Med förslag till lag om köp och byte af lös egendom, till lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken och till lag om ändrad lydelse af 38 § utsökning slag en
62 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 51 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:27, Med förslag till lag om köp och byte af lös egendom, till lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken och till lag om ändrad lydelse af 38 § utsökning slag en
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
1
N
5:o 27.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om köp och byte af lös egendom, till lag om ändrad
lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i
vissa delar af 9 kap. handelsbalken och till lag om
ändrad lydelse af 38 § utsökning slag en; gifven Stockholms
slott den 21 januari 1905.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om köp och byte af lös egendom;
2:o) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;
3:o) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; och
4:o) lag om ändrad lydelse af 38 § utsökningslagen.
Kungl. Maj.-t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
0 SCA fi.
Ossian Berger.
Bil. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. (N:o 27).
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
I1 ö r s 1 a g
till
Lagom
köp och byts af lös egendom.
Med upphäfvande af 1 kap. 2, 3, 4, 6 och 7 §§ handelsbalken äfvensom
38 § konkurslagen förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 §■
De i denna lag gifna stadgande!! om säljares och köpares rättigheter
och skyldigheter lände till efterrättelse, såvidt ej annat är uttryckligen
öfverenskommet eller eljes må anses aftaladt eller ock följer af
handelsbruk eller annan sedvänja.
Hvad i denna lag är stadgadt om köp skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om byte.
Betingar man sig af annan, att han skall mot vederlag i penningar
något förfärdiga och ämnet därtill bestå, den beställning vare såsom köp
af lös egendom ansedd, dock ej där fråga är om uppförande af hus, vattenverk
eller annan byggnad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
3 §•
Köp, som ej afser bestämdt gods utan allenast viss myckenhet af
angifvet slag, kallas i denna lag leveransaftal, ehvad det skall af säljaren
fullgöras genast eller först å senare tid.
Har någon sålt viss myckenhet att ur bestämdt gods uttagas, det
köp vare ock under leveransaftal inbegripet.
4 §•
Köp, som är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallas i
denna lag handelsköp.
Med köpman förstås i denna lag enhvar, som, enligt hvad särskild t
finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.
Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall.
5 §•
År köp slutet utan att priset blifvit bestämdt, erlägge köparen hvad
säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt.
6 §•
Vårder vid handelsköp räkning å godset köparen tillställd, och meddelar
han ej så snart ske kan säljaren, att det i räkningen upptagna pris
icke godkännes, vare han pliktig att det pris gälda, där det- ej visas, att
lägre pris blifvit bestämdt, eller ock det som fordrats är uppenbart
orimligt.
7 §•
Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde till
grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för
dess förstörelse öfvergår å köparen.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
8 §•
I de fall, då köpeskillingen skall beräknas efter godsets vikt, varde
vikten af förpackning (taravikt) afräknad.
Om platsen för godsets aflämnande.
9 §.
Godset skall afiäinnas, där säljaren vid köpet hade sitt hemvist, eller,
om han idkade handel eller annan rörelse och köpet därmed ägde samband,
där rörelsen idkades; dock att, där godset veterligen fanns annorstädes,
aflämnandet skall äga rum där det fanns.
10 §.
Skall godset af säljaren försändas från en ort till en annan att där
af köparen mottagas, vare det att anse såsom aflämnadt, då det omhändertagits
af någon, som åtagit sig dess forslande från den ort, hvarifrån försändandet
bör ske, eller, så framt det skall afsändas med fartyg, då det
är bragt innanför dess sida.
11 §.
Har säljaren att ombesörja godsets forslande till köparen utan att
likväl försändande från eu ort till en annan ifrågakommer, må ej godset
anses aflämnadt, förr än det kommit i köparens besittning.
Om tiden för köpets fallgörande.
12 §.
Är ej tid utsatt för fullgörande af hvad enligt köpet åligger säljaren
eller köparen, och framgår ej af omständigheterna, att det skall verkställas
utan uppskof, varde det fullgjordt vid anfordran.
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 27.
5
13 §.
Där viss tidrymd är utsatt, inom hvilken godset bör aflämnas, skall
rätten att närmare bestämma tiden för aflämnandet tillkomma säljaren,
med mindre af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn till
köparen, som tiden ej blifvit närmare bestämd.
Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen.
14 §.
Säljaren vare berättigad att hålla godset inne, till dess köpeskillingen
gäldas, och köparen att innehålla köpeskillingen, till dess godset hålles
honom till hända.
15
Skall godset försändas från den ort, där det bör aflämnas, vare
säljaren ej på grund af hvad i 14 § är stadgadt berättigad att undandraga
sig dess afsändande men äge i stället hindra, att det å bestämmelseorten
utgifves till köparen.
16 §.
Utfärdas i fall, som i 15 § afses, för godsets försändande fram
till bestämmelseorten konnossement eller ock fraktsedel, som är så inrättad,
att säljaren efter dess utgifvande till köparen ej äger öfver godset
förfoga, och är köpet att hänföra till handelsköp, skall godset anses" såld!
att betalas emot nämnda handling efter ty i 71 § sägs.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Om fara» för godset.
17 §.
Intill dess godset är aflämnadt stånde säljaren faran för att det af
våda förstöres, försämras eller minskas. Dock ligge vid köp af bestämdt
gods, som skall af köparen af hämtas, faran å denne, så framt den tid är
inne, då han äger påkalla godsets afkunnande, samt godset hålles redo; och
vare förty i sådant fall köparen, änskönt godset må hafva af våda förstörts,
försämrats eller minskats, pliktig att köpeskillingen gälda.
Om godsets afkastning.
18 §.
Faller af godset afkastning förrän det skall aflämnas, den tillfälle
säljaren; dock vare köparen berättigad till af kastningen, där den, efter
hvad med fog kunnat beräknas, skolat först efter nämnda tid falla.
Afkastning, som faller efter det godset skolat aflämnas, tillfälle köparen,
där det ej kunnat med fog beräknas, att den skolat tidigare falla.
19 §.
Köp af aktie skall anses omfatta den utdelning, som vid köpet ännu
ej förfallit till betalning, så ock den rätt till teckning åt ny aktie, som
åtföljer eller kan komma att åtfölja den sålda.
20 §.
Är köp slutet om räntebärande papper, äge köparen uppbära den
ränta, som vid köpet eller, där handlingen skall å senare tid aflämnas, vid
den tid var upplupen men ännu ej förfallen; och åligger köparen att
jämte den för handlingen bestämda köpeskillingen gälda hvad mot sagda
ränta svarar, med mindre fordringen uppenbarligen blifvit såld såsom
osäker.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ''21.
7
Om dröjsmål å säljarens sida.
21 §•
Varder godset ej i rätt tid aflämnadt, och beror ej sådant af köparen
eller af händelse, för hvilken han står faran, stånde till honom, huruvida
han vill kräfva godsets aflämnande eller hafva köpet.
Var dröjsmålet af ringa betydelse för köparen, eller hade säljaren grundad
anledning att sådant antaga, må ej köpet häfvas, utan så är att köparen
betingat sig noggrant iakttagande af tiden för godsets aflämnande;
dock skall vid handelsköp hvarje dröjsmål medföra rätt till köpets häfvande,
med mindre det, som fördröjdt är, utgör allenast en ringa del af
godset.
. 22 §.
Skall godset aflamnas efter hand i särskilda poster, och varder någon
af dem fördröjd, vare köparen ej på grund af hvad i 21 § är stadgadt
berättigad att hafva köpet i vidare, män, än såvidt rörer sagda post. Kan
upprepande af dröjsmålet skäligen befaras, äge köparen strax afvisa jämväl
hvad senare skolat aflåta nas. Stå posterna i det sammanhang, att det skulle
lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det i sin helhet
häfvas.
23 §.
Afser köpet bestämdt gods, och lider köparen skada genom dröjsmål
med godsets aflämnande, njute han ersättning af säljaren, med mindre det
visas, att dröjsmålet icke kan tillräknas denne såsom försummelse.
24 §.
År köpet att hänföra till leveransaftal, och uppstår skada genom
dröjsmål å säljarens sida, varde, ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas säljaren
såsom försummelse, skadan af honom ersatt, utan så är att han på
grund af förbehåll vid köpet är från ersättningsskyldighet befriad, eller ock
möjligheten att fullgöra aftalet må anses utesluten i följd af omständighet,
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
-som ej bort af säljaren vid köpets afsilande tagas i beräkning, såsom förstörelse
af allt gods af det slag eller det parti köpet afser, eller krig, införselförbud
eller därmed jämförlig händelse.
25 §.
Varder, ifall då köp häfves och enligt 23 eller 24 § ersättning för
skada må utgå, utredning angående skadan ej förebragt, skall ersättningen
sättas till belopp, hvarmed vid den tid, då aflämnandet bort ske, priset å
sådant gods, som köpet afser, må hafva öfverstigit köpeskillingen.
26
År godset ej aflämnadt, änskönt tiden, då sådant skolat ske, är förfluten,
och varder köparen af säljaren tillspord, huruvida han oansedt dröjsmålet
vill mottaga godset, gifve han utan oskäligt uppehåll säljaren därom
meddelande eller hafve förlorat sin rätt att kräfva godsets afkunnande. Har
säljaren ej framställt förfrågan, hvarom nu är sagdt, vare köparen likväl
förlustig rätten att kräfva godsets afrinnande, där han ej inom rimlig tid
meddelat säljaren, att han vill den rätt utöfva.
27 §.
Finnes, då godset kommer köparen till hända eller han åt säljaren
underrättas om dess afsändande, att det är aflämnadt senare än ske bort,
och vill köparen å dröjsmålet tala, gifve han säljaren därom meddelande,
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Sker det
ej, vare köparen all talan förlustig. Vill på grund af dröjsmålet köparen
håfva köpet, meddele han det säljaren utan oskäligt uppehåll eller hafve
förlorat sin rätt att köpet hafva.
Om dröjsmål å köparens sida.
28 §.
Varder ej i rätt tid köpeskillingen erlagd eller åtgärd, hvaraf dess
utbekommande må bero, af köparen vidtagen, stånde till säljaren, huruvida
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ‘27.
9
han vill hafva köpet eller kräfva dess fullgörande; dock må, där dröjsmålet
är af ringa betydelse, köpet ej häfvas, med mindre det är att till handelsköp
hänföra.
Är godset kommet i köparens besittning, hafve säljaren ej makt att
håfva köpet efter ty nu är sagdt, så framt han ej därom gjort förbehåll
eller godset blifvit af köparen afvisadt.
29 §.
Är vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster,
köparen pliktig att erlägga betalning särskildt för hvarje post, och inträffar
i afseende å betalningen för någon post dröjsmål, som enligt 28 § första
stycket kan komma i betraktande, äge säljaren hafva köpet beträffande de
poster, som senare skolat aflämnas, dock ej där all anledning saknas att
befara dröjsmålets upprepande.
BO §.
Där köp af säljaren häfves efter ty här förut är sagdt, skola i fråga
om hans rätt till skadeersättning de i 24 § gifna stadganden äga motsvarande
tillämpning. Saknas utredning angående skadan, varde ersättningen
satt till belopp, hvarmed vid den tid, då dröjsmålet inträdde, köpeskillingen
må hafva öfverstigit priset å sådant gods som köpet afser.
•31 §•
Är köpeskillingen ej erlagd eller annan köparens åtgärd, som i 28 §
afses, ej vidtagen, änskönt tiden, då sådant bort ske, är inne, och är ej
godset kommet i köparens besittning, vare säljaren, där han af köparen tillspörjes,
huruvida han oansedt dröjsmålet vill vidblifva köpet, pliktig att utan
oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom. Underlåtes det, hafve
säljaren förlorat sin rätt att kräfva köpets fullgörande. Har köparen ej
framställt förfrågan, hvarom nu sagdt är, vare säljaren likväl förlustig rätten
att vidblifva köpet, där han ej inom rimlig tid meddelat köparen, att han vill
den rätt utöfva.
32 §.
Varder senare än ske bort köpeskillingen erlagd eller annan åtgärd,
som i 28 § sägs, vidtagen, och vill säljaren utöfva den rätt till köpets
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Håft. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
häfvande, som på sådan grund må honom tillkomma, meddele han det köparen
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll.
Gör han det ej, hafve förlorat sin rätt att hafva köpet.
33 §.
Underlåter köparen att i rätt tid afhämta eller mottaga godset, eller
varder i följd af annat dröjsmål från hans sida godset ej till honom utgifvet,
vare säljaren pliktig att om godset taga vård intill dess dröjsmålet
upphör eller han utöfvar den rätt att hafva köpet, som enligt 28 § må
honom tillkomma; dock att, där godset blifvit försändt, det ej åligger säljaren
att å bestämmelseorten taga det i sin vård, med mindre där finnes
någon, som äger å hans vägnar omhändertaga godset, och sådant kan ske
utan väsentlig kostnad eller olägenhet.
34 §.
Kan, i fall som i 33 § afses, säljaren ej utan väsentlig kostnad eller
olägenhet fortfara med godsets vårdande, eller förfogar ej köparen öfver
godset inom skälig tid efter det han blifvit därom tillsagd, äge säljaren
låta det för köparens räkning säljas å offentlig auktion; gifve dock, såvidt
ske kan, köparen i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.
Kan ej försäljning sålunda ske, eller är uppenbart, att de med försäljningen
förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äge säljaren
bortskaffa godset.
35 §.
År gods, som säljaren enligt 33 § har att vårda, utsatt för förskämning
eller snar förstörelse, eller fordrar det alltför kostsam vård, vare säljaren
pliktig att låta godset för köparens räkning säljas efter ty i 34 §
är sagdt.
36 §.
Har i följd af dröjsmål å köparens sida säljaren haft kostnad för
godsets vård eller annan särskild utgift, njute han af köparen ersättning;
äge ock rätt att till säkerhet för den ersättning godset innehålla.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
37 §.
Varder i följd af dröjsmål från köparens sida godset ej i rätt tid
aflämnadt, och låg ej faran redan tillförene å köparen, skall den ä honom
öfvergå, vid leveransaftal dock endast såvidt gods är för hans räkning afskildt.
Om ränta å köpeskillingen.
38 §.
I fråga om köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kapitlet
10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning; dock att vid han delsköp,
där ej viss tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, ränta efter sex
för hundra om året skall utgå från den tid godset aflämnades eller, i händelse
dess aflämnande blifvit af köparen fördröjdt, från det dröjsmålet inträdde.
Om köparens obestånd,
39 §.
Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet,
köparen efter köpets afsilande
blifvit försatt i konkurstillstånd
eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar
eller eljes funnits vara på sådant obestånd, att det måste antagas,
att köpeskillingen ej varder rätteligen erlagd;
vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försändt
men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande. Är tiden för
godsets aflämnande inne, och vill säljaren håfva köpet, hafve ock därtill lof,
så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för köpeskillingens
gäldande.
40 §.
Har köparen kommit i konkurstillstånd, och är ej tid inne vare sig för
godsets aflämnande eller för köpeskillingens erläggande, äge säljaren kräfva
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
besked, huruvida konkursboet vill köpet tillträda. Gifves ej sådant besked
utan oskäligt uppehåll, äge säljaren hafva köpet.
41 §.
Varder, efter det köparen kommit i konkurstillstånd, godset utgifvet
till konkursboet, och är ej köpeskillingen erlagd, äge säljaren kräfva godset
åter, med mindre boet gifver köpeskillingen ut eller, så framt den ej är
till betalning förfallen, förklarar sig vilja den gälda och ställer betryggande
säkerhet, där sådan af säljaren äskas.
Har boet afyttrat godset eller eljes däröfver för egen räkning förfogat,
så att det ej kan återställas i väsentligen oförändradt skick, äge boet
ej draga sig från köpet undan.
Om fel eller brist i godset.
42 §.
År bestämdt gods såldt och finnes däri fel, äge köparen håfva köpet
eller fordra sådant afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. År
felet att anse såsom ringa, må ej köpet häfvas, utan så är att säljaren
svikligen förfarit.
Saknade godset vid köpet egenskap, som kan anses tillförsäkrad, eller
har felet efter köpet uppkommit i följd af säljarens vanvård eller försummelse,
eller ligger svikligt förfarande säljaren till last, vare han pliktig att
ersätta köparen dennes skada.
43 §.
Finnes fel i gods, som till fullgörande af leveransaftal aflämnats, äge
köparen hafva köpet eller kräfva gillt gods; vare ock, där han ej vill sålunda
afvisa godset, berättigad att fordra det afdrag å köpeskillingen, som
mot felet svarar. År felet att anse såsom ringa, må ej godset afvisas,
med mindre säljaren svikligen förfarit eller ock afvetat felet å sådan tid,
att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande
anskaffa felfritt gods.
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Säljaren vare, ändå att felet ej kan anses bero af försummelse från
hans sida, pliktig att ersätta köparen dennes skada; dock skall hvad i 24
§ är för där afsedt fall stadgadt angående befrielse från ersättningsskyldighet
äga motsvarande tillämpning.
44 §.
Fråga, huruvida fel vidlåder godset, skall, så framt ej felet uppkommit
genom säljarens vållande, bedömas med hänsyn till godsets beskaffenhet
vid den tid, då faran för dess förstörelse öfvergick på köparen.
45 §.
Hvad i 25 § är stadgadt angående beräknande af skadeersättning då
köp häfves på grund af dröjsmål med godsets afiämnande äge jämväl tilllämpning
då köp varder häfdt i följd af fel i godset.
46 §.
Finnes, i fall då godset skall afiämnas efter hand i särskilda poster,
någon af dem behäftad med fel, vare köparen ej på grund af hvad här
förut är stadgadt berättigad att håfva köpet i vidare mån, än såvidt rörer
sagda post. Kan det skäligen befaras, att senare poster ock skola befinnas
felaktiga, må jämväl dessa strax afvisas. Stå posterna i det sammanhang,
att det skulle lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det
i sin helhet häfvas. •
47 §.
Har köparen före köpet undersökt godset eller utan giltig anledning
undandragit sig att efterkomma anmaning därom, eller har han satts i
tillfälle att före köpet undersöka prof å godset, må fel, som han vid undersökningen
bort märka, ej af honom åberopas, med mindre säljaren svikligen
förfarit.
48 §.
År gods såklt å auktion, äge köparen ej tala å fel i godset, med
mindre säljaren svikligen förfarit eller godset ej motsvarar den beteckning,
hvarunder det utbjudits.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Hvad nu är stadgadt äge dock ej tillämpning, där köpman låter å
auktion försälja lager af handelsvaror.
49 §.
Vill säljaren afhjälpa fel i godset eller vid leveransaftal afkunna gikt
gods i stället för det, som felaktigt är, läte köparen sig med sådan rättelse
nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad
att bäfva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hafva kostnad eller
olägenhet af att låta rättelsen ske; dock njute han i hvarje fall den rätt
till skadeersättning, som enligt här förut gifna stadganden må honom
tillkomma.
50 §.
Hvad här förut är föreskrifvet om fel i godset skall i tillämpliga
delar gälla, där godset ej uppgår till full myckenhet men, efter hvad köparen
måste antaga, är af säljaren aflämnadt såsom fullt. Vill köparen
kräfva det felande ut, hafve därtill lof, ehvad bristen är större eller mindre.
51 §■
Vid handelsköp läte köparen, då godset aflämnats, eller, så framt det
är försändt, då det kommit honom till hända, så att han enligt 56 § skulle
vara pliktig att därom taga vård, föranstalta om sådan undersökning af
godset, som efter godt handelsskick kan ifrågakomma.
Skall prof å det gods, som såldt är eller af säljaren afses till köpets
fullgörande (utfallsprof), tillställas köparen, läte denne, så snart profvet
kommit honom till hända, det undersöka efter ty nyss är i fråga om godset
stadgadt.
52 §.
Yppas fel eller brist i godset, och vill köparen därå tala, gifve därom
säljaren meddelande, vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt
uppehåll. Gifves ej sådant meddelande, änskönt köparen märkt eller bort
märka felet eller bristen, vare köparen all talan förlustig.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Vill köparen hafva köpet eller vill han kräfva annat gods, meddele
han sådant säljaren utan oskäligt uppehåll. Underlåtes det, må ej godset
afvisas eller felande gods utkräfvas.
53 §.
Hvad i 52 § är stadgadt om förlust af rätten att tala å fel eller
brist äge ^ ej tillämpning där säljaren svikligen förfarit, ej heller där han
visat grof vårdslöshet och felet eller bristen länder köparen till m arkli oskada.
ö
54 §.
Har köparen ej inom ett år från det godset af honom mottagits
gifvit säljaren meddelande, att han vill tala å fel eller brist, hafve sin talan
förlorat, utan så är att säljaren åtagit sig att jämväl efter nämnda tid
svara för godset, eller svikligt förfarande ligger säljaren till last.
Bestämmelser i fråga om afvisande af gods och häfvande af köp.
55 §.
År godset kommet i köparens besittning, vare denne, så framt han
vill enligt denna lag afvisa godset, pliktig att därom för säljarens räkning
taga vård, och njute han af säljaren ersättning för vården. Hvad i 34
och 35 §§ är stadgadt i fråga om såldt gods, som skall af säljaren vårdas
för köparens räkning, äge motsvarande tillämpning beträffande det gods
köparen efter ty nu är sagdt har i sin vård.
56 §.
Har gods, som blifvit försändt till köparen, kommit honom till hända,
och vill han det afvisa, vare han pliktig att för säljarens räkning taga det
i sin besittning, där sådant kan ske utan erläggande af köpeskillingen, så
ock eljes utan väsentlig kostnad eller olägenhet. Hvad sålunda är stadgadt
äge dock ej tillämpning, så framt säljaren är tillstädes å bestämmelseorten
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
eller där finnes någon, som på grund af konnossement eller eljes äger att
för säljarens räkning omhändertaga godset.
Tagel- köparen godset i sin besittning, äge stadgandena i 55 § tilllämpning.
0/
Varder köp häfdt enligt denna lag, äge säljaren ej återbekomma
godset med mindre han återbär hvad han å köpeskillingen uppburit, men
vare ej heller pliktig att gifva köpeskillingen ut med mindre han återbekomma-
godset väsentligen oförändradt och oförminskadt.
Är, då köp sålunda häfves eller gods eljes afvisas, köparen berättigad
till ersättning af säljaren, äge han hålla godset inne till dess den ersättning
gäldas eller betryggande säkerhet ställes för dess gäldande.
58 §.
Hvad i 57 § är stadgadt om säljarens rätt att vid köpets häfvande
återbekomma godset utgöre ej hinder för köparen att hafva köpet, så framt
godset är af våda förstördt, försämradt eller minskadt, ej heller där det
undergått förändring allenast genom sin egen beskaffenhet eller till följd af
åtgärd, som för dess undersökande varit nödig, eller som eljes af köparen
vidtagits, innan fel eller brist, på grund hvaraf han vill hafva köpet, märkts
eller bort märkas.
Om lienmlsskyldighet.
59 §.
Finnes godset hafva vid köpet tillhört annan än säljaren, vare denne,
ändå att han var i god tro, pliktig att ersätta köparen skada, som af sagda
anledning må honom tillskyndas.
Var, då köpet slöts, köparen ej i god tro, äge hvad nu är sagdt icke
tillämpning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
17
Om öppet köp.
60 §.
År öppet köp aftaladt, och har godset blifvit af säljaren afiämnadt,
vare köparen ej berättigad att draga sig från köpet undan, med mindre han
inom bestämd tid eller, där bestämmelse om tiden ej träffats, utan oskäligt
uppehåll gifver säljaren till känna, att han ej vill godset behålla. Intill
dess godset återlämnas, stånde köparen faran för dess förstörelse, försämring
eller minskning.
Om vissa meddelanden enligt denna lag.
61 §•
År sådant meddelande från köparens sida, som afses i 6, 26, 27, 52
eller 54 §, inlämnadt för befordran med post eller telegraf eller eljes på
ändamålsenligt sätt afsändt, och varder det försenadt eller kommer det icke
fram, må ej den omständighet föranleda, att afsändaren förlorat talan eller
rättighet. Lag samma vare i fråga om meddelande från säljarens sida,
hvarom i 31 eller 32 § är sagd!.
Om betydelsen af vissa vid köp brukliga uttryck.
62 §.
År gods såldt fritt om bord (fob) med angifvande af viss ort, skall
på köparen ankomma att befrakta fartyg eller tinga skeppsrum, som erfordras
för godsets fortskaffande från sagda ort.
Säljaren åligger att på egen bekostnad försända godset till lastningsorten
samt vidtaga de åtgärder i afseende å godsets inlastning, som enligt
lag eller sedvänja där ankomma på aflastare.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Håft.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Godset skall anses aflämnadt, då det kommit innanför fartygets sida,
och stånde, intill dess sådant skett, säljaren faran, ehvad köpet afser bestämdt
gods eller är att till leveransaftal hänföra.
Den omständighet, att fartyget är af köparen befraktadt eller skeppsrum
af honom tingadt, medföre icke skyldighet för köparen att före godsets
framkomst till bestämmelseorten det undersöka, och utgöre ej heller hinder
för säljax-en att utöfva sådan rätt, som i 15, 28 eller 39 § är nämnd.
Köparen åligger att erlägga betalning mot konnossement efter ty i
71 § sägs, ändå att sådan betalning ej är utfäst.
63 §.
Varder gods såldt fr akt fritt (rost and freight, c ep f, c f) med angifvande
af viss bestämmelseort, åligger säljaren att på egen bekostnad
försända godset till den ort.
Godset skall anses aflämnadt, då det blifvit för befordran omhändertaget
såsom i 10 § sägs.
Köparen åligger att erlägga betalning mot konnossement eller
fraktsedel efter ty i 71 § sägs, ändå att sådan betalning ej är utfäst.
Köparen vare, ändå att köpeskillingen* icke är till betalning förfallen
då godset framkommer, pliktig att i afräkning å köpeskillingen erlägga frakt,
som ej är af säljaren gulden. Ej må den omständighet, att köpeskillingen
sålunda till en del erlagts i förtid, medföra rätt för köparen att vid återstodens
gäldande njuta ränteafdrag.
64 §.
De föreskrifter, som enligt 63 § gälla för köp, som där afses, äge
jämväl tillämpning, då gods blifvit med angifvande af viss bestämmelseort
såldt eif (cost, Insurance, freight) eller caf (cout, assurance, fret).
Utöfver hvad i sagda paragraf är stadgadt åligger vid köp, hvarom
nu är fråga, säljaren att, efter ty sedvanligt är, försäkra godset mot fara,
för hvilken det under vägen är utsatt. Underlåtes det och varder ej i
följd däraf köpet häfdt, njute köparen ersättning för skada, som i följd af
underlåtenheten uppstår; vare ock berättigad att själf taga försäkring och
låta kostnaden därför afräknas å köpeskillingen.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.
65 §.
19
År gods, som skall försändas från ort till annan, såldt fritt (franco)
eller levereradt eller fritt levereradt å angifven ort, må ej godset anses aflämnadt
förr än det framkommit till sagda ort.
Varder ordet levereradt brukadt i förening med något af uttrycken
fraktfritt, eif eller caf, skall utan hinder däraf hvad om dessa senare uttryck
är i denna lag sagdt till alla delar äga tillämpning.
66
År vid leveransaftal godsets myckenhet angifven med uttryck, som
lämnar utrymme för val {cirka, från—till eller dylikt), ankomme på säljaren
att träffa valet, där ej af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn
till köparen, som myckenheten ej blifvit bestämdt angifven.
År beteckningen cirka brukad, skall den afvikelse från angifven
myckenhet, som må anses medgifven, utgöra, där fråga är om hel fartygslast,
tio för hundra och eljes fem för hundra.
67 §.
Har vid köp af gods, som skall sjöledes tillsändas köparen, godset
betecknats såsom fartygslast, och varder jämväl annat gods af säljaren inlasta
dt, vare köparen, där sådant kan lända honom till olägenhet, berättigad
att hafva köpet; njute ock, ehvad köpet häfves eller icke, ersättning för
skada.
68 §.
År tiden för vidtagande af åtgärd i afseende å godsets aflämnande
eller mottagande bestämd till början {primo) af en månad, värde åtgärden
vidtagen sist å månadens tionde dag. Med midten {medio) af en månad
förstås månadens elfte till och med tjugonde dag samt med månadens sint
(‘ultimo) dess återstående dagar.
Vid köp af värdepapper skall med början af en månad förstås dess
första helgfria dag, med midten af en månad dess femtonde dag eller, om
den infaller å helgdag, nästa helgfria dag, och med månadens slut dess
sista helgfria dag.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
69 §.
Har säljaren förbundit sig till afskeppning eller aflastning inom viss
tid, skall det åtagande anses fullgjordt, då godset blifvit före den bestämda
tidens utgång inlastadt.
Varder konnossement utfärdadt, och framgår ej af konnossementet,
att inlastningen är i rätt tid verkställd, äge köparen afvisa godset.
