöra förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och

mödernefränder, uppläste departementschefen nämnda, i bilaga litt. A vid

detta protokoll intagna förslag och hemställde i underdånighet, att högsta

domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

John Ljungman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Runql. Majds Nåd. Proposition N:o 19.

7

Bil. litt. A.

Förslag

till

Lag

om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Med upphäfvande af förordningen den 14 april 1866 om arfsrätt

för oäkta barn samt med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken innehåller

mot denna lag stridande, förordnas som följer:

Oäkta barn tage lika med äkta barn arf efter moder och mödernefränder;

och njute förty ej särskild rätt till underhåll ur moderns kvarlåtenskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol måndagen den 12 december 1904.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,

Huss,

Thollander,

Cassel,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 28 sistlidne oktober,

handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och

mödernefränder mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat,

företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget

bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet Cassel instämde,

yttrade: »Därest arfsrätt i enlighet med förslaget tillerkännes oäkta barn,

utan att särskild bestämmelse meddelas angående den tid, inom hvilken

sådan rätt skall göras gällande, blifva naturligtvis, såsom i motiven till

förslaget framhållits, de preskriptionstider, som för olika fall äro i 15

kap. ärfdabalken stadgade i fråga om framställande af anspråk på arf,

tillämpliga jämväl beträffande arfvingar af oäkta börd. Enligt stadgandena

i nämnda kapitel är det emellertid medgifvet för arfvinge att äfven efter

föreskrifven preskriptionstids utgång framställa sitt arfsanspråk, när han

kan visa laga förfall. Redan med nuvarande lagstiftning om arfsrätten

torde det med skäl kunna betecknas såsom mindre tillfredsställande, att

den, som i behörig ordning tillträdt ett arf, skall för sin rätt att behålla

detsamma vara beroende af den ovissa omständigheten, huruvida annan

person är af laga förfall hindrad att framställa anspråk på arfvet. Men

förhållandet ställer sig ännu betänkligare, i händelse, på sätt förslaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

innebär, arfsrätt inrymmes åt oäkta barn, äfven då modern icke låtit i

kyrkoboken anteckna detsamma såsom sitt. Emedan gällande författningar

tillåta, att moder till oäkta barn i vederbörande kyrkobok antecknas såsom

okänd, samt, om så sker, däraf blifver en följd, att barnets prästbetyg

icke innehåller någon uppgift rörande detsamma® härkomst, kan det nämligen

lätt inträffa, att ett sådant barn först många år efter moderns eller

mödernefrändens frånfälle vinner upplysning om sin skyldskap till den

aflidne. Då obekantskap med släktförhållande i praxis, åtminstone i vissa

fall, betraktats såsom laga förfall för framställande af arfsanspråk, skulle

en arfvinge af oäkta börd följaktligen kunna lång tid efter arflåtarens död

uppträda och göra sin rätt till arfvet gällande, allenast detta sker inom

den i lagen utsatta preskriptionstid, räknad från det han erhöll kännedom

om skyldskapen. Enär i dylika fall, hvilka kunna tänkas förekomma ganska

ofta, de vid tiden för dödsfallet kända arfvingarnas rätt skulle blifva

underkastad en synnerligen betänklig osäkerhet, hemställer jag, att till

förebyggande häraf måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke, på sätt Riksdagen

jämväl ifrågasatt, viss bestämd tid bör stadgas, inom hvilken arfsanspråk

af oäkta barn skall framställas för att komma under bedömande.»

Justitierådet Lilialberg anförde: »Förslagets innebörd är en utsträckning

af den nu endast på vissa villkor oäkta barn medgifna arfsrätt och

det i följande hänseenden:

oäkta barn, äfven om det aflat® under moderns äktenskap eller i

förbudna led, skulle-taga arf lika med de äkta barnen;

det skulle äga rätt till laglott lika med de äkta barnen;

det skulle lika med dessa ärfva icke blott modern, utan äfven

mödernefränder, d. v. s. taga arf äfven efter hennes äkta barn och fränder;

och slutligen skulle borttagandet af den nu föreskrifna bevisningen

i fråga om barnets rätt, nämligen att modern låtit såsom sitt barn anteckna

det i kyrkoboken, lämna rum för en obegränsad bevisningsfrihet.