70 §.
År gods såldt att betalas kontant, vare säljaren ej pliktig att låta
godset utgifvas till köparen, med mindre köpeskillingen gäldas. Varder det
ändock utgifvet, åligger köparen att genast sin betalningsskyldighet fullgöra.
71 §.
Har köparen förbundit sig att erlägga betalning mot konnossement
eller att mot erhållande af konnossement godkänna växel, som af säljaren
dragés, vare han ej berättigad att undandraga sig betalning eller godkännande
på den grund, att godset ej framkommit eller han ej haft tillfälle att
det undersöka.
Då betalning eller godkännande kräfves, skall säljaren hålla köparen
till hända, förutom konnossementet, räkning å godset samt, där det skall
af säljaren försäkras, jämväl försäkringsbref.
Hvad sålunda är föreskrifvet äge motsvarande tillämpning, där köparen
förbundit sig att mot sådan fraktsedel, som i 16 § är nämnd, erlägga
betalning eller godkänna växel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
21
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.
Härigenom förordnas, att 166 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Hvad i lag finnes stadgadt angående rätt för säljare att, på grund af
köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra hvad honom i följd af
köpet åligger, hindra det sålda godsets utgifvande eller i visst fall kräfva
det åter af köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konnossement
å godset blifvit till köparen öfverlämnadt. Har på grund af öfverlåtelse
frän köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,
kommit i annan mans hand, äge säljaren ej gentemot denne den
rätt nu är sagd, där det ej visas, att innehafvaren af konnossementet vid
dess förvärfvande icke varit i god tro, eller att han därvid handlat med
grof vårdslöshet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbaiken.
Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § handelsbaiken skall upphöra att
gälla, samt att 10 § i samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häfver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för dem utfäst;
vare då ej skyldig den att gifva. Betalar han ej å föreskrifven tid; gälde
sedan ränta sex för hundrade om året. Är ingen tid nämnd; då räknas
fem för hundrade ifrån den dag, han hos konungens befallningshafvande
eller domaren sökt varder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
23
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 38 § ufsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 38 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Kan laga kraft ägande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af
utmätningsman utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på
öfverexekutor att om verkställighet och sättet därför förordna.
Skall någon tillhållas att fullgöra leveransaftal eller att eljes något
göra eller låta, och är ej tvångsmedel eller äfventyr i domen utsatt eller
i lag stadgadt, äge öfverexekutor förelägga den tredskande vite, där det
finnes lämpligt, samt honom till sådant vite fälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 oktober 1903.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
att
den kommitté, som den 7 juni 1901 tillsatts med uppdrag att
utarbeta förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte af lös
egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om afslutande af aftal, med
underdånig skrifvelse denna dag öfverlämnat förslag till
l:o) lag om köp och byte af lös egendom;
2:o) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;
3:o) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; samt
4:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen; äfvensom motiv
till dessa förslag.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
25
Föredraganden hemställde i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande
öfver ifrågavarande lagförslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom note ur protkoilet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet inför Kungl.
högsta domstol torsdagen den 6 oktober 1904.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Herslow,
Petersson,
Hellström,
Billin g,
Bohman,
Grefberg,
Quensel.
Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 11 december 1903,,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om köp och byte af lös egendom, till lag
om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, till lag om ändring i vissa delar af
9 kap. handelsbalken samt till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
mellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter cirkulerat, så
företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda
detta protokoll.
Kunc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
27
Förslag
till
Lag;
om
köp och byte af lös egendom.
Förslaget föranledde följande anmärkningar:
3 §.
Justitierådet Quensel yttrade: »Da i dagligt tal med uttrycket leverans
i allmänhet förbindes föreställningen om ett fullgörande i en mer
eller mindre aflägsen framtid, men en sådan begränsning är för det i förslaget
nyttjade begreppet leveransaftal främmande, hemställes, att för vinnande
af större tydlighet till ordet leveransaftal i första stycket fogas ett
tillägg, utmärkande, att sagda begrepp innefattar hvarje aftal, som äger
de i §:n förut angifna kännetecken, ehvad aftalet skall af säljaren fullgöras
genast eller först å senare tid.»
Justitieråden Grefberg, Bohman, Billing, Hellström och Herslow
hemställde, att — till undvikande af möjlig förväxling mellan den i förslaget
använda termen »leveransaftal» och det i köpmansspråk i annan
bemärkelse nyttjade uttrycket »köp på leverans» — efter ordet »leveransaftal»
i paragrafens förra stycke måtte tilläggas: »ehvad det skall af säljaren
fullgöras genast eller först å senare tid».
4
Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Bohman förenade sig,
anförde: »Ej sällan inträffar, att staten och kommunerna i viss, under särskild
förvaltning ställd gren af sin verksamhet med köpmän afsluta affärer
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
till beskaffenhet och omfattning fullt likställda med de köp, för hvilka,
där de mellan köpmän ingås, särskilda bestämmelser ansetts erforderliga.
Då för dessa fall synes önskligt, att staten eller kommunen underkastas
enahanda skyldigheter och kommer i åtnjutande af samma rättigheter,
som för köpman i deras förhållande till hvarandra finnas i förslaget stadgade.
torde — i analogi med hvad i lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 ägt rum — staten och
kommunerna böra i sin ofvanberörda affärsverksamhet likställas med den
enskilde och således betraktas som köpmän.»
5 §•
Justitierådet Grefberg yttrade: »Skyldigheten för köparen, då köp är
slutet, utan att priset blifvit bestämdt, att erlägga hvad säljaren fordrar,
där det ej kan anses oskäligt, innebär, att, då priset är något växlande,
köparen skall erlägga hvad som svarar emot det högsta skäliga. Kan köparen
antagas hafva öfverlämnat åt säljaren att bestämma priset inom skäliga
gränser, är den uppställda regeln lämplig, men om så icke är händelsen,
såsom när köparen, med kännedom om att säljaren sålt af sitt varulager
till ett lägre pris än det högsta skäliga, inlåter sig i handel med säljaren
under förutsättning att detta pris skall läggas till grund för betalningen,
utan att köparen anser nödigt att därom träffa uttryckligt aftal, är det
måhända obilligt, att köparen ovillkorligen skall förpliktas erlägga högre
betalning. Huruvida det ena eller andra skäliga priset skall utgå torde
därför kunna öfverlämnas åt lagskiparen att afgöra och i lag endast fastslås,
att köparen skall betala hvad som pröfvas skäligt, men, enär i hvarje
fall, då vid köp priset ej blifvit bevisligen bestämdt, säljaren torde böra
erhålla och köparen vara pliktig betala hvad efter för handen varande
förhållanden må anses skäligt, kan ifrågasättas, att förslaget skall omfatta
jämväl de fall, då upplysning ej kan vinnas, huruvida aftal om priset
träffats eller hvad ett aftal därom innehållit.»
Justitierådet Boliman anförde: »Förevarande stadgande torde för sin
tillämplighet förutsätta, att det är ostridigt eller styrkt, att ingen öfverenskommelse
om pris träffats, men bör enligt mitt förmenande utsträckas
att gälla jämväl i sådana fall, då upplysning ej kan vinnas, huruvida aftal
om pris träffats, eller då säljare och köpare väl äro ense om att aftal
härom träffats, men tvista om storleken af det öfverenskomna priset.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
29
Justitierådet Billing utlät sig: »Affattningen af detta stadgande synes
lämna rum för tvekan, huruvida det skall anses tillämpligt jämväl i det
fall, att allenast eu af kontrahenterna påstår, att priset blifvit bestämdt,
men ej är i stånd att, mot den andres bestridande, styrka sitt påstående.
Ehuru de förslaget vidfogade motiven ej lämna någon säker ledning för
bedömande, huru textens författare själfve ansett stadgandet böra tolkas,
lärer dock få antagas, att de velat hafva detsaminas tillämpning begränsad
till de fall, då det är ostridigt eller styrkt, att någon bestämmelse om
priset ej träffats.
Att en dylik otydlighet bör genom jämkning i redaktionen undanröjas
lärer väl icke kunna bestridas. I hvilken riktning förtydligandet
bör gå kan däremot naturligen blifva föremål för olika meningar. För
min del kan jag ej tveka att förorda en sådan affattning af stadgandet,
att köparen, där det ej konstateras, att bestämmelse om priset träffats,
blir skyldig erlägga hvad säljaren fordrar, såvida detta ej med hänsyn till
föreliggande omständigheter kan anses oskäligt. Det principiellt riktiga
synes mig nämligen vara att, då aftal ej styrkes, frågan bedömes så, som
om något aftal ej vore slutet. Och ur materiell synpunkt skulle, enligt
min åsikt, en begränsning af stadgandets tillämplighet allenast till de fall,
då det står fast att priset ej blifvit bestämdt, vara för säljaren i hög grad
obillig. Genom en naken uppgift från köparens sida, att ett visst lägre
pris än det af säljaren fordrade blifvit bestämdt, skulle nämligen enligt
allmänna bevisregler säljaren blifva skyldig att styrka grundlösheten af
detta påstående, såframt han skall bekomma högre köpeskilling än den
af köparen bjudna. Men då det af lätt insedda skäl i regeln är vanskligt,
att ej säga omöjligt, att åstadkomma en dylik bevisning, kommer säljaren
att blifva så godt som prisgifven åt en mindre nogräknad köpares godtycke
och den, såsom i motiven riktigt framhålles, enligt en naturlig uppfattning
säljaren tillkommande rätten att, i brist på aftal, bestämma
ett efter objektiva grunder skäligt pris å sin vara blifver i många fall
skäligen illusorisk. Särskilt vid den art af köp, som afses i 2 §, skulle,
efter mitt förmenande, en annan uppfattning komma i afgjord motsats
till gällande sedvänja och rättsuppfattning.»
Justitierådet Petersson yttrade: »För så vidt denna §, såsom af en
jämförelse med 6 § synes antagligt, är afsedd att gälla allenast för det
fall, att ostridigt eller styrkt är, att visst pris ej blifvit aftaladt, och det
således är konstateradt, att vid köpslutet frågan om köpeskillingens belopp
ansetts vara af underordnad betydelse, har jag intet att däremot
erinra.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Skulle åter §:ens tillämpning kunna utsträckas äfven till det fall,
att köparen påstår men säljaren bestrider, att visst pris blifvit aftaladt
— i hvilken händelse det lärer finnas nödigt att låta samma regel gälla
jämväl då ostridigt är, att aftal om priset träffats, men parterna tvista
om prisets belopp — synes mig densamma betänklig. Priset är i allmänhet
en så väsentlig del af köpslutet'', att köpets tillkomst oftast beror just
däraf. En sak, som en person må vara villig köpa till billigt pris, kan
han alldeles icke vilja hafva, om han skall betala densamma dyrt. Båda
prisen kunna, från olika synpunkter sedt, vara skäliga, men icke desto
mindre kan dem emellan förefinnas en bred marginal, helst om det gäller
gods, som ej är hänförligt till vanlig handelsvara. Att under sådana förhållanden
tillförbinda köparen att, om han ej kan styrka aftalet. om priset,
betala hvad säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt, det vill säga
högsta möjliga pris, synes mig ända till obillighet göra köparen beroende
af säljarens goda vilja och tvinga hvarje omtänksam köpare till vidtagande
af försiktighetsmått, som skalle allvarsamt försvåra den vanliga samfärdseln
i handel och vandel. Åtminstone borde ett sådant lagbud ej gifvas
utan att samtidigt åt köparen beredes möjlighet att undandraga sig en
dylik honom påtvingad prissättning genom att afstå från hela köpet. Om
— för att taga ett nära till hands liggande exempel — en person aftalar
om köp af en vara till relativt lågt pris att tillsändas honom och betalas
vid mottagandet, samt varan därefter tillställes köparen åtföljd af räkning,
däri betalning alfordras honom efter högsta å platsen möjliga pris; skall
då köparen, om lian försummat skaffa sig bevis om köpeaftalets innehåll,
nödgas foga sig efter säljarens anspråk utan rätt att ens afvisa varan med
besked, att han till det. fordrade priset ej köpt och ej heller vill köpå
varan? Hvarje stadgande för nu ifrågasatta fall kommer ytterst att verka
såsom en bevisregel, angifvande hvilkendera af kontrahenterna, som har
att genom affordrande af slutsedel, tillkallande af vittnen eller andra försiktighetsmått
skydda sig mot en mindre nogräknad medkontrahent. Hittills
har denna skyldighet i allmänhet ansetts åligga säljaren, och äfven
om en motsatt fördelning af bevisbördan i viss mån kunde hafva skäl för
sig, då fråga är om sådana beställningar, som enligt 2 § skola såsom köp
anses och bedömas, skulle den dock, enligt mitt omdöme, komma att beträffande
vanliga varuköp verka lika obilligt som stötande.»
15 §.
Justitieråd et Gr ef berg anförde: »Säljarens rätt enligt nästföregående
§ att hålla godset inne, till dess han erhåller köpeskillingen, hvilken rätt
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.
afser de fall, då aflämnandet och mottagandet af godset äger samtidigt
rum, har, ifall godset försändes, utbytts emot rättigheten att hindra, att
godset å bestämmelseorten utgifves till köparen. I motiven anföres, att
detta hinder kan utöfvas på det sätt, att godset försändes emot eftertraf
eller postförskott, men säljarens befogenhet att ensidigt vidtaga en dylik
åtgärd synes ej öfverensstämma med rådande rättsuppfattning och skulle
gynna honom alltför mycket på köparens bekostnad. Denne blifver nämligen
därigenom såväl urståndsatt att före betalningen undersöka, huruvida
han köpt det försända godset och om detta är kontraktsenligt, som
ock i säljarens ställe betungad med de olägenheter och kostnader, som åtfölja
en tilläfventyrs blifvande rättegång. Säljaren däremot står det öppet
att, om han ej har förtroende för köparen, skydda sin rätt genom aftal
om godsets försändande på nyss angifna sätt eller låta tredje man tillhandahålla
köparen godset eller betinga sig säkerhet för köpeskillingen.
Förevarande § afser, såsom ofvan antydts, endast sådana köp, som
af kontrahenterna skola samtidigt, fullgöras eller så kallade kontantköp,
därvid dock är att märka, att klausulen »kontant» enligt handelsbruk här
i landet, på sätt angifves i motiven till § 70, innebär, att betalning skall
erläggas senast 30 dagar efter godsets aflämnande. För att motverka detta
handelsbruk och återföra ordet kontant till dess rätta innebörd, har i sistnämnda
§ inrymts ett stadgande, som, i den mån syftet därmed utan hänsyn
till lydelsen af § 1 kan vinnas, medför den verkan, att köparen går
förlustig nu berörda respittid, ifall godset utgifves till honom. Betänklighet
emot detta stadgande synes emellertid möta, såvida rättigheten att
sända gods emot efterkraf bibehålies, ty härigenom kunna förvecklingar
och betydande förluster uppkomma, i händelse köparen med stöd af i §
vägrar att utlösa godset och säljaren icke enligt 33 § är i tillfälle att
därom taga vård. Då godset i följd af bristande vård skadas eller förstöres,
uppstår för sådant fall spörsmål, huruvida köparen eller säljaren skall drabbas
af förlusten.»
Justitierådet Hellström anförde: »Genom stadgandet i förevarande §
bär, enligt hvad motiven gifva vid handen, åt säljaren inrymts rätt att,
utan att sådant varit mellan kontrahenterna aftaladt, uttaga betalning för
af honom försända varor medelst efterkraf eller postförskott, hvilket åter
för köparen medför förpliktelse att utlösa varorna, vid äfventyr att eljest
blifva underkastad alla de påföljder, som drabba en försumlig köpare.
Har således t. ex. en landtbrukare köpt ett parti gödningsämnen eller en landthandlare
ett parti handelsvaror att från annan ort dem tillsändas, och
varan af vederbörande säljare försändes mot efterkraf, så är, om nu
32
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.
ifrågavarande stadgande skulle blifva lag, köparen lagligen pliktig att utlösa
försändelsen d. v. s. att erlägga betalning för densamma utan att hafva
varit i tillfälle att genom undersökning pröfva huruvida försändelsen varit
af aftalad beskaffenhet; och därest varan sedermera skulle befinnas underhaltig,
blir det köparen, som i första hand drabbas af olägenheterna däraf,
ity att han, som redan betalt varan, i följd däraf är nödsakad att mot
den försumlige säljaren vidtaga de åtgärder, som för erhållande af skadestånd
eller återbekommande af den erlagda köpeskillingen kunna finnas
erforderliga, under det att det enligt nu gällande lag står köparen öppet
att genom vägran att mottaga varan eller att för densamma erlägga betalning
vid säljaren i första hand binda följderna af den felaktiga leveransen.
Då ifrågavarande stadgande således synes mig stå i strid mot den
hos oss rådande rättsuppfattning samt därjämte alltför mycket gynna säljaren
på köparens bekostnad, torde ifrågavarande §, därest densamma icke
skulle anses kunna helt och hållet utgå, böra omredigeras därhän, att densamma
icke kommer att åt säljaren inrymma ovillkorlig rätt att i ofvan
angifven ordning uttaga betalning för af honom försänd vara; och detta
så mycket hellre som den säljare, hvilken icke har det förtroende till
köparen, att han vågar annorledes än mot kontant betalning utlämna
godset, antingen kan genom något sitt ombud på bestämmelseorten tillhandahålla
köparen godset på samma sätt som vid platsköp eller ock genom
förbehåll vid aftalets ingående betinga sig rätt att försända godset mot
efterkraf eller postförskott.»
Justitierådet Petersson förklarade sig, lika med justitieråden Grefberg
och Hellström, hysa betänklighet mot den, enligt hvad motiven gåfve vid
handen, genom förevarande § åt säljaren inrymda befogenhet att fullgöra
ett försändningsköp genom att afsända godset till köparen mot postförskott
eller efterkraf; och ville justitierådet, utöfver hvad förut inom högsta
domstolen häremot anmärkts, erinra därom, att en betalningsskyldighet af
sådan art, att köparen, ehuru godset framkommit till bestämmelseorten och
där hölles honom till hända, likväl vore afskuren från möjligheten att besiktiga
och i viss mån undersöka detsamma, innan han erlagt betalningen,
icke, med hänsyn till innehållet i 148 § sjölagen, kunde ifrågakomma vid
sjöförsändelser, vid hvilket förhållande det syntes justitierådet föga skäligt
att pålägga köparen en dylik förpliktelse, då annat befordringssätt användes,
äfvensom att den egentliga handelns behof i ifrågavarande hänseende
syntes vara tillräckligt tillgodosedt genom bestämmelserna i 16 §, äfven
om dessa, på sätt där hemställts, blefve inskränkta att gälla allenast han
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
delsköp. Justitierådet höll alltså före, att den säljaren i förevarande §
tillagda rätt att hindra godsets utgifvande till köparen borde förbindas
med en motsvarande skyldighet för säljaren att så ordna försändningen, att
köparen bereddes tillfälle att å mottagningsorten före likvidens erläggande
verkställa sådan undersökning af godset, som kunde äga rum utan att godset
utlämnades till köparens fria förfogande.
Justitierådet Herslow instämde väsentligen i hvad justitieråden Grefberg,
Hellström och Petersson anmärkt mot den i förevarande § enligt
motiven inneslutna rätt för säljaren att, utan därom vid köpslutet gjordt
förbehåll, uttaga köpeskillingen genom s. k. efterkraf eller postförskott och
således vinna betalning innan kanske köparen blifvit satt i tillfälle att ens
ytligen undersöka beskaffenheten af den försända varan. Justitierådet påpekade,
hurusom, därest en sådan rätt tillerkändes säljaren, detta syntes
icke stå väl tillsammans med stadgandet i 56 §, enligt hvilket köparen, i
händelse försändt gods, som kommit honom till banda, befunnes felaktigt
och han på grund däraf ville afvisa detsamma, vore pliktig att för säljarens
räkning taga det i sin besittning allenast i det fall, att sådant kunde
ske utan erläggande af köpeskillingen.
16 §.
Justitieråden Grefberg, Billing, Hellström, Petersson och Herslow
anmärkte, att någon skyldighet att erlägga betalning mot konnossement
enligt gällande handelsbruk ej kunde anses åligga köpare, som icke vore
köpman, samt att giltigt skäl för att utsträcka användningen af detta
betalningssätt till andra köp än handelsköp desto mindre syntes föreligga,
som det i regeln endast för köpmannen läge någon vikt uppå att kunna
disponera öfver varan, redan innan den framkommit till bestämmelseorten.
Föreskrifterna i 16 § torde alltså böra inskränkas till att gälla handelsköp.
17 §.
Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Bohman och Hellström
instämde, yttrade: »Af stadgandet, att vid köp af bestämdt gods, som skall
af köparen afhäintas, faran ligger å denne, såframt den tid är inne, då
han äger påkalla godsets aflämnande, samt godset hålles redo, följer, att
vid s. k. afhämtningsköp, där rådrum för godsets aflämnande erfordras
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 5
34
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.
men viss tid för aflämnandet ej blifvit bestämd, faran öfvergår å köparen,
så snart godset är färdigt att aflämnas. Detta synes dock väl hårdt för
köparen, hvilken sålunda skulle öfvertaga faran utan att därom erhålla
vetskap och utan att hafva låtit annan försummelse komma sig till last,
än att han, måhända af oförmåga att bedöma längden af det rådrum, som
för godsets försättande i fullgodt skick erfordrats, under någon tid underlåtit
att efterhöra detsamma. Jag hemställer därför, att, i öfverensstämmelse
med hvad nya lagberedningen föreslog, ett stadgande måtte införas,
att för sagda fall faran öfvergår å köparen, först när underrättelse gifvits
honom, att godset är färdigt till afhämtning.»
18 §.
Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Billing och Hellström
instämde, anförde: »Den uppställda regeln att afkastning^! af såldt
gods, vare sig den löpande, mera regelbundet återkommande, eller den
tillfälliga och oregelbundna, tillfaller säljaren, såvidt den faller, innan
godset skall aflämnas, synes, enligt hvad i motiven angifvits, hufvudsakligen
hafva tillkommit af den anledning, att en skarp gräns emellan dessa
båda slag af afkastning icke kan uppdragas. Berörda regel torde emellertid
i fråga om den tillfälliga afkastningen strida emot hittills antagna
rättsgrundsatser. Den omständigheten att i vissa fall svårighet möter
att bestämma, huruvida en afkastning skall hänföras till det ena eller
andra slaget, gifver näppeligen hemul åt ett stadgande, som bjuder säljaren
att behålla afkomma af köparen tillhörigt djur, vinst å såld premieobligation
och dylikt. Till följd häraf bör enligt min tanke nya lagberedningens
förslag till lag om köp och byte § 27, omarbetad i enlighet med
de vid granskning af detta förslag inom högsta domstolen gjorda anmärkningar
äga, såsom mera öfverensstämmande med hittills tillämpade grundsatser,
företräde framför förevarande förslac*.»
D
Justitierådet Bohman yttrade: »På de skäl, som af justitierådet Grefberg
anförts, anser jag 27 § i nya lagberedningens förslag äga företräde
framför förevarande stadgande.»
Justitierådet Her slom åberopade hvad som vid granskningen af nya
lagberedningens förslag i ämnet inom högsta domstolen anförts i afseende
å samma förslags 27 §. I enlighet härmed höll justitierådet före, att
den nu ifrågavarande §:en borde ersättas med ett stadgande i det syfte
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
att afkastning, som af såldt gods folie efter köpslutet, tillkomme köparen,
dock att, hvad anginge såldt djur, den afkastning, som däraf folie förrän
det skulle aflämnas, med undantag af till lif hunnen afkomma, tillhörde
säljaren. Ett stadgande af detta innehåll skulle, enligt justitierådets mening,
närmast öfverensstämma med den för närvarande hos oss rådande
rättsuppfattning.
19 §.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: »De
i 2:a punkten af denna § upptagna bestämmelser för det sällsynta fall, att
med aktie, hvilken säljes för att å senare tid aflämnas, följer sådan rätt
till teckning af ny aktie, som skall utöfvas under mellantiden mellan köpet
och aflämnandet, torde kunna såsom öfverflödiga ur lagen uteslutas, hvilket
vore desto önskligare, som svårighet synes möta att i det afsedda fallet
medelst lagbud på ett tillfredsställande sätt tillgodose såväl köparens som
säljarens berättigade intresse. Där säljaren vägrar att medverka till utöfvande
af teckningsrätten, går denna för köparen förlorad, och där säljaren
begagnat sig af teckningsrätten och erhållit interimsbevis å inbetalning
för den nya aktien, finnes, formellt sedt, intet som hindrar honom
att öfverlåta beviset å annan än köparen, ehuru denne tilläfventyrs förskjutit
medlen till inbetalningen. A andra sidan är svårt att inse, hvarför
köparen skall tillhandahålla säljaren kontanta medel till första inbetalningen,
i händelse denna skall af säljaren erläggas vid teckningen, men icke
eljest».
20 §.
Justitierådet Quensel, ''med hvilken justitierådet Bohman instämde,
anförde: »Då enligt motiven med uttrycket ''räntebärande fordran, som
grundas på skriftlig handling’, särskildt åsyftas obligationer, men obligationer
lära förekomma, som äro till alla delar tryckta, och dessa svårligen
kunna innefattas, i begreppet skriftlig handling, bör i stället väljas
något annat uttryck, i hvilket afseende kan hänvisas till det i lagen om
solidariska bankbolag den 18 sept. 1903 förekommande ''räntebärande
papper’.»
Justitieråden Grof berg, Bilhng, Hellström, Petersson och Herslow biträdde
den gjorda hemställan att uttrycket »räntebärande fordran, som
grundas på skriftlig handling», måtte utbytas mot »räntebärande papper».
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
22 §.
Justitierådet Hellström fäste uppmärksamheten på motsvarande bestämmelser
i 29 § och ansåg dessa bättre än de i förevarande § meddelade
återgifva det riktiga förhållandet mellan regel och undantag i fråga om
rätten att håfva köpeaftalet rörande det gods, som senare skolat aflämnas.
Jämväl i betraktande häraf att det för säljaren vore lättare att ådagalägga,
hurusom med hänsyn till beskaffenheten af de omständigheter, som
föranledt dröjsmålet, något upprepande häraf icke skäligen kunde befaras,
än för köparen att bevisa motsatsen, vore en närmare anslutning till föreskrifterna
i 29 § önskvärd.
Justitierådet Petersson yttrade: »Bestämmelserna i §§ 22, 29 och 46
reglera säljares och köpares häfningsrätt i händelse af dröjsmål eller fel i
vara vid s. k. successivleverans. Om säljaren gör sig skyldig till dröjsmål
i fråga om någon leveranspost eller därvid lämnar felaktig vara, äger köparen
i regel häfningsrätt allenast i fråga om samma post. Endast i det
fall att upprepande af dröjsmålet eller fortfarande felaktighet i varan skäligen
kan befaras, äger köparen afvisa jämväl hvad som senare skolat aflämnas.
Presumtionen är således lagd emot köparen; hans sak blir det
att utreda och styrka de omständigheter, som kunna innefatta skälig anledning
att befara dröjsmålets eller felets upprepande. I vanliga fall torde
detta nödga honom att afvakta ännu en leveranspost, och först om jämväl
denna försenas eller befinnes felaktig, torde han med någorlunda trygghet
för efterräkningar våga håfva köpslutet. Om åter köparen gör sig skyldig
till dröjsmål vid likviden för någon post, äger säljaren i regel rätt att
håfva köpet såväl för denna post som för de följande. Endast i det fall
att all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande, är häfningsrätten
utesluten. Äfven i detta fall ligger således presumtionen emot
köparen; det varder han, som, i händelse han ej åtnöjes med att köpslutet
häfves, får styrka, att all anledning saknats att befara ett upprepande
af dröjsmålet.
För den väsentligen olika ställning, som sålunda anvisats säljare och
köpare i händelse af kontraktsbrott å medkontrahentens sida, synes mig
giltigt skäl ej vara anfördt. Hvad i motiven till 29 § yttras därom, att
dröjsmål i fråga om en betalningspost i allmänhet måste gifva säljaren
giltig anledning till antagandet, att köparen icke kommer att kontraktsenligt
fullgöra sin återstående betalningsskyldighet, synes mig med lika
fog kunna sägas om köparen, då säljaren gör sig skyldig till dröjsmål vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
37
leveransen eller lämnar felaktig vara, åtminstone i de fall då leveransposterna
äro jämförelsevis få och stora. Förhållandena kunna ock vara
sådana, att köparen kommer att lida allvarsam olägenhet däraf, att han,
med hänsyn till svårigheten att prestera den honom åliggande bevisning,
kan se sig nödsakad att afvakta ännu en leveranspost, innan han häfver
köpslutet i dess helhet. Såsom exempel kan angifvas, att till ett pågående
byggnadsföretag kontraherats om successiv leverans af byggnadsmaterialier.