Riksdagen i sin skrifvelse bibehöll den i förstnämnda hänseende nu

gällande reservationen och ansåg, att särskilda regler måhända borde

gifvas för maternitetsbevisningen, möjligen äfven viss tid stadgas, inom

hvilken arfsanspråk skulle af oäkta barn framställas för att komma under

beaktande. Lika med Riksdagen anser jag skäl saknas för upphäfvande af

den förutsättningen för oäkta barns likställighet med äkta barn, att det

icke skall vara afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led. Jag

betviflar, att rättsuppfattningen i landet fordrar borttagandet af denna

förutsättning. Hvad preskriptionstiden angår, instämmer jag med justitieråden

Cassel och Silverstolpe därutinnan, att. eu föreskrift därom bort åtfölja

förslaget.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Men mina egentliga betänkligheter emot detta gälla borttagandet af

kyrkoboksanteckningen såsom enda tillåtna bevisningsmedel, i synnerhet

som andra regler för bevisningen icke sättas i stället. Att detta skulle

ske var dock en förutsättning i Riksdagens skrifvelse. Ett obefogadt

anspråk är nu ifrån början omöjliggjordt, då däremot friheten att framkomma

med hvad bevisning som helst utan tvifvel skall leda till utpressningsförsök

gentemot den föregifna moderns sterbhus. Exempelvis i det fall,

att den aflidna varit gift och att boets tillgångar förskrifva sig från hennes

mans verksamhet, framstår i hjärt dager det betänkliga i att tillåta en

pretendent att med hvad medel som helst söka bevisa hennes moderskap

för att få med mannen dela kvarlåtenskapen. Huruvida det allmänna

rättsmedvetandet i ett sådant fall skulle därmed känna sig tillfreds, förefaller

minst sagdt tvifvelaktigt.

På grund af hvad jag nu anfört kan jag för min del icke tillstyrka

förslagets antagande såsom proposition till Riksdagen.»

Justitieråden Huss och Thollander lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

11

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

fredagen den 20 januari 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin,

Justitieråd en: Skarin,

Cassel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 14 oktober 1904 inhämtade utlåtande öfver förslag

till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»Flertalet

af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att en viss

tid bör stadgas, inom hvilken arfvinge af oäkta börd bör vid äfventyr af

talans förlust framställa sitt arfsanspråk, samt att i detta fall laga förfall

ej må kunna åberopas. Såsom skäl härför åberopas, att då gällande författningar

tillåta, att moder till oäkta barn i vederbörande kyrkobok antecknas

såsom okänd, det lätt kan inträffa, att ett sådant barn först många

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

år efter moderns eller mödernefrändens frånfälle vinner upplysning om

sin skyldskap till den aflidna, och då obekantskap med släktförhållande i

praxis, åtminstone i vissa fall, betraktats såsom laga förfall för framställande

af arfsanspråk, arfvinge af oäkta börd följaktligen skulle kunna lång

tid efter, arflåtarens död uppträda och göra sin rätt gällande och sålunda

de vid tiden för dödsfallet kända arfvingarnas rätt blifva underkastad en

synnerligen betänklig osäkerhet.

Utan att ingå på frågan, huruvida obekantskap med släktskapsförhållande

rätteligen är att anse såsom laga förfall, vill jag, då i hvarje

händelse andra slags förfall säkerligen ofta nog skulle åberopas, medgifva,

att hvad inom högsta domstolen anmärkts är högeligen beaktansvärdt.

Den rättighet att fördölja sitt namn, som lagstiftningen medgifver åt moder

till oäkta barn, måste gifvetvis göra det vida svårare att förskaffa sig

kännedom om tillvaron af sådant barn än af äkta barn, och därför skulle

otvifvelaktigt arfsrättens utsträckning till oäkta barn väsentligt öka faran,

att lång tid efter arffallet dittills okända arfsanspråk framträdde. Sådant

skulle medföra osäkerhet i rättsförhållandena och torde böra undvikas.

Det kunde synas, som om det rätta medlet häremot vore att afskaffa omförmälda

rätt för moder att dölja sitt namn, men huru än denna svårlösta

fråga kommer att blifva ordnad, är det klart, att verkningarna af

hvad som hittills gällt komma att sträcka sig ganska långt framåt i tiden.

Jag tror därför, att det vore välbetänkt att i detta sammanhang stadga en

af laga förfall oberoende preskriptionstid för ifrågavarande slags arfsanspråk,

dock naturligen ej för det fåll att arfvingens tillvaro är känd.

Denna preskriptionstid synes ej kunna blifva längre än den som i ärfdab.

alken är stadgad för arfvinge, hvars tillvaro är okänd, men torde å andra

sidan ej heller böra sättas kortare. För att öfriga arfvingar må hafva

utväg att med säkerhet få veta om någon arfvinge anmält sig inom denna

tid,, synes det lämpligen böra stadgas, att arfvingen har att anmäla sig

antingen hos den som i boet sitter eller ock hos rätten eller domaren.

Därjämte torde en erinran böra intagas, att i öfrigt ärfdabalkens bestämmelser

om förlust af arfsrätt äga tillämpning.

Bestämmelse af detta innehåll har blifvit tillagd i det remitterade

förslaget, och då detta i öfrigt lämnats utan anmärkning af högsta domstolens

flertal, hemställer jag, att förslaget med berörda tillägg måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition framläggas för

Riksdagen till antagande.»

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. A vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1905:6 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om oäkta barns arfsrätt efter moder och mödernefränder. s. 1 i texten