Med hänsyn till dessa förhållanden vågar jag hålla före, att kontrahenterna
i fråga om rätt att hafva köpslutet i nu ifrågavarande fall böra likställas,
på sätt som skett beträffande den dem i öfrigt enligt förslaget
medgifna häfningsrätt, och att därvid bör såsom regel upptagas bestämmelsen
i 29 §. Gifvetvis bör dock uppmärksammas den förslaget genomgående
principen, att oväsentliga försummelser eller fel ej berättiga till
aftalets häfvande, hvilken princip tillämpad å successivleveranser bör leda
därtill, att, om den uteblifna eller felaktiga posten är af oväsentlig betydelse
i förhållande till det hela, någon häfningsrätt ej medgifves. Genom
en dylik anordning torde säljarens befogade anspråk på undseende i sådana
fall, som afses med det i motiven anförda exemplet: daglig leverans
af naturaprodukt under lång tid, varda behörigen tillgodosedt.»
24 §.
Högsta domstolen påpekade önskvärdheten af en ändring i redaktionen,
hvarigenom med samma tydlighet som i de norska och danska
textförslagen utmärktes, att säljares frihet från skadeståndsplikt inträder
jämväl då, vid s. k. halfgeneriskt köp, det parti, hvarur den sålda myckenheten
skolat uttagas, blifvit förstördt.
Justitierådet Gr ef berg, med hvilken justitierådet Bohman förenade
sig, tilläde: »Bestämmelsen att säljaren i visst fall genom förbehåll vid
köpet äger fritaga sig från skadeståndsskyldighet till följd af dröjsmål med
godsets aflämnande synes, såsom innebärande ett upprepande af hvad 1 §
innehåller, kunna gifva anledning till tvetydighet vid tolkning af andra
stadgande»., där dylikt upprepande icke ägt rum, samt till följd häraf
desto hellre böra utgå som det ej kan befaras, att säljaren genom bestämmelsens
uteslutande skulle löpa fara att ej tillräckligt skydda sina intressen
gent emot köparen.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
25 §.
Justitieråd et Petersson, med hvilken justitieråden Billing och Hellström
instämde, yttrade: »Den i förevarande § förekommande tidsbestämmelsen
’då aflämnandet bort ske’ torde ej kunna gifvas annan innebörd,
än att därmed afses den tidpunkt, då godset enligt köpeaftalet bort aflämnas.
Om köpslutet då ej af säljaren fullgöres, är emellertid köparen,
enligt bestämmelserna i 26 §, oförhindrad att låta någon tid förflyta, innan
han fattar sitt beslut i anledning af dröjsmålet, och denna respittid kan,
särskildt i fall som afses i 26 § sista punkten, blifva rymlig nog. Växlingar
i godsets prisläge under nämnda respittid skulle alltså blifva utan
inverkan på skadeståndsbeloppet, då detsamma skall beräknas efter förevarande
§. Detta synes mig föga skäligt: så länge köparen ännu håller
kvar sin rätt att utkräfva själfva varan, torde växlingar i priset äfven böra
vara hans sak. Stiger priset, medan han väntar på köpets fullgörande,
och han sedermera nödgas hafva detsamma, synes mig billigt, att han får
skadestånd efter det högre pris, som gällde, då köpet häfdes; faller priset,
synes mig lika billigt, att säljaren ej betungas med ett högre skadestånd,
då köparen försummat att begagna sig af sin häfningsrätt å den för honom
fördelaktigaste tidpunkten. Bägge kontrahenternas rätt skulle, enligt mitt
förmenande, noggrannare tillgodoses, om, i fall hvarom nu är fråga, till
grund för skadeståndets beräkning lägges godsets pris vid den tid, då
köpet häfves. Hvad särskildt köparen angår, skulle han genom en dylik
bestämmelse komma i samma ställning, som om godset å den i köpeaftalet
bestämda tiden till honom aflämnats, i det att han, sedan nämnda
tid förflutit utan att han fått godset, har att efter konjunkturerna och
andra förhållanden bedöma, om han bör håfva köpet och taga skadestånd
efter gällande dagspris eller ej, alldeles som han, om han haft godset i
sin hand, måst på liknande sätt bedöma, om han skolat sälja detsamma
eller ej. Jag anser mig alltså böra hemställa, att ofvan omförmälda tidsbestämmelse
utbytes mot den ’då köpet häfdes’.
Med hänsyn till §:ens affattning finner jag det vara tvifvelaktigt,
om däri meddelade bestämmelser kunna tillämpas i det fall att
köparen, utan att hafva genom uttryckligt tillkännagifvande häft köpet,
dock enligt 26 § sista punkten förlorat rätten att kräfva godsets aflämnande;
och då en dylik tillämpning torde vara önskvärd, hemställes, att
nödigt förtydligande i sådant syfte vidtages.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
39
26 §.
Justitierådet Quensel anmärkte beträffande andra punkten, att affattningen
icke syntes utesluta den tolkning, enligt hvilken köparen skulle
vara berättigad att fasthålla krafvet på godsets aflämnande under förbehåll
att framdeles få bestämma tidpunkten därför, något som uppenbarligen
skulle strida mot syftet med de föreslagna bestämmelserna — att förhindra
spekulation på den försumlige kontrahentens bekostnad.
28 §.
Justitierådet Grefberg anförde: »Till de fall, som berättiga säljaren
att håfva köpet eller kräfva dess fullgörande af den anledning att köparen
icke vidtagit åtgärd, hvaraf köpeskillingens utbekommande beror, räknas
enligt motiven köparens underlåtenhet att beträffande så kallade specifikationsköp
å aftalad tid lämna specifikationsuppgift eller bestämma godsets
märke, kvalitet eller dimensioner. I saknad af ett stadgande, huru vid
sådan underlåtenhet skall förfaras, lär säljaren, som icke berättigats att i
köparens ställe bestämma godsets beskaffenhet i nyssnämnda hänseenden,
ej vara i tillfälle att kräfva köpets fullgörande, därest köparen fortfarande
tredskas att lämna berörda uppgift, utan allenast att hafva köpet och kräfva
skadestånd, men då priset, ehuru öfverenskommelse därom må vid köpet
hafva träffats, likväl är beroende af godsets egenskaper och således icke
blifver till siffran bestämdt förr, än omförmälda uppgift lämnas, synas
väsentliga svårigheter kunna möta vid uppskattning af skadeståndet, och
ett häfvande af köpet å säljarens sida kan därigenom stundom blifva likställdt
med ett frivilligt afstående från köpet.
I fråga om säljarens rätt att, oaktadt godset kommit i köparens besittning,
hafva köpet, såvidt förbehåll därom gjorts, åberopas hvad i första
stycket under 24 § blifvit anmärkt. Något särskilt skäl att till betryggande
af så kallade af betalningsköp göra erinran om verkan af dylikt förbehåll
torde knappast föreligga.»
Justitierådet Bohman biträdde den af justitierådet Grefberg i senare
delen af hans anförande framställda anmärkning.
Ö
40
Knugl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.
29 §.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Där vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster,
köparen är pliktig att erlägga betalning särskilt för hvarje post, har i
§:en den åsyftade rätten för säljaren att i händelse af dröjsmål med betalningen
för en post hafva köpet beträffande de poster, som senare skolat
aflämnas, erhållit det uttryck, att säljare njuter enahanda rätt, som förut
i §:en omtalats. Den förut omtalade rätten är emellertid häfningsrätt
enligt 28 §. Men enligt sistnämnda § har säljaren utom i vissa undantagsfall
ej makt att bäfva köpet, därest godset kommit i köparens besittning.
Då detta alltid inträffar vid kreditköp, inträder således.vid dessa
i allmänhet icke för säljaren rätt att håfva köpet angående en viss post i
följd af försenad betalning för samma post; och i följd af 29 §:ens nyssnämnda
affattning blir vid kreditköpen säljarens häfningsrätt beträffande
de följande posterna ej större. Då detta ej lärer vara åsyftadt, torde åt
§:en höra gifvas sådan lydelse, att säljaren berättigas håfva köpet i fråga
om följande poster utan hinder däraf, att häfningsrätt ej tillkommer honom
med afseende å post, för hvilken betalning i rätt tid redan uteblifvit.»
30 §.
Justitieråden Petersson, Hellström och Billing hänvisade till hvad
som anförts under 25 § med motsvarande tillämpning i det fall, att dröjsmålet
härrörde från köparen.
37 §.
Justitieråd et Grejberg anförde: »Enligt 17 § står säljaren i fråga om
leveransaftal faran för att godset af våda förstöres, försämras eller minskas,
ej allenast intill dess tiden är inne att afläinna godset utan äfven därefter,
om aflämnandet fördröjes genom säljarens förvållande. Har på grund af
dröjsmål å köparens sida godset ej blifvit aflämnadt, är regeln enligt förevarande
§ likaledes att säljaren står faran, men i detta fall göres det
väsentliga undantag, att faran öfvergår å köparen antingen vid tiden för
godsets aflämnande, om det då är för hans räkning afskildt, eller, om
afskiljandet därefter sker, vid denna senare tidpunkt. Det kan ifrågasättas
att vid dröjsmål å köparens sida någon jämkning af förslaget bör
äga rum.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.
41
Om nämligen vid tillverkning af gods i enlighet med köparens önskan
vidtagas särskilda åtgärder, så att därigenom tydligen utmärkes,
att godset afser köpet eller godset eljest är af så säregen beskaffenhet,
att det uppenbarligen är afsedt till fullgörande af ett visst leveransaftal,
synes faran böra öfvergå å köparen, då tiden är inne att aflämna godset,
men är så icke förhållandet utan erfordras i och för själfva afskiljandet
någon särskild åtgärd af säljaren, torde det ej vara obilligt, att faran
öfvergår å köparen först sedan han erhållit underrättelse, att godset blifva
afskildt, och därigenom satts i tillfälle att genom försäkring täcka
sin risk.»
38 §.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Därest vid handelsköp köpeskillingen skall erläggas å viss tid före godsets
aflämnande men betalning å den utsatta dagen uteblir, skulle, enär i sådant
fall ej kan vara tal om, att anstånd med köpeskillingens erläggande
blifvit gifvet, ränta enligt §:ens nuvarande lydelse komma att utgå, icke
från förfallodagen utan först från den tid, då godset aflämnades. Då
sådant ej torde öfverensstämma med förslagets mening, lärer någon omredigering
böra vidtagas.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström och Petersson
instämde, tilläde: »Såsom i motiven anmärkes förekommer enligt gängse
handelsbruk ränteberäkning icke, där betalning erlägges vid företeende af
konnossement eller, om konnossement ej utfärdats, genast vid godsets
framkomst. Något giltigt skäl att meddela mot denna rättssedvänja stridande
bestämmelser har jag icke funnit anfördt.»
39 §.
Justitieråden Quensel, Bohman, Billing, Hellström, Petersson och
Hersloic förenade sig om följande yttrande: »Då säljaren i denna § berättigas
att innehålla godset, därest något af fyr^. uppräknade fall — konkurs,
resultatlös utmätning, betalningsinställelse eller annat manifesterande
af köparens allmänna insolvens — inträffat, gälla uppenbarligen såsom allmänna
förutsättningar för alla dessa fall, att fråga är om kreditköp, att
insolvensen blifvit uppenbarad först efter köpets afslutande, och att tiden
för godsets aflämnande är inne. Paragrafens affattning torde därför böra
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft. 6
42
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.
ske på ett sätt, som med erforderlig tydlighet anger, att dessa tre förutsättningar
betinga hela §:ens tillämplighet.
Hvad angår det fall, att köparens insolvens uppenbarats annorledes
än genom konkurs, utmätning eller betalningsinställelse, föreligger enligt
förslagets nuvarande lydelse den olikhet mellan detta fall och de tre förut
omnämnda, att insolvensen skall hafva icke blott uppenbarats utan uppkommit
efter köpet och att sättet för dess ådagaläggande lämnats öppet.
Oafsedt svårigheten att afgöra, när köparens insolvens i själfva verket uppkommit,
synes skäl saknas att i detta fjärde fall mera än i de tre föregående
binda säljarens rätt att innehålla godset vid den omständighet, att
köparens insolvens uppkommit efter köpet. A andra sidan lärer ej vara
att förorda, att säljaren må tillåtas att exempelvis genom att framdraga
innehållet af köparens handelsböcker eller medelst vittnesförhör med köparens
affärsbiträden konstatera köparens insolvens. Under fasthållande
af den, som det vill synas, riktiga tanke, som legat till grund för de föregående
bestämmelserna i §:en, torde nu ifrågavarande stadgande böra
gifvas sådant innehåll, att köparens insolvens skall vara konstaterad medelst
någon yttre notorisk tilldragelse, som inträffat efter köpet, men att,
där sådan tilldragelse ägt rum, ingen vikt lägges på tidpunkten, då insolvensen
i själfva verket uppkommit.»
Justitierådet Grefberg anförde: »Såsom villkor för de åtgärder, säljaren
enligt förevarande § berättigats vidtaga, då någon af de däri uppräknade
omständigheter, som ådagalägga köparens insolvens, äro för handen,
förutsattes, att anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet,
att den omständighet, hvarå säljaren äger åberopa sig, inträffat efter köpets
afslutande och att tiden för godsets afrinnande är inne, men af
§:ens affattning framgår ej otvetydigt, att det förstnämnda villkoret betingas
i fråga om sådan insolvens, som icke härröres af konkurs, utmätning
eller betalningsinställelse, och, hvad angår villkoret att tiden skall
vara inne för godsets afrinnande, synes det vara oegentligt och kunna
leda till oriktig tolkning, att bestämmelser härom inryckts i sista punkten
och hänföras allenast till säljarens rätt att håfva köpet. Hvad sålunda
anmärkts torde föranleda någon jämkning af förslaget.
Emot anordningen att med konkurs, utmätning och betalningsinställelse
likställa det därutöfver i förslaget upptagna fall af insolvens, allenast
såvidt det uppkommit efter köpets afslutande, erinras, att ehuru en
säljare, som redan vid köpets afslutande haft anledning antaga, att köparen
saknade betalningsförmåga, men detta oaktadt medgifvit anstånd med
köpeskillingens erläggande, icke till sitt skydd bör tillåtas åberopa sig på
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
43
förhållanden, som sålunda redan vid köpet voro för honom kända, synes
dock berörda anordning såsom regel sakna giltig grund, enär, utan i nyssnämnda
undantagsfall, säljaren med lika goda skäl, vare sig oförmågan
att gälda köpeskillingen härledes från en tilldragelse, som inträffat före
eller efter köpet, kan anses hafva slutit köpet under antagande att köparen
å sin sida kunde fullgöra detsamma, Enligt motiven fordras, beträffande
nu ifrågavarande insolvens, att säljaren för att skydda sig bör före
köpets afsilande anskaffa de upplysningar, som stå till buds, men, utom
att dylika upplysningar stundom kunna vara mindre tillförlitliga eller till
och med vilseledande, gifves det fall, då en sådan skyldighet vore särdeles
obillig, såsom då köparen redan före köpet genom sjöolycka eller dylikt
gjort en betydande förlust, men all kännedom därom saknats vid köpet.
Ofta torde ock för bevisning om tidpunkten, från hvilken insolvensen härleder,
möta sådant hinder, att den föreslagna bestämmelsens praktiska betydelse
i hög grad minskas.
I fråga om nu omförmälda insolvens innebär förslaget tillika, att
köparens ekonomiska ställning får utredas genom vittnesförhör med de
personer, som äga kännedom om köparens böcker och affärstransaktioner,
men då ett dylikt offentliggörande är föga förenligt med köparens rätt att
icke för allmänheten blotta hvad han rörande sitt yrke och sin ekonomiska
ställning vill hålla hemligt samt därjämte skulle visa sig synnerligen
olämpligt, ifall köparens ställning blefve utan skäl röjd, torde föreslagna
bestämmelser om denna insolvens icke bibehållas utan antingen
alldeles utgå eller, om så ej lämpligen kan ske, utbytas emot ett stadgande,
som allenast afser för säljaren vid köpet obekanta eller därefter inträffade
yttre tilldragelser af sådan beskaffenhet, att köparen under för handen varande
kända förhållanden faktiskt måste antagas vara oförmögen att fullgöra
den betalning, hvarom fråga är. Ett uppräknande af omständigheter,
som sålunda skulle utmärka insolvens, lär väl ej kunna ifrågakomma, men
såsom exempel på dylik insolvens kan angifvas, att köparen rymt för att
undgå borgenärers kraf, att han genom lösöreköp afhändt sig egendom
och till följd däraf saknar betalningsförmåga, att han genom elds- eller sjöolycka
eller genom terminsaffärer eller dylika äfventyrliga spekulationer
gjort sådana förluster, att det för visst må antagas, att han ej kan gälda
köpeskillingen, eller att han genom enskild uppgörelse ställt sina tillgångar
till borgenärers förfogande för att täcka deras fordringar.»
I öfrigt anmärkte justitierådet Her slott) att, då i förevarande § saknades
bestämmelse om rätt för säljaren att, i händelse han begagnade sig
af den honom i samma § medgifna rättighet att hafva köpet, njuta ersätt
-
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
ning för den förlust, som möjligen uppkomme för honom i afseende å
fraktkostnad eller prisskillnad m. m.; detta förhållande kunde föranleda
därtill, att därest säljaren i köparens konkurs bevakade sitt anspråk på
skadestånd, betalningsrätt blefve honom frånkänd, hvilket dock syntes
innebära en obillighet mot säljaren och näppeligen kunde antagas vara i
förslaget afsedt.
42 §.
Justitierådet Quensel anförde: »Önskligt vore, att i senare stycket antyddes,
att den skadeersättning, som där omförmäles, icke må anses inbegripen
i det afdrag å köpeskillingen, som enligt bestämmelsen i första
stycket han påfordras.»
Justitieråden Billing, Hellström, Petersson och Herslow förenade sig
om följande yttrande: »För vinnande af erforderlig tydlighet synes önsk
värd^
att i första satsen af andra stycket uttryckligen angifves, att skadeståndsplikten
inträder allenast då godset vid köpet saknade tillförsäkrad
egenskap — och detta desto hellre som ifrågavarande bestämmelse pa visst
sätt innefattar en afvikelse från den i 44 § uttalade allmänna regel.
Därjämte torde i sista satsen af samma stycke genom att efter
orden ''vare lian’ inskjuta ''därjämte’ eller ''jämväl'' böra tydligare än i förslaget
skett utmärkas, att köparens rätt till skadestånd inträder, ehvad
köpet häfves eller icke, och att skadeståndet ej under alla förhållanden
helt och hållet sammanfaller med afdrag å köpeskillingen, där sådant
kräfves.»
45 §.
Justitierådet Quensel anförde: »Hänvisningen till 25 § kan med afseende
å det däri förekommande uttrycket ''vid den tid, då aflämnandet
bort ske’, blifva vilseledande för det fall, att viss tidrymd är utsatt, inom
hvilken godset bör aflämnas, men aflämnandet skett före utgången af denna
tidrymd.»
9
Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Boliman instämde,
yttrade: »Enär i denna § förutsättes, att godset blifvit å bestämd tid
eller inom aftalad tidrymd aflämnadt, men i 25 § däremot afses uteblifvet
eller försenadt aflämnande, hemställes, att hänvisningen till 25 §
angående beräknandet af skadeersättning utbytes mot en själfständig regel,
45
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 27.
öfverensstämmande med den i samma § gifna, dock med den modifikation
att berörda beräkning göres beroende af den tid, då godset faktiskt blifvit
aflämnadt.»
46 §.
Justitierådet Hellström åberopade i afseende å förevarande § hvad
justitierådet vid 22 § anmärkt, under erinran tillika, att då vid successiv
leverans en post befinnes behäftad med fel, anledning torde förefinnas till
antagande att jämväl efterföljande poster skola vara af liknande beskaffenhet.
Justitierådet Petersson hänvisade till sitt vid 22 § gjorda uttalande.
47 §.
Justitierådet Quensel yttrade: »Köparen kan mången gång sägas ’haft
tillfälle att före köpet undersöka godset’, ehuru han hvarken faktiskt sett
godset eller ens anmodats att bese detsamma. Att betaga köparen rätten
att åberopa fel i godset, så snart han möjligen kunnat bereda sig tillfälle
att undersöka detsamma, torde emellertid, om sådant åsyftats, vara att
alltför långt utsträcka köparens undersökningsplikt. Ett mindre allmänt
uttryck än det nyssnämnda i förslaget använda synes därför vara att
förorda.»
Justitierådet Grefberg anförde: »Den undersökningsplikt, förslaget
ålägger köparen, är företrädesvis tillämplig å de allmänna dagliga platsköpen
och bereder köparen en alltför ofördelaktig ställning, ity att han
genom åsidosättande af en föregående granskning, hvartill han varit i tillfälle,
kan blifva betalningsskyldig för en felaktig eller för det afsedda
ändamålet oduglig vara, hvilken han ej ens sett före köpet, såsom förhållandet
är, då enligt vanligt bruk varan på rekvisition föres till köparen.
Nya lagberedningens förslag, enligt hvilket inskränkning i rätten att tala
å fel skulle äga rum, ifall besiktning verkligen företagits, äger företräde
framför det nu föreslagna stadgandet, dock torde det förhållandet, att
köparen före köpet erhållit ett med godset öfverensstämmande prof, medföra
samma verkan som besiktning af godset.»
Justitierådet Bohman utlät sig: »Förevarande stadgande torde, såsom
redan inom högsta domstolen anmärkts, alltför långt utsträcka säljarens
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
ansvarsfrihet. Sådan synes, på sätt jag vid granskningen af motsvarande
bestämmelse (41 §) i nya lagberedningens förslag erinrade, böra tillkomma
säljaren allenast i de fall, att köparen verkligen besiktigat varan eller
säljaren uppfordrat köparen att besiktiga densamma och saknar anledning
att antaga annat än att denna uppfordran blifvit efterkommen.»
Justitierådet Billing anförde: »I anslutning till hvad redan inom
högsta domstolen yttrats anser äfven jag det för säljarens fritagande från
ansvar för fel, som af köparen bort märkas, icke vara till fyllest att den
senare haft tillfälle att undersöka godset — i allt fall icke då fråga är om
s. k. civilköp — utan torde åtminstone vid dylika köp förutsättningen
böra vara att köparen verkligen företagit undersökning eller, hvilket dock
synes mera tveksamt, utan giltig anledning undandragit sig säljarens anmaning
att företaga sådan.
Naturligt är, såsom ock i motiven framhålles, att frågan, huru stort
mått af grundlighet vid undersökning må af köparen fordras, måste bedömas
efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Det vill synas, som
skulle denna tanke skarpare markeras, därest det opersonliga uttrycket
’som därvid bort märkas’ utbyttes mot ett annat, hvilket mera direkt pekade
på köparens person, t. ex. ’som han därvid bort märka’.»
Justitierådet Hellström ansåg stadgandet i förevarande § mer än
skäligt inskränka en köpares rätt att tala å fel hos köpt gods, samt hemställde
förty, att §:en måtte omredigeras i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad justitierådet Bohman anmärkt.
Justitieråden Petersson och Herslow höllo före, att motsvarande bestämmelser
i 41 § andra punkten af nya lagberedningens förslag ägde
företräde framför den i det remitterade förslaget upptagna.
48 §.
Justitierådet Grefberg yttrade: »Hvarför köpman, som å auktion
försäljer lager af handelsvaror, skall i fråga om fel å godset vara underkastad
andra regler än för försäljning å auktion eljest gälla, har i motiven
ej nöjaktigt besvarats, och skäl härtill torde saknas, om man icke vill söka
grunden till undantagsbestämmelsen däri, att allmänheten i det undantagna
fallet behöfver särskildt skydd eller att ifrågavarande försäljning
är menlig för andra köpmän. I likhet med förhållandet vid andra auk
-
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
tioner sättas spekulanterna vanligen i tillfälle att före försäljningen undersöka
godset, och anledningen till auktionen kan vara att underlätta omsättningen
af varor, som äro utsatta för snar förstörelse, eller att en köpman,
som ämnar upphöra med sin rörelse, icke under hand erhållit antagligt
anbud å sitt handelslager. Enär det föreslagna stadgandet tillika
synes tillämpligt i de fall, att rörelse, hvarmed följer skyldighet att föra
handelsböcker, under afveckling af rörelsen fortsättes af konkursbo eller
för bolag eller förening, som satts under likvidation, samt stadgandet med
afseende härå vore, såsom innefattande en undantagsbestämmelse, obilligt,
hemställes, att andra stycket af förevarande § måtte utgå.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Petersson och Herslow
instämde, anförde: »I händelse stadgandet i andra stycket af denna § kunde
tänkas blifva effektivt, synes det mig innebära en onödig stränghet för
sådana fall, då auktion nödvändiggöres af konkurs eller affärens upphörande
t. ex. på grund af dödsfall. Då emellertid bestämmelsen med lätthet lärer
kunna kringgås genom en så enkel åtgärd som ett tillkännagifvande bland
auktionsvillkoren, att lagret, säljes ''sådant det befinnes’ eller dylikt, torde hela
detta undantagsstadgande komma att sakna betydelse; och hemställer jag
förty, att det må ur förslaget utgå.»
Justitierådet Hellström biträdde de af justi tieråden Grefberg och
Billing mot andra stycket af förestående § framställda anmärkningar samt
hemställde förty, att samma stycke måtte uteslutas.
53 §.
Justitierådet Grefberg anförde: »Enär enligt 1 § lagen skall lända
till efterrättelse, såvidt ej annat är uttryckligen öfverenskommet, samt det
ej lär vara tvifvel underkastadt, att det föreslagna preskriptionsstadgandet
faller inom området för kontrahenternas dispositionsrätt, till följd hvaraf
de äga såväl förkorta som förlänga preskriptionstiden, torde bestämmelsen
därom, att tiden för ansvarigheten kan utsträckas, icke böra bibehållas.»
54 §.
Högsta domstolen erinrade, att då 51 § icke innehölle något stadgande
om förlust af rätten att tala å fel eller brist, hänvisningen till
sagda § borde utgå.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Justitierådet Quensel, med hvilken justi ti erådet Bohman förenade sig,
anförde vidare: »Betänkligt synes stadgandet, att köparen, ändock han ej
lämnat sådant meddelande, som omförmäles i 52 och 53 §§, skulle vara
bibehållen vid sin rätt att tala å fel eller brist, då säljaren, utan att kunna
öfvertygas om svikligt förfarande, likväl visat grof vårdslöshet. Till en
början skulle de förut uppställda preskriptionstiderna för köparens reklamationsrätt
blifva utan tillämpning i så godt som alla de fall, då felet
eller bristen är af större betydenhet, enär ett sådant förhållande knappast
är tänkbart, utan att säljaren kan läggas till last att hafva åtminstone
visat grof vårdslöshet. Vidare är föga tilltalande, att i lagen vidmakthålles
den vanskliga skillnaden mellan olika grader af vårdslöshet. Slutligen
synes hela stadgandet ägnadt att uppmuntra en köpare, som efter
längre tids förlopp finner ett köp, därå han förut ej tänkt tala på grund
af fel eller brist, mindre ekonomiskt fördelaktigt än han beräknat, att
söka med tillhjälp af ifrågavarande bestämmelse frånkomma köpet.
Jag hemställer därför, att ur §:en måtte utgå hvad densamma innehåller
efter orden ''svikligen förfarit’.»
Justitierådet Billing yttrade: »Bestämmelsen att 51, 52 och 53 §§
icke äga tillämpning, då säljaren visat grof vårdslöshet och tillika felet
eller bristen länder köparen till märklig skada, synes, att döma af motiven,
hufvudsakligen vara föranledd däraf, att det mången gång erbjuder svårighet
att styrka brottsligt uppsåt hos säljaren. Förslagets mening torde
följaktligen vara — såsom ock ordalagen synas bekräfta — att säljaren
personligen och in casu skall hafva gjort sig skyldig till grof vårdslöshet.
Men bör stadgandet så tolkas, då synes det därmed åsyftade ändamålet
allenast i mycket ofullständig grad vinnas, ity att det säkerligen endast
undantagsvis lärer lyckas köparen att förebringao bevisning om den del,
säljaren personligen tagit i godsets expediering. A andra sidan lider det
— såsom af justitierådet Quensel påpekats — intet tvifvel, att en bestämmelse
sådan som den föreslagna i många fall kommer att gifva anledning
till tvister, huruvida köparen genom underlåten reklamation försuttit
sin rätt att tala å fel eller brist, och således direkt motverka det
viktiga syfte, man genom de nästföregående paragraferna velat ernå. Det
synes mig därför starkt kunna ifrågasättas, huruvida förevarande undantagsstadgande
förtjänar att bibehållas, åtminstone då sådant fall är för
handen, som i 53 § förmäles.»
Justitierådet Hellström biträdde i hufvudsak de af justitieråden
Quensel och Billing vid förestående § framställda särskilda anmärkningar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
49
Justitierådet Herslow ansåg, att längre tidsfrist för rätt till talan i
ifrågavarande afseende, än ett år från godsets mottagande, icke borde
utan därom träffad öfverenskommelse förunnas köparen i annat fall, än då
säljaren kunde öfverbevisas om svikligt förfarande. Föreskrifterna i 51
och 52 §§, men däremot icke stadgandet i 53 §, borde således vara uteslutna
från tillämpning, då grof vårdslöshet å säljarens sida ägt rum till
märklig skada för köparen. Justitierådet hemställde alltså, att förevarande
§ måtte erhålla ett till öfverensstämmelse härmed ändradt innehåll.
55 §.
Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Grefberg förenade
sig, yttrade: »Vid jämförelse mellan denna § och den nästföljande skulle
förutsättningen för det ena eller andra lagrummets tillämplighet skarpare
framträda, om i 55 §, till utmärkande af att godset mottagits af köparen,
användes uttrycket, att godset af honom tagits i besittning.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Hellström instämde,
anförde: »Enligt detta stadgande är en köpare äfven vid platsköp ovillkorligen
pliktig att vårda mottaget gods af den beskaffenhet, att han är
berättigad afvisa det. En sådan anordning lärer dock näppeligen vara
med allmänt rådande rättsuppfattning öfverensstämmande. Enhvar, som
efter beställning fått mottaga en underhaltig, måhända illaluktande vara,
torde anse sig vara i sin goda rätt såväl att anmana den på platsen
varande säljaren eller hans representant att återhämta varan som ock att
själf omedelbart återföra den till säljarens domicil, resp. affärslokal, med
den påföljd att, sedan varan återlämnats eller säljaren haft skäligt rådrum
att återhämta densamma, köparens ansvarighet för dess vård upphör. Än
mera obilligt vill det väl förefalla, att köparen eventuellt, i händelse säljaren
tredskas, skall vara nödsakad att underkasta sig besvär och omgång
för varans försäljning å offentlig auktion. För min del anser jag en sådan
uppfattning vara både naturlig och riktig. Då säljaren eller representant
för honom finnes på platsen, kan ej såsom vid distansköp något allmänt
nationalekonomiskt intresse åberopas till stöd för köparens betungande med
vårdnadsplikten. Frågan synes gälla allenast, å hvilkendera af kontrahenterna,
säljaren eller köparen, skyldigheten att omhändertaga varan billigtvis
bör läggas; och då förutsättningen för stadgandets tillämplighet öfver
hufvud är att säljaren lämnat icke leveransgild vara, synes det ock böra
tillkomma honom att så fort efter anmaning ske kan taga hand om densamma
och därmed befria köparen från vidare ansvar och besvär.»
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.
7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Justitierådet Bohman utlät sig: »Jag instämmer med justitierådet
Billing och åberopar tillika hvad jag yttrade vid granskningen af motsvarande
stadgande (50 §) i nya lagberedningens förslag.»
Justitierådet Petersson ansåg önskvärdt, att lagtexten i denna och
följande § klarare, än som i förslaget skett, angåfve dels den allmänna
förutsättningen för båda paragrafernas tillämplighet eller att godset med
fog af köparen afvisades, dels ock skillnaden mellan pai''agraferna, såvidt
denna bestode däri, att 55 § afsåge fall, då godset redan kommit i köparens
besittning, och 56 § fall, då så ej vore förhållandet.
Justitierådet Herslow instämde väsentligen med justitierådet Billing.
57 §.
Justitierådet Petersson ansåg sig böra ifrågasätta, huruvida ej nödigt
eller åtminstone lämpligt vore, att i denna eller följande § gåfves någon
antydan om den modifikation af säljarens rätt att återbekomma godset, som
gifvetvis föranleddes af den köparen enligt 55 § tillkommande rätt att
under vissa förhållanden sälja godset för säljarens räkning.
64 §.
Justitieråd en Quensel, Gr ef ber g, Bohman, Billing, Hellström och
Petersson förenade sig om följande yttrande: »För det säkerligen sällsynta
fall, att vid cifköp säljaren underlåtit sin skyldighet att försäkra godset,
torde särskilda bestämmelser ej i lagen erfordras, helst af 71 § framgår,
att köparen ej är skyldig att mot utbyte af konossement erlägga betalning
eller godkänna växel, med mindre försäkringsbref tillika hålles honom
till hända. De två sista punkterna i §:en torde därför kunna utan olägenhet
uteslutas.
Skulle deras bibehållande likväl anses önskligt, kan mot innehållet
anmärkas, dels att rätt till skadestånd ej synes köparen medgifven, därest
han häfver köpet, dels ock att, i strid mot förslagets ståndpunkt i öfrigt
beträffande häfningsrätt, sådan rätt i förevarande fall tillerkännes köparen,
äfven om säljaren i fråga om försäkringsplikten endast i ringa mån eftersatt
hvad sedvanligt är.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
.51
Justitierådet Her slom instämde i hvad högsta domstolens öfriga
ledamöter anmärkt därom, att rätt till skadestånd syntes vara köparen
betagen, i händelse han i öfverensstämmelse med innehållet i denna §
häfde köpet.
66 §.
Justitierådet Quensel anförde: »För det fall, att fråga är om leverens,
för hvars fullgörande erfordras flera fartygslaster, synes den affattning,
§:ens andra stycke erhållit, kunna gifva anledning till olika tolkningar.
Skulle stadgadt handelsbruk fordra, att i sagda fall ej ens en afvikelse
af fem procent å hela partiet medgifves, och att, såsom i motiven angifves,
tio procents spelrum tillätes allenast beträffande den sista fartygslasten,
bör sådant i lagtexten tydligt angifvas.»
70 §.
Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Hellström var ense,
anförde: »Innebörden af första punkten i denna paragraf står för mig ej
rätt klar. Förefinnes icke någon usance, som åt uttrycket ''kontant’ förlänar
en annan mening än den naturliga, synes den här meddelade föreskriften
redan följa af bestämmelserna i §§ 14 och 15. Medför åter gängse
handelsbruk att uttrycket ''kontant’ innebär 30 dagars kredit, lärer väl, om
ej, såsom i den norska texten skett, uttryckligt förbehåll göres, den allmänna
bestämmelsen i 1 § komma att vinna tillämpning.»
71.§.
Justitierådet Bohman yttrade: »I händelse konnossement blifvit utfärdadt
i flera exemplar, synes mig köparen hafva befogadt anspråk att vid
erläggande af betalning eller lämnande af växelaccept få samtliga exemplaren
till sig öfverlämnade. 1 annat fall riskerar nämligen köparen, att
annan innehafvare af konnossement vid fartygets framkomst till bestämmelseorten
får godset till sig utlämnadt af befälhafvaren. Andra stycket
af denna paragraf, som talar om konnossementet (i bestämd form), synes
mig därför höra i nu angifna hänseende ändras.»
O O
52
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 27.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Förslag
till
Lag
om ändring i yissa delar af utsökningslagen.
Justitierådet Quensel, med hvilken justi ti erådent Grefberg förenade sig,
yttrade: >Det i motiven angifna syfte med de föreslagna ändringarna i
utsökningslagen eller ett tydligt utmärkande, att då en dom afser utgifvande
af viss myckenhet gods af angifvet slag, densamma skall verkställas
enligt 38 §, och att öfverexekutor efter omständigheterna må äga att för
framtvingande af verkställighet tillgripa andra utvägar än föreläggande af
vite, synes kunna på ett enklare sätt än det föreslagna vinnas därige
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
53
nom allenast, att 38 § erhåller en lydelse, utmärkande, att om någon skall
tillhållas att fullgöra leveransaftal eller att eljest något göra eller låta,
och ej tvångsmedel eller äfventyr är i domen utsatt eller i lag stadgadt,
öfverexekutor må äga att, där ej annat sätt för verkställandet finnes
lämpligare, förelägga den tredskande vite samt honom till sådant vite fälla.»
Justitieråden Petersson, Hellström och Billing instämde med justitierådet
Quensel jämväl af det skäl, att de föreslagna ändringarna i utsökningslagen
syntes vara af större omfattning, än som betingades af det
remitterade förslaget till lag om köp och byte, och att anledning icke torde
vara för handen att i sammanhang med sistnämnda förslag göra annan
ändring i bestående lagstiftning, än hvartill förslaget direkt föranledde.
Justitierådet Herslow anmärkte, att det i motiven angifna ändamålet
med den föreslagna ändringen i 38 § icke syntes vunnet med den
affattning, samma § erhållit i förslaget.
Detta protokoll blef genast justeradt.
Ur protokollet
Carl Lundquist.
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 27 januari 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: O delberg,
Husberg,
Palander,
Westking,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Justitieråden: Petersson,
Billing.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut
den 80 oktober 1903 till högsta domstolen remitterade, af särskilda kommitterade
utarbetade förslag till
1) lag om köp och byte af lös egendom;
2) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
3) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; samt
4) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.
Departementschefen anförde: »Beträffande tillkomsten af förevarande
lagförslag torde jag få erinra, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 14 maj
1900 anhöll, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad
mån lagstiftningsarbetet på obligation srättens om råde lämpligen kunde,
för vinnande af öfverensstämmelse mellan de skandinaviska länderna, bedrifvas
på grundvalen af samverkan dem emellan. Den af Riksdagen sålunda
gjorda hemställan föranledde Eders Kungl. Maj:t att den 7 juni 1901
tillsätta en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
beträffande köp och byte af lös egendom äfvensom de allmänna
grundsatserna om afslutande af aftal, och erhöll denna kommitté genom
särskilda af Eders Kungl. Maj:t meddelade beslut bemyndigande att sammanträda
till gemensamma förhandlingar med kommittéer, som för motsvarande
ändamål tillsatts i Danmark och Norge. Såsom resultat af det
hittills utförda samarbetet hafva de tre kommittéerna afgifvit i allt väsentligt
öfverensstämmande förslag till lagstiftning angående köp af lös egendom
jämte däraf påkallad ändring i 166 § af de nordiska sjölagarna, och
har i sammanhang härmed den svenska kommittén jämväl utarbetat lagförslag
om ändring i vissa delar af handelsbalken och utsökningslagen.»
Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda lagförslag och högsta
domstolens däröfver afgifna utlåtande, anförde departementschefen, vidare:
»Med anledning af de inom högsta domstolen framställda anmärkningar
mot förslagen till lag om köp och byte af lös egendom samt till
lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen hafva dessa förslag blifvit
öfversedda, därvid åtskilliga ändringar ansetts böra ifrågakomma. I
öfverensstämmelse med hvad förut i liknande fall ägt rum, har hos den
danske justitieministern och hos chefen för norska justits- och politidepartementet
gjorts framställning, att, med afseende å de sålunda i lagförslaget
angående köp och byte ifrågasatta ändringarna, delegerade från de skandinaviska
länderna måtte utses att sammanträda till öfverläggning i ändamål
att, söka förbereda möjligt samförstånd i fråga om de lagförslag, som skulle
framläggas. De delegerade, som med anledning häraf blifvit i de tre länderna
utsedda, hafva i de afseenden, som sålunda utgjort föremål för deras
öfverläggningar, kommit till enighet med undantag allenast för en detaljfråga
rörande förslagets 39 §, där de norska delegerade stannat vid en
från de nya svenska och danska texterna åtminstone i form något afvikande
lydelse. Sedan jag tagit kännedom om det förslag till svensk text,
hvilket sålunda framgått såsom dessa förhandlingars resultat, och icke
funnit anledning till erinran däremot, har jag hos den danske justitie
-
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
ministern och hos chefen för det norska justits- och politidepartementet
anhållit om upplysning angående den ställning de intoge till förslaget och
de däri å de delegerades sammanträde föreslagna ändringarna. Härtill lämnade
den förre det, svar, att den danska regeringen för sin del kunde
biträda lagförslaget i dess ändrade skick, och att ett därmed öfverensstämmande
förslag antagligen koinme att föreläggas den danska riksdagen. Den
norske departementschefen har meddelat, att han ännu icke haft tillfälle
att ägna lagförslaget någon mera ingående granskning, men att sådan
skulle äga rum i den närmare framtiden. Emellertid har från norsk sida
icke uttalats någon önskan om uppskof med förslagets framläggande i
Sverige.
Det förslag till lag om köp och byte af lös egendom, som jag nu
underställer Eders Kungl. Maj:ts pröfning, erbjuder således endast få och
obetydliga afvikelser från motsvarande danska och norska lagförslag. Genom''
förslagens upphöjande till lag skulle tvifvelsutan ett högst betydelsefullt
steg vara taget i riktning mot det i Riksdagens förenämnda skrifvelse
angifna målet. På den egentliga handelsrättens område hafva ju
redan åstadkommits åtskilliga för de tre skandinaviska länderna lika lydande
eller väsentligen öfverensstämmande lagar. Det synes då, på sätt
lagutskottet vid 1900 års riksdag yttrat, innebära en naturlig fortsättning
af det sålunda påbegynta lagstiftningsarbetet att öfvergå till de allmänna
reglerna för samfärdseln och varuutbytet. Näppeligen torde heller
på något annat område af lagstiftningen det praktiska behofvet af öfverensstämmelse
hafva gjort sig med sådan styrka gällande som just i fråga
om köp af lös egendom. De yttranden, som öfver ett af kommitterade
utarbetadt förberedande förslag i detta ämne afgifvits af ett stort antal
handelskorporationer från skilda delar af landet, hafva ock ådagalagt ett
inom köpmanskretsar allmänt intresse för det pågående lagstiftningsarbetet
och en liflig åstundan, att detta måtte leda till största möjliga öfverensstämmelse
i de blifvande rättsreglerna.
De ändringar, som vidtagits i tvenne af de utaf kommitterade afgifna
förslagen, äro samtliga föranledda af de inom högsta domstolen vid
förslagens granskning framställda anmärkningar. De bland dessa, om
hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter enat sig, hafva i allmänhet
blifvit iakttagna. Under åberopande af de inom högsta domstolen
för dessa ändringar anförda grunder, anser jag mig nu hufvudsakligen
böra angifva de skäl, som föranleda att vissa inom högsta domstolen
mot förslaget till lag om köp och byte gjorda erinringar ansetts icke
böra föranleda någon ändring i förslagets bestämmelser.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
57
Enligt 14 § gäller såsom hufvudregel, att gods och köpeskilling
skola emot hvarandra utväxlas. Vid platsköpet, där godsets aflämnande
af säljaren sammanfaller med dess mottagande af köparen och kan försiggå
samtidigt och på samma plats som köpeskillingens erläggande, möta
inga svårigheter vid tillämpningen af denna grundsats. Annorlunda blifver
förhållandet, då godset skall försändas till köparen. Godsets aflämnande
för befordran betager icke säljaren möjligheten att genom order
till fraktföraren däröfver förfoga, och det skulle därför medföra stora vådor
för köparen, om man ålade honom att erlägga betalning, så snart säljaren
visade sig hafva afsändt godset. Då fråga är om försändningsköp,
och man frånser de fall, som äro behandlade i 16 §, bör således säljarens
rätt undergå den jämkning, att han icke äger påkalla köpeskillingens erläggande^
utbyte mot godset förrän detsamma framkommit till bestämmelseorten.
A andra sidan bör naturligen denna befogenhet kunna därstädes
göras gällande. Nämnda grundsatser äro uttalade i 15 §, och emot dem
bär någon erinran inom högsta domstolen ej blifvit gjord.
Däremot har af flere bland högsta domstolens ledamöter anmärkts,
att då, enligt hvad motiven gåfve vid handen, åt säljaren inrymts befogenhet
att sända godset mot postförskott eller eftertraf, förslaget innehölle
en regel, som syntes stå i strid mot den hos oss rådande rättsuppfattning
samt därjämte alltför mycket gynnade säljaren på köparens bekostnad.
Till stöd härför har inom högsta domstolen framhållits, hurusom
berörda, försändningssätt afskure köparen möjligheten att, innan betalning
af honom erlades, undersöka godset till utrönande af huruvida detsamma
vore af kontraktsenlig beskaffenhet.
Sant är, att, då något af dessa försändningssätt anlitas, köparen ofta
i fråga om godsets undersökning kommer i en ofördelaktig ställning.
Detta inträffar vid järnvägs- och postförsändelser, då godset är mer eller
mindre fullständigt emballeradt, i ty att från järnvägens eller postverkets
sida i regel icke medgifves, att emballaget aflägsnas eller öppnas före godsets
utlösande. Emellertid kan jag för min del icke finna, att det föreslagna
stadgandet, på sätt i motiven synes vara förutsatt, åt säljaren inrymmer
ovillkorlig rätt att försända godset emot efterkraf eller postförskott, utan
ansluter jag mig härutinnan till den uppfattning, som uttalats i de danska
kommitterades motiv, nämligen att frågan om dylik rätt för säljaren är i
förslaget lämnad öppen. Lika litet som 14 § kan anses betaga köparen hans
undersökningsrätt vid platsköp, synes mig åt 15 § kunna gifvas den innebörd,
att köparens undersökningsrätt vid distansköp därigenom vore uppoffrad.
På hvad sätt och genom hvilka medel en säljare må utöfva den
honom enligt 15 § tillkommande befogenheten att å bestämmelseorten
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 8
58
Kungl. JKaj:ts IS/åd. Proposition N:o 27.
hindra godsets utgifvande, lärer icke vara genom samma paragraf afgjordt.
Att detta spörsmål lämnas öppet, synes mig ock vara välbetänkt. Rättsuppfattningen
på denna punkt är nämligen, af åtskilliga tecken att döma,
långt ifrån fast, och det torde ej vara lämpligt att föregripa den blifvande
utvecklingen genom lagbestämmelser i ena eller andra riktningen. Förslagets
femtonde paragraf har alltså lämnats oförändrad.
. 1 afseende å de i 18 § upptagna regler om rätten till afkastning
af såldt gods har ett flertal af högsta domstolens ledamöter
åberopat hvad vid granskning af motsvarande bestämmelse i nya lagberedningens
förslag till lag om köp och byte inom högsta domstolen
anförts. Sist berörda förslag uppställde såsom hufvudregel, att säljaren
skulle äga behålla den afkastning, som af godset folie innan detsamma
aflämnades eller bort afläinnas, samt såsom undantag från samma regel,
att afkomma efter såklt djur och annan tillfällig afkastning skulle tillhöra
köparen. Vid granskningen af detta förslag inom högsta domstolen
hemställde dess fleste ledamöter om den ändring däri, att såsom hufvudregel
uppställdes, att köparen ägde bekomma afkastningen af det till
honom sålda godset, dock att, enär praktiska skäl möjligen fordrade att
låta den dagliga afkastningen af det sålda, exempelvis mjölk af en ko,
tillkomma säljaren, särskild undantagsbestämmelse därom torde kunna i
paragrafen införas.
Med anledning af hvad sålunda blifvit anmärkt vill jag till eu
början fästa uppmärksamheten därpå, att i det stora flertalet fåll skälfva
köpeaftalet eller de'' omständigheter, hvarunder det ingåtts, lämna erforderlig
ledning för afgörande^ huruvida den afkastning, som af godset
faller före dess afrinnande till köparen, skall tillkomma denne eller säljaren
samt att i dylika fall förslagets 1 § kommer att erhålla tillämpning.
Reglerna i 18 § äro följaktligen af tämligen underordnad betydelse.
1 fråga om deras innehåll anser jag mig böra erinra därom
att, ehuru olika synpunkter i viss mån göra sig gällande i fråga om
å ena sidan den beräkneliga, mer eller mindre regelbundet återkommande,
s. k. löpande afkastningen, å andra sidan den mera tillfälliga,
oregelbundna eller rent af opåräknade, någon skarp gräns mellan dessa
båda olika slag af afkastning icke lärer kunna uppdragas. Vid sådant
förhållande synes det icke tillrådligt att i lag uppställa olika regler för
det ena och det andra slaget af afkastning, något som, såvidt jag har mig
bekant, ej heller blifvit försökt i främmande lagstiftning. Att förslagets
bestämmelser, såvidt fråga är om den löpande afkastningen, stå i öfverensstämmelse
med hvad som måste antagas vara kontrahenternas afsikt och
mening, torde icke från något håll ifrågasättas, lika litet som det lärer
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 27.
kunna bestridas, att en regel, som i allmänhet tillerkände köparen dylik
afkastning, skulle från praktisk synpunkt leda till betydande olägenheter.
Ej heller har jag kunnat finna, att den föreslagna regeln därom, att afkastning,
som faller före den för godsets afrinnande i köpeaftalet utsatta
tiden, skall tillfalla säljaren, skulle i fråga om den tillfälliga afkastningen
stå i strid med den hos allmänheten rådande uppfattning. Sistnämnda
slag af afkastning torde, om man frånser de köp, som i 19 § blifvit särskildt
behandlade, icke äga nämnvärd betydelse annat än vid de jämförelsevis
sällsynta fall af kreatursköp, då det sålda djuret icke strax aflämnas
till köparen. Vid dessa köp torde emellertid så godt som alltid af omständigheterna
i det särskilda fallet kunna hämtas ledning för afgörandet af
frågan, huruvida enligt kontrahenternas mening säljaren eller köparen
skall vara berättigad till afkomma, som af djuret faller före den utsatta
tiden. Var djuret dräktigt redan vid köpets ingående, lärer det väl i de
allra flesta fall vara möjligt att redan af prisets belopp draga bestämda
slutsatser härutinnan. Är detta händelsen eller kan man annorledes komma
till visshet om kontrahenternas mening, skall naturligen rättsförhållandet
dem emellan i enlighet därmed bedömas. För de fall åter, då omständigheterna
icke gifva dylik ledning, synes den i förslaget upptagna regeln,
hvilken öfverensstämmer med hvad som gäller vid köp af fast egendom,
äfven för den s. k. tillfälliga afkastningen vara väl afpassad.
1 39 § har, med föranledande af en inom högsta domstolen framställd
anmärkning, någon jämkning i uppställningen gjorts i syfte att, tydligare
än i det remitterade förslaget skett, utmärka, att för tillämpning af paragrafen
i dess helhet förutsättes, att fråga är om kreditköp samt att någon
af de i paragrafen uppräknade omständigheter måste hafva inträffat efter
köpets afslutande. Högsta domstolen har vidare anmärkt, att kommitterades
förslag så till vida vore mindre följdriktigt, att om konkurs, utmätning
eller betalningsinställelse inträffat efter köpet, de föreslagna bestämmelserna
skulle komma till användning, oafsedt om köparen redan vid
köpets afslutande varit på obestånd, under det att eljes för deras tilllämpning
erfordrades utredning därom, att köparens förmögenhetsvillkor
efter köpet undergått förändring till det sämre; och har med anledning
häraf åt paragrafen gifvits en affattning, som ej lämnar rum för dylik anmärkning.
Det danska lagförslaget i dess af de delegerade förordade lydelse
öfverensstämmer i nämnda hänseende med det sålunda jämkade svenska
förslaget. Däremot hafva de norska delegerade icke ansett annan ändring i
denna del erforderlig än att till 39 §, sådan den i det norska kommittéförslaget
lyder, fogats ett tillägg af innehåll att frågan, huruvida säljaren
i andra fall än de i 39 § nämnda ägde utöfva de honom därigenom
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
tillerkända befogenheter, borde bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser.
Härmed lärer dock knappast någon olikhet i sak hafva varit åsyftad.
Hvad åter angår den inom högsta domstolen jämväl gjorda hemställan,
att det föreslagna lagrummets tillämplighet borde inskränkas till
sådana fall, då köparens insolvens blifvit konstaterad genom någon yttre
notorisk tilldragelse, har denna anmärkning icke ansetts böra föranleda
ändring i kommittéförslaget. Det torde ej kunna angifvas något principiellt
skäl, hvarför en säljare, som trott sig hafva att göra med en solvent
köpare men efter köpet erhållit kännedom om dennes obestånd, skulle
sättas i bättre eller sämre ställning, allt efter som hans kunskap grundades
på någon af en större allmänhet känd tilldragelse eller på andra
källor. År haris uppfattning af köparens förmögenhetsvillkor riktig, något
som naturligen blir säljarens sak att visa, torde han i båda nämnda fall
böra behandlas lika. Exempelvis synes det hårdt, om en säljare, som genom
meddelande från köparen själf erfarit dennes obestånd, skulle, blott
därför att ännu icke inträffat någon katastrof, hvarigenom köparens undergräfda
ställning blifvit för den stora allmänheten uppenbar, vara pliktig
att utgifva godset med säker utsikt att gå miste om betalningen eller
större delen däraf. De befarade praktiska olägenheterna af förslagets bestämmelser
i denna del kunna knappast verka afskräckande, då man från
utlandet, där säljarens rätt att vid köparens obestånd innehålla godset i
allmänhet är erkänd i samma utsträckning som här föreslagits, icke försport,
att denna rätt gifvit anledning till missbruk. Synnerligen svårt
vore det ock att åt en lagbestämmelse med det af högsta domstolen antydda
innehållet gifva en sådan affattning, att icke svårigheter och ojämnheter
skulle uppstå vid tillämpningen. 1 betraktande häraf och med hänsyn
jämväl till önskvärdheten af att på detta område af lagstiftningen,
som för den mellanfolkliga samfärdseln är af synnerligen stor betydelse,
komma till öfverensstämmelse med de i utlandet allmänt rådande rättsgrundsatser
och med grannländernas lagstiftning, har jag ansett mig böra
i nu förevarande hänseende vidhålla den ståndpunkt, därom kommitterade
från de tre nordiska länderna enats.
I öfverensstämmelse med hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt,
har tillämpning af bestämmelsen i det remitterade förslagets 53 §
om förlust af talan ansetts icke böra vara utesluten, då säljaren visat grof
vårdslöshet utan att dock hafva gjort sig skyldig till svikligt förfarande.
Ått förena en preskriptionstid med ett villkor af så obestämd beskaffenhet
torde vara för vår lagstiftning främmande. De jämkningar, som med
anledning häraf ägt rum i 53 och 54 §§, hafva föranleda att dessa paragrafer
i det nu framlagda förslaget fått byta ordningsnummer.
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Vid 55 § hafva högsta domstolens fleste ledamöter uttalat betänkligheter
mot att, såsom i förslaget skett, jämväl vid platsköp ålägga köparen
att vårda gods, som han är berättigad att afvisa. Erinrar man sig
emellertid, hurusom för tillämpningen af ifrågavarande stadgande förutsattes,
att köparen tagit godset i sin besittning — därtill han ju vid
platsköp icke är pliktig, om godset icke är af kontraktsenlig beskaffenhet
eller han på annan grund är berättigad att afvisa detsamma — lärer
afgörande betydelse icke kunna tillmätas dessa betänkligheter. Tvifvelsutan
ligger det närmast till hands, att, därest köparens ifrågavarande rätt
är mellan parterna ostridig, säljaren återtager godset. Så torde då ock i
allmänhet ske. Om däremot säljaren bestrider köparens rätt att afvisa
godset, händer det ganska ofta, att säljaren vägrar att taga någon som
helst befattning med detsamma af en, låt vara oberättigad fruktan, att
däri skulle kunna anses ligga ett erkännande från hans sida, det aftalet icke
vore af honom rätteligen fullgjordt. Det är egentligen för dessa fall, som
en lagbestämmelse i ämnet är af praktiskt behof påkallad. Att vid dem
tillåta köparen att rent af prisgifva godset åt förstörelse synes icke blott
vara obilligt gent emot säljaren utan äfven strida mot ett allmänt, nationalekonomiskt
intresse. För köparen lärer vårdnadsplikten ej heller behöfva
blifva så särdeles betungande, då han är berättigad att under de i
34 § angifna förutsättningar befria sig från densamma genom godsets
försäljning och dessutom naturligen har rätt till ersättning af säljaren för
vården.
De jämkningar, som^ gjorts i affattningen af 62 och 63 §§, hafva
föranledts däraf, att 16 § i enlighet med högsta domstolens hemställan
inskränkts till att gälla handelsköp. De innebära icke någon förändring i
sak af dessa paragrafers innehåll.
Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till
Do) lag om köp och byte af lös egendom;
2:o) lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;
3:o) lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken; och
4:o) lag om ändrad lydelse af 38 § utsökningslagen;
och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt §
87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande
framläggas.
Justitieråden Petersson och Billing åberopade hvad de hvar för sig
vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid
förslagens omarbetande vunnit beaktande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan;
och täcktes med bifall till denna hemställan Hans
Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas
nådig proposition i ämnet af den lydelse, bilaga
litt. A till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Stockholm 1905. Kungl. Boktryckeriet, P A. Norstedt & Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- LU 1905:66 Lugutskottets Memorial N:o 66 s. 1 i texten
- LU 1905:50 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köp och lyte af lös egendom, lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, lag om ändring a1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 2026/27 s. 86 s. 94 i texten · dokumentnivå